STOCKHOLMS GYMNASIUM 1821-1880 Stockholms gymnasium som bildades 1640 som Sveriges fjärde gymnasium. 1669 flyttade gymnasiet till Gävle, och motsvarar den nuvarande Vasaskolan. Den skolan har inget att göra med det Stockholms gymnasium, som började sin verksamhet 1820 på Riddarholmen. Stockholms gymnasium: 1821-1880 (-1886) vid Birger Jarls torg 7-9 på Riddarholmen invigdes den 4 oktober 1821. För att få medel till att öppna och driva skolan ökades den s.k. tolagen, dvs. tullavgifter på in och utförda varor. Den nyinrättade skolan var ett renodlat gymnasium utan lägre avdelningar. Stockholms stads trivialskola, Stockholms gymnasiums rötter (1630-1821) Skolan, även kallad Stadsskolan, Storskolan, Katedralskolan och S:t Nikolai skola var under mycket lång tid huvudstadens enda offentliga skolinrättning. Den är dokumenterad sedan 1630 men grundades troligen redan i slutet av 1200-talet och låg då nära Storkyrkan. Skolan flyttade 1551 till de gamla klosterbyggnaderna på Riddarholmen och drygt 100 år senare, 1666, till Själagårdsgatan. 1814 flyttade skolan åter till Riddarholmen. Trivialskolan var länge nära knuten till kyrkan och främst avsedd att ge blivande präster kunskaper i latin och läsning. I den lägsta skolklassen, “skrivarklassen”, gick elever som skulle arbeta med handel, hantverk och andra praktiska yrken. Undervisning i sång och musik förekom dagligen och pojkarna sjöng varje söndag vid gudstjänster och begravningar vilket bidrog till deras försörjning. I lokalerna vid Själagårdsgatan stannade katedralskolan till år 1814. Redan vid skiftet mellan 1700- och 1800-talen befann sig skolhuset, som även rymde lärarbostäder, i ett bedrövligt skick. I en promemoria 1806 av v. rektorn Joh. Carl Höjer påpekas »själva skolhusets, så väl yttre som inre, rysliga utseende» - ingen reparation hade företagits sedan 1747. Redan fyrtio år tidigare hade myndigheterna förklarat, att skolhuset befann sig i »bofälligt tillstånd» och att dess läge »vid de trångaste gator och gränder» gjorde det mindre lämpligt för sitt ändamål, varför nya lokaler borde anskaffas. överflyttning till nya lokaler, även denna gång på Riddarholmen, skedde emellertid först 1814; redan efter sju år fick den ärevördiga läroanstalten en arvtagare i Stockholms gymnasium med placering i samma lokaler. Stockholms gymnasium öppnades i högtidliga former hösten 1821. Stockholms gymnasium öppnades i högtidliga former hösten 1821 genom en högtidsgudstjänst i Storkyrkan, där pastor primarius J. O. Wallin predikade. Därefter tågade de församlade över till Riddarholmen, där ärkebiskop Carl von Rosenstein orerade på latin och lärarna avlade ämbetseden. Till första läsåret inskrevs 46 elever. Eleverna indelades i en övre och en undre ring, och varje ring i superiorer och inferiorer. Gymnasisterna var starkt medvetna om sin värdighet, bottnande i stolthet över att ha framgångsrikt genomgått ett svårt inträdesprov. Inom skolan upprätthölls en skarp rangskillnad mellan superiorer och inferiorer i nedre ringen. En förstaårsgymnasist fick inte överskrida en viss golvtilja, han måste vördnadsfullt ta av sig sin huvudbonad i förstugan osv. Ofta tillgreps hårdhänt pennalistiska åtgärder för att hålla mindre underdåniga inferiorer på mattan. Först 1841 delades undervisningen upp på tre rum – dessförinnan hade alla elever varit samlade i en sal. År 1848 tillkom ytterligare en lärosal. Genom denna uppdelning av eleverna i flera klasser avtog pennalismen. Vid mitten av 1870-talet uppdelades Stockholms gymnasium i norra och södra avdelningarna. Den norra avdelningen, som gick samman med Klara skola, bildade Norra latin-läroverket, den södra avdelningen gick samman med Maria skola och bildade Södra latinläroverket. Bägge dessa läroverk har alltså vuxit fram ur den gamla Trivialskolan 1761 på Själagårdsgatan medeltida katedralskolan samtidigt som de har rötter vart och ett i sin stadsdel i de församlingsskolor, som grundades vid mitten av 1600-talet. Teckning av Stockholms gymnasium, norra avdelningen, 1870 Bggnaden på Sankt Paulsgatan 13 där Stockholms gymnasiums södra avdelning var inrymd sedan 1872. Den norra (större) avdelnigen blev kvar på Riddarholmen. De två avdelningarna hade nästan ingenting med varandra att göra. Vilhelm Vessberg berättar om sina skolminnen från Stockholms gymnasiums södra avdelningen och skoltiden som ledde fram till den. Berättelsen är kopierad från en artikel 1930 med namnet Skolminnen från gamla Södermalm Jag minns ännu livligt, huru jag en dag i början på år 1869 vid ännu icke fyllda sex år anträdde min första vandring till skolan, med abc-bok och griffeltavla under armen och följd av de hemmavarandes välönskningar. Vägen var nu icke lång, endast tvärsöver gatan, det vill säga från dåvarande 37 B (nuvarande 57) till n: r 44 Högbergsgatan, i hörnet av Kvarngatan. Huset står ännu kvar, förändrat till ett förnämt enfamiljshus. Där hölls en småbarnsskola av mamsell Ida Hjerpe för bortåt ett tjugutal barn i trakten, av vilka en icke obetydlig kontingent kom just från trettiosjuan. Mamsell Hjerpe var vid denna tid omkring femtio år, med ett blekt, fint ansikte. Hon bodde tillsammans med sin gamla mor, “mormor”, som vi barn kallade henne, en snäll och fryntlig gumma. Mormor kunde tala om mycket från sin barndom i början av århundradet. Bland annat erinrar jag mig, huru hon berättade om Karl Johans intåg i Stockholm 1810, som hon som liten flicka åsett, och hon skildrade åskådligt hans ståtliga yttre och hans oupphörliga hälsningar till höger och vänster med “gödda, gossår!” De gamla damerna bebodde en våning på två rum, en större sal med piano, ty mamsell Hjerpe gav också lektioner i pianospelning, och ett inre rum, båda gammaldags möblerade, det inre med vackra gustavianska möbler. Bland prydnader i detta märktes en grupp frukter i vax under en glaskupa och ett porträtt i olja av William Pitt d. ä., som till vår förvåning med sina stora ögon tycktes följa oss, då vi rörde oss i rummet. Pulpeter funnos icke, utan barnen sutto på medförda pallar. Bland kamraterna från trettiosjuan minns jag särskilt min äldste barndomsvän Moritz Blumenthal och en äldre syster till honom, han sedermera bekant som läkare. Flickorna stannade längre i skolan än gossarna, och åtskilliga av dem voro flere år äldre och tjänstgjorde som monitorer; min handledare hette Emili några efternamn kände vi icke till. Som straff användes skamvrån, och stridigheter och ovänskap bilades genom att de fientliga parterna nödgades taga varandra i famn. Dagen började med morgonbön, då vi stodo uppställda i ring kring tant Hjerpe. Någon religionsundervisning förekom för övrigt icke, åtminstone ej för de yngre. Undervisningen var nog litet efterbliven, särskilt i räkning, då vi till exempel ej fingo lära oss räknetabel-lerna. Bäst var den i läsning och skrivning. I historia läste jag en lärobok av Dahm utan något slags förklaring. Jag minns, hur de ofta återkommande orden “rådet och ständerna” förblevo mig obegripliga; vad de senare egentligen voro för något, kunde jag aldrig få klart för mig. Endast några berättelser från sagotiden fäste sig i minnet. Vi använde, som sagt, griffeltavlor till skrivning och räkning. Vid terminens slut fingo vi skriva en provskrift på papper med gåspenna. Innehållet var verser ur tants poesiböcker och urvalet ofta något egendomligt, ehuru vi ej reflekterade därpå. I min provskrift den 16 december 1870 läses en dikt “Augusti Aftonen” med bland annat följande strof: Och trycker i skymningen kärligt min Hilma en ed på min mun: Tegnér, som beskriver så herrligt, dock knappast kan måla den stun.( ! ) Och den 16 juni 1871 i en dikt “Den Blå Färgen”: I blåa ögon läser jag det goda hjertats rena drag. I glansen af blå ögons strålar mitt hjerta lifvets himmel målar. Och hör mig en gång Hymens Gud, i blått då ware prydd min brud; blå kläder endast vill jag bära, blå ögon endast trohet svära. Onekligen försigkommet av en åttaåring!Över skollivet låg det alls ej något skolmässigt, det var en ljus och solig tid. Vi kände oss som i ett hem och hade ofantligt roligt under rasterna. Mest lektes allahanda lekar. Till jul uppvaktade man tant med smakprov på julbaket, och tant själv blev snart bekant med våra familjer. Även till vår lilla värld trängde dock ett eko från den stora: det fransk-tyska kriget, varom alla äldre talade. Vi delade naturligtvis de äldres franska sympatier och följde med spänning Paris’ belägring. Sedan jag slutat småskolan, såg och sammanträffade jag några gånger med tant Hjerpe. 