1. No category

20-21/2013
TEMA MUSIK
Värde 50 :-
TIDSKRIFTEN SPANING
Vi hjälper dig
att spana
Spaning är en tidskrift om kulturarvet
i Västmanland, som det såg ut igår
och som det ser ut idag. Spaning vill
vara till hjälp och inspiration för alla
som på olika sätt arbetar med att
göra kulturarvet tillgängligt, känt och
levande i Västmanland, samtidigt som
vi bjuder på kunskap, inspiration och
tips till alla dom som intresserar sig
för kulturarvet till vardags. Spaning
ges ut av Västmanlands läns museum
och Västmanlands Hembygdsförbund
och Fornminnesförening.
Omslagsbilder
Framsida: Anna Larsson född i Grimsö 1896 minns
sin ungdoms fredssånger när hon intervjuades inför
den första körstämman i Skinnskatteberg.
Foto: Tage Berggren 1982.
Baksida: Ockupationen av Knutsgatan 7 i Västerås är
över den 25 maj 1982. En del av ockupanterna får
följa med till polisstationen. I förgrunden ”Nalle”
Nandor Hegedüs. Foto: Lars Höglund, VLT.
TEMA MUSIK
INNEHÅLL
3
4
8
12
16
20
22
26
30
34
38
42
46
50
54
56
57
57
58
60
62
66
> Det viktigaste just nu Ledaren. Musik som kulturarv. Av CarlMagnus Gagge
> Spegeln Muhammedsfanan  spåren av regementet. Av Bo Sandberg
Rytterns sångfåglar, Mathilda Orozco och Carolina Kolbe. Av Elisabeth Westerdahl
Sinfonietta med gamla rötter. Av Stellan Moberg
Rör inte vår nationalsång. Av Märta Ramsten
Att restaurera ett ljud. Av Elisabeth Westerdahl
Från Säby till Kungliga Teatern. Av MarieLouise Rodén
Musiker, folkbildare och humanist, Werner Wolf Glaser. Av PerOlov Sahl
Jazzens eldsjälar. Av Ann Lystedt
Landskapet sjunger. Av Bertil Olsson
 Do It Yourself. Av Julia Bentling
Nutida Musik och kampen om nya rum. Av Johan Redin
Mimerlaven  en guldgruva för elektronika. Av Jan Å Johansson
Looptroop Rockers  en kärleksförklaring. Av Tony Lorenzi
Artist in residence. Av Jan Å Johansson
Dragspel, gåva från romer
Musikskatt på biblioteket
Med musiken som vapen
> Utflykten Musikaliska museer. Av Krister Ström
> Spanaren I nutid, om dåtid, för framtid. Av Josefina Paulson
> Ur samlingarna Prosten Nohrborgs luta. Av Kenneth Sparr
Trumslagarpojken. Av Ann Österberg
1
1
3
3
notiser
Aktuellt
På nytt jobb
Pris och beröm
3
4
7
Utställningar
Nya böcker
Redaktionsruta
DET VIKTIGASTE JUST NU
Musik som kulturarv
MUSIK KAN BESKRIVAS som olika former av organiserat ljud.
Musik hör ju också ofta samman med ord, dans och sång.
Både språk och musik har sannolikt uppstått ur människans
behov att ordna ljud för att föra över meddelanden.
ALLA FOLK I VÄRLDEN har någon form av musik. Principerna
för att skapa musik och göra instrument är liknande i alla kulturer. Men människorna har använt delarna på olika sätt, vilket
gör att musik låter väldigt olika hos skilda folk på jorden.
MUSIKEN ÄR EN DEL av vårt immateriella kulturarv och som
sådant är spåren av musikens historia i hög grad fragmentariska. Musikarkeologer försöker förklara och rekonstruera
utifrån arkeologiska fynd. Utan noter har folkmusiken förts
vidare från generation till generation och på detta sätt har
inslag av äldre musikformer kunnat leva kvar. I första hand
är det dock musiken i samhällets övre skikt, den västerländska
konstmusiken, som har beskrivits, bevarats och där det finns
tydliga källor. Den kan följas i dokument från olika tider,
där de äldsta är mer än tusen år gamla.
1900TALET HAR INNEBURIT ökad kunskap för många om
musik i olika kulturer. Det moderna samhället har efterhand
lett fram till en alltmer ökad tillgång och användning av
musik, musiker och instrument. Musikskolor har inrättats
och relativt billiga instrument har varit tillgängliga på marknaden som t.ex. pianon, fioler, gitarrer, munspel och dragspel. Musikindustrin har utvecklats till en egen bransch, ofta
med en nära koppling till en växande ungdomskultur. Kort
sagt musiken har tagit plats i samhället som aldrig tidigare.
Datateknik och elektronik har därtill skapat nya ljudvärldar.
Nya musikstilar har uppstått och fått en global utbredning.
MUSIK UTIFRÅN ETT KULTURARVSPERSPEKTIV är alltför sällan
uppmärksammat. Vi vill med detta nummer av Spaning
inspirera till att se nya sammanhang och det finns ett antal
frågeställningar som vi därför vill ställa. Hur kan kunskapen
om musikens kulturarv öka och hur kan den dokumenteras?
Vilken musik har bevarats och vad ska bevaras för framtiden? Hur ser musikens sammanhang ut? Sambanden mellan
musik och makt är av särskilt intresse. Hur har musik använts utifrån olika politiska och ideologiska intressen?
Hur har musikindustrin och andra ekonomiska intressen i
samhället påverkat publicering, försäljning och spridning
av musik?
FOTO: LASSE FREDRIKSSON
I DETTA NUMMER AV SPANING har vi valt att arbeta med
temat Musik i Västmanland.
Carl-Magnus Gagge, Landsantikvarie/Länsmuseichef
3
SPEGELN
Muhammedsfanan
- spåren av regementet
Av Bo Sandberg
Efter första världskriget rådde fredsoptimism i vårt land. Hos oss passade det bra att spara
pengar och riksdagen fastslog i 1925 års försvarsbeslut att 17 militärförband skulle läggas
ned. Ett av dem var Västmanlands regemente, och därmed även musikkåren.
1925 ÅRS FÖRSVARSBESLUT trädde i kraft den 1 januari
1928. Planeringen för nedläggningarna satte igång snabbt.
En del av musikkårens inventarier kom på olika sätt att tillföras Västmanlands Fornminnesförenings samling, som idag
utgör en del av samlingarna i Västmanlands läns museum.
DET SOM SKÄNKTES ELLER KÖPTES VAR, förutom fotografier
och uniformsdetaljer, några instrument samt ett omfattande
notarkiv. Det är värt att notera att det som överlämnades till
museet var äldre, utrangerade delar.
Två fina utrustningsdetaljer från prins Fredrik Adolfs tid
på 1700-talet finns här; skölden till regementstrumslagarens
gehäng och hans kommandostav. Regementstrumslagaren
hade redan på Fredrik Adolfs tid hängt av sig trumman och
ledde musikkåren eller de samlade trumslagarna med tecken
från sin stav. Denna var i detta fall försedd med en silverknopp dekorerad med prins Fredrik Adolfs vapensköld. Silverarbetena var utförda 1783 av Pehr Zethelius i Stockholm.
Den nuvarande staven i museets samlingar är dock tillverkad 1857 på Gustaf Möllenborgs verkstad. Men hertigens
vapensköld liksom hans monogram har med all säkerhet
flyttats över från den äldre staven.
DET TIDIGARE AXELGEHÄNGET till regementstrumslagarens
trumma fungerade senare som upphängning för hans värja.
Gehänget var på hertigens tid rött, kantat med silvergaloner.
På gehänget monterades en silverplåt med två elfenbenstrumstockar med knappar av silver. Plåten med stockar
finns nu på museet men tyget har med tiden slitits ut och
försvunnit.
4
FÅ AV REGEMENTETS INSTRUMENT finns i samlingarna. Det
är spridda delar av träblås, mässingsinstrument och slagverk.
Här kan nämnas ett valthorn från firma I.G. Kersten i Dresden, troligen från 1800-talets andra fjärdedel, en bombardong (bastuba) från J.V. Wahl i Landskrona samt en trumpet
med så kallade wienerventiler från C.W. Moritz i Berlin.
Moritz trumpet är försedd med ventiler av en typ som vi numera bara kan se på de konservativa Wienerfilharmonikernas
valthorn. Ytterligare en märklig tingest finns bevarad. Det
är en så kallad Muhammedsfana. Den består av en stång på
vilken är monterat två mässingshalvmånar. Från dessa har
det tidigare hängt små metallklockor. Vid den nedre halvmånens spetsar hänger det långa tofsar av hästtagel.
MUHAMMEDSFANAN
Den så kallade Muhammedsfanan var ett av de instrument som
togs över från den turkiska mehtermusiken. I västerlandet blev
man varse denna musikform vid det sista stora turkiska anfallet
mot staden Wien 1783. På flera håll blev man inspirerad att sätta
upp liknande ensembler. Till det som togs in var bastrumman,
triangeln, tamburinen och cymbalerna. Muhammedsfanan,
som av turkarna skakades och stöttes i marken så att klockorna
klingade, kom däremot att brukas mera som en buren prydnad
i musikkåren. I Sverige tycks muhammedsfanorna ha kommit i
bruk först efter sekelskiftet 1800. I dag finns minst ett dussin
muhammedsfanor bevarade i olika museer. Den här avbildade
tillverkades troligen 1812 av Dan Nåthberg i Stockholm.
>>>
FOTO: LASSE FREDRIKSSON
FOTO: ERNST BLOM
SPEGELN
^ Musikkåren vid Västmanlands regemente vid 1900-talets början.
Mellan halvmånarna sitter en mässingssol. Muhammedsfanan bars längst fram i musikkåren men hade egentligen
ingen ljudande funktion. Den började användas allmänt
under tidigt 1800-tal men kom ur bruk före sekelskiftet
1900.
NOTARKIVET KÖPTES IN av Fornminnesföreningen. Den
bevarade delen utgörs av noter som man inte ansåg sig ha
någon nytta av längre när musikkåren avvecklades 1927.
Yngre noter är från omkring 1885 lämnades till kvarvarande kårer. De äldsta delarna är ofullständiga och kan dateras till cirka 1820. Huvuddelen består av inbundna böcker,
med en bok för varje instrument. Detta sätt att binda in notböcker hade frångåtts vid 1800-talets slut.
Endast en mindre del av noterna är marschmusik. Huvuddelen utgörs av dåtida populärmusik, till stor del operamusik
med solistinsatser för blåsinstrument, samt av dansmusik.
Det är värt att notera att en stor del av musiken spelades av
musikkåren innan musiken hade nått till Operan i Stockholm.
Musikdirektörerna hade ett internationellt kontaktnät.
Självklart spelade musikkåren även under marsch men de
noter som användes vid dessa tillfällen nöttes snabbt ut och
finns ej länge kvar för oss att studera.
6
REGEMENTSMUSIK
Det första embryot till regementsmusik förekommer i Karl XI:s
indelningsverk där fyra skalmejblåsare antogs 1682. Efter Karl
XII:s krig gjorde besparingskrav att dessa drogs in 1719.
Nedgången för musiken gällde för alla indelta regementen. En
förändring inträdde först efter Gustav III:s trontillträde 1772. Då
började små blåsensembler införas efter kontinental förebild.
De finansierades dels genom att officerskårerna bekostade
musikernas löner och övriga kostnader med ett löneavdrag och
dels med medel från vakantsatta soldatrotar.
De små blåsensemblerna underhöll främst officerarna. De bestod normalt av 2 oboer, 2 klarinetter, 2 valthorn och 2 fagotter.
För Västmanlands regemente ändrades detta dramatiskt när
Gustav III:s bror, prins Fredrik Adolf hertig av Östergötland, blev
regementets chef. Fredrik Adolf kom 1780 att personligen ta
över som ordinarie chef. Han utökade musikkårens storlek betydligt och lät ta fram en praktfull uniform i de hertigliga färgerna, scharlakansrött och ljusblått. En beskrivning från
1800-talets mitt visar att uniformer för 51 musiker togs fram. Av
dessa var den för regementstrumslagaren ("tamburmajoren")
allra mest praktfull.
FOTO: SUSANNE GRANLUND VLM.
Silverplåten och två elfenbenstrumstockar med knappar av silver är vad
som är bevarat av regementstrumslagarens gehäng.
7
SPEGELN
Rytterns sångfåglar
Mathilda Orozco och Carolina Kolbe
Miniatyr av Mathilda Orozco utförd av Vieth.
Av Elisabeth Westerdahl Foto: Lasse Fredriksson
”Uti en rosenbuske satt
En näktergal
Och sjöng uti Italiens natt
I Arnos dal”
Så börjar Esaias Tegnér sin
hyllningsdikt ”Mathilda”
MED SKÖNHET, SNILLE, SÅNG, DYGDER OCH SÄLLSKAPSVETT
erövrade den vackra italienskan Mathilda d´Orozco (1796
– 1863) den svenska societeten på 1820-talet. Sina uppväxtår tillbringade Mathilda i den italienska staden Arno som
enda barnet till en spansk ädling som tjänstgjorde vid hovet
i Toscana.
NÄR DE TVÅ VÄNNERNA Fredrik ”Figge” Ridderstolpe (1783
-1852) och Josias Montgomery-Cederhielm (1785 – 1825)
1811 besökte Rom mötte de den unga Mathilda. Vid åsynen
av henne intogs de båda av hennes sällsynta skönhet. ”Rom
är numera endast ett tempel utan sin afgud”, skriver Fredrik
i sin resejournal när Mathilda lämnar Rom. Men herrarna
återfann henne senare i Bologna. Fredrik skriver ”… alla
svenskars förtjusning! - en ängel till gestalt och behag, mild
och liflig, begåfvad med en skön altröst, mycket musikalisk
och som en sylfid i dans och åtbörder.” Men dessvärre ansåg
han sig ej ha råd att gifta sig med en flicka utan förmögenhet.
8
FREDRIK RIDDERSTOLPE VAR 1811 OCH 1812 i neapolitansk
tjänst och adjutant hos kungen av Neapel. Vid ett tillfälle
anförtroddes han att eskortera den turnerande Mathilda till
Paris. I dagboken skriver han endast: ”sjutton långa nätter
med Mathilda”.
Även Josias Montgomery - Cederhielm tillbad Mathilda
men hade också betänkligheter. Han skriver i sin journal att
denna söderns ros ej borde förflyttas till mörker och kyla i
det nordiska landet.
MATHILDA GIFTES NÅGRA ÅR SENARE BORT med den tjugo
år äldre italienske ädlingen Cenami (1775 – 1815). Men när
han hastigt avled efter två års äktenskap, startade Josias en
intensiv brevväxling med Mathilda. Fredrik anlitades som
postiljon d´amour och det kan vara anledningen till det
ihärdiga rykte som sade att Mathilda helst önskat Fredrik
till make och av misstag skickat sitt ja till Josias.
FREDRIK RIDDERSTOLPE, SOM MED TIDEN skulle bli landshövding i Västerås, föll emellertid också för en sångerska den tyska Carolina Kolbe (1783 – 1878) och gifte sig med
henne 1816. Liksom Mathilda var hon en skön brunett.
Ett år senare var det dags för Mathilda och Josias att
sammanvigas katolskt i Wien. Till Fredrik skriver Josias att
han nu anser sig som den lyckligaste av alla dödliga. På Segersjö kände gästfriheten knappast några gränser, men den
livliga sydländskans håg drogs till huvudstaden med dess
glada, pulserande liv, dess bildade societet, dess baler, konserter och spektakel. Paret hyrde en våning i närheten av
katolska kyrkan, som den djupt troende Mathilda ofta besökte, och köpte senare Stora Frösunda gård. Mathilda lärde
sig svenska på tre månader och skrev även brev på sitt nya
modersmål. Paret fick fyra barn. Men efter åtta års äkten-
SPEGELN
Miniatyrporträtt av den
unga Carolina Kolbe.
Okänd konstnär.
>>>
9
SPEGELN
”
På Stora Ekeby författade och
komponerade Mathilda musik
och startade en lördagsskola
för fattiga flickor
Carolina Kolbes autografbok.
Däri har, bland många andra,
Jenny Lind skrivit sin autograf.
10
SPEGELN
skap, med en gästfrihet som kostat pengar, dog Josias. Hans
ekonomi var körd i botten. Lösöret på Segersjö, diadem och
diamanter såldes. Josias mor hade dock resurser och Mathildas tjusningsförmåga kunde fortsatt dra till sig societeten på
Stora Frösunda.
SÅ INFÖLL DEN MEST LYSANDE PERIODEN av Mathildas liv
med gäster ur diplomatiska kåren, kronprins Oscar, Geijer,
Tegnér, von Brinkman, Franzén samt den unge Böttiger vars
bevarade brev avslöjar att han avgudade den tjusande ”Söderländskan i Norden”.
Efter en kärleksrelation med uteblivet frieri dök det slutligen upp en man, som åtminstone hade ett företräde - han
var ung. Han hette Carl Alexander Fredrik Gyllenhaal (1814
– 1910), var militär men obildad, hänsynslös och obehärskad och hade få intressen utanför stallet och hästarna. Den
nu fyrtiotreåriga Mathilda började ett helt nytt liv som lanthusmor på västgötska Ölanda. Hon vårdade sjuka, utbildade några av traktens fattiga flickor i husliga bestyr, odlade
sin trädgård och trivdes förbluffande väl med ensamheten.
CARL GYLLENHAAL FICK 1849 ett fördelaktigt anbud på
Ölanda. Gården såldes och söderns ros omplanterades vid
53 års ålder på Stora Ekeby i Rytterne. Som ett ödets nyck
återfann hon på granngården Fiholm sitt ungdoms svärmeri
- Fredrik Ridderstolpe.
PÅ STORA EKEBY författade och komponerade Mathilda
musik och startade en lördagsskola för fattiga flickor. På
traktens herrgårdar bjuds även ett glatt och livligt umgänge
”med Mathilda Gyllenhaal som en allt upplysande och värmande sol”. Det är maskeradbal på Stensjö, bröllop på Vikhus, juldagsmiddag på Giresta, och slädparti till Strömsholm.
Nyårsafton 1852 firas på Fiholm. Fredrik har dött och där
residerar nu hans son Carl Gustaf Ridderstolpe. Som värdinna fungerar Carl Gustafs syster Virginia. Kantzow och
Carolinas bror, jägmästare Kolbe, nämns bland gästerna.
Mathilda underhåller med sång innan gästerna uppför levande tablåer. Men var fanns Carolina? Var hon drabbad av
sin ständigt återkommande migrän eller kan det ha varit
svartsjuka? Fann söderns sångfåglar aldrig varandra?
NÖJD MED LIVET AVLED MATHILDA på Stora Ekeby. Jordfästningen förrättades enligt katolsk ritual i Rytterne kyrka
av änkedrottningens biktfader. Stoftet fördes sedan till Segersjö och den Montgomery-Cederhielmska familjegraven
vid Lännäs kyrka.
Carolina överlevde sin man med tjugofem år och bodde
som änka huvudsakligen i Stockholm med sin son. Där
ägnade hon sig åt att ekonomiskt stödja unga musiker.
Sitt sista vilorum fick hon i den Ridderstolpska graven på
Rytterne kyrkogård.
^ Carolina Kolbe/Ridderstople på äldre dar.
Okänd konstnär.
DET FINNS MER:
Källor:
Robert Montgomery-Cederhielm, Mathilda Orozco,
Norstedt & söners Förlag 1919
Gustaf Elgenstierna, Svenska adelns ättartavlor,
Norstedt & söners förlag 1927
Slott och herresäten i Sverige, Närke, Västmaland,
Allhems förlag 1969
KVINNLIGA MUSER
Kvinnor har genom alla tider sjungit, spelat och skrivit musik,
men det är inte ofta som musik komponerad av kvinnliga tonsättare framförs på konserter. När det händer är det som framförs oftast sånger och pianoverk, ibland kanske ett verk för kör.
Projektet Kvinnliga muser har haft som mål att visa att det finns
verk av kvinnliga tonsättare för större ensembler. Verk som hittills varit gömda och kanske glömda på arkiv och i bibliotek.
Under projektets gång har cirka 100 verk hittats. Projektet har
pågått i Sveriges Orkesterförbunds regi främst 2008-09 men
med fortsatt utgivning av musik ända intill 2012. Cecilia George
har varit projektledare. Läs mer på www.orkester.nu
11
SPEGELN
Sinfonietta
med gamla rötter
Av Stellan Moberg
”Ingen stad i hela vårt land torde med hänsyn till storlek och resurser kunna visa prov
på mer ädel och storslagen musik än den Västerås Musiksällskap ger” skrev VLT år 1900.
Västerås Musiksällskap var mellan 1883 och 1998 den dominerande konsertgivaren för
klassisk musik i Västerås och huvudman för Västerås Sinfonietta. Med sina rötter 130 år
tillbaka i tiden är Västerås Sinfonietta en av landets äldsta orkestrar, bara Kungliga
Hovkapellet i Stockholm är äldre.
NÄR BANKDIREKTÖR RUDOLF GAGGE och några musikälskande
vänner grundade Västerås Musiksällskap startade det offentliga musiklivet i Västerås. Till det befintliga Västerås Sångsällskap anslöts det nybildade Lilla Kapellet, en amatörorkester med 14 medlemmar. Den första konserten gavs den
31 mars 1884 under R. Gagges ledning med en Haydnsymfoni och en uvertyr av Gluck. Efter bara några år hade
orkestern 30 medlemmar och fick ibland förstärkning på
viktiga poster av musiker från Hovkapellet i Stockholm.
På repertoaren stod bl.a. Beethovens femma, Schuberts
Ofullbordade och en raritet som Schumanns Das Paradies
und die Peri.
> En musikensemble under ledning av Rudolf Gagge fotograferad i slutet av 1870-talet. Personerna på bilden är från
vänster; Postinspektör Edholm, Läroverksadjunkt Wulff,
Bankdirektör Gagge, Handlanden Bjurström, Komminister
Arhusiander, Musikdirektör Nordvall och Rektor Mossberg.
< Lilla kapellet vid en utomhuskonsert.
