Ladda ner kompendiet som .PDF här.

Studera,
studera,
studera!
Innehåll:
Vladimir I. Lenin
Socialismen och kriget...........................................4
Rosa Luxemburg
Internationalens återuppbyggnad.......................42
Rosa Luxemburg
Socialdemokratins kris.........................................54
Marxistisk teori för politisk kamp
2b
2
Arbetarbildning
3
V.I. Lenin
Socialismen och kriget
1915
Förord till första (utländska) upplagan
Kriget har redan pågått ett år. Alldeles i början av kriget definierade vårt
parti sin inställning till det i ett manifest från centralkommittén, vilket
skrevs i september 1914 och offentliggjordes (sedan det sänts till CKmedlemmarna och vårt partis ansvariga representanter i Ryssland och
deras samtycke erhållits) den 1 november 1914 i nr 33 av vårt partis
huvudorgan Sotsial-Demokrat. Senare publicerades i nr 40 (den 29 mars
1915) de på Bernkonferensen antagna resolutionerna, vilka mer exakt
framställer våra principer och vår taktik.
För närvarande tilltar den revolutionära stämningen bland massorna
i Ryssland tydligt. I andra länder märks överallt tecken på samma företeelse, trots att proletariatets revolutionära strävanden undertrycks av de
flesta officiella socialdemokratiska partierna, vilka tagit ställning för sina
regeringar och sin bourgeoisi. Detta sakförhållande gör det särskilt nödvändigt att ge ut en broschyr, som sammanfattar den socialdemokratiska
taktiken beträffande kriget. Vi trycker helt om de nämnda partidokumenten och förser dem med korta förklaringar, varvid vi bemödar oss att
beakta alla de huvudargument för den borgerliga och för den proletära
taktiken, som förts fram i skrifter och på partimöten.
4
Förord till andra upplagan
Denna broschyr skrevs sommaren 1915 omedelbart före Zimmerwaldkonferensen. Den kom också ut på tyska och på franska och återgavs i
sin helhet på norska i den norska socialdemokratiska ungdomens organ.
Den tyska upplagan av broschyren infördes illegalt till Tyskland - till
Berlin, Leipzig, Bremen m.fl. städer, där den spreds illegalt av zimmerwald-vänsterns anhängare och av Karl Liebknechts grupp. Den franska
upplagan trycktes illegalt i Paris och spreds där av franska zimmerwaldanhängare. Den ryska upplagan kom till Ryssland i ett mycket begränsat antal, och i Moskva skrev arbetare av den för hand.
Vi trycker nu om denna broschyr i dess helhet, som ett dokument.
Läsaren bör hela tiden hålla i minnet, att broschyren skrevs i augusti
1915. Särskilt bör detta beaktas vid de avsnitt som handlar om Ryssland
- Ryssland var vid den tiden ännu det tsaristiska, romanovska Ryssland.
5
Kapitel I
Socialismens principer och kriget 1914-15
Socialisternas hållning till krigen
Socialisterna har alltid fördömt krig mellan folken som en barbarisk och
bestialisk sak. Men vår inställning till kriget är principiellt annorlunda
än de borgerliga pacifisternas (anhängare och förkunnare av fred) och
anarkisternas. Från de förstnämnda skiljer vi oss därigenom att vi förstår
det ofrånkomliga sambandet mellan krigen och klasskampen inom ett
land, att vi förstår att krigen inte kan avskaffas utan att klasserna avskaffas och socialismen byggs upp; vi skiljer oss från dem också därigenom
att vi helt erkänner det legitima, det framstegsvänliga och nödvändiga i
inbördeskrig, d.v.s. krig som förs av en förtryckt klass mot den förtryckande, av slavarna mot slavägarna, av de livegna bönderna mot godsägarna,
av lönarbetarna mot bourgeoisin. Vi marxister skiljer oss både från pacifisterna och från anarkisterna därigenom att vi anser det nödvändigt att
studera varje krig för sig historiskt (utifrån Marx’ dialektiska materialism). I historien har det flera gånger förekommit krig, vilka trots alla
fasor, grymheter, olyckor och lidanden, som oundvikligt åtföljer varje
krig, varit progressiva, d.v.s. har gagnat mänsklighetens utveckling, eftersom de bidragit till att krossa särskilt skadliga och reaktionära institutioner (exempelvis självhärskardömet eller livegenskapen) och de mest
barbariska despotierna i Europa (den turkiska och den ryska). Därför är
det nödvändigt att granska just det nuvarande krigets historiska särdrag.
De historiska typerna av den nya tidens krig
Den stora franska revolutionen inledde en ny epok i mänsklighetens
historia. Från den tiden och fram till Pariskommunen, från 1789 till
1871, utgjorde de borgerligt progressiva, nationella frihetskrigen en av
krigstyperna. Med andra ord: dessa krigs huvudinnehåll och historiska
betydelse var att störta absolutismen och feodalismen, att undergräva
dem, att kasta av ett främmande ok. Därför var de progressiva krig, och
alla ärliga, revolutionära demokrater och likaså alla socialister önskade
under sådana krig alltid framgång åt det land (d.v.s. den bourgeoisi),
som bidrog till att störta eller undergräva de farligaste stöden för feodalismen, absolutismen och förtrycket av andra folk. Frankrikes revolu-
6
tionära krig exempelvis innehöll ett element av plundring och erövring
av främmande områden rån fransmännens sida, men detta ändrar inte
på något sätt den grundläggande historiska betydelsen av dessa krig, som
krossade och skakade feodalismen och absolutismen i hela det gamla, i
livegenskapens bojor smidda Europa. Under fransk-tyska kriget plundrades Frankrike av Tyskland, men detta ändrar inte den grundläggande
historiska betydelsen av detta krig, vilket befriade tiotals miljoner av det
tyska folket från feodal splittring och från det förtryck som utövades av
två despoter, en ryske tsaren och Napoleon III.
Skillnaden mellan angreppskrig och försvarskrig
Tidsskedet 1789-1871 efterlämnade djupa spår och revolutionära minnen. Innan feodalismen, absolutismen och det främmande förtrycket
hade störtats, kunde det inte ens vara tal om att utveckla proletär kamp
för socialism. När socialisterna talade om det berättigade i “försvarskrig”
med hänsyn till krigen under en sådan epok, avsåg de alltid just dessa
mål, som gick ut på revolution mot medeltid och livegenskap. Med
“försvarskrig” förstod socialisterna alltid ett i denna mening “rättfärdigt”
krig (som Wilhelm Liebknecht en gång uttryckte sig). Endast i denna
mening har socialisterna erkänt och erkänner även nu “fosterlandsförsvaret” eller “försvarskriget” som berättigat, progressivt och rättfärdigt.
Om exempelvis Marocko i morgon skulle förklara krig mot Frankrike,
Indien mot Storbritannien, Persien eller Kina mot Ryssland o.s.v., så
skulle detta vara “rättfärdiga” krig, “försvarskrig”, oavsett vem som vore
den angripande parten, och varje socialist skulle önska att de förtryckta,
avhängiga, icke likaberättigade staterna segrade över de förtryckande,
förslavande och rovgiriga “stor”-makterna.
Men föreställ er att en slavägare, som hade 100 slavar, låg i krig med
en slavägare, som hade 200 slavar, för en “rättvisare” omfördelning av
slavarna. Det är klart att om man i ett sådant fall tillämpade begreppet
“försvarskrig” eller “fosterlandsförsvar”, skulle det vara historiskt felaktigt och i praktiken helt enkelt vara ett bedrägeri från smarta slavägares
sida mot det enkla folket, kälkborgarna, den okunniga massan. Just så
förs folken bakom ljuset med hjälp av “nationell” ideologi och begreppet
fosterlandsförsvar av den nuvarande, imperialistiska bourgeoisin i våra
dagars krig mellan slavägarna för att befästa och stärka slaveriet.
7
Det nuvarande kriget är ett imperialistiskt krig
Nästan alla erkänner att det nuvarande kriget är ett imperialistiskt krig,
men för det mesta förvränger man detta begrepp eller tillämpar det endast på den ena sidan eller smusslar likväl in möjligheten av att detta
krig skulle ha betydelsen av ett borgerligt progressivt, nationellt frihetskrig. Imperialismen är kapitalismens högsta utvecklingsstadium, nått
först under 1900-talet. Det har blivit trångt för kapitalismen i de gamla nationalstaterna, men hade de inte bildats så hade den inte kunnat
störta feodalismen. Kapitalismen har utvecklat koncentrationen så till
den grad, att syndikat, truster och förbund av kapitalistiska miljardärer
slagit under sig hela industrigrenar och att nästan hela jordklotet är uppdelat mellan dessa “kapitalfurstar” antingen i form av kolonier eller
genom att främmande länder med tusentals trådar snärjts in av den finansiella utsugningen. Den fria handeln och konkurrensen har ersatts av
strävan efter monopol, efter erövring av områden för kapitalinvestering,
för utförsel av råvaror från dem o.s.v. Från nationernas befriare, som
kapitalismen var i kampen mot feodalismen, har den imperialistiska
kapitalismen blivit nationernas största förtryckare. Från att tidigare ha
varit framstegsvänlig har kapitalismen blivit reaktionär, den har utvecklat produktivkrafterna till den grad, att mänskligheten står inför alternativet att antingen övergå till socialism eller att under åratal och rentav
årtionden uppleva “stor”-makternas väpnade kamp för att på konstlad
väg bevara kapitalismen med hjälp av kolonier, monopol, privilegier och
nationellt förtryck av alla slag.
Kriget mellan de största slavägarna för att bevara och befästa slaveriet
För att klargöra imperialismens betydelse skall vi anföra exakta uppgifter
om världens uppdelning mellan de s.k. stora (d.v.s. i storstilad plundring
framgångsrika) makterna:
8
Världens uppdelning mellan de "stora" slavägarmakterna:
England
Ryssland
Frankrike
Tyskland
Japan
USA
Kolonier
1876
1914
km2 Inv. km2 Inv.
22,5 251,9 33,5 393,5
17,0 15,9 17,4 33,5
0,9
6,0 10,6 55,5
2,9 12,3
0,3 19,2
0,3
9,7
Moderländer
1914
km2 Inv.
0,3
46,5
5,4 136,2
0,5
39,6
0,5
64,9
0,4
53,0
9,4
97,0
Summa
1914
km2
Inv.
33,8
440,0
22,8
169,4
11,1
95,1
3,4
77,2
0,7
72,2
9,7
106,7
Sex "stormakter"
40,4 273,8 65,0 523,4
16,5
81,5
960,6
9,9
45,3
14,5
361,2
Kolonier som inte tillhör
stormakterna (Utan Belgien,
Holland o.a. stater)
Tre "halvkoloniala" länder
(Turkiet, Kina och Persien)
Sammanlagt
Övriga stater och länder
Hela jordklotet (utom polarområdet)
437,2
105,9 1.367,1
28,0
289,9
133,9 1.657,0
Härav framgår hur de folk, som åren 1789-1871 till största delen gick
i spetsen för de andra i kampen för frihet, numera, efter 1876, på basis
av en högt utvecklad och “övermogen” kapitalism förvandlats till förtryckare och förslavare av de flesta invånare och nationer på hela jordklotet. Från 1876 till 1914 har de sex “stor”-makterna roffat åt sig 25
miljoner kvadratkilometer, d.v.s. en yta som är 2,5 gånger så stor som
hela Europa! Sex makter håller över en halv miljard (523 miljoner) invånare i kolonierna förslavade. Fyra invånare i “stor”-maktema motsvaras av fem invånare i “deras” kolonier. Och alla vet, att kolonierna
har erövrats med eld och svärd, att koloniernas befolkning behandlas
som djur och utsugs på tusen sätt (genom kapitalexport, koncessioner
etc., genom bedrägeri vid varuförsäljning, genom att den underställs den
“härskande” nationens myndigheter o.s.v. i samma stil). Den brittiska
och den franska bourgeoisin bedrar folket, då de påstår sig föra krig för
folkens och Belgiens frihet - i själva verket för de krig för att kunna
behålla de kolonier som de hejdlöst roffat åt sig. De tyska imperialiste-
9
rna skulle genast släppa Belgien o.s.v., om britterna och fransmännen
“kristligt” delade sina kolonier med dem. Det säregna i läget består i
att i detta krig avgörs koloniernas öden genom ett krig på kontinenten.
Ur den borgerliga rättvisans och den nationella frihetens (eller nationernas existensrätts) synpunkt borde Tyskland ovillkorligen ha rätt mot
Storbritannien och Frankrike, ty det har blivit “förfördelat” ifråga om
kolonierna, dess fiender förtrycker ojämförligt fler nationer än det självt,
och hos dess bundsförvant Österrike åtnjuter de förtryckta slaverna utan
tvivel större frihet än i Tsarryssland, detta verkliga “folkens fängelse”.
Men Tyskland självt för inte krig för att befria nationerna utan för att
förtrycka dem. Det är inte socialisternas sak att hjälpa den yngre och
starkare rövaren (Tyskland) att plundra de äldre och övermättade rövarna. Socialisterna bör utnyttja kampen mellan rövarna för att störta dem
alla. I detta syfte bör socialisterna framför allt säga folken sanningen,
nämligen att detta krig i trefaldig mening är ett krig mellan slavägarna
för att befästa slaveriet. Det är för det första ett krig för att befästa koloniernas träldom genom en “rättvisare” uppdelning och en fortsatt, mer
“solidarisk” utsugning av dem; för det andra för att stärka förtrycket över
främmande nationaliteter inom “stor”-makterna själva, ty både Österrike och Ryssland (Ryssland i mycket högre och värre grad än Österrike)
upprätthåller sin makt endast genom detta förtryck, som de förstärker
genom kriget; för det tredje för att befästa och förlänga löneslaveriet, ty
proletariatet är splittrat och kuvat, medan kapitalisterna har fördel härav,
eftersom de profiterar på kriget, underblåser de nationella fördomarna
och stärker reaktionen, som rest huvudet i alla länder, även de friaste och
mest republikanska.
“Kriget är en fortsättning på politiken
med andra [nämligen våldsamma] medel”
Detta bevingade uttryck härstammar från von Clausewitz, en av de
mest djuplodande författarna om krigsfrågor. Marxisterna har med rätta
alltid betraktat denna sats som den teoretiska grundvalen för åsikterna
om varje givet krigs betydelse. Marx och Engels bedömde ständigt de
olika krigen just ur denna synpunkt.
Tillämpa denna åsikt på det nuvarande kriget. Ni ser då, att regeringarna
och de härskande klasserna i Storbritannien och Frankrike, i Tyskland
och Italien, i Österrike och Ryssland under årtionden, ja nästan ett halvt
10
sekel, har bedrivit en politik som går ut på att plundra kolonier, förtrycka främmande nationer och undertrycka arbetarrörelsen. Just denna,
och endast denna, politik fortsätts i det nuvarande kriget. Bland annat i
Österrike och i Ryssland har politiken såväl i fredstid som i krigstid gått
ut på att förslava och inte att befria nationerna. I Kina, Persien, Indien
och andra avhängiga länder däremot har vi under de senaste årtionden
bevittnat en politik, som går ut på att väcka tiotals och hundratals miljoner människor till ett nationellt liv, att befria dem från de reaktionära “stor”makternas förtryck. På en sådan historisk grundval kan kriget
också i dag vara ett borgerligt progressivt, ett nationellt frihetskrig.
Det räcker med att kasta en blick på det nuvarande kriget ur den synpunkten, att det utgör en fortsättning på “stor”-makternas och deras
tongivande klassers politik för att genast se hur flagrant antihistorisk,
förljugen och hycklande den åsikten är, att det går att rättfärdiga “fosterlandsförsvarets” idé i detta krig.
Belgiens exempel
Socialchauvinisterna inom trippel- (numera kvadruppel-) ententen
(i Ryssland Plechanov & Co) åberopar sig med förkärlek på Belgiens
exempel. Men detta exempel talar emot dem. De tyska imperialisterna
kränkte skamlöst Belgiens neutralitet, vilket krigförande stater, som vid
behov trampar alla fördrag och förpliktelser under fötterna, alltid och
överallt har gjort. Låt oss anta att alla stater, som är intresserade av att
de internationella fördragen efterlevs, förklarade krig mot Tyskland och
ställde krav på att Belgien skulle bli fritt och gottgöras. I detta fall skulle
socialisterna naturligtvis sympatisera med Tysklands fiender. Men saken
är just den, att “trippel- [och kvadruppel-] ententen” inte för krig för
Belgiens skull - detta är mycket väl känt, och endast hycklare söker dölja
det. Storbritannien plundrar Tysklands kolonier och Turkiet, Ryssland
plundrar Galizien och Turkiet, Frankrike vill ha Elsass-Lothringen och
t.o.m. vänstra Rhenstranden; med Italien har ett fördrag om delning av
bytet (Albanien, Mindre Asien) ingåtts; med Bulgarien och Rumänien
pågår också köpslagan om bytets delning. I det nuvarande kriget mellan
de nuvarande regeringarna är det omöjligt att hjälpa Belgien på annat
sätt än genom att hjälpa till att strypa Österrike eller Turkiet o.s.v.! Vad
har detta med “fosterlandsförsvar” att göra?? Häri består just särdraget
hos det imperialistiska kriget, kriget mellan reaktionärt borgerliga reger-
11
ingar, som historiskt överlevt sig själva, ett krig som förs för att undertrycka andra nationer. Den som rättfärdigar deltagandet i detta krig, han
förevigar det imperialistiska förtrycket av nationerna. Den som förordar
att regeringarnas nuvarande svårigheter skall utnyttjas för kamp för den
sociala revolutionen, han försvarar verkligen alla nationers verkliga frihet, som kan genomföras endast under socialismen.
För vad krigar Ryssland?
I Ryssland har den kapitalistiska imperialismen av senaste typ helt kommit till uttryck i tsarismens politik mot Persien, Manchuriet och Mongoliet, men överhuvudtaget är det den militära och feodala imperialismen
som dominerar i Ryssland. Ingenstans i världen är majoriteten av landets
befolkning så undertryckt som i Ryssland: storryssarna utgör endast 43
procent av befolkningen, d.v.s. mindre än hälften, men alla de andra är
såsom utbördingar rättslösa. Av Rysslands 170 miljoner invånare är cirka
100 miljoner förtryckta och rättslösa. Tsarismen för krig för att erövra
Galizien och slutgiltigt strypa ukrainarnas frihet, för att erövra Armenien, Konstantinopel m m. Tsarismen ser i kriget ett medel att avleda
uppmärksamheten från det stigande missnöjet inom landet och undertrycka den växande revolutionära rörelsen. För närvarande mot. svaras
i Ryssland två storryssar av två eller tre rättslösa “utbördingar”: genom
kriget bemödar sig tsarismen att öka antalet av Ryssland förtryckta nationer, att förstärka undertryckandet av dem och därmed lamslå även
storryssarnas egen frihetskamp. Möjligheten att förtrycka och plundra
andra folk fördjupar den ekonomiska stagnationen, ty i stället för att
utveckla produktivkrafterna är den halvfeodala utsugningen av “utbördingarna” ofta en inkomstkälla. För Rysslands vidkommande har kriget
sålunda en utpräglat reaktionär och frihetsfientlig karaktär.
Vad är socialchauvinism?
Socialchauvinism innebär att försvara “fosterlandsförsvarets” idé i det
nuvarande kriget. Konsekvensen av denna idé är vidare att man skall
inställa klasskampen under kriget, rösta för krigskrediter o.s.v. I själva
verket bedriver socialchauvinisterna en antiproletär, borgerlig politik, ty
i verkligheten förfäktar de inte “fosterlandsförsvar” i betydelsen av kamp
mot utländsk förtryck utan “rätt” för de ena eller andra “stor”-makterna
12
att plundra kolonier och förtrycka andra folk. Socialchauvinisterna upprepar det borgerliga bedrägeriet mot folket att kriget förs för att försvara
nationernas frihet och existens, och därmed går de över på bourgeoisins
sida mot proletariatet. Till socialchauvinisterna hör både de, som försvarar och skönmålar regeringarna och bourgeoisin i en av de krigförande
statsgrupperna, och de som i likhet med Kautsky tillerkänner socialisterna i alla krigförande stater lika rätt att “försvara fosterlandet”. Då socialchauvinismen i verkligheten går ut på att försvara den “egna” imperialistiska bourgeoisins (eller överhuvudtaget varje imperialistisk bourgeoisis)
privilegier, förmåner, plundringar och våldshandlingar, innebär den ett
fullständigt förräderi mot alla socialistiska uppfattningar och mot det
beslut som togs vid den internationella socialistiska kongressen i Basel.
Baselmanifestet
Det manifest om kriget, som enhälligt antogs i Basel 1912, avser just det
krig mellan Storbritannien och Tyskland jämte deras nuvarande bundsförvanter, som också bröt ut 1914. Manifestet förklarar direkt, att inget
folkintresse kan rättfärdiga ett krig, som förs “till förmån för kapitalisternas profit och dynastiernas ärelystnad” på grundval av stormakternas imperialistiska rövarpolitik. Manifestet förklarar direkt, att kriget är farligt
“för regeringarna” (alla utan undantag), konstaterar deras fruktan för “en
proletär revolution” och hänvisar med största bestämdhet till det exempel, som kommunen 1871 och händelserna i oktober-december 1905
erbjuder, d.v.s. revolutionens och inbördeskrigets exempel. Baselmanifestet fastställer sålunda just för det nuvarande kriget den taktik som i internationell skala bör tillämpas i arbetarnas revolutionära kamp mot de
egna regeringarna, den proletära revolutionens taktik. Baselmanifestet
upprepar de ord i Stuttgartresolutionen, där det sägs att socialisterna i
händelse av ett krigsutbrott måste utnyttja den därigenom framkallade
“ekonomiska och politiska krisen” för att “påskynda kapitalismens fall”,
d.v.s. utnyttja regeringarnas av kriget förorsakade svårigheter och massornas vrede till gagn för den socialistiska revolutionen.
Socialchauvinisternas politik - att rättfärdiga kriget med borgerligt
frihetliga synpunkter, att godta “fosterlandsförsvaret”, rösta för krediter,
inträda i regeringar etc., etc. - är ett direkt förräderi mot socialismen
vilket, som vi längre fram skall få se, förklaras endast med att opportunismen och den nationalliberala arbetarpolitiken segrat inom de flesta
13
europeiska partierna.
Falska hänvisningar till Marx och Engels
De ryska socialchauvinisterna (med Plechanov i spetsen) åberopar sig
på Marx’ taktik under kriget 1870; de tyska socialchauvinisterna (av
typen Lensch, David & Co) åberopar sig på Engels’ uttalanden 1891
om de tyska socialisternas plikt att försvara fosterlandet i händelse av
ett krig mot Ryssland och Frankrike tillsammans; socialchauvinisterna
av Kautskys typ slutligen, vilka vill anpassa och legalisera den internationella chauvinismen, åberopar sig på att Marx och Engels, trots att de
fördömde kriget, likväl från 1854-55 till 1870-71 och 1876-77 ständigt
tog parti för den ena eller andra krigförande staten så snart kriget en
gång brutit ut.
Alla dessa hänvisningar är upprörande förvrängningar av Marx’ och
Engels’ åsikter för att behaga bourgeoisin och opportunisterna, precis
på samma sätt som anarkisterna Guillaume & Co:s skriverier förvränger
Marx’ och Engels’ åsikter för att rättfärdiga anarkismen. Kriget 1870-71
var historiskt sett ett progressivt krig från Tysklands sida till dess Napoleon III besegrats, ty denne hade tillsammans med tsaren i många år
förtryckt Tyskland genom att stödja den feodala splittringen i detta land.
Men så snart kriget övergick till plundring av Frankrike (annexionen av
Elsass-Lothringen), fördömde Marx och Engels avgjort tyskarna. Dessutom godkände Marx och Engels i början av detta krig Bebels och Liebknechts vägran att rösta för krediter och rådde socialdemokratin att inte
förena sig med bourgeoisin utan att förfäkta proletariatets självständiga
klassintressen. Att överföra bedömningen av detta borgerligt progressiva
och nationella frihetskrig på det nuvarande imperialistiska kriget betyder
att våldföra sig på sanningen. Detsamma gäller i än högre grad om kriget
1854-55 och alla andra krig under 1800-talet, då den moderna imperialismen inte fanns, då det inte förelåg mogna objektiva förutsättningar för
socialismen och inga socialistiska masspartier i något av de krigförande
länderna, d.v.s. att just de förutsättningar saknades, från vilka Baselmanifestet härledde “den proletära revolutionens” taktik i samband med ett
krig mellan stormakterna.
Den som nu åberopar sig på Marx’ ställningstagande till krigen under
den framstegsvänliga bourgeoisins epok och glömmer Marx’ ord “Arbetarna har intet fosterland” - ord som hänför sig just till den reaktion-
14
ära, utlevade bourgeoisins epok, till den socialistiska revolutionens epok
- förvränger skamlöst Marx och ersätter den socialistiska uppfattningen
med den borgerliga.
Andra internationalens sammanbrott
All världens socialister förklarade högtidligt i Basel år 1912, att de ansåg
det kommande europeiska kriget som ett “brottsligt” och ärkereaktionärt verk av alla regeringar, vilket måste påskynda sammanbrottet för kapitalismen genom att oundvikligt framkalla en revolution mot den. Kriget
kom och krisen bröt ut. I stället för en revolutionär taktik betjänade sig
de flesta socialdemokratiska partierna av en reaktionär taktik och tog
ställning för sina regeringar och sin bourgeoisi. Detta förräderi mot socialismen betyder sammanbrott för Andra internationalen (1889-1914),
och vi måste göra klart för oss vad som varit orsaken till detta sammanbrott, vad som frambringat socialchauvinismen och vad som gett den
kraft.
Socialchauvinismen är höjden av opportunism
Under Andra internationalens hela epok pågick överallt inom de socialdemokratiska partierna en kamp mellan den revolutionära och den
opportunistiska flygeln. I en rad länder skedde en sprängning längs denna linje (i Storbritannien, Italien, Nederländerna och Bulgarien). Ingen
enda marxist tvivlade på att opportunismen är uttryck för en borgerlig
politik inom arbetarrörelsen, uttryck för småbourgeoisins intressen och
intressena hos förbundet mellan en högst obetydlig minoritet av förborgerligade arbetare och “deras” bourgeoisi, vilket riktar sig mot proletärmassornas, de förtryckta massornas intressen.
De objektiva förhållandena i slutet av 1800-talet stärkte särskilt opportunismen genom att de förvandlade utnyttjandet av den borgerliga legaliteten till kryperi för den, skapade ett litet skikt av byråkrater
och aristokrater inom arbetarklassen och drog in många småborgerliga
“medlöpare” i de socialdemokratiska partiernas led.
Kriget påskyndade denna utveckling och förvandlade opportunismen
till socialchauvinism och opportunisternas hemliga förbund med bourgeoisin till ett öppet förbund. Härtill kom, att militärmyndigheterna
överallt införde krigstillstånd och satte munkorg på arbetarmassan, vars
15
gamla ledare nästan mangrant gick över till bourgeoisin.
Opportunismen och socialchauvinismen har samma ekonomiska
grundval: intressena hos ett högst obetydligt skikt av privilegierade arbetare och småbourgeoisi, vilka värnar sin privilegierade ställning, sin
“rätt” till smulor av de profiter, som “deras” nationella bourgeoisi erhållit genom att plundra andra nationer, genom de fördelar dess stormaktsställning ger o.s.v.
Opportunismen och socialchauvinismen har ett och samma ideologiska och politiska innehåll: klassamarbete i stället för klasskamp, uppgivande av de revolutionära kampmedlen, hjälp åt den “egna” regeringen
då den råkat i ett svårt läge i stället för att utnyttja dess svårigheter till
förmån för revolutionen. Om man tar alla europeiska länder tillsammans och om man inte riktar uppmärksamheten på enskilda personer
(hur auktoritativa de än må vara), så skall det visa sig att just den opportunistiska strömningen har blivit socialchauvinismens viktigaste värn,
medan en mer eller mindre konsekvent protest mot den reses nästan
överallt i revolutionärernas läger. Och tar man exempelvis grupperingen
av riktningarna på den internationella socialistiska kongressen i Stuttgart
1907, så skall det visa sig att den internationella marxismen var mot
imperialismen, medan den internationella opportunismen var för den
redan då.
Enhet med opportunisterna betyder förbund
mellan arbetarna och “deras” nationella bourgeoisi
samt den internationella revolutionära arbetarklassens splittring
Under det tidigare skedet, för kriget, ansågs opportunismen ofta vara en
“avvikelse”, en “extrem”, men dock legitim beståndsdel av det socialdemokratiska partiet. Kriget har visat, att detta är omöjligt i framtiden.
Opportunismen har blivit “full. mogen” och spelar nu för fullt sin roll
som bourgeoisins emissarie inom arbetarrörelsen. Enhet med opportunisterna har blivit rena rama hyckleriet, vilket vi kan se ett exempel på
i det tyska socialdemokratiska partiet. I alla viktiga fall (exempelvis vid
omröstningen den 4 augusti) kommer opportunisterna med sitt ultimatum, vilket de sedan driver igenom med hjälp av sina talrika förbindelser
med bourgeoisin, sin majoritet i fackförbundsstyrelserna etc. Enhet med
opportunisterna betyder nu i praktiken att arbetarklassen underordnas
16
den “egna” nationella bourgeoisin, betyder förbund med den i syfte att
undertrycka andra nationer och att kämpa för stormaktsprivilegier; den
betyder splittring av det revolutionära proletariatet i alla länder.
Hur hård kampen mot de i många organisationer dominerande opportunisterna i enskilda fall än må vara och vilka egenartade former processen att rensa arbetarpartierna från opportunister i de enskilda länderna än antar, så är denna process ofrånkomlig och fruktbringande.
Den reformistiska socialismen dör bort; den återuppstående socialismen
“kommer att bli revolutionär, oförsonlig och upprorisk” som den franske
socialisten Paul Golay träffande har uttryckt sig.
“Kautskyanismen”
Kautsky, Andra internationalens största auktoritet, erbjuder ett i högsta
grad typiskt och slående exempel på hur erkännandet av marxismen i ord
i verkligheten har lett till att den förvandlats till “struveism” eller “brentanoism”. Detta framgår också av Plechanovs exempel. Genom uppenbara sofismer berövar man marxismen dess revolutionära levande anda,
man accepterar allt hos marxismen utom de revolutionära kampmedlen,
propagandan för och förberedandet av dessa medel samt massornas fostran just i denna riktning. Kautsky söker på ett principlöst sätt “försona”
socialchauvinismens grundtanke, erkännandet av fosterlandsförsvaret i
detta krig, med en diplomatisk, skenbar eftergift åt vänstern i form av
röstnedläggning vid voteringen om krediter, orerande om sin oppositionella inställning m m.
Kautsky, som 1909 skrev en hel bok om den annalkande revolutionsepoken och om sambandet mellan krig och revolution, Kautsky, som
1912 undertecknade Baselmanifestet om att utnyttja det kommande
kriget på revolutionärt sätt, söker nu av alla krafter att rättfärdiga och
skönmåla socialchauvinismen och ansluter sig i likhet med Plechanov till
bourgeoisin för att förlöjliga all tanke på revolution, alla steg i riktning
mot en direkt revolutionär kamp.
Arbetarklassen kan inte genomföra sin världshistoriska revolutionära
roll, om den inte skoningslöst bekämpar detta överlöperi, denna karaktärslöshet, detta kryperi för opportunismen och denna exempellösa teoretiska förflackning av marxismen. Kautskyanismen är inte någon tillfällig företeelse utan en social produkt av motsättningarna inom Andra
internationalen, av att man i ord betygar sin trohet mot marxismen men
17
i handling underordnar sig opportunismen.
Denna “kautskyanismens” grundläggande falskhet tar sig olika former i skilda länder. I Nederländerna avvisar Roland-Holst idén om fosterlandsförsvar men förfäktar enhet med opportunisternas parti. I Ryssland avvisar Trotskij också denna idé men förfäktar likväl enhet med
den opportunistiska och chauvinistiska gruppen Nasja Zarja. I Rumänien förklarar Rakovskij krig mot opportunismen såsom skyldig till internationalens sammanbrott men är samtidigt beredd att erkänna det
legitima i fosterlandsförsvarets idé. Allt detta är yttringar av det onda,
som de nederländska marxisterna (Gorter och Pannekoek) har betecknat
som “passiv radikalism” och som går ut på att ersätta den revolutionära
marxismen med eklekticism i teorin och på servilitet eller vanmakt mot
opportunismen i praktiken.
Marxisternas paroll är den
revolutionära socialdemokratins paroll
Kriget har utan tvivel gett upphov till en ytterst akut kris och ökat massornas lidanden i otrolig grad. Detta krigs reaktionära karaktär och den
oförskämda lögn som bourgeoisin i alla länder serverar, då den döljer sina
roffarsyften med “nationell” ideologi - allt detta skapar oundvikligen, på
basis av den objektivt revolutionära situationen, revolutionära stämningar hos massorna. Det är vår plikt att hjälpa massorna att bli medvetna
om dessa stämningar, att fördjupa och utforma dem. Denna uppgift får
ett riktigt uttryck endast i parollen om att förvandla det imperialistiska
kriget till inbördeskrig, och varje konsekvent klasskamp under kriget,
varje seriöst genomförd taktik av “massaktioner” leder oundvikligt till
detta. Man kan inte veta huruvida en stark revolutionär rörelse kommer
att flamma upp i samband med stormakternas första eller andra imperialistiska krig, under eller efter det, men i varje fall är det vår ofrånkomliga plikt att systematiskt och orubbligt verka just i denna riktning.
Baselmanifestet hänvisar direkt till Pariskommunens exempel, d.v.s.
till hur ett krig mellan regeringar förvandlas till inbördeskrig. För ett
halvsekel sedan var proletariatet alltför svagt, de objektiva förutsättningarna för socialismen hade ännu inte mognat, det kunde inte bli fråga
om samstämmighet och samverkan mellan de revolutionära rörelserna i
alla krigförande länder, entusiasmen hos en del parisarbetare för “den nationella ideologin” (traditionen från 1792) var en småborgerlig svaghet
18
hos dem, vilken Marx på sin tid konstaterade, och en av orsakerna till
kommunens sammanbrott. Ett halvt sekel efteråt har de förhållanden,
som försvagade den dåvarande revolutionen, bortfallit och i våra dagar
är det oförlåtligt för en socialist att tolerera en vägran att handla just i
pariskommunardernas anda.
Exemplet från förbrödringen i skyttegravarna
Borgerliga tidningar i alla krigförande länder har anfört exempel på förbrödring mellan soldater från de krigförande nationerna tom i skyttegravarna. Och militärmyndigheternas (i Tyskland och Storbritannien) drakoniska förbud mot en sådan förbrödring har bevisat, att regeringarna
och bourgeoisin tillmätt den en allvarlig betydelse. Att fall av förbrödring
varit möjliga, fastän opportunismen odelat härskar inom toppskikten i
Västeuropas socialdemokratiska partier och fastän socialchauvinismen
stöds av hela den socialdemokratiska pressen och av Andra internationalens samtliga auktoriteter, visar oss hur möjligt det vore att förkorta det
nuvarande brottsliga och reaktionära slavägarkriget och att organisera
en revolutionär internationalistisk rörelse, om ett systematiskt arbete i
denna riktning utfördes, låt vara endast av vänstersocialisterna i alla krigförande länder.
Den illegala organisationens betydelse
Prominenta anarkister världen över har i detta krig blamerat sig genom
socialchauvinism (i Plechanovs och Kautskys anda) i lika hög grad som
opportunisterna. Ett nyttigt resultat av detta krig blir otvivelaktigt, att
det förintar både opportunismen och anarkismen.
I intet fall och under inga omständigheter får de socialdemokratiska
partierna avhålla sig från att utnyttja även den allra ringaste legala möjlighet att organisera massorna och propagera socialismen, men samtidigt
måste de bryta med den servila respekten för legaliteten. “Skjut ni först,
herrar borgare”, skrev Engels, varvid han anspelade just på inbördeskriget
och på nödvändigheten av att bryta mot legaliteten sedan bourgeoisin
brutit mot den. Krisen har visat, att bourgeoisin bryter mot legaliteten i
alla länder, även de friaste, och att det är omöjligt att föra massorna till
revolution utan att det skapas en illegal organisation med uppgift att
propagera, dryfta, bedöma och förbereda revolutionära kampmedel. Allt
det ärliga, som uträttas av socialisterna exempelvis i Tyskland, görs i strid
19
med den gemena opportunismen och den hycklande “kautskyanismen”,
och det görs just illegalt. I Storbritannien sänds personer till straffarbete
för tryckta uppmaningar till vägran att göra krigstjänst.
Det är förräderi mot socialismen att anse, att förnekande av illegala
propagandametoder och förlöjligande av dem i den legala pressen är
förenligt med medlemskap i det socialdemokratiska partiet.
Om den “egna” regeringens
nederlag i det imperialistiska kriget
De som förfäktar den egna regeringens seger i nuvarande krig och de
som försvarar parollen “varken seger eller nederlag” delar i lika grad socialchauvinismens ståndpunkt. I ett reaktionärt krig kan den revolutionära klassen inte annat än önska nederlag för sin regering, kan den inte
undgå att se att militära motgångar för denna regering gör det lättare att
störta den. Endast en borgare, som tror att ett av regeringarna startat krig
absolut kommer att sluta som ett krig mellan regeringarna och som önskar detta, betraktar det som en “löjlig” och “absurd” idé, att socialisterna
i alla krigförande länder skall framträda med önskan om nederlag för alla
de “egna” regering. arna. Tvärtom, just ett sådant framträdande skulle stå
i samklang med de innersta tankarna hos varje medveten arbetare och
ligga i linje med vår verksamhet, som är inriktad på att förvandla det
imperialistiska kriget till inbördeskrig.
Utan tvivel har den betydande agitation mot kriget, som bedrivits av
en del brittiska, tyska och ryska socialister, “försvagat” respektive regeringars “militära styrka”, men denna agitation lände socialisterna till heder.
Socialisterna måste klargöra för massorna, att det inte finns någon annan
räddning för dem än att på revolutionär väg störta de “egna” regeringarna och att dessa regeringars svårigheter i det nuvarande kriget måste
utnyttjas just i detta syfte.
Om pacifismen och fredsparollen
Den fredsvänliga stämningen bland massorna är ofta uttryck för en begynnande protest, indignation och insikt om krigets reaktionära karaktär. Det är alla socialdemokraters plikt att utnyttja denna stämning. De
kommer att på det ivrigaste delta i varje rörelse och varje demonstration, som växer fram på denna grund, men de kommer inte att bedra
20
folket genom att ge rum för tanken, att en fred utan annexioner, utan
förtryck av nationerna, utan plundring, utan frön till nya krig mellan
de nuvarande regeringarna och de härskande klasserna är möjlig, om en
revolutionär rörelse saknas. Ett sådant bedrägeri mot folket skulle endast
gynna de krigförande regeringarnas hemliga diplomati och deras kontrarevolutionära planer. Den som vill en varaktig och demokratisk fred
måste vara för inbördeskriget mot regeringarna och bourgeoisin.
Om nationernas självbestämmanderätt
Bourgeoisins mest spridda bedrägeri mot folket i detta krig är att den
kamouflerar sina rovgiriga syften med ideologin om “nationell befrielse”.
Britterna lovar Belgien frihet, tyskarna Polen o.s.v. Som vi har sett, är
detta i själva verket ett krig, som förs av dem som förtrycker flertalet av
nationerna i världen i syfte att befästa och utvidga detta förtryck.
Socialisterna kan inte nå sitt stora mål utan att kämpa mot allt slags nationellt förtryck. Därför måste de ovillkorligen kräva, att de socialdemokratiska
partierna i de förtryckande länderna (särskilt de så kallade stormakterna)
erkänner och förfäktar de förtryckta nationernas självbestämmanderätt, och
just i detta ords politiska mening, d.v.s. deras rätt till politiskt avskiljande.
Den socialist, som tillhör en stormaktsnation eller en nation, som besitter
kolonier, och inte förfäktar denna rätt, är en chauvinist.
Att förfäkta denna rätt innebär ingalunda någon uppmuntran att bilda småstater, utan leder tvärtom till ett friare, djärvare och därför vidare
och allmännare bildande av storstater och statsförbund, vilka är fördelaktigare för massorna och bättre motsvarar den ekonomiska utvecklingen.
Socialisterna från de förtryckta nationerna måste i sin tur ovillkorligen kämpa för fullständig (inklusive organisatorisk) enhet mellan de
förtryckta och förtryckande nationaliteternas arbetare. Idén om en nations rättsliga avskiljande från en annan (den s.k. kulturell-nationella
autonomin, som propageras av Bauer och Renner) är en reaktionär idé.
Imperialismen är en epok, då all världens nationer utsätts för ett ständigt ökande förtryck från en handfull “stora” makter, och därför är det
omöjligt att kämpa för den socialistiska internationalistiska revolutionen
mot imperialismen om man inte erkänner nationernas självbestämmanderätt. “Ett folk, som förtrycker andra, kan inte frigöra sig självt” (Marx och
Engels). Ett proletariat, som tolererar en aldrig så obetydlig våldshandling
av “sin” nation mot andra nationer, kan inte vara socialistiskt.
21
Kapitel II
Klasser och partier i ryssland
Bourgeoisin och kriget
I ett avseende har den ryska regeringen inte sackat efter sina europeiska
kolleger: i likhet med dem har den förmått att i stor stil föra “sitt” folk
bakom ljuset. En väldig, vidunderlig apparat av lögner och humbug
drogs igång också i Ryssland för att infektera massorna med chauvinism och skapa intryck av att tsarregeringen för ett “rättvist” krig, att den
osjälviskt försvarar “de slaviska bröderna” o.s.v.
Godsägarklassen samt handels- och industribourgeoisins överskikt
har ivrigt stött tsarregeringens krigspolitik. De väntar med rätta att delningen av det turkiska och det österrikiska arvet skall ge dem enorma
materiella fördelar och privilegier. En hel rad av deras kongresser njuter
redan i förväg av de profiter, som skulle strömma in i deras fickor om
tsararmen segrade. Dessutom begriper reaktionärerna mycket väl, att om
det finns något som ännu kan uppskjuta Romanovmonarkins fall och
hejda den nya revolutionen i Ryssland, så är det endast ett för tsaren
segerrikt yttre krig.
Vida skikt av “mellan”-bourgeoisin i städerna, av de borgerliga intellektuella och utövarna av fria yrken m.fl. var - åtminstone i början av
kriget - också besmittade av chauvinism. Den liberala bourgeoisins parti
i Ryssland - kadeterna - har helt och oförbehållsamt stött tsarregeringen.
På utrikespolitikens område är kadeterna sedan länge ett regeringsparti.
Panslavismen, med vars hjälp tsardiplomatin redan upprepade gånger
utfört sina storstilade politiska svindlerier, har blivit kadeternas officiella
ideologi. Den ryska liberalismen har urartat till nationalliberalism. Den
tävlar med de svarta hundradena i “patriotism” och röstar alltid villigt
för militarismen, marinismen m m. I den ryska liberalismens läger kan
man iaktta ungefär samma företeelse som i Tyskland på 70-talet, då den
“frisinnade” liberalismen råkade i förfall och ur sina led frambringade
det nationalliberala partiet. Den ryska liberala bourgeoisin har definitivt
beträtt kontrarevolutionens väg. RSDAP:s ståndpunkt i denna fråga har
helt bekräftats. Verkligheten har krossat våra opportunisters åsikt, att
den ryska liberalismen alltjämt är en drivkraft för revolutionen i Ryssland.
22
Bland bönderna har den härskande klicken också lyckats framkalla en
chauvinistisk stämning med hjälp av den borgerliga pressen, prästerskapet o.s.v. Men allt efter som soldaterna återvänder från slagfältet, kommer stämningen på landsbygden oundvikligt att slå om till nackdel för
tsarmonarkin. De borgerligt demokratiska partier, som har kontakt med
bönderna, har inte förmått hålla stånd mot den chauvinistiska vågen.
Trudovikpartiet vägrade i riksduman att rösta för krigskrediter. Men genom sin ledare Kerenskij lät det framföra en “patriotisk” deklaration,
som kom monarkin ytterst väl till pass. “Narodnikernas” hela legala press
rättade sig i allmänhet efter liberalerna. Även den borgerliga demokratins vänsterflygel - det s.k. socialistrevolutionära partiet, som är anslutet till Internationella socialistiska byrån - följde i samma ström. Detta
partis representant i ISB, hr Rubanovitj, framträder som en öppen socialchauvinist. Hälften av detta partis ombud på “entent”-socialisternas
konferens i London röstade för en chauvinistisk resolution (medan den
andra hälften lade ned sina röster). I socialistrevolutionärernas illegala
press (tidningen Novosti m.fl.) dominerar chauvinisterna. Revolutionärerna “från borgerlig miljö”, d.v.s. borgerliga revolutionärer, som inte har
någon förbindelse med arbetarklassen, har lidit ett mycket svårt skeppsbrott i detta krig. Kropotkins, Burtsevs och Rubanovitjs sorgliga öde är
synnerligen betecknande.
Arbetarklassen och kriget
Den enda klass i Ryssland, som man inte lyckats infektera med chauvinism, är proletariatet. De enskilda excesser som förekom i början av kriget
berörde endast de okunnigaste arbetarskikten. Arbetarnas deltagande i de
tyskfientliga kravallerna i Moskva har blivit starkt överdrivet. I det stora
hela har Rysslands arbetarklass visat sig vara immun mot chauvinismen.
Detta förklaras av det revolutionära läget i landet och av proletariatets
allmänna levnadsförhållanden i Ryssland.
Åren 1912-14 markerade början till ett nytt storslaget revolutionärt
uppsving i Ryssland. Vi blev ånyo vittnen till en väldig strejkrörelse utan
motstycke i världen. Den revolutionära masstrejken 1913 omfattade
enligt lägsta beräkning halvannan miljon deltagare, och 1914 översteg
antalet strejkande två miljoner och närmade sig 1905 års nivå. Strax före
krigsutbrottet hade redan de första barrikadstriderna ägt rum i Petersburg.
23
Rysslands socialdemokratiska arbetarparti, som var illegalt, fullgjorde
sin plikt mot internationalen. Det höll internationalismens fana med
säker hand. Vårt parti hade för länge sedan i organisatoriskt avseende
brutit med de opportunistiska grupperna och elementen. Opportunismen och “legalism till varje pris” utgjorde ingen black om foten för vårt
parti. Och denna omständighet hjälpte det att fullgöra sin revolutionära
plikt - liksom brytningen med Bissolatis opportunistiska parti också var
till hjälp för de italienska kamraterna.
Det allmänna läget i vårt land gynnar ingalunda den “socialistiska”
opportunismen bland arbetarmassorna. I Ryssland ser vi en hel rad nyanser av opportunismen och reformismen bland de intellektuella, inom
småbourgeoisin etc. Men den utgör en försvinnande minoritet inom
de politiskt aktiva arbetarskikten. Skiktet av privilegierade arbetare och
tjänstemän är mycket svagt hos oss. Någon legalitetsdyrkan har inte kunnat uppkomma hos oss. Likvidatorerna (opportunisternas av Axelrod,
Potresov, Tjerevanin, Maslov m.fl. ledda parti) hade före kriget inget
betydande stöd bland arbetarmassorna. Valen till fjärde riksduman resulterade i att samtliga sex arbetardeputerade som valdes var motståndare
till likvidatorriktningen. Upplagesiffrorna och penninginsamlingarna
för den legala arbetarpressen i Petrograd och Moskva har ovederläggligt
visat, att fyra femtedelar av de medvetna arbetarna vänder sig mot opportunismen och likvidatorriktningen.
Sedan krigsutbrottet har tsarregeringen häktat och förvisat tusentals
och åter tusentals avancerade arbetare, medlemmar av vårt illegala RSDAP. Denna omständighet jämte införandet av krigstillstånd i landet,
indragningen av våra tidningar m m har hämmat rörelsen. Men vårt
parti fortsätter likväl sin illegala revolutionära verksamhet. I Petrograd
utger vårt partis kommitté den illegala tidningen Proletarskij Golos.
Artiklar från centralorganet Sotsial-Demokrat, som utkommer i utlandet, avtrycks i Petrograd och sänds ut till landsorten. Det utfärdas
illegala proklamationer, som sprids också i kasernerna. På olika undangömda platser utanför staden hålls illegala arbetarmöten. På senaste
tiden har stora metallarbetarstrejker brutit ut i Petrograd. I samband
med dessa strejker har vår kommitté i Petrograd utfärdat flera upprop
till arbetarna.
24
Rysslands socialdemokratiska
arbetargrupp i riksduman och kriget
År 1913 ägde en sprängning rum bland de socialdemokratiska deputeradena i riksduman. På ena sidan stod opportunismens sju anhängare,
ledda av Tjcheidze. De hade valts i sju ickeproletära guvernement, där
antalet arbetare uppgick till 214 000. På andra sidan stod sex deputerade, alla från arbetarkurian, vilka valts i Rysslands största industricentra,
där arbetarnas antal uppgick till 1 008 000.
Den främsta meningsbrytningen gällde frågan om den revolutionära
marxismens taktik eller den opportunistiska reformismens taktik. I praktiken yttrade sig meningsbrytningen framför allt i arbetet utanför parlamentet bland massorna. Detta arbete måste i Ryssland bedrivas illegalt,
om de som bedrev det ville stå kvar på revolutionär grundval. Tjcheidzes
fraktion förblev den trognaste bundsförvanten till likvidatorerna, vilka
förkastade det illegala arbetet, och försvarade dem i alla samtal med arbetarna och på alla möten. Härav sprängningen. De sex deputerade bildade RSDA-gruppen. Ett års verksamhet har ovedersägligt visat, att det
övervägande flertalet av de ryska arbetarna stöder just denna grupp.
Vid krigsutbrottet framträdde meningsbrytningen ytterst markant.
