Miljonsvennar
Omslag Tomas Selander. Foto Klarag / SCANPIX Bildhuset miljonsvennar_omslag.indd 1 Maria Bäckman Maria Bäckman MARIA BÄCKMAN är fil. dr i etnologi, verksam vid Uppsala universitet. Hon har tidigare bl.a. publicerat Kön och känsla. Samlevnadsundervisning och ungdomars tankar om sexualitet (2003). Miljonsvennar Miljonsvennar BETONGEN! BETONGEN! ropar killarna i klassen när läraren tar upp den negativa schablonbilden av förorten som ofta sprids av media. Miljonsvennar är en bok om förorten som en omdiskuterad storstadsgeografi. Men det är också en berättelse om vad det innebär att växa upp och leva som svensk i en miljö som med tiden alltmer kommit att karaktäriseras som icke-svensk. Jämfört med det mesta som skrivits om förorten är det här fråga om ett omvänt perspektiv. Vilka stereotyper ringar in de tjejer och killar som uppfattas som svenska? Kan förorten fungera som en riktig hembygd? Varför talas det så mycket om innerstaden i förorten? Därmed skildrar Miljonsvennar också en sällan omskriven realitet: hur det är att vara svensk, och inte minst svensk tjej, i den invandrartäta eller svenskglesa förorten. Makadam förlag ISBN 978-91-7061-054-7 MAKADAM Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN www.makadambok.se 09-03-17 22.19.13 MARIA BÄCKMAN Miljonsvennar Omstridda platser och identiteter MAKADAM Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN makadam förlag göteborg · stockholm www.makadambok.se Kopiering eller annat mångfaldigande kräver förlagets särskilda tillstånd. Miljonsvennar. Omstridda platser och identiteter © Maria Bäckman och Makadam förlag 2009 Omslag Tomas Selander Omslagsfoto © Klarag / scanpix Bildhuset Författarfoto © Tony Sandin Tryck Bulls Graphics, Halmstad 2009 isbn 978-91-7061-054-7 Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN INNEHÅLL TACK 9 1. MILJONSVENNAR 13 En normativ svenskhet 14 Fastskruvade identiteter 17 Svenskhet 24 Fältet och jag 28 Josephine, Bodil och Tiina 33 Ett oväntat bakslag 36 Aktiva etiketter 41 Disposition 44 2. FÖRORTENS SJÄL 47 Vad är en plats? 49 Forskarnas förort 51 Josephines förort 56 Hembygd 61 Den farliga förorten 64 Nedskräpning som distinktion 68 Förortens Andra och förortens själ 75 Från stigma till karisma 78 3. SKUMMA TYPER 82 Flaggmänniskor 83 Paul på kartan 87 Bodils vandring 90 Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN Den imaginära svenskheten 98 Svennedrickat 101 Svenskhet som nollpunkt 103 Pauls utehelg 106 Raggardusch och bastu 111 Spetsgardiner eller smårutigt? 113 Basim Bengtsson 117 4. RESAN TILL DJURSHOLM 120 Josephine och Tiina: värsta underlägsen 121 Klassingångar 125 Linus berättelse: streetsmart eller plugghäst 128 Med andras ögon 133 Den sorgliga överklassen 136 Barn av betongen 140 En relativ klasstillhörighet 143 Tanja: vadå skillnad 145 5. BLOND 149 Blond och porrig 149 Den svenska bimbon 151 Joanna 155 Horan och oskulden 158 Produktiva blickar 162 Svenska tjejer: mångfaldiga svar 165 Att göra sig själv och andra 167 Svensk och oskuld 168 Bodil 174 Blond synlighet 178 Emma 181 Att vara hora 185 Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 6. OMISTLIGA VÄRDEN 189 I klassrummet 190 Likhet och dubbelmoral 196 Icke-förhandlingsbara skillnader Den besvärliga slöjan 202 Kvinnoläktaren 206 Jämställd och svensk? 210 7. EN SVENSK BLATTE 199 215 Vem är vad? 218 Vem är André? 221 InvandrarAndré 224 Att passera är att tystna 228 Att vara fri 231 Att vara André 237 Den sista skillnaden 240 8. LAGLÖST LAND 243 Bortom det självklara 244 Flera nyanser av vitt 247 Svensk, tjej och synlig 250 Svenskhetens musealisering 252 I Bergby there are no laws 255 REFERENSER 266 Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN SKUMMA TYPER Bodil och jag har hunnit ett stycke på vår vandring i hennes gamla hemtrakter när jag frågar om hon märker någon skillnad från förr, bor samma människor kvar? Bodil, som inte varit tillbaka sedan hon flyttade därifrån i sjuårsåldern, funderar en stund och säger sedan att det nog bodde mer svenskar där när hon var liten. ”De har flyttat härifrån såklart”, fortsätter hon, ”eller alltså såklart, jag vet inte”, backar hon. ”De tänker väl så… att de inte passar in här eller vad som helst.” Tycker du att du passar in här då, undrar jag, eftersom Bodil mycket väl kan ses som tillhörig den grupp hon hela tiden omtalar som ”de”. ”Alltså…”, hon dröjer med svaret, andra skulle ju säkert… jag ser ju svensk ut liksom… eller jag är väl svensk… andra skulle väl inte tycka att jag passar in. Men jag känner inte att det känns… eller att det känns konstigt. De som har bott här liksom sedan jag var liten, dem känner man ju igen. Så det känns inte så läskigt när man vet vad folk heter. Värstingar och så. Om förra kapitlet i huvudsak handlade om plats och platsskapande processer ligger fokus nu på etnicitetens och framför allt svenskhetens betydelse för tjejernas lokala sammanhang och gemenskaper. Härigenom tillförs undersökningen ännu ett raster i den intersektionella diskussionen. Vandringen med Bodil återkommer på ett par ställen. Men analysen innefattar även annat, som en filmatiserad novell om en grön dryck med sällsamma och oroande egenskaper. Först vill jag dock än en gång understryka hur viktigt det är för ungdomarna att veta varifrån man kommer. Det gäller att kunna berätta om sin härkomst, att ha en gångbar genealogi. 82 Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 3. SKUMMA TYPER Flaggmänniskor Redan efter de första dagarna i skolan stod det klart att det sociala spelet i klassen bestod av ett virrvarr av identitetspositioner, föränderliga lojaliteter och provisoriska gemenskaper. Grunden för såväl inkluderingar som exkluderingar var i ständig rörelse, ett gungfly av skiftande och tillfälliga tolkningar. Mina inledande planer att kort och gott studera tjejer som kategoriserades som svenska kom därför snart på skam. Eller mer exakt: min förväntan om att saker och ting skulle vara tydliga. Förvisso visade sig etniskt märkta etiketter som till exempel svensk, arab, syrian, libanes vara betydelsefulla, men inte alltid på de sätt som jag förväntat mig. I en mening kan man säga att de gränser jag kom dit för att studera inte fanns, samtidigt som de i vissa avseenden tvärtom kunde vara mer relevanta än jag ens kunnat föreställa mig. Kanske är det mest rättvisande därför att konstatera att markörer och gränser visserligen var något som fanns i vardagen, men att de var utpräglat elastiska och kontextberoende. För att illustrera hur ett sådant skillnadsskapande på en och samma gång kunde vara både tydligt och underkommunicerat, ska jag återge två utdrag ur fältdagboken. Det första är lite längre, det andra lite kortare. Scenen för det första avsnittet är skolans bibliotek under ett grupparbete i samhällskunskap. • Vi sitter några stycken och småpratar. Samtalet förs med en låg ljudnivå så vi inte ska störa de andra. Samtalsämnena böljar fram och tillbaka men kretsar nästan hela tiden kring etnicitet och religion. Ungdomarna talar om varandras utseende, om vad utseendet säger om var de kommer ifrån. Ali säger till Basim att han inte ser ut som en tunisier utan mer som en afrikan. Bodil undrar om Basim har en tunisisk flagga på väggen hemma. Ja, svarar han. ”Skulle du ha haft det om du bott kvar?” frågar Bodil. ”Nej, där finns det så många flaggor”, svarar Basim. Bodil fortsätter att fråga: ”När du är där i Tunisien, känner du dig svenskare då?” Lite svenskare, Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 83 3. SKUMMA TYPER tror Basim. Bodil undrar om det är en positiv eller negativ känsla för honom. ”Negativ”, svarar Basim med emfas, ”jag vill vara som de, mina landsmän.” Basim och Ali börjar prata sinsemellan om att åka till Palestina och slåss för palestinierna. ”Min pappa säger att han skulle ha åkt dit och slagits för länge sedan, när han fortfarande orkade”, säger Basim. De pratar om palestinafrågan och om att araber inte vill bo med judar. Basim menar att Palestina är arabiskt land och att judarna inte har rätt att vara där. Jamen, invänder Bodil som tycker att konsekvensen av resonemanget inte känns bra, om araberna inte tycker att judar ska få bo i Palestina, då har ju rasisterna rätt, då ska inte ni få bo här i Sverige! Ja, håller Ali med. Men Basim tycker att ”vi hoppar ju inte på svennarna och slår dem”. Nej, svarar Bodil, ”men många svennar är ju rädda för att åka hit och tror att alla svarthåriga ska slå ned dem”. I samtalet försöker Bodil lyfta över den logik som Basim anlägger på palestinafrågan till svenska förhållanden, ett försök som inte blir helt framgångsrikt. Ali tappar intresset för diskussionen och vänder ryggen mot oss. Han sitter och gör tunisiska flaggor på datorn. Basim fortsätter att försöka förklara för Bodil varför judarna inte ska få bo i Palestina. Han talar om att han skulle vilja åka till Mellanöstern och slåss för palestinierna. Bodil frågar Basim om han lika gärna skulle kunna tänka sig att slåss för en muslim i Somalia som för en muslim i Palestina. Nej, svarar Basim direkt. Varför då, undrar Bodil. ”För att jag inte känner honom”, svarar Basim. ”Är det för att de inte är araber?” fortsätter Bodil, som anar lojalitet med araber snarare än muslimer. Somalierna har inte lidit som de i Palestina, svarar Basim henne. Bodil lämnar det brännande samtalsämnet med att fråga kamraterna vad deras föräldrar arbetar med. Basim berättar att hans pappa jobbar på en restaurang för tunisier, hans mamma har gått på sykurser för att lära sig svenska. Ingen annan svarar. Bodil börjar sjunga på vad hon kallar Botkyrkasången, men ingen av oss andra har hört den. Hon vänder sig då till Rosita som sitter vid samma bord och frågar henne om zigenare är ortodoxa kristna. Basim hakar direkt på och frågar om zigenare har någon egen flagga. 