FOTO: ERNST BLOM
12
SPEGELN
FOTO: ERNST BLOM
>>>
13
SPEGELN
ÅR 1930 FICK ORKESTERN NAMNET Västerås Orkesterförening. Den bestod till största delen av amatörer men med ett
ökande inslag av proffs. I Musiksällskapets regi stod de för
tio konserter per säsong. Den stigande spelkvalitén gav orkestern gott renommé i landet och den gästades av många av
tidens storheter som dirigenten Nils Grevillius, sångerskan
Hjördis Schymberg och violinisten Charles Barkel. Ett problem var avsaknaden av en idealisk konsertlokal. Under 40talet spelade man i Läroverkets aula, Teatern, Domkyrkan
och Stadshotellet. En avsevärd förbättring blev det när orkestern 1953 kunde flytta in i Rudbeckianska skolans nya
ljushall. Den var spatiös och hade en gynnsam akustik för
alla stämmor.
DET STORA LYFTET KOM 1962 då konsertsalen i Carlforsska
skolan invigdes. Där fanns plats för 963 åhörare och en akustik som bedömdes som en av de bästa i landet. Många artister valde att förlägga sina skivinspelningar dit. Året därpå
bildades Kammarorkestern med fjorton professionella stråkmusiker som delade sin tid lika mellan orkesterspel och undervisning. Den lockade till sig framstående musiker från
Stockholm, några kontrakterade bara för orkestertjänstgöring, exempelvis konsertmästaren Gert Crafoord, vars brorson Michael idag är stämledare i Sinfoniettan. Sven Dahlberg
utsågs till chefsdirigent och intendent. Under hans ledning
framträdde Kammarorkestern i konsertsalen, i Västerås slott
och på konserter i andra delar av länet. Musiklivet blomstrade mycket tack vare den nära kopplingen till andra institutioner: musikskolan, musikgymnasiet och Bror Samulelsons
körer i Domkyrkan.
1976 UTSÅGS HARRY DAMGAARD till chefsdirigent och Antonio Nicolini blev konsertmästare. Kammarorkestern utökades med en blåsarkvinett. Med Damgaard började
orkestern turnera utomlands. Det blev regelbundna gästspel
till vänorterna Ålesund, Randers, Lahtis och Tivolis konsertsal i Köpenhamn. Våren 1989, kort före Balkankriget, genomfördes en turné till forna Jugoslavien med trombonisten
Christian Lindberg som solist, med konserter i Dubrovnik
och Banja Luka. Året därpå gästade orkestern Mallorca.
Turnéer är viktiga för en orkesters utveckling, men kostsamma, och det skulle dröja 14 år till nästa turné. Då till
Aalborg i Danmark och Kristiansand i Norge under ledning
av Hannu Koivula. Med honom gjorde Sinfoniettan i maj
2005 en stor turné till Kina, initierad av violinisten Jan Stigmer. Redan följande år var det dags för turné till Hannus
hemland. Tillsammans med den ryske stjärnpianisten Alexander Toradze framträdde Sinfoniettan i Åbo och Lahtis.
14
SINFONIETTAN HAR GJORT TIO SKIVINSPELNINGAR. Många
av Sinfoniettans skivor har blivit stora kritikerframgångar,
inte minst de med ny musik. ”Persuasion” och ”Future classics” med musik av Britta Byström, Andrea Tarrodi och
Ylva Skog har hyllats i inhemska och utländska media. Lovorden gäller lika mycket Sinfoniettan som tonsättarna. På
den klassiska sidan finns två rariteter: balettmusik ur Idomeneo av Mozart och Beethovens balett Prometheus under ledning av Roy Goodman samt Beethovens violinkonsert med
Nils-Erik Sparf som solist och Staffan Larson dirigent, den
enda ”helsvenska” inspelningen av den konserten.
FRAM TILL 1990 hette orkestern Västerås Kammarorkester.
Namnbytet till sinfonietta motiverades av att orkestern växt
till just en liten symfoniorkester. Repertoaren skulle anpassas därefter med musik fram till tidig romantik och 1900talsmusik. För den klassiska delen etablerades samarbeten
med Andrew Manze, Roy Goodman och på senare år Elizabeth Wallfisch, ledande musiker inom den rörelse som i England kallas HIP (historically informed performances). Något
musealt förhållningssätt är det minst av allt frågan om. De
kan som få andra blåsa friskt liv i de gamla mästarna.
NEDLÄGGNINGSHOTET HÄNGDE TUNGT över Sinfoniettan
1996. Budgeten skulle användas till gästande orkestrar. Det
fanns också mycket löst grundade planer på en Mälardalens
symfoniorkester. Istället bildades ett kommunalförbund, där
Sinfoniettan hamnade under Västmanlandsmusikens tak.
Musiksällskapet överlevde som vänförening. Alltsedan starten, om man räknar från 1963, har Sinfoniettans musiker
varit anställda på 50 procent, med en uppgradering till 60
procent 2012. 10 procent närmare heltid på femtio år är inte
så uppmuntrande. Just som heltidsfrågan tycks vara på väg
mot en lösning förflyktigas den gång på gång som en hägring.
Konstnärligt har Sinfoniettan i alla fall vinden i ryggen. Spelnivån är väl i paritet med heltidsorkestrar i landet.
VÄSTERÅS MUSIKSÄLLSKAP
Västerås Sinfonietta med anor från 1883 är en av landets äldsta
symfoniska orkestrar.
Från början var Västerås Musiksällskap orkesterns huvudman
men i slutet av 1990-talet övergick huvudmannaskapet för orkestern till den då nyinrättade Västmanlandsmusiken.
Västerås Musiksällskap lever vidare som vänförening. De arbetar
dels med att ekonomiskt stödja Västerås Sinfoniettas årliga konsertverksamhet och dels stödja orkesterns ambition att utvecklas konstnärligt och bli en heltidsorkester. För mer information
om verksamheten kontakta sekreterare Stellan Moberg
e-post [email protected], tel 021-18 67 28.
15
FOTO: JONAS BILBERG
SPEGELN
^ Richard Dybeck publicerade "Du gamla, du friska" första gången i sin egen utgåva Swenska wisor 1847.
16
SPEGELN
”Rör inte vår
”
nationalsång!
Av Märta Ramsten
Det är många som haft åsikter om vår nationalsång, både när det gäller texten och
melodin. Textens belackare menar att den inte handlar om Sverige. Melodin är ”tråkig
och släpig”, tyckte Verner von Heidenstam, medan Hugo Alfvén ansåg den vara ”en svensk
punschsång, hopsatt av en viss kompositör i ett rusigt ögonblick”. År 1994 uppmanade
Expressen sina läsare att föreslå en annan nationalsång, men läsarreaktionen blev
”Rör inte vår nationalsång!”.
”DU GAMLA, DU FRISKA” – som texten först löd – skrevs som
avslutningsnummer till en så kallad aftonunderhållning i
Stockholm den 18 november 1844. Den som arrangerade
underhållningen var Richard Dybeck, känd för Spanings läsare som grundare av Västmanlands Fornminnesförening.
Han växte upp i Odensvi prästgård och var redan som yngling maniskt intresserad av fornlämningar och äldre traditioner. Han utbildade sig till jurist, men var som sådan verksam
bara under några år. Resten av sitt liv ägnade han åt insamling av fornminnen, sagor, sägner och folkliga musiktraditioner. Det insamlade materialet lät han trycka i sina olika
skrifter, bland annat den antikvariska tidskriften Runa som
gavs ut i spridda årgångar mellan 1842 och 1876.
> Richard Dybecks porträtt på en medaljong i länsmuseets samling.
>>>
17
SPEGELN
”1844 STRÖFVADE JAG HELA SOMMAREN i Dalarne på egen
kost. Här uppfattade jag lefvande, verklig naturmusik –
annat än inlärda, döende traditioner; och upprann så tanken
att låta dessa toner, om än ofullkomligt, ljuda i Konsertsalen.” Så berättar Dybeck i sina självbiografiska anteckningar. Han blev själv starkt tagen av de visor och låtar han
fick höra i Dalarna och under hösten började han planera
för en konsert. Han ville få stockholmarna att inse vilket
värdefullt musikaliskt arv som fanns och som borde ”återerövras”. Med hjälp av kapellmästaren vid Mindre Teatern
lät han arrangera visor och låtar ur sina samlingar och sammanställde det till en ”Aftonunderhållning medelst Nordisk
folkmusik”. Det blev succé och Dybeck kom att anordna
sammanlagt femton aftonunderhållningar mellan åren 1844
och 1870, varav två i Uppsala och en i Västerås (1861), de
övriga i Stockholm.
v Dybecksfest vid Odensvi Prästgård år 1937.
18
HAN HADE OCKSÅ SKRIVIT en ny text till en sång som han
tänkte ha med på den första aftonunderhållningen. Kanske
var han lite osäker på den, för den står inte med i programmet. Men den lär ha sjungits som extranummer med stor
bravur av Olof Strandberg, en av samtidens mest kända operasångare. Texten löd ”Du gamla, du friska, du fjällhöga
Nord” och bestod av två strofer. Han skrev texten till en
melodi som han fått av en av sina medarbetare, Demoiselle
Rosa Wretman. Det var egentligen en ballad, ”Kärestans
död”, som hon hade tecknat ned med text och melodi och
överlämnat till Dybeck. Han lät trycka balladen i sin tidskrift Runa 1845 och skriver där att visan är från Västmanland. Dybeck hade fäst sig vid melodin och skrev alltså en
ny fosterländsk text till den i tidens smak.
UPPGIFTEN ATT ”KÄRESTANS DÖD” skulle vara upptecknad i
Västmanland kommer från Dybeck. Den enda anknytning
som Rosa Wretman hade till Västmanland var att hennes
mor kom från Köping. Balladforskaren Bengt R. Jonsson
menar att visan därför kan vara upptecknad i trakten av
Köping eller kanske helt enkelt efter Rosas mor som vi vet
gärna sjöng visor.
Balladen ”Kärestans död” har varit oerhört omtyckt och
har sjungits åtminstone sedan slutet av 1700-talet, i de nordiska länderna. Den finns upptecknad och inspelad i många
varianter och ”Du gamla du fria”- varianten är bara en av
många lokala utformningar av melodin. Man kan alltså inte
säga att det är en västmanländsk melodi, utan en västmanländsk variant av en känd melodityp med stor spridning.
”Du gamla, du friska” kom att avsluta många av Dybecks
aftonunderhållningar och den spreds snabbt som en omtyckt
fosterländsk sång. Redan på 1850-talet togs den in i studentsångarnas repertoar i en dramatisk sättning av C.J.O. Laurin
som kom att påverka sångens utförande i åtskilliga decennier framåt. Studentsångarnas lansering av ”Du gamla, du
friska” – så småningom med den populäre operasångaren
Carl-Fredrik Lundqvist ”Lunkan” som solist – betydde
mycket för sångens spridning och status. Sången fanns snart
också med bland de fosterländska sånger som barnen sjöng i
skolan och i olika pianoalbum för hemmabruk. I den bok
om sångens historia som Eva Danielson och jag gav ut i
våras, lyfter vi fram olika händelser och situationer som vittnar om hur Du gamla du fria så småningom får nationalsångsstatus bland svenskarna – detta sker under decennierna
1900 till 1920.
UNDER TIDEN har textens ”friska” bytts ut mot ”fria”. Av
de tidiga akustiska inspelningarna av sången kan vi höra att
det skedde ungefär 1905 – då finns inspelningar med både
”friska” och fria”. Redan 1858 hade Dybeck själv ändrat till
”fria” i ett programblad, men ändringen slog igenom i praktiken först senare. Vid denna tid började spridas ytterligare
två strofer, författade av Louise Ahlén, som liksom många
andra var missnöjd med att namnet Sverige inte fanns med i
Dybecks text. Dessa två tilläggsstrofer trycktes i några sångböcker ända in på 1940-talet, men försvann därefter för att
åter igen aktualiseras i högerextrema kretsar på 1990-talet.
Ända sedan Du gamla du fria började ses som svensk nationalsång har det varit många röster för och emot. På 1960talet var intresset för nationalsången som lägst. Då kom en
första riksdagsmotion i vilken det föreslogs att Du gamla du
fria borde bytas ut. Parodier i Gula Hund och i U.P. Olrogs
Våra värsta folkhymner (1960) vittnar om att de nationella
tongångarna hade fått något av löjets skimmer över sig.
FOTO: ANDERS WIKLUND/SCANPIX
SPEGELN
^ Stolta segrare vid ishockey-VM 2013 sjunger Du gamla du fria.
MEN DU GAMLA DU FRIA har kommit igen, inte minst tack
var idrotten. Svenska hjärtan sväller vid medaljutdelningar
när nationalsången spelas och svenska flaggan går i topp.
Vid ishockey-VM våren 2013 fick operasångaren Loa Falkman nöjet att sjunga Du gamla du fria åtskilliga gånger – vid
nedsläpp, vid svenska lagets seger och vid firandet i Kungsträdgården.
SEDAN MILLENNIESKIFTET har det lagts åtta motioner till
riksdagen från både vänster- och högerpartier i vilka man
krävt att ”Du gamla du fria” skulle antas som nationalsång
officiellt eller åtminstone få juridiskt skydd. Men samtliga
har fått avslag med den insiktsfulla motiveringen att sången
har vuxit fram som nationalsång genom sedvänja och därför
inte behöver något officiellt fastställande som nationalsång
för Sverige. En folkmelodi med västmanländsk anknytning
tillsammans med en ”högst medelmåttig” och ”endast för
tillfället författad” text – Dybecks eget uttalande – blev
alltså vår folkvalda nationalsång.
DET FINNS MER:
Du gamla, du friska : Från folkvisa till nationalsång
Eva Danielson, Märta Ramsten. Bokförlaget Atlantis 2013.
ISBN: 9789173536127
19
SPEGELN
Att restaurera
ett ljud
Av Elisabeth Westerdahl
Ingen nu levande människa har hört hur den gamla 1700-talsorgeln i Engsö kyrka
lät i sitt originalutförande sade dansken Mads Kjersgaard, när han tillsammans
med härnösandskollegan Robert Gustavsson arbetade med restaureringen av
av denna klenod.
I AUGUSTI 1998 ÅTERINVIGDES den gamla 1700-talsorgeln i
Engsö kyrka. Då ljöd tonerna ur den 200-åriga pärlan förhoppningsvis så som när orgelbyggaren Olof Schwan en
gång konstruerade den. Schwan, som var sin tids främste
orgelbyggare i Stockholm, levererade Engsöorgeln år 1781.
SAMMA ÅR SOM REVOUTIONEN bröt ut i Paris färdigställde
Schwan orgeln i Stockholms Storkyrka, men av den finns nu
enbart fasaden kvar. Totalt har sex Schwanorglar räddats
undan förgängelsen, varav fem i Sverige och en i Finland.
Förutom Engsöorgeln återfinns en Schwanorgel i Finska
kyrkan på Stockholms Slottsbacke. Schwan tillverkade ett
stort antal orglar men ingen av de sex som återstår är helt
bevarade.
ENGSÖORGELNS FÖRSTA FÖRÄNDRING skedde redan 1863
då ett antal stämmor byttes ut. Från 1923 och framåt har
man sedan placerat in nya stämmor och tagit bort ett antal
gamla. När Mads Kjersgaard först lärde känna Engsöorgeln
återsod endast tre orginalstämmor. Men även dessa var
starkt förändrade.
Så sent som på 1970-talet skedde ännu en stor olycka.
Då monterades originalbälgen bort. Förmodligen slängdes
20
den i rent oförstånd. Allt idogt letande efter bälgen har varit
resultatlöst och man tvingades att tillverka en ny – så lik den
ursprungliga som möjligheterna medgett. Målsättningen för
den övriga tekniska upprustningen har också varit att återföra alla delar till originalskick med ursprunglig klang. En
del borttagna pipor fanns bevarade, bland dem trumpetstämman, men över 200 saknades helt och har nytillverkats
i Schwanstil.
Mads Kjersgaard jämför dettta arbete med det som entusiasterna lägger ner på sina veteranbilar. Inte heller där
duger det att sätta in reservdelar från andra bilmodeller. Går
det inte att spåra upp originaldelar, så tillverkar man nya
som liknar de ursprungliga så långt det låter sig göras.
”Engsös orgel är nu en pärla och en av de förnämsta i
landet” sade Mads Kjersgaard vid invigningen. Han såg det
som en utmaning – att efter 1700-talets principer – utföra
detta hantverk till församlingens fulla belåtenhet. Till resultatet samtycker förhoppningsvis även Olof Schwan från sin
musikaliska himmel, för nu hoppas jag att den låter som på
1700-talet tillade Mads Kjersgaard.
Tidigare publicerad i Kyrkoklang nr 4 1998
SPEGELN
v Orgeln i Engsö kyrka.
FOTO: JAN GUSTAFSSON
21
SPEGELN
Från Säby
till Kungliga Teatern
Av Marie-Louise Rodén
Set Svanholm (1904-64) betraktas idag som en av 1900-talets mest framstående
Wagnertenorer. En äldre generation minns honom också som en innovativ chef för
Kungliga Teatern under åren 1956 till 1963. Det är mindre känt att han inledde sin
karriär som kyrkomusiker i Säby, för att sedan gå vidare till en gärning på de
internationella operascenerna.
SET SVANHOLM FÖDDES 1904 som den mellersta av tre
söner till predikanten Viktor Svanholm och hans hustru
Beda, som var folkskollärarinna. Viktor härstammade från
ett fattigt småbrukarhem i Svanvik och var, till följd av en
olycka, blind sedan tonåren. Han skickades till blindskolan
Manilla i Stockholm och bestämde sig senare för att bli predikant inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. 1884 kallades
han till tjänst inom Västerås lokalförening och 1887 gifte
han sig med den tjugo år äldre Erika Backman, dotter till
den förmögna järnhandlaren Seth Backman. Trots åldersskillnaden var det ett lyckligt äktenskap och när Erika avled
1896 var Viktor Svanholm en förmögen man: hans andel i
dödsboet motsvarade, omräknat till dagens valörer, närmare
tre miljoner kronor.
TVÅ ÅR EFTER ERIKAS DÖD gifte Viktor om sig med Beda
Svanström och med henne fick han fyra söner. Natanael
22
föddes 1899 och skulle bli folkskollärare som sin mor. Teodor
föddes året därpå men avled i späd ålder och 1904 föddes Set
Karl Viktor. Parets yngsta barn Tor kom till världen 1906
och blev distriktsveterinär. Med den förmögenhet Viktor
Svanholm ärvt efter sin första hustru köpte han och Beda en
stor tomt väster om Djäkneberget, där de efter egna ritningar
lät bygga Villa Tidhem. Där växte sönerna upp inom den
mycket speciella gemenskap som kännetecknade Evangeliska
Fosterlandsstiftelsen. Sets musikaliska begåvning visade sig
tidigt och redan som skolpojke fick han ofta sköta orgeln
under faderns gudstjänster, som ägde rum i Lutherska Salen
(senare Lutherska Missionshuset). Musiken var ett viktigt
inslag i de frikyrkliga rörelserna och om somrarna förekom
friluftsmöten med bön och sång på Djäkneberget. Set mindes att ”musiken i Sionstoner” gjorde ett outplånligt intryck
på honom och att ”många av dessa melodier är för mig
bland de dyrbaraste jag vet.”
”
SPEGELN
Synnerligen vackert timbrerad, omfångsrik, fyllig och expansionsmäktig tenorbaryton
^ Set Svanholm 1925, Studioporträtt Västerås.
Foto: Privat.
^ Februari 1956. Set Svanholm kliver av planet som
nyutnämnd operachef.
SET SVANHOLMS UTBILDNING började på Västerås Allmänna
Läroverk (Rudbeckianska gymnasiet) där han tog studenten
1922. Därefter följde ett år som värnpliktig i Uppsala och
Östersund. Det var då Set upptäckte sitt stora intresse för
kyrkomusiken och redan 1923 kom han att vikariera för sin
äldre bror som klockare i Säby församling. Då inleddes ett
närstående samarbete med församlingens kyrkoherde, Axel
Ericsson, som skulle bestå under många år. 1924 bildades
Säby hembygdsförening på Axel Ericssons initiativ och två
år senare, när Set erhållit tjänsten som ordinarie klockare,
organist och folkskollärare fick också Säby manskör ett
uppsving. Den anspråkslösa uppslutningen om nio medlemmar – varav flertalet var fabriksarbetare från Säby och omnejden – fördubblades inom kort och på 1930- och 40-talen
vann Säby manskör renommé tack vare Set Svanholm med
framträdanden i Radio 1936, 1937 och 1945.
Sets röst beskrevs som en ”synnerligen vackert timbrerad,
omfångsrik, fyllig och expansionsmäktig tenorbaryton”.
Det kan ha varit denna framgång som lockade honom att
vidareutbilda sig som sångare, eftersom han samma höst inledde fem terminers studier vid Kungliga Musikkonservatoriet i Stockholm under den berömde läraren och operans
dåvarande chef John Forsell.
SET HADE EN ANNAN MENTOR i hemtrakten och det var
domkyrkoorganisten Herman Lindqvist. 1927 uppmärksammades ett historiskt jubileum: det hade gått fyra hundra år
sedan Reformationsriksdagen i Västerås ägt rum och inför
firandet hade Lindqvist komponerat en kantat där Set Svanholm framträdde som solist. Recensionerna var lysande och
HÖSTEN 1928 flyttade Set Svanholm till Stockholm och året
därpå erhöll han den prestigefyllda tjänsten som kantor i
Jakobs kyrka. När han avslutat sina studier vid Kungliga
Musikkonservatoriet fick han omedelbart anställning som
sånglärare vid samma institution och 1930 följde hans debut
på Kungliga Teatern som Silvio i Leoncavallos Pagliacci.
Trots lovande recensioner fick hans karriär som operasångare en blygsam start. Figaros roll i Rossinis Barberaren i
Sevilla var det största parti han sjöng under sina år som
baryton; i övrigt handlade det mest om småroller. 1934 hade
han gift sig med Ninni Högstedt som också var elev till John
Forsell, och det visade sig så småningom att deras berömda
lärare hade bedömt Sets röst felaktigt. Med hustruns hjälp
började han skola om sig till tenor helt på egen hand och
1935 ringde han Forsell och berättade att han hade en
>>>
23
SPEGELN
lovande ny tenor som han ville presentera för honom. Forsell
trodde naturligtvis att det handlade om någon av Svanholms
elever, men så överraskades han när Set kom till provsjungningen alldeles ensam.
