Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria

ARBETARHISTORIA
#4/2010 [136]
Kvinnor
i politiken
ARBETARHISTORIA 136
03 ledare: Den biografiska vändningen
NYHETER FRÅN ARAB
04 dokumentet: På luffen efter jobb. Målaren
Arnold Palm i 30-talsdepressionens Sverige
15 renée frangeur : Hur man skapar en kvinnlig politiker. Ur en kommande biografi om
Kerstin Hesselgren
23 gunnel karlsson: »Politiska kvinnor»
Anteckningar om Ulla Lindström och Inga
Thorsson
30 ulrika eriksson: Eureka Stockade. Guldgrävarnas uppror som ledde till allmän rösträtt för
australiensiska män
33 elise van nederveen meerkerk: Att klä
världen. Textilarbetare och globalisering 1650–
2000. Erfarenheter och resultat av ett kollektivt
forskningsprojekt
48 silke neunsinger: WoW – Worlds of women
på webben!
49 martin grass: »Werte Genossin...» Brev från
Clara Zetkin till den svenska arbetarrörelsen
61 martin grass: »Arkiv för miljoner.» John
Takmans arkiv – en utmaning för arkivarien
RECENSIONER
69 göran salmonsson: Ambitiös femte volym av
Metallhistoriken – Lars Berggren, Lars Ekdahl,
Carina Gråbacke, Maths Isacson, Rolf Jansson,
Jan Jörnmark, Bill Sund och Christer Thörnqvist, Det lyser en framtid. Svenska Metallindustriarbetareförbundet 1957–1981
71 ulla wikander: Kvinnoemancipation i världen – Karen Offen (red.), Globalizing feminisms,
1789–1945
33
Omslag: Clara Zetkin i början av
1890-talet. Läs mer på sidan 49
4
15
LEDARE
Den biografiska vändningen
häromdagen kom ett erbjudande om att prenumerera på Vi biografi, därtill var senaste numret av tidskriften Företagsminnen rubricerat »Att
skriva biografier» och i våras släpptes megaprojektet Sveriges statsministrar under 100 år.
I augusti tipsade både Svenska Dagbladet och
Dagens Nyheter om de 62 personmuseer som
finns i Sverige. Det är ett otroligt uppsving för
historia som utgår ifrån individen och detta inte
bara inom populärhistoria utan också inom
forskningen. Historiska biografier når inte bara
ut till en intresserad allmänhet om vi får tro
bokutgivning och försäljningssiffror, utan verkar också vara en bra inkomstkälla för olika
förlag.
Biografier skapar med sin tydliga kronologi
en efterlängtad röd tråd som ger historia sin legitimitet oavsett om det handlar om levande eller döda människor. Biografier kan användas
som ett lackmuspapper, som Sidsel Ericksen
formulerade det en gång i tiden, som ger utslag
på frågor om den historiska kontexten. Eller så
kan man ha en annan ingång med ambitionen
att kunna förstå en individ bättre genom att se
den i sin historiska kontext. Medan den första
ingången handlar om en form av socialhistoria,
dit många kollektivbiografier kan räknas som i
först hand produceras av forskare och huvudsakligen i vetenskapligt syfte, så handlar den andra formen av biografi ofta om att förstå individens val och vänder sig till en bredare publik.
frågan är givetvis vilka individer som väljs
för att väcka allmänhetens intresse? Betraktat
från ett folkbildningsperspektiv är de 22 statsministerbiografierna just genom sin form
– tunna pocketböcker – en mycket tilltalande
idé. Men projektet som helhet och kanske inte
så mycket de enskilda bidragen har kritiserats
som ett projekt om, av och för män och som en
fortsättning av en traditionell kungahistoria för
demokrater. Det är helt enkelt ett projekt om
den politiska eliten.
Det kan lätt uppstå intrycket att biografier
om en och samma person produceras på löpande band och det handlar ofta om personer som
även en bredare allmänhet är rätt väl informerad om. Att man vill veta mycket om politikens
elit är kanske inte så konstigt, det handlar om
makt. Men det handlar också om att det är personer som har varit måna om sitt eftermäle och
som av det skälet har lämnat in ett visst material till arkiven. Sådant material lämnas sällan av
helt vanliga människor och just av det skälet är
biografin ingen bra genre för att förmedla historien om folkets vardag, för att inte tala om
människor som får en underordnad position i
samhället till en bredare publik. Det är heller
inte alla delar av den samhälleliga elitens historia som syns i dessa biografier. Memoarer av
eller biografier om fackliga ledare eller kvinnliga politiker hör till undantaget.
Det är inte meningen att förkasta biografier
som en genre som förmedlar historia till en
bredare publik, här finns det många goda sidor,
men denna form av historieförmedling ska
kompletteras med andra former av populärhistoria som också bör omfatta andra delar av samhället. Det krävs att det akademiska systemet
accepterar förmedlingen av forskningsresultat
till en bredare publik som en forskningsmerit.
Då kanske glappet mellan historiebruk och
forskning kan minska något. Det finns mycket
att göra, lika bra att börja på en gång.
i detta nummer av Arbetarhistoria skriver
Gunnel Karlsson om villkoren för Ulla Lindström och Inga Thorsson och Renée Frangeur
skriver om bilden av Kerstin Hesselgren. I dokumentet presenterar vi ett avsnitt ur målaren
Arnold Palms memoarer som ursprungligen
enbart skrevs för den egna familjen.
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 3
DOKUMENTET
På luffen efter jobb
Målaren Arnold Palm i 30-talsdepressionens Sverige
Vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek finns en manuskriptsamling som består av lösa manuskript som inte hänger
samman med något övrigt efterlämnat material. Ett nytillskott
till denna samling är Arnold Palms memoarer. Vi publicerar
här ett utdrag, och uppmuntrar den intresserade att läsa resten i institutionens läsesal.
för 80 år sedan gick målaren Arnold Palm på luffen med
sin kamrat Nisse. Det var depression och Palm var, liksom
många andra i Depressionens Sverige, arbetslös. Flera av dessa mötte han på vägarna.
Arnold Palm föddes i Vellinge i Skåne 1905 och dog 1996
i Skarpnäck i Stockholm. Barndomen var fattig. Fadern var till
en början grovarbetare men i Första världskrigets och arbetsbristens spår tog han, och därmed hela familjen, plats som statare på en gård i Esarp. Efter skolan 1919 tog Palm som 14åring jobb som lärling hos en målare. Efter avbrott med takläggning och lantarbete återupptogs detta 1921. Han gjorde
sitt gesällprov 1925 och började sedan arbeta som målare i
Malmö.
Som framgår av Palms anteckningar tog det honom och
Nisse en månad att finna ett jobb. Det var nog ingen lång tid
i dessa oår och i sig ingenting ovanligt för en målare. Memoarerna beskriver perioder av arbetslöshet från mitten av
1920-talet och under hela 1930-talet – ända till dess att Palm
anställdes på Målareförbundet. Ibland måste något pantsättas,
ibland gjordes resor till såväl Stockholm som Köpenhamn i
hopp om att utsikterna att få jobb skulle vara bättre där.
Arnold Palm var aktiv såväl fackligt som politiskt. Han anslöt sig redan 1922, som 17-årig målarlärling, till Målareförbundets avdelning 10 i Lund. På 1930-talet anslöt han sig till
det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Åren 1933–1935
var han ordförande i Stockholms socialdemokratiska ungdomsklubb och 1938–1939 ordförande för Målareförbundets
avdelning 1. 1939 blev han på Målareförbundets kongress vald
till ombudsman med placering på förbundskontoret i Stockholm. Detta kommenterar han på följande sätt:
Jag hade aldrig tänkt mig en facklig funktionärsbana och
väl inte heller en politisk, men det var den politiska verksamheten jag satte främst. Å andra sidan hade jag börjat bli
så insyltad i det fackliga att det börjat locka mig, i synnerhet som jag upptäckt att man även där kunde finna utrymme för politisk aktivitet.
Arnold Palm blev kvar på Målareförbundet fram till sin pensionering 1966, först som ombudsman med ansvar för studieverksamheten och sedan som förbundssekreterare (från 1960).
4 • ARBETARHISTORIA 4/2010
Han var också en lång period redaktör för förbundets tidning
Målarnas Facktidning och skrev kåserier i Stockholms-Tidningen under pseudonymen »Kalle Målare».
Det var som pensionär som Palm började skriva på sina memoarer, i första hand med den egna familjen som tänkt läsekrets. Manuskriptet har på senare år av sonen Rune redigerats, omvandlats och bearbetats till en Wordfil som på sina
dryga 260 sidor täcker perioden 1905–1969.
Memoarerna, benämnda »Minnen, upplevelser och betraktelser», är på många håll starkt präglade av att de skrevs
för de närmaste. Det avsnitt som vi nu publicerar i Arbetarhistoria och omfattar sidorna 73–88 vill vi dock inte undanhålla
en större läsekrets. Palm förde dagbok under denna resa och
här finns ögonblicksbilder av kalla nätter och utnötta skor, av
möten med arbetslösa skaror på landsvägarna, av tiggeri på
konditorier och facklig solidaritet på små och större orter som
i sin helhet ger en bild av Depressionens Sverige.
ULF JÖNSON
PÅ LUFFEN EFTER JOBB
Av Arnold Palm
Den 27 april beslöt Nisse och jag att inte gå en dag till i stan
utan att luffa iväg för att se om det kunde finnas jobb någonstans. Jag hade en anteckningsbok för att föra dagbok och ett
par filmer till min kamera, köpt 1927 för 10 kronor.
Den 28 april klockan nio startade vi från Haga norra, åkte på
tummen och kom till Uppsala klockan halv ett. Vi fick tips om
att Carlsson, Ringgatan 21 a, skulle ta in 30 man till Untraverken, men när vi kom till honom så var det bara 9 man och
det var inte säkert än, men på onsdag kan han lämna besked.
Idag har vi levt på kaffehalvor och Wienerbröd. På kvällen
gick vi ut åt Waksalagatan och letade på en lada, men den var
tyvärr låst. I en gammal halmstack lyckades vi inte heller ta oss
in så vi vände mot stan igen. Vid tegelbruket stack vi ner i
mörkret och hittade en gammal segelbåt uppallad på bockar.
I den lilla ruffen var det lagom plats för två. Efter någon timmes sömn vaknade vi skakande av köld. Jag försökte elda varmt
med lite tidningspapper, värmen kom fort, men försvann ännu
fortare. Nisse slumrade till ett slag, men sen måste jag ut efter
mer papper. Det hittade jag i brukets primitiva klosett, där
fanns papper. Vi eldade i ruffen så färgen kokade och rimfrosten på däcket smälte, och vi höll på att bli rökförgiftade.
Så upptäckte vi att där var mer än centimeterbreda springor i botten på båten, vi låg inte inne, vi låg ute – i minusgrader!
Klockan fyra på morgonen kravlade vi oss ut och började
kvar av strumporna, men strunt i det om bara inte fötterna var
så ömma. På morgonen var vi ut i skogen vid Eriksberg och
rakade och tvättade oss. Till kvällsmat hade vi fått ett par
mackor, till dem tänkte vi ta en halva kaffe, men hade bara 12
öre, saknade alltså 18 öre, men Nisse lyckades vigga en tolvskilling, så var det kvällsmålet klarat. Klockan nio på kvällen
stack vi bort till nybygget vid domkyrkan, tog oss in genom
ett källarfönster, sov riktigt gott, vaknade bara ett par gånger
av kylan.
Vid sextiden på morgonen lämnade vi bygget lika obemärkta som vi kommit.
Onsdagen den 30 april. Målarmästare Carlsson fick inte jobbet
åt Untraverken och då blev vi också utan. Det var bara att stolpa vidare. Vi behövde inte gå långt förrän vi fick bilskjuts till
Heby. Där tvättade vi oss grundligt i en bäck, även fötterna
fick en välbehövlig omgång, men fy fan sådana blåsor jag har,
inte en tå är hel.
Vitsipporna, vårlökarna, hästhovarna, maskrosorna och en
del tidiga blommor lyser upp det grönskande gräset här och
där och ger liksom en lättare stämning åt granskogens tunga
vintergrönska. Över allsammans en strålande sol på molnfri
himmel, lugnt och stilla, inte en vindfläkt och tryckande
varmt. Mina ömma fötter tvang mig att byta skor, jag tog på
mina av färg nersmorda gymnastikskor. Sen fick vi en bil ända
in i Sala.
Vi kom fram vid sextiden på eftermiddagen och intog den
obligatoriska bullen med kaffehalvan på »Hörnet», sen gick
vi till Stadsparken och lyssnade på Sala blåsorkester.
Efter att ha avnjutit även majbrasan gick vi ut från stan,
kröp in i en lada och grävde ner oss i vad vi trodde var hö, men
som var havrehalm. Vi sov emellertid gott till tjugo minuter
över elva den 1:a maj.
Luffarvägen – eller arbete sökes
stolpa gata upp och gata ner och frös som hundar. Klockan sex
öppnade första fiket och vi slank in i värmen.
Torsdagen den 1 maj. På Stortorget lyssnade vi förstrött till ett
1-majtal. Vädret nästan ännu varmare än igår, på den internationella arbetarrörelsens stora dag. Och här går vi utan pengar, utan mat och utan någonstans att bo och så går här många
män och kanske även kvinnor världen över utan möjlighet att,
på ärligt vis, tjäna sitt levebröd.
Nå, man får ta livet som det kommer och hålla humöret
uppe ändå. Vi hade 40 öre i den gemensamma kassan, så vi
skiljdes för att bomma ihop lite till. Vi träffades klockan åtta på
kvällen, jag hade fått ihop 25 öre, Nisse inte ett nickel. Det
blev alltså den vanliga halvan kaffe. Sen gick vi ut till vår lada
och slängde »benhögarna bland ejderduns-bolstren» så halmstråna stack högt upp över öronen.
Den 29 april. Fötterna är ömma som själva fan, min högra lilltå lyser röd som en stoppsignal genom ett hål i ovanlädret på
skon, strumpskaften åker upp så det syns att jag inte har mera
Fredagen den 2 maj. På morgonen tog vi mästarna, inget jobb,
men vi fick 1 krona så att vi kunde gå och fika. Det blev Café
Hörnet. Serveringsjäntan var språksam, hon fick veta att vi var
Starten i Stockholm. Arnold Palm tredje från vänster. – Arnold
Palm dokumenterade sin vandring både i text och bild, här med
Nisse.
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 5
DOKUMENTET
Nisse i Uppsala.
Gränsen mellan Uppland och Gästrikland.
utan jobb, och när jag bad att få betala sa hon »nä, det här kaffet får ni». Jag blev villrådig, för det var jag som hade hand om
»kassan», så jag tittade på Nisse för att se vad han tyckte. Han
satt och var alldeles förlägen, »betala, de e klart» sa han. »Nej»
sa jäntan »det här får ni», så jag tog saken sådan den var och
tackade så mycket, det gjorde även Nisse. Så lämnade vi fiket,
antagligen för alltid. I en bageriaffär tiggde jag en limpa och
klockan 12 började vi trampa mot Gävle. Det var ont om bilar, men vi fick likväl åka ett par kilometer. I Runhällen fikade
vi och köpte för 30 öre gammalt bröd. Sen gick vi i tre timmar
utan att se så mycket som en bil eller ett hus. Jag övertalade
Nisse att gå med in i skogen och övernatta där. Det tog en timme att göra i ordning lägret. Av granars nedre grenar gjorde
jag en eldskärm vänd mot eldstaden, innanför den granris i
botten och ovanpå torr renlav. Nisse hade varit tveksam om
det skulle kunna bli någon sömn, men när elden brann muntert och värmde, tyckte han att det såg jävligt vackert ut. Vi
måste elda hela natten. Jag sov till klockan två på natten då jag
tog över eldvakten och Nisse knöt sig, och det dröjde inte lång
stund förrän han drog sina timmerstockar så att skogen stod i
stum förundran. Från den mörkblå himlen strålade stjärnorna ner över vårt lilla nattläger. Vid 4-tiden förkunnade ljusningen mellan träden i öster att solen höll på att gå upp till en
ny dag, fåglarna vaknade och satte med sitt kvitter liv i skogen. Långt bort hörde jag en tjädertupp locka och ännu längre bort ett par gevärsknallar vittnade om att den fridfulla skogen inte är så fridfull som den ser ut.
Nisse vaknade halv sju och förklarade att han sovit gott. Vi
släckte elden och bröt upp.
Lördag den 3 maj. Vi var in på en bondgård och drack kaffe, det
kostade 25 öre per man, sen gick vi upp till vägen och satte oss
att vänta på bilskjuts. Jag synade mina skosulor och fann att
dom börjar bli rätt slitna, inte mycket för all del, det är bara
stortårna som vill tränga sig igenom. Någon bil kom inte så
vid 12-tiden stolpade vi vidare. I Tärnsjö köpte vi två limpor
och för 25 öre stångkorv som vi åt i skogen.
Sedan lade vi oss vid vägen, jag somnade, men Nisse var vaken som tur var, för under över alla under, det kom en cyklist
vägen fram och det var en målare. Nisse prejade honom och
fick 2 kronor!! Vid sjutiden på kvällen fick vi veta att det bara
var en mil kvar till Gysinge.
Vi beslöt att söka hinna dit före klockan nio och fika och
sedan gå på natten och sova i skogen på söndagen. På söndagsnatten skulle vi sedan gå in till Gävle. Det var mitt förslag, för jag tycker att det är bättre att gå natten, man orkar gå
både fortare och längre då.
I Gysinge fikade vi i Folkets Hus, satt och njöt i fulla drag
vid en cigarett och löste korsord till midnatt, då vi bröt upp
och fortsatte vår färd. Vi hade gått över Dalälven vid halvniotiden, den flöt runt en del holmar just där landsvägsbron går
över, där var mycket vackert. På sista holmen stod gränsstenen mellan Uppland och Gästrikland. Nu gick vi över antagligen en gren av älven, som flyter runt Gysinge, och sedan
fortsatte vi på järnvägsspåret. Det var ganska mörkt, det hade
mulnat, men månen tittade då och då fram mellan molnen där
den höll på att gå ner i väster. Det blåste en svag bitande vass
vind rakt emot oss och vi fick gå över kilometerlånga gläntor
i skogen där kylan gastkramade oss. Vid fyratiden på morgo-
6 • ARBETARHISTORIA 4/2010
Kolarkojan
Nisse har eldvakten
nen frös Nisse mycket och började bråka.
Han tyckte att det var ett jävla sätt att gå på natten och kunde inte begripa vad i helvete det var för idé med det. Han ville
gå och knyta sig i en lada, men dem vi stötte på var låsta, så vi
gick in i skogen och gjorde upp eld. Där satt vi och värmde oss
genom att vända sida då och då mot elden. Nisse lurade till ett
par gånger. Vid halvsexsnåret gav vi oss iväg igen, nu på landsvägen. Det hade nog varit en syn för gudar att se oss just då.
Nisse hade också fått ont i fötterna, vi »trippade» snedvridna,
hopkrupna och krokknäade en kilometer innan vi kunde gå något så när normalt. I början va det omöjligt att ta ett ordentligt
steg, för även om man kunnat göra sig okänslig för smärtan i
fötterna, så vägrade alla muskler att fungera. Vid halvniotiden
kom en lastbil, killen sa att han skulle till Gävle så vi åkte med,
men han skulle inte längre än till Valbo, en by som ligger en
halv mil från Gävle. Vi gick upp i skogen och knöt oss.
Söndagen den 4 maj. Vid halvfyratiden väckte Nisse mig, vi startade och genomled samma tortyr som på natten innan vi kom
igång. Efter att ha gjort vederbörlig toalett i Gavleån gick vi in
i Gävle. Fikade på Café Flora. Skönt att se bilar, folk t o m spårvagnar med grann röd färg, och först och främst, att få dricka
kaffe och röka Brigdecigaretter som vi köpte en hel liten ask.
Där gick vårt kapital, men Nisse var mallig för han hade 2 öre
kvar. Så småningom gick vi ut ur stan och knöt oss i en lada.
Halvsju steg vi upp och stack in till stan för att greja jobb och
kaffepengar. Vi fick veta att halva målarkåren gick utan arbete, men kaffepengar fick vi ihop till ett antal av 273 öre, så vi
beslöt äta i stället för fika. Vi trillade in på ett matos och åt frukost, den kostade 1,25 per man. Vet ni hur det smakar att äta
lagad mat? Det är omöjligt att beskriva, det måste upplevas.
Först fick vi något som liknade smörgåsbord, där var 4 skivor
mjukt bröd, hårt hur mycket som helst, två stora klumpar
smör, löksill, strömmingsflundra, rökt skinka, köttpastej och
rädisor. Sen fick vi fläskkotlett med stekt potatis, sen havregrynsgröt och mjölk, ovanpå detta en kopp kaffe. Jag åt lugnt
och långsamt, men Nisse var till den milda grad nervös att han
ideligen tappade kniv eller gaffel. »Lägg ifrån dig kniv och gaffel och andas djupt tre gånger» sa jag, han gjorde så och sen
gick det bättre. De 4 mjuka brödskivorna bredde vi smör på,
lade pålägg på, svepte in dem i pappersservetterna och tog med
dem för senare förbrukning.
På postkontoret låg ett kort till Nisse från »Bryssel-Persson» och ett brev till mig från Lasse. I brevet låg en femma!
Jag kastade bort mina strumpor, eller rättare sagt strumpskaften, ty det var dom enda som var kvar, tog på ett par av Stendigs nystoppade och gick och köpte ett par gymnastikskor. På
café Neptun åt vi våra mackor till en halv kaffe och där sa jag
farväl till mina gamla skor, dom fick lägga sig till ro i en soptunna. Vi avslutade dagen på »hotell Hö».
Måndagen den 5 maj. Jag vaknade vid halvsexsnåret och konstaterade att jag frös, det drog tvärsigenom höet. Jag gjorde
ett par nya gropar i förhoppning att få slut på draget, förgäves.
Tisdagen den 6 maj. Vid halvsextiden på morgonen vaknade jag
skakande av köld, låg och skakade en timme, sen fick jag upp
en likaledes skakande Nisse till vår morgon-gymnastik. Varje
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 7
DOKUMENTET
morgon samma hårda program. Rörelserna består i att borsta
bort hö och halm som fastnat överallt i kläderna, både ut- och
invändigt. Långt om länge lyckades vi bomma ihop 50 öre så
att vi kunde fika. Det är egendomligt, när man kommer i ett
sådant ärende har alla människor glömt pengarna hemma. En
målarmästare tyckte förstås att det var underligt att vi behövde pengar, vi som hade så bra betalt. Jag lyckades göra en limpa och ett runt bröd, Nisse fick ihop 20 öre sen startade vi mot
Sandviken. Det är ett stort industrisamhälle som helt domineras av järnverket. 15 målare var i kondition och ytterligare
ett antal ortsbor väntade på anställning, ingen visste när.
Vi beslöt att fortsätta mot Falun. Innan vi startade var vi in
på ett fik och tiggde kaffe, men idag hade där varit tre före oss
och fått kaffe, så dagsransonen var uttagen och vi blev utan.
Vi köpte för 15 öre gammalt bröd, det bestod av 17 små wienerbröd som vi åt upp direkt. Vi fick bilskjuts till Kungsgården, sen måste vi gå. Det var på sitt sätt intressant. Här är
vackert och mycket tätt bebyggt, så det blir inte långrandigt.
Terrängen är kuperad med små sjöar och rinnande vatten här
och där. Vägen går i en dalgång med åkerfält på båda sidor,
rödfärgade i regel snygga bondgårdar, här och där ett litet sågverk. Vid sjutiden på kvällen tiggde vi kaffe i en bondgård och
sedan avslutade vi dagen i en lada, som vanligt.
Onsdag den 7 maj. Kylan väckte oss klockan 4, vi låg och huttrade till 7-tiden. Det var gott om råttor i ladan, dom rumsterade och levde ett djädrans liv, dom gillade kanske inte fint
sällskap. I en bondgård fick jag en smörgås och en kopp kaffe,
i en annan fick Nisse en torr smörgås. Sen var det att trampa,
trampa och trampa. Slutligen kom det en bilist och tog upp
oss. Det var en trevlig kille, när han fick höra att jag förde dagbok ville han att jag skulle skriva att vi fått åka från Lumsheden till Svärdsjö med en gävlebo som hette Strand. Även i fortsättningen fick vi lift ett par bitar så vi kom till Falun tjugo minuter i sex på kvällen. Vägen vi tillryggalagt idag är den vackraste hitintills, men med nära nog tomma magar kunde vi inte
riktigt njuta av det sköna. I ett bageri tiggde jag lite gammalt
bröd som vi omgående åt upp, sen försökte vi vigga ihop kaffepengar, men det var ingen lätt sak och poliserna var i vägen
överallt. Så kom där tre killar på cyklar, Nisse visslade målarsignalen, en av dem tycktes lystra, men dom fortsatte. Längre
fram stannade dom, när vi gick förbi hörde vi någon av dem
nämna avtal och punkter, då prejade Nisse med en gång. Det
var målare, vi fick veta att avtalet inte var klart än och stan således stängd för tillresande. Av dom fick Nisse 70 öre och av
den tredje fick jag en krona, han var ordförande i föreningen.
(Många år senare mötte jag honom igen, jag var då ombudsman i Målareförbundet och han direktör i Målarmästarnas Riksförening).
Torsdagen den 8 maj. Vid 7-tiden på morgonen for vi frysande
upp som vanligt. Vädret hade slagit om, det blåste, regnade
8 • ARBETARHISTORIA 4/2010
Framför poliskontoret i Hedemora. – Palm med död huggorm.
och var otrevligt på alla sätt. I en ombyggnad på Åsgatan fick
vi ihop 215 öre. Vi åt en 75-öres frukost bestående av stekt sill
och potatis, smör och bröd. Vi gick runt och tittade på stan
och koppargruvan, veritabla berg av slagg och Stora Stöten,
en väldig krater där man i väggarna kunde se tunnelmynningar. Utanför stan fick vi en bilskjuts ända fram till Borlänge. Det
egendomliga inträffade att vi kom fram till dagsmålet med mat
i magen och pengar på fickan. Det var förstås en kort etapp. Vi
undervisning i olika yrken. Det finns också en skola i Leksand
och en i Skutskär, men det är inte målare som utbildas där.
Målarnas avdelning 75 försöker få ett ord med i laget. Man vill
förmå mästarna att avstå från att anställa egna lärlingar och
istället under säsongerna ta emot elever från skolan så att de
får praktisk övning. För närvarande kommer de bara ut på
Domnarvets arbetsplatser. Avdelningen vill också begränsa
elevantalet och få en annan lärare, den nuvarande är en så att
säga utlärd elev från en fackskola i Stockholm och saknar praktisk yrkeserfarenhet.
När vi satt på Café Frihet kom där en stor stöddig gosse in,
han hade en snedvriden tillplattad näsa. Han var inte riktigt
nykter. Rätt som han sitter säger han tvärt till Nisse »e du på
luffen?» – » ja de e jag» – »behöver du ett par strumpor?» –
»ja min själ» –»där har du» säger han och slänger ett ihopvirat paket tvärs över rummet. Vi fick veta att killen var rörmokare. När han gick uppmanade han oss att vigga av grabbarna
som satt i det andra rummet. »Ni har väl böcker?» – »ja» –
»Nå, tigg då av dom djävlarna, bara tigg av dem». En uppmaning som vi dock inte följde.
Vid Sveatorget håller man på att bygga ett funktionalistiskt
hus att man kan tro att man är på Stockholmsutställningen.
Jag dyrkade upp en av de provisoriska dörrarna, men vi måste passera affärslokalerna åt gatan för att komma in i den för
nattsömn användbara delen av bygget. Mittemot låg ett konditori vars klart skinande gröna lykta lyste upp lokalerna, livlig gångtrafik på gatan, vi måste vänta tills lyktan släcktes. När
vi väl kommit in lade vi oss på var sin dörr över golvfyllningen och knöt oss.
Arnold Palm i Arboga. – Fotvård i Västmanland.
drack kaffe till ett lyxpris av 55 öre, men man fick mycket bröd
till. Hos kassör Olsson fick vi 2 kronor var i reshjälp. Borlänge
är köping och ligger jämte Domnarvets järnverk vid Dalälven.
Vid Domnarvet stötte vi på en målarskola, där är för närvarande 16 elever. Lärotiden är 3 ½ år. Den första tiden får
dom 10 öre i timmen, sedan 20 öre. Arbetsdag 7 ½ timmar.
Skolan har tillkommit genom att en disponent vid Bergslaget testamenterat en del aktier vars avkastning skall gå till skol-
Fredagen den 9 maj. Strax före 6-tiden på morgonen lämnade
vi bygget obemärkt, det regnade fortfarande. Fiken öppnade
inte förrän klockan åtta så vi gick till järnvägsstationen, den
var stängd, men en hygglig järnvägare släppte in oss i värmen
och torkan. När vi fikat lämnade vi Borlänge. På utvägen ordnade jag lite bröd i en bageributik. Vi fick åka med en provryttare till Hedemora , det var en hygglig prick, när vi skiljdes
fick vi 1 krona av honom. Något jobb fanns inte här heller. Avdelningen hade ingen reshjälpskassa, men av kassören fick vi
2 kronor. Avdelningen har för närvarande 9 medlemmar, men
stundvis är det bara tre som uppehåller avdelningen. Timlönen är 1 krona och 30 öre.
Nisse gjorde en runda, jag stod i hörnet av Hökaretorget i
lugn och ro rökande på min pipa, då stans unge polismästare
dök upp vid min sida. »E ni med tivolit?» undrade han, vilket
jag förnekade, »va e ni då för något?», »jag är målare». Just
då kom Nisse tillbaka. »Har ni några betyg?» undrade polisen. Vi visade böckerna för att tillfredställa hans nyfikenhet,
men han var inte nöjd ändå, utan bad oss följa med till polisstationen. Han tycktes trivas i vårt sällskap så vi gick med. Sen
hängde han och en annan polis med näsorna i ett förbrytaralbum för att se om dom kunde hitta oss där. Han var fräck nog
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 9
DOKUMENTET
att fråga om vi varit straffade eller blivit varnade för lösdriveri. Han fick naturligtvis nekande svar och när dom så inte heller kunde hitta oss i sina böcker tycktes han bli allt annat än
glad. Han såg riktigt ledsen och tvär ut, antagligen för att han
skulle bli tvungen att skiljas från vårt trevliga sällskap. Vi fick
gå med uppmaningen att inte stanna i stan mer än en dag såvida vi inte hade utsikter att få jobb, men vi fick inte gå där i
onödan. Nåja, vi tänker inte stanna i evighet, här finns inget
jobb så vi sticker i morgon, så det blir inte länge han får glädje åt att ha ett par raska grabbar inom sitt distrikt.
När vi kom ut tyckte Nisse att jag skulle gå och bli lite putsad på huvudskallaplatsen, » det är säkert ditt långa hår som
gjorde att han körde på oss». Jag ramlade in till en »barrbis»
och blev »shinglad». Sen gick jag in i en bageributik för att
köpa lite, lite bröd. Där satt en gammal mamsell bakom disken
och en annan gammal mamsell vankade fram och tillbaka, också bakom disken. Det var lätt att se att dom hade tråkigt. Antagligen ägde dom butiken och hade inget annat för sig än att
strutta fram och tillbaka. Där var också en jänta i 18–19 årsåldern, affärsbiträde och ensamjungfru på samma gång. Detta
uppfattade jag i en enda blick. Det var jäntan som tog emot,
jag började fråga efter priserna på olika brödsorter. Jag kände
på mig hur de gamla nuckorna misstänksamt synade mig. Jag
fastnade för en 25 öreslimpa. Jäntan tog limpan och började
stoppa ner den i en påse, men hon hade egendomligt svårt att
få ner den, hon måste böja sig ner bakom disken ett ögonblick,
men så var det äntligen klart och hon lämnade mig påsen. Jag
uppfattade ett ängsligt och oroligt uttryck i hennes ögon, jag
blev förbryllad, det fanns inte där när jag kom, varför nu? Jag
betalade och gick mot dörren samtidigt som jag lyfte upp påsen under armen, då förstod jag, kände inte bara limpan utan
även några småbröd. I dörren vände jag mig om, jäntans och
mina blickar möttes, hur kan inte ögon tala? Jag såg att hon
förstått att jag genomskådat hennes »bedrägeri», det ängsliga
uttrycket i hennes ögon hade efterträtts av en humoristisk
glimt. De gamla såg ingenting, begrep ingenting, de var överlistade. Jag var förvånad, jäntan riskerade tillrättavisning eller
utskällning om nuckorna kommit underfund med hennes tilltag, likväl tog hon risken! Hade den här unga jäntan större erfarenhet av livet än många gamla s k förståndiga människor,
eller var det bara en lust att lura de gamla? Dagen avslutades
med sömn på ett bygge.
Lördagen den 10 maj. Vid sextiden lämnade vi bygget och efter
de vanliga preludierna gick vi till Avesta. Där fanns inget jobb
att få så vi fortsatte till Krylbo. Jag har börjat få problem med
fötterna igen. Förr fick jag blåsorna ovanpå, nu får jag dem
under fötterna.
Det blir hål på strumpan, kanten rullar sig och så är där en
blåsa. Det blir många innan strumpan är slut. Av avdelningens
kassör fick vi veta att avdelningen inte är särskilt stabil, att man
inte hade någon reshjälpskassa och att det inte fanns jobb. Vi
10 • ARBETARHISTORIA 4/2010
fick 50 öre av honom. På en bondgård fick luffare ligga i stallet,
där var många före oss, men stallet var stort så vi fick plats.
Söndagen den 11 maj. Vi steg inte upp förrän vid 9-tiden, i natt
har vi inte frusit. Så småningom startade vi mot Västerås. På
två bondgårdar efter vägen fick vi den obligatoriska hårda
mackan och som tur var fick vi riktigt god skummjölk till. Vid
niotiden på kvällen kröp vi in i en lada.
Måndagen den 12 maj. Vi knallade till Västerås. På kooperativa måleriaffären fick vi 1 krona av grabbarna, på avdelningens
expedition, Storgatan 2H, fick vi 2 kronor i reshjälp och 50
öre av kassören, men något jobb – icke.
På Timmermansgatan åt vi för 1 krona smörgåsbord, stekt
potatis och makrill, fattiga riddare med lingon, kaffe och vetebröd. Man kunde äta så mycket man orkade. Det är verkligen underbart att få äta lagad mat ibland. Vi köpte ett paket
The Farmer att stoppa i piporna och mådde riktigt gott.
Västerås är en ganska stor stad, här skulle jag gott kunna trivas. ASEA är tydligen den stora industrin här. Vid åttatiden på
kvällen gick vi norröver uppåt Svartådalen. Stan tog fort slut,
sen kom en del villakvarter och därefter kolonilotter mellan vägen och ån. Det var underbart väder, solen hade gått ner, månen stod rund och gul över staden, och så skog och bergknallar
på båda sidor av den långa smala dalen. Magen var mätt, tobak
hade man att stoppa i pipan, hur skulle man då kunna göra annat än njuta i fulla drag. Efter strövtåg på en trolsk skogsstig hittade vi vid midnatt en lada som blev nattlogi.
Tisdagen den 13 maj. In i Västerås igen, runt på arbetsplatserna, inget jobb, men av målarna fick vi totalt 347 öre. Vi köpte
för 25 öre bröd och för 50 öre korv och så tog vi en slät kopp
kaffe till det. Nere vid hamnen låg en massa segel- och motorbåtar. Där målades och stods i värre med vårputsningen,
fast dom var nog amatörer hela bunten. En låg och målade
namn på sin båt, Nisse tyckte väl att det såg för sorgligt ut, så
han tog penseln från honom och målade dit namnet. Som belöning för visad arbetsvillighet fick han en stor cigarr. Han var
förbannat mallig över den, han menade att det i alla fall är något han förtjänat i år. Sist var vi ut till Thure Streng, han sa
att vi kunde komma till verkstan i morgon klockan 07.30 så
skulle han se om där blev något jobb. Det är äntligen en liten
ljusning, kanhända vår luffarturné är slut här. Nisse dillade
hela kvällen om hur härligt det ska kännas att börja jobba och
få ett rum och äta på matos och få ordentliga kläder och vid en
kaffe och en cigarett låta tankarna gå tillbaka till luffarlivet, jag
nickade instämmande. Vi tog nattkvarter på ett nybygge.
Onsdagen den 14 maj. På utsatt tid var vi på verkstaden, Vasagatan 16, där var bara en lärgrabb som hälsade från mäster att
han inte fått det jobb som han räknat med, så det fanns inget
arbete. För 25 öre köpte Nisse en lös skjortkrage, jag köpte en
dom kunde, en del låste om sig, en del hade lagt sig, men till
slut kom vi till en gård där dom var uppe och inte rädda för
oss. Moran höll på att stryka kläder. Hon tyckte att det inte
var matdags, men om vi ville ha smörgåsar så gick det för sig.
Hon satte fram 4 mjuka och 2 hårda smörgåsar och en tillbringare med mjölk. Vi satte i oss rubb och stubb och frågade
vad det kostade. »Det kostar inte något» sa hon, men det var
lätt att se att hon inte menade det, så med Nisses goda minne
sa jag » det e klart att det kostar» – »nä, jag brukar inte sälja
mat så jag vet inte vad jag ska ta» sa hon. Jag lade 1 krona på
bordet och så gick vi. Att gumman blev glad syntes väl. Vi fortsatte till 4 kilometer från Köping där vi i brist på lador gick
upp till en gård och hoppade upp på höskullen.
Arnold Palm vid Örebro slott. – Rakstuga i bäcken.
filmrulle och ett rakblad och så hade vi 2 öre kvar. Vi mötte en
målare som vi träffat på avdelningens expedition. Han bjöd
oss på kaffe, smörgåsar och wienerbröd, en ask Bridge och en
ask tändstickor och dessutom fick vi av honom 2 kronor och
10 öre!! Vilken bussig kompis!! Vi vandrade vidare. Kolbäcks
målarmästare hade inget jobb åt oss, men vi fick 1 krona. Vi
fortsatte mot Köping. Vid tiotiden på kvällen var vi inne på
några bondgårdar och försökte köpa mat. En del hade inte så
Torsdagen den 15 maj. Vi vaknade vid 4-tiden till en mycket
blandad kör, hästar gnäggade, kor råmade, får och getter bräkte, svin grymtade och skrek, en tupp gol och hönsen kacklade.
Vi kunde inte undgå att höra, vi låg ovanpå alltsammans. Men
vi somnade igen. Sen var det någon uppe hos oss och slängde
ner hö i tre omgångar utan att upptäcka oss. Höskullen var
varm och god så klockan blev 9 innan vi hoppade ner och gick
till Köping. Där fanns fyra mästare, men inget jobb. Av en av
dem fick vi 70 öre, av avdelningens kassör fick vi 150 öre i
reshjälp och av en annan målare 100 öre. Köping är den första stad vi kommit till där alla avdelningsmedlemmar, 16 stycken, står i kondition. Vi gick en mil, resten av vägen fick vi åka
bil, och kom till Arboga vid femtiden på eftermiddagen.
Det är många som stryker längs vägarna som »tramps», och
nu när man är en av dem upptäcker man att det är massor. Om
man kunde samla dem på en plats blev det en stor armé. I dag
t ex har vi mött minst 30-talet luffare. När man ute på vägen
möter en luffare blir mötet ungefär så här: »Tjänare» – »tjänare» – »e du på resa?» – »ja» – »var kommer du ifrån?»
