Vadstället är 15 meter långt och en halv meter djupt. Det är fullt med stora stenar som inte syns i det vitskummande vattnet. Eftersom två vurpat i vänsterspåret och två i högerspåret provar jag i mitten. Det går bra i 10 meter och just som jag känner att jag fixar det dunkar jag in i en stor sten. Där jag sätter ner högerfoten för att hålla emot är det ett stort hål, och jag lägger mig pladask på högersidan. Jag hinner inte ens få in stoppknappen! Motorn drar i sig en rejäl portion vatten innan den stannar... Text & Bild: Elving Solli, [email protected] V i befinner oss på 1000 bäckars väg, mitt på Kolahalvön i norra Ryssland. Det som på kartan är ritat som väg liknar mest en timmersläpväg för skotare i Norrland. ”Vägen” byggdes under andra världskriget som anläggningsväg för en numera nerlagd järnväg. Vägunderhållet har sedan dess bestått i att stockar lagts huller om buller i några av de djupaste hålen så att det inte skall bli för djupt. Trots det får vi ta omvägar upp på den gamla järnvägen 64 ibland för att vattnet är för djupt. När jag skall prova att starta hojen efteråt är den så full i vatten att motorn inte går att kicka runt. Nu börjar en process vi snart blir vana vid: Res upp hojen på bakhjulet så att vattnet rinner ur avgasröret. Töm luftfilterboxen på vatten. Ta ur luftfiltret. Ta ur tändstiftet. Kicka tills det inte längre står en kvast med vatten ut tändstiftshålet. Dränera förgasaren. Kolla att det finns gnista och montera ett nytt tänd- stift. Byt till ett torrt luftfilter (glöm inte att torka det förra). Kicka tills du stupar. Be en kompis kicka vidare eller bogsera igång hojen. Patrik blir min räddning. Efter några rejäla kickningar överröstar han skrattande ljudet av min stånka på bred värmländska. –Nu går’n igen serru, nu får’n bare stå å ryke e stönn så ä dä bare å åke igen Vi är 14 glada enduroamatörer som tagit oss 150 mil upp till Salla i norra Finland för en strapatsrik expedition på Nummer 8 / 2007 Kolahalvön. Idén kommer från Mathias Rahm som tidigare jobbade med turism i Murmansk. Han hade några kompisar på södra Kolahalvön och tänkte åka och hälsa på dom till midsommaren 2004. På kartan såg han en väg som korsade Kolahalvön från norr till söder. Vägen från Murmansk till Varzuga gick via samhällen som Muna och Umba. Han borde hinna turen på max två dagar. I verkligheten kom han fram tre dagar för sent och totalt utpumpad. Det som var Nummer 8 / 2007 ritat som väg liknade mest ett traktorspår och många broar var rasade eller mycket besvärliga att ta sig över. På ett ställe satt han fast en halv dag mellan två stockar på en bro innan han till slut lyckats bända lös hojen med hjälp av en lös stock. Senare träffade han Konstantin som kört samma väg i Arctic Trophy Rally, en offroadtävling för ryska terrängbilar. Konstantin är nu vår guide med sin stora fyrhjulsdrivna armetruck som även fraktar vårt bagage. Efter fyra timmars passkontroll vid ryska gränsen lastar vi in vårt bagage i trucken och kör 40 mil transport på stora grus och asfaltvägar till Lovozero. Transporten blir inte tråkig trots ihållande regn. Gränsposteringar, övergivna militäranläggningar, krigsgravar, rivningsfärdig bebyggelse och rysk trafikkultur håller oss vakna hela vägen. Den delvis övergivna gruvstaden Lovozero ger en smått kuslig känsla, men Konstantin har ordnat så en polisbil med två ryska poliser står 65 På kolahalvön var alla vägskyltar samlade på samma pelare. Överallt annars gällde gissa rätt och vinn. Utan GPS och en rad chansningar på vägval hade vi varit kvar ännu. utanför hotellet och vaktar våra motorcyklar hela natten. 