HAN VALDE ATT SJUNGA den mycket svåra arian som inleder
Verdis opera Aida, och Radamès blev också hans debutroll
som tenor på Kungliga Teatern 1936. Nästa år la han till
Don José i Bizets Carmen – som för övrigt skulle bli en av
hans favoritroller genom hela livet – och Lohengrin i Wagners opera med samma namn. Set Svanholms stora internationella genombrott kom 1938 i Wien, där han snart blev
erkänd som en av tidens främsta Wagnertenorer. Under
krigsåren var Set Svanholm en flitigt förekommande gäst
på scenerna i Tyskland, Ungern och Österrike, även om
han också hade engagemang hemma i Sverige vid Kungliga
Teatern. Det var inte ett helt oproblematiskt val han träffade
– under 1900-talets första decennier hade konsten blivit alltmer politiserad, och den artist som framträdde i Tredje riket
var till exempel inte välkommen i Förenta Staterna eller
Storbritannien. Set Svanholm var långt ifrån den enda
svenska operasångare som framträdde i Tyskland under
dessa år. Det kan beläggas att han inte var anti-semit och
inte heller sympatiskt inställd till nationalsocialismen, men
i detta fall fick principerna stå tillbaka för karriären och
framgångarna.
EFTER KRIGET tackade Svanholm äntligen ja till det erbjudande han fått många år tidigare, nämligen att etablera sig
på andra sidan Atlanten. Under decenniet 1946 till 1956
sjöng han på de största scenerna i Nord- och Sydamerika.
Det var också under denna period som han gjorde sina relativt få kommersiella inspelningar, ofta tillsammans med den
nästan tio år äldre Kirsten Flagstad, som var tidens ledande
Wagnersopran. Konsertverksamheten hade varit en viktig
del i Svanholms musikaliska liv under hela karriären och det
är mindre känt att han var en betydande exponent av tyska
Lieder och skandinavisk musik. Under åren i USA blev han
en viktig samlingspunkt för de många svensk-amerikanska
föreningar som fanns utspridda över hela landet och han
medverkade ofta i radio.
EFTER ETT FRAMGÅNGSRIKT men slitsamt decennium där
han tillbringat en stor del av sin tid mellan två kontinenter
under otaliga flygresor, inleddes den tredje stora fasen i hans
karriär när han tackade ja till positionen som chef för Kungliga Teatern. Han efterträdde sin vän och kollega, barytonen
Joel Berglund och satte sin prägel på operans verksamhet
under ett dynamiskt ledarskap. Svanholm var intresserad
både av äldre musik från barocktidevarvet och av samtida
tonsättare. Den första insceneringen av Verdis opera Maske-
24
radbalen i sin ursprungliga svenska kontext ägde rum på
hans tid och premiären för Karl-Birger Blomdahls ”rymdopera” Aniara 1959 var minnesvärd.
SET SVANHOLM FORTSATTE ATT SJUNGA under alla dessa år,
om än i mindre utsträckning än tidigare, och hans sceniska
kärlekspartner under denna period var seklets andra mycket
kända Wagnersopran, Birgit Nilsson. Den som ofta var hans
rival på scenen men hans mycket goda vän i privatlivet var
barytonen Sigurd Björling, vars dotter Bergljot så småningom skulle ingå äktenskap med Svanholms äldsta son.
1959 opererades Set Svanholm för en cancer som senare ut
vecklades till en hjärntumör. Trots att han var sjuk och
under nästan ständig behandling under sina sista år i livet,
gjorde han sommaren 1963 fyra hyllade framträdanden i
Wagners Tristan und Isolde i Düsseldorf i en uppsättning regisserad av tonsättarens sonson Wieland Wagner. Svanholm
erhöll då, vid 150-årsminnet av Wagners födelse, den stora
Richard Wagner-medaljen.
NÄR SVANHOLM AVLED följande år, en månad efter sin
sextioårsdag, efterlämnade han änkan Ninni Svanholm och
parets sex barn. Till musikvänner i kommande generationer
efterlämnade han ett konstnärligt arv som inte kan överskattas.
DET FINNS MER:
2014 blir det femtio år sedan Set Svanholm gick bort. Till hösten
skall biografin Mästersångaren från Västerås, författad av Daniele
D. Godor och Marie-Louise Rodén, komma ut på Atlantis förlag.
Ett litet smakprov finns att läsa i Pontus Reimers, red., Arkiven
sjunger – nedslag i svensk musikhistoria (Stockholm 2011) där
författarna bidragit med artikeln ”Set Svanholm – spår av en
mångfacetterad kulturgärning”.
Hösten 2014 ges en konsert i Västerås till Set Svanholms minne.
Västerås Sinfonietta och inbjudna gästartister medverkar.
Den som är intresserad av Säby hembygdsförening och Säby
manskör finner information på hemsidan:
www.hembygd.se/saby-hembygdsforening
För den som vill lyssna på Set Svanholm rekommenderas CD:n
Set Svanholm: Unknown Lieder Recitals 1949-1952, utgiven 2012
av Immortal Performances i Kanada, med introduktionstexter av
Daniele D. Godor och Stefan Johansson. Det finns också många
fina inspelningar som man kan höra på Youtube.
^ Den första stora Wagnerrollen: Lohengrin. Kungliga Teatern Stockholm, 1939.
SPEGELN
”
han blev snart erkänd som en av tidens främsta Wagnertenorer
25
SPEGELN
Musiker, folkbildare
och humanist
Werner Wolf Glaser
FOTO: MAJA RAMSTEN
Werner Wolf Glaser 31 år gammal, 1944.
Av Per-Olov Sahl
26
Det är svårt att skildra en vän. Att sätta ord
till en människa. Detta gäller i högsta grad
Werner. Känslor i hjärta och minne finner
sig ofta i kamp mellan det rationella och
irrationella. Det är också musik. Det är
också Werner.
MIN FÖRSTA KONTAKT med Werner Wolf Glaser skedde på
våren 1979. Efter att ha fått en tjänst i sinfoniettan gjorde
jag min första solokonsert i bibliotekets hörsal, där fanns
Werner och hans hustru. Det var vid den tiden jag första
gången blev bjuden hem till Glasers på te.
Det var den äldste sonen Jo-Svend jag först stiftade bekantskap med. Han kom till Eksjö 1974, då jag själv var i
färd med att lämna staden. Jo-Svend kom till tjänsten som
bibliotekschef, med uppgift att också leda stadens kulturverksamhet. Han skulle också ta över min plats som flöjtist
i den lokala blåsorkestern i Eksjö.
REDAN UNDER SIN BARNDOM träffade Werner kvinnan som
skulle komma att bli hans livsledsagarinna i livet. Renée var
sju år äldre än Werner och var som barn engagerad som barnvakt till honom hemma i Köln. Efter gymnasietiden började
FOTO: ERNST BLOM
SPEGELN
^ Familjen Glasers första bostad var högst upp i Sundinska huset. Möbler till familjen samlades in i Västerås. Här ser vi dem vid inflyttningen 1944. Vännen Ingrid Andrén står längst till vänster, intill henne står Werner och hustrun Renée är bakom dem på flaket.
Renée studera medicin i Bonn, hon ville bli läkare, vilket
dock den mörka utvecklingen i Tyskland satte stopp för.
Renée beskrivs av sin omgivning som det stora stödet till
Werner. Hennes egen begåvning fick, i den tid hon levde,
tyvärr inte en rättvis chans att blomma.
SOM UNG STUDENT I KÖLN var Werner känd för sin begåvning och studieflit. Han fick hoppa över två år i gymnasiet
trots att han samtidigt bedrev intensiva piano- och musikstudier. Mamman Julie var konsertpianist samt pianopedagog, så det föll sig naturligt att Werner fick ägna sig åt
musikstudier tidigt i livet. Pappa Viktor var journalist, i
grunden en radikal socialdemokrat, som vid något tillfälle
fick sitta i fängelse för sina åsikter. I denna uppväxtmiljö
danades Werner.
WERNER FICK REDAN SOM 18ÅRING en tjänst som repetitör
och dirigent vid operan i Chemnitz i Tyskland.1932 hade de
antisemitiska krafterna tagit över och Werner slängdes ut
från operan.
För att komma undan sökte Werner tjänst i Frankrike som
informator. Då ändrade Werner sitt födelseår från 1913 till
1910. Anledningen var att han ville vara myndig när han
lämnade Tyskland.
WERNER OCH RENÉE stannade ett år i Frankrike. Med goda
vänners hjälp lyckades de därefter flytta till Köpenhamn i
april 1934. Staden var vid denna tid en av Europas kulturella storstäder. Här trivdes paret Glaser, Werner deltog i det
stora kulturlivet, fick tjänst som lärare vid Fredriksbergs
musikkonservatorium, han var även en av dem som grundade Lyngby musikskola. Flera artiklar, uppsatser och forskning härstammar från denna tid. Det tyska skräckväldet
kom närmare och Danmark var inte längre en idyll. Från
radhuset i Köpenhamn gick flykten till Sverige med hjälp av
en fiskebåt. Sonen Per-Ivars flykt till Sverige, ett år gammal,
blev i högsta grad dramatisk. Han blev skickad i en boklåda
till Malmö, beskriven som krukgods. Fiskebåten som förde
över övriga familjen vågade inte chansa med eventuella
skrikande barn.
>>>
27
FOTO: FORSÉN, VÄSTERÅS
SPEGELN
^ En undervisningsgrupp med fyra barn under en lektion i februari 1953. Lektionen hölls i Glasers hem på Floragatan 26 i Västerås.
TILL EN BÖRJAN bodde de hos några danska vänner utanför
Ronneby. Werner fick efter ett par månader erbjudande om
en tjänst i Västerås, där man ville ha hjälp med att bygga
upp en musikskola. Deras första bostad var i en 1,5 rummare högst upp i Sundinska huset.
Werner arbetade flitigt, han samlade musiker, orkestrar,
elever och lärare. Vid krigets slut 1945 var familjens avsikt
att återvända till Köpenhamn och sitt radhus. En jättelik avskedskonsert hölls i Västerås där Werner på kort tid vunnit
stor popularitet och beundran. Avskedskonserten ägde rum i
gamla idrottshallen vid Kopparbergsvägen. Werner dirigerade en jätteorkester. Väl tillbaka i Köpenhamn kändes kanske sorgen för stor efter krigets alla härjningar. Sanningen
kring förintelsen låg som en dimma över Europa. Själva
hade paret förlorat de flesta av sina släktingar och vänner.
28
Familjen återvände till Västerås redan efter tre månader i
Köpenhamn.
VID DENNA TID hade han fått igång musikskolan i Västerås.
Den modell för undervisning i grupp som han skapade kom
att kallas "Västeråsmodellen". Den blev en förebild för
många musikskolor i landet. Vid sidan av sin tjänst som studierektor ledde Werner sommarkurser i Alingsås. Han var
dirigent för Södra Västmanlands orkesterförbund mellan
1944 och 1959. Werner var också ett stort stöd till sommarakademierna i Västerås 1993. Utan tvekan var Werner en av
vårt lands stora folkbildare, som humanist ofta betraktad
som den främsta! Han läste obehindrat på sex språk, han
skrev, komponerade och lyssnade. Han slutförde allt som
han föresatt sig.
SPEGELN
FOTO: OKÄND.
”
Utan tvekan är Werner en av
vårt lands stora folkbildare, som humanist
är han ofta betraktad som den främsta
KERSTI BERGOLD VAR KULTURREDAKTÖR på VLT. Hon berättar att Werner började medarbeta i VLT två dagar efter
det att han anlänt till Västerås. Han reagerade på en insändare och i februari 1944 publicerade han ett genmäle på
danska. "Om vi alle gör det gode och fremmer det lyse, bliver det mörkes leverum mindre och mindre". Tre dagar senare återkom han med en dikt. Med tiden blev han tidningens
ledande musikkritiker. Efter konserterna kom Werner upp på
redaktionen och skrev sina recensioner, men han lämnade aldrig ifrån sig dem förrän Renée granskat och godkänt.
PIANISTEN JAN BÜLOW, är en känd tolkare av Werners
musik. Jan berättar att han träffade Werner för första
gången någon gång på 1950-talet, sedan inledde han kompositionsstudier för Werner under 1970-talet.
”Werner experimenterande en gång med tolvtonsteknik,
men berättade vid ett tillfälle hemma hos mig och Barbro att
han tröttnade på denna alltför torra akademiska stil. En
gång var han så trött på detta att han hällde ett kar med
pepparkorn över ett notpapper, markerade var pepparn
landat och skickade detta till en förläggare. Till hans häpnad
fick han beröm för verket i uttryck som att han skulle ha
"fullföljt en strävan hos Schönberg" Werner satte därefter
definitivt ingen tilltro till denna musikaliska konstart.
MONIKA OCH TOMAS TRANSTRÖMER kom till Västerås
1965. Tomas, entusiastisk amatörpianist, var en livlig besökare vid det stora konsertutbud som blomstrade i staden.
Ganska snart blev de inbjudna till paret Glaser och det blev
många middagar under de kommande åren. Tomas och Werner hade mycket gemensamt och de var intresserade av varandras arbeten. Tomas uppskattade verkligen Werners
kompositioner och tyckte att han förtjänade mer uppmärksamhet än vad han fick i Sverige.
WERNER VAR MYCKET UPPSKATTAD av västeråsarna. Hans
sista decennium var kantat av hyllningar. Hans starka personlighet och utstrålning talade för sig själv. Västeråsarna
ville ge Werner en guldkant i tillvaron. I synnerhet när han
blev änkling. Landshövding Jan Rydh ordnade med festligheter på slottet. Kulturdirektör Tapio Hovebro bidrog med
kulturmedel och när Mats Svegfors bildade Västmanlandsakademien blev Werner en självklar medlem.
WERNER WOLF GLASER
Werner Wolf Glaser föddes i Köln 1913 och dog i Västerås 2006.
Han började sin musikerbana i Köln, med studier i piano, dirigering och komposition. Vid universitetet i Bonn studerade han
konsthistoria, vid universitetet i Berlin psykologi och filosofi. Han
studerade komposition för Paul Hindemith. Glasers produktion
är stor; 13 symfonier, 15-tal konserter, fem operor, två baletter,
mängder av kammarmusik, sånger samt verk för soloinstrument.
Werner Wolf Glaser och hans hustru Renée fick fyra barn tillsammans. Den äldste, Jo-Svend, föddes i Danmark 1936. Etienne,
född 1937, är en av vårt lands bästa skådespelare och regissör.
Per-Ivar född 1942, är grafiker och verkar ha ärvt sin pappas
positiva utstrålning. Dottern Juliette föddes år 1958. Tragiskt
nog blev hon inte mer än nio år. En händelse som Renée och
Werner aldrig riktigt hämtade sig ifrån. Werners dotter Cecilia
föddes 1966 utanför paret Renée-Werner. Cecilia har ärvt
musiken och är en duktig och lyrisk cellist som i dag tjänstgör
i Kungliga Filharmoniska Orkestern.
29
SPEGELN
Jazzens eldsjälar
Av Ann Lystedt Foto: Gunnar Holmberg
30
SPEGELN
Den som vill följa jazzhistoriens väg bör
ta rygg på eldsjälarna. Musikälskarna,
som envetet och ofta utan egen
ekonomisk vinning arrangerat, bokat,
marknadsfört, problemlöst, roddat och
presenterat. År efter år. Entusiaster
inom Jazzens vänner, Village, Smalls,
Nya perspektiv och Jazzens museum
har bjudit publiken på många musikupplevelser i Västerås med omnejd.
UTAN KÄRLEKEN TILL JAZZMUSIKEN och otaliga ideella timmar hade det aldrig gått. Och ibland har det väl inte gått så
bra heller, nöjestrender skiftar och den ekonomiska verkligheten har varit tuff.
Musikrestaurangen Village är ett intressant exempel. Föreningen Musik med mera, som drev Village, gick i konkurs
2006. Gruppen Village vänner, med Rolf Söderman i spetsen,
fick då behålla namnet Village och ordnade konserter i grannlokalen Intiman. Konsertarrangören Björn Carlsson tog över
restaurangen och Village-lokalen, ett musikens hus som fick
namnet Sigurdsgatan 25, med blandat utbud.
VILLAGE HADE STARTAT i september 1986, i en rustad mekanisk verkstad på Sigurdsområdet. Förre kulturministern Bengt
Göransson stod för den invigande trumvirveln och Claes Jansson sjöng, som så många gånger senare. Det meriterade husbandet rymde Bobo Stenson, Rune Carlsson, Palle Danielsson
och Lasse Färnlöf, och många yngre musiker fick chansen att
jamma.
Upphovsmannen var läraren och musikern Hasse Ekman,
som senare drog igång musik- och teaterklubben Smalls, med
artister som EST (Esbjörn Svensson trio) och Monica och
Carl-Axel Dominique. Konceptet för framgång – om än svårnådd– var en kombination av ”bra musik, trivsamma lokaler,
god mat och en närhet mellan publik och artister”. Hasse ser
idag ingen jazzscen i Västerås värd namnet; Village lämnade
ett tomrum.
< Första konserten på Village med från vänster Staffan Abeleen,
Claes Janson, Lars Färnlöf, Rune Carlsson (delvis skymd) och
Nisse Sandström.
Lilla bilden: Museibossen och klarinettisten Rolf Carvenius och
hans Tuxedo Jazzband sätter punkt för säsongen 2013 på
Jazzens Museum med nytt publikrekord på över 500 personer.
>>>
31
SPEGELN
The e
Villag
Band
JAZZMUSIKEN KOMMER JU FRÅN BLUESEN, den är skitig och
utvecklas hela tiden. Village var det enda livestället i Västerås
och fungerade som incitament för så många andra, som ville
höra och spela annat än dansbandsmusik, det fanns en konstnärligt hög nivå.
Pedagogen Annika Lind, som också fanns med i början,
minns Village-andan:
Många anmälde sig frivilligt. Vi hade sju man i köket,
13 i serveringen, fyra i baren, tre i garderoben, ljud och ljus…
Endast kocken var anställd.
För många var det ett sätt att träffas. Och under de åren
föddes ett 50-tal tvättäkta ”Villagebarn”! Men konkurrensen
hårdnade, sättet att lyssna på musik förändrades med nya generationer och nya influenser.
Saker har lika stor rätt att uppstå som att dö, säger Annika
Lind. Det hade sin tid.
DEN MER TRADITIONELLA, lättsmälta jazzmusiken har haft
två västmanländska huvudscener: Jazzens museum i Strömsholm och Jazzens Vänner i Västerås konserthus.
Nyligen blåste smokingklädde Rolf Carvenius med sitt
Tuxedo Jazz Band den sista klarinettonen som arrangör vid
Jazzens museum. Under femton år har han drivit museet,
konsertverksamheten och restaurangen Royal Garden.
32
^ The Village Band. "Världens bästa husband" med
från vänster Bobo Stenson, Joakim Milder, Rune
Carlsson, Jan Allan, gästsångerskan Lena Willemark,
Palle Danielsson och Göran Klinghagen.
De första åren var tuffa, men gästerna strömmade till och
Carvenius har räknat in en publik på omkring 15 000
personer varje sommar,
Han vill nu lämna över till en ny entreprenör för att få tid
till eget musicerande och konferenciersuppdrag på Nalen.
Claes Tillander, den idogt entusiastiske ordföranden för Jazzens Vänner, som bland annat arrangerat det årliga Festijzz
sedan 1993, trivs gott som arrangör, men anser inte att Västerås publikmässigt är en jazzstad.
Den stora publiken kommer inte även om vi ordnar högklassig musik, bara om det är beprövade band de känner till.
Det är inte musiken som är problemet – utan att musikerna
är för okända.
VÄSTMANLAND RYMMER INTE BARA ett helt band av uthålliga
jazzarrangörer, här har ju också flera internationellt uppburna
musiker fostrats och fått utrymme att utvecklas.
SPEGELN
Bland de tongivande namnen fanns inte bara Lars Färnlöf och
Bobo Stenson, senare kom Esbjörn Svensson, Magnus
Öström, Magnus Lindgren och Jonas Östholm – alla hedrade
med Västerås stads Lars Färnlöf-pris.
Västerås ungdomsstorband, med Kulturskolan som bas,
har vunnit en rad fina priser. Och saxofonisten Ida Karlsson,
med bakgrund i Haraker, har också rönt stor uppskattning.
Men hur fångar man en ny publik? Fortfarande håller nog
konceptet med scener där man både kan lyssna på musik, äta
och dricka.
Men de yngre är lättfotade, bestämmer sig i sista stund,
kollar på Facebook vilka som ska gå, påpekar Annika Lind.
Jazzfotografen Gunnar Holmberg håller med:
– Ungdomar vill inte sitta uppradade i bänkar mellan klockan
19 och 21, vill man få en yngre jazzpublik måste man möta
dem i lokaler de är vana vid.
Magndugsren
Lin
Esbjörn
Svensson
DEN STORA PUBLIKMASSAN bär fortfarande en hög medelålder,
ett faktum som består trots att musikerna på scen ofta är unga.
Ja, det har aldrig funnits så många unga bra musiker som
idag, anser Gunnar Holmberg. Han är en av landets främsta
jazzfotografer, och har inventerat det mesta från både förr
och nu genom sin jazzsajt Digjazz.se – och även dekorerat
Villages väggar med sitt svartvita porträttgalleri av jazzens
stora namn.
Arvet från trumpetaren Lars Färnlöf lever vidare genom
sonen Jonas, som arrangerar sommarkonserter vid Färnlöfs
gård i Apalby, ”I Lasses kvarter” med olika musikgenrer –
och mat.
OCH PÅ DEN EXPERIMENTELLA KANTEN fortsätter Nya
Perspektiv, en ideell musikförening som startades 1999 av
Lennart Nilsson, även en av Villages tidiga entusiaster och
programmakare. Han ordnade också festivalerna ”Perspectives”. Syftet har varit att presentera ”nutida improvisationsmusik, konstmusik och andra närliggande kreativa uttryck”.
