Hus och hem – bilden av vår kulturmiljö Taloissa ja tuvissa – kulttuuriympäristömme kuva Byggnadsvårdsförening i Åboland rf Turunmaan korjausrakentamisyhdistys ry Byggnadsstilar i Åboland Vad är arkitekturstilar? Arkitekturstilar är (oftast internationella) modeströmningar inom byggnadskonsten. Den europeiska arkitekturhistorien brukar sägas ha börjat i antikens Grekland, vars formspråk sedermera i olika variationer utgjort grunden för byggnadskonsten. Stilarna har sedan kopierats och efterapats runt om i Europa och världen. Spridningen har ofta börjar via stora monumentalbyggen i centrala städer, för att sedan spridas till olika länder via offentliga byggnader, kyrkor, slott och herrgårdar. Italien, Frankrike och England har typiskt varit förebilder inom arkitekturvärlden, mycket beroende på maktförhållanden under olika tidsperioder. Oftast har stilarna ändå kommit till oss via många länder, som också gett dem sin egna prägel. Vad är allmogearkitektur? Med allmogearkitektur menas folkligt byggande. Speciellt på landsbygden har det länge varit tradition att bygga sina hus själv. Det folkliga sättet att bygga är anpassat till lokala behov, förhållanden, byggnadsmaterial och traditioner. Till exempel har allmogen ofta haft en vilja att dekorera friskt, och framhäva sig själv genom sitt byggande. Detaljer, dekorationer och byggsätt har ofta sitt ursprung i lokala förebilder. Allmogebyggandet är ändå inte ett självständigt, oberoende sätt att bygga. Det har påverkats av de internationella stilriktningarna, i lokal tolkning. Vanligtvis har hemortens herrgårdar eller offentliga byggnader tjänat som förebild. Ofta kan man härleda typiska byggnadsdetaljer för ett område till en lokal ståndsbyggnad. Spridningen eller traditionen av en byggnadsstil kan också ta mycket lång tid i anspråk. Det kunde ta tiotals år för en stil att sprida sig från t.ex. ett franskt kejserligt palats till en Åboländsk bondgård. Speciellt i sydvästra Finland har också ståndsmedvetenheten saktat ner de nya stilarnas spridning: det hade inte varit lämpligt för en bonde att omedelbart måla om sitt hus efter prästgården. En liknande hierarki rådde också inom gården: huvudbyggnaden var ofta "före" i modet i relation till uthusen. Ofta kan ändå det "lokala" byggnadssättet, och anpassningen till timmerbygge, göra arkitekturstilen nästan oigenkännelig. Också har vissa stilar ihärdigt överlevt bland allmogen, medan andra, internationellt betydande, stilar passerat förbi nästan obemärkt, eller bara använts i en viss omgivning eller ett visst bruk. Framför allt har nyklassicism, rokoko och jugend haft en oerhört stor betydelse för vårt allmogebyggande. Att blanda ihop stilar, eller lägga till nya detaljer är inte heller alls obekant. Eftersom trähus är lätta att ändra på, kunde vanliga trähus ”byta stil” efter Malmgatan 6, 21600 Pargas tel 02-4585 028, 050-3753 595 [email protected], www.curatio.parnet.fi Malminkatu 6, 21600 Parainen puh 02-4585 028, 050-3753 595 [email protected], www.curatio.parnet.fi modet genom att byta ut dekorationer som foderbräder och lister eller måla om fasaden. Ofta kan ett och samma trähus också innehålla drag från många olika stilar. Folkligt byggande: Denna bondgård är ett gott exempel på folkligt byggande i Åboland. Folkets byggnadssätt har styrts dels av en vilja att visa upp status, flit och stilkänsla, och dels av praktiska behov och beprövade material och traditioner. Överallt i Finland har timmer varit det rådande byggnadsmaterialet hos folket, och byggnadernas stildrag har anpassats därefter. En i långa tider rådande tradition (med ursprung i renässansens