1. No category

Uppsala naturvetarstudenters tidning
Våren 2013
40:e årgången
Tema: Djur
• Människans bästa vän
• Handel med djur
Hur
mycket gräs får en ko äta?
Intervju med forskaren och
husdrjursagronomen Mikaela Patel
Ledare
Vi är alla djur och vi lever
bland andra djur. Ibland nära
inpå och ibland med ett visst
avstånd. Vissa djur lever i våra
hem och sover hoprullade på
våra soffor och andra blir vi
kanske bara flyktigt påminda
om när vi dricker ett glas mjölk
på morgonen.
Själva är vi förvisso inte den
mest talrika djurarten på jorden
men vi är utan tvekan en av de
som haft störst påverkan på vår
omgivning.
De flesta av oss är nog medvetna om att allt vi gör ger
effekter som känns av långt
bortom vår egen närmiljö. Vi
har hört temat till ”Lejonkungen” och lärt oss att uppskatta
biologisk mångfald. Vi vet att
det inte bara är för vår egen
skull vi handlar ekologiskt och
vi blir förfärade då vi hör talas
om djur (eller växter) som har
utrotats från vår jord.
Vi känner nog instinktivt att
det finns en balans som är viktig att bevara.
Ändå kan det kanske vara svårt
att se exakt hur allt faktiskt
hänger ihop. Det var inte länge
sedan en ledarskribent i DN
formulerade frågan om det
verkligen gjorde något att vissa
arter dog ut om vi inte innan
vetat att de existerade. Kanske
är svaret på den frågan inte
alls självklart. Kanske har vi
2
ibland sådan tilltro till vetenskapen och till vår kunskap att
vi blir blinda för det faktum
att vi faktiskt inte vet allt.
Inte ens nästan. För svaret på
ledarskribentens fråga är inte
självklart ”jo, det gör något”
om vi inte först förstår att det
inte är vi som avgör vem som
är viktig.
På sidan 18 berättar Ingela
Källén sagan om mormortallen
– hon som står grå och livlös
mitt i skogen och ser ut att vara
till ingen nytta. Som för ett
otränat öga mest ser ut något
som borde städas bort för att
ge plats åt det fortfarande unga
och levande. Hon som om man
däremot tar sig tiden att titta
närmare, under barken eller i
någon av de många håligheterna, visar sig hysa en oerhörd
mångfald av liv.
industrin kring våra svenska
mjölkkor. Tillsammans med
henne konstaterar jag att det
ibland faktiskt finns lösningar
som gynnar alla och att det
enda som ibland står i vägen
för dessa är okunskap, eller
ovetskap om man så vill.
Vi är alla djur som lever bland
andra djur och ibland tror jag
att det är viktigt för oss att
påminna oss om detta. Både
för att kunna se frågan om
olika arters ”nytta” i ett klarare
ljus och även för att få tillfälle
att fundera lite kring vår egen
nytta här på jorden.
På vilket sätt tackar du kon vars
mjölk du dricker på morgonen?
Vi får även följa
med till tullen i
Bankok där en
samling djur av
en akut hotad art
hittas i resväskor –
på väg till samlare
som är beredda att
betala dyrt för att
få ställa dem på
hyllor.
Jag träffar forskaren och husdjursagronomen
Mikaela Patel
som berättar om
Text: Malin Kjellin
Foto: Heléne Kjellin
Innehåll
Chefredaktör
Malin Kjellin
[email protected]
Redaktionen
Malin Kjellin
Kristina Bate Holmberg
Malin Undin
Zaywa Mariush
Ingela Källén
Magnus Svozil
Hanna Andersson
Wilhelm Osterman
Olivia Orback
Henrik Toresson
Illustratörer
Julia Löndal Jonsson
Lova Delfin
Malin Kjellin
Laine Falklund
Magnus Svozil
Olivia Orback
Layout
Malin Kjellin
Logga
Emil Östholm
Framsida
Idisslande kor
Foto; Mikaela Patel
Baksida
WWF
Tryck
Eklundshofs Grafiska
www.ehof.se
Kontakt
Bladet
c/o IBG
Norbyvägen 14
752 36 Uppsala
Email
[email protected]
4
Vårrus och husdjursmys
6
Information från IBG och
studieråden
8
Vanten
14
Hur mycket gäs får en
ko äta?
18
Sagan om mormorstallen
och
Den svenska skogen
21
After-School med BÄR
5
Den stora vårfesten
7
Ordförandespalter
10
Soppa för miljoner
12
Handel med djur
17
Människans bästa vän
20
Henriks överlevnadsguide
22
Sudoku
23
Horoskop
3
Vårrus och husdjursmys
Våren är här och känslorna
blommar ikapp med tussilagon. Sakta men säkert släpper
vinterdepressionen, finger för
finger, tills den inte längre
hänger kvar.
Men för vissa är det svårt och det
handlar inte bara om vinterdepression, utan även om ångest och
krissituationer.
dling positivt.
Man har även påvisat att pensionärer mår bättre när de har ett
husdjur i sin omgivning.
Människan mår helt enkelt bättre
av att kela med djuren och i sin
tur får vi mycket kärlek tillbaka.
Vänta! Det blir bättre!
Organisationen Manimalis har
gjort en rapport där de har samlat
ihop undersökningar om djurens
påverkan på människor. Där har
de låtit olika målgrupper få en
slags djurterapi på olika sätt.
En färsk studie från Caltech visar
att däggdjur så som katter och
möss har speciella neuroner som
reagerar på smekningar.
Man modifierade mössen genom
att injicera en drog som stimulerade smekningskänslan.
Bland annat har man låtit frivilliga
på missbruksvården i Gottland
föda upp hundar i utbildningssyfte. Detta har påverkat
patienternas drogfrihetsbehan-
Efter injiceringen placerades mössen i ett rum som var delat i tre
mindre delar med dörrar mellan.
När drogen slutade verka placerade man mössen i en annan del
4
av rummet. Sedan lät man dörrarna stå öppna för att de skulle
kunna springa mellan.
Mössen föredrog att vara som
mest i rummet där de hade placerats efter att drogen hade injicerats.
Stimulansen av neuronerna visade
sig även ha en ångestdämpande
effekt. Vilket påvisade att de
mådde bra av att man kelade med
dem.
Med andra ord mår inte bara vi
av att ha husdjur, även husdjuren
mår bra av att ha oss.
Så ut i vårsolen med era djur eller
grannens och kasta av er vinterdepressionen. Det är inte för sent att
låta känslorna blomma ikapp med
hästhoven.
Text: Zaywa Mariush
Foto: Heléne Kjellin
Den stora vårfesten
När jag växte upp minns jag
firandet av Valborgsmässoafton
först och främst med tändandet av Majbrasan. På detta
lilla evenemang sköts en del
raketer upp och det skålades
i vin. Lukten av brandrök
blandade sig väl med noterna
av parfymer och bouqueten
från en symfoni av jästa
måltidsdrycker. En euforisk
glädje penetrerade sig enda
in i den mest melankoliska av
familjemedlemmarna som tog
sig uttryck i högstämd sång och
böljande dans. Detta var helt
klart en av årets höjdpunkter
ända tills ”den sista april” spenderades här i Uppsala…
Under den sista april i Uppsala
råder det undantagstillstånd.
Annars välorganiserade, prydliga och målmedvetna studenter
väljer att jämna ut ordningen i
vardagen med att göra om hela
staden till en krigszon. Redan
på de gamla grekernas tid
förstod man vikten av att ordningen behöver bytas ut mot
kaos. Lite kort vill jag berätta
om populära aktiviteter som
bringar fram starka känslor hos
dess utövare.