– »från X-stad» – »de var väl vrångt på den stan» – »åja, men
det ordnade sig» –»jasså, ja jag kommer från Y-byn, de e en rätt
bra plats, ska till Z-köping, de e inge vidare sta. Hur e bönderna här, man får väl ligga?» – »ja för fan, de går bra» – »jasså, ja
mors» – »ja hej». Det är skepp som mötas och går vidare. Dom
gamla luffarna har en förbluffande förmåga att se att man är på
luffen, även när man möter dem inne i städerna. Kommer dom
från en trakt där det finns något ställe, där man kan få äta eller
ligga, så lämnar dom adressen och så är dom försvunna igen.
En stor del är nasare, några t o m på cykel. De gamla luffarna,
över 40 år, har visserligen gamla kläder och skor, en del hela
och ganska snygga, andra mer eller mindre trasiga, men dom
försöker alla att se så respektabla ut som möjligt, alltid tvättade och borstade. Dom som varken tvättar eller borstar sig är
en liten minoritet som närmast måste betraktas som original.
För oss slutade dagen som vanligt i en lada.
Fredagen den 16 maj. Ladan var kall, så halv sju hade vi fått nog.
Vi gick in till Arboga, konstaterade att där inte fanns jobb, att
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 11
DOKUMENTET
avdelningen var ny, startade för två månader sedan, antagligen
återupptagen med hänsyn till det låga numret. Vi fick ihop 125
öre, lite gammalt bröd och köpte för 25 öre gamla korvbitar och
startade mot Örebro. Vi fick åka en bit på en lastbil, bara en kort
stund senare kom en flott bil i rasande fart. Vi höjde våra liftartummar av gammal vana utan att vänta på resultat. Efter ett par
hundra meter längre bort stannade bilen efter en hård inbromsning. Vi kutade ifatt och hoppade in och så bar det iväg
med 90, någon bit bara 80, men ibland 100-110 km/tim. Vi kom
till Örebro illa kvickt. På avdelningens expedition i Folkets Hus
vid Järnvägsgatan fick vi veta att här var det förbannat dåligt
med jobb. Här går ännu ett 30-tal man som inte väntar få jobb
förrän vid midsommartid, däremot skulle det vara bra med jobb
i Karlskoga. Någon reshjälpskassa hade inte avdelningen, men
grabbarna skramlade ihop 750 öre.
I sal D hade SDUK Framtiden möte, så jag gick dit medan
Nisse gick till ett fik. Ungdomsklubbens möte hade samlat ett
60-tal deltagare, ordföranden hälsade mig välkommen och
förklarade att i regel var det fler som deltog i mötena, men han
hoppades att jag skulle få ett gott intryck av klubben. Jag fick
verkligen ett mycket gott intryck av klubben och kamratandan där. Bland annat företog man en insamling till sina arbetslösa medlemmar, som resulterade i att var och en fick 5
kronor. Till min förvåning fick också jag en femma. Under
kaffepausen bjöd ett par grabbar mig på kaffe och cigaretter
och gav mig 1,50, fast jag inte med en min antydde att jag behövde något. En av kamraterna höll föredrag med rubriken
»På luffen som skomakargesäll», det var en kortfattad, intressant beskrivning av Fredrik Vilhelm Thorssons levnad. Vid
tiotiden avslutades mötet med »Internationalen». Nisse stod
utanför och väntade på mig. Vi gick ut om stan och letade rätt
på en lada, den var låst, men som ingen annat fanns i närheten
bröt vi loss ett par brädor och kröp in.
Lördagen den 17 maj. Vid halvsjutiden kröp vi ut ur ladan och
efter de sedvanliga morgonbestyren gick vi in till Örebro. Det
är en ganska stor stad, 37 000 invånare, ligger vid Hjälmarens
västra spets. Svartån flyter genom stan, runt slottet, här skulle man kunna trivas. Efter att ha fått lite kaffe inombords lämnade vi stan. I Lanna fikade vi och vid 11-tiden på kvällen tog
vi oss in i ett båthus, där vi högt uppe under taket redde oss
ett »örnbo» av några brädor som vi lade på bjälkarna. Båthusets »botten» bestod av vatten och på grundaste stället av lersörja, det gällde att ligga stilla och inte ramla ner.
Söndagen den 18 maj. Det var kallt i »örnboet», men vi låg likväl till 9-tiden. Det första vi fick se när vi kom ut var 3 kor
som klättrade omkring högt uppe i ett berg med en säkerhet
som om dom varit stengetter, ljudet av skällkons klocka var
nytt för våra öron. Dessa kor verkade små, lätta och kvicka,
dom mjölkar väl inte så mycket som de storvuxna korna, men
behöver väl i gengäld inte så mycket foder. Vi kom förbi en
12 • ARBETARHISTORIA 4/2010
Slutmålet i Mariestad.
gammal kolarkoja. Den var byggd av stockar, klädd med grästorv utvändigt, den var 2,5 meter lång, 2 meter bred och 1,80
meter hög invändigt. Två av väggarna upptogs av kojar gjorda av granspiror och täckta av granris. Vid den tredje väggen
var eldstaden av gråsten, den fjärde väggen var upptagen av
den smala dörren, det fanns inget fönster.
Villingeberg var vi inne och drack kaffe i en gård, det kostade 40 öre per man. Av en grabb som var inneboende fick vi
1 krona och var sin cigarr. Sedan vandrade vi vidare. Blåbärsoch lingonris, smultron- och mossarna har börjat blomma.
Björkens ljusa gulgröna lövskrud börjar alltmer dominera skogens färger, trots granens och furornas överlägsenhet i antal.
Nisse blev illamående, men när han fått sova en halvtimme var
han OK igen. Vi gick genom Valåsen och Bofors fram till
Karlskoga. Vi kom fram med ömma fötter. Här är för närvarande ett litet tivoli, sen vi fikat var vi där och lyssnade på högtalarmusik och senare på kvällen till positivgnället som i ett
kör pustade fram melodin »min vår är din vår och alla vackra
flickors vår». Sen kinesade vi i en lada.
Måndagen den 19 maj. Ladan var bra, vi frös inte, vaknade först
vid halvniotiden.
Efter att ha övertygat oss om att ryktet om jobb var överdrivet gick vi till Bofors. På hotellbygget där skramlade målarna ihop 5,75 åt oss. Vid åttatiden på kvällen fikade vi och
gick sedan ut till våt lada.
Tisdagen den 20 maj. Vi vaknade först klockan 9, vi har börjat
ligga längre, vi fryser inte om nätterna nu. Vi gick in till byn.
Karlskoga har fått sitt namn efter Karl den IX enligt vad en
minnessten, rest 1911, omtalar. Båda har vi trasiga byxor, så
jag gick för att skaffa nål och tråd. Det var en stor affär jag kom
in i, tre kvinnliga och ett manligt biträde, antagligen en familj.
Så var det ett par kvinnliga kunder också. För mig som kom
direkt från den solstekta vägen, verkade skuggan i affären dyster och beklämmande. Människornas bleka, slöa, intetsägande ansikten kom mig att tänka på ett vaxkabinett. När jag steg
in kastade alla en flyktig blick på mig. En ung jänta, antagligen
dottern, kom fram till mig och undrade med en likinbjudarmin
vad det fick lov att vara. »Jo, jag ska be att få köpa en synål» –
»En vadå?», och sex par ögon stirrade plötsligt på mig med
förvåning och undran, plötsligt uppvaknande intresse eller nyfikenhet. Det hade kommit en smula liv i vaxansiktena, det var
löjligt jag måste le, »jo, kan jag få köpa en synål?». Det förvånade i jäntans ögon gav vika för rådvill obeslutsamhet, men då
kom hennes moder henne till hjälp. Ja, se så lite som en nål
sålde de inte, men för en gångs skull så. Jäntan plockade fram
en nål. Alla tittade på mig i smyg. »Så kanske jag kan få köpa
en trådbit också, men inte en hel rulle, för det har jag ingen
användning av». Åter stirrade sex par ögon på mig, åter måste jag le och nu började man dra på munnen över lag. I dessa
ögon fick jag nu se en glimt av humor, vittnade om att det var
levande människor och inte vaxdockor. Jäntan letade reda på
en trådbit. »Va kostar de här då?» – »Det kostar ingenting» sa
mamman borta från sin plats vid en tygräcka. »De var billigt,
tack så mycket» sa jag, och när jag gick mot dörren var hela
affären ett enda stort leende.
Vi började gå mot Degerfors. Efter en stund gick vi in i skogen, tog av oss byxorna och lagade dem med den nål och tråd
jag fått. Liftande med bil kom vi till Degerfors. Naturligtvis
inget jobb, men 1 krona fick vi. Vi är nu i Värmland, vackert
är det här, det måste medges, men bönderna är ovanligt
Karta över luffarvägen.
vrånga. Vi försökte på kvällen köpa mat i gårdarna, men det
gick inte alls, och ändå var vi inne på en massa gårdar. Av en
mjölnare fick vi till slut ett par ägg, smörgås och mjölk för 1
krona. En bit förbi Skagers Brunn gick vi in i ett timrat hus
och knöt oss bland sågspånen på vinden vid 10-tiden.
Onsdagen den 21 maj. En stekande varm dag. Vid halvåttatiden startade vi, kom förbi en kåk som reparerades. Av muraren fick vi en macka och mjölk och av en annan grabb fick vi
kaffe. Sen upphanns vi av en trådnasare på cykel, han hoppade av cykeln och gjorde oss sällskap. Till Gullspång kom vi vid
halvtretiden, gick in på ett bryggeri alla tre och fick lite svagdricka. Här finns ett kraftverk och ett elektriskt kiseljärnverk,
som emellertid ligger nere på grund av det låga vattenståndet.
Vi viggade bröd i ett bageri och gick ut till ålderdomshemmet
som håller på att byggas, och lade oss i gräset och åt upp brödet. Sen låg vi där och visste inte riktigt hur vi skulle göra, om
vi skulle gå vidare eller vänta till halvsju, då vi kunde träffa en
mästare Johansson. Det kom en steppare och tog sig 5 minuter hos oss. Han hade trampat i 3 år och är nu 60 år gammal.
Vid sextiden kom trådnasaren och lade sig hos oss, men några minuter senare for Nisse upp och stoppade en bil, så vi lämnade nasaren i full fart, så fort att Nisse glömde kvar sin pipa.
Vi fick åka med till Otterbäcken, där vi var inne på ett fik och
fick kaffe. Vi är nu i Västergötland. Vid niotiden kom vi till
Sjötorp, viggade kaffe och tittade sen på när man slussade upp
en båt i Göta kanal. Vi fortsatte att trampa, och vid halvelvatiden draggade vi bi i en lada.
Torsdagen den 22 maj. En kvart över fem traskade vi vidare. Att
svalorna har kommit fick vi veta när vi vaknade, för ovanför
oss fanns ett svalbo och två svalor flög ideligen till och från
och skrikandet i boet talade om att där också fanns ungar. Vi
gick förbi ett grustag där hålen i brinken vittnade om att den
svärm av svalor som flög där var backsvalor. Vid åttatiden kom
vi förbi ett ställe där en målarmästare med son strök fasaden.
På gården fick vi ett par mackor, 50 öre av mästaren och cigaretter av sonen.
Vi gick vidare och hittade en svart baskermössa, jag tog på
mig den och Nisse tyckte att jag såg förbannat bra ut i den. När
vi passerat stadsgränsen till Mariestad ville Nisse emellertid att
jag skulle slänga bort baskern, något som inte kunde falla mig
in, såg jag bra ut i den så såg jag bra ut. »Du begriper väl för fan,
att har du den mössan på dig så kan vi varken få jobb, stålar eller fika, och jag går tamefan inte in i stan i sällskap med dig om
du ska ha det där skrället på huvudet» sa Nisse. Vår entré i Mariestad såg ut så här, jag först med baskern på svaj, Nisse 50 meter efter med händerna i fickorna och med sur uppsyn. Det första man får se av stan när man kommer på vägen från Örebro är
en stor kyrka högt uppe, med några små hus runt denna. Denna stora, gråa, tunga byggnad som tycks behärska staden under
sig, som hotar att krossa den med sin tyngd, denna manifestaARBETARHISTORIA 4/2010 • 13
DOKUMENTET
tion av okunnighet och vidskepelse gör ett beklämmande intryck. När man kommer in i stan försvinner detta intryck, kyrkan verkar inte så dominerande. Stan har ca 6000 innevånare
och ett fint läge vid Vänern. Vi lyckades få ihop kaffepengar och
drack kaffe. Sen ut och jaga jobb, och under över alla under,
Lundstedt kunde ta in en man. Han gav oss 2 kronor och visade oss till Forsberg, som i sin tur visade oss till Bengtsson &
Carlstedt och sa att om vi inte fick jobb där, kunde vi komma
tillbaka till honom. Nåja, där fanns inget jobb så vi gick till Hotell Hembygden där Forsberg jobbade, och det beslöts att Nisse skulle börja där i morgonbitti. Sen gick vi ut till Residenset
där Lundstedt arbetade, och det bestämdes att jag ska börja där
i morgon. »Ja så e de la rum o mat som ska ordnas» tyckte
Lundstedt. »De är ingen lätt sak» sa jag. »Jo, gå ner till Nyströms matsal på Västerlånggatan, där får ni la äta på efterskott
när ni säger vem ni jobbar hos», och så kunde vi gå till en Nilsson och få rum. Vi gick dit, men dom skulle flytta, vi var på en
del andra ställen, men utan resultat. Vi gick till Nyströms på
Västerlånggatan och fick matfrågan löst. Det blir 2,20 om dagen, kaffe två gånger, mat två gånger och smörgåsar med till
frukost. Arbetstiden börjar klockan 07.00, frukost mellan 09.0009.30, middag mellan 13.00-14.00, slut klockan 17.00. Inget
ackord, timlön 1,35. På nya torget träffade vi Lundstedts son,
även han målare, han gick med oss till åkare Johansson, Kyrkogatan 11. Där fick vi rum, 5 kronor i veckan. Klockan halvåtta
inmundigade vi kvällsvard, det verkar vara ett bra matställe. Det
är egendomligt att äta ett mål och veta att i morgon ska vi äta
igen, och nästa dag och nästa. När Nisse var mätt satt han i en
halvtimme och beundrade min friska aptit. När jag till slut var
mätt gick vi hem, inte till en hölada eller ett nybygge, utan till
vårat rum. Vi kröp ner i sängar med rena vita lakan, om vi kunde sova – jodå, var så säker.
sitter jag och skriver med en stor blåsa på högra handens långfinger. Men jag är mätt och nöjd... höll jag på att skriva – men
nöjd blir jag väl aldrig, därtill är livet alldeles för kort. Men
det är skönt att luffarlivet är över för den här gången, och det
är kul att ha jobb. Vad Nisse beträffar kan han inte tänka sig
att han ska råka ut för något så djävligt att han ska behöva ge
sig ut på luffen igen, nå det får tiden utvisa. Men nu vinkar vi
med kalla handen åt landsvägar och lador och skrattar åt hela
luffarturnén. Den är ett minne i svart och vitt. Vi skrålar vårt
hemlands vilda sånger nu som då, fast kanske inte så vilt nu,
här är inte så gott om luft som ute i mångmilaskogarna, och så
kan här finnas lyssnare. Det är slut med vagabondens ständigt
växlande vyer och sinnesförnimmelser, det enformiga vardagslivet har börjat, vart och ett har sina behag och plågor.
Under luffen har vi levt utan enskild egendom, allt har vi haft
gemensamt, tobak, tändstickor, bröd, pengar när vi haft några, tvål, rakhyvel, regnkappa (min), ömma fötter, tomma magar och köldskakningar. Men nu, från och med i kväll, är vi
privatkapitalister och säger mitt och ditt. Jag funderar på hur
jag ska få till ett klämmigt slut på dagboken. Klockan går mot
22-tiden, Nisse har lagt sig, han ligger där i sängen med slutna ögon och armarna under huvudet, han andas ljupt och hörbart, fan vet om han inte sover. Hans skitiga skjorta , som han
haft på i tre veckor, och vilka veckor, bryter skarpt av mot de
rena vita lakanen. Här sitter jag och röker den ena Bridgecigaretten efter den andra, men det ger ingen inspiration. Nu
snarkar Nisse, och för fan, det är sant, jag måste sy ihop mina
byxor i ändan, som gått upp igen, det höll jag på att glömma.
Då får förbanne mig de här slutet vara bra nog som det är.
Fredagen den 23 maj. Som tur var hade vi beställt väckning, annars hade vi försovit oss. Så har vi då börjat jobba. Nu i kväll
Vi var på väg 25 dagar, gick 75 mil, åt lagad mat 28 april, 5
maj, 8 maj, 12 maj och den 22 maj.
14 • ARBETARHISTORIA 4/2010
Mariestad den 23 maj 1930
Arnold Palm
Samtiden uppmärksammade Hesselgrens oräddhet, dådkraft och initiativkraft, något som Renée Frangeur
menar var ovanligt när det gällde kvinnor. Foto: Pressfoto Meyerhöffer.
Hur man skapar en
kvinnlig politiker
1
Ur en kommande biografi om Kerstin Hesselgren
Kerstin Hesselgren är både i Sverige och internationellt en av de mest intressanta kvinnliga politiska
pionjärerna. Hon var den första kvinnan i riksdagens första kammare och Sveriges första kvinnliga
representant i ILO. Dessutom var hon en av de fem
kvinnorna i konstellationen Fogelstad. Trots att hon
onekligen är en pionjär finns det idag ingen aktuell
biografi över henne. Men vad finns det egentligen
skrivet om Hesselgren och på vilket sätt är dessa
bilder som skapats av henne barn av sin tid? – AV
RENÉE FRANGEUR
Kerstin Hesselgren kallades under sin livstid »Kerstin den första», eftersom hon var den första yrkesinspektrisen i Sverige och den första kvinnan i riksdagen. Hennes insatser har dock värderats olika under årens lopp. I denna artikel diskuterar jag hur hon
tolkats under tre skeden – hennes egen samtid 192050, decennierna efter hennes död 1960-90 och idag.
Kerstin Hesselgren föddes 1872 på Hofors bruk
i Gästrikland. Hon växte upp i en stor familj och följde ofta med pappan på hans läkarbesök runt om i distriktet. Efter att ha studerat språk i ett flickpensionat
i Schweiz var hon hemmadotter några år och hjälpte sin pappa med hans praktik. Studier i sjukvård och
socialhygien förde henne till Tyskland och Bedford
College i England. Därefter blev hon bostadsinspektris och skolköksinspektris i Stockholm och senare yrkesinspektris med ansvar för hela landet.
1921 kom hon in i första kammaren och blev 1928
Sveriges andra kvinnliga delegat i Nationernas Förbund, NF.2
Mellan åren 1931 och 1946 var Hesselgren ordförande i Svenska Kvinnors Vänsterförbund, SKV.
Hon var också aktiv i International Labour Organization, ILO. Först på 1930-talet blev hon medlem i
folkpartiet och invald i andra kammaren 1936. Riksdagsarbetet lämnade hon 1944. Kerstin Hesselgren
var politiskt verksam upp till 70-årsåldern och dog
som 90-åring 1962.
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 15
Bilden av Kerstin Hesselgren under hennes
samtid 1921–1950
Mellankrigstiden startade med en rad viktiga reformer, bland annat allmän rösträtt, lagen om gift kvinnas myndighet, behörighetslagen och rätten för
flickor att ta studenten, men motståndet mot kvinnor i politiken och på arbetsmarknaden stärktes därefter. Kvinnliga fackliga grupper och kvinnoförbund
stred för kvinnornas rättigheter på arbetsmarknaden. Yrkeskvinnoidealet spreds och omfattades av
kvinnliga politiker, författare och journalister vid sidan av idealet om den professionella husmodern och
medborgarinnan.
Den utomparlamentariska feminismen var aktiv
under 1930-talet fram till krigsutbrottet 1939. I
Stockholm hölls under 1930-talet flera stora internationella kvinnomöten, av International Council of
Women, ICW, och International Federation of Business and Professional Women, IFBPW,3 som leddes av Kerstin Hesselgren och Alva Myrdal. Kerstin
Hesselgren var mycket omskriven vid denna tid.
Även under kriget var hon ett känt namn i planeringen av den framtida arbetsmarknadspolitiken.4
Hur uppfattades hon då i samtida tryck?
Många tidningar i Norden, till exempel Berlingske och Politiken i Danmark, uppmärksammade valet
av Kerstin Hesselgren till riksdagen 1921. Norska
Dagbladet jämförde den gamla bilden av en kvinnlig
politiker, »ett avskräckande monster», med den behagliga, välklädda och smakfulla Kerstin Hesselgren.5 Torgny Segerstedt menade i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning att Kerstin Hesselgren i politiken var ett »hittills oskrivet blad, men ett rosafärgat sådant».6 I Morgonbris 25 år 1929 framhöll Disa
Västberg att Kerstin Hesselgren stod för arbetarkvinnornas intressen och »den nya sakliga, socialpolitiska utvecklingen» i kvinnoförbundet. Hon blev
också en »förebild» i kampen för moderskapsförsäkring, barnavårdscentraler, mot prostitution, preventivlag och den gamla fattigvården.7
I sin broschyr Kerstin den första 1940, ursprungligen utgiven av Kommittén för ökad kvinnorepresentation, bildad inför valet 1938, framhåller Elin
Brandell att Kerstin Hesselgren är en pionjär genom
sin »oräddhet, sin initiativkraft, sitt kunnande».
Hon underströk också att Hesselgren var alltför
»mänskligt enkel» för att känna sig hemma i någon
partifålla. Hon kallade henne för »banbrytare och
nyodlare, (med) en osentimental samhällsmoderlighet, viljan att hjälpa och förstå […] full av aktivitet,
blickar ej tillbaka. Jag vill inte göra min lycka, jag vill
göra mitt verk, har hon sagt.» Brandell menade att
Hesselgren hade »en lång samhörighet med svensk
landsbygd och svensk arbetarbefolkning […] drag
som senare kompletterades av internationell skolning och världsvana.»8
Ordföranden Fredrik Ström (s) betonade Kerstin
16 • ARBETARHISTORIA 4/2010
Kerstin Hesselgren studerade i Tyskland och England och blev så småningom Sveriges första kvinnliga yrkesinspektris. Foto: Repor-tagebild.
– Hon var en betydelsefull länk mellan olika kvinnoorganisationer i Sverige. På nedre bilden syns hon med nobelpristagaren Pearl Buck och Celie
Brunius från Yrkeskvinnornas klubb. Bilden är tagen 1938, samma år som
Buck tog emot Nobelpriset.
Hesselgren hade ett stort internationellt kontaktnät och blev i början av
1930-talet föreslagen som president för International Council of Women,
men hon avböjde. Fotot visar Hesselgren och Eleonore Roosevelt under
1950-talet. – Nedre bilden visar Hesselgren vid ankomsten från Expertkonferensen för kvinnornas efterkrigssysselsättning i Montreal 1946.
Hesselgrens mod, ansvar och självständighet, när
hon tilldelades S:t Eriksmedaljen 1942 av Stockholms stadsfullmäktige för det sociala arbetet i staden »med samvetet och hjärtat som ledstjärnor.»9
T G Wickbom meddelade i radioutsändning den
16 mars 1945 att »man lyssnar på Kerstin Hesselgren här i London, ’denna stora Europé’ som en
engelsk regeringsmedlem kallade henne.»10
Vita Bandet hyllade Kerstin Hesselgren i två olika artiklar i juni 1951 och februari 1952 som »kvinnan som ensam vågade säga sanningen», för talet i
NF mot Italiens angrepp på Abessinien 1936, och
för »charm, förstånd, hjärta och kunskaper.»11
Många lokal- och rikstidningar och Der Bund
(Bern) hyllar 70-åringen 1942, riksdagskvinnan eller 80-åringen och »Die grosse Schwedin» 1952.12
Lovorden för Kerstin Hesselgren under mellankrigstiden och andra världskriget är nästan öronbedövande. Även i praktiken hade hon starkt stöd. Hon
valdes till andra kammaren 1936, och även 1940, då
stödd av en kampanj från Stockholm, trots att partiledningen ansåg henne för gammal.13 Inför kommunalvalet 1938 lanserades hon av Kommittén för ökad
kvinnorepresentation. Stockholms Frisinnade medborgarförening, en mindre och radikalare grupp
inom Folkpartiet, förde också upp henne på en särlista utan ledningens stöd.
I journalisten Elin Brandells broschyr betonas
Hesselgrens oräddhet, dådkraft och initiativkraft.
Det är politiska beteckningar som sällan annars användes om kvinnor vid denna tid utan snarare om
män.14
Två röster skiljer sig från de andra i sin minst sagt
kritiska inställning till Kerstin Hesselgren. Den ena
kom från en annan världsdam i Genève, Aleksandra
Kollontay, delegat för Sovjetunionen i NF och sändebud för Sovjetunionen i Sverige. Kollontay skildrar i sin dagbok Hesselgren som den som skuldbelägger henne för att frågan om jämställdhet inte
skulle tas upp igen i NF. Anledningen var Kollontays »propaganda» för Sovjetunionens idéer i rättskommissionen. NF skulle inte vara en »diskussionsklubb» menade Hesselgren. De båda damerna talade mycket skarpt till varandra och skildes som ovänner, skriver Kollontay.15 Den modiga, raka och inte
alls konflikträdda politikern framträder här än tydligare än i Brandells text. För övrigt hade Kollontay
god hjälp av Kerstin Hesselgrens kunskaper och fick
värdefull information om kvinnofrågorna av henne,
när hon kom ny till NF. De samarbetade även senare i frågan om jämställdheten och Kollontay skriver
att Hesselgren var mån om sin popularitet bland
kvinnoorganisationerna, men att hennes tal var torra och detaljrika.16 De båda världsdamerna var tydligen både konkurrenter om status hos kvinnoorganisationerna i NF och samarbetspartners i konkreta
frågor om jämställdhet.
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 17
dan för undan förbättra samhällsförhållandena
främst för de sämst ställda och hon omsatte hemma i Sverige åtskilligt av det hon sett och lärt
utomlands. Utan henne skulle många sociala reformer blivit försenade…En barnafrom gudsfruktan bar hon med sig ut i livet från sitt föräldrahem. Hennes djupa sociala intresse och hennes
medkänsla för andra människor var direkt
sprungen ur hennes religiositet.19
Hesselgren håller inledningsanförandet till kvinnornas stormöte i medborgarhuset den 14 april 1945.
Foto: BM Bild AB.
Den andra kritiska rösten kom från en läkare och
högerman, Harald Ernberg, i en insändare i socialdemokratiska Ny Tid.17 Den slutsats man kan dra av
den är att den aktiva pionjären och politiska vilden
Kerstin Hesselgren naturligtvis väckte ont blod hos
manliga försvarare av militärmakt och läkarmakt. Att
Kerstin och systern Ingrid Hesselgren har sparat insändaren för eftervärlden tyder på att de kanske
tyckte den var intressant som ett udda exempel på tidens motstånd mot Kerstin Hesselgren.
Den nya feminismen och Kerstin Hesselgrens
eftermäle under 1960–1980-talen
Kerstin Hesselgren dog 1962, och redan 1968 kom
den första sammanfattande publikationen om hennes gärning. Det var under de goda åren på 1960-talet med framtidstro, blomstrande högkonjunkturer
och ett begynnande nyfeministiskt engagemang.
1968 startade Grupp 8 som en studiecirkel och kom
snart ut på den offentliga arenan. Jämställdheten
blev en politisk fråga. På 1970-talet genomfördes de
nya lagarna om särbeskattning, föräldraförsäkring,
fri abort, daghem och jämställdhetslag i arbetslivet.
1980-talet kännetecknas däremot av ökande klasskonflikter på arbetsmarknaden och kvinnokampen
gick in i en fas av institutionalisering och specialisering. Vissa kvinnoprojekt professionaliserades, kvinnojourrörelsen startade och samarbetet mellan stat
och kvinnorörelse ökade åter.18 Innebar nyfeminismen ett ökat intresse för Kerstin Hesselgren?
I Boken om Kerstin Hesselgren – en vänstudie sammanfattar Ruth Hamrin-Thorell Kerstin Hesselgrens gärning på följande sätt 1968:
Hon var en praktisk banbrytare men knappast någon idépolitiker. Hon bars delvis på tidens vågor
och hennes verksamhet inföll under en epok då
andra hade satt stora starka klockor i gång. Men
hon såg klart de praktiska möjligheterna att un18 • ARBETARHISTORIA 4/2010
I Alf Ahlbergs memoarer från Brunnsvik, skrivna på
1970-talet, skildras hon så här på 1930-talet: »Superlativen blir i längden monotona, men det kan inte
hjälpas – i detta fall kan jag inte undvara dem. Hon
var ljusgestalten i vår krets, och var hon visade sig
spridde hon ljus och glädje.»20 Ahlberg beskriver vidare Kerstin Hesselgren som en verklig optimist.
Hon tog kraften kanske från »en djup religiositet»,
som fanns längst inne i hennes själ.
»Den charmerande socialreformatorn» heter en
artikel om Kerstin Hesselgren av Ingemar Gustafsson i Från Gästrikland 1987.21 Texten skildrar en
lycklig barndom i svensk bruksmiljö, tonårstiden i
den kalla och hårda flickpensionen i Schweiz, studierna i Sverige, Tyskland och England samt banbrytande socialt arbete som bostads- och yrkesinspektris. Det politiska arbetet finns också med som ett
exempel på hennes självständiga hållning: frisinnad
vilde i riksdagen fram till 1934, konflikter med partipolitiska krav från liberaler och frisinnade, solidaritet med arbetarkvinnorna, deltagande i förstamajdemonstrationer.
1987 instiftade Vetenskapsrådet en professur i
Kerstin Hesselgrens namn. Motiveringen löd:
För att påminna om Hesselgrens betydelsefulla
samhälleliga uppdrag (public service) och hennes
expertis i socialpolitik och arbete för kvinnors rättigheter, en pionjär i kvinnorörelsen, och för hennes engagemang i frågor om internationell fred.22
1960–1980-talens bild av Kerstin Hesselgren fick en
tydlig slagsida åt de goda gärningarnas politik, åt det
socialreformatoriska och det religiösa hållet. Av Folkpartiets Ruth Hamrin-Thorell uppfattas Hesselgren
mest som en duktig och godhjärtad religiös »socialtant», inte alls som en initiativrik och orädd politisk
pionjär. Alva Myrdal skildrar i vänboken Kerstin
Hesselgrens internationella politiska arbete i NF
som mindre betydelsefullt än hennes arbete i ILO,
och NF-arbetet skulle ha gjort henne mer irriterad
än stimulerad. ILO uppfattades ju då som ett socialpolitiskt projekt och som en plattform för samverkan mellan arbetare och arbetsgivare. NF var den
stora internationella arenan där 50 staters delegater
diskuterade och brottades med tidens stora problem.
Där samlades också några av den internationella
kvinnorörelsens främsta aktivister, vars betydelse
den FN-engagerade Alva Myrdal tonade ner i boken. Alva Myrdal lyfte dock fram Kerstin Hesselgrens stora tal i Genève sommaren 1936 för kvinnornas sak mot det fascistiska Italien. Men även
Myrdal understryker att Kerstin Hesselgren inte var
någon »professionell kvinnosakskvinna.» Hon var
mer engagerad i kvinnornas sociala villkor än i
emancipationen, menar hon.23
Alf Ahlberg ser inte heller den banbrytande politiska pionjären trots att de ofta träffades på arbetarrörelsens folkhögskola Brunnsvik under det politiskt
intensiva 1930-talet. Journalisten Ingemar Gustafsson bygger i sin tur på vänboken och på Alhbergs
memoarer, men betonar mer än de andra författarna det gränsöverskridande politiska arbetet.
Ahlbergs memoarer och vänboken kom till under
en tid när flera av dess författare redan var pensionärer eller var på väg att lämna sina politiska uppdrag bakom sig. Vänbokens författare hade varit mer
partitrogna politiker – i folkpartiet och SAP – än
Kerstin Hesselgren varit som politisk vilde och därför hade de måhända svårt att uppskatta hennes mer
upproriska sidor. De var politiker som kommit fram
delvis med hjälp av sina politiska kontakter och de
tillhörde på det sättet det politiska etablissemanget
till skillnad från Kerstin Hesselgren.24
Kanske färgades vänbokens syn på Kerstin Hesselgren också av den nya radikala tiden med den
unga feminismen. Hon blev då snarare en socialt engagerad varelse än en feminist, mätt med det mått
på feminism som gällde i den aktuella politiska kontexten. Den nya feminismen med Grupp 8 i spetsen
var ju till en början mycket mer offensiv och mindre samarbetsvillig än feminismen varit på 1930-talet.25 Fogelstadförbundet och det socialdemokratiska kvinnoförbundet stod inte längre i första ledet för
feministiska förändringar.26 På 1930-talet hade de
täta kontakterna mellan den utomparlamentariska,
den parlamentariska och den statsfeministiska kvinnosaken varit tydliga med Kerstin Hesselgren som
främsta exponent.27
Som frisinnad politisk vilde i 12 år, 1922–1934, verkade Kerstin Hesselgren i den svenska riksdagen och
som folkpartist 1936–1944, den tid då folkhemmet
byggdes upp. Hon var däremot, liksom de övriga i
Fogelstadförbundet, inte socialdemokrat och det kan
vara en annan viktig delförklaring till att hennes politiska insatser under denna tid förringades. Socialdemokratin ville ju gärna ta åt sig hela äran för im-
Hesselgren uppmärksammades mycket i pressen
under sin samtid, inte bara i artiklar utan också i form
av karikatyrer. Bild: okänd konstnär. – Nedre bilden:
Enligt Renée Frangeur beskrevs Hesselgren efter sin
död i första hand som socialreformator och religiös
tant. Foto: Hernried.
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 19
Hesselgren hos Gustav Möller den 9 januari 1946. Fr v Alva Myrdal, Kerstin Hesselgren,
Gustav Möller, Åke Meyerson, Gösta Eriksson och Gustaf Munthe.
plementeringen av folkhemspolitiken, något som
också avspeglades i en del forskning om folkhemmet
vid denna tid.28 Vetenskapsrådets ursprungliga formulering för professuren understryker kvinnofrågornas och socialpolitikens betydelse i Kerstin Hesselgrens gärning, men inte den banbrytande politiska pionjärens.
Dagens bild av Kerstin Hesselgren
– en bortglömd pionjär?
Idéhistorikern Karin Johannisson har framhållit att
ett plötsligt intresse för känslornas och sinnenas historia sköljer in över oss nu några år in på 2000-talet.
Människan som kulturskapare sätts i centrum igen
efter decennier av olika ismer, då forskningens fokus
ofta legat på strukturer och system. Känslor, sinnen
och tankar sätts nu på samma nivå i människans förhållande till världen, och individens föreställningar
om livet är i fokus för intresset.29 Vi lever i individens tid i stället för i kollektivets som tidigare på
1960-80-talen och folkhemmet är på väg att rustas
ned. Hur ser nutida historiker och journalister på
Kerstin Hesselgren?
Ulrika Knutsson konstaterar i sin bok Kvinnor på
gränsen till genombrott:
Kerstin Hesselgren är den enda i Fogelstadgruppen som inte har ett eget kapitel i den här boken,
och det beror på att hon i en helt annan utsträckning än de andra kvinnorna gjorde en konventionell politisk och internationell karriär. Hon kom
ofta till Fogelstad som gästföreläsare, men var
inte på samma sätt indragen i skolans och Tidevarvets öden.30
Per Wisselgren menar i Women as Public Intellectuals:
Kerstin Hesselgren and Alva Myrdal att Kerstin Hesselgren har beskrivits av forskningen som en liberal
politisk pionjär snarare än som intellektuell forskare
och socialarbetare trots att hon inte formellt enga20 • ARBETARHISTORIA 4/2010
gerade sig i något parti förrän 1934: »Än så länge har
hennes roll som socialvetenskaplig forskare fått väldigt lite uppmärksamhet.»31 Wisselgren fokuserar
Hesselgrens intellektuella insatser under den period
när de flesta statliga positioner och utbildningar var
stängda för kvinnor. Båda kvinnorna var enligt Wisselgren snarare exceptionella än typiska för sin tid.32
När Forum för genusforskning i Umeå våren
2010 presenterar en populärvetenskaplig föreläsningsserie om betydelsefulla kvinnliga feminister i
Sverige är Kerstin Hesselgren inte med. Däremot
Fredrika Bremer, Ellen Key, Frida Stéenhoff, Alva
Myrdal och Elin Wägner.
Själv skriver jag i »Med Fogelstad som mötesplats
– Kerstin Hesselgren och kvinnorörelsen 1925–
1955» att Hesselgrens ideologiska hemvist snarast
var en syntes av liberalism och socialism. Jag ville
också lyfta fram att Kerstin Hesselgren framför allt
kämpade för kvinnors civila, sociala och ekonomiska rättigheter i riksdagen som frisinnad vilde och senare som liberal, i flera uppmärksammade statliga
utredningar med anknytning till kvinnors livsvillkor
och arbete samt i kvinnorörelsen.33
Tolkningarna av Kerstin Hesselgren i modern
forskning och journalistik är mer motsägelsefulla än
tidigare. Min beskrivning fokuserar den banbrytande gränsöverskridande pionjären, »Kerstin den första», i centrum för kvinnorörelsens aktiviteter under
mellankrigstiden. Ulrika Knutson däremot menar att
hon gjorde en konventionell politisk karriär och stod
utanför skolans och Tidevarvets öden. Per Wisselgren
anser å andra sidan att hon bara blivit sedd som (parti)politisk pionjär och inte som en socialpolitisk intellektuell, och Forum i Umeå bortser från Kerstin
Hesselgren i sin lista över betydelsefulla kvinnliga feministiska politiker under modern tid. Min egen
tolkning kan tyckas stå i motsatsställning till Per
Wisselgrens. Jag anser att det gränsöverskridande
politiska ska betonas istället för det partipolitiska och
motsätter mig det enbart intellektuellt socialpolitiska som Wisselgren vill lyfta fram. Han har emellertid framför allt studerat Kerstin Hesselgrens tid som
yrkesinspektris före riksdagstiden medan jag har
koncentrerat mig på hennes politiska arbete efter allmänna rösträttens införande. Och vi framhåller båda
det betydelsefulla i Kerstin Hesselgrens gärning, om
det så var som socialpolitisk intellektuell i första hand
eller som gränsöverskridande feministisk politiker.
Det är individens tid vi lever i och inte kollektivens, enligt många bedömare. Det splittrade och
mångtydiga i en människas personlighet röner större intresse än hennes gärning i politik och kollektiv.
Därav det bristande intresset för politikern Kerstin
Hesselgren.
En plats i historieskrivningen?
Mellankrigstidens intensiva politiska och utomparlamentariska feministiska aktivitet utgör scenerna
REFERENSER – HUR MAN SKAPAR EN KVINNLIG
POLITIKER
1 Titeln anspelar på Toril Mois biografi om Simone
de Beauvoir, Hur man skapar en kvinnlig intellektuell,
Stockholm 1996.
2 Den första var Anna Bugge Wicksell.
3 ICW med den svenska sektionen SKN med Kerstin Hesselgren som ordförande. IFBPW med svenska
sektionen Yrkeskvinnornas riksförbund, där Alva Myrdal var ordförande på 1930-talet.
4 Nina Almgrens avhandling, Kvinnorörelsen och efterkrigsplaneringen – Statsfeminism i svensk arbetsmarknadspolitik under och kort efter andra världskriget, Umeå
2006, och min recension av den avhandlingen i Scandia
2008:2.
5 Kerstin Hesselgrens arkiv, Diverse tryck, L55:67,
Kungliga Biblioteket (KB).
6 Malin Bergman, Ingrid Gärde Widemar, Ruth
Hamrin-Thorell och Alva Myrdal (red.), Boken om
Kerstin Hesselgren – en vänstudie, Stockholm 1968.
7 Morgonbris 1929:12, se även ibid. 1925: 5, 8, 11;
1926:2; 1927:6, 7, 8, 9, 11; 1928:2; 1929:2, 9.
8 Elin Brandell, Kerstin den första, Stockholm 1940.
Kerstin Hesselgrens arkiv, L55:67, KB.
9 Kerstin Hesselgrens arkiv, L 55:64, KB.
10 Pressmeddelande från TG Wickbom i Kerstin
Hesselgrens arkiv, L55:67, KB.
11 Kerstin Hesselgrens arkiv, L55:64, KB.
12 Ibid. Arbetarbladet 2/1 1942; Aftonbladet 15/6
1940, Öresundsposten april 1946, DN 12/7 1944, Svenska
Morgonbladet 3/1 1952, Stockholmstidningen 29/12 1952;
Svenska Dagbladet 29/12 1951. Trelleborgs Allehanda, Söderhamnskuriren, Salaposten, Länstidningen Östersund, Ny
Tid vid årsskiftet 1951/1952 etc.
13 Se Brandell (1940). Enligt Kjell Östberg, i Efter
Rösträtten. Kvinnors utrymme efter det demokratiska genombrottet, Stockholm 1996, passim, ville partiledningen egentligen ha en man på hennes post 1940. Han
skriver också att hon redan under sin första period
i riksdagen var utsatt för sexistiska skämt av andra riks-
för den centrala position som Kerstin Hesselgren
då uppfattades ha – i jämnbredd med Alva Myrdal.
Under de nyfeministiskt aktiva åren på 1960–1980talen kom vänboken och andra beskrivningar av dåtida journalister och folkbildare. Nu på 2000-talet
har Kerstin Hesselgrens betydelse i det allmänna
och även genusvetenskapliga medvetandet falnat
eller helt försvunnit. Få forskare med intresse för
politik eller »public intellectuals» uppmärksammar
Kerstin Hesselgren. Den individuella och relativt
opolitiska nutida kontexten bildar inte någon gynnsam bakgrund för konstruktioner av politikern Kerstin Hesselgren. Men Alva Myrdal och Elin Wägner är fortfarande med oss. Vad beror det på? Är det
deras mer offentliga kärleksliv,34 som drar till sig intresset, i enlighet med det Karin Johannisson skriver om det ökande intresset för känslornas och sinnenas historia?
Under mellankrigstiden uppfattades Kerstin
dagsledamöter.
14 Några av de vanligaste metaforerna för kvinnligheten under mellankrigstiden var beroende, försörjda
och moderliga. Se Yvonne Hirdman, Genus – om det stabilas föränderliga former, Stockholm 2001, s. 147ff.
Manligheten däremot tolkades oftast som kraftfull, försörjningsvillig och oberoende, se Renée Frangeur, Yrkeskvinna eller makens tjänarinna – Striden om yrkesrätten
för gifta kvinnor i mellankrigstidens Sverige, Lund 1998,
passim. Även Elisabeth Elgan, »Sexualpolitikens genus
i Frankrike och Sverige» i KVT 3:99 lyfter fram manlig
aktivitet och kvinnlig passivitet som typiska för både
svenska och franska sexualpolitiska diskurser under första delen av 1900-talet.
15 Aleksandra Kollontays dagböcker från 1930-talet i
översättning av Lars Olsson, Stockholm 2008, s. 540f.
16 Kollontay (2008), s. 446, 548 ff.
17 Kerstin Hesselgrens arkiv, L55:64, KB.
18 Christina Florin, »Kvinnorörelsen´ på 1960-talet» och Solveig Bergman & Malin Rönnblom, »Kvinnors politiska organisering i dag» i Renée Frangeur
(red.), Gråt Gärna – men forska: Rapport från konferensen
6–7 mars 2001 om kvinno/genusforskining, Linköping
2001.
19 Malin Bergman, m fl (1968), s. 182ff. Författarna
representerar mest borgerliga politiska ideal med undantag från Alva Myrdals socialdemokrati. Boken är indelad i olika kapitel efter Kerstin Hesselgrens verksamhet och liv: barndom och ungdomsår, framtidsplaner,
livsuppgifter, krigsåren, i politiken, internationellt arbete och människan Kerstin Hesselgren. Alla författarna hade samarbetat med huvudpersonen i politiska
eller vetenskapliga sammanhang. Ruth Hamrin-Thorell
skrev de flesta kapitlen utom de två om politik. Ingrid
Gärde Widemar och Alva Myrdal betonar dock inte religionens roll i sina kapitel om nationell och internationell politik.
20 Alf Ahlberg, Mina år på Brunnsvik, Stockholm
1974, s. 81ff och 184ff. Alf Ahlberg var rektor på
Brunnsviks folkhögskola, en arbetarrörelsefolkhög
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 21
Hesselgren som den djärva politiska pionjären. Hon
beskrevs både som en världsdam, en stor europé och
som typisk svensk med rötter bland bönder och arbetare. Då lanserades hon som kvinnornas politiker
både av liberaler av båda könen och av arbetarkvinnor. Efter sin död 1962 skildrades hon mer som den
religiösa socialpolitiska reformatorn än som den
djärva kvinnopolitiska pionjären. Jag sätter det i
samband dels med författarnas positioner i efterkrigstidens politik och i den feministiska politiska
kontexten på 1960-1980-talen och dels med de vetenskapliga tolkningarna av folkhemspolitiken under samma tid. Kerstin Hesselgren var frisinnad vilde i riksdagen under 12 år, men inte socialdemokrat.
Nu på 2000-talet är Kerstin Hesselgren i stort
sett ett bortglömt namn i det allmänna och vetenskapliga medvetandet. Den holländska historieprofessorn Mineke Bosch underströk i ett föredrag på
skola, under tjugo års tid och filosofie doktor i filosofi
från Lund.
21 Ingemar Gustafson, »Den charmerande socialreformatorn» i Göran Severin (red.), Från Gästrikland
1987, Gästriklands kulturhistoriska förenings meddelanden, Gävle 1989, s. 5ff.
22 Översatt från Per Wisselgren, Women as Public
Intellectuals: Kerstin Hesselgren and Alva Myrdal, Uppsala
2006, som citerar Vetenskapsrådet. Årligen utnämns en
excellent, utländsk kvinnlig forskare till en gästprofessur i hennes namn.
23 Se Malin Bergman mfl (1968), s. 163ff , »Internationellt arbete», och mitt kapitel om den transnationella arenan: »Another pioneer transcending boundaries: politician Kerstin Hesselgren in the transnational
arena» i Gender Delight. Science, knowledge, Culture and
Writing …for Nina Lykke, Linköping University 2009.
24 Alva och Gunnar Myrdal stödde varandra i politiken. Ruth Hamrin-Thorell tillhörde en känd frisinnad
politikerfamilj liksom Ingrid Gärde Widemar. Ruth
Hamrin-Thorell satt fortfarande i riksdagen för folkpartiet 1968. Det är vanligare att kvinnor har släktingar
som politiska mentorer än män. Se Birgitta Niklasson,
»Den politiska eliten» i Anita Göransson (red.), Maktens kön. Kvinnor och män i den svenska makteliten på
2000-talet, Stockholm 2007.
25 Eva Schmitz, Systerskap som politisk handling.
Kvinnors organisering i Sverige 1968 till 1982, Lund
2007, passim.
26 Se Gunnel Karlsson, »Kvinnorörelsen på 1960talet» i Frangeur (2001).
27 Se mitt kapitel om den nationella arenan: »Med
Fogelstad som mötesplats – Kerstin Hesselgren och
kvinnorörelsen 1925–1955» i Ebba Witt-Brattström &
Lena Lennerhed (red.), Kvinnorna skall göra det! Den
kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad – som idé, text och
historia, Stockholm 2003, s. 90ff.
28 Se till exempel Klaus Misgeld, Karl Molin och
Klas Åmark (red), Socialdemokratins samhälle – SAP och
Sverige under 100 år, Stockholm 1989.
22 • ARBETARHISTORIA 4/2010
en konferens om biografier i Amsterdam hösten
2009 att biografier om kvinnliga politiker och vetenskapspersoner är mindre vanliga än om kvinnliga författare och konstnärer. Hon menade att minnet av de förstnämndas insatser är instabilt. Det försvinner snabbt. Är det så att parlamentarisk eller vetenskaplig (makt)politik besmutsar sina kvinnliga
deltagare och därför betraktas som stridande mot
»kvinnans» natur? Å andra sidan konstaterade Mineke Bosch också att »Well-behaved women seldom
make history, but if they do…», då bör vi komma
ihåg det rebelliska i deras uppror mot konventioner
utan att förminska deras insatser genom att hänvisa
till psykologi eller religion.
Kerstin Hesselgren må ha varit både religiös och
socialreformator, feminist, pionjär och banbrytare,
men hon var framför allt en unik gränsöverskridande kvinnlig rebell i sin tid.
29 Karin Johannisson, »Att skriva känslornas historia – går det?» i Maria Sjöberg & Yvonne Svanström
(red.), Att göra historia: Vänbok till Christina Florin,
Stockholm 2008.
30 Ulrika Knutson, Kvinnor på gränsen till genombrott: Grupporträtt av Tidevarvets kvinnor, Stockholm
2004, s. 23.
31 »Meanwhile her role as a social researcher has
attracted remarkably little attention.», Wisselgren
(2006), s. 13. Med intellektuell menar Wisselgren (ungefär) en självständigt tänkande engagerad kritiker med
förankring i olika kombinationer av den akademiska,
den politiska och den samhälleliga sfären. Wisselgren
bygger sin tolkning av den partipolitiska pionjären,
hårdraget, bland annat på mitt kapitel i boken om Fogelstad. Jag har beskrivit Hesselgren som en politisk
pionjär, men inte som företrädesvis liberal i någon partimening.
32 Wisselgren (2006), s. 32 f.
33 Frangeur (2003) och SOU 28:29, SOU 38:47.
34 Ulrika Knutsons bok handlar till stor del om Fogelstadkvinnornas kärleksliv och Yvonne Hirdmans om
kärlek och livsprojekt: Det tänkande hjärtat. Boken om
Alva Myrdal, Stockholm 2006.
35 Mineke Boschs föredrag: »Biography and the Politics of Memory», Life Writing in Europe, IABA-konferensen (The International Auto/Biography Association) i Amsterdam, 29–31/10 2009.
RENÉE FRANGEUR
är historiker anknuten till Linköpings universitet.
Hon har tidigare skrivit om kvinnors rätt till förvärvsarbete under mellankrigstiden och om män och manligheter på Bonaanstalten.
»Politiska kvinnor»
Anteckningar om Ulla Lindström och Inga Thorsson
Få kvinnor fanns på ledande politiska poster under
1950- och 1960-talen. Trots att kvinnor hade fått tillträde till den politiska arenan i och med rösträttsreformen, visar några exempel från Ulla Lindströms
och Inga Thorssons tid som aktiva politiker hur
snäv politikens gränser var för kvinnor under denna
tid. – AV GUNNEL KARLSSON
Den uteblivna nigningen
När den engelska drottningen Elizabeth II tillsammans med sin man prins Philip per båt kom på officiellt besök till Stockholm i juni 1956 väntade den
svenska regeringen tillsammans med 200 000 åskådare framför slottet. Samtliga regeringsledamöter
bugade artigt för drottningen och det gjorde även
den enda kvinnan i regeringen, statsrådet Ulla Lindström. När en engelsk journalist senare intervjuade
Ulla Lindström ville han veta varför hon inte nigit
för den engelska drottningen. I engelska tidningar
skrev man upprört att det var en skandal, att det oartiga svenska statsrådet vägrade niga för drottningen.
Till en början förklarade Ulla Lindström att seden att göra hovnigning inte var densamma i Sverige som i England. I Sverige var det medlemmar av
hovet som gjorde hovnigningar. Ulla Lindström var
inte medlem av hovet och, tillade hon, hon träffade
kungen i konselj varje vecka utan att niga. Då vore
det väl konstigt om hon skulle niga för en annan,
dessutom mycket yngre monark. Den våldsamma
opinion som efteråt blåstes upp också i den svenska
pressen mot Ulla Lindström handlade till stor del
om motsättningar mellan rojalister och icke-rojalister. I sin dagbok skrev Ulla Lindström att ett veritabelt krig brutit ut mellan »nigare» och »anti-nigare.» Hon fick massor av hatbrev (där hon kallades
»(s)ocialistdjävul, hundfitta och mjölkpiga») och
telefonsamtal från rojalister, som tyckte att hon
skämt ut Sverige. Hon fick också stödjande brev, till
Samtal mellan Ulla Lindström och Inga Thorsson i Riksdagen 1957. Foto: Morgon-Tidningen.
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 23
exempel i telegram från Republikanska klubben i
Danmark.1 I sin dagbok skrev Ulla Lindström att
den rojalistiska stormen mot »en löjlig etikettsdetalj» var en skrämmande erfarenhet. För rojalisterna handlade det inte om etikett, utan snarare om
Lindströms brist på kvinnlig underordning. Och här
finns onekligen en intressant könsaspekt: som kvinna förväntades Lindström niga, som statsråd bugade hon. Hon agerade som minister när hon i likhet
med övriga statsråd bugade. För hennes manliga
kolleger uppstod inget likartat dilemma mellan
köns- och ministerroll: det var »naturligt» för dem
som män att buga.2
Kvinnor, grodor och klavertramp
Det är förledande enkelt att se historien om statsrådet som vägrade niga som en löjlig bagatell, men här
är den vald för att illustrera de paradoxala situationer
som kunde uppstå när kvinnor gjorde entré på en
politisk arena, som var skapad av och för män på ett
sätt som gjorde att manligheten togs för given. Ulla
Lindström var ensam kvinna i Tage Erlanders regering åren 1954–1966 och i den politiska dagbok, som
hon gav ut i två band efter sin statsrådstid, beskrev
hon målande hur hon som politisk kvinna ofta kände sig särbehandlad och betraktad som mindre värd
än manliga statsrådskollegor. Hon noterade att hon
själv av oppositionspressen ofta beskrevs som en
»pratmoster» som inte kunde hålla »tungan i styr».
Hennes agerande sågs som »utslag av kvinnlig tanklöshet», skrev hon i dagboken, och jämförde med
manliga statsråd, som även om deras agerande ogillades beskrevs sakligt och utan anspelning på könet.3
När första delen av hennes dagbok, I regeringen, publicerades 1969 hade hon en brevväxling med Gunnar Sträng, som tyckte att hon »överdrev den maskulina atmosfären i regeringskretsen i din egenskap
av ensam kvinna». Ulla Lindström svarade skarpt:
Ditt aningslösa påstående att det inte fanns »någon slags könsvärdering» i din eller övriga kollegers attityder visar bara att det kanske behövs
ännu mer avslöjanden för att ni ska kunna upptäcka era fördomar.4
Ulla Lindströms politiska dagbok ger en god inblick
i livet som statsråd och regeringsmedlem. Lindström var en driven skribent, hon hade i många år
”Ovan ser vi Ulla och Elisabeth i samspråk. Andan
verkar vara vänskaplig, några stridsyxor kan vi inte
skymta – vilket man väl heller inte väntar sig från två
balanserade, charmfulla yrkeskvinnor av det moderna
snittet” kunde man läsa i Morgon-Tidningen som publicerade bildmontaget den 17 juni 1956 som en reaktion på diskussionen om den »uteblivna nigningen».
– Ulla Lindström 1947. Foto: Morgon-Tidningen.
24 • ARBETARHISTORIA 4/2010
Ulla Lindström och Tage Erlander lämnar slottet efter Lindströms utnämning till konsulterande
statsråd 1954. Foto: Morgon-Tidningen. – Ulla Lindström var den enda kvinnan i regeringen, här
med Gunnar Sträng och Torsten Nilsson. Foto: Morgon-Tidningen.
arbetat som journalist och hon kunde stenografera,
vilket innebar att hon mer eller mindre ordagrant
kunde återge diskussioner i regeringskretsen. När
den andra delen av dagboken publicerades 1970 under titeln Och regeringen satt kvar! fick hon mycket
goda recensioner. I Vecko-Journalen skrev Gustaf von
Platen att han var imponerad av Ulla Lindström och
frågade sig om denna »begåvade person» är samma
som i pressen beskrivits som en »vimsig höna» i regeringen: »(d)en fåniga Ulla, grodornas, tabbarnas
och klavertrampens famösa tant U».5
Faktum är att Ulla Lindström ofta behandlades
hårdhänt både i borgerliga tidningar och i den egna
partipressen och att den bild av henne som framträder i pressen är svårtolkad. Samtidigt som hon både
ansågs kompetent som minister och hennes sakområden, familje- och konsumentfrågorna erkändes
som politiskt viktiga, beskrevs hon ofta just som en
»vimsig höna».6 Hypotetiskt antar jag att dubbelheten handlar om svårigheten att på 1950- och 60-ta-
len hantera det faktum att Lindström var kvinna och
högt uppsatt politiker.
Det är historien om den uteblivna nigningen som
ofta berättas när Ulla Lindströms namn förekommer i politikers memoarer och i politiska biografier,
där hon för övrigt är sparsamt omnämnd. I Tage Erlanders dagböcker ges en komplicerad bild av Ulla
Lindström, där den första glädjen över att ha utnämnt ett »resolut fruntimmer»7 till statsråd grumlades av hans med tiden alltmer negativa omdömen
om henne. Noteras bör dock, att han stödde henne
vad gällde nigningen och tyckte, att incidenten med
drottning Elizabeth gav Lindström välkommen publicitet. Men den gamla »skandalen» med den uteblivna nigningen skulle bli Ulla Lindströms ständiga följeslagare. Den blev så gott som alltid omnämnd i dagspressen, även så sent som 1994, när
Ulla Lindström fyllde 85 år och när hon avlidit
1999.8 Hon kan sägas ha gått till historien som statsrådet som vägrade niga, »Ulla Nigström», som hon
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 25
Ulla Lindström hade särkilt ansvar för familjefrågor. 1957 överlämnade familjerådgivningskommittén sitt
betänkande till henne. Inga Thorsson var kommitténs ordförande. Fr. v. Marja Almqvist, Kerstin Widén, Sigurd
Thorén, Anni Wallentheim, Ulla Lindström, Inga Thorsson, Sven Ahnsjö, Helga Sjöstrand och Carin Colliander.
själv skrev i dagboken.9 Det framstår onekligen som
en ensidig bild av en tolvårig karriär som ensamt
kvinnligt statsråd.
Vem var då Ulla Lindström och varför finns ingen biografi skriven om henne, som var den tredje
kvinnan som utnämnts till statsråd i Sverige och den
första som stannade på sin post under en längre tidsperiod? I dessa tider, när samtliga svenska statsministrar presenterats i nyskrivna, påkostade och intressanta biografier och Tage Erlanders dagböcker
ges ut med imponerande noggrannhet, hur kommer
det sig att det inte finns någon bok om Ulla Lindström? Den frågan har jag ställt mig i samband med
att jag börjat ställa frågor om »politiska kvinnor»,
det vill säga politiskt aktiva kvinnor i Sverige på
1950- och 1960-talen.
Kvinnor i politiken
När Ulla Lindström 1954 blev statsråd utan portfölj, det vill säga utan eget departement, men med
barn- och familjefrågor på sitt bord (tillsammans
medborgarskapsärenden, u-landsbistånd och konsumentfrågor) beskrevs hon ofta – om än inkorrekt –
som familjeminister. Det innebar att sakområdet, familjefrågorna, på den tiden sågs som kvinnligt och
om man talar i termer av ett politiskt genuskontrakt
var det kanske väntat att familjefrågorna skulle tilldelas det enda kvinnliga statsrådet i en tid när det
rådde husmoderkontrakt, för att låna Yvonne Hirdmans begrepp.10 Kanske kan man också säga att Ulla
Lindström blev »den obligatoriska kvinnan» i regeringen.11 Det skulle dröja till 1970-talet innan den
föreställning som härskat sedan kvinnorna fick röst26 • ARBETARHISTORIA 4/2010
rätt 1920, att det räckte med en kvinna som företrädde kvinnointresset i beslutande organ på allvar
utmanades. Den första kvinnan på en statsrådspost
var Karin Kock, som var konsultativt statsråd och
folkhushållningsminister i två år, 1947–49. Det andra statsrådet var Hildur Nygren, men hennes tid
som utbildningsminister varade bara ett drygt halvår på grund av regeringsombildningen 1951, då en
koalitionsregering bildades av socialdemokraterna
och dåvarande bondeförbundet.
I takt med att de svenska regeringarna de senaste
25–30 åren blivit alltmer jämställda när det gäller antalet kvinnor och män bland ministrarna kan man
kanske påstå att arbetet som statsråd inte längre ses
som manligt. Fortfarande talar vi förvisso om ministrar och »kvinnliga ministrar», men om man jämför verkligheten för dagens kvinnliga politiker med
den som var Ulla Lindströms som ensam kvinna i regeringen, är skillnaden (sannolikt) stor när det gäller
synen på kvinnors förmåga att i likhet med män inneha höga politiska poster. Statsvetaren Maud Eduards har framhållit att kvinnan ses som »avvikande»
på den politiska arenan, hon är en kvinnlig politiker
eller ett kvinnligt statsråd, inte ett statsråd. Eduards
menar, att kvinnorna symboliserar det problem som
genus skapar i politiken. Det innebär att kraven på
kvinnorna blir motstridiga, eftersom de förväntas visa
dels att kön inte spelar någon roll (det är kompetens
som spelar roll), dels att kön spelar roll (politikens
antas bli bättre, mjukare, mänskligare när kvinnor är
med).12 Så länge män innehar rollen som politiker
anses begreppet könsneutralt, på samma sätt som ord
som demokrati och politik anses vara könsneutrala.
Men när kvinnor kommer in i politiken blir begreppen genast »könade» och man talar om »kvinnliga»
politiker, om kvinnofrågor och om kvinnorepresentation. Maud Eduards ger ett talande exempel på hur
kvinnor själva framhåller att de är kvinnor när de är
i offentligheten. Gro Harlem Brundtland kallade sin
självbiografiska bok Mitt liv som kvinna och politiker
1939–86, vilket Eduards jämför med Göran Persson,
som kallade sin självbiografiska bok Den som är satt i
skuld är inte fri.13 Båda hade som bekant varit både
statsministrar och ledare av stora, socialdemokratiska partier. Eduards konkluderar att män som Göran
Persson konstrueras som goda medborgare och partimedlemmar, medan kvinnor utmärks av det som är
särskilt eller specifikt: de är kvinnor.
Att något händer när »politiska kvinnor» kommer in på en politisk arena som dittills varit dominerad av män visar många års kvinno- och genusforskning om kön och politik i Sverige.
När jag själv studerade det socialdemokratiska
kvinnoförbundets (SSKF) historia såg jag dels att
kvinnor som Ulla Lindström och Inga Thorsson
(ordförande i det socialdemokratiska kvinnoförbundet 1952–64, riksdagsledamot och så småningom
också det första, kvinnliga socialborgarrådet i Stockholm) i första hand sågs som representanter för de
kvinnliga väljarna/medborgarna, dels att den rollen
begränsade deras handlingsutrymme i politiken.
För att ge ett konkret exempel, när Inga Thorsson
som ordförande i SSKF försökte påverka partiets
ståndpunkt i fråga om införskaffande av atomvapen
till den svenska försvarsmakten togs inte kvinnornas
synpunkt på allvar, utan de uppmanades i stället att
»följa karlarna», det vill säga följa partilinjen. Kvinnorna sågs med andra ord inte som politiska aktörer, som »politiska kvinnor» med en egen politisk
agenda, utan snarare som partiets megafoner gentemot de kvinnliga väljarna. När kvinnorna trots det
försökte påverka partiets politik mötte de motstånd
och krav på att ändra sig.14
Det som jag fann slående, var hur insiktsfullt och
genomskådande både Inga Thorsson och Ulla Lindström hanterade motståndet. Det som särskilt intresserade mig var de konflikter de upplevde mellan
vad som var förväntat beteende av dem som kvinnor,
å ena sidan, och som högt uppsatta politiker, å den
andra sidan.
Genuskrockar
Inga Thorsson upplevde också hon att det var svårt
att vara kvinna i politiken. Det hon själv beskrev som
Inga Thorsson 1958. Foto Morgon-Tidningen. – Inga
Thorsson i samtal med den sovjetiska och den rumänska representanten under sammanträdet av FN:s ekonomiska kommission för Afrika i februari 1963 i dåvarande Kongo. Foto: Förenta Nationerna.
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 27
kränkande var, att hon och kvinnoförbundet bemöttes som »fåniga fruntimmer, som drev sina sentimentala argument» när hon ledde motståndet mot
införande av svenskt atomvapen på
1950-talet.15 Inga Thorsson berättade
att hon ansågs »argsint och aggressiv»,
vilket enligt hennes egen tolkning var en
följd av att hon som kvinna i politiken
måste se till att höras och synas.16 Hon
beskrevs ofta som kontroversiell och
hade, enligt en intervju en röst som
»rasslade som ett maskingevär i riksdagen», något som knappast stämde med
1950-talets kvinnoideal.17 Inga Thorsson beskrevs ofta som (alltför) påstridig
och aggressiv och det var som redan
framhållits inte ovanligt att politiskt aktiva kvinnor beskrevs negativt. Ett exempel är Svenska Dagbladet, som kallade Ulla Lindström talar på SAFE-möte i Stockholm i november 1981.
Ulla Lindström för »det socialdemokratiska partiets huskors».18 Kvinnor beskrevs med an- Besvikelser
dra ord som avvikande och »fel» i politiken. De be- Ulla Lindström och Inga Thorsson var båda besvikskrevs påfallande ofta med känslomässiga eller ned- na när de lämnade sina positioner som statsråd respektive ordförande i kvinnoförbundet under 60-talåtande begrepp. De var »fåniga» och deras argument var »sentimentala» (som Inga Thorsson sade), let. Ulla Lindström avgick i protest som statsråd efoch Ulla Lindström beskrevs som en »pratmoster» ter en konflikt om höjning av biståndet till u-länderna, något som hon blev hårt kritiserad för. Hon blev
som inte kunde hålla »tungan i styr» (ovan s 2).
också häftigt kritiserad när hon strax efter avgången
För att förstå vokabulären kan en tolkning i termer av rådande föreställningar om hur kvinnor och publicerade utdrag ur det som hon kallade sin »polimän skulle bete sig på 1950- och 60-talen vara till tiska dagbok». Hon kände sig ensam och isolerad
hjälp. Som jag ser det kan bråket om den uteblivna från partiet och i ett brev till Inga Thorsson skrev
nigningen tolkas som en »genuskrock», en kollision hon att hon var »utfrusen» av partiet.20 Inga Thorsmellan ett förväntat kvinnligt beteende (nigning) son, å sin sida, fick aldrig den ministerpost hon sträoch ett förväntat manligt statsrådsbeteende (bug- vade efter. När hon lämnade ordförandeskapet i
ning). Som kvinna förväntades Ulla Lindström niga kvinnoförbundet 1964 för att bli ambassadör i Israel
och när hon inte gjorde det kunde man inte tolka var det motvilligt. I ett brev skrev hon bittert, att hon
hennes beteende som något annat än felaktigt; man aldrig mer skulle be partiet om något som helst uppvar alltför ovan vid ett kvinnligt statsråd år 1956. På drag.21 Under Tage Erlanders tid som regeringschef
samma sätt krockade föreställningen om hur en var det vanligt med långa politiska karriärer i partiet,
kvinna skulle tala (»kvinnligt» på 1950-talet) med där »politiska män» efter start i partiorganisationer
den nya verkligheten i riksdagen, där kvinnor stod i och fackföreningar klättrade mellan olika prestigetalarstolen för att höras (maskingevärsmetaforen).
fyllda poster. Flera av de manliga statsråden innehaAndra typer av »genuskrockar» inträffade till ex- de olika statsrådsposter under många år, till exempel
empel när atomvapenfrågan diskuterades som mest Sven Andersson, Gunnar Sträng, Östen Undén och
intensivt i det socialdemokratiska partiet. Då häck- Torsten Nilsson. Detsamma gällde inte de politiskt
lades Tage Erlander i borgerlig press, där han sades aktiva s-kvinnorna på 1950- och 60-talen, dit fler
vara en »en partipolitisk toffelhjälte», som inte namn kan räknas förutom Ulla Lindström och Inga
»manligt» vågade tala ut av rädsla för att utmana Thorsson, till exempel Nancy Eriksson, Lisa MattsInga Thorssons nej-linje i atomvapenfrågan.19 Bak- son och Sigrid Ekendahl.
om uttrycket »partipolitisk toffelhjälte» fanns en föSom redan nämnts skrev varken Ulla Lindström
reställning om att män inte borde styras av kvinnor eller Inga Thorsson några traditionella memoarer
och det som hände när Erlander beskrevs som tof- när de lämnade politiken. Ulla Lindströms dagfelhjälte var, att statsministerns auktoritet och man- böcker kan ses som en god ersättning, men mot baklighet urholkades. Vid sådana tillfällen kunde kvin- grund av att den är en stark tradition inom socialdenor lätt uppfattas som ett hot, något som de social- mokratin att ge ut böcker om avgående statsråd, är
demokratiska kvinnorna var väl medvetna om.
det märkligt att ingen bok skrivits om Ulla Lind28 • ARBETARHISTORIA 4/2010
ström.22 Inga Thorssons kamp mot atomvapen har
studerats i ett par vetenskapliga arbeten.23 Hon har
också porträtterats i boken Att förändra verkligheten,
skriven av journalisten Lars Lindskog.24 För egen del
hoppas jag kunna arbeta vidare med mitt projekt om
Ulla Lindström och Inga Thorsson som »politiska
kvinnor.»
Avslutningsvis vill jag sluta där jag började, med
den uteblivna nigningen. Om man närmar sig den
REFERENSER – »POLITISKA KVINNOR»
1 Ulla Lindström, I regeringen. Ur min politiska dagbok 1954–59, Stockholm 1969, s. 102–105; Mikael
Sjögren, »Statsrådet och genusordningen – Ulla Lindström 1954-66», i Historisk tidskrift 2003:1, s. 21f.
2 Ulla Lindström fick stöd av både Tage Erlander,
statsminister, och Östen Undén, utrikesminister. Tage
Erlander, Dagböcker 1956, Sven Erlander (red.), Hedemora 2002, s. 97. Östen Undén skrev i sin dagbok att
det skulle vara »löjligt» om kvinnliga statråd skulle
göra hovnigning för kungen vid varje konselj, Östen
Undén, Anteckningar 1952–1966. Kungl Samfundet för
utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, del 25, Stockholm 2002, s. 522.
3 Ulla Lindström, Och regeringen satt kvar! Ur min
politiska dagbok 1960–67, Stockholm 1970, s. 198.
4 Brev den 1/12 1969 från Gunnar Sträng till Ulla
Lindström, samt brev 3/12 1969 från Ulla Lindström
till Gunnar Sträng, Ulla Lindströms samling vol 10,
Riksarkivet, RA.
5 Vecko-Journalen nr 47, 1970, klipp i Ulla Lindströms samling, vol 10, RA.
6 Tom Olsson, Rätten att tala politik, Stockholm
2006, s. 122 och 124.
7 Erlander (2004), s. 83.
8 Göteborgs-Posten 1994-09-13; Helsingborgs Dagblad
1999-07-15.
9 Lindström (1970), s 190.
10 När Tage Erlander antydde att familje- och konsumentfrågorna skulle passa Ulla Lindström för att hon
var kvinna skrev hon i dagboken: »Jag gillade inte anspelningen på könet», Lindström (1969), s 23.
11 Tidigt stadgades, att minst en ledamot i barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse skulle vara kvinna.
När kvinnorna fått rösträtt och det oftast bara blev en
kvinna vald talade man ofta om »den obligatoriska
kvinnan,» Hon var ofta en husmoder, vilket kan ha bidragit till att kvinnointresset blev liktydigt med husmodersintresset. Det kunde bli »lite ensidigt» att enbart
representera husmödrarna, skrev Ulla Lindström (då
Alm) redan 1945. Gunnel Karlsson, Från moderskap till
systerskap, Lund 1996, s. 33; Lenita Freidenvall, Vägen
till varannan damernas. Om kvinnorepresentation, kvotering och kandidaturval i svensk politik 1970–2002. Stockholm 2006, s. 57ff; Lena Wängnerud, Kvinnorepresentation. Makt och möjligheter i Sveriges riksdag, Stockholm
1999.
12 Maud Eduards, Förbjuden handling. Om kvinnors
organisering och feministisk teori, Stockholm 2002, s.
36–38.
incidenten på problemorienterat sätt, kan man säga
att problemet inte var att Ulla Lindström bugade i
stället för att niga, när hon mötte den engelska
drottningen. Problemet var snarare bristen på insikt
i omgivningen. Det var journalister som tillsammans
med rojalister skapade en skandal, därför att de inte
förstod att Ulla Lindström bugade som statsråd, som
representant för sin regering och inte för sitt kön.
Hon bugade som minister – en »politisk kvinna»?
13 Eduards (2002), s.36.
14 Karlsson (1996), kap 5.
15 Karlsson, (1996), s. 169; Gunnel Karlsson, »Love
Power: Inga Thorsson and the Nuclear Question».
Gender and the Interests of Love. Essays in honour of Anna
G. Jónasdóttir. Kathleen B Jones och Gunnel Karlsson
(red), Örebro: Centrum för feministiska samhällsstudier 8, 2008, s. 173.
16 Karlsson (1996), s. 169.
17 Tidningen Vi 25/10 1958.
18 Ulla Lindströms politiska dagbok den 22/11
1959, s. 125. Ulla Lindströms samling, RA. Ett huskors
är enligt SAOB »en person som är till (ständig) plåga
för sin omgivning i hemmet; särskilt om (elak och
härsklysten) hustru» www.saob.se
19 Karlsson (1996), s. 198.
20 Brev från Ulla Lindström till Inga Thorsson
9/10, 1967. Inga Thorssons arkiv vol 24, Arab.
21 Brev från Inga Thorsson till Anna Rudling 30/1,
1965. Inga Thorssons arkiv vol 29, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, ARAB.
22 Åsa Linderborg, Socialdemokraterna skriver historia. Historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892–
2000. Stockholm 2001. Det finns en del vetenskapliga
artiklar om hennes politiska arbete publicerade under
2000-talet: Camilla Norrbin och Mikael Sjögren,
»Polisväsen, civilförsvar och allt arbete med landshövdingeutnämningar är minsann inget roligt» Om kvinnors arbete i riksdag och regering under 1950-talet.
Kvinnor på gränsen till medborgarskap. Genus, politik och
offentlighet 1800–1950. Christina Florin och Lars
Kvarnström (eds). Stockholm 2001; Mikael Sjögren,
Statsrådet och genusordningen – Ulla Lindström
1954–66. Historisk tidskrift 2003:1 ; Mikael Sjögren,
»Familjen i servicedemokratin – Ulla Lindström som
familjeminister 1954–1966» Socialvetenskaplig tidskrift
2003:1; Mats Sjölin, Politisk Etik. Stockholm, 2005.
23 Anna-Greta Nilsson Hoadley, Atomvapnet som
partiproblem. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och
frågan om svenskt atomvapen 1955–60, Stockholm 1989;
Karlsson (1996).
24 Lars G Lindskog, Att förändra verkligheten. Porträtt av Inga Thorsson, Stockholm 1990.
GUNNEL KARLSSON
är historiker och genusvetare verksam vid Örebro
universitet. Hon har tidigare bland annat skrivit om
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 29
Eureka Stockade
Guldgrävarnas uppror som ledde till allmän rösträtt för australiensiska män
1854 års uppror bland guldgrävarna i Victoria, Australien var
en viktig händelse i demokratiseringsprocessen som i förlängningen ledde till allmän rösträtt för män i Australien.
– AV ULRIKA ERIKSSON
I Australien säger vissa att demokratin föddes i och med ett
uppror på guldfälten i Victoria december 1854. Den historiska händelsen, som går under namnet Eureka Stockade, Eurekas befästning, ägde rum utanför staden Ballarat.
Flertalet historiker är av åsikten att Eurekaupproret ligger
till grund för dagens demokratiska Australien. Andra menar
att demokratin hade infunnit sig ändå.
Det hela började med guldrushen som tog fart i Victoria
1851. Guldet lockade till sig män och kvinnor från många av
världens hörn, som Tyskland, Ungern, Storbritannien, Irland,
Italien, Nordamerika, Sverige och Kina. Australier och urinvånare var även de på plats. Runt 1854 fanns det bortåt 25 000
guldfältsarbetare på Ballarats guldfält.
Olika guvernörer styrde de olika staterna i vad som skulle
komma att bli Australien 1901 då delstaterna förenades i en
union. I den delstat som uppkallats efter den brittiska drottningen Victoria var det en man vid namn C.J. La Trobe som var
guvernör. Han fattade ett beslut 1851 som så småningom skulle leda till ett upplopp den 3 december 1854. Guvernören menade att eftersom det var på Kronans mark gruvarbetarna grävde efter guld, skulle de betala en licensavgift. En månadsavgift
på 30 shilling gav rätten till en yta på 3,6 kvadratmeter. Polisen
var ute på »licensjakt» en gång i månaden. De tog till alla medel för att skrämma upp arbetarna. Denna avgift och sättet att
samla in den på, blev illa omtyckt av gruvarbetarna. De fick betala oavsett om de fann guld eller inte. När en ny guvernör, Sir
Charles Hotham, utnämndes 1854 förvärrade han situationen
när han beslöt att licenserna skulle kontrolleras var fjortonde
dag. Detta för att det började bli skralt i statskassan.
Den nya tidsramen gjorde att det började bubbla i kitteln
ute på guldfälten. Vad som fick kitteln så småningom att koka
över var den utspridda korruptionen som visade sitt rätta ansikte i och med ett dödsfall. En skotsk gruvarbetare, James
Scobie, sparkades till döds under ett bråk utanför puben Eureka Hotel, den 7 oktober 1854. Den berusade Scobie hade
enligt vittnen kallat pubägarens fru hora, dock inte direkt inför henne. Senare under kvällen ville pubägaren James Bently ge den berusade skotten en läxa. Fyra män, inklusive James
Bentley, hoppade på honom drygt 50 meter från puben. Slagen och sparkarna ledde till att Scobie dog. Senare arresterades James Bently och hans gäng och ställdes inför rätta. Pubägaren var god vän med den lokala domaren. Denna vänskap
resulterade i att ingen av de fyra åtalades, utan samtliga friades. Gruvarbetarna blev ursinniga. Det sägs att mellan 5 000
30 • ARBETARHISTORIA 4/2010
och 10 000 samlades till ett möte den 17 oktober vid platsen
där James Scobie sparkats till döds. De ville att rättvisa skulle
skipas och männen dömas. Bently och hans fru rymde från lokalen. Efter tumult utanför puben sattes den i brand, men ingen omkom. Tre män greps av polisen. De dömdes för mordbrand och sattes i fängelse.