84 Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 3. SKUMMA TYPER Ja, svarar Rosita, det har vi. Hon berättar sedan hur den ser ut. Bodil tittar granskande på Rosita och säger: ”Du ser inte ett dugg finsk ut. Finns det inga finska ingifta zigenare i din familj?” Jo, svarar Rosita, min pappa var gift med en finska i 13 år. Var det din mamma, undrar Bodil. Nej, svarar Rosita. Det är tyst en stund. Ali sitter fortfarande och jobbar med sin flaggbild i datorn. Bodil frågar Basim om han systrar har slöja. Ja, två av tre, säger Basim. Han fortsätter med att berätta att han är yngst av syskonen, ”det är skit, jag blir utskickad varje dag för att handla!” Ali har nu övergått till att istället göra den algeriska flaggan på datorn. Basim tittar på och säger ”flaggan är min stolthet, gör den klar”. Ali arbetar koncentrerat med att göra klart båda flaggorna, den tunisiska och den algeriska. Bodil sitter och småsjunger för sig själv. Det är lugnt och tyst i biblioteket. Några elever samtalar lågt med varandra. Ett par bibliotekarier hjälper dem som behöver. Rosita har börjat läsa en text om feminism, ett ämne hon ska fördjupa sig i för en redovisning. Vid bordet bredvid sitter läraren Marianne som kommer fram och avbryter det fortsatta samtalet som nu övergått till att handla om gemensamma bekanta. • Det andra tillfället är hämtat från ett klassrum och även här dyker det upp flaggor och frågor om etnisk hemvist. När medialektionen är slut går Basim fram till vita tavlan och ritar en tunisisk flagga. Han skriver Tunisien med utropstecken bredvid. Tiina går då också fram och och ritar en flagga med blått kors på vit botten och skriver Sverige bredvid. Hon backar en bit och står en kort stund och tittar på tavlan, sedan går hon fram och ritar en flagga till, likadan som den svenska, och skriver Suomi bredvid eftersom hennes mamma är finsk. Bodil säger åt henne att hon har ritat flaggan fel, det är korset som ska färgläggas blått, inte fyrfälten. Tiina suddar och ritar flaggan igen, nu efter Bodils anvisningar. Flaggteckningen är ovanlig, tjejerna brukar inte framhäva sin etniska bakgrund på ett så här expressivt sätt. Basim och Ali har Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 85 3. SKUMMA TYPER jag däremot vid några andra tillfällen sett rita det de kallar sina ”hemländers” flaggor. Tiinas teckning kan i varierande grad ses som en vilja till skillnad. Det går att tolka den som ett utslag av ohöljd nationalism. Men den vit-blå flaggan kan också förstås som ett betydligt mindre aggressivt framhävande av etnicitet. Den kan till och med bara antas vara ett sätt att visa vem Tiina är, var hon hör hemma eller vem hon vill vara. Intressant – och paradoxalt – nog kan teckningen dessutom tolkas som ett framhävande av likhet och en vilja att överbrygga snarare än upprätta gränser. För med sina två flaggor, den svenska och den finska, visar Tiina att även hon har en etnisk bakgrund och en flagga att identifiera sig med, att också hon, trots ljus hy och blå ögon, har rötter som sträcker sig utanför de svenska gränserna. Med kommentarer och flaggor kan scenen vid tavlan utläsas som att Tiina här förhåller sig till en situationsbestämd normalitet. Enbart en svensk flagga skulle kanske inte betraktas som riktigt rumsren, så också den finska härkomsten lyfts fram, fast Tiina inte riktigt vet hur flaggan ser ut. Nästan motsatt de förstnämnda tolkningarna kan hennes teckning alltså också förstås som ett budskap om att vi alla är etniska: alla har vi en nationell identitet som tillfälligt kan markeras. Vi är alla flaggmänniskor, även om vi inte alla, likt Basim, har vårt lands flagga uppnålad på väggen över sängen. Men, som Basim påpekar i den förra dagboksanteckningen: han skulle nog inte haft den på väggen om han bodde i Tunisien. Precis som varken Tiina, Josephine eller Bodil har några flaggor på sina väggar hemma. Att lyfta fram dessa båda exempel blir ett sätt att visa hur nationalitet, hemländer och ursprung var något som kunde ta rätt stor plats i skolan och mellan eleverna. Det var inte alltid som eleverna hade full koll på vem som var vad, på om någon var hel-, halv- eller kvartstysk, -svensk, -jugoslav, -marockan eller -finsk. Men det var något som gärna utreddes och diskuterades. Härkomsten var viktig; så gott som alla förstods och beskrevs då och då i etniska termer. 86 Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 3. SKUMMA TYPER Paul på kartan När jag och Josephine vid ett helt annat tillfälle sitter och pratar tänker hon högt kring hur upptagen man är i både skolan och på fritiden av att hålla reda på varandras etniska härkomst. Hon menar att alla håller koll på alla och att det är en ”jättestor grej” var folk kommer ifrån: ”Han är syrier, nej, han är kurd och han kommer därifrån.” Hon säger att den kunskapen ger upphov till en speciell jargong och att man också skämtar mycket om det, ”’ja, men ni vet hur syrier är’, skämt om alla kurder och så där”. Josephine menar att det inte är ett tecken på motsättningar, utan tvärtom är folk i skolan i hög utsträckning goda vänner, ”det är ju betydligt mer vänskap här än det finns på andra ställen”. Men, tillägger hon, man håller koll på vad folk är. Jag tycker att det är lite märkligt att man är så upptagen av folks etniska bakgrund och frågar Josephine varför det är så viktigt. Josephine svarar inte riktigt som jag förväntat mig, att det skulle ha att göra med ett intresse för ursprung och bakgrund. Nej, hon hävdar att det delvis beror på en vilja att markera avstånd till det svenska. Genom att visa på och lyfta fram sin icke-svenska bakgrund markerar man samtidigt att man inte är svensk, med de mindre trevliga associationer svenskheten lokalt för med sig. ”Alltså att vara svensk, det är ingenting man vill vara riktigt”, säger Josephine med ett skratt som kanske är tänkt att ta udden av det hon nyss sagt. ”Stereotypen för en svensk ska ju vara en tråkig rasist, eller nånting sånt där”, fortsätter hon – det vill ju självklart ingen vara. Hon funderar en stund och säger sedan att hon tror att det dels handlar om att man vill markera att man inte är svensk, dels om ett allmängiltigt fenomen som enligt Josephine innebär att när människor kommer utomlands blir deras bakgrund viktigare än innan. ”Det är ju som bara att när man kommer utomlands, allting blir mycket viktigare med ens nation, eller så. Som svenskarna som åker till Spanien som helt plötsligt gör nästan en kult av att fira midsommar.” Vid ett annat tillfälle sitter jag och lyssnar på när Bodil, Josephine och Tiina pratar om klasskamraten Pauls etniska bakgrund. Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 87 3. SKUMMA TYPER Samtalet är ett försök att reda ut varifrån Paul kommer, vem eller vad han är. I hög grad cirklar diskussionen kring språk och utseende, det vill säga de två lätt igenkännliga markörer som vanligen får signalera endera svenskhet eller avstånd till densamma. Detta verkar vara ett samtalsämne som aldrig upphör att vara intressant. Just denna gång är det Pauls ibland osvenska språk som kontrasteras mot hans relativa blondhet, vilket gör honom till en både spännande och motsägelsefull person att diskutera. Bodil berättar för de andra om första gången hon var med på en svensklektion i klassen och hörde Paul tala. Hon återger sin reaktion när denne kille som såg så svensk ut talade en rätt dålig svenska. ”Jag blev helt chockad när jag såg Paul. Jag blev så här ’vad har hänt med killen’, han ser så übersvensk ut. Han bröt ju så in i helvete.” Hon fortsätter med att berätta för de andra, som en förklaring till Pauls dåliga svenska, att hans föräldrar inte kan svenska så bra och blandar sina olika hemspråk. Josephine invänder att hon inte tycker att Paul bryter så väldigt. Bodil backar något och håller med om att han kanske inte bryter så mycket, men att han ändå har en konstig meningsbyggnad och framför allt att han inte förstår de allra enklaste ord. Bodil menar att om man är född i Sverige, som Paul, borde man kunna ett enkelt ord som sil, vilket hon exemplifierar med. Han har helt enkelt inte något särskilt stort ordförråd. Pauls språk är uppenbarligen ett intressant ämne som tjejerna uppehåller sig länge vid. Även Tiina bryter in i samtalet och håller med Josephine om att han inte bryter särskilt mycket. Neej, okey då, tycker Bodil, men hon vidhåller att Paul har ett undermåligt ordförråd. Ja, håller Tiina med, och hans meningsbyggnad är märklig, fortsätter hon. Josephine försöker förklara Pauls språk med samma argument som Bodil tidigare använde och hänvisar till hans bakgrund som hon är bekant med. Det är väl lite så att hans mamma är finsk, hans pappa är argentinare. Så det var ju finska, svenska och spanska hemma. Då har det väl blivit lite så där att inget språk har blivit… Bodil skrattar till och pekar på den centrala motsättningen, det 88 Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 3. SKUMMA TYPER som gör Paul extra intressant att fundera kring: krocken mellan det ibland knaggliga språket och att han är så ljus. ”Ja, men det var ju det som var så himla… för han ser ju så svensk ut. Jag bara försökte tänka så här att var kommer han ifrån!” Men även Pauls utseende blir föremål för diskussion och förhandling, för Tiina invänder och säger att Paul är väl inte blond. Nej, kanske inte säger Bodil, men han är ju typ ljus i alla fall. Han är mörkblond, slår Josephine fast, lite mittemellan. Han är åtminstone inte riktigt mörk, lägger hon till efter en stund. Mmm, håller Bodil med, och inte ser han ut som en latinamerikan heller. Flickorna fortsätter att tala om hur Paul vägrar prata spanska, ett av hans modersmål, i skolan. Tiina tycker att det är jättekonstigt säger hon. ”På spanskalektionerna, han pratar ju inte spanska. Varje gång typ: ’Säg det på spanska’. ’Nej, jag kan inte’. Ändå pratar han ju spanska hemma.” Bodil tycker att det är obegripligt att Paul fick IG (icke godkänt) i spanska. Sedan försvinner Paul stillsamt från samtalet som istället övergår till att handla om hur en etnifierad grupp, chilenska elever, beter sig under spansklektionerna. Bodil håller en lång utläggning om skolkamrater hon haft spanska ihop med. Alltså chilenare, de kan ju inte sitt språk. De blir så jävla förbannade om man skulle komma och peta i det. Jag har hört världens konflikter om man har haft… Till exempel, vi hade en lärare som kom ifrån Ecuador som ville att vi skulle lära oss spansk spanska. Chilenarna blev så jävla sura när de blev tvungna att sätta s på allting. De stavar ju typ inga h:n och så där. Den etniska identiteten är ständigt förhandlingsbar, men aldrig ointressant. Kanske grundar sig detta faktum på en osäkerhet. I en miljö där etnisk bakgrund och religiös tillhörighet ofta bildar en konkret grund till förståelse för människors person och beteende, blir bakgrunden också viktig att känna till. Men i den hybrida miljö som förorten utgör är detta ingen enkel sak. Det finns en ständig osäkerhet kring många människor omkring en, ett ljust utseende behöver inte innebära svenskhet och en bruten svenska behöver inte innebära osvenskhet. Det krävs alltså att man faktiskt Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 89 3. SKUMMA TYPER vet, eller åtminstone kan göra en rimlig tolkning av, var olika individer har sina etniska rötter, eftersom det ger en emisk förklaring till vem personen är. Det skapar helt enkelt en känsla av säkerhet kring vem man har att göra med. Bodils vandring Bodil och jag fortsätter vår vandring i hennes gamla bostadsområde. En liten stund efter Bodils lätt famlande reflektioner kring svenskar som flyttat och sin egen hemortsrätt i det gamla området har vi hamnat bakom husen som ligger på en höjd. Bodil vänder sig om och njuter av den vidsträckta utsikten. ”Det är fint här!” utbrister hon spontant: ”Alltså jag menar det är ju liksom, alltså om man tänker liksom, förorten bara en massa höghus liksom, men det är ju grönt!” Hon pekar ut de olika områdena vi kan se och berättar om dem för mig. Där ligger radhusområdet Slagsta, säger hon och berättar att där bor svenskarna. Det här är ju norra Botkyrka, fortsätter hon och visar: Fittja, Alby, Slagsta, Norsborg, Hallunda. Sedan finns det ju Tumba, Tullinge, de vill ju bli sin egen kommun. Jag tror att, det finns Tumba, Tullinge så finns det Salem… men alltså Tullinge är Botkyrka och det är väl Tumba också, men jag vet inte… där bor också liksom svenskar. Så var det åtminstone… tyckte jag, mera förut. Bodil övergår från att peka ut olika områden till att tala om svenskarna som bor i södra Botkyrka, i Tullinge och Tumba. Hon menar att de från södra kommundelen tycker att de är bättre än de som kommer från norra Botkyrka. ”Men ändå har det alltid känts som att de har varit mycket bättre liksom, på något vis. Och att de har trott det själva också.” Vilka menar du, frågar jag, för säkerhets skull. ”Alltså de i Tullinge och sådär, för deras föräldrar är ofta sådär… bra jobb och… du vet liksom.” Hon berättar om hur svårt hon haft att identifiera sig med ”de där blonda… tjejtjejerna”, som hon träffar i musikskolan. Det är Botkyrka musikskola, preciserar hon, men den ligger i Tumba och 90 Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 3. SKUMMA TYPER Tullinge och då är det mest svenska ungdomar som går där. De svenska tjejerna hon träffar där har alltid varit ”såhär som östermalmsbrudar fast de inte är det. Liksom så.” Hur länge har du gått på musikskolan undrar jag. Sedan jag var tio–elva, svarar Bodil, men jag har alltid känt mig utanför där, lägger hon till och skrattar. Det är för att det bara har varit jag och en till från norra Botkyrka, förklarar hon. Från musikskolan återgår hon till att berätta om området. Här bodde ganska många finnar, säger hon. Var de olika områdena uppdelade efter etnicitet? undrar jag. Jo, svarar Bodil, ”det blir ju så”. Det måste ju finnas någon anledning till att alla syrianer flyttar till Norsborg, lägger hon till och skrattar. Jag trodde att de bodde i Södertälje, säger jag. Ja, i Södertälje också, säger Bodil, men i Botkyrka så… Hon drar på svaret, men verkar sedan bestämma sig för att hon måste reda ut det hela för mig. Med tydligt förbehåll för att hon inte vet säkert hur förhållandena är nu, säger hon att hon alltid uppfattat det som ”att latinamerikaner bodde i Alby eller Fittja och… ja, turkar också i Alby eller Fittja och i Hallunda är det liksom blandat… och i Norsborg är det syrianer och i Slagsta är det svenskar”. Den etniska dimensionen är på det här viset hela tiden med när Bodil berättar om sin barndom, inte påträngande eller på något sätt problematisk, men närvarande. Det kan givetvis vara något som förstärks av vår vandring och Bodils vetskap om mitt forskningsprojekt.1 Men samtidigt uppfattar jag hennes hågkomster som relativt fria, utan alltför mycket medveten kritisk filtrering. När reflektionerna tränger på märks det ganska tydligt i berättandet, det blir mer eftertänksamt, med tydligare betoningar av sådant som markeras som slående eller som lite oväntade insikter. Passagen nedan visar på en sådan ändring i tempo och tyngdpunkt, från det första styckets fria flöde till det andra styckets mer eftersinnande framställning. ”Min bästis på gården hon var svensk… eller hon var… halvdansk och svensk”, säger Bodil, innan hon avbryter sig och visar på 1. Jfr Nordberg 2005, s. 219f. Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 91 3. SKUMMA TYPER en plaskdamm där hon brukade bada som liten – och så fortsätter hon att berätta: Och… men det var typ min bästis, bland tjejerna var jag mest med henne. Mina bästa killkompisar, den ena var halvsvensk och halvturk… en var chilenare och… De familjer som vi umgicks med, de var liksom… det var två chilenarfamiljer, det var en finska som bodde med sina halvfinska och chilenska barn, sedan kom det en familj från Ungern och… sedan kom det en familj från Irak och… jag kommer ihåg att killen sprang runt på gården liksom och… Han hade varit med i kriget så han var liksom, så han hade blivit liksom helt… störd. Han sprang runt och smög liksom… runt, för han vågade inte gå mitt på vägen liksom. Han var väldigt aggressiv och så. Sedan fanns det en zigenarfamilj… från Serbien tror jag, eller jugoslaver. Sedan… fanns det en polsk familj. Sedan kom det några andra från, som också liksom kom direkt ifrån… liksom som inte kunde svenska eller så. Jag kommer inte ihåg var de kom ifrån… Jag tror att de kom ifrån Irak också, tror jag. Så det var egentligen inte så himla många svenskar, men man tänkte inte på det. Det var mest när man kom upp i puberteten, som man började tänka på det. Eller att folk började… lägga vikt vid liksom… såna saker. Hur visade det sig, frågar jag. ”Jag vet inte”, svarar Bodil, ”sådana grejer typ som att det började bli viktigt var man kom ifrån. Ja, att man liksom skaffade sin identitet ifrån det landet som man… [fast man] kanske inte ens tänkt åka dit.” Omedelbart härefter avbryter hon sig och visar var de hade majbrasa. En bit bort, pekar hon, brukade några ordna ”godisring”, då spelade scouterna instrument och i gårdshuset fick man varm korv. Nu är vi framme vid Bodils gård, inramad av hus på alla sidor. Det är tio år sedan Bodil var där sist. Hon tycker att det känns jättekonstigt. Det är fint här, utbrister hon. Jag håller med henne och säger att jag trodde att det skulle vara mer grått och ”betongigt”. Ja, säger hon, och verkar strålande glad över att det är så fint på gården. Hon visar gungorna och säger att det var där hon lärde sig spanska. Hennes chilenska bästis’ mamma brukade vara mycket med barnen. Eftersom mamman inte kunde så bra svenska brukade hon prata spanska med Bodil. ”Så brukade hon 92 Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 3. SKUMMA TYPER gunga mig och räkna så här på spanska, så hon lärde mig.” Bodil fnissar förtjust vid minnet. Någon timme senare kliver vi av bussen som tagit oss till Bodils gamla skola. Liksom under vandringen med Josephine i förra kapitlet förlägger även Bodil den problematiska svenskheten till brytningstiden mellan barn och tonåring. Då började det ’svenska’ bli något som kunde skilja ut henne från omgivningen, något som ibland kunde vara en belastning. Stående inför skolbyggnaden berättar hon om hur det var att gå här i slutet på mellanstadiet. ”Det var jobbigt att vara svensk i sexan typ”, säger hon med eftertryck. ”Speciellt när jag gick i typ sexan, för då var det ett väldigt starkt tjejgäng i klassen då det där verkade vara väldigt viktigt på något sätt.” Det där? undrar jag. Var man kom ifrån, förtydligar Bodil. Det var speciellt en tjej, Lillis, som var syrian, som sa hela tiden ”men du är bara svensk, du vet ingenting”. Om jag hade gått i en annan skola kanske jag hade blivit fientlig. Men nu fattade jag att det var ju bara hon som var jobbig. Efter denna kommentar om vikten av att upprätthålla en fungerande samlevnadsfrid, även med dem som inte underlättar denna ambition, gör Bodil ett hopp i tiden. Som för att understryka hur lätt det kan bli fel drar hon en parallell till Dragan i hennes nuvarande klass som tyckte ”illa om zigenare bara för att han blivit blåst av en zigenare”. Bodil talar om att det är farligt ”när man tror att alla är så, bara för att man träffar en som är så”. På vägen från skolan går vi igenom Slagsta, det radhusområde som Bodil tidigare omtalat som svenskdominerat. Jag frågar om det fortfarande bor mest svenskar i området. Innan Bodil hinner svara kommenterar jag själv två blågula flaggor jag ser på ett hus – det verkar åtminstone bo svenskar där. Bodil bekräftar att de är i majoritet. Vår vandring på asfalterade gångvägar tar oss från område till område. Allteftersom vi passerar olika förortstorg fortsätter Bodils berättelser om sådant som är sig likt och sådant som förändrats. När vi kommer till Hallunda förklarar hon att H&M, Stadium, Gallerix och liknande kedjor alltid lägger ned efter ett tag. Hon menar att de som är i branschen hävdar att invandMiljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 93 3. SKUMMA TYPER rare inte spenderar lika mycket pengar. ”Men det är så konstigt”, fortsätter hon, för det är här som det bor ”invandrare som det är status med liksom, kläder och sådär”. Men då kanske de inte vill handla på H&M, föreslår jag. ”Jaa, men”, suckar hon och fortsätter, ”liksom… men sen så är det affärer som man inte fattar vem det är som handlar där. Som typ, Axara, Parisnytt, Samanta med bara massa såna hära glitterkläder.” Hon fnissar när hon berättar för mig om utbudet i affärerna. ”Typ spandex, liksom. Vem köper det?? Nån tydligen”, svarar hon sig själv. För att de finns kvar? frågar jag retoriskt. Ja, säger Bodil. Vi går in till centrumet för Bodil vill visa hur kläderna, som hon talat om tidigare, ser ut. Vi går in i några av affärerna, tittar och känner på kläder. Stämningen blir ganska fnissig eftersom både Bodil och jag tycker att många av kläderna ser så absurda ut. Det är en sorts kläder ingen av oss brukar bära, små och tajta, glittriga och färgstarka med många feminina detaljer som volanger och rosetter. Vi talar rätt tyst med varandra i affärerna, eftersom de omdömen vi ger kläderna inte är så positiva. När vi kommer ut ifrån en av affärerna frågar jag Bodil om även svenskar handlar där. ”Jo, svarar Bodil, ”kanske de svenskar som bor här.” Men Bodil tycker uppenbart att det är kvalfyllt att generalisera på det sätt som jag ibland ber henne göra. Det är så hemskt, det känns så jobbigt och hemskt att tänka så [att generalisera]. Jag har en massa fördomar. Alla svenskar som bor här har… inte så hög utbildning. Bodil sänker rösten medan hon talar och när hon avslutar meningen viskar hon så tyst att jag nästan inte hör vad hon säger. ”De är såhär…” Hon tystnar besvärat. ”Lite white trash, sådär”, föreslår jag. ”Ja”, instämmer hon, ”som de som sitter där”. Hon pekar diskret mot en restaurang där det sitter några rätt slitna ljushyllta personer och dricker öl. Alla är såhär… jag tycker att man ser… om man ser på de svenskar som bor här så, de ser inte ut som vanliga Svensson. Utan de är såhär lite… Alltså, det känns rätt hemskt att säga, men det är helt enkelt 94 Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 3. SKUMMA TYPER mer klass på invandrarna än på svenskarna. Det är som, de svenskar som har lite utbildning flyttar härifrån. Bodil och jag går ut ur centrumbyggnaden och fortsätter i riktning mot Bodils bostadsområde. Efter en stund kommer Bodil tillbaka till vad hon nyss sa, om att hon inte har så höga tankar om de svenskar som bor i området. Hon säger att hon ”har en konstig fördom om att de svenskar som bor här är såhär… a-lagare och så”. Varför tänker du så, undrar jag. Vet inte, säger hon, men lägger sedan till att det har att göra med vilka man ser i området. De svenskar man ser är ”mystiska” menar hon. De ser inte ut som familjen Svensson, konstaterar jag. Nej, precis, instämmer Bodil, ”folk med lite konstig bakgrund… eller lite enkla människor”. Bodil är påtagligt besvärad när hon pratar om detta, generad över att hon säger så. Strax därefter är vi framme vid platsen där Bodil bor nu. ”Här bor jag”, säger hon och pekar