Forsränningen
För dig som söker adrenalin.
Forsrännet ner för Fyrisån är
det farligaste av traditionerna
under sista april och lämpar
sig väl för dig med dödslängtan med eller utan sjövett.
Båtarna byggs enligt principen,
utseende före funktion, och
organiseras ironiskt nog av
ingenjörer. Regalskeppet Vasa
hade framstått ha exemplarisk
sjöduglighet gentemot dessa
skroderande skutor.
som en total urladdning.
Mousserande vin som gemene
students ekonomi aldrig varit
inom räckhåll för sprutas nu
ut under skratt och dans. Ett
beteende som lyckligtvis är
förbjudet på krogar runt om
i landet och det kan möjligen
vara en anledning till traditionens status.
Mösspåtagningen
För dig som söker nostalgi.
Klockan tre på eftermiddagen
framför Carolina Rediviva
förklaras våren kommen och
starten på sommarhalvåret. När
den vita studentmössan sätts
på signaleras det att ytterligare
att en svensk vinter har övervunnits. Deltagarna spatserar
sedan nöjt ner på staden där
de kan bevittna livs levande
studenter som sprutar bubbelvin på varandra. Då kan de
minnas den tid som varit likt
en resa i tiden. Nämnde jag att
nostalgi länge betraktades som
en sjukdom inom den svenska
armen?
Ekonomikumparken
För dig som söker festivalstämning.
Under sista april koloniseras
parken utanför Ekonomikum
av tusentals små konstellationer
av vänner för en gigantisk
picknick. Stämningen påminner om en musikfestival där
den egentliga anledningen inte
är musiken utan minglandet
och festandet. Självklart på en
festival skall det finnas försäljare av skräpmat till hutlösa
priser, överfulla bajamajor och
fulla tonåringar som vill bråka.
En av Uppsala valborgs snabbast växande traditioner som
inte kommer att göra någon
besviken.
Champagnegaloppen
För dig som söker extas.
Vinterhalvårets känslor av
ångest från timmarna framför skolbänken tar sig uttryck
Det där var fyra känslofyllda
aktiviteter som årligen går av
stapeln under sista april i Uppsala. Mina gamla valborgsminnen börjar allt mer blekna bort.
Men vad gör väl det? Sista april
skall firas i Uppsala. Det finns
ingenting liknande…
Text och bild: Magnus Svozil
5
Annonser och notiser från IBG och studieråden.
Kontakt
BÄR
Ordförande: Olivia Orback
[email protected]
Vice ordförande: Tina Sarén
[email protected]
Hemsida:
www.nvb.utn.se
GRUS
Ordförande: Matilda Svensson
[email protected]
Vice ordförande: Frank Guldstrand
[email protected]
IUPAK
Information från IBG
EBC:s gräsmatta
Just ser EBC:s gräsmatta eländig ut, men intendenturen hälsar att de ansvariga kommer att restaurera den genom att bygga upp gångarna och sedan
rulla ut ny gräsmatta. Den kommer alltså att se fin ut till examensceremonierna (beskrivna nedan) och de kommer att vara fullt brukbara i augusti när
mottagningen drar igång.
Examensceremonier
Kandidatprogrammets examensceremoni med efterföljande lunch kommer
i år att gå av stapeln lördagen den 8 juni på EBC. Den anordnas av yngre
studenter (2:or och 3:or) och de kandidater som under detta läsår 12/13
har gått/går Självständigt arbete/examensarbete C kommer att få särskild
inbjudan om hur man anmäler sig.
IBG bjuder på lunchen. Det kommer troligtvis att bli en catering-buffé som
förra året.
Ordförande: Martin Friberg
[email protected]
Vice ordföranande: Jakob Thorin
[email protected]
Ni som känner att ni vill hjälpa till att arrangera detta hör av er till Nathalie
Kindbladh ([email protected]) eller Sarah McCarrick (nvb-darwin@utn.
se). Hjälp behövs till att göra iordning till lunchen m.m.
FYSKAM
Masterprogrammens examensceremoni med efterföljande mingelbuffé
kommer i år att gå av stapeln onsdag den 12 juni på EBC. De som påbörjat
sitt examensarbete senast 1 maj 2013 kommer att få en inbjudan från sina
programansvariga.
Ordförande: Pontus Södergren
[email protected]
Vice ordföranande: Cecilia Gullström
[email protected]
UTN
www.utn.se
Uppsala Studentkår
www.uppsalastudentkar.nu
Presentera ditt studentarbete på Naturvetarkonferensen i höst!
Naturvetarkonferensen 2013 kommer att hållas på EBC 9 oktober kl. 1317. Kom och lyssna på Karin Stensjö (bild), årets inbjudna föreläsare som
pratar om “Grön energi från sol och vatten” och på studenter som presenterar sina arbeten. Och ta chansen att själv presentera ditt arbete!
Bortappade prylar
på EBC: Dessa bru-
kar lämnas till Elsbeth
Scholtes på IBG och
kan i sådana fall återfås
hos henne.
Konferensen arrangeras av DiaNa kommunikationsträning och är ett
utmärkt tillfälle att öva på att presentera inför en större publik och att få
återkoppling. Vi delar också ut pris för bästa studentpresentation! Om du
vill kan du få poäng för att presentera och återkoppla. Konferensen ingår
då i den valbara kursen Yrkeslivsanknytning.
Läs mer och anmäl dig på http://www.ibg.uu.se/student/DiaNa/Naturvetarkonferensen/
6
Vi på IBG önskar er en härlig sommar!
Annonser och notiser från IBG och studieråden.
Ordförandespalter
Hej! Tänka sig att våren kom
även detta år! Efter denna kalla
och hemsk långlivade vinter
känns det som en aldrig varit
mer förtjänt av varma vindar,
solglasögon och årets första
glass! Ett av de kanske bästa
och härligaste vårtecknen är
nog ändå alla djuren som tittar
fram igen. När fåglarna kvittrar
utanför fönstret på morgon, ja
då kan inte ens den mest pessimistiske förneka våren lägre! Att
se en ekorre springa mellan höghusen i Flogsta eller en koltrast
hoppa i en buske är en av de
saker som får mig att le, oavsett
hur tidigt labbarna börjar!
Djur kan vara en av mina
favoritsaker i hela världen! Inte
finns det mycket som kan slå en
långpromenad med hunden i
morgonsolen eller en mjuk mule
som buffar en i sidan. Att få
lära känna en katt med helt egen
personlighet eller vinna en rädd
kanins förtroende är helt klart
svårslaget. Till och med årets
första myggbett är ett välkomnat
vårtecken för mig! Med all den
gräslösa kärlek djuren har att ge
oss borde vi verkligen behandla
dem med respekt och tänka efter
så att de köp vi gör inte tillfogar
djur smärta och lidande!
Varma solhälsningar
Matilda Svensson
Ordförande i GRUS
Vårkänslor och framtidsplaner
Det brukar kanske kännas så här på
våren, som att hela världen vaknat.
Vilket på sätt och viss är fallet för
oss nordbor. Våren är en förväntansfull tid. Sommaren närmar sig.
Några av oss ska snart ta sin examen och går en mer eller mindre
ovetande höst till mötes. Det sätter
såklart griller i huvudet på oss andra. Vad ska jag bli när jag blir stor
då?! Jag förslår av vi lämnar de stora
frågorna för en stund och passar
på att njuta av värmen. Det råkar
nämligen vara 18 grader och sol ute
i skrivande stund och jag inbillar
mig att det kommer vara minst lika
varmt just som du läser denna text.
Så, ut och njut!
