1. No category

ARBETAR
HISTORIA
#2–3/2010 [134–135]
Antipodes:
Sverige
och Chile
ARBETARHISTORIA 134–135
03 intro: Antipodes – Chile och Sverige under
diktatur och demokrati
58 germán perotti: Archivo y Biblioteca – Chile
en Suecia. Arkiv och Bibliotek – Chile i Sverige
59 hans larsson: Chile i ARAB:s bibliotek
ANTIPODES – CHILE OCH SVERIGE UNDER
DIKTATUR OCH DEMOKRATI
RECENSIONER
24 paulina de los reyes: Solidaritet med Chile
– igen
38 peter winn: Flyktingar och emigranter. Chiles historia och chilenarna i Sverige
23 erik olsson: Efter exilen? Historien om chilenare i Sverige
32 stefan de vylder: Chile under Pinochet. En
personlig tillbakablick
39 carlos nuñez: Internationellt fackligt solidaritetsarbete. Chilenska CUT:s exilkommitté
under Pinochetdiktaturen
44 jan olsson: Chile var en modell för världen
– på gott och ont
47 jorge godoy: »Den internationella solidariteten räddade många liv»
50 lucy viedma: »Hade vi bott i Chile hade det
varit vi som spärrats in.» Chile i samlingarna
63 silke neunsinger: Världens arbetare eller att
bygga om båten på öppet hav – Marcel van der
Linden, Workers of the World. Esssays towards a
global labor history
66 ulf jönson: Återupprättad Stockholmsprofil?
– Björn Elmbrant, Stockholmskärlek: En bok om
Hjalmar Mehr
Omslag: Affisch för Chilekommittén som visar Nationalstadion i Santiago, Chile, den 22
september 1973 av Sture Johannesson 1975.
NYHETER FRÅN ARAB
68 arne högström: Gustav Cederwall – ekonom
och landshövding med brett verksamhetsfält
71 maria boman: 210 hyllmeter, 15 plåtskåp,
15 fanor – 2009 års accessioner
73 Rudolf Meidner-priset för forskning i fackföreningsrörelsens historia, 2011
74 dokumentet: La via Chilena
8
23
50
INTRO
Antipodes – Chile och Sverige under
diktatur och demokrati
i maj 2009 anordnade Arbetarrörelsens arkiv och
bibliotek ett seminarium om relationen mellan Chile och Sverige som berörde tiden mellan militärkuppen fram till det aktuella läget. Solidaritet med
Chile har varit omfattande i Sverige vilket inte minst
dokumenteras i det rika materialet som finns i den
svenska Chile-kommitténs arkiv som förvaras på
ARAB.
I detta häfte av Arbetarhistoria har vi valt att återge Peter Winns föredrag från seminariet i en översättning av Karin Englund. Vi har också valt att publicera några personliga minnen och reflexioner om
den svenska solidariteten med Chile. Utöver dessa
bidrag från seminariet finns i detta häfte också artiklar av författare som inte medverkade under seminariet. Läs om Chile som nyliberalt laboratorium
under Pinochet, läs också om hur CUT, Central
Única de Trabajadores, byggde upp sin exilverksamhet i LO-huset. Kanske kan man säga att Chile
länge har fungerat som en modell, både under Allende och som nyliberalt laboratorium, som en av
seminariedeltagarna uttryckte sig.
Under arbetet med detta häfte fick historien om
svensk solidaritet med Chile en ny dimension, jord-
bävningen i Chile aktiverade en del av Chile-kommitténs nätverk. Om detta och om de historiska
kopplingarna mellan Chile idag och då skriver Paulina de los Reyes i en artikel som i detta häfte ersätter en sedvanlig ledare.
Seminariet hölls också för att fira ARAB:s alldeles egen relation till Chile. Under många år har
Lucy Viedma, som kom till Sverige som politisk
flykting,1 varit en ovärderlig kraft på ARAB som
bildarkivare och inte minst som bildredaktör för Arbetarhistoria. Förra året gick hon i pension och för
att tacka Lucy för hennes enorma insats tillägnade
vi henne seminariet. Ett extra stort tack till henne
för att hon även denna gång har hjälpt oss med sin
stora kunskap och de fina bilderna.
Vi från redaktionens sida hoppas att detta nummer av Arbetarhistoria kan bidra till mera forskning
om den svensk-chilenska historien
SILKE NEUNSINGER
1 I dessa tider av rojalistiskt kungayra kan det vara värt
att påpeka att en intervju med Lucy Viedma som nyanländ flykting i Sverige 1977 slog ut Victoria Bernadottes
födelse som förstasidesnyhet, se Arbetarhistoria 122–123
(2007) s. 65.
Lucy Viedma Foto: Lâle
Svensson 2009.
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 3
ANTIPODES
Solidaritet med Chile – igen
AV PAULINA DE LOS REYES
En vecka efter jordbävningen i Chile, när den svenska nyhetsrapporteringen om händelsen redan hade börjat ebba ut,
kom talet om det sociala skalvet att hamna i fokus i chilenska
sociala media. Den inledande fokuseringen på skalvets materiella förödelse kom att övergå i ett intresse för de sociala
sprickor som dolde sig bakom den (själv)bild av modernitet,
ekonomisk framgång och social konsensus som vuxit fram efter Pinochets diktatur och konsoliderats under de efterföljande koalitionsregeringarna. Den politiska hanteringen av jordbävningen, menar kritikerna, blottlägger den chilenska modellens motsättningar, svagheter och begränsningar på ett
övertydligt sätt. På ett djupare plan visar denna hantering att
arvet efter Pinochet i högsta grad lever kvar. Detta manifeste-
Jordbävningen i Chile bekräftar att naturkatastrofer drabbar
de mest utsatta hårdast. Bilden visar en gata i jordbävningsområdet San Antonio i Chile under 1980-talet.
4 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
ras inte enbart i form av djupa ekonomiska och sociala klyftor,
som nu har blivit synligare än någonsin tidigare, utan också i
de politiska eliternas reaktion inför katastrofen.
Jordbävningen i Chile bekräftar än en gång att naturkatastrofer drabbar dem som redan är utsatta hårdast. Och även om
att det upprepades gång på gång att Chile inte kan jämföras
med Haiti ifråga om infrastruktur, institutionell soliditet och
materiella resurser så visar förödelsen efter skalvet att dessa tillgångar inte fördelas jämlikt. Fattiga människor har sällan råd
att bo i skalvsäkra hus och var därför överrepresenterade bland
de döda, saknade och skadade. De som bor utanför Santiago
och i städer längs kusten blev totalt avskurna från all hjälp och
det dröjde länge innan deras situation uppdagades. Byarna vid
kustbergskedjan är svårtillgängliga och deras invånare brottades med kommunikationsproblem redan före skalvet.
Skalvets epicentrum var i havet strax utanför den sjunde
regionen, cirka femtio mil söder om Santiago. Där finns
mycket av det som kännetecknar den jordbruksexport som
växte fram under Pinochet. Där samlas framgångsrika agroindustrier, rurala shanty towns och fattiga bönder som är beroende av säsongarbete för att överleva. Med den agrara produktionens inriktning på export följde också en förändrad
könskodning av jordbruksarbetet. Numera är merparten av
de säsongsanställda inom exportjordbruket kvinnor. Dessa
kvinnor arbetar under instabila villkor präglade av exploatering, utsatthet och hälsorisker.
I slutet av 1980-talet vistades jag i den sjunde regionen under långa perioder i samband med att jag bedrev fältarbete inför min avhandling i ekonomisk historia The Rural Poor.
Agrarian Changes and Survival Strategies in Chile after 1973.
Levnadsvillkoren i de isolerade byarna i kustbergskedja var redan då extremt svåra. Merparten av den arbetsföra befolkningen, såväl kvinnor som män, tvingades migrera under långa
perioder för att hitta arbeten inom exportjordbruket, i sågverken eller i städerna. Under högsäsong var det nästan bara
barn och åldringar som var kvar i byarna. Det var inte ovanligt att barn som inte kunde följa med föräldrarna till fruktodlingarna i Valle Central lämnades med äldre syskon.
Det finns anledning att befara att situationen i dessa byar är
kritisk och att dess isolerade läge bidrar till att försvåra hjälpinsatser och osynliggöra förödelsen. Jordbävningen inträffade under högsäsongen för jordbruksarbetet då familjerna
splittras när de vuxna ger sig i väg för att skaffa jobb i fruktodlingarna. Efter katastrofen har de fattiga på landsbygden
varit särskilt osynliga. Flera veckor efter jordbävningen rapporterades det att arméns helikoptrar flög över området i syfte att kartlägga situationen. Eftersom dessa byar befinner sig
långt från mediernas och myndigheternas fokus finns det en
risk för att det dröjer länge innan hjälpen når dit.
Under jordbävningen i februari 2010 hälsades militärerna som räddare bara ett par decennier efter
militärkuppen. Bilden visar en militärparad i Chile före demokratiseringen. Foto: Johan Solander.
Det sociala skalvet
Medan nöden i otillgängliga bergstrakter kunnat passera relativt obemärkt blev bristen på mat, vatten och andra förnödenheter i städerna ett akut och väl synligt problem. På söndagsmorgonen, drygt ett dygn efter jordbävningen, hade dock
ingen hjälp kommit till de nödställda. Den chilenska televisionen visade bilder där desperata människor tog sig in i affärer och stormarknader på jakt efter livsmedel. Människor i fattiga bostadsområden med raserade hus och knappa eller obefintliga ekonomiska reserver levde på gatan utan mat och vatten under flera dygn. Hotet från de plundrande massorna kom
att dominera nyhetsrapporteringen under de första dagarna
efter jordbävningen och utlöste reaktioner som påminde om
stämningarna under den period som föregick militärkuppen
1973. Tidningarnas kommentarfält fylldes med utläggningar
om fattiga människors farlighet, om pöbelns barbari och om
behovet av att införa dödstraff för plundrare. I ett tidigt stadi-
um framställdes kravet om att inkalla militären för att återställa ordningen.
En av de politiker som först krävde militära insatser i syfte
att garantera medborgarnas säkerhet var Jacqueline Van Rysselberghe, borgmästare i den hårt drabbade staden Concepcion. Avsaknaden av hjälpinsatser kom därmed att framställas
som ett säkerhetsproblem och inte som en humanitär angelägenhet. Återigen kunde omvärlden se chilenska militärer
tvinga ner unga män på marken med vapenmakt. Denna gång
handlade det inte om politiskt oppositionella personer utan
om misstänkta plundrare, vilket kanske var anledningen till att
dessa bilder inte kommenterades eller granskades (se till exempel Dagens Nyheter 2010-03-03). Människornas nöd gjordes
på så sätt till ett hot som legitimerade såväl utlysandet av undantagstillstånd som repressalier mot dem som deltog i plundringen. Enligt Van Rysselberghe borde också bostadsområden
där det förekommit plundring komma i sista hand när det gälARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 5
ANTIPODES
”Återställandet av ordningen” efter kuppen 1973 byggde på systematiskt förtryck av
oppositionella. Foto Edison de Castro Maciel.
ler att få hjälp från staten.
Ord som undantagstillstånd, återställandet av ordningen
och militär intervention är i Chile starkt förknippade med Pinochets blodiga kupp 1973. Den som besöker det nyinvigda
Museo de la memoria (Minnesmuséet) i Santiago kan inte
undgå att konstatera att återställandet av ordning byggde på
ett systematiskt förtryck av oppositionella och på upprepade
kränkningar av mänskliga rättigheter, något som inte minst
tog sig uttryck i att tusentals chilenare mördades, försvann eller fängslades. En fråga som bör ställas är hur man mot bakgrund av de spår som dessa händelser har lämnat i det chilenska kollektiva minnet kan förklara att militärerna hälsades
som räddare bara ett par decennier efter att demokratin återinfördes i Chile.
För historikern Gabriel Salazar är kaoset, plundringarna
och bränderna i jordbävningens efterföljd ett uttryck för soci6 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
alt missnöje och ackumulerad frustration hos de fattiga. Chiles historia rymmer ett antal exempel på sociala protester som
utmynnat i våldsamma konfrontationer och massakrer på arbetare, ursprungsfolk och studenter. Det finns en överhängande risk för att sociala konflikter även i framtiden kommer
att ta sig våldsamma uttryck, varnar Salazar, i synnerhet när
den rådande ekonomiska ordningen exkluderar och marginaliserar alltfler människor, särskilt fattiga förortsungdomar utan
framtidsutsikter. Således finns det anledning att befara att
jordbävningens sociala och ekonomiska följder inte bara kommer att inbegripa ökade sociala konflikter utan också en ökad
användning av militärt våld.
I ljuset av denna utveckling kan den nationella enighet som
både den avgående och den tillträdande regeringen hänvisar
till ses som ett uttryck för de kompromisser som hittills har
garanterat politisk stabilitet och ekonomisk kontinuitet i över-
gången mellan Pinochets diktatur och demokratins återinförande. Återuppbyggnaden efter jordbävningen konstrueras i
denna diskurs som en nationell angelägenhet som förenar chilenare oavsett politisk hemvist eller social bakgrund. Diskursen kan ses som ett försök att dämpa den sociala panik som
bredde ut sig bland eliterna under dagarna efter katastrofen.
Åberopandet av nationell enighet har således resulterat i en
uppskjutning av de sociala och ekonomiska konflikter som
jordbävningen aktualiserar.
Talet om nationell enighet och om behovet av en nationell
kraftsamling visade sig vara verkningsfullt även utanför Chiles gränser. Den chilenska diasporan som tvingats i exil av Pinochets diktatur mobiliserade sig tidigt i solidaritet med jordbävningens offer. I Sverige rapporterar det chilenska konsulatet att ett femtiotal aktiviteter har genomförts för att samla
in pengar till olika projekt som kan hjälpa de drabbade. Organiseringen av fotbollsmatcher, solidaritetsfester, konserter, utställningar och insamlingar visar att det fortfarande finns en
stark tradition av solidaritetsarbete och att detta utgör en viktig samlingskraft bland exilchilenarna. Till skillnad från tiden
under juntan har det chilenska konsulatet varit en viktig samarbetspartner och fyllt en samordnande roll. Drygt en halv
miljon kronor har hittills satts in på konsulatets särskilda insamlingskonto.
Solidaritet och kritik
Det finns en lång tradition av solidaritetsarbete bland chilenarna i Sverige. Genom åren har också en stor grupp aktivister i Sverige knutits till solidaritetsarbetet. Även om merparten av dessa aktivister kanske inte längre uppfattar sig själva
som sådana finns anknytningen till och intresset för Chile
kvar. Även i andra länder har solidariteten med det chilenska
folket varit omfattande. Rapporter om galor, seminarier och
solidaritetsfester i Frankrike, England, USA, Kuba och en rad
andra länder sprids visa nätet och stärker banden mellan chilenare i olika länder och även mellan svenskar, fransmän eller
spanjorer som av olika anledningar har kommit att bosätta sig
i Chile. Genom att följa den solidaritetsvåg som växte fram efter jordbävningen kan man konstatera att transnationaliteten
idag sällan begränsas till bilaterala kontakter mellan två länder, utan involverar en mycket rörlig och simultan kontakt
mellan flera grupper i ett antal olika länder.
Även om solidaritetsyttringarna varit omfattande och omväxlande bland exilchilenarna har den politiska diskussionen
om det sociala skalvet i stort sett uteblivit. Tillträdandet av en
ny president har i och för sig gjort att många organisationer
har valt att skicka hjälp direkt till projekt som drivs av kvinnoföreningar eller ursprungsbefolkningsgrupper, eller till fattiga bostadsområden i stället för att använda regeringens officiella insamlingskanaler. Det är dock oklart om misstron mot
den nuvarande presidenten har att göra med hans förmögenhet eller med hans ideologiska och politiska släktskap med Pi-
nochets diktatur. Avsaknaden av tydliga politiska alternativ till
den nuvarande regeringen gör situationen än mer problematisk. Därtill är det också viktigt att betänka att exilchilenarnas
ideologiska positionering till vänster till stor del formats av erfarenheter som ägde rum för flera decennier sedan och att dessa erfarenheter fortfarande dominerar berättelsen om exilen.
Humanitära aspekter har kommit att dominera solidariteten med den chilenska befolkningen efter jordbävningen, samtidigt som landets sociala, ekonomiska och politiska motsättningar har hamnat i skymundan. Som somliga deltagare vid
ett solidaritetsmöte utryckte det: »alla gör sitt bästa, det är meningslöst att hålla på och kritisera hela tiden». Att exilchilenare avsäger sig möjligheten till kritik är säkerligen något som
välkomnas av den nuvarande regeringen. Under flera decennier har högern systematiskt blockerat försöken att ge denna
grupp möjlighet att utöva sitt medborgarskap genom att rösta där de bor. Men även om exilchilenarna förvägrats sina
medborgerliga rättigheter har solidariteten med jordbävningens offer visat att den nationella tillhörigheten fortfarande utgör en viktig mobiliseringskraft för många som befinner sig
utanför Chiles gränser.
Den politiska situation som öppnar sig efter jordbävningen och högerns återkomst till en regeringsposition aktualiserar emellertid behovet av en stark och kritisk internationell solidaritet med Chiles folk. Det finns många oroande tecken
som indikerar att de sociala klyftor som kännetecknar det chilenska samhället kan resultera i ökade konfrontationer och
ökat våld, inte minst statligt våld. Den chilenska Landsorganisationen CUT, Central Unitaria de Trabajadores de Chile,
har avslöjat att arbetsgivarna har använt jordbävningen som
förevändning för att permittera tusentals arbetare. Merparten av dessa saknar rätt till skadestånd och till arbetslöshetsunderstöd och står därför helt utan försörjningsmöjligheter.
Det finns också en uppenbar risk för att militären även i framtiden ska komma att tillkallas för att »återställa ordningen»
och att det statliga våldet riktas mot oppositionella grupper
som regeringen definierar som hotfulla, farliga eller allmänt
störande. Det sociala skalv som man debatterar om i chilenska sociala media kan därför få långvariga effekter som raserar
möjligheten att bygga upp ett rättvist samhälle i Chile. Men en
solidaritetsrörelse som förenar stödet till de drabbade i Chile
med tydliga politiska ställningstaganden mot den nyliberala
modell som Pinochet efterlämnade kan förhoppningsvis också återuppväcka politiska krafter som i likhet med solidaritetsrörelsen under 1970-talet har förmågan att överskrida nationella gränser och mobiliseras kring visionen om ett nytt och
bättre samhälle.
PAULINA DE LOS REYES
är professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet och
forskar bland annat om arbetsliv, diskriminering och makt. Hon var
ledamot i den statliga utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering.
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 7
ANTIPODES
Flyktingar och emigranter
Chiles historia och chilenarna i Sverige
I maj 2009 höll Peter Winn ett mycket uppskattat
föredrag i samband med seminariet »Antipodes».
Winn arbetade som amerikansk journalist i Chile
under kuppen. Vi har nu valt att publicera föredraget översatt till svenska. – AV PETER WINN
Sverige-chilenarna är den största chilenska kolonin
i Europa och förvånansvärt långlivad. Min genomgång börjar där deras resa började, i Chile 1973.
Som samtidshistoriker med inriktning på Chile vet
jag mer om vad som hände i Sydamerika än i Nordeuropa. Även om Sveriges ekonomi och politik var
viktiga för deras mottagande och bana i Sverige så
var det Chiles ekonomi och politik som fick dem att
migrera över detta enorma avstånd – kulturellt såväl
som geografiskt. Jag fokuserar här på den chilenska
bakgrunden till deras utvandring och på hur Chiles
historia bidrog till att forma den chilenska kolonins
karaktär i det svenska samhället.
Före 1973 hände det att välbärgade och ambitiösa chilenare begav sig till Europa för att studera eller för att resa. De flesta föredrog dock att stanna i
sitt land, detta pärlband till nation som är mer än
4 300 kilometer långt, men bara 240 kilometer som
bredast och som sträcker sig från de brännheta öknarna i norr till de istäckta antarktiska öarna i söder.
Däremellan erbjuder Chiles många mikroklimat
en rikedom av vackra scenerier – måleriska öknar,
klippiga kuster, långsträckta sandstränder, grönskande dalar, skogsklädda höjder och dimmiga fjordar –
allt sammanbundet av Andernas snötäckta bergskedja, ryggraden som löper längs hela landet och definierar dess identitet och geografi. Chilenare orienterar sig alltid i förhållande till bergen. Känslan av att
vara rotad i sitt land förstärks av den geografiska isoleringen. Chile är det mest isolerade landet på de
amerikanska kontinenterna. Det gränsar i väst till
världens största ocean och avgränsas i öster av
halvklotets högsta bergskedja; norrut ligger hemisfärens torraste öken och söderut finns Antarktis.
Trots det fanns det under åren före 1973 en öppenhet för utländska idéer och politiska strömningar som gjorde att Chile framstod som ett fragment
av Västeuropa som genom någon okänd teori om
kontinentaldrift hade hamnat i Sydamerikas sydvästra hörn. Landet hade blivit en mönsterdemokrati med politiska partier från yttersta högern till
8 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
yttersta vänstern med en tidningspress som täckte
samma breda ideologiska spektrum. Dess demokrati var stark nog för att övertyga Salvador Allende och
hans vänsterkoalition Unidad Popular att de skulle
kunna bli pionjärer på en fredlig väg till socialism.
Allende vann presidentvalet 1970 på ett sådant program och han var i början framgångsrik när det gällde att omsätta sin Via Chilena i praktiken, men de sociala motsättningarna och den politiska polariseringen ökade och det blev allt svårare att ta sig fram
på denna demokratiska väg. I augusti 1973 verkade
det som om Allendes fredliga väg till socialism skulle blockeras av ett dödläge vilket oppositionen vände sig till armén för att häva.
Den chilenska militären hade ingripit vid några tillfällen under tjugo- och trettiotalen, men då hade de
efter kort tid återlämnat makten till civilt styre. Dessutom leddes militären från september 1970 till augusti 1973 av officerare som ansåg att de militära styrkorna skulle fungera som politiskt neutrala beskyddare av konstitutionen. Den vertikala hierarkin inom det
militära systemet borgade för att även officerare som
ogillade denna doktrin måste acceptera den.
Kuppen
När general Carlos Prats avgick som överbefälhavare i augusti 1973 och ersattes av Augusto Pinochet,
öppnades möjligheterna för militär intervention och
kuppen ägde rum ett par veckor senare, den 11 september 1973. Men trots att både press och politiker
vädrade sina farhågor om ett inbördeskrig och förhoppningar om ett militärt ingripande var det få chilenare som trodde dem. Även de som gjorde det var
helt oförberedda på den våldsamma kuppen den 11
september 1973 och den sjuttonåriga Pinochet-diktaturen, med dess flagranta och omfattande människorättskränkningar.
Låt mig illustrera med ett par anekdoter som kan
fånga – eller påminna om – detta historiska vägskäl
och med vilka förväntningar chilenarna mötte det.
Jag hade presslegitimation på den tiden och den 10
september berättade Allendes presschef för mig att
en kupp skulle äga rum den 11 eller 12 september.
Men när jag kvällen innan kuppen berättade detta,
under en middag med en grupp politiskt moderata
vänner, möttes jag av avfärdande skepsis. »Ni amerikaner överdriver alltid», minns jag att en sade.
Arbetarmanifestation för Salvador Allende i Santiago, Chile den 19 juni 1973. Foto Paul Rimmerfors.
»Det här är Chile. Sådant händer inte här.» Chilenare kan kanske närma sig stupet, sade en annan,
men de backar alltid och hittar en politisk lösning
vid avgrundens rand.
Det var inte bara de mer politiskt moderata som
hade orealistiska förväntningar, grundade på föreställningen att Chile var annorlunda. Samma sak
gällde för den inhemska »revolutionära» vänstern.
Les Cordones Industriales hade bildas under La via
Chilenas sista år, en organisation som enade arbetare över fackförbudsgränserna inom ett industribälte,
för att försvara deras gemensamma grund och för att
främja socialism inom området. De var knutna till
vänsterflygeln av det socialistiska partiet och såg sig
som mer »revolutionära» än »reformisterna» i de
kommunistledda fackföreningarna som organiserades inom den nationella Central Unica de Trabajadores, CUT.
Kvällen före kuppen var jag inbjuden till ett möte
med exekutivkommittén för Cordon O’Higgins,
vars område också omfattade Parque O’Higgins där
den årliga militärparaden skulle hållas den 19 september för att fira Chiles självständighetsdag. Diskussionen gällde vad Le Cordon skulle göra den dagen och fokuserade på de skyltar som arbetarna skulle visa upp på paradområdet, med texter som uppmanade soldaterna att inte skjuta på sina chilenska
civila »bröder». Eftersom jag hade fått veta av Allendes presschef att det troligen skulle bli en mili-
tärkupp nästa dag och eftersom det verkade relevant
i sammanhanget, berättade jag det för dem och blev
förvånad över reaktionen. De tackade för informationen och fortsatte att diskutera plakaten till den 19
september som om ingenting skulle hända dessförinnan som krävde en annan plan.
Nästa dag när kuppen genomfördes var man
inom Cordon O’Higgins helt oförberedda.
Men också Movimiento de Izquierda Revolucionaria, MIR, den självmedvetna »revolutionära» rörelsen till vänster om Unidad Popular, som hade varnat för ett ofrånkomligt inbördeskrig och krävt »un
pueblo armado» – ett beväpnat folk – verkade oförberedda för den väpnade kamp som de predikat, när
kuppen väl besannade deras jeremiader.
I MIR-fästet Concepción i södra Chile berättade
MIR-aktivister om hur de väntade i de överenskomna gathörnen i timmar på utlovade vapen som aldrig
kom. När vänsterledare som hade överlevt kuppen
träffades i en fabrik i Santiago efter Allendes död för
att planera sitt motstånd, sade MIR-ledaren Miguel
Enriquez att han bara kunde få ihop femtio beväpnade aktivister för väpnat motstånd – mot militären
med tanks, flygplan och tiotusentals soldater. Kommunisterna, med sin betydligt större sociala bas,
kunde ställa upp med en något större stridande styrka, men vägrade att riskera den i en så ojämn kamp.
Kuppens våldsamma karaktär och repressiva fortsättning chockade och skrämde chilenarna, även
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 9
ANTIPODES
Militärer utanför regeringsplatset La Moneda under statskuppen
i september 1973 i
Chile. Foto: Reportagebild. – Nedre bilden: La Moneda efter
militärkuppen i september 1973. Foto:
Herman Lindqvist.
10 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
dem som förespråkat ett militärt ingripande. En
kvinna på högerkanten som firade slutet på Allendes
socialistiska väg brast i tårar när hon fick höra att
flygvapnet hade satt eld på presidentpalatset och att
armétanks hade förvandlat det till grus. »Det här är
Chile», förklarade hon. »Vi gör inte så.» Många som
stödde oppositionen, liksom många av dess ledare
hade förväntat sig en »mjuk kupp» och en »dictablanda», en mjuk diktatur, som skulle lugna ner situationen och avväpna båda sidor för att snabbt återlämna makten till medborgarna. De var chockade av
kuppens våld och den »dictadura», hårda diktatur,
som följde. För många kristdemokrater innebar det
början på en resa från kuppanhängare till Pinochetmotståndare.
Ännu mer chockade – och desorienterade – var
de moderata vänsterledare som trodde att den chilenska militären var annorlunda än de väpnade styrkorna i andra latinamerikanska länder. Efter kuppen
publicerade den militära radion listor på personer
som skulle överlämna sig till sin lokala militärbas eller polisstation. Sergio Bitar var en begåvad tidigare kristdemokratisk ekonom som hade gått med i
Unidad Popular genom den kristna vänstern 1971
och han avancerade snabbt till ekonomisk rådgivare
till Allende och regeringsmedlem. När flottan tillkännagav hans namn ville hans vänner och familj att
han skulle söka asyl på någon ambassad men han tillbakavisade deras råd och betonade att det var frågan
om den chilenska flottan. Han sändes till ett koncentrationsläger på den antarktiska ön Isla Dawson. Bitar har beskrivit den hårda behandling som han och
andra Unidad Popular-ledare utsattes för på Isla
Dawson i sin bästsäljare Isla 10. Den har nu filmatiserats av den framstående chilenske filmskaparen
Miguel Littin, en film som fått ikonstatus.
Chocken och vilsenheten var ännu större bland
vanliga chilenare, särskilt på vänsterkanten, för där
fanns inte längre några ledare som sade vad man
skulle göra.
Veckorna efter kuppen, medan det rådde utegångsförbud, genomförde militären räder mot bostadsområden i städerna, kåkstäder i förorterna och
kooperativ på landsbygden för att hitta »subversiva»
och »subversivt» material, alltifrån böcker och tidskrifter till affischer och inspelningar. Jag bevittnade ett stort pådrag under en heldags sökande och
gripande i mitt bostadsområde där soldaterna förde
bort utländska intellektuella, som en filosofiprofessor från Panama; de sköt en högeraristokrat som råkade stå i vägen när de skulle genomsöka hans lägenhet och kastade ut »subversivt» material genom
fönstren i de genomsökta lägenheterna ner till soldater som väntade med kraftiga kvastar för att sopa
ihop allt till stora bokbål. Bokbålen och de olagliga
gripandena, med sina ekon från nazitidens Tyskland,
tillsammans med upprepade uppmaningar på radion
att ange sina »subversiva» grannar, ingick i en statlig terror som bröt mot de chilenska förväntningarna och ledde till förvirring och vanmakt – vilket var
ett av militärdiktaturens mål. Samma syfte hade omvandlingen av Nationalstadion till ett koncentrationsläger liksom de svullna kroppar som stötte emot
stränderna i Mapochofloden varje morgon i Santiago, många med åtskilliga kulhål, några utan huvud,
andra med hopbundna armar.
Flykten från Chile
I denna atmosfär av terror och kaos, desorientering
och förtvivlan fanns det få hjältar eller tecken på
hopp för den hotade chilenska vänstern. I det läget
framstod den svenske ambassadören Harald Edelstam som en ledstjärna för mod och mänskliga värden i en mörk tid. Edelstam litade på uppbackning
från Olof Palmes socialdemokratiska regering, som
i skarpa ordalag tagit avstånd från Pinochets diktatur. Han hade erfarenheter av att rädda flyktingar
från nazismen under andra världskriget och han
öppnade dörrarna till den svenska ambassaden i Santiago för asylsökande och räddade uppskattningsvis
tolvhundra personer. Andra ambassader erbjöd också en tillflykt för förföljda vänsteraktivister, men ingen annan var så aktiv som Edelstam, som personligen begav sig till Nationalstadion och lyckades få
femtio vänsteraktivister från Uruguay utlämnade så
att han kunde föra dem till sin ambassad. Dessutom
räddade Edelstam den kubanska ambassaden från att
attackeras av den chilenska armén – något som skulle ha inneburit ett brott mot internationell rätt – genom att ställa sig framför de chilenska stridsvagnarna med en svensk flagga.
Edelstams hjälterykte bland chilenska vänsteraktivister och hans aktiva gensvar på behovet av skydd,
bilden av Olof Palmes Sverige som en systerdemokrati och de nära relationerna mellan svensk och chilensk fackföreningsrörelse, förklarar varför så många
chilenare sökte asyl i Sverige under månaderna efter kuppen den 11 september. Det var också viktigt
att Sverige beviljade asyl för gräsrotsaktivister som
inte var kända nationella ledare. Sammantaget multiplicerade detta antalet chilenska flyktingar i Sverige – där det bara fanns några hundra chilenare före
kuppen – från de hundratal som de flesta andra europiska länder tog emot till tusentals, den största
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 11
ANTIPODES
Nationalstadion – här före kuppen – omvandlades till koncentrationsläger
under militärdiktaturen. Foto: Herman Lindqvist.
chilenska exilgruppen i Europa.
Jag hade fortfarande presslegitimation och skickade information om kränkningar av mänskliga rättigheter till senator Edward Kennedy, som ledde
kampen i USA:s senat för att försvara de mänskliga
rättigheterna i Chile. Därför gick jag ofta på regimens presskonferenser och efterföljande mottagningar, där man kunde få information som skilde sig
från den officiella versionen. I december 1973, på en
mottagning efter en presskonferens, kontaktades jag
av en chilensk arméofficer som i ironisk ton sade att
»Senator Kennedy kan ta det lugnt nu» eftersom vi
ändrar taktik från »la matanza masiva a la matanza
selectiva» – från massaker till selektiv slakt. Jag trodde då att han menade ett program som det ryktades
om, att rikta insatserna mot ledare för politiska och
sociala rörelser som kunde organisera motstånd mot
diktaturen, med det amerikanska Phoenixprogrammet i Vietnam som förebild. Nu vet jag att han talade om bildandet av Dirección Nacional de Inteligencia, DINA, som en militärattaché från USA beskrivit som ett »chilenskt Gestapo». DINA rapporterade direkt till Pinochet och bildade ett nätverk av
hemliga förhörs- och tortyrcentra som ingick i den
totalitära systematiseringen av statlig terror som
omfattade militären och den nationella polisen.