1881 på våren hälsade jag på som nybliven student och mottogs med stora famnen. Mormor levde då ännu. Skolan kunde naturligtvis ej i längden uthärda konkurrensen med modernare typer men ägde bestånd ännu fram på åttiotalet. Efter skolans upphörande blev det nog ganska knappt för tant Hjerpe. Sina sista år tillbragte hon i Rosenlunds ålderdomshem, där hon då och då mottog besök av minnesgoda lärjungar. Hon avled i mitten på nittiotalet. Hennes skola tillhörde en nu förgången typ och kan därför förtjäna att få sin runa. Den fyllde, ehuru ofullkomligt, sin uppgift att leda de första stegen på skolbanan och ihåg-kommes säkerligen av alla ännu levande lärjungar med kärlek. * Vid denna tid var den lagliga åldern för inträde i läroverkens första klass tio år. För att vinna tid brukade gossarna besöka någon privat förberedande elementarskola och från denna vid tio års ålder pröva in i andra klassen. Mina föräldrar, som med skäl icke ansågo mamsell Hjerpes skola vuxen en sådan uppgift, skrevo på hösten 1871 in mig i Claesons förberedande skola, S: t Paulsgatan i, hörnet av Götgatan, där jag kom in i andra klassen. “Magister” Gustaf Claeson, som aldrig tagit någon akademisk examen men legat många år i Uppsala och hade grundliga kunskaper, hade 1869 öppnat sin skola på anmodan av intresserade söderbor för att fylla ett känt behov. Den, var väl skött och åtnjöt stort anseende: avgifterna voro för denna tid höga. Lärjungeantalet uppgick till omkring sjuttio, längre fram översteg det hundra, och skolan visade sig vara en god affär i ekonomiskt avseende. Lokalen var modern med stora, ljusa rum, som uppvärmdes med Bolinderska kaminer, och skolmässigt ordnad med pulpeter och god undervisningsmateriel!. Efter mamsell Hjerpes skola verkade den storartad men i början rätt främmande. Vi läste i två rum, första klassens båda avdelningar tillsammans och likaså klasserna två och tre. Ett tredje rum var “tyska rummet”, avsett som specialrum för tredje klassen. Dessutom fanns ett större rum, som användes som sång- och gymnastiksal, dock utan gymnastikmateriell; vi hade fristående rörelser och fingo hoppa bock över varandra. En rymlig gård fanns att leka på. Magister Claeson hade sin privata bostad i skolan, och vi skådade med vördnad hans stora bibliotek. Första klassen läste för en lärarinna, de övriga hade manliga lärare. Vi kände det som en befordran att ha kommit under manlig ledning och från samläsning med flickor, och skulle ha funnit tanken att lärarinnor skulle läsa med gossar i läroverken orimlig och likaså samskola på detta stadium. Jag kan icke heller nu föreställa mig den tidens läroverksungdom och gymnasister läsa för lärarinnor och tillsammans med flickor. Claeson var en välvillig man och mycket god undervisare. Han förstod sig på barn och kunde på ett faderligt sätt inplanta i dem behövliga skol-vanor. Hans två biträdande yngre lärare från Maria skola voro mera inne i “skoltagen” och skrämde oss i början. Den ene av dem var d: r F. R. Aulin, som sedan efter många år blev min kollega. Av Claesons undervisning mottog jag för första gången religiösa intryck. Den bibliska historien är den roligaste skolbok jag haft, och jag skulle mycket illa upptagit “förklaringar”, som skulle stört min njutning och icke passat för barn i “sagoåldern”. Med växande mognad låta sådana på ett naturligt sätt inpassa sig i undervisningen och leda fram till en mera “historisk” uppfattning. Detsamma gäller den klassiska sagotiden. Jag minns, hur vi njöto av trojanska kriget, Akilles var min första hjälte. Skollivet avbröts då och då av förströelser, vi fingo göra utflykter till Djurgården och en gång till Gautiers menageri. Roliga voro besöken av registratorn, friherre von Plåten, en fin gammal herre. Lärarne tyckte nog, att han kom väl ofta, men vi pojkar sågo honom gärna. Han hade en son Garl i skolan och hade en märkvärdig; förmåga att vinna barn. Vi visade honom våra frimärkssamlingar och betraktade honom som en snäll farbror. Avslutningarna voro riktiga familjefester med skolrummen på våren doftande av syrener och björklöv. Inspektor var kyrkoherden i Maria d: r Nordlund, som höll avslutningstalet och mycket imponerade på oss med sitt röda frimurarekors. Mitt sista minne från Claesons skola är den eldsvåda, som i augusti 1873 härjade huset n: r i S: t Paulsgatan. En i detsamma befintlig tobaksfabrik gav riklig näring åt elden. Vi skulle just börja en feriekurs för inträdesexamen till elementarskolan och funno skolhuset i ljusan låga. Vi fingo sedan flytta över till ett rum i det mittemot liggande Schönborgska huset. På gymnasium gjorde jag bekantskap med Claesons. förträffliga lärobok i svensk litteraturhistoria, som kom ut i flera upplagor och hade en vidsträckt användning,, tills den undanträngdes av Warburgs. 1885 drog Claeson. sig tillbaka från sin skola, som en tid innehades av erv lärare vid realläroverket men snart dukade under för en konkurrent, den för söderbor bekanta Ångmanska skolan. Den hade under sin tillvaro väl fyllt sin uppgift. Claeson dog nittioårig 1921 och testamenterade sin förmögenhet till Stockholms högskola under namnet “Kristian Claesons fond för filosofiens studium”, med ändamål att lägga grunden till en professur i praktisk filosofi. Kristian Claeson var hans äldre, redan 1859 avlidne broder, en ung,, lovande docent och lärjunge till Chr. J. Boström. Somliga av kamraterna från Claeson följdes sedan troget åt genom skola och gymnasium och sedan till Uppsala. Bland dem vill jag nämna mina bästa vänner Karl Elfström (sedan många år praktiserande läkare i Boston), Hjalmar Marin (död 1914 som protokollssekreterare hos bankofullmäktige) och Lorenz Lindblad (revisor i statskontoret). På hösten 1873 tog en del av min årgång från Claeson inträdesexamen till andra klassen i Katarina lägre elementarläroverk. Denna hade då ej den karaktär av examen rigorosum den sedan fått genom det stora tilloppet av sökande. Läroverkshuset vid Katarina västra kyrkogata var detsamma som nu, invigt 1858, och ståtligt efter den tidens anspråk. Egendomligt var, att man i ett så pass modernt skolhus lagt klassrummen två och två, det ena innanför det andra. Stora salen med sin kyrkorgel verkade imponerande på oss. Till skolan hörde en rymlig gård med en rad av tjugufyra stycken höga pyramid-popplar, sådana man icke ser numera. De måste tyvärr fällas 1889. Till lekplats användes också kyrkogården, vars många upphöjda gravhällar voro omtyckta fästningar. I alléerna promenerade lärarne under rasterna. Kring kyrkogården löpte en stenmur, på vilken Sten Stures häst sades löpa om nätterna. Södermalm hade ännu icke kommit med i Stockholms på 1870-talet började utveckling utan var sig tämligen likt sedan gamla tider. Min skolväg gick Högbergsgatan fram förbi lummiga trädgårdar, som lågo där nu den höga muren till Södra läroverkets gård reser sig; vid apoteket Fenix’ hus i hörnet av Götgatan hade “madam Pålsson” sitt röda sockerstånd, och snett emot låg ett gammalt vackert hus med källaren “Södermalm”, till vilken hörde en stor prydlig trädgård på den tomt, som nu till en del upptages av Andreaskyrkan. För övrigt är Högbergsgatan i trakten av Katarina kyrka med sina trevliga sjuttonhundratalshus ännu föga förändrad. När vi veko ned på Tullports (nu Östgöta)gatan, skulle man på vintern alltid söka måtta en snöboll in genom en glugg till kyrkoherdeboställets uthusbyggnad. Ibland togo vi den sicksackgående Kapellgränden förbi Pelarbacken med det så kallade Käpplinge-monumentet, egentligen slutstenen på den gamla stationsvägen från medeltiden. Den stora trädgård, som tillhörde Katarina församlings boställshus, sträckte sig då ända ned till Kapellgränd. Katarina läroverk var på den tiden det största av Stockholms femklassiga, med över trehundra lärjungar, och var också kanske det mest ansedda sedan rektor Lefflers tid (1861—1870), fadern till de båda professorerna Leffler och fru Anne Charlotte Edgren. Rektor Sigfrid Almqvist säger i sin bok om Gunnar Wennerberg, att 1870-talet hörde till de svenska läroverkens guldålder. Någon sådan föreställning hade jag naturligtvis icke då, men vid en återblick på min skoltid måste jag instämma. Mellan den “gamla skolan”, sådan den skildras av Öd-mann, Bottiger och andra, med sitt characteristicum av katekes, latin och stryk, och 1870-talets skola var ett svalg befäst. Både ordet och saken “handplagg” voro oss obekanta. En enda gång förekom under min skoltid avstraff-ning med rotting; den