1. No category

Årgång 2010
http://www.equil.net/
Objektivistisk pennfäktare och resonör
Även om 2010 inte blev mitt mest produktiva bloggår har jag varit hyfsat aktiv på andra
sätt. Jag har rest omkring en del och tillbringat relativt mycket tid i Stockholm. På så vis
har jag kunnat träffa många liberalt sinnade människor ansikte mot ansikte, och det är ju,
med reservation för enstaka undantag, mycket trevligt. Samtidigt har jag skurit ner på allt
debatterande. Jag har nått en punkt i min intellektuella utveckling där det inte längre
känns givande att träta samma gamla frågor om och om igen. Att jag började få mina
inlägg i Israeldebatten raderade bidrog också till mitt beslut att efter lång och trogen tjänst
lämna Flashback. Eller snarare att inte längre debattera på Flashback; jag besöker sidan
ibland och skriver något enstaka inlägg då och då.
Det har förstås hänt en del på bloggen under årets lopp. Förutom att ha skrivit över tjugo uppsatser har jag
startat ett parallellt projekt under rubriken Fråga en objektivist. Där kan vem som helst ställa frågor till mig –
anonymt eller under eget namn – som jag i mån av tid och lust besvarar. De flesta av dessa ”Q&As” finns
återgivna längre fram i dokumentet. I övrigt har jag skaffat en ”gilla”-knapp för bägge bloggar. Det kan ju
tyckas vara en ren detalj, men det genererar faktiskt en del trafik. Över huvud taget har jag fått fler positiva
omdömen än tidigare, med stort undantag för att ha mordhotats för mina åsikter om invandring (se Till den
fria invandringens försvar). Jag trodde förstås inte att personen skulle försöka göra verklighet av sina hot,
men det hela blev polisanmält. Det är viktigt att markera att sådant inte accepteras.
Jag vet inte om någon bryr sig om att läsa siffror. I vilket fall som helst har min blogg fått ca 283 000 träffar
sedan oktober 2007, och PDF-filen för 2009 har fått ca 4 500. Dessutom blev Ett principiellt försvar för Israel
ett av mina mest lästa inlägg någonsin (över 2 000 träffar) trots att det publicerades så sent som i mitten av
november. Det här dokumentet består för övrigt av ca 76 000 ord.
Till sist något lite mer personligt.
Mitt bloggskrivande har låtit mig lära känna en mängd underbara människor; något jag knappast hade
förutsett när jag började en mörk vinter för fyra år sedan. Inte minst har jag lärt känna någon som på
sistone kommit att betyda mycket för mig. Hon har låtit mig se med egna ögon vilken betydelse filosofi kan
ha för ens liv och hur man väljer att leva det. Jag älskar henne av hela mitt hjärta och med hela mitt huvud;
att hon känner likadant för mig kan jag bara betrakta som en oerhörd gåva. Här följer en utlåtelse jag inte
vill spara till slutet av dokumentet. Det skall inte uppfattas som arrogant skryt; det är helt enkelt något av
det finaste någon sagt om mig.
Han är genuin. Underbar hela vägen igenom. Han har en underbar moral, och lever efter den, även när det är svårt.
Han högaktar sanningen så. Han är verkligen 24 karat rätt igenom, inte 18 karat som inte klarar en närmare
granskning. Som jag älskar och beundrar honom.
– Emmelie
Upphovsrätt
Donera
Kontakta
Arbetet skyddas av min upphovsrätt. Får citeras med angivande av källa. Får ej citeras ur
sitt sammanhang.
Donationer uppskattas givetvis.
För detta syfte har jag en PayPalknapp i min bloggmeny. Donera
efter upplevd förtjänst.
Man kan kontakta mig via ett
formulär på bloggen. Annars går
det bra att använda adressen [email protected]
2
Kompositionsfelslutet ................................................................................................................................ 4
Amway: en nyandlig rörelse ..................................................................................................................... 6
Förnuft och våld är motsatser! ............................................................................................................... 8
Om ett karaktärsmord (gärningsmännen ännu på fri fot)........................................................... 10
Sex punkter om anarkism...................................................................................................................... 13
Alternativmedicin: faror med oförnuft inom vården ...................................................................... 22
När mörkrets apostlar står inför dörren ............................................................................................ 27
Varför är ekonomer så oeniga? ............................................................................................................. 29
Kort om bara bröst i badhusen ............................................................................................................ 33
Kort om SVT och TV-licens .................................................................................................................... 34
Pragmatism är opraktiskt....................................................................................................................... 35
En objektiv moral behövs ....................................................................................................................... 37
Preliminära tankar kring begrepp och essenser ............................................................................. 39
Till den fria invandringens försvar ...................................................................................................... 41
I protest mot det muslimska våldet .................................................................................................... 45
Venusprojektet – en slutgiltig vederläggning ................................................................................... 49
Några ord om naturrätt ........................................................................................................................... 57
Skolplikt: en polemik om barnarov ..................................................................................................... 59
Fleischers tolv teser om liberalismen ................................................................................................. 63
Valåret 2010 – en vecka senare............................................................................................................ 67
Vad induktion är och inte är ................................................................................................................. 69
Miljöpartiet är inte ett liberalt alternativ ........................................................................................... 71
Ett principiellt försvar för Israel ........................................................................................................... 73
A Principled Defense of Israel ............................................................................................................... 86
Israel i svensk media: en översikt........................................................................................................ 90
Q&A ............................................................................................................................................................... 99
Utlåtelser .................................................................................................................................................. 124
3
Kompositionsfelslutet – Januari 04
Jag skulle vilja inleda det nya året (och det nya decenniet) med att skriva ett par ord om ett tänkefel som
ofta begås och som sällan pekas ut: kompositionsfelslutet. Det uppstår när man tänker sig att det som är
sant för en del av helheten också måste vara sant för helheten. Till exempel är det ju sant att en mänsklig
kropp består av atomer och att en enskild atom är osynlig för ögat, men det betyder såklart inte att hela
människokroppar är osynliga. Ett annat exempel kan man få sig till livs om man besöker ett sportevenemang. Om en person i publiken ställer sig upp kommer han att se arenan bättre, men det gäller inte för
helheten, för alla kommer inte att se bättre om alla ställer sig upp. Och skulle det börja brinna kan en person ta sig ut snabbare genom att springa, men alla tar sig inte ut snabbare om alla springer. Ni förstår vitsen antar jag?
Nu är de flesta förstås överens om att mänskliga kroppar kan ses med ögat eftersom vi ser dem varje dag,
både i spegeln och i vår omgivning. Det är också allmänt känt att man av hänsyn bör sitta ner i publiksammanhang, och att man bör gå iväg lugnt och stilla i händelse av brand. Det finns dock andra exempel
där tänkefelet blir mindre uppenbart. I huvudsak vill jag framföra tre sådana.
Det senaste året har man t.ex. pratat mycket om bailouts i samband med finanskrisen. De flesta har ansett
att staten bör kasta pengar på utlåningsföretagen Freddie Mac och Fannie Mae, för att rädda dem från konkurs. Det har man också gjort. Många har även ansett att staten borde gå in och rädda Saab från samma
öde, trots att företaget gått med stora förluster och nyligen meddelat beslut om nedläggning. Varför då? Av
många olika skäl naturligtvis. Inte minst har man sett det som ekonomiskt förtjänstligt. Och det är klart att
de subventionerade företagen tjänar på kreditexpansion, eftersom det är vad som räddar dem från bankrutt. Samtidigt betyder inte det att alla tjänar på det. I själva verket förhåller det sig tvärtom: alla förlorar på
inflation – på lång sikt även de som subventionerats med nyskapade pengar. Vad som gäller för en enskild
del eller ett par få delar av marknaden, gäller inte nödvändigtvis för marknaden i stort.
Angående Saab har vi svenskar varit särskilt måna om de tusentals jobb som ”stått på spel”, och som kunde ”gå förlorade” om företaget lades ner. Att de anställda från Saab skulle hitta andra eller skapa nya jobb
förs inte på tal. Här finns dessutom, för att använda Bastiats så välbekanta terminologi, följder man ser och
följder man inte ser. Staten kan nämligen bara ge med den ena handen vad den redan tagit med den andra.
Om Saab alltså räddas, måste Saab räddas med pengar som tagits från andra och friskare delar av ekonomin. Vad man ser är att Saabs anställda får behålla sina jobb, men man ser inte hur många som samtidigt
förlorar sina jobb i andra delar av ekonomin. Att man ”räddat jobben” i ett enskilt företag betyder inte att
man räddat samma antal jobb i hela samhället. Vad som stämmer för en del av Sveriges arbetsmarknad,
stämmer inte för hela landets. (För fler ekonomiska exempel på kompositionsfelslut, se t.ex. kap. 15 i Thomas Sowells bok Ekonomisk praktika.)
(Inom parentes vill jag poängtera att man räddar jobb genom att slänga pengar på förlustaffärer, lika lite
som man räddar liv genom att hålla patienter i ett vegeterande tillstånd med hjälp av maskiner. I slutet av
2008 betalade staten ut 28 mdkr till Volvo och Saab1 – trots att Saab förlorat 45 miljoner i veckan under elva
års tid2, och trots att det ändå skulle tillåtas göra konkurs bara ett år senare. Det hela är med andra ord ett
stort fiasko från början till slut – och hur många jobb räddas av att man tar 28 mdkr av folkets pengar och
eldar upp dem?)
Så långt det ekonomiska exemplet.
En annan grupp som ofta gör sig skyldig till kompositionsfelslut är determinister. Här undrar man hur det
kan stämma att människan har fri vilja, när hennes kropp består av delar som är helt och hållet determinerade. Om inte enskilda atomer eller ens enskilda celler har någon fri vilja, hur kan då en människa som
består av atomer och celler ha det? Enkelt! – man måste hålla i minnet att vad som är sant för delarna inte
behöver vara sant för helheten. Ingen enskild atom eller cell kan cykla på enhjuling, vissla till Bachs Badine1
2
http://en.wikipedia.org/wiki/Automotive_industry_crisis_of_2008–2009#Sweden
http://www.e24.se/business/verkstadsindustri/saab-har-forlorat-45-miljoner-i-veckan-i-elva-ar_911809.e24
4
rie eller skriva ett historiskt verk om de åtta hugenottkrigen mellan 1562 och 1598. Men inte påstår vi väl att
det därför är omöjligt för människor att cykla, vissla melodier och skriva historieböcker? Det är ju tydligt att
det är möjligt, eftersom vi observerar att människor faktiskt både cyklar, visslar och skriver böcker. De utövar också sin fria vilja mest hela tiden, huvudsakligen tack vare två egenskaper som enskilda atomer eller
celler saknar: ett medvetande och ett förnuft.
Jag skall förstås inte brodera vidare på frågan om den fria viljan här, utan bara påpeka själva tänkefelet. Att
utgå från att människan saknar fri vilja därför att atomer och celler är determinerade, det är inte mer intelligent än att säga att hon av samma skäl saknar förmåga att cykla, vissla och skriva böcker. Inte minst saknar atomer och celler förmågan att propagera för determinism med hjälp av språk i skrift och tal, så det kan
ju tyckas paradoxalt av deterministen att göra just detta, i alla fall om han skriver under på det resonemang
jag här pekat ut som ett tänkefel.
Så till det tredje exemplet.
Här vill jag ta tillfället i akt att skälla helt kort på somliga motståndare till immaterialrätt, nämligen på de
som hävdar att t.ex. en roman är ”en samling bokstäver arrangerade i en viss ordning”, och att digital media är ”ettor och nollor placerade i en viss sekvens efter varandra”. Jo – det är förstås helt sant att en roman
består av enskilda bokstäver och att de har skrivits i en viss ordning. Det är också sant att digitala medier
består av ettor och nollor i olika följd. Emellertid är det felaktigt att se en författare som ett slags ”bokstavsarrangerare” eller för den del en spelutvecklare som en ”sifferarrangerare”. Det är att stirra sig blind på
delarna och alldeles missa att lägga märke till helheten. Man gratulerar knappast en skicklig författare därför att han lyckas arrangera sina bokstäver så vackert, utan därför att hans skrivande innebär något mer än
en lång följd av krumelurer i tryck. På samma sätt är det inte spelutvecklarens yrke att hitta på särskilt roliga och spännande talserier med ettor och nollor, utan att utveckla roliga och spännande spel – som förvisso
består av ettor och nollor, men som är något mer än det. Vad som är sant för delarna behöver (som sagt) inte
vara sant för helheten.
Jag är säker på att läsaren kan finna fler exempel på kompositionsfelslut; de här var bara några jag spontant
fick på tungspetsen.
PS. Jag fick ett bra fjärde exempel av ”Möbelklister” också. Han påpekar att världsregeringsförespråkare
begår ett kompositionsfelslut, när de tänker att en bra stat för ett land måste innebära en bra stat för hela
världen. Att t.ex. förespråka en nattväktarstat för Sverige är inte samma sak som att förespråka samma
slags stat på global nivå. Under en världsregering uppstår ju ett nytt problem som inte existerade tidigare:
ifall den goda staten förvandlas till ett monster finns ingenstans att fly. (Det kan naturligtvis vara svårt eller
omöjligt att fly från en monsterstat oavsett dess storlek, men det förändrar ju inte själva poängen.) Med
andra ord: att förespråka en nattväktarstat för varje land är inte samma sak som att förespråka en global
nattväktarstat som styr över alla länder.
5
Amway: en nyandlig rörelse
– Januari 11
Jag besökte igår ett Amway-seminarium vid Fyrishov i Uppsala. Innan hade jag fått för mig att Amway är
ett pyramidspel, som lockar folk med tomma löften om ett bättre och inte minst rikare liv. När jag efter fyra
timmars predikan lämnade lokalen visste jag bättre. Det är inte bara ett simpelt pyramidspel, även om det
också är det. Jag hade inte alls, som jag väntat mig, besökt ett slags affärskonferens. Vad jag besökt kan bäst
beskrivas som ett väckelsemöte. Prat om att få det bättre ekonomiskt i all ära, men i huvudsak var det inte
min plånbok man ville hjälpa. Man var ute efter att frälsa min själ.
Vad hade jag väntat mig? Siffror, statistik, hårda fakta. Ja, ni vet. Sådant där som ett företag oftast behöver
visa upp för att sälja sin idé. På Amways seminarium förekom inget i den riktningen. Istället stod ett gift
par och presenterade sitt liv i en och en halv timme, före pausen. Jag undrade först varför, och tänkte att de
borde skriva dagbok istället som alla andra. Men så gick det upp för mig. De berättar om hur lyckliga de är
över att ha börjat sälja företagets produkter. De berättar att de velat jobba mindre, få mer ledig tid och samtidigt tjäna mer pengar – och att Amway är nyckeln till att uppnå det.
Som kronan på verket visade paret några dussin av sina egna semesterfoton, alla från lyxiga platser där de
bott i lyxiga hotell, och alltsammans bekostat av Amway. Inte minst foton från USA där de träffat och skakat hand med Verksamhetens dignitärer. Alltså en på det hela taget mycket effektiv propaganda. Amway
säljer nämligen inte produkter. De säljer ett koncept. Och konceptet är: ”Du kan uppnå precis allt du vill och
förverkliga dig själv inom vår gemenskap – bara du börjar jobba för Amway.” Men detta kännetecknar ju
inte företagande. Det kännetecknar sekterism, eller i varje fall nyandliga rörelser. (Många har kallat Amway för en kult, och det kunde nog stämma, vore det inte för att vem som helst både kan gå med eller gå ur
hur som helst.)
Att beskriva Amway som en nyandlig rörelse tror jag är korrekt. Man vädjar helt och hållet till besökarens
önskan att förbättra sig själv och leva ett rikare liv. Med ”rikare liv” åsyftas inte först och främst pengar
utan lycka – en lycka man uppnår när man har mer ledig tid, t.ex. till att träffa och umgås med folket inom
Verksamheten. Det hela påminner mycket om The Secret, ni vet, den där spirituella rörelsen som säger sig
sitta på hemligheten till både andlig och materiell lycka. (”Hemligheten” består i att det finns en oupptäckt
naturlag, attraktionslagen, och ifall man vet hur den utnyttjas kan man genom tankekraft låsa upp himlens
portar på jorden – ungefär som Amway alltså, men med lite mer finess.)
Ett seminarium av Amway har inte formen av föreläsare och passiva åhörare. Publiken är aktiv och spelar
med. Applåder i ett kör, vare sig det finns något att applådera eller ej. Gärna stående ovationer. Här är vi
en enda stor familj, och inom familjen visar vi varandra vårt stöd, undertecknad ej upptagen och utan önskan att bli det. De som har sålt mest får springa upp på scenen och ge ovan nämnda gifta par high five, allt
till hurtig musik och rasande applåder. Det blir ett jäkla spring, för det är många vändor beroende på hur
mycket man tjänat (räknat i PV snarare än SEK). Vitsen med det här är inte att de som varit framgångsrika
skall få dela med sig av sin kompetens. Det är en uppvisning i propagandasyfte. ”Du kan också bli lycklig
och få applåder av oss inom Verksamheten.”
Men vad är det egentligen man säger uppe på scenen? I alla fall inget som har med företagsekonomi att
göra. På det stora hela upprepar man samma saker om och om igen – du är inte nöjd med ditt liv, du kunde
tjäna mer, du kunde ha mer fritid, du vill ha förändring och Verksamheten gör det möjligt. Det är underförstått att om du mot förmodan skulle vara nöjd med ditt liv, då är du oambitiös, en människa utan visioner och drömmar. Och vem vill väl vara en sådan?
Framför allt är man noga med att betona följande. Man betonar att Amway ger dig den förmodligen bästa
möjligheten i ditt liv. Till vad? Till allt du vill. Verksamheten erbjuder inte bara pengar utan lycka och gemenskap (fast såvitt jag förstår inget efterliv med sjuttiotvå oskulder). Man betonar att det är viktigt för dig
att fatta beslut, för om du velar blir inget gjort, och då når du aldrig din dröm. Att du har en dröm är givet,
och den kan uppnås om du slutar tveka och tvivla istället för att agera. Kom ihåg: ingen dag i kalendern
har ordet ”senare” skrivet på sig. (Detta faktum demonstrerades av det gifta paret som bläddrade igenom
6
en hel kalender sida för sida, och till allas exempellösa förvåning saknades ordet varje gång.) Du skall inte
gå med senare. Du skall gå med nu. Det är för ditt eget bästa.
Till syvende og sidst vänder man blicken mot de nya besökarna. Man betonar vilka fantastiska vänner vi
har som tagit med oss till seminariet. (Ja, naturligtvis blir varje insvuren Verksamhetsmedlem uppmanad
att släpa med både vänner och familj till spektaklen.) Han eller hon vill dig så otroligt väl, eftersom
han/hon försöker ge dig en ny möjlighet i livet. Och utan att tjäna ett endaste öre på det hela dessutom!
Det vill säga: utan att tjäna ett endaste öre, såvida du inte låter dig luras. Då blir du istället en lukrativ affärsmöjlighet, åtminstone i dennes fantasi.
I dennes fantasi – för man tjänar ju faktiskt inte de summor som målas upp i Amways propaganda. Vinstmöjligheterna är överdrivna. Min vän har t.ex. hållit på med oskicket i snart tio år utan att tjäna ihop en
enda utlandssemester (vilket man gör närmast på löpande band, tog man propagandan på orden). Faktum
är att det inte gör så mycket att de stora vinsterna uteblir. Man har blivit frälst, räddat själen och tagits upp
som en del i gemenskapen. Det är det viktiga, eller i varje fall det viktigaste. Går det inte bra att tjäna pengar genom att sälja produkterna, då kan man åtminstone betala för Verksamhetens självhjälp i form av seminarier, cd-skivor, böcker, o.s.v. Det är vad det egentligen handlar om. Självhjälp.
Nå, vad tyckte jag om besöket? Som redan framgår blev jag inte imponerad. Det hela framstod som löjligt
från början till slut. Produkterna (tandkräm, schampo, tvättmedel, m.m.) hyllades som mirakelmedel, trots
att de egentligen är ungefär vilka varor som helst fast dyrare. Amways medarbetare riskerar att stöta bort
sina vänner, som förr eller senare tröttnar på att bli manipulerade till att köpa saker. (De kan också ”prospektera”, d.v.s. gå runt på stan och truga främlingar att köpa dem.)
Trots allt behöver väl alla tandkräm och schampo, eller hur? Därför är Amway för alla. Men det är inte,
förtydligar man, för alla alltid. Det finns ju bångstyriga människor som vägrar förstå sitt eget bästa och som
inte vill arbeta med Amway eller ens handla av dem. Men även dessa människor kommer i sinom tid att
förstå hur ovärderlig Verksamheten är. Amway är nämligen för alla förr eller senare.
Efter att väckelsemötet – f’låt, seminariet – slutat samlas man och umgås. Inte så mycket av den varan för
mig. En tant frågar mig ändå vad jag tyckte, om jag vill gå med, och – när jag säger att jag inte vill det – om
jag i alla fall prövat någon produkt. Nej, det har jag inte heller gjort. Hon säger då att Amway är för alla
men inte i alla livets skeden, och att jag kommer bli mycket tacksam för den här dagen senare i livet, underförstått när jag växt till mig och blivit klokare. Själv tänker jag bestraffande tankar, kokande olja och så vidare.
Apropå siffror, statistik och hårda fakta förresten. 72% av alla som kommer till Amway lämnar företaget
inom ett år. 96% slutar inom fem år. Det avstod man från att nämna i seminariet.
7
Förnuft och våld är motsatser!
– Januari 21
Det kan ju låta som en truism, att säga att förnuft och våld är motsatser. För vad är det som skulle vara så
förnuftigt med ett rån, en misshandel eller en våldtäkt? Nej, det förstås. Men jag vill hävda att förnuft och
våld också är varandras motsatser i en djupare betydelse. Fundera gärna ett slag över varför man tillgriper
våld. På en konkret nivå kan man t.ex. säga att rånaren rånar för att han vill ha pengar, och att våldtäktsmannen våldtar för att han vill ha sex. Det kan i och för sig stämma, men bakom de konkreta motiven finns
ett implicit försmående av förnuftet. Hade rånaren valt att använda förnuftiga metoder istället för våld, då
hade han kunnat, eller i varje fall kunnat försöka, få pengarna på annat sätt (övertalning, byteshandel, etc.).
Våldtäktsmannen hade i sin tur kunnat försöka charma kvinnan så att hon frivilligt gått i säng med honom.
Men istället för att vädja till den andres förnuft, och få denne att gå med på idén frivilligt, tar man till våld.
Våldsmannen medger uttryckligt eller underförstått att det han gör inte kan försvaras förnuftigt, och att det
inte finns något rationellt skäl för att vilja samarbeta med honom. För att få sin vilja igenom måste han
kuva sin omgivning – och omgivningen måste besvara hans våld med motvåld, enär förnuftiga argument
blivit otillräckliga.
Som vi ser finns en direkt linje mellan oförnuft och våldsamhet. Om man inte kan eller vill interagera med
andra människor på förnuftig väg, då återstår endast att betvinga dem sin vilja. Det kan man i och för sig
göra utan att använda fysiskt våld. Man lämnar sig alternativet att manipulera och ljuga för sin omgivning,
eller uppträda hotfullt i icke-fysisk mening. Naturligtvis är det också vanligare att folk är falska, än att de
är fysiskt våldsamma. (Jag har i debatter observerat en generell tendens till verbalt våld bland förespråkare
av fysiskt våld, och det synes ju rimligt mot bakgrund av det ovan sagda.) Lögnaktighet och psykologiska
konstgrepp är ofta mer effektiva i långa loppet, och man riskerar inga fängelsestraff över det. Att man behandlar andra orätt bekymrar man sig föga om, för hade man behandlat dem rätt, då hade man inte fått sin
vilja igenom. Det föresvävar inte lögnaren att hans mål kanske är irrationella, och inte bara i en fackligt
filosofisk betydelse, utan också i den mening att hans mål inte kommer tjäna hans liv såsom han trott.
Lögnaren ser världen som en illvillig plats, där den enes bröd måste innebära den andres död; där det finns
en konflikt mellan människor oavsett hur rationella de är. Allt man kan hoppas på är att kunna roffa åt sig
en del av kakan. Att styra folk så att de gör som man vill, knycka deras pengar eller spruta sin säd i ett ovilligt sköte.
Jag drar förstås saken till dess spets här. Jag beskriver lögnaren som gjort det till sin sak här i världen att
ljuga, inte den som enstaka gånger undslipper sig en liten lögn. Men vad som är helt och hållet sant för
Lögnaren med stort L, måste också till del vara sant för den lille lögnaren. Om man inte kan uppnå sina
målsättningar genom ärlighet och förnuft, genom att vägra att ”förfalska verkligheten”, bör man fundera
på att byta ut dem mot andra. Stick i stäv mot lögnarens förmenta övertygelse blir man inte lycklig av
falskhet, även när man är falsk i syfte att få mer pengar, ett bättre jobb, en nyare bil eller en snyggare kvinna. Man vet med sig att man ljuger, och därför vet man också att man inte förtjänat något av detta, givet att
det ens vore värt att ha under andra omständigheter. För att vara lycklig i någon meningsfull bemärkelse
behöver man ha en psykologisk grundtrygghet i sig själv. Man behöver veta att man trots allt är en bra
människa, som uppträder hyggligt och gjort sig förtjänt av respekt – av andras men framför allt sin egen.
Lyckan blir omöjlig när man innerst inne vet med sig att man är en lort; trots att lögnaren brukar ses som
egoismens arketyp är han i allt väsentligt och som egoist betraktad misslyckad. Genom att tillbakavisa förnuftiga mål och metoder har han också, utan att inse det, tillbakavisat sina egna högsta värden.
På samma sätt är det förstås med fysiskt våld. Man kan råna någon för att få tag på pengar, och man kan
våldta någon för att få ett samlag ”till stånd”. Men vilket värde har egentligen en stulen plånbok eller
påtvingat sex? Nog för att man kan köpa samma saker för stulna pengar som för ärligt tjänade, men saker
gör en inte lycklig i sig. När man saknar den där psykologiska grundtryggheten i sig själv blir en plasmateve eller en ny dator en klen tröst; i själva verket en förströelse: ett tillfälligt sätt att glömma bort vilken dålig
ursäkt till människa man är. Och vilken njutning består i ett påtvingat samlag, när man är fullt medveten
om att den andre inte vill och kämpar emot? I alla fall ingen som leder till reell lycka. (Man kan förstås vara
så korrupt eller psykiskt sjuk att man inte ens undermedvetet begriper att man gör fel – men då är man
också av samma skäl oförmögen till den lycka som är möjlig för en rättskaffens människa.) Att begå vålds-
8
brott för våldets egen skull är en tredje eventualitet, där vägran till förnuft kanske är som mest påtaglig.
Här vill man ju inte ens uppnå ett mål som under andra omständigheter kunde vara lovvärt. Man är helt
och hållet inställd på destruktion, inte som ett medel för ett mål utan som målet i sig. Det är inte bara att
välja en annan väg än förnuftets – det är att spotta beleende i dess riktning.
Att göra bruk av sitt förnuft inbegriper: att inte medvetet förfalska sanningen, och att inte substituera frivilliga samspel för betvingade. Men hur ofta försvaras en i strikt mening förnuftig utgångspunkt inom sociala
relationer (eller över huvud taget)? Jo, i och för sig. Rätt ofta får man anta, eftersom de flesta av oss inte är
storljugare eller våldsmän. Men hur ofta är försvaret uttryckligt och väl genomtänkt i moralfilosofiska
sammanhang? Nästan aldrig som det verkar. Historiens främsta moralläror kommer från det religiösa, och
det religiösa är till sin natur oförnuftigt. Dessutom går det religiösa budskapet oftast tvärt emot vad jag
skrivit ovan; det menar i regel att våra jordeliv är till för att offras och försakas, med tomma löften om ett
rikt efterliv som morot. Här på jorden skall vi lida och lyda under Gud ty Han är Godheten, även när han
tillgriper måttlösa våldsmetoder i form av dödsänglar och syndafloder o.s.v. Att försvara samspel baserade
på förnuft är oförenligt med att knäböja inför en illasinnad intergalaktisk diktator, oaktat det att han är en
fantasiskapelse. Så vad finns det för alternativ till den apokryfiska religiösa moralen? Finns det kanske en
sekulär moral att tillgå som inte förkunnas av koryféer i liturgiska kläder, utan som har att göra med världen och våra liv i den här och nu?
Jodå, det finns förstås många utomkyrkliga etiska läror, men de baseras ytterst sällan på förnuftighet. Snarare propagerar de i allmänhet för emotivism och nihilism, om inte till begreppen så i sak. De lär oss att
värden bara är uttryck för känslor. Om jag säger att det är fel att råna och våldta uttrycker jag i själva verket bara en känslomässig indignation, och mitt känsloliv är ju inte mer sant eller falskt än någon annans.
Om det känns rätt att knivhugga folk på öppen gata för att sno deras pengar, då kan inte du eller jag komma och påstå att det ändå skulle vara fel! (Visserligen är det inte många som känner positivt inför dylika
våldsbrott, men att det finns de som gör det får vi inte blunda för.) Har man något förnuftigt att invända har
man inget alls, eller det speglar i alla fall en dominerande trend inom den moderna filosofin. (Kunskap är i
sig något misshagligt enligt många filosofer; förborgad i åskådningsformer enligt Kant, förpassad till intuitioner enligt Bergson – och ändå var Bergsons intuitionism en reaktion mot Kant och ett försök till att återupprätta försvaret för ”absolut” kunskap.) Nu utgör inte den här korta texten ett försök till att leda förnuftets giltighet, och behovet av en förnuftig moral, i bevis. Men jag tror den kan vara matnyttig för den som
redan fått sig objektivismen till livs, och som vet med vilken bakgrund jag skriver. Till sist vill jag återge ett
par rader av Per-Olof Samuelsson från 1980-talet:
Det är denna filosofi [nihilismen] som har dominerat våra universitet de senaste 50 åren eller mer. Idéer
tar sin tid att färdas från elfenbenstornen ned på gatorna. Men förr eller senare måste abstrakt teori få
konkreta resultat – teoretisk ”värdenihilism” måste bli till praktisk ”värdedestruktivism”.
Om dagens ungdom får sig denna moral till livs – att alla värden är chimärer och att allt som räknas är
blinda känslor – vad annat än blind förstörelse kan man vänta sig av den? De ser något som är av värde –
det må vara ett skyltfönster, ett konstverk, en medmänniska – och allt de fått lära sig är att värdet är en
chimär. De ”vet” att deras eget blinda hat är lika mycket eller lika lite värt som andras blinda kärlek,
blinda beundran, blinda strävan att skapa det som lika gärna kan förstöras.1
Låt oss hoppas på en förnuftigare och mindre nihilistisk framtid.
1
http://www.nattvakt.com/online/finrum/a22kristendom.htm
9
Om ett karaktärsmord
(gärningsmännen ännu på fri fot) – Januari 26
Tänk om jag skulle säga att Sokrates var en idiot därför att han var så ful. Eller om jag sade att Hume inte
bör tas på allvar, därför att han var en tjockis. Ponera att jag ville avfärda Kants idéer som löjliga, för att
han ”bara satt vid sitt skrivbord utan att se något av världen” (i stort sett lämnade han aldrig Königsberg
under hela sitt 79-åriga liv). Anta att jag sade att vi inte behöver bry oss om Wittgenstein, för som alla vet
var han ju våldsam och hotade oliktänkande med eldgafflar. Och att Kierkegaard bara var en emotionell
lipsill, oförmögen att ta tag i sitt liv. Att Russell var en gubbjävel för att han rökte pipa, att Sartre var ett
patetiskt mobboffer (han blev mobbad under sin skoltid), och att Foucault gillade att knarka (han provade
LSD vid ett tillfälle och tyckte om det). Vad skulle ni tänka om jag, eller för den del någon annan, kritiserade sagda filosofer så osakligt och på så lösa boliner? Das kann man sich fragen.
Men nu går jag händelserna i förväg.
Jag kom i kontakt med Ayn Rands skriverier för snart tio år sedan. Jag skulle beställa lite böcker och råkade
få syn på Lovsång som verkade intressant och var billig, så den fick följa med i paketet som ett slags bilaga.
Författarinnans namn hade jag väl hört någon gång, men jag kände inte närmare till henne och tänkte inte
mer på saken. Blev jag på något sätt automatiskt ”frälst” när jag väl läst berättelsen, där huvudpersonen
Jämlikhet 7-2521 lämnar sitt despotiska samhälle för att till slut döpa om sig själv till Prometheus (som ju
enligt mytologin försåg människan med gudarnas eld)? Förvisso inte. Jag gillade boken, men det var allt.
Några år senare skulle jag dock betrakta mig själv som objektivist, efter att ha läst Urkällan, Och världen
skälvde, och ett par av de fackfilosofiska bokverken. Vad Rand skrev verkade huvudsakligen mycket vettigt, och vad jag samtidigt läste av andra filosofer förstärkte intrycket. När jag väl slog ihop pärmarna till
Själviskhetens dygd – alltså i början av år 2004 – bestämde jag mig efter en tids övervägande. Ja, inte för att
Ayn Rand var ofelbar och alltid hade rätt förstås. Men för att jag i huvudsak höll med om vad jag läst, och
att jag därför kunde betrakta mig som en objektivist.
Tre år senare drog jag igång min blogg, och jag har stuckit ut hakan för Ayn Rands idéer ända sedan dess –
till på köpet under eget namn. Nu kanske läsaren har följt mitt författeri ett tag, och kanske läser han också
vad andra objektivister har att säga. Kanske tycker han också att vi objektivister brukar vara lite för defensiva mot kritik, och alltför snara att i varje händelse ta Rand i försvar. Och visst, det kan jag ibland ha förståelse för. Men då vill jag samtidigt att läsaren skall förstå min belägenhet, som för övrigt delas av alla objektivister. För saken är den att det knappast finns något som är så otacksamt som att låta sin filosofiska
hemvist i objektivismen bli allmänt känd. Jag tror inte ens att läsaren kan föreställa sig hur otroligt mycket
skit man blir pådyvlad och tvingas utstå, när man en gång yppat sin sympati med Rands idéer. Om han
t.ex. tänker att jag nu låter som en gnällmåns och att jag gör mig till martyr, är det inget mindre än underpant för att jag har rätt. Ingen anständig mänska, alltså en mänska som fäster vikt vid ärlighet och saklighet, skulle nämligen, om han var införstådd med hela situationen, kunna annat än nicka beklagande åt
mina ord.
Jag skall försöka ge läsaren en bild av hur det står till, men tänk på att en ordknapp förklaring inte gör
verkligheten full rättvisa. Rands blotta namn attraherar skadelystna personer. Säg att du skapar en tråd om
objektivismen i ett allmänt forum. Inom tio inlägg kommer den i allmänhet fyllas av personangrepp och
smutskastning, såvida den inte redan skapats av någon annan för just det syftet. Man kommer påpeka att
Rand var ful, att hon rökte (var en ”kedjerökande kärring”), och att hon var avskyvärd som person. Man
kommer förklara att det bara är fjortisar som läser Rand, ni vet, sådana där naiva småpojkar som sitter på
rummet och runkar sönder sitt intellekt. Man hastar att förklara hur himmelsskriande illa hon skrev, och
lägger till att de som tar hennes idéer på allvar, hur man nu kan göra det, är hjärntvättade sekterister. Det
finns ingen lögn som är för gemen för att uttalas, ens sådana som utgör förtal och är brottsliga enligt
svensk lag (se t.ex. den här tre år gamla artikeln av Britta Svensson, där Rand anklagas för att ha begått
våldtäkt på Nathaniel Branden).1 Sådan här verbal pugilism är vardagsmat för objektivister, och diskuterar
man inte i allmänna forum, då blir man upphittad genom sin blogg, sin e-post eller vad man nu har för
kontaktmöjligheter.
1
http://www.expressen.se/kronikorer/brittasvensson/1.713204
10
Som sagt skrapar det här på ytan, men ett par exempel är bättre än inga alls. (Att upprätta en fullständig
katalog över alla lögner och stickord skulle ta för mycket av min tid i anspråk, och jag vill ju inte reta läsarens kräkreflexer i onödan.) Poängen bör väl framgå ändå. Uttrycker man sympatier med objektivismen
blir man sedd som en spottkopp, och sådana existerar bara för att man skall kunna spotta i dem. Vad för
ursäkt eller förnuftigt argument behöver man ha för att spotta i en spottkopp? Att man känner för det är
skäl nog. Medan Rands karaktärsmördare kan vara gränslöst oärliga i syfte att göra ned objektivismen, är
de ofta ärliga i sina avsikter. Inte sällan medger de att de är mobbare, och att de anser att somliga helt enkelt förtjänar att mobbas, t.ex. för att de är fula eller röker tobak eller något tredje lika legitimt skäl (som att
Rand använde hårda ord ibland). Men försöker man mota Olle i grind har man begått ett felsteg. Då blir
man bemött med falsk oskuld, som om man inte kunde ta emot lite kritik och bara försvarar Rand helt
dogmatiskt, oavsett om hon hade rätt eller fel. Ja, det vill säga, som om hennes utseende eller rökvanor
eller vardagliga språkbruk hade något att göra med hur sanna eller falska hennes idéer är. För idéerna diskuteras nära nog aldrig.
Många häcklare är förstås mer subtila för att enklare kunna ta på sig rollen som oskyldig lammunge, men
sådan falskhet är nästan ännu värre än den uttryckliga som bör vara uppenbar för var och en. Exempel:
nyligen skapade någon en tråd om Rand, och det första han skrev var att ”den äkta debattören skall älska
sin motdebattör”, och att man inte skulle ”håna eller kränka någons självkänsla”. Han fortsatte dock skriva
att Rand i sina romaner ”skickar lönnmördare” till hans föräldrar, att hon ”planerar att kastrera” hans favoritförfattare, att hon ”vill skära upp” hans favoritfilosofer, att hon ”vill förinta” hans värld. För Rands
idéer är ”idéer som vill döda oss”, t.ex. som de hos Adolf Hitler, Charles Manson, Ted Bundy och Ulrike
Meinhof. Ja, du läste rätt. Så skrev han faktiskt. Om du kräktes över ditt tangentbord ber jag om ursäkt;
kanske borde jag ha förvarnat dig. Men nota bene att det här inte var någon isolerad företeelse. Det är så här
det brukar låta. Och eftersom han börjar med att säga att läsaren skall älska sin motdebattör, och att man
inte bör håna eller kränka, kommer han undan med sitt hat och sitt hån och sina kränkningar. Den som mot
förmodan påpekar att det är hatiskt och kränkande, han avpolletteras som en barnrumpa som ”tar åt sig”
för mycket.
”Men”, frågar läsaren kanske, ”nog blev väl ändå den där trådskaparen åthutad av de andra på forumet?”
Nej, käre läsare, det blev han som vanligt inte. Istället var någon snabb med att påpeka hur smart Ted Kaczynski (mer känd som Unabombaren) är, för han kan till skillnad från Rand ”resonera om saker”. Förvisso
ett resonemang där den andre blir söndersprängd, men ändock. Efter det kom en antisemit och förklarade
att objektivismen är en judisk konspiration. Sedan orkade jag inte läsa mer.
(För fler exempel kan man läsa Holmgren får svar på tal.)1
Vad beror det på, att blotta namnet Rand blivit en spottkopp som får saliven att rinna på motståndare av
beskrivna typ? Är det en pavlovsk betingning? Nej, det förstås. Rands idéer ställer många allmänt vedertagna uppfattningar på huvudet. Jag tror att hennes moralsyn är det mest konturskarpa i det här avseendet, och hur hon skildrar den i sina romaner. Det är möjligt att belackarna, när de läser Rand, om de läst
Rand, medvetet eller undermedvetet känner igen sig själva i hennes skurkar. Inget kan göra riktigt lika ont,
för ingen har någonsin kastat en lika bjärt som otvetydig förkastelsedom över altruismen och den irrationella egoismen. Hon säger: en moralisk individ är en individ som svär vid sitt liv och vid sin kärlek till det,
att alltid leva för sin egen skull och aldrig kräva att någon annan skall leva för hans. Många tycker att det
låter ganska hemskt, och det får man förstås tycka om man vill. Men att döma av Rands kritiker, så kallade,
är de som regel snarare än undantag totala motsatser till den moralläran. Om man fäster sådant värde vid
sitt eget liv och väl, då drar man inte ut på korståg mot en filosofi bara för att fylla upp latriner, och för att
hänga spetälskebjällror om andras halsar. Kom ihåg scenen i Urkällan, där skurken Ellsworth Toohey får
tillfälle att gå upp till Howard Roark och fråga vad han tänker om honom. Och Roarks svar: ”Jag tänker
inte på dig.”
1
http://www.equil.net/?p=864
11
Det här är förstås bara en kvalificerad gissning från min sida. Men om det stämmer kan det också förklara
en annan sak, nämligen varför man alltid skall jämra sig över Rands skrivsätt, men sällan kan (eller vill)
analysera de filosofiska resonemang som inte blir klara i romanerna. När man läst Och världen skälvde går
det ju an att kverulera om hur hjältarna framställs som vackra, eller att Galts tal är kolossalt långtråkigt,
men att uttala sig om t.ex. Rands syn på begreppsbildning blir svårare.
Apropå Galts tal förresten. Ulysses, den klassiska romanen av James Joyce, avslutas med en lång inre monolog utan några som helst skiljetecken. Det finns till och med handböcker i hur den textmassan skall läsas –
men jag ser inga ständiga korståg och hatkampanjer mot James Joyce. Likväl mot Rand.
Gör den här texten göra någon skillnad? Nej. Den kommer bemötas med samma hån och persiflage som
vanligt, ifall den ens blir läst av ifrågavarande personer. Det är inte möjligt att tala förstånd med de som
valt att avlysa förståndet. Allt man kan är att försöka undvika att ha med dem att göra. Jag avslutar det här
med samma ord som jag avslutade ovan nämnda text till Holmgren med: ”Det är möjligt att de som har
något konstruktivt att säga undviker trådar av det här slaget, vilket förstås är begripligt och helt i sin ordning… Man bör ändå göra sin röst hörd på andra sätt, kanske inte varje gång någon vräker ur sig elakheter,
men då och då, för att inte bli en passiv åskådare. Ibland får man, istället för att fly, erbjuda verbal aggression lite intellektuellt självförsvar.”
(Se även avdelningen ”Frihet från att ta Ayn Rand” i försvar på Nattväktaren.)1
Intelligentsian kommenterar
Knappt hade jag publicerat det här inlägget förrän en gammal nätmobbare skrev:
Att du bara orkar Henrik, klart folk inte ska få säga emot dig, du är ju Guds gåva till mänskligheten. ;) Du
får gärna berätta för oss hur fel vi har :) vi berättar ju hur fel du har, de ska vara rättvist, fast rättvisa är ju
subjektiv ja :) även för objektivister :D
Jag antar att det utgör ett slags quod erat demonstrandum. I alla fall med avseende på att dylika avskum inte
förnekar sig, och att min text inte väckte deras avlysta förstånd.
1
http://www.nattvakt.com/online/forsvar/forsvar.htm
12
Sex punkter om anarkism
– Februari 04
Vad som följer är några reflektioner kring sex påståenden som ofta fälls av anarkister i en eller annan betydelse av ordet. Det är rena detaljfrågor, men den vidare grunden för liberalism tycker jag mig redan ha lagt
klart förut.
Punkt ett: Tänk på att det är staten som stått för alla större krig och massmord genom historien! Jo, det
stämmer i och för sig, men det är ju skillnad på stat och stat. Fråga dig hellre vilket slags stater som stått för
krig och massmord. Förr var det i allmänhet enväldiga monarkier, och från 1900-talet är det i allmänhet
socialistiska regimer eller muslimska teokratier. (De kan förstås vara enväldiga, de också.) Sant är i alla fall
att ju mer liberal staten är, desto mindre benägen är den att inleda krig, och desto färre betraktas som kanonföda. En helgjutet liberal stat är en stat som inte inleder några krig alls, och som inte mördar en endaste
stackare. Så att bunta ihop en sådan stat med historiens många förtryckarstater kan väl bara betraktas som
ett slags guilt by association. Att avfärda en liberal ordning på de här grunderna vore som att vägra äta ett
färskt äpple, bara för att alla andra i skålen är hel- eller halvruttna. Att döma ut A för något som B gjort sig
skyldig till är orättvist; en liberal stat kan inte apropå dylika brott jämställas med, eller göras medskyldig
till, exempelvis Kina, Sovjetunionen, Nazityskland, Iran eller Nordkorea. Så visst! Det har oftast varit stater
som fått ta på sig skulden för krig och massmord här i världen. Men ingalunda några liberala.
Punkt två: Tänk på att det inte är särskilt liberalt om poliser har fler rättigheter än alla andra! Nå – förvisso
inte! Men varför i all sin dar skulle de ha det? Man får inte blanda ihop rättigheter och yrkesuppgifter. En
lokförare får inte utge sig för att vara polis och försöka utföra polisiära uppgifter; en polis får inte heller
utge sig för att vara lokförare och försöka utföra lokförarens uppgifter. Att man inte får ta över ens annans
yrke hur som helst är knappast särskilt märkligt, och i en del fall (som med polisen och lokföraren) kan det
bli rent livsfarligt. Så varför hävda att poliser har fler rättigheter än andra, bara för att de har till uppgift att
upprätthålla lag och ordning? I så fall har även lokföraren fler rättigheter, och alla andra med honom, eftersom alla (eller i varje fall nästan alla) sköter saker och ting som det ankommer på just dem att sköta. En polis står inte över lagen och måste lyda den precis lika väl som någon annan. Gör han inte det kan han bli
anhållen av andra poliser. Och åklagare kan bli anhållna på order av andra åklagare. Och domare kan bli
dömda av andra domare, etc. etc. Det är helt och fullt en missuppfattning att poliser skulle ha fler rättigheter än andra, bara för att det är deras yrke att syssla med polisiära uppgifter.
Punkt tre: Tänk på att krig inte lönar sig ekonomiskt! Jaha… så vad? För det första kan man undra hur det
någonsin hindrat folk från att kriga, när kriga är vad de velat göra. Som jag tidigare sagt är förnuft och våld
motsatser; mer konkret betyder det också att handel och krig är motsatser. Ekonomisk vinst är en hörnsten
inom handel, men för krigsherrar är det bara ett möjligt ändamål bland många andra (som att utföra Guds
vilja eller utverka sin hämnd eller uppnå ära och berömmelse). Metoder som bygger på våld spelar enligt
andra regler än metoder som bygger på frivillighet. Pengar har inte samma betydelse för vad man kan utföra och vad man vill uppnå, om man lika gärna slår in skallen på någon som försöker övertala honom. För
det andra är det inte helt sant att krig inte lönar sig ekonomiskt. Ett land som invaderar och erövrar ett annat kan gå med vinst, på samma sätt som en enskild rånare eller somaliska pirater kan gå med vinst. (Att
det inte skapar värden, utan bara fördelar värden från A till B, är en annan sak.) Imperialism är naturligtvis
behäftat med risktagande, det är ju ett spel på liv och död, men att det är möjligt att erövra länder och ta för
sig av deras välstånd kan svårligen förnekas. Likaså är det möjligt att inleda krig av helt andra skäl än ekonomiska.
Punkt fyra: Tänk på att det råder internationell anarki mellan alla stater! Nej, det gör det inte. I regel råder
fred mellan stater, och vad innebär det? Det innebär bl.a. att var stat håller sig på sin del av kartan, utan att
göra anspråk på den andres del. Om den ena staten mot förmodan gör ett sådant anspråk övergår freden i
ett krigstillstånd. Och det är först här man kan tala om ”konkurrerande” rättsväsen: när de kämpar för sin
existens inom ett och samma territorium. Än en gång är handel och våld motpoler. Sysslar man med handel måste man konkurrera med handel (erbjuda efterfrågade produkter till ett bra pris), och sysslar man
med våld måste man ”konkurrera” med våld. Man kan använda våld för gott och för ont, men det är inte –
kan inte vara – en tjänst att bjuda ut på marknaden som vilken som helst. Till skillnad från vad somliga
13
ibland påstår finns heller inget ”mellanrum” mellan stater. Den ena tar vid där den andra upphör; att det
skulle existera något slags anarki vid gränsen är felaktigt. (OK, jag har inte hört så många påstå att det
skulle vara fallet, men det har hänt.) Fred är inte samma sak som anarki. Snarare tvärtom, ifall man lyfter
blicken från de utopiska bokverken och betraktar verkligheten för en stund.
Punkt fem: Tänk på att fallerade stater inte är detsamma som anarki! Nej, det är inte den anarki som utlovas
i fina böcker av t.ex. Bakunin eller Rothbard (för att nämnda två namn från olika anarkistiska skolor). Men
det är definitivt anarki såsom den ter sig i det verkliga livet. Staten misslyckas med att upprätthålla sitt
våldsmonopol vilket gör möjligt för andra individer och organisationer att ta över det. Privata aktörer börjar då ”konkurrera” med varandra för att få en så stor del av kakan som möjligt, vilket präglas av – nej, är –
våldsaktioner och bristande rättssäkerhet. Å andra sidan brukar väl objektivister hävda att människor är
rationella, inte sant? Nej, de hävdar att varje människa kan vara rationell, om hon vill och försöker vara det.
Det räcker med att någon promille av befolkningen ser initierande av våld som en legitim metod, för att de
skall kunna göra livet surt för resten av landet. Olyckligtvis råder ingen brist på dessa promillen, och när
rättsväsendet fallerar lämnas de fria (eller i varje fall mer fria) att utverka sin egen så kallade rättvisa, genom så kallad konkurrens. Visserligen är en fallerad stat fortfarande en stat, men konkurrensen om att få
upprätta egna lagar att döma folk efter växer markant. Skulle den fallerade staten upplösas innebär det
endast att landets främste ”konkurrent” tar över, och då är vi tillbaka med ett våldsmonopol igen.
Punkt sex: Tänk på att även den mest liberala stat kan växa! Det här är faktiskt en riktigt klok invändning,
även om den inte utgör ett argument för anarkism. Man bör alltid vara vaksam mot antiliberala tendenser,
och protestera när man hittar dem. Vad som krävs är en konstitution som skyddar individens rättigheter,
och som står över alla andra beslut. Nå, inte omöjliggör väl en sådan konstitution att staten expanderar
utöver sina befogenheter? Naturligtvis inte. Därför är invändningen klok, och därför bör man vara på sin
vakt mot dylik expansion. Men att en liberal stat kan förändras till en antiliberal stat är inget argument för
anarkism, lika lite som anarkister överger sin politiska hemvist, när de inser att en stat kan bildas även där
ingen redan finns. En relaterad fråga är vilket alternativ som vore värst: att staten växer eller att den vittrar
bort. Jag skulle säga att det beror på vad den växer till. Om den växer till en modern välfärdsstat är det i och
för sig beklagligt, men det är ändå möjligt att leva ett ganska gott liv i en sådan, t.ex. därför att rättssäkerheten i allmänhet är hög. Växer den till en totalitär monsterstat kan det förmodligen kvitta lika. Men att
säga att staten bör vittra bort för att den annars riskerar att bli totalitär, är inte vettigare än att friska bröst
bör operaras bort för att de annars riskerar att få cancer. (Tycker läsaren att kvinnobröst är mer intressanta
än det här ämnet tänker jag inte klandra honom. Jag är rentav böjd att hålla med.)
Efterskrift: Jag försöker naturligtvis inte ”omvända” någon anarkist. Givetvis har han hört alla dessa invändningar förut, och självklart är han övertygad om att jag alldeles har missuppfattat anarkismen. Men
det är symptom på en kunskapsteoretisk infektion som kallas för rationalism. Denna infektion måste man
tyvärr bota på egen hand, så det är inte nödvändigt att förklara för mig att den-eller-den anarkisten tar avstånd från det-eller-det skräckväldet.1 En karta som visar vägen till Eldorado men som i själva verket leder
en rakt utför ett stup är knappast korrekt. När kartan inte stämmer överens med verkligheten, är det verkligheten man måste rätta sig efter.
1
Se gärna Carl Svanbergs uppsats: http://svanberg.wordpress.com/2008/07/08/rationalistiska-anarkister/
14
Replikskifte på Christopher Hellströms blogg
Till att börja med vill jag uttrycka min förvåning över att de här sex punkterna inte bara blev lästa av rätt
många. De blev till och med livligt omdiskuterade på flera ställen. Bland andra en mutualist startade en hel
tråd om saken på Flashback.1 Där anklagar man mig för halmgubbar, och säger att man – enligt mig – bara
skall få arbeta om staten först godkänt yrkesvalet. En mer seriös kritik skrev Christopher Hellström på sin
blogg. Jag vill återge ett replikskifte därifrån, med förbehåll att Hellström senare tog ner sin blogg och
övergav anarkismen för objektivism. Läsaren bör alltså ha i åtanke att Hellström inte längre förespråkar
alla saker han skrivit nedan.
OBS! Hellström har tagit ner sin blogg och är numera objektivist. Han förespråkar alltså inte längre den
anarkism han i det här replikskiftet förfäktar.
Per-Olof Samuelsson: Jag har hävdat att två eller flera skyddsbolag inom samma geografiska område måste leda till konflikter, och att dessa konflikter måste bli väpnade, eftersom det faktiskt
handlar om bruket av tvång och/eller våld. Nu möts jag av försäkringen att det inte alls handlar om samma geografiska område, utan att varje skyddsbolag ska tänkas operera på sitt eget
territorium.
Men detta leder till en ny fråga: hur stora områden rör det sig om? Ett skyddsbolag för Sörmland och ett annat för Västmanland? Ett för Eskilstuna och ett annat för Strängnäs? Ett för Nyfors och ett annat för Fröslunda [stadsdelar i Eskilstuna]? Ett för min bostadsrättsförening i Nyfors och ett annat för Henrik Sundholms hyresrätt i samma stadsdel?
Om det sistnämnda, så finns det ett par gatstumpar Henrik måste passera, när han ska hem till
mig (och jag till honom). Vilket av våra skyddsbolag har hand om gatorna? Jag kan inte se annat än att det måste uppstå gränskonflikter i detta scenario, och då är vi ju tillbaka till att det är
kamp om ett territorium.
(Scenariot är kanske inte realistiskt, men jag ville ställa saken på sin spets. Och är det jag eller
anarkokapitalismen som är orealistisk här?)
Christopher Hellström: Ett skyddsbolag (hädanefter kallat för PDA, vilket är en akronym för Private Defense Agency) är ju anlitat för att skydda just din egendom, din och ingen annans, så de har ju en avtalsrättslig anknytning till just din egendom (dvs. deras specifika skyddsobjekt). Då man talar om en PDA:s
”territorium” syftar man enkom på det område som de enligt avtal har i uppgift att skydda och verka
inom.
”Men detta leder till en ny fråga: hur stora områden rör det sig om?” I sig har denna fråga ingen direkt
relevans. Det är helt upp till en egendomsägare om denne vill hyra in ett skydd, eller på annat vis vill försäkra sin egendom, och i sådana fall har egendomens storlek inte avgörande betydelse. Det finns inga
egentliga hinder för en individ, med ett tämligen litet hus, att ingå ett skyddsavtal. Det finns inte heller
något hinder för att ett företag skulle kunna vara den enda som tillhandahåller skyddstjänster för ett område stort som Stockholm.
”Vilket av våra skyddsbolag har hand om gatorna? Jag kan inte se annat än att det måste uppstå gränskonflikter i detta scenario, och då är vi ju tillbaka till att det är kamp om ett territorium.” Det finns inget
som säger att just någon av era företag skulle sköta säkerheten för gator och torg. Det kan mycket väl
tänkas röra sig om ett tredje företag. En person, eller ett företag kanske äger en hel stads yta, och det är
fullt möjligt att endast ett företag tillhandahåller säkerheten där.
Per-Olof Samuelsson: Jag har betonat att en nattväktarstat inte kan ha andra rättigheter eller befogenheter än de som delegerats till dem av oss enskilda medborgare – och att den rättighet vi de1
https://www.flashback.org/t1121012
15
legerar är rätten till självförsvar och vedergällning (bestraffning). Ingen har rätt att initiera
tvång, och därför finns det heller ingen sådan rätt att delegera till någon. Ändå möts jag ideligen
av påståendet att en nattväktarstats monopol är ett monopol på angreppsvåld. Jag har alltid betraktat detta som intellektuellt ohederligt, eftersom det helt grundlöst sätter likhetstecken mellan ”nattväktarstat” och ”förtryckarstat”.
Men nu kan det ju hända att polisen arresterar någon som senare visar sig vara oskyldig, eller
gör razzia hos någon oskyldig, eller i värsta fall rentav dömer någon oskyldig. Men det beror på
att ingen polis (eller människa) kan vara allvetande och ofelbar, så misstag är alltid möjliga,
t.o.m. om vi hade en ”perfekt nattväktarstat”.
Att det här är ett problem tänker jag inte blunda för. Men saken är ju den att samma problem
skulle existera i ett anarkokapitalistiskt system med privata skyddsbolag. Om nattväktarstaten
inte kan lösa problemet, kan inte heller anarkokapitalismen göra det.
Christopher Hellström: Nej, ingen har rätt att initiera våld, det håller jag till fullo med om. Vidare är jag
enig med dig att ingen kan delegera en ”rätt” som de själva saknar.
En grupp individer, som vid något tillfälle känner att de vill åtnjuta ett organiserat försvar etc., har full
rätt att delegera sin rätt till självförsvar till en viss organisation. Denna organisation skulle ha till uppgift
att ombesörja skyddet av dessa individers egendom, samt eventuellt lösa uppkomna dispyter dem emellan. Detta är i sig gott och väl. Det är fullständigt moraliskt, och inte det minsta märkligt. Om detta har
jag inget ont att säga.
Det som jag dock ställer mig frågande till är huruvida andra individer, än de som specifikt delegerat sina
rättigheter, skulle vara bundna av de andras agerande. Här anser jag att svaret måste vara nekande. Detta
följer ju givetvis av de individuella rättigheternas karaktär; de är ju per definition ”individuella” och det
är endast den enskilda individen som har rätten att delegera sin rätt till självförsvar till annan.
Så när en stat i dagsläget, en stat som jag inte valt att delegera min rätt till självförsvar till, hindrar mig
från att vända mig till andra för beskydd, eller för att lösa judiciella dispyter (dvs. fritt delegera min rätt
till självförsvar) så ser jag det som en kränkning av mina individuella rättigheter. Om jag inte delegerat
min rätt till självförsvar så är det ju högst otillbörligt för någon att tvinga mig att nyttja just deras tjänster,
eller för den delen hindra mig från att söka skydd annorstädes.
”Ändå möts jag ideligen av påståendet att en nattväktarstats monopol är ett monopol på angreppsvåld. Jag
har alltid betraktat detta som intellektuellt ohederligt, eftersom det helt grundlöst sätter likhetstecken
mellan ’nattväktarstat’ och ’förtryckarstat’.” Jag har i alla fall inte påstått att det skulle röra sig om ett
monopol på ”angreppsvåld”, vilket mitt ovan framförda resonemang borde göra klart. Det som jag vänder mig emot är statens tillskrivna rätt i dagsläget att hindra folk (som inte delegerat sin rätt till självförsvar till denne) från att finna skydd hos andra.