Slutligen så vill jag tacka alla hjälpte
till och som kom och deltog på
BÄRs after-school härom veckan.
En fantastiskt trevlig kväll och
någonting som jag hoppas att vi
kan göra till en tradition!
Olivia Orback
Ordförande i BÄR
Nu har våren nått Uppsala och det
märks tydligt. Det är liv och rörelse
överallt, i Flogsta kan man knappt
röra sig utan att av misstag trampa
på en solbadande Homo sapiens.
Även fåglarna gör sig hörda, speciellt tidigt på morgonen när man
bara vill somna om igen. Men det
är ändå någon form av charm med
det. Även ekorrarna, de sötaste
barnamördarna i naturen, är ute och
springer och skuttar glatt, vilket de i
och för sig gör även på vintern.
Vi vet alla den härliga känslan av
att ge sig ut och promenera i shorts
trots att det är lite för kallt. ”Det
går bra bara jag håller mig i solen”
intalar man sig innan man inser att
det blåser småspik och börjar mulna
på fortare än vad man trott. Men
nästan det tydligaste och för mig
mest tillfredställande är blommorna.
Nu när jag äntligen har sett barndomens tre stora (tussilago, blåsippa
och vitsippa) så kan jag återgå till
mitt studerande. Med de orden
avslutar jag min sista ordförande
spalt för den här gången.
Simma lugnt i tentavattnets strömmar!
Martin Friberg
Ordförande i IUPAK
7
Vanten
En gång hade en vanten varit viktig. Den hade haft en uppgift, en
livsuppgift. Det fanns en liten
hand som behövde vantens skydd.
För varje dag vantens ägare gav sig
ut på små vardagliga äventyr där
kylan fanns, trädde denne på sig
sin vante över handen.
Vanten fungerade som ett skydd,
som en försvarare, en barriär mot
det kalla, hårda, vassa och kyliga.
Alla som har haft en viktig uppgift någon gång vet hur duktig och
betydelsefull man känner sig. Man
känner att man bidrar med något.
Till vad man bidrar något med är ju
lite olika beroende på vad ens uppgift syftar på. En stor och mäktig
människa som ska ta stora beslut
som rör flera hundratals, ja kanske
flera tusentals andra varelser kan
ju känna att hon bidrar med något
livsviktigt, medans en vantes uppgift kanske inte är livsviktig (men
ändå så betydelsefull).
Men å andra sidan, ju viktigare
och större uppgift man erlagds,
ju lättare är det att misslyckas och
förödelserna blir desto större än
om man, som i detta fall, misslyckas med att vara vante.
Oavsett vilket öde man har fått,
vilken lott som har satts på en,
president eller vante så är det viktigt att man tar sitt öde på största
möjliga allvar och att man lägger
sin själ i själva uppgiften.
Denna vante hade åtagit sitt uppdrag som vante åt en liten hand på
det allra grövsta allvar och var redo
att offra allt och lite till bara för att
handen, vantens egen hand, skulle
beskyddas.
En dag när solen låg på, tog vantens ägare av sig vanten och stoppade ner den lite slarvigt i jackfickan. Glädjen över solen, ljuset och
framförallt värmen fick ägaren att
vara en smula ovarsam. Mitt under
glädjeyran föll vanten ut ur fickan.
Omedveten om detta skuttade
ägaren iväg och kvar låg vanten.
Vanten förstod först inte riktigt
vad som hade hänt. Den var ju
van att inte användas dygnet runt
utan visste att den hade en plats
på hatthyllan också. Men detta var
inte hatthyllan, detta var en otrevlig trottoar som var grå, hård och
minst sagt omysig.
*Swisch* en cyklist körde förbi
vanten och den flög iväg en bit.
Plötsligt låg vanten ute på den
stora landsvägen och bilar började
köra runt, på och omkring den
stackars vanten. Den for hit och
dit och blev platt. Platt, smutsig,
sliten och grå.
Tiden gick och den lilla gnista
hopp som den lilla vanten hade
haft om att bli återfunnen av sin
ägare slocknade. Livet som något
betydelsefullt försvann, tanken på
att finnas till för någon försvann
och avskyn mot den smutsiga natur och värld som vanten tvingades
leva i växte allt mer och mer. Över-
8
allt runt om vanten slängdes det
med burkar, plast, batterier, påsar
och all annan skit som människor
inte ”kände” för att bära omkring
på. (Nu får vi inte tro att ägaren
av denna vante gick omkring och
frös om sin lilla hand i resten av
sitt liv, nej, denna fick ett par nya
vantar som nu fick värma de små
tassarna. Självklart saknade denne
sin vante och återvände till platsen
där hon mist den, men tyvärr var
detta för sent, vanten hade redan
förflyttats av hemska plåtvarelser
på fyra hjul.)
En dag, tidigt i maj månad, tog en
vindpust tag i vanten. Den lekte
ett tag med vanten i luften men
släppte sedan taget om den för
att låta den landa i ett litet buskage vid en park. Vanten fastnade
i en bondsyren som var en aning
förvedad. Vanten var vid detta läge
så gott som medvetslös och nästan
död, om en vante nu kan dö. Tanken på liv fanns inte.
Plötsligt kittlade det till inne i
vanten. Vanten kände efter, äsch
det var nog inget, men så… det
rörde sig igen. Vanten var efter alla
omtumlande händelser inte längre
särskilt lik en vanlig vante, sömmar
hade gått upp och den såg mer ut
som ett platt sadelskydd som blivit
använd av en ovanligt stor stjärt.
Men för att återgå till de spännande
rörelserna inuti vanten, det var
någon där. En liten brunspräcklig koltrasthona kröp omkring på
vanten. Hon pickade lite försiktigt
på vanten, vandrade runt lite och
sedan flög hon iväg. Just när vanten återigen skulle lägga sig i dvala
kom koltrasten tillbaka. Denna
gång hade hon med sig lite mossa i näbben. Sedan flög hon sin
kos igen men kom strax tillbaka
bärande på ett par kvistar. Vanten
var nu fullt medveten om allt, nja
inte riktigt allt men i alla fall fullt
medveten och kände att något höll
på att hända.
Koltrasthonan hade letat ett tag efter en bra häckningsplats och funnit denna välskyddade bondsyren
inte allt för högt belägen. Busken
hade fallit henne i smaken och hon
bestämde sig för att bygga ett litet
bo. Som på beställning fanns nu
där ett perfekt underlag som skulle
bilda en liten grop i vilken äggen
skulle läggas i. Och detta perfekt
underlag var just vanten.
Koltrasthonan jobbade flitigt och
hennes make höll vakt. Vanten
pryddes med en vacker mossmur
och över den kreerades ett tak av
tunnare kvistar och strån. Sedan
lade sig honan till rätta i boet och
plötsligt, två dagar senare låg där
fyra grönblecka, brunfläckiga små
ägg.
Efter tre dagar pickade det lite lätt
på ett av äggen och efter fyra dagar
låg det fyra spinkiga, skrikande,
nakna, blinda men ack så fina koltrastungar. Pappa och mamma
koltrast var mycket stolta och de
matade sina ungar. De växte och
blev duniga och tillslut började
det komma en mer fjäderliknande
dräkt över de fyra syskonen.
Under denna tid hade vanten blivit
så lycklig igen. Känslan av att hela
världen bara var en smutsig, avgasutsläppande soptunna var som
bortblåst. Istället var vanten nu
helt fascinerad över att hur mycket
människan än släppte ut, smutsade
ner och skräpade ner så kämpade
naturen emot.