Genom två chilenska sanningskommissioner –
12 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
Rettigkommissionen om försvunna och avrättade
(1990–1991) och Valechkommissionen om politiska
fångar och tortyr (2003–2004) vet vi nu att den chilenska militären genom att skapa mer än tusen tortyrinrättningar på traditionella militärbaser såväl
som i hemliga »säkra hus» visade att detta var en
medveten, omfattande och varaktig kränkning av
mänskliga rättigheter som omfattades av samtliga
chilenska beväpnade styrkor. Vi vet också från dessa
officiella sanningskommissioner att mer än 3500
chilenare »internerades» och »försvann» eller föll
offer för olagliga avrättningar, att mer än 28 000 torterades av agenter för deras egen regering och att
mer än 50 000 var politiska fångar vars mänskliga
rättigheter kränktes på ett sätt som många skulle definiera som tortyr. Dessa siffror är i själva verket underskattningar. Det verkliga antalet chilenare som
»försvann» är troligen mer än 4000, antalet torterade över 50 000 och antalet misshandlade fångar fler
än 100 000 – av en befolkning som då uppgick till
mindre än 10 miljoner.
Dessa förlamande siffror belyses av innehållet i de
överlevandes berättelser. De kvinnliga fångarnas erfarenhet är ett avslöjande exempel. De kvinnliga fångarna var färre, men de utsattes för särskilda sex-uella
tortyrmetoder. Valechkommissionen slår fast att alla
kvinnliga fångar våldtogs upprepade gånger – även
Första majdemonstrationen i Santiago 1979 slogs ned med våld. Militärjuntan hade förbjudit
arbetardemonstrationer och mer än 350 personer anhölls. Foto: Reportagebild.
barn, äldre och gravida kvinnor – och många utsattes
för gruppvåldtäkter. Kvinnliga fångar fick också utstå elektriska chocker mot känsliga kroppsdelar som
vaginan, bröstvårtorna och anus. I några fall lät torterarna hundar våldta kvinnorna eller förde in råttor
eller insekter i deras vagina. I ett avskyvärt fall dog en
kvinnlig fånge en fruktansvärd död genom att en råtta som sytts in i hennes vagina gnagde sig ut.
Denna »specialbehandling» av kvinnor var sexualpolitik såväl som politisk ideologi. Nubia Becker
och Marisa Matamala, som överlevde Villa Grimaldi, ett av DINA:s mest beryktade tortyrcentra, förklarar: »Militären accepterade inte att kvinnor ägnade sig åt politik eftersom kvinnor skulle vara hemma ... ta hand om familjen. Det var stötande för dem
... Det gjorde dem mycket arga ... [så] de ville få oss
att känna oss som prostituerade.»
Medan manliga fångar »kanske blev slagna mer
... utsattes kvinnor för speciella former av förnedring», som våldtäkt. »Vi var helt nakna något som
försatte oss i en fullständigt hjälplös situation. De
ville markera sin makt och förminska oss.»
Det handlade med andra ord om flera agendor
och olika sorters hämnd i behandlingen av fångarna
och i besluten om vem som skulle leva eller dö, vem
som försvann för alltid och vem som återkom till det
chilenska samhället. Det var en statlig terror i ett
sammanhang av absolut makt. Som Lord Acton har
påpekat: absolut makt korrumperar absolut.
Osäkerhet var en del av terrorn. Personer kidnappades på gatan, i sina hem eller på arbetsplatsen
av okända beväpnade män utan uniform, som inte
visade identitetshandlingar och som inte följde några lagligt fastställda rutiner. Människor »internerades» (arresterade inte på laglig väg) och »försvann»
(inte genom att de sattes i fängelse), ibland för alltid. Några internerades för att de var politiskt aktiv
eller ledare för gräsrotsrörelser, andra på grund av
information som kommit fram under tortyr (och
som kunde vara falsk), andra för att de hade oturen
att finnas med i adressboken hos någon internerad
fånge. Nästan hälften av dem som försvann hade inte
någon känd politisk anknytning.
De chilenare vars vänner eller släktingar hade internerats och försvunnit var rädda för att det kunde
bli deras tur härnäst, om deras namn fanns i en
adressbok eller kom fram under tortyr. Den rädslan
var skäl nog att söka politisk asyl utomlands. De som
överlevde regimens tortyrkammare och släpptes –
eftersom de bedömdes som ofarliga, eller för att de
kanske kunde leda DINA till gamla kamrater, eller
för att sprida skräck bland vänstersympatisörer som
de berättade sina erfarenheter för – var ofta knäckta
eller rädda för att fängslas, torteras och försvinna
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 13
ANTIPODES
År 1985 eskalerade protesterna mot militärdiktaturen efter att Santiago Nattino, Manuel Guerrero and José
Manuel Parada blev halshuggna på uppdrag av regimen. Bilden visar protester i Santiago i september 1985.
igen, allt goda skäl för att söka asyl.
Vänsterpartierna – Socialisterna, Kommunisterna och MIR – försökte alla att upprätthålla hemliga
organisationer i Chile, men fann att det var så gott
som omöjligt på 70-talet. Socialistiskt och kommunistiskt ledarskap knäcktes vartefter i Villa Grimaldi och även MIR led svåra förluster och var tvungna
att ta sina ledare ut ur Chile. Diktaturens inriktning
på politiska ledare och aktiva var ytterligare ett skäl
för många chilenare att söka politisk asyl. Samma
gällde också lokala ledare och folkrörelse aktivister
från fackföreningar och byalag till sportklubbar och
studentföreningar. Även om det kaotiska och godtyckliga tillståndet under den första tiden efter kuppen upphörde med 1973 var Pinochets målinriktade
terror ännu värre under 1974 och 1975, vilket föranledde tusentals chilenare att fly sitt land och söka
politisk asyl på någon säker plats.
Chilenare som flydde från Pinochets terror under
dessa år föredrog Sverige som exilland. Det hade redan etablerat sig under kuppen och tiden efteråt som
det öppnaste europeiska landet för chilenska flyktingar med olika politisk bakgrund och varierande
social status. Många exilchilenare under denna »första våg» – 1973–1975 – var »kända» personer, men
många andra var det inte. Tack vare de goda kontakterna mellan de chilenska och svenska arbetarrörel14 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
serna var Sverige öppet för såväl lokala aktivister som
nationella fackföreningsledare (som CUT:s ordförande Luis Figueroa) och för att ta emot både bondeledare och Mapucheaktivister. Detta ledde till att
den chilenska befolkningen i Sverige ökade till att bli
den största i Europa, något som i sin tur fungerade
som en magnet för framtida exilchilenare.
Den andra vågen, 1975–1977
Sveriges öppenhet för chilenska arbetare, inklusive
okvalificerad arbetskraft, skulle bli ännu viktigare för
den andra vågen av exilchilenare som kom till Sverige, mellan 1975 och 1979. Det grymma målinriktade förtryck som började 1974 fick sin kulmen under 1974–1976 och omfattade också lokala folkrörelseledare och aktivister. Detta ökade strömmen av
politiska flyktingar från Chile samtidigt som den argentinska kuppen i mars 1976 innebar att den sista
exilmöjligheten stängdes i regionen och i ett grannland. Samtidigt gjorde en allians av regionens underrättelsetjänster, Operation Condor, att det var
farligt att stanna i området. Sammantaget innebar
denna utveckling nya strömmar av chilenare som
gick i exil och nya skäl för dem att söka sig till Sverige, som var både politiskt besläktat och på säkert
avstånd från den så kallade södra konen, alltså Sydamerika söder om stenbockens vändkrets.
Protester i Santiago de Chile mot diktaturen i september 1987: »Vi är majoriteten» står att
läsa på kvinnans banderoll. Foto ADN-Zentralbild Berlin.
Utöver de politiska skälen för att lämna Chile tillkom för många arbetare och deras familjer nya övertygande ekonomiska skäl att lämna landet. Den inflationsbekämpning som Pinochets ekonomiska rådgivare tillämpade innebar att den chilenska ekonomin hamnade i en svår recession under 1974–1976.
Fria priser och frysta löner ledde till snabbt ökande
arbetslöshet, sjunkande reallöner och därmed sjunkande konsumtion. Många arbetarfamiljer var hänvisade till en diet på bröd, te och lök; deras fattigdom utgjorde ytterligare ett skäl att söka sig ett bättre liv någon annanstans.
För många chilenska arbetare förvärrades situationen med den nyliberala inriktningen av Chiles
ekonomi som började med triumfen 1975–1977 för
»the Chicago boys», chilenska ekonomer som utbildats i extrem marknadsdriven kapitalism vid universitetet i Chicago. Under ledning av Sergio de Castro försökte de »bota» den chilenska ekonomin från
inflationssjuka genom att tvinga i den en besk medicin. Deras chockbehandling sänkte importtarifferna
från 100 procent till 10 procent och tvingade för första gången chilenska fabriksägare att tävla mot lågprisvaror från Asien. Chilenska kapitalister försökte
konkurrera med att sänka arbetskostnaderna genom
uppsägningar och med krav på kvarvarande arbetare att öka sin arbetstakt och utföra även de uppsag-
das uppgifter; en tvångsökning av produktiviteten
som arbetarna kände sig tvungna att acceptera eftersom de var rädda att förlora sina jobb.
Länken mellan ekonomi och politik var att det
ofta inte var de sämsta arbetarna som blev uppsagda.
Tvärtom använde många fabriksägare de ekonomiska problemen som anledning att säga upp arbetarledare och aktivister på verkstadsgolvet. Vid Yarur textilfabrik, till exempel, fick sektionsledarna i uppgift
att göra listor på arbetare som skulle sägas upp, varpå ägaren, Amador Yarur, ofta bytte ut namnen på
arbetare som han betraktade som lojala mot vänsteraktivister – även om sektionsledarna protesterade att han sade upp några av deras bästa arbetare och
trots företagsledningens order att maximera produktiviteten. Arbetare som sades upp av politiska
skäl hamnade ofta på arbetsgivarnas svarta lista och
hade svårt att få jobb, ett ekonomiskt skäl att emigrera till Sverige, färgat av chilensk politik.
Kombinationen av olika motiv gav den andra vågens utvandrare till Sverige till en blandad sammansättning. Många var vänstersympatisörer som kände
sig förföljda av Pinochets diktatur och fruktade att
det skulle bli värre. Men många var också arbetare
som hade förlorat sitt jobb under den ekonomiska
recessionen 1974–1976, eller i den efterföljande
neoliberala öppningen av Chiles ekonomi. Ofta saARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 15
ANTIPODES
des de upp av politiska skäl men resultatet blev en
hård ekonomisk realitet: en ohållbar ekonomisk situation som förvärrades av att de var svartlistade och
deras möjligheter att få ett nytt jobb var så gott som
obefintliga. Många i denna andra blandade våg av
exilchilenare var därför både politiska och ekonomiska flyktingar.
Sverige var det land som denna blandade grupp
av arbetare helst sökte sig till både på grund av den
legendariska solidariteten och för att det var känt att
Sverige även accepterade politiska fångar som inte
var kända politiska ledare som lokala ledare och aktivister, vilket tillskrevs både den socialdemokratiska regeringen och de inflytelserika fackförbunden på
vänsterkanten. Det fanns också andra faktorer. Enligt migrationssociologerna är sociala nätverk bland
de viktigaste faktorerna för uppkomsten av migrationsmönster. Den stora chilenska kolonin från den
första vågen attraherade nya chilenska utvandrare
och skapade sociala nätverk som de kunde räkna
med och som spred beskrivningar av Sveriges utmärkta mottagning av exilchilenare – såväl bostad
och utbildning som arbete som betalades långt bättre än de chilenska lönerna och med sjukvårds- och
pensionsförmåner. Den chilenska gruppen i Sverige
ökade till 5000 immigranter 1980.
Denna period avlöstes gradvis av en ny inställning
under 1978–1980, då Pinochets rådgivare började
bli nervösa för att de förändringar som genomfördes under hans de facto-diktatur saknade legitimitet
och riskerade att upphävas av en framtida vald regering. De tryckte på för att han skulle institutionalisera sin auktoritära nyliberala »revolution». De var
också oroliga för att Chile var sårbart för internationell påverkan, alltifrån Carter-administrationens
påtryckningar för mänskliga rättigheter till de internationella fackföreningsorganisationernas arbetsrättsliga krav, vilket till och med fick det konservativa AFL-CIO-förbundet i USA att hota med en bojkott av Chiles export.
Lösning blev en serie juridiska »reformer» inom
den auktoritära Pinochet-regimen. På det politiska
området hade det inhemska krigstillståndet upphört
och lag och ordning rådde i teorin, men inte i praktiken. En allmän amnesti utfärdades för brott begångna av militären före 1978 och DINA upplöstes
formellt. Denna formaliseringsprocess kulminerade
med 1980 års konstitution som skapade en »auktoritär demokrati» som »vägleddes» av militären och
innehöll stadganden som uteslöt vänstern från politisk makt och till och med från politiskt deltagande.
På det sociala området verkade The Chicago
16 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
Den katolska kyrkan spelade en viktig roll i motståndet mot Pinochets diktatur. Här syns demonstranter
som sätter upp affischer mot tortyr inför påvens
besök i Chile år 1987. Foto: Edison de Castro Maciel.
Boys för de så kallade »Sju moderniseringarna»,
som omfattade privatisering av socialförsäkringar
och sjukvård, decentralisering av statlig service till
kommunerna, en service som de skulle erbjuda i mån
av tillräckliga tillgångar. En ny arbetskodex ingick
också, som beskrevs av en facklig ledare som en kodex »skapad av affärsmän för affärsmän».
Många av dessa reformer handlade mer om formalia än verklighet. Rättssamhället upprätthölls formellt av domstolarna som antingen var medskyldiga
i diktaturens kränkning av rättigheter eller alltför
fega att utmana dem. DINA lades ner, men ersattes
av CNI där mestadels samma personer fortsatte att
bryta mot mänskliga rättigheter på ungefär samma
sätt som förut.
Andra »moderniseringar» innebar försämringar
av rättigheter. De nya arbetsmarknadslagarna gjorde det till exempel svårt att organisera arbetarna och
omöjligt att strejka framgångsrikt. Det var det nyliberala svaret på utländsk konkurrens och på Chiles
starka arbetartraditioner. Privatiseringen av socialförsäkringarna innebar att arbetarna var utlämnade
till aktiemarknaden och de kapitalister som beslutade om deras förmåner medan privatiseringen av
sjukvården underminerade det offentliga hälso- och
För många arbetare förvärrades situationen under det nyliberala experimentet.
Bilden visar soppkök för fattiga i Chile. Foto: Edison de Castro Maciel.
sjukvårdssystemet utan att erbjuda något alternativ
för de fattiga.
Å andra sidan var det färre som försvann, några
tortyrcentra stängdes och fler försvunna kom tillbaka. Dessutom fanns mer utrymme än tidigare, om
än begränsat och riskabelt, för facklig och politisk
aktivitet vilket de fackliga och sociala organisationerna utnyttjade; de testade gränserna och försökte
skapa mer utrymme – något som 1980 års strejk och
1981 års första maj-firande i textilindustrin PANAL
i Santiago visar.1
Det var Chiles arbetare och fackliga organisationer som ledde det alltmer omfattande motståndet
mot diktaturen och dess nyliberala program. Arbetarna lyckades trots svårigheter välja ledare som var
deras egna representanter, innovativa protestaktioner från viandazo – matbojkotter i företagens kantiner – till spontana sittstrejker vid löpande bandet.
De nya ledarna bildade nya sammanslutningar och
konfederationer i stället för dem som Pinochet lagt
ned och de organiserade allianser med socialister,
kommunister och kristdemokrater som korsade
stridslinjerna och enade gamla fiender i nya strider
för gemensamma intressen, som arbetsrätt, mänskliga rättigheter och politisk demokrati.
Det var också under dessa år som det i kåkstäderna runt Chiles städer växte fram nya sociala rörelser
och en ny ledargeneration tog form. Den katolska
kyrkan och några progressiva präster spelade en viktig roll i denna process, liksom hemliga vänsterpartier och den internaliserade socialistiska kulturen
från Allende-åren.
När så diktaturens ekonomiska boom vändes till
en finansiell kollaps och det nyliberala ekonomiska
»undret» ledde till seklets värsta ekonomiska kris i
Chile, var Chiles arbetare redo att höja den protestfana som inledde landets omvandling från diktatur
till demokrati. Därför blev 1980-talet annorlunda än
1970-talet – och det var också de chilenare som flyttade till Sverige under 1980-talet.
Den tredje vågen, 1980–1990
De flesta av de ungefär 28000 chilenare som fanns i
Sverige 1990 emigrerade 1980. 1990 fanns det
omkring 1500 chilenska barn som var födda i Sverige. Även om de kallade sig »politiska flyktingar», en
status som gav dem bostad, viss utbildning, ett års finansiellt stöd och introduktion till arbetsmarknaden,
verkar det som om deras mix av motiv var mer komplicerad. Dessutom tyder deras introduktion till arbetsmarknaden – mestadels till okvalificerade arbeten – på att Sveriges välkomnande hade ett samband
med den nationella bristen på okvalificerad arbetskraft, som också ledde till en arbetskraftimport av
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 17
1988 hölls en folkomröstning som skulle
ge Augusto Pinochet
möjlighet att sitta
ytterligare åtta år vid
makten. Pinochet förlorade. Försäljaren
säljer tidningen i
Nationalstadion.
18 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
ANTIPODES
tusentals »gästarbetare» från Sydeuropa under dessa år.
År 1980 började den värsta ekonomiska kris i
Chile sedan depressionen på trettiotalet vilket var ett
resultat av The Chicago Boys nyliberala policy. En
tredjedel av arbetskraften var arbetslös och nästan
halva Chiles befolkning levde under fattigdomsstrecket. I kåkstäderna utanför Santiago och Valparaíso var dessa siffror mycket högre och ledde till en
explosion av våldsamma sociala protester ledda av
unga arbetslösa, som nästan tvingade Pinochet att
avgå 1983. Kanske så många som 90 procent av de
chilenska flyktingarna till Sverige kom från de fattigaste kåkstäderna i Santiago och Valparaíso.
De över 20 000 chilenare som emigrerade till
Sverige under åttiotalet flydde från fattigdom och
arbetslöshet, lika mycket som från den våldsamma
politiska repression som blev Pinochets svar på kåkstädernas protester, en repression som mobiliserade
18 000 soldater på Santiagos gator. Aktivister försvann, människorättskämpar mördades och tonåringar, som var åskådare, brändes levande. Det är
ingen tvekan om att många chilenare som kom till
Sverige under dessa år kände sig förföljda av politiska skäl – eller var rädda för att bli det, antingen för
vad de gjort eller för sina förbindelser med dem som
var engagerade i protesterna. CNI var till synes mer
återhållsamt än DINA, färre personer försvann, utrymmet för protester föreföll större, men den statliga terrorn fortsatte och det fanns fortfarande skäl
att frukta den.
Men åttiotalet i Chile var också det årtionde då
landet övergick från diktatur till demokrati, då
många ledare och aktivister återvände från exilen för
att delta i den politiska processen. Det var dessutom
en politisk omvandling som började med de sociala
protesterna bland fattiga ungdomar i kåkstäderna i
Santiago och Valparaíso, protester där fattiga människor, som de som hade emigrerat till Sverige under
samma årtionde, var de hjältar som trotsade Pinochets soldater bakom brinnande barrikader, där raseriet kompenserade för bristen på vapen, ett raseri
så starkt att det vann över rädslan och fick repressionen att gå i baklås. Många trodde att deras protester – som för första gången också stöddes av städernas mittenpolitiska medelklass – skulle få diktaturen på fall, vilket var mycket nära.
Även om Pinochet inte störtades 1983, blev han
tvungen att vända sig till politiker för att medla i krisen och att åter tillåta politiska partier och ledare
som han hade bannlyst som politiska språkrör. I efterhand framstår de fattigas protester i kåkstäderna
under 1983–1985 som början till en lång övergångsperiod, som kulminerade i underkännandet av
Pinochet i folkomröstningen 1988 och i valet 1989
av Patricio Aylwin, kandidat för center-vänsteralliansen, inklusive socialistpartiet. Han blev den första
civila presidenten efter Allende i de första valen sedan kuppen 1973.
För fattiga politiskt aktiva pobladores i Santiago och
Valparaíso var åttiotalet med andra ord ett heroiskt,
om än riskabelt, skede när de äntligen kunde vända
sitt raseri till handling. Några av dem kan ha tappat
modet och lämnat Chile när Pinochet inte störtades
1983. Men för många unga pobladores var åttiotalet en
tid för organisering och handling; att lämna Chile vid
det tillfället var inte politiskt meningsfullt.
Samtidigt var det en bra idé ekonomiskt. De första åren på åttiotalet innebar en period av global recession som utlöstes av OPEC:s oljekartell med beslutet att mångdubbla oljepriserna, samt de USA-ledda rika ländernas beslut att hålla tillbaka inflationen
genom höga räntor, även om det innebar att deras
ekonomier kastades in i en recession. För de flesta latinamerikanska länder som hade valt en skuldbaserad
tillväxtstrategi efter OPEC:s första oljeprisökningar
1973, var denna kraftiga höjning av internationella
räntor en katastrof, eftersom deras växande externa
skuld huvudsakligen bestod av skuldsedlar som var
knutna till Eurodollarmarknadens ränteläge.
Det som för utvecklingsländerna blev en kontrollerad recession blev därför i Latinamerika en
okontrollerbar ekonomisk kris som detonerade när
Mexiko inte kunde betala sin utländska skuld 1982
och därmed drog igång det som blivit känt på norra
halvklotet som »Den latinamerikanska skuldkrisen».
Krisen på åttiotalet berörde så gott som hela Latinamerika, där det gick under namnet »Det förlorade årtiondet» – ett årtionde med obetalda externa
skulder, interna konkurser, hyperinflation och en utdragen recession. Det var ett årtionde då arbetslösheten rusade i höjden, fattigdomen ökade, besparingar förlorade sitt värde och inget nytt utländskt
kapital strömmade in i regionen.
I Chile var åttiotalskrisen speciellt allvarlig på
grund av The Chicago Boys ideologiska nyliberalism, vars avregleringsmantra var så extremt att den
finansiella sektorn inte ens lydde under någon kontroll och än mindre något regelverk. Detta gjorde
det möjligt för de chilenska bankerna att ge sig in i
högriskprojekt som kollapsade så snart det utländska spekulationskapitalet lämnade Chile för att dra
fördel av högre internationella räntelägen med lägre risk. Detta utlöste en bankskräll i slutet av 1981
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 19
ANTIPODES
och medförde ett sammanbrott för Chiles finansiella sektor, inklusive många av de viktigaste bankerna.
Det som omvandlade den finansiella krisen till
den djupaste ekonomiska krisen sedan trettiotalets
depression var att Pinochets rättrogna Chicago Boys
klamrade sig fast vid sin tro på oreglerade marknader, trots uppenbara bevis att de var problemet, inte
lösningen. Resultatet blev att den chilenska ekonomin krympte med 14 procent och företag som redan
försvagats av nyliberalismen på sjuttiotalet gick i
konkurs. Inom textilindustrin, till exempel, hade 45
procent av företagen gått i konkurs 1983.
När fabrikerna stängde förlorade arbetarna sina
jobb i en kris som innebar att chanserna att hitta nya
jobb var så gott som noll. Arbetslösheten steg till
mer än en tredjedel av arbetskraften, eller mer än 40
procent om man också tar med dem som för en dollar om dagen ingick i regeringens sysselsättningsprogram. Dessutom trasades Chiles säkerhetsnät
sönder genom Pinochets nyliberala »moderniseringar», fattigdomen ökade, särskilt i städernas underklass. Den ekonomiska återhämtningen skulle
inte ta fart förrän 1985 och även då levde 45 procent
av Chilenarna under fattigdomsstrecket, med 20
procent i extrem fattigdom.
Under dessa bistra omständigheter var fattiga
chilenare redo att göra vad som helst för att försörja sina familjer och kvinnorna hade större chanser än
männen, alltifrån mödrar som tog emot tvätt eller
arbetade som hembiträden hos den välbeställda medelklassen till döttrar som sålde sina kroppar på Santiagos gator. Män utan utbildning och yrke hade det
särskilt svårt under 80-talskrisen i Chile och många
sökte sig utomlands. Eftersom grannländerna också
kört fast i krisen lockade Europa de många arbetslösa chilenska arbetarna.
De hade tur såtillvida att den chilenska åttiotalskrisen sammanföll med en brist på outbildad arbetskraft i Sverige för arbeten längst ner på den svenska
arbetsmarknaden – som lagerarbetare och städare –
som svenskarna själva, utbildade och yrkeskunniga,
inte ville ha. Dessa arbeten utfördes av gästarbetare
från medelhavsländer som Grekland, Italien och
Turkiet, eller av landsflyktiga från Latinamerika, inklusive chilenare från den första vågen av asylsökande. För åttiotalets emigranter var Sverige extra attraktivt eftersom det redan fanns en stor grupp chilenare i landet. Dessutom fanns i Sverige den politiska solidariteten för att välkomna dem, en infrastruktur för att ta emot dem och erfarenheter av hur
man integrerar tusentals utlänningar i ekonomin och
samhället.
20 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
Det främsta hindret var det geografiska avståndet
mellan Chile och Sverige och de höga reskostnaderna. Hur skulle fattiga chilenare, som inte ens hade råd
med det allra nödvändigaste i lågprislandet Chile,
kunna betala för en internationell flygresa för sig och
sina familjer? Lösningen erbjöds av en grupp chilenska resebyråer, mestadels i Valparaíso, som förskotterade flygbiljetter mot månatliga avbetalningar
under två år efter ankomsten till Sverige. Även om det
totala beloppet för arrangemanget blev dubbelt så
högt som flygbiljettpriset, innebar de svenska lönerna och bidragen att det var möjligt att återbetala reskostnaderna och ändå leva ett hyggligt liv.
Kombinationen av den chilenska krisen och Sveriges behov av arbetskraft förklarar största delen av
inflödet av outbildade chilenska arbetare till Sverige under åttiotalet. På ett eller annat sätt var de alla
offer för Pinochets diktatur och på så sätt flyktingar,
med en blandning av olika motiv – politiska och ekonomiska – som ofta var sammansatta och olika för
olika personer. Utan tvivel sökte sig många chilenare till Sverige på åttiotalet främst av politiska skäl,
men för många andra kan de ekonomiska skälen, om
än blandade med politiska, ha övervägt. Alla såg sig
dock som flyktingar som skulle återvända till Chile
när diktaturen till sist upphörde.
Post-1990: Återvändandet som aldrig blev
Till skillnad från argentinare som ofta verkade lika
lyckliga i Paris som i Buenos Aires, »Sydamerikas
Paris», var chilenarna notoriskt olyckiga i exil; de
hade hemlängtan och räknade dagarna tills de kunde återvända, av allt att döma oförmögna att leva
lyckliga där de inte kunde se Anderna, sina älskade
berg. Denna känsla av att vara på fel ställe blev särskilt stark i ett land som Sverige, vars samhälle och
kultur var så annorlunda och där chilenare aldrig
skulle smälta in som infödda – till skillnad från dem
som emigrerade till Spanien eller Italien.
Och även om några av de välutbildade medelklasschilenarna från den första flyktingvågen till
Sverige hade lärt sig svenska, gått på svenska universitet, hittat bra jobb och svenska vänner, gällde
inte detta för flertalet chilenska flyktingar i Sverige.
De flesta chilenarna i Sverige tillbringade sin tid
inom den slutna chilenska gruppen, eller på sin höjd
med andra flyktingar från Latinamerika. De flesta
lärde sig inte mer svenska än nödvändigt, de försökte inte bli en del av det svenska samhället; de föreföll
nöjda med att fullgöra sina okvalificerade arbeten –
och vänta på att få återvända till Chile när Pinochetdiktaturen slutligen fallit.
När detta ögonblick kom 1990 och Pinochet ledare som blev »renovados» eller nyliberaler, var det
motvilligt överlämnade presidentgehänget till en Chile som de återvände till efter 1990 inte bara
vald civil president från La Concertación, den center- chockerande annorlunda, det var också motbjudanvänsteropposition som också omfattade Allendes so- de. Det var en plågsam påminnelse om den utopi som
cialistparti, var det emellertid bara omkring 3000 de hade förlorat och ett bevis för att Pinochet hade
chilenare, ungefär tio procent av den chilenska ko- vunnit, trots allt. För dessa mycket politiskt medvetlonin i Sverige, som valde att återvända. Dessutom na flyktingar framstod Sverige som mer tilltalande
kom 2000 av dessa senare tillbaka till Sverige, i stäl- med sin socialdemokratiska politik, sina solidariska
värderingar och sitt välfärdssyslet för att slå sig ner i sitt hemtem än det post-nyliberala och
land. Det är det absolut lägsta
demokratiska Chile år 1990.
antalet återvändare av alla laFör flertalet chilenare som
tinamerikan-ska exilgrupper i
blev kvar i Sverige 1990, det vill
Sverige, mycket lägre än argensäga den tredje vågens chilenare,
tinarna, bolivianerna och brasifattiga, outbildade från städerna
lianarna. Detta ändrades inte
som hade funnit en tillflykt i
heller med valet 2000 av den
Sverige från fattigdom, arbetsförsta socialistiska presidenten
löshet och social kontroll i åttiosedan Allende, Michelle Bachetalets Chile, var problemet ett
let, som själv hade varit flykting
annat. För denna grupp var inte
i Europa under Pinochets dikproblemet att Chile var oigentatur.
kännligt, utan att det var alltför
Hur kan man förklara denna
mycket liknade det Chile som de
paradox? Andra kan bättre förhade lämnat, med samma höga
klara den svenska sidan av paraarbetslöshet och låga löner, höga
doxen, som jag misstänker
fattigdom och extrema ojämlikhandlar om den långa tid
het, söndertrasade säkerhetsnät
många chilenare levde i Sverioch dåliga offentliga tjänster, inge, tillräckligt länge för att deras barn som föddes i Sverige Peter Winn, professor vid Tufts Universi- klusive skolor och sjukvård. Det
var också ett samhälle som skikoch var svenska medborgare ty, inledde seminariet med ett föredrag
tats genom rikedom, utbildning
skulle hinna gå i svensk skola, om chilenska flyktingar i Sverige. Foto:
Lâle Svensson
och bakgrund. Att återvända till
tala flytande svenska och ha
Chile efter 1990 innebar för
svenska vänner. Denna andra
generation har absorberat svenska värden och svensk denna grupp svensk-chilenare att återvända till en
kultur och betraktar sig själva som »svensk-chilena- överlevnadskamp på samhällets botten, med föga
re». De ville inte flytta till Chile, ett land som var hopp att deras barn skulle få det bättre.
La Concertación förbättrade förhållandena under
långt mer främmande än Sverige.
Ironiskt nog gällde detta även för deras föräldrar, åren 1990 till 2010, med de förändrade dem inte i
även de som aldrig integrerats idet svenska samhäl- grunden. Fyra center-vänsterregeringar använde
let och som otåligt hade sett fram mot att återvända riktade sociala anslag för att minska fattigdomen
till Chile. Det Chile som de återvände till 1990 var från 40 procent till 14 procent och en högkonjunknågot annat än det land de hade lämnat 1973 eller tur för att minska arbetslösheten. Men 1990 låg det1978 eller till och med 1980. Det var ett land där in- ta fortfarande i framtiden och inte ens dessa centerdividualism hade ersatt solidaritet, där konsumism vänsterreformer inom den nyliberala modellen skulhade kommit i stället för medborgarskap och där ny- le förändra situationen för det chilenska samhällets
liberalismen triumferade, till och med bland socia- lägre skikt på något avgörande sätt. Lönerna för outlister som inte längre talade om socialism eller ens bildad arbetskraft ligger fortfarande kring minimidemokrati. Det var ett samhälle som var så ojämnlikt lönen och håller arbetarna ovanför fattigdomsatt man talade om »Två Chile», en synlig uppdel- strecket, men inte mer. Detta är förklaringen till att
två decennier med Concertación vid makten har skaning i dess segregerade städer, som Santiago.
pat rekordtillväxt och kraftigt minskad fattigdom,
För chilenare som hade hållit fast vid sina vänstermen inte minskat den extrema ojämnlikheten i Chisympatier under exil-åren och som inte följde partiARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 21
ANTIPODES
le, trots vallöften om »tillväxt
med rättvisa».
