1. No category

RO RO TILL FISKESKÄR
Texter från en utställning om gotländska
båtar , båtbygge och fiske.
Av Frode Falkenhaug
Arbetet med denna fördjupning har skett i samarbete med
Föreningen Träibatn
Föreningen Östergasrnsbåtar
Gotlands Fiskerimuseum
Gotlands Museum
Landsarkivet Gotland
Gotlands läns Hemslöjdsförening
1
Innehållsförteckning
3. Inledning – Ro ro till fiskeskär
6. Gotländska båtar
7. Enmänningen
Flatäskor och träskbåtar
8. Tvåmänningen
9. Tremänningen
10. Att bygga på klink
12. Båtarnas konstruktion och byggprocess
13. Bordläggning
14. Segel
16. Roder
17. Åror för gotländska båtar
20. Tvåmänningen från Langhammars
22. Släkestäkt
23. Fiskekorgar
24. Öskar
25. Hamnförordningen – rättskipning i fiskelägen
26. Tillverkning av strömmingsgarn
28. Strömmingsfiske
31. Fiskemetod på export
Torskfiske – djupfiske med angel
Beta angel
32. Flundrefiske
Andra typer av äldre fiske på Gotland
33. Garnströmmingsavgiften och fiskets skattläggning
34. Föreningen Träibatn på kurs i segelsömnad
35. Litteraturförteckning
2
Ro, ro till fiskeskär!
Vad slags fiskar få vi där?
Laxen fet och flundran bred,
torsken grå och sillar små,
och ålen stor och lång som så
Hösten 2014 startar Föreningen Träibatn bygget av sin efterlängtade storbåt, en tremänning för utbildning
och ungdomsverksamhet. Det hela började med ett samarbete kring seminariet ”Klink på fri hand”
hösten 2013 som sedan följts upp av diverse hantverksaktiviteter som tillverkning av åror och årtullar,
segelsömnad och öskar.
Intresset för allmogebåtar är stort på Gotland. I de flesta fall handlar det om kappsegling eller annan
nöjessegling. Hemslöjden på Gotland avslutar sin återblick på den gotländska strandkulturen med en
utställning där tonvikten ligger på båtarna som redskap att skaffa mat.
Ro ro till fiskeskär…
Det verkar så enkelt och självklart att ge sig ut till fiskegrunden och komma hem med båten full av fisk. Trots
att tillgången på fisk förr var ganska god var det gamla fisket med långrev och drivgarn tämligen avancerade
fångstmetoder som krävde stor kunskap och uthållighet.
Viktig näring med stora umbäranden
Fisken var havets silver, och för de flesta gotländska gårdar var strömmingsfisket en så viktig del i
försörjningen att mycket arbete investerades i garn och båtar.
Ofta gick tre gårdar samman om en storbåt med vilken man tillsammans kunde bedriva ett lönsamt
drivgarnsfiske. Att gotländska bönder fiskade var så vedertaget att viss del av fångsten beskattades utifrån
hur många garn man ägde.
3
Det var en slitsam näring med stora umbäranden, ofta med livet som insats. Fullastade med redskap var
båtarna svåra att segla effektivt. Man rodde oftare än seglade. Det fanns båtlag som kom hem från
fiskeplatsen med blödande skavsår på överkroppens sidor efter att ha rott i mer än sex timmar
i stark motvind med blöta yllekläder, men fast beslutna att bärga garn och fisk.
Mycket fiske ägde rum under vårvinter och höst, ja även vintern, med kyla som är jämförbar med arktiska
områden. Nästan varje år förekom drunkningsolyckor. Ibland förolyckades hela båtlag vilket medförde att
många änkor ensamma fick ansvara för skötsel av gård och hem.
Trots fiskets alla umbäranden fanns det en känsla av frihet i de små fiskelägena. Havets oändlighet och
doften av tjära gav tankarna vingar och samtalen handlade ofta om saker som hänt på andra sidan
horisonten. De som seglade på fiske tillsammans blev båtkamrater. Ett starkt band som varade livet ut.
Själva fisket var männens värld. Men utan kvinnornas ansvar för gård och hem, och inte minst det arbete de
lade ned på utrustning, redskap och hantering av fångsten, hade det inte blivit mycket till ekonomi.
Stranden gav också gödning till åkrarna. Släkestäkten var för många bönder en förutsättning för god skörd.
Även här var det kvinnor och barn som slet med att bärga den tunga tången och sjögräset.
Strandkultur i förändring
Med förbättrade jordbruksmetoder upphörde fisket vara binäring, jordbruk och fiske blev åtskilda
professioner.
På Gotland lär det 1908 funnits 1 148 fiskare, och 92 fiskelägen som var indelade i 16 tillsyningsområden.
Med utvecklingen mot effektivare fiskemetoder och större båtar koncentrerades fisket till hamnarna.
De fiskelägen som endast hade strand förlorade snabbt sin forna betydelse.
Numera är de grånade fiskebodarna till övervägande del små sommarhus där parasoller trängs med
vindsurfingbrädor och utegrillar. Fisken köper vi i affären, men vart kommer fisken ifrån?
Hav i fara?
Det evigt blåa vattnet slår an en ton av förväntan. På ytan är det mesta sig likt. I dagens strandbruk är det
kanske viktigare att undra över temperaturen och om algblomningen ligger och lurar i badviken. Något
hemmablinda vill vi gärna tro att allt är nästan som det brukar vara, även om allt fler menar att havet står
inför en ekologisk kollaps.