Tjcheidzes fraktion inskränkte sig till verksamhet i parlamentet. Den
röstade inte för krediter, ty om den hade gjort det skulle den ha utlöst en
indignationsstorm mot sig själv bland arbetarna. (Vi har sett, att i Ryssland röstade inte ens de småborgerliga trudovikerna för krediter.) Men
fraktionen protesterade inte heller mot socialchauvinismen.
Annorlunda uppträdde RSDA-gruppen, som uttryckte vårt partis
politiska linje. Den förde ut protesten mot kriget till arbetarklassens
djupaste skikt, den bedrev antiimperialistisk propaganda bland de ryska
proletärernas breda massor.
Gruppen rönte mycket varm resonans hos arbetarna - vilket injagade
skräck hos regeringen och föranledde den att i flagrant strid med sina
egna lagar häkta våra kamrater deputerade och döma dem till livstids
förvisning i Sibirien. Redan i det första officiella meddelandet om våra
kamraters häktning förklarade tsarregeringen:
“En alldeles särskild ställning i detta avseende intog några medlemmar av de socialdemokratiska föreningarna, vilka satt som mål för sin
verksamhet att undergräva Rysslands värnkraft genom agitation mot
kriget, medelst illegala upprop och muntlig propaganda.”
25
På Vanderveldes kända appell om att “temporärt” inställa kampen
mot tsarismen - av utsagorna från den tsaristiska envoyén i Belgien, furst
Kudasjev, har det nu blivit känt att Vandervelde inte skrev denna appell
ensam utan i samarbete med nämnde tsaristiske envoyé - gav endast vårt
parti, företrätt av sin centralkommitté, ett avvisande svar. Likvidatorernas ledande centrum var ense med Vandervelde och förklarade officiellt i
pressen, att det “i sin verksamhet inte motarbetar kriget”.
Tsarregeringens främsta anklagelse mot våra kamrater deputerade var,
att de propagerade detta avvisande svar till Vandervelde bland arbetarna.
Vid rättegången framställde den tsaristiske statsåklagaren, hr Nenarokomov, de tyska och franska socialisterna som förebild för våra kamrater.
“De tyska socialdemokraterna röstade”, sade han, “för krigskrediterna
och visade sig vara regeringens vänner. Så handlade de tyska socialdemokraterna men inte den ryska socialdemokratins sorgliga riddare ...
Belgiens och Frankrikes socialister glömde enigt sina stridigheter med de
andra klasserna, glömde partitvisterna och ställde sig utan tvekan under
fanorna.” Men medlemmarna i RSDA-gruppen handlade på annat sätt
genom att rätta sig efter direktiven från partiets centralkommitté ...
Rättegången rullade upp en imponerande bild av vårt partis breda illegala antikrigsagitation bland proletariatets massor. Tsardomstolen lyckades givetvis inte på långt när “uppdaga” våra kamraters hela verksamhet
på detta område. Men också det som uppdagades visade hur mycket som
gjorts under några få månader.
Vid rättegången upplästes illegala upprop från våra grupper och
kommittéer mot kriget och för den internationalistiska taktiken. Från
de medvetna arbetarna runt om i Ryssland sträckte sig trådar till medlemmarna i RSDA-gruppen, och denna bemödade sig att i mån av sina
krafter hjälpa arbetarna att bedöma kriget från marxismens ståndpunkt.
Kamrat Muranov, deputerad för arbetarna i Charkovguvernementet,
sade vid rättegången:
“Då jag förstod, att folket inte sänt mig till riksduman för att nöta dumastolen, reste jag omkring för att på ort och ställe lära känna stämningarna hos arbetarklassen.” Han medgav vidare inför rätta, att han åtagit
sig funktionen som illegal agitator för vårt parti och att han i Uralområdet organiserat en arbetarkommitté vid Verchne-Isetskverken och på
andra platser. Rättegången visade, att RSDA-gruppens medlemmar efter
krigsutbrottet i propagandasyfte hade rest omkring nästan överallt i Rys-
26
sland samt att Muranov, Petrovskij, Badajev m.fl. hade anordnat talrika
arbetarmöten, vid vilka resolutioner mot kriget o.s.v. antagits.
Tsarregeringen hotade de åtalade med dödsstraff. På grund härav uppträdde inte alla av dem vid själva rättegången så modigt som kamrat
Muranov. De försökte göra det svårt för de tsaristiska åklagarna att få till
stånd en fällande dom mot dem. Detta utnyttjar nu de ryska socialchauvinisterna på ett otillständigt sätt för att skymma undan det väsentliga i
frågan: vilken parlamentarism har arbetarklassen behov av?
Parlamentarismen erkänns av Südekum och Heine, Sembat och Vaillant, Bissolati och Mussolini, Tjcheidze och Plechanov. Parlamentarismen erkänns också av våra kamrater i RSDAgruppen, den erkänns av
de bulgariska och italienska kamraterna, som brutit med chauvinisterna.
Men det finns olika slag av parlamentarism. En del använder den parlamentariska arenan för att ställa sig in hos sina regeringar eller i bästa fall
för att två sina händer, såsom Tjcheidze-fraktionen gör. Andra använder
parlamentarismen för att förbli revolutionärer in i det sista, för att även
under de svåraste förhållanden fullgöra sin plikt som socialister och internationalister. Några förs genom sin parlamentariska verksamhet till
ministerbänken, andra åter till fängelse, till förvisning, till straffarbete.
En del tjänar bourgeoisin, andra tjänar proletariatet. En del är socialimperialister. Andra är revolutionära marxister.
27
Kapitel III
Internationalens återupprättande
Hur skall internationalen återupprättas? Först några ord om hur internationalen inte bör återupprättas.
Socialchauvinisternas och “centrums” metod
Naturligtvis är socialchauvinisterna i alla länder stora “internationalister”! De har ända sedan krigsutbrottet tyngts av omsorgen om internationalen. Å ena sidan försäkrar de, att talet om internationalens sammanbrott är “överdrivet”. I själva verket har det inte hänt någonting särskilt.
Lyssna bara till Kautsky: internationalen är helt enkelt “ett instrument
för fredstid”, det är naturligt att detta instrument visade sig inte riktigt
hålla måttet under krigstid. A andra sidan har socialchauvinisterna i alla
länder funnit ett mycket enkelt - och framför allt ett internationellt medel för att klara sig ur det läge som uppstått. Medlet är mycket enkelt:
man bör bara invänta krigets slut, till dess bör socialisterna i varje land
försvara sitt “fosterland” och stödja “sin” regering, men efter krigsslutet
bör man ge varandra ömsesidig “amnesti” och erkänna att alla haft rätt,
att vi i fredstid lever som bröder men i krigstid - exakt i enlighet med de
och de resolutionerna - uppmanar vi de tyska arbetarna att förinta sina
franska bröder och omvänt.
Kautsky, Plechanov, Victor Adler och Heine är alla lika ense om detta.
Victor Adler skriver, att “då vi genomgått denna hårda tid, blir det vår
första plikt att inte ta varandra på orden”. Kautsky påstår, att “på inget
håll har hittills hörts uttalanden av allvarligt syftande socialister, vilka
skulle ge anledning till farhågor” för internationalens öde. Plechanov
säger, att “det är obehagligt att trycka händer [de tyska socialdemokraternas] som luktar blod från oskyldigt dödade”. Men samtidigt förordar
han “amnesti”: “Här blir det helt på sin plats”, skriver han, “att låta förnuftet råda över hjärtat. För sin stora saks skull måste internationalen
beakta även försenade beklaganden.” Heine betecknar i Sozialistische
Monatshefte Vanderveldes uppförande som “manligt och stolt” och
framställer honom som ett föredöme för de tyska vänstermännen.
Kort sagt: tillsätt, när kriget är slut, en kommission bestående av
Kautsky och Plechanov, Vandervelde och Adler, och i en handvändning
28
kommer då en “enhällig”, i den ömsesidiga amnestins anda hållen resolution att avfattas. Tvisten slätas lyckligt och väl över. I stället för att
hjälpa arbetarna att få klarhet i vad som hänt, kommer man att lura dem
med en fiktiv “enhet” på papperet. En sammanslutning mellan socialchauvinisterna och hycklarna i alla länder kommer att utges som internationalens återupprättande.
Vi bör inte dölja för oss själva att faran för ett sådant “återupprättande” är mycket stor. Socialchauvinisterna i alla länder är i lika hög grad
intresserade härav. Alla är de lika obenägna att låta arbetarmassorna i
deras länder själva skaffa sig klarhet i frågan: socialism eller nationalism?
Alla är de i lika hög grad intresserade av att skyla över varandras synder.
Ingen av dem kan föreslå något annat än vad virtuosen i “internationalistiskt” hyckleri, Kautsky, föreslår.
Ändå ägnas denna fara föga uppmärksamhet. Under ett krigsår har
vi sett en rad försök att återställa de internationalistiska förbindelserna.
Vi skall inte tala om konferenserna i London och Wien, där utpräglade
chauvinister samlades för att hjälpa generalstaberna och bourgeoisin
i sitt respektive “fosterland”. Vi åsyftar konferenserna i Lugano och
Köpenhamn, internationella kvinnokonferensen och internationella ungdomskonferensen. Dessa möten var besjälade av de bästa önskningar.
Men de såg inte alls den fara vi nyss nämnde. De drog inte upp någon
internationalisternas kamplinje. De påvisade inte för proletariatet den
fara som hotar det från det socialchauvinistiska sättet att “återupprätta”
internationalen. I bästa fall inskränkte de sig till att upprepa gamla resolutioner utan att påvisa för arbetarna, att socialismens sak är hopplös om
man inte bekämpar socialchauvinisterna. I bästa fall innebar de på stället
marsch.
Sakläget inom oppositionen
Det råder inget tvivel om att sakläget inom den tyska socialdemokratiska
oppositionen erbjuder det allra största intresse för alla internationalister.
Den officiella tyska socialdemokratin, som var det starkaste och ledande
partiet inom Andra internationalen, tillfogade den internationella arbetarorganisationen det mest kännbara slaget. Men samtidigt framträdde
också den starkaste oppositionen inom den tyska socialdemokratin.
Bland de stora europeiska partierna var det tyska det, där de kamrater
som förblivit socialismens fana trogna, först höjde sin röst till en kraftig
29
protest. Med glädje läste vi tidskrifterna Lichtstrahlen och Die Internationale. Ännu större glädje beredde oss underrättelsen om att man i
Tyskland spred illegala revolutionära upprop, exempelvis uppropet “Huvudfienden står i det egna landet”. Detta vittnade om att socialismens
anda ännu är levande bland de tyska arbetarna, att det ännu finns människor i Tyskland, som förmår värna den revolutionära marxismen.
Splittringen inom den nutida socialismen har påtagligast framträtt
inom den tyska socialdemokratin. Där framträder tre strömningar
synnerligen tydligt: opportunisterna-chauvinisterna, som ingenstädes
sjunkit så djupt i förfall och överlöperi som i Tyskland; det kautskyanska
“centrum”, som här visat sig vara helt ur stånd att spela någon annan roll
än att vara dräng åt opportunisterna; och slutligen vänstern, som är de
enda socialdemokraterna i Tyskland.
Vi är givetvis mest intresserade av sakläget inom den tyska vänstern.
I den ser vi våra kamrater, i den ser vi alla internationalistiska elements
hopp.
Hur är då läget där?
Tidskriften Die Internationale hade absolut rätt då den förklarade,
att den tyska vänstern alltjämt genomgår en jäsningsprocess, att stora
omgrupperingar ännu förestår och att den har både mer beslutsamma
och mindre beslutsamma element i sina led.
Vi ryska internationalister gör naturligtvis inte det minsta anspråk på
rätt att blanda oss i de interna angelägenheterna hos våra kamrater inom
den tyska vänstern. Vi förstår, att endast de själva är fullt kompetenta att
bestämma sina metoder i kampen mot opportunisterna med hänsyn till
tids- och platsförhållandena. Vi anser det blott vara vår rätt och plikt att
öppet uttala vår åsikt om sakläget.
Vi är övertygade om att den som skrivit ledaren i tidskriften Die
Internationale hade alldeles rätt, då han påstod att det kautskyanska
“centrum” vållar marxismen större skada än vad den ohöljda socialchauvinismen gör. Den som nu skymmer undan meningsskiljaktigheterna,
som under marxismens skylt nu förkunnar för arbetarna detsamma
som kautskyanismen förkunnar, han söver arbetarna och är skadligare
än Südekum, Heine & Co, vilka ställer frågan på sin spets och tvingar
arbetarna att sätta sig in i saken.
Det klander mot “instanserna”, som Kautsky och Haase på senare
30
tid tillåtit sig, bör inte vilseleda någon. Meningsskiljaktigheterna mellan
dem och Scheidemanns anhängare är inte av principiell natur. De förra
anser, att Hindenburg och Mackensen redan har segrat och att man nu
kan tillåta sig lyxen att protestera mot annexionerna. De senare anser, att
Hindenburg och Mackensen ännu inte har segrat och att man därför bör
“hålla ut ända till slutet”.
Kautskyanismen bekämpar “instanserna” endast skenbart, och det
just för att efter kriget kunna beslöja den principiella tvisten för arbetarna och sudda över hela saken med en uppstyltad resolution nr 1001, hållen i en vag “vänster”-anda, som diplomaterna i Andra internationalen
är sådana mästare i.
Det är helt begripligt, att den tyska oppositionen i sin svåra kamp
mot “instanserna” måste utnyttja också detta kautskyanismens principlösa klander. Men en negativ inställning till nykautskyanismen måste
alltjämt vara proberstenen för varje internationalist. Endast den är verkligen en internationalist, som kämpar mot kautskyanismen och som
förstår, att “centrum” även efter den skenbara vändning som dess ledare
företagit förblir chauvinisternas och opportunisternas bundsförvant i
principiellt avseende.
Av mycket stor betydelse är vår inställning till de vacklande elementen
i internationalen överhuvudtaget. Dessa element - huvudsakligen socialister med pacifistisk anstrykning - finns både i de neutrala länderna
och i några krigförande länder (i Storbritannien exempelvis Oavhängiga
arbetarpartiet). Dessa element kan slå följe med oss. Det är nödvändigt
att gå samman med dem mot socialchauvinisterna. Men man bör hålla
i minnet, att de endast slår följe, att dessa element vid internationalens
återupprättande i det viktigaste och väsentligaste inte kommer att gå
med oss utan mot oss, att de kommer att gå samman med Kautsky,
Scheidemann, Vandervelde och Sembat. På internationella konferenser
får vi inte inskränka vårt program till det, som är acceptabelt för dessa
element. Annars kommer vi själva att råka i fångenskap hos de vacklande pacifisterna. Så hände exempelvis på internationella kvinnokonferensen i Bern. Den tyska delegationen, som stödde kamrat Clara Zetkins
ståndpunkt, spelade faktiskt “centrums” roll på denna konferens. Kvinnokonferensen uttalade endast sådant som var acceptabelt för ombuden
från det opportunistiska nederländska Troelstrapartiet och för ombuden
från ILP (Oavhängiga arbetarpartiet), vilket - inte att förglömma - på
31
“entente”-chauvinisternas konferens i London röstade för Vanderveldes
resolution. Vi betygar ILP vår största aktning för dess modiga kamp mot
den brittiska regeringen under kriget. Men vi vet att detta parti inte
stått och inte står på marxismens grund. Och vi anser, att det för närvarande är den socialdemokratiska oppositionens huvuduppgift att höja
den revolutionära marxismens fana, att fast och bestämt delge arbetarna
vår uppfattning om de imperialistiska krigen och att framföra parollen
om revolutionära massaktioner, d.v.s. att göra de imperialistiska krigens
epok till början på en inbördeskrigens epok.
Trots allt finns det revolutionära socialdemokratiska element i många
länder. De finns i Tyskland, i Ryssland, i Skandinavien (en inflytelserik riktning, som representeras av kamrat Höglund), i Balkanländerna
(det bulgariska “tesnjaker”- partiet), i Italien, i Storbritannien (en del
av Brittiska socialistiska partiet), i Frankrike (Vaillant har själv erkänt i
l’Humanite att han fått protestbrev från internationalister, men han har
inte publicerat ett enda av dem i dess helhet), i Nederländerna (tribunisterna) o.s.v. Att sammansluta dessa marxistiska element - hur fåtaliga de
än må vara till en början - och å deras vägnar erinra om den äkta socialismens ord, som nu råkat i glömska, att uppmana arbetarna i alla länder
att bryta med chauvinisterna och sluta upp kring marxismens gamla fana
- det är dagens uppgift.
Konferenserna med så kallade aktionsprogram har hittills endast utmynnat i att den enkla pacifismens program mer eller mindre fullständigt proklamerats på dessa konferenser. Marxismen är inte pacifism. Det
är nödvändigt att kämpa för snarast möjliga slut på kriget. Men endast
om man uppmanar till revolutionär kamp får kravet om “fred” en proletär innebörd. Utan en rad revolutioner är den så kallade demokratiska
freden en kälkborgerlig utopi. Ett verkligt aktionsprogram skulle endast
kunna utgöras av ett marxistiskt program, vilket gav massorna uttömmande och klart besked om vad som hänt, klargjorde vad imperialismen
är och hur den skall bekämpas, öppet uttalade att det är opportunismen
som lett till Andra internationalens sammanbrott och öppet uppmanade
till att bygga upp en marxistisk international utan opportunisterna och
mot dem. Endast ett sådant program, som visade att vi tror på oss själva
och på marxismen, att vi förklarar kamp på liv och död mot opportunismen, skulle förr eller senare tillförsäkra oss de verkliga proletärmassornas
sympati.
32
Rysslands socialdemokratiska arbetarparti
och den tredje internationalen
RSDAP avskilde sig för länge sedan från sina opportunister. De ryska
opportunisterna har nu dessutom blivit chauvinister. Detta endast stärker oss i uppfattningen, att en brytning med dem är nödvändig i socialismens intresse. Vi är övertygade om att de nuvarande meningsskiljaktigheterna mellan socialdemokraterna och socialchauvinisterna absolut
inte är mindre än vad meningsskiljaktigheterna mellan socialisterna och
anarkisterna var, då socialdemokraterna skilde sig från de senare. Opportunisten Monitor hade rätt då han skrev i tidskriften Preussische Jahrbücher, att den nuvarande enheten är förmånlig för opportunisterna
och för bourgeoisin, emedan den tvingar vänsterelementen att underordna sig chauvinisterna och hindrar arbetarna att orientera sig i stridigheterna och att skapa ett parti som är deras eget, ett verkligt arbetarparti,
ett verkligt socialistiskt parti. Vi är djupt övertygade om att det under
nuvarande förhållanden är en revolutionärs främsta plikt att bryta med
opportunisterna och chauvinisterna - på samma sätt som brytningen
med de gula, med antisemiterna, med de liberala arbetarförbunden o.s.v.
var nödvändig just för att snarast möjligt upplysa de efterblivna arbetarna och dra in dem i det socialdemokratiska partiets led.
Enligt vår mening borde den tredje internationalen bildas just på en
sådan revolutionär basis. Frågan huruvida det är ändamålsenligt att bryta
med socialchauvinisterna existerar inte för vårt parti. För dess vidkommande är denna fråga oåterkalleligt avgjord. För vårt parti existerar endast frågan huruvida denna brytning kan genomföras i internationell
skala under den närmaste tiden.
Det är alldeles klart, att för att åstadkomma en internationell marxistisk organisation krävs det beredvillighet att bilda självständiga marxistiska partier i olika länder. Tyskland, den äldsta och starkaste arbetarrörelsens land, har avgörande betydelse. Den närmaste framtiden
kommer att visa huruvida förutsättningarna för att bilda en ny, marxistisk international redan mognat. Om så är fallet, kommer vårt parti med
glädje att inträda i en sådan, från opportunism och chauvinism befriad
international, den tredje internationalen. Om så inte är fallet, kommer
detta att visa, att det ännu krävs en mer eller mindre långvarig evolution
för denna befrielse. Och då kommer vårt parti att utgöra den yttersta
oppositionen inom den gamla internationalen - till dess att det i olika
33
länder skapats underlag för en på den revolutionära marxismens grund
vilande internationell arbetarassociation.
Vi vet inte och kan inte veta, hur utvecklingen på den internationella
arenan kommer att förlöpa under de närmaste åren. Men vad vi säkert
vet och vad vi är orubbligt övertygade om, det är att vårt parti i vårt
land bland vårt proletariat outtröttligt kommer att arbeta i den nämnda
riktningen och med hela sin dagliga verksamhet bygga upp den ryska
sektionen av en marxistisk international.
Hos oss i Ryssland råder det inte heller någon brist på öppna socialchauvinister och “centrum”-grupper. De kommer att kämpa mot att en
marxistisk international bildas. Vi vet att Plechanov i princip intar samma ståndpunkt som Südekum och redan nu räcker honom handen. Vi
vet att den av Axelrod ledda så kallade Organisationskommittén förkunnar kautskyanismen på rysk botten. I hägn av arbetarklassens enhet
propagerar dessa personer enhet med opportunisterna och genom dem
med bourgeoisin. Men allt vad vi vet om den nuvarande arbetarrörelsen
i Ryssland inger oss full tillförsikt om att Rysslands medvetna proletariat
liksom tidigare kommer att stå kvar på vårt partis sida.
Kapitel IV
Historien om socialdemokratins splittring
och dess nuvarande läge i Ryssland
Rysslands socialdemokratiska arbetarpartis ovan skildrade taktik i förhållande till kriget utgör det oundvikliga resultatet av socialdemokratins
trettioåriga utveckling i Ryssland. Denna taktik och likaså socialdemokratins nuvarande läge i vårt land kan man inte förstå som sig bör,
om man inte sätter sig in i vårt partis historia. Därför måste vi också här
erinra läsaren om de viktigaste fakta i denna historia.
Som idéströmning uppstod socialdemokratin 1883, då de socialdemokratiska åsikterna, tillämpade på Ryssland, för första gången systematiskt framlades utomlands av gruppen Arbetets frigörelse. Fram
till början av 90-talet förblev socialdemokratin en idéströmning, utan
förbindelse med någon massomfattande arbetarrörelse i Ryssland. I början av 90-talet gjorde det sociala uppsvinget, jäsningen och strejkrörelsen
bland arbetarna socialdemokratin till en aktiv politisk kraft, som var
oupplösligt förbunden med arbetarklassens kamp (såväl den ekonomiska
som den politiska). Och vid samma tid började socialdemokratins splittring i ekonomieter och iskraiter.
Ekonomisterna och den gamla Iskra (1894-1903)
Ekonomismen var en opportunistisk strömning i den ryska socialdemokratin. Dess politiska väsen sammanfattades i programmet “den ekonomiska kampen för arbetarna, den politiska kampen för liberalerna”.
Dess viktigaste teoretiska stöd var den s.k. legala marxismen eller struveismen, vilken “bekände sig” till en “marxism” som var fullständigt
rensad från all revolutionär anda och anpassad till den liberala bourgeoisins behov. Ekonomisterna åberopade sig på att arbetarmassorna i
Ryssland var outvecklade, förklarade att de ville “gå med massorna” och
reducerade därför arbetarrörelsens uppgifter och omfattning till ekonomisk kamp och politiskt stöd åt liberalismen; några självständiga politiska eller några som helst revolutionära uppgifter ställde de sig inte.
Den gamla Iskra (1900-03) förde en segerrik kamp mot ekonomismen, för den revolutionära socialdemokratins principer. Det medvetna proletariatets alla bästa krafter tog ställning för Iskra. Några år
34
35
före revolutionen framlade socialdemokratin ett ytterst konsekvent och
kompromisslöst program. Och klassernas kamp, massornas handlande
under revolutionen 1905 bekräftade att detta program var riktigt. Ekonomisterna anpassade sig till massornas efterblivenhet. Iskra fostrade en
arbetarnas förtrupp, som var i stånd att föra massorna framåt. De argument, som socialchauvinisterna idag framför (att man måste ta hänsyn
till massorna, att imperialismen är progressiv, att revolutionärerna hyser
“illusioner” m m), har alla redan tidigare framförts av ekonomisterna.
Den opportunistiska förvrängningen av marxismen till struveism lärde
det socialdemokratiska Ryssland känna redan för 20 år sedan.
Mensjevismen och bolsjevismen (1903-08)
Den borgerligt demokratiska revolutionens skede gav upphov till en ny
kamp mellan strömningarna inom socialdemokratin, en kamp som var
en direkt fortsättning på den föregående. Ekonomismen omvandlade sig
till mensjevism. Värnandet av den gamla Iskras revolutionära taktik gav
upphov till bolsjevismen.
Under de stormfyllda åren 1905-07 var mensjevismen en opportunistisk
strömning, som stöddes av de liberala borgarna och som förde in liberalt
borgerliga tendenser i arbetarrörelsen. Denna strömnings grundinställning var att anpassa arbetarklassens kamp till liberalismen. Bolsjevismen
däremot ställde de socialdemokratiska arbetarna inför uppgiften att trots
liberalismens vacklan och svek resa de demokratiska bönderna till revolutionär kamp. Såsom mensjevikerna själva upprepade gånger erkänt,
följde arbetarmassorna bolsjevikerna i alla de största aktionerna under
revolutionen.
Revolutionen 1905 prövade, stärkte, fördjupade och stålsatte den obrottsligt revolutionära socialdemokratiska taktiken i Ryssland. Klassernas och partiernas öppna aktioner avslöjade gång på gång sambandet
mellan den socialdemokratiska opportunismen (mensjevismen) och liberalismen.
Marxismen och likvidatorriktningen (1908-14)
Under det kontrarevolutionära skedet ställdes återigen - denna gång i
en helt ny form - frågan om socialdemokratins opportunistiska och dess
revolutionära taktik på dagordningen. Mensjevismens huvudströmning
36
gav, trots protesterna från många av dess bästa talesmän, upphov till
likvidatorriktningen - avståndstagande från kampen för en ny revolution
i Ryssland, från den illegala organisationen och verksamheten, föraktfullt gyckel med “det underjordiska arbetet”, med parollen om republik
o.s.v. En grupp legala medarbetare i tidskriften Nasja Zarja (hrr Potresov,
Tjerevanin m.fl.) bildade en från det gamla socialdemokratiska partiet
oavhängig kärna, som på tusen sätt stöddes, uppreklamerades och omhuldades av Rysslands liberala bourgeoisi, som önskade dra bort arbetarna från den revolutionära kampen.
Denna opportunistgrupp uteslöts ur partiet vid RSDAP:s konferens
i januari 1912, som återupprättade partiet trots ursinnigt motstånd från
en hel rad grupper och kotterier utomlands. I mer än två år (från början
av 1912 till mitten av 1914) pågick en hård kamp mellan de båda socialdemokratiska partierna: den i januari 1912 valda centralkommittén
och “Organisationskommittén”, som vägrade att erkänna januarikonferensen och ville återupprätta partiet på ett annat sätt, så att enheten med
gruppen Nasja Zarja bevarades. Det pågick en hård kamp mellan de
båda dagliga arbetartidningarna - Pravda och Lutj samt deras efterföljare
- och likaså mellan de båda socialdemokratiska grupperna i fjärde riksduman (pravdisternas eller marxisternas RSDA-grupp och likvidatorernas
“socialdemokratiska grupp” med Tjcheidze i spetsen).
Medan pravdisterna, trogna partiets revolutionära anvisningar, stödde
det begynnande uppsvinget inom arbetarrörelsen (särskilt efter våren
1912), förenade illegal och legal organisation, press och agitation och
kring sig sammanslöt den medvetna arbetarklassens övervägande flertal,
stödde sig likvidatorerna - vilka som politisk kraft verkade uteslutande
genom gruppen Nasja Zarja - på det allsidiga biståndet från de liberalt
borgerliga elementen.
De öppna penningbidragen från arbetargrupper till de båda partiernas tidningar - den under detta skede till de ryska förhållandena anpassade (och den enda legalt möjliga och av alla fritt kontrollerbara) formen
för att uppbära medlemsavgifter av socialdemokraterna - visade påtagligt
att pravdisternas (marxisternas) styrka och inflytande härrörde från proletär källa, likvidatorernas (och deras “OK:s”) däremot från borgerligt
liberal källa. Här följer några korta uppgifter om dessa penningbidrag,
vilka utförligt publicerats i boken Marxismen och likvidatorriktningen
samt i sammandrag i den tyska socialdemokratiska Leipziger Volkszei-
37
tung den 21 juli 1914.
Antalet och summan av bidragen till marxisternas (pravdisternas) och
likvidatorernas dagstidningar i Petersburg från den 1 januari till den 13
maj 1914:
Pravdisterna Likvidatorerna
Antalet Summan Antalet Summan
bidrag i rubel i rubel i rubel
Från arbetargrupper
2.873 18.934
671
5.296
Från ickearbetargrupper
713
2.650
453
6.760
Sålunda hade vårt parti till 1914 sammanslutit fyra femtedelar av Rysslands medvetna arbetare kring den revolutionära socialdemokratiska
taktiken. För hela 1913 utgjorde antalet bidrag från arbetargrupper till
pravdisterna 2 181 och till likvidatorerna 661. För tiden från den 1 januari 1913 till den 13 maj 1914 utgör totalsumman 5 054 bidrag från arbetargrupper till pravdisterna (d.v.s. till vårt parti) och 1 332, d.v.s. 20,8
procent, till likvidatorerna.
Marxismen och socialchauvinismen (1914-15)
Det stora europeiska kriget 1914-15 har gett alla europeiska socialdemokrater, likaväl som de ryska, en möjlighet att pröva sin taktik på en
världsomfattande kris. Krigets reaktionära, rovlystna slavägarkaraktär
framträder ojämförligt mycket markantare på tsarismens sida än på
de andra regeringarnas. Inte desto mindre svängde likvidatorernas huvudgrupp (förutom vårt parti den enda grupp, som har något avsevärt
inflytande i Ryssland tack vare sina förbindelser med liberalerna) över till
socialchauvinismen! Eftersom gruppen Nasja Zarja ganska länge hade
monopol på legaliteten, kunde den bland massorna bedriva en propaganda som gick ut på att “inte göra motstånd mot kriget”, att önska seger
för trippel- (numera kvadruppel-)ententen, att anklaga den tyska imperialismen för “infernaliska synder” o.s.v. Plechanov, som sedan 1903
upprepade gånger gett exempel på sin extrema politiska karaktärslöshet
och på sin övergång till opportunisterna, har intagit samma ståndpunkt
38
i än mer utpräglad form och hyllats av hela den borgerliga pressen i Ryssland. Plechanov har förnedrat sig till den grad, att han förklarat tsarismens krig vara ett rättvist krig och gett den italienska regeringspressen
intervjuer, där han förespråkat Italiens inträde i kriget!!
Att vi bedömde likvidatorriktningen riktigt och gjorde rätt i att utesluta
likvidatorernas huvudgrupp ur vårt parti har således till fullo bekräftats.
Likvidatorernas verkliga program och deras riktnings verkliga innebörd
består idag inte endast i opportunism i allmänhet, utan också i att de försvarar de storryska godsägarnas och bourgeoisins stormaktsprivilegier och
förmåner. Detta är en nationalliberal arbetarpolitik. Det är ett förbund
som en del radikala småborgare och en handfull privilegierade arbetare
ingått med “sin” nationella bourgeoisi mot proletariatets massa.
Det nuvarande sakläget inom
Rysslands socialdemokrati
Som vi redan nämnt har varken likvidatorerna eller ett antal grupper
utomlands (Plechanovs, Aleksinskijs, Trotskijs m.fl.) och inte heller de
så kallade nationella (d.v.s. icke-storryska) socialdemokraterna erkänt vår
konferens i januari 1912. Bland de otaliga smädelser man överöst oss
med har “usurpatorer” och “splittrare” varit de oftast återkommande.
Vi har svarat med att anföra exakta siffror, som kunnat underkastas en
objektiv prövning och som bevisat, att vårt parti sammanslutit fyra femtedelar av de medvetna arbetarna i Ryssland. Detta är inte så litet, om
man tar i betraktande alla de svårigheter, som det illegala arbetet har att
brottas med under ett kontrarevolutionärt skede.
Om “enhet” vore möjlig i Ryssland på basis av den socialdemokratiska
taktiken och utan att utesluta gruppen Nasja Zarja, varför har då inte
våra talrika motståndare genomfört den ens sinsemellan? Sedan januari
1912 har hela tre och ett halvt år gått, och under hela denna tid har
våra motståndare, hur mycket de än önskat det, inte förmått skapa ett
socialdemokratiskt parti mot oss. Detta faktum är det bästa försvaret för
vårt parti.
Hela historien om de mot vårt parti kämpande socialdemokratiska
grupperna är en historia om upplösning och sönderfall. I mars 1912
“förenade sig” alla utan undantag till kamp mot oss. Men redan i augusti 1912, då det så kallade augustiblocket bildades mot oss, började
sönderfallet bland dem. En del av grupperna avföll från dem. De kunde
39
inte bilda ett parti och en centralkommitté. De bildade endast en organisationskommitté för att “återställa enheten”. Men i verkligheten visade
sig denna OK vara en ineffektiv täckmantel för likvidatorgruppen i Ryssland. Under hela den period, då det väldiga uppsvinget inom arbetarrörelsen i Ryssland och masstrejkerna 1912-14 pågick, var det en enda
grupp från hela “augustiblocket” som bedrev arbete bland massorna,
nämligen gruppen Nasja Zarja, vars styrka ligger i dess förbindelser med
liberalerna. Och i början av 1914 utträdde de lettiska socialdemokraterna formellt ur “augustiblocket” (de polska socialdemokraterna hade
inte anslutit sig till det), och Trotskij, en av blockets ledare, lämnade
det informellt och bildade återigen en särskild grupp. På konferensen i
Bryssel i juli 1914 bildades - under medverkan av ISB:s exekutivkommitté, Kautsky och Vandervelde - det mot oss riktade s.k. brysselblocket,
som letterna inte anslöt sig till och som den polska socialdemokratiska
oppositionen omedelbart lämnade. Efter krigsutbrottet föll detta block
sönder. Nasja Zarja, Plechanov, Aleksinskij, de kaukasiska socialdemokraternas ledare An blev öppna socialchauvinister och propagerade
önskvärdheten av att Tyskland led nederlag. OK och Bund försvarade
socialchauvinisterna och socialchauvinismens grundsatser. Tjcheidzes
grupp hade visserligen röstat mot krigskrediterna (i Ryssland röstade
t.o.m. de borgerliga demokraterna, trudovikerna, mot krigskrediterna),
men den är fortfarande en trogen bundsförvant till Nasja Zarja. Våra
extrema socialchauvinister, Plechanov, Aleksinskij & Co, är helt tillfreds
med Tjcheidzegruppen. I Paris grundades tidningen Nasje Slovo (tidigare Golos) under medverkan främst av Martov och Trotskij, vilka önskade kombinera det platoniska försvaret av internationalismen med det
ovillkorliga kravet på enhet med Nasja Zarja, OK eller Tjcheidzes grupp.
Sedan 250 nummer av denna tidning kommit ut, såg den sig nödgad att
själv erkänna att den fallit sönder: en del av redaktionen drogs till vårt
parti, Martov förblev trogen OK, som offentligt beskyllde Nasje Slovo
för “anarkism” (på samma sätt som opportunisterna i Tyskland, David
& Co, Internationale Korrespondenz, Legien & Co beskyller kamrat
Liebknecht för anarkism); Trotskij förkunnade sin brytning med OK
men önskade gå samman med Tjcheidzegruppen. Här följer Tjcheidzegruppens program och taktik, framlagda av en av dess ledare. I nr 5 av
Sovremennyj Mir år 1915, en tidskrift som företräder Plechanovs och
Aleksinskijs ståndpunkt, skriver Tjchenkeli:
40
“Att säga, att den tyska socialdemokratin hade varit i stånd att hindra
sitt land från att inträda i kriget men inte gjorde detta, skulle innebära
antingen en hemlig önskan att inte bara den själv utan också dess fosterland skulle dra sin sista suck på barrikaderna, eller också skulle det
innebära att man betraktade näraliggande ting genom ett anarkistiskt
teleskop.”[1]
I dessa få rader kommer socialchauvinismens hela väsen till uttryck:
både principiellt rättfärdigande av idén om “fosterlandsförsvar” i det nuvarande kriget och - med militärcensorernas tillstånd - förlöjligande av
propagandan och förberedelsen för revolution. Frågan gäller inte alls,
huruvida den tyska socialdemokratin var i stånd att förhindra kriget,
och inte heller om revolutionärer överhuvudtaget kan gå i god för revolutionens framgång. Frågan gäller om man skall handla som socialist
eller faktiskt “dra sin sista suck” i den imperialistiska bourgeoisins armar.
Vårt partis uppgifter
Socialdemokratin i Ryssland uppstod före den borgerligt demokratiska
revolutionen (1905) i vårt land och vann styrka under revolutionen och
kontrarevolutionen. Rysslands efterblivenhet förklarar den utomordentliga mångfalden av strömningar och nyanser, som den småborgerliga opportunismen hos oss uppvisar, medan marxismens inflytande i Europa
och de legala socialdemokratiska partiernas stabilitet före kriget gjorde
våra mönstergilla liberaler närapå till beundrare av den “förnuftiga”, “europeiska” (ickerevolutionära), “legala” “marxistiska” teorin och socialdemokratin. Arbetarklassen i Ryssland kunde inte bygga upp sitt parti på
annat sätt än i en beslutsam trettioårig kamp mot opportunismens alla
varianter. Erfarenheterna från världskriget, vilka ledde till ett skymfligt
sammanbrott för den europeiska opportunismen och befäste förbundet mellan våra nationalliberaler och den socialchauvinistiska likvidatorriktningen, stärker oss ytterligare i övertygelsen att vårt parti också i
fortsättningen måste följa samma konsekvent revolutionära väg.
Noter:
[1] Sovremennyj Mir, 1915, nr 5, s 148. Trotskij förklarade nyligen, att han
anser det vara sin uppgift att höja Tjcheidzegruppens auktoritet inom internationalen. Utan tvivel kommer Tjchenkeli sin sida lika energiskt att söka höja
Trotskijs auktoritet inom internationalen
41
Rosa Luxemburg
Internationalens
återuppbyggnad
1915
I
Den 4 augusti 1914 tog den tyska socialdemokratin sitt politiska avsked,
och samtidigt störtade den Socialistiska internationalen samman.[1] Alla
försök att förneka eller dölja detta faktum har, oavsett vilka motiv som
kan ligga bakom, endast en objektiv tendens: att föreviga de socialistiska
partiernas ödesdigra självbedrägerier, att göra de inre brister, som lett till
sammanbrottet, till tingens normala tillstånd, att på lång sikt göra en
fiktion, ett hyckleri av den Socialistiska internationalen. Själva sammanbrottet saknar motstycke i historien. Socialism eller imperialism - detta
alternativ sammanfattar arbetarpartiernas politiska orientering under det
senaste decenniet. Särskilt i Tyskland användes det som socialdemokratins paroll i otaliga programtal inför folkförsamlingar, i broschyrer och
i tidningsartiklar; det var formeln för socialdemokratins uppfattning av
den rådande historiska fasen och dess tendens.
Världskrigets utbrott har förvandlat ordet till kött, har förvandlat alternativet från en historisk tendens till en politisk situation. Ställd inför
detta alternativ, som socialdemokratin var den första att inse och upplysa folkmassorna om, strök socialdemokratin flagg och gav utan kamp
segern åt imperialismen. Aldrig i klasskampernas och de politiska partiernas historia har det funnits något annat parti som i likhet med det
tyska socialdemokratiska partiet efter en femtioårig oavbruten tillväxt,
efter att ha erövrat en första rangens maktposition och efter att ha vunnit miljoner väljare på så kort tid fullständigt gått upp i rök som poli-
42
tisk faktor. I sin egenskap av internationalens bäst organiserade och bäst
disciplinerade förtrupp, tjänar vårt parti som det tydligaste beviset för
socialismens sammanbrott.
Kautsky, som representerar det såkallade “marxistiska centrum” eller,
i politiska termer: träskets teoretiker, har redan i flera år degraderat teorin till springpojke åt “partiinstansernas” officiella praxis och på så sätt
duktigt bidragit till partiets ammanbrott, och nu har han redan tänkt ut en ny teori, som skall rättfärdiga sammanbrottet och framställa
det i en gynnsam dager. Enligt den teorin skall socialdemokratin visserligen utgöra ett instrument för freden, men inget medel mot krig.
Eller, som Kautskys trogna lärjungar i den österrikiska “Der Kampf ”
med många suckar påbjuder apropå den tyska socialdemokratins förvillelser: socialdemokratins enda lämpliga politik så länge kriget varar är
“tigandets politik”; först när fredsklockorna klämtar, skall den åter träda
i funktion. Denna den frivilliga eunucktillvarons teori, som endast tror
sig kunna rädda socialdemokratins dygd genom att koppla bort partiet
som politisk faktor under avgörande skeden i världshistorien, lider av
samma grundfel som alla den politiska impotensens räkningar: den är
uppgjord utan värden.
Ställd inför alternativet: för eller emot kriget, måste socialdemokratin
i samma ögonblick, som den gav upp alternativet “emot”, genom historiens järnhårda tvång kasta hela sin vikt i vågskålen för kriget. Samme
Kautsky, som pläderade för kreditbevillning på den minnesvärda fraktionsrådgivningen den 3 augusti, och samma “austromarxister” (som de
själva kallar sig), som nu i “Der Kampf ”[2] anser det självklart att den
socialdemokratiska fraktionen skall bevilja krigskrediter, gjuter emellanåt
tårar över de socialdemokratiska partiorganens nationalistiska excesser och
över deras otillräckliga teoretiska skolning, särskilt vad beträffar den hårfina uppdelningen av begreppet “nationalitet” och andra “begrepp”, som
uppges ha skuld till dessa felsteg. Men tingen har sin egen logik, även när
människorna inte vill veta av den. Sedan socialdemokratin genom sina
representanter i parlamentet beslutat sig för att främja kriget, följde resten
av sig själv med det historiska ödets oundviklighet.
I och med den fjärde augusti har den tyska socialdemokratin långt
ifrån att “tiga” övertagit en synnerligen viktig historisk funktion: den
som imperialismens vapendragare i det pågående kriget. Napoleon sade
en gång: två faktorer avgör utgången av en strid, den “jordiska” faktorn,
43
det vill säga terrängen, vapnens beskaffenhet, atmosfäriska förhållanden
etc., och den himmelska” faktorn, dvs. härens moraliska sinnesförfattning, dess hänförelse, dess tro på saken. För den “jordiska” faktorn i
det pågående kriget sörjer på tysk sida i huvudsak firman Krupp i Essen,
för den “himmelska” faktorn är framför allt socialdemokratin ansvarig.
De tjänster den har gjort och gör den tyska krigsledningen alltsedan den
fjärde augusti är omätliga. Fackföreningarna, som efter krigsutbrottet
lagt alla lönestrider på hyllan och omger alla de militära myndigheternas
säkerhetsåtgärder för att förhindra oroligheter bland folket med “socialismens” nimbus; de socialdemokratiska kvinnorna, som helt undandrar
sig all socialdemokratisk agitation och i stället ägnar hela sin tid och kraft
åt att arm i arm med borgerliga patrioter lugna nödlidande krigarfamiljer,
den socialdemokratiska pressen, som med några få undantag ägnar sina
dagstidningar, vecko- och månadstidskrifter åt att framställa kriget som
en nationell och proletär angelägenhet och göra propaganda för det, åt
att alltefter krigslyckan utmåla den ryska faran och tsarregeringens illdåd
eller prisge det perfida Albion åt folkets hat, åt att jubla över uppror och
revolutioner i andras kolonier, åt att sia om Turkiets uppsving efter detta
krig, åt att lova frihet åt polacker, rutener och alla andra folkslag, åt att
undervisa den proletära ungdomen i krigisk tapperhet och hjältemod
- kort sagt åt att bearbeta folkmassorna och den allmänna opinionen
för krigets ideologi, och slutligen de socialdemokratiska riksdagsmännen
och partiledarna, som inte endast beviljar medel för krigföringen, utan
även svartmålar varje oroande tendens till tvivel och kritik hos massorna
som “intriger” vilka de energiskt söker förkväva, medan de å sin sida
diskret står till regeringens tjänst med äkta tysk-nationella, patriotiska
broschyrer, tal och artiklar - har man någonsin i världshistorien skådat
ett krig, i vilket sådana ting förekommit?
Var och när har man någonsin med sådan självklar undergivenhet
funnit sig i att alla författningsenliga rättigheter upphävdes? Var har man
någonsin sjungit sådana hymner till den ytterst stränga av motståndarsidan dikterade presscensuren, som man nu gör i vissa tyska socialdemokratiska tidningar? Aldrig förut har ett krig haft sådana Pindarossöner, aldrig har en militär diktatur funnit sådan lydnad, aldrig har ett
politiskt parti så ivrigt offrat allt vad det ägde och har på altaret för
den sak, som det tusen gånger om svurit sig och världen att bekämpa
till sista blodsdroppen. Jämfört med denna förvandling är nationalli-
44
beralerna ståndaktiga som Cato och verkliga rochers de bronce (järnklippor). Just den mäktiga organisationen av den tyska socialdemokratin,
just dess berömda disciplin var det som gjorde det möjligt, att dess fyra
miljoner på ett enda dygn gjorde en tvärvändning på kommando från
en handfull parlamentsledamöter och lät spänna sig för den vagn, som
det varit deras livs mål att bekämpa. Socialdemokratins femtio år av förberedande arbete bär sina frukter i detta krig, vars tyngd och segerrika
kraft på tyskt fackförenings- och partiledarhåll framställs som ett resultat
huvudsakligen av massornas “skolning” i proletära organisationer. Marx,
Engels och Lassalle, Liebknecht, Bebel och Singer[3] har skolat det tyska
proletariatet för att Hindenburg skulle kunna leda det. Och därför att
skolningen, organisationen, den berömda disciplinen, fackföreningarnas
standard och arbetarpressen står på högre nivå i Tyskland än i Frankrike,
är den tyska socialdemokratins krigshjälp också mycket effektivare än
den franska. De franska socialisterna och deras ministrar är rena klåpare i
nationalismens och krigföringens ovana hantverk, om man jämför deras
prestationer med de tjänster, som den tyska socialdemokratin och de
tyska fackföreningarna bevisar den fosterländska imperialismen.
II
Den officiella teori, som godtyckligt missbrukar marxismen till partiinstansernas husbehov för att urskulda deras förehavanden, den teori,
vars organ är tidskriften “Neue Zeit”,[4] försöker bortförklara den lilla
differensen mellan arbetarpartiets nuvarande funktion och dess tidigare
deklarationer genom att säga, att den internationella socialismen visserligen ägnat mycken tid åt frågan om hur man skulle kunna förhindra
krigsutbrottet, men däremot inte sagt något om hur man skulle förhålla
sig efter detta krigsutbrott. (Se Kautskys artikel i “Neue Zeit” den 2 oktober i fjol.) Som allas ödmjuka tjänarinna försäkrar denna teori, att det
råder fullständig harmoni mellan socialismens nuvarande praxis och dess
förgångna, att inget av de socialistiska partierna har gjort sig skyldigt till
något, som skulle kunna ifrågasätta dess medlemskap i internationalen.
Och samtidigt tillhandahåller denna smidiga och böjliga teori en godtagbar förklaring till motsättningen mellan den internationella socialdemokratins nuvarande position och dess förgångna, en motsättning, som
inte ens den dummaste person kan undgå att märka. Internationalen har
endast ventilerat möjligheterna att förhindra kriget. Men nu “är kriget
45
här”, som formeln lyder, och nu visar det sig, att socialisterna efter krigsutbrottet skall följa helt andra förhållningsregler än före kriget. Så snart ett krig utbrutit, är det enda alternativet för varje proletariat: seger
eller nederlag. Eller som en annan “austromarxist”, F. Adler,[5] mera
naturvetenskapligt och filosofiskt uttrycker saken: liksom varje annan
organism måste nationen framför allt försvara sin existens. På god tyska
betyder det, att det för proletariatet finns inte en livsregel, vilket den
vetenskapliga socialismen hittills förkunnat, utan i stället två: en som
gäller i fredstid och en som gäller för krigstillstånd. I fredstid har man
inom landet klasskamp och utåt internationell solidaritet, i krigstid har
man klassolidaritet inom landet, men strid mellan arbetarna i olika länder. Den världshistoriska appellen i Kommunistiska manifestet har fått
ett väsentligt tillägg och lyder nu i Kautskys korrigerade skick: Proletärer
i alla länder, förenen eder i fredstid och skär halsen av varandra i krigstid!
I dag lyder parollen alltså “jeder Schuss ein Russ - jeder Stoss ein Franzos”,[6] och i morgon efter fredsslutet: “Seid umschlungen, Millionen,
diesen Kuss der ganzen Welt”.[7] Ty internationalen är “i huvudsak ett
fredsinstrument”, men “inget verksamt medel i krigstider”. (Se Kautskys
artikel i “Neue Zeit” den 27 oktober i fjol.)
Denna praktiska teori öppnar inte bara lockande perspektiv för den
socialdemokratiska praktiken, i det att den upphöjer drejskivefraktionens[8] metod att vända kappan efter vinden och centrumpartiets jesuitmetoder till den Socialistiska internationalens grunddogm. Den
förkunnar även en helt ny “revision” av den historiska materialismen, en
revision, mot vilken alla Bernsteins tidigare försök i den riktningen ter
sig som oskyldiga barnlekar. Proletariatets taktiska riktlinjer skall vara
helt olikartade före och efter krigsutbrottet, de skall rentav vara diametralt motsatta. Detta förutsätter, att även samhällsvillkoren, grundvalarna för vår taktik, är helt olikartade i fredstid och i krigstid. Enligt den av
Marx grundade historiska materialismen är hela vår skrivna historia en
klasskampernas historia. Efter Kautskys revision av materialismen måste
man tillägga: med undantag för krigsperioderna. Enligt honom förlöper
samhällsutvecklingen, som ju i tusentals år interfolierats av krig, enligt
följande schema: en period av klasskamper, sedan en paus, under vilken
klasserna sluter sig samman och utkämpar nationella strider, sedan åter
en period av klasskamper, åter paus och klassammanslutning och så vidare i en graciös menuett. Varje krigsutbrott vänder upp och ned på sam-
46
hällslivets fredliga grundvalar, och i det ögonblick, då man sluter fred,
förändras dessa grundvalar åter. Som man ser, är detta inte längre någon
teori om samhällets utveckling “genom katastrofer”, mot vilken Kautsky
förut måste försvara sig tillsammans med andra “intrigmakare”; det är
en teori om samhällsutveckling - genom kullerbyttor. Samhället rör sig
framåt ungefär som ett drivande isberg om våren, vilket efter en viss tid
står på huvudet, eftersom den ljumma vårströmmen smält bort dess bas,
och sedan periodiskt upprepar denna förtjusande lek.