Vanten hade fått ett nytt kall. Uppgiften var faktiskt livsviktig denna gång, livsviktig för en koltrastfamilj. För varje vår kom mamma
och pappa koltrast tillbaka och
lade nya ägg. Efter deras tid kom
det nya koltrastfamiljer och vanten
var återigen ett som ett skydd, som
en försvarare, en barriär mot det
kalla, hårda, vassa och kyliga.
Världen är härlig och naturen och
djuren i den är fantastiska. De har
en underbar förmåga att anpassa
sig efter omständigheterna, och
just nu är det vi (människor) som
är omständigheterna. Men ibland
får vi faktiskt ta och tänka till, de
kan inte anpassa sig efter allt, allt
är inte som en mjuk och beskyddande vante. Det är dags för oss att
anpassa oss efter omständigheterna där naturen och djuren är omständigheterna!
Text: Kristina Bate Holmberg
Bild: Malin Kjellin
9
Soppa för miljoner
- hajfenssoppans mörka baksida
Jag såg aldrig filmen hajen när
jag var mindre så jag hörde nog
heller aldrig till den gruppen av
människor som trodde de skulle
bli ätna av hajar när de simmade
i havet. Jag var mer rädd för
gäddor men det var nog för att
jag bara simmade i sjöar. Men
självfallet har tanken slagit mig,
att en haj skulle dyka upp och
svälja en i ett nafs.
Men har verkligen människans rädsla för hajar någon sann
grund? Eller är det snare att vi
borde vara rädda att vi kommer förlora dem? Denna fråga
ställde jag mig när jag började
se dokumentären ”Sharkwater”.
En dokumentär av Rob Stewart
som speglar den brutala hajfensmarknaden och den filmen ligger mycket till grund för denna
artikel.
Det senaste årtiondet har
begäret efter hajfenssoppa ökat
explosionsartat. Årligen dödas
100 miljoner hajar i värden.
0.374 kg hajfena säljs för 300
dollar eller mer. Det är i svenska
pengar nästa 2000 kr. Det har
alltså ett kg pris på över 4000 kr.
För vissa specifika troféarter så
som valhajen och burgen kan en
enda fena kosta så mycket som
10 000 – 20 000 dollar. Det är
mellan 65000 kr och 130000 kr.
Men vad är det man använder hajfenor till? Den största
marknaden för hajfenor går till
10
att göra hajfensoppa. En soppa
som är omåttligt populär i Kina.
Hajfensoppan är en gammal
rätt som förr endast det rikaste
kunde ha råd med. I det nya
Kina med en växande medeklass
vill fler och fler personer känna
sig rika. Om man har pengar
varför inte äta upp dem i form
av en hajfensoppa?
Det absurda i det hela är att
hajfenor inte smakar något. Det
bidrar inte till mycket till soppan
utan mer till konsistensen något
som man enkelt kan skapa med
andra substitut.
Som på ett klipp på Youtube
där Gordon Ramsay förklarade
”tastes like plain glassnoodles”.
Svindyra nudlar då i min mening.
Alla som föreställe sig
hajfiske som en matchosport,
liknade Hemingways bok,
”Den gamle och havet”, blir
nog grovt besvikna. Långlinefiskning är hur man fiskar
efter haj nu för tiden.
Det är hudratals meter långa linor med
krokar på som slängs
ut i havet. Oftast
med snaror och
beten som lockar till
sig hajen.
Långlinefiske är
kontroversiellt. Både
havsfåglar så som
albatrossen och den
utrotningshotade havsköldpaddan fastnar på krokarna och
drunknar . När väl fiskaren
som lämnat linan i havet kommer tillbaka är det oftast bara
en liten andel som just är haj.
Hajarna som oturligt nog fångas
dras upp i båtarna och blir av
med sina fenor. Fortfarande
levande puttas de sedan ner i
vattnet. Hajen, oförmögen att
röra sig, sjunker till botten och
kvävs eller blir uppätna av andra
djur. Ingen haj skonas i detta
brutala fiskande. Många hajar är
bara ungar som aldrig ens får en
chans att fortplanta sig. Alla som
har fenor ska dö.
Många hajarter är akut ho-
tade. Vissa arter beräknas vara
utrotade inom mindre än ett
årtionde om inte jakten på
fenor slutar.
Det finns 11 arter på IUCN
som är akut hotade och enligt en rapport från 2009 från
IUCN som gjordes på 64
arter av hajar och rockor som
lever i öppet hav så var 34 %
utrotningshotade. Sågfisken
som är extremt hotad och en
av det mest eftertraktade av
fenorna är klassad Appendix I
av CITES som betyder totalt
förbud av handel med arten.
Dock så ser det mörkt ut för
sågfiskarna då det finns mindre
en 5 % av den population som
det historiskt sett funnits.
Fiskeindustrin är svårbegriplig för de flesta att förstå men
politiken är nog ännu värre.
Nyligen gick EU med på ett
total förbjud av hajfenor. Då
är det nu totalt 22 länder som
förbjuder hajfensfiske. Problemet med detta är att länder
så som Colombia och Ecuador
och andra ekonomisk svaga
länder inte har resurserna att
skydda sina hajreservat. Pengar betyder alldels för mycket i
dessa länder och starka eko-
nomiska intressen i Asien får
sin väg igenom i dessa länder
med mutor och korruption.
Havet är enormt och det är få
länder som kan eller prioriterar
att vakta sina vatten mot det
illegala fiskeriet.
Även med denna information
så har upplysningen om det
brutala hajfisket gett genomslag
i allmänheten. Kampanjer i exempelvis Hong Kong att få personer att sluta äta hajfensoppa
på exempelvis bröllop har satt
igång. En undersökning som
publicerades 2011 visade att 78
% av de som gifter sig i Hong
Kong inte har hajfensoppa på
bordet. 85 % av dem var för ett
totalt förbud av rätten. När nya
Disneyland i Hong Kong skulle
öppna 2009 gjorde de reklam
att de var en hållbar och grön
park. Ändå kunde man på deras
restauranger beställa hajfensoppa. Efter en rad av kritik tog
Disney bort hajfensoppan från
sina menyer.
Andra stora företag i Kina
följer med trenden, så som
Bank of China i Hong Kong
som har tagit avstånd från
hajfensoppan.
Taiwan som är dit majoriteten
av fenorna som konsumeras i
Kina anländer har infört regler
att hela hajen måste tas i land
inte bara fenorna. Något som
skulle bidra till mycket mindre
hajar dödades per fisketur.
Även om Steven Spielberg målar
upp hajen som ett blodtörstigt
rovdjur som vill bara människorna illa, i filmer som ”Hajen”.
Så måste ändå vi som människor se skillnaden på fiction och
verkliget. Att fler dör av en läskautomat per år än en hajattack
säger ganska mycket. Hajen har
funnits alldeles för länge på vår
jord för att känna något specifikt
hat mot oss människor. Det är ju
faktiskt vi som invaderar deras
vatten inte tvärtom.
Så därför tycker jag ibland
att någon ska göra som i filmen ”Deep Blue Sea” (den där
rysaren från 1999 om hajar på
forskningscenter) och manipulera hjärnan på en haj så den
blir smart och kan ge igen med
samma mynt. För även om
hajarna i filmer är grymt onda
så skulle det nog aldrig tänka sig
bita av våra armar och låta oss
blöda ihjäl i vattnet.
Men det kanske är vad vi
förtjänar.