har stannat i mitt minne på grund av anledningen: stöld, något för den tidens skolungdom oerhört. Här är den enda punkt, i vilken jag finner en försämring hos ungdomen nuförtiden gentemot min tids. Stölder, nu så vanliga i våra skolor, att de kunna anses som endemiska, voro då ytterst sällsynta och betraktades av oss såsom något vanhederligt och medförde för brottslingen en ständig ignominia. Katarina skola hade på denna tid en ovanligt duglig lärarkår, ingen “buse” och icke heller någon alldeles omöjlig som disciplinkarl, icke någon cyniker i klädsel eller levnadssätt. Jag vill först nämna något om rektor Carl Björling. Då i sina bästa år, påminde han i sitt yttre, som vi tyckte, om Karl XV. 1871 hade han kommit hit från Klara skola och medförde kanske därifrån uppfattningen, att en rektor bör injaga en hälsosam skräck, och hans skallande stämma och förmåga av allestädes närvaro ägnade sig också därför. Han förrättade själv morgonbönen, som på samma gång var ett slags disciplinövning. För att kontrollera uppmärksamheten lät han oss läsa upp dagens text styckevis. Det var icke utan fruktan vi mottogo honom som lärare i fjärde klassen, men denna slog snart om i hjärtlig tillgivenhet. Vi iakttogo den humoristiska glimten i ögonvrån och lärde känna honom som en varm vän till ungdomen. Han undervisade i två så olikartade ämnen som latin och matematik, det senare så att säga låg i släkten: hans farbror var den framstående matematikern, lektor E. G. Björling, bekant för sin Algebra, och hans kusin matematikprofessorn i Lund. Latinet drev han med den gamla skolans säkra metodik - min årgång var den första, som började ämnet först i fjärde klassen och meddelade sitt klassiska intresse åt oss. “Tänk, när ni en gång i Uppsala får sitta i er gungstol, med er pipa och läsa er Ovidius”, yttrade han en gång. Även i matematik var han en duktig lärare och icke alls överlägsen mot dem, som ej lågo för ämnet. Han var ömtåligt rädd för “drag” och ville hava en tropisk hetta i klassrummet. Sina katarinapojkar följde han med intresse även sedan de lämnat skolan, och dessa omfattade sin gamle, med åren vitskäggige och alltmer patriarkaliske rektor med vördnad. Som pensionerad utgav han en värdefull historia över sitt läroverk. En av de första lärare jag gjorde bekantskap med, var Jakob Eurenius, “gubben”, den ende lärare vi kallade så, ehuru han då befann sig i fyrtioåren, men han verkade gammal. Han gick med huvudet litet på sned och alltid välvilligt småleende. Hans svarta hår och skägg voro redan starkt grånade. Som vanligt med pojkar missbrukade vi grymt hans godhet, och han var den ende lärare, under vilkens .timme det förekom “skoj”, som ibland kunde göra den fromsinte mannen alldeles rasande. Men vi menade icke något illa och voro icke egentligen elaka. I själva verket tyckte vi ofantligt om honom, och han undervisade också bra i sina ämnen, kristendom och modersmålet. Vi läste bland annat en av honom utgiven Biblisk historia. Ryktet gick bland oss, att han vunnit något slags medalj ; vad som låg bakom var, att han 1873 erhöll Svenska akademiens andra pris för sin översättning av Tassos herdedrama “Aminta”. Conny Burman berättar i sina “Minnen” om honom såsom deltagare i det glada ungdomslivet på 1840- och 5o-talen å Gröndal, som då tillhörde fadern, grosshandlaren Jacob Eurenius. “Gubben” blev aldrig gammal, han dog 1881 vid femtiofem års ålder. En framstående lärare var den unge Albert Blomberg, som i andra klassen undervisade i tyska och naturlära, i fjärde, där vi fingo honom till klassföreståndare, även i modersmålet. En sådan ämneskombination var dåförtiden ej ovanlig. Blomberg var en ståtlig man och ingav väldig respekt. Hans egentliga fack var naturlära, och hans timmar i detta ämne voro våra roligaste, även på grund av Berlins förträffliga och oöverträffade lärobok. Vi fingo berätta om våra iakttagelser i fråga om djurlivet i skog och mark, något som vi mycket uppskattade. Blomberg lämnade snart skolbanan och blev statsgeolog. Det gladde mig mycket, då efter hans död (1922) en minnesgod lärjunge i Svenska Dagbladet med tacksamhet påminde om hans lärargärning i yngre år. I tredje klassen gjorde vi bekantskap med en originell lärarpersonlighet, Nils Claes Nilsson, “Skratt-Nisse”. Hans glada utseende och skrälliga stämma stå ännu livligt för mitt minne. Han kunde konsten “att ta” pojkar, och trots den stora frihet, han lät oss hava, förekom aldrig något otillbörligt under hans lektioner. Han undervisade i matematik, och hans metod var att giva ut ett tal i sänder åt klassen, som begynte ett slags kappräkning. Den som först blev färdig med riktigt facit fick stiga fram och slå sig ner på “ärones stol” framme vid katedern, tills flertalet hunnit med. Så fick han gå omkring och taga upp facit, som kungjordes med ett ljudligt ja eller nej. Nilsson antecknade, och på grundvalen av denna statistik satte han sedan sina betyg. Hans undervisning minns jag just ingenting av. Han avled åttioårig 1900 och var säkerligen en av de lärare, som efterlämnat det varaktigaste minne. E. J. Keijser var en liten fin och prudentlig herre med rak hållning och ett värdigt uppträdande, som stack av mot den spensliga gestalten. Han var en utmärkt lärare i kristendom (blev med tiden biskop i Skara) och även i modersmålet. Jag minns, huru han en dag på hösten 1877, då vi höllo på att läsa Runebergs Julkvällen, förkunnade, att skalden nyligen avlidit, och uttalade några minnesord över honom. Detta gjorde intryck på oss, ty på den tiden voro de nu så vanliga minnesfesterna okända. Han rekommenderade oss att läsa Franzén, en skald som han tydligen värderade högt; jag tror dock ej, att några följde hans uppmaning. I de båda högsta klasserna hade vi till klassföreståndare Viktor Högberg, en ståtlig, allvarlig och respektingivande personlighet. Han var egentligen biolog men undervisade också, och på ett förträffligt sätt, i tyska, historia och geografi. Först i fjärde klassen började skolans undervisning i historia att fånga mitt intresse, tack vare Högberg och Otto Sjögrens läsebok. I tyskan gjorde vi med nöje bekantskap med Schillers “Wilhelm Tell”, och Högberg hade det goda greppet att då och då avbryta prosaläsningen med något poem; ännu kommer jag från den tiden ihåg Uhlands “Des Sängers Fluch”, vars romantik fängslade mig. Sitt huvudämne, naturlära, drev naturligtvis Högberg med nit. Roliga voro de botaniska exkursionerna. Den vanligen så allvarlige mannen var då glad och uppsluppen. I allmänhet styrdes kosan utåt Nacka. En gång gick hela klassen med Högberg i spetsen ned och badade i Järlasjön. En kamrat tog sig orådet före att försöka simma över sjön och lyssnade ej till våra rop att vända. Han var långt ute, då Högberg, som kände sitt ansvar, med kraftiga simtag styrde efter och gav, då han hunnit upp honom, den dumdristige ett duktigt dopp under vårt jubel. Högberg uppnådde med oförminskade krafter en hög ålder; han dog nära åttioåtta år gammal 1926. En lärare, som jag först sent gjorde bekantskap med, var Adam Ljung. Han sattes av många katrinister främst av alla. Känd genom sin som “moja” använda prosaöversättning av Virgilius var han en duktig latinlärare och mycket anlitad för privatlektioner. Jag hade honom blott i franska i femte klassen. Han frapperade genom sin förmåga att yttra sig ledigt och flytande. Han var ovanligt lång liksom flera av sina kolleger och en oerhört stark rökare. Han kom in till lektionen med cigarren i mun och tände den omedelbart efter timmens slut. Ännu på sin dödsbädd låg han med cigarren i munnen. För honom var dock tydligen nikotinet icke något gift, ty han levde tills han fyllt åttioåtta år (död 1913) och var vid god vigör i det sista. Slutligen vill jag också nämna något om vår gymnastik- och teckningslärare, Robert Brouhn. Han var redan då jag började skolan, sextiosex år gammal. Vi fabulerade om att han varit i engelsk krigstjänst ( ! ). Jag vet icke, vad som kunde ligga bakom denna fabel att han i mars 1848 stått i spetsen för ett civilkompani till ordningens upprätthållande kan knappast ha varit orsaken. Han hade på den tiden titeln konduktör. Han var en högrest man och klädd efter sitt eget mod. I början på min skoltid hade han en grön kavajkostym med förgyllda knappar, sedan ändrades färgen till grå och likaså de snidade knapparna. På fingrarna hade han en mängd ringar och snusade med slev ur en stor silverdosa. Gymnastikövningarna ägde rum i hans privata gymnastikinstitut i n:r 1 Götgatan (det så kallade stadshuset), och han var en ypperlig gymnastiklärare, såsom var att vänta, då han haft själve Ling till lärare. För övrigt var han måttfull i sina fordringar och var mycket mån om att ej pressa sina lärjungar för mycket. I teckning använde han en av honom själv utgiven ritkurs i flera häften. Någon egentlig undervisning minns jag icke; vi visade upp, allteftersom vi hunno, och var det ej bra, korsade han över teckningen med några kraftiga blyertsstreck, så att den ej kunde restaureras. Han tjänstgjorde ända till sin död 1882, sjuttiofem år gammal. Det var ett kraftigt släkte, de gamla katarinalärarne! Arbetet med ungdomen måtte verka konserverande. Tänker jag tillbaka på undervisningen för ett femtiotal år sedan, tycker jag, att undervisningen i moderna språk-var mest olika mot nu. I huvudspråket, tyskan, hade jag hela tiden naturvetare som lärare. Man drev grammatik och översättning och från fjärde klassen temaskrivning. Största bristen var, att örat aldrig övades, vi hade alltid boken för ögonen, och vårt uttal var miserabelt. Men så voro ju lärarna icke utbildade i språk. Vi skulle ha stått oss slätt med ett sådant reproduktionsprov, som nu förekommer i realskolexamen. Något katekesplugg har jag aldrig plågats med. Den lilla katekesen lärde vi oss utan svårighet utantill, och av den stora förekom icke utanläsning av annat än valda bibelspråk. Obligatoriska gudstjänstbesök på söndagarna voro icke föreskrivna i Katarina skola; Björling uppmanade oss visserligen att gå i kyrkan, försäkrande, att man först gjorde det av tvång, men sedan av kärlek, men jag tror icke, att många hörsammade hans uppmaning. Jag minns åtminstone, att Keijser en gång under en lektion i tredje klassen kom att tala om föregående söndags evangelium och frågade, vilka som varit i kyrkan, och till sin sorg måste konstatera, att icke någon varit där. För min del tror jag nu icke, att de på den tiden annars vanliga obligatoriska kyrkobesöken voro så förkastliga, som många äldre bruka anföra i sina minnen; Björling hade nog rätt. Egendomligt nog förekom icke i Katarina obligatorisk växtinsamling, och detta oaktat vi till lärare hade så intresserade biologer som Blomberg och Högberg. Frivilliga ansatser gjordes nog, men som jag tror, utan större energi. Själv har jag aldrig ägt ett ordnat herbarium. Skolans historieundervisning gick mig spårlöst förbi under de första skolåren, och de historiska läroböckerna lämnade inga som helst intryck. Först i fjärde klassen började intresset vakna. Ungdomens naturliga lust för historia tillfredsställde jag genom historiska romaner av Starbäck, Ingemann-, Topelius, Dumas och Scott, ehuru den sistnämndes inledningar voro svåra att komma igenom. I stort sett var undervisningen i Katarina god och lade en säker grund, och någon överansträngning kände vi icke, tack vare att lärarne icke voro sådana specialister som nu. Kamratlivet var friskt och hurtigt. Jag blev i andra skild från mina kamrater från Claeson och kom i helt ny omgivning, där jag snart fick nya vänner, bland dem vår berömde landskapsmålare Anshelm Schultzberg, som dock snart lämnade skolan. I fjärde klassen förenades vi åter, de flesta blevo latinare, och höllo sedan troget ihop genom gymnasium. Icke så få pojkar voro från P. F. Hiertas då rätt bekanta barnhem på Lugnet utanför Danvikstull, och de hörde ofta till de bästa lärjungarne. I varje klass skulle finnas en custos och en observatör med noga bestämda åligganden. Posterna gingo för en vecka i sänder i tur och ordning bland klassens lärjungar. Någon pennalism fanns icke längre. Fall av översitteri kunde förekomma och likaså mindre önskvärda kamrater, men utan nämnvärd inverkan. Det råa i forna tiders skolliv var borta, men kvar stod kamratskapets härdande inflytande, nyttigt för mera vekt lagda, såsom fallet var med mig. Skoldräkten stod långt efter den nuvarande i fråga om smakfullhet och även i praktiskt avseende. Långbyxor fick man redan i första klassen. En pojke i femte klassen, som bar knäbyxor, utpekades som ett under. Stövlar var den vanligaste fotbeklädnaden. På huvudet hade man en svart eller mörkblå klädesmössa med rakt utstående så kallad frukostskärm, ju större dess bättre. I början på i87otalet hade skolmärken införts. De hade på söder den följden med sig, att Katarina- och Mariapojkar, sedan de på detta sätt blivit “märkta”, började fientligheter mot varandra. Det lindrigaste var, att man slungade efter varandra öknamnen “kisse” och “murre”, men även slagsmål förekom, ehuru blott i småklasserna. För övrigt var det härligt på det den tiden lantliga Söder med dess många stora gårdar, präktiga som lekplatser. Nu äro alla sådana borta. Det finns väl icke något hemskare än gården till ett modernt hus! Särskilt minns jag n: r 80 Hornsgatan, där min bästa vän, Karl Elfström bodde. Till huset hörde en stor trädgård med en massa fruktträd och bärbuskar och ett gammalt lusthus i två våningar med oljemålningar på väggarna i rummen. Det är nu flyttat till Skansen. Över trädgårdsporten åt gatan stodo som ett slags triumfbåge ett par mot varandra resta valfiskkäkar - huset hade antagligen i gamla tider tillhört någon sjöfarande. Under huset voro mystiska källare. El f ströms fader, en gammal överstelöjtnant, var en fin man med skägg å la Napoleon III. Han hade ett betydande bibliotek av särskilt fransk litteratur, och sedan jag börjat läsa franska, vågade jag mig på att försöka läsa böcker på detta språk, som jag fick låna av min vän Karl. Det var en nyttig övning, även om litteraturen icke alltid var så väl vald, till exempel romaner av Paul de Kock. Någon sport i modern mening förekom icke. Men jag minns ännu med nöje min barndoms roliga lekar: jägare och hund, bollstå (även kallad abo, bibo, caca) och andra. Att leka soldat var ett omtyckt nöje och skedde under ordnade former. Trettiosjuan hade präktiga gårdar, och mycket besökt var också en stor gård på den platå, där nu Södermalms läroverk ligger. Lustigt betecknande för den tidens svärmeri för Frankrike var, att vi skulle föreställa zuaver och buro trefärgade kokarder! (En mycket läst bok var Lilliehöök: “Tvenne år bland zouaverna” I andra klassen hade vi bildat ett sällskap E. E. (Evig Enighet), initialernas betydelse var för övrigt en ordenshemlighet. De olika graderna utmärktes genom kotiljongsdekorationer, och vi roade oss med soldatlekar på den nämnda gårdsplatån - icke utan cigarrettrökning. Lustigt var, huru på vintrarna snöbollskrig utan synbar anledning kunde bryta ut mellan pärallellavdelningar av samma klass och lika plötsligt upphöra utan fredsslut. På somrarna badade vi i Hammarby sjö utan några menliga följder av det illa beryktade vattnet. Först i femte klassen fick man låna böcker ur skolbiblioteket, och vi betjänade oss flitigt av denna förmån. En bok om dansk-tyska kriget 1864 med planscher var alldeles sönderläst, ett vittnesbörd om våra skandinaviska sympatier. Annars var nog Jules Verne den mest omtyckte författaren. Hans böcker förenade fantasi med en prägel av naturvetenskaplig vederhäftighet. Jag härleder från dem mitt sedan aldrig slocknade intresse för geografi. Lustigt var det med ropet “en full karl!” sådana voro den tiden icke sällsynta. Syndaren fick genast omkring sig en svärm pojkar. “Du har allt tagit en sup för mycket, min gubbe!” ropade en kamrat till en full dalkarl. “Har du betalt den?” kom kvickt det avsnoppande svaret. Omtyckta sötsaker, som man köpte på apoteket, voro lakrits, “tissel och tassel”, ett slags fröbalja med hinnomgivna frön, som smakade lakrits, samt brunt “gubbskinn” och vitt ‘’jungfruskinn”. På söndagarna såg man vaktparaden och besökte det då ännu nya Nationalmuseum, vars samlingar vi hade på våra fem fingrar. Mest omtyckta voro livrustkammaren och tavelgalleriet. Jag minns så livligt en tavla i den franska avdelningen, som föreställde satyrer överfallande nymfer i ett klassiskt landskap; de fångade nymferna revo sina angripare i ansiktet, så blodet rann. Den är nu sedan länge försvunnen. Vinge, Malmström, Markus Larsson, Boklund, von Rosen, Kronberg beundrades. Den egyptiska samlingen i källarvåningen lockade genom sin mystik. Liitzes panorama med sina färgstarka bilder från det då ännu aktuella fransk-tyska kriget beskådades också med intresse. Ett avbrott i skollivet var “.Mårtens gås”, då enligt gammal sed lärarne uppvaktades med levande gäss. Hos skolvaktmästaren var det en hel koloni gäss, och ibland klagade en klass över att den fått sin gås bortbytt. Gässen