Kanske är det hög tid att förstå att vi redan är mitt uppe i kollapsen. Övergödning har fått de syrefattiga och
döda bottnarna att breda ut sig och utgör nu en sjättedel av havets yta.
Blåmusslorna har minskat i antal och storlek vilket bidragit till att ejderbeståndet på senare år har halverats.
Torsken är nästan borta som fångstfisk och den som finns kvar ökar inte i storlek.
Flundrorna trängs alltmer på grundare vatten och miljögifter i fisken som PCB och Dioxin har medför att
speciellt barn och kvinnor i fertil ålder, avråds från att äta östersjöfisk. Fisken i de hemtrevliga fiskaffärerna
på Gotland kommer i de flesta fall inte från Östersjön längre. Den kommer från Västerhavet och norska
laxodlingar.
Har vi råd med denna utveckling? Tillgången på naturresurser är grunden för all framtid.
Borde inte våra barn ha rätt till havet som resurs och kunna uppleva när två torskar hugger på torsklinan
samtidigt?
4
Trots ålderdomliga fiskemetoder med slit och umbäranden, måste ändå de som var före oss upplevt en stor
lycka när man landat en god fångst av strömming.
Kanske kände de sig rika, om än för en kort stund, och sände havet en ödmjuk blick som tack för det ”havets
silver” som glimmade i garnen.
Romantik eller slit och umbäranden. Det mesta var inte bättre förr men det gamla kustfisket lämnade havet
efter sig i balans. Det tål att tänkas på.
På så sätt blir denna utställning en spaning efter framtid
i en tid som flytt
Ro, ro till fiskeskär!
Många fiskar få vi där,
en till far och en till mor,
en till syster, en till bror
och en till dej, en riktigt stor
5
Gotländska båtar
Den gotländska snipans form har likt andra allmogebåtar i Norden sitt ursprung i en urgammal kultur av
självhushåll som går tillbaka till tidig vikingatid. Med båt skapades relationer med andra områden och hantverket i
båtbygget utvecklades över tid i kontakt med andra båtbyggare i de nordiska omgivningarna.
Lokala förutsättningar som strändernas beskaffenhet, vågmönster och de lokala materialen har format båtarnas
utseende och konstruktion. Båtarna gavs så låg vikt som möjligt för att de skulle vara lätta att dra upp på de öppna
stränderna.
Borden var ofta under en halv tum tjocka. Det gör att gotlandssniporna har en hel del gemensamt med båtar från
ex. Färöarna, Baltikum, Öland och andra områden som har behov att dra upp sina båtar på stenig oskyddad
strand.
Djupet på båtarnas kölar var en kompromiss mellan an - passningen till de långgrunda stränderna och förmågan
att segla bidevind. Det ringa djupgåendet var också en säkerhet när man länsade med sjö och vind i hårt väder.
Med en djup köl hade det varit lätt att ”snubbla” över kölens motstånd i vattnet och kapsejsa.
En, två eller tremänningar?
De gotländska sniporna har kommit att kallas en – två – eller tremänningar, beroende på storlek men vad stod
dessa benämningar för? Med tanke på den speciella riggen på gotlandssniporna med upp till tre master ligger det
nära till hands att tro att detta är styrande, men då många s.k. tremänningar endast hade två master faller detta
påstående.
De flesta uppgiftslämnare från förr menar att tremänningen allmänt kallades för storbåt, men att begreppet
treroning också använts. En av dessa uppgiftslämnare, Ture Konradsson från Hablingbo, skriver att de största
storbåtarna där kallades fyrmänningar. (Gutabygd 1981)
Den bästa förklaringen till dessa begrepp är förmodligen att antalet ”männingar” anger den önskvärda
besättningen för den typ av fiske båten var avsedd för.
Utöver fisket användes båtarna till transporter av såväl lamm som kreatur när man nyttjade betet på småöarna
längs gotlandskusten. Dessa färder kunde gå långa sträckor över öppet hav som när man skulle till och från
Karlsöarna eller Gotska sandön. Båten var också en nödvändighet vid jakt på säl och sjöfågel.
6
Enmänningen
Den minsta av båtarna som byggdes för havet kallades för enmänning eller bara; fiskabat. På Fårö fick den
namnet torskabat.
Längden är ca. 3,9 - 4,5 meter och bredden 1,3 - 1,5 meter.
I inredningen ingår en roddtoft och en segeltoft där masten placeras. Utan mast kan man också använda
segeltoften som roddtoft.
Riggen består av ett sprisegel, vanligen kallat storsegel, och fock. Vid lätta vindar kan man även sätta ett toppsegel
på stång. Båttypen användes vid det mindre fisket nära kusten och till jakt på sjöfågel och säl.
Enmänningen ”Raffna”
Lennart Magnusson vid rodret.
Foto: Föreningen Träibatn
Flatäska och träskbåtar
Flatäskor var drygt 4 meter långa och 1,5 meter breda. De hade en elliptisk form med platt botten. För och
akterstäv samt knän mellan botten och bordläggning gjordes av självväxta ämnen. Sidorna, som lades upp på
klinkvis, bestod oftast av tre bord. Före mitten av 1800 talet lär många äskor och träskbåtar endast haft ett brett
bord i sidorna. Innan spontade bräder blev vanliga tätades botten med drev.
Flatäskorna var ofta försedda med två par roningar (årtullar) och två par åror och användes till strandnära fiske
på grunt vatten. De något mindre träskbåtarna hade som regel ett par roningar.