För de lågutbildade arbetarna, som var den överväldigande
majoriteten av chilenare i Sverige, skulle ett återvändande till
Chile ha inneburit en kamp för
överlevnaden på samhällets
botten utan ordentliga bostäder, näring, utbildning eller
sjukvård. Det skulle innebära
att ge upp jobb med en månadslön på 15 000 kronor och
fungerande trygghetssystem för
en månads lön på 1000 kronor
med usla arbetsförhållanden,
utan förmåner och pensionsrättigheter. Det innebar att ge upp
sin Volvo för att leva utan bil
och annan konsumentlyx. Det
innebar också att acceptera att
denna låga levnadsstandard sannolikt inte skulle
ändras under deras livstid – eller för deras barn, som
inte skulle få tillgång till studier och yrkesutbildning
som de kunde få i Sverige.
De utvecklade därför sin egen vision om återvändandet till Chile: ett återvändande som inte handlade om att bosätta sig utan om att tillbringa semestrarna där, ett återvändande som skulle ge dem en
möjlighet att demonstrera sin relativa rikedom för
avundsjuka släktingar och gamla vänner, ofta genom
att använda sina svenska besparingar. Sedan återvände de till sina okvalificerade men jämförelsevis
välbetalda jobb i Sverige för att börja spara ihop till
nästa semester i Chile. Vad deras ursprungliga asylskäl än var, liknade detta mönster inte den politiska
flyktingen utan den snarare arbetsmigranter från fattiga till rika länder, resultatet av en ojämn utveckling
och en orättvis värld.
Men även för många utbildade chilenare var återanpassningen svår på 90-talet. Det var inte heller
bara en fråga om politik och värderingar. Den framförhandlade övergången från diktatur till demokrati i Chile innebar att de som diktaturen utsett i exilchilenarnas ställe vanligtvis behöll sina positioner,
även under center-vänsterregeringen. Dessutom var
det ofta svårt att tillgodogöra sig svenska utbildningsmeriter i Chile, och i Chiles privatiserade pensions- och sjukvårdssystem räknades inte den tiden
som tillbringats eller pengarna som tjänats i Sverige. La Concertación satte upp en regeringsagentur för
att hjälpa flyktingarna återvända och hävdade att
22 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
de repatrierat 50 000 av de
uppskattningsvis 200 000 till
400 000 exilchilenarna. Men
den saknade resurser och makt
och många chilenare ansåg att
den var mindre hjälpsam än vad
den svenska staten hade varit
med att hitta jobb åt dem när de
kom till Sverige. De som lyckades väl med återanpassningen i
Chile hade ofta partiförbindelser eller personliga kontakter.
Andra flyktingar återvände
till Chile från Sverige med
höga förväntningar som grusades. Och när de misslyckades
med att återanpassa sig till det
chilen-ska samhället på det sätt
som de hade hoppats eller när
de fann att Chile efter 1990 var
en alltför främmande och
osympatisk plats återvände många till Sverige för att
fortsätta det liv de hade skapat där under Pinochet.
Nu kom de inte som flyktingar utan som immigranter och en del av den uthålliga chilenska kolonin
med över 47000 medlemmar – den största latinamerikanska gruppen i Sverige och den största chilenska kolonin i Europa.2
NOTER – FLYKTINGAR OCH EMIGRANTER
1 PANAL var en av Chiles största statliga textilindustrier med över 4000 anställda 1973. 1980 privatiserades företaget och stod på gränsen till konkurs. PANAL-strejken 1980 var ett test för den nya arbetslagstiftningen enligt vilken alla strejkande kunde bli uppsagda utan avgångsvederlag efter mer än 59 dagars
strejk.
2 Dessa siffror inkluderar barn från äktenskap där
åtminstone en förälder är född i Chile. Av de 47000
chilenarna är cirka 28000 födda i Sverige. Jag vill
tacka Erik Olsson för hans hjälp med dessa statistiska
uppgifter.
PETER WINN
är professor i historia vid Tufts University, Massachusetts, USA, och redaktör för International Labor
and Working Class History, ILWCH. Han har bland
annat publicerat Weavers of Revolution: The Yarur Workers and Chile’s Road to Socialism och har varit redaktör
för Victims of the Chilean Miracle: Workers and Neoliberalism in the Pinochet Era, 1973–2002.
Språkundervisning i AMS-byn i Moheda hösten 1977.
Efter exilen?
Historien om chilenare i Sverige
Sverige blev efter militärkuppen 1973 ett relativt betydande
exilland för chilenare. De chilenska flyktingarna formade tillsammans med framförallt andra latinamerikanska flyktingar
under 1970- och 1980-talen en gemenskap som bland annat
präglades av ett rikt politiskt och kulturellt liv. – AV ERIK
OLSSON
Chilenarnas historia i Sverige är självfallet präglad av militärkuppen och diktaturregimens förtryck av sin befolkning.
En historisk brytpunkt i den chilenska historien kan emellertid sägas ha inträffat när den chilenska exilen övergick till något som här kan benämnas för postexil.1 Efter demokratiska
val 1989 lämnade militärregimen i princip ifrån sig makten
1990 och utan att ha sonat för sina brott avled Pinochet i Santiago den 10 december 2006. Med detta upphör emellertid
inte den chilenska gemenskapen i Sverige och andra länder
utan fortfarande tycks en diaspora blomstra i Sverige – om än
under andra villkor och former.
Chilenarnas historia i Sverige är också historien om en flyktinggrupp som är förknippad med samhällsengagemang och
vänskapsrelationer till det svenska samhället – en historia som
berör många av både Sveriges och Chiles medborgare. Detta
gör det chilenska exemplet på många sätt intressant. I fokus
hamnar en flyktinggrupp vars existens har anknytning till en
dynamisk och intressant period i det svenska samhället. Sett
mot bakgrund av migrationshistoria blev Sverige under 1970talet på allvar ett land för många olika flyktinggrupper – inte
minst från Latinamerika – och den chilenska har utan tvivel
satt sin prägel på det svenska samhället. Mot denna bakgrund
är det säkert intressant för många av dem som tog sin tillflykt
till Sverige och deras efterkommande att få ett perspektiv på
den väg som chilenarna gått. Men jag tror också att många andra svenskar har en del av sin historia sammanflätad med den
chilenska och vill veta vad som hände sedan. För forskarna kan
studiet av chilenarnas existens i Sverige ge värdefull kunskap
om dynamiken i en diasporas framväxt. Chilenarna ger ett exempel på hur exilens gemenskap, kamp och frustration kan
omvandlas till en diaspora med en annan profil och med andra
byggstenar. Denna artikel är därför också ett försök att i en
mer generell mening belysa hur identifikationsprocesser fungerar i samband med migration.
Chilenarna i Sverige är en kategori som, likt många andra
kategorier, på grund av en migrationshistoria kandiderar till
beteckningen »diaspora». Diasporabegreppet har sin egen
långa historia och den ska inte diskuteras här.2 Men det är viktigt att inte blanda samman och likställa det samtidiga vetenARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 23
ANTIPODES
skapliga begreppet diaspora med den klassiska användningen
som främst har judiska och grekiska diasporakolonier som modell. En viktig skillnad har med hemlandets och »hemlandskulturens» betydelse att göra. Den ganska vanligt förekommande uppfattningen att diaspora är en nationell, språklig eller religiös grupp i förskingringen som helt enkelt vidmakthåller ett slags gemenskap, bygger enligt min mening på
en förenkling. Skälet till detta har framförallt med en global
föreställning om människans »rötter» att göra.3 Det faktum
att många människor – inte minst flyktingar – uttrycker en
längtan till sitt födelseland och sin gamla hembygd betyder
inte att de för den skull har sin naturliga hemvist eller sina
»rötter» i det landet eller på den platsen. Sådana identitetsuttryck, liksom också kultur och grupptillhörighet, är sådant
som vi lär oss i samma stund som vi blir sociala varelser.
Jag följer här istället ett ganska vanligt perspektiv inom den
samhälls- och humanvetenskapliga forskningen som säger att
hemlandsanknytning är en social konstruktion. För att föreställningar om rötter, hemland och hembygd ska ha någon betydelse i det sociala livet måste de också kommuniceras inom
en social gemenskap. I etniska och nationella gemenskaper används ofta anknytningen till ett territorium som ett »språk»
kring vilken gemenskapen mobiliseras.4 Det är denna mobilisering som håller en gemenskap vid liv också i exilen (motsvarande) och dessutom kopplar samman de efterföljande generationerna med det forna hemlandet. Detta ger en viktig nyansering av diasporabegreppet som en möjlig grupp eller gemenskap i vardande, snarare än något man har med sig eller
föds till. Det är dessutom viktigt att inse att en social identitet
– i diaspora eller någon annan form – genereras i ett större
sammanhang och sällan eller aldrig är något som en viss grupp
på egen hand är ansvarig för. I diasporasammanhang kommer
det omgivande samhället att påverka sådana identifikationer
genom att utifrån till exempel nationalistiska eller koloniala
uppfattningar om tillhörighet (läs: »rötter) definiera dem som
tillhörande en annan nationalitet eller »ras». Det är viktigt att
se sådana identifikationsprocesser just som konstruktioner där
utfallet inte är givet.
Enligt min uppfattning är diaspora dock ingen entydig biprodukt till det nationella utan förankrad i en social praktik. Diaspora formeras helt enkelt genom att dess tänkta befolkning
»diasporiseras». Med detta synsätt kommer begreppet att beteckna en historisk social formering som i sig själv inte har någon självklar koppling till ett verkligt hemland eller kontinent.5
Med detta berörs en viktig utveckling av diasporabegreppet som
uppmärksammar olika slags politiska uttryck bland forna migrantgrupper i syfte att påverka sociala förhållanden under exil
och liknande tillstånd. Formeringar och erfarenheter av diaspora handlar, med en liknelse, inte om en kruka som håller på
att spricka och behöver lappas samman utan snarare om att sätta samman ett antal spridda och osammanhängande skärvor i
en form som har detta original till kruka som förebild. I natio24 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
nella termer har krukan gått sönder för länge sedan och de skärvor man använder sig av i diaspora har inte på något självklart
sätt en samhörighet med den ursprungliga. Det är därför för
mig ingen viktig fråga huruvida chilenare i Sverige utgör en
»äkta» diaspora eller inte. Istället ägnas intresset åt diasporiseringens uttryck i olika historiska perioder.
Grundtanken i min framställning är att diasporiseringen av
chilenare i Sverige bottnar i sociala identitetsprocesser. I dessa
är såväl mobiliseringen av de chilenska migrantnätverken som
en samhällelig »behandling» av dem som latinamerikanska flyktingar centrala ingredienser. Detta leder till att chilenarna i Sverige framträder på lite olika sätt beroende på den historiska inramningen. Man kan här tala om ett kontinuum där gemenskapen utvecklas i olika riktningar. Samtidigt finns avgörande
och tydliga förändringar i hur detta gått till under den tid chilenare uppträtt som en nationell kategori i Sverige. Exempelvis
blir Pinochets reträtt från makten 1989 en dramatisk historisk
tidpunkt som tycks slå sönder den kruka som diasporan är
byggd av. När krukan ska sättas samman igen visar det sig att
några bitar blivit obrukbara och måste bytas ut mot nya.
Ur en exil
Historien börjar med exilen. Det var fackföreningsfolk och
partipolitiker men också studenter, lärare, kulturarbetare och
andra intellektuella som var militärens huvudmotståndare efter militärkuppen i Chile. Sålunda var den första vågen chilenska flyktingar i Sverige – de som satte sin prägel på den
svenska exilen – till betydande andel politiskt medvetna och
engagerade människor. Sverige blev under 1980-talet den
största chilenska »flyktingkolonin» i Europa. Den verksamhet som byggdes kring denna exil väckte stor uppmärksamhet
och intresse bland såväl chilenare och latinamerikaner i andra
delar av världen som svenskar. De chilenska flyktingarna var
samtida med flyktingar från Argentina, Paraguay och Uruguay
– som även de tvingats fly från repressiva militärdiktaturer.6
Med likartade politiska konflikter i sina hemländer och med
en gemensam kulturhistoria och språk som bas, samlades de
latinamerikanska nätverken i ett slags exilliv.7
Den latinamerikanska exilen i Sverige fylldes med föreningsverksamhet och politisk aktivism men också med dans,
teater och annat kulturliv.8 Exilen var för dem som drabbades
av den ett tillfälligt arrangemang som ständigt påminde om
det politiska nederlaget men som samtidigt också utgjorde en
karriär där drivkraften handlade om att ta sig tillbaka. I det sociala livet bland exilflyktingarna etablerades en diskurs som
kraftfullt manade till solidaritet med hemlandet och ett återvändande så snart detta var möjligt.9 Uppfattningar som avvek från den politiskt färgade versionen om solidaritet och
återvändande var sällan intressanta vare sig för den chilenska
eller svenska omgivningen. Istället romantiserades den politiske aktivisten och samhällsomstörtaren och blev själva prototypen för latinamerikaner i Sverige. Detta var också en bild
Chilenska flyktingar under en demonstration i Malmö i april 1978 för frigivande av de
politiska fångarna i Chile. Foto: Susanne Björkenheim.
som det svenska samhället tog till sig och hjälpte till att bygga upp. Svante Lundberg beskriver också hur det i bakvattnet
av detta utvecklades en inåtvändhet bland latinamerikaner som
delvis isolerade dem från det övriga samhället.10
Den kulturella livsstil som byggdes upp i exil fick paradoxalt nog en bördig jordmån i de övergrepp som drabbade det
chilenska folket. De chilenska exilaktivisterna ville forma ett
slags koloni som i politiskt syfte höll nätverken av chilenare
och latinamerikaner samman. Det fanns inga vattentäta skott
mellan denna gemenskap och de sammanhang de åtminstone
i tanken placerade in sig i Chile. Det politiska landskapet inom
den chilenska exilgemenskapen i Sverige var för den skull inte
homogent utan inhyste aktörer från ett antal olika politiska
riktningar, varav ett antal inte drog jämnt med varandra. Tidvis kunde sådana meningsskillnader gå ut över sammanhållningen. Det som tycks ha hållit samman chilenarna i exil under 1970- och stora delar av 1980-talet var inte en politisk
enighet och ett nationellt brödraskap utan uppfattningen om
att diktatorn Pinochet måste störtas. När detta var gjort skulle också dörren till Chile på nytt öppnas. Chilenarna själva
skämtade ofta om att de (därför) levde con las maletas listas –
med väskorna färdigpackade. Det förefaller som om denna beredskap var mer än ett talesätt. När diktaturen i slutet av 1980talet äntligen var på fallrepet var verkligen många chilenska
flyktingar på språng. En annan sak är om återvändandet blir
praktiskt möjligt efter så många år i exil.
Naturligtvis fanns det olika uppfattningar bland flyktingarna i exil. Alla var inte politiskt engagerade.11 En del ansåg
att Sverige var deras nya hemland, andra var politiskt ointresserade. Med tiden kom också klasskillnader och åtskillnader
mellan förmenta »politiska» och »ekonomiska» flyktingar, att
spela en roll. Dessa sociala skillnader accentuerades som mest
under 1980-talets andra hälft. Med den stora chilenska invandringen till Sverige 1985–89 kom helt enkelt personer som
(i motsats till många av flyktingarna) vuxit upp och levt under
militärregimens Chile. Bland dessa fanns ett klart inslag av arbetarklass och lågutbildad medelklass med ett politiskt kapital
som skilde sig från den tidiga flyktinginvandringen.12
Under sent 1980-tal hade också åtskilliga av dem som kom
till Sverige som barn (och även en del av dem som var födda i
Sverige) blivit ungdomar. Ungdomarnas tillhörighet till den
chilenska gemenskapen visade sig inte vara så självklar som
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 25
ANTIPODES
många hade trott. Samtidigt var de chilenska ungdomarna inte
heller med någon automatik införlivade med den svenska majoritetsbefolkningen. Många av dessa unga hade vuxit upp med
en föreställning om att deras verkliga hemland låg på andra sidan jordklotet – ett land som de inte kunde besöka. I Sverige
fanns vardagen med familjen, kamraterna, förskola, skola och
en hel del av släktingarna. I landet där borta fanns drömmarna – åtminstone deras föräldrars. Det intressanta här är att
ungdomsgenerationen bidrog till den sociala fragmentering
som blir synlig under exilens slutskede.13
Vid slutet av 1980-talet närmade sig den chilenska exilerfarenheten således en brytpunkt. Tillskottet av nyanlända och
politiskt sett »annorlunda», den växande andelen barn och
ungdomar samt också kvinnornas frigörelse till ett liv som inte
alltid var i samklang med det mansdominerade politiska livet
gagnade inte den gemenskap där det politiska livet hade en
självklar central plats. Förändringen av den chilenska exilen
gick emellertid också hand i hand med en rad förändringar i
omvärlden. På den internationella scenen förändrades politiken snabbt. Redan med de argentinska (1983) och uruguayanska (1984) juntornas fall ändrades den latinamerikanska
exilen drastiskt. En del av flyktingarna återvände till Latinamerika, andra drog sig tillbaka till ett mindre politiserat liv.
De chilenare som funnit vänner och livskamrater bland dessa
flyktingar påverkades givetvis av den förändring som skedde i
Argentina och Uruguay.14 Även Sovjetunionens och östblockets fall påverkade chilenarna i exil. Även om majoriteten inte
var sovjetsympatisörer utan snarare anti-imperialistiska (antiamerikanska), så betydde allt detta att vänstern tappade i kraft.
Pinochetregimens reträtt under 1980-talet sista år satte emellertid en avgörande käpp i exilhjulet. Det är inte sant att säga
att exilgemenskapen dog ut med demokratins återtåg i Chile.
Men den fortsatta utvecklingen av en diaspora måste sättas in
i ett historiskt sammanhang där mycket av det som den chilenska exilgemenskapen dittills kretsat kring – socialismen och
motståndet mot Pinochet – förlorat sin mobiliserande kraft.
Den diasporarörelse som efter denna brytpunkt ville göra anspråk på att finnas var tvungen att söka efter nya uttryck.
I postexil
Chilenarna i Sverige framstår vid exilens slut som en relativt
splittrad och möjligen också desillusionerad befolkning. Såvida exilens politiska engagemang är sinnebilden för gemenskapen är detta till viss del riktigt. Att det sociala livet i allt högre grad lämnade det allvarstyngda politiska engagemanget är
inte så konstigt. Gemene man tycktes ofta lägga det politiska
livet åt sidan och att ägna sig åt att jobba ihop en slant i den
mån detta var möjligt. Pengar som kunde spenderas på de efterlängtade resorna till Chile och förverkligandet av exilens
dröm låg nu inom snar räckhåll. Det är för den skull inte en
helt entydigt en bild av en sönderfallande gemenskap man får.
Under 1990-talet blev sådana världsliga nöjen och intressen
26 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
som tidigare förkastats av de engagerade aktivisterna vanligt
förekommande. Det faktum att också sådana engagemang förmått samla såväl chilenska som andra diasporor stärker uppfattningen om att den här typen av gemenskaper är socialt
konstruerade.
Återvändandet från Sverige till Chile blev aldrig så massivt
som man utifrån exilen kunde förvänta sig. Under de första
åren i postexil kastade sig visserligen tusentals Sverigechilenare in i sådana projekt.15 Framförallt flyttade den kategori
som kom till Sverige under exilens första årtionde.16 Men
många av dessa stötte på både sociala och praktiska problem i
Chile och valde att åter flytta till Sverige. Av dem har dessutom en del hamnat i ett slags cirkulation med ständiga flyttningar mellan de båda länderna – en del på grund av försörjningssvårigheter, andra av fri vilja.17 Men framför allt under
det senaste årtiondet, när många av de tidigt anlända flyktingarna närmar sig pensionsålder, kan många börja planera
för ett återvändande eller ett liv med säsongsvistelser som påminner om det man finner bland svenskar och andra nordeuropéer i Sydeuropa. Ekonomiskt var detta möjligt för ganska många. Även en måttlig svensk pensionsinkomst motsvarar
i dagens valutakurs ofta mer än en medelklassinkomst i Chile.
Av de ungefär 47 000 personer som enligt befolkningsstatistiken har chilensk anknytning är omkring 19 000 personer
födda i Sverige och många av dem som är födda i Chile var relativt unga när de kom till Sverige.18 För dem som växt upp i
det svenska samhället finns ingen självklar chilensk identifikation. Den etniska eller nationella tillhörigheten är för dem ofta
en »öppen» fråga. Många av de unga känner en stark attraktion i sina föräldrars ursprungsnationalitet och ser ofta Chile
som ett hemland – vare sig de är födda där eller inte. Andra
finner det naturligt att betrakta Sverige som sitt hemland och
även i första hand identifiera sig som svensk samt i mer eller
mindre grad uppfatta den chilenska anknytningen som ett
släktursprung.19 Det bör sägas att det faktum att olika identifikationsmöjligheter finns, betyder inte att en individ alltid har
ett fritt val. Det är ingen tvekan om att många med chilensk
anknytning också fått känna av att valet av identitet också görs
av omgivningen. Diskriminering och nationalism är utbredda
avigsidor i det svenska samhället som drabbar barn till invandrade hårt.
Den chilenska diasporan dog inte ut med exilens slut. När
de politiska frågorna inte längre var ett självklart kitt chilenare emellan krävdes dock en omorientering mot andra intressen. I diasporasammanhang är det som i fallet med andra föreningar och rörelser – vissa yrkeskategorier eller sociala skikt
som tar initiativet till att försöka skapa ett engagemang och på
olika sätt representera den grupp de ser framför sig.20 Aktivister och föreningsfolk som ville gjuta liv i en fortsatt gemenskap kunde utnyttja en ganska stark infrastruktur av föreningar och fungerande kontakter med såväl det svenska samhället
som det chilenska. Det som (i deras ögon) saknades för att hål-
Även forna DDR var ett viktigt mottagarland för chilenska flyktingar. Bilden visar två chilenska familjer i Potsdam
som firar att Luis Corvalán, generalsekreterare i chilenska kommunistiska parti, hade frigivits. Foto: ADN-ZB.
la gemenskapen vid liv var nya engagerande »projekt» inom
till exempel föreningarnas ram. Många av de forna politiska
aktivisterna har i postexilen intresserat sig för vardagsfrågor
som de tror är viktiga för de chilenska nätverken i Sverige. Det
betyder att demokrati, sociala problem, språk och andra välfärdsfrågor har tagit det utrymme som solidaritet med hemlandet, återvandring och politisk kamp hade anspråk på under
exilen. Detta var nödvändigt för att överhuvudtaget behålla
föreningarnas trovärdighet i postexilen.
Att fånga massan
Mycket tyder på att företrädare för verksamheter som försöker samla chilenare i Sverige söker sig till områden utanför
den traditionella politiska sfären. I allt högre grad handlar gemenskapsbildande verksamhet om att skapa aktiviteter, erbjuda tjänster och konsumtionsvaror eller engagera sig i sådana
samhällsfrågor som rör ett bredare skikt av den chilenska kategorin i Sverige. Jag följde själv under slutet av 1990-talet ett
ungdomsprojekt som exemplifierar en rekrytering där identifikationen med Latinamerika och framförallt Chile var påtaglig och gjordes legitim.21 Det är dock inte bara unga utan också äldre, kvinnor, arbetslösa och andra sociala kategorier som
blivit föremål för liknande typer av välfärdsinsatser. Exempelvis har jag i en annan studie visat hur latinamerikaner skapade ett socialt utrymme som innebar en särskild roll och identitet i ett servicehus. Genom sådana engagemang blir det latinamerikanska och Sverige-chilenska sociala livet på sätt och
vis förlängt in i de svenska välfärdsinstitutionerna.22
De som i postexilen går i bräschen för en diasporisering av
chilenare i Sverige måste acceptera att befolkningen inte längre drivs av samma intressen som präglade flyktingarna från
1970- och 1980 talets tillvaro. Dessa företrädare måste också
inse att de har liten chans att fånga upp alla de i Sverige som
har chilensk härkomst i något slags diasporagemenskap. Byggnadsmaterialet för diasporan är i princip en kategori som i statistiken överstiger 47 000 individer, om man bara tittar på födelseland för dem och deras föräldrar. Självfallet handlar det
om en socialt mycket komplex befolkning vars nationella identifikationer det inte går att uttala sig särskilt mycket om. Hit
räknas flyktingar som stannat kvar från 1970-talet – en del av
dem är fortfarande politiskt verksamma – men till samma kategori hör också unga vars chilenska anknytning sträcker sig
till en ganska suddig bakgrundshistoria hos en av föräldrarna
(och i en del mor- och farföräldrar). Däremellan finns en rad
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 27
ANTIPODES
varianter där det inte är självklart att sätta vare sig det svenska, chilenska eller latinamerikanska ursprunget i första rummet. Ett slags symbolisk manifestation av detta kunde noteras
i samband med fotbollslandskampen mellan Sverige och Chile i juni 2006. Många i publiken med chilensk anknytning uttryckte öppet sina dubbla tillhörigheter. Flertalet målade sina
ansikten både i chilenska och svenska färger. Andra viftade
med flaggor som på den ena sidan var chilenskt rödvit med blå
fyrkant och på den andra blågul.
Vad jag här beskriver är ett slags »diasporisering» av »chilenare» som i många fall lika gärna kunnat identifiera sig som
»svenskar» eller något annat. För en del är den chilenska anknytningen ett historiskt faktum som kan väcka känslor till liv,
för andra är det kuriosa. Intresset måste hållas vid liv för att
inte falla i glömska. Därför behöver diasporan också ett socialt rum för kommunikation som de tänkta medlemmarna kan
utnyttja för att uppträda som etniska fränder. Det förefaller
som om den framväxande chilenska diasporan i Sverige lyckats väl i att skapa detta sociala rum där de kan odla en gemenskap på spanska och i någon mening uppträda som chilenare
och latinamerikan. Särskilt för dem som bor i eller omkring
de större städerna finns stora möjligheter. Det finns ett stort
utbud av radiostationer och teve sändningar som håller intresset för det chilenska levande – både lokalt i Sverige och
globalt. I radiokanalernas reklaminslag eller i den spanskspråkiga veckotidningen Liberacion märker man dessutom att det
finns ett betydande utbud på till exempel chilenska produkter
och tjänster som till exempel penningtransaktioner, resebyråer och jurister som gynnar utvecklingen av en »egen» kommers och servicesektor. Utbudet av chilenska produkter som
mat, vin och kläder är dessutom numera gott. Latinamerikanska restauranger och nöjesställen har blivit populära träffpunkter.
Även om de sociala eller kommersiella inrättningarna i detta rum sällan är koncentrerade till en viss stadsdel eller ett område och därför förefaller ha liten eller ingen koppling med
varandra, är de del av ett slags infrastruktur som länkar samman såväl chilenska som latinamerikanska nätverk i Sverige.
De projekt som till exempel föreningar driver är på sätt och
vis spridda skurar som var för sig engagerar en liten del av
massan men tillsammans och under anspråket på att »vara chilenare» utgör de den struktur som kan benämnas som diaspora. Dessutom etableras här länkar till de chilenare (eller latinamerikaner) som lever i andra länder och framförallt i hemlandet. I takt med förbättrade kommunikationsmöjligheter är
det numera relativt oproblematiskt att via dator eller telefon
hålla kontakten med släkt och vänner i olika delar av världen.23
Det sociala liv som försiggår inom detta sociala rum av
klubbar, föreningar, affärer, församlingar, restauranger med
mera som chilenare och latinamerikaner i förskingringen har
tillgång till, är ett viktigt möblemang för det sociala rum där
den chilenska diasporan kan leva. Att delta i detta liv innebär
28 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
att det helt enkelt är legitimt och kanske önskvärt att uppträda på ett sätt som omgivningen förknippar med att vara chilenare. I det avseendet tillhandahåller det chilenska rummet ett
viktigt säte för kommunikation chilenare (i diasporan) emellan och på sätt och vis förbinder dem med föreställningen om
hemlandet. Även om det är det chilenska som hålls fram inom
detta rum så är en chilensk familjeanknytning ingen nödvändig förutsättning för att delta i olika praktiker. Offentliga lokaler med latinamerikansk prägel, till exempel vissa res-tauranger och barer, är öppna för allmänheten och vem som helst
kan givetvis konsumera chilenska produkter, besöka chilenska
hemsidor och dansa chilensk cueca. De som deltar i detta bidrar
till synligheten av verksamheten. Reproduktionen av den chilenska gemenskapen som diaspora är inte helt och hållet en
»chilensk» angelägenhet.
Diasporans historiska kontext
Jag har i artikeln försökt visa att formeringen av en chilensk
diaspora i Sverige är resultaten av ett dynamiskt samspel där
migrationshistorien är en viktig faktor. Utgångspunkten är att
det sätt varpå en diaspora likt den chilenska i Sverige definieras och uttrycks inte är given på förhand utan konstrueras och
förändras över tid. En rad andra samhällsfenomen och företeelser inverkar över hur denna gemenskap kan konstrueras
och uttryckas. Merparten av de tidiga chilenska migranterna i
Sverige var flyktingar från militärdiktaturens Chile. De olika
sociala nätverken av flyktingar svetsades samman i en exilgemenskap som inte kan skiljas ut från den samhällskontext som
gemenskapen formerades inom. Solidaritet med det chilenska
folket och drömmen om återvandring var de diskursiva element som till exempel föreningar och kulturverksamheter
byggde aktiviteter med. Det fanns under exilen en stark lockelse i detta men den hade inte fått en sådan kraft om inte det
omgivande samhället både tillåtit och uppmuntrat det politiska engagemanget. När dessa element förlorade sin attraktionskraft – till exempel när Pinochet inte längre var Chiles
diktator och när återvandring blev politiskt möjlig – hamnade
den chilenska diasporan i en brytningstid.
När den chilenska exilen så småningom gick över i det som
jag här kallat postexil aktualiserades en omorientering i de chilenska leden. Efter att Pinochet lämnat ifrån sig makten, det
politiska vänsterprojektet förlorat i kraft och en ny generation
av chilenare – många av dem födda i det som till en början var
exilen – måste de föreningar, verksamheter, aktivister och andra som varit själva ryggraden i den chilenska gemenskapen
fundera över hur de skulle kunna gå vidare. Man kan säga att
maktskiftet i Chile och andra politiska samhällsförändringar
påtagligt förändrat villkoren för denna mobilisering. Ett åldersbetingat »generationsskifte», en påtaglig återvandring och
andra typer av intresseförskjutningar har också de förändrat
villkoren. Omställningen gav utrymme för en rad nya initiativ
att blomma upp och för att gemenskapen skulle kommersiali-
seras. I grunden förvandlades den ganska täta och politiserade gemenskapen till ett mångfaldigt rum av projekt, föreningsliv och andra sociala inrättningar där det politiska samtalet inte nödvändigtvis sattes i centrum.
Exemplet med chilenarna i Sverige talar för ett perspektiv
där görandet av gemenskap sätts i centrum och dessutom relaterar detta görande till en historisk samhällskontext.24 Jag
misstänker att den historiska kontexten förändras för alla
diasporor på ungefär samma sätt som i det chilenska exemplet. En historisk kontext ska för den skull inte betraktas som ett
stabilt ramverk som tillhandahåller en given uppsättning normer och värderingar utan snarare som en instabil diskurs som
ständigt blir föremål för tolkningar och omtolkningar av dem
som är berörda av den. Det är inte alltid möjligt att så tydligt
som i det chilenska fallet urskilja sådana kontexter.
Men diasporiseringar avfyrar sig inte på egen hand. Det är
Många chilenare levde under extrem fattigdom under Pinochets nyliberala experiment. Under
1980-talet var det främst chilenare från den fattiga landsbygden som sökte exil i Sverige.
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 29
ANTIPODES
Chilensk fest i Kungsör hösten 1977.
givetvis inte speciella historiska omständigheter enskilt som
har inflytande över hur en viss diasporisering går till. För att
sådana ska komma till stånd krävs agenter – ledare, aktivister
och andra – som skapar engagemang på olika nivåer. Dessa
agenter har i sin tur gjort olika tolkningar om möjligheter över
tid och rum, tagit initiativ och drivit den praktik som mobiliserat befolkningen. Framgången beror således på hur diasporans agenter förmår upplysa och engagera »massan» men också om hur de behärskar samspelet med det omgivande samhället.
Jag har i den här artikeln inte velat spekulera i varthän chilenarna i Sverige »är på väg» och inte heller (mer än allmänt)
vilka de »är». Jag ska till sist delvis göra detta. De personer
som har chilensk härkomst i Sverige är inte alls olik befolkningen i övrigt. Här finner man en brokig skara människor där
en del helt och hållet införlivat sig med det svenska samhället,
andra är etniska aktivister som stolt uttrycker sin chilenskhet
och ytterligare andra uppfattar sig som ett annat slags chilenare, som en latino eller som en svensk chilenare. Att skapa gemenskap handlar i mångt och mycket om att finna »attraktiva» praktiker som kan locka människor att ge uttryck för en
viss gemenskap. Som nämnts ovan kan inte en enda riktning
mobilisera denna massa som en diaspora utgör. Det handlar
30 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
istället om en rad olika projekt som på olika platser attraherar
olika publiker av denna massa.