intogo en växlande hållning under akten. En gång tronade vår gås majestätisk och lugn i sin korg på katedern, en annan gång måste hon infångas efter en livlig jakt. Mot slutet av min skoltid förbjöds seden med levande gäss i skolan, och sedan var nöjet ej mer detsamma. Våren 1874 gick en koppepidemi, väl den sista i Stockholm, och skrämde upp våra föräldrar, men vi märkte föga av den i skolan. Hösten 1875 inträffade stadsvaktens så kallade upplopp i skolans omedelbara grannskap som en sensation i vårt händelsefattiga liv. En kamrat, som bodde i närheten, skildrade med livlig fantasi, hur på natten en avdelning av livgardet till häst huggit in: det blev nästan till en revolution! Vi andra fingo nöja oss med att beskåda valplatsen, där ett par stadssoldater höllo på att sopa upp glasbitarna från de sönderslagna rutorna i det stormade polisvaktkontoret. På vårterminen 1877 börjades repetitioner till gymnasistexamen, som motsågs med spänning. Det stora avståndet på den tiden mellan skola och gymnasium gjorde steget betydelsefullare än nu. Alla i femte hade rätt att gå upp i examen, men somliga avråddes och avstodo frivilligt. En kamrat till mig gick upp ehuru avrådd och blev naturligtvis kuggad. De övriga ‘voro säkra om att gå igenom, ehuru icke utan en viss examensfeber. Som censorer kommo från Stockholms gymnasium den mycket bekante lektor Elmblad och den gemytlige lektor Norin-der. Examen ägde rum i alla ämnen. Björling exercerade med latinska fraser. “Jag reste till Rom?” “Romarn profectus sum”, “med min man”, tillade Elmblad och fick genast svaret “profecta sum”. Så ägde överläggning rum, och så förkunnade inspektor, kyrkoherde H. Björnström, att vi voro gymnasister, och vi kunde nu anlägga den förnämliga mössan med sammetsband och lagerkrans. Ja, så var skoltiden i Katarina slut och står ännu för mig, trots motgångar och förargligheter, som höra skollivet till, i ett ljust skimmer. Då och då träffade jag sedan under mina vandringar på Söder någon av de gamla lärarne, Nilsson, Högberg, Ljung, och alltid var återseendet glatt, som jag tror, å ömse håll. Mest hade jag beröring med Björling. Vi hade varit tre bröder och två kusiner efter varandra i Katarina. En dag i början på juni 1906 fick jag höra, då jag trädde ur mitt sovrum, att rektor Björling ringt två gånger. Vad kan nu stå på? undrade jag. Så ringde det igen, och jag gick till telefon. Det var Björling ‘Ser du, jag läste just i tidningen, att du blivit utnämnd till lektor, och jag ville skynda mig att gratulera en gammal katarinapojke.” Så fick jag veta den nyheten. Det gamla läroverkshuset skall nu snart skatta åt förgängelsen, sedan det tjänstgjort över sjuttio år. Må de gamla goda traditionerna följa med till det nya skolpalatset! * Stockholms gymnasium var denna tid delat på två avdelningar. Riddarholmsavdelningen, den största, hade sin lokal i den 1807 upphävda Riddarholmsförsamlingens kyrkoherdeboställe och hade höstterminen 1877 221 lärjungar, av vilka 95 voro realister. Södra avdelningen, som hade sin lokal i n: r 13 S : t Paulsgatan, bestod av 84 lärjungar, alla latinare. Ringarna kallades alltid med de latinska namnen prima, secunda, tertia och quarta. De båda gymnasieavdelningarna hade föga beröring med varandra, egentligen blott genom gymnasieföreningarna Concordia och Linnea samt de gemensamma militära utmarscherna. Våravslutningen var också gemensam och firades på stora börssalen under presidium av pastor primarius Fallenius, gymnasiums inspektor. Gymnasiets rektor var den framstående skolmannen G. F. Gilljam, med tiden statsråd och universitetskansler. Honom sågo vi på Söder föga till. Han var där en gång i veckan, då han inspekterade undervisningen. Denna dag var det alltid en viss lystring i arbetet, som märktes också på lärarne. Biträdande rektor på södra avdelningen var lektor A. V. Norinder, och honom sågo vi egentligen ännu mera sällan, åtminstone i egenskap av rektor. Lokalerna voro förlagda till ett privathus från 1820-talet. Rummen voro stora och ljusa men opraktiskt belägna. På nedra botten lågo ett duplikantrum och ett rum för undervisningen i fysik, det enda specialrum, som fanns. Det imponerade med sin instrumentsamling mycket på oss, som aldrig förr sett ett sådant. En trappa upp lågo rum för de fyra ringarna, av vilka tre i följd. Genom hörnrummet till Ragvaldsgatan, där jag under tre år hade milt klassrum, måste två klassers lärjungar passera, och vi kunde utöva kontroll på lärarnes påpasslighet, som det på den tiden ej var så noga med; ibland kunde kvarten förflyta, innan lektionen började. I samma våning lågo också kollegierummet och samlingssalen, den enda som hade kaminer, de övriga rummen uppvärmdes’med kakelugnar. Någon gård fanns icke, endast ett smalt prång, och vi uppehöllo oss under rasterna i klassrummen, där ett vilt liv fördes med föga omtanke om skolmaterialen, utan att någon brydde sig om att övervaka oss. Detta gällde dock, måste jag rättvisligen tillägga, huvudsakligen prima och secunda, de båda högre ringarna hade mera herrelater. Vid porten infann sig en bakelsegumma och hade livlig kommers, trots Giljams upprepade förbud. Skillnaden mellan gymnasium och skola var, som jag redan nämnt, mera utpräglad än nu. Anmärkningsböckerna föllo bort. Handgriplig tillrättavisning förekom icke. Gymnasisterna höllo på att de icke titulerades med “du”. Lärarne använde olika tilltalsord, blott icke det naturligaste: ni. Vanligen upprepades tillnamnet oupphörligt, eller också brukades det otrevliga “han”, ibland förekom “vi”, ni undveks samvetsgrant. Något absolut förbud mot tobaksrökning gavs icke, och skolstadgans förbud mot vistande på källare tillämpades ej rigoröst. Till etiketten på gymnasium hörde, att man steg upp, när läraren trädde in ; någon sådan sed gällde icke i Katarina. På gymnasium gjorde vi bekantskap med nya lärare. Jag börjar med vår klassföreståndare i prima och secunda: dåvarande extraläraren John Personne, sedermera bekant-såsom teolog och slutligen biskop i Linköping. Han var då en ung man på tjugunio år och såg ännu yngre ut och verkade nästan blyg. Dock hade han alltid god disciplin, lugn, jämn och vänlig i sitt sätt, och man kunde märka en bestämd vilja bakom. Han var en utmärkt lärare i sitt huvudämne, kristendom (läste även grekiska och hebreiska), och vi kände, att det låg personlig övertygelse bakom orden. Hans morgonböner voro ovanligt lärorika och åhördes med intresse; ofta kunde han då med värme uttala sin mening i någon aktuell tros- eller livsfråga, vilket nog efterlämnade varaktigt intryck, även om vi, som vanligt med ungdom i den åldern, voro inställda på opposition. Han föredrog texter, som mera sällan brukade läsas, såsom Konungaböckerna och Esaias, och gav oss därmed en ej föraktlig bibelkunskap. Själva morgonbönen med tillhörande fritt valda psalm lästes av quartanerna, dock utan något tvång. Somliga hade riktiga predikotag. Jag minns ännu den kraftiga deklamationen alltid n:r 210 av Harald Östberg (broder till Stadshusets skapare) och det känslosamma föredraget av Gudmar Hogner (sedan kyrkoherde i Nyköping). Vår mest uppburne lärare var utan tvivel Magnus Höjer, då e. o. lektor. Redan hans yttre med de vackra, markerade dragen slog -an. Hans hjärtliga skratt, då det var något roligt, hans öppna, friska, obesvärade sätt, som icke alls hade något av “magister”, tilltalade oss. Hans lektioner föllo utom den vanliga ramen, det låg över dem ett liv, som annars var sällsynt i skolans undervisning. Hans styrka låg i det fria föredraget, som gjorde historien levande för oss. Denna undervisningsform, som den moderna pedagogiken vill så gott som helt skjuta undan, visade genom honom sin effektivitet och gjorde även de slöaste intresserade. Särskilt glänsande var han i behandlingen av Greklands och Roms historia och hela den svenska historien. Karakteristikerna voro ypperliga, jag minns ännu livligt Marius och Sulla i effektfull motsats, Filip II och Vilhelm av Oranien likaså, Gustaf Vasa och de tre Karlarna. Hans uppfattning var utpräglat personlig, starkt sympatisk eller antipatisk, och han skydde icke starka uttryck, som väckte vår förtjusning. Så var Gustaf III, “teaterkungen”, icke hans gunstling. Att hans framställning vilade på grundliga studier, fattade vi kanske icke då. Ännu hade han icke kommit in i politiken, vilket nog var till fördel för hans undervisning. En svaghet hos honom var, att han ej tillräckligt kände till de enskilda lärjungarnas kunskaper, så att hans