Tomas Nygren leder verksamheten idag, och betonar att även
om föreningen är medlem i Svensk Jazz ligger tyngdpunkten
på samtida musik i allmänhet.
Sommaren 2013 höll Nya Perspektiv en workshop vid Norbergfestivalen och under hösten ordnas program i Culturen
och stadsbiblioteket. Särskilt unga musiker erbjuds en scen,
och biljettpriserna hålls låga.
Även om jazzen som den lät före 1950 har en trogen publik
krävs det sannolikt just en ny generation arrangörer för att på
nytt ge Västerås en intressant och välbesökt klubbscen för jazz.
> En glad kväll på Village med Charlie Norman, Lennie Norman
och Lars Färnlöf. Charlie Norman blev ju sedan också en av de
stora publikfavoriterna på Jazzens Museum och förärades efter
sin bortgång en speciell Charlie Normandag.
e
Charrlim
No an
Lennie
Norman
Lasse
Färnlöf
33
SPEGELN
FOTO: TOMAS GUSTAVSSON
Landskapet sjunger
Av Bertil Olsson
Varje landskap är ett poetiskt landskap. I varje trakt finns människor som i konstnärlig
form vill gestalta sina livserfarenheter, i ord, i bild, i musik. Varje landskap har sin
poesi – Västmanland, likaväl som Bergslagsområdet.
MINA MÖTEN MED MUSIKANTER har varit många. Några
minnesbilder från 1970 och 80 talet:
Trubaduren Evert Norström som ännu vid 85 års ålder
sjöng med kraftfull stämma och stampade takten så att huset
skakade. En visa handlade om hur han körde kol till valsverket i Skinnskatteberg; det var före storstrejken 1909, då järnhanteringen på orten upphörde. Hans Skinnsbergsvisa var på
känt manér en omarbetad variant av en annan sång, av dalslänningen Lars Bondeman; nu helt ny melodi, delvis ny text.
Att byta ut Skinnsberg mot Sandviken var en självklarhet, om
han kom till den orten.
ANNA LARSSON PÅ HEMMET som i ungdomen var verksam i
Frälsningsarmén. I det mörknande 30-talet startade hon den
syndikalistiska sånggruppen Röda Ringen som sjöng fredssånger. Med sin grupp reste hon runt i mellansverige och
framträdde på möten och danstillställningar. Sin pärlemorprydda gitarr använde hon fortfarande vid inspelningstillfället.
SNICKAREN GÖSTA FRÅN UGGELFORS som vid hög ålder letade fram kupletter från revyns glanstid i Riddarhyttan på 20talet. Och som började skriva nya visor ihop med den fine
dragspelaren Eric Önander; denne stod för tonsättningarna.
Två musikanter som efter många slitsamma år i byggsvängen
lärde känna varandra och började samarbeta. Och ljuv musik
uppstod.
DEN GAMLE GRUVARBETAREN vid mausoléet – själv uppväxt
i närheten, sjungande ”Elin och herremannen”. I visan stod
Elin emot hans invit. Detta gick inte för sig i äldre tid, då ortens bruksherre ansåg sig ha fri tillgång till brukets kvinnor.
Sångaren var tårögd när han sjöng. Hans hustru råkade heta
Elin.
> Gruvarbetarhustrun Anna Larsson från Grimsö/
Riddarhyttan minns 30-talets fredssånger.
>>>
34
FOTO:TAGE BERGGREN
SPEGELN
35
FOTO: SEPPO REMES
SPEGELN
BERTIL OLSSON
Till folkhögskolan i Skinnskatteberg kom jag 1972,
inpendlande från Säter. I bagaget fanns en gitarr,
en blockflöjt, en spelmansfiol, en gammal trumpet. Där fanns också minnen, från en musikalisk
hemmiljö på Ornö i Södertörns skärgård, från
varitéer och körer och orkestrar i Uppsala, från
visturnéer och radiojobb, från musikresor i
England och Tanzania. På hösten höll jag i en
viscirkel med pensionärer och inledde en visinventering, som på sikt gav upphov till visböcker, CDskivor och ett otal visträffar.
Med stöd från bland annat Västmanlandsmusiken bedriver jag sedan många år tillbaka
programverksamhet i länet med omnejd.
”Jag känner djup tacksamhet mot alla de människor som bistått mig med visor och låtar
och goda historier. När jag rör mig längs vägarna kan jag höra landskapet sjunga”
FRÅN ALLA KÖRSTÄMMOR och elektronmusikfestivaler finns
många härliga minnen:
Körstämma, efter en stor veckokurs på folkhögskolan: en
månghövdad vitklädd skara körsångare på stora herrgårdsscenen med ett Theodorakis-program. Insjön i bakgrunden,
klarblå himmel, kanske tiotusen åhörare på gröna ängen, i en
inramning av lummiga lundar där solvinden vandrade genom
lövverket. Magiskt! Oförglömligt!
Där fanns Ingvar Carlsson från Möklinta, Uno Gill från Gisslarbo/Västerås och Herbert Andersson från Medåker. Bland
deltagarna på våra fiolkurser märktes bland andra en ung Carina Normansson från Sala, nu en känd musikprofil, och Ulf
Svansbo från Kolsva som startat Svansbo Spelmän. Carina
har en bred kunskap om den låtskatt som bevarats i SalaMöklinta trakten. Ulf har gjort djupdykningar i det rika material som samlats in av Ellen Lagergren i Uttersberg.
PÅ SKINNSKATTEBERGS FOLKHÖGSKOLA fanns på 1970-talet
ett brett musikprogram på kortkurssidan, med rubriker som
Barnvisor, lekar och danser, Musik från jordens alla hörn,
Folkmusik från Västmanland. Lokalt och globalt i allsköns
blandning. 1980 startade en ettårig folkhögskolekurs med
musiksociologisk inriktning, rubricerad Från vallåt till arbetarspel – folkens musik, sånger och danser. Och året därefter
fördes diskussioner, som föregick lanserandet av Skinnskattebergs stora körstämma 1982 där regionalt färgade körverkstäder och visstugor kom att ingå i programmet.
DE TEXTER SOM SAMLATS IN genom åren är av mångskiftande karaktär, från höglitterära alster till dängor och tillfällighetsdikter. Här finns bilder från arbetslivet – järn och skog,
liksom från vardags- och samhällsliv. Här finns naturlyrik.
Här finns underlag som gör det möjligt att sätta samman
sång- och musikprogram med viss lokal framtoning, allt efter
ort och sammanhang. Här finns möjlighet att göra ”klingande autoguider” för bilister, som färdas utmed landskapets
stora dalgångar: längs Hedströmmen, Kolbäcksån, Svartån.
Jag känner djup tacksamhet mot alla de människor som bistått mig med visor och låtar och goda historier. När jag rör
mig längs vägarna kan jag höra landskapet sjunga.
VID EN MINNESVÄRD LÅTKURS lät äldre västmanländska spelmän bjuda på smakprov ur sina repertoarer.
36
SPEGELN
A N D R A M U S I K A N T I S K A VÄ S T M A N L Ä N N I N G A R J A G M ÖT T:
dansanta Svea Jansson i Fagersta med Bergslagsleken, musikerklanen Lindström i Fagersta-Leksand, Brieses familjeorkester från
Riddarhyttan, Lars-Erik Lärnemark och Kristin Kalmelid som samlat visor i Norberg, lekaren och läkaren Olle Westin i Karbenning,
Gösta Kropps dragspelsgäng i Hallstahammar, poeten-durspelaren Per Helge i Västerbykil, Hellstrands i Västerfärnebo, Sven-Olov
Borlund i Tillberga som tonsatt texter av västeråsaren Josef Sedell, multiinstrumentalisten Anders Larsson på Länsteatern,
dragspelaren Gottmar Trogen från Blötberget och Västerås, låtsamlaren Gunnar Fransson i Köping, Torvald och Kristina Larsson som
samlat in sång- och danslekar, klarinettisten Stig Hartman i Bångbro vars låtspelande pappa grovsmeden skolade om sig till
klensmed vid 86 års ålder. Och entusiastiska konsertarrangörer som El-Ulla Jansson... Och barnkulturarbetare som Majja Neverland,
Pia Carlsson, Håkan Fernqvist... Och visor efter bondmoran Rut Andersson i Bovallen, och Julia Nyberg i Skultuna, och Einar Molin
från Guttsta, och polsketrallar efter Norrgårds-Edit i Vittinge...
Många nämnda men ingen glömd.
< Bruksarbetaren och trubaduren Evert Norström i
Skinnskatteberg.
DET FINNS MER:
Västmanlands Spelmansförbund har gett ut noter, LP-skivor,
kassetter och en CD med musik från Västmanland. På hemsidan
kan man också läsa mer om folkmusik och spelmän från länet.
www.vsf.u.se
Olsson, Bertil med vänner, Bergslagens ansikten. CD utgiven
2006, Mariana.
Svenska ungdomsringen för bygdekultur, Västmanlands
distrikt, sammanställt av Kolorum. Hopp lustigt. Västmanland
i dans och visa, Köping 1983.
FOTO: PERÅKE PERSSON
Skinnskattebergs folkhögskolas skriftserie 1982, I Bergslagens
famn. Sånger, dikter, låtar från Skinnskatteberg, Riddarhyttan
Baggbron, Uttersberg, Hed, Färna.
Bergslagssånger från rimsmedja och spelhus. Olsson, Bertil,
red., Förlaget Grufvan, Riddarhyttan 1994. ISBN: 91-86538-16-0
37
Tre glada och håriga punkare: Per Granberg,
Leif Ekring och Johnny Smedberg, Charta 77.
38
SPEGELN
- Do It Yourself
Av Julia Bentling Foto: Peter Gustafsson
Säg "Köping" till en punkare och hen kommer garanterat att associera till Charta 77,
Smedjan och Birdnest – resultatet av ett gäng eldsjälars arbete under decennier.
Det inom punkkretsar välkända uttrycket D.I.Y. – Do It Yourself – genomsyrar hela
berättelsen om punken i Köping.
UPPSALA HÖSTEN 1991. I köket står en pank 17-åring och
säger till sin mor:
– Jag måste få åka till Köping.
Mamman undrar varför i all världen man måste åka till
Köping?
– Det är Totalgalan. Alla band spelar och alla ska dit.
Jag fick både tillåtelse och sponsring och kunde bege mig,
tillsammans med en drös andra entusiastiska punkare, till
Totalgalan i Köping. Men hur kom det sig att en liten västmanländsk industriort blev svensk punks residensstad?
KÖPING 1980. Köpings kulturliv mullrar. Kulturforum har
varit igång några år men det finns behov av en förening för
tuffare musik. Kollektiv Z startas och senare drar Stadskultstudion igång i Smedjan, där man ordnar konserter, konstutställningar och mycket annat. Allt under devisen "Du
platsar".
KOLLEKTIV Z drevs av Per Granberg, hans bror Johan och ett
tiotal andra engagerade vänner. De arrangerade punkgalor
på Hagagården och fick även kontakt med P3-programmet
Ny Våg, som sände live från en konsert i Folkets Park. Pers
band N.O.S. och Johans band Zynhtslakt delade utrymme
på en singel som gavs ut på det egna bolaget Commando Z,
som sedan blev Birdskit för att i slutet av 80-talet ta namnet
Birdnest.
> Charta 77 på Café Mullvaden, en källarlokal i Köpings centrum
som tidigare varit porrklubb. Per får här sånghjälp av tvillingbrodern Johan (fd Zynthslakt).
>>>
39
SPEGELN
^ Charta 77 spelar på CH – Centralhotellet i Köping. Året är troligen 1988.
EFTER DE TIDIGA ÅTTIOTALSBANDEN bildade Per Charta 77
tillsammans med gitarristen Johnny Smedberg. Trummisen
Martin Nordberg hoppade på tåget och sättningen var klar
för bandet som skulle bli ett av Sveriges mest långlivade
punkband.
PER OCH JOHAN GRANBERG VÄXTE UPP I KÖPING och fick
tidigt upp ögonen för musiken. Pappa spelade jazz vid sidan
av sitt arkitektjobb, men "det var inte som att vi satt och
sjöng tillsammans på jularna eller så" säger Per. Hur hela
musikintresset, bandbildandet och alltihop började är inte
helt enkelt att bena ut.
– Det är svårt att säga var något slutade och något annat tog
vid, men vi var ett gäng kreativa själar som stannade i Köping och startade föreningar, byggde lokaler och arrangerade spelningar. Det var inte något särskilt med Köping som
gjorde staden till "punkstad", hade vi bott i Arboga hade
samma sak skett där, säger Per Granberg.
NÅGOT STÖRRE BEHOV AV POLITISKT STÖD FANNS INTE,
utan de såg till att få tag på de lokaler och prylar som behövdes genom vänner och bekanta.
– Är man några stycken som vill göra något så är det bara
att göra det, säger Per.
"Eldsjäl" är ett epitet som Per ofta fått, men sitt eget engagemang är något han tonar ner. Dock var det säkert till stor
hjälp att ha uppmuntran hemifrån.
– Det var aldrig någon som sa att det vi gjorde var bortkastad tid, berättar han.
40
DE TIDIGA ÅREN PÅ BIRDNEST handlade mest om att ge ut
egna och kompisars skivor. Innan det satte fart ordentligt
bestod skivbolaget av några lådor med plattor under sängen,
som såldes varhelst man kom åt. Men med 90-talspunken
kom ett rejält uppsving.
– Det började med att radion spelade De Lyckliga Kompisarnas hit "Ishockeyfrisyr", berättar Granberg.
Sedan var bollen i rullning och alla de stora svenska punkbanden turnerade flitigt under nästan hela 90-talet.
PUNKEN SPRED SIG och vid sidan av att banden spelade –
ofta tillsammans i kombinerade turnéer – hade man hjälp av
TV-avregleringen. På nystartade ZTV visades punkvideos,
band intervjuades och fick en större spridning än vad man
kunnat ana. Våren 1994 låg Birdnest-signade Dia Psalmas
debutalbum Gryningstid åtta på albumlistan.
UNDER BÖRJAN AV 90TALET arrangerade Birdnest tillsammans med Beat Butchers punkgalan Totalgalan i bland annat
Stockholm, Göteborg och Köping med band som Strebers,
The Past och givetvis Charta 77. Då alla medverkande band
turnerade och affischerade över hela landet blev uppslutningen till den första Totalgalan över förväntan och det var
fullpackat på Kolingsborg i Stockholm långfredagen 1991.
Totalgalan i Köping, hösten samma år, genererade punksamlingen "Även Vackra Fåglar Skiter" – idag en riktig punkklassiker.
SPEGELN
ÅREN GÅR OCH ALLT FÄRRE KÖPER SKIVOR. Många kopierar
av varandra, fysiska skivor blir sällsynta och det påverkar
givetvis Birdnest.
– Vi hamnade i en situation där jag blev tvungen att avskeda
alla anställda för att inte gå i konkurs, berättar Granberg.
Lokalen som fungerat som kontor och lager stod nästintill
oanvänd och funderingarna började kring vad man kunde
göra med den. Valet föll på pub och konsertlokal – Ögir var
född.
NÄR BIRDNEST FYLLDE 30 ÅR förra året ordnades ett stort
kalas i Ögirs bryggerilokal där flera av banden som legat på
bolaget uppträdde. Många gjorde bejublade och efterlängtade återföreningsgig. Under åren som gått har de flesta
stora svenska punkbanden legat på Birdnest, åtminstone
under en del av sin karriär. Nu går bolaget lite på sparlåga,
men så gott som alla gamla plattor finns tillgängliga på digitala kanaler som Spotify. Senaste släppet är Arbogabaserade
The Hawkins, och arbetet med musiken är inget Per Granberg vill tappa, även om annat tar mer tid just nu. På Ögir
är det full fart; konserter, mat och egenbryggt öl lockar dit
gästerna.
IFALL PUNKEN någonsin kommer att bli lika stor som den
varit vet ingen, men sannolikheten är liten. Den kommer
dock alltid att finnas i hjärtat på Per Granberg och många
av de som var med från starten. Men nästa residensstad för
punken – den kommer att uppstå där det finns folk som i
Köping; envisa, engagerade eldsjälar som vågar och vill.
NÅGRA AV PUNKBANDEN
I VÄSTMANLAND
KÖPING
BMH
Catch 22
Disgust
Charta 77
Dr Krall
LN Betrix
Nasty Native
N.O.S
V.O.P.P.
The Wall
Zest
Zynthslakt
KÖPING/MUNKTORP
Emergency
The Past
KOLSVA/KÖPING
Kent Impotent
KOLSVA
Extaz
Abjecs
Hertz
The Redlös
The Protectors
Pink Panthers
VÄSTERÅS
T.S.T
Stick & Brinn
Scandal
HALLSTAHAMMAR
FKM
FAGERSTA
Cruel Maniax
Bruket
R.I.F.
Happy Farm
SKINNSKATTEBERG
No Fun At All
Mental Härdsmälta
NORBERG
Crude SS
Ugly Squaw
ARBOGA
Passage 4
< J Hex & the Scarecrow: Jörgen Thörngren, Peter Järling,
Johan Granberg, Katarina Johansson och Zeke Ekholm.
(De var inte ett punkband, mera "indierock")
DET FINNS MER:
www.stadskult.rinkab.se
www.punktjafs.com
www.facebook.com/pages/Charta-77/147254062010318
Bok:
Encyclopedia of Swedish Punk 1977-1987
av Peter Jandreus
41
FOTO: LARS HÖGLUND, VLT
SPEGELN
Nutida Musik
och kampen om nya rum
Av Johan Redin
I skuggan av det kalla kriget, i en strid ström av små sociala explosioner växte begreppet
om ”ungdomsrörelsen” fram under 1960-talet. Inledningsvis med rockens intåg i folkhemmet under slutet av 50-talet, med skinnjackan, brylkrämen eller den korta kjolen, för
att nå en höjdpunkt i studentupploppen i Paris maj ’68, en protest som skulle tända en
hel generation att alltmer demonstrativt visa sitt missnöje med västvärldens ohållbara
idéer.
DET ÄR MED EFTERKRIGSGENERATIONEN, fyrtiotalisterna,
som den alternativa kulturen växte fram. Mellan rocken och
proggen, mellan Elvis och Victor Jara så att säga, råder naturligtvis enorma skillnader. Men de förenas under fenomenet
”ungdomsrörelse”, ett ord som idag helt har tappat sin udd, i
protesten mot föräldragenerationens ideal men också i en
längtan efter andra yttringar, andra språk – andra rum.
SKAPANDET AV EN ALTERNATIV SCEN innebar inte bara att
försöka att etablera ett alternativ till jazzklubben, dansbandens Folkets park eller radiomediets schlagerparader. Det
handlade om att ge unga möjligheter att spela sin egen musik
och att göra saker på egenhand utanför de etablerade institutionerna eller musikproducenternas styrande insyn.
DET HANDLADE BOKSTAVLIGEN OM att erövra nya rum i staden. I bästa Woodstock-anda ordnades utan tillstånd musikfesten på Gärdet i Stockholm under juni 1970, där tusentals
unga samlades kring band som i dag är lika legendariska som
själva händelsen. Gärdesfesten räknas som startskottet för
Sveriges alternativa musikrörelse, en rörelse så omfångsrik att
den vida passerade det som rymdes i ordet ”ungdomsrörelses”
smått pejorativa innebörd.
VÄSTMANLAND var naturligtvis inget undantag. Under två
dagar juni 1974 ordandes regionens egen ”gärdesfest” på
Vallby friluftsmuseum i Västerås. Folk minns den än idag
som en stor händelse, någonting nytt. Tusentals dök upp,
och på scenen stod naturligtvis västeråsproggens hjälte Pugh
Rogefeldt.
DEN GRYENDE MUSIKSCENEN i Västerås hade redan då ett
antal år på nacken, med begynnelse i musikföreningen Nutida
Musik, som i starten 1970 initierades av lokala musikförmågor som Lars Färnlöf och Werner Wolf Glaser, det vill säga
inom jazzen och konstmusiken. Men föreningen togs snart
över av unga förmågor med mer radikala musikaliska och
politiska idéer.
> Ockupationen av Knutsgatan 7, år 1982.
>>>
42
SPEGELN
>>>
43
FOTO: KJELLÅKE JANSSON
SPEGELN
^ Bryggargården 1978. På scenen står Bitvis med, från vänster: Lena Andersson, Ia Nordin, Helena Gustafsson,
Eva Sahlén, Lasse Nordin, Tord Falk, Nils-Paul Nordin och Jan Gustafsson.
ÄVEN HÄR HANDLADE DET OM att erövra nya rum, vilket
bland annat skedde med ockupationen av Bryggargården 19
november 1970. Trots att den bara varade några timmar så
ställs den på listan över Sveriges tidigaste husockupationer,
och kravet – som skulle återkomma gång på gång under de
följande decennierna – var ett ”allaktivitetshus” i stadsrummet, att låta demokratin speglas i mångfalden av verksamheter, inte bara affärer, varuhus och kommers. De av kommunen
föreslagna fritidsgårdana låg ute i förorterna.
AV OCH TILL KUNDE FÖRENINGEN NUTIDA MUSIK använda
Bryggargården för alternativt skapande, fotografi, rock och
folkmusik. Runt mitten av 70-talet blev föreningen mer organiserad och fick kommunalt stöd i form av en konsulenttjänst. Men snart visade sig allt fler signaler på ungdomars
kulturella ideal och intressen var allt annat än homogena.
Många lockades till idrotten, sedan fanns där naturligtvis
också andra starka konkurrenter: flipperspelen, ABBA, disco
och glam.
44
RÖDVIN OCH KAMPSÅNGER var heller ingenting för den
andra vågen av alternativ musikrörelse som skulle växa fram
nu i slutet av 70-talet: punken. Punkarna, som skulle bli allt
fler i början av 80-talet, krävde också en egen scen, inte bara i
alternativ till disco- och popkulturen utan också till den som
skapats av Nutida Musik. Musikföreningen betraktades naturligtvis inte som några fiender, men punkarna hade svårt för
dessa ”hippies och proggare i sina snickarbyxor”.