För mer information på detta ämne:
http://www.seashepherd.org/sharks/shark-finning.html
http://wwf.panda.org/about_our_earth/species/profiles/fish_marine/shark2/
http://www.sharks.org/
Text: Hanna Andersson
Bild: Lova Delfin
11
Handel med djur
En sak som är svår att förstå när
det gäller tjuvjakt och samlande
av utrotningshotade arter: Var
finns marknaden? Att människor behöver mat för dagen och
att det billigaste är att ta den ifrån skogen är enkelt att föreställa sig. Och det är klart att man
kan se framför sig att det finns
många som vill ha ett vackert tigerskinn som breder ut sig över
vardagsrummet. Jag har själv
för mig att när jag var liten, var
hemma hos någon som hade en
uppstoppad isbjörn hemma hos
sig. Ganska coolt tyckte jag då,
men nu är jag väl inte lika uppspelt över det.
Man kan också se framför sig
en liten skara uppspelta samlare
som vill ha de märkligaste djur
hemma hos sig i form av ödlor,
ormar och sköldpaddor. Men
att det ska vara en faktor som
kraftigt ska decimera världsbeståndet av hundratals arter är
bisarrt.
Plogbillskölpaddan
Den 19e mars i Bangkok – En
38 årig man grips på flygplatsen
med två stora resväskor fyllda
med sköldpaddor. Man hittar
bland annat 54 stycken plogbillssköldpaddor i dessa. Idag
finns det mindre än 400 kvar av
dessa vilket innebär att mer än
13% av det akut hotade beståndet hittades i resväskorna. Det
vilda beståndet sjunker kraftigt
och om det inte vore för bevarande åtgärder av organisationer som Durrell på Madagaskar skulle man troligtvis inte
kunna se dessa på ön längre.
När jag var där, för snart ett
år sedan visade de oss plogbillssköldpaddor som hade
beslagtagits. I efterhand minns
jag inte hur många det var, men
det kan då ha handlat om ett
par hundra. Dels så forskar de
på dessa sköldpaddor för att
förstå mer om dess ekologi,
dels hålls de i karantän i flera
år innan de släpps ut i det vilda,
för att undvika sjukdoms- och
parasitspridning. Det viktigaste
för dem var att vi inte berättade någonstans var centret
låg i Madagaskar. Projektet är
hemligt för allmänheten. Om
fel typ av folk får reda på var de
har plogbillssköldpaddor är inte
frågan om utan när någon gör
inbrott för att stjäla sköldpaddorna.
Anledningen till att just plogbillssköldpaddor är så populära
samlarobjekt är hanarnas stora
”horn” (dvs plogbillen) som
sitter framtill ifrån undersidan
av skalet. Hanen använder den
till att flippa över andra hanar i
slagsmål och det har till och med
gått så långt in i deras instinkter
att de inte ens vill para sig med
någon hona innan denna slagits
mot en annan hane. Detta tog,
tyvärr, flera år innan forskarna
upptäckte i deras uppfödningsprojekt på Madagaskar.
CITES är en konvention som
har gjorts specifikt för att förhindra handel med utrotningshotade djur och växter.
Idag hotas 1200 arter av illegal
handel av växter och djur men
det är ytterligare 21000 arter
som idag påverkas negativt av
djurhandeln och i framtiden
kan hotas av utrotning om inte
handeln minskar.
Det handlar inte då om ett djur
eller två som plockas utav några
samlare utan om hundratals
om inte tusentals djur av varje
art som plockas och sedan be-
12
hålls eller köps av hundratusentals människor varje år. Det är
en trafficking industri som är
större än vad man kan ana. I
Asien liksom i Afrika byggs det
upp maffior kring djurhandeln.
Rån, stöld och mord begås för
att komma åt de djur som är
så åtråvärda för de som vill ha
noshörningshorn i sin dryck
emot baksmälla, eller för den
som vill ha en gitarr i finaste trä.
Man blir orolig över att vissa
människor tycker det är värt att
utsätta andra för risker på liv
och död för att få lägga vantarna på en sköldpadda – men det
är väl den sjuka värld vi lever i.
54 plogbillsköldpaddor beslagtogs på flygplatsen i Bangkok
Geparden är en av de 1200 CITES-klassificerade arterna som
anses vara utrotningshotade bl.a på grund av olaglig handel
Text och foto: Wilhelm Osterman
13
Hur mycket gräs får en ko äta?
Jag tar bussen till Kungsängens Gård här i Uppsala där Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, har ett
av sina forskningscenter. Jag är här för att träffa Mikaela Patel, forskare och husdjursagronom
vid SLU som i december förra året avslutade ett doktorandprojekt rörande ett av våra vanligaste
och kanske mest älskade djur - kon. I sitt projekt har Mikaela studerat effekterna av att låta mjölkkor äta foder med olika hög andel gräsensilage för att ta reda på hur mycket gräs som kan ersätta
kraftfoder med bibehållen hög produktion. Detta är en fråga vars svar har betydelse för både
mjölkbönder och för oss mjölkkonsumenter.
Den svenska mjölkproduktionen har genomgått omfattande förändringar under
senare år; antalet kor har
minskat till nära hälften samtidigt som varje kos enskilda
produktion, genom förbättrad
avel och utfodring, har ökat till
nära det dubbla på 40 år. För
att korna ska kunna producera
dessa mängder mjölk, mängder
som vi som mjölkkonsumenter
kräver, har man tvingats öka
energiinnehållet i kornas foder.
Detta har i första hand gjorts
genom att tillsätta en ökande
andel kraftfoder. Kraftfoder
kan vara i form av pellets av
korn, havre, råg, ärtor och
rapsfrön men även andra alternativ som vete eller soja används, det senare används dock
inte i någon större utsträckning
inom ekologisk djurhållning
eftersom produktionen av
ekologisk soja är begränsad.
14
Mycket kraftfoder gör att korna
kan producera mer mjölk men
det har även sina nackdelar.
Kor är av naturen gräsätare
och evolutionärt anpassade
för en föda med högt fiberinnehåll som stimulerar idissling.
Då korna äter mer stärkelserik
föda som kraftfoder behöver
de inte tugga fodret lika länge
och mindre saliv utsöndras, saliv
som annars har en buffrande
effekt. I kombination med att
överskottet av den syra som bildas under fermentationen inte
hinner transporteras ut genom
väggarna i våmmen leder detta
till att pH i våmmen sjunker.
Detta kan i sin tur resultera i ett
tillstånd som kallas våmacidos
vid vilket de viktiga mikroorganismerna i våmmen inte kan
överleva.
ksamma till att minska andelen
kraftfoder eftersom man inte
vill riskera en minskad mjölkproduktion.
Mjölkkon är just nu miljömässigt högaktuell då hon står för
stora utsläpp av den mycket
potenta växthusgasen metan.
Utsläppen ökar i regel ju mer
fibrer hon äter och således mer
vid högre andel grovfoder.
Detta var bakgrunden till Mikaelas tvååriga forskningsprojekt – kan andelen gräs i kornas
foder ökas utan att mjölkproduktionen blir lidande?
Och hur påverkar i så fall den
ökningen metanutsläppen?
“Mjölkkon är just nu
miljömässigt högaktuell”
Med utgångspunkt i våra svenska mjölkkors välmående, den
svenska mjölkproduktionens
ekonomi och frågan om mjölkkors klimatpåverkan sammanfattar Mikaela sina forskningsresultat för oss.
Vid konventionell mjölkproduktion utgörs ofta över hälften av
kornas födointag av kraftfoder.
Ekologisk mjölkproduktion
däremot innebär fri tillgång
till grovfoder, som gräsensilage eller hö, och högst 40 %
kraftfoder. Mikaela förklarar att
många mjölkbönder nog är tve-
Studien innefattade 92 kor som
delades upp slumpmässigt i tre
grupper med olika andel kraftfoder i foderstaten. En grupp
fick låg andel ensilage, ungefär
motsvarande den för kor inom
konventionell produktion,
nästa grupp fick medelhög andel ensilage, motsvarande den
inom ekologisk produktion och
den tredje gruppen fick hög andel ensilage, överstigande den
inom ekologisk produktion.