1000 Bäckars Väg Dag två inleds med att vi försöker bestiga ett berg söder om Revda. I regnet och dimman kör vi fel på den steniga traktorvägen och hamnar i allt grövre sten. De tuffaste tar sig vidare uppöver men får vända när de kör fast i snön. På nervägen hittar vi rätt väg och flertalet tar sig upp till toppen. Det är tur att vägen är viktigare än målet för däruppe är sikten bara 100 meter. Vi fortsätter mot 1000-bäckars väg, och blotta namnet höjer pulsen en aning. Några kilometer efter mitt första bad dyker Henrik Rahm ut i en alltför djup fors med sin Aprilia 450 Rally. När han till slut släpat upp hojen på andra sidan letar vi andra en väg ut till järnvägen och tar järnvägsbron över älven så att vi kan möta Henrik bakvägen. Trots omfattande sjukvårdsinsatser och bogsering lyckas vi inte få liv i Aprilian igen så den får åka i Konstantins truck. Henrik tar min Kawa KLX 300 med GPS:en och fortsätter i täten. 66 Överst: Den enorma miljöförstöringen känns overklig. Mitten: Ett gammalt nerlagt flygfält som är 50 meter brett och flera kilometer långt imponerar på oss. Nederst: Tjejerna är mest imponerade av att bli fotograferade. Själv är jag kökarl på Felix Yamma 450 och Felix får vila sig i trucken resten av dagen. Efter fyra mil av djupa vadställen och 50 meter långa vattenpölar avlösta av helt underbara små krokiga och kuperade vägar med oväntade hål och stora stenbumlingar mitt i vägen är vi framme vid det brandbevakningstorn som är målet för dagen. De sista milen har jag och Julle sällskap som kökarlar, och får oss många goda skratt när vi ser spåren efter dom ivrigaste. Långa ytterkurvor avlöses av raka ytterkurvor, piruetter och spår rakt ut i terrängen även på de få rakorna. I lägret har Konstantin tagit fram två stora bensinblåslampor och en stor kastrull och snart börjar hans hustru och medhjälpare Tasja att laga mat åt oss. Vi andra sätter upp våra tält och slåss mot myggen. Här uppe är myggen välväxta och efter en stund verkar hela norra halvklotets alla mygg upptäcka att vi är här. Trots myggnät, mygghattar, Wilmas tjärolja, Djungelolja och diverse sprayer tränger myggen sig in i öron, näsa och mun. Om några dagar kommer vi att vara vana vid det, men just Överst: Konstantin lagade mat med hjälp av två bensindrivna blåslampor. Nederst: Rysk bastu med efterföljande dopp i den svinkalla älven satte fart på vår trötta kroppar. nu springer alla runt och vevar förgäves med armarna. Vi fortsätter att försöka få igång den heldränkta Aprilian. Tändstiften är dränkta och ger dålig gnista och Henrik börjar bli orolig att han skall behöva ge upp. Vi börjar kolla om nån har tändstift att låna ut, och det visar sig att mina reservstift till Kawan passar i Aprilian. Dom har till och med samma beteckning. Efter en stunds bogsering startar Aprilian i ett ångmoln och snart går den som vanligt. Maten är efterlängtad och en kall öl sitter inte i vägen. Alla är trötta och det blir en tidig kväll. Mot ChibirnyBergen Vägen dit börjar med underbara små krokiga tallhedsvägar som slingrar sig fram genom skogen. Vägen är anlagd där det är lättast att bygga väg och slingrar sig runt alla små kullar och raviner. Snittfarten ligger runt 40 kilometer i timmen och det gäller att hela tiden vara på vakt mot nerfallna träd och små bäckar som skurit av vägen. Gurra får ett kast och viker av 90 grader mot vägens riktning. Eftersom Nummer 8 / 2007 Överst: Det verkar inte vara