Anarkokapitalismen är inte en garant för att fel inte kan begås. Människor som inte är allvetande under
nattväktarstaten, skulle ju inte bli det under anarkokapitalismen (om så hade varit fallet hade det dock
varit häftigt, och ett grymt bra argument för anarkokapitalismen!).
Per-Olof Samuelsson: Så länge du talar om ”dagsläget” har jag knappast något att invända. I dagsläget kränker stater våra rättigheter på otaliga sätt. Men frågan är ju vad vi ska sträva efter som
slutmål, ”nattväktarstat” eller ingen stat alls.
Och om människor skulle bli allvetande och ofelbara under en nattväktarstat, vore det ju häftigt
och ett grymt bra argument för nattväktarstaten! Men nu kan ju inte ens det bästa tänkbara
samhällssystem garantera fullständig rationalitet hos alla människor.
Christopher Hellström: Det är en del av frågan – ja. Den fråga som vi har för handen är egentligen rätten
att delegera sin rätt till självförsvar. Du har tidigare sagt att individen inte behöver vara ”med” i nattväk-
16
tarstaten, och att det föreligger en rätt till utträda (jag gissar att det innebär att man ”av-delegerar” sin
rätt till självförsvar). Tillerkänner du denna individ rätten att delegera sin rätt till självförsvar till någon
annan?
Carl Jakobsson: Det kan nog vara värt att påpeka att valet inte står mellan nvs och ingen stat, utan mellan
nvs och ak. ”Ingen stat” kan ju innebära en hel del saker som inte är ak och därför är inte det alternativet.
Man skulle kunna säga att ett val som vi frihetsälskare ställer oss inför är frågan om vi skall skydda våra
rättigheter med användning av en stat eller av ett polycentriskt lagsystem. Så uppställningen av alternativen ser, enligt min mening, ut så här:
1) Nattväktarstat eller 2) Anarkokapitalism
a) Ett monocentriskt lagsystem eller b) Ett polycentriskt lagsystem
Christopher Hellström: Du har helt rätt Carl. ”Ingen stat” kan ju ha en helt annan innebörd än ett anarkokapitalistiskt samhälle, så det är nog klokt att man är tydlig med att man är för en speciell sorts samhällsorganisation (polycentrisk rättsordning), och inte enkom avsaknaden av en statsmakt.
Vidare så innebär ju ett sådant tydliggörande att idén att anarkokapitalismen är för ett laglöst och kaotiskt samhälle direkt felaktig. Vi är för lagar och regler, och anser att en polycentrisk rättsordning kan
uppnå detta, samt vara mer förenlig med våra individuella rättigheter.
Per-Olof Samuelsson: Men varför kallas det i så fall ”anarkokapitalism”? ”Anarki” innebär väl just
att det inte ska finnas någon stat? Och ”anarkokapitalism” borde väl innebära kapitalism utan
stat?
Terminologisk förvirring eller en verklig skillnad i sak?
En fråga till: hur skulle ett polycentriskt lagsystem hantera våldsbrott?
Carl Jakobsson: Det beror lite på vilket polycentriska system du tänker på. Det enda jag känner till ganska
väl är det isländska systemet, medan jag bara läst några spridda kommentarer om det engelska systemet
(innan och lite under danerna/vikingarna kom). I regel har systemen många likheter, men deras praktiska utförande skiljer sig lite åt.
De viktiga detaljerna – som skiljer sig från vårt system – är att
1) alla brott är mot en person, och inte mot mytiska ting som ”staten” eller ”samhället”
2) rättegångsproceduren verkar arbeta för att rätta till skadan som orsakats brottsoffret, varpå det
enda ”straffet” är skyldigheten att göra offret hel igen
3) det är vanligt att man går med i (eller föds in i) olika grupper som fungerar som försäkring ifall
man hamnar i rättstvister. Dels är det en försäkring för att få hjälp att få tag på brottslingar som attackerar en själv, men också för att hantera rättegångskostnader ifall man är funnen skyldig till
något. Inom den här gruppen – vilket går från familj, släkt, klan och (vilket Ak går ut på) förening
och företag – har man dessutom regler för hur man skall uppföra sig för att få hjälp ifrån andra, så
att man får incitament att agera korrekt.
4) rättegångsproceduren är också riktad mot att lösa konflikter och se till så att ordning råder i samhället/gruppen. För här sker ett ”möte” mellan två olika grupper, och kanske även, ordningar så
slutsatsen måste vara godtagbar för större delen av de inom grupperna (annars skapar de nya
grupper).
5) lagar uppstår spontant. Det här kräver en längre förklaring som jag inte riktigt orkar mig på just
nu.
Så, rent praktiskt: säg att jag blir misshandlad. Jag går då till min familj/klan/förening och säger vad som
hänt. Dessa hjälper mig då att föra fram min sak till den andres familj/klan/förening och visar att ett
brott har skett. Visar det sig att jag har tillräckligt många bevis för min sak blir personen dömd och skyldig att ge mig pengar. Jag får pengar och den andra min förlåtelse (jag kommer inte kräva krig mot honom och ta honom som slav eller dylikt).
17
Per-Olof Samuelsson: Hmmm… Det medeltida Island var ett samhälle som präglades av oupphörliga vendettor. Och dess ”utrikespolitik” (om man ska kalla den det) bestod i sjöröveri. Så jag
har svårt att se det som ett ideal.
Jag skrev en grej om detta 1987, och det slumpar sig så att den står i tur att läggas ut i min ”retrospektiva avdelning”.1
Carl Jakobsson: Det är inte vad jag har hört. Enligt historikern Jesse Byock (i Viking Age Iceland) så skall de
vendettor som sagorna talar om ha varit få och begränsade.
”Och dess ’utrikespolitik’ (om man ska kalla den det) bestod i sjöröveri.” Det tror jag inte stämmer heller,
då de hade brist på båtar (fanns inte så många träd efter ett tag). Men, om vi för sakens skull skulle acceptera att det stämmer, så har Island för tiden ett bättre rykte än vad de danska och norska kungarna hade.
”Så jag har svårt att se det som ett ideal.” Jag skrev inte heller att det var det. Jag tog det som ett exempel
på hur ett polycentriskt system har fungerat och jag förnekar inte att det hade sina brister. Den stora frågan är om man hellre hade velat bo på Island eller i Norge under den tiden.
Island-exemplet används som ett motexempel för de som tror att ett samhälle utan stat är omöjligt eller
präglat av eviga konflikter.
Per-Olof Samuelsson: OK, jag går efter de isländska sagornas vittnesbörd här. Men det kan för all
del vara en felkälla, om man generaliserar från de våldsdåd som skildras där och tar dem som
representativa för hela samhället.
”Alla brott är mot en person, och inte mot mytiska ting som ’staten’ eller ’samhället’.” Javisst;
brottsoffer är enskilda personer.
Men stater är inte ”mytiska ting”. De finns ju verkligen. Och ett samhälle är inte heller något
”mytiskt ting”, så länge vi med samhälle menar en ”summa av individer och relationer mellan
individer”. Det är ”mytiskt” om man betraktar samhället som någon sorts entitet ”over and
above” de enskilda individerna.
Men detta var en utvikning. Brottsoffer är individer.
”Rättegångsproceduren verkar arbeta för att rätta till skadan som orsakats brottsoffret, varpå
det enda ’straffet’ är skyldigheten att göra offret hel igen.” Men brottslighet är faktiskt ett hot
mot oss alla. Vi är alla potentiella brottsoffer, så länge det finns brottslingar. Så det är inte bara
en fråga om att gottgöra brottsoffret, utan också om att skydda resten av oss från brottslighet.
(I våra gamla landskapslagar utmättes böter för dråp. Jag finner det rätt märkligt.)
Carl Jakobsson: Ja, stater och samhällen finns. Jag skulle ha kvalificerat mitt påstående att de är mytiska.
Vad jag menar är att de är mytiska i sammanhanget; när jag begår ett brott som misshandel begår jag det
mot en individ och inte mot staten eller gentemot samhället. Ett fåtal brott, som krig, kan ses som brott
mot samhällen, såklart, men i alla andra fall är det bara fel.
”Men brottslighet är faktiskt ett hot mot oss alla. Vi är alla potentiella brottsoffer, så länge det finns
brottslingar. Så det är inte bara en fråga om att gottgöra brottsoffret, utan också om att skydda resten av
oss från brottslighet.” Jag kan tolka din kommentar på två sätt. Det ena är att du menar att man i de polycentriska samhällena inte enbart tog ut pengar för att göra någon hel, utan även för att behålla ordningen
i samhället (=få ner brottsnivån). Det kan jag hålla med om.
1
Nattväktarstat eller anarkokapitalism: http://nattvakt.com/online/finrum/a30contra.htm
18
Den andra tolkningen jag kan göra är att du menar att dessa samhällen gjorde fel, därför att de även borde ha bestraffats för att någon har brutit den allmänna freden, och då gör folk oroliga för brott. Just nu
har jag inga bestämda åsikter om vad gäller ytterligare straff – förutom att jag tycker fängelsen är vidriga
och oekonomiska – så jag kan inte direkt kommentera.
Christopher Hellström: Termen [anarkokapitalism] i sig denoterar ett statslöst samhälle, vars ekonomiska
system är kapitalistiskt (marknadsekonomiskt). I min mening så är termen ”anarko” i sammanhanget
överflödig, då ett rent kapitalistiskt samhälle (i anarkokapitalistisk mening!) innefattar en fri marknad av
alla de tjänster som staten i annat fall monopoliserat; ordet ”kapitalism” säger alltså allt.
Så det man kan säga är att anarkokapitalismen inte enbart vill uppnå ett statslöst samhälle, utan en specifik sorts utformning av detta samhälle. Det finns ju otaliga utformningar av etatistiska samhällssystem
(här menar jag etatistisk i bemärkelsen att man är för en stat, oavsett vilken sort); det existerar ju alltifrån
teokratier och monarkier till republiker och demokratier, men ingen skulle ju våga påstå att ett förespråkande av en stat leder till att man måste omfamna just en sorts utformning av ett etatistiskt samhälle. Det
finns med andra ord många varianter. Jag har ju själv ställt mig emot ett anarkokommunistiskt samhälle,
både på den här bloggen, och annorstädes, så bara för att ett samhällssystem är anarkiskt så innebär inte
det att jag stödjer det enbart på grund av detta.
Dock så brukar jag själv sällan kalla mig för anarkokapitalist, bl.a. pga. de olika semantiska problem som
tenderar att uppstå. Folk lägger extremt mycket innebörd i båda delarna av termen, och därför går det en
halv debatt att förklara vad man menar med det. Jag brukar därför kalla mig för liberal – kort och gott.
Anarkokapitalismen som idé vilar ju stadigt inom den liberala traditionen, så jag anser att valet av ordet
”liberal” är passande.
Per-Olof Samuelsson: Jag tror jag har gett svaret på din sista fråga, men tydligen accepterar du det
inte.
Hade vi en genuin nattväktarstat, skulle det bara vara dumt att inte delegera sin rätt till självförsvar och vedergällning till den. De som försöker skapa alternativ till en sådan nattväktarstat
skulle bli utskrattade.
Den som absolut inte vill delegera sin rätt ska förstås slippa. Han får bara ta konsekvensen att
inte åtnjuta nattväktarstatens skydd. (Jag har en gång föreslagit att det borde tryckas upp blanketter för utträde, men jag tvivlar på att de blanketterna skulle utnyttjas.)
Om det sedan ändå skulle uppstå privata skyddsbolag som konkurrerar med nattväktarstaten
(och inte bara fungerar som komplement, så som privata vaktbolag idag fungerar som komplement till polismakten), då får vi problem.
Men allt det här är ett spånande om vad som skulle kunna tänkas inträffa i en avlägsen framtid.
Det verkliga problemet är om det är realistiskt att vi kan nå fram till en ”genuin nattväktarstat”,
eller om det bara är en utopisk dröm. Där kan jag se en del problem torna upp sig.
Carl Jakobsson: Om det är billigare med att anställa privata firmor ser jag inte riktigt varför man skulle bli
utskrattad. Med tanke på hur attraktivt det var för privata företag i USA på 70-talet att gå från statliga
domstolar till privata skiljedomstolar så verkar det tala för att det privata alternativet även skulle vara
billigast när det gäller kriminell rätt.
Christopher Hellström: Jag ställer mig högst tveksam till att de skulle bli utskrattade, men det skulle givetvis bero på den kontext som ligger för handen. Det finns flera anledningar till varför man skulle välja
att inte delegera sin rätt till självförsvar till en viss specifik organisation; det kan röra sig om att det finns
andra alternativ, som är billigare, erbjuder bättre skydd, eller som framstår som tryggare att ha att göra
med. Om en annan organisation visar sig vara bättre så skulle det vara högst rationellt att byta. Vidare så
bidrar möjligheten att byta (samt den faktiska möjligheten att bara begära ”utträde”) ökad press på befintliga organisationer att erbjuda bättre skydd, och till ett lägre pris.
19
”Den som absolut inte vill delegera sin rätt ska förstås slippa. Han får bara ta konsekvensen att inte åtnjuta nattväktarstatens skydd.” Här är jag helt enig med dig. Det finns ingen anledning varför någon som
inte betalar för skydd ska få åtnjuta skydd gratis. Huruvida folk skulle välja att säga upp skyddet de för
stunden åtnjuter beror ju helt på omständigheterna. Om berörd organisation erbjuder ett bra skydd, och i
allmänhet är måna om sina delegerades säkerhet etc. så finns det ingen anledning att begära utträde. Att
”utträda” skulle i en sådan situation vara högst onödigt – för att inte säga irrationellt.
”Om det sedan ändå skulle uppstå privata skyddsbolag som konkurrerar med nattväktarstaten (och inte
bara fungerar som komplement, så som privata vaktbolag idag fungerar som komplement till polismakten), då får vi problem.” Inte nödvändigtvis. Skulle folk som begärt ”utträde” delegera sin rätt till självförsvar till någon annan, så skulle det ju inte vara underligare än då någon vid ett tidigare tillfälle delegerade sin rätt till självförsvar till din s.k. nattväktarstat. Det skulle röra sig om samma procedur, med
samma nivå av legitimitet.
Det skulle givetvis vara ett problem om en nyskapad organisation väljer att initiera våld gentemot någon,
eller uppträder allmänt hotfullt. Då är det ju absolut tillfälle för befintliga skyddsorganisationer att sätta
ner foten, och neutralisera det uppkomna hotet. Om detta finner du ingen invändning från min sida. Om
en skyddsorganisation inte agerar då ett sådant hot uppkommer, så skulle den ju inte vara värdig sitt
namn.
”Det verkliga problemet är om det är realistiskt att vi kan nå fram till en ’genuin nattväktarstat’, eller om
det bara är en utopisk dröm. Där kan jag se en del problem torna upp sig.” Som dagens samhälle ser ut så
verkar ju en genuin nattväktarstat vara minst sagt avlägsen, men jag ser det dock som ett högst realistiskt
mål, och inte blott som en flyktig dröm. Givetvis finns otaliga problem på vägen, men problem är till för
att lösas. Ingen kan göra allt, men vi kan alla göra något. Inte sant? =)
Per-Olof Samuelsson: Men sitter du inte som anarkokapitalist på två stolar, ifall du ser nattväktarstaten som ett realistiskt mål?
Såvitt jag kan förstå är ”nattväktarstat” och ”anarkokapitalism” ömsesidigt uteslutande. Det
förra betyder ”kapitalism skyddad av en begränsad statsmakt”, det senare ”kapitalism utan
statsmakt alls”.
Och om man ska gå efter Rothbards Anatomy of the State, som du länkade till, skulle en genuin
nattväktarstat vara en helt omöjlig önskedröm, eftersom det s.a.s. ligger i statens natur att expandera utöver de befogenheter vi betraktar som legitima.
Christopher Hellström: Att jag uppfattar den som ett realistiskt mål (dvs. att man kan uppnå en för stunden högst begränsad statsmakt) är väl knappast ett endorsement? Jag tycker att stater som är mindre frihetskränkande är bättre än andra stater. USA var ju som stat ca. 1800 relativt begränsad, och var då betydligt mer önskvärd i sin omfattning än var den var 30, 50, eller 100 år senare.
Stater har en tendens att expandera, det har historien visat, men det gör ju inte nattväktarstaten, dvs. en
starkt begränsad statsmakt, mindre önskvärd i förhållande till andra former av statsbildningar under den
tid som den lyckas hållas relativt liten.
Per automatik är en nattväktarstat och ett anarkokapitalistiskt samhälle, som du säger, ömsesidigt uteslutande. Har man en stat, så föreligger inte anarki – och tvärt om.
Det som är värt att spekulera kring är dock huruvida din nattväktarstat är en stat, eller en ”stat”. Om den
tillåter folk att ansluta, och utträda, samt tillåter folk att delegera sin rätt till självförsvar till andra så är ju
den i det närmaste att liknas vid en anarkokapitalistisk PDA, och inte vid en stat.
Anarkokapitalismens stora problem med staten är ju att den med hjälp av rättighetskränkande våld hindrar folk från att delegera sin rätt till självförsvar till andra, samt att den (i vanliga fall) tvingar folk att betala för dess ”tjänster”.
20
Om objektivsternas nattväktarstat både saknar beskattningsrätt (dvs. avstår från att råna folk), och respekterar folks rätt att fritt delegera sin rätt till självförsvar (dvs. inte med tvång hindrar folk från att
vända sig till andra för säkerhet och lösandet av judiciella dispyter) så är objektivismen anarkokapitalistisk. Om den däremot inskränker rätten till fri delegering så förespråkar den en kränkning av rättigheter.
Per-Olof Samuelsson: Men då ställer sig ju frågan varför Ayn Rand själv var så helt emot idén om
anarkokapitalism. (Jag menar inte att argumentera ”ad verecundiam”, men ändå.)
Mitt eget bästa svar så här långt är att anarkokapitalism skulle vara en marginell fråga när vi väl
fått en nattväktarstat. (Tjatig upprepning. Och dessutom är det lite kristallkuleskådande över
det.)
Jag har åtskilliga fler funderingar kring ämnet, men det är för tidigt att sätta dem på pränt.
(Kanske senare i eftermiddag, kanske om fem år.)
Ber ändå att få tacka för vänligt bemötande här i lejonens kula. ;-)
Christopher Hellström: Jag vågar inte spekulera djupare kring varför Rand var så pass mycket emot anarkokapitalismen. Men om jag nu ska våga mig på en gissning så kan det ju ha att göra med hennes åsikt
att det helt enkelt inte skulle funka – att hon helt enkelt ansåg att det förelåg oöverskådliga problem med
en sådan samhällsmodell. Det var ju ganska uppenbart att hon trodde att ett sådant samhälle skulle leda
till väpnade konflikter.
Nu är ju jag personligen av den åsikten att hon hade fel, och att ett anarkokapitalistiskt samhälle inte
nödvändigtvis skulle vara plågat av oupphörliga konflikter, men det får bli en diskussion för en annan
dag.
Varsågod! Du är välkommen åter. :-)
21
Alternativmedicin:
faror med oförnuft inom vården – Februari 10
Inledningsvis en personlig anekdot.
Under början av 90-talet fanns en liten butik i centrala Eskilstuna, där man bland annat sålde förädlade
stenar och handmålat porslin. Namnet på butiken var en smula kuriöst, men rakt på sak och lätt att komma
ihåg: ”Chinåbas sten och porslin.” Till en början gick det inte så bra för den här butiken, men efter något
halvår vände det. Och efter ännu ett halvår gjorde man hyfsade vinster. Tiden var den rätta. Butiken höll
en sorts lokalt oligopol, och efterfrågan var hög trots finanskrisen 1990-1994. Ändå skulle den oaktat dessa
modesta framgångar snart gå i konkurs. Varför? Därför att nyandlig healing var på frammarsch. Inom kort
hade efterfrågan på mineraler förtätats till att främst gälla t.ex. kristallpendlar, ametistdruser, massagestavar av bergkristall eller jaspis, ”magnetisk” hematit, och så vidare. En kund köpte till och med ett stort
block av rosenkvarts att bada med; tydligen skulle det skydda mot ”negativa vibrationer”. Plötsligt var det
alltså många som sålde sten, men nu var folk intresserade av stenar med energier eller kraftfält som kunde
bota sjukdomar. Därför gick det som det gick med Chinåbas sten och porslin, som alltså var mina föräldrars
butik om ni inte redan listat ut det. (Chinåba råkade vara namnet på familjens dalmatiner.) Sedan dess har
jag upphört att förvånas över vilka dumheter folk kan tro på och sätta sin lit till.
Är det inte synnerligen riskabelt att vara vidskeplig just när det gäller något så viktigt som ens egen hälsa?
Att fatta medicinska beslut på grundval av irrationella idéer kan bokstavligt talat kosta en livet. Dessutom
kan det kosta andra livet, om man gör det i egenskap av läkare, privat medicinsk rådgivare eller nyandlig
bedragare. I de flesta fall leder det naturligtvis inte till dödliga tragedier, och vidskepligheten brukar känna
sina gränser. Får man akut behov av riktig vård åker man i allmänhet till ett sjukhus, istället för att sätta sig
i rosenkvartsbadet eller vad för bluffbehandling man nu må föredra. En verklig sjukdom kräver en verklig
behandling, som är bevisat effektiv enligt randomiserade blindstudier. Det inser de allra flesta när det gäller något mer allvarligt än, säg, huvudvärk eller en stukad fotled – ofarliga tillstånd som blir bättre av sig
själva. Att bada med rosenkvarts mot huvudvärk är riskfritt och man kan intala sig att badet var effektivt,
eftersom värken ändå försvinner efterhand. Man begår med andra ord felslutet post hoc ergo propter hoc: att
anta ett orsakssamband bara för att två händelser följde på varandra (i det här fallet att värken försvann
efter badet, vilket inte bevisar att den försvann på grund av badet). Tyvärr betyder det inte att den så kallade
alternativ”medicinen” alltid är ofarlig. Tvärtom finns många faror, och kanske till och med fler än folk i
allmänhet inser.
Förr hade man inte en evidensbaserad utgångspunkt inom medicinen. Blev man frisk av att kalla på läkare
var det ren tur, för man kunde lika gärna bli sämre; återfick man sin hälsa var det i regel trots behandlingen, inte tack vare den. Till exempel användes länge kvicksilver och arsenik som läkemedel, och bland andra
George Washington dog troligtvis en iatrogen död, orsakad av blodförlust på grund av åderlåtning. Det är
inte särskilt märkligt att Voltaire skrev: ”Läkare kallar man dem som föreskriver mediciner de vet föga om
för att bota sjukdomar de vet ännu mindre om hos mänskliga varelser de vet noll och intet om.” Det stämde ganska bra på 1700-talet. Lyckligtvis stämmer det inte alls idag, eftersom medicinen blivit en evidensbaserad vetenskap. Numera vet läkare mycket om mediciner, sjukdomar och kroppens funktioner. Däremot
kan det ovan sagda, åtminstone i viss mån, fortfarande gälla för alternativ ”medicin”, som ju inte är evidensbaserad (hade den varit det, skulle den inte vara ”alternativ”). Att man måste lägga till ”åtminstone i
viss mån” har en enkel förklaring: nu för tiden vet vi mer om vad som är och inte är hälsofarligt, och därför
får man problem med lagen om man matar folk med kvicksilver eller arsenik m.m. Som sig bör. Det skall
inte vara lagligt att göra människor sjukare eller rentav döda dem p.g.a. sin egen vidskepelse. Men vilka
faror finns då med alternativa behandlingar?
En av de kanske mest uppenbara farorna är faran för plånboken. För många är det här området en lukrativ
möjlighet till bedrägeri, d.v.s. till att koka ihop en historia de inte ens själva tror på, för att lura pengarna av
folk. De får behandlingen att framstå som en mirakelmedicin, som eftersom den egentligen botar inget kan
sägas bota allt. De påpekar gärna att den har sina rötter i en uråldrig tradition, vilket ofta kan stämma, men
som inte säger något alls om dess verkliga effekter (om några). Med tanke på hur skrockfull läkekonsten
varit bör det snarare ligga behandlingen till last. De framhäver att den är ”naturlig”, vilket har en positiv
22
anklang utan att egentligen betyda något av medicinsk relevans. Radium är exempelvis naturligt men inte
för den skull bra för vår hälsa, medan pacemakers är artificiella, och är det. Dessutom saknar den alternativa behandlingen biverkningar! Detta kan vara sant eller falskt, men när det är sant beror det troligtvis på
att den saknar verkningar över huvud taget. Det säger sig självt att en verksam behandling riskerar att ge
upphov till mer eller mindre vanliga bieffekter. Det är en ofrånkomlig risk med att inverka på kroppens
processer, liksom det finns en ofrånkomlig risk för armod med att besöka kvacksalvare. Det rör sig inte om
några obetydliga summor, om läsaren trodde det. En bluffbehandling kan kosta tusentals kronor.
Man bör inte heller förminska de medicinska faror som faktiskt existerar, oavsett hur ofarlig behandlingen
är i sig. Till exempel riskerar man att personer inte söker upp den riktiga vård de kanske faktiskt behöver,
därför att de litar blint på sitt homeopatiska vatten eller vad de nu köpt. Det betyder att en verklig sjukdom
går obehandlad, vilket kan vara riktigt allvarligt beroende på vad för sjukdom det rör sig om. (På tft.se –
TFT står för tankefältsterapi – står det att man kan bota bl.a. borrelia och reumatism; att inte söka riktig
vård för sådana krämpor ser nog de flesta faran med.) Dessutom kan det hända att den alternativa behandlingen interagerar negativt med verklig medicin, om man äter sådan (dock ej homeopatiskt vatten eller
TFT, eftersom det inte ens har några verkningar från första början). Det finns också alternativ ”medicin”
som är skadlig i sig. Tarmrening gör till exempel ingen reell nytta, men riskerar att skada kroppens naturliga bakterieflora. Med akupunktur finns risk för infektion på grund av för dåligt steriliserade nålar, och det
finns faktiskt folk som fått nålen rakt in i hjärtat och dött. Även kiropraktorer riskerar att göra mer skada
än nytta, speciellt vid manipulation av nackkotorna, och alldeles i synnerhet om det gäller barn som inte
har en färdigutvecklad ryggrad. Och så vidare. Många tänker att alternativ ”medicin” är dumt men åtminstone harmlöst, vilket tyvärr är att underskatta den. Och som vi skall se finns ännu fler risker.
(Inom parentes en anekdot om homeopati. Som ni kanske vet behandlar homeopater olika tillstånd med
rent vatten, i tron om att vattnet kan ”minnas” vad som en gång funnits i det. Betänk implikationerna om
detta stämde. I så fall vore det omöjligt att över huvud taget rengöra vatten; vattnet skulle ”komma ihåg”
alla giftiga ämnen och annat skadligt som fanns där före reningen. I praktiken måste det innebära döden
för hela mänskligheten, eftersom rent vatten är livsnödvändigt för alla människor.)1
Minskat förtroende för sjukvården är också ett stort problem i många sammanhang. Det är något man ofta
behöver ta hänsyn till. Att t.ex. ljuga för en patient om dennes hälsa kan i det enskilda fallet anses bra, för
det skapar en placeboeffekt som hjälper kroppen att stå emot ett (för patienten ovetandes) mycket dåligt
tillstånd. Men å andra sidan måste man kunna lita på vården, och på att läkarna spelar med öppna kort.
Det gäller alltså att se till hela kontexten. Ingen patient är en isolerad ö. Sammaledes är det med den alternativa ”medicinen”. Dess angrepp på evidensbaserad medicin skadar förtroendet för verklig sjukvård, som
ofta utmålas som kemisk krigsföring planerad av utvalda lärda från sina elfenbenstorn. Så är det naturligtvis inte. Att man ser det som något slags skadlig krigsföring beror på att verklig medicin faktiskt har en
effekt, ofta till skillnad från ”alternativen”. Vetenskapen är inte heller ett elitstyrt tyranni. Faktum är att vem
som helst kan skriva om de medicinska läroböckerna, om han lyckas bevisa att en alternativ behandling
har effekt under kontrollerade förhållanden. Istället för att göra det går man ut med nesligt klander av en
typ vi känner igen från vilka religiösa samfund som helst: vetenskapen har inte alla svar, och det finns en
annan väg som är mycket bättre. Att sådant skadar förtroendet för vården är ovedersägligt.
Sist men inte minst finns risken att bluffmakare får sådant gehör att deras vantro drivs igenom med politiska beslut. Jag tror att det här är den allra största hälsorisken med alternativ ”medicin”. Här suddar man
ut skiljelinjen mellan evidensbaserad medicin och vidskeplig, som om bägge hade samma legitimitet. Det
leder till att allmänheten inte kan skilja mellan det som bevisligen fungerar och det som är humbug, vilket i
sin tur leder till minskat förtroende för vården. Plötsligt fungerar den ju sämre, och en del av de politiskt
framtvingade behandlingarna kan verka totalt orimliga. Tyvärr är det inte bara en teoretisk fara. Det är en
praktiskt verklig hotbild, kanske framför allt rest av Miljöpartiet här i Sverige. Mp har drivit igenom amalgamforskning för miljoner, de har motionerat för elsanerade sjukhus, de har ljugit om att vaccinationer
skulle vara kontroversiella inom vården, de har tagit ställning för antroposofi och biodynamisk odling, de
1
En bekant chefssjuksköterska kommenterar: ”Stämmer bra, du har avrättat homepatins kardinaltes.”
23
har JO-anmält myndigheter för att ha ”mörklagt” vetenskapliga fakta kring mikrovågsstrålning… etc. etc.
ad nauseam. I Läkartidningen 40/2005 skrev Anding och Valtersson (bägge miljöpartister) om hur alternativ”medicinen” inte skall mätas med samma måttstock som etablerad medicin, eftersom det av någon anledning inte ansågs möjligt. Det viktiga ansågs vara att behandlingen har en gammal tradition, inte att den
faktiskt fungerar. (Läs Jesper Jerkerts uppsats Miljöpartiet och vetenskapen för en större inblick i detta.)1 Politiska hotbilder finns med andra ord, även om de sällan får särskilt stort genomslag. Och tur är väl det, får
allas vårt väl.
För att till slut ställa upp mina kritiska punkter i en överskådlig lista (som säkert kan utökas in extenso):
1. Alternativa behandlingar är ofta mycket dyra, och som vi vet blir en dåre och hans pengar
snart skilda åt. Man kan också bli lurad utan att vara en dåre.
2. Har man påbörjat en bluffbehandling i god tro blir man mindre benägen att söka riktig vård
om man behöver det. Man tror sig ju redan behandla tillståndet trots att man inte gör det.
3. Eventuellt riskerar bluffmedicinen att interagera negativt med riktig medicin, om man äter
någon, och om bluffmedicinen är sådan att den över huvud taget har en verkan i kroppen.
4. Alternativ ”medicin” är inte alltid fullt så riskfri som man kanske vill tro. Det finns behandlingar som kan vara skadliga, och det bör man inte förneka.
5. Ökad acceptans av medicinsk vidskeplighet leder på motsvarande sida till ett minskat förtroende för vården.
6. Det allra främsta hotet är politiserad vidskepelse där gränsen mellan sant och falskt suddas ut,
och där allmänheten luras att ta emot vård som saknar stöd i vetenskapliga resultat. Detta leder också till minskat förtroende för vården.
Jag inser förstås att de alternativt sinnade som läser det här inte håller med. De säger förmodligen att de
upplevt positiva effekter av metoderna, och att vetenskapen är vrång som inte tar hänsyn till dem. Om de
upplever goda resultat så måste de finnas, eller hur? Ja, det tänker jag inte bestrida. Men de goda resultaten
är placeboeffekter. Man känner sig bättre för att man förväntar sig att göra det – inte för att behandlingen i
sig har uträttat något. Placeboeffekten får inte underskattas. Det är på grund av den som medicinska studier måste randomiseras och förblindas, annars uppnår man helt enkelt inte ett objektivt resultat. Detta betyder att man kan göra precis vad som helst för att må lika bra, bara det ger en jämförlig placeboeffekt. Man
kan rulla sig i gyttja lika väl som betala för en dyr homeopatisk brygd, bara man tror att det skall göra nytta. Så vad är fel med det då? Man känner sig ju bättre, är inte det vad som är viktigt? Nej. Det viktiga är att
faktiskt bli bättre – inte bara att känna sig bättre. Om det gäller en vardaglig krämpa i stil med huvudvärk
gör det förstås ingen skillnad. Men om det gäller något allvarligt är välmåendet skenbart; att man mår bra
för stunden är inte detsamma som att faktiskt vara frisk. Just därför är det så viktigt att medicin baseras på
evidens, och att den har effekt utöver placebo.
Skeptikern James Randi erbjuder sedan 1996 en miljon dollar till den som, under kontrollerade förhållanden, kan bevisa t.ex. att en alternativmedicinsk behandling ger önskad effekt. Det har gått fjorton år, och
ingen har hittills inkasserat pengarna.
Ett hyfsat förbannat additament
Som jag skrev ovan är det vanligt att man försöker få alternativa behandlingar att framstå som rena mirakelmedel. En och samma ”medicin” sägs kunna bota allt från huvudvärk till fibromyalgi; från depression
till schizofreni; från sorg till svartsjuka. Man tycker ändå att anständigheten bör känna vissa gränser, vilket
den ju oftast gör. Det finns emellertid undantag. Tidigare nämnde jag hemsidan tft.se, där man saluför den
så kallade tankefältsterapin. Redan namnet bör väl få en skäligt kritisk person att höja på ögonbrynen, men
å andra sidan är inte TFT mer märkligt än något annat så kallat ”alternativ”. Förvisso inte mindre märkligt
heller. Man utgår från att kroppen har ett system av meridianer; hur många kan bero på vem man frågar,
men TFT antar såvitt jag vet att det finns fjorton. Dessa meridianer betecknar hur samspelet mellan yin och
1
http://www.jerkert.se/jesper/mp-och-vetenskapen.pdf
24
yang alstrar Ki-energin som flödar inom oss. Det låter väldigt seriöst, inte sant? Med lätta knackningar på
utvalda ”meridianer” säger man sig kunna påverka flödet, och på så vis förbättra hälsan. I sig är det förstås
totalt ofarligt, eftersom det inte gör någon faktisk verkan alls. Det är när man påstår sig kunna bota det
obotliga som det börjar bli läskigt. På tft.se skriver man:1
Obotliga sjukdomar, går de att bota? Det går naturligtvis inte att svara entydigt på för alla situationer.
Men att det i många fall går att svara ja, finns det gott om belägg för.
Fantastiskt. Men vilka obotliga sjukdomar rör det sig om? Vilka kan man bota, och vad är det för belägg
man talar om?
Söker vi på nätet finner vi många som själva tagit ansvar för sin hälsa och därmed vänt sjukdomsförloppet. Parkinsons sjukdom, MS eller ALS är bara några diagnoser.
Jag antar att ”på nätet” kan vara en specifik och tillförlitlig källhänvisning i någon värld – men knappast i
den vi lever i. Att lura i folk att de kan bli friska från obotliga tillstånd är i bästa fall oavsiktlig grymhet. Det
har inget att göra med att ”ta ansvar”; om bara den som åstadkom det omöjliga visade ansvar vore begreppet logiskt absurt. ALS är en neurodegenerativ sjukdom som i allmänhet leder till en tidig död. Den som
tror att Stephen Hawking suttit förlamad i fyra eller fem decennier på grund av blockerad Ki-energi är medicinskt illitterat. Eller är kanske Hawking en notoriskt oansvarig person?
Det finns många titlar på dessa besvär och sjukvården talar ofta om att det är diagnoser som tar lång tid
att rätta till eller ännu värre, de påstår att de är obotliga. Bara ett sådant beskedet [sic] kan ge fler problem
för den drabbade.
Att få veta att man har en obotlig sjukdom måste naturligtvis vara oerhört nedslående. Att ha en obotlig
sjukdom utan att få veta det är emellertid ingen picknick det heller. Om man verkligen anser att läkare bör
ljuga för sina patienter om deras tillstånd, har man nog inte tänkt igenom saken ordentligt. Och anser man
att det inte finns sådant som är obotligt behöver man betydligt mer än betänketid.
För de som mår dåligt erbjuder och ibland tvingar läkarna personer att ta syntetiska mediciner som skruvar om i skallen på dem, ibland till oigenkännlighet. Många gånger har dessa mediciner ett stort antal
mycket besvärliga biverkningar som man ger ännu fler syntetiska mediciner för.
Jag har skrivit lite om både antipsykiatri2 och tvångsvård3 förut, så det tänker jag inte gå in på här. Det korta svaret är att alla medikamenter som har verkningar, också har mer eller mindre vanliga biverkningar.
Somliga beskedliga, andra allvarliga. Om risken med ett läkemedel överstiger den förväntade nyttan får
man det inte utskrivet. Och att något är dåligt för hälsan därför att det är syntetiskt stämmer inte. All evidensbaserad medicin är bra för hälsan, givet rätt besvär och rätt dos. (Att den odört som Sokrates dog av
var ”naturlig”, skänkte honom förmodligen ingen tröst.)
Jag tycker att detta [evidensbaserad medicin] är en märklig väg att gå. Och vad värre är – det är helt i
onödan för det finns naturlig hjälp som är bättre.
Skall man skratta eller gråta? I själva verket förhåller det sig omvänt. Det är märkligt att sätta sin lit till irrationellt nonsens istället för till vetenskapen. För att inte säga att det är onödigt och potentiellt farligt, eftersom det finns verklig hjälp som har fördelen att över huvud taget fungera.
För att ett symtom skall finnas behövs alltid något som driver symtomen. Det är enkelt att förstå. Tar vi
bort det som driver på symtomen, ger sig symtomen av sig själv. Det är också ganska enkelt att förstå. I
svensk sjukvård idag är man mycket fixerad på just symtom och man vill till mycket stor del behandla
just dessa. Varför kan vi ju spekulera om.
1
2
3
http://tft.se/forkroppen/diagnoser/obotligasjukdomar/
http://www.equil.net/?p=805
http://www.equil.net/?p=875
25
Det här är en typ av idioti som nästan alla av sjukvårdens fiender företräder. Mot t.ex. huvudvärk finns
huvudvärkstabletter, mot inflammation finns läkemedel som dämpar inflammation, etc. etc. Vad man kritiserar är alltså att medicinerna faktiskt hjälper mot de konkreta besvär man har, istället för att anta att de
allihop beror på blockerad Ki-energi i påhittade meridianer. Som sagt idioti. Den avslutande lilla spekulationen har att göra med en populär konspirationsteori, där man tror att modern evidensbaserad medicin
används för att hålla folk sjuka i syfte att lura av dem pengar. Ironiskt nog är det ju på det sättet alternativ
”medicin” ofta fungerar.
När vi kommer till kategorin obotliga sjukdomar ges ju ofta diagnoser som "nu har du endast 3 månader
kvar att leva" eller "detta får du lära dig att leva med" och andra uttalanden. Dessa har jag många gånger
svårt att förstå. Betyder det att läkaren ger upp?
Absolut – när folk drabbas av obotliga sjukdomar beror det endast på att deras läkare är för lata eller ignoranta för att bota dem. Han ger helt enkelt upp, och struntar i att bota sin patient trots att han skulle kunna
(t.ex. om han började tänka kring hur yin och yang alstrar Ki-energin i kroppens meridianer). Nej, nu är jag
faktiskt sarkastisk – vilket är svårt att låta bli att vara när man skall bemöta vansinne av rang. Att påstå att
en icke evidensbaserad behandling kan bota det obotliga är mer än korkat. Det är grymt mot de som blir
lurade.
Där [inom sjukvården] arbetar massor av människor som anstränger sig till sitt yttersta för att hjälpa till.
Så skall det vara för det betalar vi dyrt för, mycket dyrt.
Evidensbaserad vård kostar mycket därför att den bygger på forskning. Att ta fram ett nytt läkemedel kostar miljarder kronor, men det har också fördelen att fungera. TFT är emellertid inte så billigt det heller, och
då betalar man endast för placeboeffekt. För någon vecka sedan visades ett program om dyslexi i SVT, och
där framkom att en fem timmars behandling kostade 6 500 kr.
När en läkare uttalar sig skall vi alltid komma ihåg att det är endast utifrån just den läkarens kunskap
och erfarenhet. Det finns mycket mer än så, även om läkaren har svårt att tro det. Söker vi på nätet kan vi
läsa om många människor som tagit sin vård i egna händer och tagit ansvaret för sin hälsa.
Man säger, upprepade gånger och svart på vitt, att vad folk skriver på nätet har högre tillförlitlighet än
evidensbaserad medicin som passerat randomiserade dubbelblinda studier. Folk på nätet skriver också att
det finns talande ormar, att månlandningen var en bluff och att Förintelsen aldrig ägt rum. Att det finns
folk som säger saker på nätet ger ingen särskild legitimitet alls. Det bygger tvärtom på felslutet ad populum
eller ad numerum. Något blir inte sant bara för att somliga tycker eller tror det. Något är sant om det kan
bevisas i blindstudier som motsvarar höga vetenskapliga krav. TFT är lika obevisat, och påverkar oss lika
lite, som tomtar och troll. Det enda som påverkar oss är tron på TFT eller tomtar och troll. Antingen förväntar vi oss bra saker (placebo) eller så förväntar vi oss dåliga saker (nocebo). Förväntningen i sig är det enda
som gör en skillnad.
26
När mörkrets apostlar står inför dörren – Februari 17
“In the name of the best within you, do not sacrifice this world to those who are its worst.” – Ayn Rand.
Om lite över en månad är det åter dags för Earth Hour – ett årligt globalt spektakel där mörkrets riddare och apostlar sveper mänskligheten i dunkel. Då lämnar vi för en stund vår upplysta tillvaro, och ersätter den med luguber skumhet.
Med en symbolisk gest tar vi avstånd från civilisationen och den teknik som
förbättrar och förlänger allas våra liv. Detta gör vi av tacksamhet mot planeten,
som får utstå så mycket lidande på grund av oss. Av ren nåd och välvilja låter vi
henne andas ut, om så bara för en timme varje år. Själva får vi undvika att andas
ut, eftersom det ger upphov till planetdödande utsläpp av koldioxid.
Under en timme kan det vara trevligt att som omväxling släcka ner och stänga
av alla elektriska prylar i hemmet. Många passar på att ordna med fest eller äta
en romantisk middag i skenet från levande ljus (utan att inse att även brinnande
paraffin släpper ut massvis av koldioxid). Det verkar enkelt och kanske till och
med roligt att vara utan de bekvämligheter som präglar en modern civilisation.
Roligt är det emellertid endast för att det är omväxling: ett brott med vardagens
inrutade sysslor och vanor. Och om det gällde mer än en timme skulle det inte
vara enkelt. Earth Hour är i den meningen oförarglig; Earth Year skulle däremot
orsaka fler tragedier än jag har möjlighet att tänka ut eller räkna upp. Modern
sjukvård och massproducerad mat skulle upphöra att existera. Redan det skulle
skörda miljontals liv – ett scenario som får verkligt inbitna mörkermän att drabbas av lustfylld priapism.
Nordkorea är ett land som
firar Earth Hour varje
timme av varje dag, året
runt. Vad sägs om att dela
ut Nobels fredspris 2010
till Kim Jong-il? Som ledare för en diktatur tjänar
han knappast några humanitära intressen, men
han gör något så mycket
viktigare. Han bekämpar
dem.
För det är ju så. I verkligheten symboliserar Earth Hour ett ideal som konsekvent tillämpat skulle utrota
större delen av mänskligheten. Många inser det inte, eftersom de blivit lurade ända upp på läktaren och
struntat i att tänka sin egen tanke till slut. Andra inser det, men blundar för det eller ser massdöd som något eftersträvansvärt. Inte sällan menar folk att några miljarder människor skulle behöva dö för planetens
skull. Betänk vad det innebär. I Auschwitz fick omkring en miljon sätta livet till mellan 1942 och 1944. Det
är en halv miljon om året. Att döda några (alltså minst två) miljarder skulle motsvara att hålla lägrets gasugnar varma i fyra tusen år. Alla goda föresatser därhän: sådana åsikter trotsar alla beskrivningar, och får
det att vända sig i magen på anständiga mänskor.
Planeten (naturen, klimatet) har inget egenvärde. Den är värdefull för de som sätter värde på den, och det
gör ju nästan alla. Om man värderar sitt eget liv och väl måste man också värdera den planet som gör ens
liv och väl möjligt. Med andra ord: en bra miljö är en miljö som är bra för oss. Det slumpar sig så att vi trivs
bra i en miljö med rinnande färskvatten, elektricitet, belysning, värme, kylskåp, etc. etc. Inte bara för att det
är bekvämt (vilket i och för sig inte är så bara), utan för ren och skär överlevnad. Vår fortsatta existens är
avhängig att vi använder planetens resurser. (The Objectivist Standard har insett detta sedan länge, och startade år 2007 en kampanj med det väl valda namnet: Exploit the Earth or Die. It’s not a threat. It’s a fact.)1
Sedan urminnes tider har moralen förkunnat: människans liv är inte till för att levas utan till för att offras;
genom att avstå från livet blir hon rättrådig och dygderik. Det som skiljer är varför hon skall offra sitt liv
och sin lycka på altruismens nattvardsbord. För Gud? För staten? För samhället, kulturen, nationen, rasen
eller arbetarklassen? Ja, alternativen är legio och den gemensamma nämnaren är att individen skall offras
för något man anser vara ett högre syfte. Enligt den ekocentrism som Earth Hour mycket träffande symboliserar är det planeten eller naturen vi skall offra oss för. Moder Jord sägs lida av oss människor som inte gör
annat än förorenar och förstör. Vi beskrivs inte sällan som parasiter, och alltså är det bara riktigt och rätt att
jorden får revansch och skakar av sig ohyran som angripit den. Det finns till och med en rörelse med namnet Voluntary Human Extinction Movement (VHEM) som uppmuntrar människor att inte reproducera för
planetens skull.
1
http://www.facebook.com/home.php#!/pages/Exploit-the-Earth-or-Die/259643534381?v=wall&ref=ts
27
Här finns ingen gömd agenda, inga osagda och grumliga avsikter för svåra att uttyda. Man säger svart på
vitt och i klartext att människan skall offras för naturen. Man säger att man vill naturens väl på bekostnad
av människans; betyder det att folkmängden måste decimeras så må det vara hänt. Earth Hour är en perfekt manifestation av det idealet. Människans livsgnista släcks ut. Fram träder verklighetens dementorer
och suger lyckan ur oss, så fullkomligt att vi kanske inte längre vill leva vidare. En timmes mörker är för
kort tid för att de skall hinna slå klorna i oss. Fick idealet råda fritt och utan hämsko vore de emellertid
snart bland oss. Mest ironiskt är förstås att de som stödjer Earth Hour och dess ekocentriska ideal är sina
egna dementorer. Den lycka de skulle utradera om idealet tillämpades konsekvent vore först och främst
deras egen.
28
Varför är ekonomer så oeniga? – Mars 02
Häromdagen fick jag följande i min e-post:
Du skriver att ekonomi är en vetenskap, det är fel. Om du tänkte efter skulle du inse att ekonomer ofta
är oeniga om nästan allt. Inget säger att den ene har mer rätt än den andre, det kan man aldrig bevisa.
Att kalla ekonomi för vetenskap är att försöka ge ekonomin en falsk legitimitet, kanske för att nyliberaler och andra som springer kapitalets ärenden tjänar på att folk tror det.
Jag ser inget större skäl för att breda ut mig om varför ekonomi är en vetenskap. Det är varken ett felaktigt
eller omstritt påstående. Vetenskap handlar i vid bemärkelse om att identifiera och förklara verkligheten,
och ekonomi studerar en liten del av denna verklighet, mot vilken dess utsagor kan prövas. (Ekonomi är
enligt George Reismans definition ”den vetenskap som studerar produktionen av välstånd under ett system av arbetsdelning”.) Mer intressant är varför somliga påstår sådant som det ovan citerade, och vad det
trots allt beror på att ekonomer kan vara diametralt oeniga om det allra mesta.
Först av allt vill jag blotta en orimlighet i meddelandet. Om ekonomer ofta är oeniga om nästan allt, då bör
de väl också vara oeniga apropå liberalism och kapitalism? Om så är fallet (vilket det är) kan ju inte ekonomi vara ett redskap för ”nyliberaler och andra som springer kapitalets ärenden”. Ser man dessutom på
dagens ekonomiska politik blir det svårt att hitta en enda ekonom som låter sig beskrivas med de orden.
Tvärtom lutar de vanligen åt keynesianism. Ekonomiska teorier används nog oftare för att legitimera, snarare än kritisera, statsingrepp och centralstyrning.
Oförmågan att enas i ekonomiska frågor är praktiskt taget äldre än disciplinen självt. Merkantilismen blev
Europas ledande strömning från 1500-talet, och här ville man se vittgående statlig styrning av ekonomin.
Inte minst som en reaktion mot detta uppstod sedan fysiokratin under andra halvan av 1700-talet, där man
istället såg ekonomisk frihet som naturens rätta ordning. De senaste tre seklerna har inte förmått nivellera
dessa motsättningar, som väsentligen består i precis samma slitning: å ena sidan de som menar att ekonomin bör styras av staten, å andra sidan de som menar att den bör lämnas fri. (Situationen illustreras träffande med att Gunnar Myrdal och Friedrich von Hayek, varandras motpoler, fick dela på Riksbankens
ekonomipris 1974.)
Så varför denna splittring? Jag kan tänka mig många olika förklaringar.
En tänkbar förklaring är att ekonomer har olika kunskapsteoretiska premisser. Det är vanligt att man närmar sig ämnet på samma sätt som en naturvetenskap, trots att det till det bästa av mitt omdöme är grovt
felaktigt. När man studerar naturen kan man utföra enskilda experiment och sedan dra generella slutsatser
utifrån det. Naturen är ett determinerat subjekt med homogena lagar, och variablerna är relativt få. Med en
ekonomi är det tvärtom. Den byggs upp av miljoner individer som hela tiden träffar egna val, baserade på
egna värderingar och begränsad kunskap. Ekonomiska faktorer är heterogena: en individ är inte den andra
lik, en vara eller tjänst är inte den andra lik, och så vidare. Variablerna blir alltså både många och olikartade från fall till fall.
Vad som behövs är inte statistiska modeller eller ett matematiskt språk. Det ger sken av vetenskaplighet
men bygger i själva verket på en felaktig grund. Ofta sägs det att ekonomin är omöjlig att förstå; att man
inte kan veta hur den kommer att se ut i morgon eller varför den ser ut som den gör redan idag. Man får
lätt det intrycket när man utgår från statistiska modeller, som egentligen bara väger olika kvantiteter mot
varandra utan att förstå mekanismerna bakom dem. Ett matematiskt språk får det hela att se avancerat och
vetenskapligt ut, men det lämpar sig inte för att beskriva eller förklara mänskligt handlande. En mänsklig
handling är inte kvantifierbar. Man kan säga att man föredrar choklad över vanilj, men knappast att choklad ger en 6,4 utils (eller nyttoenheter), medan vanilj bara ger en 4,2.
Vad som behövs är en lära om mänskligt handlande, i betydelsen att använda knappa medel för att uppnå
specifika mål. Med andra ord: vad som behövs är den praxeologi som den österrikiska skolans Ludwig von
Mises resonerade för, inte minst i sitt pièce de résistance lämpligt kallat Human Action. Istället för att stirra
29
sig blind på det stora sammanhanget utgår man från grundläggande principer om människans natur. Man
hävdar att en medveten handling (”purposeful behavior”) är ämnad att öka ens grad av tillfredsställelse,
och omvänt att eliminera irritationer (”uneasiness”). Utifrån den insikten kan man sedan aprioristiskt
(d.v.s. utan ytterligare empiriska belägg) förklara varför människor har tidspreferens, varför de upplever
marginalnytta, och så vidare.
(Ludwig von Mises var olyckligt influerad av Kant, och därför brukar begreppet a priori användas för att
beskriva praxeologin, även av hans efterföljare. Jag skall inte skriva en lång utläggning om varför detta är
olyckligt. Jag vill bara säga att jag är djupt oenig med Kant i det här som i så mycket annat, och att begreppet nämns endast för att det är vedertaget.)
För att kunna förklara ekonomiska samband måste man alltså utgå från elementära principer kring de
drivkrafter som ligger till grund för medvetna handlingar. Det är ju dessa medvetna handlingar som i sin
tur ligger till grund för ekonomin. Alltför ofta menar folk att valet står mellan planekonomi och kaos; i själva verket förhåller det sig omvänt. En fri ekonomi planeras (så långt den är fri) i varje stund av miljoner
aktörer med relevanta kunskaper, och för vilka något står på spel. En planekonomi ”planeras” av byråkrater utan adekvat kunskap och egen insats i potten. Det kaotiska är väl ändå när ekonomin centralstyrs utifrån godtyckliga bestämmelser som förgriper sig på dess allmäntillstånd (för att inte tala om aktörernas
rättigheter).
I korthet: fristående empiriska observationer kan inte förklara hur ekonomin fungerar. Människor är olika,
förutsättningar är olika, varor och tjänster är olika, investeringar och kapital är olika, etc. etc. Ens om man
kunde identifiera alla relevanta variabler för en specifik händelse säger det inget om andra händelser, eftersom variablerna alltid är olika. Därför är statistiska modeller och extrapolering från historiska data felaktiga sätt att försöka förklara ekonomin på. Det korrekta förfarandet går istället genom den praxeologi som
inte minst von Mises försvarat.
Så långt kunskapsteorin. Men det finns förstås också etiska skäl för slitningar.
Från den dag vi lämnar livmodern får vi höra att man bör vara osjälvisk, att det är omoraliskt att söka profit, och att samarbete är bättre än konkurrens. Vi har hört att den enes överflöd är den andres armod, att
löner förslavar, att girighet måste ge vika för empati, att pengar (eller kärleken till pengar) är roten till allt
ont, att arbetsdelning gör att arbetaren alieneras från sitt arbete. Och skatt är ett sätt att hjälpas åt, för det
säger Bamse. Et cetera ad nauseam. Det är inte särskilt konstigt att den etiska opinionen påverkar ekonomiska idéer. Snarare är det väl närmast oundvikligt.
Jag skall inte ägna långa rader åt moralfilosofiska resonemang, men kanske är det på sin plats att framhålla
vissa saker som sällan uttalas högt i det offentliga rummet. Till exempel att ekonomin inte är en fixerad
mängd kaka som alla skall ha en bit utav. Snarare är den en bakugn där nya kakor ständigt kan bakas. Eller
att produktivitet som av en ”osynlig hand” ger alla högre levnadsstandard – inte bara ”de rika”. Eller att
kapital är nödvändigt för att kunna anställa. Eller att en fri ekonomi producerar den största mängden av de
resurser som materiellt utsatta behöver som mest. (För fler exempel, se gärna Economic Facts and Fallacies av
Thomas Sowell.)
Den etiska opinionen säger att människans liv är till för att offras, inte för att levas. Att reglera och styra
över ekonomin kan då enkelt rättfärdigas utifrån det. Trots allt avser man att skapa ett samhälle där var
och en tjänar allmännyttan snarare än sin egen själviska nytta. (Gemeinnutz geht vor Eigennutz, allmännytta
går före egennytta, var upplysande nog punkt 24 i NSDAP:s partiprogram.) Det är ju inte rättvist och jämlikt att några få sitter på alla resurser och vägrar dela med sig; de rikare blir rikare och de fattiga blir fattigare. Att detta inte stämmer överens med de verkliga förhållandena kan kvitta lika. Det viktiga är att på
något vis rättfärdiga sig moraliskt; ifall det man säger är sant eller falskt spelar mindre roll. Det här illustre-
30
ras inte minst av Michael Moores beundrare, som ofta medger att hans filmer innehåller sakfel, men att det
inte gör så mycket eftersom han har ”rätt ändå”. (Se även Hur övertygande är ett rationellt argument?)1
Vi kan likaledes tänka oss psykologiska skäl för oenighet i pekuniära frågor.
Det är inte ovanligt att man generaliserar utifrån egen erfarenhet: t.ex. att produkt x bör stödjas med politiska medel därför att man själv gillar eller behöver den. Eller att uppleva det som orättvist när man får
leva på nudlar medan grannen köper sportbil och åker på lyxkryssning i Medelhavet. Man ser ekonomin
som ett redskap för att tillgodose ens egna behov eller önskemål, och frikopplar den samtidigt från de orsaker som måste ligga den till grund. Faktum är att den inte är något redskap över huvud taget. Den är en
form av umgänge mellan människor som går ut på att byta materiella värden till ömsesidig förtjänst. Att
förgripa sig på ekonomin är i förlängningen att förgripa sig på andra människor: på den tid och möda de
lagt ner i sitt arbete, och på deras oförvitliga rätt till frukterna därav.
Till skillnad från de flesta andra vetenskapliga fält är ekonomi ett där alla skall ha en åsikt – oavsett vilka
kunskaper man har eller tror sig ha. Överallt ser man problem och på varje problem har man en egen genial lösning. Eller så kverulerar man, och skyller allt som är fel i världen på Reinfeldt och Anders ”han med
hästsvansen” Borg. Om bara politikerna prioriterade lite annorlunda skulle allt bli frid och fröjd! Att leta
syndabockar är emellertid ett skralt substitut för kunskap, inte minst för att man riskerar att lägga skuld
där den inte hör hemma, eller anklaga förvisso skyldiga på felaktig grund. Det är klart att det finns syndabockar, inte minst i riksdagen. Men man hittar dem efter att ha studerat ämnet noga, inte som en genväg
för att slippa studierna.
Det finns onekligt ett incitament för makthavare och riksbankschefer att förespråka en viss ekonomisk policy: nämligen en som låter dem behålla sina jobb och som ökar deras politiska makt. Därför gick Sverige
över till pappersmyntfot 1931, och därför har vi alltsedan dess fört en expansiv finanspolitik. Om inte staten exproprierat alla privata tryckpressar och monopoliserat SEK som fiatvaluta, då hade den inte kunnat
svälla till dess omfång av idag. (OK, jag hårdrar brytningen med guldstandard här, men visst innebar den
en oöverträfflig möjlighet att expandera statsmakten.) Genom att skapa mer pengar och externalisera förluster har man råd med nästan vad som helst – i alla fall på kort sikt. Oskicket fick dessutom ett intellektuellt försvar av Keynes, lägligt nog i samma veva under 30-talet. Och för att återge hans ökända citat: ”På
lång sikt är vi alla döda.”
För att också citera något jag själv skrivit förra året: ”Riksbanken är den uppsvällda statens hjärta, och fiatvalutan är dess blod. Den som förespråkar stor stat kommer inte vilja amputera den del av maktanatomin
som håller hans syften vid liv. Problemet är att sedelpressarnas raseri höjer blodtrycket i detta hjärta, som
förr eller senare börjar svikta. Och vem får skulden för denna hjärtsvikt? Kapitalismen och liberalismen
naturligtvis! Trots att det var kapitalismens och liberalismens mecenater som ville amputera det onda, redan innan andra ens insåg att det var ont.”2 En inflationsseger är en pyrrhusseger; vad man tror sig vinna
idag kommer gå förlorat imorgon. (Läs gärna The Case Against the Fed av Murray Rothbard och End the Fed
av Ron Paul.)