Det starka intresse för Chile som onekligen finns bland
unga svenskar med chilensk bakgrund idag är inte något som
naturligt följer med som ett arv från »hemlandet». Intresset
kommer från den historiska kontext som präglar dagens samhälle där sökandet efter en identitet och »rötter» står högt på
dagordningen. Tyvärr lurar andra element i bakgrunden. Jag
har i artikeln antytt att jordmånen för en chilensk mobilisering i postexil också handlar om diskriminering och »frustration». Många med chilensk anknytning har, liksom andra som
invandrat till Sverige, blivit medvetna om att de jämfört med
infödda etniska svenskar har sämre möjligheter till arbete och
ett bra liv. Den frustration som följer sådana erfarenheter av
diskriminering och utestängning kan mycket väl vara ett nytt
element i olika agenters intressen för att engagera de kommande generationerna i en chilensk diaspora – även om inte
mycket tyder på att denna fråga ännu tagit plats i det chilenska föreningslivet. När som i många fall sker människor inte
ges fullvärdigt tillträde till det samhälle de är födda i, tror jag
också att det svenska och västerländska samhället tillhandahåller ett kraftfullt bränsle för en ny sorts mobilisering för chilenska och andra diasporor.
NOTER – EFTER EXILEN
1 Läsaren kan givetvis invända mot min
distinktion mellan exil och postexil. Min
användning av exilbegreppet är givetvis
förenklad och syftar, i likhet med Amy Kaminskys, enbart på den »rationella anledningen». Exilen kan i denna snäva mening
beteckna den period då chilenska flyktingar i praktiken inte kunde återvända till
Chile – åtminstone inte utan att risker.
Den period som jag benämner för postexil
inleds för chilenarnas del när det stod klart
att Pinochetregimens tid var över och och
de flesta exilflyktingarna inte hindrades att
fritt besöka eller bosätta sig i Chile (efter
1989).
2 För en definition av begreppet diaspora se till exempel Wiliam Safran, »Diasporas in Modern Society: Myths of Homeland and Return», Diaspora 1:1, 1991, s.
83–99. För en genomgång av begreppets
användning, se Östen Wahlbeck och Erik
Olsson, »Diaspora – ett berest begrepp», i
Erik Olsson, Catarina Lundqvist, Annika
Rabo, Lena Sawyer, Östen Wahlbeck och
Lisa Åkesson (red.), Transnationella rum:
Diaspora, migration och gränsöverskridande
relationer, Umeå 2007, s. 43–68.
3 Liisa Malkki, »National Geographic:
The Rooting of Peoples and the Territorialization of National Identity Among
Scholars and Refugees», i Cultural Anthropology, 7:1, 1992, s. 21–44.
4 Benedict Anderson, Imagined Communities, London 1983.
5 James Clifford refererar till diaspora
som »något utöver namnet på en plats för
multipla utanförskap och rekonstruktioner
av identitet», se James Clifford, »Diasporas», i Cultural Anthropology 9:3, 1994, s.
302–38. Citatet översatt från engelskan av
författaren.
6 För många var Sverige en »andra» exil
eftersom de fram till att militärdiktaturerna började samarbeta i förföljandet av
vänsteraktivister (1976) ofta flyttade till
grannlandet Argentina och i en del fall till
Uruguay eller Paraguay. Dessutom kom
en del flyktingar till Sverige via exil i dåvarande Östeuropa, framförallt Rumänien.
7 Se Svante Lundberg, Flyktingskap: Latinamerikaner i exil i Sverige och Västeuropa,
Lund 1989.
8 En utmärkt genomgång av den latinamerikanska exilens kulturverksamhet ger
Maria Lujan Leiva, Latinoamericanos en
Suecia: Una Historia Narrada por Artistas y
Escritores, Uppsala 1996; se även Amy Kaminsky, After Exile. Writing the Latin American Diaspora. Minneapolis 1999.
9 Lundberg 1989; Kaminsky 1999; Beatriz Lindqvist, Drömmar och vardag i exil.
Om chilenska flyktingars kulturella strategier,
Stockholm, 1991.
10 Lundberg, 1989, s. 120–128.
11 Se Lindqvist 1991.
12 Se bland annat Orlando Mella, Chilenare i Sverige, Stockholm, 1990.
13 En tidig diskussion av detta förs i
Enrique Bustos och Luis Ruggieros, Exilungdomars frigörelseprocess, Stockholm
1984; se även Maria Borgström, Att vara
mittemellan: hur spanskamerikanska ungdomar kan uppfatta villkoren för sin sociokulturella identitetsutveckling, Stockholm, 1984.
14 Lundberg 1989.
15 Statistiken från SCB visar en markant utflyttning till Chile fr o m 1989 med
en kulmen under 1994 (904 personer).
Kurvan har sedan vänt och sedan slutet av
1990-talet flyttar några hundra personer
årligen till Chile. Hur många av dem som
har chilensk börd, framgår inte av statistiken. Samtidigt har också inflyttningen till
Sverige ökat sedan 1990-talets mitt och sedan 1996 överskrider siffran för inflyttning
återigen motsvarande för utflyttning. Mitt
intryck är att den större andelen av dessa
inflyttade utgörs av »återvändande återvandrare». »Mörkertalen» är emellertid
stort för återvandring och återvändande
från Chile till Sverige. Många väljer helt
enkelt att inte anmäla sin återvandring
utan behåller en adress i Sverige.
16 Martin Klinthäll, »Refugee Return
Migration: Return Migration from Sweden to Chile, Iran and Poland
1973–1996», i Journal of Refugee Studies,
20: 4, 2007, s. 573–598.
17 Se Erik Olsson, »Att leva nära en
flygplats», i Socialvetenskaplig tidskrift, 4:1,
1997, s. 43–63; Aina Tollefsen-Altamirano,
Seasons of Migration. A study of Biographies
and Narrative Identities in US-Mexican and
Swedish-Chilean Return Movements, Umeå
2000.
18 Här har jag gjort en uppskattning utifrån SCB, Befolkningsstatistik del 3, före
2002 och efter detta år. Jag har på basis av
statistik t o m 2002 räknat med personer
födda i Sverige som har minst en förälder
född i Chile, vilket statistiken efter 2002
inte visar. Ett relativt stort antal är födda i
»blandade» hushåll. Statistisken inkluderar personer som är adopterade från Chile.
19 Alterneringen mellan en latinamerikansk eller chilensk identifikation kan
tyckas vara en uppenbar konflikt men i
själva verket tror jag att detta inte betraktas som särskilt problematiskt. Som kultu-
rell identitet är dessa två kategorier i allmänhet förenliga med varandra och vad
man i en viss situation framhåller som en
chilensk identitet kan i en annan uttryckas
som en latinamerikansk. Detta är dock inte
att förväxla med att latinamerikaner i förskingringen är en kulturellt homogen kategori.
20 Se Khachig Tölölyan »Elites and Institutions in the Armenian Transnation»,
i Diaspora 9:1, 2000, s. 107–137.
21 Erik Olsson, »Med väskorna packade: identitetsrum mellan Sverige och
Chile», i Christina Garsten och Kerstin
Sundman (red.), Moderna människor. Antropologiska perspektiv på samtiden. Stockholm 2003, s. 191–216.
22 Erik Olsson, Delad gemenskap: identitet och institutionellt tänkande i ett multietniskt servicehus. Linköping 1995.
23 Olsson 2003.
24 Se till exempel Pnina Werbner
»Introduction: The Materiality of Diaspora – Between Aestethic and ‘Real’ Politics», i Diaspora, 9:1, 2000, s. 5–20; Tölölyan 2000, s. 107–137.
ERIK OLSSON
är forskare vid Centrum för forskning
om internationell migration och etniska
relationer (Ceifo) vid Stockholms universitet. Han forskar bland annat om diasporisering av chilenare i Väst-europa och om
transnationella utbildningskarriärer för
unga med utländsk anknytning.
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 31
ANTIPODES
Stefan de Vylder var med och bildade Chilekommittén i Sverige.
Chile under Pinochet
1
En personlig tillbakablick
Efter militärkuppen 1973 blev Chile ett av de
främsta nyliberala laboratorierna. I artikeln skildras
utvecklingen av det chilenska nyliberala försöket
från Pinochets maktövertagande till demokratiseringen 1989. – AV STEFAN DE VYLDER
När jag en dag i början av november 1971 steg i land
i Valparaíso, efter en månadslång båtresa från Barcelona, var den folkliga optimismen i Chile som allra
störst. Stödd av en koalition av vänsterpartier, Unidad Popular, Folkfronten, hade socialisten Salvador
Allende valts till Chiles president i september 1970.
Med bara drygt 36 procent av rösterna besegrade Allende de båda motkandidaterna, den konservative
Arturo Alessandri och kristdemokraten Radomiro
Tomic.
Det första året vid makten gick förvånansvärt bra,
och vid kommunalvalen i juli 1971 hade Unidad Populars partier fått över 50 procent av rösterna. Den
»chilenska vägen till socialism» – den fredliga, par1 Artikeln har i en tidigare version publicerats i Francisco Contreras (red.), 11/9: 30 år sedan statskuppen i
Chile, Linköping 2003.
32 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
lamentariska vägen – såg framgångsrik ut.
Eller? Redan efter några veckor i landet började
jag se hotfulla tecken. Den tidigare så splittrade högeroppositionen såg ut att enas alltmer, och aggressiviteten växte.
Åren 1972 och 1973 skärptes motsättningarna
alltmer. Den regeringskritiska medelklassen inledde
sina »kastrullkonserter» i protest mot den varubrist
som börjat bli besvärande från och med början av
1972. Bojkotter och sabotageaktioner – inte minst
inom transportsektorn, där de CIA-stödda lastbilsägarna utgjorde den utomparlamentariska högerns
spjutspets – förvärrade ytterligare den ekonomiska
situationen. Även Unidad Populars egen ekonomiska
politik, och den ekonomiska blockad som USA under Richard Nixon och Henry Kissinger utsatte
Chile för, bidrog starkt till att krisen fördjupades.
Min inledande optimism förbyttes i en gnagande
oro. Var Chile på väg mot en militärkupp, rentav inbördeskrig?
Väl hemma i Sverige i april 1973 försökte jag avsluta den avhandling i nationalekonomi som jag påbörjat i Chile och vars ämne var Allende-regeringens
ekonomiska politik. Men arbetet gick trögt, och när
militärkuppen kom gick det ännu trögare; under lång
tid lade jag mitt skrivande åt sidan till förmån för solidaritetsarbetet inom ramen för Chilekommittén.
Sällan eller aldrig har en svensk solidaritetsrörelse utvecklats så snabbt som Chilekommittén. Militärkuppen väckte en våg av avsky i Sverige och världen, och mängder med människor som aldrig tidigare varit politiskt aktiva engagerade sig i det solidaritetsarbete som inte bara Chilekommittén utan
även en rad andra organisationer bedrev. Under några hektiska höstmånader 1973 startades ett hundratal
lokalkommittéer av Chilekommittén runtom i landet,
och Chilebulletinen nådde under sin storhetstid en
upplaga på över 20.000 sålda exemplar.
En viktig, men ofta frustrerande, del av arbetet
inom Chilekommittén var de politiska diskussionerna. Ibland oerhört intressanta, ibland jobbiga eftersom en rad vänsterorganisationer och chilenska partier i exil försökte utnyttja kommittén för partipolitiska syften.
Läget inom vänstern var rätt stökigt de här åren.
Men Chilekommittén lyckades ändå ganska bra med
att bevara sin självständighet gentemot både svenska och chilenska partier och vänsterorganisationer.
Solidaritetsrörelsens viktigaste period var de första åren efter militärkuppen, men ännu vid tidpunkten för diktaturens fall 1989 fanns det kvar ett antal
lokala Chilekommittéer. Chilebulletinen kom fortfarande ut, om än alltmer sporadiskt.
Först en bit in på nittiotalet lades Chilekommittén formellt ned, med motiveringen att vi inte längre behövdes. Vi firade detta med en stor, glad fest
som samlade en drygt femtiotal gamla aktivister.
Men det är inte om Chilekommittén som denna
artikel ska handla. Resten av artikeln ägnas en tillbakablick på händelseutvecklingen i Chile, med tonvikt
på juntans maktövertagande och konsolidering och
på den ekonomiska utvecklingen under diktaturen.
Högeroffensiven
Den växande polariseringen under Salvador Allendes tid vid makten kom att gynna högerkrafterna.
Stora delar av vänstern radikaliserades, samtidigt som
en alltmer frustrerad och oroad medelklass drogs åt
höger. De progressiva krafterna inom det kristdemokratiska partiet som eftersträvade en uppgörelse
med vänstern i syfte att undvika en militär-kupp blev
isolerade. Partiledaren Eduardo Frei och stora delar
av partiledningen stödde aktivt förberedelserna för
ett utomparlamentariskt maktövertagande.
Högeroppositionen mot Allende, som alltid haft
majoritet i den chilenska kongressen, använde sin
makt för att sabotera regeringens alltmer kaotiska
ekonomiska politik. Den ekonomiska krisen fördjupades.
Vid tiden för militärkuppen var president Allende och den chilenska vänstern i praktiken redan besegrade. Militärkuppen kom som kulmen på en
långvarig process i vilken högeroppositionen först
enats och sedan radikaliserats, stärkts och erövrat det
politiska initiativet.
Även internationellt fanns ett liknande mönster.
Vänsterns frammarsch – i Latinamerika och på
många andra håll i världen – på sextiotalet och början av sjuttiotalet var ingalunda inledningen till en
ny epok med socialistiska segrar i land efter land.
Snarare kulminerade vänsterns offensiv i början och
mitten av sjuttiotalet, och i Latinamerika kom decenniet att präglas av auktoritära regimer med starkt
konservativa förtecken. Militärkupperna kom slag i
slag: Bolivia 1971, Uruguay 1973, Chile 1973 och
Argentina 1976, för att bara nämna de mest uppmärksammade. Med aktivt stöd från USA upprättades rader av repressiva diktaturer som – med framgång – inriktade sig på att krossa de fackliga och politiska rörelser som föreföll utgöra ett hot mot den
bestående ordningen.
Militärkuppen
Den kombination av slughet och hänsynslöshet som
präglade Pinochets maktutövning kännetecknade
också själva maktövertagandet.
Månaderna före själva kuppen hade många av de
befäl inom krigsmakten som stod i vägen för en militärkupp utmanövrerats. Det sista allvarliga hindret
var chefen för armén, general Prats (sedermera mördad av juntans agenter), som var lojal mot Allende
och mot konstitutionen. Sedan Prats isolerats alltmer från den övriga militärledningen tvingades han
avgå i augusti 1973, en knapp månad före kuppen,
för att efterträdas av Augusto Pinochet.
Många av de soldater och befäl som på morgonen
den elfte september vägrade att stödja kuppmakarna
avrättades omedelbart. Andra avsattes från sina poster.
Den splittring inom krigsmakten som vänstern
hade satt sitt hopp till i händelse av ett kuppförsök
ägde aldrig rum.
Allende-regeringens miljoner anhängare stod
maktlösa. Presidentpalatset försvarades med kulsprutor och pistoler – mot flygvapnets bombningar.
Enstaka krypskyttar besköt kuppmakarna från Santiagos hustak. I de vidsträckta slumområdena i Santiagos utkanter byggdes barrikader av bildäck mot
militärens stridsvagnar. Industriarbetarna uppmanaARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 33
ANTIPODES
des att bege sig till sina fabriker och »försvara arbetarklassens landvinningar», men med vad?
Redan dagen efter kuppen stod det klart för större delen av vänstern att väpnat motstånd var lönlöst.
Bristen på förberedelser inför en militärkupp avslöjades obarmhärtigt då fackliga och politiska ledare
ömsom sökte sin tillflykt till utländska ambassader,
ömsom gick under jorden utan att riktigt veta vart
de kunde ta vägen och gömma sig.
En vecka efter kuppen var de flesta av Unidad Populars ledare antingen döda, fängslade eller i mer eller mindre säkert förvar på någon utländsk ambassad. En minoritet av de kända ledarna hade gått under jorden.
Den första tidens repression var massiv och besinningslös. Kuppgeneralerna underskattade inte
sina motståndare. Den chilenska arbetarrörelsen var
fackligt och politiskt välorganiserad, och det politiska medvetandet var stort. Om den »marxistiska cancern» – för att använda ett uttryck som både militären och kristdemokraternas ledare använde – skulle
utrotas räckte det inte med att fängsla en handfull
ledare.
I själva verket gick maktövertagandet lättare än
vad kuppmakarna hade föreställt sig. I flera år hade
högeroppositionen hetsat om behovet av att ingripa
mot »marxistiska vapengömmor», och varnat för att
»Allende och kommunisterna förbereder ett inbördeskrig». När sedan militären väl utlöste kriget visade det sig att motståndaren var obeväpnad.
För Unidad Popular och hela den chilenska arbetarrörelsen, blev nederlaget förkrossande. Inte bara i
antalet döda, torterade, fängslade och landsflyktiga,
utan även politiskt och psykologiskt. En dröm om ett
rättvisare samhälle hade förvandlats till en mardröm.
I efterhand stod det klart att det inte bara var den
chilenska demokratin som krossades den 11 september 1973, utan ett helt politiskt projekt. Den traditionella chilenska vänstern hade, under decennier
av kamp, förenats i en tro på möjligheterna att lägga grunden till ett rättvist och socialistiskt samhälle
genom att först erövra den politiska makten i allmänna val och därefter genomföra omfattande
strukturella reformer: jordreform, omfattande socialiseringar av storföretag, utbyggnad av hälso- och
utbildningssystemet, med mera. Projektet misslyckades, och militärkuppen kom endast som en blodig
bekräftelse på nederlaget.
Åren 1973–82: Det nyliberala laboratoriet
Länge var omvärldens uppmärksamhet kring Chile
inriktad på de metoder med vilka de nya makthavar34 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
na slog ned allt motstånd mot regimen. Augusto Pinochet uppfattades som en traditionell latinamerikansk »gorilla», bara mycket brutalare än de flesta
av sina kollegor.
Först så småningom började bilden klarna. Den
chilenska militärjuntan var en regim av delvis ny typ,
med långt större ambitioner än att bara klamra sig
fast vid makten med hjälp av våld. Pinochets närmaste medarbetare och rådgivare var inte, visade det
sig, den vanliga samling tre- och fyrstjärniga generaler med stenansikten som länge präglat bilden av
latinamerikanska militärdiktaturer. Snarare omgav
sig Pinochet med USA-utbildade nationalekonomer
i trettio- och fyrtioårsåldern. Det var dessa senare,
Chiles så kallade Chicago boys (efter det amerikanska
universitet där många fått sin skolning) som var de
verkliga arkitekterna bakom den politiska, ekonomiska och sociala omvandling som inleddes den 11
september 1973.
Juntans samhällsideal kan sammanfattas i några
få ord: avpolitisering, atomisering och privatisering.
Avpolitisering
Den chilenska diktaturen kallade sig »opolitisk».
»Politik tillhör det förgångna», förkunnade Pinochet ständigt.
Politik skulle ersättas av Ekonomi. Nationalekonomi upphöjdes till en supervetenskap, i stånd att ge
korrekta, opolitiska svar på alla samhälleliga frågor.
Kollektiva beslut skulle ersättas av marknadslösningar, politik och intresseorganisationer av lagen
om utbud och efterfrågan.
Den chilenska diktaturen kallades ibland »fascistisk». Och visst påminde vissa av metoderna – mord,
förtryck, med mera – om fascismens. Men ideologin
hade föga gemensamt med Hitler, Franco eller Mussolini.
Den europeiska fascismen var välorganiserad.
Den stöddes av ett politiskt parti, statskontrollerade
fackföreningar och en stark statsmakt. Den var nationalistisk, rasistisk och pompös. Den uppmuntrade marscherande ungdomar, fosterländska sånger,
makabra riter och hyllningar till ledaren.
Augusto Pinochet och de nyliberala ekonomer
som omgav honom tyckte illa om organisationer. De
avskydde folksamlingar, i varje fall om de var civila.
De var, under sina första tio år vid makten, fanatiska motståndare till statlig inblandning i ekonomin.
De sade sig ogilla ideologier – även konservativa sådana. De föraktade »inskränkt nationalism» och erbjöd fabulösa förmåner åt utländska investerare.
Nej, fascister var dom inte. Pinochet-juntans
Demonstration
i Stockholm den
10 december 1976
mot att Milton
Friedman tilldelades Nobelpriset i
ekonomi. Foto:
Ingvar Enghardt.
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 35
ANTIPODES
ideologer var moderna män – nyliberala teknokrater snarare än marscherande mörkmän.
»Atomisering»
Juntans ideal var ett samhälle utan civila organisationer. Ett samhälle utan partier, intresseorganisationer och påtryckningsgrupper. Inspirerade av en
extrem tolkning av nyliberal ekonomisk teori – i första hand den så kallade public choice-skolan, vars viktigaste bidrag rörde analyser av beslutsfattande inom
offentlig förvaltning och politiska organisationer –
hävdade de att alla politiska och folkliga organisationer utgjorde störande inslag i en marknadsekonomi. Helst skulle det inte finnas någon organiserad
kraft i samhället mellan makthavarna och små, lokala föreningar på basplanet, som till exempel idrottsföreningar eller syjuntor.
Det regimen syftade till var ingenting mindre än
en total atomisering, uppsplittring, av samhället. Visionen var ett samhälle där individ står mot individ
och företag mot företag, utan inblandning från politiska partier och intresseorganisationer.
»Fascism»? Nej – extrem nyliberalism.
36 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
Privatisering
Intimt förknippad med visionen om ett atomiserat
samhälle var försöken att genomföra en nära nog total privatisering av den offentliga sektorn.
Redan i slutet av 1973 inleddes en omfattande
privatisering av näringslivet. Av de cirka 500 företag
– industrier, gruvor, banker, med mera - som kontrollerades av staten före militärkuppen, och som i
många fall varit i statlig ägo i decennier, var efter
några år bara en handfull kvar i offentlig ägo.
Privatiseringen omfattade inte bara traditionella
företag. Redan 1975 såldes till exempel Santiagos
allmänna kyrkogård till ett privat, vinstdrivande företag, och under loppet av några få år breddades utförsäljningarna till en rad nya områden: hamnar, vägar, postverket, vatten och avlopp, sophämtning
med mera. Även mycket av utbildning, hälsovård,
socialförsäkringssystem, pensionsfonder och mycket annat såldes ut i Chile, som länge framstod som
föregångsland i den privatiseringsoffensiv som med
en viss eftersläpning skulle komma att svepa över
världen.
Krisen 1982–83
Den samhällsomvandling som kort sammanfattats
ovan kunde genomföras med vapenmakt, och utan
politisk eller facklig opposition. Men den ekonomiska verkligheten var en mäktig fiende, och efter
ett par hyggliga år mellan 1977 och 1981 – då Chiles ekonomi växte snabbast i Latinamerika – kom
den stora kraschen 1982. Krisen tvingade fram en
omläggning av den ekonomiska politiken i mer
pragmatisk riktning, och det nyliberala laboratoriet
blev sig aldrig riktigt likt efter detta.
Orsakerna till krisen 1982–83 var många, och låg
delvis utanför Chiles kontroll: externa faktorer som
stigande räntor på utlandsskulden, stigande dollarkurs och sjunkande exportpriser utgjorde en del av
förklaringen. I dessa avseenden skilde sig inte Chile
mycket från flertalet andra latinamerikanska länder,
som också tog stora utlandslån perioden 1975–82,
och som drabbades av den ogynnsamma världsekonomiska utvecklingen i början av åttiotalet.
Krisen blev dock ovanligt djup i Chile, delvis som
en följd av den extrema sårbarhet som den »chilenska modellen» präglades av. Den så gott som helt oreglerade, privatiserade kapitalmarknaden föll till exempel ihop som ett korthus då krisen var ett faktum,
och avskaffandet av alla valutaregleringar möjliggjorde en gigantisk kapitalflykt.
Det kan vidare konstateras att den nyliberala dogmatism som präglade politiken förhindrade en finansoch penningpolitik som kunnat dämpa krisen. Ännu i
slutet av år 1982 hävdade regimens talesmän att marknadsekonomins »automatiska anpassningsmekanismer» skulle förhindra en allvarlig lågkonjunktur, och
finansministerns favoritslogan var att »det bästa regeringen kan göra är att inte göra någonting alls».
Den långtgående privatisering och liberalisering
som föregick krisen hade också försvagat de automatiska stabilisatorer som en stor och förhållandevis
konjunkturokänslig offentlig sektor utgör. När lågkonjunkturen i Chile blev märkbar från och med slutet av 1981 utlöste detta sålunda rader av konkurser
inte bara inom industrin, handeln, byggnadssektorn
med mera – krisen medförde också permitteringar
och konkurser inom branscher som barntillsyn, sjukvård, sophämtning och vägunderhåll.
Åren 1982–83 föll BNP med över sexton procent,
och arbetslösheten 1983 översteg 30 procent. Något
måste göras.
1983–89: En mer pragmatisk liberalism
I spåren av krisen 1982–83 övergavs många av de tidigare nyliberala trossatserna, och efter 1983 slog
regimen in på en mer pragmatisk och förnuftig ekonomisk politik.
Som exempel kan nämnas att restriktioner infördes mot helt fria kapitalrörelser. Vidare höjdes tullskyddet från tio till tjugo procent. För att stimulera
den inhemska produktionen devalverades också den
chilenska valutan, som nu tilläts flyta. Peson hade
blivit kraftigt övervärderad åren 1978-82, då juntan
enfaldigt nog försökte hålla en fast växelkurs gentemot den amerikanska dollarn, och Chiles internationella konkurrenskraft hade blivit helt underminerad (ungefär som i Argentina före december 2001,
eller i Sverige före november 1992).
Det inhemska jordbruket, som drabbats hårt av
den tidigare växelkurs- och frihandelspolitiken, fick
ett visst prisstöd; ett system med fasta minimipriser
för bönderna, som avskaffats under den nyliberala
politikens höjdpunkt, återinfördes.
Regeringen började även föra en aktiv sysselsättningspolitik. Beredskapsarbeten organiserades i statlig
regi, och rader av offentliga investeringar igångsattes.
De viktigaste avstegen från den nyliberala modellen skedde inom den finansiella sektorn. Under
lång tid hade regimen betonat att de nya spelregler
som gällde gick ut på att främja risktagande; de
framgångsrika hade rätt att tjäna pengar, och mycket pengar, men staten skulle inte under några omständigheter subventionera olönsamma verksamheter, eller överta kapitalisternas förluster. Detta var
dock precis vad som hände åren 1982–84. Redan i
juli 1982 ingrep Centralbanken för att rädda det
vacklande bankväsendet genom att helt enkelt överta affärsbankernas osäkra fordringar, och därigenom
snygga upp bankernas balansräkningar.
Denna socialisering av en del av bankernas förluster kunde dock inte förhindra att krisen förvärrades ytterligare, med uppenbar risk för stora bankkonkurser. I januari 1983 ingrep regeringen – återigen stick i stäv med de nyliberala principerna – genom att ställa flera av landets ledande finansbolag
under statlig förvaltning. År 1984 hade staten kommit att kontrollera över två tredjedelar av landets
bankväsende.
I början av 1983 genomfördes också en plötslig
socialisering av så gott som hela Chiles privata utlandsskuld. Efter att i många år ha betonat att staten
aldrig skulle ta på sig betalningsansvaret för den privata delen av utlandsskulden – som nu uppgick till
två tredjedelar av hela skulden – beslöt juntan, i ett
försök att återställa förtroendet hos de utländska
fordringsägarna, att utfärda statliga garantier för
merparten av de privata bankernas och företagens
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 37
ANTIPODES
utlandsskulder. Det chilenska folket fick då bekräftat vad många redan hade misstänkt, nämligen att
vinsterna från utlandslånen visserligen varit privata,
men att återbetalningen av lånen skulle bli hela folkets egendom.
Alla dessa åtgärder, och många andra, visade att regimen var beredd att göra viktiga avsteg från den
»chilenska modellen». Under diktaturens första tio
år vid makten hade Chile upplevt två av de tre djupaste lågkonjunkturerna under hela 1900-talet – endast trettiotalsdepressionen kunde mäta sig med kriserna 1973–75 och 1982–83 – och de uppenbara misslyckandena gjorde att de nyliberala fundamentalisterna fick ge vika för ett mer pragmatiskt synsätt.
Det är därför, enligt min uppfattning, fel att kalla juntans politik under dess sista sex år vid makten
»nyliberal». Visst bevarades många av de tidigare
dragen – såsom betoningen av den privata sektorns
dominerande roll, en öppenhet för utrikeshandel
och utländska investeringar, och mycket annat –
men åren 1983–89 kom som helhet att präglas av en
långt mindre extrem och ideologiserande tillämpning av nyliberala principer än perioden 1973–82.
1983–89: Återhämtning och snabb tillväxt
Den nya ekonomiska politiken blev i huvudsak framgångsrik. Åren 1983–89 var den ekonomiska tillväxten hela 5,9 procent, i genomsnitt. Till viss del avspeglade detta en återhämtning från katastrofåren
1982–83, men det rörde sig också om ett genuint
ekonomiskt uppsving. Investeringarna steg kraftigt,
och den öppna arbetslösheten sjönk från 31 procent
1983 till bara sex procent 1989.
Per capita-inkomsten steg kraftigt. Bakom det bedrägliga statistiska hopkok som kallas genomsnittsinkomst doldes dock stora och växande klyftor i samhället. Som exempel kan nämnas att de rikaste tjugo
procenten i landet år 1989 tjänade tjugo gånger mer
än de fattigaste tjugo procenten. I dagens Sverige är
motsvarande siffra, det vill säga kvoten mellan inkomsterna hos den rikaste och den fattigaste femtedelen av befolkningen, ungefär sex till ett.
Antalet fattiga uppskattades, vid tiden för diktaturens fall, till omkring 40 procent av befolkningen,
eller drygt fem miljoner människor. Den sociala nöden var stor, liksom utlandsskulden. Men i motsats
till vad fallet var i flertalet andra latinamerikanska
länder – där hela åttiotalet kom att präglas av
skuldkris, hög inflation och växande fattigdom – gick
utvecklingen i Chile åt rätt håll. Den ekonomiska situationen i slutet av åttiotalet var väsentligt bättre än
i början av decenniet.
38 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
Demokratiseringen
När Pinochet år 1989 utlyste en folkomröstning om
juntans och sin egen framtid var han uppenbarligen
övertygad om att han skulle få ett folkligt mandat för
att fortsätta regera. Den ekonomiska utvecklingen
såg gynnsam ut, och den politiska oppositionen, som
fortfarande befann sig i ett halvt underjordiskt tillstånd, var kraftigt försvagad.
Men Pinochet hade underskattat det folkliga
motståndet mot regimen, och folkomröstningen resulterade i ett rungande nej till diktaturen. Övergången till demokrati blev, trots många spådomar
om motsatsen, en fredlig process, och Chile anses
idag ha den kanske stabilaste demokratin i Latinamerika.
Efter diktaturens fall för tjugo år sedan har Chile haft fem demokratiskt valda presidenter: kristdemokraterna Patricio Aylwin och Eduardo Frei (son
till den förre presidenten och kristdemokratiske ledaren med samma namn), socialisterna Ricardo Lagos och Michelle Bachelet samt, sedan vintern 2010,
högermannen Sebastián Piñera.
Vad gäller den ekonomiska utvecklingen har Chile sedan länge haft den snabbast växande ekonomin
i Latinamerika. Klassklyftorna är fortsatt gigantiska,
men antalet fattiga människor har sjunkit kraftigt.
Som uttryck för Chiles nya status som demokratiskt
och ekonomiskt föredöme kan nämnas att Chile i januari 2010 blev Sydamerikas första medlem av industriländernas rikemansklubb OECD, Organisation for Economic Cooperation and Development.
Trots den globala finanskrisen, och den förödande jordbävningskatastrofen i Chile nyligen, pekar
det mesta på att Chiles ekonomi kommer att klara
sig ganska bra. Det finns skäl att hysa optimism inför framtiden.
Men nyliberala fundamentalister har ingen rätt
att ta åt sig äran för att Chiles ekonomi utvecklats
hyggligt under perioden 1983–2009. Det nyliberala
experimentet varade mellan 1973 och 1983, och efterlämnade stor förödelse.
STEFAN DE VYLDER
är nationalekonom och författare till en rad böcker
och artiklar som även uppmärksammats internationellt.
Han disputerade i nationalekonomi år 1974 på en avhandling om Chiles ekonomi (senare utgiven av Cambridge University Press: »Allende’s Chile. The Political Economy of the Rise and Fall of the Unidad Popular», Cambridge 1976, nyutgåva 2009). Han har sedan dess bland
annat arbetat som lärare och forskare på Handelshögskolan i Stockholm. Idag är han verksam som fristående
forskare, författare och konsult.
