1 maj | Bundesligas sämsta lag | Graffiti # 1 maj 2008

Brand.
# 1 maj 2008
BERLIN. Gaykulturens framväxt | Middag i mörker | 1 maj | Bundesligas sämsta lag | Graffiti
Redaktion
Daniel Ehlersson
Chefredaktör
BRAND # 1
Sanna Schiller
4
Reporter
På Perlin hyr du ett vinglas för en
euro. När du går betalar du vad du
tycker att det varit värt.
Linda Hammarström
Reporter
Lisa Björklund
Reporter
Pernilla Dahlén
Bildansvarig / reporter
Erik Glanell
Layoutansvarig / reporter
Stefan Johansson
Ansvarig utgivare
BRAND # 1 maj 2008
Journalistlinjen år 1
Ljungskile folkhögskola
0522-68 69 00
Omslagsbild:
Pernilla Dahlén
En stad
i förändring
Berlin. När tågdörren öppnas och jag för första gången sätter min fot
på historisk mark är det med stor ödmjukhet. Den här staden har gått
så många ronder, spillt så mycket blod och lappats ihop så vårdslöst att
den borde raderats från kartan för flera decennier sedan. Men Berlin
har överlevt, och just nu kokar det av livsglädje och kreativitet.
Jag kan inte annat än beundra människorna som lever här. Många
gör det med ett historiskt ärr som borde trycka ner dem till hälarna.
Men de går rakt. Stolt. Pånyttfött.
I det här numret av BRAND har vi försökt fånga en stad
i ­förändring. Mycket av det som har skett och sker här gör det under
helt unika omständigheter. Vi har bland annat fördjupat oss
i ­gaykulturens framväxt, tittat närmare på den omdiskuterade
prostitutionen och ­smakat en tårtbit av stadens fotbollskultur.
Ur den nyskapande och kreativa delen av Berlin har vi ­hämtat
historier om restaurangbesök i totalt mörker, en vinbar där du själv
­bestämmer priset och ett hotell där rummen inte påminner om
­någonting annat.
6
Från Berlins koncentrationsläger var
det få som återvände. Möt Kjell som
överlevde Sachsenhausen.
8
Krönika: Att fira 1 maj i Kreuzberg är
inte att leka med. Här möts folkfest för
barnföräldrar med kravaller.
10
Fotbollsklubben Tasmania är rekordsämst i Bundesligas historia. Vi har
besökt klubben som floppade 1965.
14
Hur är det egentligen att äta i totalt
mörker? BRAND har besökt Unsicht
Bar Berlin.
16
Berlin är en stad fylld med klotter och
grafitti. BRAND har samlat ett urval
med utsmyckade betongväggar.
18
Trevlig läsning!
Följ de homosexuellas mer än
hundra­åriga kamp mot lagar och
förtryck i Berlin.
Daniel Ehlersson
22
Chefredaktör
Den manliga prostitutionen ökar i
­Berlin. Möt organisationen Subway
som gör allt för att hjälpa.
4 10 16 18
BRAND # 1 maj 2008
BRAND # 1 maj 2008
Perlin – vinbaren där
du bestämmer priset
En vinbar där gästerna själva bestämmer hur mycket
de ska betala när de går. Fungerar det verkligen?
Följ med till PERLIN så får du se.
Text: Linda Hammarström
Foto: Erik Glanell
liten gata där
stadsdelarna Mitte och Prenzlauer Berg
möts. Här ligger vinbaren Perlin. Du skulle
lätt kunna missa den där den ligger bland
bostadshusen. Ingen stor inbjudande skylt,
inga speciella erbjudanden som basuneras
ut för förbipasserande.
Utanför står bord och stolar, våren har
kommit till Berlin. Vid ett av borden sitter
Heiko Michels och röker en cigarett. Han är
manager för baren som öppnades för ett och
ett halvt år sedan.
Men idén om en bar som saknar fasta
­priser är inte Heiko Michels. Mannen ­bakom
Perlin heter Jürgen Stumpf och ­öppnade sin
första vinbar 1996. I dag driver han tre barer
av den typen, alla belägna i samma område
i Berlin.
Den första baren öppnade han under en
tid då det fanns många tomma lokaler och
gamla hus i Berlin. Det var lätt att hyra ett
rum billigt. Men då liknade verksamheten
inte alls de barer han driver i dag. Det var
en liten, privat bar för vänner.
– Hela Jürgens familj gör vin, men
Jürgen var inte intresserad av det på det
traditionella viset, han ville göra något
annat. Han flyttade till Berlin och kom på
den här idén. Vi hade en liten vinshop där
vi sålde familjens vin och började prata
om att laga mat på kvällarna. Jag sa, okej,
men vi behöver inte sätta några priser för
våra vänner, i stället lägger de vad de vill
i ett glas, berättar Heiko Michels.
Idén uppskattades bland vännerna. Så
Griebenowstrasse är en
småningom blev de fler och baren öppnades
för allmänheten.
– Det som är speciellt är inte bara det att
vi inte har fasta priser. Vi är en grupp vänner
som gör det här, det ger en speciell atmosfär.
Vi är många konstnärer som ­arbetar här, det
är inte någon som har det här som sitt enda
jobb. Det gör arbetet enklare, man känner
inte att man går till jobbet varje dag.
Caroline du Bled och skär
gurka. Kall gurksoppa är en av rätterna
som erbjuds i kväll. På bänken intill står
­ingredienserna till kvällens sallad.
– Det blir en mixad sallad med tomat,
ruccola, ost och färsk basilika. Sedan blir
det fisk med basmatiris och en citronsås.
Och så glass till dessert.
– Jag lagar olika rätter beroende på
­säsong, vi tar mycket från områdena kring
Berlin.
Caroline jobbar två kvällar i veckan.
Menyn ändras varje dag, beroende på vem
det är som står i köket. För precis som de
andra som arbetar på Perlin gör hon annat
vid sidan om. Hon sjunger, spelar teater och
ägnar sig åt journalistik.
– Jag var kund i vinshopen i många år
och lärde känna folket. Det fungerar inte så
att du kommer hit och frågar om jobb, man
lär känna de som arbetar och ibland ­behöver
de någon som hoppar in. Det är en lång utveckling.
Perlin rymmer ett 40-tal gäster och är
den minsta av de tre vinbarerna. Och det
I köket står
är en hemtrevlig atmosfär här. Klockan är
strax före elva. Det är måndag kväll och
fullt vid de flesta av borden. Hit går du för
stämningen. Bartendern står bakom baren
med ett glas vin och röker. Höjer glaset
i en skål när en kvinna kommer och ­fyller
på sitt glas. Caroline står med ett glas
­mousserande vin i handen och socialiserar
med de ­gäster som sitter närmast köket. På
ena ­ väggen ­ projekteras ”Dance of Passion
­starring ­Betty Page”. Pin-upan från 50-talet
känns inte alls malplacerad här. Hon smälter
­liksom in i allt det andra. Toaletten med sina
pin-up­­­glas, underkläder hängandes i taket
och kossan med texten ”U are so sexy”.
fylld med isvatten. Vi tar plats vid ett av
­borden. ­Sippar på vinet. När det börjar bli tomt
­kommer bartendern och fyller på. En stund
­senare ­frågar han om vi vill ha något att äta. Vi
tackar nej, och får i stället in oliver, bröd och
en flaska vatten.
Vid ett av borden sitter Ann och George
Blaustein. De är på en kort visit i Berlin och
ska åka hem till Boston tidigt nästa morgon.
– Det här är vårt hotell inatt, säger Ann och
skrattar.
– Det är fantastiskt, väldigt vackert. Men
betalningssättet är lite märkligt, man undrar
hur det går runt, säger George.
största baren, är det ­annorlunda
jämfört med på Perlin och Fra_Rosa. Där
­serveras ingen mat och personalen kommer
inte fram till gästerna. En lördag kväll ­fyller
200 personer lokalen och personalen gör
inte ­annat än ställer fram nya glas och så får
­gästerna hämta vinet själva. Men på Perlin är
det en ­annan atmosfär.
– Här pratar vi mer med gästerna. Vi har
inga fasta priser, men jag har ögonkontakt
med dem. När någon kommer måste jag prata
med dem, jag rekommenderar dem att prova
ett vin och sedan säga vad de tycker att det är
värt. Det är på ett annat sätt, jag får kontakt
med dem. Ibland har vi problem med gäster
som inte betalar rättvist och som säger att vi
ska skaffa fast priser. Då säger vi till dem att
­betala tillräckligt eller gå till en annan bar,
­säger ­Heiko Michels.
Perlin är också den av barerna som ­passar
På Forum, den
som man ska. Lägger en
euro i den gapande munnen på bardisken,
sedan tar vi för oss av de olika vinerna.
De röda står uppradade, medan vitt, rosé
och ­ mousserande ligger i en stor plåtskål
Vi gör precis
Fakta Perlin
En lördag kväll går det åt omkring
40 flaskor vin på Perlin. Om du
som gäst dricker 3-4 glas vin och
äter något lätt bör du inte betala
mindre än 10 euro.
Perlin ligger på Griebenowstrasse 5 i centrala Berlin och
öppnar klockan 20 varje kväll.
Sedan är det open end som gäller.
bäst att ta med sina nära vänner till för att
­umgås över ett glas. Vinerna kommer från
platser runt om i Europa, men nu vill de satsa
mer på det tyska vinet.
– Vi har så många gäster som kommer från
andra länder och då är det roligt att be dem
testa ett tyskt vin. Tyskt vin blir mer och mer
känt.
Klockan närmar sig midnatt.
– Ska ni redan gå? Nej, stanna! Han där ska
sjunga, säger Heiko Michels och pekar på en
kille i mörkt uppsatt hår. Han ska bara få till
ljudanläggningen.
De flesta gästerna har gått för kvällen. När
vi sedan lämnar Perlin gör vi det till italienska
tongångar från mannen som förföriskt sjunger
till de kvinnliga gästerna vid sitt bord. Perlin
öppnar klockan åtta på kvällen och sedan är
det open end.
– Vi stänger när de sista gästerna har gått,
eller när vi själva vill gå hem. Det kan vara
klockan tolv på natten eller klockan fyra på
morgonen, säger Heiko Michels.
Efter att ha lagt en euro i den gapande
­munnen får vi varsitt vinglas och sedan
är det bara att ta för sig av de olika
vinerna som finns på bardisken.
Med Betty Page på väggen blir det en
speciell atmosfär. Och den som sedan
besöker toaletten, får en upplevelse.
BRAND # 1 maj 2008
BRAND # 1 maj 2008
Till vänster: Den hånfulla inskriptionen ”Frihet genom arbete” står fortfarande över ingången till lägret. I mitten: Sex massgravar för de 300 fångarna
som dog strax efter att lägret befriats. Till höger: De 19 trianglarna på den 40 meter höga obelisken representerar de nationer fångarna kom ifrån.
Sachsenhausen
– en plats ingen får glömma
Till vänster: Kjell Baarlid i sin våning vid Korsvägen. Till höger: Överlevare har berättat att madrasserna och filtarna var fulla med löss
Text & foto: Lisa Björklund
— Jag vande mig vid nazisternas hemskheter och lyckades bli apatisk.
Jag gjorde ett medvetet val att inte se för jag ville överleva till varje pris.
Kjell Baarlid lutar sig tillbaka i soffan
och knäpper sina händer. När han talar hörs
spåren av hans norska dialekt, men han har
bott i Sverige hela sitt vuxna liv. Här fann
han sin livskamrat Margret, efter att han
blev räddad av greve Bernadotte och de Vita
Bussarna. Han friade efter en vecka, och de
har nu hållit ihop i över sextio år. Ett fint slut
på den fruktansvärda resa Kjell genomgick
under fyra år i olika fångläger efter att
tyskarna ockuperat Norge.
Redan som 17-åring gick Kjell med i den
norska motståndsrörelsen. Hans grupp bestod
av åtta män, som lärde sig att sabotera broar,
industrier och trupptransporter. Varken familj
eller vänner visste att han var aktiv i rörelsen.
– Jag var inte rädd, snarare förbannad, som
så många unga män och ilsken på de tyska
invasionstrupperna. Jag var beredd att kämpa.
Att det var farligt, nej det tänkte jag aldrig på.
Julen 1942 vaknade Kjell av att huset och
hela kvarteret var omringat av Gestapo. Alla
i Kjells grupp blev tillfångatagna och han
skickades till Nr 19, centralfängelset i Oslo.
Där utsattes han för ständig tortyr och förhör.
Hans ben är fulla med ärr än idag. Efter sex
veckor blev han förflyttad.
– Jag trodde hela tiden att jag skulle
släppas fri, det var naivt, säger Kjell. I stället
transporterades jag till Grini, Norges värsta
koncentrationsläger.
Sex män i Kjells grupp blev arkebuserade vilket ska kunna expandera när som helst”.
i Grini. Varför Kjell och hans vän Ove Över hälften av de 200 000 fångarna som
förskonades tror han beror på att de var unga, transporterades hit dog. Här internerades
friska män och skulle vara en bra arbetskraft också nära 3 000 skandinaviska fångar,
för tyskarna.
främst norrmän och danskar. Det ursprungliga
– En tidig morgon kommenderades jag koncentrationslägret har i stort sett rivits.
och 20 andra unga män ner till kajen och in Efter kriget ville tyskarna utplåna alla bevis
i lastrummet på båten Monterosa.
på de illdåd som begåtts under nazitiden. Nu
Framme i Kiel föstes männen in är attityden en annan. Delstaten Brandenburg
i godsvagnar utan fönster
har satsat 50 miljoner euro
tills de stod så tätt
på att bygga upp lägret.
Nazisterna tog Delstaten ville visa hur
sammanpackade att de
inte kunde röra sig. Sedan min ungdom, och det såg ut i lägret, och
smälldes dörrarna igen.
de tog min hälsa funktionen Sachsenhausen
Kjell Baarlid
– Det var trångt. Alla
hade. Utanför murarna finns
orkade inte stå. Äldre var
en park till minne av dem
tvungna att sätta sig. Då blev det mindre som mist livet i lägret.
plats för oss andra. De som dog fick vi lägga
Sachsenhausen var ett stort läger med ett
i ett annat hörn. Det luktade.
50-tal baracker. Som mest rymde det 70 000
Efter att inte fått någon mat eller dryck fångar.
på tre dygn släpptes de ut. Kjell lyckades
läsa namnet Sachsenhausen på ett litet Den första synen jag möts av i dag är den stora
stationshus.
uppsamlingsplatsen där fångarna räknades
tre gånger om dagen. Säkerhetssystemet var
rigoröst för de intagna. Buntar av taggtråd
Arbeit Macht Frei, inskriptionen finns kvar
på grinden som leder in till Sachsenhausens följdes av elstängsel och slutligen en hög
koncentrationsläger. Dessa ord får mig mur. Dessutom patrullerade vakter omkring
precis som många andra besökare att stanna med schäferhundar.
Två av sovbarackerna har återställts. De
till. Tyst står jag och begrundar falskheten
bakom orden. Enligt Heinrich Himmler smala trevåningssängarna står i täta rader.
– Bäst var att ligga i mitten, det var
symboliserade lägret ”det kompletta nya
koncentrationslägret i den moderna tiden, varmast och man hade alltid filt över sig.
”
Kjell berättade att när han fick vatten
När dagen var slut räknades fångarna in
Dog någon under natten, gömde man liket
under madrassen för att få matransonen, säger igen. Detta var favoritstunden för SS vakterna i lungsäcken höll fyra medfångar fast honom
att terrorisera, prygla, hänga, skjuta och slå medan läkaren stack en pipett mellan revbenen
Kjell.
Spenatsoppa gjord på vägkantsgräs eller soppa ihjäl fångar oftast utan något särskilt skäl. Dag utan bedövning för att få ut vattnet.
gjord på rovor som vanligtvis gavs till kreatur och natt, sommar som vinter hade fångarna – Hade inte läkaren varit norrman hade jag inte
samma randiga byxa, jacka och mössa, och levt i dag. Tätt inpå vartannat fick jag difteri,
var allt fångarna fick att äta.
den obligatiriska triangeln samt ett nummer. scharlakansfeber, dysenteri och misstänkt
Kjell gick ner trettio kilo och ler när han säger:
tyfus.
– Vilken bantningsmetod man än väljer, finns Som politisk fånge bar Kjell en röd triangel.
Läkaren såg till att Kjell blev kvar
– Sedan dess har jag aldrig kunnat ha på mig
det ingen som slår tyskarnas.
i sjukbaracken i elva månader. När han var
Överallt i lägret står stora stenblock för att några randiga kläder.
Tack vare att Kjell kunde tyska fick han frisk nog fick han jobb som hjälpsjukvårdare.
markera platsen där det tidigare funnits en
barack. De är täckta av små stenar som judiska arbete på ett lager, där stulna ägodelar, främst Jobbet innebar städning, att bära ut lik efter
natten och skriva journaler på tyska.
besökare lagt dit för att visa sin sorg över det från judar, skulle administreras.
I lägret finns de ursprungliga sjukbarackerna
öde deras släktingar gick till mötes.
Den dagliga rutinen i lägret var väckning kvar. Jag ryser när jag går i den underjordiska I lägret fanns ett fängelse, som användes för
halv fem, tvättning och rakning i kallt vatten gången mellan barackerna. Här kastrerades alla att straffa fångarna. Fortfarande står de tre
och sedan uppställning och räkning av fångarna. homosexuella fångar och SS-läkarna utförde de pelarna kvar som användes för att hänga upp
Arbetsuppgifterna i Sachsenhausen varierade, mest fasansfulla rasbiologiska och medicinska fången i bakbundna armar i timmar.
men många arbetade i tegelbruket. Mellan nio experiment. Det var ont om medicin och
Station Z, var färdigbyggt 1942. Här fanns
och tolv miljoner tegelstenar producerades bedövningsmedel fanns bara för tyskarna.
avrättningsrum för att mörda fångar genom
varje år. Mest eftertraktat var
nackskott, fyra krematorier och
Fakta
att arbeta i köket, sjukbaracken
efter 1943, en gaskammare.
och skrädderiet. Värst var det
I mars 1945 räddades Kjell.
Sachsenhausen ligger tre mil nordväst om Berlin och
för dem som avdelats att testa
Han kom till svensk mark den
­existerade mellan 1936-1945. I augusti 1945-1950 användes
kvalitén på de tyska skosulorna.
åttonde maj.
lägret av den sovjetiska ockupationsmakten.
De tvingades att springa upp till
– Nazisterna tog min
Totalt uppskattas summan döda i Sachsenhausen till drygt
40 kilometer längs en 700 meter
ungdom och de tog min hälsa.
100 000.
lång bana i rask takt oavsett
Jag hade mardrömmar och
Lägret var avsett för motståndare till den nazistiska ­regimen,
väder. Dödligheten var hög,
skrek av ångest varje natt
såsom kommunister, socialdemokrater, liberaler och
ingen klarade mer än 14 dagar.
i femton år, avslutar Kjell.
­fack­föreningsfolk, liksom judar, zigenare, vapenvägrare,
Besökare har lagt blommor och
­Jehovas vittnen och homosexuella.
stenar i början av banan.
BRAND # 1 maj 2008
BRAND # 1 maj 2008
Krönika
1 maj
Foto: Erik Glanell
Foto: Erik Glanell
Foto: Erik Glanell
arbetets dag. Det var inte längre
tillåtet att vifta med röda fanor
och sjunga Internationalen för
full hals. Alla fria fackförbund
förbjöds. Firandet var slut, det
var förbjudet att uttrycka sitt
missnöje över orättvisorna
i arbetslivet. Makten sa nej tack,
vi vill inte höra. Än en gång
segrade de onda. Men tyskarna
reste sig, vägrade bli nertryckta.
Protesterna fortsatte i tysthet.
I dag 2008 är firandet helt
fantastiskt.
Baksidan är samman­
drabbningarna, kravallerna.
Men det är bara en liten del av
folkfesten. Musiken dunkar från
högtalare, band uppträder och
skriker ut sin frustration. Ett barn
skyddas med ett par gigantiska
hörselskydd. Det grillas
i varje gatukorsning, den stekta
lökdoften ligger tung i luften.
Dönerkebaben som vanligtvis går
att köpa precis överallt är spårlöst
försvunnen. Solen steker. Det här
är livet.
Foto: Sanna Schiller
Polisbilarna står uppradade
likt pansarvagnar. Blåljusen är
på, men inte sirenerna. Sakta
glider de upp för gatorna. Läget
är spänt. Några har parkerat
i skuggan, de påminner om
vakande lejon, redo att hugga när
något går överstyr.
Gatorna är fulla av människor
som dansar, spelar musik och
dricker öl. Det är folkfest
i Berlin. Alla har lämnat sina hem
för att umgås och uttrycka sina
åsikter. Det är första maj och jag
befinner mig mitt i Kreuzberg,
centrum för firandet.
Berlinborna kan fira ­arbetarnas
dag ordentligt. Känslan av att
befinna sig i ett hav av glada
människor går inte att beskriva
på ett rättvist sätt. Alla är ute, alla
bryr sig. Jag är lycklig.
Men firandet har inte alltid
varit en dans på gator i Berlin.
Spolar vi tillbaka några
årtionden, ­närmare bestämt
till första maj 1933 så såg
firandet helt annorlunda ut.
Nazistpartiet tog över makten
och gjorde första maj till en
officiell helgdag, nationella
Sanna Schiller
Foto: Erik Glanell
Foto: Sanna Schiller
10
BRAND # 1 maj 2008
BRAND # 1 maj 2008
11
Västberlin 1965. Kalla kriget har näst intill isolerat staden från
­omvärlden och den västtyska proffsfotbollen har precis tagit
sina första stapplande steg.
Det krävdes unika omständigheter för att en klubb skulle
tillåtas ­förlora sig igenom en stolt fotbolls­nations högsta serie.
Det här är berättelsen om Tasmania 1900.
Laget som
förlorade sig in
i historieböckerna
Text: Daniel Ehlersson
Foto: Richard Kjaergaard
över Tasmanias naturinringade tränings­
kom oväntat. Med blott
två veckor kvar till ligastarten 1965 anläggning där två ungdomslag gör upp på
­be­slutade det västtyska fotbollförbundet att en av de tre planerna. Det är en imponerande
­dis­kvalificera storlaget Hertha Berlin från grönska som väller fram i utkanten av den
spel i Bundesliga. Muren hade gjort det ruffiga stadsdelen Neukölln. Väl inne på
svårt att locka duktiga spelare till den västra träningsanläggningen fungerar träden som
sidan av staden och för att kunna ställa upp en ljuddämpare och i stället för stadsmullret
med ett slagkraftigt lag hade Hertha
betalt ut mer än de 1 500 D-mark varje Klubben var knappast
­spelare var tillåten att tjäna per månad. förberedd. För att få
­Diskvalificeringen innebar huvudbry; hem spelarna i tid gick
i det rådande kalla kriget-klimatet var
klubben ut med radiodet otänkbart för förbundet att låta
­ligan starta utan en representant från annonser över landet.
Dieter Keiler
Berlin. Herthas tvångsnedflyttning
ledde till en oväntad, och något förvirrad, hörs rogivande fågelkvitter. Och flygplan.
– Tempelhof, säger Dieter och pekar
glädje längre söder ut i staden.
bortom anläggningens norra ände.
– Det var här de allierades flygplan
– Att vi blev uppflyttade kom som en stor
­överraskning. Klubben var knappast ­land­ade när de använde luftbron under kalla
­för­beredd och spelarna befann sig på ­semester kriget.
när beslutet kom. Bundesligastarten låg ju
Här har han följt klubben på nära håll
inte långt bort, så för att få hem spelarna i flera år. Trots att det nu är drygt 40 år ­sedan
i tid gick klubben ut med radioannonser den märkliga säsongen utspelade sig har
över landet.
­minnena inte bleknat. I det fotbolls­tokiga
Dieter Keiler skrattar och blickar ut Tyskland finns det alltid någon som vill
Meddelandet
”
Trots Tasmanias rekorddåliga Bundesligasäsong
l­yssna till berättelsen om laget som inte hade
en chans.
– Det var inte självklart att det ­ skulle
bli Tasmania som tog Herthas plats
när de blev nedflyttade, faktum är att
­Tennis ­ Borussia Berlin presterat bättre
än oss ­ under ­ säsongen. Många anser att
­beslutet var en kompensation för att vi inte fick
ingå i ­ Bundes­ligas start­
uppställning 1963, då
vi faktiskt var bättre än
­Hertha. Men det hördes
aldrig någon kritik mot
beslutet. Skandaler tillhör
väl fotbollen, säger Dieter Keiler.
Fram till Bundesligas födelse 1963
­spela­des den västtyska fotbollen under
amatör­mässiga former i fem regionala
­serier. ­ Förbundet var länge var motvilligt
till att följa de europeiska exemplen med ett
nationellt seriesystem. Som en jämförelse
kan England nämnas, där man använt sig av
ett nationellt seriesystem sedan 1888. I takt
med att det västtyska landslagets res­ultat
blev allt sämre stärktes opinionen för en
1965/1966 är 1960–talet den mest framgångsrika perioden i klubbens historia – hittills. Utöver en säsong i den högsta divisionen vann laget fem titlar i olika Berlintävlingar.
ting som skulle bli en raritet – en ­seger. Under
de rest­erande 33 matcherna skulle ­ fansen få
uppleva en seger och fyra ­oavgjorda matcher.
­Tasmania fick under säsongen se sig ­besegrade
av alla andra, bortsett från ­ Kaiserslautern
som fick nöja sig med två kryss­matcher mot
den ­ suveräna jumbon. ­ Borta­matchen mot
­Kaiserslautern blev den enda där Tasmania
kunde vända hem utan en förlust i bagaget.
professionalisering. När så Bundesliga skulle
ritas upp tog man fram kalkeringspappret och
satte det framför – just det – England.
Säsongen 1965/1966 tog Tasmania inte bara över
Hertha Berlins plats i ligan, utan också ­lagets
arena Olympiastadion. Den första ­ matchen
­spelades inför fulla läktare hemma mot
­Karlruher SC och publiken fick uppleva någon-
Fakta Rekordsäsongen 1965/1966 i siffror
Tabell:
Pos Klubb
1 1860 München
S V O F GM
34 20 10 4 80
17 Borussia Neunkirchen 34
18 Tasmania 1900 Berlin 34
9
2
4 21
4 28
IM MS P
40 +40 50
32 82 –50
15 108 –93
22
8
Rekorden som står sig:
Minst antal poäng: 8 av 68 möjliga
Minst antal segrar: 2
Flest förluster: 28
Sämst målsnitt: 15 gjorda mål och 108 insläppta
Enda Bundesligalaget utan bortaseger
Flest matcher i rad utan vinst: 31
Flest hemmaförluster: 12
Flest hemmaförluster i rad: 8
Flest hemmamatcher i rad utan vinst: 15
Flest förluster i rad: 10
Minst antal mål av lagets meste målgörare: 4
(Wulf-Ingo Usbeck)
Störst förlustmarginal i en hemmamatch: 0 – 9
(mot Meidericher SV)
Sämst publiksiffra: 827 (hemma mot Borussia
Mönchengladbach)
Som ett resultat av Tasmanias ­ obefintliga
form sjönk också publiksiffrorna. Till den
­första matchen kom över 80 000 för att ­be­vittna
Tasmanias ligadebut. Trots segern med 3–1
föll åskådarantalet med 10 000 till nästa
hemma­match, och så fortsatte det. Mot slutet
av ­ säsongen gästades den jättelika Olympia­
stadion blott av ett par tusen tappra supportrar.
PSV, Bologna och Sheffield Wednesday.
­ implarna hänger där bland pokaler och
V
­bleknande fotografier från den svartvita tids­
åldern. Det kunde lika gärna ha varit väggen
hos ett europa­turnerande storlag.
– Det är inte från matcher med A-laget. Vi
har mött dom i ungdomssammanhang.
Thorsten Keiler, Dieters son, tittar stolt mot
vimpelsamlingen inne på klubbens kontor.
Han arbetar som Tasmanias kassör.
– Det investerades stora pengar efter att
vi åkte ner, klubben ville upp igen. 1969 och
1971 blev laget Berlinmästare. Vi var också
med och kvalade till Bundesliga efter 1966,
men det blev inte så mycket mer. Nu är vi en
amatörklubb, med ett bra ungdomslag.
I mitten på 60-talet stod klubben sida vid
12
BRAND # 1 maj 2008
BRAND # 1 maj 2008
13
Foto: Pressbild
Hotellet som ska ge en unik upplevelse erbjuder en rad olika rum. Gästerna kan bland annat få sova i en svävande säng (ovan), i en bur, med möblerna i taket eller
i ett rum täckt av speglar (nedan). För den modige finns det också likkistor för övernattning.
Sov i likkistor och flygande sängar
Överst: Flygplatsen Tempelhof tittar fram bakom träden som omringar träningsanläggningen. Till vänster: Ett av klubbens pojklag genomför ett träningspass på
en av anläggningens tre fotbollsplanerna. Till höger: Klubbens vaktmästare Wolfgang Klötzke kan inte hålla sig och kommer ofta fram till Dieter (t.v.) och Thorsten
Keiler (t.h.) för att dela med sig av minnen från 1965.
– Ja dom andra stora klubbarna kom hit
sida med dagens överlägset största Berlinlag –
Hertha. Att Hertha vuxit sig till ett stabilt storlag i egna bussar, med egna läkare och proffs­
samtidigt som Tasmania förpassats till bakgården utrustning. Vi har aldrig riktigt varit där. I dag
är fortfarande någonting som irriterar.
finns vi heller inte med i den högsta serien. Det
– Hertha favoriserades av staden, säger kostade för mycket pengar för klubben. Ett lag
Thorsten Keiler luttrat. Dom fick hjälp med att som Hertha kan vara med utan problem. Dom
sanera sin ekonomi efter att de blev
diskvalificerade 1965. Dom har alltid Tidigare levde vi i ett
haft bättre finansiärer, sponsorer och slags mikrokosmos
politiskt inflytande.
med en överskådlig
Bland pokalerna och fotografierna
verklighet. Nu är det
från svunna tider finns en ­ signerad
landslagströja. Tröjan bars ­ under tuffare konkurrens om
en U19-match 2002 av Christan spelarna och pengarna.
Thorsten Keiler
­Ritter. Den unge tysken har knappast
­exploderat i någon form av kometkarriär ­sedan har bättre ekonomiska möjligheter, kan köpa in
dess, men tröjan är ett bevis på Tasmanias bättre spelare och klarar av reskostnaderna.
­lyckade ungdomssatsning.
När förbundet strukturerade om ungdoms- Thorsten Keiler bevittnar ungdomarna som
serierna 2002 placerades Tasmania i den högsta nu spelat klart på en av de tre fotbollsplanerna.
divisionen. På planen höll laget också jämna ­Utsikten över anläggningen är imponerande
steg med sina motståndare, men utanför skiljde från klubblokalens takbalkong.
det en världsrymd. Thorsten Keiler skrattar när
– Det är en familjär stämning i klubben,
han tänker tillbaka.
men den är lite på tillbakagång, säger han och
”
ser fundersam ut. Amatörkulturen är på väg
att dö ut. Vi är en av få klubbar som har egna
fans med sig på bortamatcher, men dom blir allt
färre. Ungdomssatsningen är också svår. Drift­
kostnaderna har blivit högre i och med murens
fall. Tidigare levde vi i ett slags mikrokosmos
med en överskådlig verklighet. Nu är
det tuffare konkurrens om spelarna
och pengarna.
Fågelkvittret runt anläggningen försvinner igen – ännu ett flygplan landar.
Det är mörka tider för ­ områdets
identitet. I den här dagens ­ Berliner
­Zeitung redovisas ­ resultatet av
­gårdagens
folkomröstning
om
­Tempel­hof. Sedan staden och landets enande
1990 har flygplatsen blivit mindre viktig och nu
vill majoriteten av stadens befolkning att den
skall rivas. I närområdet är siffrorna omvända
och 70 procent vill ha kvar sin flygplats.
Kanske har både klubben och flygplatsen
­redan spelat ut sina roller i det moderna ­Berlin?
En sak är dock säker – av historieböckerna
kommer de aldrig glömmas bort.
Propeller Island City Lodge är ett
­annorlunda hotell mitt i Berlin. Det lockar
besökare som vill sova i fängelse­celler,
burar och flygande sängar.
Letar man efter ett fräckt hotell är ­ Propeller
Island City Lodge ett måste. Det är en
­upplevelse för både ögat och örat. Varje rum är
special­designat av den tyske konstnären Lars
Strochen och har ett speciellt tema. Färger,
material, möbler och framför allt sängarna är
valda med tanke att väcka känslor och bli ett
oförglömligt minne för besökaren.
Många säger att det är som att se rätt in i en
tavla när man öppnar dörren Allt på hotellet är
unikt. Ingenting finns i mer än ett ­exemplar. Att
det tog fyra år att bygga och inreda ­rummen är
därför inte ­särskilt konstigt.
Idén till Propeller Island föddes när Lars
Strochen behövde pengar till sina musikprojekt och hyrde ut två rum i sin lägenhet.
Han ­ hängde upp sina egna ­ målningar och
­installerade högtalare för att kunna spela sin
favoritmusik. Rummen blev snabbt ­populära.
Strocher förstod att det fanns en framtid i ett
annorlunda hotell byggt på ­ kreativitet och
origi­nalitet istället för de ­stora hotellkedjornas
koncept med ­likriktning och ­anonymitet.
På hotellet finns rum för alla smaker. Den
som känner för att sova i en fängelsecell med
toaletten mitt i rummet kan göra det. Vill man
rum pröva på en flygande säng eller att sova
i en likkista går det bra. Den narcissistiskt
lagde kan sova i ett rum fyllt med speglar.
Och kanske bäst av allt det kostar inte en
­förmögenhet. För 99 euro kan man t ex bo i ett
rum inrett som en lada fylld med potatissäckar
eller varför inte ett rosaskimrande rum med
sängen placerad på en vedstapel. Men hotellet
är populärt så gå i god tid in på Internet om du
skall få ditt drömrum.
Lisa Björklund
14
BRAND # 1 maj 2008
BRAND # 1 maj 2008
15
Svart, svart, och åter
svart. Om man någonsin
har undrat hur det är
att leva som blind, skall
man bege sig till Unsicht
Bar Berlin. Att äta i totalt
mörker är inte bara en
upplevelse. Det ger en
också en tankeställare.
Text & foto: Pernilla Dahlén
I matsalen på Unsicht Bar råder totalt mörker – allt ljus är förbjudet.
Nattsvart middag
i restaurangen, och att säga att det
är svart är att underskatta. Det är så svart att
man inte ens ser sin hand framför ögonen.
Sandy, vår servitris för kvällen, leder oss
med vana, snabba steg till vårt bord och
hjälper var och en att sätta sig ned.
– Det är bara att ropa mitt namn, så
kommer jag och hjälper er. Om ni behöver
gå på toaletten, eller om ni tycker att det blir
obehagligt.
När man väl satt sig ner gäller det
att anpassa sig till mörkret, och försöka
orientera sig runt bordet. Att hitta allt verkar
lättare sagt än gjort. Samtalet runt bordet
handlar mest om hur konstig hela situationen
är och frågor om vad det egentligen är vi
äter. Smakerna är svårare att känna igen, och
Sebastian Wacker som är restaurangchef på
Unsicht Bar menar att man blir mer känslig
för smaker om man faktiskt ser det man äter.
Runt om i lokalen hörs röster från alla håll
och kanter, och det är svårt att skaffa sig
Vi leds in
en uppfattning om hur många som finns på år sedan. Den blev snabbt en succé med sitt
plats. Det skulle kunna vara 50 personer, och annorlunda koncept, och restaurangen kan nu
det skulle kunna vara 200 personer. Titt som ta emot upp till 240 gäster per kväll.
tätt kan man känna en hand stryka försiktigt Alla som jobbar i restaurangdelen är blinda,
längs ryggen, det är någon av servitörerna eller synskadade, och Unsicht Bar har blivit
som känner sig fram
den största arbetsgivaren för
i mörkret. Ett intensivt
i Berlin.
En väldigt cool blinda
fingerknäppande
hörs
– Det är ett jättebra
upplevelse som arbetstillfälle för blinda här,
också, och funderingarna
fick mig att
över vad de egentligen
och de får väldigt bra feedback
betyder är många.
från gästerna.
tänka om
Anna Fischer
– Det är servitörernas
I
den
mysiga,
kommunikations­sätt i
men
moderna
foajen
gör
man
sin
beställning
och
servitörerna
mörkret, berättar Sebastian Wacker. Då kan
de höra vart de andra är någonstans, så att de svarar mer än gärna på frågor och
inte krockar med varandra. Men visst händer ger information om vad som komma
skall. Utanför de stora fönstren finns en
det att de gör det ändå.
lummig och grönskande innergård. Solen
håller sakta på att sänka sig över staden
För tio år sedan grundades den första Unsicht
Bar i Zürich av Axel Rudolph. Sebastian och mörkret kommer krypandes, precis som
Wacker startade den första restaurangen i i restaurangen.
Det händer att folk får panik inne
Berlin tillsammans med en kollega för tre
”
Foajen är den enda platsen i restaurangen där ljus är tillåtet. Här kan man även slå sig ned innan eller efter middagen för att ta en drink.
i Mitte(n) av Berlin
i restaurangen, och inte är det konstigt. Man får
lätt en klaustrofobisk känsla där inne. Mörkret
tränger sig på, och man har egentligen ingen
aning om hur stort det är i lokalen.
– Det är inte alla som klarar av en sådan här
miljö, av våra 3 500 gäster i månaden, får kanske
10 stycken panik, säger Sebastian Wacker.
Det finns några regler som man som
besökare skall följa. Ljus är inte tillåtet
i lokalen, vare sig det gäller cigarettändare, eller
ljuset från mobiltelefonens skärm. Det förstör
upplevelsen och intrycket blir inte detsamma.
För att få lokalen så mörk som möjligt har man
svartmålade väggar, och fönstren är täckta så att
inget ljus skall sippra in. Man uppmanas heller
inte att försöka röra sig i lokalen på egen hand,
på grund av mörkret kan man lätt skada sig
själv, eller någon av de andra besökarna.
– Det har hänt att gäster försökt röra sig
i lokalen, men det är inte så vanligt. De är
duktiga med att följa reglerna, säger Wacker.
Det finns två Unsicht Bar i Berlin. Men den
andra har ett annat koncept: där äter man
också i mörkret, men istället för att ägna sig
åt konversationer med vännerna runt bordet, får
man lyssna till konserter och poesiuppläsning.
Det är inget som Sebastian Wacker planerar att
införa på sin restaurang.
– Vi har ett bra fungerande koncept, och
både gästerna och vi är nöjda med det. Men
man vet ju aldrig vad som händer i framtiden.
en konstig känsla, lite skräckblandad förtjusning
kanske man kan säga, säger Hans Fischer som
är på besök i Berlin med sin fru Anna.
– Jag tyckte däremot att det var en väldigt cool
upplevelse, och jag skulle gärna göra om det. Det
kändes skönt att veta att man när som helst kunde
gå ut ur restaurangen och se igen, och upplevelsen
har fått mig att tänka om, säger Anna Fischer två timmar är maten uppäten, och
längtan ut i ljuset har blivit allt för stor. Sandy
tillkallas, och följer oss ut. Man får sig verkligen
en tankeställare, och inser hur tacksam man är
för sin syn.
I foajen sitter förväntansfulla gäster och
tittar sig nyfiket omkring, helt ovetande om vad
som väntar dem. Reaktionerna för de som redan
varit inne i restaurangen är blandade.
– När jag insåg hur svart det var där inne
fick jag nästan lite panik, och det var verkligen
Adress: Gormannstrasse 14
U-Bahn stationen
Weinmeisterstrasse (Mitte)
Öppet: Onsdag-Söndag 18-01.
Priser: Från 35€ och uppåt.
På menyn finns en ”surprise meny”
där kocken själv bestämmer vad du
skall få äta.
Middagen tar minst två timmar, då
det tar tid för ögonen att anpassa
sig till mörkret.
Efter mer än
Fakta Unsicht Bar Berlin
16
BRAND # 1 maj 2008
BRAND # 1 maj 2008
17
Street art
BERLIN
G
ell
lan
Foto: Sanna Schiller
ik
Er
Foto: Linda Hammarström
o:
Foto: Pernilla Dahlén
t
Fo
Överallt i Berlin syns välgjord graffiti, stenciler med olika budskap och
sådant som många klassar som klotter.
Det är inte konstigt att Berlin kallas för graffitins huvudstad i Europa.
– Jag skulle nog säga att det gäller i hela världen, men vi
säger inte att vi är bäst, säger Michael som jobbar i affären
Overkill. Men kollar man på kvaliteten och kvantiteten så
är vi bäst i världen.
Michael ägnar sig själv åt graffiti till och från, men målar
nu bara på lagliga platser i staden. Han säger att Berlin alltid
är i topp när man tittar i tidningar och böcker om street art.
– Berlin är en tävlingsinriktad stad. Det är många djs och
musiker som kommer hit för att det bästa finns här.
Trots att det inte är lagligt att måla graffiti på stadens
byggnader är det en utbredd kultur. I Berlin finns fem ­affärer
som säljer sprayfärg.
- Det är inte lätt att måla i Berlin för det finns så många
poliser, men folk bryr sig inte. Det är inte heller någon rik
stad så det finns inte möjlighet att rengöra allt. Berlin är en
storstad, så det är många som gillar det och många som inte
gillar det. Men det är många unga som gillar subkulturen.
En annan typ av street art som syns i Berlin är stencil­
målning. Katrin Winkel och Andreas Gohr ligger bakom
websidan ”Stencil Art Berlin” som har samlat ett stort antal
av de stenciler som täcker Berlins väggar.
– Det är intressant hur bilder och påståenden som
­ibland är komplexa och intensiva kan överföras med en
så ­begränsad konstform. Man ska komma ihåg att de som
­ ålar stenciler bara använder en eller två färger och skär
m
ut stencilen från en enda plastbit. Det jag gillar med street
art är också hur den återtar det allmänna utrymmet som
­vanligtvis smutsas ner av reklam, säger Andreas Gohr.
Linda Hammarström
Foto: Linda Hammarström
Foto: Erik Glanell
Foto: Linda Hammarström
Foto: Sanna Schiller
Foto: Linda Hammarström
18
BRAND # 1 maj 2008
BRAND # 1 maj 2008
19
§ 175 StGB
– förtryckets lag
Berlin har länge varit känd som metropol för homo­
sexuallitet. Historien kantas av extrema förhållanden,
förtryck och orättvisa. I dag är Berlin återigen en plats
där du kan gå hand i hand med vem du vill utan att
fördömande ögonkast. Men vägen dit stavas kamp,
­uthållighet och samarbete.
Text & foto: Erik Glanell
På museumets 1970-talsvägg hänger flera fotografier,
ligger ett välkänt
homokvarter. Utanför nästan varje butik eller
café svajar en regnbågsflagga i den ljumma
vinden. Berlins största gayklubb och hotell,
Connection, ligger på ett hörn och utanför
sitter två kärleksfulla män, skrattande, hand
i hand.
Men här ligger inte bara klubbar, sexshoppar och regnbågskafeer. Längs ­högtrafikerade
Lietzenburger strasse ligger även världens
äldsta bokhandel för homo­litteratur, Prinz Ei­­
s­en Herz. Och i år firar den 30-årsjubileum.
– Skriv första, inte äldsta, jag ­­känner­ ­mig
så gammal då, säger Roland Müller,
­bok­handelns butikschef.
I Stadsdelen Schöneberg
På bokhandelns hyllor står tusentals
böcker, i runda slängar 20­ 000 säger ­Roland
­Müller. Bokhandeln har precis öppnat för
­dagen men redan cirkulerar några kunder ­
i butiken, vilka som kommer hit är ­ väldigt
blandat.
– Det är nog det bästa med att driva en
bokhandel. Homovärlden är på många sätt
uppdelad, men hit kommer jeansbögar,
­läderbögar både gamla som unga, en väldig
blandning, säger Roland Müller.
I butiken säljs noveller bredvid porr och
skönlitterära verk. Och utanför går ­ytterl­i­­­ga­re­
ett manligt par förbi, hand i hand.
Men så här har det inte alltid varit. Berlins
kamp för homosexuellas rättigheter är lång ...
mycket lång.
Kampen börjar efter att den tyska ­regeringen
år 1871 inför lagparagraf 175. Lagen
­förbjuder homosexuell aktivitet som vid
­tidpunkten jämställs med tidelag. Lagbrott
resulterar i fängelse.
En motståndsrörelse växer fram och en
viktig profil är Magnus Hirschfeld, som
1896 är en av de ansvariga för ­ utgivningen
av den första tidningen i världen för
­homosexuella, ”Der Eigene”, Den egna. Och
året därpå är en av grundarna till den första
organisationen för homosexuellas rättighe­ter.
plakat och tidningsartiklar med en tydlig kritisk inställning till lagparagraf 175.
Mer än 100 år senare finns allt ­dokumenterat
på ­Schwules museum i Berlin som är det enda
av sitt slag i världen – ett ­museum för ­homo­­­sexuellas konst och historia. ­ Konst­historikern
Jörg L­eidig rör sig vant i ­lokalen för att då och
då stanna och dela med sig av sin ­ kunskap.
­Väggarna med inramade brev, ­ artiklar och
tavlor bildar ett ­kronologiskt ­pussel i den ljusa
vernissagehallen. Från renässans till nutid, en
ständigt uppdaterad berättelse om en ständigt
kämpande minoritet.
1919 grundar bland andra Magnus ­Hirschfeld
institutet för sexuell vetenskap. Institutet
tjänar till att sprida kunskap om sexuallitet
och människans rätt att vara sig själv.
Efter effektiv lobbying hade nätvärken
i ­ homo­rörelsen på 1920-talet vuxit sig starka.
Trots att lagparagraf 175 fortfarande ­existerade
lades ingen energi på upprättandet av den.
­Homosexuellas inflytande i Berlins nöjesvärld
var stor och folk kom långväga ifrån för att se
spektakulära dragshower. Barer, bokhandlar
och magasin som riktade sig till homosexuella
var vanliga. Acceptansen var hög och många
visade öppet sin sexuellitet.
Men när det politiska klimatet förändrades
sågs varken den fria sexualiteten eller insti­tutet
som något positivt.
– Nazisterna totalförstörde byggnaden.
Fakta § 175 genom historien
1871
Lagen förbjuder så kallat onaturligt
samlag och innefattar såväl sex
mellan två män som sex mellan
man och djur.
1935
Nazisterna gör lagen mer extrem. En
man som verkar känslomässigt med en
annan man döms till fängelse. Även en
andra del av paragrafen införs för brott
som anses grövre. Straffet är upp till 10
år på straffanstalt.
All dokumentation, litteratur och samlad
­kunskap eldades upp, säger Jörg Leidig.
Institutet var inte det enda som förstördes
u­ nder det nazistiska styret. Det starka nätvärk
som homorörelsen byggt upp under många år
raserades totalt. Barer, caféer och klubbar för
homosexuella förstördes eller stängdes.
I många år var Adolf Hitler försiktig med
att uttala sig om homosexualitet. En av hans
­närmaste män, ledaren för den paramilitära
­styrkan Sturmabteilung (SA), Ernst Röhm,
var ­uttalat homosexuell. Röhm var en ­skicklig
strateg och en stor tillgång i de nazistiska
­trupperna.
