HAVÄNGSVANDRING
Söndagen den 7 augusti, kl 10.00
” Verkeån och Örakarsfallen.”
Verkeåns mynning och en blick över Hanöbukten. Vad
gör Verkeån så unik. Örakarsfallen med fångstanordning,
en historisk bakgrund och demonstration. Dagens fiske i
Verkeån. Lär mer på årets Havängsvandring!
VÄLKOMNA!
Samling vid Havängs vandrarhems parkering.
Vandringen är ca 1,5 km och tar ungefär 2 timmar.
Evenemanget är gratis.
HAVÄNGSVANDRING 7 augusti, 2011.
Även i år ett samarrangemang med Albo härads hembygdsförening med temat ” Verkeån och
Örakarsfallen”. Det blev mycket vatten och blöta; havet, bukten, ån, fallen och regn. Närmare ett
90-tal deltagare trotsade vädrets makter.
Första stopp på vandringen blev vid Verkeåns mynning med utsikt över Östersjön och Hanöbukten.
Jonas Rodhe från Naturvårdsverket berättade om statusen för Östersjön. Gamla försyndelser tar tid
att reparera även om det gjorts och görs många insatser för att förbättra utflödet från åar, älvar och
floder runt hela Östersjön.
-Några rejäla stormar västerifrån som varar flera dagar och pressar saltare vatten över trösklarna i
Öresund och de danska Bälten, in och ned i Östersjöns djuphålor, skulle förbättra tillståndet väsentligt,
önskade Jonas. Verkeån är referenså för skånska vattendrag och därför görs det regelbundna
provtagningar av vattenkvaliteten.
Från Verkeåns utlopp vandrade vi till andra anhalten, högsta kullen på Lindgrens backar med fin utblick över
landskapet och Verkeåns dalgång. Jan Jonasson berättade och visade på Verkeåns vattensystem och avrinningsområde i landskapet. Ån har sina källor några kilometer öster om Hörbyantennen vid Långaröd och Önneköp. Den
rinner genom ett blandat landskap med en total fallhöjd på 189 m innan ån når havet.
Skyddande trädridå längs ån, flera fall och forsar för bra syresättning , många källflöden, låg vattentemperatur
(årsmedelvärde 5,6 gr C), få punkter med föroreningsrisker gör att ån och dess omgivningar har ett sunt, rikt och
spännande växt och djurliv. Därför är ån också känslig för förändringar. Större delen av dalgången är naturreservat.
Ned för backarna till de nyrenoverade Örakarsfallen fortsatte vandringen. Gunnar Persson beskrev Örakarsfallens
rika historik, nära knutet till Christinehofs fidikomiss och Torup, som varit ägare till fallen sedan 1600-talet. Från
denna tid finns det också belägg för att fiske bedrivits vid fallen. Men troligtvis har någon form av fångstanordning
funnits på platsen redan tidigare.
-Fisket var av stor betydelse, vilket värdet på arrendet visar. I slutet av 1800-talet började man förutom att fiska för
avsalu också bedriva fiskodling. Fisken som fångades i fallen kramades på rom och sedan sprutades mjölke över för
befruktning. Yngeln såldes sedan till vattendrag i andra delar av landetsom hade behov att stärka sin öringsstam,
berättade Gunnar.
På hösten efter kraftigt regn och helst ostlig vind så det blir lättare att ta sig upp vid mynningen, stiger många
havsöringar upp i Verkeån för att leka på grusbottnarna längre upp i ån. På ett år rör det sig om ca 4000 - 6000
havsöringar som stiger upp i ån. De flesta under september till december.
Fångstanordningen bestod av en fast del stenmuren och de 8 karen/fallen. När öringen försökte ta sig upp för fallen
placerades brädor ovanför fallen vilket hindrade fisken i hoppet. Den föll ned i fallet igen och hamnade i en trädkasse
som placerats under/bakom fallet strax ovanför vattenytan. Från den kunde öringen inte ta sig ur. Med en håv (sjajs)
togs, flera gånger om dagen, fisken efterhand upp och tömdes på rom eller mjölke. En del placerades i en sump vid
åkanten i väntan på fiskuppköpare. Under en säsong med bra förutsättningar kunde 800 till 1500 öringar fångas.
Högt vattenstånd och kraftig ström kunde vara farligt både för fiskare och fångstkassarna. De riskerade att sköljas
med längre ned i ån, av den starka strömmen.
I samband med renoveringen av fallen anlades en fiskväg förbi fallen. Detta för att vid lågvatten underlätta för
fiskarna att ta sig vidare upp i vattensystemet.
Örakarsfallen och nya fiskvägen under renoveringen för 1 år sedan.
De ”stora” fiskarna i ån är havsöring ( som simmar ut i havet för att växa till sig och återvänder bara till sin
”hemmaå” när det är tid för lek) och den stationära öringen, bäcköring ( finns mest ovanför Hallamölla och stannar i
ån under hela sin livstid). Havsöringen kan väga upptill 5-6 kg och bäcköringen upptill 8-9 hg. Ål finns det mycket
begränsat av i ån. Nejonöga (rundmun) blir ca 15 cm och de minsta fiskarna i ån är är elritsa och stensimpa. Elritsan
är en mycket miljökänslig fisk och är därför indikatorpå tillståndet i ån.
Verkeåns Sportfiskeförening bedriver kortfiske på Christinehofs fiskrätter - södra sidan från Örakarsfallen till
mynningen och längs ån ovanför Lönhult. Hovdala-Ravlunda fiskevårdsförening bedriver kortfiske på
Fortifikationsverket marker -norra sidan av ån längs Skjutfältsgränsen. Antalet kort är begränsade till ca 50 per
fiskeförening och säsong. Pris ca 1000 kr och fisket pågår från andra lördagen i januari till den 30 september. Under
övrig tid är öringen helt fredad. Haspel och spinnfiske i de nedre delarna. Ovanför Hallamölla även flugfiske. Både
havsöring och bäcköring måste minst vara 50 cm för att få fångas.
Studier bedrivs regelbundet ovanför Hallamölla tillsammans med Lunds Universitet, för att stämma av vilka arter
som finns och i vilken mängd. Öringsstammen och övrigt fiskbestånd i ån har varit stabilt.
Mer att läsa om Verkeån och Örakarsfallen finns bl a under följande länkar:
Charlotte Lindström, Länsstyrelsen; Österlens åar, 1995
http://www.osterlensvvf.se/dokument/Åar/Osterlenaar_rapport_1995-En_sammanfattning.pdf
Anders Eklöv, Österlens Vattenvårdsförbund; Fiskar och fiske i nio Österlenåar, 2006
http://www.osterlensvvf.se/dokument/resultat/Fisk/Fisk-Osterlen.pdf
Sven Nordin,Fiskeintendent Västra distriktet Länsstyrelsen;
VERKEÅNS ÖRINGSUNDERSÖKNINGAR, sammanställning v Christinehof Verkeåns Fiskevårdsförenings
undersökningsrapporter tom 1984. 1985
http://osterlensvvf.se/dokument/%C3%85ar/Verka%C3%A5n/Fiske_i_Verkean_tom_1984.pdf
Augusti 2011