Men för det första utgör alla kända historiska fakta ett slag i ansiktet
på denna reviderade historiska materialism, eftersom historien i stället
för den nykonstruerade motsättningen mellan krig och klasskamp har
att uppvisa ständigt återkommande dialektiska övergångar från krig till
klasskamp, från klasskamp till krig, varigenom dessa båda företeelser avslöjar sin inre samhörighet. Så var det med medeltidens stadskrig, med
reformationskrigen, med Nederländernas befrielsekrig, med krigen under den stora franska revolutionen, med det amerikanska oavhängighetskriget, med Pariskommunens uppror och med den stora ryska revolutionen år 1905. För det andra smular Kautskys teori även abstrakt och
teoretiskt sett sönder hela den marxistiska teorins historiska materialism,
vilket redan en kort diskussion bevisar. Om det nämligen som Marx antar förhåller sig så, att varken klasskamp eller krig faller ner från himlen,
utan i stället är följder av djupt liggande ekonomiska och sociala orsaker,
så kan ingendera försvinna periodiskt, om inte dess orsaker upplöses i intet. Nu är ju proletariatets klasskamp endast en följd av lönesituationen
och bourgeoisins kapitalistiska klassherravälde. Men lönesituationen upphör inte att existera under kriget, utan den försämras tvärtom genom
de spekulationer och jobberier, som frodas i krigsindustrins bördiga jord
och genom den militära diktaturens press på arbetarna. Lika litet upphör bourgeoisins politiska klassherravälde i krigstider: tvärtom stegras
det till en naken klassdiktatur genom att de författningsenliga rättigheterna upphävs. När alltså klasskampens ekonomiska och politiska källor flödar tio gånger starkare i krigstider än under fredliga förhållanden,
hur är det då möjligt att klasskampen, den oundvikliga följden av dessa
företeelser, skulle kunna upphöra? Det är ju tvärtom så, att krig under
den nuvarande historiska perioden är resultat av olika kapitalistgruppers
konkurrerande intressen och av kapitalets expansionsbehov. Men dessa
båda drivfjädrar fungerar inte endast medan kanonerna dånar, utan även
47
i fredstid, och därigenom förbereder de krigsutbrottet och gör det oundvikligt. Kriget är ju enligt Clausewitz - som Kautsky med förkärlek citerar - endast “samma politik fortsatt med andra medel”. Och det är just
den imperialistiska fasen av kapitalets klassherravälde som genom sina
kapprustningar gjort freden till en omöjlighet, eftersom de i grund och
botten har utropat militarismens diktatur, alltså ett permanent krigstillstånd.
Detta resulterar i ett antingen - eller för den reviderade historiska
materialismen. Antingen är klasskampen även i krigstider den allsmäktiga lagen för proletariatets existens, och då är det ett brott mot proletariatets livsintressen att i krigstider i stället låta partiinstanserna
proklamera harmoni mellan klasserna. Eller också är klasskampen även
under fredliga förhållanden ett brott mot “nationella intressen” och mot
“fäderneslandets säkerhet”. Antingen klasskampen eller harmonin mellan klasserna är samhällslivets fundamentala faktor, i krigstid såväl som
i fredstid. I praktiken blir alternativet ändå tydligare: Antingen bekänner socialdemokratin inför den fosterländska bourgeoisin pater peccavi
(Fader, jag har syndat), vilket f.d. unga gåpåare, numera gamla bönesystrar i vårt parti redan ångerfullt föreslagit, och då måste partiet också
revidera hela sin fredstaktik och sina principer för att kunna anpassa
sig till sin nuvarande socialimperialistiska position. Eller också bekänner
socialdemokratin sitt pater peccavi inför det internationella proletariatet, och då måste partiet anpassa sitt förhållningssätt i krigstider till sina
fredsprinciper. Och det som gäller för den tyska arbetarrörelsen, gäller
givetvis också för den franska.
Antingen förblir internationalen en ruinhög även efter kriget, eller
man börjar dess återuppbyggnad på klasskampens grundvalar, eftersom
klasskampen är dess livgivande källa. Internationalen får inte nytt liv för
att man efter kriget plockar fram det gamla positivet igen och fritt, friskt
och frejdigt, som om ingenting hänt, spelar upp samma melodier, som
förtrollade världen före den fjärde augusti. Internationalen kan återuppbyggas endast därigenom, att vi “grymt och grundligt hånar våra egna
halvheter och svagheter”, hånar vårt moraliska förfall efter den fjärde
augusti och likviderar hela vår taktik efter detta datum. Och det första
steget i den riktningen är en aktion, där vi kämpar för att få ett snabbt
slut på kriget och utforma freden i enlighet med det internationella proletariatets gemensamma intressen.
48
III
Två olika partiinriktningar har hittills trätt i förgrunden vad fredsfrågan beträffar. Den ena, vilken representeras av partistyrelsemedlemmen Scheidemann[9] och av flera andra riksdagsmän och partitidningar, präglar som ett eko av regeringen parollen “Håll ut” och bekämpar
fredsaktionen som otidsenlig och farlig för fäderneslandets militära intressen. Denna riktning propagerar för ett fortsättande av kriget, och
sörjer sålunda objektivt för, att kriget i de härskande klassernas intresse
måtte fortsättas “till en seger, som kommer att gottgöra våra offer”, till
en “tryggad fred”. Med andra ord sörjer dessa anhängare av “Håll ut”-parollen för att krigets objektiva tendens så nära som möjligt sammanfaller
med de imperialistiska erövringar, vilka “Die Post”, Rohrbach, Dix[10]
och andra anhängare av Tysklands världsherradöme öppet förklarar för
krigets mål. Om dessa vackra drömmar inte skulle bli uppfyllda, om
den unga imperialismens träd ännu inte växer upp i himlen, så kan man
sannerligen inte skylla detta på redaktionen för “Die Post” och dess efterföljare i den tyska socialdemokratins led. Det är uppenbarligen inte de
högtidliga “uttalandena” i riksdagen “mot varje slag av erövringspolitik”,
som är av avgörande betydelse för krigets resultat, utan rekommendationen att “hålla ut”. Det krig, som Scheidemann och andra vill fortsätta, har sin egen logik, men representanterna för den är de kapitalistiska
och agrara element, som sitter i sadeln i dagens Tyskland, och inte de
obetydliga socialdemokratiska riksdagsmännen och redaktörerna, som
endast får hålla i stigbyglarna, varigenom partiets socialimperialistiska
hållning får sina tydligaste uttryck.
Medan även de franska partiledarna - ehuru med utgångspunkt från
en helt annan militär situation - håller fast vid parollen att “hålla ut till
segern”, kan man i alla andra länder observera en allt kraftfullare aktion för en snabb avslutning av kriget. Det mest utmärkande för alla
dessa fredstankar och fredsönskningar är den noggranna uppställningen
av fredsgarantier, vilka skall krävas efter krigsslutet. Här framträder inte
endast det gemensamma kravet: inga erövringar, utan även en hel rad
nya krav: allmän nedrustning, eller, mera modest: en planmässig begränsning av kapprustningarna, den hemliga diplomatins avskaffande, fri
handel för alla nationer i kolonierna och flera andra vackra tankar. I alla
dessa paragrafer, som skall göra mänskligheten lyckligare och förhindra
framtida krig, måste man beundra den oförbränneliga optimism, som
49
oskadd överlevat det pågående krigets fruktansvärda katastrof och nu
planterar nya - resolutioner på de gamla förhoppningarnas gravkulle.
Om sammanbrottet den fjärde augusti har bevisat något, så är det den
världspolitiska lärdomen, att man inte skapar någon effektiv fredsgaranti
eller skyddsmur mot krig genom fromma önskningar, utstuderade recept
eller utopiska krav, utan endast och allenast med hjälp av proletariatets
handlingskraftiga vilja att förbli troget sin klasspolitik och sin internationella solidaritet trots imperialismens alla stormar. De socialistiska partierna i de berörda länderna, och framför allt det tyska partiet, har inte
brustit i sina krav eller formler, utan i förmågan att låta dessa krav följas
av en bestämd vilja och av aktioner i klasskampens och internationalismens tecken. Om man i dag, efter allt vi upplevat, skulle fatta fredsaktionens uppgift som uppgiften att fundera ut de bästa recepten mot krig,
så skulle man därmed fastslå, att den internationella socialismen råkat ut
för den största faran av alla: nämligen den, att trots alla grymma lärdomar varken ha lärt eller glömt något.
Även för detta finner vi mönsterexempel i Tyskland. I “Neue Zeit”
framlade nyligen riksdagsman Hoch ett fredsprogram, som - enligt
vittnesbörd från ett partiorgan - låg honom varmt om hjärtat. I detta
program saknades ingenting: varken en numrerad lista på “krav”, som
smärtfritt och säkert skall förebygga krig i framtiden, eller en mycket
övertygande utläggning om hur möjligt, nödvändigt och önskvärt det
vore med ett snart slut på kriget. Det var bara en sak som fattades:
förklaringen att man skall verka för denn fred och på vilket sätt man
skall göra det, nämligen med handlingar och inte med “önskningar”! Artikelförfattaren tillhör nämligen den kompakta fraktionsmajoritet, som
inte bara röstat för krigskrediter två gånger, utan dessutom varje gång
påpekat den politiska, fosterländska och socialistiska nödvändigheten av
att dessa krediter beviljades, och som fullärd i sin nya roll är redo att med
samma självklarhet fortsätta att bevilja krediter för en fortsatt krigföring.
Det är ett klassiskt konststycke av samma det praktiska träskets politik, som teoretiskt propageras i “Neue Zeit”, att rekommendera ytterligare medel till en fortsatt krigföring i samma andedrag som man prisar
den efterlängtade freden och alla dess välsignelser, att “med ena handen
trycka svärdet i regeringens hand och med den andra vifta med fredens
mjuka palmkvist över Internationalen”.
Om socialisterna i neutrala länder, som t.ex. på konferensen i Köpen-
50
hamn[11], på allvar anser sig arbeta för ett snabbt slut på kriget då de
på papperet utarbetar fredskrav och fredsrecept, så är detta ett relativt
oskyldigt misstag. Insikten om den springande punkten i internationalens situation för närvarande, och om orsakerna till dess sammanbrott
kan och skall bli alla de socialistiska partiernas egendom. Den aktion,
som leder till fredens och internationalens restauration, kan endast utgå
från de socialistiska partierna i de krigförande länderna. Det första steget
på väg mot fred och international är ett avsteg från socialimperialismens
väg. Och om de socialdemokratiska riksdagsmännen fortsätter att bevilja
medel för krigföring, så är deras fredsönskningar och fredsrecept precis detsamma som Kautskys “international”, vars medlemmar “inte har
något att förebrå sig” och omväxlande omarmar varandra och skär halsarna av varandra, nämligen - ett hyckleri, och värre ändå - en hallucination. Även här har tingen sin egen logik. Genom att bevilja krigskrediter
släpper Hoch och hans likar taget i tyglarna och åstadkommer motsatsen
till fred, nämligen “uthålligheten”, lika väl som Scheidemann och kompani, som genom att rekommendera “uthållighet” faktiskt överlämnar
tyglarna till folket på “Die Post” och därigenom uppnår motsatsen till
sina högtidliga uttalanden mot “varje slag av erövringspolitik”, nämligen
att de imperialistiska instinkterna frigörs och kämpar - till sista blodsdroppen. Även här finns det endast ett antingen-eller: antingen Bethmann Hollweg[12] eller - Liebknecht. Antingen imperialism eller en
socialism av Marx’ märke.
Liksom hos Marx själv den skarpsinnige historieanalytikern och den
djärve revolutionären, tankens man och handlingens man ingått en oupplöslig förening, där elementen understödde och kompletterade varandra, så förenade marxismen som socialistisk doktrin för första gången i
den moderna arbetarrörelsens historia teoretiska insikter med en proletariatets revolutionära handlingskraft, där den ena sidan genomlyste och
berikade den andra. Båda är i lika hög grad delar av marxismens innersta
väsen; skilda från varandra förvandlar elementen var för sig socialismen
till en sorglig karikatyr av sitt eget jag. Den tyska socialdemokratin har
under loppet av ett halvsekel skördat de rikaste frukterna av marxismens teoretiska insikter och närd av dem skapat en mäktig organisation.
Ställd inför sin största historiska prövning, en prövning som socialdemokratin för övrigt teoretiskt förutsett i alla dess väsentliga drag med
en naturforskares säkerhet, svek arbetarrörelsens andra livselement: den
51
handlingskraftiga viljan att icke blott förstå historien, utan även skapa
den. Socialdemokratin med alla sina mönstergilla teoretiska insikter och
hela sin organisatoriska kraft sveptes med av den världshistoriska strömvirveln, kantrade på ett ögonblick likt ett vrak utan roder och utsattes
för imperialismens vindar, mot vilka den skulle ha arbetat sig fram till
socialismens räddande hamn. Hela internationalen hade varit dömd till
nederlag redan till följd av denna dess mest skolade, starkaste elittrupps
olycksöde, även om andra partier varit utan fel.
Ett världshistoriskt sammanbrott av första rang, vilket på det mest
riskabla sätt komplicerar och fördröjer mänsklighetens befrielse från
kapitalismens herravälde. Men om nu detta var nödvändigt, så är åtminstone marxismen helt utan skuld. Och alla försök att anpassa marxismen
till den socialistiska praktikens nuvarande fallfärdighet, att prostituera
den till att tjänstgöra som fal apologet åt socialimperialismen, är ojämförligt mycket farligare än alla skriande nationalistiska excesser ur partiets led; dessa försök leder inte endast till, att de verkliga orsakerna till
internationalens djupa förfall höljs i dunkel, utan också till att källorna
till dess framtida återupprättelse sinar. Den nya internationalen såväl
som en fred, vilken motsvarar proletariatets intressen, kan endast växa
fram ur proletariatets självkritik och ur dess insikt om den egna makten,
samma makt, som visserligen den fjärde augusti knäcktes av stormen
likt ett vajande rö, men som i sin sanna gestalt är historiskt kallad att
knäcka de sociala orättvisornas tusenåriga ekar och att försätta berg. Det
är vägen till denna makt - och inte pappersresolutioner - som samtidigt
är vägen till fred och till internationalens återuppbyggnad.
Efterord av Franz Mehring
Kamrat Luxemburgs uppsats skrevs redan i februari. Eftersom hon sedan
sin häktning inte kan ändra på den själv, känner jag mig förpliktad att
anföra det faktum, att Kautsky senare förnekat, att han skulle ha pläderat
för krigskrediter. I en polemik säger han själv om sin dåvarande situation:
“Jag trodde, att det var lättast att undgå den svåra situationen genom att
avhålla sig från att rösta. Eftersom varken majoriteten eller minoriteten
instämde i denna åsikt, ansåg jag det åtminstone rådligt att göra beslutet
beroende av eventuella garantier.” Härtill anmärker “Hamburger Echo”,
52
som har en eller t.o.m. två redaktörer med i riksdagsfraktionen: “Tillförlitliga partikamrater och säkra observatörer säger för övrigt, att Kautsky
vid de officiella överläggningar han deltog i aldrig på allvar rådde någon
att nedlägga sin röst. Om han gjort det, så har det väl varit helt inofficiellt vid kaffebordet.” Härpå följde inget svar. Se “Hamburger Echo” nr.
50 av den 28 februari i år.
Vidare måste jag tillfoga, att kamrat Hoch den 20 mars hörde till den
fraktionsminoritet, som lämnade riksdagssalen före omröstningen, eftersom han inte ville bevilja den ekonomiska propositionen och inte heller
tio miljoner mark i nya krigskrediter, utan endast fem miljoner.
Noter:
[1] Den 4 augusti 1914 angreps Belgien av tyska trupper, samtidigt som den tyska socialdemokratiska riksdagsgruppen slöt upp bakom den tyska krigspolitiken.
[2] Den österrikiska socialdemokratins ledande teoretiska organ.
[3] Wilhelm Liebknecht var en av den tyska socialdemokratins grundare och far till
Karl Liebknecht. August Bebel tillhörde också grundargenerationen och var vid sin död
1913 partiets ordförande. Tillsammans med Paul Singer, som dog 1911, spelade han en
ledande roll inom den “centristiska” fraktionen.
[4] “Neue Zeit” var SPD:s ledande teoretiska organ med Karl Kautsky som redaktör.
[5] Friedrich Adler. Ledande österrikisk socialdemokrat; 1917 förövade han ett framgångsrikt attentat mot den österr. ministerpresidenten Sturgkh; efter kriget generalsekreterare
i den soc. dem. internationalen.
[6] Bekant tysk hatslogan. Ordagrann översättn.: “varje skott en ryss, varje stöt en fransman”. - Ö.a.
[7] “Omfamna varandra, miljoner, denna kyss är för hela världen”; ur ett Schillerode,
som också ingår i Beethovens nionde symfoni.
[8] Ironisk beteckning på det nationalliberala partiets riksdagsfraktion.
[9] Philipp Scheidemann ådrog sig under denna period Luxemburgs speciella avsky
som symbol för SPD-majoritetens politik. Han ingick i partistyrelsen och inträdde som
statssekreterare i Max von Badens regering 1918. Pressad av folkmassorna utropade han
på eget bevåg den tyska republiken 9 november 1918.
[10] “Die Post” var organ för det frikonservativa partiet. Paul Rohrbach och nationalliberalen Arthur Dix var båda talesmän för tysk expansionism.
[11] Den 17-18 januari samlades socialdemokrater från neutrala länder i Köpenhamn
och vädjade till de neutrala ländernas regeringar att medla mellan de krigförande staterna.
[12] Theobald von Bethmann Hollweg var som rikskansler den politiskt huvudansvarige
för den tyska krigföringen. I juli 1917 tvingades han avgå.
53
I
Rosa Luxemburg
Socialdemokratins kris
(Juniuspamfletten)
1915
Förord
Denna politiska analys kom till i april 1915. Vissa yttre omständigheter
gjorde att publiceringen den gången måste uppskjutas.
Att skriften nu ges ut beror främst på nödvändigheten av att förhindra
att arbetarklassen förlorar de socialistiska partisammanhangen ur sikte.
Risken för att så kan ske blir allt större ju längre tid världskriget varar.
Pamfletten återges i sin ursprungliga utformning, för att läsaren skall
kunna bilda sig en uppfattning om den historiskmaterialistiska analysens
förmåga att kartlägga utvecklingen.
Genom att angripa legenden om ett tyskt försvarskrig, och avslöja de
imperialistiska strävandena att med hjälp av en aggressiv politik ställa
Turkiet under tysk kontroll, förutsade den vad som senare bekräftats
under krigets gång och som nu, sedan Orienten blivit av central militär
betydelse, uppenbarats för hela världens blickar.
2/1 1916.
54
Scenen har förändrats totalt. Sex veckors-marschen mot Paris har blivit till ett världsdrama; massdödandet har blivit ett tröttande enformigt
rutinarbete, och ändå har man inte på minsta sätt kommit närmare lösningen. De borgerliga härskarna har fastnat i sin egen fälla och kan inte
längre betvinga de andar man frambesvurit.
Hänförelsens tid är förbi. Borta är de patriotiska gatudemonstrationerna, klappjakten på bilar av främmande typ, strömmen av falska
telegram, de med kolerabakterier förgiftade brunnarna, de på alla Berlins järnvägsbroar bombkastande ryska studenterna, de över Nürnberg
flygande fransmännen, gatuuppträdena med spionsökande folkmassor,
vågorna av öronbedövande musik och patriotiska sånger i folkträngseln
på konditorierna; stämningarna som förvandlade städernas invånare till
en skränande pöbel, ivrig att frambringa angivelser, misshandla kvinnor, höja sina leverop och med vilda ryktens hjälp hetsa upp sig till ett
vansinnesrus: en fanatisk mordlusta, en Kischineff-atmosfär, där polisen
i gathörnet blev ensam som representant för den mänskliga värdigheten.
Skådespelet har mist sin tjuskraft. Reservisterna hör inte längre några
höga jubelskrin från unga flickor som springer fram mot deras vagnar,
och de står inte längre glatt leende i tågfönstren för att vinka till folket;
i stället vandrar de tyst och stilla genom gatorna, där människor med
förgrämda ansikten går till sina vardagliga sysslor.
I det bleka dagsljusets tillnyktrade atmosfär kan man höra en annan
kör: de hesa tjuten från slagfältets gamar och hyenor. Tiotusen tält, garanterat reglementsenliga! 100 ton fläsk, kakao, kaffesurrogat, levereras
direkt mot kontant betalning! Granater, svarvar, patronväskor, äktenskapsbyrå för soldatänkor, läderbälten, agentur för arméleveranser - endast allvarligt menade erbjudanden! Den kanonmat, som i augusti och
september med patriotisk hänförelse lastades på tågen, ruttnar nu i Belgien, vid Vogeserna och i Masurien, medan profitmöjligheterna frodas
på de dödas gravar. Det gäller att hinna samla så mycket som möjligt i
ladorna. Tvärsöver världshavet sträcker sig tusentals giriga händer för att
få vara med om att dela skörden.
Affärslivet trivs gott bland ruinerna. Städer blir till högar av grus, byar
blir kyrkogårdar, länder blir ödemarker, folken blir tiggarskaror och kyrkorna stall; folkrätt, statsfördrag, statsförbund, de heligaste begreppen
och de högsta normerna - allt trasas sönder; varenda härskare av Guds
55
nåde blir för sin kusin på motståndarsidan en dumskalle och en ynklig
löftesbrytare, varje diplomat utmålar sina kollegor i fiendelägret som
baksluga skurkar, varje regering skildras av sina motståndare som skapare
av sitt folks olycksöden, värd att föraktas av alla; och i Venedig, Lissabon,
Moskva och Singapore rasar hungerkravallerna, i Ryssland härjar pesten,
och överallt råder förtvivlan och elände.
Det borgerliga samhället vadar i blod och står skändat, vanärat och
drypande av orenlighet - så ter det sig nu. Inte som när det sedesamt och
prydligt försökte framstå som en rättsstat av frid och ordning, kultur, filosofi och etik - avklätt visar det sig nu i sin rätta gestalt: som ett rasande
vilddjur, som en orgie av anarki och som en pesthärd för kulturen och
mänskligheten.
Och mitt i denna orgie har historien fått bevittna en katastrofal världshändelse: den internationella socialdemokratins kapitulation. Om proletariatet kunde låta sig luras till att ignorera den, skulle det göra sig skyldigt till den mest ödesdigra dåraktighet det kan begå. “... Demokraten”
(det vill säga den revolutionäre småborgaren) säger Marx, “bär inte själv
skulden för de skamliga nederlag han kan få utstå, och därför går han
också igenom dem utan skam men med en förnyad övertygelse om att
han måste segra: han och hans parti ska inte få överge sin tidigare inställning; tvärtom måste situationen snart förändras till deras förmån.”
Det moderna proletariatet har valt en annan attityd när historien satt
det på prov. Dess misstag är lika oerhörda som dess uppgifter. Inget på
förhand givet allmängiltigt program visar vilken väg det måste gå; inte
heller har det någon ofelbar ledare att lita till. Den historiska erfarenheten är dess enda läromästare, och dess törnbeströdda stig mot befrielsen
tvingar det inte endast att genomgå omätliga lidanden utan också att
begå oräkneliga misstag. Om proletariatet ska kunna nå sin vandrings
mål, frigörelsen, måste det ta lärdom av sina misstag. En hård, hänsynslös självkritik, som analyserar alla förhållanden från grunden, utgör den
socialistiska rörelsens ljuskälla och livsluft. Att det socialistiska proletariatet kastats in i det världskrig som nu pågår är en exempellös katastrof för
mänskligheten. Men endast om det internationella proletariatet undgår
att inse djupet av detta fall och vägrar ta lärdom av det, kan socialismens
sak sägas vara förlorad.
Det är de senaste fyrtiofem årens arbete i den moderna arbetarrörelsens historia som nu står på spel. Vad vi upplever är den kritiska
56
summeringen av nästan ett halvsekels strävanden. Likviderandet av
Pariskommunen betydde slutet på den första Internationalen och den
europeiska arbetarkampens första fas. Därefter började en ny epok. I
stället för de spontana revolutionerna, upproren, barrikadstriderna, efter
vilka proletariatet alltid återföll till sin tidigare passivitet, kom den dagliga systematiska kampen, utnyttjandet av den borgerliga parlamentarismen, massorganiserandet, samordnandet av den ekonomiska och den
politiska kampen; och förenandet av de socialistiska idealen och den
ihärdiga striden för de mest aktuella intressena. För första gången lyste
en strängt vetenskaplig lära som ledstjärna för proletariatet och dess sak.
Förut hade man i varje land på egen hand experimenterat med en mångfald av sekter, skolor och utopiska förkunnelser; nu erhöll man en enhetlig och internationell teoretisk grundval, där länderna samordnades
som trådar i en väv. De marxistiska lärdomarna betydde för arbetarklassen i alla världens nationer att man erhöll en kompass, med vars hjälp
man kunde orientera sig i samtidens överflöd av händelser, i det att man
ståndaktigt och kompromisslöst lätt stridstaktiken förbli inriktad på det
slutliga målet.
Det var den tyska socialdemokratin som upprätthöll, hävdade och
försvarade denna nya metod. Krigsutbrottet 1870 och Pariskommunens
nederlag resulterade i att den europeiska arbetarrörelsens tyngdpunkt
flyttades till Tyskland. Liksom Frankrike varit den klassiska skådeplatsen för den första fasen av proletariatets klasskamp, då Paris var den
europeiska arbetarklassens bultande och blödande hjärta, blev de tyska
arbetarna rörelsens förtrupp under denna kamps andra fas. Med ett lika
outtröttligt som uppoffrande arbete har de byggt upp den starkaste och
mest föredömliga organisationen, skapat den största pressen, frambringat
den effektivaste bildnings- och upplysningsapparaten, samlat det största
antalet väljare och uppnått den mäktigaste parlamentsrepresentationen.
Den tyska socialdemokratin har ansetts vara det trognaste realiserandet av
den marxistiska socialismen. Den har innehaft och befäst en särställning
som den andra Internationalens ledare och läromästare. Friedrich Engels
skrev 1895 i sitt berömda förord till Marx’ “Klasstriderna i Frankrike”:
“Den tyska socialdemokratin intar en särställning, vad än må inträffa i
andra länder, och därför har den åtminstone för närvarande en särskild
uppgift. De två millioner väljare som den kan sända till valurnorna utgör tillsammans med sina meningsfränder, de icke röstberättigade unga
57
männen och kvinnorna, den talrikaste och mest kompakta massan, den
starkaste och mest inflytelserika gruppen i det internationella proletariatets armé.”
I Wiener Arbeiterzeitung kallade man den 5 augusti 1914 den tyska
socialdemokratin för “ädelstenen i det klassmedvetna proletariatets organisation”. De socialdemokratiska partierna i Frankrike, Italien och
Belgien följde med allt större entusiasm i dess fotspår, liksom arbetarorganisationerna i Holland, Skandinavien, Schweiz och Förenta staterna.
I slaviska länder som Ryssland och Balkanstaterna ägnade socialisterna
sina tyska trosfränder en obegränsad och nära nog helt okritisk beundran. I den andra Internationalen spelade den tyska “kärntruppen” en
dominerande roll. På kongresserna och på den internationella socialismens sammankomster blev den tyska socialdemokratins åsikter utslagsgivande. “Detta är oantagbart för oss tyskar” var en replik som vanligen
räckte för att bestämma Internationalens hållning i en fråga. Med ett
förtroende utan förbehåll följde Internationalen den mäktiga och så högt
beundrade tyska socialdemokratin, som alla socialister var stolta över och
som fruktades av de härskande klasserna i alla länder.
Och vad fick vi bevittna i Tyskland, när den stora historiska prövotiden
kom? Det djupaste fall mot ett ohyggligt sammanbrott. Ingenstans har
proletariatets organisation så fullständigt underordnats imperialismens
intressen som i Tyskland, och ingenstans accepteras belägringstillståndet
så undergivet; i högre grad än i något annat land har man där lyckats
tysta pressen, lamslå den allmänna opinionen och tvinga arbetarklassen
att avbryta sin politiska och ekonomiska kamp.
Men den tyska socialdemokratin tjänade inte bara som den viktigaste
förtruppen; den var också hjärnan bakom Internationalens beslut. Därför måste den besinna och analysera sin egen situation. Det är dess plikt
att gå i spetsen i arbetet för att rädda den internationella socialismen,
och detta måste ske med hjälp av en skoningslös självkritik. Inget annat parti och ingen annan klass inom det borgerliga samhället kan öppet visa sina egna fel och brister i självkritikens klara spegel, ty spegeln
skulle alltför klart visa dessa partiers historiska betingelser och utsikter.
Arbetarklassen behöver aldrig frukta sanningen ens när den tvingar till
bitter självrannsakan, ty dess svagheter beror endast på tillfälliga misstag,
och historiens omutliga lagar ger den dess kraft tillbaka och garanterar
dess slutliga seger.
58
Makten att utöva en skoningslös självkritik är för arbetarklassen inte
endast ett privilegium utan också en bjudande plikt. Vad vi kämpat för
är mänsklighetens dyrbaraste skatter, som proletariatet fått som sin lott
att beskydda! Och medan det borgerliga samhället, vanärat och skändat
i krigets blodiga orgier, ilar vidare mot sin undergång, måste det internationella proletariatet resa sig och lyfta upp de gyllene klenoder som man
i ett ögonblick av svaghet och förvirring låtit försvinna ner i världskrigets
vilt rasande virvelströmmar.
En sak är säker: världskriget utgör en historisk vändpunkt. Det är en
dåraktig villfarelse att tro att vi endast behöver vänta på att kriget skall ta
slut, precis som haren inkrupen under en skyddande buske väntar på att
ett oväder skall rasa färdigt, för att sedan bara glatt återgå till den vardagliga lunken. Kriget har förändrat villkoren för vår kamp, och allra mest
har det förändrat oss själva. Den kapitalistiska utvecklingens grundlagar,
kriget på liv och död mellan kapital och arbete, har förvisso inte mildrats
eller förändrats. Redan nu, när kriget fortfarande rasar som häftigast,
faller maskerna av och blottar de välbekanta motbjudande och grinande
dragen. Men den imperialistiska vulkanens utbrott har i oerhörd grad
ökat utvecklingens tempo: de samhälleliga konflikternas häftighet och
de för det socialistiska proletariatet förestående uppgifternas omfattning
får arbetarrörelsens tidigare historia att te sig som en skyddad idyll.
Detta krig var historiskt sett vad som erfordrades för att man med
kraft och auktoritet skulle kunna tillvarata proletariatets intressen. Hos
Marx, som med profetisk blick förutsett så många historiska tilldragelser,
kan man i skriften “Klasstriderna i Frankrike” finna följande märkliga
rader:
“I Frankrike har småborgarna övertagit den uppgift som normalt
tillkommer den industriella bourgeoisien (att kämpa för parlamentarismens principer); och arbetarna svarar för den insats som normalt småborgarna borde stå för (kampen för en demokratisk republik), men vem
åtar sig arbetarnas uppgift? Ingen. Arbetarnas problem ger i Frankrike
upphov till proklamationer, men man förmår inte lösa dem. De kan
ingenstans lösas inom ramen för några nationella gränser. Klasskampen
inom det franska samhället kommer att utvecklas till en världsomfattande kamp, där nationerna kommer att ställas emot varandra. Lösningen kan uppnås först när världskriget gett proletariatet ledningen inom
den nation som kontrollerar världsmarknaden, nämligen England. Den
59
revolution som här inte når sin fullbordan utan endast sin organisatoriska begynnelse är ingalunda någon kortvarig process. Dagens släkte är
som judarna som Moses förde genom öknen. Dess uppgift är att erövra
en ny värld, men det måste också offra sig för att bereda plats för generationer som är vuxna alla denna nya världs möjligheter.”
Detta skrevs 1850, då England var det enda kapitalistiskt utvecklade
landet och det engelska proletariatet hade den bästa politiska organisationen, som genom nationens industriella uppsving tycktes kallad att
ta ledningen för den internationella arbetarrörelsen. Om man i stället
för “England” läser “Tyskland”, blir Marx’ ord en spådom, som på ett
genialt sätt karakteriserar dagens situation. Kriget har kommit för att
tvinga det tyska proletariatet att leda folket mot den “organisatoriska
begynnelsen”, inledningen till den stora internationella kraftmätningen,
där arbete och kapital ska kämpa om den politiska makten.
Och har vi egentligen någonsin tänkt oss någon annan roll för arbetarklassen i världskriget? Låt oss minnas hur vi ännu för en kort tid
sedan brukade skildra den väntade utvecklingen.
“Sedan kommer katastrofen. Mellan sexton och arton millioner av de
olika europeiska staternas bästa män kommer att kallas ut i fält för att
bekämpa varandra med effektiva mordredskap. Men jag är övertygad om
att man kommer att marschera mot ett stort sammanbrott. Det kommer
att inträffa utan att behöva framkallas av oss. Man kommer att driva
situationen mot dess yttersta konsekvenser och framkalla en katastrof.
Bourgeoisien kommer att i riklig mån få skörda vad den har sått. Den
borgerliga världens Ragnarök är i antågande. Var säkra på att det snart
kommer!”
Så talade Bebel, som representerade vår grupp i riksdagens Marockodebatt.
Partiets officiella flygblad “Imperialism eller socialism?”, som för
några år sedan spreds i hundratusentals exemplar, slutade med dessa ord:
“Kampen mot imperialismen utvecklar sig alltmer till att bli en strid
mellan kapital och arbete. Kapitalism, krigsfara och höga priser - eller socialism, fred och välstånd åt alla? Så avtecknar sig frågan. Vi närmar oss
en tid av historiskt viktiga avgöranden. Proletariatet måste outtröttligt
sträva för sin världshistoriska uppgift: att förstärka sin rörelses makt och
sina idéers skärpa. Arbetarklassen kommer att stå beredd när det historiska ögonblicket är inne, och att vara beredd är allt som behövs, vad som
60
än månde hända - vare sig det lyckas oss att bespara mänskligheten ett
världskrigs fruktansvärda lidanden eller det visar sig att den kapitalistiska
världen måste bringas att försvinna genom våld och blodsutgjutelse, för
att på så sätt sluta som den börjat.”
I socialdemokratins officiella “Handbok för väljare” från 1911, då de
senaste riksdagsvalen ägde rum, kan man på sidan 42 läsa följande om
det väntade världskriget:
“Tror våra styresmän och de härskande klasserna att de har rätt att
fordra dessa ohyggliga ting av sina folk? Kommer inte folken att med ett
skri av vrede och förfäran resa sig för att stoppa mördandet?
Kommer de inte att fråga sig varför allt detta skall ske, och vem det
kan vara till gagn för? Kommer de inte att säga sig att endast dårar skulle
kunna låta sig behandlas på detta sätt utan att göra motstånd?
Den som objektivt bedömer möjligheterna av ett stort europeiskt krig
kan inte undgå att dra denna slutsats.
Nästa krig i Europa kommer att bli ett hasardspel med större insatser
än vad som någonsin tidigare förekommit, och allt tyder på att det blir
det sista kriget.”
Med uttalanden av detta slag säkrade våra nuvarande representanter i
riksdagen sina 110 mandat.
När “Panther-språnget” mot Agadir och den tyska imperialismens
vapenskramlande hetsaktioner på sommaren 1911 ställt Europa inför
möjligheten av ett omedelbart förestående krigsutbrott, antog en internationell församling i London den 4 augusti följande resolution:
“De av tyska, spanska, engelska, holländska och franska arbetarorganisationer utsedda representanterna förklarar sig härmed redo att med
alla tillgängliga medel motsatta sig varje krigsförklaring. Alla representerade nationer är förpliktade att i överensstämmelse med sina nationella
och internationella kongressers beslut aktivt motsätta sig sina härskande
klassers kriminella intriger.”
När den långa raden av socialistrepresentanter i november 1912 anlände till domkyrkan i Basel för att delta i den internationella kongressen
där, kände de emellertid en föraning av det stora ödesdrama som förestod, och alla de närvarande kände hur de förenades i ett heroiskt beslut.
Den reserverade och skeptiske Victor Adler utropade:
“Kamrater, det viktigaste är att vi här samlats vid kraftkällan för våra
strävanden, så att var och en av oss här kan hämta styrka inför kampen i
61
sitt hemland, där han med alla medel och all sin förmåga måste motarbeta verkställandet av en sådan förbrytelse som ett krig skulle innebära.
Och om det skulle genomföras, om det verkligen skulle gå att genomföra, då måste vi se till att det får bilda en vändpunkt.
Detta är den tanke som besjälar hela Internationalen.
Och att det civiliserade Europa skall hemsökas av mord, pest och
förödelse är en tanke som måste få oss att skälva i ångest, medan vi känner indignationen och vreden växa i våra hjärtan. Vi frågar oss om de
arbetande klasserna ännu i dag kan behandlas som kreatur, som utan
protester låter sig ledas bort för att slaktas!”
Troelestra talade för “de små nationerna”, främst för belgiernas
räkning:
“De små nationernas proletariat är redo att offra liv och egendom
för att stödja Internationalens beslut om vad som kan göras för att hålla
kriget borta. Vi vill än en gång ge uttryck för vår tro att de stora staternas
unga proletärer, om deras härskande klasser befaller dem att gripa till
vapen för att tillfredsställa sina styresmäns maktbegär och vinningslystnad på de små staternas bekostnad, kommer att ta starka intryck av sina
arbetande föräldrars inställning till klasskampen och betänka sig ytterst
noga, innan de låter sig inordnas i detta kultur fientliga företag och går
till angrepp mot oss, deras vänner och bröder.”
Jaurès läste upp Internationalens manifest mot kriget och avslutade
sitt tal med följande ord:
“Internationalen representerar alla de moraliskt ansvarsmedvetna
krafterna i världen! Och kommer det tragiska ögonblick, då vi måste
stå beredda att offra allt, skall kännedomen om dessa krafter ge oss stöd
och styrka. Inte bara med lätt vägande ord, nej, ur djupet av vårt inre
förklarar vi oss redo till alla offer som krävs”.
Det var som en helig ed. Världens blickar riktades mot domkyrkan
i Basel, där klockorna med högtidligt allvar ringde in den kommande
kraftmätningen mellan arbetets kämpande skaror och kapitalets makthavare.
Den 3 december 1912 yttrade socialdemokraten David följande i den
tyska riksdagen:
“Jag erkänner att detta var ett av de största ögonblicken i mitt liv. När
domkyrkans klockor ringde samman de socialdemokratiska representanterna för en rad olika länder och de röda fanorna inne i kyrkan grup-
62
perade sig kring altaret, medan folkens utskickade sändebud väntade på
att orgeln skulle tolka deras hopp om fred, upplevde jag allt detta som
någonting oförglömligt ... Ni måste alla fatta vad detta innebär. Folkens
breda lager har upphört att vara omedvetna och viljelösa människohopar.
Detta är någonting nytt i historien. Förr kunde personer, i vilkas intresse
det låg att krig utbröt, förblinda folken och hetsa dem samman för att
slakta varandra. Den tiden är förbi. Folken låter sig inte längre utnyttjas
som viljelösa verktyg och hantlangare åt krigsspekulanter, vilken ställning dessa än må ha.”
Ännu den 26 juli 1914, en vecka före krigsutbrottet, skriver tyska
partitidningar så här:
“Vi är inte några marionetter; vi bekämpar med all vår energi det
system som gör människorna till resignerade slavar under de blint härskande omständigheternas välde, denna kapitalism, som står i begrepp
att förvandla det fredslängtande Europa till ett av blodångor rykande
slakthus. Om de destruktiva krafterna segrar, om de tyska arbetarnas och
det internationella proletariatets bestämda fredsvilja (som den närmaste
tidens demonstrationer kommer att ge vältaliga prov på) inte skulle
lyckas förhindra kriget, måste detta krig i alla händelser bli det sista: ett
kapitalismens Ragnarök”. (Frankfurter Volkstimme)
Så sent som den 30 juli utropade den tyska socialdemokratins viktigaste tidning:
“Det socialistiska proletariatet avsäger sig allt ansvar för resultaten av
den härskande klassens intill vanvett förblindade agerande. Vi vet att
proletariatet kommer att få se ett nytt liv växa upp ur ruinerna. Men det
är dagens härskare som bär ansvaret, och det är deras existens det gäller.
Världshistorien skall bli deras domare.”
Och sedan kom den exempellösa katastrofen, den 4 augusti 1914.
Var den ofrånkomlig? En händelse av så oerhörd betydelse kan inte
bero på tillfälligheter. Den måste ha orsakats av allmänna faktorer med
stor och djupgående verkan. Men felet kan också ligga hos socialdemokratin, proletariatets vägvisare, och bero på brister i vår kampvilja,
vårt mod och vår trohet gentemot idéerna. Den vetenskapliga socialismen har lärt oss att fatta vilka allmänna lagar som bestämmer den historiska utvecklingen. Människorna skapar inte sin historia godtyckligt.
Men de skapar den själva. Proletariatet är i sitt handlande beroende av
hur långt den samhälleliga utvecklingen nått, men denna utveckling kan
63
inte ske utan proletariatets medverkan; proletariatet är i detta sammanhang en drivfjäder i lika hög grad som det är en produkt. Dess handlande
är en av de faktorer som påverkar historien. Och fast det är lika omöjligt
för oss att avskilja oss från den historiska utvecklingen som det är för en
människa att springa ifrån sin egen skugga, kan vi förvisso påskynda eller
fördröja denna utveckling.
Socialismen är den första folkrörelsen i världshistorien vars mål och
historiska uppgift är att låta människans samhälleliga handlande bestämmas av en medveten, genomtänkt planering och därigenom också av
hennes egen fria vilja. Friedrich Engels har därför kallat det socialistiska proletariatets slutgiltiga seger för ett människosläktets steg från
djurvärlden och in i frihetens rike. Även detta steg har sitt samband med
de orubbliga historiska lagar, som bestämt tusentals tidigare stadier av
en kvalfylld och långsamt framskridande utveckling. Men denna utveckling kan aldrig nå sin fullbordan, om inte folkets målmedvetna vilja blir
gnistan som tänder det bränsle som århundradena har samlat. Socialismens seger kan aldrig komma som en gåva från himlen. Den kan endast
uppnås genom en lång serie av hårda kraftmätningar mellan de gamla
och de nya makterna i samhället, kraftmätningar där det internationella
proletariatet under socialdemokratins ledning lär sig att ta sitt öde i egna
händer och övertar ledningen av samhällsverksamheten, så att det i stället för att vara en lekboll för den historiska utvecklingen blir den makt
som leder denna utveckling mot det utpekade målet.
Friedrich Engels sade en gång att det borgerliga samhället står inför
ett svårt dilemma: antingen övergår man till socialismen eller också faller
man tillbaka till barbariets stadium. Vad innebär det att från höjden av
vår europeiska civilisation återfalla till barbariet? Alla torde vi tidigare ha
läst och upprepat dessa ord utan att ana deras fruktansvärda innebörd. I
detta ögonblick behöver vi endast se oss omkring för att bli varse hur det
borgerliga samhällets återfall till barbariet ter sig i verkligheten. Detta
världskrig har redan gett oss barbariet tillbaka. Imperialismens triumf
betyder att kulturen helt bryts ned, periodiskt under den tid ett modernt
krig pågår och slutgiltigt om den epok världskriget inlett skulle tillåtas
framskrida till sin yttersta konsekvens. Vi står alltså i dag inför just det
val som Friedrich Engels för en mansålder sedan siade om: antingen
får imperialismen triumfera, vilket innebär att hela kulturen går under
liksom i det gamla Rom, med ödeläggelse, avfolkning och degeneration
64
som följder; slutligen blir samhället en enda väldig kyrkogård. Eller också segrar socialismen, vilket betyder att det internationella proletariatet
går till målmedveten kamp mot imperialismens redskap: kriget. Detta
är ett världshistoriskt dilemma, ett antingen - eller, där de fram och åter
gungande vågskålarna väntar på att det klassmedvetna proletariatet skall
göra sitt val. Kulturens och mänsklighetens framtid beror på proletariatets förmåga att med manlig beslutsamhet kasta sitt svärd - revolutionen
- i den ena vågskålen. I detta krig har imperialismen segrat. Folkmorden,
dess blodiga vapen, har med brutal makt pressat ned sin vågskål mot en
avgrund av lidande och förödmjukelser. Denna skam och detta elände
kan aldrig uppvägas, förrän vi av kriget lärt oss hur proletariatet skall
handla för att komma ifrån trälarbetet åt de härskande klasserna och i
stället kunna forma sitt eget öde.
Den moderna arbetarklassen får dyrt betala för insikten om proletärernas historiska uppgift. Dess Via Dolorosa mot den slutliga befrielsen är
törnbeströdd och kommer att kräva fruktansvärda offer. De som stupade
vid junirevolten och i den ryska revolutionen, och vid Pariskommunens
fall - de bildar en nära nog ändlös skara av skuggor från blodiga strider.
Men de föll alla i en ärofull kamp; de är, som Marx skrev om Pariskommunens hjältar, “för all framtid inneslutna i arbetarklassens stora hjärta”.
Nu stupar millioner arbetare av olika nationaliteter på förstörelsens och
de skändliga brodermordens slagfält och med slaveriets sånger på läpparna. Också detta måste vi få uppleva. Vi liknar verkligen judarna, som
Moses förde genom öknen. Vi är dock inte förlorade, och segern kommer att bli vår, om vi inte förlorat förmågan att ta lärdom av utvecklingen. Men om socialdemokratin, som nu är proletariatets ledare, inte
längre förmår lära sig att ompröva sin hållning, då kommer den också
att gå under, för att bereda plats för dem som är “vuxna den nya världens
möjligheter.”
65
II
“Kriget är nu ett ofrånkomligt faktum. Vi står inför hotet av en fientlig
invasions fasor. Vad vi i dag måste fatta beslut om är inte frågan om vi
är för eller emot kriget; det gäller i stället vilka åtgärder som krävs för
landets försvar ... För vårt folk och dess möjligheter till en framtid i frihet
står mycket, kanske allt, på spel om de ryska despoterna, som besudlat
sig med blod från de bästa av sina egna landsmän, skulle kunna avgå med
segern. Det gäller att avvärja denna fara genom att säkerställa vårt eget
lands kultur och oberoende. Då besannas vad vi alltid har velat framhålla: i farans stund lämnar vi inte vårt eget land i sticket. På denna punkt
känner vi oss samstämmiga med Internationalen, som alltid erkänt varje
folks rätt att försvara sin nationella självständighet, liksom vi är ense med
den om att erövringskrig bör fördömas ... Dessa principer bjuder oss att
rösta för de önskade krigsanslagens beviljande.”
Med detta uttalande formulerade vår riksdagsgrupp den 4 augusti
den inställning som på ett helt dominerande sätt skulle bestämma de
tyska arbetarnas attityd inför kriget. Fosterlandet i fara, värnande om
nationens existens, kamp för folkets kultur och frihet - sådana var de
slagord, som socialdemokratins parlamentsrepresentanter hade att ge.
Allt annat följde som en naturlig konsekvens därav - partipressens och
fackföreningspressens hållning, massornas patriotiska demonstrationer,
borgfreden och det plötsliga upplösandet av Internationalen allt detta
var logiska följder av den linje, som man från början bestämt sig för i
riksdagen.
Om det verkligen vore friheten och nationens existens som stod på
spel och dessa endast kunde försvaras med hjälp av krigets mordredskap - om folkets viktigaste intressen krävde denna kamp - då vore det
helt självklart att alla krafter måste sättas in. Den som vill uppnå målet
får inte frukta medlen. Kriget är ett metodiskt och välorganiserat massmord. Normalt funtade människor är emellertid inte kapabla till systematiserat mördande förrän de hetsats upp till det erforderliga raseriet.
Att åstadkomma detta ingår sedan gammalt i de krigförande ledarnas
metoder. Det bestialiska handlandet måste förberedas och motsvaras av
en bestialitet även i tänkesätt och sinnelag. Därför har tidningen Wahre
Jacob med sin den 28 augusti publicerade bild av den tyska “tröskan”,
liksom partitidningarna bl.a. i Chemnitz, Hamburg, Frankfurt, Kiel
och Koburg med sina patriotiskt upphetsande bidrag på vers och prosa
66
bjudit på det erforderliga andliga berusningsmedlet för ett proletariat
som sägs kunna rädda sitt liv och sin frihet endast genom att stöta bajonetten i bröstet på sina ryska, franska och engelska bröder. Denna folkupphetsande press uppträder dock mer konsekvent än de tidningar som
försöker försona svart med vitt och förena krig med “humanitet”, mord
med människokärlek och beviljande av krigsanslag med folkförbrödring
i socialistisk anda.