LÖRDAGEN DEN 3 MAJ 1982 ockuperas en övergiven byggnad
på Knutsgatan 7 i centrala Västerås. Kravet var ett allaktivitetshus och på fasaden fäster man den handtextade banderollen ”Levande musik för ett levande hus”. Dörrar och fönster
barrikaderades, men man förde en dialog med politiker, polis,
grannar och bostadsbolaget Mimer. Att på detta sätt tillgripa
civil olydnad uppskattas naturligtvis inte av stadens makthavare. 25 maj utryms lokalen definitivt. En del av ungdomarna
förs ut i handfängsel av polisen, banderollen slits ner från
fasaden och bara två veckor senare rivs byggnaden helt.
FOTO: LARS HÖGLUND, VLT.
SPEGELN
MEN OCKUPATIONEN VAR INTE FÖRGÄVES. Den 28 maj intar
ett fyrtiotal ungdomar stadshuset i Västerås för att följa kommunfullmäktiges debatt i ärendet. Där beslutas att Bryggargården skall användas för de ändamål som ungdomarna
krävt, samt att kommunen upplåter det så kallade E:18-huset,
ett hus strax intill Folkets park, till användning som replokaler för stadens punk- och rockband.
DET ÄR NU SOM FÖRENINGEN Nutida Musik får ny vital
kraft, med en uppsjö konserter på det som i folkmun nu kallas ”Bryggis”, E:18-huset och ”88:an”, det vill säga Pingstkyrkans lokal uppe vid Oxbacken. Sedan mitten av 80-talet så
ordnades också utomhusfestivaler i Vasaparken, där man
trängdes lika mycket i gräset framför scenen som musikerna i
den lilla vagn som kommunen upplåtit som mobil scen. Punken i Västerås knöt också till sig andra eldsjälar i länet, bröderna Granberg i Köping och den outtröttlige Peter ”Babs”
Ahlqvist i Fagersta.
FOTO: BENGT JANSSON
DEN LILLA MUSIKFÖRENING som startade 1970 växte under
drygt två decennier till en av landets största alternativa musikföreningar, med mer än 2000 medlemmar. Nutida Musik blev
också en central aktör inom det så kallade Kontaktnätet, en
rikstäckande organisation för ideella kulturföreningar, innan
föreningens verksamhet ebbade ut under första hälften av 90talet. Västerås aktiva musikliv skulle ändå bestå, men vid den
här tiden växte också ett nytt rum fram, ett rum som inte behöver ockuperas, ett annat rum som i folkmun snart skulle
kallas ”nätet”.
^ Knutsgatan utryms och
ockupanterna får följa
med till polisstationen.
I förgrunden ”Nalle”
Nandor Hegedüs.
< Musikfesten på Vallby
Friluftsmuseum 1974.
45
SPEGELN
Mimerlaven
- en ”guldgruva” för elektronika
Av Jan Å Johansson
FOTO: JAN Å JOHANSSON
Festivaldöden börjar bli ett begrepp och är väl ett ord som snart finns i Svenska Akademiens
ordlista. I ett övergivet gruvområde i Norberg är detta dock ett okänt begrepp. I år arrangerades elektronmusikfestivalen Norbergfestivalen för fjortonde gången och publiken bara ökar
från år till år. En av dem som var med och initierade det hela är Dag Celsing, numera direktör
för Västmanlandsmusiken. Väsensskilda musikvärldar kan tyckas.
– I Norberg har man ”kokat” järn sedan 1100-talet med
masugnsteknik, norbergarna har alltid haft sin utkomst från
gruvorna och järnet – ända fram till år 1981, berättar Dag
Celsing.
Dag Celsing, 2013.
DAG CELSING är inbiten västeråsare men under tre års tid
bodde han i Norberg, anställd som projektledare för ett industrihistoriskt projekt som gick under namnet Industrihistorisk mötesplats. Projektet startade år 1998 och var ett
led i att man ville satsa på industrisamhällets historia.
46
I SPÄNNARHYTTAN strax utanför tätorten fanns världens
modernaste masugn och hytta men den lades ned 1981 och
Mimerlaven togs ur drift som gruvlave.
– Det var ett trauma för ortsbefolkningen då många blev
arbetslösa. Ja, det var en kollektiv sorg.
Men det fysiska blev kvar, det vill säga Mimerlaven som
genom åren stod som ett spöke för norbergarna, kanske
mest för politikerna. Många ville riva byggnaden. År 1999
var det ABB, som hade rivningsåtagandet av Mimerlaven.
Avtalet mellan kommunen och ABB närmade sig sitt slut
samtidigt som Industrihistorisk mötesplats startade i full skala.
– När avtalet upphörde uppstod en oerhört hetsig debatt,
främst i lokalpressen. Genom Industrihistorisk mötesplats
organiserades visningar för allmänheten upp i det höga tornet.
– Jag ansåg att den eventuella rivningen måste förankras hos
folket och jag såg Mimerlaven som en fantastisk del av land-
FOTO: PEO BENGTSSON
SPEGELN
”
Skulle de kunna övertyga Kraftwerk om detta
kanske de skulle få sin drömbokning
skapet. Jag insåg att den inte fick rivas. Och jag fick stöd i
frågan av Riksantikvarieämbetet och av landshövdingen,
berättar Dag Celsing.
Men det var många norbergare som tyckte att laven bara
skulle kosta pengar och att medel skulle tas från skola och omsorg om den fick vara kvar. ”Det är ju bara en betongkoloss”.
ABB köpte sig i alla fall ur rivningsåtagandet för sex miljoner kronor och den 1 mars 1999 avgjordes saken slutligen
då kommunfullmäktige i Norberg beslutade att ta över ansvaret för Mimerlaven.
– Industrihistorisk mötesplats var finansierat av EU-pengar
och nu sades det att vi måste fylla Mimerlaven med innehåll
men för detta fanns ingen plan.
Teater hade dock spelats där förr och hur lägligt som helst
dök en ung man, Michael Christiansen, från Danmark upp.
Hans mamma var från Norberg och pappan är dansk. Han
hade tillbringat många somrar i Norberg och kände mycket
väl till Mimerlaven. Han jobbade med ljussättning i musikbranschen och hade en enorm drivkraft. Michael föreslog en
festival för elektronisk musik vid Mimerlaven och planeringen
började för att ha premiär sommaren 1999.
Men förberedelsetiden var för kort och den lokala förankringen var för sviktande så festivalen fick ställas in två veckor
före premiären. Det blev för mycket med att ordna toaletter,
vatten och ström. Logistiken hann helt enkelt inte med. Men
det största problemet var nog att vi inte hann förankra det
hela i Norberg. Fröet var i alla fall sått och här fanns ett entreprenörskap och en vision vilket gjorde att festivalen kunde
skrivas in som en del i ansökan till Framtidens kultur.
ÅRET EFTER FICK FESTIVALEN ekonomiskt stöd av danska offentliga musikorganisationer, Framtidens kultur, Västmanlandsmusiken, Norbergs kommun och EU-pengar så i juli år
2000 kunde den första Norbergfestivalen ha premiär.
– Själv kunde jag inte bedöma musiken men jag lät honom
hållas. Kreativa människor måste få vara kreativa i sitt intresse.
Men jag såg ett nytt värde i detta då det i Norberg var och
alltid varit punkrock som gällt. Michael tog med sig mellan
60 och 70 personer och unga norbergare engagerades till den
första festivalen år 2000.
>>>
47
SPEGELN
DAG TROR ATT FESTIVALEN, som nu genomförts för fjortonde
gången, har en stor betydelse för ungdomarna i Norberg.
– En gång om året kommer unga utifrån med grönt hår, vilket betyder oerhört mycket. Det bidrar till att göra världen
större för de unga i Norberg. Och för varje år har större och
i kretsarna väldigt kända artister kommit till Bergslagen vilket i sin tur lockat en allt större publik.
– Festivalen har stöd från Elektromusikstudion i Stockholm.
Därifrån bokas de internationella artisterna vilket gör att det
blir mer spets på festivalen. Nu har den också utvecklats till
en branschmässa med workshops och konstnärliga aktiviteter, berättar Dag Celsing.
Dock vet han att drömbokningen skulle vara den världsberömda gruppen Kraftwerk.
– På festivalen ställer artister på hög nivå upp billigt. De
tycker helt enkelt att det är häftigt med en festival så långt
norr ut bland skogar och sjöar. De är mer eller mindre i
extas över det, skrattar Dag och fortsätter:
– Skulle de kunna övertyga Kraftwerk om detta kanske de
skulle få sin drömbokning, gissar han.
PÅ ÅRETS FESTIVAL, som var större än någonsin, var det 100
bokade akter och hundratals besökare som tältade på området. Dag säger att det är ett subkulturellt möte men att festivalen har fått en hög status i musiksverige.
– Till en början var norbergarna skeptiska – ”man vet väl
hur det är på festivaler med fylla och bråk”. Men festivalen
har fått stor respekt genom åren då det alltid är så städat.
Det går inte att jämföra med Hultsfredsfestivalen eller Peace
and love i Borlänge.
Dag Celsing föreslog festivalen som en mötesplats för
elektronisk musik i Landstingets regionala kulturplan för
Västmanlands län vilket gav resultat.
– Ja, Landstinget prioriterar detta.
VAD ÄR DET DÅ FÖR PUBLIK? Jag får en känsla av att musiken
främst lockar unga högskolestuderande och är långt ifrån
punk?
– Ja, kanske. Bra fråga. Det har jag inte funderat på men det
kanske är så.
Fast det är nog mest kärleken till platsen och musiken som
lockar publiken. Den industriella historiska platsen till tonerna
av experimentell elektronika till mer klassisk klubbmusik
har ingen motsvarighet i landet. Ja, förmodligen inte i hela
världen.
– Festivalen var inte min idé, det var Michael som skapade
den. Men han har gått vidare mot nya mål. Jag har sällan
träffat en sådan skicklig och dynamisk person, säger Dag
Celsing som själv har ett helt annat musikaliskt intresse.
– Jag har spelat klassisk piano i många år, berättar han men
tillägger snabbt att det är på amatörnivå.
48
FOTO SID 4849: PEO BENGTSSON
SPEGELN
Fast det är nog mest kärleken till platsen och musiken som
lockar publiken. Den industriella historiska platsen till
tonerna av experimentell elektronika till mer klassisk
klubbmusik har ingen motsvarighet i landet.
Ja, förmodligen inte i hela världen.
NORBERGFESTIVALEN
Festivalen erbjuder en unik blandning av elektronisk
musik som framförs på gruvområdet invid Mimerlaven i
Norberg. Under tre dagar om året förvandlas området till
en internationell lekplats där besökarna kan uppleva ljud
och ljusinstallationer liksom workshops om ljud och bild.
På 14 år har festivalen växt till att bli en av de viktigaste
återkommande händelserna i skandinavisk elektronika.
Festivalen har en hemsida där det finns uppgifter om
artister, texter om festivalen och området liksom många
fotografier från årets festival.
www.norbergfestival.com
49
SPEGELN
50
SPEGELN
Looptroop Rockers
- en kärleksförklaring
Av Tony Lorenzi Foto Karolina Reit.
Vissa brukar berätta att de minns var de var
när Palme dog. Själv minns jag inte vad jag
gjorde igår. Men jag minns första gången
jag hörde Looptroop Rockers.
JAG VAR PÅ VÄG ner till Skivbörsen i Västerås för att se om de
fått in några nya cd-skivor. Detta var i samma veva som det
haglade solo-plattor från medlemmarna i Wu Tang Clan så
man hoppades alltid lite grann på att det fanns en ny release
vid slutet av Skivbörsens spiraltrapp. När jag bläddrat färdigt
bland skivorna så tog jag alltid en obligatorisk titt i vinylbacken innan jag begav mig hemåt på min damcykel. Om
man sysslar med hip-hop så är det uttalat obligatoriskt att
gilla vinyl men jag fattade aldrig riktigt grejen då. Min bror
Måns hade i vilket fall nämnt en lokal grupp vid namn Loop
Troop som skulle vara riktigt bra på engelska. Så när jag i vinylbacken hittade en 12" vinylskiva av DJ Erase titulerad
Collaboration där Loop Troop medverkade, lossade jag på en
del av mitt studiebidrag.
DEN ÖVERVÄGANDE ANLEDNINGEN till att jag köpte plattan
var i och för sig mest för att etiketten på omslaget var gjort
med graffiti-stil, det var liksom det avgörande. Men när jag
sen lyssnade på låtarna på mina föräldrars Marantz-skivspelare kunde jag inte sluta spela den om och om igen. Jag kan
fortfarande citera Promoes vers utantill och kan fortfarande
imponeras av hur Supreme ligger på beatet i låtens första vers.
Fotografierna i artikeln är tagna vid den utställning om Looptroop
Rockers som gjordes till gruppens 20-årsjubileum. Utställningen
visades på Culturen i Västerås i december 2012.
>>>
51
SPEGELN
”
SEDAN DESS HAR JAG TROGET LYSSNAT på Looptroop Rockers. En avgörande faktor var att de på så många sätt satte ord
på mina egna tankar vilket gjorde mig mer trygg i mina egna
funderingar kring saker. Jag fattade såklart inte det då, då var
det nog mest fett att de rappade om graffiti och att dricka
folköl. Även om jag själv redan hade en samhörighet och
kompiskrets i och med mitt hip-hop intresse så inspirerade
Loop Troop mig till att börja rappa. Det kändes liksom inte
helt lätt att under gymnasietiden och i egenskap av en 17-årig
kille börja rita hästar och skriva dagbok men det coola alternativet/räddningen var som sagt att rita graffiti och skriva
rap-verser.
eller mindre blev arg på dem för att de i intervjun
NÄR MIN SAMBO och tillika mamman till mina barn nu korrekturläser denna text mitt i skrivandet tycker hon prompt att
jag just här ska ta bort ett stycke där jag skriver om ett eget
släpp på ett indie-bolag, min magisterexamen i litteraturvetenskap och mitt frilansande som journalist. Först gör jag det.
Men nu kom det visst med ändå. Oops. Anledningen till att
det kom med ändå är att jag vill tro att jag på något vänster
har Loop Troop att tacka för detta. Detta var även tvunget att
komma med på grund av att de genom sin framgång brutit sig
loss från just den jantelag som vi via oss själva och andra, tilllåter trycka ner våra idéer.
SAMMA JANTELAG som jag här anklagar känns samtidigt
som ett typiskt Västerås-fenomen, så när Loop Troops lokala
förankring och blygsamhet ibland sken igenom var det konstigt nog något som jag kände mig stolt över. Jag minns till exempel en intervju de gjorde med Mats Nileskär i P3 Soul där
Nileskär mer eller mindre blev arg på dem för att de i intervjun var så blygsamma varpå Promoe som grädde på moset
svarade "Förlåt". Jag rös då och ryser fortfarande när de
nämner Västerås, äppellunden, Tip Top, botaniska trädgården, Kristiansborgsbadet, riktnumret 021 och annan lokal
geografi eller ämnen och beteenden som jag förknippar med
min hemstad.
52
Jag minns till exempel en intervju de gjorde
med Mats Nileskär i P3 Soul där Nileskär mer
var så blygsamma varpå Promoe som
grädde på moset svarade ”Förlåt”
SPEGELN
JAG VAR LÅNGT IFRÅN ENSAM om att ägna mig åt hiphop vid
den tiden. Av samma anledning ser jag denna text som ett
slags blödigt försök att förklara vad de betytt för mig och garanterat för resten av hip-hop-västerås men även för resten av
stadens musikscen. Folk har av någon anledning svårt att få
ur sig sådana saker, som om någon skulle göra sig illa av att
ge någon annan beröm. Detta inkluderar inte minst mig själv.
För när jag långt senare fick möjligheten att göra Looptroop
Rockers jubileumsutställning var det en obeskrivligt stor ära
samtidigt som det var svinjobbigt att leverera något till någon
som man sett upp till så mycket. Nu när det gått nästan ett år
sedan utställningen avslutats så har jag fortfarande inte riktigt
förmedlat denna kärleksförklaring till dem utan gör det på
distans som en fegis i och med denna text.
OCH I JUST DENNA TEXT vet jag att jag förväntades skriva
mer om hur gruppen bildades, deras musik och så vidare och
jag ber om ursäkt för att jag driftat från ämnet. Men till dig
som vill veta mer om just detta rekommenderar jag att
Googla gruppens namn, surfa in på deras hemsida och läsa
deras biografi för detta utrymme måste tvunget vara en
homage till en av Sveriges viktigaste musikgrupper.
Tack.
Som fan.
53
SPEGELN
Artist in residence
Av Jan Å Johansson
Besökare på Karlsgatan 2 har under hösten kunnat lyssna till ett annorlunda ljudverk
som spelats på entrétorget. Stad i ljud, en musikalisk komposition med inspelade ljud
vilka skapar klanger som tillsammans bildar en helhet. Ljuden kommer från en tid för
längesedan eller från idag. Kompositören till verket heter Torbjörn Grass.
TORBJÖRN GRASS gick på Musikhögskolan och utbildade
sig i klassisk gitarr samt studerade kontrapunkt. Han kände
en stark lust att komponera sin egen musik men tog aldrig
steget fullt ut för att göra det. Men det ändrades snart
– på repertoaren finns nu både operor och kammarmusik.
INTRESSET FÖR INDUSTRIHISTORIA har mynnat ut i en mer
”abstrakt musikform” eller ljud om man så vill. Just nu är
han aktuell i projektet Artist in residence på Karlsgatan 2 i
Västerås. Syftet med Artist in residence är att samarbetet skall
öka mellan Västmanlands läns museum, Västerås konstmuseum och Västmanlandsmusiken. Men också att stärka den
regionala identiteten på ett nyskapande sätt – och att öppna
för det oväntade. Torbjörn Grass uppgift kan sägas vara att
svara på frågorna:
Kan man tonsätta ett konstverk, en historisk händelse eller
spela på ett museiföremål?
Musiker och tonsättare är vad som står på visitkortet.
Torbjörn Grass, inbiten stockholmare, lockades till Västerås
i början på 1980-talet. Han fick nämligen jobbet som musikchef på Länsteatern.
-Men från början var det för att de behövde en lutinist till en
uppsättning. Och så gjorde kärleken och jobbet så att jag blev
kvar, berättar han.
PÅ TEATERN BLEV DET FLER ARBETSUPPGIFTER och komponerande, vilket så småningom ledde vidare till Sigurdsteatern
där det första musikaliska rummet skapades tillsammans med
scenografen Lisbeth Wahlström på 1990-talet.
-Man kan säga att jag är pappa till ”Det musikaliska rummet”
54
vilken byggde på fantasiinstrument. Det var en dansföreställning som vi åkte utomlands och turnerade med och fick en
massa priser för.
Så småningom sade han upp sig från teatern, efter att ha
varit tjänstledig, och började komponera utom teatern, som
han säger. Bland annat blev det en mässa för Svenska kyrkan
och en opera. Men även stycken för slagverk och kammarmusik.
-Jag har också jobbat mycket med institutioner som exempelvis Avesta Art – bland annat gjorde jag en Martinugnsopera –
ett ljudverk med metalljud. Ett år ställde jag också ut ett ljudverk i Avesta. Dessutom har jag haft ett rum på konstmuseet
med ett ljudverk. Ja, man kan väl säga att jag arbetar gränsöverskridande, konstaterar han.
DÅ LAPPHY TTAN I NORBERG fick utmärkelsen Årets industriminne medverkade han.
-Då satt jag i Mimerlaven och gjorde en kortkonsert på tio
minuter.
På hans CV finns också konsertfredag med barnen, två
konserter på Karlsgatan 2 och i våras gjorde han, tillsammans
med träblåsaren Anders Larsson, ”I vår klanglåda”, vilket
ingår i projektet Artist in residence.
NU ÄR HAN AKTUELL med att ha gjort ett åttakanaligt ljudverk i anslutning till utställningen vasteras.se där man visar
stadsbilder ur museets samling.
-När jag fick förfrågan gick jag igång på idén direkt och min
installation heter Min stad i ljud. Det är en ljudkomposition
på tolv minuter där jag spelat in realistiska ljud, bland annat
SPEGELN
FOTO: JAN GUSTAFSSON
”När jag fick förfrågan
gick jag igång på idén direkt
och min installation heter
Min stad i ljud”
från kyrkklockor i Västerås. Det är ett ljudverk från förr till
våra dagar. Sångare från Mälardalens kammarmusiklinje har
sjungit in korta melodier på orden äta, sova och älska. Det är
ju något som folk alltid gjort, ler han.
Tanken är att publiken skall lyssna på ljudverket och skapa
sina egna bilder. Men han försöker inte hitta på saker själv
och initiera ur ”tomma luften”.
-Nej, jag försöker prata med de olika institutionerna om vad
de har på gång. Utifrån det försöker jag hitta ett gränsöverskridande arbetssätt. Tanken är att jag skall fylla det oväntade
– gå lite längre och bilda kontraster. Museivärlden förknippas
inte med musik och klang men det tillför något. Det är spännande att experimentera fram huruvida man kan göra så eller
inte så, berättar Grass.
INSPIRATIONEN TILL SINA VERK får han från sitt eget arbete.
Nu skall inte det tolkas som något egotrippat utan han får
helt enkelt idéerna från sitt dagliga arbete.
-Men jag tar också avstamp i kulturhistoria vilket jag är
mycket intresserad av, musiken har jag ju gratis. Inom
ramen för Artist in residence uppstår verken ofta genom att
någon frågar vad jag kan göra i ett tomt rum på exempelvis
museet vilket leder till att jag funderar över det tomma rummet eller på museet som sådant. Som tidigare nämnts arbetar han mycket med andra musiker men inte alltid.
-De jag arbetar med känner jag oftast då jag har ett stort
kontaktnät. Men som alltid är det ekonomin som styr och
jag får välja tillfällen då jag samarbetar med någon annan.
Pengarna inom projektet skall gå till offentliga möten och
inte till saker. Allt arbete mynnar ju ut i möten med skattebetalarna.
Hemma lyssnar han helst på jazz och nutida musik men
han säger att det också är skönt då det är tyst eftersom han
har musik som yrke.
-Det har varit roligt och spännande att få arbeta inom ramen
för Artist in residence – att över huvud taget ha fått erbjudandet. Men det har också varit svårt – det känns som om
vi fått uppfinna hjulet, men det är också en del i processen.
Det är alltid spännande med nya arenor.