stilideal) har varit att stoltsera med byggnadens längd. Dekorationer på trähus är lätta att byta ut och därmed kan en gammal byggnad ha ”bytt kläder” många gånger under sin tillvaro. Att blanda ihop stilar eller lägga till nya stilelement har också gått bra. Dekorationerna har av tradition koncentrerats till fönstren och framför allt farstukvisten. Historiska stilar Äldre stilar Från medeltiden finns många stenkyrkor bevarade, inklusive Kimito, Pargas, Nagu, Iniö och Korpo kyrkor. Medeltida kapell har även funnits på bl.a. Jurmo, Hitis och Björkö (Nagu). Men även bostadshus (ordet ”hus” användes på medeltiden enbart för stenhus) finns bevarade i form av borgar. I närregionen finns Åbo slott, Kustö slotts ruiner, samt Qvidja gård. Qvidja och Åbo slotts huvudborgs bostadslänga visar att parstugan, den avlånga byggnadstypen med ingångsfarstu i mitten och ett stort rum på vardera sida, som var vanlig ända fram till 1900-talet, varit i bruk redan på medeltiden. Från barockens tidevarv, 1600-talet finns inte mycket bevarat i Åboland, förutom Hitis kyrka. Vissa av våra äldsta träbyggnader kan vara byggda på stommar från 1600-talet, t.ex. Ryttars eller Fredrikastugan i Pargas. Vårt lands kanske mest kända barockbyggnad är Villnäs slott i Askais. Kimito kyrka: Våra medeltida stenkyrkor härstammar främst från 1300- och 1400-talen. På Åland finns stenkyrkor som är betydligt äldre. Kyrkorna representerar i princip gotiken, men liknar till sitt yttre mycket lite de sirliga gotiska kyrkor som byggdes t.ex. I Tyskland på 1200- och 1300-talen. Möjligen har våra kyrkor också fått tjäna som fästningar i oroliga tider. Stenkyrkorna runtom i landet är byggda enligt samma mönster: ett rektangulärt långhus med ett mycket brant sadeltak, sakristia på norra sidan och vapenhus (ingång) på södra sidan. Uppe i gavlarna finns ofta dekorationer utförda i tegel och bruk. Kimito kyrka har, liksom många andra medeltida kyrkor, senare fått ett klocktorn, vilket ändrar mycket på kyrkans karaktär. Kryssvalven inne i kyrkan, byggda av Petrus Murator, anses vara en höjdpunkt i Finlands medeltidsarkitektur. Korpo kyrka. Korpo kyrka är ett sällsynt exempel på en medeltida stenkyrka i.o.m. att den redan ursprungligen haft ett torn. Tornet har använts som landmärke av sjöfarare. Qvidja: Qvidja slott på Lemlaxön i Pargas byggdes av släkten Fleming på 1400- och 1500-talen och representerar både senmedeltid och renässans. Qvidja har bottenplanen av en parstuga (liksom även palatsdelen i Åbo slott) med ett stort rum på vardera sida om ingången, en planlösning som bevarats i det folkliga byggandet i hundratals år. Hitis kyrka: Mycket få byggnader kvarstår i vårt land från 1600-talet. En av dem är dock korskyrkan i Hitis, en av de första korskyrkorna i vårt land. Korskyrkor började uppkomma under stormaktstiden i Sverige, och byggdes i stora mängder på 1700-talet (bl.a. Houtskärs, Västanfjärds och Dragsfjärds kyrkor). Kyrkan har antagligen i början varit omålad. Gustaviansk stil (svensk nyklassicism) Nyklassicism är den första stil det finns gott om kvarlevor av, också i den folkliga byggnadskonsten. Stilen har fått sitt namn efter kung Gustav III (1746-1792), som själv var konstintresserad och hade en roll i att utveckla stilen som beundrade enkla, strama linjer, och inspirerades av antikens tempel och formspråk. Förutom antikens Grekland och Rom var också det svenska jordbruket bondelivet en inspiration för gustavianismen. I samklang med gustavianismens intresse för allmogen har också den gustavianska klassicismen blivit den arkitekturstil som lämnat de kanske starkaste spåren i