Vadstället är 15 meter långt och en halv meter djupt. Det är fullt
med stora stenar som inte syns i det vitskummande vattnet.
Eftersom två vurpat i vänsterspåret och två i högerspåret provar
jag i mitten. Det går bra i 10 meter och just som jag känner
att jag fixar det dunkar jag in i en stor sten. Där jag sätter ner
högerfoten för att hålla emot är det ett stort hål, och jag lägger mig
pladask på högersidan. Jag hinner inte ens få in stoppknappen!
Motorn drar i sig en rejäl portion vatten innan den stannar...
Text & Bild: Elving Solli, [email protected]
V
i befinner oss på 1000 bäckars
väg, mitt på Kolahalvön i norra
Ryssland. Det som på kartan är
ritat som väg liknar mest en timmersläpväg för skotare i Norrland. ”Vägen”
byggdes under andra världskriget som
anläggningsväg för en numera nerlagd
järnväg. Vägunderhållet har sedan dess
bestått i att stockar lagts huller om buller i några av de djupaste hålen så att det
inte skall bli för djupt. Trots det får vi
ta omvägar upp på den gamla järnvägen
64 ibland för att vattnet är för djupt. När jag
skall prova att starta hojen efteråt är den
så full i vatten att motorn inte går att
kicka runt.
Nu börjar en process vi snart blir
vana vid: Res upp hojen på bakhjulet så
att vattnet rinner ur avgasröret. Töm luftfilterboxen på vatten. Ta ur luftfiltret. Ta
ur tändstiftet. Kicka tills det inte längre
står en kvast med vatten ut tändstiftshålet. Dränera förgasaren. Kolla att det
finns gnista och montera ett nytt tänd-
stift. Byt till ett torrt luftfilter (glöm inte
att torka det förra). Kicka tills du stupar.
Be en kompis kicka vidare eller bogsera
igång hojen. Patrik blir min räddning.
Efter några rejäla kickningar överröstar
han skrattande ljudet av min stånka på
bred värmländska.
–Nu går’n igen serru, nu får’n bare stå
å ryke e stönn så ä dä bare å åke igen
Vi är 14 glada enduroamatörer som
tagit oss 150 mil upp till Salla i norra
Finland för en strapatsrik expedition på
Nummer 8 / 2007
Kolahalvön. Idén kommer från Mathias
Rahm som tidigare jobbade med turism
i Murmansk. Han hade några kompisar
på södra Kolahalvön och tänkte åka och
hälsa på dom till midsommaren 2004.
På kartan såg han en väg som korsade
Kolahalvön från norr till söder. Vägen
från Murmansk till Varzuga gick via
samhällen som Muna och Umba. Han
borde hinna turen på max två dagar. I
verkligheten kom han fram tre dagar för
sent och totalt utpumpad. Det som var
Nummer 8 / 2007
ritat som väg liknade mest ett traktorspår och många broar var rasade eller
mycket besvärliga att ta sig över. På ett
ställe satt han fast en halv dag mellan
två stockar på en bro innan han till slut
lyckats bända lös hojen med hjälp av en
lös stock. Senare träffade han Konstantin som kört samma väg i Arctic Trophy
Rally, en offroadtävling för ryska terrängbilar. Konstantin är nu vår guide
med sin stora fyrhjulsdrivna armetruck
som även fraktar vårt bagage. Efter fyra
timmars passkontroll vid ryska gränsen
lastar vi in vårt bagage i trucken och
kör 40 mil transport på stora grus och
asfaltvägar till Lovozero. Transporten
blir inte tråkig trots ihållande regn.
Gränsposteringar, övergivna militäranläggningar, krigsgravar, rivningsfärdig
bebyggelse och rysk trafikkultur håller
oss vakna hela vägen. Den delvis övergivna gruvstaden Lovozero ger en smått
kuslig känsla, men Konstantin har ordnat
så en polisbil med två ryska poliser står
65
På kolahalvön var alla vägskyltar samlade på samma pelare.