på en karta som finns på en skylt innan man går in i området, ”på Reidars väg”. Det ligger lite vid utkanten, förklarar hon och pekar ut var hennes hus ligger. ”Det bodde nog ganska många svenskar där förut, innan det blev renoverat”, berättar hon. ”På våran gård så finns det sådana som bott där jämt, som är svenskar, som vill flytta därifrån. Som bara sitter typ och stirrar ut genom persiennerna, så bara ’jävla svartskallar’.” På vägen bort mot huset fortsätter vi att prata om svenskar hon mött där hon vuxit upp. Det är möten som har bekräftat negativa schabloner av svenskar och inte gett Bodil någon positiv bild av gruppen. ”De svenskar som jag kan komma ihåg”, säger hon, det är såna som… alltså till exempel, sånt som man får höra, som invandrare säger. Att svenska föräldrar inte bryr sig om sina barn, att de inte har några regler och så… Att, liksom att, köpa ut till sina barn och… så. Det är ju lite så, att de svenska familjer jag har varit hos, har varit ganska… dricker och sådär, och då får man ju lite den bilden… Hur känns det att själv vara svensk då, att förknippas med allt det där, undrar jag. ”Ja, det är ju det som är så jobbigt!” utbrister Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 95 3. SKUMMA TYPER Bodil. ”Att man… att svenskarna är så!” Men ändå kan hon bli sur när folk tror att hon också är sådan. Hon skrattar generat när hon berättar. Aha, säger jag, så ser de på dig och tänker att du är svensk och så tror att de att du är sådan. Ja, instämmer Bodil, och lägger till att det är jobbigt. Tycker du att du behöver bevisa att du inte är sådan, undrar jag. Nej inte nu, svarar hon, men förut när jag var yngre. Vi går förbi en parkbänk som står mellan husen. Mitt bland alla lekande barn som är ute denna ljumma eftermiddag, sitter två slitna män med svenskt eller skandinaviskt utseende. De är påtagligt berusade och har varsin systemkasse ståendes mellan benen. ”Sådär till exempel!” utbrister Bodil med lätt avsmak när vi går förbi, ”sådär är det liksom! Att de som är svenskar och finnar typ sitter på parkbänken!” Ja, fyller jag i, ”sitter där liksom, med sina systemkassar”. Ja, fnissar Bodil, ”det är ju de som syns såklart, men…”. Svenskarna och svenskheten är ett problem för Bodil. Dessutom är det ett dubbelt problem, eller ett problem på två nivåer. Dels känner hon att hon blir förknippad med allt det ’dåliga’ som hon menar att svenskarna får stå för, dels kan hon för det mesta tycka att omgivningen har rätt, att svenskarna i grannskapet faktiskt är en ganska sorglig samling. Men samtidigt är hon fullt kapabel att reflektera över sina egna stereotyper. Kanske har hon Dragans exempel i minne, hur lätt det är att generalisera och dra alla över en kam, när hon menar att hon nog fått sin bild av hur svenskarna är ”bara för att de som bor på min gård är smygrasister och liksom lite halvalkisar”. Bodil träffar inte många svenskar i sin vardag, vilket hon är väl medveten om påverkar hennes uppfattning. Platsens stigmatisering finns dessutom hela tiden närvarande i de tolkningar hon gör av sin omgivning. Det är väl därför jag tänker så. Det är ju inga andra svenskar än de som jag har träffat här. Och på nåt sätt ses det väl som… typ, om man har flyttat härifrån så har man typ lyckats. Då måste de som bor kvar här vara mindre lyckade… på något vis. Vandringen slutar som den började, med att vi promenerar runt Bodils hus för att njuta av utsikten. Det hus Bodil bor i sedan 96 Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 3. SKUMMA TYPER tio år tillbaka är, precis som Josephines hus, det sista i området. Bortanför huset tar landsbygden vid, med öppna fält och en skog i fonden. ”Just det”, säger hon när vi är på väg runt huset, ”det här är backen där man vet att det snart ska bli sommar”. Jag tror att hon ska berätta om att hon där brukar se den första tussilagon eller vitsippan. Men Bodils första vårtecken är av ett annat slag. ”När man ser de turkiska kvinnorna… plocka växter. De plockar något grejs som de har i maten. Så står de där och plockar och… då vet man, snart kommer sommaren. Vårtecken!” Jag frågar om de som bor i området brukar grilla ute på gården. Bodil berättar att det brukar vara en del konflikter runt grillandet. Hon visar mig att det bakom huset finns en grill som de som bor längst ned i huset upplever i första hand finns där för dem. Grillen står på en gräsmatta precis invid huset. ”De som bor på neder våningen, det är där typ alla svenskar bor, eller de som har bott här länge… de tycker att det är deras.” Bodil säger att de ändå accepterar att hela huset använder grillen, men att det kan bli bråk om det kommer människor från andra hus och vill grilla. Men eftersom de i huset mittemot inte har någon grill tycker de att de också ska få använda den. Bodil kommer ihåg ett speciellt tillfälle när en granne från huset mittemot använde grillen. Så jag kommer ihåg en gång en sommar… så kom, det är en svenska som har en massa barn med en från Marocko, så kom de hit och satte på världens högsta arabiska musik och retade gallfeber på allihop. Bodil fnissar förtjust vid minnet av kvinnan som vågade utmana ’grillmaffian’. Bakom huset pekar Bodil ut riktningen till några fornlämningar och berättar att sjön bara ligger en bit bort. Hon pratar om hur fint det är på sommaren, att man bara behöver ta sig en liten bit bortom husen för att det ska kännas som landet med skog och knastriga grusvägar. Så avbryter hon sig. Hennes mamma vinkar och ropar från balkongen, vi svarar. Bodil berättar med hög röst för henne om allt vi tittat på. Vi bestämmer oss för att gå upp till lägenheten och hälsa på hennes mamma. Hemma hos Bodil Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 97 3. SKUMMA TYPER artighetspratar vi lite alla tre, när Bodil återigen tar upp att det är så konstiga svenskar som bor i området. ”De svenskar som bor här är såhär idioter och såhära… avdankade alkisar, hela bunten. Men det är så!” Ja, många är det tyvärr, håller Bodils mamma med, och särskilt mina landsmän, finnarna. Men varför är det så? frågar Bodil uppbragt. Det är konstigt! För det är verkligen så! Det är inte bara som man säger, utan det är så. Att liksom de svenskar som man typ har träffat på är såhär mystiska, konstiga och liksom udda figurer. Och inte udda på ett positivt sätt utan liksom. Orden hänger i luften ett tag. Ja men, invänder Bodils mamma som för att nyansera Bodils bild, vanliga svenskar eller finnar träffar man inte i samma utsträckning, de jobbar ju hela dagarna och kommer hem på kvällen. Jo, tycker Bodil som inte verkar riktigt övertygad, men man vet ju hur de beter sig på ICA. Den imaginära svenskheten Det är under den här vandringen som jag får veta att Bodil inte är svensk medborgare utan finsk-norsk. Men trots att hon i formell mening inte är svensk upplever sig Bodil tveklöst som förbunden med en lokal – negativ – svenskhet. Hon ser sig som svensk och tror dessutom att andra uppfattar henne som sådan. Svenskarna i den egna förorten är dock, menar Bodil, ett sorgligt kapitel. I hennes kommentarer under vandringen framstår dessa som nästan mangrant alkoholiserade, konstiga, mystiska, udda. Till stora delar verkar de i hennes berättelse som avskurna från resten av området. Anstuckna av rasism blir de på något sätt förlorare, slumpen, de som blev kvar när de övriga gav sig iväg. Känslan av att ha något gemensamt med dessa personer, en delad svensk eller finsk identitet, är inte på något sätt grundad i föreställningen om en likhet. Vad Bodil säger är något annat, att gemenskapen inte är rotad i hennes egen upplevelse utan i en lokalt etablerad föreställningsvärld. De andra svenskarna, de mystiska och konstiga svenskarna, är en påträngande realitet genom att Bodil, som svensk, riskerar 98 Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 3. SKUMMA TYPER att bli associerad med något hon helst skulle vilja stå fri från.2 Några kommentarer från etnologen Urban Ericsson kan hjälpa oss att komma underfund med vad det är för sorts imaginärt samband som enligt Bodils mening råder mellan henne och de övriga skandinaverna i området.3 För förortens vidkommande – det vill säga den ’invandrartäta’ och ’svenskglesa’ förort vars konstruktion Ericsson diskuterar – innebär detta att det finns färdiga mallar som avgör hur förorten och dess invånare ska representeras i medierna. Enligt Ericsson har dessa inrotade föreställningar med tiden blivit synonyma med de miljöer och personer som journalisterna ger sig ut för att beskriva; de har blivit till budbärare för den autentiske Andre.4 I Bodils ögon är de utslagna och alkoholiserade på samma sätt budbärare för en svenskhet som kan generaliseras till att gälla alla svenskar i området. Det är en fantasiram5 som riskerar att knyta ett nät av negativa konnotationer runt Bodil som svensk i förorten. Längre fram kommer vi att se att denna svenskhetens fantasiram kan innebära helt olika saker för killar och tjejer (se kapitel fem). De förväntningar om sexuell tillgänglighet som Bodil och hennes kamrater är tvungna att förhålla sig till ändrar definitivt skepnad när det gäller de svenska killarna. Dessa omtalas tvärtom många gånger som både socialt och (hetero)sexuellt oförmögna.6 Sammantaget är det en rätt dyster bild av den lokala svenskheten som träder fram ur dessa beskrivningar. Bodils karaktäristik av de vuxna svenskarna som misslyckade typer kan fogas till stereotypen om ’svenska tjejer’ som frigjorda bortom sans och måtta. Persongalleriet kompletteras slutligen av de svenska killarna vilka beskrivs som hopplöst misslyckade när det gäller att behärska det sexuella och sociala spelet (i alla fall så länge som de inte får hämta 2. Med Benedict Anderson (1983/1992) skulle det gå att tala om de lokala svenskarna som en föreställd gemenskap. Men samhörigheten och likheten är i detta fall något som tillskrivs andra. Problemet med de ”konstiga” svenskarna är ju att Bodil upplever att hon ibland placeras i en gemenskap som hon inte alls erkänner som en sådan. Bodil tycker inte att hon har något alls gemensamt med de existenser som hon drastiskt avfärdar som ”avdankade alkisar, hela bunten”. 3. Ericsson 2007. 4. Ibid., se särskilt kapitel 3. 5. Zizek 2001, s. 139; jfr Ericsson 2007, s. 14ff. 6. Jfr Andersson 2003, s. 208, 214ff. Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 99 3. SKUMMA TYPER mod ur flaskan). Poängen är naturligtvis inte om något av detta är sant eller ej. Däremot är det definitivt befogat att fråga sig vad det här vardagliga nötandet av negativa representationer gör med dem som ringas in av orden och beskrivningarna.7 Att vara svensk i förorten är att vara en del av en uppsättning identifikationer där svenskhet ofta låter sig presenteras som en uteslutande negativ kvalitet. Vad blir egentligen responsen på en sådan situation, vad skapar den för sorts svar på tal?8 Ett första steg i besvarandet av en sådan fråga kan vara att påminna sig den avslutande diskussionen från förra kapitlet. På flera sätt påminner kategoriserandet ovan om hur epitet som svennar och platser som innerstaden omvandlas till aktiva motidentifikationer.9 De andra svenskarna och de andra platserna blev till förortens symboliska motpol, de som förortens ungdomar kunde använda sig av för att hävda sin egen särart. Inte minst blev svennarna och innerstaden en möjlighet att slå ett slag för den egna förortens moraliska företräde. I andra berättelser och beskrivningar kommer vi som sagt också att se hur förorten presenteras som mer autentisk och äkta jämfört med ekonomiskt mer gynnade platser. Skillnaden är att de lokala representationer vi talar om nu är svårare att hantera för tjejer som Bodil, Josephine och Tiina. Avståndet till förortens symboliska Andra har krympt; det främmande, de främmande svenskarna, är närmare en själv och den egna vardagen. Den här gången handlar det inte längre om sådana svenskar som lätt låter sig avfärdas som tillhöriga innerstaden eller mer gynnade förorter. Istället är det den egna identiteten som står på spel. Detta visar på en intressant motsättning i svenskhetens kontrast- och likhetsskapande betydelser. Samma svenskhet/svennighet som ibland hjälper ungdomarna att konstruera en lojalitet inåt 7. Althusser 2001/1971; Butler 1993, 1997. Bland de många andra forskare som har ställt motsvarande frågor till sitt material kan nämnas Ambjörnsson 2004; Nordberg 2005; Jonsson 2007; Svensson 2007. 8. Med en motsvarande utgångspunkt i att tilldelandet av ett namn även innebär anvisandet av ett givet utrymme för identifikation och handling, framhåller också Ambjörnsson de negativa benämningarnas förmåga att locka fram ett motsvarande svar på tal; se Ambjörnsson 2003, s. 142f. 9. Jfr Andersson 2003, s. 207ff; Forsberg 2003. 100 Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 3. SKUMMA TYPER med förorten och kompisarna, hotar vid andra tillfällen att fjärma den egna personen från förortens inkluderande sammanhang. Likheten med de icke-svenska kamraterna riskerar då att trängas undan och ersättas av likheten med andra svenskar i grannskapet eller genom ovälkomna associationer till olika lokala tolkningar av svenskhet. För tjejerna innebär de faktiska svenskarna och den symboliska svenskheten därmed ett dubbelt hot. Förortens Andra visar sig i det här avseendet finnas i två uppsättningar, både som svenskarna bortom förorten och som svenskarna inom densamma. Det blir med andra ord viktigt att tydliggöra att man själv inte har något att göra med någon av dessa varianter av svenskhet. Svennedrickat Stereotyperna om hur svenskarna är och uppträder från en förortshorisont har med tiden utvecklats till en specifik genre eller stilistisk modell. Annorlunda uttryckt går det att tala om en etablerad konvention där svenskarna, invandrarna och förorten har tilldelats relativt fasta roller. Det är denna beskrivning som blir utsatt för en sorts hyperparodi i filmatiseringen av Alejandro Leiva Wengers novell Elixir.10 Filmen skildrar vad som händer när förortskillen Marco av en slump kommer över en flaska med lysande grönt innehåll. Efter bara en klunk inleds en dramatisk förändring av Marcos såväl yttre som inre.11 Marco, tidigare mörk med chilenskt påbrå, får blont hår och utan att ens plugga får han alla rätt på matteprovet. Efter några dagars konsumtion har innehållet i den gröna flaskan gett än tydligare resultat. Marcos språk blir vårdat och fritt från förortsslang, frisyren är annorlunda och kläderna prydliga. Oväntat blir han också sugen på fika och efter ett tag blir det till 10. Novellen ingår i boken Till vår ära (Leiva Wenger 2001). Filmatiseringen är en fristående bearbetning av novellen och renodlar ytterligare några av de stereotypa inslagen från ursprungshistorien. 11. Filmen är en medvetet skruvad, ironisk framställning över ömsesidiga stereotyper och fördomar och används också i undervisningssyfte. För att underlätta visningen i skolorna har den försetts med en särskild lärarhandledning från Svenska Filminstitutet (Hoffsten u.å.). I den följande återgivningen av innehållet har jag låtit mig inspireras av handledningens sammandrag. Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 101 3. SKUMMA TYPER och med omöjligt att hålla inne med intetsägande kommentarer om vädret. Marco har kort sagt blivit en riktig svenne. Men förändringen har inte passerat obemärkt. Kompisarna har märkt att något inte är som det brukar och vill få del av hemligheten. Svennigheten ses som en nyckel till framgång i skolan och samhället. Adjö till trista lågstatusjobb som pizzabagare, taxichaufför och städare, hej till bättre betyg och lysande framtidsutsikter. Kompisarna får egna flaskor och snart kan kameran svepa över fyra blonda grabbar som sitter på en parkbänk och utbyter förnumstiga kommentarer om bullar och vackert väder. Här och nu föds dessutom en lysande affärsidé: hur många invandrare med lågbetalda jobb skulle inte vilja byta mot något bättre, hur många skulle inte vilja förvandlas till svennar? Inom kort sprids elixiret med hjälp av postorder över hela Sverige. Men nu börjar det övriga samhället ana att något är i görningen: gatuköken saknar bemanning, ingen vill jobba som städare. Det dröjer inte länge förrän polisen har spårat den oroväckande utvecklingens källa till en viss lägenhetsdörr i förorten. Därefter blir allt snart som vanligt igen. Marco blir återigen tillsammans med sin svenska tjej Frida från det fina villaområdet, hon som gjorde slut när han inte kunde förmå sig att slå ner en liten kille för att bevisa att han fortfarande var en ’riktig blatte’ och ’ingen svenne’. Betygen dalar, den blonda färgen försvinner ur håret och snart är det inte längre någon som snackar fett skumt om kaffebröd och fint väder. Till och med Frida är nöjd. I en avslutande nyckelscen stegar Marco fram och slår helt oprovocerat till en mycket yngre kille. Frida som sökte spänningen och de farliga invandrarkillarna i förorten har fått tillbaka sin Marco. Sverige har fått tillbaka sina städare och pizzabagare. Hotet mot det etnifierade klassamhället är undanröjt och ordningen återställd. Nu är det naturligtvis inte fråga om en total överlappning mellan novellen/filmen Elixir och de berättelser och påståenden som jag tagit del av under mitt fältarbete. Men likheterna är tillräckligt stora för att det ska vara meningsfullt att tala om en gemensam pool av stereotyper. Samtidigt finns det skillnader i sättet att konstruera och rama in kategorin ’svensk i förort’. Mest uppenbart 102 Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 3. SKUMMA TYPER visas detta av att Marco och hans kompisar står i ett ambivalent förhållande till svennigheten – den är både åtråvärd och föraktlig. De tydliga markörer som visar killarnas förvandling kan därför å ena sidan sammanfattas som prydligt (men tråkigt) yttre, blont hår och korrekt (men prudentligt) språk. Men samma skrattretande och löjliga framtoning är också det som ger dem bättre betyg och lockar med större framtida möjligheter på arbetsmarknaden. Tvetydigheten är dock hela tiden närvarande i filmen. Att svenskheten är en biljett till en annan framtid hindrar inte att den också presenteras som en bulle som växer i munnen. Det är också här någonstans som Marcos flickvän Frida kommer in i bilden. Hennes dragning till den gamle och våldsamme Marco understryker förändringen hos den nye Marko i lika hög grad som dennes tillgjorda kommentarer om vädrets växlingar. För att belysa den omkastning som sker med Fridas känsloliv kan man lämpligen travestera några kända rader av Edith Södergran: Hon sökte en riktig man och fann en svensk. Hon är besviken. Det är denna dubbla syn på både (den manliga) svenskheten och (det manliga) invandrarskapet som är filmens retoriska och ironiska drivkraft.12 Betydligt mer sällan formulerade ungdomarna i min undersökning motsvarande positiva värderingar av det svenska. Under de publika presentationerna ungdomarna emellan händer det nästan aldrig. Vid dessa tillfällen handlar det betydligt oftare om att dölja eller underkommunicera sådant som kunde andas svenskhet. Svenskheten blir då heller knappast betraktad som en resurs, exempelvis som det som kan ta någon bort från förorten. Svenskhet som nollpunkt Denna tveksamma värdering av svenskheten är heller inte förvånande. Den svenska identiteten, om än mestadels tillskriven snara12. I skildringen av Frida blir hon på ett motsvarande sätt också framställd som en specifik stereotyp. Hon blir den svenska tjejen som söker sig till förorten för att finna vad hon inte hittar i det städade (och svenska) villaområdet: en riktig man med maskulin och våldsam framtoning. Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 103 3. SKUMMA TYPER re än åberopad, blir lätt till något som sticker ut och ger upphov till gliringar och spefulla kommentarer. Med Shuman kan vi konstatera att i den kontext där tjejerna mestadels rör sig blir det svenska ofta markerat och uppmärksammat.13 I det lokala är det knappast en merit att räknas som svensk. Istället är detta ofta detsamma som att göras synlig på ett negativt sätt. Som synes är detta en iakttagelse som utmanar påståendet om att vitheten av historiska skäl blivit genomskinlig, den norm som andra etniska variationer mäts mot och jämförs med.14 Detta må vara en träffande formulering för de flesta sammanhang, men inte för alla. I Bergby har vi snarare att göra med det radikalt omvända förhållandet. Jargongen bland ungdomarna bygger i hög grad på det värde som tillmäts ett dokumenterat avstånd till det svenska. Naturligtvis finns det också här en norm, men i de flesta situationer kan denna beskrivas som att det gäller att vara icke-svensk.15 Svenskhet är något att markera distans till, något att dementera och ersätta med något annat. Ett konkret exempel är hur André, som sitter och slänger käft om bakgrund och nationalitet med några kamrater på rasten, lyfter fram sin tyska mamma istället för sin svenska pappa. Han är själv tysk, menar han. Denna tyska börd imponerar dock föga på kompisarna som har mycket lättare att plocka poäng på sina historier om hur det är ”hemma” i Algeriet, Grekland eller Marocko. ”Hur är det i Tyskland, André? Berätta för oss”, säger de retsamt, väl medvetna om att han aldrig satt sin fot på tysk mark. André vet naturligtvis att han inte kan hävda sig i den här typen av samtal, men ändå vill han hellre kalla sig tysk, eller libanes som sina halvbröder, än svensk.16 Precis som när det gällde flaggorna framme vid klassrummets svarta (eller egentligen vita) tavla symboliserar det svenska i samtalet den absoluta nollpunkt som alla vill distansera sig ifrån. På andra arenor kan de ungdomar som omgivningen klassificerar 13. Shuman 1993. 14. Dyer 1997. 