allmogens byggande (särskilt i Åboland), och stilen levde kvar på landsbygden ända fram till 1900-talet. Den typiska avlånga röda parstugan med 6- eller 8-rutiga fönster, lågt sadeltak och farstukvist mitt på fasaden kan ses som en folklig variant av det gustavianska idealet. Typiska drag: 6-rutiga fönster, enkla avskalade ytor, symmetriska former, vita knutar som imiterar pelare, lodrät brädfodring, sadeltak, mansardtak på herrgårdar. Stänkmålade väggar i marmorimitation (inomhus), ljusa färger, ränder. Framstående exempel: Akademihuset i Åbo och Korpo gård, ritade av den första skolade arkitekt som varit bosatt i Finland, Charles Bassi (1772-1840), Björkboda bruksgård, ritad av Christian Friedrich Schröder (1722-1789). Bilder: Ryttars eller Fredrikastugan i Pargas. Soldattorpet med anor från 1600-talet har idag en mycket renodlad gustaviansk nyklassisk form som den haft i skiftet av 1700-1800-talen. Typiskt är bl.a. den avlånga symmetriska formen, med ingången mitt på fasaden. De vita hörnbrädena (som döljer stockarnas ändor) imiterar pelare. Fönstren och framför allt dörren är typiskt nyklassiska. Korpo gård. Huvudbyggnaden, den första byggnad ritad av arkitekt Charles Bassi som uppförts i Finland, är ett imponerande exempel på gustaviansk herrgårdsarkitektur. Jämför byggnadens grundform med t.ex. Fredrikastugans (ovan). Gamla malmen, Pargas. Det klassistiska Norrbacksstugorna, Dalsbruk. Dessa byggnadssättet tillät egengligen bara att utvidga arbetarbostäder visar hur klassicismen tog sitt husen på längden: Ett långt hus var alltså ett sätt uttryck även i anspråkslösare byggnader. att skryta med status och förmögenhet. Hitisgårdar. På bilden ses tre gårdar i Hitis. Två av huvudbyggnaderna är typiska klassisistiska trähus. Huset till höger har förnyats i början av 1900-talet. Hitis hade redan på medeltiden 16 gårdar, och antagligen står alla på sina ursprungliga platser. Bilden visar hur de avlånga byggnaderna i en tät bykärna bildar ett slutet stråk. Empire (rysk nyklassicism) I början av den ryska tiden infördes en ny stil av nyklassicism i Finland, som kallas empire. Stilen föddes i Napoleons Frankrike, men kom till oss via Ryssland. På samma sätt som gustavianismen, beundrade också empirestilen antikens tempel, men på ett mer storslaget och pompöst sätt, med rikare och tyngre ornamentering. Empiren var en kejserlig stil. Husen blev större och städerna ordnades längs raka och breda gator. Både Helsingfors och Åbo återuppbyggdes i början av 1800-talet enligt empirens mönster. Empirens mäst kända arkitekt är den tyskfödde Carl Ludvig Engel (1778-1840), som ritade om hela Helsingfors stad. Senare blev han byggnadsintendent för hela Finland och hade ett enormt inflytande i landet. Empirens inflytande blev starkast i större städer och verkar ha haft ovanligt liten betydelse i Åboland. Typiska drag: Breda, gulmålade fasader som antingen är putsade eller, i fall av trähus, vågrät brädfodring, rustiseringar (tegel- eller stenblocksimitationer i puts), valmade tak. Pilastrar och valvbågar, tjocka listverk, lunetter (halvrunda fönster). Framstående exemepl: Strandmagasinen i Dalsbruk, Kimito prästgård. Bilder: Helsingfors universitets huvudbyggnad. Under den ryska perioden första årtionden fick arkitekt Carl Ludvig Engel i uppdrag av tsaren att rita en helt ny huvudstad i Helsingfors. Det är inte många arkitekter som fått så massiva uppdrag. En kärnpunkt för den nya staden blev senatstorget med domkyrkan, som flankeras universitetet och senatshuset. Strandmagasinen i Dalsbruk är verkliga Stall. Liknande former upprepar sig på denna typexempel på