För övrigt får vi inte glömma bort hur kapitalister eller ”de rika” oftast skildras i vår så kallade kultur. De
bär svart kostym och röker feta cigarrer, de är otrevliga för att inte säga elaka, och de känner inga skrupler
inför att stjäla och bedra i syfte att bli rikare. I det närmaste är de (med få undantag, som t.ex. Joakim von
Anka) psykopater som med glädje går över lik om det tjänar dem en krona. De flesta känner förmodligen
igen den här schablonmässiga figuren, och många inser förmodligen också att den har föga med verkligheten att göra. Ändå är det så kapitalisten brukar framställas, från Krösus Sork i Bamse till Montgomery Burns
i The Simpsons. Att vara affärsman betraktas som något skamligt när det tvärtom borde betraktas som något
ädelt. Man skall inte vara tvungen att urskulda sig för att man är produktiv och tjänar pengar. (Läs med
fördel ”America’s Persecuted Minority: Big Business” ur Capitalism: The Unknown Ideal av Ayn Rand.)
1
2
http://www.equil.net/?p=854
http://www.equil.net/?p=794
31
Till slut finns också en rent praktisk aspekt som bäddar för slitningar, och som beror på svårigheten med
att se uteblivna resultat av ett visst ingrepp i ekonomin. Här vill jag för enkelhetens skull citera Robin Ekman in extenso:
Om en ingenjör bygger en bro baserat på fysik som är felaktig så rasar bron. Om en ekonom föreslår
politik baserad på felaktig ekonomi behöver det inte märkas. Och hur som helst så kan det ju faktiskt
gynna ett särintresse. Ingen tjänar ju på att en felkonstruerad bro rasar, men bönder kan tjäna på jordbrukssubventioner, trots att de är ekonomiskt irrationella och en felallokering.
När man tillämpar naturvetenskap så tjänar man inte på att ljuga, för det kommer direkt synas i produkten som inte fungerar och inte säljer (eller går sönder eller så dör folk och så vidare). Man behöver
inte en examen i hållfasthetslära för att se att bron rasade. När det gäller ekonomi måste man kolla
även på det man inte ser, som Bastiat och Hazlitt lärt oss. Det är ju oftast alternativ som man går miste
om som utgör kostnaden för dåliga ekonomiska beslut, och att inse vilka de är kräver en del ekonomisk tanke och träning. För att inse att kreditexpansion får kapitalstrukturen att rasa behöver man
faktiskt ekonomisk kunskap.
Naturvetenskap tillämpas ju primärt på marknaden, och på marknaden måste man erbjuda något som
fungerar – det är pengens benhårda lag som gäller. Men när man tillämpar samhällsvetenskap kan
man tjäna på att ljuga, och de skadliga effekterna syns inte. Det är som vanligt i den politiska sfären
till skillnad från i marknadssfären: det man konkurrerar om är korruption, kontakter, mutor och lögner, inte bäst produkt till rätt pris. Ju mindre tillämpad på marknaden en vetenskap är, desto mer
flummig och ovetenskaplig är den, skulle jag tro.
Det är inte omöjligt att veta vem som har rätt, det är bara det att det inte finns något speciellt incitament att ha rätt – man kan tjäna mer på att ha fel.1
C’est tout. Det finns säkert fler skäl till oenighet mellan ekonomer och självutnämnda experter, men de
ovan redovisade var de jag kom att tänka på.
1
https://www.flashback.org/sp21510427
32
Kort om bara bröst i badhusen – Mars 06
Bör kvinnor få bada topless i våra badhus? Jag har stött på frågan många gånger – så ofta att den nästan
framstår som avgörande. Kanske beror det på att åsikterna tycks gå brett isär, både bland män och bland
kvinnor. Somliga menar att bara bröst inte gör någon skada; kanhända har kvinnor till och med rätt att bestämma över sina egna kroppar. Andra menar att de bör förbjudas därför att det skapar sexuell spänning,
eller för att det är oaptitligt. Min egen åsikt är förstås att staten inte bör lägga sig i, vare sig med förbud
eller sanktioner.
Skapar nakna bröst sexuell spänning? Jo, det låter väl rimligt. Men skulle man förbjuda allt som skapar
sexuell spänning, då blev det inte mycket till badhus kvar. En urringad behå löper till exempel samma risk.
För att inte tala om allt annat en kvinna visar upp i bikini eller tajt baddräkt. Är man rädd för att orsaka
eller uppleva sexuell spänning (varför man nu skulle vara det) får man nog hålla sig i sitt eget badrum. Att
sexuella tankar kan uppstå i en miljö där lättklädda personer badar tillsammans är oundvikligt. Eller tror
någon att Baywatch utspelar sig på en strand av ren slump? Inte innehåller serien – såvitt jag minns – några
bara bröst heller.
Att man tycker att nakna bröst är oaptitligt må förstås vara hänt. Men samma princip råder: om man skulle
förbjuda allt som kan verka oaptitligt, då blev det inte mycket till badhus kvar. Vad som verkar sexigt för
den ene kan verka äckligt för den andre. En bikini eller tajt baddräkt kan vara sexigt på somliga men, skall
vi säga, mindre sexigt på somliga andra. (Detsamma bör väl gälla för män i badshorts.) Vill man till på köpet förbjuda både det sexiga och det oaptitliga måste jag undra vad som återstår. Själv tycker jag att lukten
av klor är oaptitlig, men jag tycker också att smutsigt vatten är det. Betyder det att vi skall ha badhus utan
badvatten?
Min ringa mening är att folk bör få avgöra dessa saker själva. Det är upp till ägaren av badhuset att avgöra
vilka regler som gäller, såväl som till varje kvinna att avgöra hur hon vill göra med sina bröst. Man har
ingen rätt att slippa bli upphetsad eller äcklad av hur andra ser ut eller klär sig, eller mer korrekt: man har
ingen rätt att tvinga andra att vara på ett sätt som gör att man inte blir upphetsad eller äcklad av dem.
(Samma princip bör f.ö. tillämpas på frågan om offentlig amning: det skall inte förbjudas i lag men kan
förbjudas i privatägda inrättningar om dess ägare så önskar.)
33
Kort om SVT och TV-licens
– Mars 12
Såvitt jag märkt är de flesta överens om att TV-licensen (formellt TV-avgiften) är lite löjlig. Det verkar på
något sätt förlegat att kräva folk på pengar bara för att de äger en teve. Och det är ju så lätt att smita från
licensen utan att man riskerar något. Nej, det där med TV-licens är inget att bry sig om… men SVT behöver
vi, så avgiften bör läggas på skatten istället. Har du hört någon säga så? Har du kanske rentav själv sagt så?
I så fall: fortsätt läsa.
Tack vare den statliga televisionen, brukar det heta, får vi tillgång till en opartisk kanal utan vinklade budskap. Men detta är både ologiskt och falskt: ologiskt, för varför skulle inte en stat dra nytta av en egen mediekanal, och falskt, för många program i SVT bär tydlig socialistisk prägel. I UR Play visas t.ex. just nu ett
politiskt program som heter Banderoll – socialistisk propaganda riktad till barn.1 Om något som visas i SVT
blir för politiskt inkorrekt tas det ur sändning. Så skedde bl.a. med Sefyr som i slutet av 1990-talet gjorde ett
kultförklarat avsnitt om droger.2 Trots att (eller för att) man höll sig till sanningen blev avsnittet fällt av
GRN. Varför? För att det var ”för partiskt”. Snarare: det var partiskt, men inte för statlig intervention.
Idag har inte SVT ett monopol på att få sända i teve, men det hade de faktiskt ända in på 1980-talet. Fram
till dess var det olagligt att se andra kanaler än TV1 och TV2. När kabel-tv gjorde sitt intåg i slutet av decenniet mötte det motstånd av regeringen. Bl.a. kom förslag om att förbjuda paraboler, för att hindra folk
att se TV3 via satellit. År 2010 låter sådant här absurt, men så var det ju. Mycket motvilligt fick staten ge
upp sitt monopol på tevesändningar, i och med att fler kanaler startades, och kabel-tv blev mer utbrett
bland befolkningen. Varför är man så angelägen att få monopol på en mediekanal, om inte för att kunna
bestämma vilka budskap som når folket? Knappast av ekonomiska skäl i alla fall; TV-licens måste man
betala oavsett om man ser SVT eller något annat (eller bara råkar äga en teve).
Nu kanske någon hävdar att SVT inte alls är statlig teve, eftersom det ägs av ett public service-bolag. Skillnaden är kosmetisk. Bolaget ägs i sin tur av en stiftelse, och de som håller i stiftelsen utses av regeringen.
Man behöver också direkt tillstånd från regeringen om man vill sända något i SVT; alltså är alla program
som visas granskade och godkända av staten. Till yttermera visso är det bara staten som kan ta ut en TVlicens av folket. En privat kanal måste finansiera sig utan stöd av politiska medel. (Jo, det är många som
ogillar reklampauser i teve, och jag är själv en av dem. Men passar det inte får man väl helt enkelt låta bli
att titta.)
Summa summarum är inte SVT en opartisk mediekanal utan vinklade budskap. Det finns gott om partiska
och vinklade budskap, alltid till förmån för statliga ingrepp i både ekonomi och privatliv. Det är visserligen
fel att kräva pengar av folk bara för att de äger en teve; att tvinga dem betala för en tjänst de kanske varken
använder eller vill ha. Men över allt annat är det fel med statlig opinionsbildning. Staten skall inte ha någon mediekanal över huvud taget. Den skall inte försöka bestämma vad folket skall tycka och tänka om
saker – och framför allt därför bör inte bara TV-licensen avskaffas. SVT bör säljas ut eller läggas ned. Tillsammans med SR, UR, etc. etc.
1
2
http://ur.se/play/155131
http://www.youtube.com/watch?v=E20uzyU9BE8
34
Pragmatism är opraktiskt
– Mars 20
Metafysiska klubben grundades av Charles Pierce och William James 1872. (Oliver Wendell Holmes Jr. var
medgrundare men irrelevant för sammanhanget.) Den blev ett slags diskussionsgrupp för filosofer, och här
såddes de första fröna av det som skulle komma att bli pragmatismen. I och för sig blev inte klubben långlivad; den upplöstes efter nästan exakt ett år. Pierce skulle emellertid upprätta den på nytt 1879 när han
börjat arbeta vid Johns Hopkins University i Baltimore, och från den punkten kan man säga att pragmatismens frön började växa till en synlig planta (eller till veritabelt ogräs om man så vill). Ja, min avsikt är inte
att försöka skriva en exposé över hela den här historien. Det kan vara intressant att känna till hur intimt
pragmatismen är knuten till både Pierce och James, eftersom de var hyfsat oeniga om hur den nya läran
skulle se ut eller tolkas – till och med så oeniga att Pierce ett tag kallade sin inriktning för ”pragmaticism”.
Detta till trots får jag svårt att se olikheten som fundamental. De bägge herrarna är överens om pragmatismens kärna: att något är sant om det är praktiskt, om det ”fungerar”. Vi upptäcker inte sanningar. Vi skapar
dem.
Vad som framstod som radikalt nytt i slutet av 1800-talet tycks gängse idag. De flesta är (såvitt jag observerat) pragmatiker i någon betydelse av ordet. Varför skall man gå efter principer? frågar de. Varför låsa fast
sig vid ett enda sätt att tänka? Är det inte ganska opraktiskt att hålla på principer, oavsett om de fungerar
eller ej? Det senaste halvseklet har man till och med pratat om ideologiernas död. Nazityskland besegrades,
det fascistiska Italien gick i graven, och på senare tid fick även Sovjetunionen kasta in handduken. Bara ett
fåtal av dagens stater har tydlig ideologisk förankring, då i form av bl.a. kommunism (t.ex. Nordkorea)
eller islamism (t.ex. Iran). Med andra ord: när politiska principer efterlevs är det i regel klandervärda sådana.
Ibland hävdas till och med att principer som sådana, oavsett vilka det gäller, är totalitära. Så länge politiken
är pragmatisk och utan ideologi kan den inte vara totalitär; enbart en ideologisk stat kan vara det och är det
också alltid – även när dess ideologi är frihetlig. Emellertid kan inte principer undvikas helt och fullt, hur
gärna man än råkar vilja. Det närmsta en pragmatiker kommer, är att så att säga vara principlös av princip.
Att vara pragmatisk verkar tryggt. Man tar inte definitiv ställning för eller mot, utan är alltjämt öppen för
att ändra sin åsikt. Vad som är sant idag kan vara falskt imorgon; att ändra sin position när sanningen skiftar – och kanske skiftar den för att man ändrar sin position – är endast prov på tolerans. Vad är väl fel med
tolerans? Det är viktigt att komma överens och lägga våra oenigheter åt sidan! Jo, fina ord förvisso, eller i
alla fall ord som låter fina. Vad de faktiskt innebär är i själva verket allt annat än fint. De vädjar till subjektivism. Det sanna är sant beroende på hur man ser på det; om det fyller en funktion. De vädjar till omdömeslöshet. Moraliska förmenanden är intoleranta; man bör likaväl komma överens med sin rånare som med
den polis som skyndar till ens räddning. Begrepp som ”godhet” och ”ondska” är obsoleta reliker från religiös dogmatism; på sin höjd kan man tala i mån av ”bra” och ”dåligt”. För vad som är bra eller dåligt beror
ju på vilket som tycks praktiskt i varje given situation. Är det praktiskt att råna är rån bra, och är det opraktiskt att bekämpa rån bör man inte göra det.
Låt oss återvända till Charles Pierce och William James. Vari bestod egentligen deras oenighet? Den senare
hävdar att något är sant om det ”fungerar” för dig som individ. Ifall du exempelvis tror på Gud, och upplever att tron stärker dig, är det sant att Gud existerar. Din gudstro är pragmatiskt sann. Pierce höll inte
med om detta, men hans invändning innebär snarare en gradskillnad än en artskillnad. Han menar (och
John Dewey skulle senare hålla med här) att det krävs allmän konsensus för att något skall kunna sägas
vara sant. Det räcker inte att du tror på Gud och känner dig stärkt i din tro. Först när stärkande gudstro
blivit gängse kan man säga att den är sann. Men inte är väl detta en essentiell skillnad? Hos den ene är en
individs uppfattning tillräcklig; hos den andre krävs det att många individer delar samma uppfattning.
Bägge förenas av pragmatismens subjektivism. Det sanna är inget som upptäcks genom att studera verkligheten. Det sanna är något som vi skapar, beroende på hur vi ser saker och ting och vad som för stunden
är mest praktiskt att hålla för sant. (Ett tydligt exempel är de senaste årens klimatalarmism, där en falsk
fasad av endräkt har fått sätta tonen och avgöra vad som är sant och falskt.)
Principer behöver inte vara de svävande förpliktande regler pragmatiker tenderar att vilja se dem som.
Faktum är att principiellt tänkande är det enda praktiska valet både på sikt och i det omedelbara nuet. Det
35
är inte praktiskt att stirra sig blind på vad folk anser om verkligheten, när det är verkligheten man bör hålla
under uppsikt. Uttryckt på annat sätt: det är inte praktiskt att ersätta fakta med godtycklig tro eller rena
rama önskedrömmar. (”Wishing won’t make it so.”) Möjligtvis kan det tyckas ”fungera” för stunden, men
stunder är delmängder av hela ens sammansatta livstid, och man vill ju inte bara ha ett fungerande liv just
nu utan även imorgon och dagen efter det. Det kräver att man tar hänsyn till hur saker och ting faktiskt är,
och inte bara till hur andra uppfattar dem. Det kräver också att man tänker långsiktigt och sätter varje enskild stund i dess rätta kontext. Man måste kunna förlita sig på sitt omdöme. Om det som är sant idag godtyckligt riskerade att bli falskt imorgon gick det inte att planera sin tillvaro, och hur praktiskt är det? Varför
äta sig mätt när maten kanske förvandlas till gift i nästa stund? Vågar man verkligen andas, om luften när
som helst kan förvandlas till Zyklon B? (Kanske kan man vara hyfsat säker på att inget av detta sker om
man läser de senaste opinionsmätningarna först.)
Uppfattningen av sanningen såsom beroende av fakta, som till stor del undandrar sig människans kontroll, har varit en av de vägar på vilka filosofin hittills inplantat hos människan ett element av tillbörlig
ödmjukhet. Avskaffar man denna hämsko på den mänskliga högfärden har man tagit ytterligare ett steg
mot ett visst slags vanvett – den maktberusning, som fick insteg i filosofin med Fichte, och för vilken den
moderna människan, hon må vara filosof eller ej, har så stor benägenhet. Jag är övertygad om att denna berusning är vår tids största fara, och att varje filosofi som – låt vara oavsiktligt – ger näring åt den ökar faran
för stora sociala katastrofer. (Bertrand Russell, Västerlandets filosofi, s. 828.)
36
En objektiv moral behövs – Mars 26
Anders Ekman skrev härom dagen en ny bloggtext med titeln Någon objektiv moral behövs inte.1 Det påståendet har jag förstås ett och annat att invända mot, men låt mig först citera vad som föranledde honom att
skriva sitt inlägg:
Igår var jag på ett seminarium som handlade om moral. Eller närmare bestämt om frågan huruvida moral
kan existera utan gudar. Paneldeltagarna ansåg samtliga att det finns en objektiv moral. […] Den ene personen var kristen och hävdade att gud/gudarna garanterar moralen. Genom att göra som gudarna gör så
gör vi det goda – i gudarna finns det moraliskt goda.
Jag har aldrig hört någon hävda att det moraliska är att göra vad Gud gör. Att försöka sig på något sådant
brukar tvärtom betecknas som syndigt. Se till exempel vad som hände (enligt Bibeln) när människorna ville
bygga en stad med ett torn som gick ända upp till himlen. Då blev de språkförbistrade av Gud i syfte att
”skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger”. Människans roll brukar
anses vara att lyda under Gud – knappast att efterlikna och jämställa sig med Gud. Och med tanke på vilket moraliskt monster Gud är, sådan han ter sig i Bibeln, skulle jag också se honom som en ytterst olämplig
förebild.
En viktigare poäng är att moralen inte blir objektiv bara för att man knyter den till Gud – ens om Gud hade
existerat. Guds förmenta vilja är ingen objektiv måttstock. Något blir inte moraliskt endast och allenast för
att någon säger att det är moraliskt, ens om den som säger det råkar vara ett allsmäktigt övernaturligt väsen. En objektiv moral är en moral som knyts till observerade fakta, snarare än till andras åsikter eller
tvingande bud. Vilka fakta ligger till grund för de tio budorden? Vilka fakta ligger till grund för Jesu lära?
Inga alls. Allt vi får höra är att det goda är gott och det onda ont för att Gud säger det. Vi får höra att denne
intergalaktiska diktator infört ett system av positiva och negativa förstärkningar. Goda kommer till himlen,
onda kommer till helvetet. Goda (d.v.s. lydiga) belönas, onda (d.v.s. olydiga) bestraffas. Inte ett objektivt
resonemang någonstans, bara sadism.
För min del gör det ingenting om världen saknar objektiv moral, världen har sin gilla gång ändå.
Naturligtvis kan man säga att världen har sin gilla gång ändå. Inget vi gör löper någon risk att ”stänga av
världens motor” (annat än i metaforisk mening). Om vi så tar livet av oss på stubben kommer universum
fortsätta existera och förändras som om inget hänt. Men är det verkligen ett argument för eller mot existensen av en objektiv moral? Är det över huvud taget ett argument?
Vad är en objektiv moral? Det är, som jag i och för sig redan sagt, en moral som knyts till observerade fakta. En objektiv moral bygger på resonemang som kan granskas och kritiseras – eller rentav bevisas – sakligt.
Den består inte i några budord från skyarna eller jämförligt. En moral som kommer ”från skyarna” är inte
objektiv utan subjektiv: dess grund är inte fakta utan någon annans (i det här fallet Guds) befallningar. Vilket kräk som helst kan säga ”du skall icke”, och hota med stränga straff och pogromer för de undersåtar
som inte lyder. På intet sätt är grymhet en moralens grundval. Att påstå annorlunda kan väl bara ses som
ett ”argument till käppen”, eller om man så vill ett argumentum ad baculum.
Världen kommer onekligt ha sin gilla gång, men det förtar inte vikten av en rationell moralfilosofi. Jämfört
med allt som varit och allt som kommer vara är en enda individs existens något flyktigt övergående. Ser
man till hela universum över de årmiljarder vi kan överblicka, då begränsar sig människans inflytande till
ett sandkorn i en sandlåda av miljoner andra sandlådor. Men så vad? Syftet med en moralkodex är inte att
tala om hur vi skall bära oss åt för att häfta ett outplånligt kännemärke på världen (eller rentav stoppa dess
gilla gång). Dess syfte är att utröna hur vi bör leva våra egna liv. En människa måste hela tiden vara en
aktiv deltagare i sin tillvaro; hon måste ständigt handla och träffa val om hon skall kunna, inte bara överleva, men också leva väl och må bra. Här måste en objektiv moral ta sin början: i det faktum att människan
behöver agera, och agera på ett särskilt sätt i förhållande till sin omgivning, för att upprätthålla och förbätt1
http://samhallsfilosofi.blogspot.com/2010/03/nagon-objektiv-moral-behovs-inte.html
37
ra sitt liv. Behovet av att veta hur man bör leva förringas inte av att ens liv kan tyckas flyktigt eller till och
med obetydligt för utomstående. Det är ju inte för utomstående vi lever våra liv, eller för universum i största allmänhet. Vi lever våra liv för vår egen skull. Och en rationell moral behöver vi för att veta i enlighet
med vilka principer som detta blir möjligt.
… man kan klara sig alldeles utmärkt utan objektiv moral i världen: Man kan tänka sig att moralen tillkommit av rent psykologiska mekanismer, genom överenskommelser, genom konvention, genom uppfostran, genom mängder av historiska händelser, genom evolution m.m. Man kan grunda moralen i sina
egna känslor, och sedan med förnuftets hjälp utsträcka dessa känslor till andra.
Moralens grundvalar är inte så obetydliga som Ekman verkar vilja se dem. En moral som bygger på konvention eller uppfostran säger: det här är rätt därför att det brukar anses vara rätt, eller därför att mina föräldrar sade det. Snarare än något annat är det en simpel ursäkt för att slippa ta ansvar för sina egna handlingar. Men framför allt är det en logiskt ohållbar position. Vad som är konventionellt skiftar med tiden och
från plats till plats. Något kan inte gärna vara moraliskt i ena ögonblicket och omoraliskt i nästa, eller moraliskt och omoraliskt på en och samma gång. Den enes förälder säger att man kommer till helvetet om
man befläckar sig själv; den andres att onani är en både allmän och sund aktivitet. Uppenbarligen kan inte
bägge påståenden vara sanna på en och samma gång. Antingen är det (allt annat lika) sunt att onanera,
eller också är det djup synd. En subjektivistisk moralkodex ger inget svar, varken i detta eller annorstädes.
Att någon känner att x är rätt, betyder inte att x är rätt. Känslor saknar kognitiv status och kan inte utgöra
grund för moralen. Vi märker detta när vi betraktar verkligheten. I verkligheten kan inte motsägelser existera, så något kan inte vara både rätt och fel på samma gång. Om antisemiten känner att juden bör dö, och
juden känner att han bör få leva, uppstår en konflikt. Antingen bör juden dö eller också bör han leva; han
kan inte både dö och leva vidare. Väljer man att placera något som saknar kognitiv status i botten av sitt
resonemang, då är motsägelser och godtycke att vänta i praktiken. Vill man undvika motsägelser och godtycke måste man göra mer än att känna. Man måste tänka.
Men så länge de flesta människor har en hjärna, känslor och vill skydda och värna vårt liv och våra
medmänniskor lär det inte vara något större problem att det också finns onda personer. Då finns ju alltid
möjligheten att säga att den onda personen har moraliskt fel. För att vi tycker det. För att det motverkar
de känslor som vi upplever är de rätta för att värna de värden vi vill skydda.
Ondska är tvärtom ett stort problem. Att jag får tycka att x handlar fel när han riktar en pistol mot min tinning är knappast en benådande omständighet. I den situationen spelar det ingen roll vad jag tycker eller
säger, jag har bara att vänta och se om jag får leva eller ej. (Naturligtvis behöver det inte röra sig om något
så uttryckligt som ett pistolhot, det är bara ett exempel bland otaliga andra.) Och så vad om jag tycker att
jag bör få leva? Det blir inte sant enbart för att jag tycker det.
Det främsta problemet med ondska är inte att man skulle sakna en möjlighet att säga ifrån eller motarbeta
det onda. Det främsta problemet är att man förstör sitt eget liv ifall man är ond, och andras liv om man
utsätter dem för sin ondska. Ekman antyder att moral har att göra med att skydda sina värden, och det vill
jag berömma honom för. Men då återstår ju att identifiera vilka värden man har, och klura ut hur man skall
bära sig åt för att skydda dem. Detta är inget känslor duger till, här är man så illa tvungen att tänka. Om
ondska är att motverka de känslor som någon ”upplever är de rätta” hamnar vi i en självuteslutning. Om
någon motverkar mina känslor måste det ju också vara så att jag motverkar hans! Det leder endast tillbaka
in i ett absurt dödläge där antisemiten har rätt att döda judar därför att han inte gillar dem, och omvänt att
juden har rätt att leva för att han gillar att leva. Det är en etik som kan tyckas lämplig i en zombiefilm –
men inte för människor i verkliga livet.
38
Preliminära tankar kring begrepp och essenser – April 06
Vad som följer är några preliminära funderingar kring: primo, vikten av att fokusera, secundo, vikten av att
identifiera essenser.
Varför, kan man då fråga sig, är det viktigt att fokusera? Vi kan ta några enkla och för de flesta bekanta
exempel. Om man inte fokuserar på sina läxor får man inte ett bra betyg, och om man inte fokuserar vid en
provskrivning blir betyget dåligt oavsett hur flitigt man pluggat. Om man inte fokuserar på trafiken riskerar man att bli påkörd eller köra på någon. Och så vidare.
Ens grad av fokus är den grad till vilken man är medveten. När man skriver prov eller kör bil håller man i
allmänhet hög fokus, därför att man vill ha ett bra betyg respektive undvika olyckor. Men varför vill man
det? Vad är det essentiella skälet till att vilja ha bra betyg och undvika olyckor? För att finna svaret på det
måste man reducera. Till exempel så här: bra betyg ger bättre möjligheter i framtiden; bättre möjligheter är
bra för att man föredrar vissa saker över andra; att kunna syssla med det man föredrar är bra för att det
främjar ens liv… Här går det inte att reducera vidare. Det som främjar ens liv är bra helt enkelt för att det
främjar ens liv (eller gör en lycklig eller får en att må bra, vilket är olika sätt att säga samma sak). Sedan på
liknande sätt med att undvika olyckor: olyckor är inte ens liv till gagn. Den essentiella motivationen för att
fokusera på studier och trafik är alltså, i vårt exempel, ens eget liv.
Enligt samma princip behöver man fokusera i det abstrakta: på sina idéer och på vilka resonemang och
argument som ligger dem till grund (och huruvida de är rimliga). Man behöver så att säga tänka på sina
tankar; man behöver identifiera vilka tankar som är essentiella och varför de är det. Att strunta i detta ger
inte lika påtagliga följder som när man struntar i att fokusera på ett prov eller i trafiken. Man riskerar ingen
omgående olycka. Istället begränsar man sin förståelse för idéer, vilket förvisso kan ge lika grava konsekvenser i långa loppet.
Bristande fokus på idéer och idéers essenser visar sig ofta särskilt tydligt i språket. För vad är ett ord? Det
är en intellektuell genväg. Vi isolerar begrepp genom att identifiera det väsentliga hos dem, och skapar
sedan ett ord för begreppet där vi utelämnar alla specifika mått. Ord binds samman i meningar, och vi har
fått ett språk. Språk hjälper oss att effektivisera vår enhetsekonomi. Istället för att vara medveten om endast ett fåtal för sinnena givna konkreter kan man bära en stor mängd information samtidigt; ett par enstaka ord kan isolera en bred faktamängd. Språket hjälper oss framför allt att tänka bättre, och först i andra
hand att kommunicera. (Det finns naturligtvis fler och än mer specialiserade sätt att använda språket på,
såsom för poesi med mera.)
Ord är emellertid inte automatiskt giltiga. Ett ord som saknar definition står inte för ett begrepp och är
därmed nonsens. För att skapa en giltig definition, eller för att granska en redan befintlig, är man tvungen
att fokusera på begreppets essens. Ta begreppet ”människa” som exempel. Vad är väsentligt annorlunda
med en människa? Det beror naturligtvis på sammanhanget. I biologisk mening är t.ex. det mest urskiljande hennes för sin art unika arvsmassa. Övriga kännemärken, som bipedalism eller förmåga till empati, beskriver också andra djur och är därför oväsentliga mått som bör utelämnas. I filosofisk mening är människans mest urskiljande egenskap att hon har ett förnuft. En definition kan då lyda som följer: ”en människa
är ett djur (genus) med förmåga till förnuft (differentia)”. Det var också på det sättet Aristoteles definierade
människan.
Den som inte gjort det till en vana att fokusera på begrepp och deras essenser har lätt för att – det är i alla
fall vad jag observerat – haka upp sig på orden. Man blir inte bara lite osäker på hur ovanliga termer skall
användas, utan befinner sig i ett konstant flux där alla (eller i alla fall många) begrepp måste ges en stipulativ definition innan det är möjligt att gå vidare i tankebanan. Att diskutera med en sådan person blir snabbt
prövande, eftersom han hellre tycks vilja träta i ord än i sak. I själva verket – hur som helst är det min hypotes – kan han inte annat. Det är inte möjligt att föra en abstrakt diskussion i sak, om man är ständigt ofokuserad på begreppen och deras essenser. Mer tid måste då ödas på att komma överens om hur orden skall
användas, än på att få något uträttat ad rem.
39
(För att undvika missförstånd! Jag menar inte att man hela tiden, ständigt och jämt, skall behöva reflektera
över varje ord man använder. Tvärtom är det sådan osäkerhet som uppstår när man inte gjort det till sin
vana att tänka i mån av essenser. Ifall man har vanan inne sker processen till stor del undermedvetet, och
har man redan en gång identifierat essensen hos ett begrepp behöver man ju inte uppfinna hjulet på nytt i
varje ny situation.)
Att inte (medvetet eller undermedvetet) reflektera över begrepp och essenser leder till ett språk där ordens
relation till verkligheten klipps av. Orden blir flytande och kan ha vilken innebörd som helst, i vilket sammanhang som helst. Jag tror det här är orsaken, eller i alla fall en orsak, till paradoxala begrepp som ”statskapitalism” och ”frihetlig socialism”. Där staten ingriper råder inte kapitalism, och där kapitalism råder
ingriper ingen stat. Att tala om ”statskapitalism” är med andra ord lönlöst. Och på samma sätt med socialism: socialismen är inte frihetlig och friheten är inte socialistisk. Att smälta samman begreppen ger ingen
ny information. Det skapar bara ett dödläge mellan två motpoler. Intet återstår.
Tag även som exempel den eviga debatten om egoism kontra altruism. Här kan man se till det essentiellt
utmärkande hos begreppen, eller också stirra sig blind på hur de flesta betraktar dem. Vad är innebörden
av egoism? Jo, att man eftersträvar sin egen nytta. Och vad innebär i sin tur det? Att man handlar i enlighet
med sina värderingar; att man inte offrar ett högre värde för ett lägre, eller ett värde för inget värde alls.
Det här resonemanget når inte fram till någon som är oförmögen att se det essentiellt utmärkande hos begreppen; det förra innebär att man eftersträvar sina värden, det senare innebär att man offrar dem. Istället
ser man endast till hur de brukar användas, och då blir slutsatsen: egoism betyder att vara elak och utnyttja, medan altruism är att vara snäll och hjälpsam. Således blir uppoffring synonymt med snällhet, och strävan efter värden synonymt med elakhet. Den som sätter värde på att vara snäll blir en paradox, trots att det
nog beskriver de flesta av oss.
Tag som ett sista exempel begreppet diskriminering. Vad är den essentiella innebörden av att diskriminera? Att ”dela upp”: att välja och välja bort; att lägga till och dra ifrån. Varje valsituation innebär att man
diskriminerar, för man kan inte gärna välja något, utan att också välja bort något annat. Ser man endast till
hur ordet brukar användas är diskriminering att särbehandla någon p.g.a. dennes kön eller hudfärg eller
liknande. Utifrån en konkretbunden syn på begreppet förstår man inte den kritik som liberaler ofta anför
mot relevanta förbudslagar. Bör man inte också förbjuda män att gifta sig med en viss kvinna, eftersom de
samtidigt diskriminerar alla andra kvinnor? Nej, svarar den konkretbundne, och förklarar att det inte är
samma sak. Men samma sak är just vad det faktiskt är. Faran här är alltså att man ser det som okej att förbjuda vissa val, endast och allenast för att de kallas diskriminering. Att alla val är diskriminerande blundar
man för.
Det ovan sagda är för att upprepa mig bara några preliminära funderingar. Jag är inte säker på om jag
skingrat Lützendimman eller om den fortfarande ligger tät. Hur det än må vara ser jag det som viktigt att
identifiera essenser. Det tycks mig högst rimligt att just oförmågan (eller oviljan) att göra detta leder till ett
språkligt flux, som gör att man före varje nytt resonemang måste stipulera nya definitioner för alla centrala
ord. Detta lägger i sin tur bromsklossar framför tankarna. Det blir svårt att tänka på ett bra sätt, och knyta
det man tänker till observerade fakta. I sin tur leder det förmodligen till att man har svårare för att urskilja
paradoxer, motsägelser och orimligheter. Har man inte fokuserat på vad som verkar väsentligt, sant och
rimligt, är det ju svårt att lägga märke till det motsatta.
40
Till den fria invandringens försvar
– Maj 23
Frågan om invandring diskuteras ofta, och åsikterna delar sig även liberaler emellan. Alltså kan det vara
påkallat att säga några egna ord om saken.
Till en början måste vi konstatera att liberala idéer stödjer fri invandring. Sverige som land ägs inte av någon; ingen har rätt att avgöra vem som får och inte får flytta hit. Du eller jag bör få hindra en utlänning från
att flytta hit, lika lite som vi bör få hindra svenskar att flytta inrikes från stad till stad, eller från hem till
hem inom samma stad. Alla har rätt att resa fritt, och man kränker inga rättigheter när man köper eller hyr
en bostad, bara genom att komma från utlandet. Med andra ord: om en invandrare vill bosätta sig i Sverige
är det en sak mellan honom och den person som säljer eller hyr ut bostaden ifråga. Vill inte en viss bostadsägare eller hyresvärd ha vederbörande invandrare som kund – då bör vår invandrare vara fri att söka
upp andra. Ingenstans har politiska ingrepp någon plats i ekvationen.
Men nu finns det alltså många som ser annorlunda på saken.
Somliga motiveras – det måste sägas – av rasism eller generell främlingsfientlighet. De vill inte att några
barbariska folk skall komma och förstöra vår civilisation och vår kultur; att tillåta fri invandring vore att
importera intolerans. Då kan man fråga sig om inhemsk intolerans håller en högre kvalitet än utländsk,
eller vad som nu gör den svenska intoleransen bättre. För nog är det väl ganska intolerant att kalla alla invandrare för barbarer? Visst är det väl en smula (och kanske rentav mer än bara en smula) intolerant att
utgå från att alla invandrare vill förstöra vår civilisation? Det finns i och för sig saker man inte bör tolerera –
såsom kränkandet av individers rättigheter. Tro det eller ej, men även invandrare är individer, och även de
har rättigheter. Att stänga gränserna för dem är faktiskt ett brott mot deras rättigheter.
Uttrycket att ”importera” intolerans eller barbari (eller vad det nu är) förekommer rätt ofta. Men det är naturligtvis inte så att ett land med fri invandring importerar folk från andra länder, som om de vore något
slags beställningsvaror. Det enda fri invandring betyder, är att invandringen är fri. Det vill säga: individer
från andra länder är fria att resa och/eller flytta hit, om det är vad de själva vill göra. Något barbari skall de
förstås inte vara tillåtna att orsaka, om vi med det menar att de kränker andras rättigheter. En invandrare
som begår brott skall ställas inför rätta precis som vilken människa som helst. Det enda liberalismen säger
här, är att invandraren inte begår ett brott enbart genom att flytta hit. Tvärtom är det alltså ett brott mot
hans rättigheter, att hindra honom från att göra det.
Ibland hävdas också att vi inte kan ha fri invandring, därför att miljoner av aggressiva muslimer då kommer att största välfärdsstaten till förmån för en teokratisk diktatur. Jo, med tanke på hur arabvärldens muslimer beter sig har jag viss förståelse för den rädslan. Men om det är så att miljoner av aggressiva muslimer
bara väntar på att få störta den svenska staten – vad hindrar dem från att göra det redan nu? Inte kan det
väl stämma att vår invandringspolitik är allt som hindrar dem? (Om Polen haft en stramare invandringspolitik i slutet av 1930-talet, hade det förhindrat invasionen från miljoner av tyskar?)
Många hävdar att invandringen måste begränsas på grund av bristande integration i samhället. I så fall
antyder man att segregation är ett brott – vilket det inte är. Att till exempel inte kunna svenska innebär
förstås ett handikapp, men det är inte ett brott; det kränker ingens rättigheter. Man bör få invandra till Sverige och leva här, oavsett vilka språk man kan eller inte kan. Emellertid får man också möta konsekvenserna av sin språkliga begränsning, bland annat i form av segregation. Sedan samma princip för invandrare
som vill bo bland andra invandrare etc. Segregation är inte ett problem i sig. Det är ett problem för invandrare som inte vill vara segregerade, och då är det först och främst deras eget ansvar att försöka integrera sig
själva med andra svenskar och med svensk kultur. (Jo, det finns politiska orsaker till segregering också,
men i ett liberalt samhälle är inte segregering ett politiskt problem.)
Den kanske vanligaste protesten mot fri invandring säger att utlänningar inte skall få komma hit och sko
sig på Sveriges generösa bidragssystem. I ett liberalt land blir det en icke-fråga, eftersom ett sådant land
saknar bidragssystem av dagens snitt. Om en invandrare får möjlighet att sko sig på bidrag är det något
41
som betalas ut frivilligt till honom, och därvidlag uppstår inget problem då ingen tvingas att bidra till hans
uppehälle.
Nu kan man invända att jag gör det lite väl lätt för mig. Visst är det här en icke-fråga i ett genuint liberalt
samhälle, men vi befinner oss ännu långt därifrån. Bör man tillåta fri invandring under dagens välfärdsstat? Uppstår inte en situation där vi måste väga skattebetalarens rätt till sina pengar mot invandrarens rätt
att flytta var han vill? Ja på den förra frågan och nej på den senare; primo för att det inte finns någon nödvändig konflikt mellan rättigheter, secundo för att man kan organisera en liberal reform på ett sätt som gör
det omöjligt för invandrare att lyfta skattebidrag. Allt man behöver göra är att införa en regel om att den
som tar emot bidrag måste ha bott i landet så och så länge, haft den eller den inkomsten, o.s.v. På så sätt är
det möjligt att kombinera fri invandring med välfärdsstat. De som flyttar hit ges inte möjlighet att sko sig
på andra, åtminstone inte utan vidare, men invandringen är ändå fri, och välfärdsstaten är ändå en välfärdsstat.
Den här lösningen är naturligtvis på flera sätt långt från idealisk. Till exempel lär ökad brottslighet bli ett
problem eftersom invandrarna måste arbeta trots att få arbeten (eller snarare anställningar) står att finna.
Om man vill råda bot på detta sakernas tillstånd gör man det lämpligen med fler liberala reformer; t.ex. bör
man avskaffa arbetsgivaravgifter, LAS, de facto minimilöner, och andra regleringar som är direkta orsaker
till strukturell arbetslöshet. Man måste inse att regleringar inte är isolerade företeelser; de påverkar varandra. När man börjar nysta upp trasslet märker man att det inte räcker att bara dra så hårt man kan i en
enda tåt. Det blir nödvändigt att dra i flera tåtar samtidigt för att motverka knutar och ytterligare trassel –
men det är inte ett argument för att låta bli att försöka reda ut trasslet, eller för att ge upp när man påträffar
en knut eller två. Tvärtom är det ett argument för att välja ett så effektivt och rationellt förfarande som möjligt, med andra ord att låta en liberal reform följa på andra. Likafullt måste man börja någonstans. Jag säger
inte att fri invandring måste vara den allra första tåten man drar i, men också att det inte, som många menar, är omöjligt att över huvud taget prioritera frågan.
För att det inte skall råda några tvivel kring den saken: det minst idealiska med att förena fri invandring
med välfärdsstat är naturligtvis att man behåller välfärdsstaten. En politik som aktivt kränker individers
rättigheter kan inte betraktas som idealisk. Däremot är en liberal reform bättre än ingen liberal reform. Mitt
förslag ovan syftar bara till att visa att reformen är möjlig, även innan eller utan att först ha avvecklat välfärdsstaten. Som allra minst bör Sverige öppna sina gränser för asylsökande från krigsdrabbade länder. Att
på rådande sätt klippa av en människas kanske sista livlina är djupt omoraliskt, och oroar man sig för ekonomin går det väl utmärkt att prioritera nödställda immigranter över bidrag till slipstensmuseer eller
kommunala bowlinghallar. Ej heller det är en idealisk lösning. Men det vore ett bra steg bland flera, och
min poäng har framför allt varit just den – att migrationspolitiken kan liberaliseras, och att liberala reformer
vore önskvärda.
Om ett därpå följande mordhot
Den korta uppsatsen ovan föranledde Demokratbloggen – jag återger inte adressen men läsaren kan säkert
hitta den ändå – att mordhota mig på ett i högsta grad uttryckligt sätt. Inlägget i sig är inte värt att citera,
men jag återger mitt svar på mordhotet, där det väsentliga framgår:
Hej,
Jag upplever det här inlägget som ett personligt hot. Detta beror främst på följande:
1.
Du skriver att jag bör skjutas, och illustrerar det med en bild där en pistol riktas mot läsaren.
2.
Du skriver att ”vi kommer när som helst” och att jag ”ska få se vad det leder till”. Detta illustrerar du med bilder av blodstänk.
42
3.
Du väljer att publicera foto på mig och min kontaktinformation. I sig inget brott, men i sammanhanget framstår det som mycket hotfullt.
Som du förmodligen känner till är det olagligt att mordhota andra människor, även på Internet. Jag skulle vilja att du tog bort det som jag nämnt och betraktar som hotfullt, samt att du intygar att du inte tänker
försöka göra verklighet av hoten.
I annat fall kommer jag göra en polisanmälan inom kort.
En halvtimme senare fick jag det här svaret:
Det är ju sant. Det kan upplevas som ett personligt hot, och gissa vad, din sketna parasitjävel. DET ÄR
ETT HOT!
Jag uppfattar det som att vi har krig i Sverige och då ska vi ju också döda folkets fiender. Om vi inte skulle det eller hade planer på det så hade vi ju inte uppfattat det som att vi har krig. Och det är just dina extremliberala idéer som lett till denna krigssituation, så du gör rätt i att känna dig hotad!
Demokratbloggen har polisanmälts ett antal gånger vid det här laget, men det är bara ett [två?] krux:
Jag är anonym.
Bloggen ligger på en amerikansk server och kan inte kommas åt.
Den enda möjligheten blir då att du övertygar dina sektvänner att verka för att internet i Sverige stängs
ner. Något som ändå är på gång på grund av sådana som dig.
Men så länge internet fortfarande fungerar i det här landet så bygger vi upp motståndsrörelsen mot dig
och dina sektkamrater. Så det är dags för dig att börja titta på klockan hur mycket äldre du blir, eller
snabbt som fan ändra dig.
Vid det här laget stod det bortom allt rimligt tvivel att Demokratbloggen mordhotar mig. Alltså gjorde jag en
polisanmälan per telefon. Förmodligen leder det inte till några åtgärder, trots att man både uppmanar läsarna till mord och öppet planerar att mörda på bloggen. (I ett annat inlägg mordhotar man även Mona
Sahlin, vilket jag gjorde SAP uppmärksamma på.)
Ett flertal vänner kommenterade inlägget där jag blev mordhotad; däribland Per-Olof Samuelsson, Filip
Björner och Fredrik Fridsten. I väsentliga drag ville de bara säga detta: Vi är fler som förespråkar liberala
invandringspolitiska reformer, och som dessutom vågar göra det under eget namn – tänker du mörda oss
också? Demokratbloggens svar blev, också detta i väsentliga drag, att ”gerillakrigare” skulle ”ta tillbaka
Sverige”, och att vi skulle ”hålla käften” eftersom det var ”vår enda chans”.
Det är svårt att låta bli att dra på munnen åt sådana överdrifter. Såvitt man kan läsa sig till är bloggaren en
pensionär som bor i Skåne. Vad skall han göra – lägga ut sina inkontinensblöjor som landminor? Man kan
bara dra slutsatsen att han skäller värre än han bits. Samtidigt rör det sig naturligtvis om ett mordhot, och
man vet aldrig vad för folk som läser och låter sig inspireras av hans blogg. Om inte annat bör man anmäla
sådana saker av ren princip, för att markera att det inte accepteras. Vilket jag alltså gjorde.
I slutändan blev inlägget där jag (och – i kommentarsfältet – namngivna vänner) mordhotas borttaget. Vi
var tio till femton stycken som hjälptes åt att rapportera det till Wordpress. Efter helgen gjorde man slag i
saken; fortfarande finns dock andra inlägg som definitivt räknas som kriminella enligt svensk lag. Jag har
uppmärksammat polisen på detta. Om de bryr sig tillräckligt för att göra en utredning återstår att se.
Varför berättar jag det här? Därför att det inte bör få passera obemärkt. Allt jag har gjort är att publicera en
kort uppsats där jag argumenterar för liberala reformer inom invandringspolitiken. Jag har utnyttjat det
43
fria ordet. Somliga anser att jag bör mördas på grund av det. Somliga vill skjuta ihjäl mig endast och allenast
för att jag hyser liberala värderingar och väljer att yttra dem offentligt.
Det finns ett samband mellan att förespråka initiering av våld och att själv utöva initiering av våld.
44
I protest mot det muslimska våldet – Juni 13
”Vad vi som är yttrandefrihetsfundamentalister kan påpeka är att satirfriheten är viktigare än religionsfriheten, för inget samhälle kan vara humant utan att tillåta humor, men religioner kan mänskligheten
klara sig gott utan.” (Filip Björner.)1
År 1988 publicerades Satansverserna, en roman av Salman Rushdie, i vilken det sägs att profeten Muhammed lade till verser i Koranen. På grund av denna blasfemiska intrig utsattes Rushdie för dödshot av Irans
ayatollah Ruhollah Khomeini. Han blev tvungen att gå under jorden medan muslimer anordnade bokbål,
brände ner bokhandlar och attackerade eller rentav mördade förläggare och översättare. Trots att Rushdie
bad världens muslimer om ursäkt år 1990, något han i sig inte borde ha behövt göra, har Iran två gånger
(1998 och 2005) bekräftat att dödsdomen inte kommer att hävas.
Theo van Gogh och Ayaan Hirsi Ali gjorde 2004 en kortfilm om muslimskt förtryck mot kvinnor. Bland
annat tar filmen upp kvinnomisshandel och att kvinnor i vissa arabländer inte får vistas på allmän plats
utan manlig eskort. Tydligen var det djupt kränkande att påstå att man inte borde få förtrycka kvinnor –
för strax efter filmens premiär blev van Gogh mördad av muslimer. Ali lever men bor på hemlig adress och
står under beskydd.
Ett år senare publiceras en karikatyr av Muhammed i danska Jyllands-Posten. Teckningen, gjord av Kurt
Westergaard, föreställer profeten med en bomb i sin turban. Detta var två månader efter att muslimer
bombat Londons tunnelbana och mördat 52 människor. Vad gav det för resultat? Jo, naturligtvis utlöste
teckningen ett ramaskri bland världens muslimer, som också var snabba att hota Westergaard till livet. År
2008 greps tre personer för att ha planerat ett mord på honom. År 2010 fick polisen beskjuta en man som
tagit sig in i hans lägenhet beväpnad med en yxa.
Fortsätter vi ännu ett år framåt hamnar vi på svensk mark. Hösten 2007 publicerar Nerikes Allehanda en
teckning av Lars Vilks, där profeten Muhammed föreställer en rondellhund. Ännu en gång hotelser och
ännu en gång attacker. Under 2010 arresterade polisen Colleen LaRose (”Jihad Jane”) och sju andra misstänkta för att ha planerat ett mord på Vilks. Ett par månader senare blev Vilks attackerad under en föreläsning vid Uppsala universitet. Strax efter det anlades en mordbrand i hans hem – lyckligtvis var han borta
vid tillfället.
Mot bakgrund av detta och mer uppstod Everybody Draw Mohammed Day, med start från den 20:e maj
2010. Vad som från början kanske gick att avfärda som ett barnsligt påhitt blev till en global manifestation
för yttrandefrihet. Att försöka mörda enskilda personer är en sak – att försöka mörda hundra tusentals användare på Facebook en annan. Det hindrade förstås inte muslimer från att demonstrera med ”Döda Facebook”-banderoller (hur ”dödar” man en hemsida?) i Pakistan. Man såg också till att blockera Facebook i
hela landet fram till den 30:e maj. Omsider skapades en ny hemsida, MillatFacebook, för muslimer och
andra där karikatyrer är otillåtna.
*
Är det moraliskt att rita teckningar enbart i syfte att provocera? Har man över huvud taget rätt att göra det;
är det en del av vad yttrandefrihet innebär eller bara ett sätt att sprida hat? Det har muslimer och andra
(ofta retoriskt) frågat sig de senaste veckorna. För att kunna besvara dessa frågor är det nödvändigt att först
återge sammanhanget, vilket jag gjort ovan.
Till en början är det en falsk premiss att teckningarna ritas i syfte att provocera, alltså i syfte att göra andra
ledsna och arga. När Rushdie skrev sin roman var han knappast ute efter att förstöra för andra människor;
han råkade väl bara tycka att intrigen var intressant. När van Gogh och Hirsi Ali gjorde sin film visste de
att den var provokativ – men syftet var inte att skymfa, utan att skapa en förbättring för kvinnor som lever
1
http://www.hef.nu/botulf/file/satirfriheten-botulf-2006-01.pdf
45
under muslimskt förtryck. När Westergaard ritade sin karikatyr var det inte för att håna, utan i protest mot
muslimskt motiverad terrorism. När Vilks ritade sin rondellhund var det för att skapa debatt kring yttrandefrihetens gränser, och inte för att jävlas med muslimer av pur elakhet. För vissa kanske det kommer som
en chock – men civiliserat folk ser terrorism, mord och mordhot som bra mycket värre och mer provokativt, än några romaner, filmer och teckningar.
Yttrandefrihet innebär friheten att säga sin mening om saker och ting. Svårare än så är det inte. Man har
rätt att yttra sig, även när det man säger kan väcka anstöt. Och omvänt har man inte rätt att tysta andra
människor bara för att man ogillar vad de säger. För att erinra läsaren om ett citat som felaktigt brukar tillskrivas Voltaire: ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga
det.” (Det var Evelyn Beatrice Hall som beskrev Voltaires attityd med de här orden, i sin bok The Friends of
Voltaire år 1906.) Förvisso har man inte rätt att förtala andra människor, men den ende som kanske kan
sägas ha blivit förtalad är profeten själv, och han har varit död i nära ett och ett halvt tusen år. Han kan
alltså inte göra en polisanmälan och föra sin egen talan i sak. Och nej, för att föregå en vanlig invändning:
att rita profeten med en bomb i sin turban (eller jämförligt) är inte liktydigt med att förtala alla muslimer i
världen. Man kan förtala enskilda individer vid namns nämnande men inte en hel folkgrupp. De här företeelserna är så harmlösa att de inte ens kan dömas enligt HMF-lagen, en i sig illegitim inskränkning i yttrandefriheten.
Många icke-muslimer har sagt att de vägrar stödja tecknandet av profeten Muhammed, därför att de ser
det som ett barnsligt försök att såra andra människor. En del har till och med sagt att de ”förstår muslimernas reaktion” på teckningarna, i betydelsen att deras reaktion är helt eller delvis ursäktlig. Här glömmer
man bort sammanhanget. Kurt Westergaard ritade inte profeten med en bomb i sin turban utan skäl. Hans
teckning var rimligtvis en reaktion på terrorattacken mot WTC 9/11, mot bombningen i Londons tunnelbana, och liknande händelser. Teckningen besvarades av muslimer med bland annat mordhot och mordförsök. Sedan samma sak för Lars Vilks. Det var därför Everybody Draw Mohammed Day uppstod: som en
manifestation för yttrandefrihet och som en protest mot dessa mordhot. Muslimerna kunde ju inte gärna
mörda hundra tusentals människor över hela världen. Att försvara yttrandefriheten och protestera mot
mördande är varken barnsligt eller ett försök att såra andra. Det är att värna om mänskliga rättigheter.
Dessutom är det inte försvarligt att mordhota folk, även om de vore illvilliga och bara ute efter att håna.
Man kan förstås invända att det är fel att dra alla muslimer över en kam. Att en del muslimer vill mörda
filmskapare och serietecknare betyder inte att alla vill det – eller hur? Nej, förvisso inte. Jag måste dock
markera att muslimer som reser den här invändningen sällan tar uttryckligt avstånd från muslimskt motiverat våld. Naturligtvis existerar fredliga muslimer som brinner lika mycket för individens frihet som jag
gör.1 Om de inte vill hamna under samma paraply som Usama bin Laden, Saddam Hussein, Mahmoud
Ahmadinejad et al. bör de fördöma sådana muslimer offentligt. De bör i klartext säga att terrorism och muslimskt motiverat förtryck är fördömligt. Istället för att klandra t.ex. Kurt Westergaard som ritade en bomb i
profetens turban, bör de klandra de muslimer som gjort karikatyren så träffande. En fredlig muslim måste
medge att det faktiskt inte är serietecknare som ger bilden av att Islam är en våldsam religion. Deras teckningar reflekterar bara det verkliga förhållandet: att en oöverskådlig mängd muslimer ser det som legitimt
att bomba och mörda de som inte delar deras värderingar. ”Halshugg alla som säger att Islam är en våldsam religion” står det på en muslimsk banderoll. Sådana motstridiga budskap är vardagsmat i debatten.
De muslimer som förespråkar terror gör det ofta i klartext; man kunde önska samma klartext hos muslimer
som fördömer terrorn.
Märk väl att det finns en kausal koppling mellan Islam och terrorism, samt det förtryck man lever under i
länder som Iran och Irak. Det är inte ren tillfällighet att de här förtryckarna är muslimer; deras handlingar
motiveras utifrån Islam. Givetvis kan man ifrågasätta huruvida de tolkar Islam korrekt; det är inget jag
tänker diskutera här. Tydligt är att miljoner muslimer tolkar Islam på ett sätt som tillåter och påkallar terror, må de sedan tolka rätt eller fel. Att, som vissa, hävda att man inte bör tala om våldet som specifikt
1
Jag brukar inte försöka vara diplomatisk, eftersom man så lätt kan råka ge oförtjänta eftergifter. En muslim som bryr sig lika
mycket om individens frihet som jag, kan sannerligen inte vara muslim annat än till namnet.
46
”muslimskt” är därför orimligt. Det är muslimskt; med det sagt behöver inte alla muslimer ställa upp på
det. Inkvisitionen var kristen, men det betyder ju inte att alla kristna vill bränna kättare på bål (eller att alla
kristna ville det, ens när det begav sig). Att vägra identifiera de här företeelserna som muslimska vore en
olämplig eftergift. Man får inte klippa av sambandet mellan idé och handling av rädsla för att trampa någon på tårna. Vill man bekämpa handlingarna – det bör man vilja – måste man bekämpa idéerna bakom
dem. För att göra slut på våldet som motiveras utifrån Islam måste man bekämpa Islam, d.v.s. Islam såsom
religionen ter sig i ögonen på våldsverkarna (må de se en skenbild eller ej).1
Varför blev Everybody Draw Mohammed Day ett globalt fenomen? För att ett stort antal muslimer fortsätter att mordhota alla som fattar pennan och vågar säga sin mening om saker och ting. Om drygt ett år är
fenomenet tillbaka. Det skulle kunna bli sista gången, ifall muslimernas gensvar löd något i stil med detta:
”Äsch, vem bryr sig om några fåniga teckningar, rita vad ni vill, vi är starka i vår tro och känner oss inte
hotade av sådant trams.” Men så länge ett otal muslimer förespråkar terror och mord på folk som bara utnyttjar sin yttrandefrihet, lär Everybody Draw Mohammed Day komma tillbaka. Med all rätt.
Bilaga om byggandet av en moské vid Ground Zero
Under 2009 lade muslimer nära 5 miljoner dollar på en femvånig byggnad, belägen två kvarter norr om
Ground Zero (d.v.s. platsen där World Trade Center stod före attacken 11.09.01). Omsider har man föreslagit att bygga en moské på platsen, till en budget av 100 miljoner dollar. Staten har nyligen godkänt projektet, som eventuellt kommer att invigas 11.09.11, som ett slags tioårsjubileum av al-Qaidas självmordattentat.2
Detta är osmakligt på ett sätt som knappt låter sig beskrivas med ord. Det är en skymf mot de omkring tre
tusen människor som dog under attacken, och mot deras anhöriga. Att över huvud taget föreslå att bygga
en moské vid Ground Zero är bortom skamlöst. Jag befarar att det svenska språket saknar tillräckligt starka
invektiv för att kunna förmedla hur avskyvärt påfundet är. Det är i paritet med att resa ett monument till
NSDAP:s ära i Auschwitz, eller till de röda khmerernas ära i Phnom Penh. Nog för att män som Adolf Hitler och Pol Pot hade fler liv på sina samveten än ett par tusen. Men en moské vid Ground Zero handlar inte
bara om vad som varit. Det handlar även och framför allt om vad som kommer att vara.
Man talar om att förbättra relationen mellan västvärlden och arabvärlden, om vikten av att visa tolerans,
etc. Detta är förstås rent munväder. Det är fikonlöv som har till syfte att skyla det oanständiga faktum, att
muslimer vill resa ett åskådligt äreminne över den tro som påbjöd terror och massmord bara två kvarter
därifrån. Relationen mellan väst- och arabvärlden förbättras inte av dylika eftergifter. Al-Qaida har både i
ord och handling förklarat västvärlden krig. Om västvärlden svarar med att låta bygga en moské vid
Ground Zero är budskapet enkelt. Tack för besöket, och kom gärna tillbaka! Nej, det finns gränser för vad
som bör tolereras och gentemot wahhabism bör man vara intolerant, särskilt när den uttrycks av terroristiska mujaheddin. En god relation till arabvärlden kan uppstå först när jihadismen är kväst, och när grupper
som al-Qaida, Hamas, Hizbollah och Fatah upplösts eller omintetgjorts.