55
SPEGELN
Dragspel gåva från romer
EFTERLYSNING
Vi vill gärna få in mer arkivmaterial som vi kan bevara för
framtiden. Vi efterlyser t.ex. fotografier, brev, dagböcker,
minnesberättelser, recept, sångtexter, noter, ljudinspelningar, filmer, tidningsklipp och andra handlingar som
har koppling till den romska kulturen, eller till personer
med romskt ursprung som levt hela eller delar av sina liv
i Västmanland.
Vi tar helst emot handlingarna som gåva, men vill
ägaren behålla dem, t.ex. ett fotoalbum, så lånar vi dem
gärna och gör digitala kopior som vi sparar i vårt arkiv.
Har du något du kan tänka dig att bidra med?
Hör i sådana fall av dig till: Ivan Klaesson, arkivarie på
Länsmuseet, tel. 021-39 32 77, [email protected]
Hasse Taikon och sonen Gino spelar
dragspel i samband med att ett
dragspel och ett hjul överlämnades
som gåva till Västmanlands läns
museum.
56
FOTO: ANETTE BERGLINN.
Den 18 september överlämnade familjen Hasse Taikon ett
hjul och ett dragspel som gåva till Västmanlands läns
museum. Föremålen har använts i fyra generationer inom
familjen Taikon.
– När min farfar var ung reste har runt och spelade
musik. En dag sa det klick till mig och jag kände att tiden
var mogen för att överlämna sakerna till länsmuseet.
Minnena finns nu kvar, säger Hasse Taikon.
– Ett dragspel och ett hjul är tydliga symboler för romernas
kultur. De utgör ett mycket värdefullt nytillskott till museets
samlingar. Trots att romerna har funnits i Sverige i minst
500 år så har länsmuseet tidigare saknat dokumentation om
romernas historia, säger länsmuseichef Carl-Magnus Gagge.
SPEGELN
FOTO: VÄSTERÅS STADSBIBLIOTEK
Musikskatt på biblioteket
STIFTSBIBLIOTEKET I VÄSTERÅS har musikalier från
1500-1800-tal. Bland annat finns där handskrivna stämböcker med sånger som sjöngs av djäknarna vid gudstjänsterna i Västerås domkyrka runt sekelskiftet 1600.
Är du intresserad av att se stämböckerna eller de övriga noterna, kontakta bibliotekarie Helena Aspernäs
på Västerås stadsbibliotek. Tel. 021-394650.
www.adress in
< Latinsk kyrkosång i altstämma. (Molér 71, altus)
Med musiken som vapen
FRÄLSNINGSARMÉN, som grundades i London 1865,
startade sin verksamhet i Sverige 1882.
Det dröjde inte länge förrän den unga Frälsningsarmén
började använda musiken som vapen i den andliga krigföringen. Trumma, gitarr och blåsinstrument blev en
magnet som drog människor till mötena.
Kåren i Arboga bildades 20 november 1887 och fick nr
23 av Sveriges kårer. Innan kåren i Arboga öppnades
kunde man läsa i tidningen att: ”man sjöng frälsningssånger på kända vismelodier.” och ”var utspökade i frälsningsarmékostymer”.
På bilden ser vi den första musikkåren i Arboga fotograferad 1890. Det var en hornmusikkår med bastrumma.
Stående från vänster. Jansson (maskinist vid varmbadhuset),
Karlsson, okänd. Sittande Alfred Fredriksson, Emil Eriksson
(boktryckare i Kungsör), Erik Karlsson (kom med som 17åring och var medlem i 50 år) och en okänd person.
>>>
57
UTFLYKTEN
Musikaliska museer
Av Krister Ström
I Västmanland finns många mindre museer med samlingar av olika typ. Den som är
intresserad av musik och musikinstrument kan hitta flera unika besöksmål i länet.
Här kommer några tips på musikaliska museer i, eller nära vårt län.
58
faldigt värnar om minnet av den folkkäre artisten. Thore
Skogman Sällskapet har haft planer på ett museum vilket
ännu inte förverkligats. Sune Karlsson spelar Skogmanlåtar i
närradion och visar tills vidare sitt minnesrum varje torsdag
och söndag kl. 14-17. Framtiden för minnesrummet är dock
oklar då hyreskostnaden för rummet kommer att öka kraftigt år 2014. Sune Karlsson nås på telefon 073-7349352.
FOTO: DANIEL LUNDE
THORE SKOGMAN MUSEET
Thore Skogmans Minnesrum är för närvarande inrymt i
Folkets Hus, Parkgatan 24, Hallstahammar. Där visar Sune
Karlsson sin samling med föremål som har anknytning till
Thore Skogman. Det rör sig bland annat om affischer, tidningar, böcker, foton, skivor och möbler från Thore Skogmans barndomshem. Den populäre sångaren, kompositören
och textförfattaren växte upp i brukssamhället som fler-
UTFLYKTEN
FOTO: MORTEN HELSING
FOTO: ÖSTERVÅLA HARBO PASTORAT
PSALMODIKONMUSEET
I en fd gammal ekonomibyggnad på Östervåla kyrkogård
finns Psalmodikonmuseet. Där visas ett drygt trettiotal instrument jämte notskrifter mm. Merparten av instrumenten
härrör från en samling psalmodikon som Rodney Sjöberg
erbjöd församlingen att ta emot. Han hade blivit intresserad
av detta instrument vid besök i sin ungdom på Koberg i
Västergötland och senare bedrivit en insamling av gamla
psalmodikon från alla landskap i Sverige och från övriga
Norden. Orsaken till att han ville överlåta sin samling till
just Östervåla församling var att där hade prästen Johan
Dillner (1785-1862) verkat under sina sista tjugo år. Dillner
hade i egenskap av musikpedagog sett till att instrumentet
psalmodikon spreds i Sverige för att okända psalmmelodier i
Haeffners koralbok skulle läras i församlingar utan orgel.
Psalmodikonet är ett musikinstrument som utgörs av en
långsmal resonanslåda med en sträng. Vid spelning läggs
instrumentet på ett bord och toner frambringas genom att
man antingen knäpper på strängen eller spelar på den med
en stråke. Tonerna är tydligt utmärkta på lådan med ett jack
som kan ha en siffra eller annan markering. Små pålimmade
trälister kan även förekomma. Instrumentet användes ofta i
fattigare församlingar i stället för orgel. Det var vanligt i
husandakter och trakterades gärna av kringresande predikanter.
För att se psalmodikonmuseet kontaktar man pastorsexpeditionen i Östervåla tel. 0292-100 06 för överenskommelse.
ORGELMUSEET
I Fläckebo kyrkby strax söder om kyrkan ligger socknens
gamla folkskolebyggnad som användes från 1876 till 1955.
Den köptes 1967 av rektorn Sven von Knorring för att där
för framtiden kunna bevara kyrkorglar. Han och hans
hustru Eva har där med stor sakkunskap byggt in ett antal
orglar i skolsalarna och därmed skapat ett orgelmuseum.
Byggnaden har senare bytt ägare och renoverats.
Orglarna finns kvar och visas efter överenskommelse
tel. 0224-742035.
Där finns Fläckebo kyrkas första orgel från 1862, ”FågelOlas” orgel från 1866, Romfartuna kyrkas orgel från 1889,
Västerås missionskyrkas orgel från 1905, spelbord från
Västerås domkyrka använt 1927-1961, en piporgel byggd i
Stenbrohult 1905 inköpt till museet och renoverad 1984-85
samt en hemorgel som började byggas på 1940-talet i
Västerås och fullbordades av Sven von Knorring. Alla
orglarna är spelbara och det är tillåtet för besökare att
spela på dem.
DET FINNS MER
Västmanlands läns museum
I arkivet på Västmanlands läns museum finns en dokumentation av bruksmusikkårer utförd av Stig Holmberg
på 1980-talet. Där ingår bland annat enkäter, korrespondens, repertoarförteckningar, program, historiker, klipp,
fotografier, ljudupptagningar. 16 volymer.
Arboga museums
I Arboga museums arkiv finns en samling, ”Musik och
dikt” som innehåller huvudsakligen musikalier i tryck
och handskrift.
www.kvicksound.se
Webtips: www.kvicksound.se är en hemsida med massor
av musik från 1920 till 1980. Här kan man läsa, se bilder
och lyssna på musik från Mälardalen
Selander, Marie, Inte riktigt lika viktigt? Om kvinnliga
musiker och glömd musik. Gidlunds förlag 2012. 240 sid.
ISBN 978-91-7844-837-1.
59
SPANAREN
I nutid, om dåtid,
för framtid
Av Josefina Paulson
För mer än två hundra år sedan, i de djupa skogarna vid Ingbo, levde Gustav Strutz
i Sångbo, här i Västmanland. Han var harpolekare, liksom jag nyckelharpspelman till
yrket och med honom delar jag en av de vackraste av skatter, genom den musik som
i generationer har vandrat med oss, fram till idag.
JAG HAR VALT EN PROFESSION och en livsstil som ser väldigt
annorlunda ut idag, än den gjorde på Gustav Strutz tid, sent
1700-tal. Han föddes 1765 och jag föddes i Sala 1984, inte
långt från hans hemtrakter i Tärnsjö. Jag visste tidigt att
nyckelharpan skulle bli en viktig del av mitt liv, men det var
först för fem år sedan som jag valde att satsa på ett yrkesliv
som spelman. Efter en kandidatexamen i folkmusik på
Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och titeln riksspelman 2008 i Delsbo, kan jag nu även visa papper på min profession. Med eller utan papper, måste jag nog ändå säga att
musiken och identiteten som spelman, fortfarande skapas i
musicerandet med andra spelmän, i mötet med människor
och kanske främst i att få befinna sig i dessa låtar, som i sig
utgör små berättelser av människoöden, som utrycker längtan, fyllda med lust och som talar om en vardag som flytt.
Det blir där tydligt för mig hur det stora, återfinns i det lilla.
SOM NAMNET AVSLÖJAR, ”speleman”, är det mesta materialet som finns dokumenterat, nedtecknat efter män, eftersom
det oftast var de som trakterade instrument. Ett fåtal kvinnor omnämns dock, ofta i egenskap av att vara en spelmans
mor. Flera historier finns dokumenterade om hur modern
sjöng låtar under sitt arbete, som sedan kom att spelas av
60
hennes son och som därmed bevarats in i dagens nedtecknade material. Dessa låtar håller jag som spelkvinna, extra
nära hjärtat och styrker mig som spelman idag, där vi sakta
förändrar satta normer genom att bli fler och fler kvinnliga
utövare.
ATT VARA FOLKMUSIKER, att spela folkets musik såg definitivt annorlunda ut för 200 år sedan, mot vad det gör idag.
Ur ett traditionellt perspektiv spelade harpolekaren mestadels ensam. Nyckelharpsspelmannen bar melodi, levererade
rytm, sväng, och feststämning som en enmansorkester. Instrumentet har en enorm kapacitet för detta ändamål. Den
är försedd med resonanssträngar, vilka ger en stor klang och
hög ljudvolym och med en bordunsträng som ofta används
för att accentuera rytm. Detta gör nyckelharpan till ett perfekt solistinstrument för att överrösta ett helt svängande
dansgolv under festrus. Spelmannens roll att tillhandahålla
musik på fester, till dans, på bröllop, begravningar och
andra viktiga ceremonier i livets olika skeden, har idag tagit
en annan riktning. Jag brukar tänka att det är populärmusik
jag spelar, bara 200 år försent i tiden. Jag är egenföretagare,
som många andra musiker och skapar många av mina jobbtillfällen själv. Mitt yrke innebär mycket resande, till olika
FOTO: MIA MARIN
SPANAREN
”
Jag ser mig ganska ofta
som en ambassadör för länet,
där jag genom musiken,
berättelserna och mötena
ute i världen ger människor
en personlig relation till denna
plats på jorden där vi västmanlänningar lever våra liv.
platser i världen, där jag missionerar om nyckelharpan i allmänhet, och den västmanländska folkmusiken i synnerhet.
Jag ser mig ganska ofta som en ambassadör för länet, där
jag genom musiken, berättelserna och mötena ute i världen
ger människor en personlig relation till denna plats på jorden där vi västmanlänningar lever våra liv.
ATT VARA SPELMAN ÄR ETT HANTVERK. Där varje nedlagd
timme, förfinar tekniken, såväl som uttrycket av förmedlandet av de låtar som har förvaltats genom historien. Jag ser
en låt som ett fotografi av en människas känslor och tankar
som i generationer har vårdats, färgats, slitits och älskats av
många spelmän efter det att den första satte liv i tonerna,
ibland för hundratals år sedan. Det är något vackert i att
förena det förgångna med nuet. Att känna, och uppleva
något gemensamt med en människa som dog för många
hundra år sedan. Varje ton och varje melodi blir därmed en
reflektion över tid som passerat i olika människors liv, men
också en spegling av vårt liv idag.
JAG VILL SE PÅ MIN MUSIK som någonting högst aktuellt och
viktigt i dagens samhälle. I en värld som blir allt större, är
det min övertygelse att en stark kulturell ryggrad ger en för-
^ Josefina Paulsson började spela nyckelharpa på Kulturskolan
i Sala 1993. Två år senare stod hon på scenen med sitt instrument för första gången. 2008 utnämndes Josefina Paulson till
riksspelman. Hon har en kandidatexamen från Kungliga
Musikhögskolan i Stockholm, musikerprogrammet, med
nyckelharpa som huvudinstrument. Idag turnerar hon över
hela världen med sin musik.
utsättning för att kunna ta del av ett mångkulturellt samhälle. Det är först när man står stadigt, genom god kännedom om sina egna kulturella rötter, som man med öppet
hjärta kan ta del av andra kulturella rikedomar och verkligen mötas. Vår folkmusik, folkets musik är just en sådan
identitet. Att vara spelman är således definitivt ett förvaltande av något som passerat, men även något högst levande
som formas än idag. Spelmannen är ett yrke under ständig
förändring och utveckling. Som Salafotografen Sven Norling
så vackert uttryckte det om sina bilder, så känner jag även
för vår svenska folkmusik, ”I nutid, om dåtid, för framtid”
Vår västmanländska låtskatt med historier från alla de håll i
länet, är högst levande och berättar inte bara om människorna då, utan även om livet som västmanlänning idag.
61
FOTO: SUSANNE GRANLUND VLM
UR SAMLINGARNA
62
UR SAMLINGARNA
Prosten Nohrborgs luta
Av Kenneth Sparr
FOTO: KENNETH SPARR.
I Västmanlands läns museums föremålssamling finns ett unikt och intressant musikinstrument, en luta från de sista decennierna av 1600-talet eller de första av 1700-talet.
Lutan har farit illa under århundradena. Den har reparerats torftigt och är i ett långsamt,
men alltmer sönderfallande skick. Trots detta skick är lutan bevarad i sin grundkonstruktion och i sina viktiga delar. Den är därmed av stort och kanske internationellt intresse
eftersom få lutor från 1600-talet finns kvar i ursprungligt skick.
VI HAR ÅTSKILLIGA TECKEN på att det spelades luta i Sverige
under 1500-1700-talen, framför allt inom adeln och den
högre borgarklassen. Under andra hälften av 1600-talet var
musiklivet rikt vid Uppsala universitet framför allt under
Olaus Rudbeck d.ä. Förvisso tillverkades det musikinstrument i Sverige under den aktuella perioden, men produktionen var inte särskilt omfattande och vi har få spår av den.
Mera troligt är att vår luta i Västmanlands läns museum tillverkats i det kontinentala Europa, men i alla fall kommit till
Sverige senast under 1780-talet.
LUTAN ÄR EN 11KORIG (två enkla och nio dubbla strängar,
totalt 20 strängar) barockluta av en typ som var vanlig
omkring 1650-1720. Den har sannolikt varit stämd på följande sätt: Cc, Dd, Ee, Ff, Gg, Aa, dd, ff, aa, d1, f1 (från
lägsta till högsta sträng). De två högsta strängarna är enkla
medan de övriga är dubbla. Instrumentet är jämförelsevis
ganska litet, men vi vet att det fanns variationer i storleken.
Den är konstruerad och byggd på traditionellt sätt och det
unika med den är framför allt bevarandegraden och storleken. Den kan ha reparerats och förändrats tidigare under
sitt liv, men sådana reparationer och förändringar bör ha
skett före 1730.
DEN KLINGANDE STRÄNGLÄNGDEN är 635 mm, mot det för
barocklutan ”normala”, c. 680-720 mm. Lutan är tillverkad
av en kunnig instrumentmakare. Detta framgår inte minst av
den konstfärdigt framställda bakkroppen med nio så kallade
spånor och med sin fiskbensmönstrade karaktär, omväxlande av lönn och av ett mörkare träslag. Bakkappan är ut-
^ 1747 publicerade klockspelaren vid Tyska kyrkan i Stockholm,
David Kellner, sin lutbok XVI. auserlesene Lauten-Stücke,
bestehend in Phantasien, Chaconnen, Rondeau, Giga, Pastorel,
Passe pied, Campanella, Sarabande, Aria & Gavotte… Musiken
i denna skulle vara ytterst passande för prosten Nohrborgs luta.
förd på samma sätt. Utseendet är anslående och ovanligt
bland lutinstrumenten. Arbetet har krävt en skicklig hand.
Sannolikt är locket av gran också i ursprungligt skick, dock
med en klumpig, senare utförd, reparation mellan greppbrädan och ljudhålet. Ljudhålets utskurna rosett är till stor del
förstörd, men är av traditionellt geometriskt slag i form av
ett dubbelt hexagram. Tyvärr ger rosettens utformning och
mönster ingen vägledning vare sig till tillverkaren eller tillverkningsort. Vi vet att det fanns underleverantörer till lutmakarna som kunde förse dem med lock med färdigskurna
rosetter.
>>>
63
FOTO: SUSANNE GRANLUND VLM
UR SAMLINGARNA
64
UR SAMLINGARNA
< Lilla bilden: Rosetten på ett anonymt instrument i
Musée de la musique i Paris.
< Lutans ljudhål med trasig rosett.
STALLET (strängfästet) på locket är sannolikt det ursprungliga av något hårt träslag och svartbetsat. Det är elegant utformat, men saknar sina båda spetsar (kanske ursprungligen
av ben eller elfenben). Stallet har borrade hål för 20
strängar, vilket stämmer med 11 korer. Stallets bredd antyder att den lägsta koren har legat utanför greppbrädan.
Detta bestyrks av hålen för strängar på de två lägsta stämskruvarna, som troligen sitter på sin ursprungliga plats.
Fogen mellan lock och botten har senare förstärkts med
någon form av textilband. Sannolikt är halsen original, men
senare övermålad. Greppbrädan (ej original?) är utförd i två
olika träslag, i kanterna troligen ebenholts och i mitten ett
annat (mörkbetsat) träslag. Sadeln, där strängarna löper ned
i skruvlådan, är ej ursprunglig. Den har varit längre för att
härbärgera den lägsta koren. Normalt är sadeln inte fastlimmad utan hålls på plats av strängarna. Skruvlådan med
smärre skador och de flesta av de bevarade (13 av de ursprungliga 20) stämskruvarna förefaller vara i originalskick.
Skruvlådan har ursprungligen varit försedd med en så kallad
ryttare för den högsta strängen och det syns tydliga spår
efter den. Skruvlådan är i sin enkelhet och stramhet elegant
utformad.
DET FINNS EN HANDSKRIVEN ETIKETT i instrumentet som är
läsbar genom ljudhålet: ”Christianus Wagener Dantzig
Ano”. Denne Wagener från Danzig (Gdansk) är helt okänd
som musikinstrumentmakare från den period som lutan kan
ha tillverkats. Vi känner bara till en lutmakare från Danzig,
Georg Fleming, vars enda bevarade luta från 1650 förstördes under andra världskriget. Möjligen har Wagener endast
reparerat instrumentet, men det utesluter inte att han faktiskt kan vara den ursprunglige tillverkaren. Förstärkningar
och lagningar med pergament syns genom ljudhålet. En del
av pergamentstyckena har latinsk handskriven text, som
tyder på återanvändande av äldre pergamenthandskrifter.
MÅNGA LUTOR byggdes om under 1700-talets första hälft.
Lutan i Västmanlands läns museum har levt ett ganska undanskymt liv och ingen mer omfattande undersökning eller
dokumentation har gjorts av den. En varsam restaurering,
röntgenfotografering och dendrokronologisk datering skulle
kunna ge information om den ursprunglige tillverkaren,
eventuella senare reparationer liksom ytterligare kunskap
om konstruktionen.
^ Lutspelaren Charles Mouton. Gravyr c. 1700 av Gerhard
Edelinck efter en målning av François de Troy.
Ur Kenneth Sparrs samling.
JOHAN NOHRBORG
Denna luta skänktes till Västmanlands läns museum 1917. Givaren
var Johan Edvard (Jedvard) Iverus (1846-1922), sonson till Johan
Fredrik Iverus (1790- ) och prosten Johan Nohrborgs (17311786) dotter Lovisa Agatha (1795- ). Johan Nohrborg, var född i
Norberg, studerade i Uppsala och blev kyrkoherde i Ramnäs
och Sura i Munktorps kontrakt, Västerås stift, 1784, där han
också avled. Om Johan Nohrborg noteras särskilt att han var en
omtyckt herde och dessutom en ”god Musicus”. Det är inte
omöjligt att han spelade på lutan. Lutan finns med i bouppteckningen efter Johan Nohrborg 1786. Den finns även nämnd
i bouppteckningen efter Johan Nohrborgs hustru, Anna Agatha
Fjellström (1740-1815). Den beskrivs då som en gammal ”luta,
utan strängar” och värderades till 2 riksdaler, därefter försvinner
lutan ur handlingarna. Dess proveniens kan i alla fall följas:
Johan Nohrborg – Anna Agatha Nohrborg – Lovisa Agata Iverus
– Johan Daniel Iverus – Johan Edvard Iverus – Västmanlands
läns museum. Varifrån Johan Nohrborg ursprungligen fick lutan
låter sig dessvärre inte närmare bestämmas.
65
FOTO: O. WIKLUNDS ATELIER WESTERÅS
UR SAMLINGARNA
Trumslagarpojken
Av Ann Österberg
I Länsmuseets föremålsarkiv finns en regementstrumma från Västmanlands regemente.