Om den programförklaring den tyska riksdagsgruppen gav den 4 augusti vore riktig, skulle den internationella arbetarrörelsen bli helt maktlös inte endast under detta krig utan även för all framtid. För första
gången i den moderna arbetarrörelsens historia har det i så fall uppstått en klyfta mellan proletariatets krav på internationell solidaritet och
folkens frihetsbegär och nationella livsvilja, och för första gången varseblir vi att proletärerna i olika länder för att frälsa sina nationers frihet
och oberoende måste nedkämpa och utrota varandra. Tidigare har vi
inbillat oss att arbetarklassens intressen och nationens intressen bildade
en harmonisk enhet, att de omöjligen kunde ställas emot varandra, eftersom de var identiska. Det var grundvalen för vårt ställningstagande såväl
teoretiskt som praktiskt, och det var grundsatsen i vår agitation bland
folket. Begick vi ett gigantiskt misstag beträffande denna kärnpunkt i
vår världsåskådning? Här står den internationella socialismen inför en
livsviktig fråga.
Världskriget är inte den första tilldragelse som satt våra internationella
grundidéer på prov. Det första fick vårt parti genomgå för 45 år sedan.
Den 21 juli 1870 gjorde Wilhelm Liebknecht och August Bebel följande
historiska uttalande i den nordtyska riksdagen:
“Det nuvarande kriget har igångsatts för att gynna dynastin Bonapartes intressen, liksom 1866 års krig igångsattes för att gagna dynastin Hohenzollern.
De ekonomiska anslag man begärt att riksdagen skall bevilja militärledningen kan vi inte stödja med våra röster, eftersom detta skulle
innebära ett förtroendevotum för den preussiska regeringen, som genom
sitt agerande 1866 skapade förutsättningarna för det nuvarande kriget.
Lika litet kan vi rösta emot förslaget, eftersom detta kunde uppfattas
som ett gillande av Bonapartes samvetslösa och brottsliga politik.
Som socialister och republikaner, och som medlemmar av den internationella arbetarorganisation som utan hänsyn till nationalitet bekäm-
67
par alla förtryckare och försöker att förena alla förtryckta i ett stort
kamratligt förbund, är vi principiella motståndare till varje dynastiskt
krig och kan varken direkt eller indirekt stödja det som nu utkämpas;
därför avstår vi från att rösta och uttrycker i stället vår starkt levande
förhoppning om att Europas folk skall ta lärdom av dagens skamliga
övergrepp och uppbåda alla sina krafter för att tillkämpa sig rätten att
själva bestämma sitt öde och befria sig från det beväpnade klassförtryck
som i dagens samhällen är roten till allt ont.”
Med ovanstående förklaring ställde sig de tyska arbetarnas representanter klart och entydigt solidariska med Internationalens idéer och avvisade direkt bilden av kriget mot Frankrike som ett nationellt krig för
frihetens sak. Bebel har som bekant i sina memoarer sagt att han skulle
ha röstat emot förslaget, om han redan vid omröstningen känt till de
fakta i frågan som först senare kommit till allmänhetens kännedom.
I detta krig, som av alla borgerliga samhällskrafter och folkets överväldigande flertal under Bismarcks inflytande ansågs vara en livsviktig nationell angelägenhet för Tyskland, företrädde socialdemokratins ledare
sålunda den uppfattningen att proletariatets vitala intressen inte kan
särskiljas från nationens: båda är oförenliga med ett krig. Först i det
nuvarande kriget har man varseblivit det fruktansvärda dilemma som
riksdagsgruppens uttalande den 4 augusti 1914 vittnar om: antingen
kämpar man för den internationella socialismen - eller också för nationens frihet!
Kärnpunkten i riksdagsgruppens förklaring, omläggningen av socialdemokratins viktigaste strävanden, var i alla händelser följden av en
mycket hastig omsvängning. Den utgjorde helt enkelt ett eko av den
uppfattning som uttrycktes i trontalet och i kanslerns tal den 4 augusti.
“Vi drivs inte av erövringsbegär” - hette det i trontalet - ; “den anda som
besjälar oss syftar till att bevara det område som Gud anförtrott åt oss,
så att vi och våra efterlevande skall kunna bo där. Av de dokument som
ni nu fått ta del av skall ni finna hur min regering, med rikskanslern
i spetsen, in i det sista bemödat sig om att undvika att gå till ytterligheter. Eftersom vi är tvungna att försvara oss, är det med rena händer
och rent samvete som vi nu griper till vapen.” Och Bethmann-Hollweg
förklarade: “Mina herrar, vi befinner oss nu i ett nödläge, och nöden
har igen lag ... Den som befinner sig i ett så hotfullt läge som vi, och
som kämpar för sina ädlaste ideal, kan endast inrikta sina tankar på hur
68
han ska kunna slå sig fri ... Vi kämpar för att värna frukterna av vårt
fredliga arbete, för att bevara arvet från ett ärorikt förflutet och för att
skapa en lycklig framtid.” Exakt samma tankegångar återkommer i det
socialdemokratiska uttalandet: 1. Vi har gjort allt som stått i vår makt
för att bevara freden; kriget har framtvingats av andra. 2. Eftersom kriget
nu är ett faktum, måste vi försvara oss. 3. I detta krig står hela det tyska
folkets framtid på spel. Vår riksdagsgrupp använder andra formuleringar än regeringen, men detta är den enda skillnaden. Liksom regeringen
åberopar sig på Bethmann-Hollwegs diplomatiska fredsansträngningar
och kejsarens personliga telegram, åberopar sig socialdemokraterna på
sina fredsdemonstrationer före krigets utbrott. Liksom kejsaren i sitt tal
svär sig fri från varje form av erövringsbegär, fördömer riksdagsgruppen,
åberopande socialismens idéer, alla erövringskrig. Och när kejsaren och
rikskanslern ropar: “Vi kämpar för våra ädlaste ideal! Jag känner inga
partier, jag känner endast tyskar!” ekar dessa ord i socialdemokraternas
deklaration: “För vårt folk står allt på spel, och i farans stund lämnar vi
inte vårt eget land i sticket.” Endast på en punkt avviker socialdemokraternas uttalande från regeringens linje: de framhåller särskilt den ryska
despotismen som en stor fara för Tysklands frihet. I trontalet talades
det om Ryssland med ett beklagande tonfall: “Med tungt hjärta har jag
sett mig nödsakad att mobilisera min armé mot en grannstat, som varit
dess stridskamrat på så många slagfält. Med uppriktig sorg har jag sett
hur den av Tyskland aldrig svikna vänskapen ödelagts.” Av det smärtsamma slutet på den trogna vänskap Tyskland hyst för tsarväldet har
den socialdemokratiska riksdagsgruppen skapat en stridsfanfar gentemot tyrannväldet, och sålunda har den på den enda punkt där den visar
någon självständighet gentemot regeringsdeklarationen använt socialismens revolutionära traditioner till att försöka popularisera kriget och
framställa det som en demokratiskt verkande aktion.
Hela denna attityd var som sagt någonting som socialdemokratin den
4 augusti helt plötsligt hade kommit fram till. Allt som man sagt tidigare, ända fram till tiden strax före krigsförklaringen, vittnade om en
helt motsatt uppfattning. Vorwärts skrev exempelvis den 25 juli, då man
offentliggjort det österrikiska ultimatum till Serbien, vilket blev krigets
tändande gnista:
“De önskar att kriget skall bryta ut, dessa samvetslösa element som
har det avgörande inflytandet vid Österrikes kejserliga hov. De önskar
69
detta - det har det vilda skränet från deras upphetsande vulgärpress
vittnat om sedan flera veckor tillbaka. De önskar att kriget skall komma
- Österrikes ultimatum till Serbien har klart och tydligt bevisat detta för
hela världen ...
Därför att en förvirrad fanatiker sköt mot Franz Ferdinand och hans
gemål och lät deras blod flyta, skall tusentals arbetare och bönder också
de få gjuta sitt blod, så att en vansinnig förbrytelse får åtföljas av en ännu
mycket värre! Österrikes ultimatum till Serbien kan få den konsekvensen
att hela Europa sticks i brand!
Detta ultimatum är nämligen så förolämpande till såväl form som innehåll, att den serbiska regeringen, om den ödmjukt viker undan inför
detta hotfulla språk, skulle riskera att illa kvickt jagas bort av uppretade
folkmassor ...
Det var en grov ansvarslöshet av den chauvinistiska tyska pressen att
i krigsivern egga upp våra värderade bundsförvanter till det yttersta, och
utan tvivel har också herr von Bethmann-Hollweg lovat herr Berchtold
sitt stöd. Men det spel man då spelar i Berlin är precis lika farligt som
det som spelas i Wien ...”
Den 24 juli skrev Leipziger Volkszeitung:
“De militaristiska grupperna i Österrike satsar allt på ett kort, ty den
nationella och militära chauvinismen har ingenting att förlora i något
land ... Den chauvinistiska rörelsen är särdeles bankrutt i Österrike; därför skall de nationella krigstjuten dölja den ekonomiska desperationen
och mördandet på slagfälten åter fylla kassorna ...”
Samma dag kunde man läsa följande i Dresdner Volkszeitung:
“Än så länge har krigshetsarna inom det österrikiska utrikesdepartementet inte på något sätt lyckats bevisa vilka fordringar Österrike kan ha
rätt att ställa på Serbien.
Så länge den österrikiska regeringen inte är i stånd att göra detta visar
den, genom sina förolämpande och utmanande krav på Serbien, inför
hela Europa sin orättfärdighet och illvilja, och till och med om Serbiens
skuld kunde bevisas och attentatet i Sarajevo verkligen förberetts med
den serbiska regeringens gillande, vore ändå de i noten ställda fordringarna att betrakta som orimligt långtgående. Endast de ansvarslösaste
militära avsikter kan förklara hur en regering kan ställa sådana krav på
en annan stat ...”
Den 25 juli uttryckte Münchener Post sig så här:
70
“Denna österrikiska not är ett aktstycke som saknar motsvarighet i
de två senaste århundradenas historia. Det bygger på en undersökning
vars resultat hittills undanhållits offentligheten, och utan att stöda sig på
något öppet rättegångsförfarande mot tronföljarparets mördare kräver
man av Serbien eftergifter, som det för denna stat vore liktydigt med
självmord att gå med på ...”
Schleswig-Holsteinsche Volkszeitung förklarade den 24 juli:
“Österrike provocerar Serbien. Österrike-Ungern vill ha till stånd ett
krig och begår därför detta brott, som kan komma att dränka hela Europa i blod ...
Österrike spelar ett högt spel. Serbien har utsatts för en provokation
som dess regering säkerligen inte kommer att falla undan för, om den
inte anser sig helt chanslös i militärt avseende ...
Varje civiliserad människa måste å det bestämdaste protestera mot
detta brottsliga tilltag av de österrikiska makthavarna. Det åligger främst
arbetarna, men också alla andra medborgare som har något som helst
intresse för fredens och kulturens bevarande, att anstränga sig till det
yttersta för att söka förhindra att Wien-regeringens blodtörstiga vanvett
smittar av sig på andra stater.”
Den 25 juli förklarade Magdeburger Volksstimme:
“Ingen serbisk regering som ens på det minsta sätt gjorde min av att
på allvar vilja tillmötesgå dessa fordringar skulle kunna undgå att ögonblickligen störtas av parlamentet och folket i förening.
Vad Österrike företagit sig är så mycket mer förkastligt som Berchtold
inför Serbien och hela det övriga Europa sökt urskulda sig med innehållslösa deklarationer.
På detta sätt kan man nuförtiden inte längre framprovocera ett krig
som skulle utveckla sig till ett världskrig. Så får man inte bära sig åt, om
man inte vill reta upp en hel världsdel. Det är inte rätt metod för den
som vill uppnå moraliska segrar eller övertyga utomstående om att han
har rätten på sin sida. Det är därför att anta att först pressen och sedan
de olika regeringarna i Europa i skarpa och otvetydiga ordalag kommer
att uppmana de storhetsvansinniga statsmännen i Wien att återgå till
ordningen.”
Frankfurter Volksstimme skrev den 24 juli:
“Med stöd från kampanjer inom pressen, där man sörjer Franz Ferdinand som sin bästa vän och vill låta serberna bli offer för ens hämndlyst-
71
nad, samt från en del rikstyska krigshetsare, vilkas språk för var dag blivit
allt tarvligare och allt mera hotfullt, har den österrikiska regeringen låtit
förleda sig till att till Serbien rikta ett ultimatum, som inte endast är
utomordentligt övermodigt utformat utan också i sina krav är helt oacceptabelt för den serbiska regeringen.”
Samma dag skrev Elberfelder Freie Presse:
“Ett telegram från den halvofficiella Wolff-byrån återger formuleringarna i Österrikes not till Serbien. Av dessa framgår klart att makthavarna i Wien med alla medel försöker få en förevändning för ett angrepp,
ty vad man kräver i den not som i går kväll överlämnades i Belgrad är
ingenting mindre än en form av österrikisk överhöghet över Serbien.
Det är utomordentligt viktigt att det tyska utrikesdepartementet låter
krigshetsarna i Wien förstå att Tyskland inte kan röra ett finger för att
stödja utmanande krav av detta slag och att Österrike bör ta tillbaka sina
hotfulla uttalanden.”
I samma anda uttalade sig Bergische Arbeiterstimme i Solingen:
“Österrike vill ha till stånd en konflikt med Serbien och använder attentatet i Sarajevo endast som en förevändning, för att kunna ge serberna
den moraliska skulden. Denna sak har dock skötts alltför klumpigt för
att man skall kunna lyckas i sitt försök att lura den allmänna opinionen
i Europa ...
Om krigshetsarna i Wien inbillar sig att deras allierade Tyskland och
Italien måste rycka in till deras bistånd i en konflikt som skulle komma
att omfatta även Ryssland, har de blivit offer för tomma illusioner. För
Italien vore det välkommet med en försvagning av Österrike-Ungerns
militära makt, eftersom denna är ett problem för italienarna när det
gäller Balkanhalvön och Adriatiska havet, och därför kommer man att
akta sig för att bränna fingrarna på ett militärt stöd åt Wien. De makthavande i Tyskland skulle emellertid aldrig våga riskera en enda soldats
liv för att stödja Habsburgarnas brottsliga maktpolitik ens om de vore så
dåraktiga att de önskade göra det, eftersom de då skulle frambesvärja en
folkstorm emot sig.”
I denna anda uttalade sig en helt enig socialdemokratisk partipress
så sent som en vecka före krigsutbrottet. Då talade man inte om några
faror för Tysklands frihet och existens utan om ett avskyvärt vågspel av
de militaristiska grupperna i Österrike: det rörde sig då inte om ett nödvändigt nationellt försvarskrig för att värna vår heliga frihet, utan om
72
en lättsinnig provokation och ett oförsynt hot mot ett annat lands, Serbiens, frihet och självständighet.
Vad inträffade den 4 augusti, då denna konsekvent utformade och
allmänt utbredda inställning inom socialdemokratin så plötsligt ställdes
på huvudet? I realiteten hade endast en ny faktor tillkommit: den denna
dag av den tyska regeringen framlagda vitboken. I den kunde man på
sidan 4 läsa följande:
“Under dessa omständigheter måste Österrike säga sig att såväl
monarkins värdighet som dess självbevarelsedrift krävde att man inte
längre overksamt bevittnade det som hände på andra sidan gränsen. Den
kejserliga regeringen i Wien meddelade oss sin syn på läget och bad att
få höra vår mening. Vi kunde upplysa vår bundsförvant om att vi helhjärtat instämde i dess karakteristik av situationen, och vi försäkrade
att en aktion, som Wien-regeringen fann nödvändig för att omintetgöra
den fientliga verksamheten i Serbien, av oss skulle betraktas som rimlig. Vi var väl medvetna om att ett eventuellt militärt ingripande från
Österrike-Ungerns sida gentemot Serbien kunde dra in Ryssland i konflikten och därigenom, i enlighet med våra plikter som bundsförvanter,
inveckla även Tyskland i kriget. Men vetskapen om de vitala intressen
som stod på spel för Österrike-Ungern gjorde att vi inte kunde råda
denna vår bundsförvant att visa en eftergivenhet som var oförenlig med
dess värdighet, och därför kunde vi inte heller neka att ge vårt bistånd i
detta svåra läge. Vi kunde minst av allt bortse ifrån att också våra egna
intressen i viktiga hänseenden blivit hotade genom den oupphörliga serbiska underminerande verksamheten. Om serberna tillåtits att med hjälp
från Ryssland och Frankrike ytterligare undergräva sina grannars säkerhet, skulle följden bli att alla slaver i Europa efter Österrikes sammanbrott tvingades in under ryskt välde, varigenom den germanska rasens
ställning i Mellaneuropa skulle bli helt ohållbar. Ett moraliskt försvagat
och av den ryska panslavismens framträngande tillbaka pressat Österrike
vore för oss inte längre någon bundsförvant att räkna med och förlita oss
på, vilket vi måste kunna så länge som våra grannar i öst och väst uppträder så hotfullt mot oss. Därför ger vi Österrike helt fria händer i dess
aktion mot Serbien. Vi har inte deltagit i dess förberedelser.”
Den 4 augusti fick den socialdemokratiska riksdagsgruppen ta del av
dessa ord, ord som utgör de enda raderna av vikt i hela vitboken och
innehåller en klar tysk programförklaring som gör alla tidigare gula, or-
73
angefärgade, gråa och blåa böcker från krigsförberedelsernas diplomati
likgiltiga och betydelselösa. Här hade riksdagsgruppen till sitt förfogande ett yttrande som kunde förklara hela den uppkomna situationen. En
vedka tidigare hade hela den socialdemokratiska pressen ropat att Österrikes ultimatum var en brottsligt provocerande handling som kunde
utlösa ett världskrig, och uttryckt som sin förhoppning att den tyska
regeringen genom sitt lugnande inflytande skulle kunna hejda krigshetsarna i Wien. Det socialdemokratiska partiet levde i likhet med hela den
tyska opinionen i den tron att den tyska regeringen, ända sedan Österrike publicerat sitt ultimatum, arbetade i sitt anletes svett för att söka
rädda freden i Europa. En enig partipress antog att detta ultimatum för
den tyska regeringen kommit som en blixt från en klar himmel, precis
som den gjort för den tyska allmänheten. I vitboken förklarades emellertid klart och tydligt följande: 1. Att Österrike, innan det gjorde sitt
utspel mot Serbien, bett Tyskland ge sitt samtycke till företaget. 2. Att
den tyska regeringen var fullkomligt medveten om att Österrikes uppträdande skulle leda till krig mot Serbien och som en följd därav framkalla en stor europeisk konflikt. 3. Att den tyska regeringen inte rådde
Österrike till återhållsamhet utan tvärtom förklarade att ett undfallande,
försvagat Österrike inte längre kunde betraktas som en värdig bundsförvant till Tyskland. 4. Att den tyska regeringen före utspelet mot Serbien
försäkrat österrikarna att de i alla händelser kunde räkna med tyskt stöd i
händelse av krig. 5. Att den tyska regeringen inte förbehållit sig rätten att
delta vid bestämmandet av utformningen av det österrikiska ultimatum
som kunde utlösa ett världskrig; Österrike hade i stället givits “helt fria
händer”.
Allt detta meddelades riksdagsgruppen den 4 augusti. Samma dag
fick man av regeringen höra ännu en viktig nyhet: att den tyska armén
stod beredd att marschera in i Belgien. Av allt detta drog den socialdemokratiska riksdagsgruppen den slutsatsen att det hela rörde sig om ett
tyskt försvarskrig mot främmande makters invasionsförsök och om värnandet av fosterlandets kultur, frihet och existens inför risken att dras in
under det ryska tyrannväldet.
Kunde den nödtorftigt maskerade krigsbakgrunden i Tyskland ha
kommit som en överraskning för den tyska socialdemokratin, så att dess
omdöme förvillades av de diplomatiska knepen och dess skarpsinne blev
lurat av skriandet om en fientlig omvärld som traktade efter Tysklands
74
liv och sökte försvaga, förnedra och underkuva det? Vårt parti borde vara
det sista som kunde drabbas av en sådan blindhet! Det hade redan upplevt två stora tyska krig som det kunnat dra nyttiga lärdomar av.
Alla som har det minsta hum om historien vet numera att kriget mot
Österrike 1866 långt i förväg noggrant förberetts av Bismarck, vars politik från första början siktade på en konflikt med Österrike. Kronprins
Friedrich, sedermera kejsare, vittnar i sina dagboksanteckningar från den
14 november detta år om kanslerns planer:
“Han (Bismarck) skall redan när han tillträdde sitt ämbete ha haft
som sin fasta föresats att framtvinga ett krig mellan Preussen och Österrike, men han har aktat sig väl för att tala med hans majestät om den
saken innan det lämpligaste ögonblicket kommit.”
“Med denna bekännelse” - säger Auer i sin pamflett “Die Sedanfeier und die Sozialdemokratie” - “kan man jämföra ordalydelsen i den
proklamation som kung Wilhelm riktade “till sitt folk”:
‘Fosterlandet är i fara!
Österrike och en stor del av Tyskland har gripit till vapen mot oss!
Det är endast några få år sedan jag, av fri vilja och utan tanke på tidigare
oförrätter, räckte den österrikiske kejsaren handen och föreslog att våra
länder skulle bli bundsförvanter, eftersom det gällde att befria ett tyskt
område från främmande herravälde. Men mina förhoppningar har grusats. Österrike kan inte glömma att dess furstar en gång härskat över hela
Tyskland: i det nyare men snabbt framåtskridande preussiska riket kan
det inte se en naturlig bundsförvant utan endast en farlig medtävlare.
Man menar att alla Preussens strävanden måste motarbetas, eftersom allt
som gagnar Preussen är till skada för Österrike. Den olycksaliga gamla
avunden har på nytt flammat upp i väldiga lågor: Preussen skall försvagas, förödmjukas och tillintetgöras. Gentemot oss gäller inte längre
några fördrag: man nöjer sig inte med att förtala oss utan försöker också
narra andra tyska regenter att bryta sina överenskommelser med oss. Åt
vilket håll vi än skådar bland våra tyska grannar, finner vi fientliga stater,
som valt “Preussens förnedring!” till sitt fältrop.’
För att himlen skulle välsigna detta berättigade krig och göra det
segerrikt, lät kung Wihelm utlysa en allmän nationell bönedag. ‘Det har
inte behagat den Högste’, sade han, ‘att med framgång kröna mina bemödanden att bevara fredens välsignelser åt mitt folk.’ “
Om vår riksdagsgrupp inte helt och hållet glömt sitt partis historia,
75
borde den ha känt igen de officiella kommentarerna till krigsutbrottet
den 4 augusti som gamla och utomordentligt välbekanta tongångar.
Men inte nog med detta. År 1870 kom kriget mot Frankrike, och
denna konflikts utbrott är i historien oupplösligt förenat med ett dokument, Emsdepeschen, vars namn lever kvar som påminnelse om ett klassiskt exempel på hur man med en kapitalistisk statskonsts hjälp skapar
en militär konflikt; den blev också upphov till en intressant episod i vårt
partis historia. Det var ju den gamle Liebknecht, och vid hans sida hela
den tyska socialdemokratin, som såg som sin uppgift och sin plikt att
avslöja inför allt folket “hur man skapar krig.”
Att starta ett krig endast och allenast för att kunna värna det hotade
fosterlandet var för övrigt inte Bismarcks eget påhitt. Han följde endast
med den för honom karakteristiska skrupelfriheten ett gammalt, verkligt
internationellt recept, som ofta använts inom den kapitalistiska politiken. Så länge den så kallade allmänna opinionen haft någon betydelse
för de styrandes planer har det väl aldrig någonstans förts något krig i
vilket inte samtliga parter dragit blankt endast och allenast för att försvara sina länders säkerhet och sina egna legitima intressen mot fiendens
lömska anslag? Denna mytbildning är för de krigförande lika nödvändig
som krut och kulor. Spelet är gammalt. Det enda nya är att ett socialdemokratiskt parti denna gång kunnat förmås att delta i det.
76
III
Det borde ha varit möjligt för vårt parti att genomskåda detta krigs sanna väsen och verkliga syften och inte i något avseende låta överraska sig,
om man låtit sin rika erfarenhet visa vägen till en klarare uppfattning av
sammanhangen. De händelser och åtgärder som ledde fram till vad som
hände den 4 augusti 1914 var inte några hemligheter. Sedan årtionden
hade världskriget förberetts steg för steg, med fullständig öppenhet och
i fullt dagsljus. Och om en del socialister i dag hotar med att ta hämnd
på den “hemliga diplomati” som bakom kulisserna kokat ihop all denna
djävulskap, tillskriver de denna trafiks arma hantlangare en mystisk trolldomskraft som dessa näppeligen besitter, precis som när sydamerikanska
vildar pryglar sina fetischer för att ett oväder brutit ut. Dessa så kallade
statsmän var, denna gång liksom alltid, endast schackpjäser vilkas rörelser bestämdes av avgörande historiska processer inom det borgerliga samhällssystemets ram. Och om någon rörelse någonsin haft förutsättningar
att klart kunna urskilja dessa avgörande faktorer, så var det det tyska
socialdemokratiska partiet.
Två utvecklingslinjer i de senaste årens historia förde direkt fram
mot det krig som rasar i dag. En av dessa kan härledas ända tillbaka
till tiden för Bismarcks krig mot Frankrike, då den så kallade nationalstaten, det vill säga den moderna kapitalistiska staten, kom till. Kriget
1870, då annekterandet av Elsass-Lothringen kastade den franska republiken i armarna på Ryssland, delade Europa i två fientliga läger och
inledde den vanvettiga kapprustningsepoken, gav det första tändämnet
till dagens världsbrand. Medan Bismarcks trupper fortfarande befann sig
i Frankrike skrev Marx följande:
“Alla som inte fått sitt omdöme förvillat av det nu pågående skränandet eller har något intresse av att förblinda det tyska folket måste inse att
1870 års krig måste leda fram till ett krig mellan Tyskland och Ryssland;
det är en lika naturlig konsekvens som dagens krig är av kriget 1866. Om
inte först en revolution utbryter i Ryssland - vilket inte är sannolikt - är
denna utveckling oundviklig. Inträffar inte denna synnerligen osannolika revolution, kan vi alltså räkna med kriget mellan Tyskland och Ryssland som ett ofrånkomligt faktum. Om det nu utkämpade kriget skall
ha varit till gagn eller till skada beror helt på hur de tyska segerherrarna
beter sig. Tar de Elsass-Lothringen, kommer Frankrike att i det kommande kriget kämpa på Rysslands sida. Det är överflödigt att påpeka
77
vilka olycksaliga följder detta skulle få.”
Då skrattade man åt denna profetia; man menade att banden mellan
Ryssland och Preussen var så starka, att blotta tanken på ett förbund
mellan enväldets Ryssland och det republikanska Frankrike var ren galenskap. De som kunde ge uttryck för en sådan uppfattning betraktades
helt enkelt som stollar. Och ändå har Marx’ spådom besannats in i minsta detalj. “Det är endast socialdemokraterna” - säger Auer i den tidigare
nämnda pamfletten - “ som i sin politik hållit sig till fakta och tagit
avstånd från den urskillningslösa politiska skola som endast följer med
strömmen utan att någon enda gång fråga sig vart det bär hän.”
Förvisso får man inte uppfatta vad som hänt på så sätt att Frankrike
skulle ha ansett sig tvunget att mäta sina krafter med det tyska riket
bara för att ta hämnd för den av Bismarck framtvingade landavträdelsen
1870, så att det nuvarande kriget med andra ord innerst inne skulle
bero på det mycket omtalade franska “revanschbegäret” för förlusten av
Elsass-Lothringen. Detta är en lättsmält nationalistisk myt för de tyska
krigshetsarna, som fablat om det lömskt hämndtörstande Frankrike
“som inte kunde glömma sitt nederlag”, på samma sätt som Bismarcks
hejdukar i pressen 1866 talade om den avsatta prinsessan Österrike, som
inte kunde glömma sin forna överhöghet över den förvandlade askungen
Preussen. Hämnden för Elsass-Lothringen förekom i själva verket aldrig
i den franska agitationen annat än som en del av teaterrekvisitan hos
några patriotiska pajasfigurer, vilka tagit upp “le Lion de Belfort” som ett
gammalt ärorikt begrepp.
Nya prövningar hade sedan länge gjort att förlusten av dessa områden
mist sin aktualitet inom den franska politiken, och varken regeringen
eller något enda parti av betydelse i Frankrike hade några planer på ett
krig med Tyskland för den sakens skull. Om arvet från Bismarck gav upphov till det första steget mot den värdsbrand som nu rasar, berodde detta mer på att det dels förde in både Frankrike och Tyskland, och därmed
hela Europa, på den alltmer tilltagande kapprustningens väg, och dels
åstadkom alliansen mellan Frankrike och Ryssland, vilken självklart i
sin tur ledde till att Tyskland slöt förbund med Österrike. Därigenom
kunde det ryska tsarväldet i synnerligen hög grad förstärka sin ställning
som en maktfaktor i den europeiska politiken - Tyskland och Frankrike
har sedan dess formligen tävlat om Rysslands gunst - och nu började
också närmandet mellan det tyska riket och Österrike-Ungern: krönet
78
nåddes med den citerade vitbokens ord om “vapenbrödraskap” i det nu
pågående kriget.
Följderna av 1870 års krig har alltså ombildat det yttre politiska mönstret i Europa, där motsättningen mellan Tyskland och Frankrike blivit
det centrala, liksom de även lett till att de europeiska folkens öden börjat
formas enligt militaristiska idéer. Den historiska utvecklingen har emellertid gett dessa förhållanden en helt ny innebörd. Den andra utvecklingslinjen, som lett fram till världskriget och på ett så utomordentligt
klart sätt bekräftat Marx’ förutsägelser, gäller ett internationellt skeende
som Marx inte hann uppleva: imperialismens utveckling under de senaste 25 åren.
Det kapitalistiska uppsving som följde efter krigsperioden under 60och 70-talen i det ombildade Europa, särskilt efter den långa depressionstidens slut, när man övervunnit följderna av inflationen och kraschen
1873, nådde som bekant en exceptionell höjdpunkt under 90-talet och
orsakade en ny Sturmund-Drang-period för de europeiska staterna: de
började inrikta sina expansionsplaner på de icke-industriella länderna
och världsdelarna. Redan under åttiotalet kunde man observera en synnerligen häftig åstundan att erövra nya kolonier. England skaffade sig det
avgörande inflytandet över Egypten och upprättade ett stort kolonialrike
i Sydafrika, Frankrike lade beslag på områden vid Tunis i Nordafrika och
Tonkin i Östasien, Italien fick fotfäste i Abessinien, Ryssland säkerställde
sina erövringar i Centralasien och trängde in i Manchuriet, Tyskland
förvärvade i Afrika och i Söderhavet sina första kolonier, och slutligen
blandade även Förenta staterna sig i leken och skaffade sig “östasiatiska
intressen” vid Filippinerna. Denna i sjuklig hets genomförda uppdelning
av Afrika och Asien, vilken från och med det kinesisk-japanska kriget
1895 kom att innebära en nära nog helt oavbruten rad av blodiga konflikter, kulminerade i det stora kinesiska fälttåget och slutade med kriget
1904 mellan Ryssland och Japan.
Alla dessa på varandra följande annekteringar skapade en mängd nya
konfrontationer utanför Europas gränser: mellan Italien och Frankrike
i Nordafrika, mellan Frankrike och England i Egypten, mellan England
och Ryssland i Centralasien, mellan Ryssland och Japan i Ostasien, mellan Japan och England i Kina och mellan Förenta staterna och Japan i
Stilla oceanen - en mycket orolig ocean, häftigt upprörd av på varandra
följande skarpa konflikter och kortlivade allianser och av den ständigt
79
aktuella möjligheten att ett begränsat krig mellan de aggressiva europeiska makterna skulle bryta ut. Därför borde alla ha fått klart för sig
1. att den aldrig öppet erkända, i det fördolda förda kraftmätningen
mellan alla europeiska stater som slogs om de afrikanska och asiatiska
folkens tillgångar, förr eller senare måste leda till en slutlig uppgörelse, så
att den vind man sått i Asien och Afrika skulle slå tillbaka mot Europa
som en fruktansvärd storm, så mycket mer som denna politik hela tiden
eggat de europeiska staterna till nya rustningar; 2. att världskriget skulle
bryta ut så snart raden av smärre motsättningar mellan de imperialistiska
staterna koncentrerades kring en central fråga, en motsättning som var
tillräckligt dominerande för att få dem att gruppera sig i blockbildningar
mot varandra. Denna situation kom till stånd i och med att den tyska
imperialismen gjorde sitt inträde på scenen.
Tyskland utgör ett oöverträffat exempel på hur imperialismen kan uppstå och utvecklas inom en mycket kort tidrymd. Efter den nya statens
grundande frambringade de enastående framstegen inom handeln och
industrin under åttitalet två speciella och för oss karakteristiska former
av kapitalackumulation: den mest betydelsefulla kartellutvecklingen i
Europa och en större tillväxt och koncentration inom bankväsendet än
något annat land i världen kunnat uppnå. Den förstnämnda innebar att
den tunga industrin, det vill säga den industrigren som är mest beroende
av beställningar från staten, blivit en politisk faktor av dominerande betydelse och verkat för militära rustningar och andra maktförstärkande
företag, som järnvägsbyggen och gruvexploatering. Den senare har med
en utomordentligt livaktig energi pressat samman finanskapitalet till
en makt, som enväldigt bestämmer över landets industri, handel och
krediter och behärskar såväl det privata som det statliga näringslivet och
inte erkänner några gränser för vare sig sina utvecklingsmöjligheter eller
sitt profitbegär: dristig, opersonlig och hänsynslös är den till sin natur
alltigenom internationell och inriktad på att använda hela världen som
skådeplats för sina bedrifter.
Om man till detta fogar en lika stark som politiskt oberäknelig överhet
och en svag, till varje form av opposition oduglig parlamentarism, där
alla borgerliga element slöt sig samman mot arbetarklassen och stödde
regeringen, bör det inte vara svårt att förstå att denna unga, vitala och
skrupelfria imperialism mycket snabbt måste bli ett allmänt oroselement
och en oberäknelig maktfaktor på en världsscen där nästan alla tillgångar
80
redan delats upp.
Detta förebådades redan under nittiotalet, då den tyska militärpolitiken helt lades om genom de propositioner för flottan som presenterades 1898 och 1899, vilka innebar att sjöstridskrafterna plötsligt fördubblades och att man beträffande marinen framlade ett rustningsprogram
som beräknades om fatta i det närmaste två decennier. Detta betydde
en väldig omläggning inte endast av landets finans- och handelspolitik tulltariffen 1902 följde bara som en skugga i marinbudgetens spår - utan
på längre sikt också av hela socialpolitiken och förhållandena klasser och
partier emellan. Framför allt innebar det en demonstrativ ändring av den
utrikespolitiska kurs man följt sedan rikets grundande. Bismarcks politik hade haft som grundsats att landets militära makt främst skulle vara
stödd på landstridskrafter, medan flottan på sin höjd skulle tjänstgöra
som en betydelselös del av kustförsvaret - statsrådet Hollman förklarade
till och med för riksdagens budgetkommitté så sent som i mars 1897
att “till kustförsvaret behövs det inte någon marin; kusterna försvarar
sig själva” - men nu presenterade man ett helt nytt program: Tyskland
skulle bli den ledande nationen även till sjöss. Därigenom förvandlades
Bismarcks kontinentalpolitik till världspolitik och försvarsrustningarna
till förberedelser för ett angrepp. I denna sak talade alla åtgärder ett så
klart språk att de nödvändiga protesterna lät höra sig till och med i riksdagen. Centerpartiets dåvarande ledare, Lieber, talade redan den 11 mars
1896 apropå kejsarens bekanta tal vid tyska rikets 25-års jubileum, då
auditoriet fick en föraning om den nya marinpolitiken, om “marinplaner
i det blå”, mot vilka man absolut måste vara redo att opponera sig. En
annan centerledare, Schädler, utropade den 23 mars 1898, då den första
flottbudgeten diskuterades i riksdagen: “Folket anser inte att vi kan vara
den starkaste nationen både till lands och till sjöss. När man från olika
håll ropar att detta inte heller är meningen, vill jag svara att ni har redan
kommit en god bit på väg mot en sådan målsättning, mina herrar.” Och
när den andra budgeten presenterats förklarade samme Schädler den 8
februari 1900, i ett riksdagsanförande där han hänvisade till alla tidigare
påståenden om att man inte tänkte föreslå några anslagshöjningar: “Och
nu kommer detta nya förslag, som innebär varken mer eller mindre än
att vi för att kunna dominera världspolitiken skall skapa en jätteflotta,
dubbelt så stor som våra nuvarande sjöstridskrafter tillsammans, vid vars
utveckling vår ekonomi skall vara bunden för minst tjugo år framåt.”
81
Regeringen erkände för övrigt öppet den nya satsningens politiska innebörd: den 11 december 1899 uttalade sig dåvarande utrikesministern
von Bülow på detta sätt apropå den andra budgeten: “När engelsmännen
talar om ett “greater Britain” och fransmännen om ett “noveau France”,
medan ryssarna lägger under sig allt större delar av Asien, måste också
vi ha rätt att skapa ett större Tyskland. Om vi inte skaffar oss en flotta
som är tillräckligt stark för att kunna skydda våra kuster och vår handel
och säkerställa våra landsmäns uppgifter på främmande mark, äventyrar
vi landets viktigaste intressen ... När det nya århundradets öde smids,
kommer det tyska folket att vara antingen hammaren eller städet.” Om
man bortser från de retoriska ordblomstren om handeln och kustförsvaret, har man här i koncentrerad form det nya programmet: Ett utvidgat
Tyskland skall vara den hammare som smider världens öden.
Ingen behövde fråga sig mot vilken stat dessa provokationer främst
riktade sig: Den nya aggressiva flottupprustningen skulle göra Tyskland
kapabelt att konkurrera med England om herraväldet till sjöss. Engelsmännen har också självfallet uppfattat den så. Marinreformen och
de programtal som presenterade den väckte i England en utomordentlig
oro, som ingalunda avtagit senare. Lord Robert Cecil sade vid en underhusdebatt om flottan i mars 1910 att han vore tacksam om någon kunde
ange något annat tänkbart skäl för Tysklands jättelika flottrustningar än
att man tänkte gå till angrepp mot England. Det tävlande om herraväldet till sjöss som sedan sysselsatte dessa två nationer i ett och ett halvt decennium, och som kulminerade i den besinningslösa kapplöpning som
gällde att bygga alltmer fruktansvärda “dreadnoughts”, var redan i sig en
form av krig mellan England och Tyskland. Det utvidgningsprogram för
flottan som framlades den 11 december 1899 var en tysk krigsförklaring,
som England återgäldade den 4 augusti 1914.
Det är väl att märka att denna kamp inte hade det ringaste med den
ekonomiska konkurrensen på världsmarknaden att göra. “Den engelska
monopolställningen”, som påståtts inverka hämmande på Tysklands industriella utveckling och som det talas så mycket om för närvarande, hör
till samma slag av krigiskt patriotiska fantasier som den seglivade myten om Frankrikes revanschbegär. Detta “monopol” förvandlades redan
på 80-talet till en saga blott, till de engelska kapitalisternas bedrövelse.
Frankrikes, Belgiens, Italiens, Rysslands, Indiens, Japans och framför allt
Tysklands och Förenta staternas industriella utveckling gjorde slut på
82
den särställning dessa haft under 1800-talets sex första decennier. Under
de årtionden som följde dök den ena nationen efter den andra upp vid
Englands sida på världsmarknaden, och kapitalismen utvecklade sig med
stormsteg till ett världsomspännande ekonomiskt system.
Det engelska herraväldet till havs, som numer berövar till och med
åtskilliga socialdemokrater deras goda nattsömn och för dessa herrar
börjar te sig som ett hot mot den internationella socialismens utveckling,
detta havsherravälde - en följd av det brittiska rikets utsträckning till
främmande världsdelar - har tidigare knappast hämmat den tyska kapitalismens utveckling; denna har tvärtom under dess färla med utomordentlig snabbhet hunnit växa upp till en riktigt välartad och välmående
telning. Ja, man kan till och med säga att England och dess kolonier utgjort den viktigaste förutsättningen för den tyska storindustrins expansion, liksom Tyskland för det brittiska riket blev en viktig och oumbärlig
kund. Den brittiska storkapitalismen har aldrig spärrat vägen för den
tyska; i stället har de båda handelssystemen blivit i hög grad beroende
av varandra och kunnat samverka i en arbetsfördelning som låg helt i
linje med den engelska frihandelspolitiken. Flottupprustningen och den
nya utrikespolitiken hade alltså ingenting alls att göra med den tyska
handelns intressen på världsmarknaden.
Lika litet kunde de kolonier Tyskland hittills erhållit bli orsak till att vi
drogs in i någon farlig konflikt med den engelska flottan. Dessa kolonier
behövde inte skyddas av någon jätteflotta, eftersom de var av sådant slag
att knappast någon stat, allra minst England, skulle kunna avundas oss
dem. Att de nu erövrats av engelsmännen och japanerna, så att andra lagt
beslag på det byte vi roffat åt oss, är endast en följd av kriget, precis som
de tyska imperialisternas nyväckta lust att lägga under sig Belgien - en
avsikt som ingen människa före kriget skulle ha kunnat uttrycka utan
att bli ansedd som förryckt. Tsingtau, Wilhelmslandet och de tyska intressena i södra Afrika skulle aldrig ha kunnat förorsaka något krig mellan England och Tyskland; vid tiden för krigsutbrottet hade dessa stater
ju faktiskt hunnit komma överens om hur de i bästa samförstånd skulle
dela upp de portugisiska kolonierna i Afrika emellan sig.
När man på tyskt håll avslöjade sina planer på en flotta av världspolitisk betydelse, blev det alltså uppenbart att den tyska imperialismen
närde nya och stora erövringsplaner. Den förstklassiga och stridsberedda flottan skapade tillsammans med den ökade satsningen inom andra
83
försvarsgrenar ett effektivt instrument för en framtida politik vars mål
och inriktning öppnade en rad nya möjligheter. Vapentillverkningen
och framställandet av nya slagskepp blev en lysande affär för den tyska
storindustrin och gav nya, storslagna tillfällen för storkapitalisterna att
operera på internationell basis. En följd blev att samtliga borgerliga partier lade om kurs och följde imperialismens fana. Nationalliberalerna,
som var starkast engagerade i den tunga industrin, lockade med sig Centerpartiet, som genom att sluta upp kring den flottbudget det tidigare så
ivrigt motarbetat lyckades erövra regeringsmakten. När nästa yttring av
den nya politiken - svälttulltariffen - blev aktuell, följde de frisinnade i
Centerpartiets spår, och junker-gruppen, som utgjort den hemska flottans envisaste motståndare, liksom den också motsatt sig kanalbyggandet, försökte nu parasitera på den allmänna hänförelsen genom att med
utomordentlig entusiasm stödja havsmilitarismen, kolonialrofferiet och
de av dem nödvändiggjorda tullarna, som man tidigare så högljutt protesterat emot. Riksdagsvalet 1907, det så kallade hottentottvalet, visade
hur hela det borgerliga Tyskland råkat in i ett extatiskt stadium av imperialistisk hänförelse och samlat sig under den nya politikens fana för att
i enlighet med Bülows ord låta vårt land bli världens smideshammare.
Detta val var också - med sin allmänna atmosfär, som förebådade stämningarna kring krigsutbrottet den 4 augusti - en utmaning inte blott mot
den tyska arbetarklassen, utan också mot de övriga kapitalistiska staterna: en knuten näve som, utan att riktas åt något bestämt håll, höjdes
hotfullt mot omvärlden.
84
IV
Turkiet blev det viktigaste verksamhetsområdet för den tyska imperialismen, och här spelades huvudrollen av de väldiga tyska bankintressena i
Asien, vilka kom i centrum för hela vår orientpolitik. På 50-och 60-talet
dominerade de engelska finansintressena i Turkiets asiatiska områden,
där exempelvis järnvägen från Smyrna och den första delen av den anatoliska järnvägen byggdes med engelskt kapital. 1888 kom tyska intressenter in i bilden och fick av Abdul Hamid tillstånd att överta de av
engelsmännen byggda banorna och bygga vidare på den anatoliska järnvägslinjen, som fick en rad nya förgreningar. 1899 fick man tillåtelse att
bygga och använda en hamn vid Haidar Pascha, och dessutom fick man
ensam bestämmanderätt över handeln och tullsystemet i denna hamn.
1901 erhöll man av den turkiska regeringen i uppdrag att fullborda den
stora Bagdad-banan mot Persiska viken, och 1907 fick man ensamrätten
för omfattande torrläggnings- och bevattningsföretag.
En nackdel med detta storartade “fredliga uppbyggnadsarbete” var att
bondbefolkningen i Mindre Asien i lika “storartat fredliga” former blev
ekonomiskt utarmad. Kostnaderna för dessa väldiga företag blev självfallet genom ett sinnrikt system en del av den turkiska statsskulden, så
att den turkiska regeringen för evig tid framåt skulle anses som låntagare
till herrar Siemens, Gwinner, Helferich m.fl., på samma sätt som den
tidigare stod i skuld till engelska, franska och österrikiska intressen. Den
måste inte endast betala ut jättelika belopp av statliga medel för att klara
räntorna på dessa lån, utan blev också tvungen att ställa sig som garant
för att de på detta sätt byggda järnvägarna inte gick med förlust. På så
sätt prackades de modernaste kommunikationer på ett utomordentligt
gammalmodigt samhälle, där en stor del av befolkningen ännu livnärde
sig med hjälp av de primitivaste jordbruksformer. De magra jordbruksområdena, som knappt ens förmått livnära sina fattiga, under ett orientaliskt tyrannväldes utsugarskatter dignande odlare, kunde naturligtvis
inte utvecklas till någon grogrund för sådana vinster som järnvägsbyggarna fordrade. Handeln och trafiken är i nivå med landets allmänna
ekonomiska och kulturella tillstånd odh utvecklas mycket långsamt. De
intäkter som fattas för att järnvägsbolagen skall ge en tillfredsställande
profit tillskjuts varje år av den turkiska staten i form av den så kallade
“kilometergarantin”. Detta system användes när man med österrikiska
och franska medel byggde järnvägar i den europeiska delen av Turkiet,
85
och turkarna gick med på att praktisera det även för de tyska investeringarna i Asien. Som säkerhet för att dessa förpliktelser skall bli fullgjorda
har den turkiska regeringen åt de europeiska intressenternas representanter, “statsskuldens förvaltningsråd”, överlåtit en högst betydande del
av landets nationalinkomst: tiondet från en rad provinser. Från 1893
till 1910 har Turkiet sålunda enbart för järnvägen till Ankara och banan
mellan Eskisjehir och Konia utbetalat ett “bidrag” på ungefär 90 millioner francs. De “tionden”, som den turkiska staten gång på gång måste
pantsätta hos sina kreditorer, erläggs på det urgamla bondesamhällets vis
i form av varor: säd, boskap, siden etc. De uppbärs genom bemyndigade
ombud, figurer som för tankarna till de omskrivna skatteindrivarna i
Frankrike före revolutionstiden och som erhåller sina fullmakter genom
ett rent auktionsförfarande, där indrivningsrätten för varje provins går
till den som bjuder mest i kontant betalning. Den som sålunda köpt
sig rätten att uppbära provinsens tionde, säljer sedan de erlagda varorna
från varje distrikt till andra spekulanter, som i sin tur avyttrar dem till ett
stort antal småhandlare. Eftersom alla vill ha tillbaka de pengar de lagt ut
och dessutom önskar så stor vinst som möjligt, måste böndernas utlägg
bli så mycket större. Om indrivarens beräkningar inte stämt på ett tillfredsställande sätt, försöker han ta igen sina förluster på bondens bekostnad. Denne är nästan alltid skuldsatt och väntar otåligt på det ögonblick
då han kan sälja sin säd; men när han bärgat sin skörd måste han ofta
vänta i flera veckor på att skatteindrivaren skall behaga ta ut sitt tionde.
Indrivaren, som vanligen också är spannmålshandlare, vet att bonden då
riskerar att få se sin säd ruttna och utnyttjar sig av denna situation för att
pressa ner priset så lågt som möjligt; han vet hur han skall kunna göra
detta utan någon obehaglig inblandning från myndigheternas sida: särskilt den lokala styresmannen har han lätt att komma överens med. Kan
man inte få någon att tjänstgöra som skatteindrivare, får regeringen själv
ta hand om de varor bönderna lämnar som tionde; de magasineras då för
att senare överlämnas som en del av den överenskomna “ersättningen”
till de utländska kapitalisterna. Sådana ter sig följderna av de europeiska
intressenternas kulturgärning, “Turkiets industriella uppbyggnad”, för
turkarna själva.
På så sätt har man alltså uppnått två olika resultat. Jordbruksområdena i Mindre Asien blir föremål för en organiserad utsugning till gagn
för europeiska, i detta fall främst tyska, industri- och bankintressen.
86
Därigenom förstärks den tyska intressesfären i Turkiet och grundläggs
förutsättningarna för att Tyskland skall kunna ta detta land under “politiskt beskydd”. Samtidigt förvandlas den turkiska regeringen, vars medverkan är nödvändig för att utsugningsverksamheten skall fungera, till
den tyska utrikespolitikens vasall och lydiga redskap. Redan långt tidigare stod hela den turkiska statsbudgeten, med skatter, tullavgifter och
allmänna utgifter, under europeisk kontroll. Det tyska inflytandet har
främst gjort sig gällande inom militärorganisationen.