betyg ofta inneburo överraskningar, både uppåt och nedåt. Sista terminen före studentexamen gjorde han en synnerligen effektiv repetition, som ovanligt nog även var rolig. En besynnerlig brist i den tidens historiekurser var, att framställningen (men väl läroböckerna) ej gick längre än till 1815. De närmast liggande händelserna, som infallit under vår egen tid, kände man väl någorlunda till, men före mitten på 1860-talet var det ett tomrum. Nu har man gått till en motsatt överdrift och koncentrerat historieundervisningen till de sista hundra åren, egentligen ett svårare fel, om man avser att bibringa en djupare historisk bildning. Att man på den tiden hade råd att anslå ett helt läsår till respektive gamla tiden och medeltiden, var ett stort företräde mot nu. Schottes lärobok i gamla tidens historia och “stora Odhner” voro förträffliga; den senares rikhaltiga innehåll blev dock kanske först under studenttiden fullt sankterat. En stor fördel var, att vi fingo behålla Höjer hela gymnasiet igenom. Något närmare personligt förhållande hade vi icke till honom, det ligger icke riktigt för svensk skoltradition detta, men att han var en god människa kände vi nog. En annan lärare, som kom att följa oss genom hela gymnasiet men som däremot icke kunde vinna våra sympatier, var Erik Lundberg, e. o. lektor i matematik. Han är den ende lärare, jag absolut icke kunnat med. Vi hade väl bristfällig underbyggnad och voro nog icke heller särskilt lagda för ämnet, men Lundberg saknade också alldeles förmåga att väcka vårt intresse, i stället ingav han oss avsmak för sitt ämne. Han var utom all fråga en begåvad man, men hans brist på tålamod, hans sätt att behandla oss med hån och ringaktning bragte oss slutligen till att alldeles “slunga” hans ämne. Vår håglöshet gjorde undervisningen ännu mera odräglig för honom, men det hade han sig själv att skylla. Slutligen struntade han å sin sida även i oss. Det var några få i klassen, som verkligen arbetade, de övriga skrevo av dem, om de ens brydde sig om det. Det är mig ännu en gåta, hur han kunde klara sina klasser i studentexamen - - men det gick. Ordet “hata” är ett kanske starkt uttryck, men något ditåt var den känsla vi hyste för honom, och jag vet, att min mening delas av mig närmast föregående och efterföljande årgångar. Jag bör icke förtiga, att jag vet, att han med stigande ålder vann mera välde över sig själv och ett säkrare omdöme och att han under sina senare år, då han uteslutande läste på reallinjen, nog var ganska uppburen. Att han hade goda och värdefulla sidor som människa vill jag på grund av senare bekantskap med honom gärna erkänna. I latin hade vi Adrian Göthe. Styv latinare, drev han sitt ämne duktigt men utan intresse, detta låg åt annat håll, åt musiken, och man kunde märka, att skolundervisningen icke var honom något nöje • och jag måste också bekänna, att vi icke alltid gjorde den angenäm för honom. Han blev med tiden en intresserad lärare och var en ovanligt samvetsöm och fin människa, men min närmare bekantskap med honom ligger längre fram i tiden. I levande språk hade vi växlande lärare. Gemensamt för dem var, att de med stora lingvistiska kunskaper icke hade några litterära intressen och därför icke kunde göra litteraturstudiet estetiskt bildande; Goethes Hermann und Dorothea till exempel föll platt till marken av brist på förstående. Ett ämne, som alldeles kom i skymundan, var naturalhistorien med blott en timme i veckan. Vi hade den framstående botanikern och utomordentligt vänlige och godmodige lektor F. Thedenius till lärare. Jag har aldrig haft någon lärare, som så slösat med tiden. I prima fingo vi hela läsåret gå igenom herbarier, som han hade med sig. Vi hade hans lärobok “Bihang till skolherbariet” bredvid oss och “prickade in” de växter, som cirkulerade i klassen och skickade för resten med växtarken biljetter till varandra. Något verkligt studium kom ej i fråga, och hemläxor gåvos ej; hela “arbetet” var förlagt till den enda veckotimmen i klassen. Själv satt han i katedern och gav icke en enda fråga. Först vid vårterminens slut blev det förhör på hela kursen, med klent resultat. I secunda blev det ju mera än växtsystematik, men med en timme i veckan kan man ej komma långt i ett så stort ämne. På sina exkursioner var han lika vänlig och överseende, ehuru en stor del av klassen gav sig ut på egna strövtåg och blott en mindre skara trogna följde honom. I gymnastik hade vi även på gymnasium Brouhn. I sång deltog jag aldrig från målbrottet. I teckning undervisade Conny Burman, känd genom sina egna och sam-tidas minnesanteckningar. Från början av höstterminen 1879 tillhörde vi icke längre Stockholms gymnasium utan Södra latinläroverket. Förändringen var föga märkbar, lokalerna voro desamma våravslutningen förlades till Maria kyrka - de flesta lärare även (Höjer och Lundberg övergingo som lektorer till det nya läroverket), och med den med vår gymnasieavdelning förenade Maria skola hade vi icke någon förbindelse. Huvudintresset för oss var att lära känna vår nye rektor, Ragnar Törnebladh, vilken kom “föregången av sitt rykte”, såsom Maria skolas inspektor, kyrkoherde Nordlund uttryckte sig, då han vid skolans sista våravslutning 1879 hälsade honom välkommen. Vi hade honom till lärare i latin de båda sista ringarna eller 7: i och 7:2, som det numera skulle heta. Som man kunde vänta, var han en förstklassig lärare och gav oss även någon uppfattning av klassisk kultur, något som förut totalt saknats under den uteslutande gram-matiska drillen. Stundom gav han oss sina meddelanden som rektor på latin. Av klassiska författare var naturligtvis Horatius den som slog mest an, men även konunga-tidens historia hos Livius och Ciceros Cato Major de senectute väckte vårt intresse. Törnebladh var en uppriktigt välvillig man, ehuru han nog ville verka litet hög och gärna markerade sin betydelse som riksdagsman och politiker. Han hade ett lustigt minspel för att uttrycka belåtenhet eller ogillande och kunde med detta verka förvirrande på provkandidater, som skulle hålla lektion. Lugn och behärskad upprätthöll han med sin rektorsmyndighet utan svårighet disciplinen. Vi uppskattade hans humor, som skylde över många drag, vilka annars för ungdomen kunde tyckas osympatiska, till exempel hans sätt att genom kringsmygande övervaka ordningen. Stående på ledstången i ett trappfönster åt gården observerade han klassrummen snett över; “utkiken” kallade han själv platsen. Vid våra föreningssammanträden i stora salen befanns han ofta i det bredvid liggande kollegierummet. En ny lärare, som från Riddarholmsavdelningen såsom lektor kom över till Södra latin, var August Zethr&us, Scrooge, som han kallades efter personen med detta namn i Dickens’ A Christmas Carol; sedan blev hans öknamn Buddha. Han var redan en äldre man med åtskillig originalitet. Alltid klädd i “storm” och med en pläd över axlarna kom han in och slog sig ned med sin stora silversnusdosa framför sig. Han var tydligen mycket skicklig i sina ämnen, franska och engelska, särskilt i det senare språket. Han hade tillbragt några ungdomsår i Förenta staterna, en tid, som han ville draga en slöja över och icke tålde, att man rörde vid. En engelsk grammatik och uttalslära vittnade om hans kunskaper i språket. Den sista minns jag särskilt såsom en verkligt rolig bok. De olika språkljuden voro koncentrerade i små sammanhängande stycken, hopkomna med mycken fyndighet, omväxlande lustiga och högstämda. Hans metod var den äldre grammatiska, men han lade också vinn om uttalet och hade till och med samtalsövningar, som dock ej gåvo så mycket. De, som icke kunnat sina läxor, blevo uppskrivna och fingo läsa upp sina “rester” hemma hos honom. Vi skulle komma några tillsammans, och dessa stunder i hans trevliga hem i ett gammalt hus vid Kaptensgatan med vacker utsikt över Stockholm voro rätt lustiga. Själva förhöret var icke svårt, och man blev lätt struken från restlängden, men han tyckte om att sedan hålla en liten pratstund. Filosofiskt intresserad (han gav längre fram ut ett trebandigt filosofiskt verk, Tsätalätordens vishetslära) inlät han sig gärna på diskussioner i dylika frågor och uttalade nog kätterska meningar men gav på samma gång uttryck åt en hög idealistisk-panteistisk livsåskådning. Vår franska lektyr 17:1, den som vi tyckte tråkiga Un philosophe sous les toits av Émile Souvestre, gav honom lätt anledning till moraliserande betraktelser. Under lektionerna gjorde han sig fruktad genom sin spydiga tunga men kunde