Vem eller vilka som använt trumman vet vi inte men det kan mycket väl vara en trumslagarpojke. Museets trumma är lik den som trumslagarpojken på bilden sitter på. Vilka
var dessa unga pojkar som kom att ge sig ut på övningar tillsammans med alla vuxna
soldater? Vi vet i alla fall lite om en av dem.
I NÄRTORPET, ett soldattorp på Nedervi ägor i Lillhärad,
levde under 1800-talets senare del soldaten Erik Alfred När
och hustrun Edla Kristina och där föddes nio av deras tio
barn. Ernst Hjalmar var den sjätte i ordningen i barnaskaran, född den 23 juli 1875. Eftersom far, farfar och farfars
far hade varit soldater låg det nära till hands att också han
skulle bli soldat. Den unge pojken hade läshuvud, i husförhörslängden för 1880-talet noterade prästen att katekesförståelsen var god.
Den 21 maj 1888, vid 13 års ålder, antogs Ernst Hjalmar
som trumslagare vid Västmanlands regemente och tilldelades soldatnamnet Dahl. Vid 17 års ålder, år 1892 blev han
66
approberad (godkänd) på trummor och horn, vilka båda
användes som signalinstrument.
År 1893 flyttade han hemifrån för att bli dräng på gården
Halsmyran i Lillhärad men redan 1895 var han tillbaka i
Närtorpet. År 1896 nämns han i inskrivningslängden vid
Västmanlands regemente som stamanställd trumslagare.
ÅR 1899 HÄNDE DET MYCKET i Ernst Hjalmars liv. Han träffade
en flicka, hemmansägardottern Agnes Vilhelmina Johansson
(f. 1880), från Klemetsbo i Surahammar. Den 1 juli flyttade
han till Surahammar, de gifte sig den 13 augusti och en son,
Ragnar, föddes den 31 oktober samma år.
UR SAMLINGARNA
< En trumslagarpojke har slagit sig ner på sin trumma med
hornet i handen. Det är soldater ur Västmanlands regemente
I 18 samlade utanför ett tältläger vid Utnäs löt någon gång
mellan 1871 och -84.
Han fick avsked från stamanställningen den 20 juli år 1900,
vid 25 års ålder. Samma år gjorde han värnplikten. I husförhörslängden från denna tid är han antecknad som trumslagare och ånghammarsmed.
Svenska knektar, Indelta soldater, ryttare och
båtsmän i krig och fred. Ericson Lars,
Hallands bildningsförbund, I Halland nr 1 2013.
Dingtuna Lillhärad sockengille, Dingtuna Lillhärad
genom århundraden, Västerås 1998.
SIGNALINSTRUMENT
Gustav Vasa organiserade Sveriges försvar med en stående här
av yrkessoldater. Till fotsoldaterna, infanteriet, skulle finnas
trumpetare och trumslagare. Tidigt utfärdades instruktioner för
hur trummor skulle användas vid marscherandet.
I samband med att indelningsverket infördes och boställen
för trumslagare uppförts kom en kyrkolag som förbjöd trumspel för allmogen. Trumman fastställdes som ett militärt signalinstrument och inget nöjesinstrument. Trummor kunde
även användas vid vargjakt
för att driva och fånga djuren,
likaså för att kalla samman
till skördearbete och för att
varna för brand.
År 1868 fanns det tre trumslagare i varje kompani vid
Västmanlands regemente.
Regementena hade förutom
detta även musikkårer.
FOTO: EVA TIMM
ERNST HJALMAR HADE FÖRMODLIGEN planer på att förbättra villkoren för sig och sin familj. Han kanske inte var
så populär hos sin svärfar, hemmansägaren, efter att ha gjort
dottern gravid före äktenskapet. Han reste till Amerika år
1903. Där fanns redan en bekant, Carl Erland, som levde i
New Britain.
Besöket blev inte långt, redan 1904 var Ernst Hjalmar tillbaka i Surahammar. Den 22 juli det året köpte han en tomt
av sin svärfar för 50 kronor. Där byggde han ett hus
åt sig och sin familj. Förutom sonen Ragnar fick paret sex
döttrar i tät följd. Ernst Hjalmar titulerades år 1944 som
stenarbetare, då var trumslagartiden sedan länge förbi. Den
30 november 1955 dog en av de sista trumslagarpojkarna
vid Västmanlands regemente.
DET FINNS MER:
^ Närtorpet i Lillhärad fotograferat av Eva Timm på 1910-talet. På bänken utanför sitter Ernst Hjalmars äldre bror Karl Erik med hustru
Tekla Sofia Johansson. Vid en inventering av växter vid övergivna soldattorp 2004 togs ympris från päronträdet som växer bakom
paret på bilden. Idag växer Närtorpets päron på Vallby Friluftsmuseum i Västerås.
67
NOTISER
notiser
AKTUELLT
Nu bygger vi Kulturarvsportal för
Västmanland
Du kommer att ha en unik närhet till
länets kulturarv via internet. En mångfald av digitaliserat material bara ett
klick bort. Högt i tak. Fantastisk inblick.
Inflyttning 2015. Öppet dygnet runt.
Projektet är beställt av Kultur-, idrottsoch fritidsberedningen, Västmanlands
Kommuner och Landsting, VKL och
finansieras av Landstinget Västmanland,
Länsstyrelsen i Västmanlands län och
länets kommuner. Kulturarvsfrågorna
och portalen kommer att drivas vidare
med en 0,5 tjänst efter att projektet avslutats. Projektet pågår 2013-03-25—
2015-03-20 och ägs av Västmanlands
läns museum.
En arbetsgrupp jobbar just nu fram
förslag på webbstrategi och kravspecifikationer för kulturarvsportalen. Förslagen beslutas av styrgruppen i januari
2014, diskuteras fram i dialog med kulturarvsaktörer och skickas på remiss till
bl. a. VKLs nätverk för kultur- och fritidschefer. Därefter byggs en webbprototyp i
samarbete med användarna. Den länsövergripande portalen, Kulturarvsportal
Västmanland, ska vara i drift absolut senast den 31 december 2014.
Mer information hittar du på Västmanlands läns museum,
www.vastmanlandslansmuseum.se.
251
NOTISER
Följ projektet via Västmanlands Kommuner och Landstings nyhetsbrev och på
Facebook, www.facebook.se/projektkulturarvsportalvastmanland. Frågor
om projektet? Kontakta Susann Levál,
projektledare, 021-39 32 68,
[email protected].
Kulturplan 2015-2018
De regionala kulturverksamheterna i
Västmanlands län arbetar efter en av
Landstingsfullmäktige antagen regional
kulturplan för perioden 2012-2014. Nu
är det dags att revidera den och arbeta
fram en ny regional kulturplan för år
2015-2018 .
Landstinget genomförde den 3 oktober
en avstämningskonferens på CuLTUREN
i Västerås där 55 personer deltog. Det
var deltagare från samtliga kommuner
och de regionala kulturinstitutioner som
berörs av kultursamverkansmodellen.
Först gjordes en lägesbeskrivning av
det första åren med kultursamverkansmodellen därefter tog kommunerna upp
sina erfarenheter av modellen. Utvecklingen kommenterades av de regionala
kulturinstitutionerna.
Nu ska det genomföras lokala samråd
i samtliga kommuner i länet för att skapa
dialog med medborgare, föreningar, kulturskapare etc. Dialogmötena hålls på
kvällstid så att allmänheten ska kunna
delta. Flera av kommunerna har påbörjat
egna processer med att ta fram lokala
kulturplaner.
Med detta arbetssätt sätts kulturpolitiken
på agendan både lokalt och regionalt vilket är mycket viktigt för det fortsatta arbetet. Den nya regionala kulturplanen
kommer att skickas ut på remiss samt tas
upp i landstingets politiska beslutsprocess under våren. Beslut beräknas tas på
Landstingsfullmäktige den 17 juni 2014.
Guideförening bildad
Den nya föreningen Västmannaguide har
bildats. Det är en förening för guider
verksamma i länet. Föreningen håller på
att göra en hemsida som kommer att förenkla för den som vill boka guidade visningar i länet. Hittills finns i föreningen
guider som visar Västerås, Skultuna,
Norberg, Ängelsberg och Svartådalen
men även andra platser kan komma ifråga.
Ordförande heter Camilla Örnberg.
Föreningens kontaktuppgifter finns än
så länge på hemsidan http://www.svartadalen.nu/index.php/blog/view/67
Hembygdsrörelsens riksstämma
i Linköping
Den 23:e till 25:e maj 2014 är det dags
för Hembygdsdagar med riksstämma i
Linköping. Hela hembygdsrörelsen och
intresserade från allmänheten bjuds in till
en kulturpolitisk debatt och seminarier
under fredagen. Under lördagen hålls
riksstämma för ombud och medlemmar.
Hembygdsdagarna avslutas på söndagen
med hembygdsresor till spännande mål i
Östergötland.
NOTISER
Skogspolicy från Sveriges
hembygdsförbund
Sveriges Hembygdsförbund (SHF) antog
i maj 2013 en skogspolicy; Policy för det
svenska skogslandskapet. Den lyder som
följer:
Skogen har format Sveriges historia,
infrastruktur och kulturarv under tusentals år. Den var det landskap där byar,
städer, folkets historia och kultur växte
fram. Den har bildat fond för litteratur,
måleri, musik, hantverk, arkitektur och
traditioner. Historiska spår finns överallt
i skogslandskapet men landskapet är
också i sig ett natur- och kulturarv med
regionala och lokala särarter. Skogen har
en stor betydelse som råvara till industrin
men också för ekosystemets funktioner,
rekreation, friluftsliv, folkhälsa, boendemiljö, arbetstillfällen och landsbygdsutveckling.
Skogsvårdslagen slår fast att skogen är
en nationell tillgång som skall skötas så
att den uthålligt ger en god avkastning
samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras och hänsyn tas till andra allmänna intressen. Ekonomiska värden
och miljövärden ska väga lika i skogsbruket. Alla fornlämningar är skyddade
enligt Kulturminneslagen och målet är
att inga fornlämningar ska skadas vid
skogsbruk. Skogsmiljön har även en stor
betydelse för flera av Sveriges 16 nationella miljökvalitetsmål, antagna av riksdagen. Internationella direktiv och
konventioner som Sverige anslutit sig till
innebär bevarande av en rad kvaliteter i
skogslandskapet. Av den Europeiska
Landskapskonventionen framgår t.ex.
åtagandet om att skapa en rikare livsmiljö och förbättra skydd, förvaltning
och planering av landskapet och att
stärka allmänhetens och lokalsamhällets
delaktighet i det arbetet.
Dagens skogsbruk bygger på frihet
under ansvar. Brukandet bedrivs ofta
med god planering och hänsyn till naturoch kulturvärden. Emellertid visar
många inventeringar att skogsbruket åstadkommer betydande skador på kulturlämningar i skogen som är oersättliga
eller mycket svåra och kostsamma att
återskapa. Detta är inte acceptabelt.
Det är SHF:s uppfattning att kompletterande inventeringar behöver göras så att
hela den svenska skogsarealen finns kartlagd med avseende på kulturvärden.
Nödvändiga åtgärder måste införas så
att skogens kvarvarande natur- och kulturvärden får ett långsiktigt skydd. Allt
skogsbruk ska ske efter noggrann planering, med gedigen kunskap och med erforderlig hänsyn till kulturhistoriska,
ekologiska och sociala sammanhang. Ett
aktivt och hållbart skogsbruk med balans
mellan produktions- och miljömålen är
en viktig förutsättning för en levande
landsbygd. Sverige behöver ett nationellt
program för skogen kopplat till en sammanhängande landskapspolitik.
Sveriges Hembygdsförbund, SHF, är en
av Sveriges största idéburna folkrörelser.
Organisationens ändamål är, enligt dess
stadgar ”att vårda och synliggöra hembygdens kultur och miljö så att de blir en
naturlig grund för ett gott liv. SHF ska i
detta syfte arbeta för:
• att kunskapen om och känslan för
hembygdens kultur- och naturarv
fördjupas och förs vidare till kommande
generationer.
• att kultur- och naturhistoriska minnen
och miljöer tas till vara och görs tillgängliga för alla.
• att kulturarv, miljö, tradition och
hävdvunnen sed skyddas vid planering
och förändring av samhället.
• att med kunskap om kultur- och naturarvet aktivt delta i formandet av fram
tidens hembygd.
Projektet Livskraft
Kultur för och med äldre i Västmanland
Landstinget Västmanland har beviljats
1 460 000 kronor i bidrag av Statens
kulturråd för att främja kultur för äldre.
Projektet kommer att genomföras i samarbete med PRO Västmanland. Huvudmålgruppen är alla pensionärer i Västmanlands län. Projektet berör även personer
som genom sin organisation kommer i
kontakt med äldre.
Projektet är ett tvåårigt kulturprojekt
som syftar till att bland annat öka livskvaliteten hos äldre i Västmanland genom
att de själva tar del av och är aktivt skapande inom olika kulturuttryck. Projektet
syftar också till att skapa långsiktiga och
hållbara strukturer för arbetet med kultur för äldre i Västmanland. År 2013 finns
det 53 700 invånare över 65 år i länet.
Inom ramen för projektet kommer det
bland annat att ske en kartläggning av
lokala och regionala förutsättningar och
resurser. Det kommer också att skapas
ett nätverk för kultur för äldre i Västmanland. Förutsättningarna för kulturupplevelser för äldre ska långsiktigt förstärkas, och de äldre ska ges möjligheter
att uttrycka sig genom olika konstformer.
För ytterligare information kontakta:
Lena Karlström, Kulturchef Landstinget
Västmanland, 021-17 34 53 och Ulla
Berndtsson, ordförande i PRO Västmanland, 070-650 24 56.
Länsmuseet bygger nya basutställningar
Västmanlands läns museum fick i augusti
i år större utställningslokaler. Nu planerar museet att under tre år, 2014 – 2016,
bygga nya basutställningar, som ska stå
under flera år. De nya utställningarna ska
berätta om den västmanländska historien
från stenålder till idag, om olika platser i
länet och om människor på olika sätt.
Det industriella kulturarvet i form av
järnet och olika näringar ska finnas med.
Vi vill genom utställningarna skapa en
mötesplats mellan olika generationer.
Genom identifikation, upptäckarglädje
och lekfullhet, men också genom djupdykningar i olika ämnen, vill vi ge en
upplevelse som väcker nyfikenhet för historien och en vilja att få veta mer. Några
ledord för arbetet med utställningarna är
interaktivitet, tillgänglighet och mångfald
ur ett brett perspektiv.
24 maj 2014 öppnar den första basutställningen som handlar om sten- bronsoch järnålder i Västmanland. I november
samma år är det dags för nästa del, som
handlar om medeltiden. Hösten 2015
öppnar en utställning som tar upp 15001700-talen och hösten 2016 planerar
museet öppna den sista basutställningen,
som handlar om 1800- och 1900-talen
fram till idag. Då ska också ett multimediarum finnas på plats, med utrymme för
upplevelse och djupdykningar bland
annat genom film, bild och ljud.
>>>
NOTISER
2
25
NOTISER
PÅ NY TT JOBB
Ny verksamhetschef till Ekomuseet
Sedan den 1 juli 2013 är Anna Falkengren
ny verksamhetschef för Ekomuseum
Bergslagen. Anna är sedan tidigare mycket
väl insatt i Ekomuseets verksamhet. Hon
är född och uppvuxen i Söderbärke.
Efter studier i Uppsala har Anna bl.a.
arbetat vid Dalarnas museum, varit kommunantikvarie i Ludvika och nu senast
kulturchef i Smedjebackens kommun. På
1990-talet arbetade Anna Falkengren
med att utveckla ”Barnens ekomuseum”
inom Ekomuseum Bergslagen.
PRIS OCH BERÖM
Årets industriminne 2013
Lapphyttan i Norberg har av Svenska
industriminnesföreningen (SIM) erhållit
utmärkelsen ”Årets industriminne 2013”.
Utmärkelsen gäller såväl den ursprungliga hyttplatsen som rekonstruktionen
vid Nya Lapphyttan.
Svenska Industriminnesföreningens
motivering:
”Lapphyttan i Norbergs kommun tilldelas utmärkelsen Årets industriminne
2013 för epokgörande forskningsinsatser,
återtagande av praktisk kunskap och
nyskapande arbete för att levandegöra
medeltida storskalig järnhantering.
Utgrävningarna av järnframställningsplatsen Lapphyttan visade att avancerad
järntillverkning förekom i Sverige på
1100-talet, långt tidigare än vad som dittills varit känt. Lapphyttan är idag skyltad och tillgänglig för besökare.
Nya Lapphyttan i Norberg är en rekonstruktion som används för att utforska och levandegöra de medeltida
arbetsprocesserna. Efter niohundra år
tappas nu åter flytande järn och slagg på
medeltida vis. Som en del av Norbergs
rika industrihistoriska arv tydliggör
Lapphyttan i dess två delar en lång kontinuitet i bergsbrukets historia. Kommunens vision är att i ett nytt museum visa
originalfynd från Lapphyttan och att berätta hela Bergslagens medeltida historia.
Den medeltida järntillverkningen i Norbergs
bergslag bidrog starkt till att Mälardalen
växte till ett dynamiskt ekonomiskt och
politiskt centrum i det blivande Sverige.”
253
NOTISER
Hedersdiplom
Västmanlands Hembygdsförbund och
Fornminnesförenings hedersdiplom utdelas till den som inom någon av hembygdsföreningarna gjort sig förtjänt eller som
med annan lokal anknytning inom länet
utfört en kulturgärning utöver det vanliga.
Under 2013 har hembygdsförbundet
uppmärksammat två olika arbetsgrupper
i två olika föreningar. Det är grupper som
under många år har forskat, sammanställt, skrivit och samlat in bilder och nu
fått ihop materialet och publicerat det i
bokform. Med sina böcker har de lämnat
mycket värdefulla bidrag till kunskapen
om sina socknar och i och med det bidragit till kunskapen om vårt läns historia.
Böckerna är fyllda med intressant läsning
om stort och smått. Berättelser om förvaltning, byggnader och näringsliv varvas
med historier från arbetslivet, festligheter
och människors livsöden. Böckerna är
rikt illustrerade med både gamla och nytagna fotografier. De är verkliga guldgruvor framförallt för släktforskare och de
som bor i bygden men mycket intressanta
även för en bredare publik.
De två föreningarna är: Hembygdsföreningen Barkarö Sockengille och Rytterne
Hembygdsförening. Diplomet till sockengillet i Barkarö gäller två böcker om Barkarö som har getts ut inom loppet av fyra
år. Den första, Boken om Barkarö –axplock ur socknens historia, gavs ut till
föreningens trettioårsjubileum 2008.
Nummer två i ordningen, Torpen i
Västerås-Barkarö genom tiderna, kom ut
under 2012. Diplomet till hembygdsföreningen i Rytterne delades ut för utgivningen av boken ”Rytterne socken
1886-2005 En resa i vår bygd” som kom
ut 2011.
Verksamhetspris
Västmanlands hembygdsförbunds verksamhetspris utgörs av ett diplom och en
penningsumma om 3 000 kronor. Det
tilldelas en hembygdsförning som har
gjort en insats som bidrar till att stärka
och bevara intresset för kulturmiljöer i
länet. 2013 års verksamhetspris tilldelades den ideella gruppen vid Trångfors
smedja. Sedan 1988 har ett gäng entusiaster samlats vid Trångfors smedja varje
måndag från april till oktober. Deras mål
har varit att återställa den gamla smedjan till det skick den hade när den var i
bruk. Varje år håller de öppet, visar och
levandegör smedjan vid många tillfällen.
De åker på studieresor till bruk, smedjor
och museer för att knyta kontakter och
lära mer. De ideella arbetstimmarna är
många, de senaste tio åren är det omkring
24 000 timmar.
Antalet personer har varierat; gamla deltagare har fallit ifrån och nya kommit till.
Nu är Trångfors smedja klar för användning. De har lyckats restaurera en lancashirehärd och den 7 ton tunga mumblingshammaren fungerar. Det Trångforsgruppen
har genomfört är en mycket stor insats
och ett synnerligen stort bidrag till att
stärka och bevara intresset för kulturmiljöer i vårt län.
UTSTÄLLNINGAR
Västmanlands läns museum öppnar den
24 maj 2014, i de tidigare befintliga och
nu även i de nya utbyggda utställningshallarna på Karlsgatan 2, med följande
utställningar:
4/9 2010-2015. Mimer - motorer och
människor
Utställningen berättar om Mimerverkstadens historia, arbetet på fabriken och
livet som ASEA-anställd.
24.5. Forntid
Möt forntiden i Västmanland! Utifrån
några platser i länet lyfter vi människors
liv och villkor under forntiden. I utställningen möter du jägare från stenåldern,
hällristare från bronsåldern och starka
kvinnor från järnåldern.
24.5 - 7.9. Åke V Larsson
Fotografier från 1950- och 1960-talens
Västerås och Västmanland. Frusna ögonblick från vardagen i landskapet och staden, bland människor, på gator och
arbetsplatser.
24.5 - 28.9. Svenska formrebeller
Här skildras ett tiotal av de svenska
1960- och 70-talens mest banbrytande
formgivare och designgrupper.
24.5 - 16.11 . Spela roll
Den svenska dataspelshistorien från det
första spelet till det allra senaste. Prova
spelen och möt kulturerna och åsikterna
kring dem.
NOTISER
NYA BÖCKER
Västmanland 1935
Städer och byar fotograferade
från flygplan
Författare: Mats Rogberg
192 sidor, mycket rikt illustrerad
Utgiven 2013 i samarbete TrafikNostalgiska förlaget
ISBN 978-91-86853-30-3
En färd i Albin Ahrenbergs aeroplan för
snart 80 år sedan. Vyer över landskapet
Västmanland fotograferade från luften.
Bergslagens bruksorter där flera generationer har haft sina arbetsplatser. Sockenkyrkorna och kyrkmiljöerna som har varit
bygdens medelpunkt i många århundraden. En levande landsbygd där expansionen och inflyttningen till städer och tätorter ännu var begränsad. Fotografierna i
boken har ordnats kommunvis i bokstavsordning inom landskapet Västmanlands
gränser. Bilderna talar för sig själva och
bildtexterna har därför begränsats. Kartmaterial från tiden hjälper läsaren att
orientera sig.