15. Jfr Andersson 2003, s. 207ff. 16. Frågan om vad André ska betraktas som (svensk, tysk, libanes eller något annat) återkommer och fördjupas i kapitel sju. 104 Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 3. SKUMMA TYPER som svenska tilldelas fördelar och privilegier i sin egenskap av att tillhöra den förgivettagna majoriteten. Men lokalt kan svenskhet alltså också uppfattas som något som måste färgas bort ur håret, som bör kompletteras med en finsk flagga, eller ersättas av en tysk mamma. Den negativa synlighet som ofta förknippades med det svenska gav i min undersökning upphov till flertaliga försök att smälta in och passera som något annat än den lokale Andre. Det är mot denna bakgrund som jag menar att vi bör uppfatta ungdomarnas strategier för att dementera en alltigenom svensk bakgrund. Synligheten blir kort sagt ett hot som bäst hanteras genom att man gör sig själv så osynlig som möjligt. En kort episod under en klassmiddag hemma hos Emma strax före studenten är i sin enkelhet klargörande som ett exempel på en sådan strategi. På väggen i hallen hänger foton av Emma och hennes två småbröder, gamla porträtt från fotografbesök, dagis och skola. Efter middagen i köket är vi på väg till vardagsrummet när några av flickorna stannar till och tittar på fotona, kommenterar dem. Det är uppenbarligen hårfärgen på fotona som fångar deras intresse. ”Guud vad alla är sådär überblonda”, säger Tiina. ”Det där kallar jag svenskt”, slår Bodil fast. ”Sådär blond är jag egentligen”, säger Tiina och pekar på en av bilderna. ”Lägg av”, utbrister Ruxandra, ”varför är du inte det nu?” Och så kommer den, hårfärgningen: ”Neej, jag färgade håret, jag ville inte se ut så.” Flickorna går sedan vidare ut i vardagsrummet. Samtidigt som tjejernas repliker pekar på betydelsen av den sexualiserade och problematiska blondheten visar Tiinas kommentar om hårfärgningen också att dessa tjejer, till skillnad från flertalet av sina kamrater, har möjligheten att kliva ur sin relativa synlighet i förorten. Omvänt kan de längre fram välja att betona sitt ’svenska’ utseende och lättare komma i åtnjutande av de fördelar som denna position kan föra med sig på andra arenor. Deras status som annorlunda äger därmed ett drag av tillfällighet, vilket skiljer dem från de kamrater som i kraft av ett mer ’utländskt’ utseende är mer permanent positionerade. Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 105 3. SKUMMA TYPER Pauls utehelg Men även om svenskhet kunde vara en position som ibland borde döljas eller underkommuniceras vore det en missuppfattning att tro att svenskheten aldrig kunde uppfattas som en attraktiv position. Tvärtom fanns det tillfällen där den på ett tydligt sätt knöts till värden som uppfattades som ’goda’ eller eftersträvansvärda (se även kapitel sex). Vi ska se lite närmare på ett sådant tillfälle. Det är tidigt i januari, första veckan efter jullovet. Linus, Paul, Josephine, Ali och Basim som kommit först till lektionen sitter tätt ihop och pratar med upphetsade röster. Jag hör hur de fnissar och ibland upphäver någon ett tjut. Jag försöker lyssna och förstå vad de pratar om. Det verkar handla om helgens bravader, någon fyllegrej. Jag kan urskilja att någon kompis spytt, vilket föranleder nya utrop. Tiina och Bodil kommer in i klassrummet och slår sig ner hos de andra. De fortsätter att prata och skratta, jag hör någon ropa ”fy faan, vad äckligt!” Nu kan jag inte hålla mig längre, jag blir för nyfiken och sneddar över klassrummet. Det visar sig att de talar om en händelse under Pauls utehelg som han gärna berättar om även för mig och läraren Marianne som också anslutit sig till sällskapet. Upprinnelsen till historien är att Paul sent på natten stått vid Svampen på Stureplan och väntat på en kompis när en välkänd dragartist kommit fram och stött på honom.17 Redan här skrattar de andra förväntansfullt. Artisten ska ha sagt till Paul att han ville ha honom i tio minuter. Paul svarade att han inte var intresserad. Men mannen är enträgen och säger till Paul att hans ögon är så vackra: ”du kan väl komma med, i bara tio minuter”. Jag är tyvärr inte homosexuell, blir Pauls artiga svar. ”Men det gör väl ingenting”, säger Paul med överdrivet fjollig stämma i en lyckad imitation av kändisen och återigen bryter fnisset fram bland åhörarna. Det nattliga äventyret är dock inte slut i och med detta. Precis då dyker en vimmeljournalist från Expressen upp med en fotograf i 17. Svampen är ett regnskydd i betong som utgör en välkänd mötesplats i Stockholm. 106 Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 3. SKUMMA TYPER följe och tar ett foto av Paul och dragartisten som hamnar i söndagens tidning. Efter detta följer den andra delen av historien, som Paul plockar lika många komiska poänger på. Dagen efter får nämligen Pauls argentinske pappa syn på fotot i kvällstidningen och blir fruktansvärt upprörd. Med överdrivet mörk röst återger Paul vad hans pappa sagt till honom: ”Grabben, vi måste ha ett snack, det var inte det här jag planerade för dig.” Paul förklarar att för hans pappa finns det inget värre att tänka sig än att den egna sonen skulle vara homosexuell. ”Han är argentinare, förstår ni”, lägger han till. Alla nickar och svarar med en mun: ”Vi förstår.” Paul lutar sig tillbaka i stolen och säger avrundande med nöjd röst ”så det var en händelserik helg”. Marianne försöker nu föra in diskussionen på ett lite annat spår. Hon frågar Paul hur han kände sig när dragartisten stötte på honom. Paul skiftar tonläge och svarar att det kändes hemskt, ”jag kände mig påhoppad och förnedrad”. Sedan lägger han till, vilket han tidigare inte nämnt: ”så bara kutade vi därifrån, vi var fan rädda för honom”. Vid den sista kommentaren fnyser Josephine till och säger med eftertryck ”vadå, det var väl inget”. Marianne ser lite undrande ut och frågar hur hon skulle känna det om en äldre karl kommit fram och sagt att han ville ha henne i tio minuter. ”De brukar vanligen vilja i mer än tio minuter”, svarar Josephine rappt. Sedan blir hon mer allvarlig och förklarar att sådant faktiskt händer för tjejer hela tiden. Sedan flamsar gruppen vidare en stund till om Expressen-bilden innan Marianne övergår till att tala om svensk statsförvaltning. Utläggningen ovan säger inte bara något om Pauls berättartekniska talanger, utan illustrerar också synen på viktiga och centrala värden. Skolan är en samhällelig institution där tolerans för en föregiven olikhet, som till exempel homosexualitet, omhuldas som något positivt. Det är bra med tolerans.18 När Paul vänligt men bestämt avvisar inviten är han därför på säker mark vad gäller skolans överordnade mål och metoder.19 18. Jfr Bäckman 2003; Ambjörnsson 2004. 19. Den positiva värderingen av öppenhet och tolerans bidrar förmodligen till att Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 107 3. SKUMMA TYPER Men på ett annat plan kan man notera hur framförandet samtidigt gör intoleransen till något osvenskt. Genom att Paul citerar det spontana utbrottet inför bilden i Expressen blir pappan bärare av de oönskade attityderna: en som inte kan tänka sig något värre än att sonen skulle bli homosexuell. Och det är dessutom en tolkningsram som åhörarna är helt införstådda med. När Paul tillfogar att den uppbragte fadern är ”argentinare” väcker kommentaren inte några frågor utan bara ett initierat bifall. Tillsammans med lyssnarnas reaktioner placerar berättelsen härigenom den problematiska intoleransen till en kontext utanför det svenska. Både klasskamraterna och läraren Marianne ser därmed ut att vara ense om att det går att lägga ett etniskt raster även över toleransen. Men att svenskheten på detta vis kan knytas till en uppsättning goda och omhuldade värden, som tolerans och öppenhet, är ingen garant för att så alltid sker, ens i skolan. Vid andra tillfällen är innebörderna av det svenska betydligt mer omstridda. Den enes exempel på en positivt laddad svenskhet kan då mycket väl bli någon annans argument för att något i svenskheten är i grunden fel. Tolerans och jämställdhet var värden som tjejerna, i alla fall under vissa omständigheter, valde att lyfta fram som centrala, ja till och med omistliga.20 Men det betyder inte att värderingen delades av alla i klassen. En upphetsad diskussion kring jämställdhet visar hur engagemanget tvärtom kunde uppfattas som oönskat. Under en lektion i samhällskunskap kommer klassen in på kvinnofrågor inom politiken, apropå flera partiers uttalade strävan att vara feministiska partier och Gudrun Schymans då nyligen bildade Feministiskt initiativ. Paul ställer sig frågande till varför det behövs ett kvinnoparti. Okej, säger han, om vi bodde i Afghanistan, ”men i Sverige har vi ju redan jämställdhet.” Bodil Paul inte omedelbart säger något om hur jobbigt han och kompisen tyckte det var med den samkönade inviten. Denna mer negativa aspekt av händelsen visar sig först i samband med Mariannes direkta fråga om hur ”det kändes” när dragartisten gjorde sin framstöt. 20. Diskussionen om svenskhetens relation till jämställdhet och andra omistliga värden utvecklas vidare i kapitel sex. 108 Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 3. SKUMMA TYPER suckar demonstrativt, de har tydligen haft den här diskussionen förr. Sedan påpekar hon för Paul att han inte skulle ha haft något emot ett parti som arbetade för att invandrare ska ha samma rättigheter som svenskar. Neej, håller Paul med, ”men jag blir irriterad, det är för mycket fjolligheter!!” Enligt Paul har det redan ändrat sig till det bättre i Sverige vad gäller förhållandena mellan könen och feminister bråkar därför om problem som inte längre existerar. Han fortsätter med att fundera högt över varför man är så upptagen med dessa frågor i Sverige. Kanske, föreslår han, beror det på de svenska männens bristande manlighet. Därefter vänder han sig till Bodil och de andra tjejerna och säger ”ni är så gnälliga”. Med tillgjord röst lägger han till: ”jag ooorkar inte längre, ääää, kvinnor i köööket. Ni ser ner på kvinnor.” Jag blir så irriterad! avslutar han med upprörd röst. Jag sitter och lyssnar, alltmer förvånad över utfallet som är av ett slag jag tidigare inte hört. Bodil hugger däremot direkt och säger triumferande att där ser du, du säger att svenska män är fjolliga, det avslöjar din syn! Men Paul ger sig inte, han vidhåller att kvinnor i Sverige har det bra och inte har några skäl att beklaga sig. Här i Sverige blir inte kvinnor förnedrade: ”Ni har ju fan en egen hemsida på Aftonbladet!” Jamen, invänder Tiina, ”vad handlar den om, hur man går ner tjugo kilo i vikt!” Paul drar då upp Afghanistanexemplet igen och säger att om vi hade bott där hade han haft förståelse för den feministiska kampen, men inte i Sverige. I detta skede griper läraren Marianne in och säger att kvinnor tjänar ju bevisligen mindre än män i Sverige. Jamen det ändrar sig, svarar Paul. ”Ni drar upp så små problem här i Sverige.” Under meningsutbytet visar Paul prov på en distansering till det svenska som jag inte sett hos honom vid något annat tillfälle. Men fjolliga svenska män och gnälliga svenska kvinnor är definitivt två kollektiv han varken vill vara en del av eller sympatisera med. Nu bryter också Ali in i diskussionen. Tänk, säger han, för tvåhundra år