Internationellt fackligt
solidaritetsarbete
Chilenska CUT:s exilkommitté under Pinochetdiktaturen
Kuppen i Chile den 11 september 1973 innebar bland annat
att den chilenska landsorganisationen, CUT, förklarades
illegal, de fackliga rättigheterna kringskars och de fackliga
ledarna tvingades i exil. I juni 1974 bildades CEX CUT, organisationens exilkommitté. Författren berättar om det fackliga
arbetet i exil, om mötet med Sverige och med den svenska
fackföreningsrörelsens sätt att arbeta. – AV CARLOS NUÑEZ
Fackföreningsrörelsen är en i alla meningar internationell rörelse. Kampen mot orättvisor och förtryck förenar arbetare och
fackligt aktiva över nationsgränserna. Fackligt har vi samma
krav oavsett varifrån vi kommer eller vilket land vi arbetar i –
rättvisa villkor och grundläggande mänskliga rättigheter i arbetslivet. Därför är den nationella fackliga historien internationell och i varje land resultat av många människors erfarenheter.
Den chilenska arbetarrörelsen har en lång historia med
framsteg och bakslag, vilket återspeglar den sociala och politiska situationen i landet. Dess utveckling kännetecknas av en
ständig pendling mellan perioder av självständighet och beroende av statens institutioner och de politiska partierna.
exilkommitté, CEX CUT. Representanter för exilkommittén
fanns snart i alla Europas länder liksom i Australien, Kanada
och USA. Exilkommittén erkändes av alla internationella fackliga organisationer och kunde därmed formellt delta i ILO:s arbete som representant för den chilenska fackföreningsrörelsen.
Detta erkännande av en exilkommitté var helt unikt.
Exilkommittén blev basen för ett aldrig tidigare skådat internationellt fackligt solidaritetsarbete. Tack vare arbete tillsammans med Chiles främsta arbetsrättsadvokat Janine Miquel fälldes också Chiles militärregim av ILO för brott mot
de fackliga rättigheterna.
Arbetarnas drömmar i det första rummet
Den chilenska arbetarrörelsen var en viktig faktor bakom Allendes framgångsrika väg mot posten som Chiles demokratiskt
valda president. Att följa Allendes politiska projekt innebar att
sätta arbetarnas drömmar i första rummet. Samarbetet mellan
CUT och Allendes regering var djupt och intensivt. Under den
första delen av 1900-talet fanns olika fackliga organisationer. I
februari 1953 grundades slutligen CUT, Central Única de Trabajadores, och den blev snabbt en stark och kraftfull organisation. Därför var det inte konstigt att fackföreningsrörelsen
hamnade högt upp på listan över dem som militären utsåg som
sina värsta fiender efter militärkuppen den 11 september 1973.
Redan den 17 september utfärdade juntan ett dekret om att
CUT var illegalt. Med lagdekret nr 198 förbjöds all facklig aktivitet. Det satte stopp för normala fackliga rättigheter som att
hålla möten fritt och utan restriktioner, att sluta kollektivavtal,
att strejka och att fritt få välja sina fackliga ledare. Samtidigt intensifierades jakten på de fackliga ledarna.
CUT:s ordförande, Luis Figueroa, kom strax efter kup- pen
som flykting till Sverige och tillbringade sin första tid på Täljövikens kursgård nära LO-skolan Runö. Tillsammans med andra medlemmar ur CUT:s styrelse, bland andra Rolando Calderon och Eduardo Rojas, bildades i Paris i juni 1974 CUT:s
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 39
ANTIPODES
mitté. Han överraskade mig med att
Sverige
berätta att han mycket tydligt kom
CEX CUT i Sverige fick från allra
ihåg ett stort solidaritetsmöte i Folförsta början ett generöst och omfatkets hus i Stockholm 12 februari 1980.
tande stöd av den svenska fackför– Du började ditt tal på ett sätt som
eningsrörelsen. Genom LO fick vi,
gjorde att många blev förvirrade, i
bland mycket annat, disponera ett
början, men det slutade väldigt fint. Så
centralt beläget och väl utrustat konhär lät talet:
tor för att bedriva informations- och
opinionsbildningsverksamhet.
Jag kommer från Chile; ett litet land,
Jorge Godoy, tidigare Allendes armen där varje medborgare är fri att
betsmarknadsminister, Marcos Medisäga vad han vill; ett land med oinna, Polidoro Morales, Ramón Ferskränkt kulturell, religiös och ideolonandez och Vasco Molina, alla kända
gisk tolerans, där det inte finns plats för
chilenska fackliga företrädare, är någrasdiskriminering. Ett land med en arra av de personer som jag träffade och
betarklass enad i en enda facklig orgaarbetade med under de här åren som
nisation, där allmänna och hemliga val
ansvarige representant av CUT.
utgör grunden för de politiska partierHär vill jag gärna referera några
na och bildandet av regeringen. Ett
höjdpunkter i vår verksamhet:
land med ett parlament som har funMed anledning av Chiles 170-årsgerad oavbrutet sedan sin tillkomst för
dag den 18 september 1980 ordnade
160 år sedan och där domstolarna är
CUT:s exilkommitté en rad aktivitesjälvständiga gentemot den verkstälter. Bland annat inbjöds alla svenska
lande makten. Ett land där man endast
partier att ställa sig bakom ett protesen gång sedan 1833 har ändrat konstituttalande mot juntan i Chile. Positivt Carlos Nuñez var ordförande i det chilenska
tutionen, utan att denna någon gång
svar kom från alla partier utom mode- post- och telegrafarbetarförbundet innan han
har upphört att fungera. Ett land med
raterna. Värt att nämna är att Sverige flydde till Sverige. Foto: A-Bild.
cirka 10 miljoner invånare, som i en enda generation har gett
då hade en borgerlig regering.
två Nobelpristagare i litteratur, Gabriela Mistral och Pablo
Vid den presskonferens vi ordnade i samband med aktiviteNeruda, båda barn till enkla arbetare. Historia, jord och
terna berättade Enrique Delano, Chiles ambassadör i Sverige
människor sammansmälts i en och samma nationella känsla.
under Salvador Allendes regering 1971–1973 och därefter bosatt i Mexico, och Humberto Elgueta, ledamot i CUT:s exilDetta sade President Allende inför FN:s generalförsamling
kommitté, om den aktuella situationen i Chile. Sveriges dåva1972. Det var en rättvisande beskrivning och vi chilenare känrande utrikesminister, folkpartisten Ola Ullsten, LO-ordförande oss stolta.
den Gunnar Nilsson och flera utländska ambassadörer deltog i
Den 12 februari 1980 uttryckte den Nordiska fackliga samett informationsmöte som vi också arrangerade denna dag, och
organisationen, NFS, med anledning av CUT:s årsdag följande:
därefter på en alternativ mottagning på hotell Birger Jarl i StockChile är inte längre ett fritt land, utan saknar de mest eleholm. Chilenska ambassaden ordnade också en officiell mottagmentära mänskliga rättigheterna. Människors liv och säkerning för att fira landets 170-årsdag, men dessa höga svenska samhet garanteras inte. Politiska och medborgerliga rättigheter
hällsrepresentanter valde alltså att komma till vår »alternativhar undertryckts. För majoriteten av befolkningen syns hälfest». Detta var naturligtvis ett mycket tydligt ställningstagande
sovård och utbildning som alltmer avlägsna förmåner.
från det officiella Sverige mot militärjuntan i Chile.
I september 1981 anordnades en hearing om Chile i riksDenna beskrivning är korrekt och kontrasten mot Allendes
dagshuset. Alla politiska partier utom moderaterna antog ett
ord inför FN avslöjar omfattningen av den nationella tragedi
gemensamt uttalande om att de stödde kampen för demokravi har utsatts för.
ti. Carlos Morales Abarzúa, tidigare chilensk riksdagsledamot,
Lite längre fram i mitt tal refererade till jag en ny lag som
och Humberto Elgueta från CUT gjorde en saklig analys av
juntan hade beslutat om, plan för arbetslivet, Plan laboral.
Pinochets nya författning och dömde ut den som bakåtsträPlan laboral är inte tillkommen av en slump eller som ett
vande, antidemokratisk och antifacklig.
hastverk. Den avser att förverkliga regimens målsättning
Av en ren tillfällighet bodde jag och Marcos Medina grangentemot arbetarna – att hålla dem totalt underordnade,
nar när jag besökte Chile 2005. Samme Marcos som jag träfuppsplittrade och med svag kapacitet till påtryckningar och
fade för första gången när vi jobbade på CUT:s utlandskom40 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
Första majfirande i Chile före militärkuppen. Från vänster Salvador Allende, Luis Figueroa och kardinal Raúl Silva Henríquez.
förhandlingar. Samtidigt vill man ge ett sken av ett arbetsrättsligt normsystem som är fritt, öppet, modernt och opolitiskt; som medger full föreningsrätt och som reglerar de
kollektiva förhandlingarna i ordnade former. Allt detta för
att skapa stabilitet och soliditet till den nya ordningen med
auktoritär dominans och privilegier för vissa, som installerades vid makten 1973. Detta är ett komplement till den så
kallade fria marknadens ekonomiska politik.»
Med besvikelse kan jag konstatera att mycket av Plan Laboral
lever kvar än idag, vilket starkt har bidragit till att fackföreningsrörelsen är atomiserad, med rekordlåg anslutningsgrad,
knappt tio procent, och praktiskt taget förlamad i förhandlingssituationer. Det är förklaringen till att ett land med en
positiv ekonomisk utveckling befinner sig bland de sämsta när
det gäller inkomstfördelning.
Demokratiskolor
Fotboll var en viktig del av arbetarklassens kultur. I Chile
fanns alltid, i varje bostadsområde och på varje arbetsplats, en
fotbollsklubb och både fotbollsplanerna och klubbarna fungerade som naturliga mötesplatser för grannar, vänner och arbetskamrater.
Klubbarna hade också en social funktion. De arrangerade
kulturevenemang och danskvällar, och hade på så sätt en roll
som kan jämföras med den svenska Folkets hus-rörelsen.
Fotbollsklubbarna i arbetarkvarteren, på fabrikerna och i skolorna blev naturliga »demokratiskolor», där man lärde sig att organisera och samarbeta. Engagemang i klubben blev ofta ett första steg till engagemang också i politiken och facket. Det var därför inte en slump att idrotts- och kultursekreterare var en viktig
post i varje chilensk facklig organisation, lika viktig som studieorganisatören i den svenska fackföreningsrörelsen. Vi förde den
här kulturen vidare till exilen i Sverige. Den fotbollscup som
CUT arrangerade här hjälpte oss att behålla sammanhållningen
och traditionen bland oss chilenare i det nya landet
Olof Palme brukade tala om studiecirkeldemokrati i Sverige. På samma sätt hävdade Salvador Allende att Chile var en
dynamisk föreningsdemokrati. Vi var organiserade överallt.
Engagemanget var stort och delaktigheten likaså. Vi praktiserade, övade och levde demokrati varje dag utan att egentligen
tänka på det. Vi röstade och valde folk ständigt och jämt, i det
stora och i det lilla. Detta skedde inte bara i fotbollsklubbar
och fackföreningar utan också i arbetarkvarteren, på mötesplatsen för mödrar – Centros de Madres – bland studenterna
och så vidare. Varenda grupp som hade något att kämpa för
bildade omgående en kommitté.
Jag tror att Chiles djupa demokratiska tradition också låg
till grund för valet av Salvador Allende till president. De tusentals Unidad Popular-kommittéer som blommade upp under hans kampanjperiod är ett bra bevis för detta.
Augusto Pinochets blodiga diktatur är bara en dramatisk
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 41
ANTIPODES
och tragisk parentes i vårt lands historia. Omvärldens naturliga reaktion var den underbara internationella solidaritetsrörelse som omfamnade Chiles folk. Det är bara Spanien, Vietnams folk under USA-kriget och apartheidmotståndarna i
Sydafrika som omfattats av en lika världsomspännande och
fantastisk solidaritet.
Den fackliga verksamheten här och där
Den fackliga verksamheten, dess strategier och arbetssätt, varierar mycket från land till land och är påverkad av en mängd
olika faktorer som den sociala och politiska miljön, lagstiftningen, traditionen, ekonomin med mera. Det kan vara av intresse att reflektera kring ett enkelt ord som i praktiken kan
innebära olika saker i Chile och Sverige. Strejk!
En strejk är aldrig trevlig eller rolig, varken i Chile eller i
något annat land. En strejk oroar alltid människor. Det är en
konfliktsituation, den sista utvägen för att åstadkomma en förbättring av arbetsvillkoren.
Trots att en strejk i Chile har många likheter med en strejk
i Sverige finns det – på gott och ont – väsentliga skillnader.
Strejkrätten i Chile var inte som i Sverige knuten till förbundet, utan medlemmarna i en lokal fackklubb kunde rösta om
att gå ut i strejk. Inom till exempel posten, där jag arbetade,
kunde medlemmarna på ett postkontor bestämma sig för att
strejka om de var arga eller missnöjda med lönerna eller förhållandena. Förbundet försökte alltid samordna strejkerna, så
att de blev slagkraftiga, men det var inte alltid man lyckades
med det. Den här lokala strejkrätten ledde till många och
ibland meningslösa konflikter, men innebar samtidigt att medlemmarna engagerades i det lokala fackliga arbetet och kände
sig delaktiga.
Det fanns ingen strejkersättning. Vi var helt beroende av solidariteten från våra kamrater i och utanför förbundet. Vid strejker gick vi ofta omkring med bössor och samlade in pengar.
Det var mycket svårt att klara mer än några dagars strejk.
Alla som deltog behövde ju pengar till mat, hyra och andra
räkningar, och det var oftast de lågavlönade som strejkade.
Den legala strejkrätten i Chile gällde bara de privatanställda.
Att vi inte hade någon strejkersättning är alltså förklaringen till den för oss typiska Ollas Comunes, gemensamma ka-
ARBETARPROTESTER I CHILE – EN DRAMATISK HISTORIA
Ett historiskt upprop kom redan 1723,
ner, som sedan flera år höll på att
då gruvarbetarna i Copiapo, Huasco
etablera sig bland de många salpeoch Coquimbo i norra Chile, krävde
terbrotten uppe i norra Chile.
betalning av sina löner. Detta slogs
Man kan jämföra med Sundsvallsned på ett blodigt sätt. Tyvärr har
strejken 1879 och händelserna i Ådadenna form av förtryck av sociala rölen 1931, då fem människor dödades
relser i Chile varit norm och inte ett
av militären och flera skadades allvarundantag.
ligt. Men för att få fram vidden av massakern vid skolan Santa Maria måste
I mitten av december 1907 marvi multiplicera 400–500 gånger!
scherade nitratarbetare i provinsen
Författaren Lars Molin skildrar
Tarapaca genom öknen – chilenare,
Sundsvallsstrejken i romanen »Träperuaner och bolivianer – tillsammans
kusten». Med samma dramatiska inlemed kvinnor och barn till staden Iquique för att kräva bättre levnadsvillkor.
velse beskriver Hernan Rivera i sin
Medan de bodde på skolan Domingo
bok Santa Maria de las Flores Negras,
Santa María var de offer för det urskillDe svarta blommornas Santa Maria,
ningslösa användandet av vapenmakt.
salpeterarbetarnas liv och kamp i den
Militären hade order att upprätthålla
chilenska provinsen Tarapaca.
den allmänna ordningen till varje pris.
Arbetarrörelsens framväxt i Chile
Den 21 december dödades tusenhar varit lång och mödosam. I slutet
tals människor. Nedmejade av militäav 1800-talet bildades Sociedades
Clotario Blest-Riffo (1899–1990) tillhörrens kulsprutor instängda utan möjlig- de den kristna vänstern och blev CUT:s
Mutuales. Det var föreningar för ömsesidig hjälp arbetarna emellan för att
het att undfly kulorna. Vissa forskare förste ordförande 1953–1961.
nämner 3.600 döda, men den mest aclösa problem vid olyckor, sjukdom,
dödsfall eller vid avskedanden. För att bättre tillvarata arcepterade siffran är 2.200.
betarnas intressen utvecklades Asociaciones de ResistenDenna strejk i provinsen Tarapaca var en spontan socia, motståndsföreningar, och Mancomunales Obreras.
cial rörelse som hittade sin näring i de arbetarorganisatio-
42 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
struller. De gemensamma måltiderna var och är ett utmärkt
sätt att upprätthålla sammanhållningen och kampviljan. Maten lagade vi tillsammans av råvaror som vi haft med oss eller
fått av handlare, bönder och andra som stödde strejken.
Exilchilenare och det svenska facket
Få chilenare och latinamerikaner har varit aktiva i den svenska fackföreningsrörelsen, trots att de flesta hade omfattande
och värdefulla erfarenheter av politiskt och fackligt liv i sitt
bagage när de kom hit. Varför var det så?
Först och främst därför att de flesta betraktade exilen som
något kortvarigt och därför satsade mest tid och kraft på politiskt och solidaritetsarbete för frihetskampen i det egna landet.
Att lära sig det svenska språket och hur det nya samhället
var organiserat och fungerade, var ett andrahandsintresse, särskilt under sjuttiotalet. Tanken eller drömmen om ett snabbt
återvändande överskuggade allt annat.
En minst lika viktig förklaring är hur chilenare och latinamerikaner ser på och lär känna de svenska fackliga organisationerna. Deras traditioner, historia, antal medlemmar, infly-
tande och förmåga att påverka inom olika samhällsområden,
de ekonomiska resurserna, effektiviteten och satsningarna på
facklig utbildning väckte beundran och intresse.
Det fanns andra aspekter som var okända för oss eller som
vi hade svårt med som till exempel begreppet »ombudsman»,
antalet funktionärer och heltidsanställda. Att man måste känna sig informerad via anslagstavlan och alltid då på svenska.
Man upplevde för lite av direkt kontakt mellan förtroendevalda och medlemmarna.
De fackliga mötena genomfördes ofta med få medlemmar
och var formella och med tråkiga dagordningar. Det faktum
att de flesta konflikter löstes via förhandlingar var också ovant
för oss.
Sammantaget gav detta de flesta av oss latinamerikaner en
bild av en facklig organisation som var passiv, byråkratisk och
utan större kampvilja. Det här är inte konstigt, om vi betänker
vilka skilda sociala scenarier och problem som svenska och latinamerikanska arbetare möter.
När politiska och fackliga rättigheter saknas, låter förhandlingar och offentlig debatt som ren ironi. Konfrontation
Under LO-kongressen 2008 högtidlighölls Salvador Allendes 100-årsdag med en målning av den bolivianske konstnären Hans
Hofffmann. Carlos Nuñez (andra från vänster) överlämnade målningen under en resa till Chile till Allendes dotter Isabel.
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 43
ANTIPODES
är alternativet. Fängelse och inte sällan döden har blivit konsekvenser.
Vi har mycket att lära oss av den svenska fackföreningsrörelsen, kanske också lite att bidra med. Det här sättet att tänka bland oss chilenare och latinamerikaner växer starkt och
med entusiasm. Det är värt förståelse och stöd. Genom att ge,
ta emot och byta erfarenheter kan vi säkert berika varandra.
Starka band
Banden mellan Sverige och Chile har under de senaste 35 åren
blivit mycket starka på olika områden, inte minst inom fackföreningsrörelsen. På den senaste LO-kongressen 2008, på
året 100 år sedan Salvador Allende föddes, hyllades han och
hans verk av bland andra LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin. På podiet fanns då en uppförstorad bild av Allende målad
av den bolivianske konstnären Hans Hoffmann. Vid ett besök
i hemlandet fick jag i uppdrag av Wanja Lundby Wedin att
överlämna tavlan till Salvador Allendes dotter Isabel.
Vid överlämnandet sade hon bland annat att »jag är mycket rörd över de minnen, den vänlighet och den beundran som
arbetare överallt i världen känner inför min fars arbete och
verk. Därför upprepar jag mitt tack och skickar massor med
hälsningar till fackföreningsrörelsen i Sverige.»
CARLOS NUÑEZ
var fram till 1974 ordförande i det chilenska post- och telegrafarbetareförbundet. Han kom som flykting till Sverige 1975 och
blev representant för CUT i Sverige. Han är numera pensionär men
har varit lärare på LO-skolan på Runö och fullmäktigeledamot i
Österåkers kommun.
Chile var en modell för
världen – på gott och ont
En kommentar av Jan Olsson
Jan Olsson var verksam som internationell sekreterare på
Metall under 1970-talet. Här reflekterar han över den internationella fackliga och politiska utvecklingen i ljuset av
utvecklingen i Chile under 1970-talet.
Jag var aldrig i Chile. Militärkuppen kom emellan. Någon månad senare mellanlandade jag i Santiago, men fick inte stiga ur
planet.
Jag var då ung internationell sekreterare på Metall. Det var
min första Latinamerikaresa. Den gjorde jag tillsammans med
ett tjugotal fackliga ledare från LO och TCO. Vi skulle också
ha besökt Chile, men det blev givetvis inte av. Det var synd,
kanske hade LO och TCO då börjat fundera på att samarbeta i en gemensam facklig organisation.
44 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
»Chile har alltid varit en modell för världen. Både före och
efter kuppen» konstaterade Peter Winn vid seminariet på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i maj 2009.
När jag nu tänker tillbaka, var det så också för mig. Allendes Chile var en förebild för oss yngre radikala. En vänsterdominerad folkfront hade bildats för att genomföra politiska
reformer. Den stöddes av CUT, den enade chilenska fackföreningsrörelsen, där kommunister, socialister, socialdemokrater och kristdemokrater kunde samsas trots interna partipolitiska fejder om makten.
I mitt arbete såg jag hur Chile påverkade det fackliga och
politiska skeendet i Latinamerika och i Europa, särskilt södra
Europa. Jag påverkades själv i min syn på hur den internationella fackliga strategin skulle formas och hur vi i Sverige skulle arbeta tillsammans med facket i andra länder.
Sjuttiotalets diktaturer
Det som hände i Chile måste ses i sitt sjuttiotalssammanhang.
Då levde vi i en delad och instabil värld, både politiskt och
fackligt. Sovjet och dess lydstater stod mot demokratierna i
väst. Dessutom fanns ett antal diktaturer som inte var kommunistiska. Portugal, Spanien och Grekland var europeiska
exempel. Brasilien och Peru var latinamerikanska. Kuppen i
Chile sporrade militären att ta makten i Argentina.
Pinochets Chile blev ett laboratorium för den nya ekonomiska politik, som förföljer oss än i dag. Chicagoskolan kunde pröva sina teorier om total avreglering av marknaden. Sedan genomförde Reagan och Thatcher experimentet i fullskala. Chile blev verkligen en modell. Det ledde så småningom till dagens finansiella och ekonomiska kris. 35 år senare
drabbade kuppen i Chile miljoner löntagare över hela världen.
På Metall var vi självfallet solidariska med Chiles folk. Men
vi överlät den praktiska solidariteten till LO och det socialdemokratiska partiet. Vi fokuserade på Brasilien och Argentina.
Brasilien på grund av att där fanns mer än 30 000 anställda i
svenskägda företag. Trots att regimen kontrollerade de centrala fackliga organisationerna dök det upp nya och stridbara
fackliga ledare i de lokala fackliga avdelningarna i de stora industristäderna, där de svenska dotterbolagen fanns. En av dem
var Lula, Luis Inacio da Silva, Brasiliens nuvarande president.
Vårt krav var att de fackliga företrädarna skulle få verka fritt i
de svenska företagen.
Det fanns en baktanke. Om facket kunde verka fritt skulle
det bli en politisk kraft den dag som demokratiseringen kom.
Det var också ett slags lärdom av Chile. Trots diktatur ska man
aldrig ge upp att organisera motkrafterna inne i landet. Det
var svårt i Chile de första åren. Sedan blev det trots riskerna
och svårigheterna allt mer möjligt. En viktig stödpunkt blev
katolska Vicaría de Pastoral Obrera, som bildades 1997. Här
skapades en infrastruktur för den underjordiska fackliga oppositionen. Aktiva träffades och upprättade kontaktnät både
mellan sig och med kamrater i utlandet. Pengar fann också vä-
Chilenska CUT fick stöd från LO trots att det tvärpolitiska
fackliga arbete som kännetecknade CUT inte stämde helt
överens med LO:s internationella fackliga linje. – Nedre bil.den: Demonstration för chilenska CUT. Foto John Wahlbärj.
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 45
ANTIPODES
tinamerika. Skulle det svenska facket kunna gå ut så hårt i dag?
Men det var först och främst i Italien som den chilenska
kuppen avspeglade sig. Det fanns i början av sjuttiotalet mörkerkrafter med anknytningar långt in i regeringen som ville ta
över makten. Överstarna hade ju tagit över i Grekland. Varför
skulle inte Italien kunna följa Greklands och Chiles exempel?
Den italienska demokratin hotades. Det stora oppositionspartiet, kommunistpartiet, med över 30 procent av väljarkåren, anpassade sin strategi för att möta hotet. Partiet hade sedan länge bekänt sig till demokratin. 1968 tog man avstånd
från den sovjetiska inmarschen i Prag. Kommunisterna hade
den politiska makten i många städer i norra Italien. De samarbetade lokalt med socialistpartiet. Partiet förenade arbetarklassen och fackföreningsrörelsen med medelklassen och
småföretagarna. Mot denna bakgrund blev partiledaren Enrico Berlinguer den främste exponenten för »eurokommunismen», en paroll som lät förstå att de italienska kommunisterna var ett salongsfähigt regeringsalternativ.
Folkfrontsregeringen i Chile innebar ytterligare ett kommunistiskt steg mot det borgerliga lägret. För att försvara demokratin räcker inte 51 procent av väljarunderlaget, menade
Berlinguer. Det behövs en kvalificerad majoritet tvärs över de
ideologiska gränserna. Det var en annan lärdom av Chile.
Folkfronten hade inte flertalet röster i det sista valet före kuppen. Och på slutet fick Allende dessutom kristdemokraterna
mot sig.
De italienska kommunisterna räckte ut handen mot kristdemokraterna. Det var grunden för den »historiska kompromissen», nämligen att vänstern måste samarbeta med borgerligheten för att stoppa högerkrafterna. Men detta var också
den enda möjligheten för att kunna delta i regeringsarbetet
överhuvudtaget.
Svenska hamnarbetareförbundet inledde en blockad av chilensk koppar under september 1974. Foto: Tomas Södergren.
gen hit, såväl från kyrkan som från facket.
I Argentina tog militären över 1975. Facket – som vi hade
mycket goda kontakter med – tvingades under jorden. Som en
reaktion på militärkuppen krävde Metalls kongress år 1977 att
Sverige inte skulle spela VM i fotboll i Argentina nästföljande år. Det kunde vi inte hindra. Däremot fick vi till stånd en
bred debatt om hur vi skulle kunna stödja demokratin i La46 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
Fackligt samarbete över politiska gränser
Den chilenska fackliga enheten fick sin parallell i den italienska fackföreningsrörelsens utveckling. De tre centralorganisationerna sökte ett samarbete över de politiska gränserna. Metallförbunden gick i spetsen och ville ansluta sig till Metalls internationella och europeiska fackliga samarbetsorganisationer.
Efter hårda duster med främst tyskar och amerikaner blev de
italienska metallförbunden i slutet av 70-talet medlemmar, först
i den europeiska organisationen sedan i den internationella.
På 1970-talet var den fackliga ideologiska konkurrensen
hård. Den ingick som en del i kampen om det politiska herraväldet över arbetarklassen i världen.
Den internationella fackföreningsrörelsen var splittrad i tre
olika riktningar. Där fanns FFI, den Fria Fackföreningsinternationalen, dit LO och TCO hörde. FFI hade en viss socialdemokratisk framtoning. Där fanns AVF, Arbetarnas Världsfederation, som hade sitt ursprung i den katolska arbetarrörelsen. Där fanns FVF, Fackliga Världsfederationen, med säte
i Prag och styrt av kommunisterna.
Den fackliga tvärpolitiska enheten i Chile var på något sätt
ensam i sitt slag. Det mest unika var att CUT fick stöd av alla
tre internationalerna. Man togs emot med öppna armar både
i Moskva och i Stockholm. CUT var det första exemplet på en
facklig organisation som fick ett sådant internationellt stöd
tvärs över de ideologiska fackliga blockgränserna. Det hade
indirekt stora konsekvenser på den internationella fackliga organiseringen och blev ett första steg mot den enade fackliga
rörelse vi har i dag.
I de flesta länder var fackföreningsrörelsen då splittrad efter sitt ideologiska ursprung. I vissa länder som Frankrike och
Italien tillhörde de tre stora organisationerna var sin international. I andra katolska länder var man ansluten till två fackliga internationaler. I Sverige gällde bara FFI.
CUT och LO
Den fackliga chilenska modellen hade stor betydelse för relationerna mellan CUT och svenska LO. Gunnar Nilsson, LO:s
ordförande blev mycket god vän med CUT:s kommunistiske
ordförande, Luis Figueroa. Han satt också på CUT:s kontor
på LO i Stockholm.
Ser man det i ett snävt ideologiskt och historiskt perspektiv var det förvånansvärt att en svensk socialdemokrat med
stark facklig förankring i FFI umgicks med en chilensk kommunist som stod närmare Praginternationalen. Men det visar
snarare att det egentligen inte är så stort avstånd mellan socialdemokratiska och kommunistiska fackliga ledare, åtminstone inte när de kommer från olika länder och styr över stora
organisationer. Då står de många medlemmarnas materiella
intressen först på dagordningen. Att allt inte är som det utger
sig för att vara, är en annan lärdom av Chile.
Det nära samarbetet med det chilenska facket stred egentligen helt mot LO:s internationella fackliga linje. Att CUT
blev medlem i FFI var inte oomstritt. I FFI kämpade de svenska fackliga företrädarna hårt mot allt samarbete med kommunister och katoliker Motståndet kan vara förståeligt mot bakgrund av de mycket hårda konflikterna mellan socialdemokrater och kommunister i Sverige under första hälften av
1900-talet.
När den svenska fackliga konflikten mellan socialdemokrater och kommunister överfördes till den internationella och
europeiska arenan ledde det inte till någon slagkraftig internationell facklig politik. Själv hade jag en chilensk/italiensk inställning. Man måste samarbeta över partigränserna för att
facket ska bli starkt. Det gällde inte minst i Europa och internationellt för att möta de multinationella företagens allt större makt.
Därför var jag stark anhängare av att det italienska enade
metallfacket skulle bli medlem i den europeiska och den internationella metallarbetarfederationen, EMF och IMF. En
ny epok inleddes i den fackliga historian. Den tysk/amerikanska dominansen i fackföreningsvärlden ifrågasattes. Men
motståndet var stort, inte minst i Sverige.
Jag tyckte också att Europafacket skulle öppna sig för landsorganisationer oberoende av deras politiska färg. Men jag
hade många på LO mot mig, särskilt de som ansvarade för det
internationella fackliga samarbetet. Att »vi inte kan samarbeta med papister och kommunister» hängde med sedan Arne
Geijers dagar som ordförande i FFI.
Nu är allt detta historia. I Europa och internationellt finns
tvärpolitiska och gemensamma fackliga organisationer. Men i
de enskilda länderna – Sverige och många andra – har man
ännu inte anammat den chilenska enhetslinjen. Fortfarande är
facket splittrat efter ideologiska eller yrkesmässiga linjer.
»Den internationella
solidariteten räddade
många liv»
Jorge Godoy, arbetsmarknadsminister i Salvador
Allendes regering, berättar.
Historien om kontakterna mellan Central Única de Trabajadores de Chile, CUT, och Sveriges LO samt de nordiska fackföreningar, som solidariserade sig med det chilenska folkets
kamp mot militärdiktaturen, speciellt under tiden 1973 och
1997, bör berättas. Jag skriver om några aspekter av dessa relationer.
Sveriges ambassadör Harald Edelstam gjorde det möjligt
för CUT att kontakta LO. Jag var ordförande på CUT 1973
när Edelstam besökte vårt kontor i Cienfuegosgatan 32 i Santiago. Det var första gången i vår organisations historia som
en ambassadör intresserade sig för vår organisation och frågade om vi var beredda att ta emot en delegation från Sveriges LO som var på väg till Latinamerika tillsammans med folk
från TCO, de ville hålla ett seminarium i Chile. Vi tog emot
denna delegation och kom överens om att hålla seminariet
samma år.
Juni 1973 kom ett första försök till militärkupp och president Allende omorganiserade ministeriet och nominerade mig
till arbetsmarknadsminister efter Luis Figueroa som hade fällts
av parlamentet.
Den 11 september kom kuppen. Klockan 8.00 var jag hos
presidenten och fick instruktioner men klockan 10 ockuperade armén ministeriet, vi blev arresterade och förklarade som
krigsfångar. Vi förflyttades till försvarsdepartementet och sen
till ett regemente och vidare till både Estadio Chile och Nationalstadion.
När ambassadören Edelstam lyckats få tillträde till Nationalstadion för att hämta de uruguayaner som skulle avrättas
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 47
ANTIPODES
Jorge Godoy var arbetsmarknadsminister i Salvador Allendes
regering, han var också CUT’s ordförande under en kort period
före militärkuppen. Foto: A-Bild. – Höger sida: Luis Figueroa
(den andre från vänster) tillsammans med Gorge Godoy (den
förste från höger) i Chile före kuppen.
träffades vi två minuter. Han sa att han skulle ta även mig därifrån. Den 12 oktober lyckades jag komma ut tillsammans med
andra politiska fångar. Ambassadören väntade på mig på en
förbestämd plats och tog mig till residenset.
Den 24 februari 1974 kom jag som flykting till Sverige. Då
var Edelstam tillbaka och informerade mycket snabbt LO om
min ankomst.
LO:s dåvarande ordförande Gunnar Nilson tog emot mig.
Vid det mötet fick vi veta att LO var berett att stödja oss för
att organisera arbetarrörelsens solidaritetsarbete. I juni 1974
kom Luis Figueroa, CUT:s ordförande, också till Sverige som
flykting och omgående, tillsammans med andra medlemmar i
styrelsen för den chilenska landsorganisationen startade vi arbetet med att organisera det internationella solidaritetsarbetet.
LO och dess ordförande erbjöd oss ett kontor i LO:s lokaler med tillgång till alla de resurser som fanns där och vi fick
på det sättet börja med en trespråkig bulletin som spreds över
hela världen. Via kontakter med CUT i Chile fick vi tillstånd
att organisera CUT:s internationella kommitté vars ordförande var Luis Figueroa.
48 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
Kommitténs arbete började i Sverige, men man bestämde
sig för att kommitténs säte skulle ligga i Paris. I Sverige blev
en del av CUT:s kommitté utomlands kvar, och jag blev dess
representant. Här ägnade vi oss huvudsakligen åt arbetet bland
de nordiska arbetarrörelserna. Pariskontoret nominerade också en chilensk arbetarrörelserepresentant i länder där det fanns
exilchilenare. Så blev CUT närvarande i både Väst- och Östtyskland, England, Italien, Holland, Ungern, Tjeckoslovakien, Finland, Mexico, Belgien, Österrike, och så vidare. Detta
internationella solidaritetsarbete fick ytterligare spridning via
CIOLS, FSM (Federación Sindical Mundial) och CMT (Confederación Mundial de Trabajadores) och deras lokala organisationer på landsnivå.
Den internationella solidariteten räddade många liv, den
lyckades öppna fler än 40 länder som tog emot flyktingar. Den
förmådde åstadkomma FN:s och ILO:s ständiga fördömande
av Pinochets fascistiska regim under alla de 17 år som diktaturen stannade vid makten. Det materiella, ekonomiska och
humanitära stödet möjliggjorde arbetarnas omorganisering
och deras och det chilenska folkets kamp för att göra sig av
med diktaturen.
Med den första civila regeringen efter diktaturen kunde de
fackliga organisationerna agera öppet. Den nya politiska situationen gjorde det möjligt också att genomföra ett seminarium med deltagandet av biståndsnämnden från LO-TCO
och CUT i Santiago under maj månad 1995. Seminariet hade
som syfte att utvärdera det långvariga samarbetet inom solidariteten och diskutera förutsättningar för det framtida arbetet.
I ett specialseminarium diskuterades arbetarrörelsens erfarenhet av kampen mot diktaturen och vittnade om ett speciellt intresse för arbetarrörelsens möjlighet att återuppbygga
sina organisationer i landet. Särskilda punkter som diskuterades var:
• Fackens kapacitet för att bygga sin egen ekonomi, medlemsavgifter, ekonomisk administration och finansiering.
• Minskning av organisationernas politiska och administrativa splitring.
• Uppmuntrandet av kvinnors deltagande i fackligt arbete.
Beträffande samarbetet och erfarenhetsutbytet för kontinuerlig bildning ansåg seminariedeltagarna att man kunde testa tre speciella kurser:
• Säkerhet, hälsa, arbetsmiljö och miljö
• Bokföring för fackföreningar
• Kunskap om bekämpningsmedel
Alla tre programmen genomfördes framgångsrikt.
Det blev mitt sista uppdrag som koordinator av samarbetet
mellan LO-TCO:s biståndsnämnd och CUT i Chile.
Jag vill också vittna om den solidaritet som visades av LO
och Nordens fackliga samorganisation när CUT:s ordförande
Luis Figueroa dog i exil i Stockholm den 7 september 1976 då
alla världsorganisationer var närvarande vid hans begravning.
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 49
ANTIPODES: ARKIV OCH BIBLIOTEK
»Hade vi bott i Chile hade
det varit vi som spärrats in»
Chile i samlingarna
Militärkuppen i Chile den 11 september 1973 skakade världen. Den folkvalda regeringen störtades,
konstitutionen avskaffades och en junta med cheferna från alla militära grenar och polisen tog makten.
Omvärldens reaktioner var fördömande och på flera håll bildades organisationer i solidaritet med Chiles folk. Under 17 år levde det chilenska folket under en hård diktatur.
Folkfronten
I september 1970 kom Unidad Popular, Folkfronten,
som bestod av sex partier till makten. De vann genom allmänna val och Chile fick på parlamentarisk
väg en vänsterregering under Salvador Allende. För
många sågs det som början på en ny epok i Latinamerika och förväntningarna var stora på detta politiska experiment som verkade på demokratisk
grund och en fredlig väg. Den politiska och sociala
process som startade betraktades med sympati av de
demokratiska delarna av världsopinionen. Även kritikerna visade en viss förståelse för den. Det verkliga motståndet och förkastandet av Allenderegimen
kom utifrån, från mäktiga politiska och ekonomiska
krafter i USA. Dessa berördes av det reformarbete
som påbörjats av den chilenska regeringen och av
den eventuella förlängning som denna nya politiska
erfarenhet skulle kunna betyda för övriga latinamerikanska länder och även för övriga länder i tredje
världen.
I Chile företrädde den politiska och ekonomiska
högern en hård och konfronterande opposition
inom ramen för den chilenska demokratin, men de
dolde inte sina intentioner att störta den konstitutionella regimen med vilka medel som helst.
I Sverige följdes processen med stort intresse och
redan i oktober 1970 inbjöds Allende till Norden.
De fyra nordiska socialdemokratiska partierna skulle stå som värdar för Allendes besök. Resan blev inte
av på grund av oroligheter i landet. Den svenska regeringen med Olof Palme som statsminister beslöt
att ge ekonomiskt bistånd till Chile och 1971 bildades dessutom »Solidaritetskommittén för folkfrontsregeringen i Chile». Den hade som målsättning att solidariskt stödja folkfrontsregeringen och
sprida information om situationen i Chile. Samma
50 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
organisation blev 1973 Chilekommittén som drev
sin verksamhet till början av 90-talet.
Militärkuppen
Det internationella samfundets reaktion gentemot
kuppen och kuppmakarna var stark och totalt avståndstagande. Den mest anmärkningsvärda företeelsen var den totala elimineringen av juridisk norm
som kännetecknar den civiliserade världen. Under
åren vid makten begick juntan brott mot samtliga
mänskliga rättigheter stadgade av FN. I Sverige var
reaktionen omedelbar. Dagen efter kuppen höll socialdemokraterna en demonstration i Stockholm.
Alva Myrdal var en av talarna:
Utifrån världen når oss denna dag ett förtvivlans
budskap: I ännu ett land har demokratin våldtagits, den konstitutionella ordningen har krossats
i Chile.1
Olof Palme gjorde också ett antal uttalanden i frågan. Bland annat sa han att:
För dagen måste vårt främsta mål vara att rädda
människoliv. De nya makthavarna i Chile måste
vara medvetna om att omvärlden noga följer händelserna där. Det borde ligga i deras intresse att
undvika ett blodbad.2
Regeringen drog in biståndet och det ekonomiska
stödet omfördelades till humanitär hjälp i Chile.
Förberedelser för att ta emot flyktingar startade.
Ambassadören Harald Edelstams insatser är välkända – han räddade livet på många chilenare som sökte skydd på svenska ambassaden i Santiago. I en
kommuniké från partisekreteraröverläggningen den
3 oktober 1973 angående Chile står:
Socialdemokraterna, Centerpartiet, Folkpartiet
och Vänsterpartiet kommunisterna uttalar gemensamt sitt skarpa fördömande av övergreppet
mot demokratin i Chile och vill med detta uttalande markera en vilja att gemensamt och över
partigränserna stödja de demokratiska krafterna i
Chile.3
Ett par månader senare startade arbetarrörelsens Chileinsamling under ledning av Tage Erlander. Lands-
Harald Edelstam, Beatriz Allende, (dotter till Salvador Allende) samt Pierre Schori, Första maj 1974. Foto:
Litman Epstein.
organisationen, LO, Socialdemokratiska arbetarepartiet SAP, socialdemokratiska ungdoms- och kvinnoförbunden, Broderskapsrörelsen, Unga Örnar och
Arbetarnas bildningsförbund, ABF, var bland de organisationer som gav sitt aktiva stöd till Chiles folk.
Chileaktuellt, ett blad med information om situationen i Chile, gavs ut och det samlades in pengar på olika sätt. Chileinsamlingen ingick senare i arbetarrörelsens internationella solidaritetsfond, I-fonden.
I-fonden, med representation från arbetarrörelsens alla grenar drev gemensamma internationella
solidaritetsaktioner. »Chile blöder ännu» var en av
de kampanjer där det samlades in pengar till motståndsrörelsen i Chile.
För AIC, Arbetarrörelsens internationella centrum,
var Chile ett viktigt verksamhetsområde. AIC bildades som ett samarbetsorgan inom arbetarrörelsen för
att stärka den internationella verksamheten. AIC stöttade också under många år den chilenska kampen för
demokrati. Den svenska fackföreningsrörelsen spelade över huvud taget en viktig roll under diktaturåren.
Genom bland annat LO-TCO:s biståndsnämnd skapades ett samarbete med den chilenska fackföreningsrörelsen kring facklig utbildning och till försvar för de
fackliga rättigheterna. LO hade genom Nordens
Fackliga Samorganisation, NFS, också engagerat sig i
hjälpen för de fackliga representanter som blev fängslade. NFS hade nära kontakt med den chilenska centralorganisationen, CUT, i exil.4
Solidariteten med Chile var som synes omfattande. Den fanns i politiska partier, politiska grupper,
fackliga organisationer, folkrörelseorganisationer
och bland enskilda individer. Verkstadsklubben vid
maskinverket i Kallhäll utryckte sig så här:
Hade vi bott i Chile hade det varit vi som spärrats in på fotbollsstadion. Det hade varit oss terrorn drabbat, vi som misshandlats av juntans militärer.5
De beslöt att anslå en timförtjänst var till stöd åt sina
förföljda kamrater.
Chilekommittén
Under månaderna efter kuppen bildades mer än 70
lokala Chilegrupper runt om i landet. I december
1973 samlades representanter från dessa grupper och
bildade Chilekommittén som en nationell och partipolitiskt obunden organisation. Den drev sin verksamhet till 1991 då Chile återgått till demokrati.
Kommitténs material överlämnades då till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Där finns ett omfattade material som ger en överblick över deras verkARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 51
ANTIPODES: ARKIV OCH BIBLIOTEK
Kampanjen mot Sveriges Davis Cup-match mot Chile
1975 kulminerade i en demonstration med 7000 deltagare. Foto Kjell Åke Andersson. – Inför protesterna
bildades gruppen ”Aktion stoppa Chilematchen”.
samhet, om situationen i Chile och chilenare i exil.
På ARAB finns också Nacka Chilekommittés arkiv.
Andra lokala grupper har lämnat sitt material till
folkrörelsearkiven på de orter de var verksamma, till
exempel Göteborg, Malmö, Örebro och Uppsala.
Chilekommittén var en bred solidaritetsrörelse
som enligt stadgarna arbetade för att ge materiellt
och politiskt stöd till den chilenska motståndskampen samt för att sprida information och kunskap om
utvecklingen i Chile. Huvudparollerna var:
– Stöd det chilenska folkets kamp mot
fascismen – för socialism
– Kamp mot imperialism
– Frige de politiska fångarna
I Chilekommitténs verksamhetsplan står bland annat att man skulle utveckla solidaritetsarbetet bland
arbetare där frågan skulle föras in på arbetsplatser,
facket och andra arbetarorganisationer. Man skulle
informera i skolorna, bland ungdomar och inom
musikrörelsen. Bland de värnpliktiga skulle man in52 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
Redan 1968 protesterade svenska aktivister när Sverige mötte dåvarande Rhodesia i Davis Cup. 1975 ägde
matchen mellan Chile och Sverige rum framför tomma läktare eller snarare polisfyllda läktare. Björn Borg
spelade förSverige. Foto: Kjell Åke Andersson.
formera om och visa på militärens roll i Chile och i
Sverige. Studieverksamheten inom Chilekommittén
hade också som syfte att utveckla medvetenheten
hos redan aktiva medlemmar genom studiecirklar
och seminarier och att ge sympatisörer och andra intresserade en bättre grund för sitt deltagande i solidaritetsarbetet. I boken Chilekommitténs introduktionscirkel som användes i studiecirklar i hela landet
finns utförlig information om Chiles historia, geografi, näringsliv och om Unidad Popular och militärkuppen. Efter varje kapitel fanns det frågeställningar kring de olika ämnena. Det är ett av många
exempel på hur ambitiöst arbetet med att informera
och utbilda medlemmarna var.6
Ett annat viktigt mål var att skapa opinion för att
bojkotta juntan ekonomiskt, politiskt, militärt och
kulturellt. Det finns resolutioner, cirkulär, affischer,
upprop och flygblad med krav på att bojkotta juntan. En viktig kampanj, som fördes redan från hösten 1973, var den för bojkott av importen av chilensk
koppar. Trots att LO avvisade bojkotten kan man i
ett cirkulär, som Hamnarbetareförbundet skickade
ut till samtliga avdelningar, läsa en uppmaning till
alla medlemmar att inte befatta sig med lossningen
av chilensk koppar som importerades till Sverige under en månad på hösten 1974.7 Chilekommittén
skriver i sin tur ett flygblad där den uppmuntrar
Transportarbetareförbundet att förena sig med
hamnarbetarna i bojkotten och att de tillsammans
ska arbeta för en samordning på internationell nivå.
Båstad 1975 – Nobelpriset 1976
En annan kampanj som fick stor uppmärksamhet var
bojkotten mot Davis Cup i Båstad där Sverige mötte Chile på hemmaplan. Gruppen »Aktion Stoppa
Chilematchen» bildades, där andra organisationer
också deltog. Man uppmanade bland annat Riksidrottsförbundet och Tennisförbundet att stödja
Chiles folk. Kampanjen kulminerade i en demonstration med cirka 7 000 medverkande. Hundratals
ballonger släpptes upp med namnen på politiska
fångar och information nådde även till Chile, bland
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 53
ANTIPODES: ARKIV OCH BIBLIOTEK
Sten Andersson höll ett första majtal i Chile år 1972.
– Salvador Allende och Sten Andersson samma år.
annat genom att de chilenska sportkommentatorerna blev tvungna att rapportera hem till Santiago om
demonstrationen.8 I ett brev från den 2 november
1976 från Chilekommittén till Kungliga vetenskapsakademien kan man läsa:
Är Kungliga Vetenskapsakademien övertygad om
att Milton Friedman inte har blod på sina händer? Om svaret är nej, undrar vi om Kungliga Vetenskapsakademien är angelägen om att rentvå
Friedman genom att ge honom nobelpriset? 9
Detta brev var en del av en omfattade kampanj som
inleddes efter beslutet att ge Milton Friedman nobelpriset i ekonomi. Protesterna grundade sig på att
Friedman hade fungerat som rådgivare till militärdiktaturen i Brasilien och att han bidrog till att lägga upp riktlinjerna för den ekonomiska politiken i
Chile. Ett upprop mot Friedman som pristagare
skrevs under av ett fyrtiotal organisationer. Chilekommittén höll en presskonferens angående protesterna mot nobelpriset. Material om Milton Fried54 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
man spreds och en demonstration hölls samma dag
som nobelpriset delades ut.
Sveriges medlemskap i IDB
1976 vann de borgerliga partierna valet i Sverige och
det blev regeringsskifte. Trots massiva protester från
samtliga politiska ungdomsrörelser utom Moderata
ungdomsförbundet lades ett förslag om att Sverige
skulle söka medlemskap i den Interamerikanska utvecklingsbanken, IDB. Banken minskade markant
sin hjälp till Chile under Salvador Allendes regeringstid, men återupptog den efter militärkuppen.
För en del av bankens arbete gällde också principen
att USA hade egen vetorätt mot biståndsprojekt. So-
1976 ville den svenska regeringen ansöka om medlemskap i den Interamerikanska utvecklingsbanken,
IDB, protesterna mot svenskt medlemskap var omfattande då IDB hade minskat sitt stöd till Chile under
Allendes regering och ökat det efter militärkuppen.
cialdemokratiska partiet och Vänsterpartiet kommunisterna utfärdade också kommunikéer i vilka
man protesterade mot beslutet.
Chilekommittén drev en omfattade kampanj mot
medlemskapet i IDB; där ingick studier och diskussioner baserade på viktiga dokument skrivna av experter.10 Ett upprop från chilekommittén undertecknades av folkpartiets, centerns och kommunisternas ungdomsförbund. Lars Engqvist, SSU:s ordförande, krävde i ett brev till statsminister Thorbjörn Fälldin ett nej till svenskt medlemskap i IDB
med motiveringen att bankens krediter använts direkt för USA:s utrikespolitiska syften.
Chilekommitténs arbete och sammankomster
präglades av genomarbetade informationskampanjer och av att framstående personer på det politiska
men också det kulturella området medverkade.
Kommittén gav ut böcker och skrifter och arrangerade konserter och teaterframträdanden. Som medlem i Chilekommittén fick man utförlig och aktuell
information genom Chilebulletinen som också sål-
des på gator och vid demonstrationer. Chilebulletinen fanns under hela Chilekommitténs existens.
På årsmötet i september 1991 togs ett beslut att
lägga ner Chilekommittén efter 20 år av solidaritetsarbete. I protokollet står att Chilekommitténs
tillgångar vid upplösningen skulle skickas till organisationer för de politiska fångarna och om dessa frigivits, till organisationer som arbetar för mänskliga
rättigheter.11 Dagen efter Chilekommitténs sista årsmöte samlades sex medlemmar för att göra bokslut.
Stefan de Vylder, nationalekonom och u-landsforskare var med i Chilekommittén under alla år. Han
sammanfattar arbetet med Chilekommittén så här:
Chilekommittén var det enda ställe där folk som
var lite radikala kunde diskutera viktiga frågor
över partigränserna. … Organisationsmodellen
som Chilekommittén valde, med tendensfrihet
och frihet för olika åsikter inom ramen för miniplattformen var absolut nödvändig för ett framgångsrikt Chilearbete.12
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 55
ANTIPODES: ARKIV OCH BIBLIOTEK
Hans Göran Franck var generalsekreterare i Internationella Chilekommissionen. I januari 1978
försökte han resa in i Chile men utvisades när han kom till Santiagos flygplats.
Hans Göran Franck och Chilekommissionen
Sex månader efter militärkuppen, den 21 mars 1974,
bildades i Helsingfors den »Internationella kommissionen för undersökning av militärjuntans brott
i Chile», Chilekommissionen. Ordförande var Jakob
Söderman, finländsk parlamentariker och generalsekreterare var Hans Göran Franck, jurist och socialdemokratisk politiker. Tillsammans kom de att leda
kommissionen till början av 1990-talet. 1991 överlämnade kommissionen relevant material till den
chilenska ambassaden i Stockholm för vidarebefordran till »kommissionen för sanning och försoning » i Chile. Material angående kommissionens
56 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
arbete ingår i Hans Göran Francks arkiv. Det är i det
skick som HGF hade organiserat det och det återspeglar hans arbetsmetod. I kronologisk form hade
han samlat material som korrespondens, vittnesmål,
undersökningar och tidningsklipp inför de olika sessionerna som kommissionen höll.
I kommissionens stadgar poängterades att den
inte ämnade agera internationell domstol utan att
dess beslut snarare skulle ha karaktären av moraliska och humanitära utlåtanden baserade på juridisk
rätt. Kommissionens främsta uppgift var att undersöka de händelser som var framsprungna ur statskuppen. Den anordnade tribunaler, sessioner och
hearings. I arbetet ingick också att analysera inkommen information, vittnesmål med mera, och dra de
slutsatser som behövdes för att belägga anklagelser
mot militärregimen. På så sätt kunde kommissionen
belägga hundratals fall av brott och efter grundlig
undersökning uttala sig om deras karaktär, vilket
skedde i enlighet med de allmänna principerna om
mänskliga rättigheter fastställda i internationella lagar och överenskommelser.
Utan att förringa betydelsen av andra organisationer och solidaritetsgrupper som uppstod under
den här tiden kan man hävda att kommissionen utan
tvivel var den mest pluralistiska enheten, med representation från en stor del av världen. Dess arbete hade stöd av regeringar, parlament, politiska partier, kyrkliga samfund och organisationer för mänskliga rättigheter utöver alla de framstående personer som representerade de flesta områden i samhället. Kommissionen bestod
av ett antal fasta medlemmar
och ett antal observatörer. De
sistnämnda medverkade som
experter vid de olika internationella sessionerna och bidrog
med aktuell information angående händelser, anmälningar
eller analyser av den chilenska
situationen. Medverkan skedde
på individuell grund och inte
som representant för någon organisation eller politiskt parti.
På detta sätt deltog till exempel
Mario Soares från Portugal,
Felipe González från Spanien, Andreas Papandreou
från Grekland, Ole Espersen från Danmark, Gabriel García Márquez från Colombia med flera. En stor
del av medlemmarna var jurister som bidrog med
teknisk och professionell rådgivning.
Chilekommissionen höll alla kanaler öppna för
all möjlig information och dokumentation om Chile inklusive material som spreds av militärjuntan. Informationskällorna som användes var främst dokument som behandlats av internationella organisationer såsom FN, Organisationen för de amerikanska
staterna, OAS, Röda korset, Amnesty international,
samt organisationer för mänskliga rättigheter, kyrkliga organisationer, fackföreningar med flera. De
chilenska partiernas dokumentation, personliga vittnesmål av repressionens offer, rapporter och utredningar utförda av experter samt rapporter från kom-
missionens egna observatörer var andra källor. Hans
Göran Franck åkte själv till Chile som observatör.
Han besökte koncentrationslägret »Tres Alamos»
och samtalade med några av fångarna och anmälde
senare det lagvidriga i existensen av detta läger. Vid
ett möte som kommissionen höll i riksdagshuset den
11 september 1976 sa Hans Göran Franck så här:
Från mitt besök i Chile för ett halvt år sedan
glömmer jag inte den intensiva och förtätade
stämningen vid koncentrationslägret »Tres Alamos». Allt skulle sägas på två korta timmar, ohörbart, medan det hela tiden stod en militär i ett
hörn med en k-pist som om han förberedde sig
för strid. Jag minns arbetarkvinnan som kallats till
ett bårhus och där genom en
tillfällighet blev medveten om
att hennes man torterats till
döds.13
Vid nästa resa till Chile blev
Hans Göran Franck häktad på
Santiagos flygplats och sedan
utvisad ur landet som varande
»persona non grata» för militärregeringen. Många år senare hedrades han med Orden al
mérito av den nya demokratiska
regeringen i Chile för sitt arbete till försvar av de mänskliga
rättigheterna.
Chilekommissionen finansierade själv sitt permanenta
sekretariats kostnader som
Foto: Kalle Laajala.
täcktes av privata donationer
och av enskilda organisationers bidrag. Mötena hölls
med olika länder som värdar och i flera fall med det
uttryckliga stödet från värdlandets regering. Ett exempel är den tredje sessionen som genomfördes i
Mexico City i februari 1975. Dit inbjöds 135 personer från fem kontinenter under fyra dagar för att diskutera situationen i Chile. Rapporter lämnades om
allt från den nordamerikanska inblandningen i statskuppen till vittnesmål om tortyr och försvinnanden.
Detaljerade rapporter presenterades bland annat
från Amnesty international och Internationella juristkommissionen. Man lyssnade till inlägg av chilenska delegater, som förre ministern Orlando Letelier. Han mördades i USA en tid därefter på uppdrag av militärjuntan. Letelier, som vid kuppen var
försvarsminister i Allendes regering och högste chef
för kuppgeneralerna, beskriver detaljerat i sin rapARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 57
ANTIPODES: ARKIV OCH BIBLIOTEK
port dessa officerares förräderi och moraliska feghet. De bevis som lades fram vid denna session användes senare av parlament och regeringar för att besluta om fördömanden av och
avstånds-tagande från den chilenska militärregimen.14
Förutom att visa på och ifrågasätta militärregeringens agerande i olika fall ägnade sig kommissionen också åt att presentera konkreta anklagelser om hur rättsväsendet underordnades den militära makten och juntans införande av en ny konstitution. De här frågorna är fortfarande aktuella mer än tjugo år efter övergången till demokrati. Sanning, rättvisa och
NOTER – »HADE VI BOTT
I CHILE...»
1. Aktuellt i politiken nr 19
1973.
2. Träindustriarbetareförbundets kongress 26/9 1973,
Protokoll.
3. Vänsterpartiet kommunisternas (VPK) arkiv volym
F7d:15.
4. Arbetarrörelsens internationella centrums, LO-TCO:s
biståndsnämndens och Nordens fackliga samorganisations
arkiv finns på ARAB.
5. Chileaktuellt nr 3 1974.
6. Chilekommittén volym
21:1.
7. Chilekommitén volym
9:6.
8. Chilekommittén volym
9:6.
9. Chilekommittén volym
9:2.
10. Chilekommittén volym.
9:5
11. Chilekommittén volym
3.5.
12. Chilebulletinen nr 4
1991.
13. Hans Göran Francks arkiv volym 4.2:016.
14. Hans Göran Francks arkiv volym 4.2:007
MATERIAL OM CHILE
Arbetarrörelsens Internationella Centrum, AIC – enstaka
volymer
Chilekommittén – 268 volymer
Hans Göran Franck – i serien angående Chilekommissionen
Föreningen för Unga Örnars barnmatsal i Chillán i
Chile – 11 volymer
Landsorganisationen (LO) –
flera serier, bland annat Internationella enheten
LO-TCO:s biståndsnämnd
– i serierna Handlingar rörande studier och Projekt
Nacka Chilekommitté – 6
volymer
Nordens fackliga samorganisation, NFS – enstaka volymer
Olof Palme – i serierna Tal,
Intervjuer, Korrespondens
Göran Sallnäs – 30 volymer
Pierre Schori – enstaka volymer
Sveriges socialdemokratiska
arbetareparti (SAP) – i serierna
Internationella sekreterarens
korrespondens,
Handlingar rörande andra
länder; Trycksamling
Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) – i serierna Internationell korrespondens, Internationella ämneslagda
handlingar
AFFISCHSAMLING
Detta bidrag har tidigare
publicerats på engelska med
titeln »’Had we lived in Chile
we would have been the ones
imprisoned’ Chile in the collections» i Martin Grass, G.
Litzell, and Klaus Misgeld,
The world in the basement: international material in archives and
collections, Stockholm 2002.
58 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
försoning är återkommande begrepp i den chilenska politiken
idag.
Det material i de olika arkiven som berör Chile och solidaritetsarbetet under militärregimen ger en bred och nyanserad
bild av arbetet i folkrörelserna, i politiken och internationellt.
Det belyser också enskilda personers engagemang i frågan.
Mycket av materialet innefattar också de drabbades historia.
LUCY VIEDMA
var före sin pensionering verksam vid Arbetarrörelsens arkiv och
bibliotek
I maj 2009 överlämnade Germán Perotti materialet från Archivo
y Biblioteca –Chile en Suecia till Maria Boman som representerade ARAB. Foto: Lâle Svensson.
Archivo y Biblioteca
– Chile en Suecia
Arkiv och Bibliotek – Chile i Sverige
I början av februari 2010 överlämnades till Arbetarrörelsens
arkiv och bibliotek tre små lådor med tidskrifter från organisationen Archivo y biblioteca – Chile en Suecia som samlar
material från chilenare verksamma i Sverige. Detta var den
första leveransen till följd av en överenskommelse som
gjordes i samband med seminariet Antipodes, Sweden and
Chile under Dictatorship and Democracy den 7 maj 2009.
Organisationens ordförande, Germán Perotti, gjorde då en
presentation av verksamheten. – AV GERMÁN PEROTTI
De chilenare som är bosatta i Sverige uppgår idag till cirka
45000 personer om man räknar in alla tre generationerna. De
flydde undan politiskt och ekonomiskt förtryck. De är spridda över hela landet, de har integrerats i arbetslivet och är engagerade i en lång rad föreningar. Många av dem har sedan de
kom till Sverige deltagit aktivt i en av de mäktigaste solidaritetsrörelserna i Europas historia. I sitt engagemang har de förenat sig med breda politiska och sociala grupper i det svenska
samhället.
Den verksamhet som bedrivits av individer och grupper har
skapat nya band och gett upphov till en mängd alster inom
forskning, konst, litteratur och idrott för att bara nämna några områden. Dessa grupper och individer har lämnat viktiga
bidrag, som är relevanta för båda nationerna. De unga chilenarna - antingen de är födda i Chile eller i Sverige - gör numera värdefulla insatser i Sverige genom sina studier, sitt arbete och sitt engagemang i kulturlivet; men de kommer att
både vilja och behöva nå och fördjupa sin kunskap om sina rötter i framtiden.
De chilenare som är bosatta i Sverige är inte särskilt insatta i vad som har skapats av deras landsmän här, samtidigt som
deras liv och alster är föga kända i Chile. Det arbete som har
lagts ned inom olika organisationer för att stärka solidariteten, utveckla kulturlivet och underlätta individernas anpassning till värdlandet utgör en positiv motvikt till den negativa
bild som ges i Sverige av invandringen och i Chile av utvandringen.
36 år efter militärkuppen i Chile är tiden mogen för att
sammanställa informationen om de avtryck som chilenarna
har gjort här i Sverige. Det är en ytterst angelägen plikt att bevara denna dokumentation och göra den tillgänglig för forskning och undervisning samtidigt som den utgör en bas för
framtidens kulturella utveckling.
Archivo y Biblioteca – Chile en Suecia, ABChS, baserar sig också till en del på det intresse som Chile och Sverige har visat för
de bidrag som har lämnats av etniska minoriteter i respektive
land. ABChS avser också att bygga upp en solid bas för forskning om migration i ett större sammanhang. I Sverige tar sig
detta uttryck i de så kallade integrationsprogrammen och i en
uttalad önskan om att minoritetsgrupperna skall bevara och utveckla sitt kulturarv. Förtjänstfulla insatser har gjorts i Chile.
Särskilda byråer på departementsnivå med uppgift att behandla utlandschilenarnas ärenden har inrättats, möten mellan akademiker och experter bosatta i och utanför Chile har arrangerats. Biblioteca del reencuentro, Återföreningens bibliotek – som
för närvarande innehåller drygt 700 titlar av chilenare bosatta i
Sverige – är ett nytt tillskott i samma riktning. I januari 2010 år
invigdes Museo de la memoria y los derechos humanos, Minnets och
de mänskliga rättigheternas museum, som skall innehålla minnen av händelserna under militärdiktaturen 1973–90 och av den
internationella solidaritet som kom till uttryck under diktaturen. ABChS arbetar också för att lämna ett representativt bidrag från Sverige till museets samlingar i framtiden, ett arbete
som redan har påbörjats av en annan grupp.
ABChS arbetar sedan år 2005 med att samla in de alster och
dokument som finns på olika håll. Hittills har man kunnat
starta circa 20 samlingar, där olika organisationer och indivi-
der finns representerade. Samtidigt har ABChS påbörjat insamlandet av böcker. Dessa skall ingå i ett framtida chilenskt
bibliotek som skall underlätta för allmänheten att få tillgång
till det som har skrivits, filmats eller givits ut på musikens område. Mer än 100 titlar finns redan, och vi väntar bara på att
kunna starta denna verksamhet i en lämplig lokal. En lång rad
föreläsningar om och studiecirklar i vitt skilda ämnen har arrangerats. De har varit inriktade på kultur, samhällsliv, mänskliga rättigheter och Latinamerikas historia. Ett 80-tal evenemang av detta slag har hittills ägt rum.