Överallt annars gällde gissa rätt och vinn. Utan GPS och en rad
chansningar på vägval hade vi varit kvar ännu.
utanför hotellet och vaktar våra motorcyklar hela natten.
1000 Bäckars Väg
Dag två inleds med att vi försöker bestiga
ett berg söder om Revda. I regnet och dimman kör vi fel på den steniga traktorvägen
och hamnar i allt grövre sten. De tuffaste
tar sig vidare uppöver men får vända när
de kör fast i snön. På nervägen hittar vi
rätt väg och flertalet tar sig upp till toppen. Det är tur att vägen är viktigare än
målet för däruppe är sikten bara 100 meter. Vi fortsätter mot 1000-bäckars väg,
och blotta namnet höjer pulsen en aning.
Några kilometer efter mitt första bad dyker Henrik Rahm ut i en alltför djup fors
med sin Aprilia 450 Rally. När han till
slut släpat upp hojen på andra sidan letar
vi andra en väg ut till järnvägen och tar
järnvägsbron över älven så att vi kan möta
Henrik bakvägen. Trots omfattande sjukvårdsinsatser och bogsering lyckas vi inte
få liv i Aprilian igen så den får åka i Konstantins truck. Henrik tar min Kawa KLX
300 med GPS:en och fortsätter i täten.
66 Överst: Den enorma miljöförstöringen känns overklig.
Mitten: Ett gammalt nerlagt flygfält som är 50 meter brett
och flera kilometer långt imponerar på oss.
Nederst: Tjejerna är mest imponerade av att bli fotograferade.
Själv är jag kökarl på Felix Yamma 450
och Felix får vila sig i trucken resten av
dagen. Efter fyra mil av djupa vadställen
och 50 meter långa vattenpölar avlösta av
helt underbara små krokiga och kuperade
vägar med oväntade hål och stora stenbumlingar mitt i vägen är vi framme vid
det brandbevakningstorn som är målet
för dagen. De sista milen har jag och Julle
sällskap som kökarlar, och får oss många
goda skratt när vi ser spåren efter dom ivrigaste. Långa ytterkurvor avlöses av raka
ytterkurvor, piruetter och spår rakt ut i
terrängen även på de få rakorna. I lägret
har Konstantin tagit fram två stora bensinblåslampor och en stor kastrull och snart
börjar hans hustru och medhjälpare Tasja
att laga mat åt oss. Vi andra sätter upp
våra tält och slåss mot myggen. Här uppe
är myggen välväxta och efter en stund
verkar hela norra halvklotets alla mygg
upptäcka att vi är här. Trots myggnät,
mygghattar, Wilmas tjärolja, Djungelolja
och diverse sprayer tränger myggen sig
in i öron, näsa och mun. Om några dagar
kommer vi att vara vana vid det, men just
Överst: Konstantin lagade mat med hjälp av
två bensindrivna blåslampor.
Nederst: Rysk bastu med efterföljande dopp i den
svinkalla älven satte fart på vår trötta kroppar.
nu springer alla runt och vevar förgäves
med armarna. Vi fortsätter att försöka få
igång den heldränkta Aprilian. Tändstiften är dränkta och ger dålig gnista och
Henrik börjar bli orolig att han skall behöva ge upp. Vi börjar kolla om nån har
tändstift att låna ut, och det visar sig att
mina reservstift till Kawan passar i Aprilian. Dom har till och med samma beteckning. Efter en stunds bogsering startar
Aprilian i ett ångmoln och snart går den
som vanligt. Maten är efterlängtad och en
kall öl sitter inte i vägen. Alla är trötta och
det blir en tidig kväll.
Mot ChibirnyBergen
Vägen dit börjar med underbara små krokiga tallhedsvägar som slingrar sig fram
genom skogen. Vägen är anlagd där det
är lättast att bygga väg och slingrar sig
runt alla små kullar och raviner. Snittfarten ligger runt 40 kilometer i timmen och
det gäller att hela tiden vara på vakt mot
nerfallna träd och små bäckar som skurit
av vägen. Gurra får ett kast och viker av
90 grader mot vägens riktning. Eftersom
Nummer 8 / 2007
Överst: Det verkar inte vara några problem att hitta reservdelar i den övergivna staden
Muna. Sen skall de väl gå undan värre för Sören.