Av det som ovan påpekats framgår klart att det ligger i den tyska
imperialismens intresse att den turkiska statsmakten förstärks tillräckligt för att åtminstone kunna förhindra landets totala sönderfall. Om
Turkiet gick under som stat, skulle följden bli att dess landområden delades upp mellan England, Ryssland, Italien, Grekland och kanske ytterligare några stater, och de tyska intressenterna skulle därigenom mista
sina möjligheter att dominera det ekonomiska fältet. Dessutom skulle
Ryssland, England och medelhavsländerna i hög grad kunna stärka sina
maktpolitiska positioner. De tyska imperialisterna måste alltså bevara
“den suveräna odh självständiga turkiska staten”, deras trogna redskap,
till dess att landet, urholkat inifrån av tyskt kapital, faller som en mogen
frukt i Tysklands händer, på samma sätt som tidigare Egypten kommit i
engelsmännens våld och på sistone Marocco i fransmännens. Exempelvis
Paul Rohrbach, den kände förespråkaren för en tysk imperialistisk linje,
har öppet odh ärligt utvecklat denna tankegång:
“Det ligger i problemställningens natur att turkarna, som på alla
håll är omgivna av rovlystna grannar, måste försöka få hjälp av ett land
som helst bör sakna territoriella intressen i Orienten. Tyskland är den
bundsförvant de behöver. För oss vore det å andra sidan en svår motgång om Turkiet gick under. Om de turkiska områdena delades upp
mellan andra stater, skulle de största bitarna tillfalla Ryssland och England, vilket för dessa länder otvivelaktigt skulle innebära en betydande
maktförstärkning. Men även om Tyskland vid en delning skulle erhålla
ett område av verkligt värde, skulle vi få att göra med en ändlös rad av
nya svårigheter, eftersom Ryssland, England och på sätt och vis även
Frankrike och Italien för närvarande är grannar till Turkiet och därigenom skulle kunna besätta och försvara sina andelar med lätt utförda
truppförflyttningar, medan vi däremot helt saknar direkta förbindelser
med Orienten ... Ett tyskt Mesopotamien eller ett av oss dominerat Min-
87
dre Asien kan aldrig bli verklighet förrän Ryssland och Frankrike tvingas
att överge sina nuvarande syften och ideal, det vill säga inte förrän krigsläget i världen klart ändras till förmån för Tyskland.” (“Der Krieg und
die deutsche Politik”, sid. 36)
Den 8 november 1898 svor tyskarna i Damaskus vid den store sultanen Saladins minne att försvara och bevara den mohammedanska
världen och profetens gröna fana, och i ett helt årtionde var man också
ivrigt sysselsatt med att förstärka sultan Abbul Hamids bloddrypande
välde; efter en kort period av övergående dissonanser fortsatte man sedan
detta verk under ungturkarnas regim. Frånsett de inbringande bankaffärerna gällde verksamheten främst en omorganisering och uppryckning
av den turkiska krigsmakten, som erhöll förmånen att instrueras av ett
stort antal tyska experter med von der Goltz i spetsen. Upprustningen
av militärväsendet innebar självfallet ökade skattebördor för de turkiska
bönderna, men den gav möjlighet till nya fina vinster för Krupp och
bankmännen. Dessutom innebar den att den turkiska krigsmakten blev
beroende av den preussiska militärledningen, som härigenom kunde
stärka den tyska politikens ställning i medelhavsländerna och Mindre
Asien.
Att Tysklands “återuppbyggnad” av Turkiet endast är ett rent konstlat försök att bevara ett lik bevisas bäst av den turkiska revolutionens
öde. I denna revolutions första stadium, då det ideologiska inslaget i
ungturkarnas attityd ännu spelade en avgörande roll och man hade kvar
sina vackra men orealistiska drömmar om en löftesrik vår med en genomgripande förnyelse av landets förhållanden, riktade man avgjort sina
politiska sympatier mot England, som uppfattades som ett ideal för den
moderna statstypen, medan Tyskland, som så länge öppet agerat som en
stöttepelare för den gamle sultanens regim, av de nya härskarna betraktades som en motståndare. Revolutionen 1908 verkade vara den slutliga
bekräftelsen på att Tysklands orientpolitik misslyckats; Abdul Hamids
avsättning uppfattades också allmänt som en frigörelse från det tyska inflytandet. Men allt eftersom ungturkarna, sedan de kommit till makten,
avslöjade sin fullständiga oförmåga att åstadkomma någon enda verkligt
genomgripande ekonomisk, social eller politisk reform och alltmer visade
sina kontrarevolutionära tendenser, kom utvecklingen automatiskt att
svänga tillbaka mot Abdul Hamids gamla beprövade regeringsmetoder,
där statsmakten stödde sig på den orientaliskt gränslösa utsugningen av
88
bondebefolkningen och de med jämna mellanrum organiserade blodbaden på förtryckta samhällsgrupper, som hetsats att flyga i strupen på
varandra. Att med alla medel upprätthålla denna våldsregim blev alltså
även ungturkarnas viktigaste mål, och följden blev att de snart också
inom utrikespolitiken gick tillbaka till den gamla linjen. Detta innebar
en ny allians med Tyskland.
För alla klarsynta iakttagare, och särskilt för de tyska socialdemokraterna, hade det sedan länge varit uppenbart att en verklig återuppbyggnad av det turkiska samhället var ett helt utsiktslöst företag och att
det endast vittnade om en fåfängt reaktionär inställning att försöka
hålla samman denna ruttnande samhällsbyggnad; detta framgick klart
av de sönderslitande motsättningarna mellan detta lands många olika
befolkningsgrupper: armenier, kurder, syrier, araber och greker (för inte
så länge sedan även albaner och macedonier) liksom av de många ekonomiska och sociala problemen i rikets skilda delar och av de vitala kapitalistiska framstegen i grannländer som de unga balkanstaterna - allra
främst dock av den internationella kapitalismens ödeläggande verksamhet och stormakternas diplomatiska spel. Redan 1896, när det stora upproret på Kreta bröt ut, ägnades orientfrågan en grundlig analys i den
tyska socialdemokratiska pressen; resultatet blev att man frångick den
ståndpunkt Marx intagit vid tiden för Krim-kriget och karakteriserade
“Turkiets integritet” som ett arv från den europeiska reaktionen. Och
ingenstans genomskådades ungturkarnas regim så snabbt och grundligt,
i sin sociala ofruktbarhet och sina kontrarevolutionära tendenser, som i
de tyska socialdemokratiska tidningarna. Det var också en sant preussisk
idé att man skulle förse den murknande turkiska statskonstruktionen
med militär rådgivning och moderna järnvägar, ägnade att underlätta en
snabb mobilisering.[1]
På sommaren 1912 var det redan dags för ungturkarna att lämna plats
för kontrarevolutionen. “Återuppbyggnadspolitikens” första åtgärd vid
detta tillfälle var karakteristiskt nog en statskupp där författningen sattes
ur spel; också i detta hänseende återgick man med andra ord till Abdul
Hamids metoder.
Redan i det första Balkankriget led den av tyskarna organiserade
turkiska krigsmakten ett snöpligt nederlag. Och det nuvarande kriget, i
vars fruktansvärda virvlar Turkiet kastats för sin “beskyddare” Tysklands
skull, kommer obönhörigt att resultera i det turkiska rikets ytterligare
89
förfall, kanske till och med i dess definitiva undergång.
Den tyska imperialismens bedrifter - samt de tyska bankintressena,
som här är av avgörande betydelse - har gjort att vi i Orienten fått alla
andra stater emot oss. Främst gäller detta England. Vad engelsmännen
förlorade till sina tyska konkurrenter i Anatolien och Mesopotamien var
inte bara en marknad med feta vinster - den förlusten accepterade man
så småningom. Upprättandet av strategiskt användbara järnvägslinjer
och förstärkandet av den av tyskarna inspirerade turkiska krigsmakten
var emellertid världspolitiskt betydelsefulla företag, som träffade England på en utomordentligt öm punkt, på gränsen mellan Centralasien,
Persien och Indien å den ena sidan och Egypten å den andra. “England”
- har Rohrbach påpekat i en skrift om Bagdad-banan - “kan endast på ett
ställe bli föremål för något verkligt ödesdigert angrepp med landstridskrafter, nämligen i Egypten. Förlorade engelsmännen Egypten, miste de
inte enbart sin förbindelseled med Indien och Asien, Suez-kanalen, utan
troligen också sina besittningar i Ost- och Centralafrika. Skedde detta på
grund av en muhammedansk stat som Turkiet, kunde det dessutom få
oerhörda återverkningar bland Englands 60 millioner muhammedanska
undersåtar i Indien, liksom bland deras trosfränder i Persien och Afganistan. Som förutsättningar för att Turkiet skall kunna tänka sig en sådan
aktion krävs emellertid att man förfogar över ett utbyggt j ärnvägssystem
i Syrien och Mindre Asien, att en utbyggnad av den anatoliska järnvägen
gör det möjligt att försvara Mesopotamien mot ett engelskt angrepp, att
krigsmakten förstärks såväl kvantitativt som kvalitativt och att framsteg
inom industrin förbättrar det allmänna ekonomiska läget.”
Och i boken “Der Krieg und die deutsche Politik”, som publicerades
strax efter världskrigets utbrott, skriver han så här:
“Syftet med Bagdad-banan var ursprungligen att Konstantinopel och
det turkiska rikets militära kraftcentrum i Mindre Asien skulle erhålla
en direkt förbindelse med Syrien och områdena kring Eufrat och Tigris
... Självfallet kunde man förutse att denna järnväg tillsammans med de
banor som planerats och i vissa fall redan helt eller delvis fullbordats i
Arabien och Syrien skulle skapa nya möjligheter att från Turkiet angripa
Egypten ... Ingen kan förneka att Bagdad-banan kan bli något av en
politisk livförsäkring för Tyskland, om man lyckas skapa de nödvändiga
förutsättningarna, av vilka den viktigaste är en allians mellan Tyskland
och Turkiet.”
90
Så öppet uttalade sig denne halvt officielle talesman för den tyska imperialismen när det gällde planerna för vår politik i Orienten. Här fick
den tyska utrikespolitiken helt nya konturer och visade tydliga anti-engelska tendenser, som i hög grad hotade det världspolitiska jämviktsläget.
Tysklands hållning i Orienten blev på så sätt en praktisk tillämpning av
det nya program som förebådats i flottpropositionen 1899.
Tysklands värnande om Turkiets integritet förde oss också i konflikt
med balkanstaterna, vilkas utveckling möjliggjorts av Turkiets sönderfall.
Dessutom ledde det till en konflikt även med Italien, som främst riktade
sina imperialistiska förhoppningar mot turkiska besittningar. Redan vid
Marocko-konferensen 1905 stod Italien på Englands och Frankrikes
sida. Sex år senare inspirerade Österrikes annekterande av Bosnien italienarna att anfalla Tripolis - ett angrepp som i sin tur innebar upptakten
till Balkankriget samt förebådade trippelalliansens definitiva fiasko och
Tysklands politiska isolering även på detta håll.
I Marocko-affären visade det sig att de tyska expansionssträvandena
också riktade sig västerut. Ingenstans märktes det tydligare än där att
man frångått Bismarcks politiska linje. Som bekant understödde Bismarck med vett och vilja fransmännens kolonialpolitik för att deras
uppmärksamhet skulle dras bort från Elsass-Lothringen. De nya ledarna
däremot önskade på alla sätt förhindra att Frankrike utvidgade sitt kolonialvälde. I Marocko var läget ett helt annat än i Turkiet. Tyskland hade
knappast några berättigade ekonomiska intressen i Marocko. Visserligen försökte de tyska imperialisterna förvandla Mannesmann-företagens
anspråk på gruvkoncessioner, i utbyte mot det lån man gett den marockanske sultanen, till en viktig nationell angelägenhet. Men ingen som
ville bli tagen på allvar kunde här tala om en tysk intressesfär, eftersom
det var ett allmänt bekant faktum att såväl Mannesmann-firman som
Krupp-Schneider-bolagen, den andra av de båda konkurrerande kapitalistiska intressegrupperna i Marocko, utgjorde en synnerligen internationell blandning av tyska, franska och spanska spekulanter. Så mycket mer
karakteristiska för den nya inställningen blev därför det eftertryck och
den målmedvetna utformning som det tyska riket gav sina anspråk på att
få medinflytande över Marockopolitiken, de anspråk som man 1905 så
plötsligt framförde för att protestera mot den franska dominansen där. På
så sätt åstadkom man den första världspolitiska sammanstötningen med
Frankrike. 1895 hade Tyskland tillsammans med Frankrike och Ryssland
91
sökt hindra det triumferande Japan från att använda sig av sina militära
framgångar i kriget mot Kina. Fem år senare drog det, sida vid sida med
Frankrike, ut på ett stort plundringståg mot Kina. På grund av Marockofrågan måste det tyska riket nu ge sin politik gentemot Frankrike en helt
ny inriktning. I Marocko-krisen, som under de sju år den varade vid två
tillfällen var nära att leda till krig mellan Tyskland och Frankrike, gällde
det inte längre någon revanschfråga, som anknöt till någon tidigare europeisk konflikt. Vad som inträffat var i stället att en helt ny motsättning
skapats genom att den tyska imperialismen börjat konkurrera med den
franska. I slutuppgörelsen lät Tyskland nöja sig med de franska delarna
av Kongo, vilket innebar att man erkände att man inte hade några nationella intressen av vikt att bevaka i Marocko. Just därigenom blev det
tyska agerandet i Marocko-affären en företeelse av vittgående politisk
betydelse. Bristen på mer preciserade krav och syften avslöjade Tysklands
omättliga aptit och utgjorde en allmän imperialistisk krigsförklaring,
riktad mot Frankrike. Olikheten emellan de båda staterna kom här i en
utomordentligt skarp belysning. På den ena sidan hade man en stat med
befolkningsstagnation och långsam industriell utveckling, en stat som
var i hög grad beroende av sina ekonomiska investeringar i utlandet och
som dignade under ett kolonialsystem som den endast med mödosamma
ansträngningar lyckats hålla samman; och på den andra sidan hade man
en ung och stark kapitalism, som såg sig omkring i världen för att kunna
rycka till sig kolonier. Att man skulle kunna lägga under sig engelska
kolonier fick betraktas som helt omöjligt. Därför måste de tyska imperialisternas aptit främst rikta sig mot Frankrikes besittningar samt mot
de asiatiska delarna av Turkiet. De franska besittningarna kunde också
‘komma väl till pass för att eventuellt ersätta Italien för de österrikiska
expansionssträvandena på Balkanhalvön och skapa en affärsgemenskap
som höll det kvar inom trippelalliansen. Att de tyska anspråken på Marocko måste ha gjort de franska imperialisterna utomordentligt oroliga
är självklart, eftersom tyskarna, så snart de fått någon form av fotfäste
där, när som helst skulle kunna få till stånd ett uppror inom hela det
franska koloniområdet i Nordafrika; det skulle bara behövas att man
levererade vapen till den infödda befolkningen, som alltid står redo att
slåss mot de franska erövrarna. Genom att Tyskland gått med på att uppge dessa anspråk och accepterat den kompensation som erbjudits hade
den omedelbara faran avlägsnats, men den franska oron och den nu en
92
gång skapade världspolitiska konfliktmöjligheten stod kvar.[2]
Marocko-politiken förde Tyskland till en konflikt inte endast med
Frankrike utan även med England. Marockos närhet till Gibraltar, den
andra av de båda viktigaste centralpunkterna för samfärdseln inom det
världsomspännande brittiska riket, kom de tyska imperialisternas aggressivt framställda krav att te sig som en delvis mot England riktad demonstration. Den första formella protesten från Tysklands sida riktades
dessutom direkt mot 1904 års uppgörelse mellan England och Frankrike
rörande Egypten och Marocko, och man krävde i otvetydiga ordalag
att England inte skulle försöka ingripa i Marocko-affären. Ingen kunde
sväva i tvivelsmål om vilken inverkan en sådan begäran måste få på relationerna mellan Tyskland och England. Den 8 november 1911 skildrade
Frankfurter Zeitungs londonkorrespondent i klara ordalag den situation
som uppstått:
“Resultatet har blivit detta: en million negrer i Kongo, ett fruktansvärt skriande och en häftig förbittring gentemot ‘det svekfulla England’.
Skränandet är en sak som kommer att gå över så småningom. Men
förhållandet mellan oss och England har blivit helt ohållbart: med största
sannolikhet kommer det att leda till krig, om man inte å det snaraste kan
åstadkomma en väsentlig förbättring ... Panther-affären var, som Frankfurter Zeitungs berlinkorrespondent nyligen träffande uttryckte det,
ett sätt att ge det franska folket en stöt för bröstet, en påminnelse om
att Tyskland alltjämt var en faktor att räkna med ... Vilken följd denna
framstöt skulle få här, kan man i Berlin knappast ha behövt grubbla över;
ingen journalist i London har betvivlat att England omedelbart skulle ge
fransmännen sitt kraftfulla stöd. Hur kan Nord-deutschen Allgemeinen
Zeitung alltjämt lika hårdnackat hävda att Tyskland inte behöver underhandla med andra nationer än Frankrike? De europeiska ländernas
politiska intressen har under de senaste århundradena kommit att bli
allt mer beroende av varandra. Det hör till politikens naturlagar att en
nations olycka fyller en del av dess grannar med sorg och andra med
förtjusning. När österrikarna för två år sedan råkade in i en skarp tvist
med Ryssland, dök Tyskland i full stridsutrustning upp på scenen - trots
att man i Wien, enligt vad som senare blivit känt, skulle ha föredragit
att klara av saken på egen hand ... Det är svårt att fatta hur man i Berlin
kunde tro att engelsmännen, som nätt och jämt kommit igenom en period av häftigt antityska stämningar, plötsligt skulle kunna låta sig över-
93
tygas om att våra underhandlingar med Frankrike inte angick dem det
ringaste. Innerst inne var det en fråga om makt, ty hur lekfull en stöt för
bröstet än kan te sig, skapar den ändå lätt hos den angripne en fruktan
för nya och hårdare törnar ... Situationen har hunnit bli mindre kritisk
sedan dess. Vid det tillfälle då Lloyd George tog till orda förelåg akut fara
för ett krig mellan Tyskland och England ... Är det realistiskt att tro att
Sir Edward Grey och hans anhängare kommer att vilja ändra sin tidigare
politik - om den är berättigad eller inte kan vi lämna därhän - i Marockofrågan? Det förefaller oss som om den tyska politiken avslöjat sig
som helt ohållbar, om man i Berlin verkligen inbillar sig något sådant.”
På detta sätt har vår imperialistiska politik skapat farliga konflikter i
Mindre Asien och Marocko, mellan England och Tyskland och mellan
Tyskland och Frankrike. Men hur har relationerna varit mellan Tyskland och Ryssland? Vad är det som från början orsakat motsättningarna
på denna punkt? I den upphetsade stämning som bemäktigade sig alla
officiella organ under krigets första veckor var tyskarna beredda att tro
vad som helst. Man trodde att kvinnorna i Belgien stack ut ögonen på
tyska fångar, att kosackerna åt stearinljus och slet småbarn i stycken; och
att ryssarnas politik gick ut på att annektera det tyska riket, förinta den
tyska kulturen och förslava hela det tyska folket under ett skoningslöst
tyrannvälde.
Den 2 augusti stod följande att läsa i den socialdemokratiska tidningen Chemnitzer Volksstimme:
“I detta ögonblick framstår det som vår främsta plikt att gemensamt
kämpa mot det ryska barbariet. Tysklands kvinnor och barn får inte bli
offer för den ryska bestialiteten, och deras fosterland får inte bli kosackernas rov. Ty om våra motståndare segrar, blir det inte England eller
Frankrike utan Ryssland som kommer att härska över det tyska riket.
Därför är det i detta ögonblick vår uppgift att värna allt som den tyska
kulturen och den tyska friheten skänkt oss mot en barbarisk och skoningslös fiende.”
Samma dag utropade Fränkische Tagespost:
“Vi vill inte att kosackerna, som redan besatt alla samhällen i gränsområdet, ska komma störtande in i vårt land och rasera våra städer. Vi
vill inte att den ryske tsaren, vars fredskärlek socialdemokratin vägrade
tro på redan när hans fredsmanifest offentliggjordes, ska få härska över
någon människa av tyskt ursprung.”
94
Och Königsberger Volkszeitung skrev den 3 augusti:
“Ingen av oss, vare sig han är duglig till krigstjänst eller inte, får ens
för ett ögonblick betvivla att vi måste göra allt vi förmår för att hålla
detta fördärvbringande väldes inflytande borta från våra gränser; ty om
det segrade, skulle tusentals av våra kamrater dömas att försmäkta i de
fasansfulla ryska fängelserna. Under rysk spira kan folket inte erhålla
någon som helst självbestämmanderätt. Varken socialdemokratiska tidningar eller socialdemokratiska partigrupper är tillåtna i Ryssland. Därför kan det inte för någon av oss nu te sig rimligt att acceptera möjligheten av en rysk seger - samtidigt som vi håller fast vid vårt motstånd
mot krigets idé, måste vi alla samarbeta för att freda oss mot de banditer
som härskar i Ryssland.”
Vi ska vänta med att gå närmare in på förhållandet mellan tsarismen
och den tyska kulturen. Relationerna ‘mellan dessa båda begrepp har
skapat ett helt kapitel för sig i berättelsen om de tyska socialdemokraternas inställning till kriget. Vad beträffar tsarens önskan att erövra Tyskland, kunde man lika gärna hävda att ryssarna ville införliva hela Europa
- varför inte också med månen på köpet - med sitt välde. I verkligheten är
det endast två stater vilkas nationella ‘existens hotas av det nu pågående
kriget: Belgien och Serbien. Mot båda dessa länder har tyskarna riktat
sina kanoner, samtidigt som våra ledare skriat om att Tysklands existens
är i fara. Det går naturligtvis inte att diskutera med folk som tror på allt
som den vildaste propagandan påstår. Men människor, som inte låter sig
påverkas av pöbelinstinkter av det slag som den nationalistiska hetspressens appeller vädjar till utan i stället bedömer läget efter de realpolitiska
faktorerna, måste inse att det för tsarväldet inte är lättare att erövra Tyskland än att lägga under sig hela världen. De ledande i Ryssland är kvalificerade skurkar men inte några galningar, och den politik de för har, trots
sin egenart i mångt och mycket, en viktig egenskap gemensam med de
flesta andra staters: den rör sig inte i det blå utan i de reella möjligheternas värld, där man måste ta hänsyn till en mängd olika faktorer. När
våra partiredaktörer fruktar att tyska socialdemokrater ska få tillbringa
sina återstående dagar i Sibirien, och att vårt land ska bli förslavat under
det ryska oket - då bedömer de den politiska verkligheten sämre än det
blodbesudlade tsarväldets ledare, trots de senares moraliska underlägsenhet. De ryska statsmännen vet mycket väl att man inte efter behag kan
införa ett nytt styrelseskick i vilket samhälle som helst; varje statsskick
95
vilar på en bestämd social och ekonomisk grundval, och de ryska härskarna har bittert fått erfara att denna grundval inte ens i deras eget land
riktigt svarar mot den styrelseform de försöker praktisera. De vet också
att den reaktionära överklassen måste basera sin makt på sitt lands inre
förhållanden, och i vårt land är det den Hohenzollern-styrda polisstaten
och det preussiska valsystemet som svarar mot deras egen typ av diktatur.
Ett fördomsfritt studium av vår situation visar på så sätt klart och tydligt
att vi inte behöver frukta att ryssarna, om de mot all sannolikhet skulle
segra i kriget, på allvar skulle försöka rubba dessa hörnstenar i det tyska
samhället.
De reella motsättningarna mellan Tyskland och Ryssland gällde helt
andra ting. De hade ingenting att göra med inrikespolitiken, där det
tvärtom mellan de båda staterna finns stora likheter, grundade på en
sekelgammal ömsesidig sympati, utan återfanns i stället på det utrikespolitiska området, de stora internationella jaktmarkerna.
Imperialismen utgör i Ryssland, precis som i västländerna, en sammansättning av en rad vitt skilda faktorer. Dess viktigaste beståndsdel är
emellertid inte, som i Tyskland och England, de kapitalistiska strävandena för ekonomisk expansion, utan i stället landets rent politiska
självhävdelsebegär. Den ryska industrin har förvisso sedan länge kunnat
visa upp en omfattande export till Orienten, Kina, Persien och Centralasien; på det för den kapitalistiska produktionen utmärkande sättet har
detta skett utan att man lyckats utveckla hemmamarknaden nämnvärt,
och de styrande har sökt uppmuntra denna utrikeshandel, eftersom den
på ett välbehövligt sätt stöder dem i deras egen “intressesfär”. Men det
är de politiska intressena som här spelar den pådrivande rollen. Tsarväldets erövringslystnad återspeglar dels expansionsbehovet inom ett rike
som idag omfattar 170 millioner invånare och som av såväl strategiska
som handelstekniska skäl vill nå ut till det öppna havet, till Stilla havet i
öster och Medelhavet i söder. Den påverkas också av tyranniets existensvillkor, av nödvändigheten av att på den världspolitiska scenen spela en
tillräckligt aktad roll för att kunna få behålla den för tsarväldet absolut nödvändiga ekonomiska krediten hos rikare länder. Det dynastiska
självhävdelsebegäret får inte heller glömmas bort; här liksom i alla andra
monarkier har det en viss betydelse. En härskargrupp som kommit i en
allvarlig konflikt med sitt folk försöker gärna förstärka sin internationella
prestige för att dölja de inre svårigheterna.
96
De moderna kapitalistiska intressena håller emellertid på att få ökad
betydelse för tsardömets imperialism. Den ännu outvecklade ryska kapitalismen har självfallet svårt att göra verkligt betydelsefulla framsteg så
länge det politiska enväldet är totalt - i det stora hela har den fått finna
sig i att stå kvar på ett tämligen primitivt stadium - men väldiga framtidsmöjligheter skulle öppna sig för den, om man kunde börja utnyttja
detta jättelika rikes naturtillgångar. Det råder inte något tvivel om att
Ryssland, om det erhåller en modernare styrelseform, snabbt kommer
att utvecklas till den främsta kapitalistiska nationen - förutsatt att inte
klasskampen grusar dess möjligheter, innan utvecklingen hunnit få tillräckligt lång tid på sig. Det är denna framtidsbild som redan nu gett
den ryska bourgeoisien dess expansionsbegär, dess starkt imperialistiska
ambitioner och dess vilja att med sådan kraft hävda sina anspråk vid
fördelningen av världens tillgångar. Denna allmänna hållning får ytterligare stöd tack vare en del mycket påtagliga intressen av stor aktualitet.
Främst spelar här rustningsindustrins och dess leverantörers intressen in;
även i Ryssland är den tunga industrin ju utomordentligt viktig. Därnäst
kommer konfrontationen med det “inre fienden”, det revolutionära proletariatet, som fått de ryska borgarna att i högre grad än tidigare tro på
militarismens och världspolitikens frestelser och som kommit dem att
sluta upp bakom den kontrarevolutionära regimen. Inför revolutionshotet har imperialismen fått ett allt starkare stöd inom Rysslands borgerliga grupper, särskilt bland liberalerna, och denna tendens har gett en
mer modern prägel åt tsardömets gamla utrikespolitiska program. Dardanellerna, som Bismarck i en berömd karakteristik kallat “nyckeln till
de ryska besittningarna kring Svarta havet”, har nu blivit det viktigaste
föremålet för såväl den ryska bourgeoisiens nyväckta erövringsbegär som
tsardömets redan tidigare välbekanta rovlystnad. Sedan 1700-talet har
Ryssland för dess skull utkämpat en lång rad blodiga krig mot Turkiet;
det har sökt uppträda i rollen som Balkans befriare, och med denna
målsättning för ögonen har det låtit en oerhörd mängd människor offras
vid Ismail, Navarin och Sinope, vid Silistra och Sevastopol, vid Plevna
och Shipka. Nödvändigheten av att försvara de av ett fasansfullt turkiskt
förtryck hotade ras- och trosfränderna blev hos det ryska folket en lika
allmänt accepterad föreställning som tvånget att skydda vår frihet och
kultur mot det ryska hotet blivit inom den tyska socialdemokratin.
Den ryska bourgeoisien kände dock betydligt mer entusiasm inför
97
de framstötar man planerade vid Medelhavet än inför den kulturmission tsarväldet ansåg sig företräda i Mandsjuriet och Mongoliet. Kriget
mot Japan kritiserades skarpt av liberalerna, därför att de ansåg det ansvarslöst att splittra de krafter som borde sättas in mot den ryska utrikespolitikens viktigaste mål: Balkanhalvön. Men detta olyckliga militära
företag kom ändå, låt vara indirekt, också det att koncentrera den ryska ledningens intresse mot detta område. De engelska imperialisterna
kunde inte undgå att känna en stark oro över den ryska maktpolitikens
utbredning i Ost- och Centralasien. Fruktan för att det väldiga indiska
väldets säkerhet skulle kunna hotas måste hos engelsmännen skapa en
tilltagande misstro gentemot tsardömets avsikter i Asien. På så sätt blev
spänningen mellan England och Ryssland i Asien vid seklets början den
världspolitiska scenens farligaste konfliktmöjlighet, och det kommer den
med största sannolikhet åter att bli när det nu rasande världskriget en
gång nått sitt slut. Situationen förändrades tack vare tsardömets stora
nederlag 1904 och den revolution som senare bröt ut i Ryssland. Efter
denna märkbara försvagning av tsarväldet kom dock en viss avspänning
i relationerna med England, och 1907 slöt de båda staterna till och med
ett fördrag om en gemensamt utformad kontroll av Persien. På det hela
taget lyckades man vid denna tid uppnå vänskapligare kontakter i frågor
som rörde läget i Centralasien. Därigenom låstes Rysslands möjligheter
att inlåta sig på några större företag österut, och genast koncentrerade
man med så mycket större iver sina förhoppningar till det tidigare favoritmålet - Balkan-politiken. Det var nu som tsarväldet - för första gången
efter ett helt århundrade av fast och troget upprätthållen vänskap med
vårt lands kultur - kom i konflikt med det tyska riket. Ryssarnas väg mot
Dardanellerna måste gå över Turkiets döda kropp, som Tyskland sedan
något decennium ansåg sig förpliktat att försöka blåsa liv i. Visserligen
har ryssarna åtskilliga gånger ändrat de yttre dragen i sin Balkan-politik
och själva talat för bevarandet av Turkiets “integritet” - med det tysta
förbehållet att man får återkomma till detta lands uppdelning vid ett lägligare tillfälle. Här har en viss bitterhet spelat in; man har varit besviken
över hållningen hos de befriade Balkan-folken, som försökt undvika att
bindas vid det ryska riket som ett slags vasaller. Men nu var likviderandet
av Turkiet någonting som passade såväl Rysslands som Englands planer
- engelsmännen önskar förstärka sin ställning i Indien och Egypten genom att förena de däremellan belägna turkiska områdena - Arabien och
98
Mesopotamien - till ett stort muhammedanskt lydland under brittiskt
styre. Den ryska imperialismen kom alltså, i likhet med den engelska, att
i Orienten kollidera med de tyska imperialisternas intressen. Tyskarna,
som haft den största nyttan av Turkiet i det skick det redan befann sig,
hade ställt sig som dess skyddande vaktposter vid Bosporen.[3]
Med Österrike kom den ryska Balkan-politiken emellertid i en ännu
skarpare konflikt än med Tyskland. Och den tyska imperialismen hänger
oupplösligt fast vid den österrikiska som vid en siamesisk tvillingbror.
Den tyska utrikespolitiken har gjort landet så isolerat att Österrike
blivit dess enda bundsförvant. Förbundet mellan de båda länderna är
gammalt - det bildades på Bismarcks initiativ redan 1879 - men det har
helt förändrats till sin innebörd under årens lopp. I likhet med fiendskapen gentemot Frankrike har samhörigheten med Österrike under de
senaste årtiondena fått en alltigenom ny betydelse. Bismarcks syfte var
främst att försvara de besittningar man vunnit i sextiotalets krig. Den
trippelallians han skapade var ägnad att bevara status quo; den innebar
att Österrike erkände det av Bismarck skapade tyska statsförbundet och
Preussens militära hegemoni. Österrikes erövringsplaner gentemot Balkan-området var för Bismarck lika oacceptabla som den koloni Tyskland
ryckt till sig i Sydafrika. I skriften Gedanken und Erinnerungen säger
han så här:
“Det är naturligt att Donau-bäckenets innevånare har behov och anspråk som sträcker sig ut över deras lands nuvarande gränser, och det
tyska rikets författning visar vilken väg Österrike kan följa för att förena
de politiska och materiella intressena hos folkgrupperna mellan Kotorviken och den östra rumänska gränsen. Men Tyskland är inte förpliktat
att offra sina innevånares blod och tillgångar för att dess grannar ska
kunna utvidga sitt territorium.”
Ett mer drastiskt uttryck för samma tanke finner man i hans berömda
uttalande att Bosnien inte var någonting som han ville riskera så mycket
som en enda pommersk soldats ben för. Att Bismarck aldrig haft några
planer på att låta trippelalliansen aktivt tjäna Österrikes expansionssträvanden framgår också klart av det fördrag han 1884 slöt med Ryssland: där förklarades att Tyskland skulle ställa sig neutralt i händelse av
ett krig mellan Ryssland och Österrike.
I och med att de imperialistiska tendenserna tagit överhanden i den
tyska politiken har emellertid inställningen till Österrike blivit en annan.
99
Genom att vara beläget mellan Tyskland och Balkanhalvön har ÖsterrikeUngern kommit att ligga nära den tyska orientpolitikens brännpunkt. På
grund av sin självförvållade politiska isolering har Tyskland inte haft råd
att få Österrike som sin fiende - det hade varit liktydigt med att se alla
storvulna planer falla till marken. Men också om Österrike-Ungern försvagades och föll sönder, så att Turkiet gick under och England, Ryssland
och Balkan-staterna fick sin ställning kraftigt förstärkt, skulle visserligen
Tyskland enas och stärkas nationellt men tvingas begrava hela sitt imperialistiska program.[4] Följden blev att den tyska imperialismen i sitt
eget intresse måste försöka säkra den habsburgska monarkins ställning,
på samma sätt som den måste verka för Turkiets bevarande.
Österrikes hållning innebär emellertid ett ständigt krigshot inom Balkan-området. I och med att Turkiets sönderfall skapade och förstärkte
de nya staterna på Balkanhalvön skapades också Österrikes irritation
över att ha dessa unga grannländer tätt inpå sina egna gränser. Det är
uppenbart att den habsburgska monarkins fall måste påskyndas genom
tillkomsten av dessa livskraftiga och oberoende nationer, bildade av samma folkgrupper som det habsburgska väldet självt till stor del är hopfogat av och som det förmår hålla samman endast med hjälp av hårda
diktaturlagar.[5] Österrikes inre försvagning framgår tydligt av dess attityd mot alla Balkan-länderna men allra mest av dess politik mot Serbien. Trots sin imperialistiska aptit, som än riktades mot Saloniki och
än mot Durazzo, var Österrike inte i stånd att erövra Serbien, inte ens
innan detta rike vuxit och förstärkts genom de båda Balkankrigen. Om
man annekterat Serbien hade man nämligen på ett alltför farligt sätt
utökat den motspänstiga sydslaviska folkgrupp som man redan tidigare
haft svårt att tygla under Wiens brutala och klumpigt reaktionära regim.
Men österrikarna har inte heller kunnat bära att Serbien utvecklas till en
vanlig självständig stat, med vilket deras land skulle kunna underhålla
normala handelsförbindelser. Den habsburgska monarkin utgör nämligen inte någon vanlig kapitalistisk statsledning utan består av några löst
sammanfogade grupper av samhällsparasiter, som vill använda statens
maktmedel till att roffa åt sig så stora egna vinster som möjligt, innan
furstendömet faller samman. För att uppmuntra de ungerska jordbrukarna och för att trissa upp livsmedelspriserna har Österrike förbjudit
import av frukt och boskap från Serbien, och denna lantbrukarnation
‘har sålunda blivit avstängd från den viktigaste marknaden för landets
100
produkter. För att uppmuntra Österrikes tunga industri tvingade man
serberna att köpa dennas produkter till de högsta priser man kunde genomdriva. För att beröva serberna deras möjligheter att bli handelsmässigt (Ah politiskt oberoende stoppade man också deras försök att genom
ett förbund med Bulgarien i öster nå fram till Svarta havet, liksom man
i väster hindrade dem från att förvärva en albansk hamn som skulle ha
gett dem en kontakt med Medelhavets fraktleder. Den österrikiska Balkan-politikens mål var med andra ord helt enkelt att kväva Serbien. Men
den utgjorde samtidigt en lika stor fara för de övriga Balkan-staterna,
eftersom den hela tiden gick ut på att sabotera deras inre utveckling
och inbördes grannsämja. Ständigt hotades dessa länders existens och
utvecklingsmöjligheter av den österrikiska imperialismen, vars anspråk
än gällde Bosnien, än Novibazar och Saloniki och än den albanska Medelhavskusten. För att tillfredsställa dessa österrikiska tendenser och på
samma gång konkurrera med Italien presenterade man sedan “det fria
Albanien” (styrt av en tysk furste), en löjeväckande statskonstruktion,
som från första början blev en lekboll i händerna på de rivaliserande
imperialistiska intrigörerna.
Österrikes imperialistiska politik blev på så sätt en hämsko på hela
det senaste årtiondets utveckling på Balkan-halvön. Frågan var om den
habsburgska monarkins intressen eller den kapitalistiska utvecklingen
inom Balkan-länderna skulle tillåtas avgå med segern. Balkan hade
knappt hunnit befrias från det turkiska väldet förrän det andra problemet, hur man skulle undanröja de österrikiska hindren, uppenbarade
sig. Historiskt sett är Österrike-Ungerns slutliga fall endast ett led i en
viktig internationell utvecklingsprocess; det utgör en logisk följd av
Turkiets tendenser att falla sönder.
Österrikes desperata politik kunde inte leda till något annat än krig,
ett världskrig. Bakom Serbien stod nämligen Ryssland, som måste hålla
fast vid denna beskyddarroll för att inte mista sitt inflytande på Balkanhalvön och tvingas överge hela sitt imperialistiska orientprogram. Rysslands syften gick stick i stäv mot Österrikes; man önskade i Moskva att
Balkan-staterna skulle stabiliseras och enas under ryskt beskydd. Balkanförbundet, som i det segerrika kriget 1912 nästan helt lyckades driva ut
turkarna ur Europa, var Rysslands verk och hade i första hand skapats
för att torpedera den österrikiska politiken. Visserligen förstördes detta
förbund, trots alla ryska ansträngningar, i och med att det andra Balkan-
101
kriget bröt ut, men när serberna gått segrande ur detta krig blev de ändå
tvungna att söka Rysslands stöd, eftersom Österrike blivit deras dödsfiende. Tyskland, som ansåg sig så beroende av den habsburgska monarkins tryggade existens, såg sig i sin tur tvunget att på varje punkt stöda
Österrikes ultrareaktionära Balkan-politik och kom på så sätt att stöta sig
ännu mer med ryssarna.
Österrikarnas agerande ledde dessutom till en konflikt även med Italien, som gärna skulle se habsburgarnas välde falla sönder på samma
sätt som den turkiske sultanens. Den italienska imperialismen använder
indignationen över Österrikes italienska besittningar som en passande
täckmantel för sitt eget expansionsbegär, som i det nuvarande läget
främst riktar sig mot Albaniens kust på andra sidan om Adriatiska havet.
Trippelalliansen fick en hård törn redan genom Tripolis-kriget och miste
all betydelse i det krisläge som uppstod efter de båda Balkan-krigen, då
de båda centralmakterna fick hela omvärlden emot sig. Den tyska imperialismen, politiskt fastkedjad vid de ruttnande liken av vad som en gång
varit två viktiga bundsförvanter, styrde nu med ‘halsstarrig konsekvens
direkt mot ett väldskrig.
Det insåg man mycket väl, när man slog in på denna kurs. Österrike
påskyndade utvecklingen genom att redan för flera år sedan överge alla
betänkligheter och störta sig mot fördärvet. Dess ledande militära «å
klerikala grupper, med ärkehertig Franz Ferdinand och hans tjänstvillige
hejduk baron von Chlumezki i spetsen, väntade otåligt på en förevändning för att kunna slå till. För att ingjuta den verkligt effektiva sortens
krigshysteri hos de tysktalande folken lät man år 1909 publicera professor Friedmanns ryktbara dokument, som vittnade om serbernas djävulska ränker mot den habsburgska monarkin och som endast hade det lilla
felet att vara förfalskade från början till slut. Några år senare basunerade
man ut rapporterna om den österrikiske konsuln Prohaskas ohyggliga
martyrium, i hopp om att de skulle bli gnistorna som tände den stora
krutladdningen - under tiden traskade den välmående Prohaska glatt
visslande omkring på sina vanliga promenadstråk i den stad där han var
stationerad. Till sist kom emellertid attentatet i Sarajevo, ett upprörande
brott, som gav militaristerna deras efterlängtade chans. “Om någonsin
ett blodsoffer har haft en befriande, förlösande verkan, måste det ha varit denna gång”, jublade den tyska imperialismens språkrör. I Wien var
man om möjligt ännu mer entusiastisk och beslöt sig för att utnyttja
102
de högvälborna liken innan de hunnit kallna.[6] Efter hastiga överläggningar med Berlin gjorde man upp anfallsplanerna och sände iväg sitt
ultimatum, facklan som skulle sätta hela Europa i brand.
Det var helt uppenbart att dådet i Sarajevo endast utgjort en förevändning. När det gällde verkliga konfliktorsaker hade tiden sedan länge
varit mogen, och de politiska grupperingar som låg bakom utbrottet
hade existerat sedan ett årtionde tillbaka. För varje år hade urladdningen kommit allt närmare, och utvecklingen påskyndades av den senaste
tidens händelser: revolutionen i Turkiet, annekterandet av Bosnien, Marocko-krisen, Tripolis-expeditionen och de båda Balkan-krigen. Alla militäranslag under de senaste åren har bestämts av myndigheter som haft
detta krig i tankarna; man har medvetet förberett sig för den oundvikliga
kraftmätningen. Inte mindre än fem gånger under loppet av några få år
var det nära att krigsutbrottet kommit. Första gången var på sommaren
1905, när Tyskland på allvar började framföra sina krav i Marockofrågan. Andra gången var tre år senare, då England, Ryssland och Frankrike
efter regentmötet i Reval ville ställa Turkiet inför ett ultimatum, medan
Tyskland stod berett att militärt ställa sig på turkarnas sida; endast tack
vare den turkiska revolutionens plöstliga utbrott lyckades man uppskjuta denna sammandrabbning.[7] Tredje gången var i början av 1909, då
annekterandet av Bosnien fick Ryssland att börja mobilisera; vid detta
tillfälle förklarade Tyskland i otvetydiga ordalag att det var berett att
omedelbart ställa sig på Österrikes sida i händelse av krig. Sommaren
1911, då “Panther” sändes mot Agadir, hade det utan minsta tvivel blivit
krig om inte Tyskland genom prisgivandet av Kongo förmåtts att avstå
från sina anspråk på Marocko. Det femte utomordentligt farliga tillfället
kom vid början av 1913, när ryssarna planerade att marschera in i Armgenien, vilket fick Tyskland att än en gång förklara sig berett att gå i krig.
Under dessa åtta år låg världskrigshotet hela tiden i luften. Varje gång
man lyckades uppskjuta krigsutbrottet, berodde den vunna fristen endast på att någon av stormakterna inte ännu ansåg sig tillräckligt förberedd. I synnerhet vid tiden för “Panther”-äventyret hade världskriget
mycket väl kunnat komma, utan att det behövts någon mördad ärkehertig, några franska flygare över Nürnberg eller någon rysk invasion
i Ostpreussen. Tyskland föredrog dock att invänta ett lägligare tillfälle.
Detta framgår klart av öppenhjärtliga tyska imperialisters deklarationer,
exempelvis den här: “Den tyska regeringen har anklagats för svaghet i sitt
103
uppträdande under Marocko-krisen 1911. Denna felaktiga uppfattning
beror på att man förbisett följande: när vi sände “Panther” mot Agadir,
pågick alltjämt arbetet på Nord-Östersjökanalens ombyggnad, befästandet av Helgoland var långt ifrån färdigt, och vår flotta var i alla avseenden
betydligt mindre beredd att mäta sina krafter med den engelska än vad
den hunnit bli tre år senare. Dessa tre faktorer gjorde att vår militära
slagkraft den gången var avsevärt mindre än den var år 1914. Det vore ju
helt enkelt dåraktigt att vilja provocera fram en avgörande kraftmätning
i ett läge som är vida mer ofördelaktigt än det man kan uppnå genom
att vänta en tid.”[8] Först måste man rusta upp den tyska flottan och få
riksdagen att godkänna de väldiga militäranslagen. På sommaren 1914
kände sig Tyskland färdigrustat för kriget, medan Frankrike alltjämt laborerade med sin treåriga värnplikt och Ryssland ännu inte avslutat sitt
nya program för härens och flottans organisation. Nu gällde det att handla med kraft och snabbhet för att utnyttja situationen. Samme Rohrbach, som inte endast var den tyska imperialismens ivrigaste förespråkare utan även fungerade som ett halvofficiellt språkrör för de styrande
kretsarna i Tyskland, karakteriserade läget med dessa ord: “För oss - det
vill säga för Tyskland och Österrike-Ungern - var det huvudsakliga problemet att en skenbar och tillfällig eftergivenhet från Rysslands sida kunde
tvinga oss att vänta till dess att Frankrike och Ryssland hunnit fullborda
sin upprustning.”[9] Den stora risken i juli 1914 bestod med andra ord
i att den tyska regeringens “fredsansträngningar” kunde få till följd att
ryssarna och serberna gav efter för de tyska kraven. “Med djup smärta
nödgades vi konstatera att våra outtröttliga bemödanden för att rädda
världsfreden hade misslyckats” - så lät det tidigare på officiellt tyskt håll.
När de tyska bataljonerna marscherade in i Belgien och krigsutbrottet
och belägringstillståndet presenterades för Tysklands riksdag som fullbordade fakta, kunde detta alltså knappast för den socialdemokratiska
riksdagsgruppen te sig som någon överraskning, som någon blixt från
en klar himmel - för dem som kände till det politiska sammanhanget
var det ju inte någon oförutsedd katastrof som inträffat. Det världskrig
som officiellt började den 4 augusti var samma krig som imperialismen
i Tyskland och andra länder outtröttligt arbetat för att få i gång, samma
krig som den tyska socialdemokratin lika outtröttligt varnat för i tio års
tid, samma krig som socialistiska riksdagsmän, journalister och pamflettförfattare tusentals gånger brännmärkt som ett lättsinnigt imperialistiskt
104
brott, vilket inte hade något annat samband med nationens och kulturens intressen än att det skulle bli till skada för bådadera.
Och i verkligheten gäller detta krig för vår del inte “Tysklands existens
och utveckling i frihet”, som den socialdemokratiska riksdagsgruppen
fått för sig. Inte heller gäller det den tyska kulturen, som våra partitidningar påstår. I stället är det fråga om de tyska bankintressenternas
vinster i Turkiet och om de vinster Krupp- och Mannesmann-företagen
hoppas kunna tillförsäkra sig i Marocko ... vidare gäller det det reaktionära Österrikes existens: “denna märkliga konstruktion av organiserat förfall, som går under beteckningen Habsburg-monarkin”, för att tala med
“Vorwärts” karakteristik från den 25 juli 1914. Man har också intresse
av att bevara det turkiska väldet i Mindre Asien, de kontrarevolutionära
krafterna på Balkanhalvön, de ungerska tillgångarna samt den ärorika
kultur som representeras av namnen Friedmann och Prohaska.
Inom en stor del av vår partipress var man upprörd över att Tysklands
motståndare hetsat upp “vildar”, färgade infödingar från kolonierna, och
dragit in dem på sin sida i kriget. Men i dag spelar dessa folk i kriget
ungefär samma roll som de europeiska staternas socialistiska proletärer.
Och om Reuter-meddelandena hade rätt i att Maori-folket på Nya Zeeland brann av längtan efter att få dra i fält för Englands ära, då hade
dessa infödingar precis lika mycket begrepp om sitt eget bästa som det
tyska socialdemokratiska partiet, där man förväxlat Turkiets, Habsburgarnas och de tyska bankintressenas bevarande med värnandet om det
tyska folkets existens, frihet och kultur. En viktig skillnad fanns det dock:
Maori-folket ägnade sig ännu för en mansålder sedan åt kannibalism och
inte åt marxistisk teori.
105
V
Det fanns emellertid en extra betydelsefull faktor, som utan tvivel spelade en avgörande roll för partiets hållning vid krigets början: tsarismen.
Mot tsarismen! Så löd den viktigaste parollen i den socialdemokratiska
riksdagsgruppens förklaring. Den inspirerade den socialistiska pressen
att tala om en kamp för hela den europeiska kulturen.
Den 31 juli skrev Frankfurter Volksstimme:
“Den tyska socialdemokratin har under många år ansett tsarväldet
vara den europeiska reaktionens mest blodbesudlade beskyddare; vår
inställning till det är densamma i dag, då det fyller sina fängelser med
politiska motståndare och likväl darrar inför hotet från arbetarrörelsen,
som vid den tid då Marx och Engels uppmärksamt följde dess brottsliga
handlingar. För att göra upp räkningen med detta ohyggliga samhälle
bör vi nu följa de tyska fanorna ut i striden.”
Samma dag skrev Pfälzische Post i Ludwigshafen följande:
“Vi bör minnas den grundsats som vår oförglömlige August Bebel
präglat. Här gäller det civilisationens kamp mot barbariet, och i den
måste också proletariatet ta del.”
Den 1 augusti skrev Münchener Post så här:
“Vi tänker inte låta borgarna inta främsta rummet, när det gäller skyldigheten att försvara vårt land mot det ryska skräckväldet.”
Några dagar senare kunde man läsa dessa rader i Volksblatt:
“Om det är sant att vi blivit angripna av ryssarna - och det finns inga
källor som motsäger detta - då måste socialdemokratin självfallet på alla
sätt stödja försvarsansträngningarna. Tsarväldets angreppsstyrkor måste
drivas ut ur Tyskland.”
I samma anda fortsatte tidningen den 18 augusti:
“När nu krigets tärning har kastats måste vi inte endast, som alla andra tyskar, gripa till vapen för att värna fosterlandet och rädda nationens
existens - vi måste också göra det klart för alla att vår fiende i öster också
är huvudfienden till allt vad kultur och framåtskridande heter. Rysslands
nederlag betyder också den europeiska frihetens seger.”