Dessa båtar stakades ofta fram, men mot slutet av 1800 talet förekom att man satte upp ett mindre sprisegel för
att segla i medvind. Båtarna lär också ha kunnat ta viss höjd på kryss tack vare det skarpa slaget. Med seglet kom
också roder, men
7
Tvåmänningen
Av de gotländska allmogebåtarna är tvåmänningen den vanligaste. Den användes vid nästan alla typer av fiske och
jakt och vid lättare frakter. Båttypen förekom också som lotsbåt. Tvåmänningen är en mindre utgåva av
tremänningen, men har endast två tofter för rodd.
Längden är mellan 18 till 22 fot och bredden 1,5 - 1,8 meter.
Antalet bord varierar mellan 6 – 8 på varje sida. Äldre båtar har oftare färre bordgångar. Riggen består av två
sprisegel vilka kallas storseglet, eller framseglet, och det något mindre bakseglet, eller akterseglet.
Det sägs att det var
först i slutet av 1800talet som dessa båtar i
allmänhet riggades med
två master. Tidigare
seglades
tvåmänningarna
oftastJungfrun
Tvåmänningen
med en mast. På en
under ledning av Henry A
tvåmastad båt kan
riggen se ut så här
På frammasten sitter
focken. Längst förut
kan man föra klyvare
på klyvarbom.
Toppsegel, tupp, på
stång kan sättas på
bägge masterna. Förr
var det vanligast att
endast sätta topp -segel
på frammasten.
Storseglet satt i den främre segeltoften när man seglade med både för och aktersegel. Om vinden var hård seglade
man enbart med storseglet och masten sattes då i en toft några decimeter akterut för att behålla båtens balans i
seglingen.
Varje fiskare seglade säkert sin tvåmänning på sitt eget sätt och improviserade lite efter rådande omständigheter.
Ibland kunde man använda bakseglet som toppsegel över storseglet och ibland seglades braidfock, Då riggades
bakseglet med underliket mot förmasten och själva bakmasten och spristången riggades rakt ut över sidan och
relingen.
Uppmätningsritning av tvåmänning.
Byggd av Per Olsson Grogarns, (1840-1911).
Båten ägdes av Anton Larsson
Uppmätning: Magnus Dyferman
8
Tremänningen
Den är största den största av de beskrivna båttyperna och kallas oftast för storbåt, ibland också fyrmänning eller
treroning. De är i allmänhet 7-8 meter långa och en bredd på 1,8 -2,0 meter. Storbåtarna har ofta 8-10 bord, eller
vidur, på varje sida. På Gotlands sydostkust, mellan Rone och Hamra och på den sydvästra kusten lär det funnits
storbåtar upp mot 9 – 11 meter.
Tremänningen användes vid drivgarnsfiske av strömming och även vid laxfiske.
Vanligen ägdes varje båt gemensamt av flera gårdar, tre ägare var ganska vanligt. Tremänningen var också populär
bland lotsar då den redde sig bättre i hårt väder än de mindre båtarna.
I tremänningen finns tre tofter: En framtuft eller förtuft, en milltuft och en baktuft och besättningen var som
regel tre till fyra man. Ombord hade varje man bestämda platser och uppgifter.
Framkarlen rodde vid utsättning och dragning av fiske- redskapen, mittkarlen lade ut garnen och drog dem.
Bakkarlen tog in garnen, sedan mittkarlen dragit ihop dem. Bakkarlen ansågs vara den förnämsta i båtlaget och
skötte alltid rodret.
Riggen består ofta av två eller tre sprisegel och stagfock. Det är dock inte ovanligt att man även har en klyvare på
en liten klyvarbom. Förr i tiden hade de flesta storbåtar två master .
De tremastade tremänningarna lär ha varit vanligast längs gotlands östra sida.
Seglen kallades i en tremastad båt för framsegel, mittsegel eller millen, och baksegel. I tvåmastade båtar kallades
seglen: Storseglet, eller framseglet, och bakseglet. På tremastade båtar fördes toppsegel, tupp, på de två främre
masterna.
I tvåmastade båtar fördes toppsegel vanligen bara på stormasten men toppsegel på bakmasten kunde även
förekomma. På fiskebåtarna var toppseglen fyrkantiga och försedda med en spristake. De kunde vara ganska stora
för att fånga svaga vindar sommartid.
Toppseglen skotades i det underliggande seglets skothorn. Detta var viktigt för att man snabbt skulle kunna släppa
ut toppseglet vid en vindby. Lotsarna använde hellre trekantiga toppsegel.
9
Tremänningarna seglade väl och var goda sjöbåtar. När vinden friskade så mycket, att de tre spriseglen ej kunde
föras, revade man genom att bärga millen, och var inte detta tillräckligt, bärgades även bakseglet, varvid
framseglet flyttades från segeltoften till toften närmast akter därom. Denna segelföring kom ofta till användning
under hård bidevindsegling för att få båten att ballansera bättre.
Att bygga på klink
Att bygga en båt kräver stor formkänsla och kunskap om
material tillsammans med erfarenhet kring dimensionering
av olika detaljer. De gotländska båtarna byggdes med
klinkad bordläggning, en byggmetod där borden
överlappar varandra i skarvarna, landen. Borden sätts
samman med smidd spik där spetsen böjs och bankas
tillbaka in i träet ”man klinkade”. Senare kom kopparnit
med bricka att användas.
Klinkmetoden grundar sig på att bygga båtar på fri hand
utan mallställ, vilket är den generellt ursprungliga bygg metoden för allmogebåtar.
Kanske utvecklades byggnadssättet i avsaknad på kunskap
i teoretisk matematik hos allmogens båtbyggare, som
många gånger var analfabeter.
På fri hand behövdes inga beräkningar. Man kunde följa
båtens form och linjer med ögat.