Min position i frågan är enkel. Förslaget om att bygga en moské vid Ground Zero är en styggelse. Alla som
har en fungerande moralisk kompass bör höja sina röster i protest mot projektet. USA bör se terrorism som
en krigsförklaring och gå till motangrepp mot de som anstiftat terrorn. De som försöker bygga en moské
vid Ground Zero gör sig då skyldiga till landsförräderi enligt lag, och bör rätteligen behandlas därefter.
1
Också det här var en oförtjänt eftergift. De som påstår att Islam är en fredlig religion tolkar religionen skevt, eller har ingen
aning om vad den går ut på. Detta inser man vid läsning av Koranen, eller genom att studera vad muslimer faktiskt förespråkar
och verkar för i praktiken. Orkar man inte läsa primärkällan kan man åtminstone studera The Complete Infidel’s Guide-böckerna
av Robert Spencer.
2
Jag hade fel angående tioårsjubileumet. Den källa jag använde (NY Post) är uppenbarligen inte att lita på. Projektet ligger
såvitt jag förstår tre till fem år in i framtiden.
47
Bilaga om huruvida burkan bör förbjudas
Nej, burkan bör inte förbjudas. Folk har i allmänhet rätt att välja sina egna kläder, även om de kan anses
fula eller konstiga i andras ögon. Däremot har man naturligtvis inte rätt att tvinga någon att bära vare sig
burka eller annat specifikt klädesplagg. Sådant tvång förekommer ju faktiskt enligt lag i vissa teokratier,
och förmodligen även privat i mer civiliserade länder som Sverige.
Jag skrev att folk i allmänhet har rätt att välja sina egna kläder. Varför inte alltid? Det beror naturligtvis på
sammanhanget. Många som vill göra det olagligt att klä sig i burka jämför det med att gå runt med en rånarluva på huvudet. Jämförelsen är såvitt jag kan se illegitim därför att en person i rånarluva direkt framstår som misstänkt för grov brottslighet (t.ex. bankrån). Så är inte fallet med burka. Å andra sidan finns det
ju tillfällen då ”rånarluvan” kommer väl till pass – som i skidbacken. Med andra ord är det en fråga om
kontext.
Det finns förvisso andra argument, men även de saknar bärkraft. Vissa menar att det bör vara kriminellt att
dölja ansiktet på offentlig plats. Detta blir en tråkig nyhet för frusna personer med stora halsdukar. Åter
andra hävdar att burkan kränker andras känslor, lite som om man skulle gå runt naken. Det kan man å
andra sidan hävda om vilket klädesplagg som helst, och vill man kriminalisera saker bara för att andra kan
känna sig kränkta av dem, då finns snart inga lagliga alternativ kvar.
Därmed inte sagt att bärandet av burka är moraliskt neutralt. De som klär sig i burka säger oftast, med dessa ord eller andra, att det är ett uttryck för deras underkastelse inför Allah (därav namnet Islam). Många
ser just det här som ett skäl för att acceptera burkan. Jag ser det tvärtom som ett skäl för att fördöma den.
Underkastelse är inte något som bör respekteras. Det bör föraktas och strängeligen kritiseras – eller rentav,
för att tänka på t.ex. Kurt Westergaard och Lars Vilks, karikeras.
48
Venusprojektet – en slutgiltig vederläggning – Juli 17
För något år sedan skrev jag en kritik av Venusprojektet; närmare bestämt en kritik av dess syn på penningen. Jag
förklarade i all korthet vad pengar är, och varför de behövs. Omsider har jag insett att den kritiken var för knapphänt
och för snävt avgränsad. Avskaffandet av penningen är ju bara en liten del av Vp:s program; det finns mer att bemöta.
Syftet med föreliggande text är att ge en full kritik därav, utifrån filmen Zeitgeist Addendum och Jacque Frescos egna
ord.
Vad pengar är och varför vi behöver dem
Pengar är allmänt accepterade betalningsmedel. Vi använder och behöver dem därför att de underlättar
handel. Pengar möjliggör arbetsdelning, vilket i sin tur möjliggör specialisering (vilket i sin tur möjliggör
hela det moderna samhället).
Ponera till exempel att du arbetar som bilmekaniker. Liksom alla andra har du en stor mängd behov: du
behöver mat, husrum, kläder, möbler, och så vidare i all oändlighet (för behov är ju oändliga, i den mening
att man alltid har behov av andra, fler och bättre varor och tjänster). Men trots att du har så många olika
behov kan du bara arbeta med en enda uppgift, eller på sin höjd med ett par få. I exemplet är du en bilmekaniker och har inte tid eller ork med ett annat arbete vid sidan om det.
Problemet är förstås att du behöver så många olika varor och tjänster medan du erbjuder så få. Hur kan du
få tag på mat, husrum, kläder och möbler, om ingen kund vill byta dessa ting mot ditt snävt inriktade arbete? Hur kan du få håret klippt, om ingen frisör behöver laga sin bil? Om du behöver en medicin – skall du
då vänta på att en apotekare stiger in genom dörren? Självklart inte. Och det är bland annat därför som
pengar spelar en så viktig roll i en ekonomi. Det är ett allmänt accepterat betalningsmedel. Du får ett visst
belopp för dina tjänster som mekaniker och kan sedan spendera beloppet hur du vill, på vilka varor och
tjänster som helst (såvitt du har råd med dem).
Hur skulle det gå för dig i rollen som bilmekaniker, om pengar inte existerade? Du kan inte hoppas på att
snart få en bonde som kund för mat, eller en apotekare som kund för medicin. Om ingen bonde vill laga sin
bil får du svälta. Och om ingen apotekare behöver service får du härda ut i din sjukdom – eller dö i den.
Som vi ser är det här en ohållbar situation. Vad som gör den ohållbar brukar på engelska kallas för ”coincidence of wants”, vilket betyder att det helt enkelt är en fråga om lycklig slump när två personer möts, och
har varor eller tjänster som de vill och kan byta med varandra. Tack vare pengar – alltså ett allmänt accepterat betalningsmedel – kan alla varor och tjänster köpas för alla andra varor och tjänster. Det spelar ingen
roll vilka som lagar sina bilar; oavsett om de är bönder eller apotekare eller något tredje, kommer du kunna
äta dig mätt och medicinera dig frisk.
Om penningen avskaffas återstår två alternativ.
Det ena är vad som på engelska kallas för ”barter”, alltså icke-monetär byteshandel. I ett sådant samhälle
kan du inte vara bilmekaniker. Som vi har sett är det ett alldeles för specialiserat yrke. Ej heller några bilar
kan existera, eftersom bilfabriker och det otal andra industrier som bidrar till dem förutsätter arbetsdelning
(som i sin tur förutsätter penningen). Under ett system av byteshandel måste alla återgå till yrken som tillgodoser människans bredaste och mest basala behov, m.a.o. yrken där många människor behöver ditt arbete och du deras. Du får färre möjligheter och måste jobba hårdare under fler timmar per dag, t.ex. som
bonde på en åker.
Det andra alternativet består i att försörja sig själv utan att idka något slags handel över huvud taget. Du
bygger ditt hem och lever av vad du kan skörda eller jaga. Detta är utan tvivel ännu mer primitivt.
Jag behöver säkert inte breda ut mig om vad förlusten av penningen skulle innebära för vår levnadsstandard. Infrastrukturen skulle brytas ned. Vi skulle inte kunna ha några bilar, tåg, bussar eller flygplan.
Massproducerad mat vore ett minne blott, och sjukvården skulle slungas tillbaka i forna tiders vidskepelse.
49
I stort sett allt som drivs med elektricitet vore omöjligt – inräknat kyl och frys, elektrisk belysning, etc. etc.
Vi skulle leva kortare liv med fler sjukdomar och tyngre arbetsbörda. Det enda som på sikt skulle öka välståndsnivån igen vore ett återinförande av penningen.
Ludwig von Mises och kalkylproblemet
Ludwig von Mises skrev år 1920 en oerhört betydelsefull uppsats med den något omständiga titeln Economic Calculation in the Socialist Commonwealth. Där presenterade han för första gången kalkylproblemet, som
innebär att det är omöjligt att göra rationella kalkyler i en ekonomi utan prismekanism. von Mises hade
förstås socialismen i åtanke när han skrev sin uppsats, men problemet är lika aktuellt för det samhälle som
Venusprojektet förespråkar eftersom det saknar en prismekanism. (Jag vill för övrigt göra gällande att Venusprojektet innebär en form av socialism; detta skall jag återkomma till senare.)
Att prismekanismen är så viktig beror på att den ger kontinuerlig information om vad som är och inte är
lönsamt. Tack vare den kan vi till exempel beräkna våra utgifter och jämföra dem med förväntade inkomster. Med andra ord: vi kan göra ekonomiska beräkningar för att se om en viss investering lär vara lönsam
eller ej – och när vi väl gjort vår investering kan vi följa den och kontrollera att den också är lönsam, såväl
som jämföra den med möjliga alternativa investeringar. I slutändan betyder det inget mindre än att vi får
en fungerande ekonomi. Priserna ger information om hur kapital behöver allokeras. Investerar man fel går
man med förlust, vilket helt enkelt betyder att ens kapital allokeras till andra delar av ekonomin där det
gör större nytta. Det är ju inte bara du och jag som kan kalkylera utifrån prismekanismen. Alla kan göra
det.
Vad händer när prismekanismen avskaffas? Jo, man förlorar möjligheten till rationella kalkyler. Det betyder att det blir omöjligt att veta om en investering är lönsam eller ej. I en socialistisk ekonomi där staten
kontrollerar produktionsmedlen ankommer det på en centralplanerare (diktatorn eller styrelsen) att allokera kapitalet. Men hur skall han veta var kapitalet behöver allokeras när prismekanismens signaler tystnat?
Svaret är att han inte kan veta det. Alltså får han gå på känsla eller låta slumpen avgöra. Vad som händer
när man investerar baserat på känsla eller ren slump begriper alla. Man gör förluster.
Skillnaden med dessa förluster är att kapitalet inte allokeras till andra investerare med bättre information,
bättre omdöme, etc. Oavsett var det hamnar är det under statens kontroll, och oavsett var det investeras
ånyo kommer det att ge förluster av samma skäl som det gav förluster första gången. Omsider leder det till
stagnation och i slutändan till ekonomisk kollaps. Därför måste man förstå att socialism inte är något sådant som ett alternativ till kapitalism. Socialism är blott en negation av kapitalism. Den erbjuder inte ett
fungerande ekonomiskt system i kapitalismens ställe, utan bara en metod för att skapa ekonomiskt kaos.
En tänkt lösning på kalkylproblemet framfördes f.ö. redan 1936 av Oskar Lange, och går ut på att den socialistiska staten anställer låtsaskapitalister som sätter låtsaspriser på alla varor och tjänster. Problemet med
Lange-modellen är förstås att den inte alls är någon lösning. von Mises bemöter detta så pregnant att jag
med fördel citerar hans egna ord:
”Ställda inför detta nya problem [kalkylproblemet], som de socialistiska författarna inte hade något svar
på, sade de till sist: ’Vi skall inte avskaffa marknaden helt och hållet; vi skall låtsas som om en marknad
existerar; vi skall leka marknad precis som barn som leker skola.’ Men alla vet att när barn leker skola lär de
sig ingenting. Det är bara en övning, ett spel, och det finns mycket man kan ’leka’.” (Ekonomisk politik,
andra föreläsningen.)
Min erfarenhet säger mig att få anhängare av Vp tar kritiken ovan till sig. Det beror på att de tror att kostnader försvinner om pengar försvinner. Men pengar är naturligtvis inte kostnader; pengar uttrycker kostnader. De försvinner när pengar försvinner, lika lite som avstånd försvinner om vi bannlyser linjaler och
måttband. Kan vi inte längre mäta avstånd så existerar de inte! Jag tror alla läsare inser att avstånd inte existerar för att linjaler och måttband gör det, utan att det förhåller sig omvänt: linjaler och måttband existerar
50
för att avstånd existerar. Likadant är det med pengar. Och precis som vi inte skulle gagnas av att förlora
möjligheten att mäta avstånd, skulle vi inte gagnas av att förlora möjligheten att mäta kostnader.
Wal-Mart och ”kreativ förstörelse”
I Zeitgeist Addendum hävdar man att detaljhandelskedjan Wal-Mart utövar något som kan jämföras med
terrorism. Så fort de bygger ett nytt varuhus tvingar de sina rivaler att göra konkurs. Man får bilden av en
imperialist som erövrar nya territorier. Wal-Mart framställs nästan som en krigsherre – och de småföretagare som råkar hamna i hans väg blir nedhuggna och deras boplatser ödelagda. En sådan nidbild har förstås mycket lite med faktisk verklighet att göra.
Terrorism avser ”våldshandlingar som är politiskt betingade och syftar till att påverka samhället eller ett
lands politik utan hänsyn till om oskyldiga drabbas”. Så beskriver NE terrorism. Det kan förvisso sägas
stämpla mycket av vad staten gör som terrorism (!), men det finns ingen beröringspunkt med Wal-Marts
affärsstrategi. Wal-Mart ägnar sig inte åt våld utan åt handel; deras verksamhet är inte politiskt betingad;
de har ingen agenda för att åstadkomma politiska förändringar. Idén bakom Wal-Mart är lika enkel som
den är efterfrågad: genom att förbilliga produktionen av varor och tjänster får kunden möjlighet att köpa
dem till lägre priser. Begreppet ”terrorism” kommer från skräckväldet (regime de la terreur) under franska
revolutionen, då människor avrättades i tusental utan ordentlig rättslig prövning. Att jämföra något dylikt
med hur Wal-Mart fungerar är – jag hittar inget bättre ord för det – svagsint.
Eftersom Wal-Mart har möjlighet att sätta lägre priser än de flesta konkurrenter väljer många att handla
där. Det betyder att andra affärer förlorar kunder, vilket inte sällan driver dem i konkurs. Att göra konkurs
är naturligtvis inte roligt, men på sikt är det bättre för alla – inkl. de som förlorar sina rörelser. Joseph
Schumpeter kallade det med en paradoxal term för ”kreativ förstörelse”. Att gå i konkurs betyder ju inte att
livet är slut, som när man dödas av en krigsherre. Det betyder att man omsider hittar ett nytt arbete. På så
sätt allokeras arbetskraft till andra delar av ekonomin, där den gör mer nytta. När det lönsamma konkurrerar ut det olönsamma uppstår förvisso en tillfällig omställningsperiod som kan vara påfrestande. I långa
loppet innebär det emellertid att fler varor och tjänster kan köpas billigare, vilket ger en högre levnadsstandard för alla.
En sak skall understrykas här: att Wal-Marts konkurrenter ofta drivs i konkurs beror inte på att några onda
chefer tvingar dem till det, utan på att kunderna själva väljer att handla hos Wal-Mart tack vare deras lägre
priser.
Outsourcing
Zeitgeist Addendum ondgör sig över att fattiga människor exploateras i u-länder, där de tvingas arbeta till
svältlöner så att de rika skall kunna bli ännu rikare.
En mer korrekt beskrivning vore att fattiga människor i u-länder ges möjlighet att arbeta till marknadslöner, så att de skall kunna resa sig ur fattigdomen. Vad vi måste förstå är att dessa länder saknar en utvecklad kapitalstruktur. Vi i västvärlden har det bättre eftersom vi står på tidigare generationers axlar. Dagens
levnadsstandard är ett resultat av att våra föräldrar, och deras föräldrar, och deras föräldrar, och så vidare,
arbetat flitigt. U-länder saknar ett motsvarande förflutet, t.ex. p.g.a. statliga ingrepp som hindrat dem från
att ackumulera kapital och hävda sina komparativa fördelar på en global marknad.
Om det finns en orättvisa här, består den i protesterna mot ”outsourcing”. Det är ju precis det som ger folket i u-länder arbetstillfällen och på sikt möjlighet att resa sig ur fattigdomen. Frågan är inte om de har det
sämre än vi i väst. (Det har de.) Frågan är om de skulle ha det bättre utan sina arbeten, lågbetalda som de
visserligen är jämfört med västerländska lönenivåer. Bevisligen är svaret nej. Och beviset för det är att om
det hade varit så, skulle de inte acceptera jobben utan helt enkelt neka anställning. I själva verket är dessa
51
jobb så viktiga att de för många gör skillnaden mellan liv och död – inkl. för släkt och vänner som arbetarna hjälper att försörja på sina låga löner.
Politiken har gjort oss vana vid att se världen som en plats där somliga vinner för att andra förlorar. I dess
nuvarande form är den en kamp mellan intressegrupper, där alla vill ha en så stor del av skattekakan som
möjligt. Handel fungerar inte på samma sätt. Handel kan bara existera om alla inblandade parter vinner på
den. Ifall jag exempelvis köper ett bröd för 20 kr betyder det: att jag vill ha brödet mer än mina 20 kr, och
att ICA – där jag vanligtvis handlar mat – vill ha mina 20 kr mer än sitt bröd. Alltså kan en affär äga rum.
Likadant är det med ”outsourcing” och all annan handel. Det gagnar företagen som värver billig arbetskraft; det gagnar arbetarna som får nya möjligheter och bättre levnadsstandard – och det gagnar konsumenten som får sina varor till ett lägre pris.
Som vi sett ovan leder ”outsourcing”, tvärtemot vad många hävdar, inte till en ökad aggregerad arbetslöshet. Om en fabrik flyttar sin produktion till utlandet betyder det bara att de som blir arbetslösa hittar eller
skapar nya jobb (återigen med förbehållet att det naturligtvis kan innebära en mödosam omställningsperiod). Det finns ingen fixerad mängd arbeten i samhället. Eftersom människans behov är potentiellt oändliga
är också behovet av produktion potentiellt oändligt.
Summering så här långt
Enligt Venusprojektet bör penningen avskaffas därför att den är en härskarstav under vilken vi tvingas
slava. Den är något som påtvingats oss von oben, och som pressar oss att sätta prislappar på saker och ting.
Vidare hävdar man att pengar manar fram det sämsta inom oss, nämligen vår girighet, vilken ger upphov
till onda saker som Wal-Mart och outsourcing.
Jag har inte tagit upp allt som sägs i Zeitgeist Addendum; det här skall inte tas för en ”punkt för punkt”kritik. Istället för att kritisera filmens penningteori har jag försökt förklara vad pengar faktiskt är. Och istället för att ta upp alla exempel på korruption som filmen föreslår, har jag fokuserat på ett par enstaka. Det
bör räcka, inte för att slå omkull samtliga påståenden, men för att visa att de väsentliga är felaktiga. En del
av det här får jag också anledning att återkomma till nedan.
Jag tror mig ha visat att penningen inte alls är någon härskarstav utan en tjänare. Den existerar därför att
den förbättrar och effektiviserar ekonomin. Den gör arbetsdelning och ökad specialisering möjlig – förutsättningar för dagens industriella välståndsnivå. Till yttermera visso har jag visat att företeelser som så
kallad ”kreativ förstörelse” och ”outsourcing” inte är något ont, utan snarare något som i långa loppet
gagnar oss alla.
Men Venusprojektet går ju inte bara ut på att penningen skall avskaffas. Det erbjuder ett helt samhällssystem att ersätta dagens med.
Så kallad resursbaserad ekonomi
Venusprojektet föreslår en så kallad ”resursbaserad ekonomi”. Det är ett fullständigt ogiltigt begrepp. Alla
ekonomier är resursbaserade; fanns inga resurser skulle det inte finnas något att förhålla sig ekonomisk till.
Jacque Fresco (som är upphovsmannen bakom Vp) ställer resurser och pengar i ett motsatsförhållande;
antingen är ekonomin baserad på det ena eller på det andra. Detta är en ohemul klyfta eftersom pengar inte
är något slags ersättning för resurser. I själva verket är det ju resurser som gör att pengar behövs, eftersom
de är knappa och heterogena (begränsade och olika i mån av kvalitet, lokalitet, m.m.). Olika människor
behöver olika resurser för olika syften, i olika mängder vid olika tider och tillfällen, etc. etc. Pengar är ett
verktyg för att fylla dessa behov – och blir därmed en resurs i sig självt.
Den så kallat ”resursbaserade ekonomin” är över huvud taget ingen ekonomi. I en ekonomi hushållar man
enligt gängse definition med knappa resurser. När man infört Venusprojektets penninglösa vision kommer
52
resurserna att regna som manna från himlen – eller i alla fall är det vad de hoppas på. De menar att vi med
teknologins hjälp kan producera alla resurser i överflöd. Resurserna kommer (tänker de sig) existera i praktiskt taget oändliga mängder varför prislappar, och med dem ekonomin som sådan, blir onödig. Det finns
inte längre något behov av att arbeta eller idka handel. Vi kan luta oss tillbaka och få allt vi någonsin önskat oss gratis, när vi vill det, var vi vill det och hur vi vill det. Om ni är bekanta med kristendomens bild av
Paradiset förstår ni ungefär vad som avses.
Hela den här visionen är naturligtvis fullständigt vettlös.
Automatisk tillgång till alla resurser man önskar sig, när som helst och överallt, är en omöjlighet. Venusprojektets anhängare illustrerar Rothbards lag (som för övrigt inte var alltför seriöst menad): att folk tenderar att specialisera sig på vad de är sämst på. De specialiserar sig på resurser, men de begriper föga om resurser. En resurs är en tillgång som behövs för att uppnå ett visst mål. Människor har vitt skilda målsättningar och behöver vitt skilda resurser – och de behöver dem (med risk för att verka tjatig) i olika former,
till olika kvaliteter, i olika mängder, vid olika tillfällen, på olika platser. Man får lätt intrycket av att Vp
trivialiserar människans behov av resurser. Hennes behov är figurativt talat oändliga, i den mening att hon
alltid behöver andra, fler och bättre varor och tjänster. Hon kommer inte nöja sig med en enda maträtt. Och
man kan inte producera oändligt många maträtter i oändliga mängder till alla överallt. Utan en prismekanism kan man inte ens veta hur resurserna behöver allokeras från första början.
Man bör också komma ihåg att några av de viktigaste resurserna inte kan produceras över huvud taget.
Tid är en resurs bland andra, och vi har bara en viss mängd tid här på jorden att leva. Det gör att vi behöver prioritera, m.a.o. att vi har tidspreferens. Ej heller markyta kan produceras (även om vi kan gräva oss
nedåt och bygga på höjd).
Också att betänka är att Venusprojektet förespråkar en överproduktion av rang. Mer skall produceras än
vad som någonsin kan konsumeras, vilket betyder lika ständiga som grova förluster, speciellt med tanke på
att alla varor och tjänster skall erbjudas utan betalning (även utan icke-monetär betalning). Att de inte begriper vilka förluster detta skulle ge beror, som jag förklarat ovan, på en falsk premiss: att kostnader försvinner när pengar försvinner. Vad som försvinner är priser och priser uttrycker kostnader – de är inte kostnader. Ett barn kan begripa att förluster blir ohållbara i det långa loppet. Förr eller senare leder de till kollaps.
Till sist vill jag be läsaren tänka tillbaka på det första avsnittet i den här uppsatsen. I ett samhälle utan
pengar (d.v.s. utan allmänt accepterade betalningsmedel) lämnas vi två alternativ: vi kan idka icke-monetär
byteshandel eller bli självförsörjande. Oavsett hur vi väljer hamnar vi på en primitiv materiell nivå där arbetsdelning och specialisering är omöjlig. Det säger sig självt att den teknologi som Venusprojektet pläderar för inte kan existera i ett pengalöst samhälle. Inte nog med att det är omöjligt att producera oändligt
många resurser i oändlig kvantitet, och att kontinuerliga förluster är ohållbara på sikt – avskaffar man penningen kan man inte ens ta första steget mot industriell produktion.
En konspirationsteori
Det är inte särskilt konstigt att konspirationsteorier utövar en viss lockelse. Vid första anblick kan de verka
trovärdiga. Man samlar en tillräcklig mängd fakta för att ge sken av sakkunnighet; sedan knyter man ihop
dessa fakta så att de stödjer en på förhand bestämd slutsats, samtidigt som man aktivt ignorerar fakta som
pekar åt ett annat håll. Det är också psykologiskt belönande: man blir fritänkaren som ser igenom alla dimridåer; man tillägnar sig den hemliga kunskap som andra trevar i blindo efter (eller träget försöker sopa
igen spåren efter). Allt kan vara bevis för att konspirationen är sann – även frånvaron av bevis. På så vis
halkar de på sin egen halhets halka, för att parafrasera vad Nils Ferlin skrivit om teologerna.
Zeitgeist Addendum hävdar att vi är förslavade under penningsystemet; ett system som tvingar oss i knapphet och arbete för att gynna bankerna och en lönnlig elit på toppen av pyramiden. Man menar att det
egentligen är en hemlig världsregering som drar i alla spakar och håller i alla tåtar. Denna elit – de rika
53
höjdarna på Wall Street – motarbetar aktivt teknologin som skulle göra pengar onödiga, eftersom de av pur
girighet vill fortsätta tvinga människor i det löneslaveri som gagnar dem (men som inte gagnar någon annan). Vi är blinda inför detta faktum därför att vi blivit lurade och har svårt att tänka i nya banor. Lika
blinda är vi alltså inför Venusprojektets geniala lösning som befriar oss från alla världsliga problem: en
anarki utan pengar där allt existerar i överflöd. Vi skulle till och med bli perfekt goda, eftersom det är
pengar som gör oss giriga och onda. Inga lagar kommer att behövas, och vi skall leva i fullständig harmoni
med varandra.
Mot bakgrund av allt jag redan sagt tror jag inte att mycket behöver tilläggas.
Man kan påpeka att pengar använts i tusentals år – inte för att någon stat eller elit bestämt det, utan för att
enskilda aktörer ville effektivisera sin handel. (Börsen på Wall Street uppstod inte förrän under slutet av
1700-talet.) Man kan påpeka att idén bakom en teknologi som producerar saker utan kostnad är urgammal
– det brukar kallas för en perpetuum mobile. En sådan teknologi bryter mot termodynamikens lagar. Man
kan också påpeka att människor begår brott av många andra skäl än ekonomiska: de hör röster, de söker
spänning, de har svårt att begripa rätt och fel, de lyder en blodtörstig gud eller mänsklig diktator, de höjer
sig över moralen likt en Raskolnikov, de tillägnar sig en ekopolitisk etik i stil med Unabombarens, etc. etc.
Dessutom uppstår konflikter mellan fullt hederliga och laglydiga människor.
Vad gäller den ekonomiska analysen är nästan alla aspekter av den felaktig. Men jag tror mig redan ha sagt
tillräckligt om detta ovan.
Socialismen är inte vacker
Tidigare skrev jag att Venusprojektet förespråkar en sorts socialism. Det bör väl säga sig självt, men eftersom ingen av de som tror på projektet vill använda etiketten skall jag vara extra tydlig med den. För vad är
socialism? Det är en ideologi och ekonomisk teori säger att produktionsmedlen skall vara allmänt ägda
(ibland en eufemism för statligt ägda). Venusprojektet delar uppenbarligen denna vision. Man tycks t.o.m.
anse att äganderätten blir onödig, av samma skäl som pengar blir det – allt skall existera i överflöd, och då
behöver man vare sig äga något eller idka handel.
Venusprojektet företräder också många andra idéer som är typiskt socialistiska.
•
Social holism, d.v.s. idén att enskilda individer egentligen inte existerar, utan att alla människor hör ihop som delar av en helhet (samhället eller naturen).
•
Avskaffande av penningsystemet och fria marknader.
•
Motstånd mot globalisering och handel över gränserna till förmån för självförsörjning.
•
Statens söndervittrande.
•
Altruism (människan bör leva för andra – inte för sin egen skull).
•
Historisk materialism – Karl Marx idé att alla historiska händelser kan förklaras av rent materiella faktorer (allt annat än ”överbyggnad”).
•
Social determinism (människor blir goda och alla konflikter försvinner så fort de hamnar i en
miljö som inte främjar girighet).
•
Frånvaro av politiska och sociala hierarkier.
54
Socialismen är inte ”en vacker idé som tyvärr inte fungerar i praktiken”. Det är inget vackert med ett system som centralstyr hur människor skall leva sina liv. Det är en form av intellektualiserad sadism. Man
kan klä denna sadism i fina ord och måla upp en idyllisk bild av hur den kommer att vara, men det förtar
inte att den är och förblir sadism. (Jag menar inte att alla socialister är ute efter att plåga sina medmänniskor, men att socialismen är en brutal och förslavande teori; fångas man upp av skönbilden är det ju möjligt
att man inte ser grymheten som döljs bakom den.) Vad som kan sägas ”fungera” måste sättas i relation till
ett specifikt syfte. Vill man ha ett kaotiskt samhälle med minimal frihet ”fungerar” socialism. Vill man ha
något annat fungerar den inte.
Man kan inte fjärma det teoretiska ramverket från dess praktiska innebörd. Skulle vi också säga att en karta
till Paradiset är bra, om den gång på gång leder oss utför ett stup? Naturligtvis inte. Och när kartan inte
stämmer överens med verkligheten är det verkligheten man får rätta sig efter. Ett löfte om guld och gröna
skogar är intet värt om slaveri är vad som levereras i praktiken. Vi bör sky sådana bedrägliga löften som vi
skyr pesten. Ingen överdrift. Socialismens löften är minst lika farliga, får de bara – liksom pesten – tillräcklig medvind och spridning.
Venusprojektets tillskyndare undrar naturligtvis vad fan jag babblar om.
Jag babblar om vad deras teori innebär om man skulle tillämpa den i verkligheten.
Hur skall man få människan att överge penningen? Lämnas hon en gnutta valfrihet kommer hon fortsätta
att använda pengar, av skäl jag redogjort för ovan. Vill man att folk skall sluta använda pengar måste man
införa en massiv diktatur som förbjuder dem att göra det, och som utmäter stränga straff mot penningbrott.
En sådan strategi skulle vid första anblick marginalisera bruket av betalningsmedel… vore det inte för att
staten skulle kollapsa under sin egen tyngd. En modern diktatur kan inte finansieras utan ett penningsystem. Utan penningsystemet skulle den inte kunna stjäla folkets kapital tillräckligt effektivt (och folket
skulle inte heller kunna producera det tillräckligt effektivt).
Jag avstår från vidare postapokalyptisk spekulation.
Om man förespråkar ett system som i detalj avgör hur människor skall vara och leva sina liv krävs en institution som framtvingar det. I verkligheten är människor olika, med olika värderingar och målsättningar.
Lämnas de fria att träffa egna val kommer de använda pengar, agera utifrån egna moraliska värderingar,
och anamma diverse samhälleliga hierarkier. Det spelar ingen roll hur teknologin utvecklas och så vidare.
Liksom människor har varit olika förr och är det idag kommer de också att vara olika i framtiden. Venusprojektets sociala visioner har aldrig uppstått spontant bland folk som varit fria att välja annorlunda. Den
enda framkomliga vägen mot ett försök att göra verklighet av visionen, går genom en massiv diktatur. Det
är därför alla socialistiska länder också är massiva diktaturer.
Epilog
Den här uppsatsen blev längre än jag först hade tänkt mig. Kanske verkar det onödigt att skriva över 4500
ord om en så perifer rörelse som Venusprojektet, men mycket av vad jag sagt är tillämpligt på socialistiska
teorier i största allmänhet. Jag har också en personlig böjelse för ämnet, sedan några av Jacque Frescos huvudlösa epigoner valt att kontakta mig per e-post och förklarat att ”jag har fel”, ”jag behöver läsa på”, ”jag
måste se om filmen” och ”så skulle det inte alls bli…”. Jag hyser naturligtvis inget hopp om att slippa sådana tanklösa invändningar här heller. De som stirrar sig blinda på kartan kan bara upprepa vad kartan
säger; de kan inte beakta huruvida den stämmer överens med verkligheten eller ej.
Kanske borde jag ha lagt fram några rationella alternativ till Venusprojektets så flitigt utmejslade utopi. Det
skulle emellertid kräva lika mycket text till. Jag kan i alla fall ge en antydan till var man hittar alternativet:
man hittar det efter att ha studerat lite sund nationalekonomi (förslagsvis av Ludwig von Mises och George
Reisman), och lite sunda liberala teorier (förslagsvis av Ayn Rand). Det betyder inte att Venusprojektets
anhängare uppskattar mina alternativ. Men det är de alternativ jag uppskattar.
55
Till sist en allmän vädjan. Du har ett eget liv att leva. Nöj dig med det. Försök inte avgöra eller göra upp
planer för hur andra skall leva sina liv. Har du tur kommer de andra att följa ditt exempel.
56
Några ord om naturrätt – Juli 27
Människans frihet står eller faller med frågan om hennes rättigheter och vad de bygger på.
Man kan hävda att hennes rättigheter bygger på social konvention. Det betyder att de kan vara vilka som
helst, och att de skiftar när den sociala konventionen skiftar. På en sådan grund står inte människans frihet
säker. Den kan när som helst ryckas undan för vilket alternativ som helst.
Man kan hävda att hennes rättigheter bygger på landets lagar. Det innebär emellertid att människan bara
har rätt till de friheter som den lagstiftande makten tillställer henne. Om staten exempelvis verkställer ett
folkmord kan man bara säga att detta folkmord är rätt och riktigt, eftersom människans rättigheter är vad
lagen säger och inget annat.
Man kan hävda att människans rättigheter kommer från Gud. Men att förlita sig på ett sagoväsen när det
gäller något så viktigt som allas vår frihet är idiotiskt – speciellt när man betänker att Gud, såsom människan föreställt sig honom genom tiderna, varit en despot utan dess like på jorden.
Det här är de tre vanligaste försöken till ett stadigt fundament att bygga människans rättigheter på. Alla tre
består ändå i något så ostadigt som subjektivism: rättigheter är vad någon (folkflertalet, lagstiftarna eller ett
sagoväsen) hävdar att de är. Att hänvisa till andras åsikter eller påståenden är naturligtvis ingen grund alls;
något blir inte sant endast och allenast för att det hävdas vara sant. Dessutom leder subjektivism till rätt uppenbara paradoxer: folk tycker olika, och två motstridiga tycken kan inte vara sanna på en och samma
gång.
Så vad finns det för alternativ till dessa falska anbud? Endast ett, och det är att bygga människans rättigheter på observerade fakta ur verkligheten.
Historiskt har man kallat rättigheter grundade i fakta för naturliga. Det är förstås inte fel i sig, men det ger
ofta upphov till onödiga missförstånd p.g.a. en materialistisk tolkning av begreppet ”naturlig”. Så här
skrev till exempel herr Lindholm på Flashback för inte så länge sedan:
Och var i naturen hittar jag de [naturrättsliga] principerna då? Säg mig vilka mineraler, växter och djur
jag måste undersöka grundligt för att hitta de principerna.
Herr Lindholm behöver inte undersöka några mineraler, växter och djur för att begripa sig på naturrätten.
Det är ju inte mineraler, växter och djur som har rättigheter utan människan. Således är det människans natur man behöver undersöka. (Det är också den som begreppet ”naturrätt” syftar på.)
Det ligger i människans natur att ha något som mineraler, växter och många djur saknar: ett medvetande.
Hon är medveten om sig själv och om sin omvärld. Vore hon inte medveten kunde hon inte ha några rättigheter, eftersom rättigheter handlar om hur man får och inte får agera gentemot andra som också har rättigheter. Utan ett medvetande kan man inte agera över huvud taget.
Men att vara medveten räcker inte. Man måste också ha ett förnuft, d.v.s. en förmåga att tänka begreppsligt. Om denna egenskap är människan ensam i hela djurriket, varför hon också är ensam om att vara ett
rättsligt subjekt. Många djur har i och för sig ett medvetande, men de är oförmögna att resonera utifrån
principer. De kan inte ha någon kunskap om rättigheter, än mindre välja att agera utifrån dem. Människan
kan det, och bara människan kan det.
(De som talar om djurrätt förväxlar djurrätt med mänsklig moral; de ställer frågor om hur vi människor bör
behandla djuren. Om djur hade rättigheter skulle de även fråga hur djur bör få handla gentemot andra djur,
och vilja stifta lagar som förbjuder lejonet att döda antiloper o.s.v. – något som naturligtvis, eftersom djur
saknar ett förnuft, måste falla på sin egen orimlighet.)
57
Alltså: Mineraler och växter saknar medvetande och kan därför inte ha kunskap eller agera. Medvetna djur
kan visserligen ha kunskap, men bara om sin konkreta och för sinnena givna tillvaro. Människan har därtill
ett förnuft som vidgar hennes medvetande till att också inrymma begreppslig kunskap (”case in point”:
kunskap om rättigheter). Det gör henne förmögen att låta principer vägleda hennes handlingar (”case in
point”: principen om människans rättigheter).
Och på detta svarar herr Lindholm:
Men hur förklarar du att downisar har rättigheter, trots att de bevisligen är mindre rationella och har
sämre förmåga till beslutsfattande?
När man undersöker människans natur måste man undersöka människan som art. Vad som särskiljer människan, som art betraktad, är att hon har ett förnuft. Och när man i sin tur undersöker förnuftet märker man
att det är vad som gör henne till en organism begåvad med rättigheter.
Givetvis kan man gå ned på individnivå och påpeka att människor är olika. Personer med Downs syndrom
har nedsatt intellektuell förmåga och den som är påverkad av LSD tänker inte särskilt rationellt. Men så
vad? Man har rättigheter som människa – inte för hur man är som person. Rättigheter måste bygga på människans natur; skulle de bygga på hur rationella enskilda individer är i varje specifik situation krävdes ett
oändligt antal av ständigt föränderliga rättighetsteorier. Det vore naturligtvis vare sig möjligt eller önskvärt.
För dokumentationens skull vill jag också ge ett kort svar på vad herr Lindholm skriver här:
Om det kommer sig nu att naturrätten är så självklar, hur kommer det sig att det finns folk som drar slutsatsen att immaterialrätt är förenlig med den?
Naturrätten är inte självklar. Att komma fram till den kräver mödosamt arbete, och det är lätt hänt att man
under detta arbete hamnar i en fallgrop (såsom de jag började med att räkna upp).
Att människor når olika slutsatser beror på att de är felbara. Det är inte självklart hur allmänna principer
skall tillämpas i det enskilda fallet. Att komma tillrätta med sådana frågor kräver ännu mer arbete, med
ännu fler fallgropar längs vägen. Vissa enskilda frågor är också lite klurigare än andra. Med andra ord
skulle det vara märkligt om de som förespråkar naturrätt var eniga i precis allt.
Med detta får läsaren tillsvidare vara nöjd.
58
Skolplikt: en polemik om barnarov – Augusti 25
För att undvika missförstånd vill jag uttryckligt påpeka att den här texten är skriven med glimten i ögat (därav ”en
polemik”). Men det betyder inte att jag inte menar allvar i sak, vilket jag gör.
Försök till välmenande inledning
Nu skall vi se.
Idén om skolplikt blev populär med Platon. Platon menade att barn skulle skiljas från sina föräldrar så
snart som möjligt efter födseln, och sedan växa upp utan att veta vilka deras föräldrar var. Tack vare denna
åtgärd i kombination med statligt skoltvång kunde barnen formas till lydiga och krigsdugliga undersåtar.
Hmm. Det där blev ju inte så bra. Jag börjar om.
När aztekerna inte offrade tusentals människor till guden Huitzilopochtlis ära eller lät halshugga dansande
kvinnor för att symbolisera skörden av majskolvar, hade de fullt upp med att inrätta och upprätthålla ett
av världens första skolpliktssystem.
Men vad i helv… OK, vi provar en gång till.
Martin Luther menade att frälsning aldrig kan erhållas genom goda handlingar, utan att det är en nåd man
bara kan få genom tro. Därför insåg han att skolplikten är av yttersta vikt, för med den kan alla barn lära
sig läsa, tvingas att läsa Bibeln och genom indoktrinering öka sina chanser att bli frälsta…
Sak samma. Ingen kan säga att jag inte försökte.
Skolplikt innebär barnarov
För en anständig människa måste frågan om skolplikt vara enkel. En anständig människa, om det ordet
skall betyda något, förespråkar ju inte barnarov. Det följer alltså att en människa av det slaget motsätter sig
skolplikten.
Ändå har vi skolplikt. Det kan t.ex. bero på att det inte finns någon anständighet här i världen; att människor i allmänhet är skadelystna och drivs av en önskan att plåga varandra. Om inte läsaren köper en så
bister människosyn finns alltid ett alternativ: att de är så okunniga att de inte begriper att skolplikt innebär
en form av barnarov. (Det är mindre bistert, men inte mycket mindre.)
Skolplikt betyder att alla barn i landet rövas bort från sina föräldrar vid en viss ålder för att bli tvångsplacerade i så kallade skolor. Väl på plats måste de lyda skolans alla regler och utföra en ansenlig mängd mer
eller mindre meningslösa uppgifter. Detta är uppenbarligen barnarov. Om du eller jag försökte oss på
samma sak skulle vi dömas (enligt 4 kap. 1§ brottsbalken) till ett minimum av fyra års fängelse. (Det motsvarar inte skolpliktens nio år, men det är bättre än inget.) Att staten har laglig rätt att begå systematiska
rikstäckande barnarov är naturligtvis oförenligt med idén om likhet inför lagen. Alla är jämlika, men vissa
är mer jämlika än andra.
Nu kanske läsaren i sitt översvinnliga oförstånd har ett par saker att invända. Han kan t.ex. påpeka att föräldrarna får information om var deras barn är, vad de gör och hur de mår. Eller att barnen släpps fria efter
skoldagens slut. Eller att många av barnen faktiskt tycker det är roligt att gå i skolan. Men inget av det är
egentligen relevant. Det finns onekligen fall av barnarov som är mer eller mindre grymma än andra. Det
förändrar inte att det rör sig om barnarov. Hade det inte varit barnarov skulle barnen (vad staten angår)
vara fria att lämna skolan när som helst, eller välja att inte gå dit från första början. Så är nu icke fallet.
59
Om gemene man inte begriper något så simpelt som detta när att han tillbringat en stor del av sitt liv i den
statliga skolan måste man fråga: är det trots skolgången eller på grund av den som han inget begriper?
Skolplikt innebär indoktrinering
Grundskolan kallas lämpligare för en korrektionsanstalt. Det är inte bara en plats dit barn rövas för att bli
undervisade i olika ämnen. Det är också och framför allt en plats där statliga direktiv avgör hur barnen
skall bete sig och vilka värderingar de skall ha. Med andra ord möjliggör skolplikten en effektiv och systematisk indoktrinering av alla barn mellan sju och sexton år.
Många anser att det här är en överdrift eller rakt igenom felaktigt. Deras oförstånd kan enkelt förklaras
med att de blivit indoktrinerade att blunda för sin egen indoktrinering. Men den förklaringen kan precis
lika enkelt avfärdas som ”question begging”, så man får väl tänka ett steg längre: Att många inte begriper
att grundskolan indoktrinerar landets barn, beror på att barnen indoktrineras i gängse värderingar som
inte brukar ifrågasättas. (Att de är gängse och sällan ifrågasätts beror förstås delvis på skolans indoktrinering.)
Kanske tror läsaren att jag hittat på alltihop, och kanske vill han också se några källor för mina påståenden.
Egentligen ser jag inte varför källor skall vara nödvändiga i det här ärendet. Alla vuxna svenskar har tillbringat nästan ett decennium av sina liv på en eller ett par av landets många korrektionsanstalter. Att hänvisa till läsarens egna erfarenheter bör vara nog. Men för att i alla fall citera ur Lpo94, alltså den läroplan
som gäller för grundskolan sedan 1994:
”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker
[förmedlingen av skolans värdegrund, d.v.s. indoktrineringen] genom individens fostran till rättskänsla,
generositet, tolerans och ansvarstagande.”
Förutom att barnen alltså skall fostras enligt två motsägande recept, kristen etik och humanism, skall de
”utveckla en vilja att handla med andras bästa för ögonen”, ”visa respekt för och omsorg om miljön i ett
vidare perspektiv” och utveckla en känsla för ”samhörighet, solidaritet och ansvar för människor utanför
den närmaste gruppen”. Med andra ord: landets barn skall ha värderingar som upprätthåller status quo. De
skall fostras till demokrater, altruister och socialister eller i alla fall ”socialliberaler” (ett motsägande recept
ger som bekant motsägande resultat).
Även när läsaren tvingats medge att våra barn rövas bort av staten för att bl.a. (det står ju svart på vitt)
fostras till solidariska (en socialistisk term för samhällelig altruism) kollektivister, invänder han kanske att
termer som ”korrektionsanstalt” och ”indoktrinering” är lite väl hårda. Han anser förmodligen att det hör
till att barn skall lära sig vad som är rätt och fel; vad som går an och vad som inte går an. Själv menar jag att
det om något är en välvillig terminologi.
Att aktivt pådyvla folket en viss uppsättning värderingar är lika illa som att göra det omvända (men inte
motsatta): att förhindra spridningen av vissa värderingar, t.ex. genom censur och bokbål. Båda metoder tjänar samma syfte: att kontrollera vad folk tycker och tänker, i avsikt att fostra goda medborgare och undvika uppror. Skolplikten är statens främsta verktyg för att uppnå detta, helt enkelt därför att barn är lättare
att påverka än vuxna människor som (får vi förmoda) lärt sig att tänka självständigt.
När Lpo94 talar om vikten av ”individens frihet och integritet” o.dyl. är det naturligtvis bara snömos.
Lpo94 är i sig självt ett brott mot individens frihet och integritet. Och när den talar om vikten av ”grundläggande demokratiska värderingar” måste även det betraktas som snömos, för hur demokratiskt är ett
land där alla som röstar har blivit indoktrinerade att stödja status quo? (Huruvida demokratin är legitim
eller ej kan inte diskuteras; svaret måste enligt läroplanen vara jakande.)
I ett futilt försök att tapetsera över alla dessa kränkningar försöker kanske läsaren vädja till politikernas
goda avsikter. Det för oss tillbaka till vad jag skrev ovan: antingen är dessa politiker moraliskt oanständiga
60
sadister, eller så är de förargligt okunniga om vad den moraliska anständigheten tillåter. Oavsett vilket
som stämmer är det inte en typ av människor man bör vilja överlämna sina barn till. Det finns ingen ursäkt
för att vara okunnig om vad som är och inte är barnarov.
Kortfattad personlig vittnesbörd
Som f.d. intern på två korrektionsanstalter i Eskilstuna kan jag med den personliga erfarenhetens auktoritet
ge konkreta exempel på sagda indoktrinering.
I lågstadiet läste fröken ur en bilderbok med bibliska berättelser som vi fick lära oss var bokstavligt sanna.
På FN-dagen fick vi sitta i ring och sjunga sånger om fred på jorden.
Klassen fick vid flera tillfällen besök av polisen som skulle prata om droger. Till stor del sprider polisen
desinformation, antingen genom överdrifter eller rena lögner. Först i vuxen ålder inser man att ”heroinisten som dör inne på en toalett vid Plattan” är en tafflig stereotyp hämtad från modstrilogin av Stefan Jarl.
Vi fick liknande desinformation av andra intressegrupper, t.ex. när NSG kom för att tala om cigaretter, eller
under en friluftsdag sponsrad av IOGT.
Vi fick lära oss att det i grund och botten existerar tre olika samhällssystem: fascism (förtryck), demokrati
(frihet) och anarki (kaos).
Vi fick ingen information om Sovjetunionens förtryck. Jag gick ut nionde klass utan att känna till ordet ”gulag”. (Ordet ”Auschwitz” var naturligtvis desto mer bekant.)
I sexualkunskapen fick man underförstått lära sig att sex var något hemskt. Det var något som präglades av
sjukdomar och oönskade graviditeter. Kanske kunde sex ändå vara givande, men bara om man är riktigt
förälskad. (Av alla saker man kan förmoda att barn lär sig på egen hand…)
Vi hade en antirasistdag (men ingen antibarnarovsdag).
Och det vanliga: alla är lika mycket värda, det är orättvist om den ene får mer än den andre, ingen skall
lämnas utanför, vänd andra kinden till, om du har ett äpple vill du dela det med mig och Sverige är ett fritt
land.
Att kunna läsa, skriva och räkna
Idag anses skolplikten mer eller mindre oantastlig. Den kritiseras sällan och fördöms nästan aldrig, ens på
Internet där alla extremister kan få en syl i vädret. (Att vara en extremist är extremt illa får man lära sig av
skolans extrema antiextremism.) Varför är det så? Jag skrev i och för sig några rader om det ovan. Men det
finns också en myt som jag behöver öppna slagkraftig spärreld mot: myten om att skolplikten behövs för
att alla barn skall kunna lära sig läsa, skriva och räkna.
Man kan inte förneka att barn lär sig många viktiga saker i skolan, men oavsett vad de lär sig kan det aldrig
rättfärdiga skolplikten. Ej heller kan man förneka att skolpaketet innehåller en del meningslösa kurser.
Själv fick jag t.ex. ägna tre timmar i veckan en hel termin åt att spela Kalinka på balalajka. Åter andra kurser
är värre än meningslösa – t.ex. gymnastiken, vars filosofiska och historiska rötter är verkligt motbjudande.
Barnens behov av att kunna läsa, skriva och räkna används som en mur mot all form av kritik mot skolplikten eller statliga skolor som sådana. Om inte staten rövar bort landets barn för att tvinga dem att lära sig
läsa, skriva och räkna, skulle de aldrig lära sig det, och samhället skulle förfalla och himlen falla ner och
61
världen gå under i ett hav av eld och lågor. Att privat undervisning kunde vara bättre, effektivare och
framför allt ett moraliskt alternativ kan inte komma på fråga.
Låt oss riva den muren en gång för alla. Att barn inte skulle lära sig att läsa, skriva och räkna om skolplikten avskaffades är lika absurt som att folk skulle svälta för att ICA är privat. Tvärtom borgar marknaden för
relevans, kvalitet och rationellt grundade betyg. (Att gå i försvar för privat undervisning skulle emellertid
kräva en lika lång uppsats till, så det får skjutas på framtiden.)
Avrundning
Nog med antipatier. Dags att avrunda polemiken.
De som fortfarande vägrar inse att skolplikt innebär barnarov, och att indoktrinering av landets barn är en
gigantisk kränkning av deras rättigheter, förblindar sig själva. De påminner om prelaterna som vägrade att
titta i Galileos teleskop, av rädsla för att upptäcka något som skulle förändra deras världsbild. Galileo förändrade omsider deras världsbild oavsett. Att den här uppsatsen skulle åstadkomma en liknande förändring ifråga om skolplikt är osannolikt – men det sista som dör med människan är hoppet, brukar det ju
heta.
Tillsvidare får den som inte håller med om teserna kvarsittning, så att han kan läsa uppsatsen en gång till.
Eventuell dumstrut är frivillig.
62
Fleischers tolv teser om liberalismen
– September 10
För ett par veckor sedan skrev Rasmus Fleischer tolv teser om liberalismen på sin blogg Copyriot.1 Jag har
inte läst bloggen förut, men flera bekanta tyckte att jag borde bemöta hans punkter. Det är vad jag gjort här.
*
§1. Fleischer skriver att liberalism är ”ett samlingsnamn för en uppsättning individuella rättigheter”. Det
håller jag väsentligen med om. Men jag kan omöjligen hålla med när han fortsätter att rada upp en katalog
av rättigheter: yttrandefrihet, äganderätt, rätt till liv, rätt till sin kropp, rätt till säkerhet, rätt till bostad, föräldrars rättigheter, barns rättigheter, ”mänskliga rättigheter av alla möjliga slag”.
Man kan sitta och rabbla upp hur många konkreta rättigheter som helst, från rätten att göra morgontoalett
till rätten att stå på huvudet och samtidigt vissla nationalsången baklänges. Förvisso har man sådana rättigheter, men de är inget annat än följdsatser från mer grundläggande sådana – ytterst från rätten till liv.
Liberalism är absolut ett samlingsnamn för en uppsättning individuella rättigheter, men det duger inte
med vilken uppsättning som helst. Rättigheter är inte lösryckta dogmer att välja och vraka bland. De måste
förenas hierarkiskt av en rationellt motiverad rättsteori.
En rättsteori måste börja med rätten till liv. Det är inte en godtycklig början; att den måste börja där beror
på att livet är den yttersta förutsättningen för att kunna ha några rättigheter över huvud taget. Alla andra
rättigheter är antingen aspekter eller implikationer av rätten till liv. Denna rätt innebär, i vid bemärkelse,
att man har rätt att handla som man vill kring det som rör ens eget liv. Den innebär rätten att handla för att
bevara sitt liv, förbättra sitt liv, förslösa sitt liv eller avsluta sitt liv. (På omvänt sätt innebär den att man inte
får inskränka andras rätt att leva sina liv som de själva önskar.) Mer specifika rättigheter, som äganderätt
eller yttrandefrihet, existerar redan implicit i den mest grundläggande rätten till liv.
Ifall man missar eller bortser från hierarkin kan det tyckas rimligt att slänga in vilken förment rättighet som
helst i grytan. Men att tala om exempelvis kollektiva (barns eller föräldrars) rättigheter är förrädiskt – inte
därför att barn eller föräldrar skulle sakna dem, men för att de inte har några extra rättigheter i egenskap av
barn eller föräldrar. Individer har rättigheter. Alla individer har samma rättigheter. Ytterst för att alla individer har en enda uniform rättighet: rätten till liv. Andra exempel, som ”rätten till bostad”, hamnar i direkt
konflikt med rätten till liv. Har man inte rätt att avgöra hur andra skall leva sina liv, har man inte heller rätt
att tvinga dem att förse en med en bostad.
*
§2. Vidare skriver Fleischer att det finns ett överflöd av rättigheter som hamnar i ständig konflikt med varandra. ”Liberal politik handlar därför alltid om urval.” På något sätt måste man alltså välja vilka rättigheter
som skall skyddas och vilka som inte skall skyddas, och resultatet blir en kompromiss han kallar för ”realliberalism”. ”Någon ’ren’ liberalism kan aldrig existera, utom i ord.”
Att det skulle finnas en klyfta mellan idéer och konkret verklighet var Platon den förste att föreslå. Enligt
honom är alla ting bristfälliga kopior av fullkomliga idéer i en annan dimension (”idévärlden”). Man åberopar väsentligen samma klyfta ifall man hävdar att det finns en idé om ren liberalism, men att varje försök
att förverkliga idén måste ge bristfälliga resultat. Den klyftan är falsk – och försåtlig, eftersom den implicerar
att våra idéer är fundamentalt skilda från verkligheten. Men en idé skild från verkligheten är irrationell.
Idéer behöver bygga på och vara stadigt förankrade i vår konkreta yttervärld. Om de inte handlar om verkligheten är de kognitivt tomma och därmed meningslösa (eller värre: utgör hinder för kognitionen).
Eftersom Fleischer verkar se rättigheter som lösryckta dogmer, den ena lika god som den andra, märker
han att de hamnar i konflikt med varandra. Han drar slutsatsen att liberalism i ”realvärlden” går ut på att
1
http://copyriot.se/2010/08/24/tolv-teser-om-liberalismen/
63
välja vilka rättigheter som skall upprätthållas och inte. En rimligare slutsats vore att han helt enkelt tänkt
fel. När man upptäcker att ens resonemang leder till paradoxer är det en indikation på att man begått ett
misstag någonstans. Stämmer inte kartan med terrängen är det kartan som har fel – man försöker inte pådyvla terrängen en felaktig karta (t.ex. genom att gå utför ett stup för att kartan säger att stupet är en väg).
På liknande sätt bör man inte försöka pådyvla liberalismen en motsägelsefull rättsteori. Vad man bör göra
är att kontrollera sitt eget resonemang och försöka eliminera motsägelserna.
När man inser att rätten till liv måste vara den yttersta rättigheten upphör paradoxer av det här slaget. Den
är en ledfyr som antingen ger andra rättigheter fri passage eller låter dem gå på grund. Det finns ingen
nödvändig konflikt mellan min rätt att leva mitt liv som jag vill, och din rätt att leva ditt som du vill. (En
konflikt uppstår först när den ene kränker den andres rätt, genom direkt eller indirekt våld.) Om man upptäcker att en förment rättighet är oförenlig med rätten till liv har den gått på grund och måste kasseras. Att
hålla fast vid en motsägelsefull ”rättighet” är lika absurt – och i slutändan lika ödesdigert – som att hålla
fast vid en karta som säger att ett stup är en väg.
*
§3–4. Fleischer presenterar två skiljelinjer: en som går mellan det privata och det offentliga, och en som går
mellan det ekonomiska och det politiska. Tudelningen anser han vara ”en allmän ledstjärna för liberalismen”. Han skriver att ”alla som vill försvara någon av alla individens rättigheter måste i någon mån utgå
från möjligheten att åtskilja ekonomi och politik, privat och offentligt”.
Det här är en artificiell tudelning som bara tjänar till att urvattna rättighetsbegreppet ytterligare. Individer
har rättigheter – nämligen de rättigheter som kan föras tillbaka på den mest grundläggande rätten till liv.
Det finns inga speciella rättigheter som är privata, offentliga, ekonomiska eller politiska. Förvisso finns
”möjligheten att åtskilja” områdena, vilket kan vara rätt och riktigt beroende på sammanhang. Men i det här
sammanhanget implicerar det att det skulle finnas särskilda ”offentliga” rättigheter som gärna hamnar i
konflikt med de ”privata” rättigheterna o.s.v. Mot bakgrund av vad jag skrivit i §1–2 tror jag att läsaren
förstår dilemmat. Att dela in rättigheter i godtyckliga kategorier tillför inget och bäddar för missförstånd
och motsägelser. (Det gäller alla begrepp, inte bara rättigheter.)
En handling är aldrig enbart privat eller offentlig o.s.v. utan överlappar olika områden. Att dricka ett gott
tjeckiskt öl är t.ex. något man gör i sitt privatliv, men det är också ett ekonomiskt val, eftersom öl inte är en
gratisvara. Det kan vara ett offentligt val i olika betydelser av ordet, t.ex. om dricker ölet på krogen eller
under arbetstid. Och det kan vara ett politiskt val om man i protest mot tullavgifter smugglat hem det från
utlandet. Vi må urskilja olika aspekter av en handling (som att dricka öl) men den är alltid individuell, och
huruvida individen har rätt att utföra den eller ej beror ytterst på om den är förenlig med rätten till liv.
(Öldrickande är det, tack och lov.)
I övrigt ett par petiga invändningar.
Fleischer skriver att ”flera av de liberala rättigheterna förutsätter tydliga definitioner”. Alla begrepp förutsätter tydliga definitioner, inkl. alla rättighetsbegrepp. Ett begrepp som saknar en tydlig definition är inte
alls något begrepp – det är en rad godtyckliga bokstäver eller ett läte utan kognitivt innehåll.