Studien är unik eftersom Mikaela följde korna under hela
laktationen, från kalvningen
och de första tre månaderna
av intensiv mjölkproduktion
tills dess att de går i sin (slutar
producera mjölk) efter ca tio
månader. Sådana omfattande
studier är av ekonomiska skäl
mycket ovanliga. Studien är
även den första i Sverige där
man har mätt enskilda mjölkkors metanutsläpp.
Studien finansierades av
Formas och Jordbruksverket
och vid frågan om det var svårt
att motivera varför de skulle
satsa på just hennes forskning
svarar Mikaela att det snarare
kändes självklart. Jag kan inte
annat än hålla med henne.
Ensilaget som användes i
studien var av hög kvalitet,
det skördades tidigt och hade
således ett högt näringsinnehåll
och lågt fiberinnehåll vilket
Mikaela menar var avgörande
för utfallet av studien.
foder. Vad som var intressant
var dock att hon inte kunde inte
hitta någon statistiskt signifikant skillnad i mjölkproduktion
mellan de kor som fått låg andel
ensilage, ca 50 %, motsvarande
konventionell produktion, och
de som fått medelhög, ca 60 %,
motsvarande ekologisk.
“odlingen av vall har
stora biologiska fördelar”
Detta är inte den enda slutsats
som bör dras, förklarar Mikaela, utan man bör dessutom
ta hänsyn till kostnaderna för de
respektive fodren. Spannmålspriserna är i nuläget skyhöga
och innebär en stor kostnad
för de redan kämpande svenska mjölkbönderna. Har man
däremot möjlighet att odla vall
(ängsmark som slås till hö eller
ensilage) kan man både slippa
denna utgift samt få bidrag från
EU och således minska sina
kostnader markant.
Vad hände med metanutsläppen?
Den statistiska analysen visade
på ett samband mellan ökat
intag av ensilage och ökade
utsläpp av metan - men endast
ett svagt sådant.
Mikaela menar vidare att detta
inte behöver betyda att kor
som äter högre andel gräsensilage är mer miljöbelastande
än andra utan betonar vikten
av att se till helheten då man
beräknar miljöpåverkan. Kornas utsläpp av metan verkar
visserligen öka en aning med
högre andel ensilage i fodret
men man måste även väga in
de utsläpp som odlingen av
de respektive fodren står för.
Odling av vall kräver betydligt
mindre bekämpningsmedel än
odling av spannmål, blandningen av gräs och olika ärtväxter
minskar behovet av gödning
och eftersom vall består till
större delen av perenna växter
Vad blev resultatet?
Efter att hon samlat mätdata under
två år kunde Mikaela se att mjölkproduktionen
sjönk en aning
för de kor som
fick hög andel, i
genomsnitt 70 %,
gräsensilage i sitt
15
behöver inte jorden brukas i
samma utsträckning som då
man odlar spannmål. Jämför
man även med konventionell
odling av spannmål och således
användning av konstgödsel är
skillnaden ännu större.
“det är faktiskt vi som i
slutänden avgör”
Att kunna ha korna betandes
utomhus över sommaren,
vilket alla kor har rätt till enligt
svensk lag, innebär även en
arbetsreducering för bönderna
då korna på så sätt till stor del
utfodrar sig själva. De betande
korna bidrar även till att skapa
och upprätthålla de öppna
ängsmarker som är viktiga
biotoper bl.a. för fåglar som
gulärla och sydlig kärrsnäppa
och växter som kattfot och
mandelblom.
16
Även odlingen av vall har stora
biologiska fördelar då den ger
hem för många olika organismer som insekter, maskar
och fåglar, skydd för mindre
däggdjur över vintern och
inte minst genom att bidra till
utveckling av matjorden.
Mikaela har i sin rapport visat
att mjölkproduktion med
ökad andel högkvalitativt
gräsensilage inte bara är möjlig
utan även ekonomiskt och
miljömässigt fördelaktig. Detta
är beräknat med de mjölkpriser
som konventionellt producerad
mjölk ger. Förtjänsten vid ekologisk produktion, för vilken
mjölkpriserna är högre, skulle
förstås bli ännu bättre.
I nuläget är dock marknaden
för ekologisk mjölk mättad men i egenskap av just
”marknaden” är det faktiskt vi
som i slutänden avgör vilken
fördelning vi vill se mellan
ekologisk och konventionell
mjölk, och andra mjölkprodukter, i våra butikshyllor.
Kanske kan resultaten i Mikaelas rapport få fler mjölkbönder
att våga satsa på mer gräsensilage till sina kor, kanske kan
vi alla genom att ansvarsfullt
utnyttja av vår konsumentmakt
ge fler bönder möjlighet att
satsa på ekologiskt jordbruk
och framförallt; kanske kan fler
kor inom en snar framtid få
njuta av mer gräs i maten.
Hela avhandlingen hittar du
här:
http://pub.epsilon.slu.
se/9233/
Text: Malin Kjellin
Foto: Mikaela Patel
Bild: Julia Löndal Jonsson
Människans bästa vän
Uppdraget för den här texten
var att skriva om köttindustrin.
Så hur gör man det på ett sätt
som är intressant, tankeväckande och inte alls avskräckande? Texten skulle till exempel
kunna utgå från ren statistik,
som hur många grisar som
slaktas i Sverige varje år eller
hur mycket köttindustrin bidrar
till växthuseffekten. Svaren på
just dessa frågor är många och
mycket.
Texten skulle kunna belysa hur
till exempel kalvar tas från sin
mamma direkt efter födseln
(eller vid snällt ekologisk jordbruk efter 3 dagar) för att därefter hållas isolerade var och
en i en liten box, som minst 1,2
kvadratmeter. Därifrån ges kalven mjölk och sedan foder under strikt uppsikt samtidigt som
man ser till att inga smittoämnen sprids mellan kalvarna.
Efter 18 månader i box skickas
kalven till slakt, om den har tur
utan några onödigt långa transporter.
Nu blev texten plötsligt så arg.
Man skulle kunna få känslan av
att jag skriver detta för att ge
läsaren dåligt samvete. Tror jag
inte att läsaren redan vet hur illa
djuren far inom den konventionella köttindustrin?
Jag testar en ny ingång. De flesta människor tycker ju ändå om
djur. Många skänker pengar till
organisationer som WWF för
att rädda pandor, ålar och tigrar. En del har egna djur, kanske en katt, en hamster eller en
häst. I det senare fallet övergår
känslan av att tycka om djur
kanske till och med i att börja
älska ett djur. Djuret blir en lekkamrat, en vän ja till och med
en familjemedlem. Så, det var
väl en trevlig vändning, allt som
har med djur och människor att
göra är inte sorgligt och hemskt.
Nu vet läsaren säkert var jag är
på väg. Trodde jag verkligen att
jag kunde lura in någon i den
gamla fällan? Att jag skulle påstå
att läsaren gör skillnad på djur
och djur, att en hund skulle vara
mer värd än en gris? Nej, jag
förstår ju att de flesta vet att hur
vi ser på djur har med invanda
beteende att göra. Att vi lär oss
som små att djuren på film inte
har någonting med det som
ligger på tallriken att göra. Att
kossorna som mjölken kommer
från står i oändliga gröna hagar
där solen alltid skiner.
Vi lär oss allt detta så tidigt
och på ett så grundläggande
plan att sedan när det börjar
gå upp för oss att det kanske
ändå inte var hela sanningen,
ja då måste vi fatta ett beslut.