empirearkitektur. Med sina ekonomibyggnad. I empirefasader hör vågrät valvbågar och breda pilastrar och listverk skapar brädfodring till. de ett pompöst intryck. De brukar ofta felaktigt kallas för ”Engels magasin”. Kimito prästgård. Huvudbyggnaden från 1840-talet är ritad av Åbo stadsarkitekt P.J. Gylich. Byggnaden har en ovanligt nedtonad och harmonisk empirefasad. Slaggis eller nya Slaggstensbyggningen i Dalsbruk. Denna arbetarkasern är uppförd i mitten av 1800-talet, under Empirens tidevarn, i en avskalad klassicism. Byggnaden är uppförd i slaggsten och har länge också haft en glimrande svart slaggstensyta. Rappningen har tillkommit på 1900-talet. Repetitionsstilar och Schweizerstil Repetitionsstilarna kom i slutet av 1800-talet. De upprepar element och stildrag från betydligt äldre arkitektur, framför allt gotik, renässans och barock. Repetitionsstilarna betecknas av en nästan överflödigt tung ornamentation. Konstgjorda material var accepterade. Också inredningarna blev mörka och tunga, med nästan ett överflöd av möbler och föremål. Ungefär samtidigt uppkom en särkskild stil för träarkitektur, som brukar kallas schweizerstil, efter att den imiterade Schweiziska timmerhus. Schweizerstilen är, liksom repetitionsstilarna, mycket ornamental, men den fokuserar på äkta material: träet. Stilen briljerar med sådana dekorationer som enbart är utförbara i trä och är typisk speciellt för sommarvillor (”spetsvillor”), paviljonger och järnvägsstationer. Bara stockar, branta tak och långa takåsar, verandor, lövsågade spetsaktiga dekorationer, eller sirligt svarvade pinnar är alla typiska drag. Man brukar i samband med denna stil ofta tala om ”snickarglädje”. På vanligare bostadsbyggnader blir inflytandet att byggnaderna blir bredare, och målas oftast i ljusa oljefärger. Det sena 1800-talets stilar har inte haft ett så tydligt inflytande i Åboland som på andra håll i landet. Det är främst ”snickarglädjen”, som uttrycker sig i dekorativa farstukvistar och snickerier på t.ex. kaptenshemman och föreningshus, som syns här. Vanligare är det, att det sena 1800-talets inverkan endast syns i en bredare byggnadskropp och variation i brädfodringen. I Dalsbruk har däremot det sena 1800talets träarkitektur en synlig plats i och med att omfattande nybyggen skedde där under 1870-1890-talen. I Åboländska föreningshus har snickarstilen bevarats in på 1900-talet. Typiska drag: 3-rutiga ”T”-fönster, ljusa fasader i olika färger, ofta med mörka lister. Tunga, invecklade, men styvt symmetriska dekorationer eller lövsågade ”spetsverk”, som har en lättare karaktär. Kassettformer, romber (”salmiakfigur”), svarvade balustrar. Framstående exempel: bl.a. kommunalstugan i Pargas, Wrethalla Ungdomslokal i Kimito. Drängstugan på Lofsdal gård, uppförd under Kommunalstugan i Pargas, uppfört på 1870hungeråren på 1860-talet, uppvisar redan tidiga talet. Ett tidigt exempel på snickarstilen och hur drag av snickarglädje bl.a. i fönsterfodren. den skiljer sig från nyrenässansens stenbyggnader. Den breda byggnadskroppen urskiljer den ur tidigare långsmala trähus. Fasaden är målad i ljusa oljefärger, och försedd med lövsågsdekorationer. Klubbhuset i Dalsbruk. Klubbhuset (även kallad ”Doktorsvillan”) i Dalsbruk är det enda som finns kvar an en grupp ståndsvillor i schweizerstil vid Bruksparken. Hörntornet är något typiskt för 1800-talets finare byggnader i snickarstil. Hus på Utö. Själva byggnadsstommen är förmodligen äldre, men farstukvisten ser ut att ha tillkommit under snickarglädjens tidevarv. Ofta är dekorationerna koncentrerade just till farstukvisten, som här är byggd enligt Korpomodell. Gård på Gamla malmen. En enklare och ”folkligare” variant av nyrenässans. Stilen tar sig uttryck i tandsnittet i brädfodringen, och de mörka och dekorativa fönsterfodren. I folkligt byggande har dekorationerna traditionellt sparats främst till fönstren och farstukvisten/ingången. Villa (omgjord till restaurang) i Nagu. Snickarglädjen blev mest utpräglad i skeppar- och sjömanshemman, offentliga byggnader som föreningshus, samt villor. Wrethalla ungdomslokal. 