10
Båtarnas form varierade mycket beroende på beställarnas önskemål och inte minst; de lokala förhållanden som
vind och sjö skapade. Ofta blev det en kompromiss mellan att ha en smal och lättrodd båt jämfört med en bredare
lastdryg båt som tålde mer vind vid segling.
Den lokala traditionen var stark men från hemvändande sjömän och andra fiskare runt Östersjön tog man ständigt
till sig nya erfarenheter kring båtarnas och riggarnas utformning. Efter näringsfrihetsförordningen 1864 var det
många f.d. skråbundna hantverkare som öppnade verkstad på landsbygden för att komma närmare nya kunder. På
så sätt kom bygdehantverket att i ännu högre grad influeras av skråhantverket.
I slutet av 1800-talet influerades det lokala
båtbyggeriet, och även den klinkbyggda
allmogebåten, allt mer av skeppsbyggmästarens
arbetssätt. En arbetsmetod där man utifrån en
halvmodell eller linjeritning gör ett utslag (ritning av
spantrutorna i full storlek). Utslaget ligger sedan till
grund för fasta spant eller ett mallställ som
bordläggningen formas runt Denna byggmetod var
rationell om man skulle bygga fler båtar av samma
typ.
Toskabat byggd i juni 1932 av Gustav Sandelin, (1895-1983)
Ava gård på Fårö.
Foto Gunnar Jonsson 1932
Undantag fanns dock:
Om den erkänt skicklige båtbyggaren Rudolf
Johansson från Herrvik (1880-1957) berättas att de
flesta båtarna byggdes hemma hos beställaren.
Denne höll med virke och viss handräckning.
Byggplatsen kunde vara utomhus eller i någon lada.
Rudolf arbetade ofta tillsammans med Willy
Olofsson från Skogby i Gammelgarn.
Rudolf var döv och Willy var dövstum, men
samarbetet dem emellan fungerade utmärkt, de visste
precis vad som skulle göras. De byggde båtar över
hela Gotland.
Utöver det ursprungliga frihandsbygget och
mallstället, förekom otaliga variationer av metoder
att styra båtens form. Ibland byggde man på två
mallar som var uppsatta ungefär en fjärdedel av
båtens längd bakom stävarna. Det förekom också att
man satte en ås över stävarna och tryckte ut borden
med små ribbor från denna. Andra använde endast
en mall där båten var som bredast.
för
Rudolf Johansson kunde lite av varje. Här klipper han Johan
Zakrisson. Pojken på bilden är Sven Lingström.
(Foto: Östergarn-Gammelgarn hemb.för.)
11
Båtarnas konstruktion och byggprocess
Trots att båtbyggarna arbetade i samma tradition av ärvda erfarenheter kunde både utförande och arbetssätt vara
lite olika. Ex. byggdes båtarna såväl med som utan spunning (fals i stävarna för bordändarna). Vissa byggde helt på
fri hand och andra hade någon eller flera mallar
John Johansson, från Hablingbo, berättar i Gutabygd 1981, att det mesta av båtbygge ägde rum på försommaren
av virke som legat sedan året innan. Man höll helst till inne på ladan, lädu, där 3-4, kölpackar lades ut på golvet.
Träkubbar, ca. en halv meter höga med skåror för kölen. På dessa kölsträcktes båten.
Den kraftiga kölplankan var 9 tum hög och mellan 3-2 tum tjock. På denna monterades en liggande
tvåtumsplanka. I ändarna monterades fram och bakstam (stävar) med tränaglar, helar, av ek eller ene och kölen
järnskoddes. Därefter började man bordlägga båten rättvänd. Ibland sattes måtträngar (mallar) in vid främre
segelfästet och vid baktuftu.
Edvin Hamstedt, 1889-1968, lotsförmannen vid Fårösunds lotsplats i början av 1900 talet, har gett följande
redogörelse till Erik Hägg om hur en Gotlandssnipa byggdes:
Vid byggandet av gotlandssnipor använde min farfar och min far troligen samma metod, som för något tiotal år
sedan ännu tillämpades av övriga båtbyggare här på Gotland. De stockar, som skulle sågas till båtbord, var av
kärnig, kvistfri furu. För att borden ej skulle behöva skarvas, fick stockarna inte vara alldeles raka, utan helst skulle
de vara svagt långsvängda. Det fordrades god fackmannablick för att i skogen leta upp passande spiror. Kölen,
även den av kärnig furu, höggs till för hand, och detta tillgick på följande sätt.
Ett snöre doppat i rödfärg fästes med en spik i ena ändan av stocken och sträcktes hårt till dennas andra ända.
Därpå tog man ett grepp om snöret vid mitten av stocken och lyfte det uppåt. När snöret åter släpptes, uppstod
på stocken en rak röd linje, som skulle följas vid tillhuggningen. Samma förfaringssätt användes på stockens övriga
sidor, till dess man fått de önskade dimensionerna på kölen.
Rängar till n bat bei K.O Larson Lau 22/7 1903 Foto: Mathias Klintberg
Stävarna, också de av kärnig fur eller gran, skulle vara ”självväxta” och ha en passande sväng. De tillhöggs för
hand, och när de var färdiga gjordes i dem infällningar (spunning) för bordändarnas inpassning och fastspikning.
Köl och stävar laskades sedan ihop och fastsattes vid vardera stäven med två stadiga eknaglar, vilka gick rätt
igenom stäv och köl.