Nederst: -Skall det verkligen bli ett dopp nu igen? Hoppas ni får bra bilder i alla fall.
Jag hoppas jag inte vurpar i onödan.
han aldrig släppte styret vägrar han att
se det som en vurpa. Dessutom lär vi oss
snabbt att marksyningar som ingen sett
aldrig har hänt. Trots bevis i form av
vurpmärken på vägen är det sällan nån
som erkänner. Efter några mil kommer vi
ut på en tio meter bred vägliknande raksträcka som kom till för att köra stridsvagnar till fronten under andra världskriget. En berg och dalbana med fem meter
mellan topparna och en till två meters
svackor emellan. Dessutom är svackorna
oftast fyllda med vatten. Vägen övergår
snart till ett enda långt lerigt vadställe
med stockar på de djupaste ställena. Det
gäller att hela tiden se till att någon annan kör före och testar om det är körbart.
Felix vurpar framför mig i ultrarapid av
ren utmattning och vi tar oss en stunds
vila för att åka vidare i något lugnare
tempo. På några ställen måste vi leta oss
upp i skogen för att ta oss runt de djupaste ställena. När det börjar kännas som
om orken håller på att ta helt slut står
Konstantin där med trucken och bjuder
på varm nudelsoppa och smörgås. Vi får
Nummer 8 / 2007
Överst: Sten, dimma och snö längre fram. Felix tycker att nu räcker det snart.
Nederst vänster: Utedasset har väl sett sin bästa tid., men utsikten är nog finare än på Sheraton.
Nederst mitten: Henriks Aprilia töms på vatten efter ett skumbad i älven.
Nederst höger: Julle får äntligen dricka sig otörstig utan att ha hojen med sig i älven.
några mil bättre väg in till Kirovsk där vi
tankar och kan proviantera lite chokladkakor och chips till kvällen. Färden går
vidare några mil på en underbart dålig
väg och några kilometer i en bäck upp till
en nybyggd fjällstation i Chibirnybergen.
Nu bor vi inomhus igen, och får en chans
att torka lite kläder, och sova i riktiga
sängar.
RUNT Chibirnybergen
Vi bor på fjällstationen två nätter och gör
en dagsutflykt på områdets nästan obefintliga vägnät. Några av oss tar enklare
turer medan några tar sig upp till en stor
fjällsjö. Vägen dit går över en strid fors
och längs en bäck upp till en underbar
sjö med sandstränder och fantastisk utsikt. Flera badar i forsen, och på nervägen
dränker Rickard sin BMW Xchallenge ordentligt. Ett tag syns bara höger hand och
handtag i forsen, men efter en stund dyker Rickard upp frustande och spottande.
Eftersom han aldrig släppte styret tycker
han naturligtvis inte att det räknas som
en vurpa. Både Rickard och motorn är
fulla med vatten. Rickard funkar snart
som vanligt men hojen är död. Rickard
får vänta några timmar tills Konstantin
kommer upp med trucken. Man tycker sig
höra många spännande ljud när man sitter ensam med myggen några timmar i
en rysk skog.
På kvällen får vi ett rejält lass av någon
sorts köttfärslimpa och avslutar kvällen
med den ryska formen av bastu. Badja är
en ångbastu med påföljande dopp i älven
utanför dörren. Bastun är varm och älven
iskall. Vi frustar som en flock hästar och
det blir inga långa simturer. Som tur är
har vi ett rep att hålla oss i när vi doppar
oss i den strida forsen. En kall öl efteråt
gör underverk, och det är bara myggen
som får oss att klä på oss i den varma
sommarkvällen.
Muna - Den övergivna staden
Dag fyra skall vi övernatta i Muna som
ser ut som en liten stad på kartan. Den
anlades för att ta ut timmer ur skogen
och lämnades sedan åt sitt öde. Den allra
sista invånaren lämnade byn 1998. Efter
67
Överst: Gunnar mediterar en stund vid
Tysta Forsen.