Antingen så gör vi någonting
väldigt svårt, vi omprövar hela
vår bild av världen. Eller så gör
vi någonting enklare och enligt
rådande normer, vi anpassar vår
värld efter den redan konstruerade bilden.
Att prata om kött och köttindustrin är svårt. Precis som med all
mat och alla dieter. Det är svårt
att hitta ett ämne som rör så
många som mat. Alla måste ju
äta. Därför kan det tyckas vara
ett stort krav att behöva fundera
och fatta beslut kring någonting
man gör varje dag. Eller så kan
man se det som att just eftersom det är en sådan central del
av varje människas liv så är det
någonting som i högsta grad är
värt att fundera på. För att veta
och inte handla är att inte
veta.
Text: och bild: Olivia Orback
17
Sagan om mormortallen
Jag vill berätta en saga för dig, en saga om mormortallen. En gång för länge, länge sedan levde ett träd, närmare bestämt
en liten flicktall. Hon växte upp i kanten utav en milsvid myr som enligt sägnen sades vara bottenlös. Älgen och vargen
undvek myren, de enda som irrade runt där ute var små lyktgubbar som om natten försökte locka ut vilsna vandrare.
Vår flicktall stod dock stadig på jorden och föll aldrig för lyktgubbarnas frestelser. År efter år följde. Sekel efter sekel stod
hon där. Långt om länge var hon en fullfjädrad tallkvinna i sina bästa år. Och tiden förflöt… Rann iväg som den ivrigt
porlande bäcken en tidig vårdag. Ja tiden gick, så länge att vi människor inte ens kan föreställa oss. Liten och seg var
tallkvinnan nu, växte sig knotigare för varje år, sakta men säkert började hon förvandlas till en vis mormortall. Grå som
bergatrollet var hon, brandhärjad av otaliga skogsbränder och pinad av den viskande vinden, men ack vilken stolt fura.
Livet började rinna ur vår vackra mormortall men i samma takt fylldes hon utav annat, nytt liv. Tusentals små organismer hittade ett tryggt hem hos mormortallen. Vissa så små att varken du eller jag skulle se dem med blotta ögat men
nog fanns de där alltid. Mormortallen var nu mer levande än aldrig förr. Efter en ovanligt hård höststorm föll hon ned till
marken. Var detta slutet tänker du nu? Nej måste jag svara dig, men en liten ljudlös suck… Nej, slutet kommer aldrig
i skogen, det är endast början på det nya. Mormortallen blev nu hem för ännu fler små liv och så skulle det fortsätta. Om
och om igen. Tallen skulle bli mormorsmor och mormorsmormor. Ty det är skogens gång. Lär utav denna och försök ta
in och förstå. Även om du bara är en människa så försök att se tallens liv och lär utav den. Om vi bara lyssnar har vi
mycket att lära utav skogens sång. Mormortallen delar gärna sina tankar med dig om du är redo att ta del av dem…
Den svenska skogen idag
Mormortallen – ett minne från
det gamla naturskogslandskapet
En mormortall är numera en
sällsynthet, en riktig raritet i den
svenska skogen, eller ska vi kalla
det den svenska industriskogen
tillika virkesåkern? Nästan all
skogsmark i Sverige har blivit
påverkad av skogsbruk under
de senaste 150 åren men det är
framför allt de senaste 50-60
årens skogsbruk med kalhyggen
som ruinerat skogsekosystemet.
I Sverige avverkas träden långt
innan de har nått sin maximala
ålder. I norr avverkas träden
när de är mellan 90 och 120 år
medan de i södra Sverige avverkas när de är mellan 60 till 80 år.
Med enkel matematik förstår vi
att inga skogar äldre än 120 år
kommer att återskapas.
Vid återbeskogning planteras oftast gran eller tall och
skogen kommer bestå av en
dominerande art där alla individer har samma ålder. Variationen
är minimal i dessa plantager.
Den gamla skogen som trots allt
finns kvar på sina håll i landet får
därmed ett extra högt värde då
många organismer har sina hem
18
i den variationsrika skogen.
Där finns allt från döda träd till
små frösådda plantor av många
olika arter. Skogen kan ha anor
från hundratals, ja till och med
tusentals, år tillbaka och avverkas den förstörs ett kretslopp
som funnits längre än vi kan
föreställa oss. Detta kommer
inte tillbaka, inte heller alla de
arter som är beroende av naturskogen och dess ekosystem.
När skogen avverkas lämnas ett
kalhygge som inte har någon
som helst likhet med den gamla
naturskogen som stod där innan.
Människan tog anspråk på
skogen och under lång tid förvaltades skogen väl. Det fanns
ett intresse av att spara resurser
till kommande generationer,
därmed fick också många arter
behålla sina livsmiljöer. Plockhuggning var den dominerande
metoden och möjliggjorde träd
i alla olika åldrar och former.
Men i och med att trakthyggesbruket inleddes i början av
1950-talet tillsammans med
nyare och bättre teknik förvärrades snabbt läget för skogens
invånare. Trakthyggesbruket
delas in i fyra faser; föryngringsfas, ungskogsfas, gallringsfas och slutavverkning
där den sista fasen oftast kan
ses som en synonym med
kalhygge. Allt för att få ut så
mycket pengar som möjligt på
så lite tid som möjligt… Var
tog långtidsperspektivet vägen?
Var är hållbarhetstanken? Är
det verkligen rätt att förstöra
livsmiljön för så många andra
livsformer som också bor i den
svenska skogen?
All gammal skog med höga
naturvärden i form av sällsynta
djur och växter som finns kvar
på spridda håll i landet borde
skyddas. Den borde sparas så
att en spillra av den mångfald
som fanns kan bevaras och att
kommande generationer ska få
uppleva en levande skogsnatur.
Ungefär hälften av alla skogsmark i Sverige är idag miljöcertifierad enligt FSC eller PEFC.
De flesta stora skogsbolagen är
FSC-certifierade och ska enligt
certifieringsreglerna inte avverka skog med höga naturvärden.
En del av skogen som ägs av
privata markägare är certifierad,
då oftast som PEFC. I certifieringen ingår att 5% av skogen
avsätts frivilligt.
För att kunna bevara ett
funktionellt skogsekosystem och därmed leva upp till
de demokratiskt beslutade
miljömålen ”Levande skog”
och ”Ett rikt djur- och växtliv” krävs att omkring 20% av
den svenska skogen skyddas
långsiktigt. Om dessa 20% ska
räcka till måste det skogsbruk
som bedrivs på de
resterande 80 procenten brukas med
ett hänsynsfullt
skogsbruk. Idag
vet vi att skogsbruket i Sverige
inte ens lever upp
till de små krav på
miljöhänsyn som
skogsvårdslagen
ställer. Inte heller
följs de certifieringsregler som finns.
Man kan då undra
varför inte politiker
konsumenter och
allmänheten reagerar starkare mot
den skövling av
vårt gemensamma
naturarv skogen som pågår?
En solig förmiddag i mars hälsar
jag på i tallnaturskogen. Här finns
inslag av de mormortallar som
saknas i virkesåkrarna vi skapat
de senaste 50 åren. Jag känner
nästan att jag vill stanna upp och
krama om en av dem och försöka
föreställa mig allt som skett runt
om henne. Kanske har hon stått
där i femhundra år, kanske var
hon en liten flicktall på 1600-talet?
Plötsligt öppnar sig skogen och ett
hygge uppenbarar sig. Breder ut sig
och kvar finns någon enstaka torraka. Tittar man närmare ser man
spåren efter gamla brandljud, en del
av dem överkörda och spår efter
den rödlistade tretåiga hackspetten.