sedan – det blir bara bättre och bättre. Han vänder sig mot tjejerna och säger: ”Ni ska vara lyckliga!” Marianne undrar på vilket sätt allt är bra och varför tjejerna ska vara så lyckliga. Paul svarar i Alis ställe och förklarar att de flesta i Sverige gnäller, men att det Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 109 3. SKUMMA TYPER är i Afghanistan som folk har det riktigt jobbigt, där blir kvinnorna behandlade ”som skit”. Ali tycker inte heller att man behöver prata om kvinnofrågor, ”det har blivit för mycket”. Ja, instämmer Basim, visst har männen det bättre än kvinnorna även i Sverige, men det är ändå bara småsaker, kvinnorna fäster sig vid futtigheter. Marianne, som antagligen inte vill låta dessa kommentarer sätta punkt för diskussionen, återtar initiativet genom att beskriva hur hon och hennes man suttit i bilen dagen innan. På radion pågick då också ett samtal om feminism. Hon berättar att maken med trött röst sagt att han fan inte orkar med det där tjafset. Först, fortsätter Marianne, hade det blivit tyst en stund, sedan hade hon svarat att det faktiskt fortfarande är ojämlikt i Sverige. Han hade invänt att det är det inte alls. Då hade hon dragit till med skillnaden mellan ”lön och obetalt arbete”, vilket resulterat i kommentaren att det inte är lätt att vara man heller. Marianne avslutar sedan med att dra paralleller till klassrumsdiskussionen: ”Så lät han och nu låter ni likadant, trettiofem år yngre!” Efter Mariannes inlägg får diskussionen en mer försonlig ton och inbegriper dessutom fler elever. De talar om sådant som är svårt för både tjejer och killar, som ökade krav på utseende och ideal i media som får människor att må dåligt. Efter ett tag tycker Marianne att vi kan lämna jämställdhetsfrågan och kommer istället in på det senaste förslaget om skattehöjning. Ställer man klassrumsdiskussionen ovan jämsides med Pauls beskrivning av sin utehelg belyser de båda situationerna varandra. I det första fallet förklaras intolerans mot homosexualitet med någons hemvist i ett icke-svenskt sammanhang. Pauls pappa är argentinare, vilket både presenteras och godtas som skäl nog för hans negativa reaktion på bilden i Expressen. En fientlig reflex mot homosexualitet inom familjen uppfattas därmed inte som särskilt problematisk. Istället blir detta en neutral förklaring och motivering till pappans homofobi. Vid det senare tillfället har de mesiga svenska männen och de gnälliga svenska kvinnorna lyckats driva jämställdhetsprojektet in absurdum. Det är med andra ord svenskheten som är problemet. Istället för att vara tacksamma över alla de förbättringar som skiljer 110 Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 3. SKUMMA TYPER Sverige från verkligt kvinnoförtryckande länder som Afghanistan låter feministerna den inhemska diskussionen domineras av småsaker och ”futtigheter”. Här skapades därmed inte bara en polemik mellan killar och tjejer, något som för övrigt sällan skedde i klassrummet; svenskheten länkades också samman med den negativa tolkningen av ett jämställdhetsarbete som gått över styr. Raggardusch och bastu Men svenskheten var inte alltid något som var antingen bra eller dåligt, ofta var den istället framför allt främmande. Ett område där ’det svenska’ riskerar att skiljas ut som något som avviker i vardagen är förhållandet till kroppen – den egna och andras. Frågan om vad som är ett ’normalt’ förhållningssätt till den egna kroppen och nakenheten är till stor del satt ur spel för tjejer som Bodil, Tiina och Josephine. De har redan en mängd erfarenheter av att normalitet är något som varierar, med situation, med uppväxt, med etnicitet eller religiös tillhörighet. Detta fenomen, en väl uppövad förmåga att reflektera över sociala omständigheter, har av sociologen Anthony Giddens kallats för social reflexivitet.21 För Giddens är en sådan självbegrundan till och med ett typiskt drag hos den moderna människan. Eller snarare menar han att den är en följd av att leva i ett snabbt föränderligt samhälle där traditioner och normer inte längre är självklara och oomstridda. Antropologen Viktoria Walldin visar i en undersökning av bostadsval i två miljonprogramsområden hur denna förmåga är speciellt uppövad bland människor som är uppvuxna på translokala platser.22 Även om hon studerar ”andra generationens invandrare” menar jag att den reflekterande hållning hon tillskriver sina informanter är utmärkande också för de flickor jag studerat. Även de har en uppövad beredskap att såväl reflektera över andra som betrakta sig själva med andras blickar.23 21. Giddens 2003. 22. Walldin 2007. Translokala platser (Appadurai 2003) är ett sammanfattande begrepp för den typ av ”lokala samhällen som tillhör en specifik nation men speglar en transnationell miljö” (Walldin 2007). 23. Jfr Lindqvist 2002a. Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 111 3. SKUMMA TYPER Det är på detta sätt vi bör betrakta Bodils beskrivning av hur hon än idag reagerar på sin egen och andras nakenhet. Målande berättar hon om högstadiet och en skolgymnastik där man inte klädde av sig och visade sig naken, där flickor låste in sig en och en på skoltoaletten och bytte om i avskildhet utan att duscha. Eftersom Bodil är van vid att förstå och tolka sin omvärld i termer av etnicitet förklarar hon även detta med att de övriga flickorna i klassen inte var svenskar och att de därför inte ville visa sig nakna för andra, något hon själv också har problem med. Samtidigt är hon medveten om att samma beteende i en svensk, för att inte tala om finsk, kontext kan ses som både fånigt och suspekt. Hon berättar om hur hennes mormors väninnor, ”tanterna i Finland”, reagerar på hennes problem med att visa sig naken i bastun. Jag har haft världens problem med att bada bastu. De tycker att jag är så himla larvig liksom, alla tanter. För jag liksom bara, nej jag ska ha bikini på mig! De bara, Bodil, man är naken i bastun. Min mormor skäms liksom […] Jag blir så generad när man går på badhus där det är massor med nakna kvinnor såhär i duscharna, för jag vet inte vart jag ska titta, för man vill ju titta för man är ju nyfiken. […] Men jag tror att det är för att när vi hade gympa liksom, eftersom det var så många invandrartjejer, de gick ju alltid in på toaletten och bytte om. Och man duschade ju aldrig efter gympan, det var liksom såhär raggardusch inne på toaletten med låst dörr liksom. Så jag har typ, jag har inte sett några nakna tjejer liksom, förutom gamla tanter i Finland.24 Enligt Bodil tyckte många i klassen att ”man var värsta ufot typ om man klädde av sig”. Därför blev det nästan chockartat när hon började i gymnasiet, hade gymnastik första gången och bytte om tillsammans med Josephine: då bara tog hon av sig bh:n framför mig [chockad röst], jag bara [alla skrattar högt]!!! Jag vet inte vad jag ska göra!!! Ääääh!!! Jag tycker 24. ”Raggardusch” är ett slanguttryck som bl.a. kan betyda att man nödtorftigt tvättar sig genom att blaska av sig vid ett handfat. Uttrycket användes även i den stockholmsförort där jag tillbringade min egen tonårstid. 112 Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 3. SKUMMA TYPER att det är ganska tragiskt liksom som alltså ändå som såhär svensk eller vad man ska säga liksom att, att jag liksom, jag borde ju vara van vid nakenhet [skratt] men, nu är det lite såhär. När Bodil nu i efterhand försöker förstå sin reaktion tror hon att den hänger ihop med att hon sexualiserar nakenheten. Hon har en kille och hon tycker att det känns både naturligt och normalt att vara naken med honom. Men hon klarar inte riktigt av att visa sig utan kläder för andra. Tiina som gick i en grundskoleklass där majoriteten av eleverna var svenskar berättar om hur annorlunda man såg på sin nakenhet i den klassen. ”Alla sprang runt nakna och smällde varandra på stjärten med handduken typ”, säger hon till Bodils och Josephines hörbara förtjusning. Josephine fyller i med hur det var när hon gick i grundskolan, hon gick i en klass med både svenskar och invandrare. Där utvecklades vad hon kallar för ett tyst system: ”Alla visste om det, men det var ingen som sade någonting. Först gick en in och duschade, sedan gick en in och duschade och… Så det tog otroligt lång tid innan alla hade duschat och var klara”, fnittrar hon. Inspirerad av diskussionen vänder sig Tiina till mig för ett förklarande inpass. Hon vill förtydliga något som hon menar skiljer henne från de båda andra: Nu förstår jag att de tycker att jag är såhär väldigt, väldigt öppen av mig. […] Alltså grejen var att vi kunde duscha tillsammans, alla bara står upp typ, alla står såhär i en rad och alla har mens typ men ändå så står alla där. Precis som Bodil förklarar hon sin egen person och sitt eget beteende som etniskt i ljuset av de andras berättelser. Hon menar att det är på grund av sin tid i en mer svenskdominerad skola som hon är så mycket mer frimodig i sin inställning till nakenheten. Spetsgardiner eller smårutigt? Det var dock inte bara i relation till kroppen som tjejerna placerade en etniskt motiverad parentes runt vad olika människor höll för Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 113 3. SKUMMA TYPER normalt eller onormalt. Samma beredvillighet att tolka människors inställning och attityder som uttryck för etniska skillnader märktes ibland under min och Bodils gemensamma vandring. Alldeles som när hon och Josephine tidigare (se kapitel två) diskuterade sopor och allemansrätt aktualiserar den allmänna nedskräpningen återigen ’svenskar’ och ’invandrare’ som två symboliska kollektiv. Att tudelningen är värd att notera beror delvis på att den inte kommer i bruk särskilt ofta. Tvärtemot vad man skulle kunna tro efter att ha tagit del av litteraturen på området är det ganska sällan som tjejerna använder sig av dessa grova kategorier.25 Men när Bodil försöker finna anledningar till varför vissa av de boende i hennes område inte plockar upp efter sig hamnar hon, än en gång nästan motvilligt, i en sådan dikotomi. Upprinnelsen är en diskussion om olika platsers status och jag undrar varför ett område som hon pekar ut har högre status än andra trots att det inte ligger lika centralt. Bodil berättar då, som ett exempel, att hennes gård är den renaste. Det är så mycket mer rörelser in och ut på de gårdar som ligger mer centralt med ”bilar som kör omkring och allting”. Det faktum att hennes gård är ren gör den mer attraktiv i hennes ögon: Det är så jobbigt när folk inte kan förhålla sig till de oskrivna regler som finns, vare sig man är svensk eller invandrare. Typ, som att man slänger inte saker på marken. Det gör man ju inte nånstans. Jag har skitsvårt att förstå att man bara slänger. Därför går Bodil heller inte gärna till den närbelägna badplatsen och badar, det är så mycket folk och skräpigt. ”De har med sig en massa engångsgrillar som de lämnar. Det är typ sådana grejer man kan störa sig på. Men det är väl inte för att de är invandrare. Jag vet inte varför det är så”, säger Bodil. Hon trevar sig fram i resonemanget när hon försöker finna rimliga förklaringar till att så många bara lämnar skräpet på marken. 