I Braunschweig skrev tidningen Volksfreund den 5 augusti:
“Ingen kan sätta sig emot de militära myndigheternas oerhörda kraftansträngning. De klassmedvetna arbetarna ger emellertid inte efter för
något yttre tvång, när de låter sig förmås att delta i den; de följer i stället sin egen övertygelse om att de måste försvara sitt eget land mot an-
106
griparna från öster.”
Redan den 3 augusti utropade Arbeiterzeitung i Essen:
“Om ryssarna nu beslutat sig för att hota vårt land, då kommer socialdemokraterna inte att kunna överträffas av några andra grupper ifråga om pliktuppfyllelse och offervilja, ty då gäller det att bekämpa det
blodbesudlade tsarväldet, som oräkneliga gånger kränkt kulturens och
frihetens ideal. Störta tsarväldet, barbarernas högborg! Det får då bli vår
lösen.”
Samma anda kom till uttryck i följande dags nummer av Bielefeldtidningen Volkswacht:
“Lösenorden är överallt desamma: mot det svekfulla ryska tyranniet!”
Den 5 augusti stämde partitidningen i Elberfeld in i kören:
“Det ligger i hela västerlandets intresse att likvidera det vedervärdiga
och mordlystna tsarväldet. I England och Frankrike är emellertid mänsklighetens välgång uppenbarligen av mindre betydelse än profitbegäret
hos de ledande kapitalisterna, som nu vill skörda de vinstmöjligheter
tyska intressenter tidigare skapat.”
I Köln-tidningen Rheinische Zeitung kunde man läsa detta:
“Vänner, gör er plikt, vart ödet än för er! Ni kämpar för Europas civilisation, för fosterlandets frihet och för er egen välgång.”
Schleswig-Holsteinische Volkszeitung skrev den 7 augusti:
“Förvisso lever vi i kapitalismens tidsålder, och säkerligen kommer
klasskampen att fortsätta, när det stora kriget är över. Men då kommer den att utspelas i ett friare samhälle än dagens; den kommer i vida
högre grad än tidigare begränsa sig till de rent ekonomiska frågorna, och
det gamla sättet att behandla socialdemokrater som en politiskt rättslös
grupp, som utstötta andra klassens medborgare, kommer efter det ryska
kejsardömets fall att bli helt otänkbart.”
I Hamburg utropade partibladet Echo den 11 augusti:
“Vi måste nämligen inte endast tänka på försvarskriget mot England
och Frankrike, utan främst av allt måste vi skänka vår hänförelse och
energi åt korståget mot tsarväldet, ty där strider vi för civilisationen.”
Och ännu den 4 september förklarade partitidningen i Lübeck:
“Om friheten i Europa går att rädda, blir det efter krigets slut de
tyska vapnen som vi kommer ha att tacka för detta. Vår viktigaste motståndare är dödsfiende till allt vad frihet och demokrati heter.” Sådana
var de tongångar som ekade genom hela den socialdemokratiska pressen
107
i Tyskland.
I krigets inledningsskede försökte den tyska regeringen också att uppträda i den idealistiska kostym man så hjälpsamt velat utrusta den med:
utan bryderi smyckade den sig med lagerkransen som den europeiska
kulturens befriare. Den försökte till och med, låt vara klumpigt och
med märkbar osäkerhet, utmåla sig som “folkens räddare”. Det tyska
överkommandot försökte till och med visa en viss gemytlighet mot
folket i de ryska delarna av Polen, och polackerna fick dess välsignelse självfallet förutsatt att de mot den ryska regeringen begick samma slags
“förräderi” som för tyskar kunde betyda galgen utan rättegång. Och alla
dessa kuriösa uppvisningar vann den socialdemokratiska pressens gillande. Riksdagsgruppen iakttog en diskret tystnad inför rapporterna om
den tyska härens övergrepp, medan partitidningarna i lyriska ordalag
prisade den frihet tsarväldets förtryckta offer höll på att erhålla med
hjälp av “tyska gevärskolvar”.
Partiets teoretiska organ Die Neue Zeit förklarade den 28 augusti följande:
“Befolkningen på andra sidan gränsen till Lille-fars rike har hälsat
de tyska trupperna med förtjusta jubelrop - ty de polacker och judar
som bor i gränstrakterna känner inte namnet Ryssland som någonting
annat än en symbol för övergrepp och korruption. Dessa arma satar,
förtryckta av tsarens blodsregim men i realiteten utan fosterland, skulle
inte ha något annat än sina bojor att försvara, om de önskade bjuda våra
trupper motstånd. Därför lever i stället hos dem ett starkt hopp om att
tyska vapen, förda av tyska händer, ska krossa hela det ryska kejsarväldet.
Samma anda lever hos den tyska arbetarklassen, medan världskrigets åskor dundrar över dess huvud: man vill skapa en ärofull fred genom att
försvara sig mot det ryska barbariets bundsförvanter i väster, och för att
tillintetgöra tsarväldet är man beredd att satsa allt.”
Efter det att den socialdemokratiska riksdagsgruppen utmålat kriget
som ett försvar av det tyska riket och den tyska kulturen, började den
socialdemokratiska pressen skildra det som en aktion för att befria andra
länder. Hindenburg blev ett redskap för Marx’ och Engels’ idéer.
Minnet har onekligen spelat vårt parti ett mycket förargligt spratt
vad detta krig beträffar: alla de internationella kongressernas principer,
löften och beslut glömde man i en handvändning, just då det rätta ögonblicket för deras praktiserande var inne, men oturligt nog erinrade man
108
sig en skrift som utgjorde Karl Marx’ ideologiska “testamente”. Detta
dokument grävdes nu fram ur det förflutna för att få rättfärdiga den
preussiska militarismen, som Marx hade velat bekämpa med alla resurser. Marx’ gamla appeller i Neue Rheinische Zeitung under den tyska
marsrevolutionen 1848 mot Nikolaus I och livegenskapens Ryssland tog
de tyska socialdemokraterna år 1914 plötsligt till förevändning för att
tillsammans med de preussiska junkrarna gripa till vapen mot den stora
revolutionens Ryssland.
Det är på denna punkt man skulle ha reviderat partiets paroller: slagorden från marsrevolutionen kunde inte gärna utan vidare tillämpas på en
situation som uppstått nästan sjuttio år senare.
1848 var det ryska kejsarväldet verkligen “den europeiska reaktionens
högborg”. Absolutismen, som skapats av Rysslands sociala förhållanden
och ägde starka rötter i detta medeltida jordbrukssamhälle, fungerade
som beskyddare och vägvisare för den reaktionära monarkin. Dennas
ställning hade skakats av den borgerliga revolutionen och var, främst
i det stora antalet tyska småstater, avsevärt försvagad. Ännu år 1851
kunde Nikolaus I låta den preussiske ambassadören framföra till regeringen i Berlin att han gärna skulle ha velat se revolutionen helt och hållet
kväst, då general von Wrangel i november 1848 ryckte fram mot Berlin,
och att man även vid andra tillfällen kunde ha handlat med större kraft
och mindre formella betänkligheter. En annan gång riktade tsaren till
Manteuffel några varnande ord om att han räknade med att “den kejserliga regeringen under hans höghets ledning skulle försvara tronens
maktbefogenheter mot kamrarnas angrepp och värna om de konservativa lagarnas giltighet.” Vid ett tillfälle gav Nikolaus också en hög orden
till Preussens regeringschef för att ge prov på sin uppskattning av dennes
“outtröttliga ansträngningar” för att bevara prägeln av “lag och ordning
i Preussen.”
Redan efter Krim-kriget inträffade en märkbar förskjutning på denna
punkt. Det ledde till ett stort nederlag för det gamla, på militär makt
baserade systemet. Den ryska diktaturen tvingades att genom reformer
söka uppnå en modernisering och anpassa sig till kapitalismens villkor och i och med detta hade man räckt ett lillfinger åt den djävul som snart
på alla sätt skulle utvidga sitt inflytande. Dessutom gav Krim-kriget ett
utmärkt prov på hur man kunde tillämpa teorin om att ett förslavat
folk kunde befrias med vapenmakt. Frankrike blev republik tack vare
109
det militära sammanbrottet vid Sedan. Det var emellertid inte någonting
som Bismarcks soldatesk kunde ta åt sig äran av; då liksom nu hade
Preussen ingen annan politik än junker-väldets att lära ut till andra folk.
I Frankrike hade revolutionen mognat fram som en frukt av de av tidigare omvälvningar inspirerade sociala striderna sedan 1789. Kraschen
vid Sevastopol påminde, ifråga om sina konsekvenser, om den vid Jena:
eftersom man i landet inte hade någon revolutionär rörelse ledde den endast till att den gamla ordningen bibehölls efter några yttre justeringar.
De reformer som i sextiotalets Ryssland möjliggjorde en kapitalistisk
utveckling kunde emellertid inte ha genomförts utan ett kapitalistiskt
samhälles ekonomiska bidrag. Dessa bidrag kom från Västeuropa - från
Tyskland och Frankrike. Detta skapade en ny situation, som varar än
i dag: den ryska diktaturen erhåller understöd från den västeuropeiska
bourgeoisien. Förbi är den tid då ryska rubel strömmade in i landet på ett
sätt som inte ens lämnade den närmaste kretsen kring Preussens konung
helt oberörd - som prins Wilhelm av Preussen bittert klagade - nu är det
tvärtom så att tyskt och franskt guld hittar vägen bort till Petersburg för
att smörja tsarväldet, vilket är ytterst beroende av detta krafttillskott.
Därför är detta tsarsystem inte längre enbart en produkt av ryska förhållanden; förhållandena i det kapitalistiska Västeuropa har också spelat
sin roll, och denna roll får för varje årtionde allt större betydelse. Den
ryska diktaturen blir allt mer beroende av sina nya rötter i västerländskt
kapital, i samma utsträckning som dess gamla rötter i landets struktur
försvagas. Efter kriget 1870 har Tyskland och Frankrike dessutom tävlat
i försök att förstärka sitt politiska stöd i takt med det ekonomiska. Ju
mer den revolutionära andan vuxit hos det ryska folket, desto större blir
den hotade tsardiktaturens behov av båda dessa olika slag av hjälp från
Västeuropa. Vid åttiotalets början hotades tsarväldet allvarligt av den
ryska socialistiska rörelsens terrormetoder, men Bismarck slöt då med
Ryssland ett biståndsavtal, som effektivt hjälpte tsarregimen genom att
stärka dess internationella ställning. Allt större blev samtidigt den franska bourgeoisiens beredvillighet att stå till tjänst, så att den ryska diktaturen inte skulle behöva lita enbart till Tyskland. Ur dessa båda rika källor
hämtade tsarväldet de medel som krävdes för att det ännu en tid skulle
kunna försvara sin position trots det hela tiden växande inre motståndet.
Den kapitalistiska utvecklingen, som tsarväldet med så mycken omsorg sökt hjälpa fram, fick nu till sist sin naturliga konsekvens: på nittio-
110
talet började det ryska proletariatet på allvar engagera sig i revolutionär
verksamhet. Tsarens regering började känna marken gunga under fötterna. “Den europeiska reaktionens högborg” blev snart ett osäkert fäste,
som måste ge vika för de nya strömningarna i tiden, och dess härskare
måste själva söka skydd mot de faror som hotade på hemmaplan. Nu
fick Tyskland spela beskyddarens roll. Bülows Tyskland ställde sig redo
att betala de forna preussiska ledarnas tacksamhetsskuld till Ryssland.
Rollerna blev helt ombytta: de ryska hjälpinsatserna mot den tyska revolutionen ersattes av tyska åtaganden för att motverka den revolutionära
utvecklingen i Ryssland. Provokationer, utvisningar och utlämnanden
- en hetskampanj fullt i klass med den som rådde under den heliga alliansens förlovade tidsålder släpptes i Tyskland lös mot de ryska frihetskämparna, och den fortsatte ända till dess att revolutionen stod för
dörren. Königsberg-processen 1904 utgjorde inte bara höjdpunkten för
denna hetskampanj; den visade även i utomordentligt skarp belysning
utvecklingens gång sedan 1848 och klargjorde hur relationerna mellan
den ryska diktaturen och den europeiska reaktionen kastats om. “Tua res
agitur!” (det är din sak det gäller) utropade en preussisk justitieminister
med hänsyftning på den i sina grundvalar vacklande ryska tsarregimen,
och orden var riktade till de tyska makthavarna. “Om man lyckades upprätta en demokratisk republik i Ryssland, skulle detta i högsta grad
påverka även Tysklands angelägenheter” förklarade åklagaren Schütze i
Königsberg - “Om det brinner hos vår granne, svävar också vårt eget hus
i fara.” Och hans biträde Caspar uttalade sig i samma anda: “Det är självfallet en för Tysklands intressen utomordentligt viktig fråga, om det nuvarande ryska samhällssystemet ska falla eller bestå. Flammorna från en
eventuell revolution skulle otvivelaktigt kunna slå ut över gränserna och
angripa även Tyskland ...” Sådana uttalanden gav den slutgiltiga bekräftelsen på hur den historiska utvedklingen förändrat läget odh gjort det
omöjligt att i fortsättningen tala om Ryssland som något ‘värn för den
europeiska reaktionen”. Nu har det i stället blivit den europeiska reaktionen, framför allt det preussiska junkerväldet, som skyddar den ryska
diktaturen. Dennas möjligheter att leva vidare beror helt på stödet från
Västeuropa; det framgår klart av den ryska revolutionens öde.
Revolutionen slogs ned. Orsakerna till dess tillfälliga misslyckande
förtjänar emellertid att studeras närmare, eftersom man av dem kan sluta
sig till ett och annat om socialdemokratins ställningstagande till det krig
111
som nu rasar. Det är främst två skäl som kan förklara att den ryska resningen 1905-1906, trots sin oerhörda kraftsamling, målmedvetenhet och
intensitet, inte blev framgångsrik. Det ena består helt enkelt i revolutionens inre karaktär: i dess oerhörda historiska program, dess mångfald av
politiska och ekonomiska problem, som aktualiserats på samma sätt som
under den stora franska revolutionen hundra år tidigare (somliga av dem,
exempelvis jordbruksfrågan, kan överhuvudtaget inte lösas inom ramen
för den nuvarande samhällsformen); vidare i olägenheterna med att ha
hela den kontrarevolutionära bourgeoisien emot sig, när man kämpar
för just bourgeoisiens politiska maktställning. Det kunde därför te sig
som om revolutionen gick i kvav på grund av att den utgjorde en hård
kollision mellan två tidsåldrar, en konsekvens av såväl den sociala eftersläpningen i Ryssland som den ekonomiska utvecklingen i Västeuropa;
den var en proletariatets revolution med borgerlig inriktning - eller, om
man så vill, en borgerlig revolution med socialistiska medel. Ser man
den i ett sådant perspektiv, blir nederlaget 1906 inte något definitivt
misslyckande; det utgör endast slutet på det första kapitlet, efter vilket
skeendet inte kommer att kunna hejdas.
Det andra skälet var av ett helt annat slag och var att finna i Västeuropa. Den europeiska reaktionen skyndade sig att hjälpa sin nödställda
skyddsling. Detta skedde inte med krut och kulor, även om de tyska
vapnen hölls beredda och endast hade behövt ett klartecken från Petersburg för att öppna eld mot de polska grannarna. Men man använde
andra, väl så effektiva medel: ekonomiska subsidier och politiska allianser gav det vacklande tsarväldet det stöd som behövdes. För franska
pengar köptes ammunition till de kanoner som krossade revolutionen,
och från Tyskland fia tsarregimen det moraliska och politiska bistånd
den så väl behövde efter de inre oroligheterna och det rysk-japanska
krigets förödmjukelser. 1910 mottogs den i Potzdam med öppna armar
av den tyska regeringen. Hälsandet av den blodbesudlade ryska regimens
ledare i Tysklands huvudstad innebar inte endast att den tyska regeringen gav sin välsignelse åt kvävandet av Persien; framför allt hyllade man
den ryska kontrarevolutionens bödelsarbete och höll sin stora bankett
för att fira den europeiska “kulturens” förmenta triumf över Rysslands
revolutionära krafter. Den tyska socialdemokratin betedde sig nu mycket
egendomligt. När den i sitt eget land fick bevittna detta utmanande firande av den ryska revolutionens undergång, föredrog den att tiga stilla
112
och uppträda som om den glömt alla ord om “arvet från våra lärofäder”.
Den ryska bödeln firades i Potzdam utan att den tyska socialdemokratin kom med några som helst protester, demonstrationer eller kritiska
tidningsartiklar - dessa dök upp först efter krigsutbrottet, då plötsligt
vartenda partiblad utan att stöta sig med polisen kunde hänge sig åt
hårresande skildringar av tsarväldets vidrighet - och ingen form av reservationer hördes 1910 från socialdemokraterna inför detta hyllande
av kontrarevolutionen och hån mot de ryska frihetssträvandena. Ändå
visade tsarens europeiska triumftåg 1910 med större klarhet än något
annat tecken att de underkuvade ryska proletärerna fallit offer inte blott
för den inhemska reaktionen utan även för de reaktionära krafterna i
Västeuropa; liksom under marsrevolutionen 1848 hade kampen gällt
reaktionens försvarare i utlandet lika mycket som dess företrädare på
hemmaplan.
Men det ryska proletariatets levande kampvilja är lika omätlig som
dess nöd under tsarregimens och ‘kapitalismens tyranni. När kontrarevolutionens omänskligaste utrensningsaktioner var till ända, började
den revolutionära spänningen åter växa fram. På nytt började floden
stiga och sjuda. Enligt de officiella beräkningarna omfattade strejkerna
för högre löner 1910 46 623 arbetare och 256 385 arbetsdagar, 1911
hade antalen stigit till 96 730 arbetare och 768 556 dagar, och under de
första fem månaderna av 1912 var de uppe i 98 771 arbetare och 1 214
881 dagar. I politiska masstrejker, protestaktioner och demonstrationer
deltog 1912 1 005 000 arbetare, och året därpå hade antalet ökat med
267 000. År 1914 steg floden allt högre, och dess vågor rullade dovt och
hotfullt. Den 22 januari strejkade 200 000 arbetare för att fira minnet
av revolutionens upptakt. I juni slog flammorna upp i Kaukasus, i Baku,
precis som före revolutionsutbrottet 1905; här var det 40 000 arbetare
som strejkade. Elden spred sig snart till Petersburg: där strejkade 80 000
arbetare den 17 juli och 200 000 några dagar senare, och den 23 juli
började generalstrejken breda ut sig över hela det ryska riket; barrikader
restes och en ny revolution var på väg ... Inom några få månader hade
den kunnat bryta fram med stridsfanorna höjda mot vinden. Efter några
få år hade den kanske kunnat omöjliggöra tsarväldets förutsättningar
för deltagandet i det internationella spel som skulle komma 1916. Kanhända hade den världspolitiska situationen då förändrats så totalt att
imperialismen hejdats i sina vanvettiga planer.
113
Men den tyska reaktionen hejdade i stället revolutionsrörelsen i Ryssland. Wien och Berlin föredrog att förklara krig, och på så sätt begrovs
revolutionens chanser - kanske för åratal framåt. De tyska gevärskolvarna
krossade ingalunda tsarväldet, men väl dess främsta motståndare. I det
krig som kom fick tsarregimen folkets stöd i högre grad än någon gång
tidigare under det senaste århundradet. Allt tjänade här enbart till att
rättfärdiga den ryska regeringens ställningstagande: Tysklands för alla
utomstående uppenbara provokationer, den lössläppta nationalistiska
yran och det öde som drabbade Belgien - bland annat dessa faktorer
bestämde Rysslands attityd, när det ryckte till Frankrikes undsättning
och därigenom kom i en så utomordentligt fördelaktig belysning. Den
nyss så hoppfullt höjda revolutionsfanan försvann i krigets virvelströmmar - men dess fall var ärofullt, och efter den fruktansvärda slakten kommer den att höjas på nytt, trots de tyska gevärskolvarna - och hur det än
går för tsarens regim i kriget.
Även de nationella upprorsförsöken i Ryssland misslyckades. De ryska
provinserna hade tydligen mer motståndskraft inför Hindenburgs “befrielsearmé” än den tyska socialdemokratin förmådde uppbåda. Judarna,
som ju är ett praktiskt tänkande folk, hade inte svårt att räkna ut att
tyskarna, som inte ens lyckats övervinna de reaktionära krafterna inom
sitt eget lands gränser, knappast kunde tänkas gå iland med uppgiften att
avskaffa diktaturen i Ryssland. De åt krigets trefaldiga helvete prisgivna
polackerna kan inte ha glömt hur polska barn en gång genom vidrig misshandel tvingades att lära sig läsa fadervår på tyska; inte heller kan de ha
haft svårt att erinra sig vad den preussiska lagstiftningen haft att säga om
dem tidigare. Judar, polacker och ryssar - alla måste de inse att “de tyska
gevärskolvarna” inte förde friheten utan endast döden med sig.
Den tyska socialdemokratins försök att utmåla kriget mot Ryssland
som en marxistisk befrielsekamp är inte bara löjeväckande; det är också
en kränkning av socialismens idéer. För Marx innebar den ryska revolutionen en historisk vändpunkt. I alla sina politiska och historiska utläggningar inlade han denna reservation: “om inte en revolution dessförinnan utbryter i Ryssland”. Marx trodde på den ryska revolutionen
och väntade på dess utbrott redan under den tid då livegenskapen ännu
rådde i Ryssland. Och revolutionen kom. Den segrade inte i den första
drabbningen, men tiden verkade för den på ett sådant sätt att den måste
te sig oundviklig. När vårt socialdemokratiska parti ryckte an med sina
114
“tyska gevärskolvar” och ignorerade de revolutionära krafterna i Ryssland, då bortsåg det från ett viktigt led i det historiska sammanhanget.
Plötsligt hade man dragit fram mottot från 1848: krig mot Ryssland!
Men 1848 rådde i Ryssland den mest hopplöst förstockade reaktion,
medan Tyskland upplevde en verklig revolution. 1914 var rollerna ombytta: i Tyskland härskade den preussiska junkermentaliteten; i Ryssland
däremot var den stora omvälvningen på väg. Som “Europas befriare”
ryckte socialdemokraterna fram mot Ryssland, men de startade inte från
de tyska barrikaderna - vilket varit en förutsättning för Marx’ resonemang 1848 - utan från ett kuvat Tyskland, där oppositionen låtit sig
besegras utan strid. De hade förbrödrats med sina förtryckare och stod
eniga med det preussiska junkerväldets ämbetsmän och ministrar - det
ryska kejsardömets viktigaste beskyddare och bundsförvanter - och de
vapen de rest mot tsarväldet kom i stället att användas mot det ryska
proletariatet!
Man kan knappast föreställa sig en mer blodig politisk fars, ett mer
brutalt hån mot den ryska revolutionen och det ideologiska arvet från
Marx. Här har vi det allra mest svårförklarliga draget i socialdemokratins
ställningstagande under kriget.
Det kom emellertid endast att känneteckna en kort period. Den
tyska imperialismen trivdes nämligen inte i längden med den föga passande maskeringen som kulturens räddare, och dess angrepp riktades
snart utan omsvep mot Frankrike och, framför allt, England. En del
partitidningar följde genast med även i den vändningen. I stället för att
förbanna tsaren öste de nu sitt förakt över de svekfulla engelsmännen
och deras snikenhet, och nu var det plötsligt den engelska dominansen
till havs sam hotade Europas kultur. Den bättre delen av partipressen
förskräcktes över de reaktionära tendenserna och försökte förtvivlat återföra uppmärksamheten till de ursprungliga parollerna, till “arvet från
våra lärofäder” - det vill säga till den myt man själv skapat. På ett mer
obarmhärtigt vis kunde man inte belysa den fruktansvärda förvirring
partiet råkat in i. Kejsarens ord vid krigsutbrottet hade låtit enkla, öppna
och ärliga, och socialdemokratins press och riksdagsgrupp hade gjort de
tankegångarna till sina egna. När de första krigsveckornas högstämda
retorik sedan trängdes undan av imperialismens oförblommerade språk,
försvann det sista bräckliga fästet för de tyska socialdemokraternas ställningstagande.
115
VI
Den andra viktiga yttringen av socialdemokratins hållning var proklamerandet av borgfreden, som innebar att man avbröt klasskampen för att
inte återuppta den så länge kriget varade. Den förklaring riksdagsgruppen gav den 4 augusti innebar det första steget mot detta uppgivande
av klasskampen. Den hade utarbetats i samråd med representanter för
regeringen och de borgerliga partierna. Vad man den gången bjöd på
var ett noga regisserat patriotiskt skådespel för utlandet och hemmapubliken, och redan då erhöll och accepterade socialdemokratin sin roll.
Denna signal från riksdagsgruppen fick stor betydelse för alla ledande
grupper inom arbetarrörelsen. Fackföreningsledarna övergav alla sina
krav i lönefrågor och meddelade öppet detta, i det att de uttryckligen
erinrade om föreningsmedlemmarnas förpliktelser mot fosterlandet.
Kampen mot den kapitalistiska exploateringen uppgavs frivilligt för att
den skulle få vila till dess att kriget tog slut. Samma fackföreningsledare åtog sig att förse jordbrukarna med arbetskraft från städerna för
att kunna garantera att skörden bärgades i tid. Den socialdemokratiska
kvinnorörelsens ledning strävade för att uppnå en sammanslagning med
de borgerliga kvinnoförbunden, så att man gemensamt skulle kunna verka för “kvinnliga insatser i fosterlandets tjänst”, vilket innebar att man
gav nationella samarituppdrag åt den viktigaste arbetskraft partiet hade
kvar efter mobiliseringen - den arbetskraft som annars skulle ha svarat
för den socialistiska agitationen. På socialistlagarnas tid hade partiet på
alla sätt utnyttjat de tillfällen riksdagsvalen gav att trots trakasserier och
blockadförsök hävda sin ställning och sprida sitt budskap. Nu avstod socialdemokratin vid alla allmänna val frivilligt från varje form av politisk
strid. Klasskampens appeller försvann, och valkampanjerna inskränktes
till ett fridsamt röstfiske i halvt samförstånd med de borgerliga partierna.
Med undantag för partigrupperna i Preussen och Elsass-Lothringen tog
socialdemokratin också ställning för de äskade krigsanslagens beviljande;
även här var det borgfredens betydelse man åberopade, och återigen markerade man hur ogenerat man övergivit den politiska kurs man följt före
krigsutbrottet. En nära nog enig socialdemokratisk press framhöll att
värnandet om det tyska folkets intressen krävde att nationen stod enad.
Vid krigsutbrottet varnade man allmänheten för att ta ut sina tillgodohavanden på sparbankerna, eftersom landets ekonomiska stabilitet då
skulle komma i fara och bankernas möjligheter att stödja krigsansträn-
116
gningarna kraftigt skulle minska. Arbetarhustrurna varnades för att låta
sina inkallade män få reda på vilka umbäranden deras familjer fått utstå
på grund av myndigheternas försummelser; i stället skulle de glädja krigarna genom att berätta om familjernas idylliska tillvaro och den snabba
och effektiva hjälp de erhöll tack vare samhällets generositet[10]. Den
moderna arbetarrörelsens insatser som folkuppfostrare prisades mycket
som ett betydelsefullt inslag i arbetet för att främja krigsansträngningarna. Följande lilla stilprov är mycket typiskt:
“I nöden prövas vännen. Detta gamla ordspråk har vi nu förvisso
sett besannas. De förföljda och begabbade socialdemokraterna har gått
ut för att värna våra hem, och de av preusserväldet så ofta trakasserade
tyska fackföreningarna kan nu alla meddela att deras bästa medlemmar
samlats under de tyska fanorna. Till och med den borgerliga pressen
erkänner detta faktum och ger uttryck för sin övertygelse om att “dessa
människor” ska uppfylla sina plikter lika bra som några andra, och man
tillägger att det kan komma att bli de som får utstå de svåraste proven.
Vi tror emellertid att våra kamrater också kommer att kunna utföra
självständiga insatser av utomordentlig betydelse. De väldiga moderna
arméerna har ingalunda gjort generalernas uppgifter lättare. Det är nära
nog omöjligt att föra fram stora slutna truppenheter mot ett modernt
artilleris mördande salvor. Framryckningen måste ske med en vidgad
front fördelad på ett stort antal spridda divisioner, och detta kräver en
utomordentlig disciplin och tankeklarhet hos varje enskild soldat. Kriget
kommer att visa hur fackföreningsarbetet fostrat sina utövare, så att de
blivit kapabla att med framgång tjäna sitt land också under de ohyggligaste epoker. Det kan tänkas att de ryska och franska soldaterna förmår
ge sagolika prov på tapperhet, men ifråga om lugn och kall reflexionsförmåga är de fackligt organiserade tyska arbetarna dem överlägsna. Till
detta kommer att vårt folk ofta känner gränsområdena väl och dessutom
inte sällan har stora språkkunskaper. Därför kommer man denna gång
att kunna tala om fackföreningsfunktionärens triumf, precis som man
kallade den preussiska framryckningen 1866 för en skolmästarseger.”
(Frankfurter Volksstimme den 18 augusti 1914)
Partiets teoretiska organ Die Neue Zeit förklarade den 25 september
1914: “Så länge Tysklands seger står på spel är alla övriga frågor, till och
med de som gäller krigets orsaker, av sekundärt intresse. I detta läge får
det inte finnas några motsättningar mellan partier, klasser eller rasgrup-
117
per - varken inom armén eller inom nationen i dess helhet.” Och i en
artikel med titeln “Internationalens gränser” förklarade samma tidning
den 27 november att “världskriget har tvingat socialisterna att dela upp
sig i olika grupper, vilkas inriktning främst bestäms av medlemmarnas
nationalitet. Internationalen kan inte förhindra detta. Internationalen
hör nämligen främst freden till; i krigstid fungerar den knappast med
tillräcklig effektivitet. Dess stora historiska uppgift är fredskampen,
klasskampen i fredstid.”
För socialdemokratin upphörde klasskampen med andra ord att existera från och med den 4 augusti 1914, och inte förrän kriget en gång
slutar kan den bli aktuell igen. Så snart Krupp-fabrikernas kanoner började dundra i Belgien förvandlades Tyskland till ett klassolidaritetens och
den samhälleliga idyllens förlovade land.
Vad ska man då säga om detta underverk? Klasskampen är som bekant
inte socialdemokratins uppfinning, inte något påfund som partiet efter
behag kan skjuta åt sidan så snart det ter sig lämpligt. Proletariatets klasskamp är äldre än det socialdemokratiska partiet; den är en produkt av
klassamhället och har existerat lika länge i Europa som det kapitalistiska
systemet. Det är inte socialdemokratin som fostrat dagens proletärgeneration inför klasskampens uppgifter; tvärtom är det proletariatet som
skapat det socialdemokratiska partiet för att målmedvetet kunna organisera de olika yttringarna av denna kamp. På vilket sätt skulle dess
förutsättningar ha förändrats genom krigsutbrottet? Har kanske privatkapitalismen, utsugningen och klassförtrycket upphört? Har månne de
privilegierade i patriotisk yra förklarat att de tänker skänka alla produktionsmedel till samhället, avstå ifrån alla profitmöjligheter och avsäga sig
alla sina politiska privilegier så länge fosterlandet är i fara? Man måste
besitta en enfald i klass med söndagsskolelektyrens för att kunna tänka
sig en sådan möjlighet. En sådan tilldragelse vore emellertid en absolut
nödvändig förutsättning för att man på allvar skulle kunna hävda att
klasskampen blivit inaktuell. Självfallet har inte någonting sådant inträffat. Tvärtom har alla de gamla orättvisorna bevarats, och detta gäller
inte minst det politiska förtrycket i all dess preussiska grundlighet. Stridslarmet i Belgien och Ostpreussen har inte i något som helst avseende
förändrat det ekonomiska, det sociala eller det politiska läget i Tyskland.
Det var således endast den ena parten i klasskampen som inställde
sina stridsaktioner. Medan arbetarklassens “inre fiender” förtryckarna
118
och utsugarna fick fortsätta med sina vanliga förehavanden, uppgav
arbetarnas banerförare, fackföreningarna och det socialdemokratiska
partiet, för en tid framåt varje form av motstånd. Trots att de styrande
klasserna oavbrutet förökade sitt kapital och befäste sin maktställning,
var socialdemokratins råd till proletariatet att man skulle gå in för en
inrikespolitisk avrustning.
Den sociala harmonins underbara tillstånd, där alla klasser förbrödras
i ett borgerligt samhälle av modern typ, är förvisso inte någon nyhet i
1800-talets historia. Man behöver bara erinra sig situationen i Frankrike
1848.
Så här skriver Marx i sitt arbete Klasstriderna i Frankrike:
“Arbetarna, som förväxlat penningaristokratin med bourgeoisien, de
republikanska idealisterna, som till och med förnekat att det existerar
några klasser (utom möjligen som följder av den ‘konstitutionella monarkin), de borgerliga grupper som hittills hållits utestängda från makten
och som nu yttrade sig i skenheliga ordalag - alla var överens om att
bourgeoisiens maktställning skulle försvinna när republiken utropades.
Då ville alla rojalister framstå som republikaner och alla millionärer som
arbetare. Uttrycket fraternité, förbrödring och broderskap, fick bli parollen för detta förmenta upphävande av klasskillnaderna. Denna bekväma
flykt från klassmotsättningarna, denna sentimentala förlikning mellan
de mot varandra stridande klassintressena, detta romantiska upphävande
av klasskampen som februarirevolutionen ville uppnå - alla dessa drömmar tog sig uttryck i detta slagord ... Proletariatet i Paris lät sig hänföras
av den ohejdade förbrödringsyran Paris-arbetarna, som betraktade republiken som sin egen skapelse, gav självfallet sitt stöd åt allt vad den
av borgerliga element sammansatta provisoriska regeringen företog sig.
Villigt accepterade de Caussidières polisaktioner för att skydda parisarnas egendom, liksom de utan knot lät Louis Blanc medla i lönetvisterna
mellan arbetarna och deras förmän. Det var en hederssak för dem att
upprätthålla den etablerade revolutionens anseende bland Europas folk.”
I februari 1848 var alltså även proletärerna i Paris nog naiva att tro att
klasskampen hade upphört att fungera, men detta skedde, väl att märka,
först efter det att de ‘krossat julimonarkin och tvingat fram republiken.
Den 4 augusti 1914 däremot offrades klasskampen inte för någon republiks utan för en militaristisk monarkis skull, och detta skedde inte
efter det att folket besegrat de reaktionära krafterna utan tvärtom efter
119
dessa krafters seger över folket. Vad som proklamerades var inte frihet,
jämlikhet och broderskap - utan belägringstillstånd, presscensur och
upphävande av författningen. Regeringen föreslog i högtidliga ordalag
landets partier att man skulle upprätthålla en borgfred, och dessa accepterade förslaget. Ministärens erfarna taktiker vågade emellertid inte
lita hundraprocentigt på partiernas löften utan lät för säkerhets skull
militärdiktaturens maktmedel garantera att denna borgfred verkligen respekterades. Inte heller detta framkallade några som helst protester eller
motåtgärder från den socialdemokratiska riksdagsgruppens sida. Inte så
mycket som en enda stavelse i gruppens deklarationer den 4 augusti och
den 2 december utrycker någon kritik av belägringstillståndets utmaningar. Genom att tysta de kritiska rösterna och godkänna krigsbudgeten
accepterade man stillatigande dessa övergrepp och överlämnade ödmjukt
all makt till de härskande klasserna. Det betydde att man erkände att det
farofyllda läget gjorde förtrycket, militärdiktaturen och belägringstillståndet nödvändiga. Detta belägringstillstånd hade myndigheterna ändå
förklarat enbart för socialdemokratins skull, eftersom man endast från
den behövde frukta verkligt besvärliga protestaktioner mot krigsansträngningarna. Samtidigt som man lockade socialdemokraterna att gå med
på borgfredens nonchalerande av klassmotsättningarna, använde man
ett av klasskampens viktigaste vapen, militärdiktaturen, mot landets arbetare. Följden av socialdemokratins snabba kapitulation, belägringstillståndets utropande, var det värsta partiet hade haft att frukta också efter
ett eventuellt nederlag i en långvarig kamp. I riksdagsgruppens praktfullt
utformade deklaration betonas den gamla socialistiska principen om alla
nationers självbestämmanderätt; den får tjäna som ett argument för beviljandet av krigsanslagen. Den första yttringen av den tyska nationens
självbestämmanderätt i detta krig var dock belägringstillståndet, den
tvångströja man satte på det socialdemokratiska partiet. En mer ömklig
förvrängning av sina egna idéer har väl aldrig något parti gjort sig skyldigt till.
I och med att socialdemokratin övergivit klasskampen har den berövat sig det ideologiska innehåll som gett den dess existensberättigande.
Alla dess verkliga livsyttringar hör ihop med klasskampen. Vilken roll
ska den kunna spela så länge kriget varar, om den under denna tid måste
avstå från en så vital del av sitt program? Genom att lämna klasskampens uppgifter har socialdemokratin förlorat rätten att så länge kriget
120
pågår betraktas som ett aktivt politiskt parti, arbetarklassens representant i riksdagen. I och med detta miste den också sitt främsta vapen: kritiken av krigföringen, sådan denna måste te sig i arbetarnas ögon. För att
gagna “fosterlandets försvar” har den ställt sig till de härskande klassernas
förfogande som en ordningsvakt, vars enda uppgift är att kontrollera att
arbetarklassen håller sig lugn.
Tysklands frihet, som i det nuvarande kriget enligt riksdagsgruppens uttalanden försvaras av Krupps kanoner, riskerar i själva verket att
förkvävas för en vida längre tid på grund av partiets ställningstagande.
Ledande socialdemokrater har fäst stora förhoppningar vid arbetarklassens möjligheter att efter kriget erhålla fullständiga rättigheter genom
en rad demokratiska reformer; detta skulle skänkas den som en lön för
de fosterländska dygder den gett prov på under krigsåren. Men det har
aldrig tidigare i historien hänt att ett lands härskande klass gett sina underkuvade landsmän politiska rättigheter som drickspengar för deras
tjänster. Däremot finns det i hävderna åtskilliga exempel på hur styrande
grupper utan skrupler brutit de ståtliga löften som de i ett trängt läge
nödgats ge. Socialdemokratins hållning har ingalunda säkrat den framtida demokratiska utvecklingen; i stället har den kraftigt förminskat den
grad av politisk frihet man lyckats erhålla innan kriget kom. Aldrig i
modern tid har ett samhälle så helt utan motstånd låtit sig kuvas: särskilt socialdemokratin har bevittnat alla frihetsinskränkningar inom det
offentliga livet med en förbluffande indolens, och ibland har man till
och med applåderat [11]. I England är pressfriheten oinskränkt, och i
Frankrike är den inte på långt när så beskuren som i Tyskland. Ingen
regering har lyckats ersätta den allmänna opinionen med diktat uppifrån i lika hög grad som den tyska. I Ryssland är man van vid att presscensurens rödpennor flitigt stryker misshagliga meningar ur allt som
ska publiceras, men inte ens där har regimen kunnat gå så långt som
till att vid “förtroliga överläggningar” diktera för pressmännen vad de
ska skriva, eller till och med själv fabricera de artiklar tidningarna får ta
in. Också för tyska förhållanden är dagens situation unik; inte ens under kriget 1870 förekom någonting liknande. Pressen åtnjöt den gången
en fullständig yttrandefrihet, och till Bismarcks livliga förtrytelse följde
den krigföringen med delvis skarpt kritiska kommentarer, liksom den
lät regeringens målsättning bli föremål för en öppen och otvungen debatt. När Johann Jacoby häktades gick en våg av indignation genom hela
121
nationen, och Bismarck utmålade själv de reaktionära krafterna som ansvariga för detta svåra missgrepp. Sådan var situationen i Tyskland efter
det att Bebel och Liebknecht i den tyska arbetarklassens namn avsagt
sig all gemenskap med den förhärskande flåspatriotismens företrädare.
Och det krävdes att landets socialdemokratiska parti, med sina drygt
4 millioner väljare, accepterade borgfredens rörande försoningsgester
och regeringens krigsbudget, innan tyskarna kunde förslavas under den
hårdaste militärdiktatur som någonsin tolererats av ett politiskt medvetet folk. Att sådant kunnat ske i dagens Tyskland, att inte endast de
borgerliga tidningarna utan även den fast etablerade och ytterst inflytelserika socialistiska pressen bevittnat detta utan att opponera sig, det
är någonting som kan få avgörande betydelse för den tyska frihetens
öde i framtiden. Det utgör ett bevis på att den politiska friheten i dag
saknar fast förankring i det tyska samhället, eftersom medborgarna där
så viljelöst låtit regimen beröva dem deras fundamentala rättigheter. Vi
får inte glömma att de få politiska rättigheter tyskarna före krigsutbrottet
verkligen ägde inte som i England och Frankrike mognat i folkets medvetande och drivits igenom tack vare en långvarig revolutionär aktivitet.
De skänktes i stället som en nådegåva från en regering som i decennier
med stor framgång fört en kontrarevolutionär politik i Bismarcks anda.
Den tyska författningen tjänstgjorde som byggmaterial när man av den
preussiska monarkin skapade det tyska kejsardömet - med revolutionärernas strävanden hade den ingenting att skaffa. Farorna för “Tysklands
utveckling i frihet” ligger inte, som de socialdemokratiska riksdagsmännen tror, i den ryska politiken - de ligger i Tysklands egen politik. De
ligger i den tyska författningens kontrarevolutionära ursprung och närs
av de reaktionära krafter som sedan rikets grundande gjort sitt bästa för
att strypa de obetydliga frihetsyttringar man kunnat registrera. Dessa
krafter representeras främst av junker-mentaliteten, storindustrins aggressiva vinningslystnad, det stockkonservativa centerpartiet och de
korrumperade liberalerna, vidare monarkin, vapenskramlandet och den
arrogans man redan före kriget älskade att vädra i sitt uppträdande mot
främmande stater. Dessa faktorer utgör tillsammans det verkliga hotet
mot Tysklands kultur och “utveckling i frihet”, och de har alla fått ökad
betydelse på grund av kriget, belägringstillståndet och inte minst socialdemokratins uppträdande. För liberalerna kan denna döda tystnad
i landet förvisso uppfattas som resultatet av en tillfällig uppoffring, ett
122
obehag som man ska bli kvitt efter kriget. Men ett politiskt medvetet
folk kan lika litet avstå från sina politiska rättigheter som en levande
människa kan avstå från att andas. Ett folk som under ett krig accepterar
att myndigheterna berövar dem dessa rättigheter har indirekt medgivit
att friheten inte är omistlig. Socialdemokratins respekterande av borgfreden och godkännande av krigsbudgeten innebär ett maskerat accepterande av belägringstillståndet, och detta måste på folkets breda lager,
författningens enda verkliga stöd i Tyskland, verka lika demoraliserande
som det ter sig löftesrikt och stärkande för de reaktionära härskarna,
författningens fiender och sabotörer.
Genom att svika klasskampens krav har vårt parti också förstört sina
möjligheter att påverka fredsvillkoren och bromsa en utvidgning av
kriget. Här har partiet helt övergivit sambandet mellan teori och praktik. Samtidigt som man protesterat mot tanken på tanderövringar - en
företeelse som ju endast blir den logiska konsekvensen av ett militärt
sett framgångsrikt imperialistiskt krig - har man lämnat ifrån sig alla de
medel man haft till sitt förfogande för att påverka opinionen och genom
den få något inflytande över de beslut som avgör freden. Genom att
garantera den militaristiska regimen lugn och ordning på hemmaplan
gav socialdemokratin alltså de styrande klasserna fria händer att agera
enbart i eget intresse och släppa alla de betänkligheter som kan ha hejdat
deras erövringslystnad. Med andra ord: när socialdemokratin med sitt
antagande av borgfreden berövade arbetarklassen dess politiska vapen,
då förvandlades också dess högtidliga deklarationer om erövringspolitiken till blott och bart tomma fraser.
En konsekvens av detta blir att kriget måste förlängas. Här blir det
alldeles uppenbart vilken farlig fälla för proletariatets politik som ligger
i den nu så ofta upprepade tesen att vårt motstånd mot kriget ska upphöra, så snart ett krig trots alla våra ansträngningar ändå har brutit ut.
Om så skett måste den socialistiska politiken enligt denna tes läggas om;
det gäller då seger eller nederlag, och den inrikespolitiska klasskampen
får vänta till dess kriget avgjorts. Men det verkliga förhållandet är att den
socialdemokratiska politiken får sina viktigaste uppgifter just efter ett
krigsutbrott. Vid de internationella kongresserna i Stuttgart 1907 och
i Basel 1912 röstade de tyska parti- och fackföreningsrepresentanterna
enhälligt för bifall av den resolution där man kan läsa följande:
“Om kriget ändå skulle bryta ut, är det socialdemokratins plikt att
123
verka för dess snara slut och med alla krafter sträva efter att utnyttja den
av kriget framkallade ekonomiska och politiska krisen till att resa folket
och på så sätt påskynda det kapitalistiska klassherraväldets avskaffande.”
När kriget kom, handlade socialdemokratin på det exakt motsatta
sättet: man satte in alla resurser för att få arbetarklassen att acceptera
borgfreden och krigsanslagen, och därigenom lyckades man förhindra
att kriget ledde till någon kris som gav massorna övertaget. Man försökte
på alla sätt förhindra att det kapitalistiska samhället föll samman till följd
av den anarki som kriget ställt i en så skarp belysning; därför ville man
gång på gång förlänga kriget och öka antalet offer. Det har ofta hävdats
- inte minst av våra riksdagsmän - att kriget skulle ha krävt precis lika
många människoliv, om socialdemokraterna röstat mot krigsbudgeten.
Följande tankegång kom till uttryck överallt i partipressen: vi måste delta
i “försvarandet av fosterlandet” för att så mycket som möjligt minska
de lidanden och uppoffringar som kriget gör oundvikliga för vårt folk.
Partiets politik har emellertid lett till motsatsen: först efter socialisternas “fosterländska” anpassning har den imperialistiska krigföringen fått
fritt spelrum. Tidigare fruktade de härskande klasserna att folkets lidanden skulle leda till inre oroligheter, och denna rädsla höll den värsta
krigsberusningen tillbaka. Man kan erinra sig Bülows kända uttalande
att man av fruktan för socialdemokratins hållning önskade uppskjuta
alla krigshandlingar så länge som möjligt. I sitt arbete “Krieg und die
deutsche Politik” (sid. 7) säger Rohrbach: “Med reservation för verkliga
katastrofer måste man betrakta de fattigas situation som det enda som
skulle kunna tvinga Tyskland att sluta fred.” Han menade uppenbarligen
att de fattigas lidanden skulle leda till protester som tog sig så påtagliga
uttryck att de styrande skulle bli tvungna att ge efter för dem. Slutligen
kan vi citera en framstående officer och militärteoretiker, general von
Bernhardi. Han säger så här i sitt stora verk “Vom heutigen Kriege”:
“De moderna jättearméerna har komplicerat krigföringen på en mängd olika sätt. Dessutom innebär de i sig själva ett riskmoment som inte
får underskattas.
En sådan härs organisation blir så omfattande och invecklad, att den
kan bli funktionsduglig endast om alla dess beståndsdelar arbetar nöjaktigt och i största möjliga utsträckning undgår att påverkas av demoraliserande tendenser. Lika litet som vi kan räkna med att segra i varje
drabbning kan vi helt skydda oss för tendenser av detta slag. De går
124
dock att övervinna, om man inte låter dem breda ut sig för mycket. När
stora, sammanträngda människoskaror upphör att lyda order och grips
av panik, när en obstinat anda gör sig förnimbar till den grad att en ren
myteristämning sprider sig i leden, då blir emellertid hären inte endast
stridsoduglig - den blir dessutom till en fara både för sig själv och för sin
ledning, eftersom den krossat disciplinen, äventyrat alla operationer och
därmed försatt sina ledare i en situation som de inte kan bemästra.
Krigföring med moderna jättearméer är alltså under alla omständigheter ett farligt spel, som kräver att staten satsar sina yttersta ekonomiska och personella resurser. Under sådana omständigheter är det
endast naturligt att man överallt företar åtgärder för att så snart som
möjligt kunna få slut på ett påbörjat krig och därigenom lösa upp den
oerhörda inre spänning som måste bli följden av en sådan jättelik ansträngning av ett helt folk.”
Såväl borgerliga politiker som militära experter ansåg sålunda den
moderna krigföringen vara ett “farligt spel”, och genom att använda sig
av detta faktum hade man med framgång kunnat hejda dagens makthavare i deras aggressiva planer. Den möjligheten har helt förstörts av
socialdemokratins hållning, som på alla sätt gått ut på att dämpa den
inre spänningen och riva undan den enda fördämning som verkligen
kunnat hejda den vilda militaristiska stormfloden. Detta gick så långt
som knappast någon militär eller borgerlig tänkare kunnat föreställa sig
i sina vildaste drömmar: från det socialistiska lägret kom appeller om att
man måste “hålla ut”, med andra ord fortsätta massakern i det längsta.
På så sätt har vårt parti fått tusentals offer för de senaste månadernas
strider på sitt samvete.
125
VII
Men när nu kriget trots allt har kommit, eftersom vi inte kunnat förhindra den stora urladdningen - ska vi då utan strid överlämna våra länder
åt de fiender som önskar invadera dem - Tyskland åt ryssarna, Frankrike
och Belgien åt tyskarna, Serbien åt österrikarna? Betyder inte den socialistiska tesen om alla nationers självbestämmanderätt att varje folk
har rätt och skyldighet att värna sin frihet och oavhängighet? Om ens
hem står i lågor, måste man inte då först släcka branden, innan man kan
börja tänka på att göra upp räkningen med de personer som anlagt den?
Denna liknelse har spelat en framträdande roll i den socialistiska debatten såväl i Tyskland som i Frankrike. Även i de neutrala länderna har den
påverkat socialdemokratin; den holländska varianten låter så här: om
skeppet tar in vatten, måste man då inte först och främst täta läckorna?