Tittar man ytterliggare lite närmare
hittar man kortskaftad ärgspik,
vedflamlav, violettgrå tagellav och
så vidare. Totalt hittas 6 rödlistade
arter och 11 signalarter på hygget!
Hade man tittat närmare när skogen stod kvar hade antagligen listan
kunnat göras än längre. Denna avverkning har utförts av ett certifierat bolag… Hur kommer det sig att
bolaget trots sin miljöpolicy och sitt
sektorsansvar avverkar skogar med
höga naturvärden? Certifieringen
ser bra ut på papper, skogsbolagen
vinner kunder på att säga att de
förhåller sig till en viss policy men i
praktiken fungerar det dåligt.
Sorgligt nog verkar de sista gamla
skogarna som finns kvar i landet
få stryka med även de. Snart finns
mormortallen bara kvar i sagornas
värld som ett minne blott från en
svunnen tid. Men så länge det finns
gammal skog och engagerade själar
finns det hopp…
Text och foto: Ingela Källén
19
Henriks Överlevnadsguide del 6
- Trött och lack? Bygg bivack!
Tja! Mitt namn är Henrik Toresson, jag är medlem i Svenska överlevnadssällskapet och nu ska du få lära dig några överlevnadstips som en dag kan rädda ditt
liv. Jag har testat alla tekniker själv och kan intyga att de fungerar.
Som nämnts i tidigare nummer gäller SEVAMregeln när du ska slå läger (Skydd, Eld, Vatten,
Alarm, Mat). Som skydd bygger du en bivack,
vilket är ett finare ord för en koja som håller
dig skyddad från väder och vind. Börja samla
material till bivacken långt innan det blir mörkt.
Själva byggandet kan du sedan göra i skenet från
lägerelden. Först måste du dock hitta en bra
lägerplats. En bra lägerplats är torr och skyddad
från vinden. Du bör även ha nära till ved, mat
och dricksvatten. I närheten av en sjö brukar
vara att rekommendera. Sov dock inte för nära
vattnet eftersom du då kommer bli uppäten av
400 miljoner mygg.
Tre typer av bivacker är extra bra att känna till:
granar, eldhyddor och skärmskydd. Har du dåligt
med tid och energi kan du sova under en stor tät
gran. Detta är en bra nödbivack som går väldigt
snabbt att fixa eftersom du bara behöver göra en
bädd av t.ex. granris. Är ni flera stycken och har
eld kan ni göra en eldhydda. Gör en stor trefot
och täck väggarna med t.ex. granris så ni får en
struktur som liknar ett indiantält med ett stort
hål (ca 1 m2) i taket för att släppa ut rök. Ha en
eldstad i mitten av eldhyddan och ligg runt omkring elden. Alternativet är att bygga ett skärmskydd med en kraftig pinne mellan två träd, ha
en regntät vägg och en eld framför.
20
Snören kan improviseras med färska granrötter
som du tar upp med hjälp av en spetsig pinne.
Som taktäckning kan du använda t.ex. färskt
granris, mossa eller löv. För att få taket regntätt
ska det vara så tjockt att du inte kan se dagsljuset
igenom det.
Det är viktigt att inte ligga direkt på marken
eftersom du då blir kall och följaktligen förlorar
energi i onödan. Gör en bädd som är minst 15
cm tjock. Den kan bestå av t.ex färskt granris, vasstrån eller torra löv. Som kudde kan du
använda den gröna mossan som växer på stenar
och lite överallt på marken. Ta 4 sådana flak och
stapla ovanpå varandra.
Repetition från förra numret: du måste dricka minst 2-3
liter vatten om dagen. Ett tecken på uttorkning är mörkfärgad urin. Regnvatten och vatten från rinnande bäckar
brukar gå att dricka färskt. Är du osäker kan du koka
vattnet fem minuter eller rena det genom att tillsätta droppar av till exempel aqua care. Drick aldrig havsvatten
eller urin då detta innehåller salt som torkar ut kroppen.
Text och foto: Henrik Toresson
After-School med BÄR
Den 24/4 ställde BÄR till med lite spontant kalas där det bjöds på mat, dryck och frågesport. Jag hoppas att alla hade lika trevligt som jag och att ni fick tillfälle att bekanta er med BÄR lite närmare.
Tack alla som kom och gjorde kvällen så lyckad! Det här får vi göra om!
/Olivia Orback, ordförande BÄR
Text: Olivia Orback
Foto: Emil Östholm
och Olivia Orback
21
Sudoku
Enkel:
Svår:
22
Medel:
Extra svår:
Brachiopoden (22/12-19/1)
Björndjuret (20/1-18/2)
Horoskop
Vesuvius (19/2-20/3)
Man lever bara en gång! Håll ögonen
på skaft annars riskerar du missa ditt
livs chans. Räds inte att tacka ja till en
erbjuden bäddsoffa.
Ta tillvara på sommarens ljus!
Det är under långa promenader som
problemens lösningar kommer till
dig; bl a ett sömnproblem har en
oväntad orsak. Kom ihåg att efter
regn kommer sol!
Ta tillvara på sommarens lugn!
Våga vara dig själv! Det lönar sig
att tjäna erfarenheter och kontakter
hellre än pengar och ett busskort blir
sommarens investering.
Ta tillvara på sommarens valmöjligheter!
Fyllehunden (21/3-19/4)
En utmaning och ett mål är vad du
behöver. Bara döda fiskar simmar
med strömmen! Våga välja det korta
alternativet för resan.
Ta tillvara på sommarens nätter!
Higgspartikeln (20/4-20/5)
Fortsätt kämpa! Snart kommer folk
inse att du hade rätt hela tiden; men
kanske inte om allt – att ligga i hängmattan är inte alltid den bästa idén, i
alla fall inte ensam.
Ta tillvara på sommarens sol!
Regnbågen (21/5-21/6)
I motsatt till första tanken så är en
kort resa att föredra och tid är det finaste man kan ge. Det är lätt att missa
skogen för alla träd – eller aspen för
all gran.
Ta tillvara på sommarens väder!
Guldgruvan (23/8-22/9)
Katjonen (22/6-22/7)
Darwin (23/7-22/8)
Gammal beprövad utrustning visar
sig fungera bäst när morgonstund har
guld – eller fågelkvitter, eller tårta - i
mun men ibland känner du dig ensam
och bortglömd.
Ta tillvara på sommarens tystnad!
Sommarens fynd görs på bondes
egen marknad – våga stå på dig, du
vet ju att du har rätt! Ensam är stark
– men är du så ensam som du tror?
Ta tillvara på sommarens frihet!
DNA-spiralen (23/9-22/10)
Havskrusbäret
(23/10-21/11)
Gauss (22/11-21/12)
Stå fast vid rätt beslut men var inte
rädd att ändra felaktiga, till vilket utsträckning kan man döma boken efter
omslaget? Utsikten är mer givande
från tåget än flyget.
Ta tillvara på sommarens tid!
En äventyrares första regel är att alltid
äta när chansen finns för man vet aldrig när man får tag på mat igen, vad
som gömmer sig bakom hörnet eller
vad man får vid ett impulsköp!
Ta tillvara på sommarens resurser!
Det är inte hur gammal man är utan
hur man är gammal. Tänk nytt, tänk
stort, tänk grönt! Du gör dundersuccé när en dold talang visar sig.
Ta tillvara på sommarens morgnar!
Lovets första helg blir avgörande för
hela sommaren och man ska smida
medan järnet är varmt. Det finns så
många oupptäckta guldkorn alldeles
runt hörnet!
Ta tillvara på sommarens värme!
Text: “Plupp”
Bild: Laine Flaklund
23