Repression
Guldkommissarien Robert Rede – som utövade total makt
över guldfälten, en makt som upprätthölls av en stark poliskår
– oroades över gruvarbetarnas möten och ville visa att det trots
allt var han och guvernören som styrde. Han begärde därför
militär uppbackning från Melbourne.
Den 11 november samlades gruvarbetarna åter, denna gång
vid Bakery Hill. De bildade förbundet »The Ballarat Reform
League». Till dess ledare valdes Peter
Historien om Eureka
Lalor. Förbundet skulle försöka för- Stockade blev också film.
handla med det lokala styret om bättre Affischen ägs av State
villkor för gruvarbetarna. Förbundet Library of Victoria.
ville bland annat att män från utlandet
skulle få rösträtt och när man röstade in nya medlemmar till
parlamentet skulle detta göras i en sluten omröstning – ej
handuppräckning. De ville också rösta om parlamentarikernas lön. Utöver detta ville man att administrationen av guldfälten skulle förbättras och man tyckte att lagarna som relaterade till Kronans land borde revideras. Man krävde helt enkelt att få bli en del av det samhälle man levde i och betalade
skatt till.
Trots att gruvarbetarna, nu i samlad trupp, hade försökt
förhandla och diskutera de fängslade kamraternas villkor och
frigivning, meddelade guvernören Hotham på måndagen den
27 november att han vägrade släppa männen fria. Detta beslut
kom att leda till ett olyckligt slut på söndagen den 3 december.
Upptakten började på tisdagen den 28 november då en konfrontation ägde rum mellan gruvarbetare och den av kommissarie Rede begärda uppbackning som kom trampande från
Melbourne. De tågade genom Eurekalägret där gruvarbetarna bodde i sina temporära tält. Några gruvarbetare blev provocerade och välte ett par av militärens kärror, bråk uppstod.
Dagen efter, på onsdagen, samlades runt 10 000 gruvarbetare
vid Bakery Hill. Männen hade fått nog. De brände sina licenser. Eurekaflaggan, eller Southern Cross som den även benämns, hissades för första gången. Eurekaflaggan kom till i
och med Eureka Stockade. Den har senare blivit symbol för
den lilla människan som kämpar mot de stora makterna och
har använts vid protester mot organisationer och individer,
inom hela det politiska spektret.
Den upphissade Eurekaflaggan skulle komma att bli rebellernas mittpunkt, runt den byggde de sitt fort. Den 30 novem-
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 31
erna skulle ersattas av lokala ordber, på torsdagen, svor gruvarbetarna
ningsmän som skulle röstas fram losin förpliktelse inför flaggan. Peter
kalt – en av rebellernas gruppledare,
Lalor ledde gruppen: »Vi svär över
Raffaello Carboni, valdes till ordthe Southern Cross att vi ska stå vid
ningsman i Ballarat. Gruvarbetarna
varandras sida och försvara våra rätskulle bli representerade i Victorias
tigheter». Samma dag marscherade
parlament, Legislative Assembly –
polisen, med militären som stöd, ut
den 10 november 1855 valdes Peter
till guldfältet. De krävde nu en inLalor och en kollega till parlamentet.
spektion av licenserna. Några licenser
Vidare, eftersom gruvarbetarnas infick de inte. Däremot möttes de av
komster var betydligt lägre än inflygande stenar. Flertalet gruvarbetakomsterna i andra jämförbara inre arresterades. Enligt dagstidningen
dustrier ansågs licensavgiften vara
The Argus, som rapporterade direkt
både orättfärdig och tyrannisk och
från fältet under torsdagen, var runt
borde avskaffas. Gruvarbetarna bor300 poliser och militärer på plats. På
de även få rösträtt – regeringen avhästrygg och till fots med dragna
skaffade licensen och ersatte den
svärd och bajonetter. Arbetarna svaramed en så kallad miner’s right, en årde unisont när kommissarie Rede rolig avgift på 20 shilling för att hyra en
pade att han måste göra sin plikt: »Vi
bit Kronland. De som gjorde detta,
vill inte hotas med dragna svärd och
fick även rösträtt.
bajonetter», »var är guvernören, sänd
Upproret i Ballarat 1854 har blihit Charles Hotham», »vi vill att rättvit en del av nationens identitet. Man
visa skipas».
har inte genomlidit ett inbördeskrig
Rede var fast besluten om att sameller en revolution för att få ett dela in licenserna och han lät dem höra
Träsnitt av minnesmonument över Eureka Stockamokratiskt styre, utan guldgrävarnas
detta i rop tillbaka till männen, som de och dem som dog under upproret. Bilden ägs
uppror i Eureka ses numera oftast
åter svarade: »Vi har dem inte, vi kan av State Library of Victoria.
som Australiens kamp för frihet över
inte ge dig dem. Vi har bränt dem».
Kommissarie Rede blev konfunderad och överlade med mi- tyranniet. En symbol för beslutsamma mäns handlande och
litären. Då hördes rop från guldfältet: »Till lägret, grabbar, solidaritet. Männen betalade det ultimata priset för att få ett
till lägret». Men sedan ropade någon: »Inte till lägret grabbar, mer demokratiskt och rättfärdigt samhälle. Men inte alla ser
på Eureka med samma glasögon. Vissa historiker menar att
inte till lägret. Tillbaka till vår befästning vid Bakery Hill».
Vissa sprang till Eurekalägret, som var barrikerat med sand- ett mer demokratiskt samhälle skulle ha infunnit sig oavsett
säckar och höbalar, andra till Bakery Hill, där man hade byggt Eurekarebellerna och att blodsutgjutelsen i Ballarat var ett traen befästning och hade vapen undangömda. Från klockan tio giskt och onödigt misstag.
på morgonen till fyra på eftermiddagen pågick »förhandlingarna» mellan maktens män och gruvarbetarna. Än så länge
var alla i livet. Men det varade endast ett par dagar till. Före
gryningen vid fyrasnåret på söndagsmorgonen gick militär och
polis till attack mot Eurekalägret och befästningen på Bakery
LITTERATUR – EUREKA STOCKADE
Hill. Efter cirka trettio minuter var allt över. I en historiebok
Raffaello Carboni, The Eureka stockade, (First published: Melstår det att morgonens attack ledde till 30 dödsfall, 25 gruvarbourne 1855), South Yarra 1982.
betare och fem statsmän (polis/militär). En annan uppger att
Neil Evans & Mary Cannon, Eureka Stockade: as reported in the
pages of The Argus newspaper Melbourne, Victoria 1998.
15 gruvarbetare dödades under upproret, nio skadades och
John Hirst, Australia’s Democracy, a short history, Crows Nest
dog senare, fyra återhämtade sig. Från militären dog en soldat
2002.
under attacken, fyra av skador de ådragit sig, elva skadades
Geoff Hocking, Eureka Stockade, a pictoral history: The events
men överlevde.
leading to the attack in the pre-dawn of 3 December 1854 9, RowDen påföljande onsdagen, den 6 december, förklarades unville, 2004.
dantagstillstånd. Den 7 december tillsattes en utredning, Gold
John Molony, Eureka, 3:e upplagan, Melbourne 2001.
We swear by the Southern Cross: Investigations of Eureka and its leField’s Commission, och den 9 december lyftes undantagstillgacy to Australia’s democracy, Published for the Department of
ståndet.
Rättegång
Nästföljande år, i mars 1855, ställdes 13 gruvarbetare inför rätta. Alla frikändes. Kommissionen hade lämnat sin rapport till
den regeringen i Victoria som antog samtliga rekommendationer i rapporten. Några av dessa var: guldfältskommissari32 • ARBETARHISTORIA 4/2010
Premier and Cabinet by Curriculum Corporation, Carlton 2004.
För vidare information på nätet: The Eureka Centre i Ballarat,
Victoria, http://eurekaballarat.com (2010-09-22).
ULRIKA ERIKSSON
är frilansjournalist och bor i Australien
Att klä världen
*
Textilarbetare och globalisering 1650 – 2000. Erfarenheter och resultat
av ett kollektivt forskningsprojekt.
Ett brett upplagt projekt med många medarbetare från olika
länder har gjort jämförande analyser av textilarbetarnas historia i ett globalt och långsiktigt perspektiv. På grundval av
detta projekt kan några generella slutsatser dras, menar van
Nederveen Meerkerk, till exempel att textilarbetare alltid har
haft en svag förhandlingsposition och att textilindustrin alltid
har varit mottaglig för omorganisering, och att det således
alltid har funnits en global tendens att sänka lönerna för textilarbetare. – AV ELISE VAN NEDERVEEN MEERKERK
Det finns goda skäl att undersöka textilproduktionens globala historia i ett längre perspektiv. För det första tillgodoser textilier grundläggande behov; de hör till mänsklighetens viktigaste produkter och handelsvaror och har därför spelat en viktig roll ända sedan förhistorisk tid. Föga förvånande har det
publicerats en mängd regionala och nationella studier om hur
textiltillverkning och handel med tyger har utvecklats.1 För
det andra har många historiska diskussioner kretsat kring textilier. Teorier om proto-industrialisering, den industriella revolutionen, teknik- och handelshistoria, modehistoria och
könsuppdelade arbetsmarknader har ofta tagit textilindustrin
som utgångspunkt.2
För det tredje har textilproduktionens och textilarbetets
historia många globala drag. Man kan följa dess internationella karaktär i tillverkningskedjorna från råvarorna bomull
och ull till garn, tyg, kläder och andra textila produkter. Det
innebär att en förändring i arbetsvillkoren någonstans i kedjan kan få återverkningar i flera led eller i andra delar av världen, när en länk i kedjan byts ut. Detta blev till exempel uppenbart vid den världsomfattande »bomullssvälten» (Cotton
Famine) orsakad av det amerikanska inbördeskriget.3 Man kan
också fokusera på konkurrensen mellan producenter, som nådde en global omfattning vid artonhundratalets början, då mekaniserad produktion i England tävlade med högproduktiva
handvävare i Indien.4
Om syftet med forskningen är att täcka en längre tidsperiod och åtminstone en avsevärd del av de geografiska skillnaderna, då blir textilhistoria nuförtiden vanligtvis en fråga om
teamwork.5
Denna artikel berättar om ett kanske något okonventionellt
sätt att genomföra ett sådant internationellt komparativt
forskningsprojekt. Initiativet till projektet A global history of
textile workers, 1650–2000, togs av the International Institute
of Social History, IISH i Amsterdam, i början av 2000-talet.
* Texten har tidigare publicerats på engelska och i lätt reviderad
version i Marcel van der Linden (red), Labours history beyond borders:
Concenpts and explorations, Leipzig 2009
Syftet var att inventera forskning om textilarbetare i hela världen och att jämföra deras historia med hjälp av systematiskt
komparativa metoder under en period på 350 år. Som modell
för denna breda jämförelse stod ett tidigare komparativt projekt om hamnarbetarnas historia.6 Modellen som tillämpades
för detta forskningssamarbete har också fått namnet »den kollektiva forskningsmodellen».7
En global historia om textilarbetare: den kollektiva
forskningsmodellen
År 2002 samlades en projektgrupp på tre kolleger från IISH –
Lex Heerma van Voss, Els Hiemstra-Kuperus och Elise van
Nederveen Meerkerk – för en brainstorming om textilarbetarnas globala historia. Projektet planerades i fyra på varandra följande steg, i enlighet med det tidigare framgångsrika
IISH-projektet om hamnarbetare. I det första steget fick olika experter i uppdrag att skriva »nationella» historiebeskrivningar om textilarbetare i en rad länder för perioden 1650–
2000. Denna metod har fördelar, jämfört med att låta en historiker eller ett litet team genomföra komparativa studier i ett
antal länder, eftersom den medger att man bygger på en omfattande redan befintlig expertis.8 Emellertid, om man ber experter från olika nationella historietraditioner att skriva om
sitt expertområde finns det en tendens att bidragen fokuserar
deras speciella områden och frågeställningar.9 För att uppnå
en tillfredsställande grad av jämförbarhet fick författarna till
de nationella historieframställningarna i uppdrag att följa ett
frågeformulär, som vi kallade »framework document». Detta
listade ett antal ämnen och frågor som skulle studeras i varje
översikt.
Det andra steget bestod i jämförande studier som skrevs
med de nationella framställningarna som underlag. I några
fall bad vi externa specialister att skriva dessa jämförande översikter, i andra fall bad vi författare till de nationella översikterna, som i sin framställning hade visat intresse för något särskilt tema. Det tredje steget var en internationell konferens i
Amsterdam i november 2004 då alla författare som var involverade i projektet deltog. De jämförande studierna diskuterades livligt och bra förslag lades fram på hur man kunde förbättra de olika studierna. Men ännu viktigare var kanske att
mötet förde samman experter och information som stimulerade alla närvarande att tänka mer på storskaliga allmänna
trender och utvecklingslinjer i textilarbetarnas historia. Dessa diskussioner gjorde oss akut medvetna om den enorma variationsrikedomen över tid och plats, men den gjorde det också möjligt för oss att greppa de olika uppenbara trenderna i
denna mångfald.
Det fjärde och sista steget var att publicera en omfångsrik
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 33
volym om textilarbetarnas historia, med de nationella översikterna, de jämförande uppsatserna och projektgruppens
övergripande slutsatser, vars frön såtts vid konferensen 2004.
Som så ofta är fallet med processer av det här slaget dröjde det
till början av 2010 innan boken kom ut.*
Bomull och ylle 1650–2000
De ambitiösa projektmålen medförde oundvikligen en rad
tydliga förhandsval. För det första beslöt vi att fokusera på de
grundläggande processerna att spinna och väva två sorters tyg:
bomull och ylle. Många naturliga material och konstfibrer har
spunnits till garn och vävts till tyger under de senaste århundradena men ull och bomull har varit de viktigaste fibrerna om
vi beaktar global produktion under hela perioden från 1650
till nutid. Ett mer praktiskt skäl för detta val var att bomullens
och ullens framträdande roll i textilproduktionen garanterade tillräcklig tillgång till expertis för att skriva nationella översikter. Vi antog dock att våra författare inte skulle vara experter på hela perioden 1650–2000 och att de skulle vara hänvisade till befintlig litteratur för andra perioder. Detta var ännu
ett skäl att fokusera på de viktigaste råvarorna och också på de
grundläggande produktionsmetoderna, att spinna och väva,
eftersom dessa är välrepresenterade i den litteratur som finns.
I några fall var produktionen av andra material, särskilt silke,
så viktig att vi kom överens med specialisterna att dessa skulle tas med i den nationella översikten.
När det gäller kronologin siktade vi på att täcka perioden
1650-2000. Detta långa tidsspann valdes för att inkludera industrialiseringsprocesserna och avindustrialiseringen i hela
världen. I den förindustriella eran sköttes produktionen för
marknaden mestadels av landsbygdsbefolkningen på bondgårdarna eller av hantverkare i städernas verkstäder. I några
regioner sökte stadsbaserade vävare och entreprenörer billigare produktionsmetoder genom att anställa vävare och spinnare på landsbygden, som producerade åt dem. Denna speciella typ av »proto-industrialisering» har diskuterats mycket,
särskilt i förhållande till textilframställningen.10 Termerna industrialisering och »proto-industrialisering» förefaller, som vi
kommer att framhålla längre fram, inte entydiga, särskilt inte
om man ser dem i ett globalt perspektiv.
Ytterligare ett viktigt skäl att anlägga ett långt perspektiv
på textilarbetet var dess tidiga globala karaktär.11 Världen har
onekligen genomgått en ökad globalisering de senaste årtiondena.12 Mot bakgrund av denna snabba ökning har samtida
iakttagare av globalisering ofta dragit de förhastade slutsatserna att det handlar både om en ny företeelse och en envägsprocess. Historiker är dock överens om att denna fas har föregåtts av av-globaliseringsprocesser, till exempel mellan 1914
och 1945 – en period med stängda gränser, växande handelshinder och ökade begränsningar för internationell migration,
vilket de nationella översikterna också visar. Av-globalisering
förutsätter en tidigare globalisering, vilket enligt de flesta historiker inträffade under perioden innan, när en transport* Lex Heerma van Voss, Els Hiemstra-Kuperus & Elise van Nederveen Meerkerk, The Ashgate companion to the history of textile workers, 1650–2000, Farnham 2010
34 • ARBETARHISTORIA 4/2010
revolution sänkte transportkostnaderna från 1820-talet och
framåt. Järnvägar, ångbåtar, bättre vägar och kanaler gjorde
det möjligt att sända skrymmande laster som bomull eller kol
över mycket längre avstånd och till platser som inte varit ekonomiskt tillgängliga tidigare. Tariffbarriärer sänktes. Kolonialmakterna tvångsöppnade områden i Asien, Afrika och
Amerika och tvingade de koloniserade invånarna att producera för världsmarknaderna och att konsumera varor framställda i metropolerna. Arbetare migrerade i stora skaror och kapital investerades i hela världen på en skala som inte överträffats förrän i slutet av 1900-talet.13
Även om historiker hävdar att globaliseringen började först
på 1820-talet och att de ekonomiska konsekvenserna började
bli märkbara i den globala södern först femtio år senare,14 så
finns det tidigare globaliseringsvågor som på andra sätt är klart
urskiljbara.15 Det finns ett särskilt bra skäl för historiker som
ägnar sig åt textilarbetare att börja sin forskning långt före
1820; långväga handel med ylle och bomullstyg föregick denna period med många sekler. Dessutom var textilarbete i sann
mening globalt långt tidigare. När de holländska och engelska Ostindienkompanierna nådde Indiska oceanen på det tidiga 1600-talet kom de till ett uråldrigt handelssystem präglat
av långa avstånd. De upptäckte snart att de
Övre bilden: Textilarbebehövde italienska bommullstyger för att terskor i Leipzig 1977.
köpa kryddor och peppar i den indonesis- Foto: ADN-Zentralbild.
ka arkipelagen.16 På 1680-talet hade indisk – Nedre bilden: Probomull också blivit modernt i Holland dukthall på Elanafabrioch England. I slutet av 1700-talet hade ken i Torun, Polen, där
engelsmännen utvecklat en återexport av det tillverkades kemiska fibrer för textiltillindisk bomull och importerade stora
verkning 1973. Foto:
mängder vitt tyg som försågs med möns- Flamman.
tertryck och finish i England.17 Detta ledde till efterfrågan på bomullsvaror i Europa, något som gav
bränsle till den »industriella revolutionen» och världsomfattande konkurrens om bomullsvaror på textilmarknaderna. Enligt några historiker påverkade dessa ändrade konsumtionsvanor arbetarna långt före industrialiseringen eftersom de uppmuntrade hushållen att öka sina arbetsinsatser (också i textilproduktionen) något som ledde till en »industrious revolution» i delar av nordvästra Europa.18
Ytterligare ett viktigt skäl att anlägga ett långsiktigt perspektiv var textilarbetets uppdelning efter kön. De olika stadierna av textilproduktion oavsett om det skedde i hemmen,
hantverksmässigt eller i fabriker har så gott som alltid varit
uppdelad mellan män och kvinnor genom historien. I några
fall skötte enbart kvinnorna spinnandet, i andra fall männen.
En del produkter gjordes bara av män, andra bara av kvinnor.
Ibland sköttes vissa maskiner bara av ett kön. Vanligtvis tjänade kvinnor (och barn av båda könen) långt mindre än männen,
även om de utförde samma uppgifter.
Slutligen måste vi också göra ett val när det gällde den geografiska avgränsningen av projektet. Teoretiskt täcker naturligtvis ett globalt projekt hela världen, men några praktiska avgränsningar är ofrånkomliga här. Det finns två aspekter på valet av rumsliga enheter: vilken typ av enhet och vilka enheter.
För valet av typ av enhet ligger det nära till hands att argumentera för utpräglade textilregioner, världens »Lancashire-
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 35
områden». Dessa är vanligtvis mindre än nationalstater, men
några av dem sträcker sig över nationella gränser. I sådana fall
skulle vissa aspekter ha influerats av nationella skillnader (särskilt i förhållande till nationell lagstiftning och ekonomisk politik) och andra inte.19 Till sist beslöt vi att inte jämföra textilregioner, av två skäl: Det viktigaste var att vi skulle missa övergången från tidigare mindre och mer spridda produktionscentra till sammanhängande textilregioner om vi valde textilregioner. Det praktiska skälet var att vi antog att det skulle vara
lättare att hitta experter på nationell textilhistoria än specialister på olika textila regioner, särskilt utanför västvärlden.
Valet av länder eller nationalstater som enheter för analyserna innebär åtskilliga problem. Många nationalstater existerade inte under hela perioden och gränserna har ändrats över
tid. Dessutom, som Nancy Green har påpekat, tenderar komparativ historia som grundar sig på nationella jämförelser att
»frysa nationer som – i grunden – oföränderliga, jämförbara
enheter».20 Sedan finns där också diskussionen om nationalstaternas minskande betydelse i ljuset av globaliseringen.21
Trots detta beslöt vi att välja nationalstater som enheter för
våra översiktbeskrivningar, huvudsakligen av de anledningar
som angivits tidigare: det är lättare att hitta experter, eftersom
våra kolleger tenderar att arbeta på nationell nivå med nationsorienterade källor. Det var alltså läget inom forskningsområdet som begränsade våra val i det här avseendet.
Låt oss emellertid återvända till Nancy Green:
Komparativ historia erbjuder möjligheter att förena dem
som vill gå utöver nationsstaten och dem som insisterar på
dess betydelse. Här finns många viktiga punkter. För det
första hör nationalstaterna i hög grad hemma på 1800- och
1900-talen. … Att jämföra historiska nationalstater kan
dock underlätta att relativisera deras rigiditet och hjälpa oss
att förstå deras konstruerade karaktär.22
Tack vare projektets natur fanns det också utrymme att fokusera på särskilda regioner inom nationalstaten och att överskrida de nationella gränserna. Två av de nationella översikterna gällde för övrigt imperier i stället för nationalstater: den
habsburgska monarkin och det ottomanska riket och några av
de stater som efterträdde dem. Även om detta visar på ännu
större inkomparabilitet mellan de olika enheterna i de olika
regionala översikterna så återspeglar det också att man inom
projektet varit mycket medveten om och uppmärksam på problemet att nationalstaterna verkligen är historiska konstruktioner och att man kan välja att överge dem om det finns goda
skäl.
En annan vansklig fråga var vilka länder vi skulle välja för
de nationella översikterna. Peter Baldwin varnade oss, med all
rätt, för att »själva valet av nationer, eller vilken analysenhet
det nu blir för jämförelserna, ofta bestämmer vilka svar man
får.»23 Valet av länder utgick från tanken att de stora producenterna skulle vara representerade. Uppskattningarna av
bomulls- och ullproduktionen för de tidigare perioderna var
Textilfabrik i Gelenau, DDR 1976. Foto: ADN-Zentralbild.
36 • ARBETARHISTORIA 4/2010
få. Det bästa valet erbjöd en översikt gjord av International
Labour Organisation, ILO, som återspeglade situationen under första halvan av 1930-talet.24 Denna var uppenbarligen
mycket ojämn eftersom mycket av den småskaliga produktionen i den globala södern inte kommit med när statistikerna
sammanställde siffrorna. Trots det använde vi den, i brist på
bättre alternativ. Med denna översikt som grund drog vi slutsatsen att det skulle vara möjligt att ta med samtliga länder
som svarade för 1,5 procent eller mer av världsproduktionen
av bomull eller ylle på 1930-talets mitt.
På så sätt listade vi Argentina, Brasilien, USA, Kina, Indien, Japan, Australien, Belgien, Tjeckoslovakien, Frankrike,
Tyskland, Italien, Nederländerna, Spanien, Ryssland och
Storbritannien. Till denna lista lade vi till Mexico, Indonesien, Turkiet och Österrike, länder som antingen hade omfattande bomulls- eller ullproduktion som ILO-statistikerna missat, eller som var framstående före eller efter 1930-talet. För
dessa 20 länder sökte vi medarbetare, men vi misslyckades med
att hitta någon för Frankrike och för Indonesien och de bidrag
vi fick från Australien och Belgien trycktes inte i den slutliga
publikationen.25 Experter på Egypten, Uruguay and Danmark
svarade på vår öppna call for papers, och nationella översikter
för dessa länder har inkluderats i boken och bidrar till projektet med mycket intressanta exempel.
Hur väl täcker vi de globala erfarenheterna för bomullsoch ullarbetare på detta sätt? Man kan naturligtvis undra om
olikheterna mellan kinesiska, indiska, brittiska och amerikanska textilarbetares historia under 350 år överhuvudtaget
kan »täckas» i en uppsats på 10 000 ord. Det är dock en inneboende begränsning i alla översiktsprojekt av det här slaget.
Hur klarade vi den första halvan av 1930-talet, den period som
vi hade ILO-data för? De länder som ingick i projektet omfattar 87 procent av ett oviktat medeltal av alla indikatorer i
något avseende; de nationella översikter som ingår i boken
omfattar 85 procent. Vi har dock något bättre täckning för bomull (89 procent) än för ull (75 procent). Det är en siffra som
fortfarande kan förbättras men såvitt vi vet är detta det första
projekt som tar upp frågan om vilka de globala långsiktiga erfarenheterna för textilarbetare varit, vilka nationella historieskildringar som måste studeras för att besvara den frågan
och som sedan har tagit itu med att genomföra detta.
tagits med i detta projekt har visat en avsevärd variation och
mångfald i både tid och rum. Det finns därför en risk att alltför generella slutsatser kan bli ohistoriska. Men att hävda att
en generalisering skulle vara helt omöjlig, eller till och med
»farlig»,26 vore att diskreditera varje försök att analysera historisk utveckling.
Projektresultaten gjorde det möjligt för oss att urskilja tre
mer allmänna iakttagelser om textilarbetarnas globala historia. För det första erbjuder vår jämförelse många exempel som
tydligt bekräftar tidigare forskning, som att ett teleologiskt
perspektiv på textilarbetarnas historia bör undvikas så långt
möjligt. För det andra noterade vi att textilentreprenörerna i
den pågående trenden mot exklusivare marknader ständigt söker metoder att sänka produktionskostnaderna, i synnerhet
genom att skära ner på lönerna, vilket här definieras som ett
race to the bottom, en kapplöpning mot botten. För det tredje
vill vi betona iakttagelsen att textilarbetarnas förhandlingsposition har varit svag genom hela historien. Vi gör inte anspråk
på att vara de första som kommit fram till någon av dessa insikter. Men vi tror dock att resultaten av vår globala jämförelse mer systematiskt och tydligt påvisar de inbördes förhållandena mellan de tre mekanismer som nämnts och det sätt som
globaliseringen påverkat dem alla. I det följande kommer vi
att ytterliga belysa våra argument.
Omprövning av befintliga kategoriseringar
De flesta västerländska historiker skiljer mellan tre olika organisationsformer för att spinna och väva bomull och ull. Des-
Några slutsatser om textilarbetare och globalisering
I detta avsnitt presenteras några av de huvudsakliga slutsatserna av vårt kollektiva forskningsprojekt om textilarbetarnas
globala historia under de senaste 350 åren. Avsikten är inte att
få det att framstå som en omfattande, uttömmande historia om
textilproduktion i all dess variationsrikedom eller att vi skulle
ha behandlat alla berörda textilarbetare. Enbart jämförelserna
mellan att spinna och väva bomull och ull i ett tjugotal viktiga textilproducerande länder innebar att många aspekter av
textilhistoria uteslöts från början. En storskalig internationell
jämförelse är svår nog även med de avgränsningar vi har hållit oss till. De historiska erfarenheterna av textilarbetare som
Män lastar råbomull på löpandet bandet. Bilden är tagen i en
textilfabrik i Como i Italien. Foto: A-pressen.
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 37
Obererzgebirgische Posamenten- und Effektenwerke, OPEW, var en av de stora textilfabrikerna i
DDR. Mycket av produktionen exporterades till Sovjetunionen. Foto: ADN-Zentralbild.
sa har funnits under de senaste 350 åren över hela världen. Baserad på befintlig litteratur, de nationella översikterna och de
jämförande artiklarna i denna bok kan man konstruera en typologi i tre grova kategorier som representerar en hantverksmässig, en »proto-industriell» och en industriell produktion.
Emellertid utgår en sådan modell från att det finns förutbestämda utvecklingssteg som textilindustrin går igenom kronologiskt och den förutsätter en idé om framsteg eller modernitet. Det kan ifrågasättas om en sådan typologi är användbar, särskilt som de olika artiklarna i projektet har visat
att textilarbetarnas globala historia karaktäriseras av långt mer
dynamiska mekanismer som till exempel leder till kombinationer av produktionsmetoder och som i varje fall inte är en
enkelriktad utveckling. Denna dynamik kan också sägas vara
exempel på »det icke-synkronas synkronicitet», som en av deltagarna, Andrea Komlosy, har föreslagit.27
Ett tydligt exempel på denna dynamik är den historiska betydelsen och fortsatta vikten av icke fabriksbaserad produktion. De första proto-industriella teoretikerna betraktade det
ofta som en övergångsfas mellan den förindustriella och den
industriella produktionen, antingen på grund av dess speciella demografiska karaktäristika eller för att det lade grunden
för ett kapitalistiskt system. I områden där »proto-industria38 • ARBETARHISTORIA 4/2010
lisering» uppstod skulle mekanisering och en övergång till fabriksproduktion följa.28 Nyare forskning har visat att denna
logik inte nödvändigtvis gällde hela Europa. Fabriksproduktion uppstod inte i alla »proto-industriella» regioner och avindustrialisering kunde också inträffa.29 I många fall fortsatte
hemindustrin att finnas sida vid sida med fabriksproduktionen, ibland fristående, ibland kompletterande arbetskraft som
arbetade på kommission för fabrikerna.30
Dessutom visade många av våra nationella översikter att fabriksproduktion inte nödvändigtvis segrade över hantverket.
Som Prassanan Parthasarathi redan har visat på annat håll stod
sig det icke-västerländska handvävandet längre mot det mekaniserade vävandet än man tidigare trott. Detta berodde inte
nödvändigtvis på att lönerna var lägre utan på att produktiviteten var hög.31 De nationella översikterna över Indien, Ottomanska riket, Egypten och Uruguay betonar den fortsatta livskraften hos hemproduktionen (för hand). I det ottomanska riket stod hemtillverkningen fortfarande för en fjärdedel av allt
garn som användes så sent som 1900 och man spann och vävde i praktiskt taget varje hem.32 I norra Kina utvecklades ett
förlagssystem så sent som under början av 1900-talet, där man
drog fördel av små billiga och snabba vävstolar. Mindre vävstugor och hemarbetare kunde anpassa sig lättare till markna-
dens svängningar, eller annorlunda uttryckt: köpmännen kunde överföra marknadsriskerna till arbetskraften.33 I Indien var
den relativa betydelsen av handvävande i förhållande till mekaniska vävstolar större 1955 än det hade varit 1940.34 Det är
fullt möjligt att många textilarbetare som arbetade i hemmet,
såväl som deras produktion, undgick statistikernas uppmärksamhet, i synnerhet om produktionen var avsedd för den lokala marknaden. Med hänsyn till allt detta är begreppet »proto-industrialisering» alltför teleologiskt och måste därför omprövas. Det har föreslagits att man ska introducera begreppet
industrious produktion (ungefär strävsam, eller flitig produktion), eftersom arbetarnas produktivitet ökades i detta system
genom ett annat sätt att organisera textilproduktionen (till exempel genom förlagssystemet) snarare än genom mekanisering. Denna industriousness – flit – förutsatte ofta en mer effektiv användning av alla hushållsmedlemmar, särskilt kvinnor
och barn, inom textilproduktionen, en process som också har
beskrivits av förespråkarna för proto-industrialismen.35 Termen industrious production är medvetet analog med Jan de
Vries’ begrepp industrious revolution, som han använde för att
hänvisa till ändrade konsumtionsmönster i de förindustriella
samhällena. De Vries hävdade att en ökad köpkraft hos arbetarfamiljerna och följaktligen ökad efterfrågan på konsumtionsvaror var möjlig genom intensifiering av arbetet. Arbetarna uppnådde detta mål huvudsakligen genom att omallokera sin arbetstid på bekostnad av fritiden och genom att engagera fler familjemedlemmar.36
Samma dynamik som får oss att problematisera (proto)-industrialiseringen finns på andra områden av textilhistorien,
vilket gör kategoriseringen ännu svårare. I många av skildringarna av textilhistorien är till exempel gillenas eller skråväsendets omfattande närvaro och varaktiga betydelse uppenbar
och inte nödvändigtvis bara begränsad till hantverksproduktionen. Gillena nämns inte i de nationella översikterna över
de amerikanska länderna, med undantag för Mexiko, och de
fanns inte heller i Australien. Men de var närvarande i alla länder i Eurasien som vi har översikter för. De överlevde länge
(till exempel till 1862 i Danmark och till 1900-talet i Kina),
något som antyder att det kan ha funnits en möjlig kontinuitet
mellan de gamla gillena och nyare former för arbetarorganisation, som fackföreningar. Ett annat exempel på »icke-synkron synkronicitet» är den ständigt skiftande konstruktionen
av könskodade arbetsmönster över tid och rum.37 Även om
textilindustrin var (och fortfarande är) anmärkningsvärd såtillvida att den engagerade både män och kvinnor samtidigt
under större delen av sin historia och i hela världen, var några genusspecifika roller aldrig slutgiltigt fastställda. Där fanns
aldrig någon direkt koppling mellan genusarbetsdelning och
teknik; inte heller definierade begreppen kultur eller institutioner några stabila genusbaserade arbetsförhållanden.38
Kapplöpning mot botten? Löner och omlokalisering
En central långtidstrend som kan urskiljas i textilarbetets historia från sextonhundratalet och framåt är en ständig ambition att sänka lönekostnaderna. Produktionskostnaderna kan
naturligtvis minskas på många sätt, till exempel genom att sänka kostnaderna för råvarorna eller genom att manipulera pri-
serna. Men inom textilbranschen var strategin huvudsakligen
att sänka arbetskostnadens andel i den totala produktionskostnaden.
Sänkta löner kan betraktas som en tydlig tendens inom textilproduktionen på grund av speciella drag. Jämfört med andra
nödvändiga konsumtionsvaror som bostad och mat var textilierna mycket flyttbara, redan från historiens tidiga skeden.
Basmat är huvudsakligen en färskvara och när den väl är framställd kräver den åtminstone särskilda transportvillkor. Bostadshus och andra byggnadsprodukter har i de flesta samhällen varit synnerligen immobila, vilket har gjort det extremt ineffektivt att transportera sådana. Följaktligen har förgängliga
matvaror huvudsakligen sålts lokalt, tills frystransporter med
tåg och båt blev möjliga från mitten på 1800-talet. Marknaden för byggnadskonstruktioner är fortfarande lokal.39 Textilier var förhållandevis lätta att frakta och påverkades mer än
mat och hus av förändrade konsumtionsvanor.40
Över tid blev konkurrens allt viktigare på de transregionala marknaderna. I avsaknad av handelsrestriktioner konvergerade priserna på världsmarknaden för handelsvaror som textil,
medan priserna på varor som hus och bröd var mer beroende
av inhemska marknader.41 Medan det alltså är svårt att tävla
med sådana icke-handelsbara varor, blir konkurrensen med
handelsbara varor som textil desto skarpare. I länder med en
hög nationell inkomst per capita är priserna på icke handelsbara varor förhållandevis höga och driver upp de nominella
lönerna. Eftersom lönerna har en tendens att konvergera inom
länder, stiger lönerna även inom de industrier som tillverkar
handelsbara varor. Därför måste produktiviteten vara högre i
länder med höga löner för att kompensera för inkomstförluster orsakade av lönenivån.42 För att öka vinsten måste produktionskostnaden hela tiden sänkas och eftersom arbetskostnaden var en stor del av de totala kostnaderna och en kostnad
som arbetsgivarna lättare kunde påverka än den för råvaror
och transporter, ledde det till ständiga försök att sänka lönekostnaderna.
Det finns naturligtvis många sätt att uppnå detta. Ett är rationalisering eller mekanisering av produktionen, som arbetsgivarna använde för att öka arbetarnas produktivitet. Rationalisering betyder inte nödvändigtvis samma sak som mekanisering: det kan också betyda att man ökar en industris effektivitet genom en effektivare organisation, till exempel genom att införa förlagssystem eller genom att samla tidigare
spridda arbetare under ett tak i verkstäder eller fabriker.43
Historiskt har mekanisering förvisso varit ett effektivt sätt att
rationalisera produktionen. Inom bomullspinningen, till exempel, ökade arbetsproduktiviteten (spunnen fiber per timme) spektakulärt vid introduktionen av Hargreaves Spinning
Jenny 1767. På 1960-talet hade produktiviteten multiplicerats
med 500 med hjälp av en vanlig typ av automatiska ringspinnmaskiner. Under samma period ökade produktiviteten inom
bomullsvävning med 220–390 gånger.44 Kombinationen av
importrestriktioner och de tekniska framstegen vid slutet av
1700-talet gjorde det till sist möjligt för England att tävla med
billig indisk bomull av hög kvalitet. Den skarpa internationella konkurrensen inom textilhandeln gjorde att andra regioner
svarade med antingen importsubstitutioner eller med att koARBETARHISTORIA 4/2010 • 39
piera den brittiska teknologin.45 Det är påfallande hur många
av översikterna som nämner att den nationella industrin vände sig till England för teknisk vägledning, åtminstone fram till
mellankrigsperioden.46
Det var inte bara länder i väst som svarade med att mekanisera sin textilindustri på 1800-talet: Indien, Japan och Kina
till exempel, industrialiserade från 1860-talet och framåt.47 I
de flesta fall förlorade arbetarna i de mekaniserade branscherna avsevärt, både lön och anställningar, även om nya anställningsmöjligheter uppstod i andra, ännu inte mekaniserade textilbranscher.48
Ett annat sätt att sänka lönekostnaderna är att reducera de
nominella lönerna inom hemindustrin. Detta var möjligt när
tillgången på arbetskraft översteg efterfrågan, som till exempel i Yorkshires kamgarnsindustri på 1820-talet och i Kina på
1800-talet, där hushållen producerade bomull för löner som
låg under existensminimum.49 En annan underliggande mekanism för lönesänkning var rationalisering av produktionen.