ABChS har fått stöd från olika kulturorganisationer och har
inlett ett samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
för arkivering av de dokument som successivt samlas in. Föreningen samarbetar med Librería Latinoamericana (Drottninggatan 91).
Samarbetet med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek kommer att underlätta och förstärka framtida generationers och
forskares möjligheter att studera migration, anpassning och
visioner kring mänskliga rättigheter. På så vis stärks också banden mellan chilenare bosatta i Sverige, liksom banden mellan
dessa och hemlandet. Allt material som kan bidra till att berika samlingarna är välkommet. Det gäller att lämna i arv en så
stor bas som möjligt för att bygga upp denna verksamhet och
bevara minnet både av chilenarnas arbete och kreativitet, men
framför allt minnet av de tusentals personer som fått börja om
i Sverige efter sitt lidande i hemlandet.
Arkivets adress är: Box 9024, 126 09 Hägersten
[email protected] – www.archivo-chileensuecia.se
Chile i ARAB:s bibliotek
One in 10 chance perhaps, but save Chile!
worth spending
not concerned risks involved
no involvement of embassy
$10,000,000 available, more if necessary
full-time job – best men we have
game plan
make the economy scream
48 hours for plan of action. 1
Det kunde ha varit en dikt. Men är det inte. Istället är det anteckningar av dåvarande chefen för CIA, Richard Helms, från
ett möte med Nixon, Kissinger och John Mitchell i Vita husets ovala rum den 15 september 1970.
Knappt tre år senare, den 12 september 1973, täcker rubriken »På fem timmar i Chile: Demokratin helt utplånad»
större delen av tidningen Arbetets förstasida.
Salvador Allende, vald till president den 4 september 1970,
har störtats av militär, flotta och polis.
Den fredliga vägen, vår berömda väg. Det var den vi valde,
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 59
ANTIPODES: ARKIV OCH BIBLIOTEK
säger en ung kvinnlig kommunist. Och vart förde
den oss? Vi hade onda aningar, ändå fortsatte vi.
Tills allt förändrades från en dag till en annan, tills
allt föll i bitar på en minut. När allt var som vanligt
för två timmar sedan; och sedan allt detta tunga artilleri, alla dessa stridsflygplan som cirklar över La
Moneda, hela denna fruktansvärda händelsekedja.
Vad kan ett folk utan vapen göra? 2
En 29-årig kvinna, som har vänstersympatier
men aldrig varit politiskt aktiv, blir arresterad i sitt
hem av elva beväpnade poliser. De vandaliserar lägenheten och arresterar samtidigt tre av kvinnans
vänner som råkar befinna sig tillsammans med henne. På vägen till polisstationen misshandlas de och
misshandeln fortsätter på polisstationen. Hon tvingas tillbringa natten stående, utsatt för hån och bespottelse. På morgonen fortsätter misshandeln innan de fraktas med lastbil till Valparaiso. Väl där
knuffas kvinnan av lastbilsflaket och förs till en båt
som fungerar som fängelse. Hon spärras in naken
tillsammans med elva andra kvinnor i en kabin som
mäter 3 x 3 meter. Alla kvinnorna bär spår av kraftig
misshandel och tortyr. Tack vare en inflytelserik
släkting lyckas hon bli frisläppt. Dock lyckas hon
aldrig få reda på varför hon blev arresterad. Inte heller lyckas hon ta reda på vad som hände med hennes
60 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
cellkamrater eller hennes tre vänner.3
En sökning på ämnesordet »Chile» i vår bibliotekskatalog genererar i skrivande stund 158 träffar.
Den övervägande delen av dessa tryckta skrifter är
kopplade till åren 1970-1973, till Allende och hans
regerings makttillträde fram till och med statskuppen som ändar hans liv och de konsekvenser detta
och militärens maktövertagande och fortsatta maktutövande får. Ett par exempel uppdelade på utgivningsår får belysa detta. Det bör hållas i minnet att
material som nämns i notförteckningen inte finns
med i dessa listor, men dock finns på våra hyllor:
Utgivningsår 1970–1973 (exempel):
Salvador Allende, Chile’s road to socialism, Harmondsworth 1973.
David J. Morris, We must make haste – slowly: the process of revolution in Chile, New York 1973.
Documentos secretos de la ITT: fotocopias de los originales en inglés y su traducción al castellano, Santiago 1972.
Régis Debray, Samtal med Allende, Stockholm 1971.
Alistair Horne, Small earthquake in Chile: a visit to Allende's South America, London 1972.
Utgivningsår: 1974–1976 (exempel):
Armando Uribe, Le livre noir de l'intervention améri-
caine au Chile, Paris 1974.
Ernesto Bermejo González, Det blödande Chile,
Stockholm 1974.
Claes Sjöberg, Resa i juntans Chile, Malmö 1974.
Disaster in Chile, Allende's strategy and why it failed,
New York 1974.
Chile: klasskamp och strategi 1970–73, Göteborg 1974.
Michel Raptis: Revolution and counter-revolution in
Chile, London 1974
Hernán Valdés, Koncentrationslägret: dagbok från Chile, [Tejas verdes], 12 februari–15 mars 1974, Stockholm 1976.
Miguel Lawner, 2 år i Chiles KZ-lejre, Oslo 1975.
Aake Nystedt, Chile: en klart subjektiv sannsaga för
försigkomna barn, Stockholm 1975.
Kristian Lund, Dagbok, och andra jävla tankar från
Chile 1972–73, Göteborg 1975.
Germán Marín, Una historia fantástica y calculada: la
CIA en el país de los chilenos, Mexiko City 1976.
Utgivningsår 2000– (exempel):
Raymond Paredes-Ahlgren, Hur många gånger kan
man döda en man?, Stockholm 2001.
Tan lejos, tan cerca: autobiografías de chilenos en Suecia,
Stockholm 2002.
Jorge Contreras, Chile 11 september 1973, Stockholm
2003.
Temma Kaplan, Taking back the streets : women, youth,
and direct democracy, Berkeley 2003.
Peter Winn, (red.), Victims of the Chilean miracle: workers and neoliberalism in the Pinochet era, 1973–2002,
Durham 2004.
Steve J. Stern, Remembering Pinochet’s Chile, Durham
2004.
Fotarbete: resereportage publicerade i fackförbundspress
2005–2006, Stockholm 2008.
Kalle Holmqvist, Den nya världen: reportage från revolutionernas Latinamerika, Stockholm 2008.
Fernando Camacho, Sverige för Chile, Santiago 2010.
Projekt glömska
I slutet av september 1973 söker 3.000 soldater genom ett cirka 2 kvadratkilometer stort bostadsområde i Santiago. Under sju timmar sökes lägenhet för
lägenhet genom och soldaterna konfiskerar tryckt och
otryckt material för att sedermera bränna det. I
många fall arresteras och bortföres även skrifternas
ägare. Bland de författare som bedöms som misshagliga återfinns Marx, Engels och Lenin men även Jack
London, Thackeray, Wells, Cortazar, Pusjkin, Dostojevski, Mac Orlan, Thomas Mann. Även bibliotek
får se sina hyllor tömmas. Dessutom meddelas att all
undervisning i samhällsvetenskapliga ämnen ställs in.4
I sin bok Battling for hearts and minds (memory
struggles in Pinochet’s Chile, 1973–1988) urskiljer Steve J. Stern två faser i den inledande statsterrorn.
Först ett statligt projekt som går ut på att föra bort
levande människor till en främmande värld av isolering och tortyr för att på så vis förstöra deras normala liv och värld. Slutänden utgörs av döden. I proARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 61
ANTIPODES: ARKIV OCH BIBLIOTEK
jektet ingår även ett medvetet försök att kväva minnet, genom förtryck och missledande information och falska historier. Med
början år 1979 inleds en ny fas,
framkallad av ett tryck utifrån: Att
få liken, det vill säga bevisen, att
försvinna:
»During 1978–79 they exhumed and reburied or cremated
remains; they used heavy machinery to churn earth and disperse bones; they deployed helicopters to toss bodies into the
Pacific Ocean. A similar project of erasure would take place ten years later, after the 1988 plebiscite that
impelled a transition to democracy.»5
Men: Motstånd och solidaritet
Den 11/9 1973 kan tidningen Arbetet rapportera att
Latinamerikas första folkvalda socialistiska regering
kämpar för sitt liv i Chile.
»De flesta länder vänder ryggen till. Men Sverige hjälper. Vi har just i dessa dagar höjt vårt bistånd till Chile från 25 till 40 milj kr. Det behövs
i en svår stund. Kampen för rättvisa och jämlikhet
kan inte stanna vid vår egen nationsgräns.»
Dagen efter kan samma tidning rapportera om Allendes fall och informera om att biståndet frusits.
Solidariteten söker sig andra vägar.
Tidskriften Boletin informativo, utgiven i exil av Chiles fackliga centralorganisation, Central Unica de
Trabajadores – comité exterior, från Barnhusgatan
18 i Stockholm börjar ges ut 1974 och kan fortlöpande rapportera om fördömande uttalanden rörande situationen i Chile och bojkottåtgärder från
organisationer som Internationella transportarbetarefederationen, Internationella metallarbetarefederationen, Fria fackföreningsinternationalen och Internationella arbetsorganisationen, ILO.
Liknande såväl som andra motståndsåtgärder
rapporterar tidskriften Motståndsnyheter från Chile
(»officiellt organ för Revolutionära vänsterrörelsens,
MIR, representation i Sverige») om – exempelvis
kan tidskriften år 1977 (nr 2/3, s. 20) rapportera om
att Svenska hamnarbetareförbundet beslutat genomföra en femte bojkott sedan statskuppen, denna
62 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
skall äga rum från den 1/3 till den
31/5 1977 och gälla även för export från Sverige till Chile.
Motståndet skildras även i andra skrifter och tidskrifter. Exempelvis:
Motståndet, tidning om Chile,
utges av Föreningen Svante
Grände. Svante Grände var en
svensk biståndsarbetare som blev
gerillasoldat. Han dog i Argentina 1975. Det finns en bok om honom: Löjtnant Julio av Per-Ulf
Nilsson, 1989.
Så kämpar motståndsrörelsen i
Chile, Stockholm 1976 (innehåller kopior av flygblad och tidningar utgivna och spridda i Chile)
Motståndare i Santiago de Chile, Farsta 1979
Boletin del exterior, Partido communista de Chile =
Boletín del exterior. – Stockholm
Chile: News from the resistance, bulletin of the Movement of the revolutionary left (MIR) in the exterior.
Samt, naturligtvis, Chilebulletinen, utgiven av Chilekommittén.
Som avslutning en riktig dikt:
Från mitt folk slet han dess hopp, leende,
han sålde det i mörkret till sin bäste
auktionsförrättare,
och i stället för nya hus och frihet fick det sår,
man pryglade det i gruvans strupe,
man bestämde dess lön bakom en lavett,
medan ett glatt sällskap regerade och dansade
med slipade tänder som nattliga kajmaner.6
Pablo Neruda
HANS LARSSON
är medarbetare på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
REFERENSER – CHILE I ARAB:S BIBLIOTEK
1 Jonathan Haslam, The Nixon administration and the
death of Allende’s Chile, London 2005, s. 67.
2 Chile’s days of terror: eyewitness accounts of the military coup, New York 1974, s. 76.
3 Terrorn i Chile: vittnesmål, Stockholm 1974, s. 101f
4 Chile, ein Schwarzbuch, Köln 1974, s. 166.
5 Steve J. Stern, Battling for hearts and minds : memory struggles in Pinochet’s Chile, 1973–1988, Durham
2006, s. 137.
6 Pablo Neruda, Canto general, Lund 1976, s. 401.
RECENSIONER
Världens arbetare
eller att bygga om båten
på öppet hav
Marcel van der Linden, Workers of the World. Esssays
towards a global labor history. Leiden 2008, 469 s.
Under de senaste 15 åren har det funnits ett växande intresse
för global historia. I Sverige har det länge varit tyst inom området, men nu har samtalen pågått ett tag. Global historia
handlar om att upptäcka sammanhang mellan välkända fenomen men där sammanhanget tidigare inte var känt, skriver
Leos Müller, Göran Rydén och Holger Weiss i den nyutkomna antologin Globalhistoria från periferin. Norden
1600–1850, utgiven på Studentlitteratur i Lund. Det finns
forskare som går längre än så och lyfter fram länkarna som en
viktig historisk drivkraft. I inledningen till antologin ges en
nyttig genomgång av fältets historiska utveckling från världshistoria till globalhistoria, där globalhistoria också problematiseras och historiseras. Det är under de senaste åren som globaliseringsmotståndarna har lyft fram globaliseringens negativa konsekvenser. Det är detta omfattande motstånd som är
nytt, inte globaliseringen och inte heller det faktumet att världen sedan länge hänger ihop genom olika ekonomiska och
sociala processer. Denna våg av globaliseringsmotstånd som
dessutom är av global karaktär har väckt intresse bland historiker, därför att globalhistoria kan vara en ingång för att förstå dagens utveckling.
I Global historia från periferin visar en rad olika bidrag på
historiska fenomen som även är relevanta för arbetarhistoriker. Här diskuteras den svenska järntillverkningens betydelse
för den växande slavhandeln, här diskuteras också konsumtionsfrågor som importen av kolonialvaror som te, kaffe och
socker, samt om slavplantagernas betydelse för svensk historia.
Utöver dessa bidrag finns det också några spännande kapitel
som handlar om kunskapsöverföring som inte har någon direkt koppling till arbetarhistoria, men som är väl värda att läsa.
Antologins viktigaste bidrag från svensk arbetarhistorias
horisont är att Norden lyfts fram som en region som redan
under tidigmodern tid var djupt involverad i ett globalt nätverk som påverkar arbetarnas villkor. Det är i det lokala som
analysen av det globala börjar.
Nu frågar sig kanske den ena eller den andra vad har slavhandel och konsumtionsvaror under den tidigmoderna historien har med arbetarhistoria att göra? Svaret finns i en volym
publicerad 2008 i den nystartade serien Studies in global social
history utgiven på Brill, där Marcel van der Linden har samlat
sina programmatiska texter för en global arbetarhistoria och
som delvis har publicerats tidigare. Titeln antyder en viss öd-
mjukhet inför detta stora projekt, det är frågan om »Essays towards a global labour history» och han betonar också inledningsvis att detta är ett försök att skriva globalhistoria men
som fortfarande är fast i en traditionell europeisk historia.
Överhuvudtaget kännetecknas texterna, trots sina stora ambitioner, av att begränsningarna ständigt problematiseras.
Tillsammans med sina kollegor från Internationella institutet för socialhistoria, IISG, i Amsterdam har van der Linden för flera år sedan utvecklat en globalhistorisk ansats för
arbetarhistoria. Van der Linden är intresserad av att lyfta arbetarhistoria ur sin nationella isolering, där all historisk förändring i första hand förklaras med händelser och konstellationer inom nationalstatens ramar. Arbetarhistoria har särskilt
goda förutsättningar för att bryta den nationella vallen eftersom den tidigt var en internationell rörelse, både som politisk
organisation och om man ser till de arbetande individer som
har migrerat från ett land till ett annat. Dessutom är arbete
något som har förekommit överallt och under alla historiska
perioder. Arbetarrörelsen har förstås fått sin internationella
historia skriven, men i mindre utsträckning har man följt upp
kopplingarna mellan händelser som ibland geografiskt ligger
långt från varandra. Det är dessa kopplingar eller »entanglements» som utgör en viktig del av undersökningen om hur
idéer och praktiker har flödat mellan olika samhällen. Workers
of the world är ingen kokbok som föreskriver ingredienserna
och exakta metoder för att producera en ny global arbetarhistoria. Snarare förstås fältet som ett intresseområde, alltså varken som en teori eller en metod.
Utvidgade definitioner
Boken har inte heller ambitionen att vara en ny stor berättelse om arbetarna. Snarare presenterar och diskuterar van der
Linden en rad stora teman med relevans för arbetare i stora
delar av världen. Hur mycket dessa teman har bestämts av en
tidigare eurocentristisk historieforskning kan förstås diskuteras. Vissa teman kan läsas för sig, inledningen och det första temat om definitioner av arbetare, arbete och arbetarklass utgör
dock en viktig grund att stå på. Det är en mycket intressant
och inspirerande diskussion där definitionen breddas för att
kunna användas i en arbetarhistoria som vidgas i många hänseenden, i geografiska rum, historisk tid, men som också tar
hänsyn till arbetarna utanför de traditionella organisationer
inom arbetarrörelsen som har uppstått under de senaste 130
åren i den transatlantiska regionen. Här hittar vi både slaven
som en ofri arbetare, här hittar vi småbönder, hantverkare,
småföretagare och prostituerade, en diskussion om betalt och
obetalt, om fritt och ofritt arbete. Det är en diskussion som
inte saknar aktualitet. I skrivande stund diskuterar till exempel
svenska Handelsanställdas förbund om man inte ska möjliggöra fackligt medlemskap för småföretagare, såsom frisörer
som hyr in sig i en större frisersalong. Men det är också en diskussion som har förts bland feministiska forskare, mestadels i
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 63
RECENSIONER
termer av ett utvidgat arbetsbegrepp för att synliggöra tidigare osynliga arbeten och för att visa på kön som en förklaringsfaktor.
Van der Linden diskuterar hur Marx klassiska definition av
lönearbete har ifrågasatts mer och mer. Skillnaderna mellan
»fritt» lönearbete, egenföretagare och ofritt arbete är i själva
verket inte alls så tydliga. Istället förekommer snarare gradvisa skillnader mellan olika grupper av arbetare bland de
underordnade klasserna. Det är inte bara en spännvidd från
ofria slavar till den frie arbetaren. Tar man också hänsyn till
det hushåll som arbetaren ingår i, så förekommer det en rad
olika arbeten, till exempel en arbetare som samtidigt är småbrukare och där familjen utför en viktig del av jordbruksarbete på sin privategendom. Van der Linden föreslår att småbrukare ska definieras som arbetarklass, många av dessa småbönder har emellanåt fått ta okvalificerade arbeten för att få sitt
jordbruk att gå runt. Det intressanta menar van der Linden är
vilken slags historisk dynamik dessa kombinationer av arbeten skapar och vilka politiska konsekvenser det kan få. Utöver
klassanalysens tre klassiska frågor (vem äger makten över sitt
arbete, vem kontrollerar arbetarens kropp och hur ser relationen mellan arbetaren och produktionsmedlen ut?) föreslår
van der Linden ytterligare tre frågor: hur ser relationen mellan arbetaren och de andra medlemmarna av hushållet ut?
Med det frågar han efter de socioekonomiska relationerna
mellan hushållens medlemmar. Hur ser relationen mellan arbetaren och hans arbetsgivare utanför den vanliga produktionsprocessen ut? Frågan relaterar till skulder, hyreskontrakt
eller andra beroendeförhållanden mellan arbetaren och arbetsgivaren. Till sist vill van der Linden också veta hur relationen mellan arbetaren och andra arbetare ser ut, vilka sociala och ekonomiska relationer existerar mellan dem.
Det är dessa frågor som delvis utgör grunden för de följande temana.
Ömsesidighet
Under temat mutualism/ömsesidighet avhandlas både försäkringar, banker, konsument- och producentkooperativ. Exemplen som visar på den globala utsträckningen som de har
förekommit i, är hämtade från alla jordens hörn och från olika historiska perioder. Ömsesidigheten löser en rad problem
som en individ själv inte klarar. Här handlar det om att samla
och slå ihop resurser i olika former som tillsammans ska räcka
så långt att de ger en viss avkastning för alla som har investerat i den gemensamma poolen. Det handlar mycket om att klara vardagslivet med knappa resurser. Det handlar om relationen mellan arbetare, mellan arbetare och deras hushåll och
om relationen mellan arbetsgivare och arbetare. Men även här
är van der Linden ute efter att med viss försiktighet systematisera och generalisera utan att förlora den historiska mångfalden i dessa nya koncept för att börja leta efter mönster i hur
idéer och praktiska lösningar har spridits. Var har länkarna
64 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
funnits och hur har de fungerat? Det är egentligen med dessa
frågor som det enskilda i historien lyfts fram, men van der Linden har tillräckligt många exempel för att kunna generalisera
i viss mån. Idén om konsumentkooperationen har spridits
både genom brittiska kolonialherrar, genom migration, internationella organisationer, men också av regeringar av före detta kolonier. Dilemmat är förstås att det är lätt att se dessa
kopplingar från ett håll till ett annat från kolonialherrarna till
kolonierna, lika viktigt är att se hur erfarenheterna i kolonierna påverkar kolonialisternas hemland.
Former av motstånd
Det andra övergripande temat är motstånd, här diskuterar van
der Linden strejker, konsumentprotester och facklig organisering. Systematiskt analyseras hur strejker uppstår, hur de utvecklas och hur de avvecklas. Det är en genomgång som följer tydligt en politisk processteori såsom den har diskuterats
under senare år av företrädare för forskning om sociala rörelser. Det intressanta är att van der Linden diskuterar både protesternas uppgång och fall, medan tidigare forskning ofta har
stannat vid mobiliseringen för ett politiskt ämne, hur strejker
uppstår men inte vad som händer sedan.
Med utgångspunkt av de inledande frågorna, nämligen relationen mellan arbetare och de övriga hushållsmedlemmarna,
hamnar också konsumentprotester i fokus för undersökningen. Van der Linden menar att de har varit typiska protester
före första världskriget. Här skulle jag ändå vilja invända att
just under krigen har konsumentprotester varit en viktig form
av motstånd som användes i första hand av kvinnor, i många
regioner av världen och där inspiration hämtades genom tidningsreportage från andra regioner i världen. De stora bojkotterna mot sydafrikanska varor har i och för sig utgjort en
annan form av konsumentprotester än de som nämns i kapitlet, men de visar just på den motmakt de fortfarande kan utgöra i den meningen att de väcker uppmärksamhet kring ett
ämne som i det bästa fallet får global uppmärksamhet och som
till slut kan bli till en rörelse. I avsnittet om fackliga organisationer diskuterar van der Linden också hur tunn skiljelinjen
mellan arbetsgivarorganisation och facklig organisation kan
bli. Så frågar han till exempel efter skillnaden mellan indiska
egenföretagande kvinnors organisation och en facklig organisation. Rent sociologiskt ligger de inte långt ifrån varandra.
Och i sin ambition att bredda historien om arbetarnas motstånd nämns också sammanslutningar av arbetare för att kämpa för sina rättigheter som redan förekom under 1300-talet.
Här finns det en annan ambition som kollegorna från IISG tidigare har presenterat, nämligen att initiera forskning om utvecklingen från skrå till fackföreningar, som inte har studerats
i någon större utsträckning. Van der Linden diskuterar också
utvecklingen av arbetarnas internationalism, vars innebörd har
förändrats över tid. Han är därmed inne på diskussionen om
olika vågor av facklig aktivism.
Kooperativa syfabriken Linnea i Stockholm var ett producentkooperativ i Stockholm mellan 1905 och 1935. 1935 övertogs
syfabriken av KF och illustrerar att det ofta inte var långt mellan
producent- och konsumentkooperativ. – Kooperativa Lavoratori della Terra i Italien hade en egen maskinverkstad. Bilden är
tagen 1983. Foto: Lantarbetaren.
I ett sista tema behandlar van der Linden olika discipliner
som kan vara inspirerande för en framtida global arbetarhistoria. Detta är en nyttig genomgång som visar på för- och
nackdelar med världssystemteori, Bielefeld-skolans ansats och
etnologiska studier. Dessa kapitel är av ett annat slag än de andra kapitlen.
En ny arbetarnas världshistoria
eller en global arbetarhistoria?
Boken är en inspirationskälla, den är i första hand ett programmatiskt ställningstagande och inte en ny världshistoria
om arbetarklassen. Workers of the world är en rolig bok som är
tankeväckande och som innehåller många empiriska exempel
som visar på författarens stora kunskap om arbetarhistoria i
världens alla hörn. Den är traditionell i den meningen att den
gör ett försök att reformera den marxistiska klassanalysen genom att utvidga begreppet arbetarklass. Den poststrukturalisARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 65
RECENSIONER
tiska klassanalysen, där man menar att konsumtion och kultur
spelar en större roll för individens liv i en globaliserade värld
än produktion och ekonomi, diskuterar van der Linden inte,
men han integrerar just frågorna om konsumtion och han
ifrågasätter den teleologiska utvecklingen av arbetarklassen.
Själv talar van der Linden mindre om att bygga upp något
fullständigt nytt, han använder sig av Otto Neuraths metafor
för att likna projektet global arbetarhistoria vid ett skepp som
ska byggas om på öppet hav – det är svårt att göra om allt från
grunden och allt kan inte kastas överbord innan nytt virke har
mottagits. Och det är drivvirket som får duga tills nytt virke
finns att tillgå. Mycket i boken bygger på en lång erfarenhet
och stor kunskap om resultat av komparativa studier och de
ständigt återkommande frågorna efter skillnader och likheter
mellan utvecklingar och fenomen i olika delar av världen. Den
bygger också på det ständiga försöket att hitta definitioner som
gör det möjligt att jämföra det möjliga med det omöjliga. Till
skillnad från en världshistoria kommer en global arbetarhistoria onekligen att lägga större vikt vid det enskilda, det specifika. Den letar efter kopplingar mellan händelser. Inte förrän
vi har mycket kunskap om dessa kopplingar kommer vi att
kunna generalisera och syntetisera. Det är kanske dags att forskare från världens alla hörn lägger ihop sin samlade kunskap
om arbetarhistoria för att lättare kunna förstå hur världen
hänger ihop.
SILKE NEUNSINGER
Återupprättad
Stockholmsprofil?
Björn Elmbrant, Stockholmskärlek: En bok om Hjalmar Mehr,
Atlas 2010, 448 s.
När Hjalmar Mehr år 1971 utnämndes till landshövding för
Stockholms län hyrde Stockholms stad en lägenhet på Drottninggatan för förvaring av de handlingar som Mehr producerat under sin långa tid i Stadshuset i väntan på genomgång och
arkivering.1 Efter Mehrs död lämnade Stockholms stad i uppdrag åt Björn von Sydow och Ulf Dahlstén att gå igenom arkivet, men själva ordnandet och förtecknandet utfördes av
Erkki Andreén och tog tre och ett halvt år i anspråk. Därefter
överlämnades hela materialet på 65 hyllmeter till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.2 För att få tillgång till arkivet krävs
ännu idag särskilt tillstånd, men vem som helst är välkommen
att studera förteckningen – den vittnar om ett politiskt liv av
ansenlig bredd och intensitet.
Trots det har det varit ganska magert med studier om Hjalmar Mehr eller undersökningar som bygger på hans efterlämnade handlingar. I sin bok Stockholmskärlek: En bok om
66 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
Hjalmar och Liselott Mehr under valet 1958. Foto: MorgonTidningen.
Hjalmar Mehr, råder Björn Elmbrant bot på detta. Ungefär
450 sidor, lättlästa skall tilläggas, ägnas åt mannen som hade en
nyckelroll då det moderna Stockholm, efterkrigstidens huvudstad, växte fram. Hur han spelade denna roll är som bekant omdiskuterat. Om man är något yngre, eller om man som
jag själv flyttat in till Stockholm som vuxen och inte följt stadens kommunal- och regionalpolitik som förstahandsvittne,
har man fått bekanta sig med Hjalmar Mehr genom till exempel Anders Wahlgrens filmer om det Stockholm som försvann eller berättelser om striden kring almarna i Kungsträdgården. Mehr har framställts som vandalernas vandal, eller åtminstone fått symbolisera klåfingriga politikers och stadsplanerares okänsliga framfart i historiska miljöer.
Det är helt klart så att Björn Elmbrant i sin biografi är ute
efter att återupprätta Mehr. Och sannerligen kan det vara på
tiden att mannen som nästan ensam fått symbolisera »mordet
på Stockholms city» uppskattas efter förtjänst. För som Elmbrant framhåller så finner man Hjalmar Mehr bakom i stort
sett varje framsynt och vettigt framsteg för Stockholms medborgare som gjorts sedan början på 1950-talet: en lokaltrafik
som är gemensam för hela länet, konsten i tunnelbanan (och
att tunnelbanan över huvud taget blev av), ett månadskort för
resor med kollektivtrafiken (på sin tid benämnt »50-kortet»),
Stockholms stadsteater och Kulturhuset och mycket mer. Det
kan tyckas som en smärre skandal (Elmbrant framhåller också detta) att Mehr inte har fått så mycket som en gatstump i
Stockholm uppkallad efter sig.
Hjalmar Mehr föddes 1910 och dog 1979. Föräldrarna var
ryska judar och hade immigrerat till Stockholm vid olika tillfällen strax efter förra sekelskiftet och under Hjalmars hela
uppväxt fungerade hemmet som samlingsplats för ryska emigranter. Efter studentexamen från Norra Latins läroverk läste
han juridik vid Stockholms universitet. Han engagerade sig tidigt politiskt i SSU och detta präglade hela hans studietid,
bland annat försenades hans jur. kand-examen på grund av hans
engagemang under det spanska inbördeskriget. Direkt efter
studierna fick han anställning som tjänsteman inom Stockholms stad och arbetade som sådan i nära tio år innan han övergick (ett litet steg på denna tid, tycks det) till den politiska sidan och utsågs till personalborgarråd 1948. Året därpå utsågs
han till socialborgarråd, en post som han behöll efter valförlusten 1950 och fram till 1958, då socialdemokraterna vann valet och Mehr utsågs till finansborgarråd. I och med nästa valförlust 1966 blev han fastighetsborgarråd men fyra år senare
(ny valseger) på nytt finansborgarråd. I samband med den så
kallade Almstriden (men, menar Elmbrant, inte på grund av
den) frånträdde han detta ämbete i samband med att han utsågs till landshövding för Stockholms län. Mehr hann även med
att vara ordförande för Svenska Stadsförbundet 1956–1968 och
dess efterföljare Svenska Kommunförbundet 1969–1971 samt
sitta som suppleant i SAP:s programkommitté.
Hjalmar Mehr var »vänstersocialdemokrat», han växte upp
med Zäta Höglund som idol och umgicks med Georg Branting, på vars advokatbyrå Mehr gjorde sin notarietjänst, inte
minst i arbetet för Spanien under 1930-talet. Och marxismen
var, framhåller Elmbrant, alltid Mehrs självklara förklaringsgrund. Lågan tycks inte ha falnat under alla åren i stadshuset,
och hans förmåga att formulera sig vasst och kärnfullt var också ett framträdande drag under hela hans politiska liv.
Hjalmar Mehr drogs under större delen av sitt liv med hälsoproblem, då och då fick han läggas in på sjukhus för att hämta sig. Detta tycks dock inte ha inverkat i någon större omfattning på hans arbetslust: Under sin tid som borgarråd steg
han upp i ottan, arbetade oavbrutet till närapå midnatt med
endast kortare avbrott för smörgåsar och liknande. Hur ser familjelivet ut med en sådan familjeförsörjare? I ett pikant kapi-
tel berättar Elmbrant om hur Hjalmars hustru i många år hade
den ryske författaren Ilja Ehrenburg som älskare, ett förhållande som accepterades för att inte säga normaliserades i den
Mehrska familjen.
Elmbrants framställning är i princip kronologisk men i sitt
berättande hoppar han fram och tillbaka i tid på ett sätt som
gör att man ibland blir osäker på när någonting har hänt, och
en hel del sådana hopp bygger dessutom på någon typ av hörsägen eller skrönor från familj eller gamla medarbetare i stadshuset vilket gör att man också blir osäker på om de över huvud taget har inträffat.
En av bokens stora förtjänster är hur den lyfter fram den
eviga (och för Sverige ingalunda unika) spänningen mellan huvudstaden och det övriga riket. Det »övriga riket» dessutom
ofta representerat av politiker i riksdagen och, inte minst,
kommunpolitiker i Stockholms kranskommuner. Det framgår
att ett av Mehrs stora bidrag till Stockholmsregionens utveckling har varit hans förmåga att se denna som just en region och att förhandla fram de lösningar som behövts med de
människor som varit relevanta – nämnda lokalpolitiker, uppvakta regering och riksdag för att åstadkomma lagändringar
och liknande. Jag hade här dock önskat en lite djupare presentation av Stockholms lokalhistoria under efterkrigstiden,
regionens speciella politiska och byråkratiska struktur – som ju
skiljer sig en hel del från den kommunala förvaltning som »utsocknes» torde leva med – beskrivs endast lakoniskt.
Björn Elmbrant har onekligen lyckats i sitt uppsåt att framhålla Mehrs storhet på många olika sätt, inte minst när det gäller att balansera bilden av Stockholm citys mördare (Hjalmar
Mehr/Almar Ner) med bilden av en man som dels var ovanligt framsynt när det gällde att se till storstadsregionen och
dess behov, och dels hade modet att ta de ekonomiska risker
som alla andra (inklusive föregångaren och förebilden Zäta
Höglund) backade för när det gällde till exempel utbyggnaden av tunnelbanan och Stor-Stockholms lokaltrafik, och inte
minst hans förmåga att hantera spänningen mellan Stockholm
och landet, där till det senare även skall räknas kranskommunerna runtomkring Stockholms stad. Stockholmskärlek är en
välskriven biografi över en fascinerande person och rekommenderas varmt till läsning för var och en som är det minsta
intresserad av hur det moderna Stockholm växte fram.