Ett annat uttalande: ”Ekonomin baseras på privat ägande, politiken på offentligt åsiktsutbyte.” Det här
stämmer inte. Privat ägande är nödvändigt på grund av behovet att tänka ekonomiskt – inte tvärtom. Behovet av att tänka ekonomiskt beror i sin tur på att människan befinner sig i ett tillstånd av knapphet. När
något existerar i överflöd blir det meningslöst att tala om äganderätt. (Det finns få exempel på sådant överflöd, men luft är i alla fall ett.) Vad gäller politiken baseras den inte på att folk byter åsikter med varandra,
utan på våld eller hot om våld. Ett politiskt beslut är inte en åsikt, det är ett påbud som (på gott och ont)
upprätthålls i lag.
64
*
§5. Här hittar vi bara en liten historisk reflektion som jag inte har mycket att säga om. Fleischer gör dock
några märkliga yttranden, som att offentligheten 1789–1914 antogs frikopplad från ekonomiska intressen.
Sällan har väl ekonomiska intressen haft en så framtonad roll som under och efter den industriella revolutionen.
*
§6. Fleischer skriver: ”Fortfarande menar vissa att det finns en sann liberalism, med förmåga att ge det sant
liberala svaret i varje fråga.” Ja, om det liberala kunde vara lite vad som helst vore det ju meningslöst att
tala om liberalism. Antingen försvarar man individens rätt till liv (och följdsatser från den rätten, som frihet, äganderätt, och rätten att sträva efter lycka). Eller så gör man det inte. Lagen om det uteslutna tredje
gäller.
Vad jag framför allt vill bemöta är emellertid det här: ”Denna [sanna liberalism] må kallas för libertarianism, nyliberalism eller objektivism – gemensamt för de olika varianterna är att de vill lösa det realliberala
urvalets problem genom att skilja mellan positiva rättigheter och negativa rättigheter.” Objektivismen är
inte en ideologi utan ett filosofiskt system som omfattar (men som inte begränsas till) politisk teori. Den försöker inte heller lösa något urvalsproblem, eftersom det aldrig uppstår ett sådant när man tänker korrekt,
d.v.s. bl.a. motsägelsefritt. Och vad mer är: påståendet om att objektivismen skulle skilja mellan positiva och
negativa rättigheter visar bara att Fleischer pratar i nattmössan.
Enligt objektivismen är en rättighet ”en moralprincip som definierar och erkänner individens handlingsfrihet i ett socialt sammanhang”. Med andra ord är en rättighet i grund och botten en rätt att handla. Varje
handling har positiva och negativa aspekter. Ta exempelvis rätten till liv. Den har både en positiv aspekt
(rätt att handla hur man vill i frågor som rör ens egen tillvaro) och en negativ aspekt (rätt att slippa bli
hindrad från att göra det). Eller äganderätten: rätt att handla för att skapa eller skaffa egendom, och rätt att
slippa bli bestulen. Det är också en felaktig uppfattning att man aldrig kan ha rätt att kräva aktiva handlingar från andra människor. Det beror alldeles på situationen. Om man t.ex. skrivit kontrakt på att få produkt x av person y inom tidsperiod z har man också rätt att kräva det, inte sant?
Att kalla rättigheter för antingen positiva eller negativa är således felaktigt. Vill man nödvändigtvis göra en
liknande uppdelning går skiljelinjen mellan motsägande och icke motsägande rättigheter. Att Fleischer talar så
mycket om ett ”överflöd” av rättigheter som man måste skapa ett ”urval” från, beror av allt att döma på att
han accepterar att motsägelser kan existera. Istället för att försöka formulera en motsägelsefri rättsteori
hävdar han att det finns ömsesidigt uteslutande rättigheter.
*
§7–8. Här skriver Fleischer att konservatismen och socialismen uppstod som svar på liberalismen under
1800-talet. Det är uppenbart felaktigt eftersom bägge ideologier är äldre än liberalismen, och ingen av dem
uppstod så sent som på 1800-talet. Konservatismen har sina rötter i engelsk toryism, vilken dök upp runt
mitten av 1600-talet, och socialismen kan vi spåra ända till Platon, även om ordet socialism användes först
vid mitten av 1700-talet. Liberala anor kan vi spåra genom renässansen, men som ideologi formades den av
John Locke, som publicerade Andra avhandlingen om styrelseskicket 1690.
Fleischer skriver att ”varken socialism eller konservatism går utanför det realliberala ramverket”. Enligt
honom är en ideologi liberal ifall den talar om rättigheter, oavsett vilka dessa rättigheter är och vad de innebär i konkret verklighet. Eftersom socialister och konservativa talar om rättigheter, står de innanför det
liberala ramverket. Men att dela in ideologierna på detta sätt är vettlöst. Alla ideologier måste antingen tala
om rättigheter, eller förutsätta dem i tysthet. En rättighet är inget annat än en legitim handlingsfrihet, och
65
alla ideologier måste ju hävda att någon handlingsfrihet är legitim, vare sig de använder begreppet ”rättighet” eller ej. Det väsentliga är inte om man talar om rättigheter eller ej. Det väsentliga är vilka rättigheter
man talar om.
Liberalismens unika kärna är rätten till liv, med dess aspekter och implikationer. Andra ideologier talar om
andra rättigheter. Konservativa kan exempelvis tala om rätten till ett arv, en kultur o.dyl. Sådana ”rättigheter” står i konflikt med rätten till liv, för om folk tillåts leva sina liv på eget sätt kan arvet komma att suddas
ut och kulturen lär sannolikt förändras och blandas med andra kulturer. Därför önskar konservativa lagar
som säkerställer arvet, kulturen, och vad mer de nu kan vilja skydda. Likadant blir det för socialister. Vi
märker att de olika ideologierna står i direkt konflikt med varandra. De är varandras motsatser på flera
fundamentala punkter. Att påstå att konservatism och socialism verkar inom ett liberalt ramverk är alltså
både felaktigt och förvirrande.
Fleischer skriver att fascismen är antiliberal men kommunismen ickeliberal. Drar vi skiljelinjen där den hör
hemma – mellan respekt och respektlöshet för rätten till liv – märker vi emellertid att både konservatism,
fascism och socialism/kommunism är antiliberala (d.v.s. står i direkt motsats till liberalismens grundläggande värderingar).
*
§9. Fleischer reflekterar kring hur de olika ideologierna skiljer sig i synen på familj och barnuppfostran. Jag
har inget att tillägga, förutom att tesen inte har med liberalism att göra.
*
§10. Fleischer skriver att konservatism och socialism kan jämföras och ställas mot varandra i demokratiska
val, medan fascism och kommunism ”inte går att begripa som ideal vars för- och nackdelar kan jämföras
med andra”. Jag förstår inte vad som skulle vara så svårt med att begripa fascismens eller kommunismens
ideal. Förvisso delar jag dem inte, men jag kan förstå vilka de är. Jag kan uppenbarligen också jämföra dem
med varandra och väga eventuella för- och nackdelar mot varandra. Vidare kan både fascister och kommunister ställa upp i folkval, även om deras ideologier är eller kan vara antidemokratiska. Samma sak gäller väsentligen även för liberaler.
*
§11. ”Enda sättet att förhålla sig gentemot liberalismen är helt utan kritisk distans.” Vad det innebär vet jag
inte riktigt. Det enda som kommer mig för att svara, är att många verkar förhålla sig både kritiska och distanserade till liberalismen.
*
§12. Fleischer repeterar bara klyftan som tar upp i §3–4. Jag har inget att tillägga.
66
Valåret 2010 – en vecka senare – September 25
Schumpeter menade att demokrati är konkurrens om politiskt ledarskap. Det stämmer såvitt jag kan se väl
överens med verkligheten. Varje politiker, parti eller block går till val på enskilda sakfrågor de vill genomdriva till stöd för något särintresse (implicit på bekostnad av andras särintressen). Socialdemokraterna
gjorde till exempel stor sak av att unga får vänta tre månader på Arbetsförmedlingen innan de kommer in i
systemet. Det är knappast en viktig fråga på det stora hela, men många väljare är unga. Alltså gäller det att
fiska upp deras röster genom att fokusera på något som många av dem har skäl att beklaga sig över.
Det för oss vidare till Bastiats idé om statens natur: han skrev att ”staten är den stora illusion i vilken alla
tror sig kunna leva på andras bekostnad”. Och det är ju faktiskt den illusion som präglar kampen mellan
särintressen. Vad somliga vill ha tvingas alla betala för; det ena särintresset infrias på bekostnad av andra
särintressen. Jag har en aversion mot detta sakernas tillstånd som många har svårt att förstå. För mig är det
hela enkelt. Ett samhälle består inte av spelpjäser för mäktiga händer att flytta runt hur de vill. Det består
av individer begåvade med rättigheter. Människor är mål i sig själva – inte medel för andras mål.
Med andra ord är jag ganska ointresserad av partipolitik. Vad som engagerar mig är idéer, inte vilka särintressen politiker vill uppfylla eller göra ned. Till skillnad från många följde jag inte ens valvakan. Istället
släckte jag ner, tände en rökelse och redigerade foton från en trevlig kväll i Hammarby Sjöstad en månad
tidigare. Ärligt talat hade jag inte ens tänkt skriva något om valet. Men efter allt nonsens folk sagt både före
och efter att resultatet presenterats kan jag inte låta bli. Att ”fatta pennan” är ibland det enda sättet att bli
kvitt den där gnagande känslan av irritation. Ni vet. Den man ibland får när vissa saker förblir osagda.
En aspekt av valet 2010 är den dubbla enkelspårighet som rått bland väljarna. Före valdagen var många
inställda på att taktikrösta på alliansen, för att slippa de rödgröna och inte minst Lars Ohly på utlovad ministerpost. Själv tänkte jag annorlunda. Som alla vet eller bör veta är en enskild röst försumbar i ett folkval.
Ifall man röstar i hopp om att påverka valresultatet ägnar man sig åt självbedrägeri. Det enda man strängt
taget kan uppnå med sin röst är att ge uttryck för sina egna värderingar, och då kan man inte – i alla fall
inte som klassiskt liberal – stödja alliansen. Min röst i det här valet gick därför till det enda befintliga parti
som representerar mina värderingar: med andra ord Liberala partiet.
Efter valdagen var hotet från de rödgröna bortglömt. De förlorade, och vi slapp se en kommunist som
svensk minister. Istället en ny enkelspårighet, i och med SD som kom in i riksdagen med hyfsad marginal.
Vissa förvånades, som om de levt under en sten det senaste decenniet. Andra fick sina onda aningar besannade. Och alla – frånsett de tre hundra tusen väljare som röstat på SD – gick till ljudligt indignerad protest mot oförrätten. Johan Norberg gjorde stort nummer av partiets nynazistiska förflutna, och Mattias
Svensson ville ”gråta och slå någon på käften”. För egen del är jag inte mer förtjust i SD än någon annan av
dess motståndare, men det gäller också att behålla proportionerna. En oförutsedd hotbild reser sig nämligen från ett ännu värre parti.
Problemet med att stirra sig blind på en sak är att man förlorar allt annat ur sikte. Man ser inte att environmentalisterna fick nära sjuttiofem tusen fler röster än SD. Eller att kommunisterna fick nästan lika
många. Man hakar upp sig på en enda fråga, den om invandring, och glömmer alla andra även om de är
minst lika viktiga. SD vill ha en begränsad invandring och Mp vill på sikt ha en alldeles fri invandring. Om
det vore den enda fråga all politik handlade om skulle jag ha sympati med enkelspårigheten. Även jag förespråkar fri invandring. Men nu finns det ju faktiskt fler frågor att ta hänsyn till, och Mp eller Vpk blir inte
ett mindre hot bara för att det är svårt att kalla dem rasister.
Många har frågat sig: ”Hur kunde det hända?” Hur kunde rasister få en fot i riksdagen? Ett otal mer eller
mindre plausibla teorier har framförts, som om några behövdes. SD fick sina tjugo mandat på samma sätt
som alla andra partier får mandat: genom att många ville rösta på dem. Det är inte märkligare att vilja rösta
på SD än att vilja rösta på Mp och Vpk eller något annat särdeles ofrihetligt parti. Kanske är det till och
med mindre märkligt. SD ställer upp en dikotomi mellan svenskar och invandrare. Den är förvisso falsk,
67
men alla väljare är svenskar och tillhör den potentiella intressegruppen. Att de fångar upp en bred folkmängd är i och för sig tragiskt, men inte obegripligt.
Som många har påpekat beror SD:s framgångar delvis på att inga velat argumentera mot dem i sak. Kom
ihåg Schumpeters övertygelse om att demokrati är konkurrens om politiskt ledarskap. När bara en affär
säljer den vara man vill ha, är det dit man får gå. Och när bara ett parti tar upp den fråga man tycker är
viktig, är det på det man får lägga sin röst. För att kunna argumentera effektivt mot SD måste vi överge
tanken på speciella ”anti-SD-argument” och börja tänka i mån av allmängiltiga principer. Jag tror inte väljarna bryr sig om pejorativa tillmälen och floskler om ”allas lika värde”. De behöver höra argument för
individens frihet och rättigheter – helst i samband med sunda nationalekonomiska teorier.
De flesta SD-väljare kommer förmodligen aldrig höra sådana argument och teorier, i alla fall inte mer än
ytterst undantagsvis. Skälet är enkelt: argument och teorier av det slaget gör mer än att stjälpa SD. De stjälper på samma gång partier som Mp och Vpk, såväl som i långa loppet de andra riksdagspartierna. Svenska
medier saknar en Thomas Sowell. Vad de har är Johan Norberg och Mattias Svensson. Så länge den förre
hellre talar om SD:s förflutna än om de principer som ligger partiets politik till grund sker ingen opinionsförändring. Och eftersom den senare valde att lägga sin röst på environmentalism i år, har vi nog inget att
vänta oss från det hållet. (OK, de har några fler, men inte många.)1
Summan av kardemumman är ändå att man fokuserar för mycket på SD, som om det fanns en grundläggande skillnad mellan deras politik och de andra partiernas. Det gör det inte. Alla partier ställer särintresse
mot särintresse, och jag har svårt att se varför ”svenskar mot invandrare” är så mycket värre än t.ex. ”de
fattiga mot de rika” eller ”miljön mot teknologin”. Och vad gäller tillmälen borde ”socialist”, ”kommunist”
och ”environmentalist” vara precis lika pejorativa som ”rasist”. Rasismen må stå till svars för de omkring
11 miljoner människor som dog i nazistiska koncentrationsläger under andra världskriget. Men vad skall
stå till svars för de 20-43 miljoner som dog av svält under Maos ”stora språng”, eller de 2-10 miljoner som
dog under Holodomor i Ukraina – eller de hundra tusentals som dött varje år i malaria, på grund av FN:s
miljöpolitiska förbud mot DDT? Inte är det rasismen i alla fall.
Saken är den att gemene man inte tänker i mån av idéer och deras implikationer i det verkliga livet. Skall vi
bilda effektiv opinion mot SD är det vad vi måste förändra. Så länge en bred allmänhet låter sig styras av
rena hugskott (som om Lars Ohly blev en bättre människa för att han inte vill sminka sig med Jimmie
Åkesson) eller lösryckta sakfrågor kan vilket parti som helst vinna mandat. Behöver läsaren ytterligare belägg för den saken kan jag tala om att Svenskarnas parti (gamla NSF) knep ett kommunalt mandat i år. Regelrätta nazister har enligt lag politiskt inflytande över Grästorp, en ort i Västergötland. Jag har sagt det
förut och jag säger det igen: demokratin bör begränsas av en konstitution som säkerställer individens rättigheter.2 Det skulle göra processen kort med den hotbild som reser sig från socialister och andra.
Det finns förstås glada nyheter också. Liberala partiet fick 716 registrerade röster i år, jämfört med 202 valåret 2006.
1
2
Jag rekommenderar gärna Fredrik Segerfeldts analys av Miljöpartiet här: http://www.svensktidskrift.se/?p=8899
Närmare bestämt har jag sagt det förut här: http://www.equil.net/?p=1101
68
Vad induktion är och inte är
– Oktober 19
En tjock skotte hävdade för ett par hundra år sedan att det finns ett grundläggande problem med induktion. Men det säger dig förstås inte så mycket, om du inte först vet vad induktion är.
Induktion innebär enligt NE ”slutledning i vilken man sluter sig till en allmän lag från ett antal enskilda
iakttagelser”. Ponera till exempel att du sparkar på en boll och ser hur den rör sig framåt. Så sparkar du
igen och igen, varje gång med samma resultat. Till sist drar du en allmän slutsats i stil med ”bollar sätts i
rörelse när man sparkar på dem”. Så går induktion till. Det var väl inte så komplicerat?
Faktum är att du drar den här typen av slutsatser jämt och ständigt. Det är mer eller mindre ofrånkomligt,
något som även den tjocke skotten insåg, David Hume hette han förresten. Vore du oförmögen att inducera
skulle tillvaron framstå som ett slumpartat flux; varje händelse skulle verka frikopplad från varje annan.
Induktion är en oavvislig aspekt av att ha förstått lagen om orsak och verkan. Om du begriper att en händelse måste ha orsakats av en annan, begriper du också att det råder lagbundenhet i hur orsak ger upphov
till verkan.
Men så var det alltså det där förmenta problemet.
Ofta illustreras det på följande sätt: Länge hade man bara sett vita svanar och antog därför att alla svanar är
vita. Den slutsatsen visade sig naturligtvis felaktig så fort man upptäckte att det också finns svarta svanar.
Hur kan det då sägas vara giltigt att dra generella slutsatser från enskilda iakttagelser? Oavsett hur många
vita svanar man ser och oavsett hur ofta man ser dem, säger det inget om huruvida det existerar svanar
som är svarta.
Eller så här av en engelsk piprökare: Tänk dig en kalkon som under första morgonen på farmen märker att
den får mat klockan nio. Så upprepas detta mönster dag för dag och vecka efter vecka, tills kalkonen känner sig tryggt försäkrad om att den kommer utfodras samma tid varje morgon. Omsider visar det sig att
kalkonen invaggats i en falsk förhoppning, eftersom den på julaftonsmorgonen blir nackad. Oavsett hur
många gånger kalkonen fått mat klockan nio på morgonen, säger det inget om huruvida rutinen kommer
upprepas även i framtiden.
Saken är bara den att ingen inducerar på det här sättet.
Alla kan begripa att iakttagelser av vita svanar inte bevisar att det vore omöjligt för en svan att vara svart.
Den enda allmänna slutsats man rimligtvis kan dra av alla dessa iakttagelser är att ”det kanske bara finns
svanar som är vita” eller ”svanar är såvitt vi hittills kunnat se alltid vita”. På samma sätt kan vi till exempel
inte hävda att vädret måste bli soligt och fint imorgon, bara för att det varit soligt och fint idag, igår och
dagen före det. Vi kan bara säga något i stil med att det ”förhoppningsvis blir soligt och fint även imorgon”.
Hur kommer det sig? Induktion består inte i att räkna upp ett visst antal iakttagelser och sedan, baserat
endast på iakttagelsernas antal, dra slutsatsen att ”eftersom det hänt x antal gånger måste det alltid hända”.
Snarare består induktion i att identifiera kausala samband, grundat på en förståelse för att lagen om orsak
och verkan (med Rands ord) är ”identitetslagen tillämpad på handling”. Det låter kanske lite invecklat,
men det betyder bara att vad saker är avgör hur de påverkar och påverkas av andra saker.
Gå tillbaka till din slutsats att ”bollar sätts i rörelse när man sparkar på dem”. Det är en allmän slutsats,
men man måste vara noga med att behålla kontexten. Kunskap är kunskap om något specifikt; byter man ut
det specifika mot något väsentligt annorlunda är kunskapen inte längre tillämplig. Det är sant att bollar
sätts i rörelse när man sparkar på dem, givet den kontext i vilken slutsatsen dras. Ifall vi byter ut bollen
mot en blyklump på flera hundra kilo kanske det inte längre stämmer, men att anföra det som kritik mot
den ursprungliga induktionen vore ett missgrepp. En boll av bly är i sammanhanget väsensskild från en
69
vanlig fotboll. Är bollarna väsentligt annorlunda betyder det att de kausala förhållandena ändras, och det
innebär i sin tur att man blir tvungen att göra en ny induktion.
Ett annat problem med exemplen är att de behandlar iakttagelserna som isolerade fenomen, skilda från alla
andra.
Kunskap måste integreras med annan relevant kunskap. Det finns bara en verklighet och i denna enda
verklighet kan inte finnas några motsägelser; alltså måste vi förena nya kunskaper med gamla. När du t.ex.
ser alla dessa vita svanar vet du förmodligen en del om både svanar och andra djur. Du vet att det finns
stor variation i djurriket, och kanske till och med att mörk pigmentering skyddar mot solens UV-strålning.
Om du vet så mycket inducerar du kanske att ”svenska svanar tycks vara vita, men om det finns svanar på
södra halvklotet är de kanske bruna eller svarta”. (Mycket riktigt kommer svarta svanar från Australien.)
Likadant bör du resonera ifråga om vädret. När du sitter där i solen och hoppas att det ska bli sol även
imorgon är du inte bara ett par dagar gammal. Du har levt många år och har tillgång till bredare kunskaper. Du har sett vår bli till sommar, sommar bli till höst och höst bli till vinter. Du har märkt att vissa dagar
kan börja med sol men övergå i regn och rusk (eller omvänt). Du har läst meteorologernas väderrapporter
och märkt att inte ens de kan förutspå morgondagens väder med säkerhet. Dina slutsatser om vad för väder
det kan tänkas bli i framtiden måste förenas med dessa kunskaper.
Alltså samma sak för kalkonen i den engelske piprökarens exempel, Bertrand Russell hette han förresten.
Det finns väsentliga skillnader på vad en människa och en kalkon vet och kan veta. En kalkon saknar förmåga att tänka begreppsligt och kan därför inte inducera. Den kan säkert vänja sig vid något som hela tiden upprepas, men den kan inte identifiera abstrakta kausala samband och dra slutsatser om allmänna
lagar. Ej heller kan den ha någon ringaste kunskap om vad julafton är och hur en sådan högtid brukar firas
– något som varenda människa kan förväntas veta.
Och så var det med det! OK, några ord till då.
Det här är inte ett ”försvar” för induktion, utan ett rudimentärt försök att förklara vad induktion är (och
vad det inte är). Frågan är inte om induktion är en giltig metod, som om man på något sätt skulle behöva
rättfärdiga den. Frågan är bara hur induktion går till och hur man inducerar på korrekt sätt. Många hävdar
att det är logiskt ogiltigt att inducera, därför att man inte kan bevisa eller motbevisa en induktiv slutsats
annat än med en annan induktiv slutsats. Jag menar tvärtom. Detta innebär att induktion är en fundamental byggsten i vårt abstrakta vetande, och att det faktiskt är omöjligt att på rationella grunder hävda något
annat.
70
Miljöpartiet är inte ett liberalt alternativ – Oktober 27
"Gå framför allt inte med i fel ideologisk grupp eller rörelse, i syfte att 'göra något'... Att gå med i sådana grupper
innebär att vända på den filosofiska hierarkin och köpslå med grundläggande principer för att vinna någon ytlig politisk sakfråga, vilket är dömt att misslyckas. Det betyder att du undergräver dina idéer och hjälper dina fiender till
seger."
– Ayn Rand
Någon undrade vad jag tycker om att Mattias Svensson blivit miljöpartist. Svaret är att jag tycker det är
tragiskt. Svensson brukade vara någon med ovanlig intellektuell skärpa. På sistone framstår han som ett
skämt. Och att han gör det beror inte så mycket på att han lade sin röst på Miljöpartiet i årets val – utan
framför allt på hur han motiverar det.
På sin blogg1 skriver Svensson att han "egentligen" är centerpartist, förutom att han inte längre vill rösta på
centern. Han skriver att en röst på Miljöpartiet är orättvis, men att han vill rösta på dem. Han tillägnar sin
röst på Wetterstrand en mängd andra politiker han anser vara frihetsvänner, inkl. två vänsterpartister. Han
skriver att han och Wetterstrand "inte är särskilt överens i sakfrågorna", men att Wetterstrand "knappast
[har] låga ambitioner" (vilket bara kan betyda att ambition enligt Svensson har företräde framför sakfrågor). Han skriver i en diskussion på Facebook att han skulle ogilla ifall de rödgröna fick majoritet, trots att
han valde att rösta för just det. Han uppger sig fortfarande lite besviken över att Federley röstade för FRAlagen 2008, trots att en röst på Miljöpartiet är en röst för "mobilfria vagnar, genetikförbud, kärnkraftsmotstånd, stängda krogar klockan 3, bevarat alkoholmonopol, normkritiska myndigheter, höjda skatter". Nej,
ta inte mitt ord för det. Ta Svenssons. Det är ett direkt citat från hans blogg.
Svenssons spaltmeterlånga förklaring kan i princip kokas ner till "jag tillhör ett annat parti, jag vill inte se
de rödgröna få majoritet, vi är inte överens i sakfrågorna, att rösta grönt vore orättvist – men jag tänker
göra det ändå". Vad är det som gör att Svensson vill rösta på Miljöpartiet? Jo, Wetterstrand har sagt att Mp
är det mest liberala alternativet det här valet. (Jakob Dlouhý har träffsäkert svarat att "vi får hoppas att Jehovas Vittnen, EAP, Kommunistiska Partiet eller dylika inte plingar på Mattias dörr och lovar detsamma".)
Förvisso har Wetterstrand fel eftersom det finns ett klassiskt liberalt partiman kunde rösta på. Men Svensson, som kallar sig klassiskt liberal, vill inte rösta klassiskt liberalt. Det beror enligt hans blogg på att han
"vill ha något positivt" för sin röst. Vad som menas med det framgår inte, men jag tror bara en tolkning är
möjlig. Liberala partiet är litet medan Miljöpartiet nått förbi 4%-spärren sedan länge. Precis som ambition
får gå före sakfrågor, får maktinflytande gå före ideal. (Se min gamla uppsats Idéer eller makt?)2
Mattias Svensson är ingen dumskalle. Om jag ansett det skulle jag inte orka gå i svaromål. Och som jag en
aning beskt skrivit på Facebook är det viktigt att behålla proportionerna – Svensson är trots allt mycket mer
sympatisk än de människofiender han i och för sig väljer att rösta på. För vad det kommer an på är ju att
man inte bör stirra sig blind på lösryckta sakfrågor (eller för den del på lösryckt ambition och maktinflytande). Man bör framför allt titta på den ideologi och de värderingar som ligger sakfrågorna till grund.
Ingen av oss skulle rösta på Svenska Nazistpartiet, även om de höll lovtal till människans rättigheter och
fria marknader. Vi skulle inte rösta på Hamaspartiet oavsett hur träget de ville framstå som frihetliga. Varför inte? Därför att vi ser igenom sådana dimridåer. Vi begriper att det saknar betydelse ifall nazister eller
muslimska mujaheddin tycker att kärnkraft är bra. De är fortfarande nazister eller muslimska mujaheddin.
De eventuellt sympatiska sakfrågorna är bara lockbete och distraktion, i syfte att få väljarna att blunda för
detta ovedersägliga faktum.
Miljöpartiet är inte nazistiskt eller islamistiskt, men det är ett miljöparti som har rötter i ekologismen. De ger
en koncis förklaring i sitt handlingsprogram: "Vi anser att allt liv har ett värde i sig, oberoende av dess nytta för människan."3 Enligt ekologismen bör man inte först och främst eftersträva en god tillvaro för människan, utan en god miljö för miljöns egen skull (underförstått: om "nödvändigt" även på bekostnad
av människans goda tillvaro). Nu är det förstås inte så att Miljöpartiet tillämpar ekologismen konsekvent. I
1
2
3
http://magasinetneo.se/mattias/2010/09/17/min-rost-gar-till/
http://www.equil.net/?p=825
http://www.mp.se/templates/mct_177.aspx?number=101211
71
så fall hade det varit ett omisskännligt totalitärt parti utan någon som helst respekt för människoliv. Men
det är i ekologismen som partiet har sina ideologiska rötter, och det kan man inte bortse från. (Johan Norberg skrev före valet om SD:s rötter i nynazismen; att ha sina rötter i ekologismen är inte mindre komprometterande.)1 I sitt handlingsprogram skriver Miljöpartiet att tillväxt "varken är möjlig eller eftersträvansvärd". De förespråkar med andra ord lägre allmän levnadsstandard. De skriver att "motmakten till en allt
mer skenande globaliserad ekonomi ligger i ett starkt lokalsamhälle som producerar och konsumerar sina
egna livsmedel". De förespråkar med andra ord minskad arbetsdelning och specialisering – precis det
som ger upphov till ökad allmän levnadsstandard. Här är rötterna i ekologismen tydlig.
Miljöpartiet skriver (ibidem) att "det ska ställas hårdare kvar för att få genmanipulerade grödor godkända".
Det betyder att de vill försvåra en utveckling som räddat och fortsätter rädda miljarder människor från att
dö i svält. Varför vill de göra det? Jo, att genmanipulera grödor kan få "oväntade effekter", med vilket de
menar att "det kan slå hårt mot insekter eller andra arter".2 Att det räddar människoliv är en bisak; det viktiga är att måna om de stackars insekterna. Samma ekologism döljer sig bakom en motion till riksdagen,
där Miljöpartiet vill "föra in ett grundlagsskydd för människans gener, så att t.ex. ingrepp på könsceller och
blastem med bl.a. ärftliga effekter blir olagliga".3 Detta skulle försvåra forskning kring ärftliga sjukdomar
och utvecklingsstörningar och göra det praktiskt omöjligt att bota eller utrota dem. Men när det gäller forskning som stödjer partiets miljöagenda ger de "grönt ljus". De underblåser IPCC:s gravt politiserade klimatforskning. De har drivit igenom amalgamforskning för miljoner, ljugit om att vaccin skulle vara kontroversiella inom vården och JO-anmält myndigheter för att ha "mörklagt" vetenskapliga fakta kring mikrovågsstrålning.
Listan över antiliberala sakfrågor (tobinskatt, apoteksmonopol, total militär avrustning, stöd av FN, fortsatt
medlemskap i EU, etc.) kan göras lång. Men det här är inte menat som en exposé över enskilda frågor; avsikten är att lyfta fram Miljöpartiets ideologiska grund i ekologismen och förklara vad som är motbjudande
med den. Som Christopher Hellström så träffande sagt: "Att höra Miljöpartiet lova att de ska vara liberala
är ungefär som att höra den mexikanska regeringen iAtlas Shrugged lova att inte nationalisera D'Anconia
Copper." Om man heter Mattias Svensson lär man nu (som flera gånger tidigare på Facebook) påpeka att
även alliansen förespråkar en mängd antiliberala saker. Det är naturligtvis sant. Men det går inte att tapetsera över Miljöpartiets ekologism (eller om man så vill dess miljöpartism) genom att peka på andra partier
och säga att de också är dumma. Är man besviken efter att som klassiskt liberal ha röstat på alliansen, då är
det mot sig själv man bör rikta besvikelsen. Man kan inte förvänta sig liberalism av ett gäng pragmatiker;
de saknar grund i liberala värderingar och deras politik blir därefter. Än mindre kan man förvänta sig liberalism av ett gäng ekologister, vars värdegrund står i rak opposition till liberalismens.
Miljöpartiet är inget liberalt alternativ. Det är ett parti med sina rötter i en människofientlig ideologi. Att
det f.n. råkar gå en hyfsat liberal väg i vissa sakfrågor är oväsentligt, precis som det vore oväsentligt om
Svenska Nazistpartiet eller Hamaspartiet (eller SD eller Vpk) gjorde det. Det är möjligt att Maria Wetterstrand är en särdeles sympatisk miljöpartist, även om jag inte har fått det intrycket i diskussionerna på Facebook. Det är i så fall också oväsentligt. Ett parti måste bedömas utifrån dess principer och nedskrivna
program, inte för vad dess språkrör tycker sig kunna lova några veckor före ett val. Speciellt inte som det
här språkröret avgår i maj nästa år. Svensson frågar sig om han riskerar att bli lurad och besviken. Javisst,
svarar vi bägge, men av olika skäl. Det enda som skiljer sig från valet 2006 är att han den här gången lade
sin röst på ett rent ut sagt läskigt parti. Inget garanterar besvikelse så säkert som självbedrägeri.
1
2
3
http://www.metro.se/2010/09/08/44576/lattare-fa-valjare-med-slips-an-med-a/
Politiska beslut kan däremot aldrig få oväntade effekter. Inte sant?
http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=410&doktyp=mot&rm=2000/01&bet=So546&dok_id=GO02So546
72
Ett principiellt försvar för Israel – November 12
Låt mig först säga att den som ger Hamas så mycket som ett lillfinger är moraliskt medskyldig till folkmord. Har jag er uppmärksamhet nu? Bra.
En gång i tiden – faktiskt ganska nyligen – trodde jag att liberaler i allmänhet stödjer Israel. Det verkade så
självklart. När en relativt fri demokrati attackeras av terrorister borde det inte finnas några betänkligheter.
Man stödjer den sida som kämpar för frihet, inte den sida som kämpar för att ersätta frihet med diktatur.
Ändå finner jag att många så kallade liberaler vägrar ge Israel moraliskt stöd, och att de inte sällan, åtminstone av implikation, ställer sig på samma sida som Hamas och andra organisationer (t.ex. Hizbollah) som
vill se staten Israel utplånas.
Det finns en handfull argument som liberaler gärna och ofta reser mot Israel. Ett går ut på att den israeliska
staten bildades på ett otillbörligt sätt. Ett annat säger att Israel kränker oskyldiga civila palestinier. Ett tredje att blockaden mot Gazaremsan är illegitim. Och så vidare. Min avsikt är att bemöta sådana argument i ett
principiellt försvar för Israel. En bredare historisk analys kommer att publiceras framöver av gästbloggaren
Jakob Dlouhý.
Bara en detalj innan vi fortsätter. Det finns inget sådant som en palestinsk etnicitet. Palestina är den geografiska region som idag omfattar Israel, Västbanken och Gaza (och som fram till 1917 var en del av det Osmanska riket). Att det skulle finnas en palestinsk etnicitet är ett mediapåfund. Jag talar därför inte om någon Israel-Palestina-konflikt. Istället för Palestina säger jag Palestinska myndigheten (PA) och istället för
palestinier säger jag invånarna på Västbanken och i Gaza.
Israels tillkomst irrelevant
Hur det gick till år 1948 när Israel bildades är irrelevant för att bedöma dagens situation. Varje individ bär
ansvar för sig och sitt, men inte för vad andra gör eller har gjort. Det betyder att man inte kan döma dagens
araber eller judar för något som hände för över sextio år sedan. Alla som hade verkställande makt på 40talet lär vara döda idag, och de som mot förmodan lever saknar garanterat det inflytande de en gång hade.
Poängen är alltså att skuld inte går i arv. Kunskap om den historiska bakgrunden till en militär konflikt ger
ökad förståelse, men för att avgöra vilken sida man bör stödja (om någon) blir man tvungen att studera
samtiden. Man kan ju inte stödja eller bekämpa något för hur det en gång varit, men inte längre är.
De flesta länder har (eller när det inte är historiskt belagt, kan antas ha) bildats på ett sätt som är mer eller
mindre oförenligt med liberala principer. Men så vad? Ta bara Hongkong som ett exempel bland andra.
Idag är det är en av världens friaste ekonomier, men regionen grundades som resultat av ett krig (första
opiumkriget) år 1842. Freden i Nanking innebar att Kina fick avträda ön som blev en kronkoloni under de
brittiska ockupanterna. Bör vi då säga att Hongkong saknar rätt att existera, på grund av dessa mer än 150
år gamla händelser? Bör vi säga att det var rätt och riktigt att överlämna regionen till Kommunistkina år
1997? Visst inte. Frågan om ursprunglig tillkomst är irrelevant för huruvida landet kan sägas ha rätt att
existera i dagsläget. Det gäller för Israel, lika mycket som det gäller för Hongkong.
Vad vi kan göra är att betrakta olika länder, sådana de är idag, och fråga vilka av dem som i högst grad
respekterar människors rättigheter. Israel är i och för sig inte renodlat liberalt, men det är en parlamentarisk och relativt sekulariserad demokrati jämförbar med länderna här i väst. "Palestina" leds å andra sidan
av PLO och Hamas, det senare en i princip nazistisk organisation vars uttalade mål är att utplåna staten
Israel och ersätta den med en judenrein muslimsk teokrati. Detta är pudelns kärna. Man behöver inte anse
att allt som Israel gör är rätt, men i termer av väsentligheter är det Israel som förtjänar stöd i konflikten.
PA och Hamas bär ansvar för civila offer
Många talar om ”fred i Mellanöstern” som om freden skulle ha ett egenvärde. Tvärtom kan fred innebära
olika saker som är olika önskvärda. Det kan innebära att man eliminerar ett hot, eller att man låter sig eli-
73
mineras av det. Det kan innebära att man kämpat för och vunnit sin frihet, eller att man gett upp och låtit
sig slås i bojor eller avrättas. Fred kan råda mellan fria människor eller mellan herrar och deras slavar. Min
bestämda åsikt är att frihet bör ha företräde framför fred; när ens frihet hotas är inte längre fred önskvärt
utan aktivt motstånd. (De flesta verkar önska den fred som uppstår om Israel slutar göra anspråk på sin
frihet; inte den fred som uppstår om Hamas lägger ner sina vapen eller möter adekvat spärreld.)
Det är ofrånkomligt att civilpersoner drabbas i krig; ett land kan inte försvara sig mot yttre hot om det måste ta hänsyn till fiendens civilbefolkning. Skulden för civila dödsoffer bör emellertid inte läggas på den sida
som försvarar sig, utan på den sida som initierat och förevigar konflikten. Israel har all rätt att gå till motattack mot sina angripare, och ifall det innebär att civila skadas faller skulden på män som Khaled Meshal
och Ismail Haniya (bägge höga ledare för Hamas). För att inte tala om de många underhuggare som utför
dåden mot Israel på plats.
Betyder det att du i rollen som butiksägare får ta fram ett maskingevär och döda alla dina kunder, bara för
att någon av dem ertappats med snatteri?
Jag har hört den jämförelsen fler gånger än en, och svaret är nekande av flera skäl. Till exempel har inte
snattaren beskjutit dig med Qassam-raketer eller haft som slutgiltig målsättning att utplåna dig och din
butik. En småstöld är också en isolerad företeelse. Snattaren kan gripas utan att det drabbar andra människor. Ponera istället att snattaren gått ut på gatan och monterat upp en avfyrningsramp. Han är i färd med
att bomba din butik, vilket skulle döda dig och alla andra i närheten av den. Har du i så fall rätt att sätta
stopp för hans planer, även med medel som riskerar att skada förbipasserande? Nu är scenariot i paritet
med Israels verkliga situation. Och svaret blir därefter. Du har all rätt att försvara dig mot hotet, även med
ett maskingevär.
Betänk vad det pacifistiska argumentet innebär. Ju större hot, desto mindre är ens rätt att värja sig mot det.
Blir man angripen av en aggressiv krigsmakt har man endast att passivt invänta sin egen undergång. Istället för att lägga skulden där den hör hemma – på angriparen – lägger man den på angriparens offer. Jag får
svårt att tänka mig något argument som mer effektivt kan undergräva ett lands frihet. Det ser vi också hos
Israel som, delvis på grund av dylika påtryckningar utifrån, ofta är tvunget att avstå från lämpligt självförsvar.
Blockaden mot Gazaremsan är legitim
Sedan år 2007 upprätthåller Israel (tillsammans med Egypten) en sjöblockad mot Gazaremsan. På så vis
hindrar de, så långt det är möjligt, Hamas från att importera vapen och andra militära resurser ämnade för
Israels utplåning.
Det hävdas ibland att blockaden utgör ett hinder för frihandel. I somras skrev t.ex. Johan Norberg att den
”saboterar den handel över gränserna som kan etablera kontakter och vänskap”.1 Men jag kan inte för mitt
liv begripa hur ”vänskapen” mellan Israel och Gaza gagnas av att Hamas får tag på fler vapen att bomba
israeler med. Norberg skriver att blockader ”ofta stärker härskarna”, vilket är sant. De ger nämligen kolumnister som han själv en anledning att kritisera Israel, vilket i långa loppet försvagar Israels position i
konflikten. Till slut kan inte landet lyfta ett finger utan att bli fördömda av omvärlden, såvida fingret inte
syftar till självutplåning förstås. Norberg skriver att Israel ”bidrar till att grannarna är bittra”. Javisst. Israelerna envisas ju med att inte dö.
Ett skall man ha klart för sig: det bör inte vara lagligt att sälja militära resurser till terrorister. Att bistå Palestinska myndigheten eller Hamas med vapen är inte att utöva frihandel. Det är att medverka till ett folkmord. Blockaden är naturligtvis inte perfekt. Hamas får tag på vapen ändå, och åtgärden slår tillbaka mot
Israel i form av utlandskritik. Men vad skall Israel annars göra? Knappast overksamt se på medan deras
bödlar växer sig starkare.
1
http://www.metro.se/2010/06/02/81429/blockader-brukar-starka-harskarna/
74
Hamas är något så exotiskt som en folkkär islamonazistisk terrororganisation. I Sverige blir man snabbt
åthutad om man säger något ont om Hamas, som om det skulle vara fel att vilja utplåna all frihet i Mellanöstern och ”driva judarna ut i havet”. I det svenska debattklimatet anser man att israelerna är dumma som
inte vill samarbeta med Hamas för detta ädla syfte – faktiskt så dumma att det nog är ursäktligt att bomba
dem med tusentals raketer under många års tid. Och samma personer som anser detta är snabba att fördöma Nazityskland och uppvisa indignation över att SD kom in i riksdagen. Finns ett lämpligt talesätt, har
att göra med kappor och vindar.
Dödens moral är Israels fiende
Vilken moral är det som hindrar omvärlden från att ge Israel det stöd som är nödvändigt för en frihetsseger? Altruismens moral; den moral som säger att livet inte är till för att levas utan till för att offras. Israelerna vill leva sina liv. Hamas med gelikar är beredda att offra både sig själva och andra för att ersätta Israel
med en religiös diktatur, och därmed sätta offrandet i system. Det är inte svårt att se vilken sida i konflikten som appellerar till traditionell moral.
Dekorum hindrar de flesta från att uttryckligt stödja terrorism och folkmord. Det hindrar dem inte från att
även fördöma det egoistiska Israel, som bara tänker på sin egen frihet, och inte uppoffrar sig för t.ex. civilbefolkningen på Västbanken och i Gaza. Alltså är det på Israels lott att sträcka fram handen till PA och
Hamas snarare än omvänt. Alltså bör Israel be om ursäkt för sin egoism, lägga ner vapnen och börja samarbeta med sina skarprättare. Det moraliska är för Israel att offra sig, att acceptera sin undergång, så att
fred kan råda.
Att uttryckligt stödja terrorismen vore fel, men att ge den indirekt stöd genom att fördöma Israels kamp
mot den – det är rätt och riktigt! Här gäller faktiskt lagen om det uteslutna tredje. Antingen tar man avstånd
från terror, folkmord och PA/Hamas. Eller så gör man det inte.
Altruism är för övrigt drivfjädern bakom invändningar som ”men det dör ju färre på Israels sida” och
”men Israel är ju större och starkare”. Implicit är att Israel bara kan ha rätten på sin sida när de blivit svagare och när fler israeler dött; med andra ord att den svagare parten i en konflikt alltid har rätt. I klartext
alltså att man har rätt att utöva terror, ifall man riktar terrorn mot någon som är större och starkare än man
själv. Varför? Därför att de som är stora och starka bör uppoffra sig för de svaga! Således är det inte mer än
rätt att Israel viker sig, underminerar sitt eget övertag och låter fler israeler dö. (Här ignorerar man förvisso
att Israel har fler fiender än Palestinska myndigheten och Hamas; i praktiken står de mot hela arabvärlden
– och jämfört med hela arabvärlden är naturligtvis Israel den mindre och svagare parten.)
När objektivister säger att altruismen är dödens moral är det inte för att låta högtravande. De menar det,
bokstavligt.
Kort summering
Det här är ett enkelriktat försvarstal. Jag tror att sådana behövs. De flesta texter om Israel förlorar sig i ett
myller av konkreta detaljer, som om man behövde känna till minsta händelse från 1948 och framåt för att
kunna bilda ett eget omdöme. Jag har valt att fokusera på de kärnpunkter som enligt mig tillhör de mest
väsentliga, och resonerat kring dem utifrån enkla principer om individens rättigheter och människovärde.
Mitt omdöme är att Israel har rätten på sin sida. Det betyder som sagt inte att allt Israel gör är rätt, utan att
de i termer av väsentligheter förtjänar stöd.
Låt mig till sist säga att den som ger Hamas så mycket som ett lillfinger är moraliskt medskyldig till folkmord. Fick jag er uppmärksamhet nu? Bra.
75
Fortsatt replikskifte i kommentarsfältet
David: Man måste se till proportionerna i denna konflikt, det är inte rimligt att döda 10, 20, 100 eller 1000… (gjutet
bly) palestinier för att hindra att Qassamraketer skickas över gränsen om man ser till de skador som dessa orsakar, vilka är relativt sett små i jämförelse med vad motatackerna orsakar. Hade det varit scudmissiler hade situationen varit en annan.
Något som många israelkramare verkar ha svårt att förstå är att palestinier är vanliga människor. Vanliga människor vill leva i fred och välstånd och inte kriga för krigandets skull. Visserligen kommer det alltid finnas
knäppgökar som med religiösa, etniska eller nationalistiska argument lobbar för krig, våld och andras utplåning eller deportation, MEN den absolut största orsaken till konflikt är inte dessa, utan det handlar istället om
resurser och möjligheter att leva ett gott liv, vilket israelerna genom blokaden av Gaza, bosättningar, vägspärrar med mera hindrar palestinerna från att få.
Om en fri demokratisk palestinsk stat skulle bildas, med möjlighet att utvecklas och skapa goda förutsättningar
för sina invånare så skulle dessa extremister som förespråkar israels utplåning förmodligen endast utgöra en ytterst liten minoritet, eftersom att folk i allmänhet är mer intresserade av att leva ett gott liv än att förstöra
andras. Vi får inte heller glömma att det finns en likadan minoritet på andra sidan som i princip propagerar för
ett folkmord på palestinier, ett återupprättande av det “ursprungliga judiska Israel” m.m. men denna farliga
minoritet, som är stark i detta land med kärnvapen, talar israelkramarna ofta tyst om.
Lösningen är inte konflikt, lösningen är två stater som får lära sig att leva sida vid sida, på samma sätt som Israel lärt sig att leva med Egypten och Jordanien vid sin sida.
Stefan Karlsson: David, du har helt fel i din bedömning. Naturligtvis finns det gott om vanliga palestinier som är förhållandevis vettiga, trots allt finns det tusentals palestinier som valt att arbeta i de judiska samhällerna i Västbanken.
Men huvudfåran i det muslimsk-arabisk-palestinska samhället är djupt irrationalistiskt. När judiska
invandrare i slutet på 1800-talet och början av 1900-talet ledde det till ett stort ekonomsikt uppsving,
som också attraherade många araber. Men på grund av den irrationalistiska ideologi som framförallt
den palestinska nationalismens fader, Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini (som senare blev
ökände för sitt samarbete med nazi-Tyskland) lät sprida, så kom många av de araber som ville ingå
konstruktivt ekonomiskt samarbete med judar att dödas.
Denna ideologiska attityd som nazi-kollaboratören al-Husseini spred, har sedan helt förgiftat det palestinska samhället. Vi ser än idag hur den påstått “moderata” ledningen i Fatah som såväl den
svenska som den amerikanska regeringen ekonomiskt stödjer med skattebetalares pengar besluatat
att utdöma dödsstraff för alla som arbetar för judar i Västbanken.
Det fanns inga hinder för arabisk-palestinsk ekononomisk verksamhet när araberna under 1920- och
1930-talen inledde pogromer mot judar. Inte heller fanns några innan den första “intifadan” inleddes
i slutet av 1980-talet.
Det du gör är att förväxla orsak med effekt. Judarna har aldrig inlett någon aggresion mot araberna
eller försökt begränsa deras aktiviteter, utan de vägspärrar och liknande har varit försvarsaktioner
mot arabiskt våld.
David: Stefan, jag köper inte alls din essentialistiska argumentationslinje. Att hävda att palestiniers inställing till
våld, israel eller judar inte skulle kunna ändras är precis som att hävda att tyskars åsikt mot minoriteter, oliktänkande och andra inte skulle kunna ändras efter andra världskriget. Att ta upp nazisympatisören Haj Amin
al-Husseini känns inte heller helt relevant, eftersom vi tidigare konstaterat att människan inte har någon arvssynd.
Jag säger inte att hatet kommer försvinna över en natt. Har man blivit kränkt genom vägspärrar, blockader eller
andra trakasserier under hela, eller stora delar, av sitt liv så tar det tid, kanske hela ens liv, kanske aldrig, innan
man kan förlåta de som kränkt en. Men det jag hävdar är att under förutsättningen att man ger människor en
76
möjlighet att leva ett gott liv, där man kan försörja sig själv och bestämma över sitt eget liv så kommer människor välja att leva i fred. Hatet kommer leva kvar, men “tiden läker alla sår”, och hatet kommer så småningom
bli ogillande, som så småningom blir likgiltighet, som med en gnutta tur så småningom kanske kan bli till acceptans, eller med ännu större tur, vänskap. Detta är en process som tar lång tid, det går inte på några månader
eller ens år, vi pratar här om generationer. Men ger man inte människor rätt till ett värdigt liv så kommer det
aldrig att ske, och konflikten kommer att fortsätta eskalera.
Det kommer dock alltid att finnas irrationella människor på båda sidor i konflikten som kommer att anföra nationalistiska, religiösa eller etniska argument, men dessa argument slår kraftigast mot de missnöjda, frustrerade
och desperata människor, tar man bort dessa ur ekvationen så återstår endast en ytterst liten minoritet som har
möjlighet att utgöra ett hot mot freden.
Att hävda att större delen av en hel folkgrupp är irrationell, och därmed indirekt att för att freden skall vara
möjlig måste palestinierna “ta sitt förnuft till fånga” är bara kontraproduktivt. De handlar utifrån en situation
där ingen direkt förbättring skett de senaste 15-20 åren.
Med detta menar jag föståss inte att ansvaret för freden helt ligger på Israels sida, ansvaret ligger hos BÅDE palestinier och israeler om freden skall vara möjlig. Men någon sida måste ta det första steget, någon sida måste
visa god vilja, någon sida måste våga ta risken och göra en uppoffring för att en liknande prestation så småningom skall kunna göras av den andra sidan.
Och enligt mig så bör den starke räcka ut sin hand till den svage, för varför skulle den starke ta den svages
hand om den svage sträckte ut handen till den starke?
Stefan Karlsson: David, det handlar inte om “arvssynd” för folkgrupper, något jag naturligtvis inte tror
på, utan det handlar om realism. Och det är faktiskt realistiskt att påpeka att huvudfåran i det palestinska samhället, inklusive ledningarna för såväl Fatah som Hamas är djupt irrationalistiskt.
Haj Amin al-Husseinis samarbete med nazi-Tyskland åberopas inte för att åberopa någon “kollektiv
skuld”, vilket jag som sagt inte tror på, utan för att illustrera en mentalitet som funnits under de senaste 90 åren. Det finns inga tecken på att hans ideologi förvunnit från huvudfråran av det palestinska samhället.
Visst kan de dominerande ideologierna i samhällen ändras. Oftast gradvis genom ideologisk aktivism, men ibland mer abrupt genom omvälvande händelser.
I fallen med Tyskland och Japan under och efter andra världskriget åstadkoms det genom att med
brutala metoder krossa hoppet om seger. I Tyskland brandbombade man nästan alla städer, krossade
tyska styrkor utöver Europa samtidigt som de sovjetiska styrkorna våldtog nästan alla tyska kvinnor
mellan 10 och 70 i de områden i Östeueropa som Sovjetunionen erövrade samt etniskt rensade runt
12 miljoner etniska tyskar från områden i Östeuropa. I Japan åstadkoms det genom först massiv
brandbomning av en rad japanska städer inklusive Tokyo, och sedan då kärnvapenbombningarna av
Hiroshima och Nagasaki.
Det gjordes med andra ord väldigt klart att allt motstånd från tysk och japansk sida var meningslöst
på grund av den överväldigande styrkan hos motståndarsidan. Detta krossade motståndsviljan från
tyskar och japaner och de insåg då att det var bättre att ägna sig åt konstruktivt handelsutbyte istället.
Det är just det som behövs här också. Det arabiska hoppet om att någonsin kunna förinta Israel måste
krossas grundligt. Fullt så brutala metoder som användes mot Tyskland och Japan tror jag dock som
tur var inte är nödvändigt. Det räcker nog med att Sverige och andra länder på ett klart och tydligt
sätt slutar ge något som helst stöd (finansiellt eller moraliskt) till palestinierna. Skulle vi dra in all
form av bistånd till “Palestina” och ge Israel fullt stöd att krossa terrororganisationerna Fatah och
Hamas skulle palestinierna likt tyskarna och japanerna 1945 nog genomgå den önskvärda attitydförändringen.
77
David: Realistiskt sett måste man ju faktiskt se det “arabiska hoppet om att någonsin kunna förinta Israel” som totalt
krossat. Finns det något sätt, utom med kärnvapen förstås, som något arabiskt land, eller någon arabisk gruppering utgör ett faktiskt hot mot den israeliska staten, förutom i retoriken? Att skicka några Qassamraketer över
gränsen från gaza, eller göra ett eller annat anfall mot bosättare eller soldater utgör knappast något hot mot den
israeliska staten.
Anledningen till att det gick så bra i [väst]Tyskland och Japan var en kombination av att man totalt krossade
motståndet OCH att man fick till stånd en snabb ekonomisk återhämtning, vilket gjorde att människorna kunde
åter börja leva värdiga liv och läka sina sår. Om ockupationen hade fortsatt i 20 år, utan att någon som helst
förbättring skett för tyskarna mot 1946, med skyhög arbetslöshet och befolkningen tvingats leva på utländskt
bistånd så hade situationen varit en helt annan. Då hade vi nog sett att tyskar organiserat sig i väpnade (kanske
nazistiska) grupperingar för att försöka köra ut ockupanterna.
Och jag tror absolut att den sistnämnda faktorn var bra mycket viktigare i processen än den förstnämnda.
Josef Dlouhý: Den svage är Israel, som har hela världen mot sig. det kommer att krävas mycket brutala
metoder för att grundligt krossa Israels fiender om om världen kommer att fortsätta stödja terrorister,
som blir starkare med tiden (Iran…). All välvilja och hänsyn från Israels sida betraktas som svaghet.
Gaza, Golan och Västbanken behöver Israel för att överhuvudtaget kunna förvara sig militärt. Även
då förblir Israel det minsta landet i området. S.k.”palestinierna” har redan fått Jordanien. Någon ny
“palestinsk” stat är nonsens och kommer aldrig att fungera. För övrigt var det dumt av Israel att
lämna tillbaka Sinai, anser jag. Ännu dummare skulle det vara att lämna Västbanken, som förr var israelisk, ockuperades sen av Jordanien och örevrades tillbaka av Israel. Araber har allt, olja och land,
Israel inget, bara sig självt. Vad bråkar man om?
Olof Carlsson: Stefan, det är lite rörande att se dig förespråka mer av den politik (massmord) som bedrivs i Irak
och Afghanistan för att lösa staten Israels problem. Det är ju denna ständiga “overkill”-metodik som har lett
fram till den situation vi har idag.
Sedan var det nog så att huvudskälet till att Japan och Tyskland ändrade politisk inriktning berodde framförallt
på den massiva renindustrialiseringen som skedde från och med cirka 1947 (Marschall-planen). Alltså inte det
militära krossandet i sig.
Troligen är det också riktigt att ett massivt stöd för en industrialisering av mellanöstern skulle lösa många av de
problem som finns där idag. Men problemet är att USA/Israel vill fortsätta att ha en kolonial relation med övriga mellanöstern. Alltså ha kvar området som i huvudsak råvaruproducent istället för jämlik industrivaruproducent. Därmed blir problemet olösligt för USA/Israel eftersom det är just denna koloniala relation som man
får allt svårare att upprätthålla.
Slutligen håller jag med om att Sverige och övriga kan sluta att stödja “Palestina”. Men resultatet av detta blir
troligen den enstatslösning som debattörer av din kaliber sällan brukar förespråka.
Stefan Karlsson: Olof: det var självfallet en kombination av att man fullständigt krossade de drömmar
om omfattande kontinentala imperier som var del av statsideologin i både Tyskland och Japan fram
tills deras nederlag 1945, samt att man därefter visade att de hade en framtid om de ändrade attityd
och istället blev mer konstruktiva och istället ägnade sig åt produktion och handel av exempelvis
Mercedes- och Toyotabilar som gynnade andra länder istället för krigsmaskiner avsedda att erövra
andra länder.
Det är just så vi bör behandla “palestinierna”. Vi bör göra klart genom stöd för Israels försvar och för
krossandet av åtminstonde Hamasstyret i Gaza att de aldrig någonsin kommer kunna uppnå drömmen om att krossa Israel. Men de palestinier som har en mer konstuktiv attityd att istället producera
nyttiga saker och handla med sina judiska grannar bör samarbete och stöd ges.
78
Sen angående Davids fråga om hur araberna vill krossa Israel, så bör noteras att efter de förkrossande
nederlagen i krigen 1967 och 1973 så har arabländerna gett upp den gamla strategin att Israel ska utplånas genom ett militärt frontalangrepp från de nuvarande gränserna.
Tanken är istället en tvåstegsplan, där det första steget utgörs av att Israel ska tvingas tillbaka till de
gränser som de hade före 1967, där [västra] Jerusalem ska direkt angränsa arabiskt territorium, och
där Tel Aviv och resten av den tätbefolkade kustremsan (inklusive Ben Gurion-flygplatsen) bara ska
vara något tiotal kilometer från gränsen, vilket skulle göra Israel mycket mer sårbart både för raketeld i terrorsyfte (av det slag som Sderot fått erfara från Gazaremsan efter det att Israel drog sig tillbaka därifrån 2005) och för frontalangrepp mot befolkningscentra som förhindrar den mobilisering av
reservister som är en central del av israelisk försvarsstrategi.
Magnus Jernkrok: Jag slutar aldrig att förvånas och fascineras av till synes intelligenta människor som
skriver oerhört korkade saker.
David: Ja, och varför har inte de palestinska områdena haft någon egentlig ekonomisk tillväxt? Har
palestinier tillerkänts äganderätt, goda institutioner och lag och ordning inom de palestinskstyrda
områdena av det palestinska ledarskapet? De senaste åren har saker börjat hända på Västbanken,
mycket tack vare premiärminister Salam Fayyad, men det är som sagt först på senare år. Problemet är
att du skyller på Israel för både situationen som inträffat OCH alternativet. Om Israel låter Västbanken styra sin egen politik, som idag, får Israel skit. Om Israel började styra politiken på de palestinska
områdena skulle de också få skit.
Ang. Qassam-raketerna bör sägas två saker.
1. Ja, det är få som dör av raketerna. De är ineffektiva. Det är ett trettiotal som dött, och flera hundra
som skadats. Men skulle du acceptera om Norge bombade Sverige med ca 10,000 raketer? “Det är ju
så få som dör ändå.”