Ett mycket värdefullt bildmaterial har
genom publiceringen blivit tillgänglig. Ett
unikt källmaterial som gör att man förstår
och kan läsa ut de stora förändringar som
skett i landskapet under efterkrigstiden.
Bra med kompletteringen av kartorna
och de korta texterna, som dock skulle
ha vunnit på om uppgifterna hade uppdaterats innan publiceringen.
Fallna kvinnor
Författare: Eva F Dahlgren
323 sidor , illustrerad
Utgiven 2013 av Forum
www.Forum.se
ISBN 978-91-37-13827-5
När Eva F Dahlgren arbetade med boken
Min farfar var rasbiolog (som uppmärksammades i :Spaning 16-17 2011) på
Rasbiologiska institutet i Uppsala träffade
hon på en bild av en naken äldre kvinna.
Denna liksom de andra kvinnorna i albumet återgavs i helbild, halvbild, profil,
framifrån och bakifrån. Hon hade fotograferats på Statens tvångsarbetsanstalt i
Landskrona där kvinnor, från hela landet, som bröt mot lösdriverilagen, spärrades in på 1920- och 1930-talet. Det var
nämligen förbjudit att inte ha något arbete, oavsett om det fanns eller inte.
Dahlgren kunde inte glömma kvinnans
blick och 15 år senare återvände hon till
detta arkiv samt andra källor och följde
kvinnornas öden. Tydliggör samhällets
dubbelmoral och förräderi mot de så kallade ”strykfåglarna”, bland annat genom
Rasbiologiska institutets mätande, fotograferande och opinionsarbete för steriliseringslagar. Samhällets bottensats skulle
lära sig att veta hut.
Om denna kvinna och andra som försökte överleva genom att prostituera sig
berättar Eva F Dahlgren i den nyutkomna
boken ”Fallna kvinnor”. Skakande läsning!
Kersti Bergold
Du gamla, Du friska
Från folkvisa till nationalsång
Författare: Eva Danielsson och
Märta Ramsten
252 sidor, illustrerad
Utgiven 2013 av Atlantis
ISBN 978-91-7353-612-7
Ur förlagets presentation:
”Att Du gamla du fria (från början
friska) skulle bli Sveriges nationalsång
kunde varken textförfattaren Richard
Dybeck eller hans samtid föreställa sig.
Det skulle ta lång tid, och det skedde
trots motstånd och flera andra motkandidater. Den snart 170 åriga sången har
hunnit bli både bortglömd och återupptäckt, ändrad och utökad, hånad och
hyllad. Här skildras dess växlingsrika
historia, från det bejublade uruppförandet
som folkvisa 1844 och fram till idag, då
oftast i idrottssammanhang. Ännu väcker
vår nationalsång engagemang och den
har på senare år varit föremål för ett
antal riksdagsmotioner. Du gamla du fria
har inte bara överlevt mot alla odds.
Trots sina brister är den erkänd som nationalsång i ett Sverige som skiljer sig radikalt från när sången först framfördes.”
Eriksgatan genom Västerås
Författare: Jouni Tervalampi
78 sidor, illustrerad
Utgiven 2013
ISBN 978-91-977351-7-9
Boken berättar om platser och händelser
utmed den gamla Eriksgatans sträckning
genom centrala Västerås. Detta sker med
utgångspunkt från platsernas synliga kulturhistoriska innehåll oavsett ålder. Ett
spännande sätt att utifrån dagens fysiska
miljö leta sig fram till Eriksgatans ursprungliga sträckning genom staden, från
runstenarna vid Saltängsvägen i väster
till vadet vid Anundshög i öster. Boken
avslutas med en utförlig källförteckning.
Wallenberg
Ett familjeimperium
Författare: Gunnar Wetterberg
314 sidor, illustrerad
Utgiven 2013 av Albert Bonniers förlag
ISBN 978-91-0-013416-7
I mitten av 1800-talet grundade A. O.
Wallenberg Stockholms enskilda bank,
en bank som kom att bli en av Sveriges
största. I generationen efter grundaren
lyckades bröderna Knut och Marcus sr.
räta upp verksamheten efter bankkrisen
1878/ 79. Efter de båda världskrigen och
Ivar Kreuger knäckt både banker och investmentbolag stod Wallenbergarna som
starkast inför efterkrigstidens guldålder.
Det dröjde inte länge förrän de helt dominerade både den svenska finanssfären
och den växande exportindustrin.
I boken får vi ta del av Sveriges kanske
viktigaste släkthistoria. Det är en berättelse
om politiska förvecklingar och finansiella
snilledrag, men också om familjens ledande män och deras fejder. Författaren
skildrar Wallenbergs historia som finansfamilj inflätad i Sveriges utveckling till en
modern industrination. Ingenstans i världen har en enda familj under så lång tid
haft en lika stark och mångfasetterad
ställning.
>>>
NOTISER
4
25
NOTISER
Lucky Strike
- Svenska krigsbrudar, krigsbarn och
allierade flygare.
Brottsstycken från ett land i skuggan
av kriget.
Författare: Jan-Olof Nilsson
488 sidor, illustrerad
Utgiven 2013 av Carlsson Bokförlag
ISBN 978-91-7331-575-3
Andra världskriget var högst närvarande
i Sverige, inte minst genom de många allierade bombplan som störtade och nödlandade på olika platser i landet. Flygarna
blev kvar i ”interneringsläger” runt om i
landet och i städer som Stockholm, Malmö
och Västerås sågs snart stiliga amerikanska
och brittiska piloter spatsera omkring på
gatorna. Än mer påtaglig blev flygarnas
närvaro i mindre städer och orter. En del
av dem mötte kärleken och blev fäder.
I den här boken får vi ta del ett stycke
ur Sveriges historia under andra världskriget, berättad genom de människor
som var med. Vi möter de allierade flygarna och de flickor de förälskade sig i.
Efter kriget följde några flickor med sina
flygare och började ett nytt liv i Amerika.
Andra blev lämnade att föda sina barn i
ensamhet. Även barn som drabbades mer
direkt av bombkriget har fått en röst.
Detta är en bok om ett skoningslöst
krig, om dramatiska nödlandningar,
räddningsoperationer från ockuperat
land och rymningar från fångläger.
Framförallt är det dock en bok om
människors möten i skuggan av kriget.
Genom åtskilliga års arbete och forskning, otaliga intervjuer och resor ger författaren en bild av Sverige under kriget,
en bild som för många tidigare var okänd.
Möklinta förr & nu
Författare: Gunnar Larsson
412 sidor, illustrerad
Utgiven på författarens eget förlag 2013
ISBN 978-91-637-2715-3
För 15 år sedan 1998 utkom Gunnar
Larssons första sockenbeskrivning ”En
bok om Möklinta socken”. Redan då stod
det klart att det fanns mer material som
borde komma fram och bli tillgängligt
T.ex. sockenstämmoprotokollen, som
behandlar allt som hade hänt och skulle
hända inom Möklinta socken. Protokollen
25
255
NOTISER
är alla bevarade och utgör en helt ovärderlig kunskapskälla. Författaren har nu
ingående studerat alla protokollen, sammanställt uppgifterna efter ämnesområden och redovisar dem i den nyutkomna
boken ”Möklinta förr & nu” med kommentarer och förklaringar i kronologisk
tidsföljd.
Även en mängd andra uppgifter ur
domböcker och olika byhandlingar har i
den nya boken kompletterat den tidigare
utgivna sockenbeskrivningen. Fakta redovisas kring Möklintas äldsta by, Forneby,
och socknens första kapell. En fullständig
redovisning finns av de personer som var
med vid ”Elfsborgs” andra lösen år 16131618. Andra avsnitt behandlar t.ex. utvandringen till Amerika och postgången
inom socknen. I en del av boken gör
Gunnar Larsson ingående studier över
begravningsskick och gravvårdar i Möklinta, i nuläget ett mycket värdefullt kunskapsmaterial inför de förändringar som
är gång på de flesta av länets kyrkogårdar.
En tur längs Ramstigen
från forntid till nutid
Författare: Thomas Söderström
87 sidor, illustrerad
Utgiven 2011, av Västansjö Cytogramutveckling
ISBN 978-91-637-0032-3
Uttrycket ”gammal som gatan” sägs beskriva Västerlånggatan i Arboga. Om uttrycket istället hade varit ”gammal som
vägen” hade det kanske varit Ramstigen
som beskrevs. Denna häradsväg härstammar sannolikt från förhistorisk tid, med i
princip samma sträckning då som nu från
Arboga till Örebro. Boken tar läsaren med
på en tur längs Ramstigen genom Arboga
kommun. Ett stort antal sevärdheter
passeras i form av historiska platser och
fornlämningar. T.ex. en kungsgård, en av
landets första industrier, flera stenåldersboplatser, hällristningar från bronsåldern
och en runsten. Vi får också möta tre
okända förbrytare, en handfull regenter
och spöken, rån och älvor som alla på
olika sätt korsar vägen.
Norberg och Järnet
- Bergsmännen och den medeltida
industrialiseringen
Författare: Ing-Marie Pettersson Jensen
308 sidor, rikt illustrerad
Utgiven 2012 av Jernkontoret,
Jernkontorets Bergshistoriska Skriftserie
nr 46
ISBN 978-91-977783-4-3
Detta är en arkeologisk studie av kontinuitet och förändring i gruvbrytning och
bosättning 1000-1500. I mitten av 900talet var Norbergs bergslag glest bebyggt,
men i slutet av vikingatiden eller tidig
medeltid visar analyserna en betydande
expansion av jordbruket. Baserat på dateringen av de medeltida masugnarna
verkar 1200-talet ha varit den viktigaste
expansionsfasen för hyttdrift i området. I
början av 1300-talet kan det ha funnits
121 masugnar omkring Norberg. Under
senare delen av medeltiden, efter digerdöden, var totalt 30 procent av masugnarna nedlagda.
Den kristna ideologin bröt makten hos
de lokala vikingatida stormännen och
upphävde deras starka kontroll över järnets väg till konsumenten. Detta bidrog
till att järnframställningen ökade och
fick hantverkare och järntillverkare att
stärka sina sociala positioner. Dessa aktörer hade också mycket att vinna på en
allt starkare monarki. Utvecklingen av
städer och handel skapade helt nya vägar
och institutioner för järnets transport
från hyttorna. Detta skapade förutsättningar för bergsmännen att frigöra sig
från de gamla strukturerna som kontrollerade gruvorna och handeln.
Efter digerdöden var det allt viktigare
att vara mer självförsörjande och att uppehålla sig på orten, vilket är anledningen
till att den så kallade bergsmannaorganisationen stärkte sin position och blev dominerande. Men samtidigt upphörde den
första storskaliga industrialiseringen av
Norbergs bergslag.
NOTISER
Berättelserna från markerna
- En antologi om järn, skog och kulturarv
334 sidor, illustrerad
Utgiven 2013 av Bergslagens medeltidsmuseum, Norbergs kommun
Skrifter från Bergslagens medeltidsmuseum 1.
ISBN 978-91-971177-4-6
Modernismens mötesplatser
Text: Martin Åhrén Foto: Olle Norling
72 sidor, illustrerad
Utgiven 2012 av Länsmuseet Gävleborg
ISBN: 978-91-86169-06-0
Denna publikation, som även är den första utgåvan från Bergslagens medeltidsmuseum, består av ett stort antal artiklar
om skog, järn och kulturarv. Trä och stål
utgör alltjämt basnäringar av utomordentligt stor betydelse för Sverige. Så har
det varit genom historien och markerna
har myllrat av människor som kolat,
framställt järn, svedjat och mycket annat.
Dessa näringar, och de kulturhistoriska
spåren efter alla dessa arbetande människor, har länge lyfts av Gert Magnusson,
såväl inom hans forskning som inom
hans kulturmiljöarbete. Alla författarna,
vänner och kollegor, tillägnar Gert Magnusson denna vänbok.
Den här boken är en guide till några av
modernismens alla mötesplatser i Bergslagen. En guide till skolor, stadshus, sporthallar, biografer och hotell. Men det är
också en resa genom visioner, diskussioner,
beslut och stolthet under en av de mest omvälvande perioderna i Bergslagens historia.
Arkitekturen avslöjar lika mycket tidens
ideal som de höga ambitionerna och tron
på framtiden. Idag har folkparkernas
späckade evenemangskalendrar måhända
ersatts av några få uppträdanden per
sommar. Neonskyltarna på Folkets hus
har kanske förlorat sin lyskraft och teakdörrarna på det lokala kaféet är bytta
mot bruna aluminiumportar. Men platserna finns kvar och de står alla som
symboler för liv och möten mellan människor.
Med Hammare och Fackla XLIII
Bygd och bruk nr 1
350 sidor, illustrerad
Utgiven 2012 av Sancte Örjens Gille
ISSN 0543-2162
34 sidor, illustrerad
Utgiven 2012 av hembygdsföreningarna i
Skinnskattebergs kommun
I detta nummer av Med Hammare och
Fackla nr XLIII har artiklar publicerats
med ett varierat innehåll, alla med anknytning till bergshantering. Artiklarna
omspänner en väldig tidsrymd, från medeltid till den samtida omstruktureringen
av den svenska stålindustrin.
Utifrån ett Västmanlandsperspektiv är
det framförallt tre artiklar som skall
framhållas. Clas Ericson har skrivit en
lång, utförlig och innehållsrik artikel om
Brategården och om Bråfors Bergsmansby.
I en artikel om Fagerstakoncernen får vi
ta del av Otto Sternquists reflektioner
kring koncernens bildande och dess upplösning. Av redogörelsen framgår att de
hårdmetallenheter som ingick i koncernen successivt såldes i början av 1970talet. Orvar Nyquist tar därefter över i
en avslutande artikel och berättar hur det
gick till när Seco Tools bildades. Ett skede
som han i högsta grad var engagerad i då
han vid denna tid arbetade som bolagets
VD.
Samtliga sju hembygdsföreningar inom
Skinnskattebergs kommun har gått samman och ger nu ut den årligt utkommande
tidskriften Bygd och Bruk. Föreningarna
upplever att samarbetet på många sätt ger
ett mervärde. Man lär känna varandra och
man lär av varandra i arbetet med att föra
kulturarvet vidare. Det första numret
innehöll många intressanta och roliga
artiklar. Tidskriften distribueras och säljs
via hembygdsföreningarna i Skinnskattebergs kommun.
Från berg till spik
-Om spikens långa vandring från gruva
till smedja
Ekomuseum Bergslagens järnskola
för barn
40 sidor, illustrerad
Utgiven 2012 av Ekomuseum Bergslagen
ISBN978-91-637-0587-8
Den här boken handlar om hur man
gjorde järn i Bergslagen för länge sedan
innan det fanns elektricitet. Visste du att
en smed kan blåsa bort det onda om du
slagit dig? Eller att barn förr i tiden ofta
fick hjälpa till vid gruvorna med något
som heter skrädning? Boken berättar om
hur man gjorde spik – innan det fanns
elektricitet, grävmaskiner och ordentliga
vägar.
Kulturarvsbrott och konstförfalskning
- En beskrivning av en brottslighet som
berör alla
132 sidor, sparsamt illustrerad
Utgiven 2013 av Rikspolisstyrelsen
ISBN 978-91-86791-08-7
Plundringar och stölder av kulturarvsföremål handlar ofta om stora värden och
liksom de flesta brott i övrigt så är ekonomisk vinning den viktigaste drivkraften för gärningsmannen. I ett globalt
perspektiv jämförs brotten mot kulturarvet, i ekonomisk omfattning, med narkotikabrott, illegal vapenhandel och
människohandel.
Konstförfalskningsbrotten är ofta svårutredda och kräver åtgärder av specialexpertis. Det finns tydliga tecken på att
denna typ av förfalskningsbrott ökar och
omsätter betydliga belopp.
Kulturarvsbrott inkluderande konstförfalskning är en brottskategori som
den enskilde polisen inte stöter på så
ofta. Förhoppningsvis kan denna skrift
vara till hjälp när en sådan händelse
ändå inträffat. Handboken är i första
hand skriven för anställda inom polisen
men kan även vara av intresse för personer utanför polisens organisation.
NOTISER
6
25
25
POSTADRESS: Tidskriften Spaning,
Västmanlands läns museum, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås.
BESÖKSADRESS: Karlsgatan 2, Västerås.
REDAKTÖRER:
Ann Österberg, konsulent för Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.
Telefon 02139 32 88. E post ann.osterbergltv.se
Carl-Magnus Gagge, landsantikvarie/länsmuseichef, Västmanlands läns museum.
Epost carlmagnus.gaggeltv.se
ÖVRIG REDAKTION:
Dag Celsing, direktör, Västmanlandsmusiken.
Elisabeth Westerdahl, lantmästare och antikskribent.
Krister Ström f.d. länsmuseichef vid Västmanlands läns museum
HUVUDMÄN FÖR TIDSKRIFTEN:
Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.
ANSVARIG UTGIVARE:
Carl-Magnus Gagge, telefon 02139 32 71. E post carlmagnus.gaggeltv.se
MEDVERKANDE SKRIBENTER
Utöver redaktionen medverkar:
Jan Å Johansson, journalist.
Bo Sandberg, antikvarie.
Stellan Moberg, f.d. musiker i Västerås Sinfonietta.
Märta Ramsten, musiketnolog, docent f.d chef Svenskt visarkiv.
Marie-Louise Rodén, professor i historia.
Per-Olov Sahl, musiker.
Ann Lystedt, skribent.
Bertil Olsson, underhållare, folkmusiker.
Julia Bentling, skribent.
Johan Redin, fil.dr.
Tony Lorenzi, litteratur och konstvetare.
Josefina Paulsson, riksspelman.
Kenneth Sparr, fil.kand.
FOTO: Där inget annat nämns, Västmanlands läns museum
LAYOUT OCH REDIGERING: m.a.o. marknadsföring, Tomas Gustavsson Bild & Form
KORREKTUR: Ann Österberg och Carl-Magnus Gagge.
ANNONSFAKTA OCH BOKNING: Kontakta redaktionen.
DISTRIBUTION: Tidningen ingår i medlemskapet i Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening,
men sprids gratis på skolor, studieförbund, bibliotek, kommunala kulturkanslier, museer och vårdinrättningar i länet.
Om du saknar Spaning på din arbetsplats, kontakta redaktörerna.
PRENUMERATIONER:
Privatpersoner kan prenumerera på Spaning, och får då tidskriften sänd direkt hem.
Ring, skriv eller eposta din adress till spaningltv.se.
TRYCK: Edita Västerås.
UPPLAGA: 5 000 exemplar
UTGIVNING: 12 ggr per år
ISSN: 1651-2774
MATERIAL OCH BIDRAG: Tidskriften Spaning, Karlsgatan 2, 722 14, Västerås.
Eller: [email protected]. För ej beställt material ansvaras ej.
För signerade artiklar ansvarar författarna.
7
REDAKTIONSRUTA
VÄSTMANLANDS HEMBYGDSFÖRBUND OCH FORNMINNESFÖRENING
www.hembygd.se/vastmanland
Berätta för oss
Hembygdsförbundets uppgift är att främja hembygdskunskap, kulturminnesvård
och hembygdsvård.
Förbundet är samarbetsorgan för hembygdsföreningarna i regionen och skall stödja
föreningarna i sin verksamhet. Förbundet skall tillvarata rörelsens intressen på regional
nivå och samarbeta med museer, kulturminnesvårdande organ och andra organisationer.
Genom att gå med som enskild medlem i Västmanlands Hembygdsförbund får du
Årsboken som Länsmuseet och Hembygdsförbundet ger ut. Spaning Länsmuseets och
Hembygdsförbundets tidskrift som utkommer med etttvå nummer per år. Erbjudande
om att deltaga i temadagar, kurser i olika ämnen och medlemsresor inom och utom länet.
Ordförande i föreningen är UllaBritt Holmér och vice ordförande är Bengt Wallén.
Föreningen har kansli på Länsmuseet. Adress: Västmanlands Hembygdsförbund och
Fornminnesförening, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås telefon 02139 32 88
Kontaktperson: Konsulent Ann Österberg, ann.osterbergltv.se
Hör gärna av dig till redaktionen
med insändare och åsikter om
tidningen. Skicka gärna in material
eller uppslag som du tycker vi borde
ta upp. Vi läser allt med stort intresse.
Skriv till Tidskriften Spaning,
Karlsgatan 2, 722 14 Västerås eller
e-posta till [email protected]
VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM
www.vastmanlandslansmuseum.se
Västmanlands läns museum har kontor, utställningar, arkiv och bibliotek på Karlsgatan 2
i Västerås. På WestmannaArvet i Hallstahammar finns museets föremålsarkiv, verkstäder,
vård och registreringslokaler.
I länets 10 kommuner bedriver länsmuseet en bred verksamhet med särskild inriktning
på pedagogik, konst och kulturmiljövård. Vi satsar på förnyelse och utveckling av
verksamheten.
Vår uppgift är att fördjupa kunskapen om det västmanländska kulturarvet, förmedla och
väcka opinion, öka insikten om det förflutna och berika perspektiven på samtiden och
framtiden. Museet skall vara en plats där man kan ta del av vad som sker i samhället.
Arbetet i hela länet innebär samarbete och samverkan med kommuner, hembygds
föreningar, lokala entreprenörer och aktörer. Länsmuseets roll är att vara en resurs,
knyta samman idéer och initiativ samt göra historien synlig i sin rätta miljö.
Västmanlands läns museum
Karlsgatan 2, 722 14 Västerås. Telefon 02139 32 22
Epost: lansmuseetltv.se
Utställningarna på Karlsgatan 2 är öppna tisdagonsdag, fredag kl 1017, torsdag kl 1020,
lördagsöndag kl 1216. Samma tider på entrétorget och museibutiken med viss begräns
ning av öppettider i kaféet..
Faktarum och arkiv helgfri tisdagfredag kl 1016.
WestmannaArvet
Besöksadress: Industrigatan 35, Hallstahammar.
Visningar och besök efter överenskommelse. Telefon 02139 32 22. Fax 0220247 51.
TEMA MUSIK
Avsändare: Västmanlands läns museum, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås