1. No category

VilPmblodigil
liskilPlinns dam?
Av Charlie Gentz
I skolan fick vi lära oss att
fiskarna håller omgivningens temperatur. Men
det finns undantag; läs
här om fiskar som kan
hålla högre kroppstemperatur än vi själva.
/
D D Olof hade just landat en 65 kg tung
Yellow Fin Tuna efter drygt -40 minuters
fight. Fisken hade kämpat hårt liksom
även fiskaren. Så snart fisken låg på däck
skar jag själv ett snitt med en spetsig kniv
och införde en medhavd specialtermometer drygt l dm in imuskelvävnaden. 42
registrerades vid upprepade kontroller.
Vattentemperaturen var endast 21 strax
under ytan.
Tidigare temperaturmätningar på kallblodiga fiskar som gädda, torsk och
laxöring kring våra egna kuster har aldrig
visat någon större tempskillnad än 0,5
mellan vattentemperaturer och fisktemperatur .
0
0
0
Charlie Gentz närmast kameran tar
tempen på nyfångad guldfenad tonfisk.
Trots fiskefebern höll vid tillfället de
fiskande lägre kroppstemperatur än den
fiskade.
I
~
Rubrikfrågan är alltså klart besvarad.
Det finns varmblodiga ryggradsfiskar och
även hajar. Redan på 1830-talet företog en
engelsk skeppsläkare temperaturmätningar på små tonfiskar kring ekvatorbältet.
Fiskarna var av den typ som vissa tider
förekommer rikligt kring Kanarieöarna
och där kallas Bonito. Skeppsläkaren fann
att småtunornas kroppstemperatur regelbundet överskred vattentemperaturen
med 8° till 10°.
Hajar tillhörande makrillhajsläktet som
Mako- och sillhajar liksom även den
fruktade vithajen, den s k White Killer
Shark, är varmblodiga. Trots att naturen
har arbetat efter olika grundförutsättningar, så har såväl tonfiskar som svärdfiskar,
Wahoo och hajar löst problemet med att
hålla hög kroppstemperatur på ett likartat
sätt.
Kallblodig fisk
Hjärta
Gälar
Stora hålvenen
Kroppspulsådern
-
----I ~
Rest av kroppspulsåder
Värmeväxlare
..
Principen är densamma som vi själva
använder vid t ex återvinnande av värmeenergi vid luftkonditionering, den s k
motströmsprincipen. Denna går väsentligen ut på att den utgående varma
luftströmmen succesivt får möta den
inkommande kalla luftströmmen genom en
s k värmeväxlare. Tonfiskarna och hajarna har ordnat sin blodförsörjning på
principiellt samma sätt.
Vanliga kallblodiga fiskar som gädda
och torsk har en central kroppspulsåder,
där det mesta blodet passerar utmed
ryggraden och fördelas. Självfallet nedky'les allt blod, som passerar 'gälarna
praktiskt taget till vattnets egen temperatur. Dessa fiskar har därför en blod- och
kroppstemperatur, som nära motsvarar
det omgivande vattnets.
Hos såväl hajarna som de varmblodiga
ton- och svärdfiskarna löper de stora
pulsådrorna ut med sidan, ytligt, strax
under sidolinjen och den sedvanliga inre
pulsådern är mycket liten. Från sidopulsådrorna förgrenar sig mindre pulsådror
segmentvis in i muskelvävnaderna. Detta
sker genom miljontals fina parallella
blodkärl, ett "rete mirabile". Här kommer
det syrerika kalla blodet att rinna mot det
utgående varma syrefattiga venösa blodet,
som är på väg tillbaka till gälarna. Det kalla
och varma blodet är åtskilt genom ett
mycket tunnt membran, som bildas av de
parallella kärlväggarna. På så sätt uppvärms undan för undan det kalla blodet till
dess det uppnår praktiskt tager det
utgående blodets temperatur, först då
tränger det syrerika blodet in i vävnaderna
och musklerna.
Tonfisk=varmblodig fisk
~
Rest av hålven
ytlig ven
ytlig huvudpulsåder
Kretsloppet hos en kallblodig och en varm-/blodig-/fisk är mycket olika. Hos kallblodiga fiskar som
t.ex. torsken går huvudkärlen utmed ryggraden och fördelar sig segmentvis ut i muskulaturen. Hos
varma fiskar är dessa centrala blodkärl små och blodet flyter i stället i pariga pulsådror strax under
huden alldeles i närheten av sidolinjeorganen. Blodet från de varma musklerna och värmeväxlarna
flyter åter till hjärtat parallellt med pulsådrorna under huden.
...•..::....
:: ~::.
';'
.
..
45
I själva musklerna bildas hela tiden, som
fisken simmar ny energi. Ett sinnrikt
system av ventiler skickar, om temperaturen stiger för mycket, färskt kallt blod
direkt in i muskeln för att kyla ned denna.
På så sätt kan fisken reglera sin temperatur
mycket effektivt. '
Den blåfenade tunan har och behöver
det mest effektiva systemet, då den
förekommer långt upp i kallare hav. Tunor
höjer utan svårighet sin kroppstemperatur
mer än 20° ovan vattnets.
»"t'II~(r------*' Kmppspulsåder
_=,.,,-?~~~~~~~;c=--4-hålvenen
Stora
Vinsten är snabbhet och uthållighet
Fördelarna med ett varmblodigt system är
större energiutveckling ur en begränsad
muskelvävnad. Det utmärkande för de
varmblodiga fiskarna är, att de blivit
havets snabbaste, starkaste och i många
avseenden uthålligaste fiskar, Det pris,
som tonfisk och svärdfisk fått betala, är att
dessa fiskar förbrukar betydligt mera föda
och aldrig kan gå utan föda en längre tid.
Energiförbrukningen måste hela tiden i
högt tempo ersättas med förbränning av ny
föda. Samtidigt ökar möjligheterna att jaga
upp föda på grund av snabbheten.
Mörk
, bladrik
muskel
ytlig ven
Man vet nu att skräcködlorna för
hundra miljoner år sedan i själva verket
var relativt varmblodiga med en temperatur över' 30°. Utan den effektökning, som
den höga konstanta temperaturen gav
ödlorna, så skulle dessa aldrig orkat röra
sig eller ens kunnat resa sig. Varmblodigheten var en förutsättning för deras
enorma storlek. Och innebär liksom hos
tonfiskarna ungefär 3 till 5 gånger
effektivare utnyttjande av muskelmassan
än hos kallblodiga djur*.
Som en följd av likheten i temperatur
och funktion med de varmblodiga däggdjuren kan t. ex. det vara svårt att skilja
mellan kalv- och sillhajkött. Det typiska
högröda blodiga delarna av tonfiskköttet
utgöres till stor del av rete mirabile och de
bäst genomblödda och starkaste simmusklerna.
När Olof Johansson hösten -74 kämpade med ,sin 450 kg tunga blå Marlin, så
kämpade Olof med ett varmblodigt djur.
Därför orkade denna stora fisk gång på
gång kasta sig med hela kroppen enbart
rusande på stjärten över vattnet 30 till 50
meter långt och strax därefter dyka 600
meter djupt på några sekund·er. Hade Olof
haft en kallblodig lika stor fisk på kroken
så hade det blivit ett segdragande som
( närmast liknat kampen med en slö, råstark
håkäring eller stor rocka.
•
46
Den blåfenade tunans muskler försörjs huvudsakligen genom 4 par blodkärl strax under huden.
Dessa kärl delar upp sig i kvastformigt i miljontals små parallella kärl, det så kallade rete mirabile,
där blodet uppvärms och fortsätter in i den mörka och ljusa muskelvävnaden. Den lilla blodmängd
som passerar genom den förkrymta centrala kroppspulsådern under ryggraden fortsätter
ouppvärmd in i vissa ljusa, ej så belastade,' muskler.