12
Bordläggning
Edvin Hamstedt fortsätter: Första bordparet (sandborden) ställdes eller lades i den önskade vinkeln, allt efter som
båten skulle byggas skarp eller flat i botten. Nästa bordpar avmärktes efter sandbordet, och båda borden gjordes
därvid fullt lika varandra, innan de påsattes och fastspikades.
Alla bord beströks med tjära i landen, (skarvarna mellan borden), och som tätningsmaterial användes blånor (lin)
eller bomull. Bordläggningen fortsattes nu undan för undan som ovan beskrivits, men avmärkningen av borden
fick dock ej ske endast på samma sida utan måste utföras omväxlande på båda sidor.
När båten var bordlagd, kunde rangningen (spantningen) påbörjas, sålunda spanten insättas. Dessa skulle vara
självväxta av fur eller gran och måste även de tillhuggas för hand eller, om
timmerstycket var så pass grovt att det kunde räcka till för två eller flera spant, sågas för hand med klosåg. (såg för
klyvning där sågbladet spänns upp inne i en ram av trä)Arbetet med inpassningen av spanten, på gotländska;
rängar, var ganska tidsödande. Gott timmermanskap erfordrades för att få spanten att passa tätt efter
bordläggningen på de klinkbyggda båtarna.
Jag vågar säga att min far, mästerlotsen Lars Petter Hamstedt, var så skicklig och noggrann vid detta arbete, att
man ej kunde märka den minsta springa mellan timret och bordläggningen.
När spanten var insatta, kunde arbetet med inredningen påbörjas. Dit hörde tullbord, på gotländska roningar,
utsågade ur prima ek, relingslist såväl på in - som yttersidorna (utsågades för hand), tofter, plikt för och akter,
bottendurkar, på gotländska; skut, åror och årtullar, roder och rorkult och mera därtill.
Till arbetet användes galvaniserad spik, men under de sista åren av sin levnad använde min far, åtminstone i
lotsbåtarna, kopparnit till bordläggningen.
Det tog en avsevärd tid att bygga en båt, när såsom förr, all hyvling och sågning måste göras för
hand. Min far kunde hålla på i flera månader med byggandet av en båt i storleken 21 -22 fot, och som jag vill
minnas tog han i arbetslön för en sådan båt 40 á 50 kronor, när beställaren själv bestod spik och virke.
Min far byggde även några båtar efter ritning och mallar till beställare på fastlandet.
- ur boken Gotländska bilder, Erik Hägg
13
Segel
Förmodligen seglades de första sniporna på
Gotland med råsegel. En tradition som påstås ha
hållit i sig ända till slutet av 1700- talet, då
sprisegelriggen slog igenom.
De råsegel som användes på allmogebåtarna under
denna tid lär ha varit ganska höga och smala, ofta
med en asymmetrisk form där akterliket var
kortare än förliket. Vid bidevind sträcktes förliket
upp med en s.k. klostång. I dag, när syntetsegel i
dacron dominerar, känns de handsydda seglen i
bomullskanvas väldigt ursprungliga, men segelduk i
bomull är egentligen ganska moderna.
Segel har tillverkats i de flesta tillgängliga material.
I äldre tider tog man vad man hade. Ylleseglet har
varit det vanligaste men långt tillbaka har även
skinn använts. Enligt PA Säve använde man
vadmalssegel långt in på 1800 talet.
När linodlingen tog fart började segel tillverkas av hemvävd linneduk, så kallade blångarnssegel. Något senare
började man också göra segel av hampa. Fördelen med linne är att duken kan vävas ganska tät utan impregnering.
Linet också har god motståndskraft mot mögel och röta, men töjer sig en del.
Linberedningen var en komplicerad process redan innan man kom till själva vävningen. Lin kunde heller inte odlas
vart som helst. Att ha en linåker var som silver. En kvinna som kunde spinna och väva var guld.
Bomullsduken blev vanlig först efter mitten av 1800 talet. Med industriella metoder kom bomullslärften ned i ett
pris som var överkomligt för den gotländska allmogen.
Fäi Jakus far menade att det fortfarande fanns de som seglade med vadmalssegel i Lau så sent som i slutet av 1830
talet.
Dessa segel impregnerades med en blandning av tjärvatten och fett, delvis för att bli tillräckligt vindtäta, men
främst för att inte suga så mycket vatten. Nackdelen med ullsegel var att de blev väldigt tunga när de blev blöta.
Segeldukarna syddes samman för hand till dess att symaskinen började få fäste i de gotländska hemmen i slutet av
1800 talet. Kanterna likades (förstärktes i kanterna) med någon form av rep, ofta av hampa. Segel i naturmaterial,
särskilt bomull, är känsliga mot fukt och måste torkas noggrant innan de stuvas undan. Barkade segel förekom.
Kanske impregnerades de med samma blandning av ek- och granbark, som man använde för fiskegarn.
14
De sprisegel som använts på Gotland skiljer sig inte
mycket från sprisegel i allmänhet. Det är
kombinationen av dem som är speciell.
Principen bakom toppseglen och de ostagade
masterna är förmågan att reva genom att plocka bort
segel och mast som ett paket. Rätt balans fick man
genom att flytta den resterande masten till ett
lämpligare masthål.
När Fäi Jakå 1857 – 1933, från Lau berättar om segel
för storbåtarna (tremänningarna) i slutet av 1800talet, beskriver han dem som tvåmastade båtar utan
klyvare. Han säger att de kunde föra mellan 60 – 70
änar (alnar) bommullslärft (21 – 24 kvm.) och denna
segelyta kunde de bära i tämligen frisk vind.
Ett storsegel kunde ligga på 20-24 änar, eller 7-8,5
kvm. Ett baksegel på 18-22 änar (6,5-7,5kvm), focken
på 6-7 änar
(2-2,5 kvm).