Förvisso är det lika föraktligt av ett folk att kapitulera för en främmande fiende som det är föraktligt av ett parti att kapitulera för inhemska motståndare. De som talar för det ovan citerade brandkårsargumentet
har bara glömt en sak, nämligen att sanna socialister bör kunna försvara
sitt land på bättre sätt än genom att på den imperialistiska bourgeoisiens
order tjäna som kanonmat. Och ‘invasionen” - är den verkligen ett så
fasaväckande hot att den inrikespolitiska klasskampen inför dess blotta
omnämnande måste försvinna som genom ett trollslag? Enligt de borgerliga patrioternas uppfattning är varje yttring av klasskampen en förbrytelse mot landets försvarsintressen, eftersom sådant innebär svårigheter
och risker för det militära arbetet. Av dessa hysteriska röster har socialdemokratin låtit lura sig. Och ändå har det borgerliga samhällets nyare
historia gång på gång visat att invasionshotet inte alls är någon verklig
skräcksyn för de styrande; tvärtom är det för dem ett taktiskt vapen, ett
favoritargument när det gäller att försöka få kontroll över “den inre fienden”. Använde inte kungen och adeln i Frankrike invasionshotet som ett
vapen mot jakobinerna? Skriade inte de österrikiska kontrarevolutionärerna 1849 om ett franskt angrepp mot Rom och ett ryskt mot Budapest?
Hotade inte i Frankrike “Ordningspartiet” i klara ordalag med invasion
av kosackerna för att hålla nationalförsamlingen på mattan? Och åstadkom inte det bekanta fördraget mellan Jules Favre, Thiers & C:o och
Bismarck den 18 maj 1871 att de tillfångatagna franska kejserliga trupperna frisläpptes för att hjälpa de preussiska trupperna att krossa Pariskommunen? För Karl Marx kunde det historiska perspektivet redan för
126
45 år sedan avslöja det bedrägliga i de moderna borgerliga samhällenas
“nationella krig”. Han säger i sin berömda skrivelse till Internationalens
råd med anledning av Pariskommunens fall:
“Att de båda arméerna från den största militära kraftmätningen i
modern tid efter krigets slut kan förenas för att slå ned proletariatet är
en sak av oerhörd betydelse. Men den innebär inte, som Bismarck inbillar sig, att arbetet för den nya samhällsformen omöjliggjorts för all
framtid; tvärtom visar den hur det gamla borgerliga samhället är på väg
mot sitt totala sönderfall. Det nationella kriget symboliserade den högsta form av heroism som den gamla samhällstypen var mäktig, och nu
har detta krig visat sig vara en ren svindel. Dess enda syfte var att leda
bort uppmärksamheten från klasskampen, och så snart klasskampen utvecklat sig till ett inbördeskrig fördes alla de bedrägliga kulisserna åt sidan. Klassherraväldet kunde inte längre gömma sig i den nationalistiska
förklädnaden: de nationella regeringarna har gått samman för att kämpa
mot proletariatet.”
Tvärtemot vad den officiella mytbildningen förkunnar är invasionshotet och klasskampen nära sammanhängande faktorer: den förra kan
ofta helt enkelt uppfattas som en yttring av den senare. Och när de härskande klasserna använt invasionshotet som ett effektivt medel för att
kuva arbetarklassen, kan denna med framgång svara med att vitalisera
klasskampen som det säkraste vapnet emot detta hot. På tröskeln till
den nya tiden framstår inte minst de svårt prövade italienska städerna,
exempelvis Florens, som historiska bevis för att den intensiva inre klasskampen ingalunda försvagar samhällets värnkraft utan tvärtom skapar
de enda kraftkällor som förmår ge liv åt försvaret mot vilken fiende som
helst. Det allra främsta exemplet i historien är emellertid den stora franska revolutionen. Frankrikes hjärta, Paris, var 1793 helt omringat av
fiender. Endast den fullständiga frigörelsen av samhällets inre krafter i
den stora klasskampen kunde förmå Frankrike att, i stället för att kapitulera inför trycket från de förenade europeiska grannarna, bemöta de
allt farligare angreppen med ett motstånd av oerhörd kraft, som gång på
gång förnyades inför varje ny fientlig allians. I dag, ett århundrade senare, kan man klart konstatera att bara denna intensifierade klasskamp,
radikalt och utan fruktan förd av en folklig diktatur, kunde skaffa fram
de tillgångar som krävdes för att upprätthålla den nya samhällsordningen i en fientlig värld, där man hade att kämpa mot en intrigerande
127
dynasti, en svekfullt ränksmidande adel, ett motspänstigt prästerskap, en
förrädisk militärledning, en mängd oppositionella provinser - samt dessutom alla europeiska monarkiers förenade flottor och arméer. Historien
har alltså visat att ett lands bästa skydd mot yttre fiender inte består i en
inrikespolitisk ofrihet utan i en målmedveten klasskamp, som skakar liv
i massornas självkänsla, offervilja och moraliska styrka.
Detta belyser det socialdemokratiska partiets tragiska missförstånd,
då det åberopar nationernas självbestämmanderätt som ett argument
för sitt ställningstagande inför det krig som nu rasar. Det är riktigt att
socialismen erkänner varje folks rätt till oavhängighet och frihet, varje
nations rätt att forma sitt eget öde. Men det är sannerligen att håna socialismens idéer, om man betraktar dagens kapitalistiska stater som ett
uttryck för denna nationernas självbestämmanderätt. I vilken av dessa
stater har folket självt fått bestämma formerna för landets nationella,
politiska eller sociala uppbyggnad?
Vad självbestämmanderätt för Tyskland skulle innebära, med andra
ord vad det tyska folket önskar, det visade demokraterna redan 1848,
och det har proletariatets förkämpar - Marx, Engels, Lasalle, Bebel, Liebknecht - outtröttligt argumenterat och stridit för: det är en stortysk
republik. För att möjliggöra en sådan göt marsoroligheternas revolutionära kämpar sitt blod på barrikaderna i Wien och Berlin, och i samma
syfte ville Marx och Engels 1848 tvinga Preussen att förklara det ryska
kejsardömet krig. Det första som krävdes för att detta program skulle
kunna förverkligas var att den habsburgska monarkin, “denna väldiga konstruktion av organiserat förfall”, avskaffades tillsammans med
monarkierna i Preussen och det stora antalet tyska lilleputtstater. Den
tyska revolutionens nederlag, och den tyska borgerlighetens svek mot
sina egna demokratiska ideal, ledde till att Bismarck tog makten och skapade det utvidgade preussiska kungarike som nu kallas för kejsardömet
Tyskland: ett tjog länder under en och samma krona. Det nuvarande
tyska riket har byggts upp på marsrevolutionens grav, på ruinerna av det
tyska folkets längtan efter självbestämmanderätt. Kriget, där Tysklands
stöd till Turkiet syftar till att stabilisera den habsburgska monarkins ställning och förstärka den preussiska militärdiktaturens makt, innebär att
marsrevolutionärernas och det tyska folkets sanna nationella program
begravs för andra gången. Och det är sannerligen ett djävulskt spratt av
historien att socialdemokraterna, arvtagarna till 1848 års tyska patrioter,
128
ryckt ut i detta krig med “nationernas självbestämmanderätt” som motto!
Men kanske den tredje franska republiken, med sina kolonialbesittningar i fyra världsdelar, utgör ett resultat av sina undersåtars självbestämmanderätt? Eller det brittiska riket, med Indien - och med Sydafrika, där
en million vita härskar över fem millioner färgade? Eller kanske Turkiet,
eller det ryska kejsardömet? Att tala om nationell självbestämmanderätt i
kolonialländer är endast möjligt för borgerliga politiker, som låter enbart
de styrande klasserna bestämma vad som ska karakterisera en nation. En
stat vars existens är beroende av förslavandet av främmande folk kan aldrig betraktas som någon fri nation i socialistisk mening, eftersom socialisten inte kan bortse från kolonialfolkens situation. Den internationella
socialismen erkänner rätten till oavhängighet och likvärdighet för fria
nationer, men bara de socialistiska krafterna kan skapa sådana nationer,
och folkens självbestämmanderätt kan därför förverkligas endast genom
socialismen. Denna socialistiska tes är självfallet inte något försvar för
det rådande läget utan har till uppgift att visa vägen för proletariatets
revolutionära, omdanande, aktiva politik. Så länge en stat är kapitalistisk
och låter hela sitt inre och yttre liv bestämmas av den imperialistiska
världspolitiken, kan varken i freds- eller krigstid några av dess aktioner
ha det ringaste med nationell självbestämmanderätt att göra.
I dagens imperialistiska miljö kan det inte heller längre förekomma
några nationella försvarskrig, och om ett socialistiskt parti bortser från
detta faktum och mitt i världspolitikens virvelström försöker orientera
sig enbart med utgångspunkt från det egna landets begränsade perspektiv, då bygger det sin politik på lösan sand.
Vi har redan försökt redogöra för bakgrunden till sammanstötningen
mellan Tyskland och dess nuvarande motståndare. Det var nödvändigt
att närmare belysa världskrigets verkliga orsaker och inre sammanhang,
eftersom såväl vår press som vår riksdagsgrupp i sitt ställningstagande
kommit att fabla om striden för den fria tyska kulturens fortsatta existens. Mot denna falska historieskrivning måste man ställa sanningen,
nämligen att det är fråga om ett av den tyska imperialismen sedan länge
noggrant och målmedvetet förberett preventivkrig, som utlöstes genom
Tysklands och Österrikes diplomatiska aktivitet under sommaren 1914.
För proletariatet måste frågan om vilken av de krigförande parterna som
är angriparen, “den skyldige”, dock vara helt utan betydelse. Tyskland
handlar förvisso inte i självförsvar, men det gör knappast England eller
129
Frankrike heller, eftersom de inte försvarar sin existens utan endast sin
världspolitiska position mot den uppväxande imperialistiska konkurrenten Tysklands angrepp. Även om den tyska och österrikiska imperialismens strövtåg i Orienten utan tvivel tänt världsbranden, har likväl den
franska imperialismens förehavanden i Marocko, den engelska imperialismens anslag mot Arabien och Mesopotamien samt den ryska imperialismens mot Konstantinopel riktade Balkan-politik samlat och ordnat det
för brasan nödvändiga bränslet. De militära rustningarna utgjorde också
en viktig beståndsdel bland de samverkande faktorer som förorsakade
kriget, men på detta område försiggick en tävling mellan alla stater. Och
om Tyskland startat den europeiska kapprustningen genom att 1870 agera enligt Bismarcks planer, vidareutvecklades dessa rustningar förvisso
hastigt tack vare det andra kejsardömets och, inte minst, den tredje republikens äventyrliga erövringspolitik på främmande ‘kontinenter.
De franska socialisterna använde som argument för myten om “nationellt självförsvar” främst det faktum att varken regeringen eller den
franska allmänheten närt några som helst aggressiva avsikter före krigsutbrottet. “Alla fransmän är i dag ärligt, uppriktigt och förbehållslöst fredsvänliga” förklarade Jaurès kvällen före krigsutbrottet, när han i Folkets
hus i Bryssel höll det tal som skulle bli hans sista. Detta var helt riktigt
och kan i någon mån förklara det ursinne som grep de franska socialisterna när deras land utsattes för detta brottsliga angrepp. Men det räcker
inte som försvar för socialismens attityd gentemot kriget som historisk
händelse. Det historiska förlopp som födde världskriget började flera årtionden före 1914, och under årens lopp knöts trådarna med en nästan
lagbunden precision samman till det imperialistpolitiska nät som kom
att sträcka sig ut över fem världsdelar - ett jättelikt komplex av historiska
faktorer, som är djupt rotade i de allra viktigaste ekonomiska sammanhangen och vilkas yttersta förgreningar pekar mot en dunkelt skymtande
ny värld - faktorer av så total giltighet att begrepp som skuld och straff,
eller angrepp och försvar, inför dem mister all betydelse.
Den imperialistiska politiken har inte skapats av några enskilda stater;
den är en produkt av ett stadium i världskapitalismens utveckling, en
alltigenom internationell företeelse, som aldrig kan begränsas enbart till
en enda stats agerande och som inte heller något land ensamt kan dra
sig ur.
Först när man gjort detta klart för sig, kan man på ett riktigt sätt
130
bedöma frågan om “nationellt självförsvar” i världskriget. Under det förra århundradet blev nationsbegreppet, symbolen för en oavhängig enhet,
de mellaneuropeiska borgarsamhällenas ideologiska ryggrad. Kapitalismen kan inte tåla ekonomisk eller politisk splittring: som arbetsfält vill
den ha så stora områden som möjligt, och inom nationen vill den ha
till stånd en intellektuell utveckling, som får samhällets behov och krav
att komma i nivå med den kapitalistiska produktionen; detta är helt
enkelt en förutsättning för att det borgerliga klassamhällets mekanik ska
kunna fungera. Innan kapitalismen hunnit utvecklas till att bli ett världsomspännande ekonomiskt system, använde den de nationella gränserna
som markeringar för sina slutna verksamhetsområden. Detta program,
som endast lät sig genomföras med revolutionära metoder, eftersom det
måste tillämpas på den politiska och nationella miljö som feodaltiden
lämnat som arv, förverkligades endast i revolutionens Frankrike. I de andra europeiska länderna stannade den borgerliga revolutionen på halva
vägen, och programmet kunde alltså endast delvis bli verklighet där. Situationen i Tyskland, Italien, Ryssland och England ger otvetydiga bevis
på detta; ett annat tecken på samma sak är det faktum att Turkiet och
Österrike-Ungern så länge kunnat bevara sin gamla uppbyggnad. Det
nationella programmets roll i historien blev blott att tjäna som ett ideologiskt uttryck för den växande och maktlystna bourgeoisiens attityd,
innan denna bourgeoisie tagit ledningen och stabiliserat sin ställning i
Europas länder.
Borgerlighetens tidigare program, med sina klart demokratiska inslag,
har under årens lopp helt begravts av imperialismen, som gjort en fullständigt hänsynslös expansion över alla nationella gränser till målet för
borgerlighetens strävan i alla länder. Nationalismen finns visserligen kvar
som fras, men dess nuvarande innehåll har blivit raka motsatsen till dess
ursprungliga; nu tjänstgör den endast som täckmantel för imperialistiska
strävanden och som slagord för rivaliserande imperialistländer. Den utgör det sista ideologiska medlet för att fånga folkmassorna och få dessa
att tjänstgöra som kanonmat i de imperialistiska krigen.
Denna allmänna tendens inom den moderna kapitalistiska politiken
bestämmer likt en övermäktig och blint verkande naturlag de enskilda
staternas politik på samma sätt som lagen om ekonomisk konkurrens
bestämmer den enskilda affärsmannens beteende.
Låt oss - för att få en klarare bild av den föreställning om “nationella
131
krig”, som just nu präglar det socialdemokratiska partiets politik - för ett
ögonblick anta att kriget, vid sitt utbrott, för någon kv de inblandade
staterna verkligen var en fråga endast om nationellt försvar. Att man
tillfälligt lade kinder sig främmande nationers områden skulle då bara
te sig som en ofrånkomlig följd av militära framgångar. Inflytelserika
kapitalistgrupper, som 4r intresserade av en imperialistisk erövringspolitiks vinstmöjligheter, skulle emellertid få nationens expansionslust att
vakna medan kriget pågick, och den imperialistiska tendens som till en
början varit föga märkbar skulle frodas i krigsatmosfären som en växt
i ett drivhus, för att snart hinna sätta sin Drägel på hela krigföringen,
dess målsättning och dess resultat. Systemet med militära allianser, som
sedan årtionden tillbaka format det utrikespolitiska mönstret, måste
vidare föra med sig att de krigförande parterna under krigets gång av
rent defensiva skäl skulle försöka få med sig bundsförvanter. Därigenom
skulle allt flera länder komma att dras in i kriget, och följden blir att
ytterligare imperialistiska grupper kommer in i bilden. England har
sålunda dragit in Japan, vilket betytt att kriget förts över till Ostasien
och att Kinas framtida öde kommit upp på dagordningen; vidare har nya
risker för framtida konflikter skapats genom att utvecklingen aktualiserat rivaliteten mellan England och Japan och mellan Japan och Förenta
staterna. I det andra lägret har Tyskland dragit in Turkiet, varigenom
Konstantinopel, Balkan och Mindre Asien blivit problem som kräver
en snar lösning. Den som inte från början insett att kriget förorsakats av
rent imperialistiska strävanden måste av dessa fakta kunna sluta sig till
att det under de nuvarande omständigheterna helt automatiskt måste
utveckla sig till en världsomspännande maktkamp. Ända sedan de första
fientligheterna inleddes har det också varit fråga om en sådan. Den, hela
tiden osäkra jämvikten i styrkefördelningen mellan de stridande parterna tvingar dessa att, för att antingen stärka sin egen militära position
eller också förhindra att motståndaren får nya bundsförvanter, vidta ytterst omfattande åtgärder också mot de neutrala folken. Man behöver
bara erinra sig de erbjudanden Rumänien, Italien, Grekland och Bulgarien erhållit dels från Tyskland och Österrike och dels från Ryssland
och England. Detta så kallade “försvarskrig” har på ett förbluffande sätt
kommit att till och med inom neutrala stater framkalla en förskjutning
av maktförhållandena i en för de expansionistiska strävandena förmånlig
riktning. De kapitalistiska staternas innehav av kolonier gör slutligen att
132
de krigförande parterna, oavsett vilka försvarsavsikter de ursprungligen
haft, av militära skäl måste försöka att bemäktiga sig varandras kolonier
eller åtminstone utså split inom dessa - krigföringen på engelskt och
tyskt håll bekräftar på ett otvetydigt sätt att det förhåller sig så, och även
detta innebär att ett större krig i dagens situation automatiskt måste
utvecklas till att bli en imperialistisk världsbrand.
Våra riksdagsmäns och ledarskribenters idealistiska föreställning om
ett av hängiven fosterlandskärlek präglat försvarskrig är sålunda en ren
fantasiskapelse, som endast tjänar till att belysa deras fullkomliga oförmåga att överblicka de historiska och världspolitiska sammanhangen.
Krigets karaktär bestäms inte av högtidliga förklaringar eller av de s.k.
ledande politikernas ärliga avsikter; det avgörande är samhällets historiska uppbyggnad och militära organisation.
Ytligt sett skulle kanske resonemanget med ett “nationellt försvarskrig” kunna tillämpas på ett land som Schweiz. Men Schweiz är inte
någon nationalstat och kan därför inte anses representativ för den moderna statstypen. Just dess “neutralitet” och dess beslut att kosta på sig
en krigsmakt framstår som konsekvenser av det latenta krigstillståndet
mellan de stora militärmakter som det omges av, och dessa konsekvensers giltighet räcker endast så länge man vill tolerera en sådan situation.
Belgiens öde visar hur hastigt en sådan neutralitet kan krossas under imperialismens stövelklack. Här kommer vi in på de små staternas speciella
problem. Serbien utgör i dag det klassiska exemplet på det “nationella”
kriget. Om någonsin en stat haft rätten på sin sida så är det Serbien, om
man bedömer dess situation enligt den konventionella uppfattningen
om nationellt självförsvar. Dess nationella suveränitet kränktes av österrikarnas annekteringspolitik, som också hotar själva dess existens som
nation, och det är Österrike som tvingat det in i kriget; mänskligt att
döma borde det därför te sig som om serberna kämpar för att försvara
sitt lands existens, frihet och kultur. Om socialdemokratin i Tyskland
handlat rätt i sitt ställningstagande, då skulle de serbiska socialdemokraterna, som i Belgrads parlament protesterat mot kriget och röstat mot
militäranslagen, rent av framstå som förrädare mot sitt eget lands viktigaste intressen. Men i verkligheten har serberna Lapschewitsch och Kazlerowitsch inte endast skrivit in sina namn med gyllene bdkstäver i den
internationella socialismens historia; med sin skarpsinniga uppfattning
om krigets verkliga orsaker har de också gjort en utomordentlig insats för
133
att folket i deras eget land ska erhålla en nyckel till sanningen.
Formellt är det förvisso ett nationellt försvarskrig som Serbien utkämpar. Men de tendenser som omhuldas av dess kungahus och dess styrande
kretsar går ut på en territoriell utvidgning, utan hänsyn till de nationella
gränserna, och därigenom blir landets utrikespolitik präglad av samma
riskabelt aggressiva planer som dess motståndares. Serbien riktar sina
erövringsdrömmar främst mot Adriatiska havets kust, där man utan att
fästa något avseende vid Albaniens rättigheter invecklat sig i en tävling
med Italien om de bästa bitarna; hur denna kamp kommer att sluta beror
helt på vilken stormakt som kommer att bli den dominerande i Europa
efter kriget. Det viktigaste i detta sammanhang är emellertid att den serbiska nationalismen stöds av den ryska imperialismen. Serbien är endast
en av pjäserna i det stora världspolitiska schackspelet, och bedömer man
serbernas roll i kriget utan att ta hänsyn till det större sammanhanget,
den världspolitiska bakgrunden, kan man inte åstadkomma annat än
svävande spekulationer. Samma sak gäller den senaste Balkankonflikten.
De nybildade balkanstaterna var formellt sett i sin fulla rätt och representerade i sin kamp nationalstatens demokratiska ideal - så kan det tyckas
om man ser konflikten som en isolerad företeelse. Om man däremot
kan inse dess rätta plats i den historiska utveckling som gjort Balkan till
en brännpunkt för de imperialistiska krafterna inom världspolitiken, då
blir också denna konflikt bara en episod i den väldiga kampen, bara en
länk i den långa händelsekedja som med ödesdiger konsekvens lett fram
till världskriget. I Basel applåderade den internationella socialdemokratin också med hänförelse balkansocialisternas bestämda avståndstagande
från varje form av moraliskt eller politiskt stöd åt det krig vars rätta
natur de genomskådat och avslöjat, och med dessa applåder har Internationalen redan på förhand fördömt de tyska och franska socialisternas
ovärdiga ställningstagande i den nuvarande världskonflikten.
I samma situation som balkanstaterna befinner sig emellertid numera
alla småstater, exempelvis Holland. “När skeppet tar in vatten, måste
man först och främst tänka på att täta läckan.” Och vad skulle det lilla
Holland kunna ha för avsikter förutom att försvara nationens existens
och oavhängighet? Förvisso: dömer man endast efter avsikterna hos det
holländska folket, eller till och med hos dess styrande grupper, är det
verkligen blott och bart fråga om nationellt försvar. Men den socialistiska politiken, som ska bygga på kunskap om historiska skeenden, kan
134
inte rätta sig efter den speciella inställningen hos en enskild nation; den
måste utformas för att kunna anpassas på hela det internationella problemkomplexet i den världspolitiska situationen. Vare sig holländarna
önskar det eller inte, är sanningen dock att deras land endast är ett litet
kugghjul i dagens världspolitiska maskineri. Det skulle de inte ha någon
svårighet att inse, om Holland verkligen rycktes in i världskrigets malström. Då skulle genast motståndarna rikta sina angrepp mot dess kolonier. Holländarna skulle alltså få anstränga sina stridskrafter för att inte
behöva gå miste om dessa, och kampen för det lilla nordsjöfolkets nationella oavhängighet skulle på så sätt utvidgas till en kamp för rätten att
förtrycka den indonesiska ögruppens malajer. Men inte nog med detta.
Eftersom den holländska krigsmakten, om den uppträdde utan bundsförvanter, hastigt skulle krossas som ett nötskal i världskrigets virvlar,
måste landet också - oavsett om det vill eller inte - ansluta sig till någon
av de båda stridande militärallianserna, varigenom det skulle förvandlas
till ett verktyg för direkt imperialistiska strävanden.
Sålunda blir det den rådande imperialismen som bestämmer krigföringens natur i alla stater, och en följd av detta förhållande är att det i
dagens politiska miljö helt enkelt inte kan förekomma några nationella
försvarskrig.
Bara för några år sedan påpekades detta också av Kautsky i broschyren
“Patriotismus und Sozialdemokratie” (Leipzig 1907):
“Fastän borgerskapets patriotism och proletärernas patriotism är två
helt skilda företeelser, som till och med står i skarp motsättning till varandra, finns det dock tillfällen då dessa två slag av patriotism kan förenas i
ett gemensamt handlingsprogram, till och med i krigstid. Bourgeoisien
och proletariatet inom en nation har båda all anledning att intressera
sig för dennas självständighet och oavhängighet, för dess förmåga att
hävda sig mot alla försök till övergrepp och exploatering från främmande
makters sida ... I de nationella strider som förorsakats av sådana försök
har proletariatets patriotism alltid förenat sig med den borgerliga ... Nu
har proletariatet emellertid förvandlats till en makt som vid varje tillfälle
då nationen verkligen skakas kan bli farlig för de härskande klasserna; i
alla krig skymtar revolutionshotet numera borta vid horisonten. Man
behöver bara erinra om Pariskommunen 1871 och den ryska terrorverksamheten efter ryskjapanska kriget. Detta har gjort att de borgerliga
grupperna inom nationer som ännu inte uppnått full självständighet
135
ofta helt enkelt övergett den nationella målsättningen, om denna krävt
ett regimskifte; man hatar och fruktar nämligen revolutionen ännu mer
än man älskar nationell storhet och oavhängighet. Här ligger förklaringen till att bourgeoisien offrat Polens oberoende och låtit ålderdomliga
statsbildningar som Österrike och Turkiet bestå, trots att de sedan en
mansålder tett sig dömda till upplösning och sönderfall. Därigenom har
de nationella rörelserna förlorat sin roll som tändande gnistor till revolutioner i de civiliserade delarna av Europa. Men de nationella problemen
kan fortfarande inte lösas på annat sätt än genom omvälvningar, och
därför kommer de inte heller att lösas förrän proletariatet segrat. När så
skett kommer de emellertid, tack vare den internationella solidariteten,
hastigt att te sig lättare att komma till rätta med än de gjort i dagens
samhälle av förtryck och exploatering. I dagens situation behöver de inte
bekymra de kapitalistiska ländernas kämpande proletariat, som i sina
nuvarande strävanden måste satsa hela sin kraft på andra uppgifter.” (sid.
12-14)
“Under tiden blir det allt mer och mer osannolikt att den proletära
patriotismen och den borgerliga än en gång kommer att gå samman för
att värna det egna folkets frihet.” Den franska bourgeoisien har gått i
förbund med tsarväldet. Det av revolutionen försvagade Ryssland är inte
längre något hot mot Västeuropas frihet. “Så länge läget är sådant kan
man inte längre i något land räkna med möjligheten av ett nationellt
försvarskrig, där den borgerliga patriotismen går att förena med den proletära.” (sid. 16)
“Vi har redan bevittnat hur utvecklingen undanröjt de konflikter som
under 1800-talet kunde förmå även frihetsälskande folk att drabba samman i öppna fientligheter, och vi har också kunnat iaktta hur de militära
organisationerna i dagens läge endast kommit att tjäna som värn för
ekonomiska vinstintressen; rollen som försvarare av viktiga mänskliga
intressen har de inte lyckats behålla så mycket som en tillstymmelse av.
Det gäller inte att säkra det egna rikets oberoende, som inte hotas av
någon, utan att säkerställa och utvidga koloniförvärven, som i sin tur
endast tjänar till att förbättra den kapitalistiska verksamhetens vinstmöjligheter. De nuvarande utrikespolitiska motsättningarna kan inte längre
framkalla några militära konflikter som den proletära patriotismen kan
undgå att bestämt ta avstånd från.” (sid. 23)
Vad säger oss allt detta om den attityd socialdemokratin bort inta gen-
136
temot det krig som nu pågår? Skulle man kanske ha sagt så här: eftersom
detta krig endast utkämpas mellan imperialistiska intressen, och denna
stat inte kan sägas hålla måttet vare sig i socialt eller nationellt avseende,
tänker vi inte bjuda fienden något motstånd; vi anser nämligen inte att
det har någon betydelse vem som segrar ...? En sådan passiv liknöjdhet
räcker inte till som rättesnöre för ett revolutionärt parti som socialdemokratin. Vi kan varken låta de härskande klasserna kommendera oss
att försvara det nuvarande klassamhället eller låta stormen rasa ut utan
att själva spela någon annan roll än den tyst avvaktande åskådarens. För
att visa sig värdigt sin uppgift som det kämpande proletariatets ledare
måste det socialdemokratiska partiet föra en självständig klasspolitik, en
politik som till det yttersta utnyttjar det borgerliga samhällets krissituationer för att tvinga de härskande klasserna framåt. I stället för att svepa
in det imperialistiska kriget i fosterlandsförsvarets skyddande förklädnad måste man på allvar göra den folkliga ‘självbestämmanderättens och
det nationella självförsvarets sanna sak till sin, och detta kan endast ske
genom att man igångsätter en kraftfull revolutionär aktivitet mot imperialismens krig. Det första som krävs för ett sant nationellt försvar
är att det är nationen själv som står bakom det. För att man ska kunna
uppnå detta krävs främst att en milis upprättas; det innebär inte bara
att man omedelbart beväpnar hela den vuxna delen av landets manliga
befolkning utan också, och framför allt, att folket erhåller beslutanderätten i frågor som rör krig eller fred; vidare betyder det att varje form av
politiskt förtryck omedelbart måste avlägsnas, eftersom politisk frihet
är den nödvändiga grundvalen för ett verkligt folkligt försvarsarbete.
Socialdemokratins första åtgärd skulle ha varit att sprida kunskap om
dessa villkor och kräva att de förverkligades. Tidigare hade vi i fyrtio års
tid försökt att klargöra för såväl arbetarna som de styrande klasserna att
endast en sådan milis skulle kunna ge fosterlandet ett verkligt effektivt
försvar och göra det oövervinneligt. Och nu, när vi har ställts inför det
första allvarliga provet, har vi betraktat det som självklart att nationens
försvar ska skötas av den borgerliga krigsmakten, till vilken vi utan protester levererat den önskade kanonmaten. Våra riksdagsmän har tydligen
helt försummat att lägga märke till att de, genom att tala om denna
kanonföda i högstämda ordalag och med hänförelse skildra den kejserliga hären som en sann räddare i landets svåraste stund, offrat milistanken
och utan betänkligheter förvandlat dess fyrtioåriga politiska program till
137
framtidsfantasier av ett slag som ingen tar på allvar.[12]
De gamla ledarna för den internationella arbetarrörelsen visste mer
om fosterlandsförsvar. När proletariatet i det av preussarna belägrade
Paris år 1871 övertog makten, skrev Marx i jublande ordalag: “Paris,
den gamla regeringsmaktens kärnpunkt, som samtidigt tjänar som tyngdpunkt för den franska arbetarklassens samhälleliga uppbyggnad, Paris
har rest sig till uppror mot herr Thiers’ och hans hejdukars försök att återupprätta och föreviga det gamla kejsardömets maktbefogenheter. Paris
har kunnat hålla stånd genom att på grund av belägringen isoleras från
landets armé, i vars ställe man måst upprätta ett nationalgarde, huvudsakligen bestående av arbetare. Det gällde att bygga vidare på detta och
bevara det nya läget. Kommunens första dekret gällde därför ett entledigande av den gamla krigshären, som ersattes genom att man beväpnade
folket ... Om kommunen framstod som den sanna företrädaren för alla
sunda krafter i det franska samhället och därigenom också som den i realiteten mest nationella regeringen, tedde den sig samtidigt i ordets fulla
bemärkelse internationell i sin oförvägna kamp för arbetarnas frigörelse.
Medan den preussiska armén införlivade två franska provinser med det
tyska riket, införlivade Pariskommunen alla arbetares sympatier med sin
rättvisa sak.”
Vad skulle våra gamla lärofäder ha att säga om socialdemokratins
inställning till kriget i dag? Så här skrev Friedrich Engels år 1892 om
de politiska huvudlinjer proletariatets företrädare borde följa om ett
storkrig bröt ut:
“Ett krig, i vilket Tyskland anfölls av ryssarna och fransmännen, skulle
för landet bli en kamp på liv och död, och endast genom ett revolutionärt program skulle det kunna säkerställa sin nationella existens. Den nuvarande regimen ‘släpper säkert inte fram de revolutionära krafterna, om
den inte ser sig tvungen att göra det. Men vi har ett mäktigt parti som
kan tvinga den därtill och i värsta fall också ersätta den, nämligen det
socialdemokratiska partiet.
Och vi har inte glömt det storartade föredöme fransmännen gav oss
1793. Snart firar vi den franska revolutionens hundraårsminne. Om
tsarens erövringslystnad och den franska bourgeoisiens övermod skulle
hejda de tyska socialisterna i deras segerrika men fredliga frammarsch, då
behöver ingen tvivla på att de tyska proletärerna ska visa sig värdiga att gå
i de franska banbrytarnas spår - då kommer arvet från 1793 att visa sig
138
lika livskraftigt 1893. Och om franska styrkor överskrider gränsen mot
Tyskland, kommer vi att möta dem med marseljäsens ord på våra läppar:
Quoi? Ces cohortes étrangères
Feraient la loi dans nos foyers?
(Vad? Skulle vi låta vårt hem, vårt land
behärskas av främmande horder?)
Kort och gott: om freden består, kommer det tyska socialdemokratiska partiet med säkerhet att segra inom en tidrymd av ungefär tio år. I
händelse av krig kommer segern antingen att uppnås betydligt tidigare,
inom två eller tre år, eller också att uppskjutas för åtminstone femton år
framåt.”
När Engels skrev dessa ord såg han framför sig en helt annan situation än den som råder nu. Innan världen fått bevittna den stora ryska
revolutionen måste man fortfarande fästa stort avseende vid det gamla
tsarväldets roll. Han tänkte sig också ett förvarskrig, där Tyskland skulle
tvingas att värja sig mot ett anfall från sina västliga och östliga grannar
i förening. Dessutom överskattade han den sociala utvecklingens hastighet och revolutionens möjligheter; bland de sanna kämparna är en
sådan överskattning ju inte ovanlig. Ändå framgår det tydligt av denna
deklaration att Engels med nationellt försvar menade en revolutionär
aktion i de franska jakobinernas stil, inte ett socialistiskt stöd åt den
preussiska militärregimens generalstab.
Ja, i ett viktigt historiskt krisläge är socialdemokraterna verkligen
förpliktade att försvara sitt land. Och den socialdemokratiska riksdagsgruppen bär ett tungt ansvar för att den omedelbart svek sin egen stolta
förklaring från den 4 augusti 1914: “I farans stund lämnar vi inte vårt
fädernesland i sticket.” Detta var nämligen just vad man gjorde, precis i
det ögonblick då läget var som farligast. Plikten mot fosterlandet krävde
den gången först och främst att man påvisade de verkliga orsakerna till
detta imperialistiska krig och rev sönder den förklädnad av diplomatiska
och patriotiska lögner som tjänade till att dölja vilket hot mot landet
det egentligen innebar; att man högt och tydligt förklarade för det tyska
folket att en seger i det här kriget skulle bli oss till lika stor skada som
ett nederlag; att man ansträngde sig till det yttersta för att hindra att
landet fjättrades i belägringstillståndets bojor; att man framhöll nödvändigheten av att folket beväpnades och tillerkändes beslutanderätten i alla
frågor som rör krig eller fred; att man med skärpa krävde att riksdagen
139
regelbundet skulle sammanträda under hela den tid kriget pågick, så att
regeringens förehavanden kunde kontrolleras av riksdagen, som i sin tur
kontrollerades av folket; att man agiterade för ett omedelbart avskaffande av alla politiska förbud, eftersom endast ett fritt folk kan försvara
sig på ett effektivt sätt - och allt detta innebar att man skulle demonstrera
mot det imperialistiska kriget genom att mot de mest reaktionära krafternas idéer föra fram det program som utformats av Marx, Engels och
Lasalle. Då skulle den stora tyska republikens emblem ha visats upp för
vårt folk, varigenom proletariatets internationella klasspolitiks intressen
kunde ha förenats med landets bästa traditioner, de sant nationella frihetssträvandena.
I världskrigets historiskt skickelsedigra tid blev det uppenbart att
landet behövde den målmedvetna politiska ledning, det klara ställningstagande och den allmänna sakliga orientering som endast socialdemokratin var i stånd att ge. Men arbetarklassens riksdagsrepresentanter,
på vilka avgörandet berodde, bröt i stället samman i ett tillstånd av den
ömkligaste hjälplöshet. Av rädsla för att slå in på en felaktig politisk linje
har socialdemokratin, på grund av dessa ledares insatser, valt att inte föra
någon politik alls. Det betyder att den gjort slut på sin egen existens som
självständigt parti med egen världsåskådning och att den utan några som
helst protester utlämnat sitt land åt imperialistkrigets och militärdiktaturens fruktansvärda misshandel; dessutom har den sökt bortförklara den
förda politiken genom att påstå att Tyskland nu endast slåss för att försvara sig - på så sätt söker man hävda att socialdemokratin inte bär något
ansvar för kriget. Det är självfallet dömt att misslyckas. Denna form av
“försvar”, som gick ut på att människor skulle slaktas i de imperialistiska
dynastiernas militära kamp, behövde inte socialdemokraternas röster
för att godkännas i riksdagen, där de borgerliga har en stark majoritet.
Genom sitt frivilliga instämmande har den socialdemokratiska riksdagsgruppen emellertid skapat ett intryck av att det tyska folket står enat bakom krigsledningen, och genom att proklamera borgfreden har man velat inställa klasskampen och tysta ner all opposition så länge kriget pågår;
detta innebär att socialdemokratin måste bli moraliskt medansvarig för
krigspolitiken. När man röstade för krigsanslagens beviljande gav man
regeringens krigföring skenet av att representera ett demokratiskt fosterlandsförsvar: i stället för att sträva för det sanna fosterlandsförsvarets
intressen gav man sitt stöd åt en politik som vilseledde folket.
140
Detta svåra val mellan att ställa sig solidarisk med antingen
fäderneslandets eller det internationella proletariatets intressen, detta
ohyggliga dilemma, där våra riksdagsmän “med tungt hjärta” sett sig
nödsakade att sätta fosterlandets sak främst, är med andra ord en ren
fiktion, en uppfinning av den nationalistiska bourgeoisien. Den proletära internationalens klassintressen harmonierar i krigstid ännu mer än
i fredstid med fosterlandets egentliga intressen: båda gagnas bäst av att
klasskampen får vidareutvecklas i riktning mot det socialdemokratiska
programmets förverkligande.
Men vad skulle vårt parti ha gjort för att med verkligt eftertryck kunna
föra fram sina oppositionella krav? Skulle man ha proklamerat en allmän
strejk? Eller skulle man ha uppmanat soldaterna att vägra lyda order? På
detta sätt brukar man formulera frågeställningen. Att besvara den med
ett obetingat ja vore lika löjeväckande som att driva igenom ett generellt
partibeslut av den här typen: “Om ett krig bryter ut, ska vi omedelbart
göra revolution”. Det är sannerligen ett misstag att tro att revolutioner
bara behöver “göras” och att stora folkliga aktioner kan frambesvärjas
efter behag med hjälp av speciella partirecept. Små grupper av sammansvurna kan förbereda ett mindre upplopp och se till att deras sympatisörer
vid en bestämd tidpunkt erhåller en inspirerande “startsignal”, men sådant räcker inte till för att igångsätta en allmän folkresning i ett historiskt ödesmättat ögonblick. Också den mest omsorgsfullt förberedda
masstrejk kan i samma ögonblick som partiet ger “klartecken” alltefter
omständigheterna ömligen falla till marken. Om stora folkliga aktioner
(i vilken form de än må presenteras) ska kunna lyckas beror på hela det
stora mönstret av för ögonblicket rådande ekonomiska, politiska och
psykologiska faktorer, på klassmotsättningarnas skärpa och på den politiska kunskapen och kampviljan hos massorna - och här har vi att göra
med svårberäkneliga ting, som i alla händelser inte ett parti kan skapa på
konstlad väg. Här ligger skillnaden mellan stora historiska omvälvningar
och sådana mindre uppvisningsaktioner som ett väldisciplinerat parti i
fredstid kan regissera in i minsta detalj. Det stora historiska ögonblicket
skapar varje gång sina egna uttrycksformer och tvingar folket att utöka
sin arsenal med en rad tidigare okända politiska vapen, och vid sådana
tillfällen betyder gamla partiföreskrifter ingenting.
Vad socialdemokratins ledare borde ha åstadkommit för att visa sig
värdiga sin roll som det klassmedvetna proletariatets förtrupp var alltså
141
ingalunda några löjeväckande teser och anvisningar av teknisk art. Det
som krävdes var i stället en politisk lösen, som gav klart besked om proletariatets sanna intressen och rätta uppgift i kriget. Om varje verklig
folkrörelse kan man nämligen säga precis samma sak som sagts apropå
masstrejken under den ryska revolutionen:
“När den revolutionära perioden i sig själv skapar, styr och underhåller
en masstrejk, då förs det socialdemokratiska partiets ledarroll in på ett
annat område. I stället för att rådbråka sitt huvud med att försöka lösa
folkrörelsens tekniska detaljproblem ska socialdemokratin koncentrera
sina krafter till det politiska initiativet. Detta gäller också i det häftigaste
skedet av en historisk kris. Den viktigaste uppgiften för ‘ledarna’ vid en
stor historisk omvälvning som denna är att ange kampens inriktning
och lösenord och ge anvisningar om den lämpliga politiska taktiken, så
att proletariatets samlade styrkeresurser i varje kampfas kan användas
på det mest fördelaktiga sättet och prägla partiets ställningstagande; en
konsekvens blir då att socialdemokratins hållning i fråga om skärpa och
beslutsamhet aldrig får bli mindre markant än vad de reella styrkeförhållandena kan medge - snarare ska den gå utvecklingen i förväg genom att
förutsätta en tilltagande kraftsamling. Denna form av ledning utvecklas
sedan automatiskt till att omfatta även sådant som i en viss bemärkelse
tillhör det tekniska. Om socialdemokratins taktik är konsekvent, beslutsam och framåtsträvande ger den massorna säkerhet, självförtroende och
kampvilja - om den är svag och vacklande och underskattar proletariatets krafter får den endast en förvirrande och förlamande verkan. I det
första fallet kommer massorna att i det rätta ögonblicket att resa sig; i
det andra fallet kan även öppet uttryckta appeller från ledarnas sida bli
utan resultat.”[13]
Att det kommer an främst på det politiska innehållet, inte på de yttre
tekniska formerna, framgår klart av ett sådant faktum som att vår riksdagsgrupp, om den högt och tydligt uttryckt arbetarklassens intressen,
krav och problem, kunde ha blivit en maktfaktor av utomordentlig betydelse, eftersom den kan göra sin stämma hörd från en så uppmärksammad position.
Skulle sedan massorna ha stött socialdemokratin med all den kraft som
erfordrades för en sådan politik? Den frågan är i det närmaste omöjlig
att besvara, men den är inte heller av någon avgörande betydelse. För att
godkänna krigslagen krävde ju våra riksdagsmän ingalunda att den pre-
142
ussiska härens generaler skulle garantera att segern var självklar och ett
nederlag absolut otänkbart. För de revolutionära arméerna gäller samma
regler som för de militära: när situationen så kräver drar de ut i striden
utan att kräva några förhandsgarantier om att lyckan ska stå dem bi. I
allra värsta fall kunde partiets appeller till en början ha förklingat ohörda. Sannolikt skulle ett så modigt ställningstagande också ge upphov till
en rad trakasserier av samma slag som Bebel och Liebknecht fick uppleva
1870. “Men vad kan detta ha för betydelse?” frågade Ignaz Auer frankt
i sitt tal apropå Sedan-jubileet 1895. “Ett parti som vill erövra världen
måste hålla fast vid sina principer, oavsett vilka faror detta kan komma
att medföra. Handlar det på annat sätt, går det under!”
“Det är aldrig lätt att simma mot strömmen”, skrev Wilhelm Liebknecht, “och det blir inte lättare om strömmen störtar fram med ett stort
vattenfalls styrka och intensitet. Äldre partikamrater kan ännu erinra sig
hetskampanjen mot socialisterna under den tid då den kanske djupaste
nationella förnedringen kom till uttryck i 1878 års socialistlagar. Den
gången uppfattades varje socialdemokrat av millioner människor som en
simpel brottsling och mördare, vars landsförräderi 1870 förtjänade att
bestraffas med döden. Sådana yttringar av “folksjälen” äger i sin oerhörda primitiva styrka någonting förbluffande, bedövande och krossande.
Man känner sig hjälplöst kämpande mot en högre makt och tvivlar inte
på att man befinner sig inför en verklig force majeure. Fienden är helt
ogripbar - den finns i människornas känslor, ligger i luften, är allestädes
närvarande.
I fråga om ursinnig styrka kunde utbrottet 1878 dock på intet sätt
mäta sig med stämningarna 1870. Mot oss hade vi då inte blott denna
orkan av mänskliga lidelser som böjde, bröt och krossade allt som kom
i dess väg utan också militarismens ohyggliga maskineri, som när som
helst kunde fånga oss i ett järngrepp och mala sönder oss mellan sina
ursinnigt arbetande kugghjul. Vid sidan av denna stormflod av frisläppta vilda instinkter mobiliserades den mest fulländade mordorganisation
som världen dittills skådat, och alla dessa krafter ansträngdes till det yttersta, med alla ångpannor upphettade till bristningsgränsen. Vad kan i
en sådan situation den enskilde individens vilja och insatser ha att betyda? Särskilt när man känner sig tillhöra en ytterst liten minoritet, som
inte kan lita på något säkert folkligt stöd.
Vårt parti hade den gången ännu inte hunnit ta form på allvar. Innan
143
det erhållit någon tillräckligt fast organisation, ställdes det plötsligt inför
ett prov av svårast tänkbara art. När man satte igång den antisocialistiska
hetskampanj som slutade med vårt partis triumf och dess fienders förnedring, då hade vi skapat en så stark och vittförgrenad organisation att alla
medlemmar kunde förnimma dess betryggande stöd och ingen förnuftig
person kunde tro att partiet skulle gå under.
Under den värsta prövningens tid var det däremot, som sagt, inte
någon obetydlighet att simma mot strömmen. Men vad var att göra? Det
fanns inget annat alternativ. Vi var tvungna att bita ihop tänderna och gå
det oundvikliga till mötes. Bebel och jag befattade oss inte ett ögonblick
med att grubbla över farorna - vi hade inte tid att känna någon fruktan.
Vi kunde inte rymma fältet utan måste bli kvar på vår post, kosta vad
det kosta ville.”
De höll också ut på sin post, och i fyrtio års tid kunde socialdemokratin leva på den moraliska styrka den gett prov på då den hållit stånd mot
en fientlig värld.
Så skulle det ha kunnat gå även denna gång. Till en början skulle
man måhända inte ha uppnått mera än att det tyska proletariatets ära
räddats, så att de många tusen tyska arbetare som nu dör i skyttegravarnas töcken och mörker i stället hade förunnats en värdig död med
bevarad insikt om den internationella folksolidaritetens andligt befriande kraft. Men om vårt parti dristigt låtit sin stämma höras mitt i det
besinningslöst pöbelupphetsande tumultet, hade denna nyktra röst mitt
i de chauvinistiska berusningsorgierna också kunnat få en dämpande
verkan; den hade kunnat rädda nationalisterna från ett totalt delirium
och folket från att helt duka under för imperialisternas förgiftnings- och
fördumningskampanjer. Det korståg de styrande då med säkerhet igångsatt mot socialdemokratin hade hastigt kunnat öppna ögonen på många.
Och medan skräcken för den allt ohyggligare blodsutgjutelsen i krigets
senare skeden ökade i styrka, allteftersom kampens imperialistiska drag
framträdde allt tydligare och de fräcka ekonomiska spekulationerna i
dess skugga blev alltmer motbjudande att bevittna, skulle alla humanitetens, hederns, livets och framåtskridandets anhängare snart sluta upp
bakom de socialdemokratiska fanorna. Och framför allt skulle den tyska
socialdemokratin mitt i denna virvelström av sönderfall och kaos ha tett
sig som en fast klippa, en Internationalens ledfyr som andra arbetarpartier kunde bestämma kursen efter. Den oerhörda moraliska prestige som
144
det tyska socialdemokratiska partiet före krigsutbrottet åtnjöt inom hela
den socialistiska världen hade utan tvivel inom en mycket kort tidrymd
kunnat förändra det förvirrade internationella läget högst väsentligt.
Opinionen för en snar fred hade i alla de berörda staterna kunnat ta sig
uttryck i massdemonstrationer av en sådan kraft att mordvågen hejdats
och antalet offer blivit mindre. Det tyska proletariatet hade då fått behålla sin uppgift som vårdare av den eld som ska ge socialismens skaror
ljus i deras arbete för mänsklighetens befrielse. Det hade förvisso varit
en verkligt patriotisk roll, värdig Marx’, Engels’ och Lassalles lärjungar.
145
VIII
Trots socialdemokratins nederlag i kampen mot militärdiktatur och
presscensur och den blodbesudlade krigspolitiken har klasskampen med
obetvinglig kraft befriat sig från den förmenta borgfredens bojor och den
internationella arbetarsolidariteten pånyttfötts ur slagfältens rykande inferno. Detta åstadkoms inte genom halvhjärtade försök att reparera den
gamla Internationalen eller genom de då och då framförda maningarna
till sammanhållning efter krigets slut. Nej, det är världskriget självt som
avslöjat krigspolitikens dårskap och svekfullhet och med oerhörd kraft
bevisat att dess snara oskadliggörande ligger i hela det internationella
proletariatets intresse.
Seger eller nederlag? Denna slogan har den tyska socialdemokratin,
trogen som ett eko, övertagit från de krigförande staternas militaristiska
härskare. Frågan om seger eller nederlag på slagfältet skulle alltså ha blivit en sak av lika central betydelse för proletariatet i varje inblandat land;
man måste då sträva för att tillfoga sina bröder i andra länder ett nederlag. Låt oss närmare studera denna egendomliga tankegång och undersöka vad en seger skulle kunna betyda för de tyska arbetarna.