Handvävare i Österrike fick till exempel sina löner sänkta när
de mötte konkurrensen från de mekaniserade väverierna.50
Även inom fabrikssystemen kunde introduktionen av nya maskiner leda till sänkta löner. Systemet med flera vävstolar inom
Danmarks textilindustri skulle inte ha givit vinster om inte arbetsgivaren beslutat skära ner ackordet med varje extra vävstol som arbetarna skötte.51 Det var i själva verket ackord (i
stället för timlön) som gav arbetsgivarna ett redskap för att
kontrollera produktionen och öka produktiviteten, vilket också i slutänden ledde till sänkta ackord.52 Detta förstärktes ofta
av könsskillnader, som i den kinesiska textilindustrin på 1930talet, där männen hade timlön och kvinnorna vanligtvis arbetade på ackord.53 Användningen av kvinnlig arbetskraft och
barnarbete kunde också vara ett användbart sätt för arbetsgivarna att sänka sina lönekostnader. Det finns en rad förklaringar till att kvinnorna inom textilindustrin historiskt fick
sämre betalt än männen. Ett argument som ofta nämns är att
kvinnornas fysiska styrka är klenare än männens, liksom deras
produktivitet.54 Ett annat att deras reproduktiva uppgifter
bundit dem till hemmet och till uppgifter som var lätta att sköta tillsammans med hushåll och barn. Empirisk forskning har
dock vederlagt dessa argument. Det är troligare att kön användes som ett redskap för att hålla lönerna nere i vissa arbetsintensiva textilyrken och för att skydda (vita) manliga anställda med mer välbetalda jobb.55 Redan på medeltiden var de
flesta kvinnor uteslutna från yrkesutbildning och arbeten som
reglerades av skråväsendet, vilket gjorde det svårt för dem att
skaffa de nödvändiga kunskaperna för välbetalda arbeten.56
Denna institutionella och kulturellt definierade uppdelning av
arbete innebar att det fanns gott om kvinnor som var tillgängliga för okvalificerat arbete, särskilt spånad. Den goda tillgången på kvinnlig arbetskraft höll nere lönerna.57 Ibland fastställde till och med institutioner som skrå eller stat ett lönetak
för kvinnorna så att det exakt skyddade (de manliga) vävarnas
lönenivå.58
Yrkeskunskaper är åtminstone delvis en social konstruktion
och det är uppenbart att genom historien har dessa varit nära
förbundna med könsuppdelningen av arbetet och låga löner
för kvinnorna. Kvinnliga arbetare fick mindre betalt eftersom
40 • ARBETARHISTORIA 4/2010
de ansågs vara okvalificerade, men samtidigt kunde arbetsuppgifter anses vara okvalificerade just på grund av att de utfördes av kvinnor. Eller annorlunda uttryckt, status följer arbetaren, inte arbetet.59 I de nationella översikterna finns det
gott om belägg för en könsuppdelning av yrkeskunskaper.60
Detta kunde också innebära en devalvering av arbete när kvinnorna började utföra arbetsuppgifter som tidigare skötts av
män.61 På motsvarande sätt kunde statusen eller lönerna öka
när män började ägna sig åt arbeten som tidigare varit »kvinnliga».62 Kön, yrkeskunskaper, status och lönenivå var i stor utsträckning sammanflätade.
Det arbete som kvinnor och barn utförde kunde också betalas lägre eftersom det sågs som en komplettering till familjeinkomsten.63 Den historiska verkligheten var dock ofta en
annan, till exempel i de familjer där det saknades manligt överhuvud. Arbetsgivarna tog naturligtvis inte någon hänsyn till
detta när de satte lönenivåerna. Den låga betalningen av textilarbete som utfördes i hemmen kunde innebära löner under
existensminimum. Detta var i många fall möjligt bara på grund
av att familjerna fortsatte att odla en bit land och lyckades hålla sig vid liv tack vare skördarna från sina odlingar, som i 1700talets Kina eller Egypten i början av 1900-talet.64
Detta för oss till en annan av arbetsgiÖvre bilden: Textilinvarnas strategier i jakten på lägre löner:
dustri i Tjeckoslovakien
omlokaliseringen av industrierna till om- under 1970-talet. Foto:
råden där lönerna var lägre. En sådan »in- Press agency Prague.
dustrimigration» (i stället för arbetsmig- – Nedre bilden: Bomration) var inte nödvändigtvis till nackdel ullsindustri i Plauen,
för de nya grupper av arbetare som drogs DDR 1979. Foto: ADNZentralbild.
till textilindustrin eftersom de faktiskt
kunde få reella löneökningar.65 Men konkurrens på arbetsmarknaden och brist på arbetstillfällen utanför textilindustrin kunde till och med förmå dessa nya arbetare att acceptera löner under existensminimum, särskilt när lönerna från textilproduktionen kompletterades med inkomster
eller mat från jordbruksproduktion.
En historisk omlokalisering av textilindustrin kan iakttas på
tre olika nivåer. Den första nivån var ett regionalt skifte, när
delar av textilindustrin, vanligtvis spinnande och ibland också
vävning flyttades från en urban lokalisering till den näraliggande landsbygden. Denna utveckling startade redan i textila
centra i nordvästra Europa före 1650.66 Ett tidigt exempel,
som behandlas här, är flytten av ullindustrin ifrån de holländska städerna till landsbygden i den nederländska republiken på 1600- och 1700-talen.67 Liknande utveckling ägde rum
i andra delar av världen, i så skilda länder som Japan och det
Ottomanska riket.68 Även i Egypten innebar ruraliseringen av
textilproduktionen på 1800- och 1900-talen en nedåtpress på
lönerna i städerna.69
Den andra nivån som kan urskiljas när det gäller förändrad
geografisk arbetsfördelning var den interregionala nivån. Ett
tidigt exempel är utkontrakteringen av lin- och bomullsspinning från Holland till tyska områden och till Schlesien på
1600- och 1700-talen.70 I USA skedde en liknande utveckling
efter inbördeskriget när textilindustrin i nordöst sakta men säkert förlorade terräng till textilfabrikerna i syd.71 På senare tid
har liknande förflyttningar ägt rum när marknaderna i de öst-
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 41
europeiska länderna som Tjeckien, började öppnas och textilföretag visade sig vara konkurrenskraftiga mot de industrierna i västra Europa.72
Den tredje nivån av omlokalisering av textilindustrin är den
globala. Globaliseringen av textilindustrin har en lång historia. Som vi sett var Indien den viktigaste bomullsproducenten
på världsmarknaden innan den engelska industrialiseringen
tog fart i slutet av 1700-talet.73 I slutet av 1800-talet konstaterade både utländska och inhemska investerare att länder som
Indien, Kina och Japan kunde tävla med västerländska textilindustrier just för att arbetskraften var så billig.74
Omlokaliseringsprocessen accelererade efter andra världskriget när avkolonialiseringen ändrade marknadssituationen
och stimulerade nationella industrialiseringsprogram i många
icke västliga länder. Samtidigt drev utvecklingen i välfärdsstaterna upp lönerna i många västländer och till följd av det var
textilindustrin en av de första som omlokaliserades till lågkostnadsländerna. På 1950- till 1970-talen hade många västländer som Storbritannien, Tyskland, Danmark och Nederländerna kraftiga nedgångar i sin textilindustri.75 Från 1980talet och framåt kollapsade de sista bålverken för den forna industriella storhetsperioden, USA och Japan, under konkurrensen från låglöneområden, i synnerhet Kina och den indiska subkontinenten.76 Men också icke-västliga länder som Turkiet förlorade sin andel av världsmarknaden. Det är inte konstigt eftersom de nominella medellönerna visar anmärkningsvärda skillnader. Timlönen i textilindustrin i Indien, Kina eller Indonesien (i genomsnitt 0.25 till 0.50 USA-dollar i timmen) var bara en bråkdel av lönerna i andra delar av världen.
I Turkiet var genomsnittet redan anmärkningsvärt mycket
högre (USD 2.50), för att inte tala om timlönenivåerna i textilindustrin i England eller USA (USD 13–15) och särskilt länder som Japan, Nederländerna, Danmark eller Österrike (över
USD 20).77
Var slutar denna kapplöpning mot botten? I länderna söder om Sahara där de nominella genomsnittslönerna genomgående är lägre än till och med i Asien? 78 Nya skiften kan väntas, i synnerhet som de högsta relativa timlöneökningarna under perioden 1980–1998 registrerats i asiatiska länder. 1998
var arbetskostnaden i Asien nästan fyra gånger så hög som
1980. Å andra sidan fortsätter många västländers mer specialiserade produktion att vara konkurrenskraftig på världsmarknaderna, trots de relativt höga lönekostnaderna. Detta är
resultatet av ständiga ansträngningar att rationalisera och modernisera produktionsprocesserna med den nyaste tekniken
och mer effektiv marknadsföring. Allt eftersom produktionen
av billiga massmarknadsvaror flyttas till låglöneområden kan
textilcentra som blivit för dyra fortfarande välja att specialisera sig eller utveckla högkvalitativa produkter som det finns en
ökande efterfrågan på.79 Historiskt sett har produktionen av
lyxvarorna inom textilområdet varit senare med att flytta till
låglöneområden.
Maktrelationernas betydelse
Resonemangen hittills har huvudsakligen erbjudit ekonomiska förklaringar till tendenser inom textilarbetarnas globala historia. Det är dock viktigt att inse att grunden för jakten på bil42 • ARBETARHISTORIA 4/2010
lig arbetskraft som skildrats ovan var obestridliga skillnader i
maktbalans. De ojämna maktförhållandena inom textilindustrin konstituerade sig på många sätt: mästare mot gesäll, köpman mot förlagsarbetare, kapitalist mot fabriksarbetare, manligt mot kvinnligt, vuxen mot barn, kolonisatör mot koloniserad eller rika länder mot fattiga. Förvisso var många av de
mönster som analyseras här också ett sätt för de mäktiga att
öka kontrollen över arbetskraften. Motiven för organisationsförändringar inom produktionen var inte enbart effektivitetsökning utan syftade också till att uppnå eller öka kontrollen
över arbetarna.80 På samma sätt kan många arbetsgivares preferens för ackord i stället för timlön ses som ett sätt att öka
kontrollen över arbetarna.81
Samma tolkning skulle kunna tillämpas på en ökad rörlighet hos de kvinnliga arbetarna. Det är en allmän uppfattning
att de kvinnliga arbetarna utgör en fogligare och mer lätthanterlig arbetsstyrka än män. Att anställa kvinnor skulle därmed
inte bara vara ett sätt att attrahera billig arbetskraft utan också fungera som en metod att öka kontrollen över arbetskraften.
Det finns gott om belägg för att detta ingick i arbetsgivarnas
retorik, även om det är tveksamt om deras antaganden stämmer. Dessutom är det inte alltid klart om de själva trodde på
sin logik eller om de bara använde den som en ursäkt för att
hyra billiga arbetare.82
Ojämlikhet på en global skala har varit mycket viktigt under hela vår forskningsperiod. Koloniala relationer har till exempel varit grundläggande för att industrialiseringen skulle
skjuta fart i västvärlden. Parthasarathi visar att utan indisk konsumtion skulle brittisk textilmanifaktur ha kollapsat redan på
artonhundratalet. I förbifarten slogs förstås den en gång så
blomstrande indiska textilproduktionen ut, åtminstone temporärt, av den brittiska konkurrensen.83 Men även i de postkoloniala relationerna är vinsterna för enskilda företag eller
arbetare knappast självklara.84 Även om omlokalisering av industrier efter andra världskriget gynnade sysselsättningen i
dessa områden var lönerna låga, arbetsvillkoren ofta dåliga och
vinsterna dränerades ofta bort till utländska (mestadels västerländska) investerare.85 Dessutom fanns det alltid en risk att
tillverkningen skulle flyttas igen till områden med ännu lägre
löner.
Alla dessa maktobalanser verkar ligga till grund för processerna som beskrivits ovan. I stor utsträckning förklarar de också varför textilarbetarnas strukturella förhandlingsstyrka traditionellt har varit svag. Genom större delen av historien har
textilarbetarnas fackliga organisationer kämpat i uppförsbacke.
Det sociala avståndet mellan arbetare och fabriksägare var
stort. Bomullsprisernas betydelse och affärscyklerna inom
bomullsproduktionen gjorde att arbetsgivarna periodvis hade
fulla lager när marknaden var långsam. Då var de pigga på att
slåss för lägre löner eftersom strejker och lockouter bara innebar att de sparade pengar på lönerna. Lockouter var i regel
vanligare inom textilfabriker än i de flesta andra industrier. De
framgångar som fackföreningarna kunde göra anspråk på var
ofta att de ändå hade hindrat, skjutit upp eller mildrat en försämring.86
I de länder där detta projekt samlat information var textilarbetarna klart framgångsrika under lång tid, särskilt i Eng-
land, åtminstone inom Lancashires bomullsindustri och kanske också i Danmark.87 Lancashires fackförening för bomullsarbetare hade en period då de var starka och framgångsrika
från 1870-talet, vilket gav deras medlemmar höga löner. Detta kan förklaras med Silvers analys av globala strejkmönster,
genom den dominerande ställning som England hade när det
gäller att utveckla textilindustrin och särskilt inom bomull.88
Detta gjorde det möjligt för De förenade bomullspinnarnas
association (the Amalgamated Association of Operative Cotton Spinners) att bli ett av Englands starkaste fackförbund. De
brittiska bomullsspinnarna som länge arbetade vid mulstolar
i stället för ringspinnmaskiner var skickligare än till exempel
de amerikanska spinnarna som arbetade vid ringspinnmaskiner.89 Den prislista som fastställdes i England av arbetsgivare
och fackförbund gav båda sidor motivation för att öka produktionen. Detta var dock ett undantag. Vanligtvis brukade
arbetsgivarna svara på arbetarnas styrkedemonstrationer med
att hota att ge jobben till någon annan (kvinnor, barn, invandrare)90 eller att flytta tillverkningen.91 Denna sistnämnda
möjlighet var troligen lättare att genomföra inom textilindustrin eftersom svårigheterna att börja
inom industrin var relativt små och det
fanns en vida spridd textiltradition i hela
världen.92
När det gäller oroligheter på arbetsmarknaden visar de flesta nationella över-
Textilindustri i Manchester. Foto: Robert Peiper.
REFERENSER – ATT TÄCKA VÄRLDEN
1 Några av dessa publikationer spårar
faktiskt textilproduktionens förhistoriska
rötter. Se t.ex.: Elizabeth Wayland Barber,
Women’s work: the first 20,000 years: women,
cloth, and society in early times, New York
1995.
2 Inom alla dessa områden finns en omfattande debatt som det inte går att göra
rättvisa i en enkel fotnot. Några viktiga
verk är: Franklin Mendels, »Proto-industrialization: the first phase of the industrialization process», Journal of Economic History 1972:32, s. 241–261; Peter Kriedte,
Hans Medick och Jürgen Schlumbohm,
Industrialization before Industrialization: Rural Industries in the Genesis of Capitalism,
Cambridge 1981; Sheilagh Ogilvie och
Markus Cernan (red.), European Proto-Industrialization, Cambridge 1996; D.T. Jenkins (red.), The Textile Industries [The In-
dustrial Revolutions, Vol. 8] Oxford and
Cambridge Mass. 1994; Mary B. Rose,
Firms, Networks and Business Values. The
British and American Cotton Industries since
1750, Cambridge, 2000; Chandra Mukerji,
From Graven Images. Patterns of Modern
Materialism, New York, 1983; Daniel Miller (red.) Acknowledging Consumption. A Review of New Studies, London och New York
1995; Peter N. Stearns, Consumerism in
World History. The Global Transformation of
Desire, London och New York 2001; Gertjan de Groot och Marlou Schrover (red.),
Women Workers and Technological Change in
Europe in the Nineteenth and Twentieth Centuries, London och Bristol, 1995.
3 Sven Beckert, »Emancipation and
Empire: Reconstructing the Worldwide
Web of Cotton Production in the Age of
the American Civil War», American Historical Review 2004:109, s. 1405–1438.
4 Louise A. Tilly, »Connections», American Historical Review 99 (1994) 1-20; Prasannan Parthasarathi, »Rethinking wages
and competitiveness in the eighteenth century: Britain and South India», Past and
Present 1998:158, s. 79–109.
5 Ett imponerade exempel på textilhistoria, även om det inte specifikt handlar
om textilarbetare är David Jenkins (red.),
The Cambridge History of Western Textiles, 2
vols, Cambridge 2003.
6 Sam Davies et al (red.), Dock workers.
International Explorations in Comparative
Labour History, 2 vols, Aldershot 2000.
7 Marcel van der Linden och Jan Lucassen, Prolegomena for a Global Labour
History, Amsterdam 1999, s. 21.
http://www.iisg.nl/publications/prolegom.pdf (20 oktober 2010)
8 Se Marcel van der Linden, »Doing
Comparative Labour History: Some Preliminaries», i id., Transnational Labour History. Explorations, Aldershot 2003, s.
173–196, för detta sätt att organisera komparativ forskning, samt några alternativ.
9 Ett exempel på detta är Douglas A.
Farnie och David J. Jeremy (red.), The
Fibre that Changed the World. The Cotton Industry in International Perspective,
1600–1990s, Oxford 2004.
10 Se litteraturen som nämns i not 2.
11 Parthasarathi (1998).
12 Pietra Rivoli, The Travels of a T-Shirt
in the Global Economy. An Economist Examines the Markets, Power, and Politics of World
Trade, Hoboken 2005; Fran Abrams och
James Astill, »Story of the Blues», The Guardian (European edition) 29 May 2001.
Tack till Marcel van der Linden för denna
referens.
13 Jeffrey G. Williamson, »Globalization, Convergence, and History», Journal
of Economic History 1996:2, s. 277–306; Kevin H. O’Rourke och Jeffrey G. William-
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 43
sikter att textilarbetarnas militanta hållning var starkt koncentrerad till av-globaliseringsperioden mellan 1914 och
1945. Varken globaliseringen på 1800-talet eller den som inträffade under andra hälften av 1900-talet ledde till liknande
vågor av militans. I kapplöpningen mot botten fanns förvisso
arbetare som kämpade mot att deras arbeten försvann i textilfabrikerna och för att etablera bättre arbetsvillkor i de länder
dit arbetstillfällena flyttades. Roy påpekar att textilarbetarstrejken i Bombay med vissa mått mätt var den största arbetsmarknadskonflikt som världen någonsin har sett.93 Trots viktiga undantag som detta har stridsviljan inom textilindustrin
minskat mer än industrin.94
Hotet om omlokalisering av textilindustrin förklarar varför
arbetare som är kvar inom industrin tvekar att gå med i facket, även i länder med en fackföreningstradition, och i stället
son, Globalization and History. The Evolution of a Nineteenth-Century Atlantic Economy, Cambridge, Mass. and London,
1999.
14 Kevin H. O’Rourke and Jeffrey G.
Williamson, »When did globalisation begin?», European Review of Economic History
2002:6, s. 23–50; Jeffrey G Williamson,
»Land, Labor, and Globalization in the
Third World, 1870–1940», Journal of Economic History 2002:62, s. 25–54
15 Göran Therborn, »Globalizations:
Dimensions, historical waves, regional effects, normative governance», International
Sociology 2000:15, s. 151–179; Ronnie Robertson, The Three Waves of Globalisation. A
History of a Developing Global Consciousness
London, New York och Nova Scotia 2003;
Isabelle Lescent-Giles, »Globalisation as a
long-term process: a case study of the British experience since 1700», Entreprises et
Histoire 2003:32, s. 15–31; Dennis O.
Flynn och Arturo Giráldez, »Path dependence, time lags and the birth of globalisation: A critique of O’Rourke and Williamson», European Review of Economic History
2004:8, s. 81–108; Ulrich Pfister, »Die
Entstehung der europäischen Weltwirtschaft (ca. 1450–1850): ein endogenes Modell», Jahrbuch für Wirtschaftsgeschichte
2003:2, s. 57–81.
16 K.N. Chaudhuri, Trade and Civilisation in the Indian Ocean. An Economic History from the Rise of Islam to 1750, Cambridge, 1985, s. 83; Anthony Reid, Southeast
Asia in the Age of Commerce 1450–1680. Volume one: The Lands below the Winds, New
Haven och London 1988, s. 90–91.
17 John E. Wills Jr., »European consumption and Asian production in the seventeenth and eighteenth centuries», in
John Brewer och Roy Porter (red.), Consumption and the World of Goods, London
and New York 1993, s. 133–147, 136–137.
44 • ARBETARHISTORIA 4/2010
föredrar att förhandla med sina arbetsgivare, något som de
tror vara mindre riskabelt. Dessa tendenser försvagar facket
ytterligare.95 Arbetarnas organisationer inom textilindustrin
har dock, även om de i långa loppet varit svaga, haft en stor
betydelse för många textilarbetare och deras familjer, helt enkelt som en broms i loppet mot botten. De har skapat perioder av respit när lönerna och arbetsvillkoren förbättrades, eller åtminstone hölls konstanta under en tid.
Några avslutande anmärkningar
Hur viktig differentiering än är, har vårt tillvägagångssätt med
ett globalt långtidsperspektiv gjort det möjligt för oss att göra
några allmänna konstateranden. De trender som tas upp här
antyder att mönster och rörelser i textilarbetets och textilarbetarnas historia har sina rötter både i universell ekonomisk
18 Jan de Vries, The Industrious Revolution. Consumer Behavior and the Household
Economy, 1650 to the Present, Cambridge
2008.
19 R. Schüren, Staat und ländliche Industrialisierung. Sozialer Wandel in zwei
Dörfern einer deutsch-niederländischen Textilgewerberegion 1830–1914, Dortmund 1985,
analyserar detta problem för textilregionen
i det holländsk-tyska gränsområdet.
20 Nancy Green, »Forms of Comparisons», in Deborah Cohen och Maura
O’Conner (red.), Comparison and History,
Europe in Cross-National Perspective, New
York 2004, s. 44.
21 R.J. Barry Jones, The world turned
upside down? Globalization and the future of
the state, Manchester 2000.
22 Nancy Green, »Forms of Comparison», i Cohen och O’Conner (red.), Comparison and History, s. 46.
23 Peter Baldwin, »Comparing and
Generalizing», i Cohen och O’Conner
(red.), Comparison and History, s. 12.
24 l’Industrie textile dans le monde. Problèmes économiques et sociaux [BIT: Etudes
et Documents B 27] 2 vol. Geneve 1937.
25 Den belgiske experten deltog dock i
projektet och en av författarna till ett jämförande kapitel är specialist på belgisk textilhistoria; det belgiska exemplet har därför spelat en roll I våra diskussioner.
26 Som framhållits av David Jenkins,
Cambridge History of Western Textiles,
Cambridge 2003, s. 4.
27 Andrea Komlosy, »Spatial division
of labour, global interrelations, and imbalances in regional development», i: Lex
Heerma van Voss, Els Hiemstra-Kuperus
och Elise van Nederveen Meerkerk, The
Ashgate Companion to the History of Textile
Workers, Aldershot 2010.
28 Till exempel Franklin Mendels,
»Proto-industrialization: the First Phase
of the Industrialization Process», Journal
of Economic History 1972:32, s. 241–261;
David Levine, »The demographic implications of rural industrialization: a family reconstitution study of Shepshed, Leicestershire, 1600–1851» Social History 1976:2,
s. 177–196; Peter Kriedte, Hans Medick
och Jürgen Schlumbohm, Industrialization
before Industrialization: Rural Industry in the
Genesis of Capitalism, Cambridge 1981.
29 Detta har redan noterats av Kriedte,
Medick och Schlumbohm, Industrialization before Industrialization, s. 145. Se
också Sheilagh C. Ogilvie och Markus
Cerman, »The Theories of Proto-industrialization», i Sheilagh C. Ogilvie och
Markus Cerman, European Proto-industrialization Cambridge 1996, s. 10–11.
30 Vilket till exempel blev tydligt i de
nationella översikterna över det Habsburgska imperiet och Nederländerna.
31 Prasannan Parthasarathi, »Rethinking Wages and Competitiveness in the
Eighteenth Century: Britain and South India», Past and Present 1998, s. 79–109.
32 Donald Quataert, »The Ottoman
Empire, 1650–1922», i: Heerma van Voss,
Hiemstra-Kuperus och Van Nederveen
Meerkerk, Ashgate Research Companion.
33 Robert Cliver, »China», i: Heerma
van Voss, Hiemstra-Kuperus och Van Nederveen Meerkerk, Ashgate Research Companion.
34 Tirthankar Roy, »Indian handlooms
in the 20th Century», Jahrbuch für Wirtschaftsgeschichte 1998:2, 129–150, 149.
35 Kriedte, Medick och Schlumbohm,
Industrialization before Industrialization, s.
61–62.
36 Jan de Vries, »Between Purchasing
Power and the World of Goods: Understanding the Household Economy in Early
Modern Europe» i John Brewer och Roy
Porter, Consumption and the World of Goods,
logik och ojämlika maktrelationer på olika nivåer. En omfattande analys av textilarbetarnas historia av detta slag kan bara
genomföras inom ett globalt komparativt ramverk. Den övergripande trend som destillerats här är en färdriktning mot en
sänkning av arbetskostnaderna, uppnådd genom en rad olika
sätt (mekanisering, anställning av kvinnor och barn, lönesystem, omlokalisering till låglöneområden).
Utvecklingen att sänka lönekostnaderna som en procentandel av de totala produktionskostnaderna skulle kunna motverkas. Vårt projekt har fokuserat på produktionen av förhållandevis billiga bastextilier, men där finns också en lång produktionstradition för dyra tyger av hög kvalitet. När tillverkningen av billig masstextil har flyttat någon annanstans har
den kvarvarande textilindustrin i regel bestått av dyra fibrer
och textilier. I bästa fall har de produktiva krafterna frigjorts
London 1993, s. 107–121; De Vries, The
Industrious Revolution.
37 Till exempel J. Hunter och H. Macnaughtan, »Gender and the global textile
industry», i: Heerma van Voss, HiemstraKuperus och Van Nederveen Meerkerk,
Ashgate Research Companion; Christensen,
»Denmark: the textile industry and the
formation of modern industrial relations»,
op. cit.; Quataert, »Ottoman Empire».
38 En bra översikt över dessa argument
finns i: Sheilagh C. Ogilvie, A Bitter Living. Women, Markets, and Social Capital in
Early Modern Germany, Cambridge 2003,
s. 7–15.
39 Kevin H. O’Rourke and Jeffrey G.
Williamson, Globalization and History. The
Evolution of a Nineteenth-Century Atlantic
Economy, Cambridge, Mass./London 1999,
s. 33–36.
40 Naturligtvis påverkar även en förändrad smak när det gäller mat och byggnader efterfrågan på dessa områden, men
den påverkan var och är mindre än klädstilens förändringar. Det är ingen slump att
fenomenet mode först och främst förknippas med kläder. För en beskrivning av modets betydelse, se De Vries, Industrious Revolution, s. 140–145; Werner Sombart,
Luxus und Kapitalismus, München och
Leipzig 1913; Chandra Mukerji, From
Graven Images. Patters of Modern Materialism, New York 1983; John Brewer och
Roy Porter (red), Consumption and the
World of Goods, London och New York
1993; Daniel Miller (red.), Acknowledging
Consumption. A Review of New Studies, London och New York 1995; Diana Crane,
Fashion and its Social Agendas. Class, Gender,
and Identity in Clothing, Chicago och London 2000; Peter N. Stearns, Consumerism
in World History. The Global Transformatioon of Desire, London och New York
2001.
för att koncentrera sig på produkter med högt värde. Regeringsåtgärder kan skydda lokala och nationella marknader från
extern konkurrens och på så sätt skydda både entreprenörer
och arbetare. Gillen och fackliga organisationer har krävt sådana skyddsåtgärder från lokala och nationella regeringar för
att skydda medlemmarnas levnadsstandard. Internationellt innebar 1920- och 1930-talen en topp i arbetarmotstånd inom
textilsektorn. Detta var en period inte bara av intensifierad internationell konkurrens på grund av vikande marknader, men
också av intensifierad protektionism från regeringarnas sida.
Även andra aktiviteter från de fackliga organisationernas sida
skyddade deras medlemmar, åtminstone temporärt, från trycket att sänka lönerna.
Det globala betraktelsesättet på textilarbetarnas historia har
gjort det möjligt för oss att koppla ihop olika tendenser som
41 Bröd var historiskt en icke handlingsbar vara åtminstone en bra bit in på
artonhundratalet. Jan Luiten van Zanden,
Arbeid tijdens het handelskapitalisme. Opkomst en neergang van moderne economische
groei, Bergen 1991, s. 146. Naturligtvis är
brödsäd som vete och råg handlingsbara,
liksom ris och majs.
42 Bela Balassa, »The Purchasing-power Parity Doctrine: a Reappraisal», Journal of Political History 1964:72, s. 586, 593;
Van Zanden, Arbeid, s. 145.
43 Maxine Berg, The Age of Manufactures 1700-1820. Industry, Innovation and
Work in Britain, London 1985, s. 220–233.
44 Almut Bohnsack, Spinnen und Weben,
Bramsche 2002, s. 152.
45 Beverly J. Silver, Forces of Labor. Worker’s Movements and Globalization since
1870, Cambridge 2003, s. 85–86, Komlosy, »Habsburg Monarchy».
46 Komlosy, »Habsburg Monarchy»,
nämner till exempel införandet av spinnmaskiner »nach britischer Art». Brittiska
spinnare och vävare emigrerade till Brasilien och USA och tog med sig brittisk teknologi. För ett vidare perspektiv på detta,
se David J. Jeremy, »The International
Diffusion of Cotton Manufacturing Technology, 1750-1990s», i: Douglas A. Farnie
och David J. Jeremy (red), The Fibre that
Changed the World. The Cotton Industry in
International Perspective, 1600–1990s, Oxford 2004, s. 85–127.
47 Tirthankar Roy, »The long globalization and textile producers in India», i:
Heerma van Voss, Hiemstra-Kuperus och
Van Nederveen Meerkerk, Ashgate Research Companion; Janet Hunter och Helen
Macnaughtan, »Japan», op. cit.; Cliver,
»China»; Silver, Forces of Labor, s. 88–89.
48 Detta gäller till exempel det sena artonhundratalet och tidiga nittonhundratalet när spinnandet mekaniserades, men
inte vävningen. Detta skapade större efter
frågan på handvävare. Se t.ex. Alan Fowler,
»Great Britain: textile workers in the Lancashire cotton and Yorkshire wool industries», i: Heerma van Voss, Hiemstra-Kuperus och Van Nederveen Meerkerk,
Ashgate Research Companion; G. Gullickson, Spinners and Weavers of Auffay: Rural
Industry and the Sexual Division of Labour in
a French Village, 1750–1850, Cambridge
1986, s. 105.
49 Fowler, »Britain»; Cliver, »China».
50 Komlosy, »Habsburg Monarchy».
51 Christensen, »Denmark».
52 Harry Braverman, Labor and Monopoly Capital. The Degradation of Work in the
Twentieth Century, 2nd edition, New York
1998, s. 68–69.
53 Cliver, »China».
54 J. Burnette, »An Investigation of the
Female-male Wage Gap during the Industrial Revolution in Britain», Economic
History Review 1997:50, s. 257–281.
55 Hunter and Macnaughtan, »Gender», s. 10.
56 Judith C. Brown, »A woman’s Place
Was in the Home: women’s work in Renaissance Tuscany» i M.W. Ferguson, M.
Quilligan och N.J. Vickers, Rewriting the
Renaissance. The discourses of sexual difference
in early modern Europe, Chicago/London
1986, s. 214; Sheilagh C. Ogilvie, »How
Does Social Capital Affect Women? Guilds and communities in early modern
Germany», American Historical Review
2004:2, s. 334–336.
57 Brown, »A Woman»s Place», s. 218.
58 Ogilvie, »How Does», s. 342. Se
också Blewett, »USA».
59 Simonton, A History, s. 83, Evelyne
Sullerot, Histoire et sociologie du travail
féminin, Paris 1968.
60 Cliver, »China»; Hunter och Macnaughtan, »Japan»; Elise van Nederveen
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 45
tagits upp i denna uppsats. Ännu en gång har det tydligt framgått att en enkelriktad uppfattning om industriutveckling är
felaktig och bäst att undvika. Textilproduktion i regioner i väst
och »icke-väst» följer inte nödvändigtvis stadierna från hantverksmässig tillverkning via »proto-industriell» till »modern»,
industriell produktion. Ökad globalisering har också lett till
en omlokalisering av textilindustrin på en global skala ofta
sporrad av västerländska entreprenörer på jakt efter billig arbetskraft. Och slutligen, på grund av hotet om omlokalisering
medförde globaliseringen att textilarbetarnas förhandlingsposition försvagades, i hela världen. Därför var kanske den relativt militanta hållningen hos textilarbetarna på de flesta håll i
världen mellan 1914 och 1945 inte överraskande. Detta var en
period av ökad nationell protektionism och internationell
spänning eller man skulle kunna säga en period av av-globali-
Meerkerk, Lex Heerma van Voss och Els
Hiemstra-Kuperus, »The Netherlands», i:
op. cit., Ashgate Research Companion;
Dave Pretty, »The cotton textile industry
in Russia and the Soviet Union», i : op.
cit; Roy, »India».
61 E.g. Joel Beinin, »Egyptian textile
workers: from craft artisans facing European competition to proletarians contending with the state», i: Heerma van Voss,
Hiemstra-Kuperus och Van Nederveen
Meerkerk, Ashgate Research Companion;
Christensen, »Denmark».
62 Van Nederveen Meerkerk, Heerma
van Voss och Hiemstra-Kuperus, »Netherlands»; Angel Smith e.a., »Spain», i:
Heerma van Voss, Hiemstra-Kuperus och
Van Nederveen Meerkerk, Ashgate Research Companion.
63 Hunter och Macnaughtan, »Gender».
64 Cliver, »China»; Beinin, »Egypt».
65 Se till exempel Parthasarathi, »Global Trade and Textile Workers», i: Heerma van Voss, Hiemstra-Kuperus och
Van Nederveen Meerkerk, Ashgate Research Companion.
66 Herman van der Wee, »The Western European Woollen Industries, 15001750», in: David Jenkins (red.), The Cambridge History of Western Textiles, Cambridge
2003, s. 397–472, 398–399.
67 Van Nederveen Meerkerk, Heerma
van Voss and Hiemstra-Kuperus, »Netherlands».
68 Hunter and Macnaughtan, »Japan»;
Quataert, »Ottoman Empire».
69 Beinin, »Egypt».
70 J.A. Boot, »Silezische en andere linnengarens», Textielhistorische Bijdragen
1979:20, s. 3–36 och 1981:22, s. 41–79.
71 Mary H. Blewett, »USA: shifting
landscapes of class, culture, gender, race,
and protest in the American Northeast
46 • ARBETARHISTORIA 4/2010
sering. Textilarbetarnas militans var alltså starkast mellan två
globaliseringsvågor.
Dessa slutsatser stämmer onekligen i hög grad med senare
litteratur om textilarbetare i hela världen. Vi tror dock att samspelet mellan dessa historiska krafter framträder tydligare tack
vare att vi systematiskt jämförde både nationell och tematisk
textilarbetarhistoria under så lång tid och med exempel från
hela världen. Att arbeta i ett kollektivt forskningsprojekt som
detta har gjort det möjligt för oss att samla information med
stor spännvidd om den långsiktiga utvecklingen inom textilproduktion och det har tillåtit oss tänka bortom vår begränsade kunskap och våra förutfattade meningar. Förhoppningsvis
kan detta arbetssätt vara en inspirationskälla för andra framtida komparativa forskningsprojekt.
Översättning: Karin Englund
and South», i: Heerma van Voss, Hiemstra-Kuperus och Van Nederveen Meerkerk, Ashgate Research Companion.
72 Komlosy, »Habsburg Empire».
73 Parthasarathi, »Global Trade»; Silver, Forces of Labor, s. 86.
74 Silver, Forces of Labor, s. 86–89; Parthasarathi, »Global Trade».
75 Fowler, »Britain»; Christensen,
»Denmark»; Van Nederveen Meerkerk,
Heerma van Voss and Hiemstra-Kuperus,
»Netherlands».
76 Parthasarathi, »Global Trade».
77 ILO, Labour Practices, s. 39.
78 Medellöner för textilarbetare: Europa: US$9.25; America: $5.86; Asien:
$3.66; Afrika $1.05. ILO, Labour Practices,
s. 45.
79 ILO, Labour Practices, p. 40.
80 T.ex. Berg, Age of Manufactures, s.
189–190.
81 Braverman, Labor.
82 See e.g.: Blewett, »USA»; Christensen, »Denmark»; Cliver, »China»; Hunter
and Macnaughtan, »Japan»; Pretty, »Russia».
83 Parthasarathi, »Global Trade».
84 Roy, »India».
85 Vilket var fallet, till exempel i Mexiko. Jeffrey Bortz, »Mexican textile workers: from conquest to globalization» i:
Heerma van Voss, Hiemstra-Kuperus and
Van Nederveen Meerkerk, Ashgate Research Companion.
86 Clete Daniel, Culture of Misfortune.
An Interpretive History of Textile unionism in
the United States, Ithaca 2001.
87 Fowler, »Britain»; Christensen,
»Denmark».
88 Silver, Forces of Labor, s. 81–97.
89 Gary Saxonhouse and Gavin
Wright, »Technological Evolution in Cotton Spinning, 1878-1933», i Douglas A.
Farnie och David J. Jeremy (red), The Fibre
that Changed the World. The Cotton Industry
in International Perspective, 1600–1990s,
Oxford 2004, s. 129–152.
90 Van Nederveen Meerkerk, Heerma
van Voss och Hiemstra-Kuperus, »Netherlands».
91 Dessa hot framförs även idag, till
men för textilarbetarna som trakasseras till
att acceptera försämrade arbetsvillkor
ILO, Labour Practices, s. 72.
92 Silver, Forces of Labor, s. 85.
93 Roy, »India».
94 Omlokaliseringen av industrier till
låglöneområden behöver inte nödvändigvis innebära att utbrott av oro på arbetsmarknaden försvinner, något som blev
tydligt om man studerar vad som hände
nyligen inom bilindutrin. (Silver, Forces of
Labor, s. 77–82).
95 ILO, Labour practices, s. 114.
ELISE VAN NEDERVEEN MEERKERK
är historiker verksam vid IISH, International Institute of Social History, i Amsterdam och doktorerade 2006 på en avhandling om kvinnors arbete i den holländska
textilindustrin 1580-1810.
NÄSTA NUMMER HANDLAR OM
POLITISKA RESOR OCH ÄR
ETT SAMARBETE MED DANSKA
ARBEJDERHISTORIE
Maj Hirdman i Moskva.
NYHETER FRÅN ARAB
Foto: Morgonbris.
WoW – Worlds of women på webben!
Worlds of Women är ett projekt som ska inspirera till en historia om arbetande kvinnor och arbetarkvinnor bortom nationella gränser. På WoW:s webb-plats www.arbark.se/wow
presenterar vi en översikt på engelska över källmaterialet
som berör kvinnors internationella och transnationella kontakter i ARABs samlingar. WoW består av tematiska uppsatser samt register över beståndet i arkiv och bibliotek.
Spridda källor om kvinnors internationella, transnationella och globala historia
Att dyka ned i arkiven är ofta som att gå på loppmarknad.
Bortsett från högar av dammiga böcker och papper kan besökaren hitta större eller mindre skatter. Detsamma gäller också för materialet om kvinnors transnationella förbindelser.
Detta material utgör enbart en mindre del av arkivets bestånd.
Med få undantag finns det inga stora arkiv om kvinnors internationella organisationer, men trots det har internationella organisationer lämnat sina spår i ARAB:s bestånd. Den största
delen av materialet är på svenska, men för första halvan av
1900-talet är den största delen av det internationella materialet på tyska, efter andra världskriget dominerar materialet på
engelska, men det finns också material på franska, spanska och
ryska. Materialet är splittrat och finns i en rad olika arkiv, både
personarkiv av män och kvinnor och arkiv för svenska och
icke-svenska organisationer.
Att presentera tillgängliga källor betyder därför alltid en
kategorisering och ett urval. Internationell är ett begrepp som
48 • ARBETARHISTORIA 4/2010
både har använts politiskt och analytiskt. Den politiska innebörden har förändrats med tiden och delvis ersatts med global.
Vi har använt både internationell och transnationell för att
sammanställa material som antingen handlar om idéer och historiska processer utanför Sverige, som både relaterar till internationella organisationer och/eller länder, eller olika aspekter, nivåer och delar av transnationella utbytesprocesser som
ägde rum mellan Sverige och andra regioner i världen. Förbindelserna existerade mellan individer, mellan organisationer, mellan individer och organisationer, mellan olika nationella organisationer, eller mellan supranationella och nationella organisationer.