1800-talets slut var en tid då många föreningar grundades. Föreningshus byggdes ivrigt runtom i landet med talkokraft, och de blev ofta verkliga praktexempel på lokal byggnadskonst. Wrethalla ungdomslokal i Kimito uppvisar många för bygden typiska drag. Nationalromantik och jugend Vid sekelskiftet 1900 uppstod som protest mot förryskningen ett stort begär för en nationell, finsk stil inom alla konstformer – även arkitektur. En sådan stil blomstade också upp med kraft kring år 1900. Den nationalromantiska, eller så-kallade jugendstilen tog modeller från våra medeltida kyrkor (speciellt de åländska kyrkorna), från allmogebyggandet, och från den finska naturen, men också från asiatisk konst, och den internationella jugendstilen. Man ville bland annat skapa byggnader som såg ”organiska” ut, som om de var naturligt uppväxta. En medel för detta var att göra osymmetriska och oregelbundna fasader. Som en motreaktion mot upprepningsstilarnas konstgjorda former blev nu materialens äkthet en viktig fråga och bl.a. huggen granit blev ett omtyckt material. Resultaten blev en mycket fantasifull, ornamental och levande stil. Jugenden strävade efter ”helhetskonstverk”: allt från miljö till arkitektur, inredning, möbler, även kärl och bestick passade ihop. Även i miljöplanering var organiska, och osymmetriska former populäre. Slingrande vägar och varierande omgivningar hörde bland annat till. Internationellt är jugenden en stilriktning som fick sin början på många håll samtidigt. I Finland används oftast namnet ”jugendstil” (”ungdomsstil”), som användes för stilriktningen i Österrike och Tyskland. I Frankrike talades om ”Art Nouveau”, eller ”ny konst”. En gemensam inspirationskälla för hela stilen är den engelska Arts and Crafts-rörelsen som uppstod på 1800-talets slut, och som förespråkade äkta hantverkskonst med inspiration från medeltiden. Typiska drag: fönster med smårutiga övre (ibland nedre) delar, brutna, naturnära färger (gult, grått, grönt), inhemska naturmotiv (barrträd, kottar, löv), rundade eller uppåt smalnande former, utbuktningar och burspråk, solmotiv, betoning av lodräta ränder eller lister, mansardtak, användning av huggen granit. Framstående exempel: Västanfjärds nya kyrka, Dalsbruks skola, Bengtskärs fyr, FBK-huset i Pargas. Pohjola-huset i Helsingfors. Ett av hela landets mest kända jugendbyggnader ritades av arkitekttrion Gesellius-Lindgren-Saarinen och uppfördes 1901. I de stora städerna var huggen granit ett populärt material att bygga i. Dekorationen fortsätter vara överflödig, men motiven tas från den egna naturen; tallar, ekorrar, björnhuvuden mm. -Dekorativt fönster. Det sena 1800-talets snickarglädje levde kvar i jugenden – den antog bara nya och mer fantasifulla former. Inspiration kunde komma från folkkonsten (t.ex. Salmiakfiguren), från naturen, från japansk konst eller från medeltiden. Smårutiga fönster, eller fönster med små rutor i övre eller nedre kanten är kännetecknande för jugenden. Villor. En rikt dekorativ villabebyggelse blomstrade i början av 1900-talet. Till höger en villa i Nagu, med tidstypisk invecklad form med taklyktor och bred veranda. Till vänster Villa Sagalund