2. Varför skjuter de av dessa ineffektiva raketer? Jo, för att självmordsbombningarna är enormt svåra
att genomföra på grund av den mur som du OCKSÅ kritiserar! Allvarligt talat, du kan inte argumentera emot muren på grund av att attackerna idag är så mesiga, när attackerna idag är mesiga PÅ
GRUND AV muren. *suck*
Olof Carlsson: Mm, för man kan säga att förändringen av tysk och japansk politik var helt frikopplat
från kriget. :D
Olof Carlsson: Stefan, det Israel har prövat åtminstone de senaste 40 åren är ju att krossa alla självständiga palestinska ambitioner för att uppnå en kolonial situation. Någon Marschall-plan har dock aldrig synts till. Och när
nu två stats-lösningen i stort sett är sönder byggd har man försatt sig i en närmast olöslig situation.
Alternativet två jämlika stater vill man inte ha eftersom den koloniala relationen då riskerar att gå förlorad.
Och en en-statslösning vill man inte ha eftersom den judiska majoriteten då riskeras.
Det är förståeligt att sionismens försvarare börjar låta lite desperata.
C.H. Hellström: Jag har inte märkt av någon “desperation” bland Israels försvarare här, och inte heller ser
jag skäl till det. Att en tvåstatslösning nu ter sig ogenomförbar är bara positivt. Likaså är det positivt
att den av dig nämnda “en-statslösningen” är än mer ogenomförbar.
Lösningen på konflikten är att Israel totalt krossar araberna på Gazaremsan och i Judea och Samaria,
och att det även i fortsättningen bara rör sig om en stat – Israel.
79
Stefan Karlsson: Olof: Nej, Israel har tyvärr inte krossat dessa planer. Tvärtom. 2005 drog man sig tillbaka från Gazaremsan och fördrev tvängsmässigt alla dess judiska invånare och genomförde den palestinska drömmen om ett judenrein område.
Vad fick man för tack för denna eftergift? Jo, ungefär samma tack som Neville Chamberlain fick av
Hitler när han gav nazi-Tyskland de sudettyska områderna av Tjeckien: palestinierna tolkade likt
Hitler 1938 eftergiften som ett tecken på svaghet och gav den islamo-nazistiska rörelsen Hamas makten där, och därefter så började raketbeskjutningen.
Och man har vidare upprättat en korrupt och antisemtitisk Fatahdiktatur i delar av Västbanken. Där
har man dock fortfarande tillräckligt stor närvaro för att förhindra raketbeskjutning.
Dessutom så är det tyvärr ett faktum att till och med det land som ska föreställa vara Israels bästa
vän, USA (särskilt då nu under Obama, men även tidigare presidenter gjorde det också i bara något
mindre grad), ständigt pressat Israel att göra eftergifter av Chamberlain-typ. Om Israel istället för att
behandlas som Tjeckoslovakien behandlades 1938 fick västerländsk uppbackning för sin sak, skulle
det palestinska hoppet om att krossa Israel kunna krossas.
Magnus Jernkrok: Olof Carlsson: När du påstår att de vill uppnå en “kolonial situation”, kanske du bör
förklara A) Varför de skulle vilja det, och B) Något som helst belägg för det.
Gaza och Västbanken är två områden som får bland de största bistånden i världen. Trots detta står
utvecklingen i åtminstone ett av områdena still, och i det andra stod det still fram till att den palestinska ledningen själva förändrade sin politik.
Ang. tidigare: Du försökte skilja på de nazityska och shintofascist-japanska nederlagen, och den ekonomiska utvecklingen efter krigen. Jag var sarkastisk i mitt påpekande att det är ogörbart.
Olof Carlsson: C.H. Hellström, när Stefan Karlsson pläderar för att “vi” bör behandla “palestinierna” som segrarmakterna behandlade Tyskland/Japan i samband med Andra Världskriget, tycker jag att det är exempel på en
desperat och verklighetsfrämmande argumentering. Så länge sionisterna kräver underkastelse av palestinierna
så kommer staten Israels problem att öka och till slut bli olösliga. Jag ser detta synsätt som det på sikt största
hotet mot den judiska kulturen i området.
Du själv pläderar för “att Israel totalt krossar araberna på Gazaremsan och i Judea och Samaria, och att det även
i fortsättningen bara rör sig om en stat – Israel”. Jag kan inte tolka detta som annat än att staten Israel för evig
tid skall kontrollera den palestinska befolkningen i dessa områden. Var i världen har en sådan politik varit
framgångsrik. Och var i världen har detta gått att förena med en demokratisk rättsstat som Israel säger sig vara.
C.H. Hellström: Det är varken något desperat eller verklighetsfrämmande i att föreslå att man behandlar
araberna i nämnda områden som man behandlade Tyskland/Japan under andra världskriget. Dessa
två stater besegrades genom att dess motståndare krossade deras vilja att slåss (vilket uppnåddes genom att angripa kärnan i deras motivation att slåss; deras ideologier). Samma sak måste göras i det
här fallet, och likt ovanstående situation måste segern för Israel vara så total, och freden så hård, att
inga araber (i Gaza eller Judea och Samaria) ens får för sig tanken att angripa Israel. Israel kräver vidare ingen underkastelse från araberna, utan att de avhåller från att angripa dem; Israel vill inte
härska över araber, utan vill bli kvitt deras våldsutövning.
Jag har ingen önskan att Israel ska ”kontrollera” araberna (i bemärkelsen härska), utan snarare att Israel ska avvärja det högst det reella hot som de utgör. Det är helt förenligt med att vara en ”demokratisk rättsstat” att avlägsna existentiella hot.
Olof Carlsson: Magnus Jernkrok, A) Frågan varför Israel vill ha en kolonial relation till palestinierna kan ju för mig
bara bli en gissning. Men det kan väl eventuellt bero på att man vill ha kontroll över områdets resurser tex
80
vattnet samtidigt som man garanterar att palestinierna inte tillåts utveckla sin ekonomi så att man blir ekonomiskt jämnstarka.
B) Belägget är väl att ingen export, import, industriell utveckling eller annan ekonomisk aktivitet på de palestinska områdena kan ske utan israeliskt godkännande.
Kan man beskriva en sådan relation som något annat än kolonial?
Du begrep tydligen inte min argumentering gällande Tyskland/Japans politiska förändring. Jag hävdar att om
krossandet av dessa stater inte hade följts av en omedelbar reindustrialisering så hade troligen grogrunden för
revanschism ökat. Misär tror jag nämligen inte är en bra grogrund för demokrati och tolerans. Ska det vara så
svårt att förstå ett resonemang som förs i två steg.
Magnus Jernkrok: A) Antingen går Israel plus ekonomiskt genom “ockupationen”, eller drivs de av en
vilja till överlägsenhet? Sen uppvisar du enorm ekonomisk okunnighet om du hävdar att det är Israel
som är orsaken till fattigdomen på de palestinska områdena. Det stämmer lika lite som att Israel skulle vara orsaken till den ekonomiska tillväxten på Västbanken. På Västbanken insåg man att man
skyllt på Israel i alla år, och använt det som ursäkt för att inte göra något själva. De senaste åren har
man dock börjat införa de nödvändiga institutionerna för ekonomisk utveckling, med fantastiska resultat.
B) Det där var varken en bra beskrivning av situationen eller av kolonialism. Gaza styrs av Hamas,
och Västbanken är hyfsat autonomt (om än betydlig mindre än Gaza). Däremot skulle Israel kunna
kontrollera alla de faktorer du räknar upp. Idag kontrollerar man bara import och export från Gaza,
vilket även du bör förstå poängen med.1 Om detta skulle innebära kolonial status är Kuba en koloni
till USA.
Kort sagt går det aldrig att påstå att Gaza är en koloni, och det vore oprecist att påstå samma sak om
Västbanken, på den grund att situationen mer liknar Västtysklands status mellan 1945-1955 (eller argumenterbart än idag med tanke på de amerikanska soldaternas fortsatta närvaro i landet), än det
liknar Spaniens koloniserande av Peru. Det vi ser en klar inskränkning i de två områdenas autonomi,
men inte en kolonisering.
Ja, jag förstod att du menade att det var industrialiseringen som var det viktiga. Men när du påstår
att Israel agerar fel idag, måste du klippa bort besegrandet ur ekvationen. Du påstår att det var industrialiseringen som var det viktiga, och att den följde besegrandet av länderna i fråga. Samtidigt
menar du att Israel agerar fel när de försöker besegra Hamas.
Olof Carlsson: Stefan, Israel har aldrig hävt sjö- eller luftblockaden av Gaza. Detta är ju förutsättningen för att
hävda att ockupationen är upphävd.
Om du tror att ökat förtryck och kontroll av palestinier är bra grogrund för att få palestinier att agera i enligt
med israeliska statens önskemål så är du milt sagt verklighetsfrämmande. Var har en sådan politik visat sig
framgångsrik?
Stefan Karlsson: Olof, du saknar all historisk kunskap. När Israel sommaren 2005 utrymde Gazaremsan
fanns ingen blockad. Den kom först långt efter när Hamas hade tagit över området och förvandlat det
till ett islamo-nazistiskt terrornäste.
Och ja, jag hävdar att Tyskland och Japan efter andra världskriget är framgångsrika exempel. Något
nämnvärt motstånd fanns där inte och under flera år hade ockupationsmakterna total kontroll. Det är
just det jag menar bör göras med de palestinska områderna: krossa framförallt Hamasstyret i Gaza
1
http://en.wikipedia.org/wiki/Karine_A_Affair
81
men också Fatahstyret i delar av Västbanken och sedan etablera en konstruktiv regim för att upprätta
mer rationella förhållanden.
Dock hänger som sagt framgången på detta även på att klimatet utomlands ändras. I Tyskland och
Japan fanns aldrig någon chans/risk om att någon utomstående makt skulle ingripa för att återupprätta nazistiskt respektive imperialistiskt-kejserligt styre. Så länge som USA, Sverige och andra västländer fortsätter att backa upp Fatah och i bara något mindre grad Hamas så kommer de att hålla fast
vid sin destruktiva linje.
Olof Carlsson: Magnus Jernkrok, A) Ekonomin på det ockuperade Västbanken är helt beroende på Israels välvilja.
Att påstå att utvecklingen på ett ockuperat territorium beror på någon annan än den som styr där är att sprida
dimmor. Just nu byggs en del och handel har tillåtits expandera, uthålligheten i detta återstår att se. Men ev industrialisering ser jag inga större spår av och detta är avgörande för om utvecklingen är uthållig. Jag vill se en
verklig förändring innan jag skriver under på “fantastiska resultat”. Att ekonomin i Gaza är låst av blockaden
säger sig självt.
B) Jämförelsen med Kuba är heltokig. USA har ingen kontroll av vad Kuba handlar med tredje land. Man hindrar viss handel men har hittills inte lyckats strypa handeln.
Det jag avser med koloniala relationer är när ett land eller länder hindrar självständig industrialisering i ett territorium. Det kan ske på olika sätt. Även många formellt självständiga länder är idag utsatta för detta. I fallet Israel kontra palestinierna måste Israel välja en stat eller två stater. Nuvarande mellanting med viss ekonomisk
integrering under israelisk ockupation och palestinier utan varken självständighet eller Israeliskt medborgarskap kommer att bli allt svårare för Israel att upprätthålla. Väntar staten Israel med att välja för länge så väljer
någon annan.
Magnus Jernkrok: A) Västbanken och Gaza hade 11e högst tillväxt i världen förra året. Givet att Gaza
stod still måste Västbanken ha haft enormt hög tillväxt. Det är så nära en exakt definition av “fantastiska resultat” man kan komma.
B) Israel har samma blockad av Gaza som USA har av Kuba. Det är bara effektiviteten som skiljer fallen åt, men även där har Israel svårt p.g.a. smuggling från främst Egypten.
Detta är sista kommentaren till dig. Jag orkar inte besvara så dumma påståenden som att det är ISRAEL som förhindrar tvåstatslösningen, industrialisering och/eller att Västbanken blir en del av Israel. *suck*
Olof Carlsson: A) Vilken industri etableras på Västbanken?
B) Att säga att det är samma blockad av Kuba som av Gaza men inte lika effektiv är ju samma sak som att säga
att blockaden inte är likartad.
Du gör nog klokt i att inte kommentera vidare.
Magnus Jernkrok: Kan inte låta bli. :(
A) 11e högst tillväxt i världen. Ökad turistnäring p.g.a. ökad stabilitet. Outsourcning från Israel.
Stenhuggning. Men framförallt små företag. Kräver du tung industri? Varför? Det vore att bra fånigt
kvasi-religiös-marxistiskt påstående. Indien har visat att ett land inte behöver tung industri för att ha
en stark ekonomisk utveckling.
B) Nej. Förstår du skillnad på grad och art? Det är en fråga om grad, inte art.
I övrigt är du rätt humoristiskt när du i ena stunden anklagar Israel för att vilja kolonisera de palestinskdominerade områdena, och i nästa stund för deras velighet i frågan. Sen påstår du att Japan och
82
Tyskland “omvändes” genom att de besegrades och industrialiserades. När Israel försöker besegra
extremistiska palestinska grupperingar som Hamas menar du dock att det är dåligt. När Västbanken
ser en enormt fin ekonomisk utveckling efter att de de facto har besegrats av Israel, viftar du bort resultaten, och fortsätter att klaga på Israel.
Olof Carlsson: A) Nej jag kräver ingen tung industri. Det jag däremot tror är nödvändigt för att industrialisera
exempelvis Västbanken är att palestinierna där under lång tid får föra en ekonomisk politik som skyddar svag
och dåligt konkurrenskraftig industri tills den växt sig stark. Den betingelsen är det inte särskilt troligt att en
yttre ockupant är bästa garanten för. Du kan ju fundera över varför inte Amerikanerna vill bli industrialiserade
under Engelskt styre. Jag skulle bli ytterst förvånad om inte den av dig lovprisade högkonjunkturen på Västbanken är tillfällig.
Du kritiserar mig för att jag inte är tillfreds med den nuvarande situationen för palestinierna, men du mörkar
var du själv står. Inte kan väl ens du tro att nuvarande situation på ockuperad mark skall bestå för evigt.
Magnus Jernkrok: A) Så att ditt hela argument har gått ifrån att Israel är helt bortkomna, och att de vill
kolonisera Västbanken, till att Västbanken har en fantastisk ekonomisk utveckling idag under rådande förhållanden, men att dessa förhållanden inte säkert är optimala? Vem argumenterar du emot i
nuläget? Jag skulle kunna föra fram den ståndpunkten: Dagens situation är inte optimal. Fantastiskt.
Skillnaden med USA-England-exemplet är att USA inte självmordsbombar, organiserar invasioner eller skjuter raketer mot England. Inte heller uttalar sig de högsta amerikanska ledarna om att det enda
som hindrar dem från att göra detta idag är att de inte är starka nog, och att England egentligen inte
borde existera.
I övrigt skulle jag inte heller bli förvånad om utvecklingen är tillfällig. Jag litar inte på det palestinska
ledarskapet att ta sitt förnuft till fånga, och inse att de måste fortsätta med den politik de nu har inlett. Risken är stor att Tredje Vägens tar bort ur maktposition av tokiga fundamentalister.
Nej, jag kritiserade dig inte för att du inte var “tillfreds med den nuvarande situationen för palestinierna”. Är det en eufemism eller har du backat i dina ursprungspåståenden? Påstår du enbart att dagens situation är olycklig finns det troligtvis max 4-5 personer på hela jordklotet som inte håller med
dig. Jag kritiserar dig för:
A) Du påstod att Israel vill ha ett kolonialt styre av Västbanken och Gaza.
B) Du påstod att dagens underutveckling i dessa länder är Israels fel, och att eventuell framtida ekonomisk utveckling i Gaza och på Västbanken beror på Israels agerande främst.
C) Du finner alltid lägen att kritisera Israel, men ännu har jag inte hört kritik av det palestinska ledarskapet.
Olof Carlsson: Det vore lättare om du byggde dina svar utifrån det jag faktiskt skriver.
Jag bad dig fundera kring varför amerikanarna inte ville låta sig industrialiseras under engelskt styre. Svaret är
naturligtvis att England hellre ville att Amerika skulle leverera råvaror alltså inte bli industrialiseras. Båda parter insåg att råvaruproducerande territorier skulle förbli underordnade. Du svara istället med en irrelevant harang om självmordsbomber och raketer.
Apropå att backa från ursprungspåståenden. Dom kan du hitta ovan men den texten är väl det enda av det jag
skrivit här som ingen har velat besvara och den var riktad till Henrik Sundholm.
Så till det som du kritiserar mig för.
A) Jag har faktiskt inte skrivit att “Israel vill ha ett kolonialt styre av Västbanken och Gaza”. Jag har skrivit att
Israel vill ha en kolonial relation till palestinierna. Och efter 40 år av ockupation med bosättningar och nyttjande av territoriernas råvaror är det väl ganska svårt att bestrida detta.
83
B) Jag har skrivit “att påstå att utvecklingen på ett ockuperat territorium beror på någon annan än den som styr
där är att sprida dimmor”. Detta måste väl anses vara självklart. Naturligtvis finns det mer än en faktor som
påverkar. Men ockupanten har huvudansvaret eftersom den kan intervenera när den vill och var den vill.
C) Jag finner inte alls alltid lägen att kritisera Israel. Jag kritiserar att Israel skapades genom en kupp med efterföljande etnisk rensning och markstölder. Och jag kritiserar Israel för att inte ge medborgarskap åt befolkningen
i det område man militärt behärskar.
Vad sedan gäller det palestinska ledarskapet så kritiserar jag dem för mycket (kanske det mesta). Dock inte deras vilja att antingen få självständighet från Israel eller medborgarskap däri.
Magnus Jernkrok: Jag missförstod dig när du skrev “låta sig industrialiseras”. Nu är jag inte ens säker på
vad du menar. Det kan antingen betyda att Amerika inte industrialiserades, eller att USA inte ville bli
industrialiserade, eller att de inte ville att Storbritannien skulle styra industrialiseringsprocessen.
Vad menar du?
Med ursprungspåståenden menar jag de påståenden som jag kommenterade från början.
A) Vad är skillnaden på kolonial relation och kolonialt styre?
B) Du påstår alltså inte att underutvecklingen är Israels fel? Inte heller att eventuell framtida ekonomisk utveckling främst beror på Israels agerande?
C) Jag har då bara läst Israel-kritik från din sida, och ännu har du inte skrivit ut en enda kritisk mening om det palestinska ledarskapet.
Olof Carlsson: Det må jag säga var en taktisk missuppfattning. Läs #73, här ovan. Det är klart att nybyggarna i det
som idag är USA:s östra delstater vid mitten av 1700-talet upplevde att det engelska styret hämmade möjligheten att industrialisera detta område. Om du inte begriper parallellen mellan att Israelisk ockupation hämmar
palestiniernas ekonomiska utveckling (industrialisering). Och att nybyggarna i det som idag är östra USA upplevde att engelsk överhöghet hämmade deras möjlighet att industrialisera så är väl diskussion med dig omöjlig.
Men du skall få en chans till att missuppfatta. Jag skall svara på dom frågor du ställde.
A) Syftet med kolonialism är att integrera främmande territorier i sin ekonomi utan att utveckla dem. Förr
genomfördes det oftast genom att man direktstyrde på plats. Idag sker det oftare genom det vi lite slarvig kallar
“frihandel”. Eftersom ny industri har mycket svårt att etableras under frihandel, ny industri är nämligen inte
“konkurrenskraftig”. Kolonialt styre beskriver det som var mer vanlig förr. Kolonial relation är ofta mer relevant för att beskriva hur det ser ut idag.
B) Du ställer den vridna frågan “Du påstår alltså inte att underutvecklingen är Israels fel?” Jag har redan svara
på den frågan i # 80 B). Men som slutkläm kan jag ju travestera dig. Kan du exakt förklara vad du menar med
den frågan? Det kan ju nämligen vara ganska svårt att förklara “vad man inte påstår”
Magnus Jernkrok: Taktisk missuppfattning? Va? Är du månne konspiratoriskt lagd?
Den amerikanska självständighetsförklaringen berodde inte på en vilja att industrialisera. Det var
inte ekonomiska faktorer som låg bakom det hela. Faktum är att de amerikanska kolonierna under
brittiskt styre hade betydligt lägre skatter än vad britterna själva hade. Det är inte underligt att de
amerikanska kolonierna påbörjade sin industrialiseringsprocess långt innan självständigheten. Vidare fortsätter du att undvika det faktum att Västbanken har en fantastisk ekonomisk tillväxt idag, som
de fick först efter att de själva förändrade sin ekonomiska politik. Basically: Du påstår saker som du
saknar grund för.
84
A) Men lysande! Då kan vi alltså konstatera att varken USA eller Indien är forna kolonier. Dessa två
exempel passar inte in i din definition.
B) Det absurda i ditt resonemang är att du påstår att Israel är skyldiga till den låga utvecklingsnivå
för att de har förmåga att stoppa utveckling, inte för att de faktiskt gör det. Oavsett så tappar du all
trovärdighet i o m att Västbanken faktiskt har en fantastisk utveckling.
C) Och du har ännu inte ens nästan kritiserat det palestinska ledarskapet, men har lyckats kritisera
Israel i varje inlägg, även i situationer som de inte har att göra med.
Olof Carlsson: Vi kommer inte så mycket längre. Du hävdar att USA:s industrialiseringsprocess inleddes långt
före 1776. Om du nu inte menar bysmedjor och liknade så menar jag att du har fel. Tullfrågor och handelsregler
var viktiga skäl för att vilja frigöra sig. Dessa frågor är strategiska för att kunna skydda ny industri innan en är
så effektiv att den klarar internationell konkurrens. Den som vill kan ju studera fakta själv.
A) Både USA och Indien har industrialiserats efter sin självständighet. Om du anser att Indien var industrialiserat 1948 så är du nog tämligen ensam om den villfarelsen. Jag har aldrig hävdat att ett land som någon gång varit koloni aldrig någonsin kan industrialiseras.
B) Du tittar på ett år, men om vi bedömer tiden från 1967 så har inte Västbanken och Gaza närmat sig Israel vad
gäller välstånd eller industrialisering.
Men Israel gör som man behagar så länge USA vill/orkar backa upp. Just nu är taktiken att göda Västbanken
och svälta Gaza. Härska och söndra är en klassisk kolonial paradgren. Om några år får vi se vad det leder till
och om metoden stärkt eller försvagat sionismen.
Magnus Jernkrok: Om du inte tänker räkna den amerikanska industrialiseringen före 1776 finns det ingen industrialisering på jorden ö h t vid den tidpunkten. Självständighetsförklaringen var en fråga om
främst representation. Som bra exempel är att Boston Tea Party föranleddes av en skattesänkning för
kolonierna, pådriven av en vilja att kontrollera koloniernas konsumtion.
A) “Syftet med kolonialism är att integrera främmande territorier i sin ekonomi utan att utveckla
dem.” Denna beskrivning stämmer varken in på USA eller Indien.
B) Nej, utvecklingen har varit igång i några år nu. Inte bara ett, och det finns inga tecken på att den
håller på att avta. Att närma sig är för övrigt ointressant. Storbritannien har ökat det ekonomiska avståndet till Indien sedan 1750 – innebär det att Indien inte har utvecklats? Innebär det att avståndet är
det intressanta för att mäta indisk utvecklingsnivå? Nej.
Olof Carlsson: Jag hävdar att industrialisering kräver att det berörda området tillåts föra en protektionistisk ekonomisk politik. Detta tillåts med få undantag i världshistorien av en kolonialmakt eller ockupationsmakt. I fallen Indien och området som sedan blev USA var Englands politik att industriella verksamheter inte skulle få
konkurrera ut egen industri. Man ville ha dessa områden i första hand som råvaruproducenter.
Just nu passar det Israel att ekonomi får spira på Västbanken. Men för att travestera dig så tror jag inte att invånarna där är särskilt nöjda med “representationen”.
Magnus Jernkrok: Syftet med New England var aldrig att använda det som råvaruproducent. Trots att
New England inte fick använda sig av din så högvördade protektionism påbörjades industrialiseringen under 1700-talet. Tänka sig.
85
A Principled Defense of Israel – November 14
This is an English translation of my essay Ett principiellt försvar för Israel (see above). It was made by Christopher
Hellström (I have made only a few alterations) and will perhaps make the content available to a wider audience.
First let me say that anyone who gives Hamas even an iota of support is morally complicit in genocide. Do
I have your attention? Good.
Once upon a time – quite recently in fact – I thought that liberals in general supported Israel. It seemed so
obvious. When a relatively free democracy is being attacked by terrorists there should be no doubt. You
support the side that is fighting for freedom, not the side struggling to replace freedom with dictatorship.
Yet, I find that many so-called liberals refuse to give moral support to Israel, and that they, at least by implication, often stand with Hamas and other organizations (e.g. Hezbollah) that want to see Israel destroyed.
There are a handful of objections that liberals frequently raise against Israel. One is that the Israeli state was
created in an improper manner. Another is that Israel is violating the rights of innocent Palestinian civilians. A third is that the blockade of the Gaza Strip is illegitimate. And so on. I intend to respond to these
arguments in order to defend Israel. A more extensive historical analysis will be published at a later date
(albeit in Swedish) by guest blogger Jakob Dlouhý.
Only one detail before we continue. There is no such thing as a Palestinian ethnicity. Palestine is the geographical region that today includes Israel, the West Bank and Gaza (which until 1917 was part of the Ottoman Empire). The existence of a Palestinian ethnicity is simply a media gimmick. Therefore, I do not talk
about any Israeli-Palestinian conflict. Instead of Palestine, I say the Palestinian Authority (PNA), and instead of calling the people Palestinians I call them residents of the West Bank and Gaza.
Israel's founding is irrelevant
What happened in 1948, when Israel was founded, is irrelevant to assessing the current situation. Each individual is responsible for what he does, but not for what others do or have done. This means that one cannot judge today's Arabs or Jews for something that happened more than sixty years ago. All those who had
executive power in the 40's are probably dead by now, and those who may still be alive lack the power they
once had. The point is that guilt cannot be inherited. Knowledge of the historical background behind a military conflict provides increased understanding, but when one is to decide which side to support (if any) it
is necessary to study the present. One cannot support or fight anything based on what it once was, but no
longer is.
Most countries have (or when it has not been historically confirmed, are likely to have) been founded in a
manner that is more or less incompatible with liberal principles. But so what? Just take Hong Kong as an
example. Today it is one of the world's freest economies, but it was founded as a result of war (the First
Opium War) in 1842. The peace of Nanking meant that China had to cede the island, which became a
crown colony under the British occupants. Should we then say that Hong Kong has no right to exist, because of what happened more than 150 years ago? Should we say that it was right to hand it over to Communist China in 1997? Certainly not. The manner in which a country was founded is irrelevant to whether
it has a right to exist today. This applies to Israel, as much as it applies to Hong Kong.
We can merely examine various countries, as they are today, and ask which of them respects human rights
the most. Israel is not an entirely free country, but it is a relatively secular parliamentary democracy, comparable to countries in the West. "Palestine", on the other hand, is currently led by PLO and Hamas, the
latter being more or less a Nazi-organization whose stated goal is to destroy Israel and replace it with
a judenrein Muslim theocracy. This is the crux of the matter. One need not believe that everything Israel
does is right, but in terms of essentials, it is Israel that deserves our support.
86
PNA and Hamas are responsible for civilian deaths
Many talk of "peace in the Middle East" as if peace had an intrinsic value. On the contrary, peace can mean
very different things, that differ in terms of desirability. It can mean that you eliminate a threat, or that you
let yourself be eliminated by it. It can mean that you fought for and won your freedom, or that you gave up
and allowed yourself to be shackled or executed. Peace can prevail among free people, or between masters
and slaves. It is my firm belief that freedom should prevail over peace; when freedom is threatened resistance, not peace, is desirable.
It is inevitable that civilians suffer in war; a country cannot defend itself against external threats if it must
take the enemy's civilian population into account. The attackers, not the defenders, are morally responsible
for civilian deaths. Those who initiated and perpetuate the conflict (in this case PNA/Hamas) are properly
blamed. Israel has every right to fight back against their attackers, and if that results in civilian casualties,
the blame is on men like Khaled Meshal and Ismail Haniyeh (both senior leaders of Hamas). Not to mention the many minions who carry out the actual attacks against Israel.
Does this mean that you, assuming the role as store owner, may use a machine gun and kill all your customers, just because one of them is caught shoplifting?
I have heard this comparison more than once, and the answer is no – for several reasons. For example, the
shoplifter is not firing Qassam rockets at you, and his goal is not to destroy you and your store. A minor
theft is also an isolated incident. A shoplifter can be arrested without it affecting other people. Suppose
instead that the shoplifter went out on the street and put up a launch pad for a rocket. He is about to bombard your store, which would kill you and everyone else in proximity. Do you, in this scenario, have the
right to put a stop to his plans, even by means that would risk harming innocent bystanders? Now the scenario is on par with Israel's actual situation. And the answer is unequivocally yes. You have every right to
defend yourself against the threat, even with the use of a machine gun.
Consider what the pacifist argument implies: The greater the threat, the lesser the right to defend yourself.
If you get attacked by an aggressive military power you should passively await your demise. Instead of
placing blame where it belongs – on the attacker – it places it on the victims. I cannot think of any argument
that more effectively undermines a country's chance at liberty. We see that Israel, in part due to such external pressure, often has to abstain from appropriately defending itself.
The blockade of the Gaza Strip is legitimate
Since 2007, Israel (together with Egypt) has maintained a blockade of the Gaza Strip. This is done to – as far
as possible – prevent Hamas from importing weapons and military equipment intended for Israel's destruction.
It is sometimes argued that the blockade is an obstacle to free trade. This summer, for example, the Swedish
liberal Johan Norberg wrote that it "sabotages cross-border trade, which can establish contact and friendship."1 I cannot for the life of me understand how "friendship" between Israel and Gaza would benefit from
Hamas acquiring more weapons to bombard the Israelis with. Norberg writes that blockades "often strengthen the rulers", which is true. They give columnists like himself a reason to criticize Israel, which in the
long run weakens Israel's position in the conflict. In the end, Israel cannot lift a finger without being condemned by the outside world, unless the finger is aimed at its own destruction. Norberg writes that Israel
"makes their neighbors bitter." Of course. The Israelis insist on not dying.
One thing needs to be sorted out: it should not be legal to sell military equipment to terrorists. To assist the
Palestinian Authority or Hamas in acquiring weapons is not free trade. It is to participate in genocide. The
1
http://www.metro.se/2010/06/02/81429/blockader-brukar-starka-harskarna/
87
blockade is obviously not perfect. Hamas gets hold of weapons anyway, and the measure strikes back at
Israel in the form of foreign criticism. But what should Israel do? Sit idly by whilst their executioners grow
stronger – not likely.
Hamas is something as exotic as a beloved Islamofascist terrorist organization. In Sweden, one quickly becomes badgered if one says anything bad about Hamas, as if there is nothing wrong with wanting to destroy all freedom in the Middle East, and to "drive the Jews into the sea". According to Swedish opinion,
the Israelis are bad because they don't cooperate with Hamas to fulfill this noble purpose – in fact so bad
that it might be excusable to bombard them with thousands of rockets over many years. The same people
who hold these views are quick to condemn Nazi Germany, and show outrage over the xenophobic Sweden Democrats who entered parliament in 2010. How is that for coming in like a lion and going out like a
lamb?
Israel's Enemy: The Morality of Death
What morality prevents the world from providing Israel with the necessary support for a triumph of freedom? The answer is the morality of altruism; it is the morality that says that life is not meant to be lived,
but sacrificed. The Israelis want to live their lives. Hamas and its ilk are willing to sacrifice themselves and
others to put a religious dictatorship in Israel's place, and thus institutionalize the morality of sacrifice. It is
not difficult to see which side appeals to traditional morality.
Decorum prevents most people from explicitly supporting terrorism and genocide. It does not prevent
them from condemning the selfish Israel, a country that only aspires to its own freedom, and refuses to
sacrifice itself for the civilians on the West Bank and in Gaza. Thus it falls on Israel to extend a hand to the
Palestinian Authority and Hamas rather than vice versa. Thus, Israel should apologize for its selfishness,
lay down its weapons, and start cooperating with its executioners. The moral thing is for Israel to sacrifice
itself, to accept its doom – so that peace may prevail.
To expressly support terrorism is wrong, but indirectly supporting it, by denouncing Israel's struggle
against it – that is considered right and proper! Here, the law of excluded middle applies. Either one denounces terror, genocide, and the PNA/Hamas. Or one does not.
Altruism is the main culprit behind arguments like "but fewer die on Israel's side" and "but Israel is bigger
and stronger". Implicit in these arguments is that Israel has a right to self-defense, only when they become
weaker and when more Israelis have died, in other words: the weaker party in a conflict is always right. To
speak plainly, this means that one has a right to exercise terror, so long as it is directed against anyone who
is bigger and stronger than oneself. Why? Because the big and strong should sacrifice themselves for the
weak! Thus, it is only right that Israel give concessions, undermine its advantage, and allow more Israelis
to die. (This ignores the fact that Israel has other enemies than just the PNA and Hamas. In practice they
stand against the whole Arab world – and compared to the whole Arab world, Israel is, of course, the
smaller and weaker party.)
When Objectivists say that altruism is the morality of death it is not to sound bombastic. They mean it –
literally.
A Brief Summary
This is a one-way apology. I think it is urgent to present one. Most texts on Israel get lost in a maze of concrete events, as if one has to know the tiniest of details from 1948 onwards in order to form an opinion. I
have chosen to focus on what I regard as some of the essentials, and to reason based on simple principles of
individual rights and human dignity. My judgment is that Israel has a right to exist and defend itself. As I
have said, I don't think Israel is always right about everything, but that it, in terms of essentials, deserves
our support.
88
Let me conclude by saying that anyone who gives Hamas even an iota of support is morally complicit in
genocide. Do I have your attention? Good.
89
Israel i svensk media: en översikt – Dec 14
Följande uppsats är skriven av gästbloggare Jakob D.
Den här texten syftar inte till att utmåla Israel som ett perfekt land, men däremot till att förklara varför Israel är ett fullt normalt och legitimt land, i klass med vilket annat västerländskt land som helst med sina
respektive positiva och negativa sidor. Detta genom att ge en snabb översikt över de vanligaste konkreta
propagandalögnerna som används i syfte att uppnå det motsatta. En delegitimisering av Israel som stat,
vare sig det handlar om att frånkänna den existensberättigande, att kalla den en ”illegal statsbildning” som
tillkommit genom illegitima metoder, eller att utmåla den som en blodtörstig förövare snarare än ett utsatt
offer. Likt de flesta länder i väst är Israel en välfärdsstat, en blandekonomi, men också ett land som i hög
grad erkänner individuella rättigheter. Israel är en sekulär demokrati av västerländskt snitt och är en del av
den civilisation som vi känner som Västvärlden. Precis som med andra välfärdsstater är det självklart att
man stödjer dem när de hotas av en till naturen totalitär fiende. I fallet Israel kan man, med rätta, göra jämförelsen mellan Storbritannien och Nazityskland under Slaget om Storbritannien. Det är en självklarhet
vilken sida som förtjänar uttalat, direkt och kompromisslöst stöd i den konflikten, och att underlåta att
identifiera och uttala detta explicita stöd vore moraliskt förkastligt. Lika mycket är alltså även detta en konflikt som är lika självklar med samma krafter i spel som i fallet Storbritannien och Nazityskland: civilisation
ställs mot anti-civilisation.
Pudelns egentliga kärna: Israels rätt att existera
Om man följer medias rapportering kan man lätt få för sig att konflikten i Israel handlar om en ”palestinsk
stat” och dess vara eller icke vara. Det är en felaktig uppfattning. Pudelns kärna i den här konflikten är i
stället Israels vara eller icke vara. Israelerna har varit beredda att acceptera en ”palestinsk stat” i formen
tvåstatslösning sedan FN:s första delningsplan, en delningsplan som arabstaterna förkastade. I över 60 år
har israelerna varit beredda att upprätta fred enligt en sådan lösning, och lika länge har den arabiska sidan
i konflikten kategoriskt vägrat. Det är ett faktum att fred skulle kunna uppnås bokstavligen över en natt,
samma dag som araberna accepterar en israelisk stat. Israelerna har vid ett flertal tillfällen visat att de är
beredda till mycket vittgående eftergifter (de kan och bör i själva verket tvärtom kritiseras för att föra
en alltför vittgående eftergiftspolitik på många punkter).
Det går inte att förneka att förhandlingsfrågor förvisso existerar, men de är detaljer i sammanhanget och de
skulle enkelt kunna lösas i förhandlingar mellan två parter som är ärliga i sin strävan efter fred, om de bara
var överens om kärnfrågan. Israel har mer än en gång visat sig vara just en sådan förhandlingspartner. Senast 2008 tackade till exempel den palestinska myndigheten nej till ett erbjudande om en lösning från Israels försvarsminister Ehud Barak, som skulle ha gett dem 99,3 procent av Gaza och Västbanken, noll ”bosättningar” samt en lösning i Jerusalem. 2005 lämnade Israel Gazaremsan; Israel tvångsevakuerade området på judar och gjorde det precis så judefritt som Hamas, vänstern i Europa och nu också Barack Obama
kräver (när han t.ex. nyligen utmålade ”bosättningarna” som ”huvudproblemet”).
Hamas tog snart över och startade direkt en beskjutning med lokalt producerade Qassamraketer. Samma
sak hände när man drog sig tillbaka från södra Libanon år 2000. Hezbollah satte i gång med att avfyra missiler (levererade av Iran) mot Israel. ”Land för Fred” blev och blir gång efter annan endast ”Land för Krig”
och från Gaza regnade Qassamraketer in över södra Israel dagligen under många långa år, innan Israel till
slut fann sig tvungna att genomföra Operation Gjutet Bly 2009. (Samma skäl föranledde det som kallas för
”det andra Libanonkriget” i södra Libanon 2008.) Det är på flera sätt tydligt att Israels rätt att existera
är kärnfrågan i den här konflikten. Arabvärlden har motsatt sig en sådan statsbildning sedan långt före Israels officiella självständighetsförklaring.
Vi i Väst förnekar ofta Israels rätt att försvara sig (som i fallet med reaktionerna på Operation Gjutet Bly
2009), och på så sätt ställer vi oss på den sida i konflikten som också förnekar Israels (ofta explicit även ju-
90
darnas) rätt att existera. Att förneka Israel rätten till självförsvar blir detsamma som att förneka Israel ett
existensberättigande. Vissa har dock å andra sidan inga problem med detta och hymlar inte med det.
Sedan landet bildades officiellt (och även innan dess) har arabstaterna i området gjort sitt yttersta för att
utplåna Israel. Det första utplåningskriget, 1948, syftade till att ”driva judarna ut i havet”. I dag heter det
bland annat från Irans president Ahmadinejads håll att Israel skall ”avlägsnas från kartan”. Hezbollahs
ledare Nasrallah har uttalat att Israel ”besparar dem en hel del möda” eftersom ”det samlar alla judar på
ett ställe” så att ”de slipper jaga dem över hela världen”. Hamas refererar ständigt till judarna som ”apor
och grisar” och indoktrinerar sina barn i judehat, bland annat genom skolsystemet och bisarra barnprogram i teve. De blir därigenom instruerade att ”mörda judar” och att ”offra sig för att uppnå martyrskap”
är ”det högsta man kan uppnå” i sitt liv.
PLO/Fatah på Västbanken är endast snäppet bättre och knappt ens det (i bästa fall är de pragmatiker som
inser det fruktlösa i sin kamp, för stunden kanske skall tilläggas): de vägrar att ta bort målet Israels utplåning ur sina stadgar och Mahmoud Abbas, ledare för Fatah, sa nyligen (2010) att de är för ett utplåningskrig mot Israel, men att ”de inte tänker bära bördan ensamma” och att resten av arabvärlden i så fall också
får dra sitt strå till stacken.
När till exempel judarna valde att lämna växthus, fabriker och annan infrastruktur intakt under sitt uttåg
från Gazaremsan (för att ge Gazaborna en chans att få igång en ekonomi), slog ”palestinierna” i Gaza sönder dem med hänvisning till att de inte ville ”befatta sig” med det som ”aporna och grisarna” lämnat efter
sig. Därmed försatt man med berått mod en enorm chans att utveckla sin ekonomi och i stället valde man
än en gång våldets väg, bl.a. genom att rösta fram Hamasregimen med bred majoritet. I stället för att producera fredliga varor och tjänster satsade man på att tillverka Qassamraketer. I stället för att utnyttja fördelen av att gränsa till en av Mellanösterns mest dynamiska ekonomier och marknader, och att följaktligen
handla med Israel, valde man att föra krig mot Israel.
Detta är ett sammanhang som väl beskriver konfliktens natur och problematik. Om kärnfrågan är Israels
vara eller icke vara så är arabvärldens ideologiska och institutionella problematik ett mycket stort hinder
på vägen för att lösa den. Antisemitismen är långt mer utbredd i Mellanöstern än många vill eller kan förstå här i väst. Hitlers samarbete med Stormuftin av Jerusalem är något som börjar tas upp först nu. Det
glöms alltför ofta bort att Arabvärlden var allierad till Japan, Italien och Tyskland under Andra världskriget och att nazipropaganda och antisemitism var utbrett innan och under Andra världskriget. Till skillnad
från de tre tidigare länderna som fick långtgående ställda fredsvillkor och påtvingades samhälleliga förändringar i och med krigsslutet, levde och lever denna antisemitism kvar obearbetad i Mellanöstern, till
stor del anammad och uppbackad av områdets regeringar och vida spridd bland annat genom TV och
press. Att som statsvetaren Lisbeth Lindeborg kalla Hamas för ”arvtagare till Hitlers arabiska vänner” är
långtifrån felaktigt, vare sig idéhistoriskt sett eller sett till organisationens agenda, medel och mål (detsamma gäller till exempel Iran). I det första utplåningskriget mot Israel direkt efter Staten Israels utropande
1948 så anfördes detta av flera höga arabofficerare som precis nyligen tvingats till att avsluta sina militära
och politiska allianser med Hitler. Vi hade alltså en situation där judiska förintelseöverlevare slogs för sina
liv mot ett nytt hot om utplåning anfört av höga Nazi-ledare.
Israel är också den enda sekulära demokratin av västerländskt snitt i Mellanöstern, och ses därför som ett
existentiellt hot gentemot och av områdets diktaturer. Israel betraktas som en förlängd arm till USA (därav
bl.a. benämningarna ”lilla satan” och ”stora satan” från Irans håll på de två länderna i fråga). Till stor del
spelar antagligen också islamistisk doktrin in som säger att mark som en gång varit under ”helig” muslimsk kontroll måste så förbli för alltid. Att då släppa denna mark till sekulära och/eller judar vore ett brott
mot islam enligt islamisterna.
Sionismen, bosättarrörelsen, och myten om det stulna landet
Åtminstone när man diskuterar Israel-Palestina-konflikten med liberaler tenderar de att haka upp sig på
hur landet bildades 1948. Om man än en gång utgår från den gängse svenska och europeiska mediebilden
91
av Israel och rapporteringen därifrån, är landet en närmast onaturlig och påstått ”neo-kolonial” entitet som
”stulit” land från ”de rättmätiga ägarna”. Inget kunde vara mer verklighetsfrånvänt. För det första brukar
dessa debattörer felaktigt förutsätta att endast araber är hemmahörande i Mellanöstern. Faktum är att Mellanöstern är hem för en lång rad etniska, religiösa och kulturella minoriteter. Däribland judarna.
Det har vidare aldrig existerat något sådant som en ”palestinsk” stat, nation eller etnicitet innan eller efter
Staten Israels bildande 1948. Mellan 1517 och 1917 tillhörde området det Ottomanska Imperiet som var
turkiskt. När detta imperium föll utsågs britterna till förvaltare av ”det palestinska mandatet”, som då var
att betraktas som ingenmansland – ett område som inkluderade dagens Israel och Jordanien samt Gaza och
Västbanken. Området beboddes bland annat av araber och judar. Något sådant som en ”palestinsk” etnicitet existerade alltså inte, utan är ett mediepåfund från cirka 1960-tal av bland annat europeiska marxister
för att ytterligare förvränga och förvanska omständigheterna i konflikten. (Anledningen till att denna text
använder sig av benämningen ”palestinier” detta till trots, med citationstecken märk väl, är för att inte förvirra läsaren ytterligare i en redan av media och andra parter komplicerad kontext.) ”Palestinierna” är inga
andra än de araber som råkade bo i området, och frågan är hur de kan ha större rätt till det land som bebotts av judar ännu längre.
”Det palestinska mandatet” var ämnat att säkra ett hemland för judarna, även om de i slutändan bara fick
ett par få procent av det. Jordanien gavs till hashemiterna av Winston Churchill, och den israeliske ledaren
Chaim Weizmann slöt ett avtal runt 1920-talets början i syfte att fördela mandatet så att araberna fick runt
80 procent av det, medan judarna fick nöja sig med ynka 20 procent. Avtalet innehöll också ett löfte från de
arabiska ledarna att ”inga ytterligare löften eller anspråk skulle göras” från deras sida efter detta. Ytterligare delningar (Gaza och Västbanken) ledde sedan till att den judiska andelen blev ännu mindre.
Jordanien är alltså just den ”palestinska stat” som var tänkt att tillfalla områdets araber (”palestinierna”),
och om nu konflikten verkligen handlar om ”`palestiniernas´ rätt till självbestämmande och en `palestinsk´
etnicitet och ett eget land i Palestina” – var är intifadan i Jordanien i så fall? Med andra ord existerar redan i
dag en stabil tvåstatslösning där Jordanien är ”palestiniernas” land och Israel judarnas. Västbanken och
Gazaremsan var dessutom i jordansk respektive egyptisk ägo mellan 1948 och 1967; då förvägrade även de
därmed ”palestinierna” detta land, men som de nu kräver att israelerna skall avstå ifrån. Det är i och med
detta än en gång tydligt att konflikten handlar om att Israel inte bör existera, snarare än om en särskild och
påstådd palestinsk etnicitet och dess rätt till självbestämmande.
Redan under perioden från 1917 till 1948 genomgick området stridigheter gällande mark och judarnas anspråk på den. FN bestämde sig då för att än en gång dela upp de återstående knappa 20 procent som tillfallit judarna, i en delningsplan där till slut endast 6 till 8 procent av det ursprungliga palestinska mandatet
tillföll judarna – en sjättedel av en procentav Mellanöstern totalt sett. Trots att judarna som sagt bott i Israel
och på många andra håll i Mellanöstern och Nordafrika sedan tusentals år tillbaka, var även en sådan minimal mängd mark som judisk och sekulär nationalstatlig statsbildning oacceptabel för arabstaterna och
muslimerna i området. Fem arabstater gick ihop och inledde det första utplåningskriget mot Israel, redan
dagen efter att Israel officiellt utropat sin självständighet. Ett krig som israelerna, i likhet med senare krig,
vann trots att de hade alla odds mot sig – militärt, ekonomiskt och numerärt.
Sionismen är alltså i själva verket en rörelse för nationellt självbestämmande. Det har bott judar i Israel obrutet sedan många tusen år tillbaka (åtminstone i 3700 år eller längre) och de har dessutom bott där längst;
judarna är minst lika mycket ”urbefolkning” i området som araberna. Det är sant att många i den judiska
diasporan valt att flytta till Israel sedan andra världskrigets slut, men är migration något man alltså bör
motsätta sig? De människor som påpekar att en stor del av Israels befolkning är invandrare är inte bättre än
andra protektionister och migrationskritiker. I konsekvensens namn skulle vi då också behöva motsätta oss
invandringen till Sverige och all annan mänsklig migration. Det är naturligtvis inte ett rimligt ställningstagande i något av fallen.
Kan man också klandra judar som flyttade från Europa och Ryssland efter Sovjets sönderfall, med tanke på
vad de fått uppleva där? Andra världskriget gav ju dessutom sionismens grundare Herzl rätt i något (sio-
92
nismen kom till eftersom dessa judar med Theodor Herzl i spetsen i samband med den s.k. ”Dreyfussaffären” konkluderade på basis av denna och den långa rad av judeförföljelser genom historien att judar aldrig
skulle kunna leva i fred som minoriteter i andra stater.) I media förtigs också sådana saker som att t.ex.
Jerusalem bevisligen haft en obruten judisk befolkningsmajoritet sedan åtminstone folkräkningen i staden
började (mitten av 1800-talet).
Poängen är alltså att Israel är en lika legitim nationalstatlig statsbildning som vilken annan erkänd och legitim västerländsk, demokratisk, nationalstat som helst, enligt det system med nationalstater som uppkommit efter den Westfaliska freden 1648 och varit både helt dominerande och allmänt accepterat. Om inte
Israel har rätt att existera och försvara sig så har ej heller Schweiz, Kanada, USA, Italien eller Danmark (eller Sverige) det. Något som inte en enda svensk journalist eller politiker så vitt jag vet skulle drömma om
att yppa och ifrågasätta utan att riskera att bli till allmänt åtlöje. Trots det är det fullt gångbart just och endast vad gäller Israel av någon anledning (t.ex. att Danmark ej är ett legitimt land och inte hade rätt att försvara sig mot Nazityskland under ockupationen).
Vidare har inte judarna och israelerna ”stulit” något land i begreppets verkliga innebörd som innebär att
orättfärdigt tillförskansa sig något med hjälp av tvång, hot eller våld. Att använda ordet ”stjäla” i det här
sammanhanget är också som att säga att danskar, skåningar, stockholmare och tyskar som köper upp röda
sommarstugor i Värmland för att de värderar detta högt "stjäl svensk mark" eller ”stjäl marken från dess
rättmätige ägare” trots att de köper den i frivilligt upprättade köpeavtal enligt gängse normer och lagstiftning. Att då använda detta begrepp i sammanhanget är inte bara felaktigt utan djupt ohederligt. Sionismen
och denna rörelses metoder utgjordes till exempel av att köpa upp, bebo och odla upp mark som ett sätt att
hävda sin rätt över den, utöver och föregåendes de beslut i NF och FN som togs för att tillerkänna judarna
ett nationalhem. Ofta såg de till att med hjälp av innovativa metoder, såsom droppbevattning och torrläggning av ökenområden respektive sumpmarker, göra dessa tidigare obeboeliga områden beboeliga. Sionisterna har alltså ägnat sig åt klassisk ”homesteading” av mark, ett om något i grunden liberalt koncept.
Detta gäller också den ”bosättarrörelse” som idag kritiseras hårt. Den har aldrig stulit mark utan bara köpt
upp och bosatt sig på den mark de tagit i anspråk genom fullt legitima metoder. Att förbjuda judar att
köpa, äga och bebo mark i vissa delar av Mellanöstern är inget annat än, och kan inte vara något annat än,
en fortsättning på de nazityska Nürnberglagar som stipulerade att vissa områden skall vara ”judenrein”,
d.v.s. etniskt rensade. Sen när var det liberalt att säga att människor inte får flytta och köpa och äga och
bruka mark baserat endast på deras etniska eller religiösa ursprung? Sen när blev det anständigt att kräva
att delar av Mellanöstern (hela Mellanöstern?) skall förklaras "judenrein"? Ändå är detta precis vad det
internationella samfundet, politiker och presskår ägnar sig åt i dag, uppenbarligen utan att reflektera över
vad dessa krav innebär.
Israel som ”ockupationsmakt”
Att Israel ”ockuperar” vissa delar av Mellanöstern (Västbanken, Gaza, Golan, etc.) är en vanligt uttalad
kritik i syfte att delegitimisera Israel och dess ageranden. Men faktum är att man då frångår en mycket viktig kontext: att Israel (i folkrättslig mening) annekterat dessa områden i krig som de vunnit – krig som varenda ett har varit angreppskrig gentemot Israel (i syfte att utplåna Israel och judarna). Israelernas enda
”brott” i det här fallet är alltså att de har varitframgångsrika i sitt självförsvar varje gång områdets omkringliggande skurkstater bestämt sig för att återigen försöka göra processen kort med Israel (och judarna).
Om arabvärlden inte vill förlora ytterligare land till israelerna bör de därmed ge upp sina otaliga anfallskrig syftandes till utplåning av Israel och judarna. Israel håller också dessa områden i dag av bland annat
strategiska skäl; i och med att de upptäckte att de levde med ett synnerligen fientligt närområde insåg de
att de militär-strategiskt behövde ett visst geografiskt djup. Annars skulle det inte ta många minuter att
invadera det mycket lilla och grunda Israel från gräns till gräns på bredden.
”Folkrätten” brukar hävdas och användas av många som ännu ett slagträ mot Israel. Denna folkrätt är som
sådan djupt problematisk på många sätt, åtminstone ur ett liberalt perspektiv. Det gör att folkrätten ur en
93
moralisk synvinkel bör ignoreras och helst förkastas som måttstock på rätt och fel i konflikten (vilket förvisso även gäller för en lång rad av de andra argument som bemöts i denna text). Bara för att en lag är en
lag innebär det inte nödvändigtvis att den är moraliskt korrekt och exemplen på detta är många på nationell nivå. Samma problematiska förhållningssätt existerar naturligtvis även på internationell nivå, om än
gällandes andra sorters sakfrågor. Det bör alltså hållas i minnet att folkrätten inte på något sätt speglar den
moraliska aspekten med vilken man bör bedöma konflikten och dess parter.
För vissa teknikaliteter kan den vara vägledande, men FN och FN-organ används också ofta som en plattform från vilken arabvärlden (med européernas hjälp) leder ett diplomatiskt angrepp på Israel, ofta med en
för syftet anpassad form av folkrätt som inte motsvarar dess ursprungliga innehåll, innebörd och syfte. Att
hänvisa till FN som någon sorts opartisk part i konflikten är alltså en grav missuppfattning av FN:s roll och
natur (en missuppfattning som verkar vara särskilt utbredd här i Sverige). Anti-israelisk lobby anger ofta
vanskliga eller direkt felaktiga tolkningar av folkrätten som stöd för sin argumentation. Folkrätten är långt
ifrån en så enkel affär som dessa lobbyorganisationer försöker hävda, och det finns många tunga folkrättsexperter som klart och tydligt visat att enligt folkrätten och de folkrättsliga turer som denna konflikt varit
med om hittills som bl.a. ger israelerna rätt till både bosättningar, Gaza, Västbanken och som påvisar det
absurda i att kalla Israel för ockupant. Symptomatiskt nog nämns aldrig dessa fakta i debatten, aldrig av
vänstern med en klar agenda i frågan, men vad värre är, aldrig av journalister som åtminstone ytligt sett
utger sig för att vara objektiva. Jag nämner detta för er kännedom, men det är en diskussion om juridiska
teknikaliteter som förvisso är till Israels fördel, men som jag av nämnda anledningar inte anser bör utgöra
lackmustestet för Israels anspråk.
Ännu ett exempel på mycket tveksam nyhetsrapportering är när svensk press till exempel rapporterar att
Israels försvarsmakt (IDF) avhyst eller flyttat ”palestinier” från ”deras hem”, och får det på så sätt implicit
(och många gånger explicit) att låta som en i det närmaste medveten ”etnisk rensning” och att israelerna
”stjäl” vad som är rättmätigt ”palestiniernas hem”. Vad få läsare får reda på är att dessa ”palestinier” oftast
inte äger marken, att de upprättat bostäder eller andra strukturer olagligt och mer eller mindre utövar ren
och skär ”squatting”, vilket knappast accepteras någonstans i Västvärlden i dag. När de blir avhysta av
israelisk militär är det alltså oftast på grund av att de saknar legitim äganderätt eller liknande, och ärendet
har ofta genomgått långdragna legitima domstolsprocesser under många år (decennielånga processer är
ingen ovanlighet) innan beslutet verkställs. Israels Högsta Domstol är också känd för att upprätthålla en
mycket hög standard vad gäller människorättsfrågor och går ofta emot den israeliska staten när det kommer till mål som involverar ”palestinier” (ett bevis på att Israel är en livaktig rättsstat om något, långt från
anklagelserna om ”apartheid”).
När sådana viktiga fakta konsekvent underlåts att rapporteras, en kontext som naturligtvis helt förändrar
de fakta som framhålls, bör det egentligen betraktas som medveten desinformation (lögn, helt enkelt). En
allvarlig anklagelse om journalisters arbetssätt som dessutom helt och hållet utgör standard i svensk media; en rapportering utan ett spår av journalistisk hederlighet eller ett djupare journalistiskt hantverk. Man
kan tänka sig att detta sker eftersom man outtalat anser att araber har en naturlig rätt till marken och att
judar inte har det – felaktigt förvisso, och dessutom föga smickrande om man drar tankegången till sin
spets. Det finns också en uttalad ambition från till exempel SVT att rapportera vad man uppfattar som ”den
svagare partens perspektiv” i sin utrikesnyhetsrapportering, baserat på en ganska simplistisk form av
klassanalys.
Problemet som uppstår av detta är att man får en rapportering som inte tar kontext eller orsakssamband
med i beräkningen och bidrar inte till en djupare problematisering av den verklighet som denna återger
(utan snarare tvärtom bidrar till en ”fördumning” av debatten i fråga). Folkopinionen blir också därefter,
naturligtvis. På sistone har denna rapportering dessutom tagit sig alltmer emotionalistiska uttryck, och
journalister försöker inte ens längre låtsas att de är objektiva i sakfrågan eller rapporteringen. Med tanke på
den genomslagskraft som finns samlad i statlig teve och radio och ett antal korporativistiska tidningar beroende av presstöd, är det inte så konstigt att debatten tar sig de uttryck och den natur den har tagit (inte
att glömma de effekter av ökande svensk inhemsk antisemitism vi också nu åser samtidigt där det inte är
helt långsökt att sätta detta i korrelation med tonen i media). Debatten är alltså, än en gång, baserad på en
94
falsk diskurs och ett förljuget narrativ om konfliktens orsaker och problem, och som sedan lång tid reproduceras av media. En förljugen debatt med hetsiga utfall mot Israel är närmast en tradition inom svensk
presskår som det råder ganska bred konsensus kring (även på vad som skall vara borgerliga ledarsidor är
det mer regel än undantag att samma falska anklagelser och uppskruvade ton mot Israel figurerar).
I den här konflikten kan listan över sådana exempel göras mycket lång, och att täcka allt skulle kräva ett
stort antal bloggposter i samma längd. Läsaren bör åtminstone vara medveten om denna omständighet när
han tar del av nyhetsrapporteringen, och om omfattningen, vidden och naturen hos detta problem som
faktiskt inte kan underdrivas (om man har som mål att uppnå en objektiv och ärlig förståelse av konflikten).