25. Den övervägande delen av svensk etnicitetsforskning hävdar att invandrare och svenskar är de grundläggande, reduktionistiska och återkommande representationer som människor i Sverige idag förstås genom (se t.ex. de los Reyes m.fl. 2003; Bredström 2003; Runfors 2003; Ericsson 2007; Lundström 2007). 114 Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 3. SKUMMA TYPER Det här att man bara kan lämna saker och så. Man kan ju inte säga att det är… det är ju invandrare… samtidigt liksom. Jag vet inte om det är att man inte är uppväxt med typ allemansrätten eller vad fan det är! Eller jag vet inte liksom, det kan ju inte vara liksom som att man har nån jävla gen att man stökar ned bara för att man är invandrare, det är ju inte så. Det har kanske att göra med kulturella orsaker, försöker jag, lite osäkert. ”Jomen, alltså liksom”, opponerar sig Bodil som inte tycker att den förklaringen riktigt håller, ”ändå så, om man är hemma hos någon invandrare är det kliniskt rent alltså, ungarna får ju inte leka inne.” Hon hänvisar till grannar och lekkamrater hon varit hemma hos som har det otroligt välstädat. Det är uppenbart att hon tycker att det ligger något djupt motsägelsefullt i bilden av det skräpiga uterummet och de rena hemmen. Våra grannar som bodde ett par trappor under oss, de är syrianer, de hade alla sina leksaker på balkongen, för de får inte leka inne. Det är väl därför de är ute så himla mycket. Det är väldigt mycket vitt och… fina möbler liksom. Mina kompisar som var invandrare, de hade ju plast över möblerna liksom. Jag tyckte det var skitfint, jag vågade inte sitta i deras soffor. Bodil fortsätter med att småskrattande berätta att de alltid skojat hemma hos henne om hur förskräckta invandrade vänner blir när de kommer på besök hos Bodil och hennes familj. Bodils hem, som på många sätt ser ut som ett rätt ordinärt svenskt hem, kan i andras ögon betraktas som mycket torftigt med trasmattor på golvet och träfärgade möbler. ”När de har sådär guldfärgade ramar och fina orientaliska mattor och plyschsoffor och liksom massor med tavlor på väggarna, typ Jesus på väggarna och så”, menar Bodil – då är det ju inte konstigt om de tycker att Bodils hem är väldigt enkelt. Vi brukar skämta om det, berättar hon, som när mamma skulle köpa gardiner i en affär i närheten och så var det en man som skulle hjälpa henne. ”Mannen sade att ’Vi har jättefina spetsgardiner’.” Bodil imiterar affärsinnehavaren med bruten svenska. Sedan gör hon rösten liten och försiktig när hon talar som sin mamma: ”Jamen, sa mamma, har ni något rutigt.” ”Rutigt”, ryter Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 115 3. SKUMMA TYPER hon sedan upprört när hon ska föreställa affärsinnehavaren igen, ”ska ni ha rutigt, i vardagsrummet!!!” Hon skrattar högt när hon berättar. ”Liksom, herregud vad tror de om oss!!?? Typ att vi, de måste ju tycka typ att vi är de enklaste människorna, typ att vi inte har någon stil överhuvudtaget.” Tänkte du på sånt när du var mindre, undrar jag, och syftar på hur olika hemmen kunde se ut. Jo, menar Bodil, det är klart att hon tänkte på det. ”Jag var ju inte van vid att se typ sista måltiden på väggen, liksom.” Hon återgår till att tala om hur välstädade de andra hemmen kunde vara. Köken har jag tänkt på har varit så annorlunda, eftersom det har varit såhär himla kliniskt i köken. Alltså, jag har förundrats så himla mycket över att man vågar ha så himla vitt i köken, vadå kladdar inte syrianska barn liksom. Jag förstår inte hur de lyckas få det så himla rent när man ändå har typ kanske tre ungar i samma ålder. De tycker säkert att man inte har pli på… sina ungar, men de här liksom, nej men inget kladd. Det intressanta med den här diskussionen är hur Bodil hela tiden växlar mellan olika tolkningsföreträden. Det är inte så enkelt, tycks hon mena, som att några nödvändigtvis har rätt och andra fel (även om det går att utläsa att hon menar att det ’svenska’ förhållningssättet till skräp och sopor är att föredra). Tydligast blir detta när resonemanget vidgas till att inbegripa även mamman och henne själv. För Bodil är det nämligen självklart att det egna hemmet, liksom hon och modern, betraktas och värderas av både besökare och affärsidkare. Vad ska de tro, att vi inte har någon stil överhuvudtaget? Det hon uttrycker är något så enkelt och samtidigt sofistikerat som en insikt om att furumöbler och rutiga dukar må vara en normalitet för henne själv, men inte för alla. I andra familjer är det istället helt normalt att hänga upp Nattvarden på väggen och ha spetsgardiner i vardagsrummet. I sammanhanget nyanseras också den tidigare utläggningen om nedskräpning och undanröjning. Det är inte längre ’invandrarna’ som grupp som står för det skräpiga alternativet utan tvärtom de ’svenska köken’ som inte alls lyckas upprätthålla samma hygieniska 116 Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 3. SKUMMA TYPER standard.26 Det skillnadsskapande talet är intakt, men polerna har bytt plats med varandra: det är inte längre invandrarna som betecknar det oordnade och smutsen i Mary Douglas mening (jfr kapitel tre). Bodil talar dessutom även här av egen erfarenhet. Det går inte, slår hon fast, att tävla med renligheten i köken hos de invandrarfamiljer hon besökt. Där är det kliniskt vitt. Basim Bengtsson Den polarisering mellan svenskar och invandrare som Bodil använder sig av ovan återkommer ibland även i klassrummet. Ofta länkas detta tema till frågor och påståenden med anknytning till diskriminering och rasism. På en lektion i samhällskunskap inleder läraren Marianne med att tala om segregation. Hon har precis varit på den kurs i ämnet som nämndes i inledningen, och vill att klassen ska arbeta med denna fråga ett tag framöver. Retoriskt frågar hon om arbete ändå inte är den främsta vägen till integration i ett samhälle, något som de flesta håller med om även om flera även vill lägga till språket som centralt. Marianne påpekar sedan att det inte alltid är så lätt för invandrare att få arbete; det finns en strukturell rasism i Sverige som gör att de har svårare att få jobb. Josephine har emellertid invändningar mot det generella i påståendet och korrigerar genom att säga att det bara är välutbildade svenska män som får jobb. Tjejerna börjar skämta om att Basim kanske skulle byta namn för att få jobb, kanske skulle han gifta sig med Petra och ta hennes efternamn: Basim Bengtsson. Stämningen i klassen blir fnissig eftersom alla uppenbarligen tycker att namnet låter fånigt, Basim Bengtsson. Den uppsluppna stämningen avbryts av att Petra räcker upp handen och säger att det finns jättemånga invandrare som startar eget, öppnar en restaurang eller en affär, och att de ju inte vill anställa några svenskar. Ali håller med och säger att så är det. Jo- 26. Noteras kan för övrigt hur Bodil här återigen räknar in sig och modern i förortens svenska kvotgrupp. Inom ramen för diskussionen råder det ingen tvekan om att de har ett svenskt (och ostädat) kök. Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 117 3. SKUMMA TYPER sephine undrar: ”Men hur ser ni på svenskar då, varför vill inte invandrare anställa svenskar?” Basim vill först inte svara och säger att han inte bryr sig. Men efter en stund lägger han till att invandrare anställer invandrare och svenskar anställer svenskar. Svaret tycks sporra Josephine att fortsätta: ”Men vad har ni för fördomar mot svenskar då, om ni inte vill anställa dem? Fikar de för mycket, tar de för många fikapauser eller?” Basim duckar undan denna i och för sig intressanta koppling och svarar att han inte vet.27 Ali tror att det kanske skulle skapa motsättningar, kanske skulle svenskarna hålla ihop tillsammans mot de andra. På det här viset böljade samtalen ofta fram och tillbaka över olika ämnen. Välkända och stereotypa fördomar kunde bollas fram och tillbaka, ömsom bekräftas och ömsom bemötas. Svenskar bara fikar, invandrare stilar med dyra bilar och flashiga märkeskläder. Alla föredrar de att anställa sina landsmän hellre än folk av andra nationaliteter. Inte sällan liknade detta ett vänskapligt gnabbande mellan gamla kompisar, vilket det på sätt och vis också var. Ingen var egentligen beredd att på allvar ifrågasätta den samlevnadsfrid som för det mesta svävade som en outtalad överenskommelse över skoldagarna. Men ibland kunde det hetta till; det fanns trots allt tillfällen och samtalsämnen som lockade fram tydligare positioneringar och hårdare ord. Samlevnadsfriden var inte absolut. Viljan att inte bli osams på riktigt kunde ibland hamna i konflikt med annat som uppfattades som väl så viktigt. • Diskussionen i detta tredje kapitel har huvudsakligen rört sig kring vad det kan betyda att uppfattas som svensk i Bergby. Som ett komplement till Josephines vandring i förra kapitlet är det nu Bodil som visat oss runt i området. Det har blivit en betraktelse som i 27. I ”Är du finsk, eller?” gör Marja Ågren en motsvarande iakttagelse rörande en specifikt svensk kaffekultur. Men då är den icke-svenska replipunkten istället den finska identitet vars gränser och självförståelse hon utforskar (Ågren 2006, s. 138). 118 Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 3. SKUMMA TYPER många avseenden understrukit den svaga position som svenskheten uppbär i området. För Bodil förknippas den synliga och lokala svenskheten framför allt med människor som utmärker sig i negativa termer. Det kan handla om svenskar eller finnar som dricker och skränar för mycket eller om alla dem som inne i lägenheterna sitter och trycker på fördomsfulla åsikter om sina grannar. Och ibland representeras svenskarna istället av de personer som brister i lojalitet genom att lämna förorten så fort de får chansen. Härigenom understryker kapitlet den ömtåliga position som tjejerna som svenskar har i sin hembygd. Inte nog med att de måste hålla på rågången mot innerstaden och de gynnade förorternas illa sedda svenskhet; dessutom måste de distansera sig från de slitna existenser som alla kan se i det egna området. Men även om ungdomarnas svenska identitet av dessa skäl kommit i förgrunden har jag också velat visa att den etniska bakgrunden inte nödvändigtvis måste uppfattas som skillnadsskapande. I en miljö där nästan alla har rötter i flera nationella sammanhang kan den etniska härkomsten tvärtom innebära en positiv grund för att konstruera en överbryggande likhet som även inbegriper personer med svensk identitet. För att understryka detta parallella spår i materialet har jag introducerat Giddens begrepp social reflexivitet.28 Uppväxten i en mångetnisk miljö bidrar till att sätta den egna normaliteten inom parentes. Tjejerna vet att normalitet och vanlighet är två högst relativa begrepp och att de själva inte är mer normala än några andra. 28. Giddens 2003. Miljonsvennar © Maria Bäckman 2009 www.makadambok.se DIGITALT PRESSEXEMPLAR EJ FÖR VIDAREBEFORDRAN 119
© Copyright 2024