1. No category

Veronica Lake
Min heta tonårsdröm
av
Gunnar Ljunggren
Copyright Gunnar Ljunggren, 2014
Äntligen! Skoltiden över. Fast arbete. Skolan hade varit en sluten värld.
Ett högre allmänt läroverk för gossar.
Inga flickor!
De gick i Lyceum för flickor eller Nya Elementarskolan.
Två skilda världar.
Jazzklubbar i Gamla Stan och dansställen som La Visite och Bal Palais förenade dessa
världar. Där mötte svettiga händer, finniga tonårskinder. Där mötte mörkblå kostymer ulliga
angorajumprar. Då kunde kvällen i bästa fall sluta med försynta pussar och kanske en kram i
någon mörk port. Inget mer.
”Det där andra” det som kompisarna sade att de redan gjort hade jag bara läst om i Agnar
Mykles bok Sången om den röda rubinen och i tidningarna hos frisören.
Men i sommar skulle det bli annorlunda. Jag tjänade egna pengar och kunde bjuda tjejer på
både bio, Skansen eller Gröna Lund.
Snart skulle tillfället komma att få göra ”det där”. I sommar skulle det ske.
Efter sommaren skulle jag inte längre vara den enda oskulden bland kompisarna.
Sommaren 1957
S
tockholm hade vaknat ur sin vinterdvala. Yllebyxornas och de tjocka vinterkappornas tid
var förbi. Som fjärilar hade tjejerna kommit fram ur sina puppor.
Snart dags för min första semester.
Jag skulle bli fri. Fri som fågeln.
Nu väntade dagar med sol, bad och tjejer.
Skansens dansbana. Leif Kronlunds orkester. Solbruna sommarflickor. Fika på Solliden. Sitta
på en bänk i skymundan. Hålla handen, kramas lite och sen kanske något mer.
Drömmarna gick upp i rök innan de ens börjat. Jag blir inte ombedd, snarare beordrad att
omgående resa till Göteborg som extraförstärkning på kontoret under några sommarmånader.
Adjöss med drömmarna om Sommar-Stockholm.
Även om alla planer om en sommar i Stockholm blivit kullkastade så kändes det ändå som
det som låg framför mig var både ansvarsfullt och betydelsefullt. Att jag under
Göteborgsvistelsen dessutom skulle få både lön och traktamente kändes också stort. Eftersom
jag missat Sommarstockholm gällde det istället att få ut maximalt av Sommargöteborg. Min
första tanke var att bo så billigt som möjligt för att få så mycket pengar som möjligt över till
nöjen.
I Göteborgs Posten hittar jag en annons som passade mig precis.
”Rum centralt i Vasastan uthyres till ordentlig man”.
Vad behövde jag mer än ett rum? Dessutom var hyran verkligen låg. Jag skulle få bra med
pengar över att roa mig för.
Under överinseende av min mor packar jag en väska med allt jag kunde tänkas behöva under
sommaren. Hennes vakande öga ser till att jag inte glömmer något och lägger också ner mina
hemsydda pyjamasbyxor vilket senare skulle visa sig få oanade konsekvenser. Jag kunde
acceptera att hon ville hjälpa mig att packa väskan men till Centralen och Göteborgståget ville
jag gå själv. Att ensam kliva ombord på Göteborgståget och tillsammans med välklädda
herrar i sommarkostymer gå till restaurangvagnen för att äta lunch kändes verkligen vuxet.
Sommaren skulle inte bli som jag planerat, men jag fick trösta mig med att det förstås fanns
både bad, dansställen och flickor i Göteborg. Kanske till och med enklare att få till något med
Göteborgsflickorna än med dem i huvudstaden.
Från Göteborgs Centralstation tar jag taxi och ger chauffören adressen till Linnégatan i
Vasastaden. En stadsdel som visade sig vara ganska lik Östermalm i Stockholm. Gamla
vackra fastigheter från sekelskiftet blandade med enklare hyreskaserner. Huset som skulle bli
mitt hem den närmaste tiden var av den senare sorten. Ett stort och ganska slitet tegelhus.
I det mörka valvet bakom den massiva träporten sitter ett trasigt anslag som varnar för utlagt
råttgift. Det luktar soptunna och sura skurtrasor.
Visst hade kvinnan som hyrde ut rummet berättat att lägenheten låg i gamla ärorika kvarter
och hyran vi kommit överens om var låg, men hade jag låtit snålheten bedra visheten? Nu var
det i alla fall för sent att ångra sig.
Enligt tavlan med namn på hyresgästerna skulle jag gå upp två trappor över gården. Uppgång
B. Jag sneddar över den stenlagda gården och kånkar upp väskan för två slitna trappor.
Bakom de matta glasskivorna i en hög dubbeldörr lyser en naken glödlampa.
Utan att jag hört ringsignalen när jag tryckt på knappen öppnas dörren. Där stod hon
hyresvärdinnan.
- Välkommen in lelle göbbe, säger hon med utpräglad Göteborgsdialekt. Hon är en stor
bastant kvinna i blommig sidenmorgonrock. Med kaffekoppen i ena handen och en cigarett
mellan sina rödmålade läppar böjer hon sig ner för att ta min väska.
Morgonrocken glider isär och blottar de största bröst jag någonsin sett. Med ett litet -hoppsan
rättar hon till morgonrocken och bär in väskan i lägenheten. Rodnande följer jag efter genom
en lång mörk serveringsgång. Vi passerar den öppna dörren till ett kök där det till min
förvåning står två obäddade sängar. I slutet av serveringsgången drar hon försiktigt undan ett
draperi vilket döljer lägenhetens vardagsrum.
Hon påpekar vikten av att alltid dra draperiet åt höger då annars träringarna på gardinstången
rappar ur och draperiet faller ner. Rummet bakom draperiet är stort. Förmodligen hade
rummet sett lika dant ut sedan huset byggdes. Mörkbruna tapeter, en tung matsalsmöbel i ek
på en sliten orientalisk matta, tunga mörkröda gardiner för fönstren. Hyresvärdinnan drar ifrån
gardinerna och drar upp en solblekt rullgardin. Solen strilar in genom ett dammigt fönster.
Skavankerna i rummet syns nu ännu tydligare men det gula solljuset ger i alla fall rummet ett
lite mer ombonat och varmt intryck.
Bäddsoffan vid ena kortväggen stod färdigbäddad.
- Ja, här är ditt rum. Som jag sa i telefon så kan du själv se att det är stort och rymligt.
- Idag har jag har bäddat åt dig, men sen får du bädda själv, säger hon med en blinkning och
ger mig en knuff i sidan.
- Själv bor jag med min dotter i köket, så frukost får du äta ute.
Lägenheten bestod alltså bara av detta enda rum och köket.
Var det här jag skulle tillbringa min sommar?
När jag ensam packar upp min väska gör jag det med blandade känslor.
Men nu var det som det var och hyran var låg.
På den korta stund vi träffats har jag fått reda på att damen jag hyr av är spritkassörska på en
av Göteborgs finare restauranger och arbetar ofta sena nätter. Detta skulle senare skulle visa
sig få vissa konsekvenser.
Snart visade det sig också att den som jag trodde var hennes lilla dotter är en ung kvinna i min
egen ålder eller kanske några år äldre. En kvinna som jobbat hårt för att likna en amerikansk
filmstjärna. Ett tjockt rött hårsvall föll ner över hennes ena axel och hennes kläder visade mer
än vad de dolde av hennes ganska yppiga former. Hon var verkligen sin mor i en yngre
upplaga. Osökt kom jag att tänka på den berömda amerikanska filmstjärnan Veronica Lake.
Arbetet på Göteborgskontoret flöt på riktigt bra när jag lärt mig förstå deras sätt att skämta.
Jargongen var annorlunda.
Nöjeslivet flöt inte på riktigt lika bra.
Första lördagen gick jag till Liseberg i förhoppning att finna en dansbana liknande den på
Skansen.
Den kändes mer som gamla dansbanan på Gröna Lund.
Nästa lördag besökte jag Restaurang Trädgården. För dyrt och tråkigt.
Besökte på rekommendation Sprängkullen. Katastrof.
Provar istället på Rondo. Bättre.
Men vad gjorde jag för fel?
Skrämde jag bort tjejerna med min Stockholmsdialekt?
Hemma i hyresrummet hade det inte heller blivit riktigt som jag tänkt mig.
Visserligen var hyresvärdinnan snäll och välmenande men ibland gick det lite väl långt.
Särskilt på söndagsmorgnar när jag försökte sova lite längre.
Min hyresvärdinna arbetade ju som sagt som spritkassörska.
Hur dags de stängde på lördagsnatten eller söndagsmorgon visste jag inte men en sak var klar.
Hon måste vara den som sist lämnade sin arbetsplats.
På vägen hem passerade hon förmodligen en morgontidig bagare eftersom hon varje
söndagsmorgon kom hem med nybakade rundstycken.