”Naqba” & ”Apartheid”
Vidare har vi frågan om de så kallade ”palestinska flyktingarna”. Detta är en mycket vanlig anklagelse och
orsak till ilska mot Israel. Det är också ännu ett utmärkt exempel på ett falskt och förljuget narrativ, nämligen det om den ”palestinska” motsvarigheten till judarnas förintelse. Sakfrågan gäller de cirka 600 000 till
800 000 araber som flydde Israel i samband med det första utrotningskriget anfört av arabstaterna mot Israel. Dessa ”palestinier” flydde på eget bevåg efter att delningsplanen (en delningsplan som tagit demografiska realiteter i beaktning, de områden som skulle bli Israel beboddes av en majoritet av judar och vice
versa) förkastats av arabstaterna och Israel utropat sin självständighet och arabstaterna alltså startat sitt
första anfallskrig i utplåningssyfte.
Denna flyktingvåg prånglas i dag ut under benämningen ”Naqba” (arabiska för ”katastrof”, att jämföras
med det hebreiska uttrycket ”hashoah” som också betyder ”katastrof” och i vissa kontexter avser Förintelsen) där det påstås att araberna handgripligen fördrevs av israelerna, och att israelerna hade explicita planer på etnisk rensning (den s.k. ”Plan Dalet”) som de passade på att sätta i verket. Sanningen är en annan.
Arabstaterna deklarerade att de bokstavligen skulle ”driva judarna ut i havet” och att det säkraste var att
överge området för att sedan komma tillbaka när jobbet var avklarat och området judefritt. De araber som
lydde och/eller omfamnade denna uppmaning (det ansågs vara förräderi av arabstaterna att inte lyda den)
är de som i dag sitter i ”flyktingläger” (eller deras ättlingar). I många fall utgörs dock dessa ”flyktingläger”
av vanliga städer; flyktingstatusen är något som FN stipulerat och som för individer numera ärvs i både
tredje och fjärde generation. De araber som inte flydde utan hörsammade judarnas explicita uppmaning
att stanna kvar blev däremot fullvärdiga medborgare i Staten Israel, och det är dessa araber och deras ättlingar som i dag utgör till stor del de cirka 20 procent av Israels befolkning som är icke-judisk. Att de araberna i egenskap av fullvärdiga medborgare av Staten Israel (med en del särskilda positiva rättigheter dessutom, såsom till exempel garanterad representation i Knesset sedan den första israeliska regeringen) åtnjuter bäst skydd för sina rättigheter (särskilt om man råkar vara en arabisk kvinna eller homosexuell) av alla
araber i Mellanöstern säger en hel del.
Hur man kan påstå sig vara ”solidarisk” med ”palestinierna” och samtidigt önska dem att inte kunna leva
under den enda rättsstat som respekterar rättigheter i området är en gåta. Majoriteten av alla arab-israeler
deklarerar också i opinionsundersökningar gång efter annan att de ej vill se Israel upplösas eller ingå i en
”palestinsk stat”.
Vidare: Gazaborna eller araberna på Västbanken är inte israeliska medborgare och har aldrig så varit, och
Israel kan därför inte sägas utöva ”apartheid” på grund av att de utsätter dem för en militär blockad, eller
bygger en barriär för att skydda sina medborgare. Särskilt inte när ett krigstillstånd de facto råder (var
Storbritanniens försvar mot Nazitysklands bombningar av London och underlåtenhet att ge upp också att
betrakta som ”apartheid” i så fall?) Det lidande som ”palestinierna” som sitter i flyktingläger utstår är till
största del dessutom förvållat av de arabländer som låter dem bo generation efter generation utan att tillerkänna dem medborgarskap eller hjälpa till att lösa deras situation, i mångt och mycket för att cyniskt utnyttja dem som ännu ett slagträ mot Israel och för att använda det som grogrund för terrorism och missnöje. Ett faktum som konsekvent ignoreras av vänstern (men så har ju denna fråga för vänstern knappast aldrig handlat om ”palestiniernas” väl och ve heller, kärnfrågan handlar som sagt om att motsätta sig Israel,
95
vilket t.ex. bevisas av det faktum att vänstern har mer än överseende med Hamas trots att de är en mycket
brutal regim som terroriserar inte bara israeler utan också ”palestinierna” i Gaza eller medlemmarna av
PLO/Fatah).
När vänstern talar om ”Naqba” och sådant som ”Plan Dalet” (den påstått medvetna israeliska planen om
etnisk rensning i samband med självständighetskriget) så refererar den ofta till en israelisk och ”antisionistisk” historiker vid namn Ilan Pappé. Denne Pappé, som saknar utbildning i Mellanösternhistoria, påstår
alltså att Israel ska ha planerat en ”etnisk rensning”, och att landet bär skulden för att palestinierna flydde i
samband med det arabiska anfallskriget. Han motsätter sig tvåstatslösningen och säger själv att han inte
baserar sin ståndpunkt på historiska fakta i sina böcker, utan på sin ideologi. Alla historiker, inkl. ”nya”
historiker, avfärdar Pappé som en kvacksalvare. Nedan är utdrag från en intervju med honom som publicerades 2008 på Pappés egen hemsida, ur den belgiska tidningen Le Soir (11/99):
”Jag är inte lika intresserad av vad som [verkligen] skedde, som jag är av människors bild av vad som skedde. [...]
Jag erkänner att min ideologi påverkar mitt historieskrivande men, so what? [...]
Vem vet egentligen vad fakta är? Vi försöker övertyga så många som möjligt om att vår tolkning av fakta är den rätta, och vi gör det av ideologiska skäl, inte för att vi söker sanningen.”
Historikern Benny Morris är en av flera som motbevisar Pappés påståenden. Trots dessa omständigheter
har detta falska narrativ helt och hållet anammats av både svensk press, svensk debatt, och lärs ofta ut som
objektiv sanning i svenska grundskolor och institutioner för högre bildning.
De judiska flyktingarna från Mellanöstern
Däremot finns det ett faktiskt flyktingproblem med fördrivna (i ordets verkliga och rätta bemärkelse) flyktingar som symptomatiskt nog aldrig adresseras av vänstern, media, politiker och debatt. Det är alla de
judar som i och med Staten Israels bildande fördrevs från sina hem runtom i hela Mellanöstern och Nordafrika, innan och efter Staten Israels självständighetsförklaring (man räknar med att det handlar om cirka en
miljon individer). Dessa judar var många gånger välbärgade (andra gånger inte) och tillhörde ofta judiska
samhällen som funnits i Mellanöstern och Nordafrika sedan tusentals år tillbaka, men tvangs att ge upp all
sin egendom och mark och fly hals över huvud för att bosätta sig i Israel.
I Jemen existerade 55 000 judar 1948, idag endast 200. I Algeriet fanns 140 000 judar 1948, idag färre än 100.
I Egypten fanns 80 000 judar 1948, idag färre än 100. I Iran fanns 100 000 judar 1948, idag 25 000. I Libyen
fanns över 30 000 judar före 1945, idag inte en enda. I Irak fanns 150 000 judar 1948, idag färre än 40. I Libanon fanns 30 000 judar 1948, idag endast 30. I Marocko bodde hela 500 000 judar 1948, idag endast 7 000. I
Syrien fanns 30 000 judar 1948, idag färre än 100. I Tunisien fanns 105 000 judar 1948, idag 1 500. 50 procent
av Israels judiska befolkning är idag av judisk-arabiskt ursprung från olika platser i Mellanöstern och
Nordafrika (en stor del av resten är också invandrade från Ryssland och omkringliggande länder i spåren
av Sovjetunionens sammanbrott där antisemitismen var utbredd med otaliga, ofta statligt initierade, pogromer och andra svårigheter ålagda den judiska befolkningen).
Flyktingproblemet består dock inte huvudsakligen i att dessa flyktingar vill åka tillbaka. Till skillnad från
de oljerika arabstaterna, som alltså högst cyniskt vägrar att ta sig an de palestinska flyktingarna och deras
problematik för att på så sätt medvetet använda dem som en bricka i spelet mot Israel, så integrerade det
då ganska fattiga Israel dessa judiska flyktingar som flytt undan arabstaternas pogromer (judeförföljelser).
Det som utgör det huvudsakliga problemet är de egendomar som stulits från dessa judiska flyktingar i
samband med att de tvingades fly (enligt beräkningar gäller det egendom för åtminstone sammanlagt 80
miljarder US-dollar).
Det kan också tilläggas att dessa cirka en miljon judiska flyktingar tvingades lämna 100 040 kvadratkilometer mark bakom sig som befann sig i deras personliga ägo, mark som befunnit sig i deras ägo ofta sedan
många generationer tillbaka. Israel, hela Staten Israel, har en sammanlagd markyta på endast 20 700 kva-
96
dratkilometer i dag. Medan Israel i dag, som ett av få länder som överhuvudtaget bryr sig, tar emot muslimska flyktingar från det pågående folkmordet i Darfur, och på andra sätt tillåter araber och muslimer att
röra sig och leva i Israel, är judar och israeler portförbjudna i större delen av arabvärlden. (En tändsticksask
med hebreisk text eller annat som påminner om ”den sionistiska enheten” är tillräckligt för att sätta dig i
trubbel i vilken arabisk gränskontroll som helst, israeliskt pass och judisk härkomst eller inte.)
Staten Israels moraliskt försvarbara kärnuppgifter
En aspekt som är särskilt viktig att tänka på när man debatterar sådant som säkerhetsbarriären (”muren”;
större delen består dock av staket), är att Israel inte har någon som helst plikt att offra sina medborgare för
att ”gå Hamas eller `palestinierna´ till mötes” (särskilt inte under de faktiska omständigheter som råder),
eller något liknande argument som inte tar i beaktning konfliktens natur och kontext, och utgår från ovan
nämnda mediala och intellektuella vanföreställningar. Staten Israel bör inte sätta sina medborgares liv på
spel för att tillfredsställa europeiska marxisters krav på eftergifter och självuppoffring långt bortom självutplåningens rand. Dock skall man också hålla i minnet att experter gång på gång gör gällande att ingen
armé tar större hänsyn till civila i sin krigsföring än IDF (Israels armé). Det går heller inte att komma ifrån
att säkerhetsbarriären tillsammans med andra säkerhetsansträngningar varit effektiv, det har märkts bland
annat genom en minskad frekvens av självmordsbombningar och också uttalanden från terroristorganisationerna själva (de har explicit angett denna som skäl till den minskade frekvensen av genomförda självmordsbombningar inne i Israel).
Det går inte att argumentera för att Israel kränker någons rättigheter när de skyddar sina medborgare genom att till exempel bygga en säkerhetsbarriär, eller genom att upprätthålla en militär blockad. Tvärtom är
detta vad Staten Israelbör göra. Ibland anförs att säkerhetsbarriären går över ”palestinskt” område på Västbanken, vilket förvisso stämmer, cirka 10 procent av Västbanken hamnar på den Israeliska sidan. Men de
som gör dessa invändningar glömmer att säkerhetsbarriärens dragning är av militär-strategisk natur vilket
gör gränslinjer ointressanta och Israel är i sin fulla rätt till detta så länge en verklig och stabil fred inte råder
(d.v.s. per definition ett krigstillstånd råder). ”Check Points” och andra olägenheter för ”palestinierna” som
Israel företar sig för att skydda sig och sina medborgare skulle alltså kunna försvinna i morgon, om ”palestinierna” och arabvärlden är beredda att acceptera Staten Israels rätt att existera och en fred. Ändå är det
Israel som anklagas för dessa omsändigheter, vilket per definition är detsamma som att anklaga ett råneller våldtäktsoffer för att det bjuder förövaren motstånd och inte direkt underkastar sig angriparens vilja.
Samma resonemang kan föras även vad gäller Israels agerande gentemot Gaza (och även sådant som Ship
to Gaza incidenten, där sanningen om vad som skedde dessutom finns tillgänglig för alla ett par klick bort
via sidor såsom Youtube där filmer klart och tydligt visar vilken sorts ”fredsaktivister” Israel mötte och
vem som såg till att bordningen urartade i dödsfall).
Det tillhör statens kärnuppgifter att skydda sina medborgares frihet och staten har inga (och bör inte heller
ha) andra moraliska skyldigheter förutom att skydda de egna civila medborgarna och deras rättigheter (liv,
frihet, egendom). Därmed är det vansinne och direkt omoraliskt att kräva att Israel skall ”bete sig `proportionerligt´”, ”riva `muren´”, ”upphäva blockaden”, etc., med det enda argumentet att ”Israel måste offra sig
och sina medborgares frihet i syfte att göra araberna mer vänligt inställda”. Detta baserar sig dessutom på
den felaktiga premissen att Israel är drivande i konflikten, att Israel är ”förövaren”, ”den starka parten”,
och att det är israelerna som ”blockerar en verklig och rättvis fred”. Detta är, som sagt, inget annat än historieförfalskningar, propaganda och förvanskningar. Ser man konflikten i sin verkliga kontext så står Israel inför ett hot om existentiell utplåning, ett hot som i första hand inte kommer från ”palestinska” terrororganisationer utan från de skurkstater (främst, men inte enbart, Iran) som står bakom dessa finansiellt, materiellt, ideologiskt.
När man tar in det faktum att Israel redan har upplevt ett flertal utplåningsförsök och står under ett konstant hot om utplåning från inte bara Hamas och Hezbollah utan också nationalstater och regeringar som
till exempel Iran är det lätt att se att den utsatta och svaga parten i sammanhanget i själva verket är Israel.
Israel är också den part som hela tiden har fått försvara sig och den part som inget annat önskar än att leva
i fred och idka handel i stället för krig. Var är rättvisan (rättvis i begreppets autentiska innebörd, inte den
97
variant av begreppsligt innehåll som pressen försöker prångla ut) i att neka judarna nationellt självbestämmande i ett område dessa alltid har levt i? Var är rättvisan för de judiska flyktingarna från Mellanöstern och Nordafrika som tvingades lämna land och egendom bakom sig? Vari ligger rättvisan i att debattera på grundval av lögner och propaganda?
98
Nytt för bloggen i år är Q&A-avdelningen Fråga en objektivist, där vem som helst kan ställa frågor till mig,
anonymt eller i eget namn. Här återges några av de mer utvecklande svaren, halvt om halvt sorterat efter
ämnesordning.
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
Vet folk sitt eget bästa?
Vad säger du om försiktighetsprincipen?
Varför är det fel att förklara moralfrågor utifrån evolutionen?
Varför skall man agera moraliskt hela tiden?
Varför är Immanuel Kant den ondaste människan i
världshistorien?
Vad har du att säga om historisk materialism?
Är den akademiska filosofin meningslös?
Vad har du emot välvillighetsprincipen?
Är inte känslor ett bättre kriterium än förnuft för
djurs rättigheter?
•
•
•
•
•
•
•
Vad är fel med pacifismen?
Vad tycker du om Wikileaks?
Hur bör man lösa situationen med Nordkorea?
Är tortyr legitimt?
Bör brandkåren privatiseras?
Vad anser du om vaktbolag?
Är inte arv oförtjänta och därmed illegitima?
Hur förhindrar liberalism överanvändning av antibiotika?
Är det okej att sätta sjuka människor i karantän?
Bör organhandel vara tillåtet?
Har man rätt att förhindra ett självmordsförsök?
Kan en psykiskt sjuk bli tvångsvårdad?
•
Blir de rika rikare och de fattiga fattigare?
Blir inte karteller ett stort problem i en ren kapitalism?
Tycker du att valutor skall kunna privatiseras?
Bör Sverige gå med i EMU?
Är ekonomisk frihet viktigare än personlig frihet?
Bör man inte få lika lön för lika arbete?
Vad anser du om sex timmars arbetsdag?
Kan man inte stoppa inflation genom pristak?
Varför anser du att löneslaveri är en självmotsägelse?
Finns det inte en risk för prisdumpning på en fri
marknad?
Bör prostitution legaliseras?
Bör alla droger legaliseras?
Har du tänkt på hur drogmissbruk drabbar anhöriga?
Vad anser du om obligatoriska drogtest i skolorna?
Är det okej att köpa ut cigaretter eller alkohol till
minderåriga?
•
•
•
•
•
•
Varför är promiskuitet fel?
Vad söker du i en flickvän?
Skulle du vilja ha en icke-liberal flickvän?
Vad har du att säga om olycklig kärlek?
Hur stor roll bör utseende spela?
Är det medierna som formar vårt skönhetsideal?
•
•
Är du någonsin oenig med Ayn Rand?
Vad tror du händer efter döden?
•
•
•
Varför bör man inte tro på Gud?
Existerar arvssynd?
Har du några tankar kring Pascals vad?
•
•
•
•
Är inte en röst på Liberala partiet bortkastad?
Vad anser du om bordningen av Gazakonvojen?
Vad har du att säga om BP och oljekatastrofen?
Borde man bojkotta de företag som ingår i Bröllopsserien?
Vad anser du om SD:s utspel i Storkyrkan?
•
99
Varför är minimilöner fel?
Leder automatisering till arbetslöshet?
Hur fri är egentligen den som fötts in i fattigdom?
Är det inte okänsligt att kalla bidragstagare för
parasiter?
Bör man skicka pengar till fattiga länder?
Är fotbollsspelare värda sina höga löner?
Vet folk verkligen sitt eget bästa?
Det är utan tvivel sant att det finns människor som inte vet sitt eget bästa. Detta kan gälla för vilken samhällsgrupp som helst – inräknat yrkespolitiker. Politiker vet inte alltid sitt eget bästa, precis som det finns
målare, chaufförer, poliser, kolumnister och industrimän etc. som inte alltid vet det. Den verkliga frågan är
inte huruvida alla vet sitt eget bästa eller ej. Den verkliga frågan är: vet folk vad som är bäst för andra, bättre än de själva vet det?
Här blir svaret omedelbart nekande. Att ha en åsikt om hur andra borde leva är i och för sig enkelt. Det är
enkelt att hitta ”fel” i andras livsstil: han borde äta nyttigare, röra på sig mer, tänka mer på sina barn, studera hårdare, vara mer karriärslysten, skänka pengar till fattiga, ge blod, läsa fler böcker, bilda familj eller
ha en mer positiv syn på tillvaron. Emellertid har människor olika värdehierarkier. De värderar olika saker
olika mycket. Vad jag sätter högt värde på behöver inte vara vad grannen sätter högt värde på, och vice
versa.
Fördomar och förmynderi därhän: att faktiskt veta vad som är bäst för någon annan, sådär i största allmänhet, är omöjligt. Ibland är det onekligen svårt att veta sitt eget bästa, men det är i alla fall möjligt, vilket ju
faktiskt är det grundläggande skälet till att frihet är önskvärt. Man har bara sitt eget huvud att tänka med,
och sitt eget förnuft att lyda under. Därför bör man bara fri att använda och följa det.
Vad säger du om försiktighetsprincipen?
Försiktighetsprincipen går ut på att man skall ”ta det säkra före det osäkra”. Kanske står vi inför dörren till
en miljökatastrof och kanske gör vi det inte, men bör vi inte då, säger man, agera som om vi gör det? Bör vi
inte ta det säkra före det osäkra?
Att ta det säkra före det osäkra kan vara en högst rationell strategi. Det är ju därför man köper försäkringar
eller lägger ett reservdäck i skuffen. Om det sker en olycka är det bra att vara försäkrad, och får man punktering är det bra att ha ett reservdäck. Handlar det istället om miljöpolitik blir saken en helt annan.
Försiktighetsprincipen vänder på bevisbördan. Det är inte förespråkarna av politiska förbud som skall bevisa att förbuden ”behövs”. Om vi andra inte gillar förbuden är det upp till oss att bevisa att en miljökatastrof inte hotar bakom nästa krön (eller krönet efter det, eller krönet efter det, o.s.v.). Detta är naturligtvis
skevt. Den som hävdar att något är fallet har också skyldigheten att bevisa detta. Det är inte vi andra som
har skyldigheten att försöka hitta motbevis.
Omvänd bevisbörda spelar miljöaktivisten i händerna. Han kan inte bevisa att hans rädsla för en närstående katastrof är välgrundad, så han förkunnar istället att vi behöver ta det säkra för det osäkra. Det vill säga:
att han inte behöver bevisa sin sak, utan att vi skall driva igenom hans förbud ändå, om inte för annat så
bara utifall att.
Från samma premiss kan man driva igenom vad som helst, på grund av vilka farhågor som helst. Man kan
tro att alla skördar i hela världen kommer slå fel om fem år, och ange det som skäl för att grunda ett internationellt jordbrukspolitiskt kontrollorgan. Man kan tro att fientliga utomjordingar skall anfalla oss om
samma tidsperiod, och därför säga att vi behöver rusta inför ett interplanetariskt världskrig (med inflaterad
penningmängd, tvångsvärvning, och allt vad det innebär). Varför inte? Är det inte bäst att ta det säkra före
det osäkra? Det kan ju hända! Om man tror på det! Kanske!
Ibland är det bra att ta det säkra före det osäkra, t.ex. i sitt eget privatliv. Men att använda det som en rationalisering för att inskränka andra människors frihet är både irrationellt och hårresande vidrigt.
100
Varför är det fel att förklara moralfrågor utifrån evolutionen?
I en mening är det inte alls fel att förklara moralen utifrån evolutionära processer. Trots allt har människan
utvecklats till följd av naturligt urval, och utan människan skulle ju ingen moral finnas. Det är också evolutionära processer som gett upphov till det faktum att människan besitter förmåga till förnuft, d.v.s. förmåga
att tänka begreppsligt.
Moraliska överväganden ("böran") är emellertid en given aspekt av förnuftigt tänkande. Har man ett förnuft, har man också möjlighet att reflektera över olika valmöjligheter. Och man kan inte gärna göra detta,
utan att i samma stund fråga sig vilket val som är att föredra, med andra ord: hur man bör välja.
Nu hävdar somliga att t.ex. välvilja mot andra är något människan i allmänhet ser som gott, därför att det
gynnat henne under årmiljoner av evolution. Man kan ju med gott fog tänka sig att illvilliga människor får
färre möjligheter till reproduktion, och att de inte kan dra samma fördel av livsuppehållande samarbete
inom gruppen. Därför, hävdar man, ser människor i allmänhet välvilja mot andra som något gott.
Detta innebär emellertid materialism; att moralen skulle vara någon fysisk egenskap lagrad i arvsmassan.
Det innebär också determinism; att vi ser saker som moraliska helt enkelt för att våra gener säger det – inte
för att det är något vi själva kommit fram till.
En såvitt jag kan se mycket rimligare förklaring är följande. Vi har en moral därför att vi är förnuftiga individer för vilka saker och ting står på spel. Vi har inte endast förmågan att väga alternativ mot varandra. Vi
är absolut tvungna att göra det om vi alls vill överleva (och då menar jag våra egna liv, inte artens eller genernas fortlevnad).
Välvilja mot andra är dels något vi tjänar på att visa, dels något vi uppskattar att bli föremål för. Att välvilja
i allmänhet är något gott är alltså inget man i sig behöver årmiljoners evolution för att komma underfund
med. Allt man behöver göra är att leva på jorden i några år. Omsider upptäcker man själv, av egen erfarenhet, välviljans fördelar.
Varför skall man agera moraliskt hela tiden?
En sådan här fråga beror förmodligen på att man ser moralen som plikt eller en mängd tvingande bud. Det
är i så fall inte särskilt märkligt. Enligt den förhärskande synen på etik är det ju så: moralisk är den som
offrar sig själv, som lever i fattigdom och i kyskhet, som lyder Gud, som ger bort sin sista skärv och lever
för ett ”högre syfte” bortom sin egen själviska lycka. Ja, om detta är moral – varför skall man agera moraliskt hela tiden?
Jag betraktar förstås moralen på ett annat sätt. Den är inte en uppsättning regler, eller ett sadistiskt påhitt
för att bryta ner människor inifrån. Snarare är den ett system av vägledande principer som hjälper oss att
agera uppbyggligt. Det moraliska är inte att offra sina intressen utan att eftersträva dem; det är inte blind
lydnad utan rationellt ifrågasättande; det är inte fattigdom utan välstånd; det är inte bedrövelse utan att
söka lycka och välmående.
Så varför agera moraliskt hela tiden? För att man tjänar på det – inte i någon himmel bortom döden, utan
här och nu på jorden. Att handla omoraliskt är (givet en sund moralkodex) synonymt med att handla mot
sitt välförstådda egenintresse. Därmed undergräver man också sina möjligheter till lycka och vad för andra
intressen man nu må offra.
Varför är Immanuel Kant den ondaste människan i världshistorien?
Det är visserligen sant att Rand ansåg Kant vara den ondaste människan i världshistorien. Jag är dock inte
beredd att hålla med Rand i det omdömet. Var Kant ond? I alla fall är hans filosofi det. Han menar att
människans handlingar når moralisk halt först när hon inte bara handlar i enlighet med plikten, utan av
101
plikt. Och av plikt handlar hon först när livet blivit så outhärdligt att hon inget hellre vill dö, men ändå
fortsätter att leva. Med andra ord: syftet med livet är att vara plikttrogen, och vägen dit går genom att avsky sitt liv på gränsen till det suicidala. Detta är ett av filosofihistoriens mest avskyvärda påfund om man
frågar mig.
Av den händelse någon tycker att jag missrepresenterar Kant, citerar jag ur Gundläggning av sedernas metafysik:
Att bevara sitt liv är däremot en plikt, och dessutom känner var och en omedelbar böjelse härför. Men
därför har dock den ofta ängsliga omsorg, som de flesta människor hava om sitt liv, icke något inre värde
och maximen härför icke någon moralisk halt. De bevara visserligen sitt liv pliktenligt, men icke av plikt.
När däremot motgångar och en hopplös sorg fullständigt borttagit lusten att leva, när den olycklige, stark
till själen och mera upprörd över sitt öde än försagd eller nedslagen, önskar sig döden och dock bevarar
sitt liv utan att älska det – icke av böjelse eller fruktan, utan av plikt – då har hans maxim en moralisk
halt. (Sid 36f.)
Men var Kant den ondaste människan i världshistorien? Visst inte. Världshistorien är full av mördare, våldtäktsmän, rånare, tyranner, kräk av alla de slag. Skulle Kant vara mer ond än Hitler? Än Mao? Än Unabombaren? Robespierre? Bathory? Torquemada? (Obama?) Poängen här är att Kant inte gjorde något mer
än att framlägga en filosofi. Han mördade aldrig, han våldtog ingen, han fick aldrig för sig att råna. Att
begå dylika brott måste väl ändå anses värre än att bara skriva ner en livsfientlig filosofi?
Kant står knappast högt i kurs hos mig. Men det är grovt felaktigt att säga att Kant var ondare genom sin
penna, än Hitler var genom sina gasugnar och arbetsläger. Det är ett, för mig motbjudande, missgrepp där
jag och Rand för ovanlighetens skull är oeniga. (Å andra sidan är inte frågan om Kants grad av ondska någon central gren inom objektivismen.)
Vad har du att säga om historisk materialism?
Det här är en så bred frågeställning att den egentligen kräver en längre uppsats till svar. Tillsvidare i alla
fall några centrala poänger.
För den som inte känner till det är historisk materialism en teori utarbetad av Karl Marx. Den hävdar att
alla historiska händelser bottnar i materiella faktorer; i konflikter kring arbetsdelning och klasstillhörighet.
Idéer och ideal har alltså ingen nämnvärd påverkan på historiska händelser utan är blott ”överbyggnad”;
de uppstår som en följd av de materiella faktorerna.
Till en början kan man fråga vad Marx byggde den här teorin på. Och svaret är att han (influerad av Hegel)
byggde den på dialektik. De materiella konflikterna driver historien framåt som en utveckling av tes, antites och syntes. Den nuvarande tesen (kapitalismen) måste övergå i dess antites (proletariatets diktatur) för
att till sist bilda en slutgiltig syntes (socialismen eller kommunismen). Men detta är pur skrivbordsfilosofi.
Vilka bevis har Marx för att den historiska materialismen (och dialektiken) är sann? Inga alls. Och det är lätt
att hitta motexempel på historiska händelser där ideal spelat en central om inte avgörande roll: amerikanska och franska revolutionen, andra världskriget, Israel-Palestina-konflikten och Tjetjenienkrigen för att
nämna ett par få.
Huruvida ideal uppstår som en följd av materiella faktorer kan prövas introspektivt. Hur uppstod dina
egna ideal? Själv håller jag kapitalistiska ideal oberoende av min så kallade klasstillhörighet (”arbetarklass”).
Jag anser att förnuftet måste avgöra vad som är rätt och riktigt, inte ens materiella situation. Det förhåller sig
tvärtom så att de materiella faktorerna är en följd av ideal. Dagens välstånd är en följd av kapitalistiska ideal. Och kapitalismens ideal kan inte vara en följd av de materiella faktorerna eftersom det vore ett cirkelresonemang. De materiella faktorerna gjordes nämligen möjliga av kapitalismen.
102
Vidare kan man påpeka att Karl Marx höll sina socialistiska ideal utan att själv tillhöra arbetarklassen. Han
kom från en advokatfamilj och såg aldrig insidan av en fabrik.
Den allra främsta poängen att resa mot historisk materialism är att det inte är min (eller din) sak att sitta
och tänka ut mängder av motargument och motexempel. Det ankommer, enligt principen om bevisbörda,
på de historiska materialisterna att bevisa sin teori. Några sådana bevis existerar inte, och teorin bör avfärdas på den grunden allena.
Är den akademiska filosofin värdelös?
Till del är den värre än meningslös – den är skadlig. Filosofins uppgift är att svara på frågor om verklighetens natur, och om hur vi människor bör förhålla oss till denna verklighet. Sagt med andra ord är dess uppgift att svara på frågor som ”var är vi?” (metafysik), ”hur vet vi det?” (kunskapsteori) och ”vad bör vi
göra?” (etik). Den filosofi som ger rationella svar är meningsfull. Den filosofi som ger intetsägande svar är
meningslös. Den filosofi som ger absurda svar är skadlig. Akademisk filosofi är inte en homogen samling
idéer; den har definitivt vettiga inslag. Det hindrar inte att en stor del av den också erbjuder absurda – och
därför skadliga – svar.
Många ser filosofi som ett slags skrivbordsövning eller tankelek utan större betydelse för människors vardagsliv. Jag hävdar det omvända: att filosofi spelar en rent avgörande roll för vilka uppfattningar vi har,
och hur vi väljer att inrätta våra liv. Jag menar inte att alla människor läser (eller nödvändigtvis bör läsa) en
mängd tunga filosofiska avhandlingar. Jag menar att vi alla är tvungna att ha åtminstone implicita svar på
frågor om hur verkligheten är beskaffad, vad kunskap är, vad som är rätt och fel, m.m. Dessa svar påverkar
allt vi tar oss för, även när vi kanske inte ens är medvetna om det. Då är det av avgörande betydelse att
svaren är hyfsat vettiga.
Jag tror att människor i allmänhet skaffar sig hyfsat rationella (men ofta implicita) svar genom livet. De vet
att verkligheten inte försvinner när de blundar eller somnar. De vet att man inte kan skaffa kunskap genom
att spå i gässens inälvor. De vet att det är fel att gå ut på stan och misshandla någon. Men när de studerar
akademisk filosofi kommer de i kontakt med idéer om att verkligheten är en illusion, att kunskap är omöjlig och (som hos Platon m.fl.) att diktatur är rätt och riktigt – vilket är skadligt i den mån idéerna accepteras
eller gror ett frö av rådvillhet.
Därmed inte sagt att intuitiva svar alltid är korrekta eller tillräckliga, att man bör förbjuda vissa idéer, eller
att det räcker att avvisa dem utan argument. Naturligtvis inte. Jag besvarar frågeställningen och utlämnar
sådana sidospår av utrymmesskäl.
Vad har du emot välvillighetsprincipen?
Välvillighetsprincipen säger att man bör tolka andras yttranden så välvilligt som möjligt. Det kan ju låta
rimligt vid första anblick, så jag skall ge er ett konkret exempel på hur förödande principen kan vara.
I förra veckan diskuterade jag med någon som sade sig delvis stödja Hamas. Jag frågade då vad det var
med Hamas han ville stödja – terrorismen, despotismen, förföljelserna av homosexuella, eller kanske deras
strävan till folkmord? Inget av det; i själva verket stödde han deras soppkök. Vidare blev jag klandrad för
att ha gjort en illvillig tolkning av hans delvisa stöd för Hamas. Varför skulle jag utgå från att han gillade så
avskyvärda saker som terror och folkmord, när det var möjligt att han bara gillade soppköksverksamhet?
Syftet med en diskussion är inte välvilja eller illvilja, utan att få något sagt i sak. När man hör ett yttrande
bör man göra den mest rimliga tolkningen, vare sig den kan uppfattas som välvillig eller illvillig. Om du
säger att Idi Amin var bra är den rimliga tolkningen att du stödjer massmorden i Uganda – inte att du gillar
tungviktsboxning. Om du säger att Maximilien de Robespierre var bra är den rimliga tolkningen att du
103
stödjer skräckväldet – inte att du gillar mannens allbekanta omutlighet. Och gillar du Hitler är det förmodligen inte för hans hundkärlek eller välprydda mustasch.
Vi märker snabbt att välvillighetsprincipen gagnar de värsta yttrandena mest. Bakom den ligger förstås
altruismens moral: den moral som säger att man bör offra sig själv för att gynna andra. Vad man gör är ju
att förvrida yttranden för att det skall spela sin meningsmotståndare i händerna. (Förvrider man dem för
att man själv tjänar på det, kallas det plötsligt för ett argumentationsfel.)
Är inte känslor ett bättre kriterium än förnuft för djurs rättigheter?
Känslor är inte bara ett sämre kriterium utan ett omöjligt kriterium. I alla fall om man fäster någon väsentlig betydelse vid ordet "rättigheter". Att tycka att människor bör vara snälla mot djuren och inte plåga dem
i onödan är i och för sig berömvärt, men det har inte med rättigheter att göra. Det har att göra med mänsklig moral. Ofta talar man om detta i mån av "djurrätt" vilket är missvisande.
Att ha rättigheter innebär inte endast att man enligt lag skall slippa våld eller hot om våld. Det innebär också, på motsatt sätt, att man själv inte får initiera våld eller hot om våld mot andra. Implikationen av detta
blir i sammanhanget att lejonet som dödar en antilop på savannen är en brottsling. Och inte bara det, utan
en brottsling som bör underkastas rättslig prövning, och eventuellt dömas för mord. Vad det implicerar för
djurparker och djurägare behöver jag säkert inte förklara i detalj. Samma principer gäller där som alltid
annars.
Rättigheter är inte tillämpliga på djur (eller om man så vill på andra djur än människan). Att somliga djur
kan känna smärta betyder inte att de har rättigheter. Det betyder bara att vi människor - som har vad de
andra djuren saknar: ett förnuft - bör ta väl hand om djur, och inte åsamka dem onödigt lidande.
Vad är fel med pacifismen? Är inte fredlighet bra?
Fred är något positivt när man kan leva i frihet, utan att bli angripen av en annan individ eller statsmakt.
Om eller när man blir angripen har man inte bara rätt att försvara sig. Man bör försvara sig. Den fred som
uppstår när man kastar sig för en despots fötter är inte önskvärd. Den fred som uppstår när ens armar och
ben är satta i järn är inte önskvärd.
Men det är ju precis denna typ av fred som pacifismen önskar. Vad som utmärker pacifismen är inte att den
värjer sig mot initierande av våld. Det gör exempelvis liberalismen också. Vad som utmärker pacifismen är
att den fördömer våld i självförsvar – med andra ord människans rätt att värna om sina rättigheter. Jag vet
att detta i allmänhet betraktas som en from idé, men själv ser jag den som morbid och grotesk. Om du vill
få en mer illustrativ bild att pacifismens problem, läs gärna Naked Empire av Terry Goodkind.
Vad anser du om Wikileaks?
Jag har länge varit ambivalent inställd till Wikileaks.
Det är varken märkligt eller i och för sig omoraliskt att hemligstämpla information. Det behöver inte betyda
att man mörklägger något brott mot mänskligheten. Ofta tjänar det till att skydda individers eller landets
säkerhet. Att staten bör hålla viss information hemlig ser jag som självklart, och det är lika självklart att
lagen måste påbjuda straff mot illegal spridning av dylik information.
Man kan naturligtvis ha bra eller dåliga skäl för att hemligstämpla något. Och man kan ha bra eller dåliga
skäl för att avslöja något hemligstämplat. Jag är den förste att glädjas över exempelvis Climategate, men det
är inte okej att offentliggöra partiers medlemslistor eller klubbars mötesrapporter. Än mindre militärstrategisk information som spelar islamister i händerna.
104
Om Wikileaks varit mer urskiljande i vad de väljer att publicera hade jag kanske gillat dem. Rådande trend
säger att ”information vill vara fri”, även om det innebär att hacka privata e-postkonton, eller avslöja namn
på amerikanska agenter och därmed utsätta dem för livsfara.
Förstå mig rätt. Wikileaks har definitivt avslöjat saker som borde ha avslöjats, såsom Hassan Dahir Aweys
planerade lönnmord eller kärnkraftsolyckan i Iran. Men som Leonard Peikoff har sagt: Att vara god är att
vara god hela tiden, och att vara ond då och då är att vara ond. Wikileaks mer huvudlösa publikationer gör
att jag inte tänker stödja dem, även om de förvisso också publicerat bra saker.
Wikileaks nästa stora avslöjande bör väl bli var Julian Assagne håller hus, och hur man kan få tag i honom.
Borde inte informationen vara fri, även för de som längtar efter att sätta en kula i pannan på honom?
Hur bör man lösa situationen med Nordkorea?
Jag är inte tillräckligt insatt i alla relevanta detaljer för att ge några praktiska råd.
Rent principiellt är frågan enkel. Nordkorea är inte bara ett av världens minst fria länder. Det är också en
kärnvapenmakt som upprepade gånger visat sig vara ett militärt hot. I den bästa av världar skulle man
kunna storma landet, avsätta Kim Jong-il och införliva det med Sydkorea (som alltså helt enkelt skulle bli
Korea). Vad som är möjligt att göra utifrån nuvarande situation är förstås en annan femma.
Framför allt bör omvärlden sluta kasta pengar på Nordkorea i utbyte mot tomma löften om avveckling. Det
är att offra sig själv för att stärka sin fiende.
Är tortyr legitimt?
Jag anser att tortyr kan vara legitimt i vissa snävt avgränsade sammanhang.
Det finns faktiskt en nyutkommen film som belyser frågan på ett ganska bra sätt: Unthinkable med Samuel
L. Jackson och Carrie-Anne Moss i huvudrollerna. Där får vi möta en terrorist som säger sig ha placerat tre
kärnvapen i centrala delar av USA. Han tillfångatas och hamnar omsider på en militärbas; väl på plats blir
militärens uppgift att få honom att avslöja var bomberna är gömda. Vad som följer är en utdragen kamp
där Jacksons karaktär torterar terroristen för att få information, medan Moss’ karaktär tycks oförmögen att
säga en hel mening utan ordet ”Genèvekonventionen”.
I en sådan situation ser jag tortyr som legitimt. Det rör sig om en terrorist som hotar att mörda miljoner
människor. Man måste få reda på var bomberna finns inom en snäv tidsrymd. Endast terroristen själv har
informationen, men vill inte lämna ut den. Att inte utföra tortyren vore här ett svek mot miljontals oskyldiga bomboffer. Naturligtvis upphör också tortyren så fort informationen är utlämnad. Med andra ord: terroristen blir bara torterad så länge som han fortsätter att mordhota hela populationer. Sådan tortyr är inte
”övervåld”. Det vore praktiskt taget omöjligt att dela ut oproportionerligt mycket våld mot en dylik brottsling; man kan inte gärna döda honom miljoner gånger om.
Tortyr av det här slaget är inte bestraffning. Det är en sista utväg för att rädda ett stort antal människor till
livet. ”Medlidande med de skyldiga är att förråda de oskyldiga”, som en klok gammal tant en gång sagt.
Bör brandkåren privatiseras?
Javisst! Brandkårer finansieras lämpligen med försäkringar. Antagligen skulle fastighetsägare köpa dem,
och baka in kostnaden i hyresavtalen. Det är dock bara en kvalificerad gissning från min sida; hur marknaden sköter detta är till sidst og syvende upp till marknaden att visa.
105
Vad anser du om vaktbolag?
Vaktbolag är bra eftersom de arbetar med att skydda människors äganderätt.
Anarkister använder ibland privata vaktbolag som exempel på hur fint det kan fungera när statens kärnfunktioner säljs ut på marknaden. Men detta är att missuppfatta hela saken. Ett vaktbolag sysslar med
övervakning av egendomar och kan på sin höjd hålla fast en brottsling tills polisen kommer. Ett vaktbolag
är ingen polis. Än mindre är det en domstol som opererar enligt egenförfattade lagar. Vaktbolag måste hålla sig inom lagens gränser precis som alla andra företag. Och tur är väl det.
Statens legitima funktioner (polisväsen, domstolar och försvarsmakt) utgör inte en del av marknaden. Det
är dessa funktioner som säkerställer marknaden.
Är inte arv oförtjänta och därmed illegitima?
Arv kan, liksom alla gåvor, vara förtjänta eller oförtjänta. Vad som skiljer arv från de flesta andra gåvor är
väl dess storlek. Man ger inte bort sitt hem och sina samlade förmögenheter särskilt ofta, men att göra det i
sitt testamente ses ofta som självklart, både av den som upprättar det och av de som förväntar sig kunna
ärva.
Ändock är ett arv just det – en gåva. Vi bör inte förbjuda gåvor därför att de ibland ges till oförtjänta. Det
man äger har man rätt att ge bort, och ingen har rätt att bestämma vem man skall ge det till. Kärnpunkten är
inte gåvans storlek eller huruvida den tillägnas någon förtjänt eller ej. Kärnpunkten är äganderätt, d.v.s. det
faktum att man har rätt att förfoga över sin egendom, inbegripet att skänka bort den när man vill och till
vem man vill.
Somliga förfasas över att stora förmögenheter ibland går i arv till någon ungtupp, som inte begriper värdet
av vad han fått, och som inte heller kan göra något konstruktivt med det. Men varför då? Det brukar heta
att en dåre och hans pengar snart går skilda vägar. Kan man inte hantera sitt arv på ett konstruktivt sätt
(t.ex. genom att spara och investera) allokeras förmögenheten snart till bättre förvaltare. Att förfasas över
hur andras rikedomar går i arv kan väl bara motiveras av simpel avundsjuka?
Hur förhindrar liberalism överanvändning av antibiotika?
Överanvändning av antibiotika är absolut ett stort problem, och jag ser inte hur liberalismen löser det. Att
överanvända antibiotika är inte ett brott; det kränker ingens rättigheter. Dessutom är det inget som kan
lösas inom ett enskilt land. Om Sverige slutar överanvända antibiotika gör det ingen väsentlig skillnad alls,
så länge den övriga världen inte följer efter.
Det enda motmedel jag kan se är att man (ej staten) informerar folk om faran med överanvändning, samt
låter läkemedelsföretagen utveckla nya och bättre mediciner (nya typer av antibiotika såväl som nya typer
av mediciner över huvud).
Är det okej att sätta sjuka människor i karantän?
Det svarar jag jakande på.
Givetvis måste detta jakande sättas i en relevant kontext, där vi frågar oss vilka krav som är rimliga för åtgärden. Man bör ju inte sätta folk i karantän bara för att de är en smula förkylda. I dagsläget regleras detta i
Smittskyddslagen, som såvitt jag förstår bara räknar två sjukdomar som farliga nog att legitimera karantän:
SARS och smittkoppor.
Jag har inte ägnat den här frågan några större funderingar, men ett är säkert: det är inte en rättighet att vistas bland folk om man bär på en farlig och smittsam sjukdom. Att utsätta andra människor – människor
106
som inte känner till risken och som inte fått möjlighet att välja bort den – för potentiell livsfara bör vara
olagligt. Därför ser jag inget fel i karantäner givets dessa omständigheter. Tvärtom. Karantän skyddar individers rättigheter – de individer som inte blivit smittade, och som slipper utsättas för risken att bli det.
I sammanhanget vill jag också nämna att de rödgröna partierna vill ta bort HIV från Smittskyddslagen, och
därmed göra det lagligt att som HIV-smittad ha sex utan att berätta för sin partner om smittorisken. ”Bekämpa HIV – inte de människor som lever med HIV!” heter det på Socialdemokraternas hemsida.1 Naturligtvis fullständigt vidrigt. Informationsplikten är inte kränkande. Att medvetet utsätta sin sexpartner för
potentiellt dödlig smittorisk är emellertid kränkande.
Bör organhandel vara tillåtet?
Ja. Individen bör vara fri att själv fatta beslut kring sådant som rör hennes eget liv. Det inkluderar hennes
kropp och kroppens organ.
De enda argument jag hört mot organhandel går ut på att ”köpkraften inte skall avgöra vem som får leva
eller dö”. Sådana avgöranden är naturligtvis fruktansvärda och innebär ett högst reellt dilemma inom vården. Men faktum är ju att organhandel gör dilemmat mindre förekommande. Det ger fler möjlighet att överleva. Den väsentliga motfrågan blir alltså: varför bör man hindra folk att överleva bara för att de har råd att
göra det?
Organhandelsfrågan präglas av ett rent ut sagt äckligt jämlikhetstänk, underförstått baserat på Rawls differensprincip. Om det gynnar de sämst ställda är det okej, annars är det inte okej. Har inte de sämst ställda
råd att köpa organ skall ingen göra det. Det är bättre att fler människor dör, än att fler överlever i strid mot
differensprincipen. Man har inte rätt att leva, om ens liv inte gynnar de sämst ställda.
Nej, de flesta som protesterar mot organhandel tänker förstås inte så långt. Men de borde.
Har man rätt att förhindra ett självmordsförsök?
Förvisso har man rätt till sitt eget liv, och därmed också rätt att avsluta sitt liv om man så skulle vilja. Men
man måste ta hänsyn till sammanhanget.
Det finns olika skäl till att någon försöker ta sitt liv. Kanske är personen påverkad av någon substans, så att
han inte riktigt vet vad han gör. Kanske är han deprimerad eller psykotisk, d.v.s. lider av en psykisk sjukdom. Kanske har något tragiskt hänt och han agerar, drabbad av sorg, överilat på ren känsla. Kanske är
hans försök till suicid ett rop på hjälp, något han när allt kommer kring vill bli räddad från. Poängen är att
det finns många (i och för sig relaterade) skäl till att försöka ta sitt liv, men att de allra flesta personer i efterhand är tacksamma om någon hindrat dem.
Givet denna kontext ser jag inte hur man kan fördöma att någon hindrar ett försök till självmord. I de flesta
fall skulle jag snarare se det som oansvarigt att inte göra det. Ibland bör det t.o.m. vara brottsligt att inte
ingripa – t.ex. om en patient på en psykiatrisk avdelning försöker begå självmord.
Egentligen ser jag frågeställningen som poänglös. Om personen blir glad åt att få leva vidare är allt frid och
fröjd. Och om han inte blir glad har han väl endast att försöka på nytt – nästa gång lite mer genomtänkt så
att han slipper bli räddad.
1
Artikeln togs omsider ner. Det var nog lika bra det.
107
Kan en psykiskt sjuk bli tvångsvårdad?
Det här är en fråga som liberala teoretiker brukar tvista om. Har man rätt att tvinga en vuxen människa att
ta emot vård – kränker det inte hans rättigheter? Jag svarar att tvångsvård kan vara legitimt, och att det inte
alls behöver kränka den vårdades rättigheter. Vad man måste göra är att ta hänsyn till sammanhanget.
Rättigheter ankommer inte på människor först och främst för att de är vuxna, utan för att de är autonoma.
Det vill säga: de är begåvade med ett förnuft, och med förmåga att följa sitt eget omdöme. Skulle de bli tillfälligt oförmögna att följa sitt eget omdöme är de inte längre autonoma, och tillämpningen av deras rättigheter måste anpassas efter situationen.
Kravet för tvångsvård bör vara att personen ifråga inte längre kan bedömas som autonom. Rättssäkerheten
behöver naturligtvis vara hög, och hur den tryggas på bästa sätt är en praktisk fråga där medicinskt utbildade kan ge bättre råd än jag själv. Huvudsaken är att processen är transparent, och att ingen skall kunna
tvångsvårdas godtyckligt, på grund av någon oseriös eller labil läkares bristande omdöme.
Så här har jag skrivit på min blogg förut: "Den sjuke kanske frestas av rakbladet under en panikattack, men
är glad åt att leva bara en kort stund senare. Att hindra en psyksjuk människa från suicid är inte att kränka
hennes rättigheter utan att hejda inflytandet av hennes sjukdom. Det är vad varje ansvarsfull läkare bör göra."1
Den läkare som bara står och ser på medan en psykotisk eller deprimerad patient försöker ta livet av sig är
inte bara olämplig för sitt jobb. Han bör kunna anmälas och göras medskyldig till patientens skador/död.
Detta summerar vad jag har att säga om tvångsvård. Jag tror att många liberaler som motsätter sig tvångsvård saknar kunskap om de psykiska sjukdomar som kan göra vård under tvång nödvändigt. Åter andra
sätter i system att låta principer hänga fritt i luften, skilda från verklighet och sammanhang. Jag försöker att
inte begå samma misstag själv.
Blir de rika rikare och de fattiga fattigare?
Den här tankegången förutsätter en felaktig premiss: att mängden välstånd är fixerad; att ekonomin är en
kaka av begränsad storlek snarare än en bakugn där nya kakor hela tiden kan bakas. I verkligheten är inte
ekonomin ett nollsummespel. För att bekräfta detta behöver vi inte mer än se oss omkring. Hade mängden
välstånd varit fixerad skulle vi fortfarande ha samma levnadsstandard som man hade på stenåldern. Istället
har vi ett större välstånd nu än då. Och vi kan ha ett ännu större välstånd imorgon än idag.
Hade ekonomin varit en kaka skulle det innebära att vissa blir utan därför att andra tar för sig. De rika
skulle ha mycket på grund av att andra har lite. Nu förhåller det sig emellertid annorlunda. I verkligheten
kan alla ha mycket – och de allra flesta har faktiskt mycket också. Idag handlar fattigdom sällan om att leva
eller dö. Den handlar snarare om huruvida man har råd att köpa en ny iPod eller ej. De rika blir rikare och
de fattiga blir rikare. Alla tjänar på en ökad allmän levnadsstandard – i synnerhet de som har minst.
Det är ganska sällan man hör detta, trots att det är uppenbart för alla som har ögon att se med. Än mer sällan hör man att de fattiga tjänar på att de rika är rika. Hur kommer det sig? De rika är rika för att de är bra
på att förvalta sin rikedom. De gör goda investeringar vilket leder till kapitaltillväxt, vilket i sin tur leder till
ökad levnadsstandard för alla. Dåliga investerare förlorar snart sina rikedomar; välstånd tenderar att fördelas efter produktivitet (och investering är en form av produktivitet).
Gårdagens lyx är dagens standard, och dagens lyx blir förhoppningsvis morgondagens standard. Tillväxt
gör alla rikare – vilket främst gagnar de som har minst.
1
http://www.equil.net/?p=875
108
Blir inte karteller ett stort problem i en ren kapitalism?
Karteller är sällsynta på en fri marknad, och när de uppstår blir deras existens rimligtvis kortvarig. Detta
beror på att alla har incitament för att motarbeta kartellen – även och i synnerhet de som gått med i den.
Vad man gör är ju att man går samman för att höja sina priser över det marknadsmässiga. Vad som uppstår är ett gyllene tillfälle att slå sig in på marknaden. Allt man behöver göra för att gå med vinst är, allt
annat lika, att sätta marknadsanpassade priser. Med andra ord gäller det inte bara för nya aktörer, utan
som sagt i synnerhet för de aktörer som gått med i kartellen. Varför i synnerhet dem? Därför att de redan
sitter på de nödvändiga resurserna (kapital, kompetens, etc.), och redan producerar aktivt.
Som en sidopoäng vill jag också fråga vad problemet skulle vara? Människor har rätt att organisera sig, och
ingå ekonomiska avtal med andra. Karteller är ingen brottsverksamhet, ehuru väldigt opraktiska och sannolikt olönsamma i långa loppet.
Tycker du att valutor skall kunna privatiseras?
Absolut. Faktum är att jag ser avskaffandet av valutamonopolet som en av de allra största frågorna. Statliga
tryckpressar skapar inte bara bolånekriser av den typ vi ser idag, även om detta vore skäl nog för att se
frågan som ytterst viktig. Det är också genom dem staten får råd att växa vida utöver sina legitima befogenheter (polis, domstolar, försvarsmakt). Med andra ord: avskaffar man valutamonopolet får man samtidigt bukt med många andra samhälleliga problem.
Mycket mer finns förstås att säga här, men detta är min ståndpunkt i breda ordalag. Jag inser förstås att
valutamonopolet inte kommer ges upp inom kort. De flesta (även många liberaler) har inte ens insett vilket
problem och vilken inskränkning detta monopol faktiskt utgör. Protesterna är alltså få, och många kan inte
ens tänka sig hur ekonomin skulle fungera om betalningsmedel skulle bli en vara att konkurrera om på
marknaden. Men som med allt annat måste man ju börja i någon ände, och man kan bara hoppas att frågan
diskuteras oftare i framtiden.
Bör Sverige gå med i EMU?
Absolut inte. Många mer eller mindre liberalt sinnade anser att vi borde göra det för att euron står högre i
kurs än den svenska kronan (antas vara ”mer stabil”), och för att det finns vissa fördelar med en internationellt gemensam valuta. Det stämmer i och för sig. Å andra sidan är ECB en gigantisk centralbank som
spänner över en hel världsdel. Statliga centralbanker är alltid av ondo – men en riksbank riskerar inte att
orsaka lika stor skada som en europeisk centralbank. Jag skulle alltså påstå att den svenska riksbanken är
det säkrare (eller snarare det mindre riskabla) alternativet. Som jag nyligen sagt apropå ämnet: En riksbank
är illa nog, men en centralbank som kontrollerar en hel kontinents valutor – det är mardrömsmaterial.
Är ekonomisk frihet viktigare än personlig frihet?
Det finns ingen klyfta mellan ekonomisk frihet och personlig frihet. Tvärtom är ekonomisk frihet en form av
personlig frihet.
Vi måste komma ihåg att ekonomisk frihet inte handlar om ”pengarnas frihet” eller ”prisernas frihet” (eller
”girighetens frihet”), även om folk ofta antyder att det är så. En ekonomi byggs upp av individers val och
handlingar i förhållande till varor och tjänster – inte tvärtom. Ytterst handlar ekonomisk frihet om friheten
att träffa egna val och att utföra egna handlingar. Att själv få avgöra sina val och handlingar är i högsta
grad en personlig frihet.
Med andra ord ser jag ekonomisk frihet och personlig frihet som likvärdigt viktiga. Det tidigare är bara en
form av (eller underkategori till) det senare. Man kan inte ha det ena utan att också ha det andra.
För övrigt är det onödigt att tala om ”personlig” frihet. All frihet är personlig; all frihet är frihet för någon.
109
Bör man inte få lika lön för lika arbete?
När folk talar om ”lika lön för lika arbete” har de oftast inte en aning om vilka faktorer som påverkar priser. Vid närmare granskning märker man att de arbeten man jämför inte är fullständigt lika trots allt. Det
ena företaget kanske är etablerat, det andra en uppstickare. Det ena må ha ett stort kapital, det andra ett
litet. Den ene har kanhända erfarenhet och särskilda kunskaper som den andre saknar. Och så vidare i figurativ oändlighet. Det finns så många tänkbara skillnader mellan "lika arbeten" att det ter sig löjligt att ens
rada upp exempel.
Vi kan i och för sig leka med tanken att två arbeten är precis likadana, även om det nästan aldrig är fallet i
praktiken. Då lär bägge personer, om vi förutsätter marknadens frihet, få en likadan lön. Marknadspriset
för två exakt likadana arbeten kan ju bara bli ett och samma. De som talar om ”lika lön för lika arbete” bör
alltså inte vända sig till staten, utan till marknaden, om det är vad de vill ha.
Jag vill understryka att ”lika lön för lika arbete” är en naturlig följd av fri konkurrens, även om arbeten
sällan är så lika som man kan tror att de är. Statliga ingrepp i syfte att främja denna lönlikhet kan ironiskt
nog bara åstadkomma motsatsen: gynnandet av somliga intressegrupper på bekostnad av andra. Om vårt
slagord skall bära mening, och förespråkas mot bakgrund av verklig ekonomisk kunskap, är det inte socialistiskt utan liberalt.
Vad anser du om sex timmars arbetsdag?
Det bör inte vara statens uppgift att avgöra hur långa arbetsdagar människor skall ha. I och för sig kan jag
sympatisera med visionen att behöva arbeta mindre för samma reala inkomst. Trots allt är det en del av
vad ökad levnadsstandard ger oss. Förr fick man arbeta hela dagarna för att slippa svälta – numera tjänar
man ihop till sin diné under de första femton minuterna av arbetsdagen. Ganska bra, inte sant?
Möjligheten att arbeta mindre för samma reallön måste emellertid uppstå som en följd av ökat välstånd. Om
man tror att en lag som påtvingar sex timmars arbetsdag med bibehållen lön ger samma resultat är man
ekonomiskt illitterat. En sådan lag skulle fördyra all produktion. Välståndet skulle minska och massarbetslöshet utbryta.
Förslaget om sex timmars arbetsdag innebär att folk måste arbeta mindre till ett högre arbetspris – med
andra ord ett arbetsförbud och en minimilön. Redan minimilönen (som här består i att få lön för åtta timmars arbete när man uträttat sex) i sig leder till minskad produktion och arbetslöshet. Arbetsförbudet utöver dessa sex timmar bidrar endast till att skynda på och förvärra processen.
Somliga hävdar förstås att produktionen inte alls kommer hämmas, eftersom man arbetar så mycket mer
effektivt när man får gå hem tidigare. Men om det fanns en sådan allmän tendens skulle sex timmars arbetsdag uppstå utan statliga ingrepp. Både arbetsgivare och arbetstagare tjänar ju faktiskt på effektivitet.
Vill man arbeta mindre får man ta ett deltidsjobb – med tillhörande deltidslön.
Kan man inte stoppa inflation med pristak?
Inflation innebär ökad penningmängd. Uppenbarligen är det inte så att mängden pengar minskar, bara för
att man inför en priskontroll på en produkt eller flera produkter.
När penningmängden ökar höjs den generella prisnivån. Folk kommer ofrånkomligen att klaga över att
saker och ting blivit dyrare, ja, att de kanske inte längre har råd att köpa produkt x (som kan stå för alltifrån mjölk och bröd till gymkort och biobesök). Då tänker den klyftiga staten att ifall man inför ett maximipris på sagda produkt så måste den säljas till ett pris som folket har råd med, och harmoni skall åter
110
råda. Men vad som sker i praktiken är något helt annat. Den produkt som tidigare var dyr blir nu svår att
få tag på, ens om man har råd med det gamla priset.
Vad beror det på? Priskontrollen har orsakat ett problem. Dels leder det lägre priset till en ökad efterfrågan.
Fler vill köpa produkten eftersom fler har råd att göra det. Och dels har inte företaget råd att möta denna
efterfrågan, eftersom det tvingas sälja under marknadspris och lider därmed underskott. Det är inte svårt
att räkna ut vad som händer med ett företag när produktionskostnaden överstiger konsumentintäkterna.
Det gör bankrutt, och varan eller tjänsten försvinner från marknaden.