Fakta Sverige
1969
1971
1994
1864 Homosexuallitet kriminaliseras.
Tyskland är delat och västdelen tar lagen
nästan uteslutande som nazisterna
­ut­format den. Fängelsestraffet sänks till ­
5 år.
Västtyskland förmildrar lagen till att
bara innefatta sex med underårig.
­Fäng­elsestraffet är fortfarande 5 år.
Tyskland är åter enat och med
­ena­ndet avskaffas lagen mot
­homosexuellt agerande. Inga lagar
reglerar nu sexualiteten.
1944 Homosexuallitet avkriminaliseras
men behandlas istället som sjukdom.
1979 Socialstyrelsen avdiagnoserar
homosexuella.
20
BRAND # 1 maj 2008
BRAND # 1 maj 2008
21
Foto: Pressbild
Support your lokal hero. På Berlinerklamotten kan lokala designers sälja sina kläder och smycken.
Tidningen ”Der Eigene”, Den Egna, var den första tidningen som riktade sig till en homosexuell publik.
1934 mördades dock Röhm och hans
n­ ärmaste män, på uppdrag av Hitler, under
vad som senare kallats ”De långa knivarnas
natt”.
1935 ändrade nazisterna lagparagraf 175
till en mer extrem lag. Istället för att man som
förut behövde bevis för att fälla någon för
homo­sexuellt otukt, kunde man nu fängslas
bara efter att intensivt ha tittat på en annan
man.
h­ amnade till slut i koncentrations­lägret
­Sachsenhausen,
där
endast
fåtalet
överlevde, säger Jörg Leidig.
En tragisk tid för många tar vid Och ­såren
är djupa även en lång tid efter kriget. De
­homosexuella nätverken är svåra att bygga
upp. Och inte långt efter kriget, delas Berlin
mitt itu.
Efterkrigstiden i de två delarna av ­staden
är inte den andra lik. Inom Väst­berlins
­gränser lever lagparagraf 175 vidare i ett
­format ­ liknande nazisternas med vissa
­förmildringar. Tidningar är tillåtna och
ges ut öppet ihop med andra magasin.
Man försöker återskapa samma ­mentalitet
som på ­1920-t­alet, men misslyckas.
ut
mot den graffitismyckade
innegården hänger flera
­inglasade listor över homo­
sexuella
som ­ mördats
i ­
koncentrationsläger.
Upp­gifter
om ­
antalet
Fortfarande lever homofobin kvar
­homosexuella som ­ avrättats
­sedan krigstiden. Trots att lagarna står på
Jörg Leidig,
under ­ andra världskriget
de homosexuellas sida, är risken, ännu på ­
konst­historiker på
Schwules museum .
­varierar. ­ Mellan 1933 och
50- och 60-talet, stor att bli utfryst av
­samhället.
1945 fanns över 100 000
namn på den ­ tyska ­ polisens
I det kommunistiska Östberlin är
”rosa listan”. ­Hälften blev officiellt dömda. ­läget ett annat. Lagparagraf 175 avskaffas
Vissa till koncentrationsläger och ­andra till och ersätts med en lag liknande ­1920-talets.
­Tidningar och magasin är förbjudna och ­ingen
vanliga fängelser.
– De flesta homosexuella i ­ Berlin öppen homosexuell aktivitet var tillåten.
På väggen med fönster
Modell av institutet för sexuell vetenskap.
– Kyrkan hade en helt annan ställning
i Östberlin, reglerna för hur man skulle leva
var hårdare. Men samtidigt existerade en
mentalitet liknande ”Det som inte finns går
heller inte att se”, säger Jörg Leidig.
I det kommunistiska öst, låtsas man
alltså att homosexuellitet inte existerar och
­därför läggs ingen energi på att rent polisiärt
­upprätthålla den sexuella statusen.
Homorörelsen är paralyserad med stora
svårigheter att expandera såväl i öst som
i väst, ända fram till 70-talet, när det folkliga
engagemanget var på topp. I tidens kamp för de
mänskliga rättigheterna fanns också ­ kampen
om homosexuellas rättigheter. Det enade
­engagemanget gjorde gott för homorörelsen
som tog sina första stadiga steg på länge.
1970 fick berlinbaserade dokumentär­
filmen, ”Det är inte homosexuella som är
perversa, det är situationen de lever i”, ett
stort genomslag. Filmen ledde direkt till
att flera olika homorättsgrupper bildades.
Regissören Rosa von Praunheim har sedan
dess varit en viktig pusselbit i historien.
museet är full med
­affischer och tidningsomslag i protest
70-talets gipsfasad på
Listor över homosexuella män som mördads
i koncentrationslägret Sachsenhausen.
mot lagparagraf 175. En intensiv och
­framför­allt synlig kamp har resulterat
i ett Berlin där mångfald återigen är ett
ord med positiv klang. Även när det
­gäller sexuallitet. Men nu finns också
nya hot.
– Hoten i dag är nynazister och
homo­fober, men den ständigt pågående
­immi­grationen b­idrar också en hel del,
när ­människor ­kommer hit med ­kulturer
och religioner som inte accepterar
­homosexuella, säger Jörg Leidig.
1994 avskaffades lagparagraf 175
­efter att Tyskland återigen fogats
­samman till en ­ nation. Efter en lång
kamp, ­ uthållighet och ständigt förtryck fanns nu inte längre några lagar
som ­ begränsade sexualiteten. Men att
­själva förtrycket har bidragit med ­något
­positivt vill Jörg Leidig inte kännas
vid.
– Det är inte förtrycket som ­resulterat
i att vi är där vi är i dag. Det är kampen
mot det.
Lokal stil när
den är som bäst
I stadsdelen Mitte ligger Berliner­
klamotten, en butik som bara säljer
­lokala designers kreationer. Enda
­kravet är att designen är nyskapande.
– Det finns så otroligt många ­ spännande
modeskapare i Berlin, staden bubblar av
människor som vill visa upp sina verk,
­säger ­ Lennart Jondral, en av tre managers
i ­butiken.
De har alla jobbat inom modebranschen.
Lennart Jondral var länge marknadsansvarig
på ett stort modevaruhus. Tillsammans med
sina två kompanjoner bestämde han sig för att
starta en butik för Berlinbaserade ­designers.
Och det har gått bra. Trycket på butiken är
stort, affärerna går lysande.
– Eftersom åtta av tio designers gör
­kvinnokläder har vi mest kläder för kvinnor.
Men vi försöker blanda utbudet så mycket
som möjligt, säger Lennart Jondral.
Totalt har Berlinerklamotten 140 olika
designers som turas om att sälja sina kläder.
Varje månad byts två ut och varje sommar/
vinter byts hela sortimentet ut.
– När vi startade fanns det inget liknande
men nu börjar det ploppa upp mer och mer
lokala designbutiker. Det är viktigt att sätta
de lokala modeskaparna på kartan för att
­skapa variation, säger Lennart Jondral.
Utöver kläder finns både smycken och
väskor på de två våningarna i den gamla
­fabrikslokalen. Vid kassan kan den som vill
ta sig en kaffe och vid de två skivspelarna
­spelas musik hela dagarna. I butiken finns allt
från exklusiva aftonklänningar till streetwear.
Mixen mellan unga oetablerade designers
och välkända märken är stor.
– Fler frågar efter okända designers vilket
känns roligt. Det betyder att vi lyckats med
vårt koncept, säger Lennart Jondral.
Sanna Schiller
22
BRAND # 1 maj 2008
BRAND # 1 maj 2008
23
Droger, sex och tårar
– en vanlig dag i Berlin
Allt fler unga rumänska killar flyttar till Berlin och säljer sig
för pengar. Problemen med HIV, droger och ­misshandel
ökar stadigt. Men det finns hopp. ­Organisationen
­Subway hjälp­­er ­utsatta ­killar att klara vardagen.
Text & foto: Sanna Schiller
Morgonen är ung och luften ännu kylig.
Solstrålarna letar sig ned mellan de ­klargröna
trädkronorna. Några ­ tunnelbanestationer
från centrum ligger Berlins gayområde,
­Schöneberg. Subway har medvetet valt att
placera sin verksamhet här, för att finnas till
hands.