Det faktum att materialet är så pass spritt gör det svårt att
bedöma materialets omfång. Till skillnad från arkivmaterialet
omfattar det tryckta materialet, såsom bulletiner och tidskrifter som publiceras av internationella organisationer eller tidskrifter som publiceras av andra icke-svenska organisationer,
längre serier och längre tidsperioder och kan ibland till och
med innehålla material som är svårt att hitta i ursprungslandet.
Med andra ord, det tryckta materialet är mycket mer omfattande och lättare tillgängligt än arkivmaterialet. Det faktum
att specifika trycksaker är tillgängliga i Stockholm är i sig ett
resultat av transferprocesser som initialiserades i början av
1900-talet. Ett välorganiserat utbyte av socialistiska kvinnotidskrifter har, trots det faktumet att sannolikt enbart få kunde läsa svenska i resten av världen, lett till att svenska tidskrifter byttes med kvinnoorganisationer utanför Sverige och att
de svenska organisationerna kunde ta emot tidskrifter på en
rad olika språk som numera finns i bibliotekets bestånd.
Medan det är förhållandevis enkelt att få en idé om det internationella tryckta materialet om kvinnor via bibliotekets
katalog Kata – www.arbark.se/kata – är det fram till i dag fortfarande relativt svårt att få grepp om arkivmaterialet. Arkivförteckningen kan innehålla en hänvisning till trycksaker, men
det finns ingen detaljerad lista av dessa. För att göra materialet något mera tillgängligt har vi skapat en lista som inkludera alla arkiv som har kategoriserats som »kvinnliga» i den nationella arkivdatabasen, NAD. Denna kategorisering är av
många anledningar inte särskilt enkelt att hantera: för det första refererar kategoriseringen inte till materialet som finns i
arkiven utan till arkivbildarens kön, vilket exempelvis exkluderar män som har varit politiskt aktiva och som har varit aktiva för kvinnors rättigheter och jämställdhet. Hjalmar Brantings arkiv innehåller bland annat fler brev från Clara Zetkin
än vad som finns i Socialdemokratiska kvinnoförbundets arkiv. Det betyder även att listan också kan inkludera material
från kvinnor som inte alls var intresserade av dessa frågor. För
det andra inkluderar den organisationer som har klassificerats
som kvinnoorganisationer. Som en konsekvens av denna kategorisering har andra organisationer som Sveriges kommunistiska parti eller Sveriges socialdemokratiska arbetareparti
inte inkluderats, trots att de har sysslat med så kallade kvinnofrågor och till och med kan ha haft en kvinnokommitté.
Den andra stora inskränkningen är att det är sannolikt att ett
arkiv innehåller material som berör transnationella och internationella aspekter. Ska man kategorisera flyktingars personarkiv som internationella eller transnationella? Trots att en
person kan ha levt på flykt och med stor sannolikhet har kontakter bortom de svenska gränserna kan man inte vara säker
på att materialet som förvaras på ARAB innehåller sådana
handlingar. Vi har hanterat dessa tekniska problem, på vad
som skulle kunna betecknas som ett generöst sätt, genom att
inkludera alla arkiv som innehåller internationellt eller transnationellt material även om det endast handlat om ett utländskt pass.
För att kompensera dessa svårigheter har vi valt en rad ämnen som är av specifikt intresse för en transnationell feministisk arbetarhistoria som till exempel, brevväxlingen mellan Clara Zetkin från Internationalens kvinnosekretariat och den
svenska arbetarrörelsen, spridningen av internationella kvinnodagen, kvinnors politiska resor och de kommunistiska kvinnornas organisationsstrategier som präglades av de internationella besluten. Trots det faktum att den internationella arenan
enbart var tillgänglig för en liten del av arbetarrörelsens medlemmar, betyder inte det att beslut och utbyten som ägde rum
där inte inspirerade de som stannade hemma eller de som inte
kunde komma. På vilket sätt den internationella arenan och utvecklingen i olika delar av världen har inspirerat nya projekt i
andra delar av världen kvarstår att analysera. Många av dessa
utbytesprocesser skedde genom läsandet och skrivandet, särskilt under slutet av 1800- och början av 1900-talet.
Denna översikt saknar för tillfället en rad viktiga teman såsom en översikt över källor om fackliga kvinnors internationella och transnationella arbete. Det saknas också en mera
grundlig översikt över kontakter – ofta i form av solidaritetsarbete – med kvinnor och män i den globala södern. Projektet är bara i sin början, vi hoppas att vi kan publicera flera bidrag i framtiden. Trots det faktum att vi enbart kan presentera ett begränsat utbud av material som relaterar till arbetarklassens kvinnors transnationella och internationella kontakter
vill vi inspirera läsaren av denna översikt till fortsatt forskning:
krig, kärlek, fred och ömsesidig förståelse – allt finns där!
I detta nummer av Arbetarhistoria presenterar vi en av de tematiska texterna. Martin Grass skriver om Clara Zetkins brev.
SILKE NEUNSINGER
»Werte Genossin...»
Brev från Clara Zetkin till den svenska arbetarrörelsen
AV MARTIN GRASS
Korrespondens i olika former – från cirkulär till personliga
brev – var det viktigaste kontakt- och informationsmediet i det
tidiga socialistiska transnationella samarbetet, också för kvinnoorganisationerna och kvinnor emellan. Man rapporterar
och sprider information, skickar inbjudningar till kongresser
exempelvis, följer upp de personliga kontakterna på kongresser, konferenser och studieresor, ber om hjälp över gränserna
med mera. Korrespondens utgör alltid en beståndsdel, ofta en
väsentlig, i kvinnors personarkiv, i kvinnoförbundens arkiv,
både de socialdemokratiska och kommunistiska samt syndika-
listiska på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm,
ARAB. Men kvinnor som brevskrivare förekommer naturligtvis också i andra organisationers och i mäns arkiv. Åtkomsten
till breven är inte alltid lätt eftersom det varken finns brevskrivarregister till samtliga arkiv eller än så länge en gemensam, kumulerad databas över brevskrivare. Dessutom är brevskrivarna inte klassificerade som vare sig kvinnor eller män
och innehållet i breven är i allmänhet inte redovisat genom
sökbegrepp. Finns det brevskrivarregister så måste man känna till namn för att hitta brev från exempelvis kvinnor. För att
få reda på om breven innehåller relevant information om
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 49
NYHETER FRÅN ARAB
Brev till Branting efter att en av hans artiklar publicerats i de socialistiska
kvinnornas tidning Gleichheit. – Till höger: Clara Zetkin ber Hjalmar Branting att
förmedla kontakter i Norge för att kunna skriva om kvinnorösträtten i Norge
transnationella kontakter måste man helt enkelt läsa genom
dem.
Som ett exempel skall i det följande presenteras de elva brev
i ARAB:s arkivbestånd som Clara Zetkin har skrivit. Clara
Zetkin (född den 5 juli 1857, död den 20 juni 1933) var en förgrundsgestalt i den tyska och internationella socialistiska kvinnorörelsen till och med första världskriget. Det var hon som
tog initiativet till att bilda en sammanhållen internationell organisation 1907, Socialistiska kvinnointernationalen, och fungerade som dess sekreterare under perioden. Hon var »spindeln i nätet» och den drivande och sammanhållande kraften i
Kvinnointernationalen. Fram till våren 1917 var hon redaktör för det tyska socialdemokratiska partiets kvinnotidning Die
Gleicheit. Zeitschrift für die Interessen der Arbeiterinnen som samtidigt var ett slags språkrör för Kvinnointernationalen och ett
forum för transnationellt informationsutbyte. Clara Zetkin
uppmärksammades självfallet tidigt i Morgonbris, organ för den
50 • ARBETARHISTORIA 4/2010
svenska socialdemokratiska kvinnorörelse som formerade sig
under olika namn efter 1902 till 1920 då man formellt bildade Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. 1906, presenterades hon till exempel av Wilhelm Jansson, den före detta
svenske trädgårdsarbetaren som gjorde karriär i den tyska
fackföreningsrörelsen och var en mycket anlitad, viktig kontaktman mellan den svenska och tyska arbetarrörelsen. Clara
Zetkins bok Arbeiterinnen- und Frauenfrage der Gegenwart
(1898) publicerades på svenska i Morgonbris med titeln »Arbeterskor och nutidens kvinnor».1
Clara Zetkins elva brev omfattar en dryg tioårsperiod, från
1906 till 1917 – tre brev från 1906 och ett från 1907, tre brev
från 1910 och ett från 1911, ett brev från 1914 och två från
1917. Breven – ett från 1910 och de från 1917 undantagna –
kan betecknas som personligt adresserade cirkulär från Kvinnointernationalens sekreterare. De skickades också till andra
länders kvinnoorganisationer. Men breven är trots allt intres-
santa. De återspeglar inte bara Clara Zetkins syfte att sammanföra kvinnorna, knyta kontakter och sprida informationer
över gränserna utan bland annat också hindren i det transnationella samarbetet, nämligen språksvårigheter, problem med
brevmottagare som Clara Zetkin kände till men som kanske
inte alltid var de mest lämpliga motparterna, beroendet av engagerade personer hos de nationella organisationerna, beroendet av de nationella organisationernas resurser samt deras
aktioner och reaktioner med mera.
Breven som är skrivna på tyska kommer att sammanfattas
och kommenteras. En lista över breven och i vilka arkiv de
finns följer på slutet av denna översikt. Sju av dem har nyligen
blivit publicerade under rubriken »Sieben Briefe an Mitstreiter in Schweden 1906-1914» i den av Ulla Plener utgivna boken Clara Zetkin in ihrer Zeit.2
Brev till Hjalmar Branting 1906 och 1907
Den 17 mars 1906 skriver Clara Zetkin till Hjalmar Branting,
det svenska socialdemokratiska partiets ordförande och också
välkänd inom den internationella arbetarrörelsen. Utifrån en
notis i Hamburger Echo om kvinnornas rösträtt i Sverige och
med hänvisning till en resolution om kvinnorösträtten på den
Socialistiska internationalens kongress i Amsterdam 1904 ber
hon Branting att sörja för att en artikel författas till Die Gleichheit om den kvinnliga rösträtten i Sverige.3 Hon ber Branting
om »förmedling» eftersom hon ännu inte känner till någon
annan svensk kvinnlig eller manlig partikamrat. Det framgår
visserligen av det nedan nämnda brevet från juni att det ändå
hade förekommit kontakter med svenska kvinnliga partivänner
men att kontakta Branting, den ledande personligheten inom
den svenska socialdemokratin, var samtidigt ett sätt att ge ökad
legitimitet åt hennes begäran. Hon önskar sig »en mycket
noggrann framställning i frågan» – senare upprepar hon: »en
klar och uttömmande lägesbeskrivning». Die Gleichheit, upplyser hon, är de socialdemokratiska kvinnornas organ och har
36 000 prenumeranter men läses av »minst det dubbla antalet
personer». Med tanke på Die Gleichheits spridning »lönar» det
sig alltså att investera tid och skriva en sådan artikel, helt bortsett från att de tyska kvinnliga partikamraterna, »både som
partikamrater och som kvinnor», är mer eller mindre berättigade (»Anrecht») att bli informerade om denna fråga som Clara Zetkin betecknar som »mycket viktig».
Den önskade artikeln skrevs av Branting själv som ju var
mycket engagerad i rösträttsfrågan. Det framgår av Zetkins
brev den 26 juni där hon tackar för »Eder mycket intressanta
och värdefulla artikel» som kommer att publiceras i ett kommande nummer av Die Gleichheit. I de tyska kvinnliga partikamraternas namn tackar hon särskilt för att just Branting
hade tagit sig tid att skriva »så utförligt». Brantings position
ökade naturligtvis tyngden. Samtidigt nämner hon att bland
annat rösträttsfrågan kommer att behandlas på de tyska socialdemokratiska kvinnornas kommande partikonferens i
Mannheim. Det vore »mycket trevligt» om någon av de svenska socialdemokratiska kvinnorna »som ju redan flera gånger
varit i Tyskland» skulle kunna delta. De direkta kontakterna
som tydligen existerade skulle alltså bli mera officiella. I ett PS
ber hon om en kompletterande information. Branting hade
nämnt Anna Sterky i sin artikel och betecknat henne som »organisatör av de flesta kvinnliga fackföreningar i Stockholm».
Rör det sig om särskilda fackföreningar för kvinnor eller är det
fråga om att Anna Sterky organiserar just kvinnor som fackföreningsmedlemmar, undrar Clara Zetkin. De speciella lokala kvinnofackföreningarna, mest olika sömmerskefackföreningar, och det i oktober 1902 bildade Kvinnornas fackförbund som Branting syftade på i artikeln var någonting som avvek från mönstret i Tyskland och behövdes således förklaras.
Om och vad i så fall Branting svarade känner jag inte till. Ett
brev finns i alla fall inte i Clara Zetkins arkiv i Bundesarchiv i
Berlin (BArch-SAPMO, Ny 4005). Det finns möjligen i
Moskva (Rossiskij Centr Chranenija i Izučenija Dokumentov
Novejšj Istorii / Ryskt centrum för förvaring och forskning
om dokument till den nyaste historien). I den publicerade artikel står hur som helst den nämnda meningen kvar och det
finns inte någon förklarande anmärkning.
Brantings artikel, daterad 20 juni 1906, publicerades i Die
Gleichheit i juli med titeln »Frauenstimmrecht und Sozialdemokratie in Schweden» [Kvinnorösträtt och socialdemokrati
i Sverige]. Branting nämner bland annat att kvinnorna har
rösträtt endast i kommunala val men eftersom den var inkomstrelaterad uteslöt den i princip fortfarande kvinnorna.
Han nämner också att kvinnorna har rösträtt i ett obetydligt
val, kyrkovalen – de senare för övrigt felaktigt översatta med
»val av präster». Allmän rösträtt kräver det socialdemokratiska partiet, SAP, och en radikal falang inom borgerligheten.
SAP:s taktik var dock – för att nå resultat – allmän rösträtt för
män först, sedan också allmän rösträtt för kvinnor, en taktik
som enligt Branting understöds också av de främsta kvinnliga
ledamöterna inom SAP: Anna Sterky och Kata Dalström.
»Anarko-socialisterna» inom SAP har motsatt uppfattning.
Socialdemokratins målsättning är dock: »Allmän, lika och direkt rösträtt i val till en enda riksdagskammare för män och
kvinnor!»4 Den här antydda taktiska inställningen hade Branting och LO:s ordförande Herman Lindqvist å den socialdemokratiska riksdagsgruppens vägnar bland annat formulerat i
ett uttalande daterat den 2 mars 1906. På ett möte i Folkets
hus i Stockholm några dagar senare motiverade Branting resolutionen men den blev skarpt kritiserad från kvinnohåll. I
Morgonbris nr. 1, mars 1906, där uttalandet och debatten återges, talade man dock om att meningarna i denna fråga var »ytterst delade» bland arbetarklassens kvinnor.
Clara Zetkin skickade några nummer av Die Gleichheit till
Branting med detsamma men de kom tydligen inte fram. I ett
brevkort den 31 oktober lovade hon att skicka ytterligare några exemplar och tackade Branting en gång till för hans »beARBETARHISTORIA 4/2010 • 51
NYHETER FRÅN ARAB
mödanden». Kortet, adresserat till Social-Demokratens redaktion, nådde inte Branting i Stockholm. Det skickades vidare
Poste restante till Amsterdam där Branting var på Internationella socialistiska byråns sammanträde den 10 november. En
poststämpel upplyser om att kortet ankom till Amsterdam den
17 november. Då var Branting inte längre kvar i Amsterdam
(den 13 och 14 november var han i Bryssel på väg hem). Men
han måste ha fått det så småningom för det finns i korrespondensen i hans personarkiv.
Den 8 november 1907 kom Clara Zetkin med ytterligare
en önskan om en artikel, denna gång en »mycket noggrann
och tillförlitlig» artikel om kvinnornas begränsade rösträtt i
Norge. 1907 hade skattebetalande kvinnor i Norge fått politisk rösträtt och valbarhet. På nytt ber hon Branting om att
förmedla någon artikelförfattare. Om Branting möjligen skrev
en sådan artikel också eller om han lyckades få någon annan
författare har jag inte lyckats få fram.
Det intressanta med Clara Zetkins brev till Branting är att
de visade att kontakterna med den svenska socialdemokratiska kvinnorörelsen inte var så utvecklade att det gick att träda
i direkt förbindelse utan att det behövdes »omvägen» via den
socialdemokratiska rörelsens mest kände man, Hjalmar Branting. »Omvägen» kan samtidigt ses som ett taktiskt drag för
att öka betydelsen av kvinnorörelsen och dess krav inom det
svenska socialdemokratiska partiet och inom arbetarrörelsen i
Sverige.
De svenska kvinnorna deltog inte i den tyska kvinnokonferensen i Mannheim 1906 men en kort notis om konferensen
finns i Morgonbris nr. 3, september 1906. Sverige var däremot
representerat genom en deltagare på den av Clara Zetkin initierade Första internationella socialistiska kvinnokonferensen
i Stuttgart i augusti 1907 där grunden lades för en kvinnointernational. Borlänge kvinnoklubb delegerade Maria Kvist.
Stockholms allmänna kvinnoklubb hade föreslagit henne på
kvinnoförbundets VU-möte den 14 augusti 1907 – eftersom
hon »ändå var där». Hennes man, Fabian Månsson, tillhörde
den svenska delegationen till internationella socialistkongressen i Stuttgart och hon följde med. Men »frågan fick förfalla»
eftersom hon ju redan utsetts av Borlänge kvinnoklubb. I diskussionen framkom att den interna kommunikationen inte
fungerat tillfredsställande. Anna Sterky, en av pionjärerna
inom kvinnorörelsen och Morgonbris första redaktör efter
1904, hade emottagit inbjudan till konferensen men inte »underrättat härom, så att frågan i tid kunnat tagas till behandling». Mot denna kritik svarade Anna Sterky att Maria Kvist
i vilket fall inte hade kunnat skickas som representant då man
inte hade någon kännedom om hennes inställning till fattade
beslut. I Morgonbris 1907, publicerades »Några ögonblickbilder från Stuttgart» av Maria Quist (med denna stavning) och
en sammanfattning av resultaten från denna första internationella konferens, för övrigt skriven av Wilhelm Jansson.5
52 • ARBETARHISTORIA 4/2010
Brev till Ruth Gustafson 1910
1910 är situationen en annan. I samband med socialistinternationalens kongress i Köpenhamn 1910 ägde den Andra internationella kvinnokonferensen rum den 26–27 augusti. Med
anledning av denna konferens skrev Clara Zetkin den 10 maj
ett längre, niosidigt brev till Ruth Gustafson, ordförande i socialdemokratiska kvinnoförbundet 1907–1910 och redaktör
för Morgonbris 1908–1910 (också 1917– 1920). Hon svarade
samtidigt på ett brev från Ruth Gustafson. Clara Zetkin behandlar först kvinnokonferensen. Den skulle äga rum före den
allmänna socialistiska kongressen för att där kunna lägga fram
gemensamma motioner från kvinnokonferensen. Dagordningen skulle innehålla tre punkter: 1. regelbunden kontakt
mellan de olika ländernas kvinnoorganisationer; 2. allmän rösträtt för kvinnor; 3. statliga åtgärder för omvårdnad av mödrar och barn. Denna dagordning hade godkänts men samtidigt hade ytterligare en mängd ämnen föreslagits som det
skulle behövas en konferens för, inte »på två dagar utan tre
månader». Clara Zetkin förordar få punkter som kunde diskuteras »grundligt». Vad gäller punkterna 2 och 3 så ser hon
det som konferensens uppgift att formulera »vissa allmänna
riktlinjer – utan att bortse från de olikartade förhållandena i
de enskilda länderna och utan att schablonisera». Detta enligt
ett typiskt förhållningssätt under Andra internationalens period: det är de anslutna organisationerna som är suveräna och
avgör om de vill eller kan omsätta de internationella besluten
som bara är vägvisande rekommendationer.
Clara Zetkins önskan är att den svenska kvinnoorganisationen deltar i konferensen för att få till stånd en »beständig
och regelbunden anslutning till de kvinnliga partikamraterna
i andra länder». Anslutningen till Kvinnointernationalen är
enligt Clara Zetkin »enkel». Man utnämner en kontaktperson som är »förpliktigad» att informera om organisationen,
situationen och politiska aktiviteter i respektive land, om kvinnorörelsens utveckling och om de kvinnliga arbetarnas ställning. Detta kan ske i form av artiklar – för längre artiklar får
man ett honorar – notiser eller »personliga informationsbrev». Dessa kommer att publiceras i Die Gleichheit, främst under rubriken »I. K.: Internationale Korrespondenz». Kontaktpersonen i sin tur har »plikten» att sprida dessa internationella informationer i sitt land.
Clara Zetkin upplyser om att hon som Kvinnointernationalens sekreterare för närvarande har regelbundna kontakter
med Österrike, Böhmen, Schweiz, Holland, England, Frankrike, Finland, Ryssland, Polen och USA. Sporadiska kontakter förekommer med Danmark, Belgien och Italien. Sedan
länge står Sverige och Norge på önskelistan. Med Sverige har
det funnits brevkontakter, nämligen med Kata Dalström, sedan 1897 den enda kvinnan i SAP:s styrelse, som Hjalmar
Branting hade rekommenderat. Men kontakten fungerade inte
tillfredsställande eftersom Kata Dalström bara skrev på svenska, och Clara Zetkin inte hade någon som kunde översätta
Zetkin som enda kvinna bland män.
breven och informationerna. Kata Dalström erkände själv i ett
brev till Hjalmar Branting den 19 oktober 1895: »jag skrifver
ju nu så eländig tyska». Här antyds ett problem som spelade en
stor roll för de transnationella kontakterna inom den tidiga arbetarrörelsen: språkproblemet. Clara Zetkin hoppas att en
kontaktperson utses som kan skriva på tyska, alternativt på
engelska eller franska. Kata Dalström var nog överhuvudtaget
inte den mest lämpade kontaktpersonen. Hon var alltför engagerad inom det socialdemokratiska partiet, inte minst som
resande agitator. Det internationella sekretariatet hade i alla
fall erbjudits Morgonbris som bytesexemplar vilket Clara Zetkin var »mycket glad» för, ett byte med Die Gleichheit» som
Ruth Gustafson hade föreslagit så sent som den 24 januari
1910. »Jag såg detta som en första möjlighet till regelrätt kontakt», skriver Clara Zetkin. Hon hoppades till slut att dessa
upplysningar skulle leda till ett positivt resultat, till fördjupade kontakter.
Avslutningsvis svarade Clara Zetkin på Ruth Gustafsons
brev. Hon meddelar att hon inte kan skriva den önskade artikeln – ämnet nämns inte – men bifogar en översikt över »de
tyska kvinnornas organisationsform», en åttasidig maskinskriven text på tyska. I sina kompletterande kommentarer fram-
håller Clara Zetkin bland annat att SPD hade 62 259 kvinnliga medlemmar i juni 1909 och att den tyska landsorganisationen redovisade 138 443 organiserade kvinnliga medlemmar till
och med 1908. Kvinnobyrån inom SPD och ett kvinnosekretariat inom tyska landsorganisationen ansvarar för arbetet med
och nyrekrytering av kvinnorna. Kvinnotidningen Die Gleichheit, utgiven av SPD, spelar en viktig roll för information och
agitation. Den har 7 000 prenumeranter men läses av »minst
det dubbla antalet». Följande kvinnor spelar en viktig roll inom
den socialdemokratiska och fackliga kvinnorörelsen, framför
allt Helene Grünberg (hör till »de bästa bärarna av rörelsen»
i Sydtyskland och initierade agitations- och organisationsarbetet bland hembiträden som numera har bildat ett eget fackförbund) och Emma Ihrer (en av »grundarna av den socialistiska
kvinnorörelsen» och en av »de äldsta och mest förtjänta kvinnliga partikamraterna i Tyskland»), vidare i alfabetisk ordning:
Ida Altmann, Ottilie Baader, Linchen Baumann, Käte Duncker, fru Gewehr, Gertrud Hanna (sekreterare i landsorganisationens sekretariat för arbeterskor), Berta Selinger, Paula Thiede, Martha Tietz, Marie Wackwitz, fru Wengels, Mathilde
Wurm och Luise Zietz (medlem av SPD:s partistyrelse). Också Rosa Luxemburg nämns men hon är enligt Clara Zetkin
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 53
NYHETER FRÅN ARAB
mindre aktiv inom den tyska kvinnorörelsen men har gjort desto mer inom den polska.
Clara Zetkin annonserar att hon kommer att skicka ett antal broschyrer och rekommenderar särskilt rapporterna från
de olika länderna till första internationella kvinnokonferensen, med informationer om Tyskland, Österrike, Holland,
Schweiz, Finland och England. Hon pekar också på några frågor som är särskilt aktuella i Tyskland just nu: kvinnornas rösträtt, sjuk- och olycksfallsförsäkring, omvårdnad av mödrar,
barnavård, prisökningen på livsmedel, skyddsåtgärder för
kvinnliga arbetare, obligatorisk vidareutbildning för flickor
samt kvinnornas politiska aktivitet på kommunal nivå. Vidare
informerar hon om att det går en tydlig skiljelinje mellan den
socialdemokratiska och borgerliga kvinnorörelsen. »Våra» aktioner sker »fullständigt självständigt och utan hänsyn» till den
borgerliga rörelsen. Till sist hoppas hon på ett positivt svar
vad gäller den svenska kvinnoorganisationens samarbete med
Kvinnointernationalen och ber samtidigt om förmedling av
en kontakt med den norska kvinnoorganisationen. Och så
framför hon en hälsning till Hjalmar Branting.
I den bifogade utförliga översikten, som publicerades på
svenska i Morgonbris under titeln »Från Tysklands socialdemokratiska kvinnorörelse», skisserar Clara Zetkin organisationsutvecklingen och organisationsformen inom den tyska
socialdemokratiska kvinnorörelsen, bland annat citeras ur
stadgarna. Hon hänvisar också till de olika SPD-kongresserna från Halle 1890 till Leipzig 1909 där kvinnofrågan tagits
upp.6 Hjalmar Branting, som deltog på kongressen i Halle
1890, en av de sju kongresser som omnämns, tar för övrigt inte
upp kvinnofrågan i sina kongressrapporter och artiklar om
SPD:s kongresser.
Den 6 juni 1910 översände Clara Zetkin inbjudan till den
Andra internationella kvinnokonferensen i Köpenhamn den
26–27 augusti.7 Dagordningen omfattade de fyra punkter som
Clara Zetkin föreslagit tidigare. Hon vädjar igen om svenskt
deltagande. Samtidigt utnyttjar hon förmodade svenska kontakter över gränserna inom det geografiska närområdet och
ber om att ett extra exemplar av inbjudningsskrivelsen vidarebefordras till den norska kvinnoorganisationen samt att rekommendationen framförs att de norska kvinnorna skall träda i förbindelse med det internationella sekretariatet.
Clara Zetkins brev behandlades på kvinnoorganisationens
VU-möte den 21 juni. Att »talrik anslutning från Sverige» förväntades nämndes särskilt, och kvinnoklubbarna uppmanades
att inkomma med motioner till kongressen. Clara Zetkins vädjan var framgångsrik. I ett brev den 29 juli tackade hon för
Kvinnoförbundets insända resolutionsförslag och motioner.
Dessa, bland annat från Stockholms allmänna kvinnoklubb
och Norrköpings kvinnoklubb, är återgivna i Morgonbris.8 Där
står också vilka representanter som hade valts – Clara Zetkin
undrade i sitt brev om svenska kvinnor kommer att delta i konferensen och i så fall hur många – nämligen Anna Sterky, Ruth
54 • ARBETARHISTORIA 4/2010
Gustafson, Elin Lindley, Amanda Frösell (samtliga från Stockholm), Helene Ugland-Andersson (Norrköping) och Adolfina Larsson (Gällivare). I Morgonbris 1910 rapporterades utförligt om konferensen, inklusive den svenska rapporten till
konferensen.9 Det framgår att också Kata Dalström var närvarande. Den geografiska närheten bidrog till en starkare
svensk representation, vilket för övrigt också gällde den allmänna kongressen.
Brev till Kata Dalström 1911
Konferensen i Köpenhamn visade att den svenska kvinnoorganisationen numera mera aktivt deltog i det internationella
samarbetet men enligt Clara Zetkin tydligen fortfarande inte
tillräckligt. Allt material som hon hade översänt och all den
information som skulle bidra till att inspirera och stärka samt
utöka den internationella rörelsen hade enligt henne inte gett
det önskade resultatet. I ett brev den 20 januari 1911 till Kata
Dalström ber hon igen om att de svenska kvinnorna skall utse
en internationell korrespondent som kan meddela »allt som
är värt att veta om utvecklingen och de svenska systrarnas aktioner». Hon nämner också att hon har skickat tyskt material
och utgick ifrån att man hade använt det översända informationsmaterialet och att Morgonbris hade publicerat en artikel
om Emma Ihrer som Die Gleichheit hade lämnat underlag till.
Emma Ihrer dog den 8 januari 1911, en kort dödsruna återfinns i Morgonbris.10 I det sammanhanget nämner Clara Zetkin
också Wilhelm Jansson som medverkade ibland i Morgonbris.
Han hade bland annat skrivit två artiklar om den tyska kvinnorörelsen i Morgonbris i april 1905, där han också presenterade några av de framstående kvinnor som också Clara Zetkin
hade framhållit, bland dem Emma Ihrer.11
Clara Zetkin var fullt medveten om att Kata Dalström inte
skulle hinna skicka någon information regelbundet med tanke på hennes »uppslitande verksamhet». Hon ber dock om ett
kort tresidigt bidrag på tyska, franska eller engelska för en planerad rösträttstidning till den första socialdemokratiska kvinnodagen i Tyskland den 19 mars vars utgivare hon är. Tidningen skall få en »internationell prägel». I bidraget skall också kortfattat kvinnorösträtten i Sverige behandlas, främst ställningstaganden från den politiska och fackliga arbetarrörelsen
samt de borgerliga partierna och den borgerliga kvinnorörelsen. »Tillsammans med manifestationen av den internationella solidariteten skulle detta ge ett verksamt stöd åt vår agitation». Skulle Kata Dalström vara förhindrad så ombeds hon
att ge uppdraget till en annan kvinnlig partikamrat. I denna
tidning, Frauenwahlrecht, utgiven den 13 mars 1911, förekom
inte något bidrag av Kata Dalström och inte av någon annan
svenska heller, däremot hälsningar både från Finland (Hilja
Pärssinen) och Norge (Anna Gjøstein). Vidare medverkade
bland andra nio av de i brevet till Ruth Gustafson i maj 1910
nämnda inom den fackliga och politiska rörelsen framstående
tyskorna. Kontakterna med Kvinnointernationalen och de tys-
Fr. v. Clara Zetkin, Rosa Luxemburg och Wilhelmine Kähler omkring 1905.
ka kvinnorna är alltså fortfarande ojämna från svenskt håll. Till
och med de norska kvinnorna som Clara Zetkin var intresserad av att komma i förbindelse med visade upp sig.
Brev till Anna Lindhagen 1914
I mars 1914 ägde den fjärde tyska socialdemokratiska kvinnodagen rum. Även till den publicerade Clara Zetkin tidningen
Frauenwahlrecht, 8 mars 1914. Den 28 mars meddelade hon i
ett brev till Anna Lindhagen, som fungerade som socialdemokratiska kvinnoförbundets internationella sekreterare och
var redaktör för Morgonbris 1911–1917, att kvinnodagen varit
»överallt en full framgång». Men brevet gällde någonting annat. I augusti skulle en ny internationell kvinnokonferens sammanträda i samband med Socialistiska internationalens planerade kongress i Wien. Ett förberedande möte skulle avhållas
den 20 april i Köpenhamn, vilket senare ändrades till Berlin,
och enligt Clara Zetkin vore det »särskilt viktigt» att en skandinavisk representant deltog. Det vore dessutom »mycket
bra» om en svensk eller skandinavisk kvinna kunde tala på ett
anslutande demonstrationsmöte den 21 april med ämnet
»världsfreden och den internationella solidariteten». Man
måste dock räkna med att polisen skulle förbjuda tal av utländska deltagare eller till och med »i sista minuten» förbjuda hela mötet. Men därigenom skulle »den agitatoriska effekten» inte bli mindre och dessutom skulle de planerade talen
eller hälsningarna publiceras.
Clara Zetkin ber dock om att denna information bör behandlas »förtroligt» och inte får föras ut offentligt »så inte att
polisen omöjliggör denna sak i förväg». Skrivelsen togs upp
på kvinnoorganisationens VU-möte den 2 april. Av ekonomiska skäl beslöt man att inte åka till Berlin men man skulle
skicka in en svensk rapport. Om så har skett har jag inte lyckats få fram. Den internationella kvinnokonferensens dagordning publicerades i Morgonbris, april 1914. De punkter som
skulle behandlas var: kampen för kvinnors rösträtt, skyddslagstiftning och sociala åtgärder till skydd för mor och barn, de
dyra levnadsförhållandena. På den slutgiltiga dagordningen
saknades den sista punkten. Den hade behandlats inom VU
redan den 9 februari. Några ändringar föreslogs, bland annat
skulle också Sverige och England få redogöra för rösträttsfrågan på grund av »sina speciella förhållanden». I barnavårdsfrågan borde också Danmark få komma till tals. Anna
Lindhagen åtog sig att informera Clara Zetkin om dessa förslag. Varken en svensk eller annan skandinavisk deltagare kom
till det förberedande sammanträdet eller deltog i demonstrationsmötet. Det svenska kvinnoförbundet höll sig fortfarande
i sin nationella periferi, denna gång på grund av bristande ekonomiska resurser. Genom krigsutbrottet i augusti kom slutligen varken kvinnokonferensen eller internationalens kongress
till stånd.
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 55
NYHETER FRÅN ARAB
56 • ARBETARHISTORIA 4/2010
Krigsutbrottet
Krigsutbrottet i augusti 1914 innebar ett avbrott av de normala transnationella kontakterna och ett sammanbrott av internationalernas verksamhet. De socialdemokratiska partierna hamnade i olika läger, både i olika krigförande och neutrala, men splittrades också ideologiskt. Diskussionerna gällde
bland annat förmedling av rätt information över de numera
slutna gränserna, tolkningen av det uppkomna läget och de
rätta slutsatserna för förhållningssätt under och till kriget samt
agerande för fred. Clara Zetkins namn, dock inte egenhändigt
skrivet, tillsammans med Karl Liebknechts, Rosa Luxemburgs
och Franz Mehrings (inte heller egenhändigt skrivna) finns på
en deklaration, daterad den 10 september 1914 och adresserad
till Social-Demokraten i Hjalmar Brantings arkiv. De fyra undertecknarna tar också i andra tyska socialdemokraters namn
avstånd från de informationer som socialdemokraterna Albert
Südekum och Richard Fischer hade offentliggjort i partipressen i de neutrala länderna Sverige, Italien och Schweiz. Südekum besökte Sverige den 12-17 augusti och skrev artikeln
»Tyskland och kriget. Ett ord till Sverges socialdemokrater»
i Social-Demokraten den 24 augusti där han bland annat talade
om Tysklands nödvändiga försvarskamp mot västmakterna
och Ryssland samt nödvändigheten att vinna kriget för att bevara sin nationella existens. I det sammanhanget rättfärdigade
han också överfallet av det neutrala Belgien.
I sin kommentar tillbakavisade Hjalmar Branting uppfattningen att den starkaste makten skulle vara den svagaste, fördömde kränkningen av Belgiens neutralitet
Zetkin talar till arsom »aldrig kommer att förstås i Sverige»
betare i Tyskland
någon gång mellan och kritiserade andra »orättvisa och vilseledande» omdömen i artikeln. Polemiken mot
1920 och 1930.
Südekum fortsatte under de kommande
åren, också för övrigt mot den ovan nämnde Wilhelm Jansson
som agiterade på samma sätt i Sverige i augusti och september
1914 och under resten av kriget. Liebknecht, Luxemburg,
Mehring och Zetkin talade bara allmänt om att de hade en helt
annan syn på kriget, dess orsaker och karaktär samt den tyska
socialdemokratins roll än den socialdemokratiska partimajoriteten. »Belägringstillståndet» i Tyskland gör det dock omöjligt att utveckla detta »offentligen» på nuvarande tidpunkt.
Genom att rösta mot krigskrediterna i tyska riksdagen den 2
december 1914 gjorde Karl Liebknecht och vänsteroppositionen sin avvikande ståndpunkt och den faktiska splittringen
inom den tyska socialdemokratin sedan offentligt kända.
Också Clara Zetkin blev aktiv. Den 10 december 1914 publicerade hon ett upprop till de tyska kvinnorna och den internationella kvinnorörelsen med krav på en snabb fred utan
annexioner. Uppropet som enligt kvinnoorganisationens centralstyrelses beslut den 16 december skulle sändas till samtliga svenska partitidningar publicerades med detsamma i Morgonbris.12 Det slutade med uppmaningen: »Vi socialistiska
kvinnor skola i kampen mot kriget alltid tillhöra de framåtARBETARHISTORIA 4/2010 • 57
NYHETER FRÅN ARAB
strävande, de stormande». Hon organiserade därefter också
en internationell kvinnokonferens i Bern den 26-29 mars
1915. 25 delegerade från åtta länder deltog, ingen från Sverige eller något annat skandinaviskt land. Anna Lindhagen deltog däremot en månad senare i en allmän internationell kvinnokongress i Haag den 28-30 april. Konferensen i Bern uppmanade bland annat kvinnorna att organisera massprotester
mot kriget och för freden.
Stockholmskonferensen 1917
Försök gjordes efter krigsutbrottet att sammanföra den splittrade socialistiska internationalen igen, främst från socialdemokraterna i de neutrala länderna och från vänstergruppernas sida. Men först efter den ryska februarirevolutionen 1917
tycktes ett genombrott för förnyat transnationellt socialistiskt
samarbete och en aktion för fred vara inom räckhåll. Den
Internationella socialistiska byråns provisoriska holländska
exekutivkommitté tillsammans med internationalens sekreterare, belgaren Camille Huysmans, och med stöd från de skandinaviska socialdemokratiska partierna inbjöd till en internationell socialistisk konferens i Stockholm.13 När konferensinbjudan blev känd anmälde Clara Zetkin med detsamma kvinnornas självklara och grundläggande anspråk på och rätt till
att få delta i konferensen och utsåg omedelbart ryskan Angelika Balabanova, då fortfarande i exil i Zürich, senare i Stockholm, och holländskan Heleen Ankersmit till Kvinnointernationalens representanter utan att först ha inhämtat medlemsorganisationernas mening och godkännande. Detta meddelade hon i sitt brev till Angelika Balabanova den 23 april 1917.