Stortoppen kunde i vissa fall vara nästan lika stor som
bakseglet, 18 änar eller 6.5 kvm. Baktoppen var något
mindre, 16 änar eller 5.5 kvm). Med toppsegel på
bägge masterna ger det en rigg på nästan 30kvm utan
klyvare.
Segelstället på en spririggad båt sådant det var utfört vid Hablingbostranden
1 storsegel,
2 aktersegel,
3 stagfock,
4 stortopp,
5 aktertopp,
6 klyvare,
7 spri,
8 skot,
9 rack)
10 järnögla,
11 topps tänger,
12 här surras
toppstången vid
masten.
13 provisoriskt
riggad klyvarbom. 14
revstroppar.
15
Roder
Före 1880-talet var det sällan någon som använde roder på båtarna, de styrdes med åra. Akter om hoisen,
länsrummet, satt det en liten roning (årtull) på relingen på var sida, styrroningen.
I motsats till de andra roningarnas tullar, satt styrtullen lös. Där hängdes styråran på avigt (en av bakårorna) med
vilken bakkarlen styrde från styrtoften.
Vid frisk akterlig vind måste han ha båda årorna på för att hålla någorlunda rak kurs. Att styra med åra är givetvis
betydligt svårare än att styra med roder. En fördel med styråra är att det är lättare att komma i land och dra upp
båten på en strand där rodret annars är utsatt för grundkänning. När man övergav båtlänningarna och började
använda skyddade hamnar blev roder vanligt på alla båtar.
Bakkarlen kunde också vara kvinna. Illustration av Erik Olsson, Sanda, föreställande den legendariska
Fälting Lotte med styråra.(Charlotta Garnström 1837-1913) Hon föddes i Gnisvärd och blev boende där
hela livet som ensamstående kvinna med sonen Carl. Under sommaren fiskade hon med egna garn.
Mer finns att läsa boken med segel och åror av Knut Ekman.
16
Åror för gotländska båtar
De gotländska årorna liknar mycket de långa smala åror som används på Färöarna, Shetland och i Norge. Årorna
skall helst göras av gran, vitgran som håller bra mot röta, och ha en svag bågform. Årbladet skall vara långt och
smalt.
För att åstadkomma högsta styrka, och samtidigt spara vikt och luftmotstånd, ger man årans baksida en konisk
form. Den flata sidan vändes akterut vid rodd och den spetsformade baksidan är till för att minska motståndet
mot vind och vågkammar, då åran förs framåt efter ett årtag.
När man ror dras åran bakåt med kraft utan någon knyck. Årans elasticitet medför att årdraget avslutas med en
snärt.
Någon form av skevring,( att vrida åran 90 grader för minskat luftmotstånd), kan man inte göra då åran hålls fast
vid årtullen med en bygel av trä, hank, ofta gjord av böjd ene. All kraft kan därför läggas på rodden. Hank av
massivt trä, ex. ek förekommer också
Skaftet, eller läggen på gotländska, är smäckert och format femkantigt. Årlommen, är kraftig och tung så att den
genom sin hävstångsverkan underlättar lyftet ur vattnet för roddaren. Rätt balanserat skall årbladet utan hjälp ligga
lagom djupt i vattnet.
Både bly- och järntyngder kan fastsättas på årlommarna för att få rätt balans. Handtaget på åran bör vara vinklat
en aning framåt i båtens riktning.
När årorna inte används, skall de ligga med bladet akterut och hanken neråt för att bibehålla sin form.
Längden brukar anges till dubbla båtbredden mätt vid avståndet mellan tullpinnarna. Det innebär att framkarlen
får något längre åror än bakkarlen då båten smalnar in en aning mot aktern.
17
Uppmätningsritning av årorna ovan, från tvåmänning i Kovik
Allmänt om åror
Längden brukar anges till dubbla båtbredden mätt vid
roddläget mellan roningarna. En annan regel är halva
båtlängden. Ytterligare en regel kan vara 1,5 x båtbredden.
Årlommen skall ha en sådan tyngd att det nästan ballanserar årans vikt utanför relingen.
Styrkan på skaftets smala del ska ligga i arbetslinjen
(d.v.s. vinkelrätt mot bladet.)
Skaftet bör utformas med rygg på baksidan Det får inte finnas några tvära övergångar mellan årans olika delar,
vilka kan ge brottanvisningar.
Årbladet bör vara långt och smalt samt ha en svag böj samt förses med en rygg på baksidan. En gotländsk åra
skevras nämligen inte, (Att vrida årbladet horisontellt mot vinden när man tar nytt årtag).
Den norska hembygdsforskaren Jon Bojer Godals syn på årämnen.
18
Genom att använda ytveden (tvaitar) på nedersta stocken av en långsamt växt gran som stått tätt, får man segt
kvistfritt virke. Om det skall bli ett bra årämne bör tvaiten göras tjockare än vanligt, gärna närmare 4 tum där
årlommen skall utformas.
19
Tvåmänningen från Langhammars
(Baserad på artikel ur Gutabygd 2001 av Jan Sundtröm)
Det var i juni 1968, ute hos Helge Hammarström vid Skär på Fårö, som Jan Sundström såg den gamla
tvåmänningen från Langhammars första gången.
Den byggdes för länge sedan av Båtbyggaren Edvard ”Evo”
Hammarström, men låg nu på utsidan av Helges snickabod bland
släke från havet och vedrester från sågen. Flera bord i mitten var
intryckta och några av de självväxta spanten var knäckta. Båten hade
tidigare tillhört lantbrukaren Gusten Larsson och det blev kärlek vid
första ögonkastet.