Enligt den av socialdemokratins ledare så okritiskt accepterade officiella förkunnelsen skulle en militär seger för Tyskland innebära en dynamisk industriell expansion, medan ett nederlag skulle betyda att landet
ruinerades ekonomiskt. Man utgår här närmast ifrån de förutsättningar
som rådde under kriget 1870. Men det kapitalistiska uppsvinget i Tyskland efter kriget 1870 var inte någon följd av kriget; det kom istället
till tack vare den av Bismarck skapade nya statsformen, som trots allt
innebar en förstärkt politisk enighet. Denna åstadkom en industriell
blomstring, trots kriget och dess inte minst i ekonomiskt avseende föga
utvecklingsbefrämjande konsekvenser. Ett direkt resultat av kriget var
däremot att den militaristiska preussiska monarkin fick en säker ställning i det segrande Tyskland, medan Frankrike tack vare sitt nederlag
fick tillfälle att avskaffa kejsardömet och omvandlas till republik. I dagens läge har emellertid situationen blivit en helt annan i alla de berörda
staterna. Kriget är denna gång inte någon dynamisk metod som unga
framåtsträvande kapitalistintressen begagnar för att skapa de nödvändigaste förutsättningarna för en “nationell” utveckling. Det enda land som
i viss mån skulle kunna se det så är Serbien. Vill man objektivt karakterisera dagens krig som historisk företeelse, måste man beteckna det som
146
en kamp om världsherraväldet och om de ännu inte kapitalistiskt utnyttjade områdena; och de i denna kamp tävlande konkurrenterna är högt
utvecklade i kapitalistiskt avseende. Det är detta som har gjort att krigets
roll helt förändrats. Den kapitalistiska produktionens industriellt höga
standard framgår såväl av vapenteknikens - eller slaktapparaturens - effektivitet som av de krigförande staternas jämbördighet på detta område.
Denna av den internationella mordvapenhandeln skapade jämbördighet
har åstadkommit ett militärt dödläge, som gör att ett verkligt avgörande
ter sig avlägsnare än någonsin, och detta förhållande leder i sin tur till att
nya styrkor, såväl från tidigare neutrala stater som från de ursprungliga
motståndarna, oupphörligt sänds iväg mot fronten. överallt får kriget
näring genom imperialistiska lidelser och inte sällan nyskapade konflikter, som kommit det att breda ut sig som en gräsbrand - och ju fler länder
och folkgrupper som dras in i kriget, desto längre tid kommer det militära avgörandet att dröja. Allt detta kommer att resultera i att detta krig
utvecklas till någonting unikt i historien: långt innan någon uppgörelse
blir skönjbar kommer det att leda till ekonomisk ruin i samtliga inblandade länder plus ett stort antal av de formellt neutrala staterna. För varje
månad som kriget fortgår blir det på så sätt allt mer uppenbart att vad
man hoppats kunna skörda efter en militär seger i själva verket redan
ligger skövlat och förhärjat för ett decennium framåt. Djupare sett kan
detta knappast påverkas av frågan om nederlag eller seger; tvärtom minskas de militära maktmedlens betydelse och förstärks sannolikheten av att
kriget slutar genom att båda parternas krafter helt uttöms. Under sådana
omständigheter skulle Tyskland, också om dess imperialistiska krigshetsares djärvaste drömmar om framgångsrika massmord på alla slagfält
besannades, aldrig kunna vinna någonting annat än en Pyrrhus-seger.
Krigsbytet skulle bestå i några utarmade och avfolkade landområden,
och på hemmaplan skulle den ödsligaste fattigdom snart nog uppenbaras, sedan de av krigsprofitörerna uppmålade vyerna av “ett allmänt
och oförstörbart välstånd” fallit samman som bräckliga kulisser. Ingen
aldrig så segerrik stat kan denna gång räkna med något krigsskadestånd
som står i rimlig proportion till dess förluster, och ingen bedömare som
på något sätt studerat utvecklingen kan undgå att inse detta. Det vore en
klen tröst för Tyskland om dess motståndare England och Frankrike efter
ett eventuellt nederlag fick uppleva en ännu mer katastrofal ekonomisk
ruin, eftersom vårt lands återuppbyggnad måste ske med hjälp av våra
147
viktiga handelsförbindelser med dessa länder. Sådana skulle villkoren te
sig för det tyska folket, när det - efter ett “segerrikt” krig, väl att märka!
- skulle ersätta krigsskadorna och betala det verkliga priset för det av en
patriotisk riksdag så entusiastiskt beviljade “krigsanslaget”. En förstärkt
reaktionär militärmakt och en ohygglig skattebörda skulle bli triumfens
enda bestående resultat.
Om man nu skulle försöka föreställa sig de allra värsta tänkbara konsekvenserna av ett nederlag, kunde man måla upp i stort sett samma
bild; endast frånvaron av landerövringar skulle skilja de besegrades situation från segerherrarnas. Den moderna krigföringens effekt på en stridande nation blir nämligen av så djupgående och omfattande natur, att
utgången på det militära planet inte kan förändra så värst mycket, annat
än på ytan.
Men låt oss för ett ögonblick anta att det segrande landet trots allt
skulle lyckas undgå den totala ekonomiska utarmningen genom att låta
de värsta prövningarna drabba den kuvade fienden, vars industriella
utveckling kunde saboteras med hjälp av en rad hämmande faktorer.
Kunde då den tyska arbetarklassen föra sin samhälleliga kamp vidare
mot framgång och seger, om den industriella tillbakagången i Frankrike,
England, Belgien och Italien hejdade arbetarnas strävanden i dessa länder? Före 1870 utvecklades arbetarpartierna i olika länder i stort sett
oberoende av varandra. Den moderna arbetarrörelsen är däremot i sin
organisation och sin mödosamma dagliga rutin baserad på samverkan
mellan arbetarna i alla kapitalistiskt producerande länder. Om det är
sant att arbetarnas sak endast kan få kraft och vitalitet mot bakgrunden
av ett intensivt och friskt arbetande industrisystem, då gäller denna sanning inte bara i Tyskland utan i precis lika hög grad i Frankrike, England, Belgien, Ryssland och Italien. Och om arbetarrörelsen hejdas i
Europas övriga kapitalistiska stater, så att de utnyttjade proletärerna där
inte förmår gå samman för att med kraft söka förbättra sina svältlöner,
då kan inte heller fackföreningsrörelsen i Tyskland få någon framgång.
För proletariatets kamp för bättre ekonomiska villkor är det i det långa
loppet lika ovälkommet om den tyska kapitalismen frodas på den franskas bekostnad som om den engelska kapitalismen frodas på den tyskas
bekostnad.
Låt oss emellertid i stället granska krigets politiska resultat. Här borde
det vara lättare att urskilja klara alternativ, eftersom proletariatets sym-
148
patier alltid brukat följa den av de krigförande parterna som hävdar det
historiska framåtskridandets rätt mot de reaktionära krafterna. Men
vilken sida företräder nu i världskriget reaktionen, och vilken kämpar
för framåtskridandet? Det är uppenbart att den frågan inte kan besvaras
enbart med en hänvisning till de etiketter - av typen “demokrati” eller
“diktatur” - som man satt på de krigförande staternas samhällssystem; i
stället måste man objektivt studera deras världspolitiska agerande i dess
helhet. Innan vi kan avgöra vad en tysk seger skulle betyda för de tyska
arbetarna, måste vi skaffa oss ett klart begrepp om hur den skulle påverka
den politiska helhetsbilden i Europa. En klar seger för Tyskland skulle
innebära att Belgien införlivades med kejsardömet, och det är möjligt
att preussarna även på andra håll skulle kunna lägga under sig nya landområden såväl i öster som i väster, liksom de troligen skulle lägga beslag
på en del av Frankrikes kolonier. Vidare skulle det habsburgska väldet
förstärkas och utökas; slutligen skulle Turkiet under tyskt beskydd få
behålla sin fiktiva “integritet” orubbad, vilket i realiteten skulle betyda
att Mesopotamien och Mindre Asien förvandlades till ett slags tyska kolonier. I Europa skulle det militärt och ekonomiskt skapas en formlig
tysk hegemoni. Att allt detta framstår som sannolika följder av en tysk
militär triumf beror inte på att de imperialistiska agitatorernas önskemål
går i samma riktning; orsaken är i stället den ställning Tyskland kommit att inta inom världspolitiken - den konfliktsituation, som de tyska
ledarna skapat genom sin attityd mot England, Frankrike och Ryssland,
och som på grund av kriget låst deras positioner på ett orimligt sätt. Den
som gjort detta klart för sig måste genast inse att en sådan utveckling
absolut inte kunde skapa någon stabil politisk jämvikt. Hur stor ödeläggelse kriget än måste lämna efter sig i alla de berörda staterna, särskilt
naturligtvis de besegrade, skulle ändå omedelbart efter fredsslutet England ta initiativet till förberedelser för ett nytt världskrig, för att rädda
Europa och Mindre Asien från den preussiska militarismens ok. Dels
skulle en tysk seger sålunda verka som startsignalen till en febril upprustning inför ett inom kort tid utbrytande andra världskrig, och dels
skulle den i alla länder, främst naturligtvis vårt eget, ge de allra värsta
reaktionära krafterna fritt spelrum. Om däremot England och Frankrike
segrade, skulle Tyskland med all sannolikhet få avstå ifrån såväl en del av
sina kolonier som ett stycke av sitt eget territorium, och den tyska imperialismens världspolitiska nederlag skulle vara totalt. Dessutom skulle
149
en sådan krigsutgång förmodligen leda till Österrike-Ungerns sönderfall
och Turkiets undergång som självständig stat. Trots att båda dessa stater
är så ärkereaktionära till sin uppbyggnad att deras störtande i och för sig
vore önskvärt i den progressiva utvecklingens intresse, skulle emellertid
i dagens politiska situation deras fall innebära att deras folk helt utlämnades åt Rysslands, Englands, Frankrikes och Italiens ekonomiska vinstintressen. En världspolitiskt så utomordentligt betydelsefull rubbning
av maktbalansen på Balkan och i hela Medelhavsområdet skulle sedan
inspirera till en liknande utveckling i Asien, där Persien skulle likvideras
som nation och Kina bli uppdelat mellan stormakterna. Världspolitiken skulle på så sätt komma att domineras av Storbritanniens slitningar med Ryssland och Japan, och omedelbart efter fredsslutet skulle det
då finnas risk för att ett nytt världskrig skulle bryta ut, exempelvis om
herraväldet över Konstantinopel - och på längre sikt skulle kriget te sig
oundvikligt. Även en engelsk seger skulle alltså betyda att alla Europas
stater - naturligtvis med det besegrade Tyskland i spetsen - inledde en ny
våldsam upprustning och lät de reaktionära och militaristiska krafterna
leda sig mot en ny katastrof.
Om den internationella socialismen i demokratins och framåtskridandets namn önskar ta ställning för någondera av parterna i den nu
pågående militära kraftmätningen, befinner den sig alltså mellan Skylla
och Karybdis. Frågan om seger eller nederlag blir lika ointressant i politiskt som i ekonomiskt avseende; för det misshandlade europeiska proletariatet spelar det ingen roll vem som svänger piskan. Därför är det
lika farligt som galet att som de franska socialisterna inbilla sig att man
kan oskadliggöra imperialismen och skapa frihet och demokrati i världen
genom att delta i kriget mot Tyskland. Ingen seger och intet nederlag i
detta krig kan annat än gagna militarismen och den imperialism denna
styrs av; det enda som skulle kunna leda till ett undantag från den regeln
vore att det internationella proletariatet förmådde samla sig till en så
kraftfull revolutionär rörelse att alla de härskandes beräkningar kom på
skam.
Varken i Tyskland, England, Frankrike eller Ryssland får arbetarna
på några villkor okritiskt anamma parollen “seger eller nederlag” - det
är den viktigaste lärdom proletariatets ledare kan inhämta av dagens
situation. Endast för imperialisterna kan denna paroll ha någon reell
innebörd, och för stormakterna hänger den oupplösligt samman med
150
kampen om rätten att underkuva andra - kampen om rätten att utvidga
sina gränser, erövra nya kolonier och skaffa sig världspolitisk dominans.
För det europeiska proletariatet i dess helhet skulle en seger för någon
av motståndarna i denna kraftmätning bli ödesdiger, oavsett vilkendera
sidan det blir som triumferar: redan kriget som sådant innebär ju, hur
dess militära resultat än gestaltar sig, ett utomordentligt svårt nederlag
för socialismens sak. En seger för proletariatet kan endast genomföras
genom en målmedveten internationell arbetarrörelses insatser för att
stoppa fientligheterna och genomdriva en verklig fred, och det är bara
en sådan seger som i realiteten kan rädda Belgien och den europeiska
demokratin.
Det är omöjligt för det klassmedvetna proletariatet att solidarisera sig
med någotdera av de kämpande maktblocken i dagens konflikt. Men betyder detta att socialismens företrädare i dag måste fordra ett bevarande
av status quo? Skulle vi inte få ha något annat mål för våra strävanden än
att låta allt förbli som det tidigare varit - som det var före krigsutbrottet?
Att bara slå vakt om det bestående har aldrig varit vårt ideal; och det har
heller aldrig varit något uttryck för folkets verkliga önskan. Dessutom
är det tidigare politiska läget redan ohjälpligt förlorat; det skulle inte gå
att återställa ens om man efter kriget behöll de gamla gränserna i Europa. Redan långt innan något slut på kriget kan skönjas har oerhörda
förändringar ägt rum när det gäller maktförhållandena, de beräknade
styrkeproportionerna, allianserna och intressemotsättningarna. Relationerna mellan stater och samhällsklasser har ställts om, gamla illusioner
och värderingsnormer har krossats, nya strävanden och problemställningar har uppenbarat sig, och allt detta har så totalt förändrat helhetsbilden, att det inte finns någon som helst möjlighet att återuppbygga det
gamla Europa i den form det hade före den 4 augusti 1914. En revolution - vare sig den varit framgångsrik eller inte - kan aldrig undgå att
lämna djupa spår efter sig. Proletariatets politik kan inte heller rota i det
förgångna; den måste hela tiden sträva vidare framåt, på flykt undan det
förstelnade och på marsch förbi nuets provisoriska lösningar. Endast på
så sätt kan socialismen sätta upp sin egen politik mot de båda imperialistmakterna i världskriget.
Men denna politik får inte bestå i att de socialdemokratiska partierna, var för sig eller på internationella konferenser, försöker fundera
ut patentrecept som ger den borgerliga diplomatin råd om hur den ska
151
kunna få slut på kriget och möjliggöra en fredlig, demokratisk utveckling. Så länge det kapitalistiska klassystemet består, kan man nämligen
aldrig på allvar räkna med att kunna genomföra någon partiell eller total
avrustning, något avskaffande av det diplomatiska hemlighetsmakeriet
eller någon uppdelning av stormakterna i självständiga smånationer - allt
sådant blir blott och bart utopiska hugskott. I sin nuvarande imperialistiska utformning är kapitalismen så beroende av militarism, politisk
centralisering och diplomatiskt ränkspel att en protest mot dessa ting för
att utformas med verklig konsekvens måste förvandlas till en aktion för
det kapitalistiska klassamhällets avskaffande. Arbetarrörelsen kan aldrig
nå sitt mål genom att lägga fram blåögda förslag om hur man inom
det borgerliga samhällets ram skulle kunna mildra, försvaga och tämja
imperialismen. Det verkliga problem som världskriget aktualiserat för
de socialistiska partierna, och av vars rätta behandling arbetarrörelsens
hela framtid blir beroende, gäller proletariatets handlingskraft i kampen
mot imperialismen. Vad vi saknar är inte program och paroller utan förmåga att bjuda imperialismen effektivt motstånd - kraft att i det rätta
ögonblicket ingripa i skeendet och göra verklighet av vår gamla lösen
“krig mot kriget”. Här har vi den avgörande punkten. Den socialistiska
politikens framtida öde beror helt på hur utvecklingen här kan komma
att te sig.
För de styrande i dagens kapitalistiska värld är imperialismen, med
sin brutala våldspolitik och hela den serie av katastrofer som denna oavlåtligt framkallar, förvisso en historisk nödvändighet. Det vore ytterst
olyckligt om proletariatet trots världskrigets ohyggligheter skulle bevara
någon rest av hopp om att kapitalismen med tiden möjligen kan vidareutvecklas i någon idylliskt beskedlig riktning. Av insikten om imperialismens historiska roll får socialisterna emellertid inte dra den slutsatsen att man är tvungen att kapitulera inför denna imperialism och i
framtiden nöja sig med att fogligt sitta i dess skugga och livnära sig med
smulor från dess bord.
Den historiska utvecklingen är laddad med kontraster, och varje historisk nödvändighet är förutbestämd att en gång mötas av sin motsats.
Den borgerliga klassens herravälde är utan tvivel en historisk nödvändighet, men det är arbetarklassens uppror också. Kapitalets makt är en
historisk nödvändighet, men det är dess dödgrävare, det socialistiska
proletariatet, också. Lika säkert som att imperialismens världsherravälde
152
är en historisk nödvändighet, lika säkert är det att den socialistiska internationalen kommer att framtvinga dess fall. Utvecklingens kontraster
avlöser varandra, och vår historiska nödvändighet, socialismen, är den
som har framtiden för sig. Den kommer att avlösa det borgerliga klassväldet som samhällsprogram så snart kapitalismen mister sin förmåga att
sabotera och äventyra samhällsutvecklingen. Världskriget har visat att
den tiden nu är inne.
Den imperialistiska expansionslusten är ett uttryck för den fullt utvecklade kapitalismen i dess sista skede, och på det ekonomiska fältet
avspeglas detta i en strävan att förvandla världen till en armé av kapitalistiskt producerande länder - alla tidigare produktions- och samhällsformer ska sopas undan, alla naturtillgångar och produktionsmedel ska
förvandlas till kapital och alla länders arbetande folk till avlönade trälar.
I Afrika och i Asien, i Sydamerika och i Söderhavets övärld har kapitalismen på detta sätt förstört och utplånat tidigare drag i den sociala uppbyggnaden. Hela folk har utrotats och urgamla kulturer jämnats med
marken för att ge plats åt den allra modernaste profitjaktens hela rekvisita. Detta brutala kapitalistiska segertåg i världen, möjliggjort genom alla
former av stöld, våld och mänsklig ondska, har haft en god sak med sig:
det skapade förutsättningarna för sitt eget systems undergång genom att
upprätta det kapitalistiska världsherravälde som inte kan undgå att förr
eller senare utlösa en socialistisk världsrevolution. Det var det enda kulturellt och utvecklingsmässigt positiva resultatet av kolonisatörernas omskrutna insatser för kulturen i de underutvecklade länderna. Järnvägar,
kloaksystem, varuhus och svenska tändstickor - det är vad borgerliga
politiker och ekonomer menar med “kultur” och “framåtskridande”. De
konstruktioner som dessa sökt anpassa på koloniernas primitiva förhållanden har i själva verket ingenting att göra med vare sig framåtskridande
eller kultur; tvärtom leder de till en snabb ekonomisk och kulturell
utarmning för de berörda folken, som dignar under trycket av två tidsåldrars prövningar: dels den lika gamla som orättvisa maktfördelningen
och dels den nu även i denna del av världen introducerade kapitalistiska
utsugningen. Endast som förutsättningar för det kapitalistiska klassystemets slutliga avskaffande kan dessa insatser kallas utvecklingsfrämjande i
detta ords egentliga bemärkelse. Till och med imperialismen kan, sedd i
detta perspektiv, sägas på lång sikt gagna vår sak.
För imperialismen innebär världskriget en vändpunkt. De härjande
153
vilddjur som kapitalistländerna tidigare släppt lösa i andra världsdelar
har plötsligt drabbat samman på den europeiska kapitalismens egen
mark. Det gick ett skri av fasa genom världen när Belgien, detta ovärderliga smycke av europeisk kulturtradition, skändades och i likhet med
ärevördiga gamla franska minnesmärken utlämnades som offer åt den
mest barbariska förstörelselusta. Den “civiliserade” världen, som lugnt
bevittnat hur imperialismen slaktat motståndare i tiotusental - hur man
lät Kalahariöknen uppfyllas av de döendes rosslingar och de av törst
vansinnigas jämmerrop, hur man i Putumayo lät en mordliga av europeiska exploatörer under loppet av tio år tortera fyrtiotusen människor
till döds och misshandla resten av befolkningen på ett ohyggligt sätt, hur
man i Kina lät en europeisk soldatesk med eld och mordvapen prisge
en uråldrig kultur åt en plågsam undergång i anarkins tecken, hur man
drog åt det främmande våldsstyrets snara kring Persiens strupe och hur
man i Tripolis med det mest brutala övervåld tvingade in araberna under
det kapitalistiska oket och jämnade deras hem och hela deras kulturarv
med marken - denna “civiliserade” värld har nu sent omsider varseblivit
att skändligheten är imperialismens livsluft och att dess hugg betyder
döden. Detta har “de civiliserade folken” inte upptäckt förrän vildjuren
med klor och tänder börjat slita sönder även Europa, vår kulturs moder.
Men även denna senkomna insikt måste för att få komma till uttryck
draperas i det borgerliga hyckleriets fraseologi, för vilken ondskan alltid
måste vara iförd fiendelandets uniform. Man talar om “tyska barbarer”
- som om inte alla folk, som ägnar sig åt organiserat massmord, genast
förvandlas till barbarhorder - och på samma sätt använder man uttryck
som “kosackernas illdåd” - som om något illdåd i ondska kunde mäta
sig med kriget självt, och som om inte en socialistisk ungdomstidnings
lovsjungade av människoslakten ger uttryck för en inställning på andlig
kosacknivå!
Den imperialistiska bestialitetens fasor i Europa har emellertid också
en annan betydelsefull effekt, som dock tycks ha bedrövat och upprört
den civiliserade opinionen betydligt mindre: de håller på att utrota det
europeiska proletariatet. Aldrig tidigare har ett krig på detta sätt utplånat
hela folkgrupper, och aldrig förr under de senaste hundra åren har alla
Europas viktigare kulturländer dragits in i samma konflikt. Vogeserna,
Ardennerna, Belgien, Polen och Karpaterna - på dessa krigsskådeplatser
blir millioner människor antingen dödade eller förvandlade till krym-
154
plingar. Det överväldigande flertalet av dessa människor har kommit från
städernas och landsbygdens arbetarklass. Det är delar av vår egen kraft
och våra förhoppningar som dag efter dag mejas ned på slagfälten. Det är
den internationella socialismens bästa, intelligentaste och mest skolade
krafter, bärare av den moderna arbetarrörelsens heligaste traditioner och
djärvaste hjältemod, förtrupperna i det internationella proletariatets led,
Englands, Frankrikes, Belgiens, Tysklands och Rysslands arbetare, som
nu kuvas och plågas till döds - dessa Europas ledande kapitaliststaters
arbetare, vilkas rätta historiska uppgift är att genomföra den socialistiska omvälvningen, vars apeller om den sociala frigörelsens revolution
måste utgå från Europa, från de äldsta kapitalistländerna, när tiden väl är
inne. Endast de engelska, franska, belgiska, tyska, ryska och italienska arbetarna i förening kan anföra en befrielsearmé, sammansatt av förtryckta
och utnyttjade folk från alla de fem världsdelarna, och endast en sådan
kan fordra redovisning och gottgörelse för kapitalismens förstörelseverk
och sekelgamla förbrytelser mot de underutvecklade folken. Men för att
socialismen ska kunna gå till anfall och segra krävs ett starkt, handlingskraftigt och upplyst proletariat - arbetarskaror, vilkas makt ligger lika
mycket i deras andliga övertygelse som i deras antal. Världskriget har i
hög grad decimerat dessa skaror. Hundratusentals män och ynglingar
som anammat socialismens budskap möter nu en eländig död vid fronten och blir kvarlämnade att ruttna tillsammans med oräkneliga skaror av
andra offer, som i en annan situation hade kunnat vinnas för våra idéer.
På några veckor förintas resultatet av årtiondens mödosamma arbete,
och det internationella proletariatets elit rycks upp med rötterna.
Junistridernas blodsutgjutelse betydde att den franska arbetarrörelsen
lamslogs för ett och ett halvt decennium framåt. Åderlåtningen vid
Pariskommunens fall innebar en ny svaghetsperiod, som också den varade i över tio år. Men vad som sker nu är ett massmord utan motstycke
i historien, och det hotar att reducera de ledande kulturländernas proletariat till enbart kvinnor, åldringar, bara och krymplingar - den europeiska arbetarrörelsen riskerar att förblöda på grund av denna ohyggliga
åderlåtning. Ännu ett sådant världskrig, och socialismens förhoppningar
kommer att begravas under det imperialistiska barbariets ruiner. Detta
är förvisso någonting värre än bombandet av Rheims-katedralen och det
hänsynslösa ödeläggandet av Liège. Det är ett attentat som inte riktar sig
mot minnesmärken över en borgerlig kultur utan mot den socialistiska
155
kulturens framtidsmöjligheter - ett försök att ge dödsstöten åt den makt
som bär mänsklighetens framtid i sitt sköte och som ensam kan skydda
de ärvda skatterna från dess förgångna. Här blottar kapitalismen sina
grinande dödskalledrag; här avslöjar den att den förlorat sitt historiska
existensberättigande och att den inte längre förmår styra mänsklighetens
utveckling.
Världskriget avtecknar sig emellertid inte enbart som ett gigantiskt
massmord; det framstår även som ett självmordförsök av den europeiska arbetarklassen. Det är ju socialismens egna kämpar, Englands,
Frankrikes, Tysklands, Rysslands och Belgiens proletärer, som på kapitalismens order stöter de skarpslipade mordvapnen i bröstet på varandra
och vilt kämpade slungar sig själva och varandra ned i dödsriket.
“Deutschland, Deutschland über alles! Leve demokratin! Leve tsaren
och slaveriet! Fläsk och kaffesurrogat, klart för omedelbar leverans!” Vinsterna stiger och proletärerna faller. Och var gång så sker är det en
revolutionssoldat, en kämpe för framtiden, en mänsklighetens tilltänkte
räddare som begravs.
Vansinnet kommer inte att hejdas och det blodiga helvetesdramat
kommer inte att avbrytas förrän arbetarna i Tyskland och Frankrike,
England och Ryssland förmår övervinna sin sanslösa berusning och kan
räcka varandra handen till ett broderligt handslag, så att krigshetsarnas
djuriska skrän och de kapitalistiska profitörernas förtjusta jubelrop överröstas av det kämpande proletariatets mäktiga stridsrop: Proletärer i alla
länder, förenen eder!
156
Tillägg: Riktlinjer för den
internationella socialdemokratins uppgifter
Ett stort antal partikamrater från olika delar av Tyskland har antagit följande teser, vilkas syfte är att tillämpa Erfurtprogrammets idéer på de
problem den internationella socialismen har att ta ställning till i dag.
1. För den europeiska socialismen har resultatet av fyrtio års arbete
omintetgjorts av världskriget, som gjort slut på det revolutionära proletariatets betydelse som politisk maktfaktor och berövat socialismen dess
moraliska prestige, liksom det sprängt Internationalen genom att uppegga dess olika sektioner att delta i likviderandet av sina bröder i andra
länder, varigenom folkets önskemål och förhoppningar i de viktigaste
kapitalistiska staterna helt underordnats imperialismens intressen.
2. Genom ställningstagandet för krigsanslagen och proklamerandet
av borgfreden har de ledande grupperna inom Tysklands, Frankrikes
och Englands socialistiska partier (med undantag för Det oberoende arbetarpartiet) förstärkt imperialismens makt, tvingat arbetarmassorna att
tålmodigt uthärda krigets fasor och elände och bidragit till att ge det imperialistiska raseriet absolut fritt spelrum, i det att man på så sätt förlängt
massakern och ökat antalet offer; därigenom har man också påtagit sig
en högst betydande del av ansvaret för kriget och dess följder.
3. Att partistyrelserna i de krigförande staterna - främst i Tyskland, där
man tidigare uppfattats som ett föredöme för hela Internationalen valt
en sådan taktik, innebär ett brott mot den internationella socialismens
mest elementära grundregler och ett förräderi mot arbetarklassens och
de för demokratiska rättigheter kämpande folkens livsintressen. Följden
blir att den socialistiska politiken mister allt inflytande också i de länder
där de ledande partimännen uppträtt i enlighet med sin plikt - Ryssland,
Serbien, Italien och - med ett enda undantag - Bulgarien.
4. Genom att socialdemokratins talesmän i de ledande nationerna
för krigets skull övergav klasskampen och sade sig inte vilja aktualisera
den på nytt förrän den militära kraftmätningen var avgjord, fick de
härskande grupperna i hela Europa tillfälle att i oerhörd utsträckning
förstärka sin ekonomiska, politiska och moraliska ställning på proletariatets bekostnad.
5. I världskriget är det, reellt sett, inte för någondera sidan fråga om
att försvara några nationella gränser eller hävda några större folkgrup-
157
pers politiska och ekonomiska intressen. Kriget är endast ett resultat av
rivaliteten mellan olika staters kapitalistklasser om världsherraväldet och
om ensamrätten till förtryck och utsugning av de områden som ännu
inte kommit under kapitalistisk dominans. I en epok som i så stor utsträckning frigjort de imperialistiska krafterna är nationella krig inte längre tänkbara. När man hänvisar till nationella intressen sker det numera
enbart för att vilseleda massorna och lura dem att tjäna sin dödsfiende,
imperialismen.
6. Ingen förtryckt nation kan erhålla frihet och oavhängighet genom
de imperialistiska staternas försorg eller som en följd av kriget. De små
nationerna, vilkas styrande klasser står i maskopi med sina härskarkollegor inom stormaktsgruppen, utgör endast schackpjäser i stormakternas
imperialistiska spel och liksom proletariatet missbrukas de i kriget som
redskap åt dessa, för att efter krigets slut överges och utlämnas åt kapitalistiska intressen.
7. Under dessa omständigheter måste det krig som nu rasar - vilkendera sidan som än triumferar - innebära ett nederlag för socialismen
och demokratin. Varje annan utgång än en av det internationella proletariatet genomförd revolution måste betyda att militarismen, de internationella spänningarna och de på världsscenen uppträdande ekonomiska konflikterna förvärras. Den kapitalistiska utsugningen och den
inrikespolitiska reaktionen får ökade möjligheter, medan den offentliga
kontrollen försvagas och parlamenten degraderas till lydiga språkrör för
militarismen. Därigenom utvecklas i det nu pågående världskriget alla
de förutsättningar som krävs för att nya militära konflikter ska kunna
skapas i framtiden.
8. Världsfreden kan inte säkras genom utopiska eller i grunden reaktionära projekt som de föreslagna skiljedomstolar, där kapitalistiska
diplomater ska försöka nå fram till uppgörelser om “nedrustning”, “frihet på världshaven”, “tullunion i Europa”, “Europas förenta stater” och
andra idéer av samma verklighetsfrämmande slag. Kriget, militarismen
och imperialismen kan varken övervinnas eller hållas tillbaka så länge
kapitalismens företrädare tillåts utöva ett obestritt klassherravälde. Den
enda möjligheten att bjuda dem ett effektivt motstånd och trygga världsfreden ligger i att utnyttja det internationella proletariatets inneboende
kraft och kampvilja och med beslutsamhet placera dessa tungt vägande
faktorer i den politiska vågskålen.
158
9. Arbetarna i alla länder har en gemensam dödsfiende: imperialismen - den mest utpräglade yttringen av kapitalismens politiska världsherravälde, sådant detta nu ter sig i sitt sista stadium. I likhet med kapitalismens tidigare former har imperialismen emellertid den egenskapen
att den ger sina fiender allt större möjligheter i samma mån som den själv
vidareutvecklas. Den ökar kapitalkoncentrationen och utarmningen av
medelklassen, får proletärernas antal att växa samt leder till en intensiv
skärpning av klassmotsättningarna och ett allt starkare motstånd från
massornas sida. Proletariatets klasskamp måste, såväl i fred som i krig,
först och främst rikta sig mot imperialismen. Kampen mot denna blir
samtidigt en strid om vilken klass som ska besitta den politiska makten;
här kommer med andra ord den avgörande kraftmätningen mellan socialismen och kapitalismen. Socialismens skaror, det internationella proletariatet, måste för att kunna uppnå sitt slutmål bjuda imperialismen
ett samlat motstånd och med uppbjudande av all sin kraft och offervilja
göra mottot “krig mot kriget” till rättesnöre för sitt politiska handlande.
10. Socialismens huvuduppgift blir i dagens läge att för detta ändamål
samla proletärerna i alla länder och av dem skapa en kraftfull revolutionär maktgrupp, en stark internationell organisation med målmedveten
insikt om sina intressen och förpliktelser och med en taktik och en handlingskraft som står lika orubbad i krig som i fred; proletariatet erhåller
då den politiskt dominerande roll som krävs för att det ska kunna fullgöra sin historiska uppgift.
11. Den Andra Internationalen har skingrats på grund av kriget. Dess
otillräcklighet bevisades klart av dess misslyckande, när det gällde att
genomdriva ett gemensamt handlingsprogram för proletariatets styrkor i
alla länder, och dess maktlöshet inför de genom krigsutbrottet uppväckta
nationella aggressionerna.
12. Efter det förräderi som de ledande staternas socialistiska partiledningar begått mot arbetarklassens mål och intressen, och efter den reträtt
de företagit från det internationella proletariatets politik till den borgerliga imperialismens, är det av ytterst stor betydelse för socialismen att
man bildar en ny arbetarinternational, vilkens uppgift det blir att leda
och samordna de revolutionära stridsåtgärderna mot imperialismen i alla
länder.
För att kunna bemästra sin historiska uppgift måste socialismen låta
sig vägledas av följande principer:
159
1. Kampen mot de härskande klasserna inom det borgerliga samhället
är, liksom den internationella solidariteten mellan alla länders proletärer,
något som arbetarklassen aldrig får frångå när den utkämpar sin världshistoriska befrielsekamp. Socialismen kan inte avskiljas från klasskampen, och den är otänkbar utan en fast sammanhållning mellan världens
arbetare. Varken i krig eller i fredstid kan det socialistiska proletariatet
nonchalera dessa ting utan att samtidigt begå självmord.
2. Det internationella proletariatets politiska handlande måste ständigt ha som sitt främsta mål att bekämpa imperialismen och förhindra
militära konflikter. Fackföreningarna och de socialistiska riksdagsgrupperna måste i likhet med arbetarrörelsens övriga organisationer användas
för att främja dessa strävanden, så att proletariatet i alla länder bjuder de
borgerliga grupperna ett skarpt motstånd; då understryks arbetarnas internationella solidaritet och framhävs hela tiden de ideella och politiska
motsättningarna mellan dessa båda samhällsklasser.
3. Organiserandet av proletariatet som klass måste ske med Internationalen som centrum. I fredstid bestämmer Internationalen vilken
taktik man i olika stater ska välja när det gäller militarismens, kolonialismens och handelspolitikens problem, och i händelse av krig ska den
utforma den gemensamma strategin.
4. Verkställandet av Internationalens beslut måste gå före alla andra
organisationsåtaganden. Partigrupper som sätter sig emot dessa beslut
ställer sig utanför Internationalen.
5. I kampen mot kriget och imperialismen kan de avgörande insatserna endast presteras genom en förening av det internationella proletariatets kraftresurser. Den centrala punkten i de nationella partiavdelningarnas taktik blir därför att förstärka de stora folkgruppernas
handlingskraft och förmåga att ta politiska initiativ; partiorganisationer
och fackföreningar ska byggas upp på ett sådant sätt att de hela tiden
blir i stånd att underlätta kontakterna och samarbetet mellan partiavdelningarna i olika länder. Då kan Internationalens vilja också styra hela
världens arbetare i deras handlande.
6. Därefter måste socialismen befria proletariatet från de nationalistiska tankegångar som det alltför starka borgerliga inflytandet skapat.
Såväl genom pressen som genom sin parlamentsrepresentation måste
partiets företrädare i olika stater inrikta sig på att avslöja och besegra
det borgerliga maktmedel som den svulstiga nationalistiska fraseologin
160
utgör. Den sanna nationella friheten kan i dag endast värnas genom att
man mot imperialismen höjer den revolutionära klasskampens vapen.
Proletärernas fosterland, vars försvar nu måste anses som viktigare än allt
annat, är den socialistiska Internationalen.
Noter:
[1] Efter det första Balkan-kriget yttrade socialdemokraten David den 3 december 1912
följande i den tyska riksdagen: “I går sökte man inom denna församling hävda att Turkiets sammanbrott omöjligen kunde bero på Tysklands orientpolitik, som tvärtom skulle
ha haft en synnerligen positiv verkan. Rikskanslern ansåg att vi gjort Turkiet åtskilliga
tjänster, och herr Bassermann påstod att vi fått turkarna att genomföra en rad nyttiga
reformer. Det senare påståendet har jag hittills inte hört bekräftas i något som helst avseende, och även uppgiften om de goda tjänsterna måste nog förses med ett frågetecken.
Vad är det som har förorsakat Turkiets sammanbrott? Den turkiska styrelseform som nu
brutit samman var en junker-regim av den typ som vi här i Tyskland kan hitta mycket
mer närliggande exempel på. Vad som skett i Turkiet kan ses som en parallell till det
manchuriska junkerväldets fall i Kina. Det tycks som om alla sådana regimer vore på väg
mot sitt fall; de kan inte längre motsvara tidens krav. Situationen i Turkiet påminner som
sagt i viss mån om förhållandena hos oss. Turkarna är blott en liten minoritet, en grupp
regerande erövrare. Det finns också en grupp som antagit den mohammedanska religionen utan att själv vara sammansatt av turkiska raselement, men de egentliga turkarna
har endast utgjort en minoritet, en liten krigisk rasgrupp som lagt beslag på alla ledande
ämbeten i samhället, en härskarkast som tack vare sina stora jordegendomar erhållit makt
att befalla över bönderna och möjlighet att förtrycka dem på samma hänsynslösa sätt
som vi på andra håll sett praktiserat av våra egna självmedvetna knektar. På naturahushållets tid var detta ännu möjligt i Turkiet. En regim av detta slag kan under sådana
förhållanden te sig någorlunda uthärdlig, eftersom de stora jordägarna då inte i samma
grad strävar efter att pressa ur sina underlydande så mycket som möjligt; härskarna kan
ofta nöja sig med att själva föra ett luxuöst liv. Så snart Turkiets ekonomiska system på
grund av kontakten med Europa genomgått en moderniseringsprocess blev det turkiska
junkersystemets tryck emellertid allt mer outhärdligt för landets bönder. Den tilltagande
utsugningen förvandlade en stor del av dessa till antingen tiggare eller stråtrövare. De
turkiska junkrarna har inte endast fört ett krig mot en yttre fiende; nej, de har också fått
uppleva ett bondeuppror, som fick deras välde att bryta samman och som innebar att det
gamla turkiska klassamhällets ryggrad knäcktes!
När det nu talas om de tjänster som den tyska regeringen påstås ha gjort Turkiet, bör det
framhållas att man misslyckats med den för landet och dess härskare viktigaste tjänsten,
nämligen att få den turkiska regeringen att genomföra de reformer som den enligt Berlin-protokollet var förpliktad att driva igenom. Dessa reformer skulle ha gett de turkiska
bönderna samma frihet som de bulgariska och serbiska jordbrukarna redan erhållit. Men
hur skulle Tysklands diplomater, skolade i det preussiska junkersystemets anda, någonsin
161
kunna lyckas med sådana övertalningsförsök?
ryssland, och om detta skall lyckas måste alla samhällets krafter inriktas mot detta mål.”
... De instruktioner som herr von Marschall erhöll från Berlin kan i alla händelser knappast ha sagt någonting om några verkligt betydelsefulla tjänster åt ungturkarna. Vad
man i stället hade att ge var en viss anda, som hastigt spred sig inom den turkiska officerskåren - den hybris i officerarnas allmänna inställning, som visat sig så ödesdiger
för den turkiska armén. Det går rykten om att man bland de stupade finner officerare
som är iförda lackskor och klädda som till en societetstillställning. Den turkiska arméns
inre splittring och upplösning har delvis förorsakats av befälets övermod och utmanande
uppträdande gentemot soldaterna, vilkas förtroende för sina överordnade undergrävdes
i allt högre grad.
När världskriget inletts förklarade samma skribent strax före Turkiets ingripande: “Bland
de tyska politikerna föddes idén till en självständig turkisk politik, vars grundtankar
skulle ta form i en planerad egyptisering av Turkiet under Tysklands beskydd. Bosporen
och Dardanellerna skulle förvandlas till ett tyskt Suez. Redan innan italienarna trängde
ut turkarna ur Afrika och Balkanstaterna kastade ut dem ur Europa, hade Tyskland börjat sträva efter att skapa garantier för Turkiets oberoende, som ansågs kunna gynna tyska
intressen i såväl ekonomiskt som politiskt avseende. Efter dessa krig ändrades planerna
endast såtillvida att det ottomanska väldet, som visat sig så utomordentligt försvagat,
ansågs moget att definitivt placeras på Egyptens nivå genom att pakten med Tyskland i
realiteten förvandlade det till ett tyskt protektorat. Det är emellertid alldeles uppenbart,
att Ryssland absolut inte skulle kunna tolerera ett sådant rike invid Marmarasjön och
Svarta Havet. Det var inte att undra på att den ryska regeringen protesterade mot alla de
tecken som tydde på att man höll på att upprätta ett sådant protektorat; man behöver
bara erinra om utsändandet av den general, som inte bara skulle leda omorganiserandet av den turkiska armén utan även själv föra befäl över en armékår i Konstantinopel.
Formellt ledde protesterna i denna fråga till ett för Ryssland tillfredsställande resultat,
men i realiteten förändrades situationen inte det ringaste. Detta gjorde att risken för
ett krig mellan Tyskland och Ryssland var mycket stor i december 1913: fallet med den
utsände generalen hade avslöjat de hotfulla tendenserna i Tysklands Turkiet-politik.
Mina herrar, vi har alltså olika uppfattningar om vad som förorsakat det turkiska rikets sammanbrott. Främst berodde detta sammanbrott som sagt på ekonomiska faktorer,
men det påskyndades genom den preussiska knektandans fördärvliga inflytande.”
[2] Den av de tyska imperialistkretsarna energiskt underblåsta upphetsningen i Marockofrågan var inte heller ägnad att dämpa fransmännens farhågor. Sammanslutningen Der
Alldeutsche Verband uttryckte öppet sin åsikt att Tyskland borde annektera Marocko
- självfallet var detta av den yttersta vikt för fosterlandets fortsatta existens - och dess
ordförande Heinrich Class lät publicera ett flygblad med titeln “Westmarokko deutsch!”
När professor Schiemann senare apropå Kongo-avtalet försökte försvara utrikesdepartementets uppgivande av erövringsplanerna för Marockos del, angreps han i en av imperialistgruppens tidningar i följande ordalag:
“Professor Schiemann föddes i Ryssland och är möjligen inte ens av tveklöst äkta tysk
härstamning. Man må därför inte klandra honom för att han står hånfullt okänslig
för sådana frågor som måste te sig så utomordentligt betydelsefulla för den nationella
självkänslan och stoltheten i varje sann patriots hjärta. Men när en främling dristar sig att
tala om det tyska folkets smärtsamt gäckade drömmar som om det varit fråga om några
barnsliga fantasier, då måste vi ge uttryck för vårt förakt och vår vrede över att sådana ord
kan yttras av denne främling, som dessutom i egenskap av professor vid Berlins universitet är föremål för den preussiska statens generösa gästfrihet. Vi måste också känna den
djupaste sorg över att behöva konstatera att denne man, som i det konservativa partiets
ledande tidning vågar kränka det tyska folkets heligaste känslor, tillåts ge landets kejsare
råd i politiska frågor och med rätt eller orätt påstås uppträda som talesman för kejsarens
egna åsikter.”
[3] I januari 1908 skrev den liberale ryske politikern Peter von Struve: “Nu bör det påpekas att ett förstärkt ryskt välde endast kan skapas på ett sätt, nämligen genom att alla
krafter sätts in mot ett område som är verkligt mottagligt för påverkan från vårt håll. Jag
syftar på hela svartahavsområdet, med andra ord på alla de europeiska och asiatiska stater
som ligger vid Svarta Havets stränder. Här har vi de nödvändiga förutsättningarna för en
självständig industriell expansion: människor, stenkol och järn. Endast på grundvalen av
dessa absolut nödvändiga förutsättningar kan vi bygga upp ett industriellt mäktigt Stor-
162
Detta nya drag i den tyska politiken hade redan det varit tillräckligt för att framkalla en
väpnad konflikt mellan Tyskland och Ryssland. Under den epok som inleddes i december 1913 gick den politiska utvecklingen sedan vidare mot en sådan konflikt, som i sin
tur nödvändigtvis måste vidareutvecklas till en världskonflikt.”
[4] I det imperialistiska flygbladet “Warum er der deutsche Krieg ist?” kan man läsa
följande rader: “Ryssland har redan tidigare frestat oss med de tio millioner tyskar som
lämnades utanför det rike som tog form 1866 och 1870-1871; de skulle bli vår belöning
om vi lämnade den gamla habsburgska monarkin i sticket.”
[5] Efter attentatet i Sarajevo, då den officiella tyska politikens innebörd ännu inte helt
klarlagts, skrev Kölnische Zeitung så här:
“Den som inte är insatt i förhållandena måste här fråga hur det kan komma sig att Österrike, trots sin roll som de bosniska folkgruppernas välgörare, inte alls blivit föremål
för någon tacksamhet utan tvärtom hatas intensivt av serberna, som utgör 42 procent av
befolkningen i området. Endast den som känner dessa folk och deras situation tillräckligt
väl för att lämna europeiska fördomar åt sidan kan förstå svaret, som helt enkelt är att
Bosniens förvaltning byggde på helt galna grunder, skapade av den gamla, seglivade och
brottsliga okunnigheten om de verkliga förhållandena i detta land.”
[6] “Warum es der deutsche Krieg ist?” (sid. 18)
163
Gross-Österreich, språkrör för kretsarna kring ärkehertigen, återkom den ena veckan
efter den andra med hatparoller i den här stilen:
“Om man önskar hämnas för mordet på ärkehertig Franz Ferdinand och vill göra detta
på ett så värdigt sätt som möjligt, i den dödes egen anda, då bör man så snart som möjligt
realisera önskemålen i det politiska testamente denne oskyldigt offrade man lämnade
efter sig.
I sex års tid har vi nu väntat på att den svåra spänning, som kommit att prägla hela vår
politiska situation, äntligen skall upplösas.
Eftersom vi vet att vi endast i ett krig kan skapa ett nytt och mäktigt Österrike, en stor
allians mellan fria och lyckliga folk, önskar vi att kriget skall komma.
Vi vill att kriget skall komma, ty det är vår fasta övertygelse att vi endast med ett krigs
hjälp snabbt och kompromisslöst kan uppnå vårt mål: ett förstärkt och utvidgat Österrike, vars principer kan ge balkanfolken frihet och kultur i skenet av vackra och ljusa
framtidsutsikter.
Vår store ledare är död. Efter att sålunda ha förlorat den starka hand vars obetvingliga
energi på kort tid kunde ha skapat denna stat, har vi nu bara kriget att hoppas på.
Vi satsar allt vi har på detta vårt sista kort!
censuren på det hela taget vida mer förnuftig än den franska eller den engelska. Skriandet
mot censuren, som ofta innerst inne beror på oförmåga att ta ställning till krigets problem, tjänar bara till att hjälpa fienden att sprida sina lögnaktiga påståenden om Tyskland
som Rysslands jämlike i fråga om förtryck. Den som på allvar betvivlar att han trots
censuren kan skriva i enlighet med sin egen uppfattning, han må lägga sin penna åt sidan
och i fortsättningen hålla sig tyst.”
[12] “När den socialdemokratiska riksdagsgruppen enhälligt röstade för krigsanslagets
beviljande” - skrev partiorganet i München den 6 augusti - “när den gav uttryck för sina
varma förhoppningar om att den skulle få bevittna en stor anslutning till sitt ställningstagande för landets försvar, då var detta alls inte något taktiskt knep utan en helt naturlig
konsekvens av partiets beredvillighet att upprätta ett folkförsvar som skulle ersätta det
gamla system, vars rustanden förefallit mer ägnade att befästa den härskande klassens
inrikespolitiska ställning än att skydda landet mot angrepp utifrån.”
I Neuen Zeit har man därefter hunnit skildra det nu pågående kriget som ett “folkkrig”
och den preussiskt uppbyggda armén som en “medborgarhär”. Socialisten Hugo Schulz
har till och med använt liknande uttryck i artiklar om de österrikiska krigsansträngningarna.
[13] R. Luxemburg, “Massenstreik, Partei und Gewerkschaften”, Hamburg 1907. Svenska: “Masstrejk, parti och fackföreningar”.
Efter attentatet råder i Österrike och Ungern en oerhörd vrede, som möjligen kommer
att explodera i en öppen konflikt med Serbien samt på längre sikt även med Ryssland.
Ärkehertig Franz Ferdinand har inte själv fått genomföra detta imperialistiska program;
hans insatser kom nu endast att gälla förberedelserna. Vi hoppas att hans död var det
nödvändiga blodsoffer som krävdes för att hela Österrike skulle gripas av den imperialistiska hänförelsen.”
[7] Den tyska politiska ledningen visste självfallet vad som skulle hända, och det är i dag
inte längre någon svårare indiskretion att nämna att de tyska sjöstridskrafterna, i likhet
med andra europeiska flottor, vid denna tid befann sig i högsta stridsberedskap.” (Rohrbachs “Der Krieg und die deutsche Politik”, sid. 32)
[8] Rohrbachs “Der Krieg und die deutsche Politik”, sid. 41.
[9] Samma skrift, sid. 83.
[10] Sen den artikel, från partiets tidning i Nürnberg, vilken återgavs i Hamburg-tidningen Echo den 6 oktober 1914.
[11] Chemnitzer Volksstimme skrev den 21 oktober 1914: “I alla händelser är den tyska
164
165