I brevet och det bifogade mandatet för de två kvinnliga representanterna motiverade Clara Zetkin sitt ovanliga beslut,
som hon fattat »efter moget övervägande» och som hon var säker på att få godkänt, dels med »den ovanliga situationen»
(tidsaspekten med tanke på problem med postgången bland annat), dels med tanke på fredsfrågans avgörande betydelse. »Jag
anser att det helt enkelt är omöjligt att internationella socialister i detta historiska ögonblick utesluter ett deltagande av de
socialistiska kvinnorna i detta fredsarbete av alla länders socialister av några formalistiska, än mindre sakliga skäl», skriver
hon. I ett brev till Anna Lindhagen den 2 juli rekapitulerade
hon sina ställningstaganden och funderingar och betonade återigen att det är »absolut nödvändigt att de socialistiska kvinnorna medverkar där man ärligt och allvarligt arbetar för fred
som motsvarar våra principer». Kvinnornas medverkan i fredsarbetet är viktigt »just därför att vi kvinnor är kvinnliga människor [weibliche Menschen] och inte misslyckade, förfuskade
kopior av männen och står för egna andliga och moraliska värden när det gäller att behandla och lösa de föreliggande frågorna». Det gällde att förespråka de i Bern formulerade zimmerwaldska principerna. Dessutom skrev Clara Zetkin i brevet
till Anna Lindhagen – visserligen inte helt korrekt – var kvinnorna »de första» som efter krigsutbrottet försökte återknyta
58 • ARBETARHISTORIA 4/2010
de internationella »gamla banden» och formulera principer för
»ett gemensamt arbete för det gemensamma målet: freden och
återupprättandet av det allmänna broderförbundet». Hon syftade på den nämnda konferensen i Bern.
Det fanns ett alternativ till deltagande i Stockholmskonferensen: en internationell kvinnokonferens. Bland annat förordade Heleen Ankersmit detta. Clara Zetkin var skeptisk på
grund av den nämnda grundinställningen men anförde också
praktiska problem (pass, resor). I ett brev till Heleen Ankersmit
(16 maj), som hon bilade som kopia till brevet till Anna Lindhagen, underströk hon att förutsättningarna för »separata särkonferenser från kvinnornas sida för fred och förståelse» inte
längre förelåg. Nu gäller det »att samla alla principiellt likasinnade krafter». Kvinnornas »plats och vår arbetsplats» är i nuläget »den stora internationalen». I brevet till Anna Lindhagen
betonar Clara Zetkin återigen att kvinnorna måste delta i Stockholmskonferensen och inte enbart i vänstergruppernas samtidigt planerade konferens i Stockholm, den tredje Zimmerwaldkonferensen, vilket bland annat kvinnorna i Schweiz hade
föreslagit. Varje lands kvinnoförbund kan självfallet bestämma
vilken av konferenserna man vill delta i men Kvinnointernationalen som organisation måste vara med på alla sammankomster »som ärligt och på allvar vill arbeta för en aktionsvillig och
aktionsduglig allmän international». »Vårt råd och vår röst
måste överallt läggas i vågskålen där man brottas med och kämpar om klarläggande och förankring av våra principer». I detta
ingår bland annat också att »fastställa ansvar» för kriget och en
ärlig uppgörelse, »kullkasta legender» – något som för övrigt
inte var allmänt accepterat under förberedelserna av Stockholmskonferensen. En särskild kvinnokonferens är först »ändamålsenlig, ja nödvändig», så skrev Clara Zetkin till Heleen
Ankersmit, om Stockholmskonferensen misslyckas.
Clara Zetkin ansåg inte heller att Stockholm var en gynnsam ort just nu för en särskild kvinnokonferens i samband med
den planerade Stockholmskonferensen, enligt brevet till Heleen Ankersmit. Det är fredsfrågorna som dominerar i Stockholm
och tränger undan de stora kvinnofrågor som, skärpta genom
kriget, måste behandlas och lösas. Man får se till att de bästa
förutsättningarna, även av praktiskt slag, är givna, främst att
konferensen får ett allmänt deltagande och förbereds ordentligt. Det bästa tillfället är enligt Clara Zetkin egentligen efter
fredsslutet. Som dagordning föreslog hon redan nu de välkända, också för konferensen 1914 påtänkta ämnena: kvinnornas
rösträtt, skyddsåtgärder och rättsligt skydd för arbeterskor, inklusive lönefrågor, och social omsorg för mödrar och barn.
Vänstern inom den socialistiska rörelsen som också Clara
Zetkin tillhörde, likaså Angelika Balabanova och Heleen Ankersmit, var skeptisk till Stockholmskonferensen, också efter
Petrograds arbetare- och soldatråds konferensinitiativ som
slutligen förenades med den Holländsk-skandinaviska organisationskommitténs. Clara Zetkins oförbehållsamma och energiska ställningstagande för Kvinnointernationalens deltagan-
de i Stockholmskonferensen och kritik mot att enbart delta i
den zimmerwaldska konferensen är därför lite förvånande.
Denna ståndpunkt får tillskrivas hennes starka fredsintresse,
dokumenterat bland annat redan i det nämnda uppropet från
december 1914. Enligt Tânja Puschnerat var kravet på fred
för Clara Zetkin »den enda utgångspunkten för en meningsfull integrativ socialistisk aktion» efter det desillusionerande
krigsutbrottet, i den meningen att det inte bara var den enda
möjligheten för att återvinna »massorna» till socialistisk aktion utan också för den nödvändiga samlingen av den splittrade internationalen och därmed proletariatet i alla länder. Hon
varnade vänstern för den ödesdigra hållningen att bara delta i
sina egna konferenser bland likasinnade. Fredsarbetet var inte
minst »ett förarbete för framtiden» eftersom »en målmedveten och effektiv socialistisk massaktion» inte kunde bli verkningsfull under kriget utan först efter freden. Deltagande i det
pågående försöket att efter ryska februarirevolutionen samla
internationalen genom Stockholmskonferensen och sätta
fredsfrågan på dagordningen var för Clara Zetkin med andra
ord en logisk konsekvens, en nödvändighet.14
Konferensplanerna behandlades inom den svenska kvinnoorganisationens centralstyrelse vid tre tillfällen med internationella sekreteraren Anna Lindhagen som föredragande
och uppenbart drivande. Den 23 maj nämnde hon att hon
»under hand» fått meddelande om ett förslag »att i Stockholm
sammankalla en Int. Soc. kvinnokongress av olika meningsriktningar». Det ser nästan ut som om frågan om Stockholmskonferensen och en kvinnokonferens sammanblandats.
Kvinnoförbundet beslutade att avvakta, »att ej uttala sig om
förslaget utan invänta vidare upplysningar».
Den 21 juni informerade Anna Lindhagen om att hon personligen varit med om att »utfärda inbjudan till kvinnokongress med deltagare från olika partier». Den skulle »möjligen»
avhållas samtidigt med Stockholmskonferensen. Fredsfrågan,
modersskydd, lika lön för lika arbete var några av de frågor
som skulle behandlas, de senare punkter som också Clara Zetkin hade nämnt men ville sätta på dagordningen för en kvinnokonferens först efter kriget. Det planerades alltså för en internationell kvinnokonferens, något som Clara Zetkin inte
hade förordat. Det hade möjligen krävts av kvinnoorganisationerna. Clara Zetkin verkar dock ändå ha varit inblandad eftersom Anna Lindhagen två veckor senare meddelade att förfrågningar hade sänts till ett antal kvinnliga partivänner »om
de vore att förvänta till Sthlm vid tiden för kongressens eventuella avhållande» och att hon hade fått svar »med program»
bland annat från Clara Zetkin och Angelika Balabanova. Det
samtidigt ställda förslaget »om en mindre förberedande konferens mellan soc. dem. kvinnor som ev. besöker Sthlm vid tiden för soc. dem. fredskongressen» bordlades.
Däremot ville den svenska socialdemokratiska kvinnoorganisationen inte befatta sig med den inbjudan till Zimmerwaldkonferensen i Stockholm som Anna Lindhagen hade vidarebe-
fordrat. På den punkten fanns alltefter ideologisk hemvist olika uppfattningar. Aleksandra Kollontay underströk exempelvis
i ett brev till Heleen Ankersmit den 22 juli att en kvinnokonferens skulle avhållas, och det med de av Clara Zetkin angivna frågorna, men endast i samband med Zimmerwaldkonferensen.15
En liknande ståndpunkt hade de schweiziska kvinnorna intagit.
Anna Lindhagen däremot instämde i ett brevutkast den 21 juli
i det av Clara Zetkin föreslagna deltagande i Stockholmskonferensen som hon hoppades skulle äga rum och hon instämde
också i hennes betänkligheter mot en kvinnokonferens just nu
men var tydligen ändå involverad i den senares planering. Här
finns alltså vissa oklarheter och ouppklarade frågor som det inte
är plats här att utreda närmare.
Om och hur frågan om en kvinnorepresentation vid Stockholmskonferensen behandlades vidare och följdes upp har jag
inte kunnat hitta många uppgifter om i källmaterialet. Thorvald Stauning, ordförande i det danska socialdemokratiska
partiet, som Clara Zetkin kontaktade den 25 april och frågade om hans uppfattning, svarade hur som helst positivt och
ville medverka till att få kvinnor som deltagare. Men samtidigt rekommenderade han en separat kvinnokonferens med
de deltagande kvinnorna. Från Holländsk-skandinaviska kommitténs sida var man tydligen skeptisk. Anna Lindhagen hade
enligt det nämnda brevutkastet till Clara Zetkin frågat Arthur
Engberg, en av sekreterarna i kommittén, också med hälsning
till Camille Huysmans, om de svenska kvinnorna skulle kunna skicka någon representant till Stockholmskonferensen.
Hon redogjorde också för Clara Zetkins agerande i frågan.
Men hon hade fått »det nedslående svaret» att kvinnor endast
får representeras genom sina partier. Ett sådant mandat får jag
inte, konkluderar Anna Lindhagen, men hon hoppades att
flera kvinnliga delegerade skulle utses av partierna och att
åtminstone mandatet för Angelika Balabanova och Heleen
Ankersmit skulle accepteras.16
Denna fråga prövades dock inte. Stockholmskonferensen
kom aldrig till stånd trots att den förberetts i mer än ett halvår. Organisationskommitténs manifest den 15 september
1917 konstaterade detta faktum. Därmed föll också frågan om
en internationell kvinnokonferens, den sköts upp till dess att
en allmän socialistisk konferens skulle kunna sammanträda.
Nina Bang från Danmark, som ingick i holländsk-skandinaviska kommittén, och Luise Zietz, som tillhörde det tyska oberoende socialdemokratiska partiets delegation i en av de förberedande separata konferenserna, var de enda kvinnorna som
deltog i Stockholmskonferensens förberedande arbete.
Två konferenser ägde däremot rum i Stockholm i september, två särkonferenser vilket alltså Clara Zetkin inte hade rekommenderat. I den tredje Zimmerwaldkonferensen deltog
fem kvinnor, Angelika Balabanova som tillhörde organisationskommittén och var konferensens sekreterare, Käte
Duncker (Tyskland), Rosa Bloch (Schweiz), Therese Schlesinger och fru Luzzato (Österrike). I samband med konferenARBETARHISTORIA 4/2010 • 59
NYHETER FRÅN ARAB
sen avhölls också en särskild zimmerwaldsk kvinnokonferens
den 14 september, under ledning av Angelika Balabanova, med
deltagare från Tyskland, Österrike, Bulgarien, Ryssland, Rumänien, Schweiz, Finland och Sverige. I ett uttalande beklagade man »oändligt» att Clara Zetkin inte kunde vara med.
Man talade om behovet av en ny internationellt orienterad tidskrift som Die Gleichheit eftersom Clara Zetkin den 16 maj
1917 hade blivit avsatt som redaktör av den tyska socialdemokratiska partistyrelsen på grund av sin oppositionella inställning. Vidare konstaterades att kriget hade verkat »starkt nivellerande» vad gäller kvinnornas arbete och liv, till och med
»direkt internationaliserande» vilket de förelagda rapporterna från de olika länderna visade. I den riktningen skulle kvinnorna och arbetarklassen verka efter den fred som de skulle
arbeta för i enlighet med besluten i Bern 1915 och på Zimmerwaldkonferenserna. Kriget avslutades dock till slut med
KÄLLOR
ARAB Angelika Balabanova
Brev från Clara Zetkin till Angelika Balabanova, 23 april 1917, med bilaga: Mandat för Heleen Ankersmit och Angelika
Balabanova 1.
ARAB Hjalmar Branting
Brev från Clara Zetkin till Hjalmar
Branting, 17 mars 1906.
Brev från Clara Zetkin till Hjalmar
Branting, 26 mars 1906.
Brev från Clara Zetkin till Hjalmar
Branting, 31 mars 1906 (vykort).
Brev från Clara Zetkin till Hjalmar
Branting, 8 mars 1907.
Brev från Karl Liebknecht, Rosa Luxemburg, Franz Mehring, Ckara Zetkin till
Social-Demokraten. 10 september 1914.
ARAB Kata Dalström
Brev från Clara Zetkin till Kata Dalström, 20 november 1911.
ARAB Hulda Flood
Brev från Clara Zetkin till Ruth Gustafson, 10 maj 1910, med bilaga: Überblick
über die deutsche sozialistische Frauenbewegung.
Brev från Clara Zetkin till Ruth Gustafson, 6 juni 1910, med bilaga: Einladung
zur 2. Internationalen sozialistischen Frauenkonferenz.
Brev från Clara Zetkin till Ruth Gustafson, 29 juli 1910.
ARAB Sveriges Socialdemokratiska kvinnoförbund
VU- och centralstyrelseprotokoll, vol. A
02:01
60 • ARBETARHISTORIA 4/2010
en fred på de segrande stormakternas villkor, inte på socialisternas och kvinnornas.17
Clara Zetkin var en centralgestalt i den tidiga socialistiska
kvinnorörelsen. Hon har alltid varit aktuell som forskningsobjekt och hennes brev är efterfrågade, det visade exempelvis
senast konferensen i Berlin i juli 2007 med anledning av 150
årsjubileet av hennes födelsedag. Det skulle vara skäl nog för
att presentera de brev från henne som finns i arkiven på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Breven återspeglar en del av
kvinnors samarbete över gränserna inklusive både den engagerade insatsen som Clara Zetkin och andra utförde och de
svårigheter och hinder som mötte det transnationella samarbetet, i normala tider och accentuerat under krigsperioden.
Breven förmedlar intressanta glimtar ur Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbunds transnationella arbete som för den tidiga perioden knappast har undersökts.
Brev, vol. E 05:01.
Brev från Clara Zetkin till Anna Lindhagen, 28 mars 1914.
Brev från Clara Zetkin till Anna Lindhagen, 2 juli 1917, med bilaga: Avskrift
Clara Zetkin till Heleen Ankersmit, 16
maj 1917.
Brevutkast Anna Lindhagen till Clara
Zetkin, 21 juli 1917.
BREV FRÅN CLARA ZETKIN
– REFERENSER
1 Morgonbris nr. 2–4, 1905, och nr 1–4,
1906. Wilhelm Jansson om bland annat
Clara Zetkin i Morgonbris nr. 3, 1906, s. 4,
Socialdemokratiska kvinnor.
2 Ulla Plener, Clara Zetkin in ihrer Zeit:
neue Fakten, Erkenntnisse, Wertungen, Berlin 2008, s. 181–194.
3 För Socialistiska internationalens publicerade dokument se
http://library.fes.de/si-online/index-dt.html
(22 september 2010)
4 Die Gleichheit nr. 14, 11 juli 1906, s.
92–93.
5 Morgonbris nr. 4, 1907 , s. 1–3, Internationella socialdemokratiska kvinnokonferensen, av Wilhelm Jansson, och nr. 6,
1907, s. 11–13, Några ögonblickbilder från
Stuttgart, av Maria Quist.
6 Morgonbris nr. 6, 1910, s 5-6 samt nr.
8, 1910, s. 2–3.
7 Morgonbris nr. 7, 1910, s. 3.
8 Morgonbris nr. 8, 1910, s. 4–5.
9 Morgonbris 1910, nr. 9, s. 1–3, 6–7,
och nr. 10, s. 1–4, 6–8.
10 Morgonbris nr. 2, 1911, s. 4.
11 Morgonbris nr. 1, 1905, s. 1–2, Ur
Tysklands socialdemokratiska kvinnovärld,
och nr. 1, 1905, s. 3–4, Kvinnorörelsen i
Tyskland. Se också ovan not. 1.
12 Morgonbris nr. 1, 1915, s. 7.
13 Se också www.labourhistory.net/stockholm1917 (19 augusti 2010).
14 Tânja Puschnerat, Clara Zetkin: Bürgerlichkeit und Marxismus: eine Biographie,
Essen 2003, s. 218–21.
15 Brevet är tryckt i Horst Lademacher, Die Zimmerwalder Bewegung : Protokolle und Korrespondenz, The Hague/Paris
1967, I, s. 538–539.
16 Clara Zetkin till Stauning, 25 april
1917, och Staunings odaterade svar (utkast), Arbejdermuseet och Arbejderbevægelsens bibliotek og arkiv, Köpenhamn,
Thorvald Stauning, 29 A.; Anna Lindhagen till Arhur Engberg, 17 juli 1917; Camille-Huysmans-Archief, Antwerpen,
Stockholm Corr., juli 1917, nr. 62a; brevutkast Anna Lindhagen till Clara Zetkin,
21 juli 1917, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund, ARAB, vol. E05:01.
17 Om Zimmerwald kvinnokonferense
se Politiken 18 september 1917; Angelika
Balabanoff, Die Zimmerwalder Bewegung
1914–1919, i Archiv für die Geschichte des Sozialismus und derArbeiterbewegung, 12, 1926,
s. 411–413.
MARTIN GRASS
är historiker och arbetade fram till sin
pensionering 2009 som arkivarie vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
»Arkiv för miljoner»
John Takmans arkiv – en utmaning för arkivarien
Organisationers eller personers efterlämnade
handlingar speglar den verksamhet de bedrivit.
Den befintliga ordningen i materialet berättar en
egen historia vid sidan av den historia som finns
nedtecknad i själva dokumenten. I samband med
ordnandet av John Takmans arkiv aktualiserades
denna problematik, i synnerhet som Takman själv
aktivt ordnat och ordnat om sitt material och på så
sätt oupphörligt skapat och omskapat sin historia.
– AV MARTIN GRASS
John O. Takman föddes i Säffle den 22 september
1912 och dog i Stockholm den 14 april 1998. Han
var läkare, med. lic. 1945 och med. dr. 1976, och var
verksam bland annat som socialläkare i Stockholms
stads barnavårdsnämnd 1949–1970, som extra överläkare vid socialmedicinska institutionen vid Uppsala universitet 1962–1965, och som överläkare i
Stockholms läns landsting 1971–1977. 1976 disputerade han vid Uppsala universitet med avhandlingen The gypsies in Sweden. John Takman var medlem i
Sveriges kommunistiska parti/Vänsterpartiet kommunisterna, SKP/VPK, och efter splittringen av
partiet i Arbetarpartiet kommunisterna, APK, samt
var efter APK:s »konkurs» 1995 med och bildade
Kommunisternas centrala arbetsgrupp för upprättande av ett nytt parti, Svenska kommunistiska partiet. Han var ledamot i Stockholms stadsfullmäktige för SKP/VPK 1954–1970 och riksdagsledamot
för VPK 1971–1976. 1947–1951 var han ordförande i Svenska clartéförbundet och till 1956 chefredaktör för Clarté. 1968-1975 var han chefredaktör
för Vietnam nu och var mycket aktiv inom Svenska
kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja (Kampuchea), Vietnamhjälpen och Vietnamrörelsen överhuvudtaget. Takman ingick bland annat också i Internationella kommissionen för undersökning av
USA:s krigsförbrytelser i Indokina 1971–1975. Vidare var han engagerad i andra solidaritetsrörelser –
för Chile till exempel – samt i Svenska fredskommittén och världsfredsrörelsen och tillhörde 1971–
1987 Världsfredsrådets presidium. Takman var en
enormt produktiv publicist. Han skrev bland annat
regelbundet i Ny Dag och Norrskensflamman.
Mot bakgrund av dessa korta biografiska uppgifter är förväntningarna stora på John Takmans personarkiv som lämnades till ARAB år 2001. Förväntningarna infrias. Arkivet är omfattande – i ordnat
skick omkring 100 hyllmeter – och arkivinnehållet,
dokumentationen av Takmans mångsidiga verksamhet, är brett vad gäller områden, ämnen och information. Detta personarkiv erbjuder ett mycket intressant forskningsmaterial för många olika områden, bland annat medicin, sociala frågor, energi,
kärnkraft och kärnvapen, svensk partipolitik (VPK,
APK), länder, också rätt så avlägsna, och framför allt
om befrielse- och solidaritetsrörelser och minoriteter i Sverige och hela världen, inte minst i och för
Vietnam. Huvudparten av arkivet lämnades till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm,
ARAB, i mars 2001. Under 2006 och 2007 fraktades
hela arkivet till ARAB:s bemannade magasin i
Grängesberg för ordnande och förtecknande.1
Att skapa sitt eget arkiv – Ordning enligt
UDK-systemet
En av mina principer sedan ungdomen har varit
att lära av experter. Varför ska man arbeta amatörmässigt när man kan arbeta professionellt?
(notering den 8 augusti 1991).2
John Takman hade, jämfört med många andra arkivbildare, bra ordning på sitt material. Det som utmärkte honom var också att han ofta reflekterade
över hur han skulle strukturera sitt arkiv och förbättra åtkomsten. Han tog i det sammanhanget också kontakt med och rådfrågade experter, intressant
nog – eller följdriktigt – främst bibliotekarier, och
när han 1990 skaffade en dator, naturligtvis datakunniga personer.
John Takman strukturerade sitt arkiv enligt ett
bibliotekssystem, det Universella decimalklassifikationssystemet, UDK, också kallat för Deweys decimalklassifikation, efter amerikanen Melvil Dewey,
som lanserade det 1876. Det används på bibliotek i
ett 130-tal länder och finns översatt till ett 30-tal
språk. Svensk biblioteksförening beslutade 2008 ett
byte från SAB-systemet till »Dewey» för »det allmänna biblioteksväsendet i Sverige».3
Enligt ett brev från den 22 oktober 1990 började
John Takman använda UDK redan på 1950-talet,
och han var, som han skriver, »förmodligen den första privatpersonen i Sverige» som använde detta system för sitt klipparkiv och sitt fackbibliotek – och så
småningom för hela arkivet. Han planerade också att
skriva »en liten populärvetenskaplig bok om hur
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 61
NYHETER FRÅN ARAB
Några av John Takmans registerkort.
man lägger upp ett privat arkiv efter UDK-systemets principer» (brev den 26 augusti 1991). Bokens
titel skulle vara »Arkiv för miljoner». Den åskådliga
förebilden för hans val av ordningssystem var »en
stor järnhandel» – konkret till och med: Flinks järnhandel på Lindhagengatan på Kungsholmen i
Stockholm – eller »ett stort apotek» och »hur man
har sina produkter sorterade och lätt tillgängliga»
(anteckning den 12 oktober 1992). Intressant i sammanhanget är också hans notering om att Edgar
Hoover lärde sig Deweys system när han arbetade
på Library of Congress i Washington och införde
det sedan inom FBI.
Takman valde ut ungefär 300 ämnesrubriker med
respektive koder ur UDK:s tio huvudgrupper med
underindelning som omfattar tio huvudavdelningar,
modifierade dem vid behov för eget bruk, ibland flera gånger, och ändrade i systemet också över tiden
genom att lägga till nya ämnen och koder.4 Exempelvis övertog han inom UDK:s huvudgrupp 1, Filosofi, klassifikationskoden 12 och omvandlade den
till koden 120922, det egna personnumret, för ämnet »John T:s självbiografiska anteckningar». Tidigare hade han reserverat koden 616.051 för detta,
inom 616, klinisk medicin, men också 808.1 inom
62 • ARBETARHISTORIA 4/2010
80, Språkvetenskap, filologi. Att samla personliga
dokument på detta sätt rekommenderade han för övrigt »alla som håller sig med ett privatarkiv» (anteckning den 23 juni 1991). I den länderorienterade
avdelningen använde Takman UDK-systemets avdelning 9, Geografi, med underindelningen: 914,
Europas geografi; 915 Asiens geografi; 916, Afrikas
geografi; 917, Nordamerikas geografi; 918, Sydamerikas geografi; 919, Oceaniens och polarområdenas geografi. Hans material har dock med få undantag ingenting med geografi att göra.
John Takman och de medhjälpare han anlitade,
bland annat i den egna familjen, arbetade hela tiden
medvetet både med materialet, vilket också de
många understrykningarna och kommentarerna i
klippen, böckerna, broschyrerna och tidskrifterna
visar, och med de arkiverade handlingarna och den
information de innehöll. Det fanns ibland en konkret anledning. I en anteckning från 1982 exempelvis skriver han att hans döttrar uppmanat honom att
skriva om sin tid som immigrant i USA 1929–1931.
Därför började han att gå igenom i en resväska förvarade brev och material från dessa år. Han fortsatte sedan genomgången av brev till omkring 1952
och sorterade dem kronologiskt. Boken kom för
John Takman i samtal med två samer. Foto: Flamman. – Takman var läkare till yrket, men hade också ansvar för
den så kallade Zigenarutredningen. Foto: Flamman.
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 63
NYHETER FRÅN ARAB
övrigt ut 1988, Min amerikanska ungdom. För att ta
ett annat exempel. I ett brev till Carlo Derkert den
10 januari 1993 skriver han att han just nu arbetade
»dag och natt» med ogenomgånget material. Han
infogade ibland retroaktivt kompletterande material, exempelvis brev från senare år, anteckningar eller
egna uttalanden och artiklar, både original och kopior, inte minst i den annars kronologiskt lagda korrespondensen. Denna metod beskrev han i ett brev
från den 10 juli 1997:
»Ibland händer det att ett klipp refererar till någon
händelse jag själv varit med om eller varit engagerad i eller någon person som jag haft positiva eller
negativa erfarenheter av. Då händer det att jag sätter in en kopia av klippet på relevant datum i någon
av mina mer än två hundra gaffelpärmar med personlig korrespondens sedan 1929».
Vidare »anrikade» han redan arkivlagt material, till
exempel brev, genom olika noteringar och kommentarer i efterhand. På ett brev från den 14 januari 1986 som bland annat var adresserat till Rolf
Bucht skrev han:
»Rolf är ur spelet sen han av gåtfulla skäl brutit
med partiet [APK, min anm.] 1990. John 1 nov
1990».
Dessa tillägg förmedlar intressanta kompletterande
upplysningar men bidrar samtidigt till en komplikation. Det är inte alltid lätt att veta om det rör sig om
samtida eller senare kommentarer om dessa inte är
daterade.
Hela processen kallade han i ett tillägg, daterat
25 maj 1997, till ett brev från den 20 maj 1966 för
»en reorganisering av mitt arkiv». Att omedelbart få
tillgång till information var naturligtvis viktigt för
honom som skribent och politiker. Han brukade
också tala om för omvärlden att han snabbt kunde
hitta vilken information som helst i sitt arkiv, ännu
bättre självfallet genom datoranvändningen. Det enligt UDK-systemet strukturerade arkivet gav honom
samtidigt ett slags maktposition, makten över information – i hans fall betydde det oftast makten över
den riktiga – vilket motsvarade hans roll som ständig
polemiker, tillrättaläggare och allvetare och korrelerade med den betydelse han tydligen tillmätte sig
själv. Ambitionen med de antydda »anrikningarna»
var nog att informera och förklara men Takman är
nära eller ibland till och med över gränsen både till
ett tillrättaläggande och rättfärdigande av den egna
verksamheten och de egna ståndpunkterna.
John Takman som arkivbildare hade självfallet
64 • ARBETARHISTORIA 4/2010
John Takman tar emot Folkens vänskapsorden från ambassadören Boris
Pankin i november 1982. Foto: Per Lötberg. – Svenska kommittén för
Vietnam, Laos och Kambodja reste i januari 1974 med en delegation till
den så kallade röde prinsen, Souphanovong, ledare för den Patriotiska
fronten i Laos. Fr. vänster John Takman, prins Souphanovong, Helga
Henschen och Klas Thorberg. Källa: John Takmans arkiv.
inte samma föreställning om arkivet som en arkivarie. Det gäller hursomhelst att hålla i minnet att Takmans arkiv inte är en vanlig »kvarleva» från verksamheten utan i vissa delar en medvetet, självmedvetet organiserad och bearbetad, ja till och med i vissa avseenden tillrättalagd kvarlåtenskap.
Sammanhållet arkiv?
Ytterligare en egenhet med Takmans arkiv måste
nämnas. I en anteckning den 9 december 1992 skrev
han:
En stor del av mitt arkiv och bibliotek borde hållas samman för forskningsändamål eftersom det
knappast finns något motsvarande här i landet.
Men han valde ändå att inte hålla ihop hela sitt arkiv
och lämna det till en enda arkivinstitution för eftervärlden utan spridde arkivdelar till flera institutioner. Det är lite överraskande med tanke på den betydelse han tillmätte sitt arkiv. Det kan möjligen röra
sig om spontana beslut, föranledda av någon speciell anledning, eller om tanken att visst material skulle kunna komma bättre till sin rätt på vissa arkivinstitutioner och därmed få större genomslagskraft
och betydelse.5 Det finns ett antal noteringar där
Takman funderade över hur han skulle förfara med
delar av sitt arkiv. I den nämnda anteckningen den 9
december 1992 exempelvis – han var lite orolig över
vad som skulle kunna hända honom (»en tiokilos istapp i skallen» till exempel) och ville därför »ha perfekt ordning på mitt bibliotek och mitt arkiv» – beskriver han å ena sidan sina olika »specialarkiv» och
föreslår å andra sidan möjliga mottagare för dessa.
Det återkommer han också till i minnesanteckningar från den 13 september 1993. Som tur var följdes
några av dessa funderingar inte upp i praktiken. Materialet om den så kallade samefrågan, som han tänkte lämna till Sameföreningen i Stockholm eller Samernas folkhögskola i Jokkmokk, till exempel och
framför allt det mycket intressanta material om Vietnam och hela Indokina, som han tänkte lämna till
Östasisatiska museet, ingår i det på ARAB förvarade
arkivet. Att ARAB var en påtänkt viktig mottagare
framgår för övrigt tydligt. I ett brev den 7 september
1975 – han var orolig över vad som skulle kunna
hända honom under en resa (förmodligen med riksdagens jordbruksutskott till Paris, Rom och Nairobi 8–23 september) – talade han om att arkivet skulle skänkas till ARAB – »men knappast förrän så där
en 20 år efter att jag vikit in klövarna». Takmans omfångsrika arkiv på ARAB till trots så kan man inte
följa hela hans verksamhet.
Ämnesordningsprincip och »blandning»
av materialtyper
Takman hade ämnesordnat hela sitt arkiv, korrespondensen undantagen, och tillämpade en ämnesorienterad arkivläggning. Följdriktigt – och helt riktigt enligt den arkivmässiga definitionen av ämnesordnade handlingar – lade han ihop olika typer av
material rörande respektive ämne: klipp – ibland en
mycket omfångsrik klippsamling som innehåller inte
minst klipp ur utländska tidningar och tidskrifter –
broschyrer, böcker, tidskrifter, anteckningar, brev,
fotografier med mera. En strukturering efter ämne
förmedlar en bra överblick och är en bra hjälp vid
sökningar men den har sina brister. Materialet – ett
brev, ett klipp, en tidskrift etc. – innehåller för det
mesta information om olika ämnesområden. Placeras det bara under ett ämne så »försvinner» informationen om andra ämnen. Därför brukar lösningen vara att sprida avskrifter och kopior eller relevanta delar av materialet till respektive ämnesområde. Så gjorde också Takman. Han lade kopior exempelvis av samma brev, artikel eller klipp till de olika
områdena. Han tog också ut enstaka nummer av tidskrifter som innehöll en för respektive ämne relevant artikel, vederbörligen markerad av honom, ur
de ofta fullständiga eller nästan kompletta tidskriftssviterna och placerade dem ämnesmässigt.
Takman argumenterade för detta exempelvis i en
kommentar från den 3 november 1993 – det gällde
medicinska tidskrifter: »Att spara tidningar i ordningsföljd är i regel idiotiskt». Man hittar inte de ur
ämnessynpunkt intressanta artiklarna. Det är bättre,
menade han, att placera de relevanta tidskriftsnumren under respektive ämne och i förekommande fall
kasta de övriga tidskriftsnumren. Däremot skulle
han spara tidskrifter som inte fanns på något svenskt
bibliotek. I praktiken sparade han dock en hel del
mer eller mindre kompletta sviter av tidskrifter, även
sådana som finns på svenska bibliotek.
Ämnesordningsprincipen vars vällovliga syfte är att
förbättra ingången i arkivet är i längden svår, om inte
omöjlig, att upprätthållas. Komplikationerna blir för
stora. Avskrifter och kopior måste som nämnts spridas men samtidigt går det ändå inte att täcka in samtliga ämnen. En annan följd kan bli att otydliga eller
krystade ämnesbeteckningar skapas för att lösa problemet vilket i sin tur inte underlättar ingången. Därför övergavs också denna – med en arkivterm – pertinensprincip inom arkivvärlden i slutet av 1800-talet
och ersattes av en proveniensprincip, det vill säga att
sammanhålla arkivet i sitt framvuxna, skapade, ursprungliga skick, och strukturera det därefter.
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 65
NYHETER FRÅN ARAB
Ordnandeproblem
När vi började ta itu med Takmans arkiv fick vi ta
ställning till om det kunde ordnas och förtecknas enligt den föreliggande ordningen och det använda
struktureringssystemet. Ett led i proveniensprincipen som vi lägger till grund för allt arkivordningsarbete är respekten för arkivläggningen och den befintliga ordningen. Man brukar dock tillägga en
aspekt som tar fasta på arkivens slutgiltiga användning, tillgängliggörandet och forskningens behov:
om därmed en bra ingång för användaren, forskaren, är möjlig. Tre problem fick lösas:
• »blandningen» av materialtyper i det ämnesordnade materialet
• den enligt UDK-systemet ordnade delen av arkivet
• den oordnade delen med lösa handlingar och
med material utanför UDK-indelningen eller där
den inte entydigt kunde identifieras.
Den befintliga »blandningen» av materialtyper bibehölls naturligtvis i princip. Volymernas blandade
innehåll beskrivs genom volymanmärkningar som
ibland går ända ner till dokumentnivå. Bara ett exempel ur serien 4.2, Handlingar rörande länder, volym 211, Chile [918.1 enligt UDK]:
Nobelföredrag av Pablo Neruda, 13/12 1971
Korrespondens, 1971–1989. Med handlingar rörande Chilekommittén.
Handlingar rörande Harald Edelstam och Rolf
Ekéus, 1972–1996.
Innehåller bland annat korrespondens och klipp.
Med manus till »Harald Edelstam – människokärlekens ambassadör», 20/4 1989
Uppsats i ekonomisk historia av Claes Croner,
»Chile efter Allende – den beroende fascismens
politiska ekonomi», juni 1975
Manuskript:
Den utveckling som folkfronten i Chile satt igång
kan inte stoppas av fascistiska knektar, 12/9 1973
Solidaritet med Chiles folk: Utskrift från solidaritetsmöte i Stockholms Folkets Hus, 13/9 1973
Tal av Takman vid Chile-möte i Tranås, 24/11
1973
Anteckningar:
Möte med Kommunistiska partiet i Chile,
9–10/10 1972
Presskonferens med Isabelle Allende, 3/10 1973
Tidskrifter: Utblick, 1973; Tiden, nr 7, 1973; Tragedi i Chile, (Världspolitikens dagsfrågor, nr. 1,
1974); Chile-Bulletinen, nr 1, 1974
Vad är MIR? Specialutgåva av »Kampen i Chile», maj 1975.
Men vi gjorde samtidigt vissa fysiska ingrepp.
• Fotografier skall inte ligga ihop med vanligt pappersmaterial. De överfördes till en särskild fotosamling. Men det innehållsliga sambandet med
det övriga materialet inom respektive ämnesområde har bibehållits genom ömsesidiga hänvisningar i förteckningen.
• Vidare har vi ur det ämnesordnade materialet av
Stockholmskonferensen om Vietnam i
början av juni 1973.
Tre av de fyra kambodjanska delegaterna syns längst till
vänster med delegationsledaren
Thiounn Prasith på
ytterplasen. John
Takman syns på
främsta raden.
66 • ARBETARHISTORIA 4/2010
praktiska skäl lyft ut böcker och sviter av tidskrifter. När det gällde tidskrifterna har vi gjort ett
tillrättaläggande ingrepp: vi tog ut enstaka tidskriftsnummer ur sitt ämnessammanhang och
ordnade in dem bland tidskrifterna om det redan
fanns en större svit av dessa tidskrifter. I annat fall
fick enstaka tidskrifter vara kvar i de ämnesordnade volymerna.
En hel del material förelåg i oordnat skick och i form
av lösa handlingar, kanske för att insorteringen inte
hunnits med eller för att det varit svårt att placera
det adekvat enligt UDK-systemet eller för att det
inte var tänkt att ingå i UDK-ordningen. Denna del
av arkivet som utgjorde sammanlagt ungefär en
tredjedel av hela arkivet fick alltså ändå ordnas och
förtecknas på annat sätt.
Problem med strukturering enligt UDK
– sammanfattande synpunkter
Takmans ordningsprincip, struktureringen av arkivet enligt UDK-systemet, ställde oss inför ett antal
konkreta problem, och frågan om lämpligheten av
UDK-systemet för ordnande av ett arkiv vållade
mest funderingar. Om hela arkivet hade varit tydligt
och komplett ordnat enligt UDK-systemet hade det
inte varit något problem att ordna och förteckna
därefter. Men så var inte fallet.
• Den utförliga korrespondensen, kunde av naturliga skäl inte placeras i UDK-systemet och andra
delar av arkivet låg utanför UDK eller UDK-placeringen kunde inte identifieras.
• Det föreligger inte någon förteckning över materialet och hela arkivet enligt UDK-systemet.6
• Samtliga av Takman utvalda UDK-koder representerades inte av motsvarande material.7
• UDK-klassifikationen har inte helt genomförts
konkret i arkivläggningen, det vill säga UDK-koderna hade inte genomgående noterats eller markerats (till exempel genom stickor eller skyltar) när
en ny avdelning börjar i det i hemmet uppställda arkivet eller på varje pärm respektive box vilket innebär att placeringen i systemet i vissa fall var oklar.
Det finns också principiella frågor förknippade med
UDK-systemet i arkivsammanhang. Personarkiv
brukar åtminstone vi arkivarier på ARAB förteckna
enligt ett enkelt schema med sex huvudavdelningar
inom vilka på sedvanligt sätt skilda serier bildas: 1.
Personliga handlingar; 2. Egna verk; 3. Korrespondens; 4. Handlingar rörande verksamheten; 5. Samlingar; 6. Övrigt. På grund av de konkreta bristerna
i arkivläggningen bestämde vi oss för att ordna och
förteckna arkivet enligt schemat men samtidigt
kombinera arkivmässig seriebildning med Takmans
UDK-system och dess ordningsföljd, det vill säga
där UDK hade tillämpats respektive där vi kunde se
att det hade tillämpats. Huvuddelen av Takmans material återfanns i huvudavdelning 4. Där bildade vi
dels av praktiska skäl, det vill säga omfånget, två serier med UDK-klassat material (237 respektive 244
volymer), dels serier för de icke-UDK-bestämda
handlingarna. Vi följde alltså i princip Takmans
strukturering och därmed hans intentioner men
gjorde befogade avvikelser på grund av de antydda
bristerna och problemen.
• Fallet Takman visade att vanligt förekommande beståndsdelar i ett personarkiv inte får plats i systemet, exempelvis korrespondens som brukar vara en
viktig handlingstyp eller arkivbildarens egna verk
inklusive manuskript eller samlingar som foto- och
klippsamlingar. Dessa får i så fall ordnas och förtecknas på ett annat sätt eller, vilket Takman försökte göra, antingen pressas in i UDK genom att
modifiera systemet, till exempel för de egna verken,
eller lämnas helt utanför redovisningen.