Jan bytte till sig den sargade båten för en elektrisk borrmaskin. När
han varsamt började renovera den blev arbetet som en
upptäcktsfärd i forna tiders båtbyggarkonst.
Det var tydligt att Edvard Hammarström måste ha varit en man
med ett mästerligt ögonmått, skriver Jan. Varifrån hade han fått ett
sådant fint handlag i att bygga båtar? Varifrån hämtade han måtten
och formen? Hur skapade han linjerna i helheten?
Det visade sig att formen på bordplankorna var huggna i en mera
markerad s-form än vanligt. På det sättet fick Edvard stävarnas
flacka och höga utsprång i förhållande till den
högresta relingslinjen.
Linjeritning och sektioner av
tvåmänning från Fårö efter Edvard
Hammarström
1861- 1945.
L.Ö.A 5,14
Byggår omkring 1900.
Furu på spant av gran, uppmätning:
Jan Sundström
20
En annan detalj som visade sig när han reparerade Edvard Hammarströms tvåmänning, var hur han hyvlat ned
bordens tjocklek i för och akterrummen. Nedhyvlingen är gjord gradvis så att borden har halva tjockleken in mot
stävarna. Det kunde han göra enbart med utvalt och segt kärnvirke. Det här hade stor betydelse för att få den rätta
formen och smidigheten i skrovet.
Det fanns flera byggnadstekniska detaljer som visade att en gammal båtbyggare, som Edvard Hammarström, inte
byggde med mallar utan hade andra metoder för att ge rätt form till båten. Det var betydligt mer sofistikerade
metoder som krävde större insikter och skicklighet än att arbeta med byggmallar.
Säkerligen var det så att fiskaren, som beställde bygget, mycket väl kunde bedöma om det hela var rätt utfört och
om båten uppfyllde alla de viktiga funktionerna eller inte.
Jan beskriver att det var förr var vanligt på Gotland att skickliga båtbyggare gick omkring och byggde båtar på
beställning. Men menar att det var ännu vanligare att fiskare och strandbönder byggde sina tvåmänningar själva.
En del av dem utvecklade en skicklighet som ofta gick i arv från far till son.
Elly Werling på Fårö berättade om sin farfar, Evo:
Han var envis och finurlig. Farfar hade skadat ena benet i
sin ungdom när hästen skenade så han var litet halt.
Han gjorde många båtar på ladan och höll på med det till
70-årsåldern.
Vi barn fick hjälpa till att hålla i borden när han yxade
till dem. Farfar byggde både tre och fem båtar varje vinter
som mest. Det var så fint att se på hur han arbetade.
Edvard Hammarström i 70 årsåldern när han
arbetade vid Svens på Fårö med att forma borden till
Adolf Werkelins ”fiskabat”.
Foto: Gunnar Jansson 1932, Nordiska museets arkiv
21
Släkestäkt
Släken, ruttnande tång och sjögräs, har sedan
urminnes tider använts till gödning på de
gotländska åkrarna. Enligt P.A. Säve var
släkesgödningen av speciell betydelse för de
magra strandåkrarna.
”Genom kraften av denna växt, giva de stundom
goda rågskördar samt det vitaste mjöl.”
Säve berättar vidare med gotländska termer:
Det finnes fyra arter av släke:
Ylle, på Fårö eller lse på Sudret, som är det fetaste gödningsärnnet.
(Polysiphonia fucoides –Fjäderslick, en rödalg).
Autr (Fucus vesiculosus, vilket är sämre – Blåstång, en brunalg).
Det vanligaste, Kräkul (Furcellaria fastigiata – Gaffeltång eller Kräkel - en rödalg).
Tang, som är det allra sämsta att köra på åkern.
(Zostera marina, Bandtång eller Ålgräs – egentligen en blomma).
Somligstädes finnes sleima eller leiva, som är en gul slemmig och oduglig släkeväxt. Detta allt har jordägaren rätt att taga längs
stranden, till lika bredd som hans uppför liggande ägor, och vilket han efter hand samlar i släkohopar, för att där brinna samman och
ruttna.”
Att samla släke var ett tungt och kallt arbete. Det pågick året runt, särskilt under höst och vår då hårt väder runt
höst och vårdagjämning kastat upp tång och sjögräs på stränderna.
Med häst och kärra körde man till stranden där
släken snoddes upp med räfsor och rakor för att
slutligen lastas på vagnen med grepar av trä.
Detta arbete utfördes inte sällan av kvinnor och
barn. Barfota och blöta långt upp på kjolarna
klafsade de omkring i den hala släken i
stänkande strandsjö. Vattnet var sällan varmare
än tio grader.
Släken lär ha varit ett effektivt gödningsmedel
och en släkes - strand var en tillgång som hade
ett högt värde. Fäi-Jaku menade att en
släkesgödslad åker stod sig bättre mot torka,
särskilt vid potatisodling, och att släken höll jorden svalare.
I dag får släken ligga kvar på stränderna och ruttna medan bonden lägger konstgödsel på åkrarna.
Längs de Gotländska stränderna finns fortfarande en och annan kärrväg kvar från det gamla släkessamlandet.
Skänk de gamla böndernas slit en tanke nästa gång du vandrar på någon av dessa släkesvägar.
22
Fiskekorgar
Fiskekorgarna på Gotland hade oftast, likt andra
fiskekorgar runt Östersjön, en hård botten med inborrade
ståndare. Kring dessa flätades kluvna granrötter, men inslag
av hassel och ene har också förekommit.