också lätt genom dispyt om någon temarättelse dragas in i ett vidlyftigt resonemang, som räckte timmen ut. Min kamrat John Ljunggren, som var styv i franska, hade stor talang att till vår belåtenhet locka honom in i ett långvarigt meningsutbyte. En dag på hösten 1880 fingo vi i bokhandeln se en dikt “Johannes” med hans namn på titelbladet och skyndade oss naturligtvis att köpa den. Det var en sen debut som skald detta vid femtiotvå års ålder. Ämnet, en ynglings religiösa tvivel och strider vid konfirmationsåldern med angrepp på livsfientlig pietism, var ju ägnat att intressera, den höga etiska åskådningen var anslående och språket formfulländat med på sina ställen verklig lyftning över sig. Dock var det icke utan en viss skadeglädje vi förnummo Wirséns nedgörande kritik i Posttidningen. Den av Söders ungdom så uppburne Carl von Friesen gjorde jag bekantskap med först under mitt sista läsår, då vi hade honom i grekiska. Han hade något av “det”, som man nu säger, över sin undervisning. Först genom honom fingo vi någon föreställning om Homeros’ skönhet. Till lärarkåren hörde på visst sätt också provkandidaterna. Mot dem kunde man tillåta sig åtskilligt ofog. Ett var att slå vatten på deras stolar och njuta av att se dem häftigt fara upp, sedan de satt sig. För övrigt var vårt beteende olika, och vi hade liksom på känn, hur vi kunde taga dem. Många hade icke något obehag att utstå och voro både respekterade och omtyckta. Detta var i hög grad fallet med den sedan så framstående Ernst Carlson med sitt pampiga yttre och sin säkra hållning; han var också en god undervisare. Lektionerna varade denna tid 50 minuter, de som började respektive klockan 8 och i hela 60 minuter, och särskilt den senare var en segsliten timme. Jag minns en gång en provlektion i historia med både rektor och Höjer såsom åhörare. Kandidaten hörde först upp läxan, vilket gick på en kvart. Så kom preparation av den nya läxan, och ännu en kvart gick. Nu såg kandidaten på klockan, och vi märkte hans konsternation vid att finna, att timmen blott var halv-liden. Han tog sig då för att fråga tillbaka på det föregående, och så gick segt ännu en kvart; slutligen tog han sig till att fortsätta sin preparation med att föreläsa om det följande - han var tydligen väl preparerad och så var då äntligen timmen slut med en lättnadens suck både från lärare och lärjungar och åhörare. På gymnasium var ännu avståndet mellan primaner och quartaner stort, en kvarleva från gamla tider, och vi betraktades av de äldre som pojkar. Något slags pennalism kom dock numera icke i fråga, men nog hade vi en viss respekt för quarta. Närmast stodo vi naturligtvis secundanerna, från och med tertia var man fullt genomträngd av sin värdighet som gymnasist. Klasskamratskapet, något av det bästa i det svenska läroverket, som nyare pedagogiska idéer om klassbandets upplösning satt i fara, var starkt och varaktigt. Jag kan icke erinra mig fall av snobberi eller översitteri den otrevliga estetsnobben var obekant, andan var i god mening demokratisk. Vad som förde de olika klasserna tillsammans var militärövningarna och föreningslivet; de förra hörde till skollivets roliga sidor. Rekrytexercisen leddes med allvar och nit av de äldre kamraterna, insubordination kom ej i fråga. Vår och höst företogos fältmarscher till Haga, Ulriksdal, Drottningholm, jag minns den muntra sången under marschen som “lediga”. Det var en god träning, och när vi på hemvägen kommo inom stadens hank och stör skulle vi gå i stram hållning och utan att synas trötta. Vidare förekom bataljonsexercis på Ladugårdsgärde, en förmodligen nu bortlagd övningsform. Befälet togs ur de äldre gymnasisternas krets, och jag minns ännu våra duktiga kompanichefer Gustaf Raquette (sedan militär) och Emil Neumiiller. Bataljonen var sammansatt av kontingenter från de olika läroverken, även Nya elementar och Beskows. Chef var dåvarande löjtnant Balck med sin dånande kommandostämma. Särskilt roligt var, när vi erhöllo lösa patroner och fingo företaga ett slags fältmanöver i smått. I salongsskjutning övades vi på Gymnastiska centralinstitutets gård och i skarpskjutning på södra skjutbanan vid Fatbursgatan, båda delarna alldeles för litet. Själva skyttetävlingen på hösten hade enklare former än den sedermera fick. De små folkskolegossarna togo sig bra ut i sina nätta uniformer med ljusblå rockar och vita byxor. Vad denna tid nu synes avlägsen! Av pacifistisk fasa över vapenövningar förnams ej ett ljud. Ännu levde kvar från skarpskytterörelsens glansdagar uppfattningen av det ideella i att bereda sig till fosterlandets försvar. Föreningslivet var svagt och spelade för mig personligen knappt någon roll. På södra gymnäsieavdelningen hade 1896 stiftats en egen litterär förening, E. V., som man dock frekventerade endast i de båda lägre ringarna och vars förhandlingar knappt togos på allvar. Däremot gällde det som en merit att bli invald i den gamla gymnasieföreningen Concordia, där vi, som tillhört Stockholms gymnasium, stodo kvar även efter gymnasiets delning. Den 6 november firades sällskapets högtidsdag. Hela gymnasiet samlades då på kvällen på Riddarholmen, där några sånger sjöngos utanför det gustavianska gravkoret. Den egentliga högtidsfesten ägde sedan rum i Vetenskapsakademiens hörsal. Några biljetter såldes icke, alla åhörarne voro inbjudna. Teaterföreställning förekom av lokala skäl aldrig, och musiknumren voro få, mest kvartettsång, och festen avslutades alltid med Concordia-sången. Under mina sista år var Fredrik Fåhrseus (nu domprost i Västerås) en framstående ordförande och Oscar Levertin den mest produktive av sällskapets medlemmar; 1880 vann han första pris för sin diktcykel “Från Dybböl” - märk det skandinaviska ämnet! På programmet stod alltid ett föredrag av någon ledamot, ofta ganska långt; jag minns sådana om Stagnelius och Malmström, om Geijer och A. F. Lindblad (jämförelse). De poetiska numren dominerade och voro alltid alster av sällskapets egna medlemmar. Jag erinrar mig en episk dikt, “Silverdolken” tror jag den hette, av numera professor Karl Bohlin. Att använda utomstående krafter kom ej i fråga. Alltid uppträdde före detta ordföranden med en hälsning från “Fyris’ stränder”. Han låg då i Uppsala sin första termin och talade redan med en viss pondus till oss “unga”. Någon föreningsbal förekom icke, liksom i allmänhet icke baler vid läroverken i Stockholm. I stället förekom en numera - och med rätta - bortlagd sed, att Concordia efter högtidssammankomsten höll en fest på någon restaurang med rektor och lärare inbjudna. Den andra gymnasieföreningen var Linnea, med naturvetenskapligt syfte. På dess högtidssammankomster, som firades under enklare former, voro endast hedersledamöter bland lärarne och för övrigt gymnasister inbjudna. Man bjöds på föredrag med tillhörande experiment, vilka dock som dylika i allmänhet hade benägenhet att misslyckas. Bland ordförande på min tid minns jag sedermera professorn i geografi Axel Hamberg. Alldeles okänd var den uppmärksamhet, som pressen numera ägnar skollivet, och vi själva hade den bestämda åsikten, att detta icke hörde till offentligheten. Någon gymnastikförening fanns icke, och idrotten spelade en obetydlig roll inom den tidens gymnasium. Den idkades som rekreation, utan någon träning eller tävlan, och vi ställde oss rätt kritiskt till den börjande sportrörelsen. Förströelserna utom skolan voro få mot nu (biograferna!). Vi gjorde våra promenader, på eftermiddagarna efter skolans slut mötande flickorna från Paulis skola vid Södermalms torg och Wallinska skolan, som då hade sin lokal vid Stora Nygatan. Vårt intresse för teatern var stort och utan konkurrens från biografer. Min skoltid var operettens glansperiod, och vi kunde alla favoritnumren i Cornevilles klockor, Lilla hertigen, Sjökadetten, Boccaccio m. fl. Karl Probus Hoivie (tenor) och Arvid Myhrman (bas) voro klassens förnämsta exekutörer. Den förre var en mycket omtyckt kamrat. Han skrev fyndiga epigram och lustiga visor med motiv ur skollivet. Här ett, som faller mig i minnet (visserligen ej ordagrant) : Edvard Swartz är en man med stora pretentioner, grå väst och gråa permissioner. Han vet till vilken klass var blomma hör. men ej i vilken själv han sitta bör. Det låter ju nästan som fru Lenngren! Edvard Swartz var en överliggare men oändligt rolig och snäll kamrat. Hans specialfack var botanik (hans farfarsfar var den berömde botanikern Olof Swartz, varöver han var mycket stolt) och han var Thedenii stöttepinne i