Så kallades småfranska på Göteborgska fick jag lära mig.
Vid sextiden på söndagsmorgonen när hon kom hem gick hon direkt in i köket och satte på
kaffe. Sedan lättade hon försiktigt på draperiet in till uthyrningsrummet för att se om hennes
unge hyresgäst var vaken.
Chanslöst att försöka låtsas sova.
Sedan hon konstaterat att jag var vaken kom hon in med kaffe och nybakade rundstycken på
en bricka och satte sig på sängkanten. Tände en cigarett och iklädd endast sin blommiga
sidenmorgonrock började hon berätta kvällens händelser på restaurangen.
Jag lyssnar artigt och tittar i smyg på hennes helt makalösa bröst som skymtade under
morgonrocken vare gång hon lutade sig fram mot kaffekoppen. Tittade men tankarna gick till
Veronica Lake, hennes rödhåriga dotter.
Eftersom jag haft liten eller rättare sagt ingen framgång alls hos flickorna på stadens
dansställen skulle jag kanske prova lyckan hos den amerikanska filmstjärnan.
Sommarkvällen är varm. Fönstret mot bakgården står öppet. Bara en radio hörs från någon
lägenhet långt bort. Hemma i lägenheten är det tyst.
Min hyresvärdinna är på restaurangen.
Veronica Lake är förmodligen på sitt arbete i kallskänken på restaurangen.
På rygg i min säng, endast iklädd pyjamasbyxor, ligger jag och planerar hur jag ska bära mig
åt för att få till en träff med Veronica Lake.
Skulle jag vara lite tuff och inte visa mig alltför angelägen?
Skulle jag dämpa Stockholmsdialekten och lägga mig till med några Göteborgska uttryck?
Eller skulle jag helt enkelt säga - Du är vacker och jag är stark. Vad väntar vi på?
Nej, fel taktik sådant funkade bara på film.
Kanske skulle jag helt enkelt bjuda ut henne på middag? Men var skulle vi ta vägen sen? Hem
till dig eller till mig? Nej det skulle aldrig fungera.
Jag sluter istället ögonen och tänker på hennes väl tilltagna former. Hur skulle det kännas att
ha henne intill sig och hur det skulle det kännas att dra med fingrarna genom det tjocka röda
håret?
För att skingra tankarna går jag upp till badrummet i serveringsgångens övre ände. Tvättar av
mig med iskallt vatten i det lilla handfatet och borstar tänderna.
Med ett stadigt tag i mina pyjamasbyxor lämnar jag badrummet och går ner mot mitt rum för
att drömma vidare.
Att jag får lov att hålla i mina pyjamasbyxor beror på min ekonomiska, men inte särskilt
händiga, mamma. Hon anser nämligen att det är helt onödigt att köpa en hel pyjamas om jag
ändå bara använder byxorna. Därför syr hon själv mina pyjamasbyxor. Passformen är inte den
bästa och resåren i dessa hade dessutom gått ur för länge sedan.
På väg ner i korridoren öppnas plötsligt dörren till köket. Där stod hon. Veronica Lake i en
kort vit frottébadrock färdig att gå ner i källaren för att duscha. Hennes röda hår är uppsatt i en
knut mitt på huvudet. Utan håret som annars föll ner över hennes hals gav hon ett ännu mer
naket intryck. Hjärtat slår en volt i bröstet. Rodnande och förvirrad vänder jag mig om och går
baklänges mot mitt rum. Tar tag i draperiet och drar det åt sidan.
Totalt blockerad har jag glömt vad hennes mor sagt och drar draperiet åt vänster i stället för åt
höger. Ringarna på gardinstången rappar ur och draperiet börjar falla mot golvet.
Instinktivt släpper jag taget om pyjamasbyxorna för att fånga draperiet vilket resulterar att
även pyjamasbyxorna faller till golvet och lägger sig som en krans runt mina fötter.
Veronica Lake står som paralyserad. Hon ser på mig och skakar på huvudet, så sänker hon
blicken brister ut i ett gapskratt och försvinner ut genom ytterdörren.
Där rök alla mina planer vad gällde Veronica Lake.
Den tid jag har kvar i Göteborg smyger jag så tyst jag kan förbi köksdörren.
Söndagsmorgnarna med hyresvärdinnan på sängkanten och skymten av ett par stora bröst var
det närmaste jag kom en kvinna den här sommaren.
Alla planer på att göra ”det där” innan sommaren var slut fick läggas på is.