några problem att hitta reservdelar i den övergivna staden Muna. Sen skall de väl gå undan värre för Sören. Nederst: -Skall det verkligen bli ett dopp nu igen? Hoppas ni får bra bilder i alla fall. Jag hoppas jag inte vurpar i onödan. han aldrig släppte styret vägrar han att se det som en vurpa. Dessutom lär vi oss snabbt att marksyningar som ingen sett aldrig har hänt. Trots bevis i form av vurpmärken på vägen är det sällan nån som erkänner. Efter några mil kommer vi ut på en tio meter bred vägliknande raksträcka som kom till för att köra stridsvagnar till fronten under andra världskriget. En berg och dalbana med fem meter mellan topparna och en till två meters svackor emellan. Dessutom är svackorna oftast fyllda med vatten. Vägen övergår snart till ett enda långt lerigt vadställe med stockar på de djupaste ställena. Det gäller att hela tiden se till att någon annan kör före och testar om det är körbart. Felix vurpar framför mig i ultrarapid av ren utmattning och vi tar oss en stunds vila för att åka vidare i något lugnare tempo. På några ställen måste vi leta oss upp i skogen för att ta oss runt de djupaste ställena. När det börjar kännas som om orken håller på att ta helt slut står Konstantin där med trucken och bjuder på varm nudelsoppa och smörgås. Vi får Nummer 8 / 2007 Överst: Sten, dimma och snö längre fram. Felix tycker att nu räcker det snart. Nederst vänster: Utedasset har väl sett sin bästa tid., men utsikten är nog finare än på Sheraton. Nederst mitten: Henriks Aprilia töms på vatten efter ett skumbad i älven. Nederst höger: Julle får äntligen dricka sig otörstig utan att ha hojen med sig i älven. några mil bättre väg in till Kirovsk där vi tankar och kan proviantera lite chokladkakor och chips till kvällen. Färden går vidare några mil på en underbart dålig väg och några kilometer i en bäck upp till en nybyggd fjällstation i Chibirnybergen. Nu bor vi inomhus igen, och får en chans att torka lite kläder, och sova i riktiga sängar. RUNT Chibirnybergen Vi bor på fjällstationen två nätter och gör en dagsutflykt på områdets nästan obefintliga vägnät. Några av oss tar enklare turer medan några tar sig upp till en stor fjällsjö. Vägen dit går över en strid fors och längs en bäck upp till en underbar sjö med sandstränder och fantastisk utsikt. Flera badar i forsen, och på nervägen dränker Rickard sin BMW Xchallenge ordentligt. Ett tag syns bara höger hand och handtag i forsen, men efter en stund dyker Rickard upp frustande och spottande. Eftersom han aldrig släppte styret tycker han naturligtvis inte att det räknas som en vurpa. Både Rickard och motorn är fulla med vatten. Rickard funkar snart som vanligt men hojen är död. Rickard får vänta några timmar tills Konstantin kommer upp med trucken. Man tycker sig höra många spännande ljud när man sitter ensam med myggen några timmar i en rysk skog. På kvällen får vi ett rejält lass av någon sorts köttfärslimpa och avslutar kvällen med den ryska formen av bastu. Badja är en ångbastu med påföljande dopp i älven utanför dörren. Bastun är varm och älven iskall. Vi frustar som en flock hästar och det blir inga långa simturer. Som tur är har vi ett rep att hålla oss i när vi doppar oss i den strida forsen. En kall öl efteråt gör underverk, och det är bara myggen som får oss att klä på oss i den varma sommarkvällen. Muna - Den övergivna staden Dag fyra skall vi övernatta i Muna som ser ut som en liten stad på kartan. Den anlades för att ta ut timmer ur skogen och lämnades sedan åt sitt öde. Den allra sista invånaren lämnade byn 1998. Efter 67 Överst: Gunnar mediterar en stund vid Tysta Forsen. Nederst: En halv dag vid gränskontrollen var ändå en framgång. Överst: Patrik biter ihop och laddar upp på bron med sin stora Africa Twin. Nederst: Tarmos hoj får växelspaksfästet reparerat på vägverkets lokalavdelning i Umba. några mils transport fortsätter vi på lite snabbare grusvägar som ändå är fulla med uppstickande stenar, järnskrot och rejäla vattenpölar med obestämd botten. Vi botaniserar i gamla lämningar från bosättningen och hittar bland annat gamla ryska tidskrifter med idolporträtt på Lenin. Innan vi lägger oss påminner Konstantin oss om att inte gå för långt bort och pinka på natten på grund av svartbjörnarna. Oktobervägen ”Vägen” från Muna börjar med en 20 meter lång stockbro över en älv. Det var här Mathias satt fast ensam med sin Transalp. Kvällen innan har vi varit där och rekognoserat. Enda chansen är att hjälpas åt att leda motorcyklarna över. Min Kawasaki vägrar starta trots bogsering efter Patriks Africa Twin. Resten av gänget skickas iväg, och när jag äntligen fått igång Kawan väntar den långa timmerbron. Nu har jag 95 kilometer traktorvägar och riktigt dåliga grusvägar med lös sand, sten, lera, vatten och raserade broar, provisoriska redan när de byggdes., 68 Den här timmerbron var provisorisk redan när den byggdes för 40 år sedan. Nu skall jag över den som inledning på min solokörning 95 kilometer till Umba. Går det här bra känns all vanlig hojåkning som en barnlek efteråt. genom Kolahalvön framför mig innan jag är framme i Umba. Genom de djupaste bäckarna och över de mest skrämmande timmerbroarna går tanken till att jag är helt ensam om det händer något. För mig är det här den bästa dagen på hela resan. Känslan av att vara upptäcktsresande i en enorm vildmark störs bara av spåren efter de 13 hojar som tagit sig fram före mig. I Umba visar det sig att Tarmo haft närkontakt med en björk och kört bort växelspaken samt krökt växelaxeln. Konstantin fixar hjälp på en verkstad som tillverkar en ny ytterdel till växelaxeln och svetsar dit. Det är inte fråga om någon provisorisk lagning. Här ute är dom vana att tillverka reservdelarna själva. Jag och Tarmo försöker jaga ifatt dom övriga ner mot Vita Havet. Vi får stanna och fylla på vatten i Tarmos hoj var tredje mil efter vurpan. Den extremt hoppiga vägen avlivar Kawasakins bakram. Mitt i en rejäl tvättbräda tvärstannar bakhjulet med bakram, bakskärm och nummerplåt inkilat mellan svingen och bakhjulet. När vi väl fått lös bakramen kommer Konstan- tin ikapp oss och hjälper till att binda upp bakskärmen runt min midja. Väl framme är resten av gänget redan på kvällstur i sanden längs Vita Havet ut mot Varzuga. Sanden är mjuk och vurporna många. Kvällsutflykten beskrivs på kvällen i målande uttryck som: spännande, fantastisk utsikt, hit måste jag igen och så vidare. Tarmo och jag njuter av att vi fått en anledning att åka hit igen nästa år. Sent om kvällen är både bakram och kylare reparerade och vi somnar ovaggade med utsikt över Vita Havet. Hemåt Vägen tillbaks mot finska gränsen börjar med några mil på underbara sandvägar längs Vita Havet, men resten av de 40 milen är breda grusvägar och asfaltvägar. Vi tar avsked av Konstantin vid gränsen och lovar att ses igen nästa sommar. Nu väntar bara 150 mil hem för de flesta av oss. Tankarna går tillbaks till Kolahalvön, och eftersom Vitahavskusten är okörd måste jag nog tillbaks igen för att avsluta äventyret. Nummer 8 / 2007
© Copyright 2024