• UDK-klassificeringens användning som ordnings- och förteckningsinstrument förmedlar ett
uppsplittrat intryck och är för en arkivarie långt
ifrån den systematik en seriebildning och sammanförandet av ämnes-, funktionsmässigt eller på
annat sätt sammanhörande handlingar i volymer
inom serien innebär. Som exempel kan nämnas
de tolv första och de tolv sista UDK-koderna hos
Takman med handlingar rörande: UDK (025.45),
Nobelpriset (060.9), journalistik (107.0), homosexualitet (176.4), religion (211), prostitution
(304.1), världsfredsrörelsen (327.3), Det kalla kriget (327.54), SÄPO (327.8), kärnvapen (327.9),
kapitalistisk ekonomi (330.14), kommunismen,
det vill säga VPK, AKP och övriga kommunistiska organisationer (335.5), evolutionen och Darwin (575.4), medicin (616), abortfrågan (618.39),
energi (620), kommunikationer (656), konst
(701), litteratur (809), länder (9), Carl von Linné (92.58), Joe Hill (92.78), makarna Rosenberg
och Morton Sobell (92.970), historia (930). I vanligt fall hade vi försökt att sammanföra det ämnesordnade materialet i serier på ett någorlunda
logiskt sätt, enligt arkivbildarens, John Takmans,
verksamhetsperioder, tyngdpunkter i verksamheten, ämnesområden etc. med beaktande av den
befintliga ordningen. Utifrån materialet från Takmans verksamhet hade, för att nämna några, följande serier kunnat bildas: Takmans medicinska
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 67
NYHETER FRÅN ARAB
verksamhet, det partipolitiska arbetet, internationell verksamhet, handlingar rörande länder, vietnamrörelsen, energifrågan, kärnvapen.
• Ingången i arkivet förbättras inte genom sorteringen i UDK:s ordningsföljd. Det är till och med
svårt att bilda sig en god uppfattning om Takmans
olika verksamhetsområden och hans insatser.
Bara korrespondensen förmedlar sådana inblickar men i kronologisk och inte på annat sätt strukturerad form.
• Att de antydda problemen eller bristerna med
UDK-systemet som ordningsinstrument för ett
personarkiv suddas bort genom datoranvändning
är givet men inte något bra argument. Det traditionella ordnandet av personarkiv med hjälp av
det enkla schemat och utifrån arkivariens strukturerande och systematiserande serie- och volymbildning är enligt min mening att föredra.
»ARKIV FÖR MILJONER» – REFERENSER
1 Accession 2001/027. Tidigare hade spritt material
lämnats in (accession 1977/40, 1989/27 och 1991/41)
och en tilläggsleverans inkom (accession 2002/055).
John Takmans arkiv har arkivnr. 569. – Arkivet ordnades och förtecknades huvudsakligen av arkivarie Barry
Jansson med hjälp av artikelförfattaren.
2 Citatet är hämtat ur korrespondensen, seriesignum
3.1., som Takman hade ordnat kronologiskt. Så också
andra uppgifter och citat. Jag anger här inte i varje enskilt fall i vilken volym de nämnda breven ligger.
3 KB fattade sitt beslut i november 2008, och universitetsbiblioteken i Stockholm och Lund har bestämt
sig för att följa efter. Systemet används redan på KTH i
Stockholm. Konverteringen till »Dewey» pågår, och en
»översättning» av svenska nationalbibliografin kommer
att vara färdig under 2011.
4 I Takmans arkiv (vol. 4.1:001) finns UDK-systemet på svenska inklusive kompletteringar i utgåvor från
1977, 1988 och 1991, i den förstnämnda med anteckningar av Takman. Hela det officiella UDK-systemet
uppdateras kontinuerligt. Vidare finns Takmans UDKsystem på kartotekskort.
5 Exempelvis hade Takman arbetat en hel del med
den så kallade zigenarfrågan men det enda som fanns
kvar var en liten kortlåda och sex volymer klipp från
åren 1964–1966. Varken den stora specialsamlingen
böcker om romer som han nämner ibland eller ens hans
avhandling The gypsies in Sweden (1976) fanns i arkivet. I
ett brev den 7 september 1975 kastade han fram tanken
att lämna »journalarkivet från Zigenarundersökningen
1962–1965» till Socialmedicinska institutionen vid
68 • ARBETARHISTORIA 4/2010
Takmans omfattande arkiv återspeglar hans mångfacetterade verksamhet och breda engagemang. Det
är medvetet skapat, som informationsbas men också med blick på den egna rollen och på eftervärlden.
Det var också medvetet ordnat med i stort sett god
ordning. I sin helhet är det nästan en osannolik skapelse. Struktureringen med hjälp av UDK-systemet
fyllde tydligen Takman informationsbehov mer än
väl. Men det är inte givet att samma sak gäller en informationssökande forskare. Den valda ordnandestrukturen förbättrar, så som jag ser det, ingången
och visar samtidigt respekt inför Takmans intentioner och lösningar. Arkivet återspeglar också mer än
väl John Takman som person, genom det medvetna
skapandet, den medvetna ordningen, genom mängden av tillrättalägganden, genom hans arbetssätt
med understrykningar och kommentarer i brev,
böcker, broschyrer, tidskrifter.
Uppsala universitet. I ett brev daterat 9 december 1992
föreslog han Stockholms stadsarkiv (SSA) som mottagare. Han hade blivit »imponerad» av dess arkivariers
»kunskaper och engagemang», skriver han. Korrespondensen tänkte han eventuellt undanta och infoga den i
den allmänna brevsamlingen. Men en sådan uppdelning
avstod han ifrån. 2001 donerades handlingarna rörande
den så kallade zigenarundersökningen (omfattande 60
volymer) enligt Takmans önskemål till SSA. De »rester» som fanns kvar i leveransen till ARAB och som
förmodligen av misstag inte hade avskilts överlämnades
i september 2008 till denna samling på SSA.
6 Ett hålkortsystem har använts enligt uppgift och
senare bevisligen datorstöd. Uppgifter i korrespondensen tyder på att det fanns någon form av förteckning eller datorstött register respektive databaser. Anvisningar
finns i uppställningen av Takmans egen UDK-system i
vol. 4.1:001.
7 Åtminstone kunde vi inte upptäcka det, exempelvis
den avdelning med kod 12, självbiografiska anteckningar, som Takman diskuterade flera gånger. Beteckningen Kod 12 återfinns dock på flera brev och anteckningar, alltså måste den ha använts men kanske bara för
de datorproducerade handlingarna. Lösa självbiografiska anteckningar och egna verk, både manuskript och
tryckta, hittade vi på olika håll i arkivet, helt bortsett
från dem som Takman hade infogat exempelvis i korrespondensen.
MARTIN GRASS
är historiker och arbetade fram till 2009 som arkivarie vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
RECENSIONER
Ambitiös femte
volym av
Metallhistoriken
Lars Berggren, Lars Ekdahl, Carina Gråbacke, Maths
Isacson, Rolf Jansson, Jan Jörnmark, Bill Sund och
Christer Thörnqvist, Det lyser en framtid. Svenska
Metallindustriarbetareförbundet 1957–1981, utgiven av IF Metall, Stockholm 2008, 1039 s., ill.
Som anmälare med dåligt samvete tvingas jag konstatera att det nu
har gått två år sedan den femte
delen i Svenska Metallindustriarbetarförbundets historia lämnade
trycket. Volymen täcker perioden
1957–1981 och har författats av
en grupp forskare, som – förefaller det – ganska självständigt har
ansvarat för sina respektive delar.
Metall har sedan länge haft en
hög ambitionsnivå i sin historieskrivning och nu har den vridits
upp ytterligare ett snäpp. Flera teman än tidigare får en utförligare
behandling av en serie högt kvalificerade specialister. Resultatet
breder ut sig över drygt 1 000 sidor. En så omfångsrik bok inbjuder till lustfullt och
omättligt frossande, men också till en och annan
fundering.
Carina Gråbacke ger (med visst biträde av Jan
Jörnmark) den ekonomiska bakgrunden till Metalls
verksamhet i form av en exposé över verkstadsindustrin i bred mening. En allmän översikt följs av tre
fördjupade skildringar av viktiga branscher. Framställningen är dock lite problematisk, eftersom den
är strukturerad efter industristatistikens uppläggning, vilket inte nödvändigtvis är det fackligt mest
relevanta. Branschstudierna har ett traditionellt företagsledningsperspektiv på skeendet, vilket gör att
arbetskraften tenderar att behandlas som en kostnadspost. Inte heller det är nödvändigtvis det mest
relevanta ur facklig synvinkel.
Bill Sund tar de tyngsta klassiska bitarna i en förbundshistorik: organisationen och förhandlingarna.
Efter presentationen av Metalls uppbyggnad, beslutsstruktur och verksamhetens omfång, redovisas
diskussionerna kring några betydelsefulla organisa-
tionsförändringar, såsom sammansättningen av förbundets högsta beslutande organ och storavdelningsreformen. Det är utmärkt att Sund tar upp dessa diskussioner. De ytligt sett lite torra organisationsfrågorna rymmer ofta stora principiella frågor,
som berör såväl förbundets karaktär (till exempel
frågan om yrkesgrupper skulle ha representation eller om alla var metallare) som interna maktförhållanden. Maktfrågorna ägnar Sund en särskild uppmärksamhet, delvis mot bakgrund av Robert Michels tes om »oligarkins järnlag», enligt vilken makten och ledningen i massorganisationer tenderar
samlas hos en liten grupp. Rörde sig Metall i sådan
riktning genom förändringarna av
organisationen och arbetsformerna? Sund vill gärna svara nej på
den frågan, och kanske har han
rätt.
När det gäller avtalsförhandlingarna fick Metall röra sig inom
ramen för de samordnade förhandlingarna, vilket gav en ordning med tre nivåer eller steg:
LO-SAF-nivå, nationella Metallavtal och lokala förhandlingar.
Sund fokuserar primärt på Metalls interna diskussioner under
avtalsrörelserna, där det rådde
bred uppslutning bakom de vägledande principerna för den solidariska lönepolitiken. Utfallet var
i det stora hela framgångsrikt, menar Sund, men han
betonar också att framgången vilade på några viktiga förutsättningar. En av dessa var att arbetsgivarna
accepterade själva förhandlingsmodellen, som gav
möjlighet att på central nivå teckna minimiavtal till
förmån för de lågt avlönade och sedan låta efterfrågan på den högre avlönade arbetskraften slå igenom
i de lokala avtalen. Under 1970-talet hårdnade SAF:s
motstånd mot förhandlingsmodellen och regeringsskiftet 1976 försvårade ytterligare för LO och Metall
att genomföra den politik man satt upp. På punkt efter punkt synes avtalspolitikens förutsättningar ha
varit under upplösning när denna historik slutar.
Bill Sund skildrar även studie- och informationsverksamheten under perioden, kompletterat med en
kort uppsats om tidningen Metallarbetaren av Rolf
Jansson. Studieverksamheten radikaliserades i början av 1970-talet och efter 1973 års kongress fick
studiematerialet en tydligare socialistisk grund.
Motsvarande tendens är synlig på flera områden. I
ett välskrivet kapitel om arbetsmiljön framhåller
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 69
RECENSIONER
Lars Berggren, att det några år in på 1970-talet
skedde en förskjutning i förbundets sätt att driva arbetsmiljöfrågorna i och med att de knöts fastare
samman med frågorna om medbestämmande och
demokrati på arbetsplatserna. Arbetsmiljön infogades i ett maktperspektiv och förbundet blev mer benäget att utgå från att det rådde intressemotsättningar i dessa frågor. Detta lade grunden för ett
mera offensivt arbete, där inte minst strävan att få
fram forskning och expertis, som stod oberoende
från företagen, var mycket viktig. Arbetsmiljöfrågorna blev också en integrerad del av de mera övergripande spörsmålen om produktionens omvandling, vilket för över till nästa tema i boken.
Likt varje annan period under 1900-talet präglades den nu aktuella av snabb teknisk utveckling och
markant förändring av produktionens organisation.
Mot den bakgrunden behandlar Maths Isacson hur
Metall förhållit sig till frågorna rörande arbetets organisation och ledning. Han nödgas nog säga att det
dröjde till den senare delen av 1960-talet innan dessa ämnen blev en fråga för Metall. Sedan långt tillbaka hade Metall en bejakande inställning till allt
som ökade produktiviteten, eftersom det gav utrymme för högre löner. Den positiva inställningen
till teknisk utveckling förblev stark, men under
1970-talet tillfogades önskemål om att öva inflytande på arbetets organisation för att ge ökad kontroll
över arbetsbetingelserna, rikare arbetsinnehåll och
bättre arbetsmiljö. Isacsons perspektiv är emellertid
inte helt oproblematiskt. Kapitlet tenderar att bli en
förhistoria till 1985 års kongressrapport »Det goda
arbetet», vilket ger en slagsida i behandlingen av
1950- och 1960-talen; sökandet efter tecken som pekar »framåt» skymmer sikten för Metalls inställning
i frågor rörande arbetets organisation och ledning.
I bokens kanske bästa kapitel tar Lars Ekdahl upp
Metall i politiken 1957–1981, som underrubriken
lyder. Ekdahl har dock inte skrivit någon traditionell
översikt över förbundets agerande på det politiska
fältet. Kapitlet ger i stället en sammanhållen analys
av gränserna mellan fackligt och politiskt i Metalls
arbete för att förverkliga förbundets mål, såsom de
uttrycks i stadgarnas målsättningsparagraf. I botten
låg hela tiden strävan att värna den fulla sysselsättningen och att nå ökad jämlikhet och förstahandsvalet var att gå förhandlingsvägen. Fram till mitten
av 1960-talet gav den vägen tillfredsställande resultat, även om en del frågor skvalpade över till den
politiska arenan. När det ovanpå de materiella kraven kom sådant som inte kunde tillfredsställs med
pengar – inflytande och medbestämmande – blev
70 • ARBETARHISTORIA 4/2010
förhandlingsvägen trögare. Samtidigt började man
ifrågasätta om industrins vinster, i viss mån uppblåsta av den solidariska lönepolitiken, i tillräckligt hög
grad gick till inhemska investeringar, som kunde
trygga den fulla sysselsättningen. På dessa grunder
växte önskan att få ett ökat inflytande över kapitalbildningen. Debatterna förde fram till en punkt där
det privata kapitalets makt över investeringar och arbetsorganisation utmanades, vilket också kom att innebära en utmaning mot den funktionssocialism,
som utgjort den politiska basen för socialdemokratin. Ekdahl analyserar hur Metall hamnade där, hur
man hanterade situationen och hur man försökte gå
vidare. Det är lite olyckligt att detta kapitel kommer
så sent i boken, eftersom det ger en sammanhållen
bild av förbundets vägval och strategier under perioden.
Avslutningsvis tecknar Christer Thörnqvist en
översikt över Metalls internationella verksamhet,
som markant expanderade under 1970-talet. Kapitlet ger en nyansrik bild av de olika typerna av samarbeten över nationsgränserna, liksom de ganska
mångskiftande drivkrafterna bakom verksamheten.
Förbundet gjorde aldrig någon hemlighet av att det
var ett sätt att tillvarata svenska (stundom nordiska)
intressen, men det hindrade inte att ett och annat
fick föras upp på solidaritetskontot. Thörnqvist uppmärksammar också de svårigheter som är förenade
med samarbete mellan fackliga organisationer med
skilda nationella identiteter och traditioner.
Trots det överflödande rika innehållet, som jag
här endast kunnat antyda, lämnar boken även en
känsla av att jag vill ha mer. Delvis är detta endast
uttryck för frossarens omåttliga begär. Till exempel
väcker Sunds behandling av avtalsförhandlingarna
en önskan om att få veta mer om det lokala skeendet,
men det är givetvis orimligt att begära. I behandlingen av teman, som inte fått motsvarande uppmärksamhet tidigare, kunde man önska ett längre
tidsperspektiv, men då hade kanske alla rimliga ramar sprängts. Ytterligare en orimlig önskan vore en
dialog med andra forskare och skribenter. Exempelvis förfaller flera kapitel inbjuda till debatt med
Svante Nycander om lagstiftningsoffensiven på arbetsmarknaden, men en förbundshistorik är knappast rätta platsen för den sortens debatt. En måhända något mindre orimlig önskan handlar om perspektiv. Det hade inte skadat med ett perspektiv som
kunnat behandla frågor om genus och etnicitet.
Kvinnor och invandrare dyker upp på flera ställen –
framför allt i Ekdahls kapitel inom ramen för den
fulla sysselsättningens problematik – men däremot
inte genus och etnicitet, som ju är närvarande även
när kvinnorna och invandrarna är frånvarande.
Jag skall inte fortsätta den oändliga önskelistans
klagosång. Frossaren blir helt enkelt aldrig mätt.
Det finns emellertid en annan typ av »vill ha merkänsla», som leder till funderingar om förbundshistorikens form. Det är det där med helhetsbiten. Kapitlen kommunicerar inte särskilt mycket med varandra. Med undantag av Lars Berggren hänvisar
författarna sällan till varandra. Helheten går förlorad, vilket gör att boken, trots sitt omfång, lämnar
en del stora och små frågor efter sig. Till exempel,
vad är det som händer där i början av 1970-talet?
Snart sagt varje författare pekar ut ungefär samma
tid som något av en brytpunkt, men som läsare blir
man ändå inte helt klar över vad som sker med Metall vid denna tid. Eller låt oss ta en skenbart futtig
fråga. Betyder det något att Börje Svenssons synpunkter så ofta åberopas? En annan sida av samma
problem är att det uppstår en del lakuner. Till exempel sägs på flera ställen att regeringsskiftet 1976
påtagligt försvårade för Metall att driva sina frågor i
förhandlingar. Följden blir att man önskar sig en
bakgrund till påståendena, det vill säga en analys av
det socialdemokratiska regeringsinnehavets betydelse för maktrelationerna på arbetsmarknaden. Var
det stora och starka Metall, som slog vakt om arbetsmarknadens frihet, beroende av regeringen?
Dylika frågetecken leder över till funderingar om
fackförbundshistorikens form. Det är oerhört glädjande att vetenskapliga forskare anlitas för att skriva
ett fackförbunds historia och jag vill gärna slå vakt
om allt utrymme som kan beredas för forskning i arbetarrörelsens och arbetslivets historia. Problemet
är att vetenskapens och förbundshistorikens frågor
och uppgifter inte alltid sammanfaller. Inom för-
bundshistorikens ram blir det mycket svårt för en
författare att aktivt förhålla sig till aktuell vetenskaplig debatt. Man får därför inte ut den fulla vetenskapliga potentialen av arbetet. Samtidigt riskerar man förlora något av förbundshistorikens potential – den sammanhållna skildringen och analysen av förbundet. I inledningskapitlet betonar Lars
Ekdahl att förbundets utveckling måste betraktas i
både det stora och det lilla perspektivets ljus. Arbetet med att klargöra respektive perspektiv liksom att
behandla olika delar av förbundets verksamhet fördelas sedan på olika forskare. Det finns goda skäl för
en sådan arbetsfördelning. Men var finns utrymmet
för att ta sig an Metall betraktat i ljuset av det stora
och lilla perspektivet? Forskarantologin ger utrymme att borra djupt i många ämnen, men vem tar
hand om förbundets utveckling?
Jag inser att jag är på väg att önska mig en historieskrivning av ett gammaldags – nästan utskrattat –
slag. Ett förenhetligat studieobjekts sammanhållna
utvecklingshistoria, styrd av några grundläggande
karaktärsdrag och principer, gärna färgat av historikerns temperament. Sådant historikerskrået i fornstora dagar kunde föra heta debatter om, men som
man idag inte gärna vill tillstå att man träter om. Jag
kan inte skaka mig fri från tanken att jag gärna skulle läsa den sortens förbundshistorik. Å andra sidan
vill jag inte för allt i världen förlora det utrymme för
fokuserad arbetarrörelse- och arbetslivshistorisk
forskning, som skapas av fackförbundens historikprojekt. Så jag får nöja mig med att säga tulipanaros
och dra mig undan i hungrig väntan på del sex av
Metalls historia.
GÖRAN SALMONSSON
är verksam vid ekonomisk-historiska institutionen,
Uppsala universitet
Kvinnoemancipation i världen
Karen Offen (red.), Globalizing feminisms,
1789–1945, London: Routledge 2009, 433 s.
Att skriva om en antologi kan betyda – minst – två
saker. Du har att ta ställning dels till helheten och
tanken bakom sammanställningen, alltså till hur väl
genomtänkt och komponerad boken är, dels till de
olika artiklarnas speciella kvalitéer. Naturligtvis är
det möjligt att dessa två motsäger varandra: mycket
bra artiklar kan i den helhet som boken utgör, vara
disparata och felplacerade.
Dessa tankar har blivit en följd av att jag läst i och
tänkt över en ny bok med titeln Globalizing Feminisms,
1789–1945, redigerad av Karen Offen. Den ingår i en
serie utgiven av Routledge, som heter »Rewriting
Histories». Antologin – denna och andra i serien – ska
bidra till att sprida information om nytolkningar av
tidigare historiska berättelser och sortera i den stora
mängden nya forskningsresultat, enligt seriens redaktör Jack R. Cencer. Denne hänvisar till den stora
betydelse som vändningen från socialhistoria till kulturhistoria haft och pekar även på den lingvistiska
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 71
RECENSIONER
vändningen (som lägger stor vikt vid en analys av ord
och begrepp), på synen på det multikulturella samt feminismen som viktiga nya landvinningar. De har alla
gjort att vi ser historien ur nya vinklar. Serien ska binda ihop de utvalda artiklarna genom introduktioner
för att analysera utveckling och förändring. Det är
alltså redan existerande artiklar som ska sammanfogas i en volym för att ge läsaren en introduktion till
förändringar i forskningsläget. Boken ska kunna användas som lärobok.
Mitt sätt att angripa – ordet blir relevant för att
karaktärisera min recension – boken blir att i första
hand titta på hur redaktören Karen Offen har uppfyllt serieredaktörens krav. Det finns flera bra artiklar i antologin men dem kommer jag endast att nämna i förbifarten.
Karen Offens egen forskning är inriktad mot
fransk kvinnorörelse under den aktuella perioden,
med fokus mer på 1800- än 1900-talet. Hon har därtill skrivit den ambitiösa European Feminisms
1700–1950, som kommit till användning i undervisning.1 Hon är kanske mest känd för sin normativa
definition av ordet »feminism», som kommit att bli
accepterad av många andra. Hon pläderar för – kraftigt förenklat – att vi bör enas om en bred definition
av »feminism» och använda begreppet även när vi
skriver om perioder, då ordet ännu inte fanns i språket. Karen Offen har valt att arrangera i en blandning av kronologi och teman. De första delarna går
längst tillbaka i tiden. Del 1 heter »Opening out national histories of feminisms»; del 2 »Rethinking feminist action in religious and denominational contexts»; del 3 »Birthing international feminist initiatives in an age of nationalisms and imperialisms» och
del 4 »Reconceptualizing historical knowledge
through feminist historical perspectives». Boken in-
leds av en artikel av Karen Offen själv med den
skälmska titeln »Was Mary Wollstonecraft a Feminist?» Svaret är givet – det var hon – och argumenteringen inte särskilt imponerande, med tanke på att
Offen själv definierar vad en »feminist» är. Mer om
ordet feminism kommer senare.
Hur har artiklarna valts ut för denna antologi?
Vad jag kan se har Karen Offens språkkunskaper utgjort basen för urvalet; de flesta artiklarna är ursprungligen skrivna på engelska och arton av tjugo
av anglosaxiska forskare, alla kvinnor för övrigt. En
artikel skrevs ursprungligen på franska. Helt krasst
kan man konstatera att detta är ett klart exempel på
kulturimperialism, den må sedan bero på närsynthet,
brist på språkkunskaper eller vara ett medvetet val.
Offen är inte okunnig om att ämnet behandlats av
forskare från andra länder och då med en mer kritisk inställning till den historieframställning av den
tidiga framväxten av feministisk verksamhet som
finns.2 Själv företräder jag en annan syn på radikala
gruppers framträdande i Europa och i världen, än
den som boken speglar. Jag har funnit att de radikalaste kvinnorna i Europa i sin organisering kraftigt
betonade ett ekonomiskt oberoende och i långt
mindre grad rösträtten. Den ansågs mindre viktig.
Min uppfattning har nyligen bekräftats och vidareutvecklats i en belgisk doktorsavhandling, skriven
av Julie Carlier, Moving Beyond Boundaries.3
Leila Rupp skriver i sitt bidrag till antologin om
tre internationella organisationer (the International
Council of Women, the International Woman Suffrage Alliance och the International League of Peace and Freedom) och påstår helt frankt att ICW var
»the first international women’s organisation».4 Så
var det inte riktigt. Nykterhetsrörelsen med Frances Willard i spetsen internationaliserades tidigare:
ARBETARHISTORIA Beställ gamla nummer av Arbetarhistoria
på www.arbetarhistoria.se/kop/
T.o.m. nr 100: 15 kr
Jubileumsnumret 101–102 (Klass i rörelse):
150 kr
Fr.o.m. nr 103: enkelnummer 75 kr, dubbelnummer 130 kr
Nr 134–135 (2010:2–3): Antipodes: Sverige
och Chile
Nr 133 (2010:1): Desertörer – Hemlig resa
72 • ARBETARHISTORIA 4/2010
Nr 132 (2009:4): Barn
Nr 131 (2009:3): Internationell solidaritet
Nr 129–130 (2009:1–2): Sverige och USA
Nr 127–128 (2008:3–4): Att tänka om klass
Nr 126 (2008:2): Facket och globaliseringen
Nr 125 (2008:1): Bruno Kreisky och Sverige
Nr 124 (2007:4): Arbetarrörelsen och konsten
antingen redan år 1876 (om man använder 1888 som
startår för ICW även om organisationen i praktiken
fick medlemsstater utanför USA först 1893) eller
riktigare år 1880. Den världsomspännande rörelsen
blev stor och inflytelserik. En bra bok om the
World’s Woman’s Christian Temperance Union
finns sedan 1991 skriven av Ian Tyrell.5
Offens bok inleds med en uppställning i tabellform, med rubriken »Signposts – a Chronology of
Global Feminisms». I den finns inte denna internationella nykterhetsrörelses konferenser med, trots
deras stora betydelse både kvinnoemancipatoriskt
och som en modell för hur en internationell organisation kunde byggas upp. Den kronologiska listan
har en brasklapp; den ska inte innehålla »most national and most regional women’s organisations». Det
är en formulering som gör det fritt fram att ändå
presentera vissa godtyckligt utvalda nationella kongresser, till exempel den som hölls vid världsutställningen i Philadelphia år 1876. USA-baserade aktiviteter lyfts på det viset fram.
Listan går fram till år 1945 men jag kan bara bedöma den fram till år 1919. Fram till dess finns luckor, konstigheter, felaktiga årtal: vissa kongresser och
organisationer får sina originalnamn presenterade,
andra inte. Ibland klumpas kongresser ihop, bara för
att de hölls samma år. Som exempel vill jag citera:
»1896 International feminist congresses held in Paris (8-12 April) and Berlin (19-26 September).»6 Av
intresse här är att den tyska kongressen inte alls ville kallas för feministisk. Der internationale Kongress
für Frauenwerke und Frauenbestrebungen i Berlin
var av en helt annan karaktär, än den som hölls samma år i Paris. Kongressen i den franska huvudstaden var den andra kongressen som – av goda skäl –
benämnde sig feministisk, Le congrès féministe in-
ternational. Dessutom var den arrangerad av socialistiska kvinnor, i Berlin bojkottades kongressen av
de socialistiska kvinnorna. Ihopklumpningen blir
förenklande och banaliserande. När det gäller de två
socialistiska kvinnokongresserna, som hölls i anslutning till kongresser inom Andra internationalen, har
listan angett en sådan anknytning av kongressen i
Stuttgart 1907 men inte av den i Köpenhamn 1910.
Det kan få den senare att verka som en självständig
kongress, vilket långt ifrån var fallet. Uppenbarligen
har listan inte upprättats annat än ad hoc, med vad
man kunnat skrapa ihop ganska slarvigt. Den har
inte en klar linje. Hade det stått några ursäktande
ord i början, hade listans tillkortakommanden varit
lättare att acceptera. Jag är väl medveten om att listor av detta slag inte är lätta att ställa samman. Tyvärr har felaktigheter i dem en tendens att spridas
vidare, och det är därför viktigt att varna för denna.
Det är märkligt att en bok år 2010 kan komma ut
utan att de ord – de centrala begrepp – som förs fram
i titeln blir utförligt kommenterade och klart definierade: i detta fall de ofta förekommande orden
»feminism» och »globalisering». Det förstnämnda
ordet är nu drygt hundra år gammalt som term på
kvinnors verksamhet medan det andra är betydligt
yngre, riktigt på modet för tillfället. Efter den så kallade lingvistiska vändningen förväntar vi oss alla
goda förklaringar till begrepp och därtill en historik. Det utgör grunden för vad en bok ämnar ta med
eller utesluta. Denna bok har inte någon sådan tillfredsställande analys. Karen Offen själv menar att
ordet feminism kan användas för all verksamhet som
i slutändan handlar om »challenging masculine domination» och hon hänvisar till sina egna tidigare
publicerade artiklar. Låt gå för denna ahistoriska definition. Men den ställer oss omedelbart inför frå-
ARBETARHISTORIA NR 136 ÅRGÅNG 34
Utges av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek med fyra nummer per år. Redaktion: Silke Neunsinger (ansvarig utgivare),
Eva-Karin Annemark, Lars Gogman, Ulf Jönson, Kalle Laajala, Lucy Viedma, Leif Zetterberg (grafisk form). Adress: Arbetarhistoria, Box 1124, 111 81 Stockholm. E-post: [email protected] Hemsida: www.arbetarhistoria.se Prenumeration 2010: 250 kr inom Sverige, 320 kr inom Europa och 360 kr i resten av världen. Prenumerationsavgift sätts in på
plusgiro 55 75 94-9. Lösnummer 75 kr, dubbelnummer 130 kr plus porto). Priser inkl. moms (6%). Tryck: GTC Print AB,
Luleå 2010. Inlagan är tryckt på 130 g och omslaget på 170 g Munken Lynx. ISSN: 0281-7446. Manuskript skickas till redaktionen som e-post. Författaren har copyright, men tidskriftens innehåll får ej kopieras utan redaktionens medgivande.
För insänt, ej beställt, material ansvaras ej. Arbetarhistoria indexeras i Artikelsök. Om inget annat anges, ingår använda illustrationer i ARAB:s samlingar. I vissa fall, då ARAB inte har rättigheterna till i tidskriften använda fotografier eller teckningar, har redaktionen inte lyckats hitta adresser till fotografer eller deras efterlevande som ska ha betalt enligt
taxa. I sådana fall ber vi berörd rättighetsinnehavare kontakta redaktionen.
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 73
RECENSIONER
gan: om »feminism» omfattar allt detta, varför används då ordet i pluralis i titeln? Det finns alltså inte bara en utan flera feminismer, trots att definitionen tycks vidsträckt? Var finns dessa olika feminismer? Vad skiljer dem åt?
För egen del tycker jag inte om en definition som inte tar
hänsyn till den betydelse som termen hade när den lanserades
av franska kvinnor omkring år 1890. De valde »feminism»
som en beteckning för sin nya ideologi. »Feminism» hade
först varit ett franskt medicinskt begrepp på symptom hos
lungsjuka män, som ansågs förvekligade av sin sjukdom. Hur
det kom att vändas till sin motsats, som en beteckning på kvinnor som krävde mäns rättigheter är väl inte riktigt klart. Men
redan tidigt på 1870-talet använde Alexandre Dumas den yngre (han med Kameliadamen) det för kvinnor som ville behandlas lika som män av lagen. 1890 var det ett ord, som de radikalaste kvinnorna i Paris hade anammat för att beteckna sina
krav på jämlikhet. De önskade jämlikhet med män som medborgare: från rätt till utbildning till total jämlikhet i arbetet,
samma rättigheter i familjen, som egendomsinnehavare och
löntagare. Allt detta ville feministerna: de inkluderade, men
prioriterade inte, rösträtten.
Om man väljer att skildra historien utifrån ett begrepp, som
användes av personer aktivt involverade i sin tids konflikter
och ideologiska fejder, och samtidigt omdefinierar detta ord
till att omfatta mycket mer än vad det då gjorde, blir resultatet att interna strider mellan kvinnor blir obegripliga eller
osynliga. Det innebär att man skapar en falsk kontinuitet i hur
medvetenheten och dess verbala organisering förändrades
över tid. Jajamen, blir den glada slutsatsen: feminister har det
alltid funnits!
I Offens introduktion blir det tydligt (s. xxxiii) att urvalet i
boken omfattar all forskning om kvinnor och kvinnoorganisationer som vill ändra samhället till det bättre för kvinnor och
barn, och i slutändan också till det bättre för män. Detta är ett
oerhört stort område; det omfattar filantropiska och nationalistiska verksamheter likaväl som de radikalaste sociala och politiska krav från grupper eller enskilda. Det gör urvalet i boken
stort och spretigt. Vissa artiklar beskriver hur kvinnor började ge sig till känna och agera i samhället. Se till exempel ett
intressant kapitel av Ellen L. Fleischman om uppkomsten av
diverse kvinnorörelser i Mellanöstern åren 1900 till 1940. Då
blir »globalisering» enbart ett täckord för att boken vill ha
med kvinnoverksamheter från länder i hela världen. Inte heller blir det alltid globalt i den meningen att det handlar om
organisationer som fanns i tre länder eller flera och samarbetade över nationsgränser. Inte sällan handlar artiklar om endast ett land, som Inger Hammars artikel om den svenska
kvinnorörelsen 1830–1900 eller Barbara Molonys om nästan
samma sak i Japan, under en senare period.
Nej, ordet »globalisering» är inte problematiserat. Det har
under senare år mest använts i sammanhang som handlar om
ekonomins utbredning; inget område i världen står längre
74 • ARBETARHISTORIA 4/2010
utanför den kommersialisering som penningekonomin och
världshandeln inneburit. Visst är Offen medveten om detta
användningsområde. Hon ser denna utveckling till och med
som en grund för att »feminist ideas» kunnat spridas och gro.
För mig ligger en sådan syn farligt nära den som uppfattar global affärsverksamhet som positiv därför att den lyckas sprida
goda idéer. Uppriktigt sagt, det känns förenklat.
Marilyn J. Boxer har skrivit den intressantaste artikeln – tagen ur den väl spridda American Historical Review och redan
något av en klassiker – med rubriken »Rethinking the socialist
construction and international career of the concept `bourgeois feminism´». Den visar hur en analys av begrepp kan göras. Hon visar att »borgerlig feminism» myntades av socialister på 1890-talet för att få kvinnor att låta bli att samarbeta för
att uppnå jämlikhet med män. Sådana tendenser till samarbete alla radikala kvinnor emellan fanns. Socialistiska kretsar
klistrade det negativa ordet »borgerlig» på ordet »feminism»
och vips blev det mindre attraktivt. Det användes föraktfullt i
en häftig propaganda mot allt samarbete med dem som kallade sig feminister. I Sverige och Danmark, ja, i flera andra länder, förekom det trots socialistiska mäns - och med tiden även
kvinnors - varningar för detta klassöverskridande samarbete,
flera gemensamma kvinnoaktioner. Andra förhindrades. Begreppet »borgerlig feminism» blev som begrepp en succé. Det
blev en så stor succé, att historiker än idag inte sällan använder det för att beskriva kvinnorörelsens olika delar. Kvinnorörelsen kategoriseras ofta som antingen borgerlig eller socialistisk. Senare tillkom »radikal». Dessa tre lådor har länge
fått vara dem i vilka kvinnorörelser kategoriserats. Boxer menar att vi genom detta har gått i en verbal fälla, gillrad av socialister som inte ville se kvinnors underordning som lika viktig som klassfrågan. Boxer har skrivit en alldeles utmärkt artikel. Det enda jag saknar är en fördjupad analys av ordet feminism i den. Det hade passat i denna antologi.
Boken kunde ha beskrivit sitt innehåll bättre genom att ha
titeln: Women’s emancipation world-wide eller ännu tydligare
Women’s ideas and organizations in different countries, international and national, interpreted by Anglo-Saxon researchers.
Till sist några ord om omslaget. Det är taget från en reklamteckning av Clémentine-Hélène Dufau inför lanseradet
av den dagliga tidningen La Fronde år 1897. Den tidningen
skrevs, sattes och trycktes av enbart kvinnor. Den var under
flera år en viktig tidning för spridandet av feministiska uppfattningar samtidigt som den innehöll vanliga politiska och sociala nyheter. Affischen i sitt original visar i centrum två kvinnor och en liten flicka som trycker sig mot den ena kvinnans
kjol. Flickan tittar mot betraktaren av affischen. En sådan blick
på oss kastar också en annan kvinna i bilden. Den välklädda
centralt placerade kvinnan visar med sin utsträckta arm på staden/världen för den svartklädda böjda kvinnan vid sin sida.
Man anar en allians mellan alla kvinnor oavsett bakgrund.
Bakom de två flockas flera andra kvinnor. Känslan som för-
medlas blir ungefär: där är världen och vi kommer att inta våra
platser i den! Affischen finns idag också som reklamblad för
Bibliothèque Marguerite Durand – det kvinnohistoriska bibliotek i Paris, som är uppkallat efter La Frondes grundare och
chefredaktör.
Hur har omslaget till den häftade utgåvan återgivit denna
affisch? Den är stympad. Kvinnogruppen har nästan försvunnit, den lilla flickan i bildens nederkant har beskurits tvärs över
ansiktet och vyn över staden har kapats liksom den utsträckta
handens fingrar. Kvar står två kvinnor och stöttar varandra.
Möjlighetskänslan »Se, Världen!» i ursprungsaffischen har
förvanskats.7
ULLA WIKANDER
är verksam vid Ekonomisk-historiska institutionen, Stockholms
universitet
NOTER – KVINNOEMANCIPATION I VÄRLDEN
1 Karen Offen, European Feminisms 1700–1950. A Political History. Stanford, Calif. 2000.
2 Se t ex Pernilla Jonsson, Silke Neunsinger and Joan Sangster,
eds., Crossing Boundaries: Woman’s Organizing in Europe and the Americas 1880s–1940s. Uppsala 2007, innehåller artiklar som tar upp det
trans- eller internationella.
3 Julie Carlier, Moving Beyond Boundaries. An entangled history of
feminism in Belgium 1890–1914. Gent 2010.
4 Leila Rupp har skrivit boken Worlds of Women. The making of
an international Woman’s Movement. Princeton 1997.
5 Ian Tyrell, Woman’s World. Woman’s Empire. The Woman’s Christian Temperance Union in International Perspective, 1880–1930. Chapel Hill & London 1991.
6 Jfr Kap 6 & 7 i Ulla Wikander, Feminism, familj och medborgarskap. Debatter på internationella kongresser om nattarbetsförbud för
kvinnor 1889–1919. Stockholm 2006.
7 För en obeskuren bild se omslaget på Wikander (2006).
ARBETARHISTORIA 4/2010 • 75
B
Porto
betalt
Avsändare
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
Box 1124
111 81 Stockholm
Affisch ABF