i Kimito, med mer nationalromantiska tillbakablickande drag, t.ex. rödmyllefärgen. FBK-huset i Pargas. I tillägg till rödfärgen blev brutna, naturnära färger populära, speciellt i gula, gröna och grå toner. Under jugendens senare skede blev mansardtaket mycket populärt, liksom också det stigande sol-motivet. Ljust jugendhus. Ett ”vanligare” bostadshus i Ungdomsföreningshuset Framnäs, Nagu. jugend. Kännetecknande drag är bl.a. den Byggandet av föreningshus var som ivrigast under osymmetriska formen och de smårutiga fönstren. nationalromantikens period, och föreningarna var ofta förknippande med nationella strävanden och hembygdsstolthet. UF-huset Framnäs är dekorerat med praktfull snickarglädje och målad med rödmylla, som var historiskt redan då. Arbetarbostäder. Med sina första rötter i den engelska Arts and Crafts-rörelsen har jugenden alltid varit förknippad med arbetarrörelsen. Arts & Crafts ville hylla hantverket och göra det möjligt också för arbetarklassen att bo i och omge sig med kvalitativt konsthantverk. Den snabbt växande industrialiseringen och inflyttningen till städer skapade också en längtan till landet och naturen. Detta syns även i Dalsbruks arbetarkaserner från sekelskiftet. Diskussionen om arbetarklassens boendeförhållanden ledde till tanken om det ”egna hemmet” - ett hus som skulle vara möjligt för en fabriksarbetare att skaffa åt sig själv. Tanken var både att hemmet erbjuder sundare levnadsförhållanden och att underhållet av hus och trädgård ger möjlighet att använda fritiden på ett förnuftigt sätt. De första egnahemmen byggdes i nationalromantikens och jugendens anda, ofta små hus med mansardtak eller branta sadeltak. Typritning Ab Egna Hem. Till de första arkitekter som ritade småhus för arbetarbefolkningen hörde Gustaf Strengell, som även skrev böcker om vad som utgör en god boendeform. 1910-1940-talen Årtiondena efter 1918 kännetecknas av egnahemsbyggandets frammarsch och en långsam utveckling mot modernismen. Efter jugendens centrala blomstringstid följde en tid med blandade stilintryck. Det rena jugendformspråket blandades med klassicism, vilken under 1920-talet utvecklades mot ett alltmer avskalat formspråk som pekar fram mot den annalkande modernismen. Den rena funktionalismen, som predikade för enklaste möjliga former och avskaffande av all dekorativitet, kom på 1930-talet, men slog igenom i folkligt byggande först efter krigen. Samtidigt levde en avskalad halvmodern ”rationalistisk” klassicism kvar ännu länge. Arkitekturen stötte på realiteter, sämre ekonomiska tider och krig, samt behovet av hus som också arbetarklassen hade råd med – egnahemshus - inverkade på att bostadshus småningom blev enklare. Man började bygga hus enligt typritningar: vanligtvis med en central skorsten, runt vilken rummen var placerade. Kraven på ekonomiskt byggande gynnade också funktionalismen. Vanliga drag: branta takvinklar eller mansardtak. Samlad, nästan kvadratisk byggnadskropp och höga byggnader. Varierande fönsterformer: lunettfönster vanliga fr.o.m. 1920-talet. I stenhus: släta ytor, sparsmakade, fritt placerade dekorationer, kraftigt betonade ingångar, 6- eller 8-rutiga fönster. Typiska drag för funktionalismen är platta tak (för att också takutrymmet skulle kunna utnyttjas), vågräta bandfönster som löper längs med hela fasaden, eller breda landskapsfönster, släta ytor och lådlika former. Typexempel: egnahemshus från 1910- 1920- och 1930-talen går att finna runtom i Åboland, men är speciellt vanliga i Pargas, där de vittnar om gruvindustrins starka tillväxt (t.ex. områdena Kullasbacken och Tegelhagen). Tingshuset i Kimito, ritat