Hjalmar Mehrs arkiv finns fortfarande på Arbetarrörelsens
arkiv och bibliotek, det omfattar över 50 hyllmeter handlingar från hans långa personliga och politiska gärning och det
räcker till mycket mer forskning…
ULF JÖNSON
är medarbetare på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
NOTER
1 Björn Elmbrant, Stockholmskärlek, En bok om Hjalmar Mehr, Atlas 2010, s. 333.
2 Bo Malmsten, »Hjalmar Mehrs arkiv», i Arbetarhistoria 39–40
(1986), s. 65.
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 67
NYHETER FRÅN ARAB
1946 överlämnades Befolkningsutredningens slutbetänkande till socialministern. Från vänster Gustaf Cederwall, Signe Höjer,
Gertrud Wiklund, Annie Wallentheim, Curt Gyllensvärd, Alf Johansson, Sten Wahlund, Tage Erlander och Gustav Möller. Foto:
Morgontidningen.
Gustav Cederwall – ekonom och
landshövding med brett verksamhetsfält
Gustav Cederwall var ekonom av Stockholmsskolan och blev
så småningom statssekreterare och landshövding, men hans
verksamhetsområde var vidare än en sådan beskrivning ger vid
handen och innefattade även internationella åtaganden. Hans
nyligen förtecknade arkiv anlände till ARAB den 5 maj 2009 i
33 flyttkartonger och bestod huvudsakligen av tryckta handlingar från organisationer och områden där Cedervall varit
verksam. Handlingarna låg inte i någon genomtänkt ordning.
Efter rensning och gallring återstår 63 volymer, varav en med
Ulla Cederwalls handlingar och sex med Ernst och Vivi Cederwalls handlingar (sist i arkivet under Övrigt). I några volymer i serien Övriga personliga handlingar kan följande inhämtas:
Gustav Fredrik Ernst Cederwall föddes den 5 april 1913 på
Östra Eknö gård i Björskog, Västmanlands län, som den fjärde av fem söner till godsägare Ernst Johan Cederwall (1860–
1951) och dennes hustru Vivi Hedvig Lovisa, född Blix (1873–
1953). I samband med att gården såldes 1917 flyttade familjen till Djursholm i Stockholms län, men Gustav Cederwall
behöll livet ut ett levande intresse för jordbruksfrågor. Sommaren 1926 gjorde han en resa söderut för att en tid vistas i
Tyskland och lära tyska språket och bodde 19 juni–13 juli i en
tysk familj, där han förde noggranna anteckningar om måltider, kvällssvanor, utflykter och politiska möten.
Gustav Cederwall undergick 1931 studentexamen på realgymnasiet vid Djursholms samskola och inledde därefter under hösten studier i nationalekonomi vid Stockholms högskola. Han bevistade Lant-bruksveckans möten årligen från och
med 1932, då den dittills tämligen okände Gunnar Myrdal
gjorde ett bejublat framträdande på mötet. Myrdal gjorde stort
intryck på Cederwall, som sedan av ren vetgirighet bevistade
hans akademiska föreläsningar. 1934 tog han filosofie kandidat-examen i nationalekonomi, matematik samt försäkringsmatematik och matematisk statistik vid Stockholms högskola,
68 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
där då Alf Johansson och den så kallade Stockholmsskolan var
förhärskande. 1930-talets ekonomiska kris och regeringskoalition mellan SAP och Bondeförbundet blev avgörande för
hans uppfattning att upprätthållande av köpkraften och samverkan mellan större folkgrupper var nödvändiga för samhällets fortbestånd.
Gustav Cederwall var 1936–1939 amanuens i nationalekonomi vid Stockholms högskolas socialvetenskapliga institut.
1936–1940 tjänstgjorde han som sekreterare hos 1936 års näringsorganisationssakkunniga, en kommitté avsedd att utreda
karteller och monopol i svenskt näringsliv, ditkallad av kommitténs ordförande Bertil Ohlin; de två beklädde sedan under
några år samma taburetter i Nationalekonomiska klubben och
Nationalekonomiska föreningen. Efter filosofie licentiat-examen i nationalekonomi vid Stockholms högskola 1939 verkade Cederwall 1940–1941 som sekreterare hos 1940 års
byggnadskostnadssakkunniga, en utredning ledd av Alf Johansson tillsatt för att granska de höga byggnadskostnader
som försenade bostadsbyggandet efter krigsutbrottet. Cederwall blev tidigt känd som en kunnig ekonom och skarp förhandlare med arbetsförmåga utöver det vanliga.
Nära samarbete med Erlander
1941–1946 uppbar Gustav Cederwall posten som huvudsekreterare i 1941 års befolkningsutredning under Tage Erlanders ordförandeskap, medan Alf Johanssons maka Brita Åkerman var sekreterare i den särskilda kvinnodelegation under
Signe Höjers ledning som tillsatts sedan man upptäckt att enbart män ingick i den ursprungliga gruppen. Han kom därigenom att under ett antal år bedriva ett nära samarbeta med
Tage Erlander, som han träffat första gången 1939 på en studentkonferens. Utredningen sammanträdde vanligen i dennes
rum på Socialdepartementet, med avbrott vid lunchtid då
Gustav Möller kom in för att lyssna på nyheterna från departementets enda radio. Den 1 juli 1944 (inte 1943 som han uppger i sin självbiografiska skiss från 1987) gifte sig Cederwall
med Ulla Signe Lindgren, född den 23 augusti 1916, med vilken han omsider fick barnen Ann, Marie, Erik och Louise.
Umgänget med Erlander fördjupades under de följande veckorna i Laxvik, där de två familjerna samt utredningens ledamöter Per Eckerberg, Göran Tegnér och Maria Nyström tillbragte semestern. Sällskapet intog gemensamma måltider på
pensionatet och planlade utredningens vidare arbete. Den 12–
21 maj 1945 bevistade Cederwall och
Brita Åkerman på utredningens uppdrag
en bosättningsutställning i Helsingfors.
Det kapitel i Erlanders memoarer som
handlar om Befolkningsutredningen har
Cederwall enligt egen utsago skrivit efter att ha blivit missnöjd med det utkast
han fått till påseende.
Jämsides med detta arbete var Gustav
Cederwall 1941–1946 tjänsteman i Statens priskontrollnämnd (SPK; från 1957
Statens pris- och kartellnämnd, från
1988 Statens pris- och konkurrensverk,
1992 ersatt av det nybildade Konkurrensverket), där han sedan fungerade
som ledamot från 1951. 1943–1949 var
han ledamot av Försvarsdepartementets
granskningsnämnd för byggnadsarbeten
och 1944–1945 adjungerad ledamot av
Delegationen för monopolkontroll av
Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. 1946 agerade han ledamot av och sekreterare
hos Sakkunniga för utredning av frågan om den tekniska utformningen av utbetalningssystemet för barnbidragen. Cederwall kan anses vara den egentliga konstruktören av barnbidragen, det kanske viktigaste utfallet av Befolkningsutredningen. Han var dessutom ledamot av livsmedelskommissionens kalkylsakkunniga 1946–1949 och 1947–1949 ledamot av
sakkunniga för utredning av frågan om rationaliseringens inverkan på jordbrukets arbetskostnader med mera. Från 1946
var han sakkunnig vid Konjunkturinstitutet och i praktiken
ehuru informellt Erlanders ekonomiske rådgivare. 1948–1949
ledde han nationalbudgetarbetet.
Ekonomisk rådgivare i Paris
Från den 10 maj 1949 tjänstgjorde Gustav Cederwall i Paris
som ekonomisk rådgivare vid Organisation for European Economic Co-operation, OEEC, en organisation grundad 1948
för att administrera Marshallplanen, 1961 ombildad till Organisation for Economic Co-operation and Development,
OECD. Med på resan var hustrun Ulla, döttrarna Ann och
Marie, födda 1945 och 1946, samt barnjungfrun Barbro Jona-
son. En Citroën inköptes 1951 som ersättare för en tidigare
bil av samma märke och nyttjades sedan till resor mellan bostaden vid Avenue Jules Janin och OEEC:s hemvist Château
de la Muette, samt till omfattande utflykter, bland annat till
Marseille, Nice, Cannes och Bryssel, och slutligen till hemresan den 25–30 augusti 1951.
Från 1951 var Gustav Cederwall åter sakkunnig vid Konjunkturinstitutet och därtill ledamot av Nationalbudgetdelegationen, från 1952 även av Företagsbeskattningskommittén.
1953–1956 var han byråchef i Finansdepartementet, där han
sedan 1951 biträtt med vissa uppdrag,
och ledde återigen arbetet med rikets
budget. Under sin tid som statssekreterare i Handelsdepartementet 1956–1960
sysslade Cederwall huvudsakligen med
nordiskt samarbete och europeiska frihandelssamtal och deltog i grundandet av
EFTA; han hade även huvudansvaret för
de statliga företagen och inledde i egenskap av ordförande i Delegationen för
atomenergifrågor utformningen av
riktlinjerna för kärnkraften.
Överraskande utnämning
Gustav Cederwall, då en av Erlanders
närmaste rådgivare med stor ekonomisk
sakkunskap och förhandlingserfarenhet,
utnämndes 1961 vid endast 47 års ålder
överraskande till landshövding i Västmanlands län. Han engagerade sig där i
organisationslivet och kom att som ordförande i hushållningssällskapet och lantbruksnämnden ånyo
sysselsätta sig med jordbruksfrågor. Hans oförblommerade remissvar och uttalanden väckte ofta uppmärksamhet.1
Gustav Cederwalls första bevarade tal hölls 1937 vid ett
möte för nordiska socialekonomer, det sista den 27 augusti
1995 i samband med dottern Anns femtioårsdag, ett av ganska få från den privata sfären. I övrigt sönderfaller hans anföranden grovt sett i två kategorier, dem han håller som fackekonom och dem hans ställning som landshövding förpliktar
honom till, båda ofta uppslagsrika och kunskapsspäckade men
något intetsägande utanför sin ursprungliga omgivning; ibland
låter sig de två förenas. Störst intresse i det här sammanhanget tilldrar sig talens många självbiografiska småskärvor.2
Ämnena för Gustav Cederwalls artiklar och uppsatser ansluter liksom för hans tal nära till de uppdrag han för tillfället
hade. Cederwall publicerade aldrig något större arbete, men
var från och med 1936 en idog leverantör av analyser och betraktelser i ekonomiska frågor. Texterna består mest i ofta
ganska långa ekonomiska resonemang avsedda främst för andra sakkunniga inom och utom landet. En viss överlappning
förekommer, då Cederwall fortfor att ägna sig åt ekonomi-,
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 69
NYHETER FRÅN ARAB
Gustav Cederwall under Handelsdepartementets studiebesök i juni 1960.
social- och byggnadsfrågor även under tiden som landshövding, då han annars mest författade yttranden och remissvar.
Undantag bland manuskripten bildar ett par tidiga litterära
försök samt några konferenspapper och reserapporter.3 De två
volymerna anteckningar härrör främst från regeringssammanträden och andra möten.4
Gustav Cederwall hade en omfattande korrespondens av
huvudsakligen yrkesmässig och ganska formell karaktär. De
fåtaliga rent personliga breven är ofta skrivna under utlandsvistelser och riktade till släkt- och familjemedlemmar i Sverige, såsom den epistel han ställde till »kära pappa» från Weimar den 7 juli 1926 under sitt Tysklandsäventyr:
Jag skrev i mitt förra brev några ord om att det hade samlats
nationalsocialister här i Weimar. Dessa äro Tysklands mest
högerstående parti. Det är även det största, räknar 4 milj.
medlemmar!! I söndags drog ett långt tåg genom staden av
sådana nationalsocialister. Den dagen skedde inte något störande, men på måndagsmorgonen blev en polis skjuten! Och
i går anföll några kommunister några nationalsocialister. Två
av de senare blev dödade. I detta ingrep även några poliser på
kommunisternas sida! Nationalsocialisterna går därför nu
beväpnade, en käpp, en revolver och slagringar.5
Ett besök i Tyskland i juni – augusti 1936 gav upphov till livlig brevväxling framför allt med fadern. Cederwall bodde då på
det än i dag bestående Institut für Weltwirtschaft vid Kiels
universitet för att studera den ekonomiska utvecklingen i
Tyskland och gjorde även en avstickare till Berlin och bevittnade olympiadens öppningsceremoni. Beträffande det politiska läget noterar han det stora inslaget av uniformer i gatubilden och undrar vart denna militarisering skall leda på längre
sikt. Åter i Kiel såg han de svenska förhoppningarna grusas i
de olympiska segeltävlingarna. Arbetet med studien och den
därmed sammanhängande licentiat-avhandlingen avbröts
dock av värvningen till den ovannämnda kommittén för näringsorganisationssakkunniga; avhandlingen avslutades tre år
senare.6 Den privata korrespondensen ägde rum framför allt
på vykort och andra slags brevkort. Cederwall hade en stor be70 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
kantskapskrets, som han vidmakthöll med kortskrivande och
en del personliga besök ännu vid hög ålder.7
Serien Handlingar rörande Gustav Cederwalls verksamhet, allmän serie visar på mångfalden av dem som tog hans krafter i
anspråk. Utöver dem som räknats upp ovan kan nämnas Statens hyresråd 1941–1948, Asea-atom 1968–1982, Svenska tobaksaktiebolaget 1970–1979 och Västmanlands fornminnesförening 1971–1981. Bland handlingarna från 1980–1989 rörande Stockholmsskolan finns personliga minnesbilder av några av dess medlemmar. I övrigt innehåller serien en omfattande dokumentation av deltagande i varjehanda föreningar och
sammankomster med anknytning dels till ekonomi, dels till
positionen som landshövding.8
FN-rådgivare i Kongo
Den 15 mars 1963–den 14 maj 1964 var Gustav Cederwall finansiell rådgivare i FN:s regi åt Kongos regering. Kongos
ekonomi hade då befunnit sig i stor oreda sedan frigörelsen
från Belgien 1960, eftersom de flesta belgare i administrationen återvänt till hemlandet i sam-band med självständigheten.
Det politiska läget i Kongo var besvärligt med personliga motsättningar inom landets ledning och hårda åtstramningskrav
från det då av USA dominerade FN, som under motstånd från
Belgien sökte skapa ordning i landet. Cederwalls uppdrag var
tänkt att vara ett år, men utsträcktes ett par månader på grund
av de stora svårigheterna. Så småningom inträdde en viss stabilisering. Efter hemkomsten skrev han en utförlig personlig
rapport om sina erfarenheter. Den återfinns tillsammans med
den övriga ganska fylliga dokumentationen av hans vistelse i
Kongo i serien Handlingar rörande tjänst i Kongo.9
Genom sitt deltagande i 1940 års byggnadskostnadssakkunniga 1940–1941, utredningen om byggnadsindustrins produktionsförhållanden 1943–1944 och Försvarsdepartementets
granskningsnämnd för byggnadsarbeten 1943–1949 hade
Gustav Cederwall blivit expert på byggnadsekonomi och skrev
talrika artiklar i ämnet. Framför allt under 1970-talet tog såväl Economic commission for Europe, ECE, som Statens institut för byggnadsforskning, SIB, hans tjänster i bruk på det-
ta område. Cederwall deltog också i ett flertal bilaterala samarbetsprojekt rörande byggnadsfrågor. Hövdingadömet räckte uppenbarligen inte till för att fylla hans tid och verksamhetsbehov.10 De sju volymerna tidningsurklipp dokumenterar
dock främst hans insatser som landshövding, medan andra perioder och verksamheter är sparsamt företrädda.11
Ulla Cederwall bistod sin make mycket i hans plikter och
deltog livligt i föreningsliv och välgörenhet. Den 17 januari
1980 dog hon i cancer efter långvarigt lidande. Senare samma
år gick Gustav Cederwall i pension och lämnade Västmanland.12 I sitt avskedstal tackar Cederwall för all vänlighet under hustruns sjukdom och beklagar om han under hennes sista levnadsår haft svårt att uppfylla sina åligganden. På ett för
honom typiskt sätt utnyttjar han tillfället till att sakligt och
analytiskt förmedla sina intryck av den svenska sjukvården. Avslutningsvis anspelar han på sin omvittnade självständighet och
på frågan om varför han valde att bli landshövding:
Gunnar Sträng gav mig en gång ett uppdrag som jag accepterade därför att jag tyckte det var intressant. Samtidigt
frågade jag honom om han hade några goda råd att ge mig.
»Använd ditt för-nuft och fråga inte så mycket», svarade
han. Och jag tackade. – Jag blev av en skolklass en gång tillfrågad: får en landshövding hålla valtal? Jag svarade att vi
lever i ett fritt land där en landshöv-ding har samma frioch rättigheter som alla andra medborgare.13
Gustav Cederwall avled den 14 mars 2008 i Saltsjö-Duvnäs i
Nacka, där han varit bosatt sedan sin pensionering.
ARNE HÖGSTRÖM
är medarbetare på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
REFERENSER – GUSTAV CEDERVALL
1 Samtliga uppgifter hittills hämtade från Gustav Cederwall,
Övriga personliga handlingar, vol. 1.2:1, 3-4, Arbetarrörelsens
arkiv och bibliotek (ARAB).
2 Gustav Cederwall, Tal, vol. 2.1:1-4, ARAB.
3 Gustav Cederwall, Manuskript, vol. 2.2:1-5, Tryckta verk,
vol. 2.3:1-4, ARAB.
4 Gustav Cederwall, Anteckningar, vol. 2.4:1-2, ARAB.
5 Gustav Cederwall, Allmän korrespondens, vol. 3.1:1-6,
ARAB; citatet i vol. 3.1:1
6 Gustav Cederwall, Allmän korrespondens, vol. 3.1:1..
7 Gustav Cederwall, Brevkort, vol. 3.2:1-5, ARAB.
8 Gustav Cederwall, Handlingar rörande Gustav Cederwalls
verksamhet, allmän serie, vol. 4.1:1-8, ARAB.
9 Gustav Cederwall, Handlingar rörande tjänst i Kongo,
vol. 4.2:1–3, ARAB.
10 Gustav Cederwall, Handlingar rörande byggnadsfrågor,
vol. 4.3:1–3, ARAB.
11 Gustav Cederwall, Tidningsurklipp, vol. 5.1:1–7, ARAB.
12 Gustav Cederwall, Övriga personliga handlingar, vol. 1.2:1,
ARAB.
13 Gustav Cederwall, Tal, vol. 2.1:4, ARAB.
Melonskörd på albanska kollektivjordbruket i Myzeqe.
210 hyllmeter, 15 plåtskåp,
15 fanor – 2009 års accessioner
Under 2009 tog Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek emot 77
nya accessioner, av vilka 20 var helt nya arkiv och 57 tillägg till
redan existerande arkiv. Bland de nya fanns Svensk-albanska
föreningens arkiv. Under våren 2009 blev en av våra bibliotekarier kontaktad av en av de före detta medlemmarna i den nu
nerlagda Svensk-albanska föreningen i Norrköping. Han hade
en mängd material från föreningen i sin källare och undrade om
vi skulle vara intresserade av att ta emot det. Merparten av materialet bestod av trycksaker från Albanien, men det innehöll
även föreningens arkivhandlingar, så som exempelvis protokoll.
Svenska-albanska föreningen är en i raden av vänskapsföreningar som har lämnat sitt arkiv till Arbetarrörelsens arkiv
och bibliotek. Här finns bland annat Svensk-kubanska föreningen, Förbundet Sverige-DDR, Svensk-ungerska föreningen, Svensk-kinesiska föreningen, Uruguay-föreningen
samt Kambodjaföreningen i Sverige. Svensk-albanska bildades den 9 maj 1970 vid ett offentligt möte på biografen Puck
i Stockholm. I samband med mötet visades den albanska filmen »Din väg kamrat». I föreningens stadgar 1§ står att läsa
angående föreningens målsättning:
att verka för att stärka vänskapen mellan folken i Sverige
och i den Socialistiska Folkrepubliken Albanien
att sprida kännedom om den socialistiska Folkrepubliken
Albanien i Sverige
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 71
NYHETER FRÅN ARAB
att verka för att förbindelserna mellan Sverige och Socialistiska Folkrepubliken Albanien utvecklas på alla områden
att bygga ut föreningen på flera olika orter i Sverige för att
lägga grunden för bildandet av ett förbund
Svenska-albanska föreningen sysslade även med att ge ut böcker och broschyrer om Albanien och med att översätta och ge
ut broschyrer och skrifter av albanska författare för att sprida
kunskap om den albanska kulturen i Sverige. Föreningen anordnade också språkkurser och gruppresor till Albanien.
Efter att ha varit verksamma i ett halvår hade föreningen
181 medlemmar varav de flesta var bosatta i Stockholmsområdet. Man gav ut ett medlemsblad till alla medlemmar. 1991
slutade man med medlemsbladet, men började igen 1999 fram
till föreningens upphörande.
Under början av 1970-talet fick föreningen sin första lokal
som de under drygt ett års tid delade med Svensk-kinesiska
föreningen som sedan flyttade till större lokaler.
Föreningen var från början klart vänsterinriktad och i en
minnesskrift från 2003 står att läsa: »…och den vanligaste uppfattningen var att Albanien var en liten modig socialistisk stat,
som vågade utmana stormakterna USA och Sovjetunionen och
gå sin egen väg. Albanerna hade många bundsförvanter bland
världens folk, hette det, och en stor allierad: Maos Kina.»
Under 1970-talet växte dock en spricka fram mellan Albanien och Kina, och även mellan de två falangerna i Svenskaalbanska föreningen, de som var mer Kinavänliga och politiska, och de som var mer intresserade av att föreningen skulle
vara en vänförening till Albaniens folk. Ur minnesskriften från
2003: »Sedan fanns grupperingar som Kfml(r) och trotskister,
som fronderade och tvang föreningsledningen att gång på
ARBETARHISTORIA Beställ gamla nummer
av Arbetarhistoria på
www.arbetarhistoria.se/kop/
T.o.m. nr 100: 15 kr
Jubileumsnumret 101–102 (Klass i rörelse): 150 kr
Fr.o.m. nr 103: enkelnummer 75 kr, dubbelnummer 130 kr
Nr 133 (2010:1): Desertörer – Hemlig resa
Nr 132 (2009:4): Barn
Nr 131 (2009:3): Internationell solidaritet
Nr 129–130 (2009:1–2): Sverige och USA
Nr 127–128 (2008:3–4): Att tänka om klass
Nr 126 (2008:2): Facket och globaliseringen
Nr 125 (2008:1): Bruno Kreisky och Sverige
Nr 124 (2007:4): Arbetarrörelsen och konsten
Nr 122–123 (2007:2–3): Arbetarhistoria i världen
72 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
gång deklarera, att det inte var föreningens uppgift att göra
revolution i Sverige…»
Motsättningarna mellan de två falangerna »Kinavännerna»
och »enveristerna» nådde sin kulmen 1978 då brytningen var
total. »Kinavännerna» lade beslag på föreningskassan, och
»enveristerna» svarade med att byta lås på föreningslokalen.
»Enveristerna» gick segrande ut striden och var de som tog
makten över föreningen.
1980 började man ge ut tidskriften Albanien och vi.
När Albaniens kommunistiska styre under början av 1990talet föll var det många som trodde att föreningens verksamhet
skulle upphöra, så som den gjorde i till exempel Norge och
Danmark. Så blev det dock inte, kanske främst för att föreningen hade försökt att hålla en opolitisk inriktning sedan stridigheterna på 1970-talet. För att kunna ordna resor och hålla
kontakterna med Albanien var man naturligtvis till stor del
tvungen att hålla sig väl med regimen, så helt opolitisk kan man
inte säga att föreningen var. Snarare var det en balansakt över
hur långt föreningen kunde gå utan att stöta sig med regimen.
Efter kommunismens fall i Albanien sjönk dock medlemsantalet och man såg sig tvungen att ge upp föreningslokalen i Stockholm för att 1996 istället flytta verksamheten till Norrköping.
Vid årsstämman den 5 april 2003 beslutades att föreningen
skulle upphöra. Detta på grund av sjunkande medlemsantal
och sjunkande engagemang bland kvarvarande medlemmar.
Det beslutades att istället bilda Svenska-albanska kommittén.
Kommittén tog över Svensk-albanska föreningens hemsida
och var mer löst sammansatt än den tidigare föreningen.
Kommitténs verksamhet bedrivs i form av ett gemensamt forum på webben.
Under året inkom även en tilläggsaccession från Förbundet Sverige-Sovjetunionen vars arkiv vi hade sedan tidigare.
Detta förbund bildades 1935 under namnet Sällskapet för
främjande av kulturella och ekonomiska förbindelser mellan
Sverige och Sovjetunionen.
Under 2009 har vi också tagit emot flera av fackförbundstidningarnas fotoarkiv. Det rör sig om 15 plåtskåp med fotografier från exempelvis SEKO-magasinet, Handelsnytt och
Skogsindustriarbetaren. När det gäller det sistnämnda arkivet
pågår nu arbetet med att ordna bilderna och katalogisera dem.
Arkivet innehåller unika bilder på arbetet inom skogsindustrin under 1900-talet.
MARIA BOMAN
är medarbetare vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
Av årets 77 accessioner dominerar fem omfångsmässigt:
Arkivnamn
Omfång
Folkets hus, Stockholm
40 hm
Hotell- och restauranganställdas förbund
28 hm
Svensk-albanska föreningen
27 hm
LO-TCO biståndsnämnd
26 hm
Gustav Cederwall
22 hm
RUDOLF MEIDNER-PRISET FÖR
FORSKNING I FACKFÖRENINGSRÖRELSENS HISTORIA, 2011
Forskningsrådet vid Arbetarrörelsens arkiv
och bibliotek utlyser Rudolf Meidner-priset för
forskning i fackföreningsrörelsens historia för
2010. Beträffande priset, vars summa för närvarande är sammanlagt 25 000 kronor, gäller följande:
• Priset tilldelas i första hand framstående
yngre forskare eller författare av tryckta arbeten, vilka väsentligt bidragit med ny kunskap om fackföreningsrörelsens historia eller
angränsande ämnen. Till grund för prisbelöningen ligger inte bara arbetets vetenskapliga halt utan också dess informationsvärde
och tillgänglighet för en bredare publik.
• Prissumman kan tilldelas en eller delas mellan flera författare.
• Arbeten kan sändas in av författaren själv eller av annan person och skall ha inkommit
senast den 1 juni 2011. Arbetarrörelsens arkiv
och bibliotek och dess forskningsråd kan
också på eget initiativ ta upp arbeten för bedömning.
• Forskningsrådet beslutar om pristagare under hösten 2011.
För närmare upplysningar: Silke Neunsinger
(tel 08-412 39 27) eller Lars Ilshammar (tel 08412 39 01), Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek;
e-post: fö[email protected]
Stockholm i augusti 2010
Silke Neunsinger
Forskningsrådets sekreterare
Tidigare pristagare har varit Annette Thörnquist (Uppsala, 1995), Eva Blomberg (Stockholm, 1996), Lisa Öberg (Stockholm, 1997), Anders Kjellberg (Lund, 1998), Göran Salmonsson
(Uppsala, 1999), Gunnela Björk (Örebro, 2000),
Örjan Nyström (Göteborg, 2001), Carina Gråbacke (Göteborg, 2002), Roger Johansson
(Malmö/Lund, 2003), Urban Lundberg (Stockholm) och Magnus Nilsson (Lund; båda 2004),
Lars Hansson (Växjö) och Rebecca Svensson
(Västerås/Uppsala; båda 2005), Anders R. Johansson (Visby 2006), Jonas Sjölander (Växjö
2007), Jimmy Engren (Växjö 2008), Jesper Johansson (Växjö 2009), Andres Brink-Pinto
(Lund) och Björn Ohlsson (Göteborg, båda
2010)
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 73
DOKUMENTET
La via Chilena
på senvintern 1973 greps jag av en oemotståndlig mer elände än vad man kunde ana under ett kort belust att besöka Chile. Det verkade så spännande, så sök, men min minnesbild är ett glatt gytter av små
löftesrikt och alla talade om La Via Cilena, Salvador byggnader med vackra rabatter framför. Kan det ha
Allendes fredliga väg till demokratisk socialism. Som varit ringblommor och krasse?
Sverige, men kanske ännu lite rättvisare och radikaVi for söderut till Temuco och där växte både
lare.
blåklockor och prästkragar, lite störDet måste ha varit ganska starka
re och lite färgstarkare än hemma, i
opinionsvindar som gjorde det så
ett landskap som på många sätt pålockande att resa dit och som blåste
minner om norra Dalarna. Vi klättrabort alla praktiska invändningar. Klade upp en bit på den levande vulkarar man en sådan resa med två små
nen Llaima, något som inte alls känbarn? Vi var rätt vana att resa tillsamdes riskabelt. Inte blir det något vulmans, vi tre, så det skulle nog gå bra;
kanutbrott här inte.
med en hopfällbar sulkyvagn och en
Det enda tecknet på dissonans,
bärsjal kan man komma långt.
som jag kunde se var de överfyllda
Väl framme i Chile möttes vi av ett Skivomslag till en av Angel
antikaffärerna i Santiago. Vackra
av de barnvänligaste klimat jag nå- Parras skivor som Karin
gamla möbler till väldigt låga priser,
gonsin upplevt, lätt att resa i landet, Englund köpte under sin
ju större möbel desto billigare, som
trevligt att äta på restaurang med bar- resa till Chile. – Höger sida:
såldes av en överklass som planerade
Affischen ”på landet” visar
nen och alltid hjälpande händer när
att lämna landet om det skulle fortden idylliska bilden av Chile
det behövdes. Vi gav oss ut på upp- före militärkuppen 1973.
sätta på det där viset, på den där Via
täcktsfärd i Santiago. Staden sjöd av
Chilena.
debatter, konserter, konst, väggmålningar, vackra afAffischen fick jag av en bokhandlare när jag sade
fischer och pubar med berömda vissångare som att jag tyckte den var fin. Den är lite blekt nu, men
Angel och Isabel Parra. Ibland hejdades man i ett den sammanfattar stämningen i Chile de där veckgathörn och fick frågan om man inte ville köpa den orna i mars 1973, glädjen och framtidstron. »Du får
senaste lagen som parlamentet stiftat. »Läs den, den den» sade han. »Minne från Chile.»
är väldigt intressant!»
Till och med kåkstäderna utanför Santiago såg KARIN ENGLUND
färgrika och trevliga ut. Jag ber om ursäkt för den är författare och har tidigare varit chef på Arbetarröhär idylliserande skildringen, säkert fanns det långt relsens arkiv och bibliotek
ARBETARHISTORIA NR 134–135 ÅRGÅNG 34
Utges av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek med fyra nummer per år. Redaktion: Silke Neunsinger (ansvarig utgivare), Lars Gogman, Ulf Jönson, Lucy Viedma, Leif Zetterberg (grafisk form). Adress: Arbetarhistoria, Box 1124, 111 81
Stockholm. E-post: [email protected] Hemsida: www.arbetarhistoria.se Prenumeration 2010: 250 kr inom
Sverige, 320 kr inom Europa och 360 kr i resten av världen. Prenumerationsavgift sätts in på plusgiro 55 75 94-9. Lösnummer 75 kr, dubbelnummer 130 kr plus porto). Priser inkl. moms (6%). Tryck: GTC Print AB, Luleå 2010. Inlagan är
tryckt på 130 g och omslaget på 170 g Munken Lynx. ISSN: 0281-7446. Manuskript skickas till redaktionen som e-post.
Författaren har copyright, men tidskriftens innehåll får ej kopieras utan redaktionens medgivande. För insänt, ej beställt,
material ansvaras ej. Arbetarhistoria indexeras i Artikelsök. Om inget annat anges, ingår använda illustrationer i
ARAB:s samlingar. I vissa fall, då ARAB inte har rättigheterna till i tidskriften använda fotografier eller teckningar, har
redaktionen inte lyckats hitta adresser till fotografer eller deras efterlevande som ska ha betalt enligt taxa. I sådana fall
ber vi berörd rättighetsinnehavare kontakta redaktionen.
RÄTTELSE: Ett litet fel smög sig in i senaste numret av Arbetarhistoria. Männen på bilden på sidan 35 är inga andra än
från vänster Lars Olsson, Björn Ohlsson och Lars Ekdahl.
74 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
B
Porto
betalt
Avsändare
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
Box 1124
111 81 Stockholm
Affisch från Arbetarrörelsens Chileinsamling