– Bara några gator bort ligger det flera
barer där prostitutionen är utbredd. En kväll
i ­veckan går vi dit och kollar läget, hör om
någon vill prata eller behöver läkarvård. Vi
brukar komma i kontakt med ungefär 100
killar varje barrunda, säger Markus Klein,
socialarbetare på Subway och pekar ner för
gatan.
isblå, men vänliga. Det finns
ett lugn över honom och ett ­ fullkomligt
­engagemang. Markus Klein kommer
­ursprungligen från Wien i Österrike. När
det var dags att skriva examensuppsatsen
på Socialhög­skolan hörde han talas om
Subway och deras arbete för unga manliga
­prostituerade.
– I Österrike säger politikerna att det inte
existerar några manliga prostituerade och
därför finns det inga problem att jobba med.
Det stämmer självklart inte, men det är så
politikerna väljer att se på verkligheten.
Eftersom jag ville jobba med utsatta killar
valde jag att lämna mitt hemland.
Många människor har en bestämd
­uppfatt­ning om hur en prostituerad är. Ofta
Hans ögon är
Markus Klien har jobbat på Subway sedan 2001. Hans största hinder i arbetet
är språket. Många av killarna kan varken engelska eller tyska.
visas bilden av en människa med en barndom
fylld av sexuella övergrepp, ­ försummelse
och misshandel. Men bakom den bilden
­döljer sig mycket mer.
– De flesta killar som söker upp oss
­kommer från ­ Rumänien. De lämnar ett liv
i ­fattigdom, för droger och pengar.
Det är varmt på hans kontor, som ­tidigare
varit häktet på en polisstation. Det finns
inga fönster. Känslan av att vara instängd är
­påtaglig.
öppet fyra ­ dagar
i veckan. Det finns åtta ­sov­­plat­­ser, två ­duschar
och en tvättmaskin. Eftersom ­killarna jobbar
på nätterna har de ­möj­lighet att sova mellan
EU har öppnat gränserna. I dag krävs det inte
något uppehållstillstånd för att vistas utom- tio och fem på dagen. De som ­ Markus vet
lands. De ­kil­­lar som väljer att flytta till Berlin är snabba i duschen får sova en ­ halvtimme
och andra tyska ­städer tror att de är medvetna längre.
– Det tar över en
om vad de ger sig in
timme
för dem att fixa
på. Men sällan är de
– Vi har precis startat
införstådda med ris- ett nytt projekt för att håret, varje hårstrå ska
perfekt innan det är
kerna. Verkligheten
­förebygga våldsamma ligga
dags att ge sig ut, säger
som prostituerad är
sexrelationer.
Markus och skrattar, men
tuff. Droger, köns­
Markus Klein
skrattet når inte ögonen.
sjukdomar och våld
En
länga
med
hör till vardagen.
Många har ingen bostad och tvingas bo hos kvadratiska skåp står uppradade intill
kunder en längre tid, de blir beroende av ­aktivitetsrummet, där ett ­ pingisbord tar
kundens välvilja och humör. Något som ofta upp all plats. Här kan ­ killarna låsa in sina
slutar illa.
­värdesaker när de jobbar. ­ Utanför, i träd– Vi har precis startat ett nytt projekt för gården, kvittrar fåglarna och solen ­ värmer.
att förebygga våldsamma sexrelationer. En Morgonkylan är borta.
del killar befinner sig i riskzonen och blir
misshandlade av sina kunder. Att inte ha tak Markus Klein och hans fyra kollegor på
över huvudet gör att man står ut med både ­Subway ser mycket smärta. Varannan
våld och förnedring. Vi försöker höja ­deras vecka träffar de en terapeut som lyssnar och
självförtroende. Men det är svårt, ­ säger ­kommer med råd. För att vara stark och orka
Markus och hans ansiktsuttryck skiftar, blir är det nödvändigt att lätta på trycket, för att
­allvarligt.
få perspektiv på jobbiga händelser.
Subways hjälpcenter har
”
Subway försöker föra statistik, nålarna på kartan representerar de killar som
väljer att berätta varifrån i Rumänien de kommer. Men mörkertalet är stort.
FAKTA Subway
– Jag kan inte sova, säger han, men ser helt
slut ut.
– Jag har valt det här själv, det är mitt eget
val, säger han på knagglig engelska. Hans röst
avslöjar honom, låter tveksam och frågetecknet
blir hängande i luften.
Våra blickar möts aldrig. Han lyfter inte
sitt huvud, utan fäster blicken på en osynlig
punkt intill sina fötter.
Markus Klein ser sorgsen ut. På Subway
arbetar de inte för att stoppa prostitutionen,
utan för att hjälpa och stötta.
– En del killars motto är ”No risk no fun”.
Vilket kan få allvarliga konsekvenser. Allt fler
smittas av HIV och eftersom de inte har någon
försäkring får de ingen sjukvård.
Organisationen bildades 1992 som
en stiftelse och 1994 startade verksamheten.
Det främsta målet är att stoppa
spridningen av HIV.
Organisationen får varje år bidrag
av Drottnings Silvias World Child
Foundation.
Undersökningar som Subway gjort
visar att nästan 80 procent av alla
manliga prostituerade i Berlin kommer från Rumänien. De resterande
20 procenten är tyskar.
Undersökningen visade också att
de manliga prostituerade blir
allt yngre.
I Tyskland kostar bromsmedicinerna ­ mellan
1 200 och 1 600 euro i månaden. Den
­kostnaden har ingen utan sjukförsäkring råd
med. Ibland dyker det upp killar som är så
sjuka att de måste ha akutvård. Då händer det
att kollegorna på Subway kör sin minibuss till
Polen. Där har de kontakter med både läkare
och socialarbetare som hjälper till och ordnar
vård. De killar som överlever och mår bättre
återvänder till Berlin för att fortsätta sälja sina
kroppar och sprida HIV.
Det pratas inte mycket om manlig
­prostitution. Av någon anledning är det tabu.
Kvinnlig prostitution och trafficking diskuteras
desto mer. Under de sju åren som Markus
arbetat på Subway har tre fall av människo-
– För några år sedan var det en kille som
tog sitt liv. Kvällen innan hade jag kramat om
honom och försökt trösta. När han gick fylldes
jag med en känsla av obehag. Något var fel.
Jag har haft väldigt svårt att förlåta mig själv
för att jag inte tog med honom hem.
En kille har vaknat, knackar på och vill ha
nyckeln till duschrummet. Hans hår är ­spretigt
och otvättat. Sovtröjan är vit, ett otydligt
mönster täcker bröstet. Han luktar sömn och
ser smärtsamt ung ut. Och vilsen. Han är 17 år,
kommer från Rumänien och har varit i Berlin
i närmare ett år. Sitt namn vill han inte
­avslöja.
handel uppdagats. Situationen är en helt annan
inom den kvinnliga prostitutionen.
– Manliga prostituerade har inga ­hallickar.
Istället rör sig killarna i grupp och har en
­ledare, som styr och pratar bäst engelska.
Det är ­ honom vi informerar om farorna
med oskyddat sex. Ledaren för sedan vidare
­informationen till sitt gäng.
2002 legaliserades
prostitutionen
i ­Tyskland. Det har inte resulterat i någon ­större
skillnad för manliga prostituerade. Förra året
fanns det en manlig registrerad prostituerad
i Berlin. En siffra som kan jämföras med de
­tusentals kvinnor som har registrerat sig.
– Killarna skäms, de vill inte erkänna att
de säljer sig för pengar. Och förtjänsten är
­dålig när du arbetar lagligt, mycket av vinsten
­försvinner i skatter och avgifter. De tjänar mer
pengar på att sälja sig svart.
Det är dags för måndagsbrunchen. ­Markus
Klein kastar ett stressat öga på klockan.
I ­matsalen täcks borden av mörkblåa ­vaxdukar.
På väggarna hänger graffitimålningar ­signerade
av gamla gäster.
För en euro får ­killarna äta sig mätta.
– Vi försöker laga hälsosam mat, men
grabbarna vill bara ha kött. Säger att de inte
är några kaniner utan måste ha en stek för att
klara dagen, säger Markus Klein, ler och tar
fram stekpannan.
År