Det enda priskontroller skapar är brist och köer. (Se t.ex. Sovjetunionens brödköer, eller varför inte Sveriges vårdköer.) Tyvärr är det här en "slippery slope"; det är ju frestande för den som är ekonomiskt illiterat
att försöka lösa de problem som priskontrollen orsakat mer fler priskontroller. Företaget ovan gör bankrutt
därför att kostnaderna överstiger intäkterna. Kan man då inte belägga företagets leverantörer med en priskontroll, så att det kan producera billigare och fortsätta existera? Det är uppenbart att man bara skapar
samma problem en gång till, och därmed ännu mer brist och ännu fler köer. Det vill säga: det är uppenbart
för alla utom stadsplanerarna.
Att försöka rädda en produkt på det här sättet är som att försöka rädda en drunknande genom att trycka
ner hans huvud under ytan, och samtidigt hälla på mer vatten. Istället kommer personen att dö. På samma
sätt dör en produkt när man trycker ner priserna under marknadsnivån, samtidigt som man ökar penningmängden.
Varför anser du att löneslaveri är en självmotsägelse?
Vad är en lön? Det är beloppet en arbetsgivare är villig att betala ut till en viss anställd för att utföra en viss
arbetsinsats. Med andra ord: lön är priset på arbete. Hur sätts ett sådant pris? Som alltid annars tenderar
människor att vilja köpa billigt och sälja dyrt. Arbetsgivaren vill helst betala ut låga löner, medan den anställde helst vill ha en hög lön. Lönen måste alltså vara tillräckligt hög för att den anställde inte skall säga
upp sig och gå över till en konkurrent med förmånligare arbetspriser. Samtidigt får den inte bli så hög att
anställningen skapar underskott, d.v.s. att den anställde får mer i lön än hans arbete genererar vinst.
När vi talar om slaveri menar vi att en person i allt väsentligt äger en annan. Man behöver inte förhandla
med en slav, eller ta hänsyn till hans intressen. En slav har endast att lyda eller bli bestraffad (till döden om
herren så önskar det). Om en herre ger en slant till sin slav är den ingen lön för uträttat arbete. Det är en
nådegåva som lika gärna kunnat nekas slaven. Herren behöver inte erbjuda konkurrenskraftiga löner eftersom slaven är förbjuden att erbjuda någon annan sina tjänster. Faktum är att han över huvud taget inte erbjuder några löner. Hans nådegåva, ifall han alls skänker den, är inte ett pris. Priser kan bara existera mellan autonoma människor som konkurrerar med sina intressen, kunskaper och förmågor.
Nu tänker säkert minst ett dussin liberala läsare att man visst kan tala om löneslaveri. Det finns ju faktiskt
en allmän och hög skatt på arbete, nämligen inkomstskatten. Runt en tredjedel av ens arbetsinsats går rakt
ner i statens djupa fickor. Är inte detta en form av löneslaveri? Nej. Problemet här är inte lönen utan skatten.
Vad man försöker namnge kallas mer lämpligt för skatteslaveri. Men ej heller den termen skulle jag anse
korrekt, för det handlar inte om slaveri utan om stöld. Att staten konfiskerar en viss procentsats av lönen
gör en inte till slav, ehuru det finns grundläggande filosofiska samband mellan stöld och slaveri. (Mer om
dem någon annan gång.)
Finns det inte en risk för prisdumpning på en fri marknad?
En sådan risk kan förstås verka rimlig vid första ögonkastet. Men såvitt jag känner till finns inte ett enda
praktiskt exempel på prisdumpning (eller "predatory pricing"). Med andra ord är det här ett rent skrivbordsscenario. Frågan är inte om det kan hända, så mycket som varför det inte händer.
111
Några egna tankar:
Att dumpa sina priser betyder att man drar på sig förluster. Ifall man har ett enormt kapital kan man förstås hantera en tids underskott. Men hur länge? Det större företaget kan inte veta hur lång tid det kommer
ta innan det mindre företaget gör bankrutt. Kanske försöker konkurrenten härda ut, precis som man själv
försöker härda ut. Nya lån kan tas, onödiga utgifter slopas, och så vidare.
Men för all del. Naturligtvis kan företaget med ett större kapital (ceteris paribus) överleva förluster under
längre tid. Som vanligt när det gäller ekonomi finns dock många faktorer att ta hänsyn till. Är det andra
företaget så konkurrenskraftigt att man verkligen gör nämnvärda vinster ifall det går omkull? Väger dessa
vinster i så fall upp andra möjliga investeringar, och den risk man måste ta?
Det avgörande skälet till att prisdumpning aldrig sker tror jag emellertid är mycket enkelt. För vad händer
när konkurrensen eliminerats? Man blir tvungen att höja priserna för att ta igen sina förluster. Och hur
länge kommer det i så fall dröja tills någon ny konkurrent slår upp portarna? Det lufthål man försöker skapa genom prisdumpning blir helt enkelt mycket kortvarigt, om det över huvud taget uppstår.
Vid första anblick kan risken för prisdumpning verka rimlig; vid närmare analys märker vi att prisdumpning lär ge enorma förluster. Även om det varit annorlunda kan jag inte riktigt se problemet. Ett företag
har rätt att bestämma sina egna priser, och kan man erbjuda en produkt till ett billigare pris är det ofrånkomligt att dyrare konkurrenter förlorar kunder. På intet sätt kränks några rättigheter här.
Varför är minimilöner fel – är det inte bra att arbetarna får löner de kan leva på?
En lön är ett pris på arbete. Om lönen tvingas upp över marknadsnivån betyder det att arbetsgivaren drar
på sig förluster. Det blir helt enkelt olönsamt att anställa ny arbetskraft, eller låta de redan anställda vara
kvar. Arbetslöshet uppstår, både för att företag tvingas dumpa låginkomstanställningar, och för att de löper ökad risk för konkurs. De arbetare som klagat över för låga löner riskerar att bli av med lönen helt och
hållet. Priskontroller skapar brist.
Att ha en lön man kan leva på är naturligtvis önskvärt. Men vad för slags lön är det? I allmänhet menar
man väl: en godtycklig lönenivå bestämd av någon byråkrat. Har man inte råd att leva på sin lön bör man
söka ett annat arbete, eller fler arbeten. Jag tror dock inte att det kommer an på det, så mycket som på att
sänka sin konsumtion. Man måste anpassa sina utgifter efter sina inkomster. När man talar om en ”lön
man kan leva på” antyder man ofta att folk har rätt till en viss konsumtionsnivå. Men det är naturligtvis
nonsens.
Vad man däremot har rätt till är frukten av sitt eget arbete – en rätt som minimilöner och alla andra priskontroller kränker.
Leder automatisering till arbetslöshet?
Nej, det är förstås en populär myt att automatisering leder till arbetslöshet. I själva verket leder det bara till
ökad specialisering, något som naturligtvis är positivt. Det betyder ju att fler saker produceras snabbare
och billigare, vilket ger oss en högre levnadsstandard. Det betyder också att fler och fler slipper arbeta med
mekaniska uppgifter, sådana som vanligen uppfattas som tråkiga. Vi blir rikare, och våra arbetsliv mer
intressanta och flexibla.
Vore det annorlunda skulle varje effektivisering leda till allt större arbetslöshet. Varför gräva med spade
när man kan gräva för hand? Varför gräva med grävskopa när man kan gräva med spade? Varför åka bil
när man kan cykla, och varför cykla när man kan gå? Ifall effektivisering ledde till ökad arbetslöshet borde
vi fördöma spadar och bilar och cyklar – dessa uppfinningar som orsakar sådan arbetslöshet! Men så är det
förstås inte. Och på samma sätt är det inte så med robotar och andra maskiner på fabriker och olika arbets-
112
platser. Det betyder bara att möjligheter frias upp för att utnyttjas till andra och mer specialiserade uppgifter.
Det finns förstås människor som avskyr teknik och det industriella samhället. De hävdar att vi levde bättre
förr i tiden, när vi ”kände större samvaro” och ”stod närmare naturen” etc. etc. Det vill säga: när vi arbetade tolv timmar om dagen på åkrarna, och när medellivslängden var det som vi idag kallar för medelåldern.
Det är främst dessa människor som sprider myten att automatisering leder till arbetslöshet, och vi andra
går på den, närmast tanklöst, i brist på bättre vetande. Om det är något vi bör passa oss för, är det dylik
teknikfientlighet!
Hur fri är egentligen en individ som fötts in i fattigdom och som inte haft tillgång
till en bra utbildning?
Hur stor frihet har jag själv om jag inte äger en splitterny Porsche? Lösningen kan bara vara: att tvinga folk
att utan betalning tillverka en Porsche åt mig.
På samma sätt är jag förslavad av alla kvinnor som inte vill ha sex med mig. De inskränker min frihet att ha
sex som jag vill, och slaveri är ju dåligt. Det enda frihetliga är alltså att se till så att kvinnor jag vill ha sex
med ställer upp på detta, om nödvändigt under hot om fängelsestraff m.m.
Som synes vänder vi totalt upp och ned på frihetsbegreppet här. Hur tjock ens plånbok är, eller hur kunnig
man är, avgör inte ens grad av frihet i samhället. Många som resonerar på det här sättet menar att vissa har
mindre för att andra har mer. Det stämmer inte. Ekonomin är inte en fixerad mängd kaka som alla skall ha
en del utav; snarare är den en bakugn där nya kakor ständigt kan bakas.
Det är sant att ekonomisk frihet inte leder till en situation där alla har nästan lika mycket. Klyftor kommer
att existera därför att människor är heterogena. De är olikt kapabla, olika mycket drivna, har olika prioriteringar och värderingar etc. etc. Klyftor är emellertid inget problem. Det är en naturlig aspekt av ekonomisk
frihet. Och det enda möjliga alternativet är att, genom kränkande regleringar, göra så att alla blir fattigare
(men kanske mer jämlikt fattiga).
Är det inte okänsligt att kalla bidragstagare för lata parasiter?
Jo, det kan det mycket väl vara. En bidragstagare behöver inte alls vara lat. I och för sig är han en parasit i
den bemärkelse att han lever på medel som producerats av andra än han själv. Däremot tycker jag inte det
är nödvändigt att använda ordet på grund av dess pejorativa konnotationer. Det finns ju faktiskt fullt begripliga och sympatiska skäl till att söka bidrag, och jag tror inte att de flesta som gör det är arbetsskygga
latmaskar som vägrar lyfta ett eget finger. Mina erfarenheter säger snarare att mycket få människor låter
sig beskrivas på det sättet.
Tyvärr har många liberaler anammat en retorik som kan uppfattas som både elak och förnedrande. Min
ringa åsikt är att varje individ har ett egenintresse att måna om. Blir man nödsakad att ta emot bidrag bör
man göra det, och så länge man strävar efter att kunna stå på egna ben går det utmärkt att se bidraget som
ett slags skatteåterbäring.
Även det mest liberala land behöver ett socialt skyddsnät. Det jag vill kritisera är hur skyddsnätet bekostas
genom beskattning.
Bör man skicka pengar till fattiga länder?
Ja, om man vill och har råd. För de som svälter kan minsta krona komma till användning. Se bara till att
skänka pengarna till organisationer som når fram till dessa utsatta människor; hamnar de i klorna på en
terrorregim (vilket det ju inte sällan handlar om) gör gåvan mer skada än nytta. Och man bör naturligtvis
113
inte hysa några illusioner om att välgörenhet kan leda till en långvarig förbättring av det allmänna tillståndet i ett fattigt land. Den allmänna levnadsstandarden kan bara öka som följd av kapitalackumulation; så
länge ett lands politik kväver möjligheten att ackumulera kapital kan det inte resa sig ur fattigdomen.
Ett relaterat faktum man bör känna till är att omvärldens biståndspolitik kramar livet ur de fattiga ländernas ekonomier. Att rikare länder skickar varor till fattiga kan ju tyckas leda till bra saker, vilket det väl också gör på kort sikt. På lång sikt gör det bara de fattiga länderna beroende av dessa allmosor. Vad händer
t.ex. med inhemska jordbruk när spannmål m.m. anländer i form av bistånd? De gör förluster, kan tvingas
bränna sina skördar, och går i värsta fall i konkurs. Inget jordbruk kan konkurrera med gratis – allra minst
ett som i princip saknar kapital.
Välvilja är berömvärt, men det brukar också sägas att vägen till helvetet är cementerad med goda avsikter.
Det är viktigt att grunda sin välvilja i kunskap snarare än i önsketänkande; i annat fall riskerar man att
uppnå, inte vad man haft för avsikt att uppnå, utan det rakt motsatta. Om ett fattigt land skall kunna förbättra dess levnadsstandard måste det lämnas fritt att ackumulera kapital och att utnyttja dess komparativa
fördelar på en global marknad.
Med det vill jag ha sagt att gåvor till utsatta individer absolut kan vara dem till omedelbar hjälp, men att
man inte skall tro att enskilda gåvor kan bringa en bestående förbättring på sikt. Snarare kan det få oönskade konsekvenser om man ger alltför mycket, alltför ofta.
Är fotbollsspelare värda sina höga löner?
Jag är själv ytterligt ointresserad av fotboll, men det hindrar mig inte från att svara jakande. Professionella
spelare tjänar mycket därför att de är skickliga, passar väl ihop med sina lag, gillas av åskådarna, med
mera. Det är naturligtvis lätt att komma med cynismer av typen ”allt de gör är ju att springa fram och tillbaka efter en boll”. Men faktum är att många tycker om fotboll, och spelarnas löner blir därefter.
Vi står inför två grundläggande alternativ. Antingen medger vi att folk har rätt att sluta ömsesidiga avtal
till ömsesidig förtjänst. Eller också menar vi att de inte har någon sådan rätt. Antingen medger vi att folk
har rätt att leva sina liv efter eget huvud, eller också menar vi att deras liv skall offras för något ”högre syfte” (t.ex. ”de fattiga” eller ”de svaga”). Ytterst handlar frågan om huruvida livet är till för att levas eller till
för att offras. Om livet är till för att levas – låt då bli att diktera för spelare vilka avtal de får och inte får
acceptera (eller vilka avtal lagens ägare får och inte får erbjuda). Om livet är till för att offras… tja, då behöver jag större utrymme för att ta läsaren ur den villfarelsen.
Som jag fått anledning att säga många gånger förut är inte ekonomin en kaka där den ene får mindre därför
att den andre får mer. De fattiga är inte fattiga därför att de rika är rika. Snarare är ekonomin en bakugn
där nya kakor ständigt kan bakas. Vill man värna om ”de fattiga” eller ”de svaga” bör man verka för deras
frihet, snarare än för de rikas förtryck. Att förtrycka de bättre bemedlade gagnar ingen. Det gör inte de fattiga mindre fattiga. Vad som skulle göra de fattiga mindre fattiga är friheten att ”baka kakor”, d.v.s. friheten
att utnyttja sina komparativa fördelar på en global marknad. De behöver ackumulera kapital – och det är
precis det som blir svårt när de rika inte tillåts vara rika. Sådant gör alla fattigare.
Bör prostitution legaliseras?
Här är min ståndpunkt lika enkel som kontroversiell. Jag anser att det sexuella samlivet mellan samtyckande vuxna är något som enbart angår de inblandade parterna.
114
Menar du verkligen att alla droger bör legaliseras? Har du tänkt på de liv det förstör och på vad det kostar samhället?
Det menar jag. Har du själv tänkt på de liv som ”kriget mot drogerna” förstör? Som narkoman har man ett
centralt problem i sitt liv som förmodligen överskuggar alla andra. Det hjälper inte narkomanen att hans
problem dessutom är kriminellt. Till yttermera visso innebär förbud högre priser, och de högre priserna
gör att narkomanen kan behöva råna/stjäla för att försörja sitt missbruk. Här blir alltså oskyldiga människor offer för hans destruktivitet, vilket mer sällan skulle vara fallet om drogerna var lagliga.
I slutändan kommer det förstås an på något helt annat. Nämligen att vuxna människor har rätt att välja sin
egen bana här i livet, utan inblandning av statligt förmynderi. Om de väljer att förstöra sina liv är det beklagligt, men inte desto mindre ett val de i så fall måste stå för, och möta konsekvenserna av. Staten har
inte rätt att avgöra vad myndiga medborgare gör i sina egna privatliv, med sina egna kroppar.
Angående kostnaden för samhället måste jag väl svara som ovan: har du tänkt på hur många hundratals
miljoner kronor som årligen spenderas på att upprätthålla narkotikalagstiftning? Jag anser att skattebetalarna skall besparas den utgiften. Jag anser också att de inte skall belastas för några övriga brott som drogpåverkade eller andra begår. Det är brottslingarna som först och främst skall kompensera sina offer.
Du anser att droger bara skadar en själv. Har du tänkt på hur det också skadar
anhöriga?
Jag har aldrig påstått att man bara skadar sig själv genom att hålla på med droger. Kanske använder man
droger för att de förbättrar ens hälsa (även läkemedel man köper på apoteket är droger). Kanske använder
man drogen på ett sätt som inte är destruktivt. Men om man använder drogen på ett destruktivt sätt, är det
naturligtvis något som även drabbar anhöriga. Vad jag har sagt är att man bör få göra vad man vill med sig
själv i sitt eget privatliv, utan statlig inblandning.
Är det här med drabbade anhöriga ett bra argument för att kriminalisera vissa droger? Nej. Att vara fri
innebär att få välja sitt levnadssätt även när det inte accepteras eller gillas av andra människor. Man är
knappast fri om man inför varje val måste ta hänsyn till vad alla andra tycker. Detta vore istället kollektiv
terror, draget till dess spets ett samhälle där polisen arresterar människor så fort de gjort något som en anhörig ogillar. Man kan inte gärna säga att resonemanget bara skall tillämpas på de droger som staten valt
att kriminalisera. Det måste tillämpas universellt. Om farmor inte gillar dina nitar eller musiken i dina hörlurar bör du enligt lag tvingas att byta klädstil och musikval. Detta är ju vad argumentet säger om vi följer
det hela vägen ut.
Kanske tänker du att det trots allt är stor skillnad på den smärta man upplever när en närstående håller på
att förstöra sitt liv, och på den smärta man upplever när samme person lyssnar på ”dålig” musik. För all
del. Men hur avgör man i så fall när graden av smärta blir för hög? Man kan inte kvantifiera kvalia; det går
inte att sätta siffror på en subjektiv upplevelse. Dessutom är människor olika och reagerar olika hårt på
olika saker. Den inbitne homofoben kanske blir djupt skakad när sonen ”kommer ut ur garderoben” – betyder det att homosexualitet bör vara olagligt? Eller att det bör vara olagligt att berätta för sin far att man är
homosexuell, ifall han råkar vara homofob?
Det finns helt enkelt ingen substans här. Att man drabbar anhöriga ifall man missbrukar droger är ett rent
ad hoc-argument, och kan inte stödjas av allmänna principer om mänskliga rättigheter.
Vad anser du om obligatoriska drogtest i skolorna?
Jag anser det vara småaktigt, löjligt, och djupt kränkande. Om vi nu menar att polisen rutinmässigt skall gå
in i grundskolorna och tvinga eleverna att drogtesta sig. Den som inte misstänks för något brott skall ej
tvingas bli drogtestad.
115
I förlängningen anser jag förstås också att narkotikalagstiftning skall avskaffas. Men drogtester kunde fortfarande vara legitima i vissa avseenden, t.ex. inför en anställning, eller inför en idrottstävling. Statliga drogtester bör emellertid endast äga rum när en konkret brottsmisstanke föreligger. I annat fall bör inte staten
ha någon behörighet alls att avgöra vad du stoppar i din egen kropp.
För övrigt anser jag att stat och skola bör skiljas åt. Grundskolan är en inkörsport för statlig propaganda och
kontroll över folket när det är som mest mottagligt och sårbart. För att inte tala om den bristfälliga kunskapstillägnelsen.
Är det okej att köpa ut cigaretter eller alkohol till minderåriga?
Jag skulle säga att det beror på sammanhanget. Skulle jag köpa en flaska vodka åt en 14-åring? Nej, rimligtvis inte. Åt en 19-åring som vill fira att han tagit studenten? För all del, varför inte.
Den bakomliggande principen är att jag inte vill aktivt understödja ett beteende jag ser som, eller misstänker är, destruktivt. En vuxen människa är förstås fri att vara så konstruktiv eller destruktiv som denne själv
behagar vara, men då är det inget jag behöver befatta mig med, än mindre möjliggöra.
Någon särskild statlig åldersgräns för inköp av tobak och/eller alkohol förespråkar jag inte. Däremot har
jag tidigare argumenterat för det legitima med en statligt utmätt allmän myndighetsålder. Före man uppnått denna ålder (exakt vilken kan inte avgöras utifrån liberala principer) hamnar saken på föräldrarnas
ansvar. Och det vore naturligtvis fel av mig att gå emot föräldrarnas vilja genom att köpa ut tobak
och/eller alkohol till någon som är minderårig.
Jag har aldrig köpt ut till någon, men förmodligen skulle jag inte ha något emot att göra det, ifall personen
nått myndig ålder. I alla fall så länge han/hon i mina ögon verkar mogen nog för att kunna hantera det.
Varför är promiskuitet fel?
En ordboksdefinition av "promiskuitet" kan lyda "sexualliv med fler än en partner". (Så lyder den i SAOL.)
Jag kan inte påstå att det ligger något nödvändigt fel i att ha sex med fler än en partner. Det väsentliga är
inte hur ofta man har sex med hur många, utan med vem man har det.
Enligt ett mer vardagligt bruk av ordet promiskuitet betyder det lösaktighet, d.v.s. att gå i säng med praktiskt taget vem som helst. Man ställer inga särskilda krav på vad för person man väljer att ha sex med, annat än måhända ytliga krav (som stora bröst eller en stor plånbok). Detta ser jag däremot ett fel med.
Jag är den siste att se sex som något syndigt och att vilja återuppväcka det oskarianska pryderiet, men man
kommer inte ifrån att sex är en högst personligt intim aktivitet. Om man är mån om sin självkänsla och sitt
långsiktiga egenintresse – det bör man vara – delar man inte intim samvaro med vem som helst. Detta gäller för övrigt inte bara sex, utan alla typer av personligt umgänge. Man bör exempelvis inte vara vän med
någon som är elak. Man bör inte öda tid och personligt engagemang på lögnaktiga idioter; man bör inte
visa upprepad frikostighet mot de upprepat otacksamma. Om man gör det erbjuder man värden som inte
har förtjänats och som gång på gång visat sig oförtjänade. Sådant gör bara att man mår dåligt. Man får sin
självkänsla kantstött.
Precis på samma sätt är det med umgängen av sexuell karaktär. Vi bör ställa vissa krav på vad för slags
människor vi går i säng med, såsom vi ställer vissa krav på vilka vi bjuder in i våra hem och visar vänskap
mot. Kanske bör kraven till och med ställas högre, därför att sex är en särdeles intim aktivitet. Självklart har
folk olika uppfattningar om hur speciellt sex är. Vissa vill endast ha sex med någon de befinner sig i en
monogam relation med, andra har det gärna ändå om situationen "känns rätt", åter andra ser möjligheten
att ligga med en främling som varje fredagskvälls höjdpunkt.
116
I de första två fallen tänker jag inte uttala mig. Man får rannsaka sina känslor och sina värderingar, och
sedan agera utifrån det. Det är endast den tredje attityden jag vill kritisera. Sex handlar ofrånkomligen om
mer än bara fysisk njutning. Det är också – trots att det ofta betraktas som "gammaldags" att säga det – ett
intimt umgänge med en annan människa.
Vad söker du i en flickvän?
Min flickvän är någon jag delar mitt liv med. Jag ser relationer som något seriöst, menat att hålla i långa
loppet. Det är i alla fall visionen och utgångspunkten; sedan blir det inte alltid så i praktiken.
Det är en hel del som måste stämma överens. Hon måste ha värderingar som ligger hyfsat nära mina egna.
Hon måste vara hyfsat mogen när det kommer till självinsikt och relationsfrågor. Personkemin är naturligtvis viktig, liksom hyfsat attraktivt utseende. Ett fungerande sexliv, ej att förglömma. Och som jag kommit att inse är det också rätt viktigt att hon är hyfsat frisk i psyket.
Det viktiga därutöver är att man befinner sig på samma blad, och har samma syn på relationen. Det är ju
inte bra om den ene tänker sig ett långvarigt seriöst förhållande medan den andra bara söker tillfällig förströelse. Förhållanden är något som bägge parter aktivt måste arbeta på att hålla ihop. Jag tror alltför
många tar dem ”för givna”, som om relationer automatiskt blev lyckliga. Men precis som man får jobba för
att bli lycklig själv, måste man jobba gemensamt för att uppnå och/eller uppehålla en lycklig relation.
Inte för att jag är någon expert på relationsfrågor förstås. Det är bara några spontana tankar kring det hela.
Skulle du vilja ha en icke-liberal flickvän?
Jag diskuterade faktiskt frågan för inte så länge sedan, och frapperades över hur skilda åsikter liberaler har.
Någon sade att ”ideologi bestämmer inte vem man umgås med”. Någon annan hade ”inget problem med
kommunister”. En tredje person kunde mycket väl tänka sig att vara ihop med en kommunist ”om hon såg
bra ut”. En fjärde kom med en motfråga: ”Kärleken är blind, så blir man kär så vad fan gör man?”
Själv skulle jag inte vilja vara ihop med en kommunist. Min flickvän är någon som, i alla fall väsentligen,
delar mina grundläggande värderingar. Hon är någon jag kan älska – inte någon vars värden jag föraktar.
Trots allt är min flickvän en person jag delar mitt liv med, och som jag investerar mig själv i. När man investerar sitt kapital på ett dåligt sätt förlorar man det. Att slarva bort ekonomiska tillgångar är illa nog – här
slarvar man bort något ännu viktigare: sin självkänsla, sin integritet, sin lycka.
Därmed inte sagt att min flickvän måste tycka precis som jag i alla frågor. Hon behöver naturligtvis inte
ägna sin fritid åt att studera filosofi eller österrikisk ekonomi. Hon behöver inte vara politiskt intresserad.
Jag talar om grundläggande värderingar, däribland idén att människor är sina egna och bör få leva sina liv
efter eget huvud.
Vad har du att säga om olycklig kärlek?
Strikt talat anser jag att olycklig kärlek är en självmotsägelse. Kärlek är i sig något lyckligt; däremot kan
olika omständigheter göra att situationen med den man älskar blir olycklig. Det här kan ju tyckas vara en
praktiskt sett meningslös distinktion, för hur kan man skilja mellan sin kärlek för någon och den relation
man har till denne? Svaret är att det inte bara går att göra det; det är rentav väldigt viktigt.
Att man älskar någon betyder inte nödvändigtvis att man kan ha en välmående relation tillsammans. För
att ta ett personligt exempel fungerar det inte om ens flickvän blir psykiskt sjuk på ett sätt som kommer
vara över tid. Det spelade ingen roll att jag älskade henne och hon mig; på sikt kunde vi inte vara lyckliga
ihop. Det är inte sant att ”kärleken övervinner allt”. Verklig kärlek är både stark och hållbar; men den är
117
inte något löfte om en lång och lycklig framtid. För att man ska få en sådan krävs aktivt engagemang från
bägge sidor, god kommunikation, och en del annat jag inte tänker breda ut mig över här.
Det är förstås inte märkligt att kärlek förknippas med olycka. Relationer är allt annat än enkla och de kan
gå i stöpet av så många olika anledningar. Jag påstår ändå att det här är mer än semantiskt hårklyveri; att
det är meningsfullt att skilja på å ena sidan hur högt man värderar en annan, och å andra sidan hur ens
faktiska relation till personen kan se ut.
Hur stor roll bör utseende spela?
Spela roll för vem och för vad? Det är en bred fråga och man tillmäter olika utseenden olika högt värde i
olika sammanhang.
I vissa fall bör utseende spela en relativt stor roll. Fysisk attraktion är en oundgänglig del av ett romantiskt
förhållande (eller av sexuella relationer i största allmänhet). Det betyder inte att det bör vara den enda eller
den främsta delen, men det är en nog så nödvändig komponent. Och vad som uppfattas som attraktivt är
förstås individuellt.
Det är också högst plausibelt att utseende spelar roll inom vissa yrken. Ligger det t.ex. i en hamburgerrestaurangs intresse att anställa personer med svår övervikt? Eftersom det inte krävs någon speciell kompetens för att vända burgare är svaret förmodligen nekande. De anställer (allt annat lika) hellre personer utan
övervikt än med, eftersom de inte vill sända ut signalen att man blir fet av deras mat. Jag inser förstås att
det finns regler mot diskriminering av den här typen, men det är min fasta övertygelse att företagen själva
bör få avgöra vem som skall anställas och inte. Och det ligger ju inte i restaurangens intresse att anställa
folk som riskerar att minska affärerna.
Det finns naturligtvis mer självklara exempel. Inte varje kvinna kan pryda omslaget på ett nummer av
Playboy Magazine, och inte varje man kan posera i underkläder för en Dressmann-reklam.
Utseende spelar ofrånkomligen en stor roll i många olika sammanhang. Till skillnad från kanske de flesta
anser jag inte att det finns någon avgrundsdjup klyfta mellan utseende och personlighet. Man är (eller har)
inte nödvändigtvis det ena på bekostnad av det andra. Och bägge spelar roll på olika sätt.
Är det medierna som formar vårt skönhetsideal?
Jag skulle påstå att det förhåller sig omvänt: våra skönhetsideal formar medierna. Det är väl egentligen
ganska självklart att en tidning inte kan få mig att tycka att något är snyggt eller sexigt, om jag faktiskt
tycker att nämnda något är både fult och avtändande. Det är ju inte så att jag till en början äcklas av Slitzmodeller för att omsider upphöja dem till skönhetsideal. (Nota bene: Slitz är bara ett exempel i sammanhanget.)
Den förhärskande synen är att människor faktiskt väljer vad de tycker är snyggt och inte, och att medierna
manipulerar och pådyvlar dem ett ideal som accepteras i brist på (eller mot) bättre vetande. Själv ser jag
inte riktigt vad som kan tala för en sådan förklaringsmodell. Jag själv kan inte välja vad jag tycker är
snyggt, lika lite som jag kan välja att tända på män istället för kvinnor. Såvitt jag känner till är det också
likadant för andra människor. Det kan bara betyda: att medierna matar oss med något vi redan tycker om
och vill ha.
Eftersom jag inte ser estetiska preferenser som något man väljer, ser jag heller inte varför frågan skulle vara
särskilt intressant att diskutera. Naturligtvis är våra preferenser till somligas förfång, precis som de är
andra till gagn. Men det gäller för många andra preferenser också – inte minst huruvida man tänder på
män eller kvinnor (eller bägge). Att tycka att smala kvinnor är snyggare än tjocka, eller tjocka kvinnor
118
snyggare än smala, är inte mer intressant än huruvida man tycker att män är sexigare än kvinnor, eller
kvinnor sexigare än män. Chacun à son goût!
Men det är förstås lätt att klaga över upplevda orättvisor här i världen. Och att hitta en syndabock att skylla dem på.
Är du någonsin oenig med Ayn Rand?
Javisst, men egentligen bara i konkreta detaljfrågor.
Jag håller inte med Rand när hon säger att Immanuel Kant är den ondaste människan i världshistorien.
Kant formulerade en i högsta grad livsfientlig filosofi – men det är väl inte ondare än att gå runt och misshandla, våldta eller mörda? Det är svårt att se hur Kant skulle vara ondare än Hitler eller Stalin eller Mao.
Eller ens mer ond än varje annan hustrumisshandlare eller våldtäktsman.
Jag håller inte med Rand om att homosexualitet skulle vara omoraliskt. Det är inte något man faktiskt väljer, och har man ingen valfrihet kan det inte bli föremål för moraliska omdömen. Ens om man kunde välja
eller välja bort homosexualitet skulle jag inte se vari omoralen låg.
Jag anser inte att offentlig nakenhet kränker någons rättigheter. Rand menar att man har rätt att slippa se
offentlig nakenhet därför att den är anstötlig. Å andra sidan: skall vi förbjuda saker för att de kan väcka
anstöt blev det inte många lagliga saker kvar. Jag anser alltså inte att man kan förbjuda saker genom att
säga att man ”känner sig stött” av dem.
För övrigt är jag inte heller övertygad om att pornografi skulle vara omoraliskt. Vi har olika värdehierarkier och ser sex på olika sätt. Om någon finner glädje i att visa upp sig sexuellt framför en kamera så förstår
jag inte vad som skulle vara omoraliskt med det. Nota bene: Naturligtvis kan det vara omoraliskt, om man
genom att medverka i porr offrar sina värden, motarbetar sin långsiktiga lycka, o.s.v. Jag ser dock inte varför det nödvändigtvis skulle vara omoraliskt.
Tidigare har jag ifrågasatt Rands position att fotografering inte är en form av konst. Jag har inte kommit
tillrätta med frågan helt och hållet än, men det lutar åt att jag måste ge Rand rätt.
För övrigt gillar jag Beethoven och tycker att Hemingway är ganska bra (i alla fall Den gamle och havet, som
är den enda av hans böcker jag läst).
Vad tror du händer efter döden?
Enligt konvention kan man inte veta vad som händer efter döden. Det är naturligtvis en kvarleva från
gammal mysticism.
Döden innebär att man förlorar medvetandet, och att kroppen inleder en irreversibel nedbrytningsprocess.
Hjärtat slutar pumpa runt blod, lungorna slutar fyllas med syre. Man upphör helt enkelt att existera. Inget
händer efter döden – inget, i dess allra mest bokstavliga betydelse. ”Döden” är begreppet icke-existens tilllämpat på organismer.
Hur kan jag vara så säker på det då? Det finns inga fakta som tyder på något annat. Om man utgår från
observerad verklighet är döden ekvivalent med en organism som upphör att existera. Idén att man skulle
kunna uppleva något nytt när man dött är helt enkelt irrationell: i dödsögonblicket upphör alla sinnen att
fungera, och man själv med dem.
Är inte tanken på evig icke-existens ganska trist? Jo, kanske det. Desto större skäl att leva sitt liv ordentligt
medan man har det!
119
Varför bör man inte tro på Gud?
Det finns många invändningar att resa mot gudstro. Ytterst är tron på övernaturliga väsen arbiträr, d.v.s.
godtycklig och skild från fakta. Frågan ”men tänk om…?” bemöts ofta som om den angav en möjlighet
eller sannolikhet värd att ta på allvar. Det gör den inte. Frågan saknar grund och kastas bara upp i luften
där den blir hängandes. En fråga som saknar grund är inte en fråga om verkligheten; frågor skilda från
verkligheten kan inte besvaras. De saknar kognitiv status och kan därför inte bemötas utan bara ignoreras
som om inget sagts. Kognitivt har ju inget sagts.
En annan invändning består i svårigheten att definiera Gud på ett sätt som gör att han blir både logiskt
möjlig och relevant. Begrepp som ”allsmäktig” och ”allvetande” strider mot identitetslagen; att vara är att
vara något specifikt – och att vara något specifikt är att ha en bestämd och därmed begränsad natur. Man
kan tala om att det finns ett oändligt antal decimaler på pi, vilket är sant i teorin. Däremot kan man inte
skriva ner det oändliga antalet. Skrivytan är begränsad, pennorna är begränsade, ens livslängd är begränsad etc. etc. Av samma skäl som man inte kan skriva ned ett oändligt antal decimaler på pi, är det omöjligt
att vara allsmäktig, allvetande, eller dylikt. Oändlighet är inte ett mått utan avsaknad av mått. Det anger
potential, aldrig faktisk realitet.
Det finns olika försök att komma runt den här problematiken. Panteister tänker sig t.ex. att Gud är naturen.
Därmed gör man begreppet trivialt; det blir med Dawkins ord ”ateism i kostym”. Ett annat försök gjorde
teologen Rudolf Otto, som menade att Gud var das ganz andere, m.a.o. det helt och hållet annorlunda. Men
vad är det som förenar allt som existerar, om inte det faktum att allt som existerar existerar. Det helt och
hållet annorlunda kan bara vara det som ej finns till, och därmed har vi skjutit Ottos definition i sank. Det
vanligaste är emellertid att man helt bortser från dilemmat, och menar att det helt enkelt är fråga om att ta
ett trossprång (”a leap of faith”).
Jag vill passa på att ta upp en värdeteoretisk invändning också. Ayn Rand menar att vi har värden därför
att saker och ting står på spel för oss. Vi har saker att vinna, och vi har saker att förlora. Således definierar
hon värden som ”det man strävar efter att vinna och/eller behålla”. Skulle Gud kunna ha några värden?
Inget står på spel för den som är odödlig, immun mot sjukdomar och skador, som inte kan förstöras och är
oberoende av allt och alla för sin fortsatta existens. (Rand illustrerar principen med en oförstörbar robot.)
En sådan Gud kan inte ha några värden eller målsättningar. Hur skulle han då motiveras att över huvud
taget agera? Den som inte agerar kan inte skapa någon värld, än mindre bry sig om hur människorna i
världen lever sina liv (ned till minsta onanivana).
Det här blev lite längre än jag hade tänkt mig. Den främsta invändningen är dock de metafysiska och kunskapsteoretiska; den värdeteoretiska nämner jag bara för att den så sällan blir hörd.
Existerar arvssynd?
Arvssynd (eller "ursprunglig synd") är ett kristet påfund. Man säger att alla människor är behäftade med
en synd som går tillbaka till Adam och Eva i Lustgården. Närmare bestämt till det ögonblick då Adam och
Eva åt från trädet som ger kunskap om gott och ont, vilket Gud som bekant förbjudit dem att göra. Bland
de som förespråkat arvssynd finner vi Augustinus, Martin Luther, Jean Calvin, et al.
Det finns en hel del man skulle kunna säga om detta. Men det mest väsentliga anser jag är vad det betyder
för verkliga människor i deras verkliga liv. Arvssyndsläran förkunnar att människor är moraliskt befläckade, inte för vad de tänkt eller sagt eller gjort, utan helt enkelt för att de finns till. De föds in i en tillvaro av
skuld, och endast gudstro och villig underkastelse inför Gud kan leda till rättfärdiggörelse.
Vad innebär det, omsatt i reella termer? Människan är redan förlorad, inget hon säger eller gör kommer
någonsin spela roll, det enda hon kan är att tro och lyda i hopp om räddning. Chansen att vara en god per-
120
son är förverkad från födseln. Man är redan skuldsatt och skamfilad och ond. Det enda som återstår detta
kräk är underkastelse. Hon förtjänar inte kärlek eller förlåtelse, men Gud kanske erbjuder henne det ändå.
Ty endast ur det oförtjänta föds möjligheten att välja det goda (d.v.s. möjligheten att offra något).
Jag behöver inte breda ut mig om hur det påverkar ens liv, ifall man är övertygad om det ovanstående.
Man ser sig själv som en lort bland andra lortar. Underkastelse är livets hela, det oförtjänta livets enda förhoppning. Naturligtvis är jag en svuren fiende till detta livsfientliga påhitt.
Har du några tankar kring Pascals vad?
Jag ser Pascals vad som en styggelse. Pascal säger oss att man bör tro på Gud därför att om Gud existerar
blir man belönad i efterlivet, och om Gud inte existerar har man inget förlorat. I bästa fall går man med
vinst; i värsta fall är vadet ett nollsummespel. Och om man inte tror på Gud bör man ändå leva som om
man gjorde det, för att till slut övertyga även sig själv om att Gud faktiskt existerar.
Min ringa mening är att Pascals analytiska förmåga sviktar. För visst drar man på sig förluster genom att
tro på Gud, eller leva som om man gjorde det! Man vänder sig från jordelivet, och mot ett icke-existerande
paradis i efterlivet. Man tar avstånd från de värden och den lycka som är möjlig i verkligheten, för att bejaka en illusion om evig lycka bortom döden. Man offrar det verkligt viktiga för rena önskedrömmar. Man
gör sig till slav under en allsmäktig despot, istället för att stå rakryggad som sin egen herre. Nå – man kan
säga mycket om Pascals vad, men inte gärna att det i värsta fall är ett nollsummespel. Absolut inte. Det är
en brakförlust.
Sedan finns det förstås ”lärda” invändningar också, som att Gud, om han existerat, skulle känna till vadet
och att ens tro var spelad. Dylik kritik ser jag inte som mer än skrivbordsfilosofi. Det väsentliga här är att
man i det verkliga livet offrar sin enda chans till lycka och övriga värden, för en irrationell idé om ett elyseiskt Schlaraffenland bland molnen. Frågan handlar inte om att komma in eller inte komma in i himmelriket. Frågan handlar om huruvida livet är till för att levas eller till för att offras.
Är inte en röst på Liberala partiet bortkastad?
Först måste man naturligtvis avgöra om man sympatiserar med partiets idéer eller ej. Men låt oss utgå från
att man gillar vad partiet har att säga. Är det i så fall onödigt att rösta på dem; är rösten ”bortkastad”?
Man kan hävda att partiet är för litet, och att det inte kommer ta sig över 4%-spärren även om man röstar
på det. Å andra sidan blir det tänkesättet en återvändsgränd – att partiet är litet beror ju på att det inte får
så många röster. Vill man att ens parti skall nå över 4%-spärren kan det alltså vara en god idé att rösta på
det.
Man kan hävda att ens röst istället ”gör skillnad” om man röstar på ett större parti. Men vad är det för
skillnad? Inget folkval har någonsin avgjorts av en enda röst. Din eller min röst är praktiskt taget försumbar, och blir mer och mer försumbar, ju större partiet är som man röstar på. Ifall man har för avsikt att påverka valets utgång lär man märka att ens röst är ”bortkastad” hur man än använder den.
Min slutsats är att om du gillar Liberala partiets idéer och vill se det växa, visa då ditt stöd genom att lägga
din röst där. Men förvänta dig inte att din enstaka röst skall göra någon skillnad i praktiken.
Vad anser du om bordningen av Gazakonvojen?
Den 31:a maj 2010 bordar den israeliska flottan sex fartyg som är på väg till Gaza. På Mavi Marmara utbryter skottlossning; minst nio personer dör och flera skadas. Det här blir sedan ett aktuellt medieämne världen över – men läser man frågan om några år kanske man inte minns vad den handlade om. Alltså en kort
förklaring.
121
Enligt den allmänna opinionen har Israel agerat fel. Man påpekar att fartygen bordades på internationellt
vatten, och att de bara fraktade kläder och mat till nödställda. Min egen åsikt är emellertid att Israel, utifrån
vad jag fått veta om situationen, agerade helt korrekt.
Israel upprätthåller en blockad mot Gazaremsan. Det har de all rätt i världen att göra, med tanke på att
Hamas har den israeliska statens förintelse som mål. Med andra ord handlar det om en krigssituation där
Israel måste försvara sig, och hur skall egentligen den israeliska flottan veta vad som finns på fartygen, om
de inte får bordas och inspekteras? Lika gärna som mat och kläder kan de ju frakta vapen till fienden. Man
bör också komma ihåg att Israel inte attackerade konvojen. Skottlossning uppstod efter att aktivisterna på
Mavi Marmara angrep de israeliska männen och stal ett av deras automatvapen.
Diskussionen om folkrätt lämnar jag därhän. Det väsentliga är inte om Israel brutit mot någon juridisk disciplin eller ej, utan om de agerat moraliskt riktigt. Svaret är jakande – den israeliska flottan agerade i självförsvar och hade all rätt att borda konvojen som var på väg till Gaza. För skottlossningen är det aktivisterna
ombord som bär ansvaret.
Vad har du att säga om BP och oljekatastrofen?
Jag har inte följt situationen under lupp, men vad jag kommit fram till är följande.
Oljeplattformen Deepwater Horizon exploderade mot slutet av april 2010. För att spetsa till det kan man
säga att världens största oljeborrningsföretag (Transocean) skapade världens djupaste borrhål, som i sin tur
blev föremål för den största läckan i USA:s historia. Frågan är nu: vem bär ansvaret för det här, och vad
skall man göra åt saken.
Läckan tycks inte ha uppstått på grund av slarv från BP:s sida. Med andra ord handlar det om en olycka
bortom BP:s kontroll; de har inte begått något fel, vare sig praktiskt eller moraliskt. Risken för sådana här
olyckor är förstås mycket liten, men vad som ändå ökat riskfaktorn markant är miljöpolitiska beslut. BP
borrade inte efter olja 5000 fot under havet för att de gillar onödigt omständiga och kostsamma projekt. De
hade med glädje borrat närmare land – eller rentav på land – om de kunnat. Men det kan de inte, på grund
av miljöpolitiska beslut som gör sådan borrning kriminell. Trots att den skulle minska risken för olyckor
och förbilliga oljepriset. Vill man hitta något att lägga moralisk skuld på: lägg den på lagstiftningen, och på
den environmentalistiska filosofi som gjorde lagstiftningen möjlig.
Hur man skall stoppa läckan är en praktisk fråga som jag inte kan svara på. Men jag kan säga att det vore
enklare att stoppa den om inte BP tvingats borra 1½ kilometer under havet.
Borde man bojkotta de företag som ingår i Bröllopsserien?
Först ett förtydligande: Vi talar alltså om olika företag som sponsrar bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling som går av stapeln om tio dagar.
Som liberal har jag förstås inte mycket till övers för monarki och kungahus. Traditioner i all ära – men något blir inte önskvärt eller moraliskt bara för att det upprepas över en längre tid. Monarkin upprätthålls
inte med frivilliga bidrag utan med skattemedel. Den gör ingen nämnvärd nytta, trots invändningar om att
svenskar utan monarki vore ett ”rotlöst folk” och jämförlig rappakalja. Snarare är monarkin en kvarleva
från, och en påminnelse om, ett förflutet av enväldig despoti. Vad mig angår är inte kungahuset en höjdpunkt i svensk kultur och tradition – det är en skamfläck.
Bör man bojkotta företag som väljer att sponsra denna skamfläck? Det enda svar jag kommer på är att man
bör göra det om man vill göra det. I slutändan handlar det om vad som ligger i ens egenintresse, och det
finns ju fler faktorer att överväga, t.ex. om företagen tillverkar bra och prisvärda produkter – och ifall
122
sponsringen är ett så allvarligt snedsprång att det väger tyngre än eventuella fördelar. Bland kungliga hovleverantörer hittar vi producenter av dagligvaror som Abba, Gevalia, Löfbergs Lila, Cloetta Fazer, Ramlösa, Arla, Skogaholms bröd, Spendrups, Pågen och Wasabröd. Bör inte dessa företag i så fall också bojkottas? Jag säger inte att det vore omöjligt att göra det. Men jag undrar om det verkligen är värt det.
En bojkott av företag som sponsrar kungahuset leder inte till någon förändring. Det är ett sätt att ta ställning för sina egna principer. Såvitt jag kan se finns tydligare, roligare och enklare sätt att göra det på (exempelvis genom att offentligt yttra sin mening och argumentera för den). Men vill man verkligen bojkotta
företagen så är det inget jag fördömer eller ser snett på. Tvärtom och som jag skrev ovan: är det vad man
vill göra så bör man göra det.
Vad anser du om SD:s utspel i Storkyrkan?
Som ni kanske vet kom Jimmie Åkesson och Louise Erixson till riksmötets öppnande iklädda svensk folkdräkt. Och snart gick de sin väg, när biskop Eva Brunne började tala om demonstrationerna mot rasism och
främlingsfientlighet. Efteråt bad de kungen om ursäkt. Hela förloppet är naturligtvis inget annat än briljant
humor.
Men vad bör man dra för slutsatser om farsen? Jo, det var förstås oprofessionellt av Brunne att över huvud
taget ta upp händelserna, eftersom hon i den rollen skall vara neutral. Samtidigt har jag inte så mycket till
övers för neutralitet gentemot rasism. Det väsentliga problemet är inte Brunnes klavertramp, utan att det
finns svenska makthavare som blir indignerade över antirasistiska budskap. ”Jag tror aldrig jag känt mig så
kränkt” sade Åkesson efteråt. Men om Åkesson haft mindre kränkande åsikter om saker och ting, skulle
det vara svårare att kalla dem vid kränkande namn.
För SD är det problematiskt att deras främlingsfientlighet och rasism kallas vid just dessa namn. Jag vet
inte vilka namn de skulle föredra, eller om man bör låtsas att de här elementen inte existerar i deras politik.
Det må vara hur det vill med det. Min åsikt om utspelet är att det blev till storartad humor som alla utom
sverigedemokrater kan uppskatta. Samtidigt lite smolk i glädjebägaren. Det måste väl vara första gången i
svensk historia som yrkespolitiker sagt sig vara kränkta av antirasism och prat om allas lika värde.
123
Här har jag samlat en del av det man sagt om mig under årets lopp. Jag har sparat det som varit mest iögonfallande eller intressant för mig. Man kan säkert ifrågasätta vikten av att medräkna dessa utlåtelser,
men jag tycker ändå att de ger ett illustrativt helhetsintryck. Till yttermera visso tycks andra finna nöje i
att läsa dem, och något skall man väl erbjuda för den rena underhållningens skull!
cDk123: Du tycker inte att det är någon skillnad alls på rätten att inte bli våldtagen/mördad/rånad och
att bo i en stat som avkräver dig skatt tex? Få höra ett "Skatt är stöld!11111" också så är du snäll... och där
hade liberalmuppen slut på fantasiargument. 1-0 alltså? "titta på mig jag är också utvecklingsstörd!!"?
Trollkonto: Vem i helvete är du att bestämma vad som är "rättigheter" och vad som inte är det? Prata
om din personliga (subjektiva) uppfattning om vad som bör vara en lagstiftad rättighet och vad som inte
bör vara det och hänvisa till att det är just dina personliga jävla åsikter också. Satans grottmongo.
iddqd: Smart kille och bra debattör, även om han ibland kan vara lite svår.
Avsiktaren: Jag skulle vilja säga att Sveriges mest kände objektivist är Henrik Sundholm.
Göran: Jag menar allvar nu, Henrik Sundholm. Det är alldeles vansinnigt irriterande och vi är många (de
flesta) som inte får ut någon som helst glädje av din blogg. Tragiskt är vad det är! [Det tragiska är väl
ändå att du läser min blogg trots att den är så vansinnigt irriterande och glädjelös?]
Hanna: Hittade din blogg, mycket läsvärd måste jag säga! Såg att du var påläst, kunnig och hade ett intresse för filosofin.
Columbo1Legend: Du skriver bara dynga, Henrik. Du borde skämmas, hycklare! Fy fan vad vidrigt!
Har du ingen skam i kroppen, pojk? Ha, du är ju inte ens medveten om ditt eget beteende! Vilken objektivist! Du kallar dina politiska motståndare [i det här fallet Hitler och Stalin] för mördare, galna och psykiskt sjuka, men om någon ifrågasätter dina politiska uppfattningar börja du grina. Vilken dubbelmoral
du har, Henrik! Vad fan är det med dig? Jag är trött på dig, nu. Ryck upp dig för helvete!
Columbo1Legend: … du med dina billiga känsloargument…
Columbo1Legend: För mig, liksom för de flesta andra, är det lätt att ta avstånd från personer som förespråkar våld och mord på oskyldiga. Varför är det så svårt för dig? För innerst inne vet du nog att du har
fel...
124
Locrian: I övrigt så vill jag passa på att tacka för att du skriver en sådan fantastisk blogg. Utan den hade
jag nog aldrig kommit i kontakt med Ayn Rands verk, utan vilken jag hade fortsätt vara ett vilset vrak i
en värld jag inte förstod. Så tack. :)
mpolzkill: It must give you all a thrill, but you Randians must realize that reciting your usually indecipherable rant provokes nothing but laughter in the uninitiated, as you've seen here. Bala is right of
course, cut the crap and tell us more about your world government.
Arvin Johansson Arbab: ... en sådan person är irrationell med flit.
cp-apa: Lite grann som en religiös stolle kan man säga.
Victor: Bra blogg du har, tack för intressant material att läsa!
Impulsivan: Tycker att du har skrivit många välformulerade kloka saker här på Flashback, saker som
gett mig bättre bild av liberalismen!
erobwen: Jävla altruist.
Gainerexplosion: Beundrar din kunnighet och ihärdighet.
Evil Joke: Henrik är en jävligt bra bloggare.
LFE: Haha du är så jävla självgo.
LFE: Sundholm är alltid 2 steg längre fram i tankarna än alla andra.
Zhongda om Slavkontrakt bör vara olagliga!: Mycket gott resonemang! Det löste mina grubblerier –
tack! Främst uppskattade jag att det var så otroligt simpelt och självklart – förstå mig rätt. Du är vis, du.
BRT: Sundholm är som vanligt väldigt förvirrad när han pratar om socialism.
Eric: Du har ofta vettiga inlägg, just saying!
Magnus: Du är en av de vettigare personerna jag känner och du är inte mensamedlem.
aremac: Det krävs emellertid en speciell typ av galning för att tycka att Tännsjö är galen, men att anse att
Peikoff 'talar sanning'.
125
Niclas Wennerdal: Dessutom, genom att bunta ihop alla muslimer till terrorister och anse att en moské
är hyllning till terrorism så är du, min herre, en jävla kollektivist.
HeavyPop: Du är inte liberal, du är anarkist. Eller va fan, jag tycker bara du är pseudointellektuell.
Sociopatrik: Du var tyvarr dummare an jag trodde. Ar smatt besviken pa dig. Du är ful.
Sociopatrik: jag ocksa tycker det ar kul att kasta skit pa den fule fan.
Per-Olof Samuelsson om Venusprojektet – en slutgiltig vederläggning: Henrik Sundholm går från
klarhet till klarhet! […] Bra skrivet! Riktigt bra! Finns det någon ledig professur i nationalekonomi som
du skulle kunna söka?
Carsi: din blogg är totalt värdelös precis som dessa papperslappar som vi kallar pengar
är..pengarsystemet suger precis som din blogg suger..
OcensureraD: Du tror att du är så jävla bra när du sitter och röker gräs och filosoferar som en gammal
stofil för att sedan lägga ut allt innehållsfattigt flummande på dina meningslösa blogg men sanningen är
att du inte vet ett skit.
Birk: Jag skulle bara tacka för all den "tid och pengar" du lagt ner på den här fullständigt underbara
bloggsidan!
Hittills har jag fått intrycket av att du är smått genialisk! Nåja, men en sann objektivist är du allt! Pallar
man att vara liberal samtidigt, klickar det väl med min tolkning av "genialisk".
Njut av sommaren nu, för somliga har ju så fullt upp med att läsa intressanta bloggar. Det är nästan att
växthuseffekten kan bromsas genom att folk bara sticker ut näsan i det här landet.
Decitron: Du är en dumhet.
Handskakning: Ni kan verkligen orda väl, herr Sundholm!
Nick: Mestadels enorma textväggar, men ofta riktigt vettiga.
Fri: Men somliga är libertarianer bara i andra hand, och fanatiska kärnvapenapartheidstats-israelister i
första hand.
Fri: Enligt Sundholm så är det alldeles för känsligt att tillåta dig bygga ett rätblocksformat Apollondyrkande hus på din egen tomt på Höstgatan 18 i Utstad, en plats så extremt helgad därför att en av Apollons solstrålar en gång har träffat just den fläcken. Äganderätten är inte mer värd än så för fascister som
Sundholm.
126
Mattias: Jag vill bara säga att du har en fantastisk blogg. Du verkar oerhört påläst och verkar ha sinne
för logik. Hur överlever du vardagen? Drabbas du inte av enorm frustration över folks ovilja att lystra till
rationella argument?
Tjabo: Hur kan en människa som ägnar så mycket tid åt Age of Empires vara så fanatiskt och programmatiskt emot allt som organiseras av staten? [Jag har inte spelat AoE på många år, men det var ett mycket
bra spel på sin tid.]
Mysfarbrorn om Venusprojektet – en slutgiltig vederläggning: Detta var onekligen den mest välformulerade hästdyngan jag har läst på länge.
Pahlavi om I protest mot det muslimska våldet: Du är ju patetisk! Har läst en del inlägg på din blogg
men blir nära på illamående när jag läser liknande struntprat.
Roi: Sundholm är objektivist, vilket av någon anledning innebär att man inte kan ge credit åt någon annan lära [Aleister Crowleys Thelema] ö.h.t.
Andreas: Grattis till en riktig dräpare btw, bloggposten om Israel. Otroligt välnyanserat.
Maria om Ett principiellt försvar för Israel: Kvalificerat bullshit! Detta är tillsammans med många av
kommentarerna en hat-text med klart fördummande och ignoranta drag. Hade du varit amerikan hade
det varit vardagsmat. Inget av dina argument eller fakta håller och de är långt ifrån objektiva men det vet
du ju… Eller är du så självgod att du inte ser dig själv. Detta är en medveten text där avsteg från historia,
verklighet och fakta har gjorts för att rättfärdiga hat, etnisk självmord, apartheid, kolonialisering, moder
och tortyr. Mao en banal pro-israelisk framföran som omedelbart gör sig verklighetsfrånvänd. Det är som
vanligt när vita hatiska män får skrika och råda.
Adam ibidem: It seems like you have turned into a genocide-supporter.
Samuel ibidem: Hahaha, tillåt mig skratta. Har nog aldrig läst en så snedriven historia.
Hampus Eckerman ibidem: Att som Sundholm vägra kalla en palestinier för palestinier, att erkänna en
persons etnicitet och samhörighet med de som alltid bott på denna plats, är att medverka i ett kulturellt
och intellektuellt folkmord.1
Filip Björner ibidem: Detta är något av det bästa jag någonsin har läst i ämnet.
Christopher Hellström ibidem: Jag kan inte göra annat än att hålla med Filip! Det här är ett RIKTIGT
BRA inlägg som, likt få andra texter jag läst om konflikten, visar varför liberaler bör stödja Israel mot de
judehatande islamisterna som hotar dess existens.
1
http://motbilder.se/2010/11/13/israelhaveristernas-gamla-sorgliga-soppa/
127
Martin Ekberg ibidem: Du smular sönder varje argument som Israel-hatarna slänger ut sig. Väl skrivet!
Jonathan Rieder Lundkvist ibidem: Jag applåderar stående för denna eminenta och välskrivna text.
Väl arbetat! *länkar vilt*
Bitten ibidem: Jag känner inte dig ett dugg, men just nu vill jag bara säga : Jag älskar dig!!! <3
Pär Brumark ibidem: Fullkomligt lysande skrivet av Henrik Sundholm! Faktiskt bland det bästa jag läst
i ämnet.
Argument ibidem: Jag läste första meningen. Onödigt provokativt. Ethossänkande i mina ögon. Bara för
att man stöder Hamas i vissa frågor betyder inte det att man stöder dem i alla.
Aleksandra: Just läst ditt inlägg om psykofobi och blir helt tagen av hur väl du uttrycker dig.
Peter: Kommer aldrig förstå mig på objektivism. Som att ha alla pusselbitarna av ett barnpussel och
misslyckas med att sätta ihop det.
Arietans: En dryg arrogant jävel som vägrar lyssna på rationell argumentation.
Nick: Objektivist, men ändå rätt ok antar jag.. ;) Man kan inte vara för kräsen vad gäller liberalismen i
Sverige idag.
128