klassen. Boivie var en av de två i vår klass, som läste hebreiska, och hade planer på att bli präst, vilket jämte hans obetydliga håg för matematik gjorde honom till en skottavla för Lundbergs spydigheter. Några teologiska studier kom han emellertid ej att driva, han gick in i postverket och dog vid unga år. Ett omtyckt nöje var att besöka bokauktionerna, som den tiden höllos i ett hus vid Munkbron under ledning av den originelle kommissarien Gartz. Denne läste alltid upp titlarna på de utropade numren och rådbråkade därvid uttalet av främmande språk på ett lustigt sätt; han gjorde också sina reflexioner och anmärkningar om de utbjudna böckerna, vilka ofta vittnade om vidsträckt bokkännedom. Våra bud sträckte sig icke långt upp på krontalet, räknades vanligen i öre. Begärliga voro buntar, som ofta gingo för 10 öre och kunde innehålla något av intresse. En lustig habitué på bokauktionerna, en äldre man vid namn Nilsson, gick aldrig högre än till 10 öre och samlade en ansenlig mängd buntar. Av händelser ute i världen fängslade oss det ryskturkiska kriget, och våra sympatier voro avgjort på turkarnes sida. Osmah pascha väckte vår beundran, och då läraren i franska kastade ut frasen “Plevna har fallit”, fick han i stället för översättning ett rungande: “Nej!” till svar. Den första förnimmelse vi fingo av vår tids sociala fråga, var den stora Sundsvallsstrejken 1879, som gjorde ett nästan skrämmande intryck. Bland inrikesfrågor var skolfrågan den, som mest intresserade oss. I striden om latinet stod den i alla kamratdiskussioner livligt deltagande Elof Biesért på den reala ståndpunkten. Han blev med tiden riksdagsman och statsråd. I det hela var nog ungdomens politiska uppfattning, såvitt den hade någon bestämd sådan, konservativ och avgjort fosterländsk, i religiösa frågor mera oppositionell och kritisk med bestämd aversion mot pietism. Det tilltalade oss dock icke, när somliga lärare gjorde anmärkningar i denna stil, vi hade instinktivt den riktiga känslan av att de därmed överskredo sitt ämbete. Inom poesien höllo vi på Tegnér och Runeberg men voro icke med på Höjers åsikt, att Runeberg var den större av de två. Snoilsky var icke vidare bekant, däremot Ibsen, vi läste hans Kongsemnerne i skolan. Den nya realistiska dramatiken och av den framkastade problem, Ett dockhem, Älvan (fru Edgren), ådrog sig också vår uppmärksamhet och Strindbergs “Röda rummet” gjorde även i vår litteraturläsning epok. I den av Fryxell väckta striden om Bellman togo vi avgjort skaldens parti. Jag kan icke påminna mig, att någon av oss kände till Georg Brändes, däremot Zola. Ett ämne, kring vilket våra tankar kretsade under brytningsåren, var naturligtvis det sexuella. Skulle någon äldre kunnat avlyssna våra rätt cyniska samtal, skulle han säkerligen blivit förskräckt över “ungdomens fördärv”, men det var icke så farligt, de flesta av oss voro ganska ofördärvade. Så gick skoltiden sin jämna och, som vi tyckte, enformiga gång, och slutligen var man framme vid studentexamen. Överansträngda hade vi icke blivit. I den skriftliga prövningen fick man då icke uppgifterna tryckta, och det tog lång tid att läsa upp dem. Pappersarken voro icke häftade utan lösa, och man fick själv sy ihop dem, då. man var färdig; de vakthavande lärarne gingo omkring och delade ut nål och tråd. Sedan vi fått veta utgången, samlades klassen till en munter kollation på Alhambra. Den muntliga prövningen ägde rum den 18 och 19 maj 1881, då vi, de flesta för första gången, voro skrudade i frack, vilket då också var fallet med lärare och censorer. Vi hade några privatister med, i min grupp Nils Clementsson, som sedan efter en tids teologiska studier blev en glad skådespelare. Examen gick normalt, Lundberg förvånade oss med sin förmåga att trots vår okunnighet få fram något; märklig var vår tafatthet att läsa en text på främmande språk kursivt, det gör ungdomen nu bättre, vi saknade övning. Så blev man slutligen förklarad “mogen”, som det hette på den tiden. Något festligt mottagande av de nybakade förekom ej. Vi störtade barhuvade ned till Söderbergs bod i Storkyrkobrinken och köpte våra mössor, den blonda fröken där var populär bland många årgångar studenter. Som avslutning stod den festliga studentsexan på Hasselbacken, som då, jag tror för sista gången, firades tillsammans med studenterna från Norra latin, våra forna kamrater från Stockholms gymnasium. Av “de aderton”, som våren 1881 togo examen på Söder, äro nu de flesta döda, men de leva i friskt minne hos oss kvarlevande, som ännu känna oss som kamrater. Och härmed äro mina skolminnen slut. Jag har med avsikt undvikit att söka vara underhållande genom att berätta allahanda skolhistorier - vid närmare undersökning finner jag mig komma ihåg bra få sådana, värda att framdragas i offentligheten. Sådana historier ha alltid synts mig barnsliga och ofta ogrannlaga och höra för resten hemma i intimare lag kamrater emellan. Men dessa minnen kunna dock ha ett om än ringa skolhistoriskt värde för kännedomen om en tid, som nu ligger femtio-sextio år tillbaka. Huvudintrycket blir nog, att ungdomen ir sig lik, trots allt tal nuförtiden om den så kallade nya ungdomen. Det är klart, att mitt skolliv ej alltigenom varit så harmoniskt, som den föregående berättelsen kanske ger vid handen. Men konflikterna, alltid obetydliga, ha nog i de flesta fall berott på mig själv och äro ej värda att göras till ämne för klagan så långt efteråt. Djupt känner jag min tacksamhet för det svenska allmänna läroverket och vad det givit. Min direkta och genom studier vunna erfarenhet om olika slags skoltyper har befäst mig i min uppfattning, att vårt allmänna läroverk är en bättre typ än de flesta andra: den aristokratiska engelska public school, den franska internatskolan, den strama tyska skolan och den gemytliga danska privatskolan, vilken sistnämnda ej passar för våra stora läroverk och knappast för vår ungdoms psyke. Det svenska läroverket med sin fasta ordning och ansvar inför skolans lag, fritt från pjosk och pjunk, och sitt uppfostrande, demokratiska kamratliv är den bästa skola för det samhällsliv, den unge sedan skall inträda i. Man har sagt, att det intima förhållandet mellan lärjungar och lärare saknas, men man måste komma ihåg, att den mognare ungdomen har rätt att få ha sitt psyke i fred för påträngande förtrolighet, och att en känsla av tillgivenhet kan finnas även under mera konventionella umgängesformer. Det allmänna läroverket bör få bygga på sina gamla traditioner och hållas fritt från främmande inslag - ett sådant är samskolans inträngande på gymnasiet. Den största faran för det allmänna läroverket för närvarande är det drag av formalism, som alltmer gjort sig gällande. Det är roligt att finna, att en lekman delar denna uppfattning, jag syftar på före detta generaldirektören Herman Rydin. Han yttrar i sin bok “Ur minnet och andra gömmor”, att den summariska proceduren var för pojkarna, både kollektivt och individuellt sett, icke blott nyttigare utan även rentav barmhärtigare än nutida uttänjda kriminalprocesser med förhör, vittnesmål, tidningsreferat, protokolls justering, besvärstid, överklagningar, politiska partihänsyn med mera i oändlighet. Och dock heter det ännu i läroverksstadgan, att läraren i sitt förhållande till lärjungen företräder föräldrars ställe! Men då författaren kallar anmärkning och anmälan för pedagogisk feghet, betänker han icke vad det kostar läraren av obehag och lidande att bryta mot fastställd ordning. Den olyckliga frasen “barnens århundrade” har kommit mycket ont åstad genom svaga föräldrars okritiska undfallenhet för en missriktad tidsanda. De oupphörliga beskärmelserna över den nutida ungdomens fel .och vanarter äro obefogade i deras mun, som härför bära skulden. Barnet har alltid stått i centrum för föräldrarnas arbete och förhoppningar, men det har varit vår tid förbehållet att göra det till styrande. Även den så kallade nya pedagogiken, vars “nyheter” hava rätt tvivelaktigt sanningsvärde och vars sanningar, om de till äventyrs finnas, icke just innebära något nytt, har sin del i ansvaret. En stor del av dess virriga idéer äro patologiskt färgade efterkrigsföreteelser. Det är en lycka, att lärarkåren ställer sig välgörande skeptisk mot dessa nyheter; den högsta ledningen visar sig däremot betänkligt svag både för formalism och pedagogiskt pjosk. Men jag finner, att jag nu kommit utom mitt ämne; det må dock förlåtas en pensionerad med fyrtioårig erfarenhet, om han icke kan hålla inne med sin mening.