av Erik Bryggman, är ett känt, om något pråligt, exempel på 1920-talets stenklassicism. Ritningar till villa i Västanfjärd, 1930. Även om dessa är unika arkitektritningar, var byggnadsmodet mycket enhetligt och liknande hus är vanliga i hela landet. Huset är nästan kvadratiskt till sin bottenplan, och indelad i fyra rum kring en central skorsten. Samma grundmodell och bottenplan levde vidare i ”frontmannahusen” på 1940-talet. Tjänstemannabostäder i Brunnsdäld. I trähusbyggander får 1920-talets klassicism en helt annan karaktär: egnahemshusen antar en pittoresk til med drag av nationalromantik. Egnahemshusen planerades av olika arkitekter, men hade ändå en gemensam grundmodell med brant sadeltak och en central skorsten. Husen i Brunnsdäld ritades av Pargas kalkaktiebolags ”husarkitekt” Albert Richardson. Hollywood, Dalsbruk. Arbetarbostäderna i Hollywood visar hur arkitekturen efter sekelskiftets snickarglädje och dekorativitet återgick till ett mycket stramt formspråk på 1920och 1930-talen. Hjalmar Mäkeläs hus, Korpo. Denna byggnad, uppförd 1935, representerar tidsperiodens rationalistiska och ”sakliga” byggnadsstil, utan överflödiga dekorationer. Begravningskapellet i Pargas. Kapellet, ritat av Erik Bryggman och uppfört 1929, är en övergångsform mellan klassicism och slätputsad modernism. Kapellet anses vara en förlaga till Bryggmans kändaste verk, Uppståndelsekapellet i Åbo. Typhus från 1940-talet, ”Frontmannahus”. Efter andra världskriget rådde en enorm bostadsbrist, och både höghus och egnahemshus byggdes i stora mängder. Egnahemshusen från 1940-talet, de såkallade ”frontmannahusen,” följer i princip samma struktur som egnahemshusen på 1920- och 1930talen: en byggnadskropp med nästan kvadratisk bottenplan samlad kring en central skorsten. Med ytorna har blivit släta, dekorationerna bortskalade och taket ett enkelt lågt sadeltak. Till synes kan frontmannahusen verka alla likadana, men i själva verket handlar det om en större mängd typhus, ritade av olika arkitekter, men med ungefär samma form och proportioner. Även byggarna själv har skapat variation och individualitet till husen. Pajbacka VI. Den siste av arkitekt Albert Richardtsons verk, arbetarkasernen Pajbacka VI uppfördes 1947. Byggnaden följer funktionalismens ideal med betoning på vågräta linjer, rappad yta, vågräta fönster och avsaknad av dekoration. Vidare läsning: Konsten i Finland från medeltid till nutid (von Bonsdorff, Gardberg, m.fl.). Schildts. Kimito bygdens historia (Band II). Pargas bygdens historia. RKY 2009. Byggda kulturmiljöer av riksintresse – museiverkets inventering över värdefulla kultumiljöer, finns tillgänglig på www.kulturmiljo.fi Museiverket 2009 Källförteckning: Eskelinen Jouko, Korhonen Teppo. Suomalainen ikkuna. Multikustannus 2007. Finlands arkitekturmuseums arkiv (Gustaf Strengells samling) Hiekkanen Markus. Suomen keskiajan kivikirkot. SKS 2007. Kaila Panu. Maalari maalasi taloa. Julkisivuvärityksen historia. Moreeni 2009. Kimito bygdens historia. Konsten i Finland från medeltid till nutid (von Bonsdorff, Gardberg, m.fl.). Schildts. Lampi Pertti. Oma tupa oma lupa. Omakotiliikkeen ja -rakentamisen sekä pientaloasumisen historiaa ja kehitysvaiheita. Suomen omakotiliitto 2007. Paalanen, Elias. Typritningar till småbostäder. Socialministeriet och socialstyrelsen 1922. Pargas bygdens historia. RKY 2009. Byggda kulturmiljöer av riksintresse – museiverkets inventering över värdefulla kulturmiljöer, finns tillgänglig på www.kulturmiljo.fi Museiverket 2009 Valonen Niilo & Korhonen Teppo. Suomalainen piha. Rakennushistoriallisia päälinjoja. Multikustannus 2006.