Nederst: En halv dag vid gränskontrollen
var ändå en framgång.
Överst: Patrik biter ihop och laddar upp på bron med
sin stora Africa Twin.
Nederst: Tarmos hoj får växelspaksfästet reparerat på
vägverkets lokalavdelning i Umba.
några mils transport fortsätter vi på lite
snabbare grusvägar som ändå är fulla
med uppstickande stenar, järnskrot och
rejäla vattenpölar med obestämd botten.
Vi botaniserar i gamla lämningar från bosättningen och hittar bland annat gamla
ryska tidskrifter med idolporträtt på Lenin. Innan vi lägger oss påminner Konstantin oss om att inte gå för långt bort
och pinka på natten på grund av svartbjörnarna.
Oktobervägen
”Vägen” från Muna börjar med en 20 meter lång stockbro över en älv. Det var här
Mathias satt fast ensam med sin Transalp.
Kvällen innan har vi varit där och rekognoserat. Enda chansen är att hjälpas åt att leda
motorcyklarna över. Min Kawasaki vägrar
starta trots bogsering efter Patriks Africa
Twin. Resten av gänget skickas iväg, och när
jag äntligen fått igång Kawan väntar den
långa timmerbron. Nu har jag 95 kilometer
traktorvägar och riktigt dåliga grusvägar
med lös sand, sten, lera, vatten och raserade
broar, provisoriska redan när de byggdes.,
68 Den här timmerbron var provisorisk redan när den byggdes för 40 år sedan. Nu
skall jag över den som inledning på min solokörning 95 kilometer till Umba. Går
det här bra känns all vanlig hojåkning som en barnlek efteråt.
genom Kolahalvön framför mig innan jag är
framme i Umba. Genom de djupaste bäckarna och över de mest skrämmande timmerbroarna går tanken till att jag är helt ensam
om det händer något. För mig är det här den
bästa dagen på hela resan. Känslan av att
vara upptäcktsresande i en enorm vildmark
störs bara av spåren efter de 13 hojar som
tagit sig fram före mig.
I Umba visar det sig att Tarmo haft
närkontakt med en björk och kört bort växelspaken samt krökt växelaxeln. Konstantin fixar hjälp på en verkstad som tillverkar
en ny ytterdel till växelaxeln och svetsar
dit. Det är inte fråga om någon provisorisk
lagning. Här ute är dom vana att tillverka
reservdelarna själva.
Jag och Tarmo försöker jaga ifatt dom
övriga ner mot Vita Havet. Vi får stanna
och fylla på vatten i Tarmos hoj var tredje
mil efter vurpan. Den extremt hoppiga
vägen avlivar Kawasakins bakram. Mitt i
en rejäl tvättbräda tvärstannar bakhjulet
med bakram, bakskärm och nummerplåt
inkilat mellan svingen och bakhjulet. När
vi väl fått lös bakramen kommer Konstan-
tin ikapp oss och hjälper till att binda upp
bakskärmen runt min midja. Väl framme
är resten av gänget redan på kvällstur i
sanden längs Vita Havet ut mot Varzuga.
Sanden är mjuk och vurporna många.
Kvällsutflykten beskrivs på kvällen i målande uttryck som: spännande, fantastisk
utsikt, hit måste jag igen och så vidare.
Tarmo och jag njuter av att vi fått en anledning att åka hit igen nästa år. Sent om
kvällen är både bakram och kylare reparerade och vi somnar ovaggade med utsikt
över Vita Havet.
Hemåt
Vägen tillbaks mot finska gränsen börjar
med några mil på underbara sandvägar
längs Vita Havet, men resten av de 40 milen är breda grusvägar och asfaltvägar. Vi
tar avsked av Konstantin vid gränsen och
lovar att ses igen nästa sommar.
Nu väntar bara 150 mil hem för de
flesta av oss. Tankarna går tillbaks till
Kolahalvön, och eftersom Vitahavskusten
är okörd måste jag nog tillbaks igen för
att avsluta äventyret. Nummer 8 / 2007