Den vanligaste korgen hade en oval bottenplatta av trä där
ena långsidan var rak, ibland något inbuktad för att bäras
på ryggen. Här placerades ett handtag av ene som böjts i uform över öppen eld, hank.
Korgarna flätades i regel till en lätt bullig form, bredaste
måttet på mitten och smalast längst upp. De större
korgarna flätades på en rektangulär bottenplatta och hade
en ”hank” i varje kortände. Strömming mättes i kast och
val. Fyra strömmingar, en mellan varje finger, är ett kast.
Det gick tjugo kast på en val.(1val = 80 strömmingar.)
Ferdinan Jacobssons fiskvagn
”Ferdinan u Bobar hällar fisk ör kättu. Kvinnfolki kåppar.”
Foto: Mathias Klintberg 31/7 1912
En strömming hade före 1980 en genomsnittlig vikt av 70 g.
1 val strömming vägde således 5kg i genomsnitt.
(Sedan 1980 har strömmingens vikt halverats. Forskare är osäkra på vad detta beror på. Källa: Organisationen Skog och fisk.)
Torsk såldes i knippen. Det var omkring 1 pund eller 8½ kilo i varje knippe.
För att underlätta uppräkningen av strömming till uppköpare användes små korgar där en strömming,
talströmming, placerades för varje val man lade i den stora korgen eller lådan. Låg 5 talströmmingar i korgen
hade man räknat 5 valar eller 400 strömmingar.
Till fiskekorgen hörde också bärträ. Ett kraftigt böjt trädämne med en krok i bakkant som låg bekvämt på axeln då
man bar hem korgen. på ryggen.
Erik Olsson
23
Öskar
I en öppen båt är öskaret, håjskär på gotländska, ett av de viktigaste föremålen. Vid gång i hårt väder seglade man
ofta in vatten över relingen. Var gång båten stötte fören i grov motsjö yrde stänkvattnet in över bogen . Ibland
fick man ösa i ett.
Öskaren skars ursprungligen ut av massivträ och gjordes ganska tunna med en undre kurva som harmonierade
med båtformen.
Ofta försåg man handtaget med ett skydd för knogarna, likt en parerplåt på en sabel. Det var lätt att riva sig på
spikar och nitskallar. Att forma ett öskar i massivträ som inte spricker kräver viss kunskap om trä. Det gäller att
göra de olika delarna så jämntjocka som möjligt så att spänningarna fördelas. Den bakre väggen där handtaget
sitter är den känsligaste ty den består av ändträ. Ofta förstärkte man denna med en skena av järn på ovansidan för
att förhindra sprickbildning.
Senare tillverkades öskar av hopspikade bräder med botten av bläckplåt. De hade samma form som sina
föregångare i massivträ. Öskaret placerades i regel lättillgängligt för bakkarlen.
De tidiga öskaren i massivt trä var inte överlägset bättre, men det var en effektiv och billig tillverkningsmetod då
trä var gratis men spik och galvad plåt kostade pengar. I dag är de flesta öskar gjorda i plast, men allt för små för
havssegling i öppen båt. En avkapad plastkanna är förmodligen bättre. De massiva öskaren flöt i alla fall. För oss
som betraktar dem århundraden efteråt blir de skulpturer som i någon form gestaltar de valkiga nävar som förr
drog födan upp ur havet.
24
Hamnförordningen - rättskipning i fiskelägen
För rättvisans skull skapades en stadgad hamnrätt för fiskelägena på Gotland. Oftast samlades socknens fiskare på
kyrkogården efter pingst för att lyssna på hamnfogdens upprop. Närvaro var obligatorisk, de som inte var
närvarande ålades en mindre plikt. Efter psalmer och bön lästes hamnförordningen upp och för det kommande
fiskeåret valdes en hamnfogde och två bisittare. Tvistemål mellan fiskare avgjordes på domsmöte.
Det var ganska stränga straff, särskilt för fisktjuvar. Då pengar var en bristvara utdömdes ofta fysiska straff.
Vid ett fiskeläge kunde en man dömas till att under glåpord stå upprätt på en stor sten ute i vattnet en hel natt för
att skämmas. På annat håll kunde man bli tvingad att vada upprepade gånger på djupt vatten medan åskådarna
utgöt sin indignation över syndaren.
Den som stal ett håjskär, öskar, från annan fiskare bestraffades genom att det stulna öskaret höggs ut genom
bordläggningen på tjuvens egen båt. Att reparera en sådan skada var ett omfattande arbete som tjuven själv måste
utföra. Ingen båtbyggare ville hjälpa en öskarstjuv. Det har berättats att stulna åror skulle tas ut genom båtbotten
på förövarens båt.
Senare tids forskning har ställt frågan om detta är vandringssägner ty det finns inga belägg för att sådana domar
ägt rum. När hamnfogden ställdes inför särskilt svåra fall, kunde han hänskjuta ärendet till länsmannen.
Hamnrätten var säkerligen till stor nytta för upprätthållandet av ordning och god anda vid fisklägena. Allt
eftersom rättsväsendet och det kommunala samhällsstrukturen utvecklades, blev den mindre viktig och upphörde
slutligen omkring 1870.
25
Tillverkning av strömmingsgarn
I äldre tider tillverkade man strömmingsgarn av lin . Arbetet med linet var mycket omfattande.
Det var sådd, skörd, rötning, torkning, bråkning och häckling innan kvinnorna slutligen kunde
spinna tråden. Nätmaskorna kallades för lin/lein
Till ett 35 meter långt strömmingsgarn gick det åt 1,5 mil tråd som knöts till en nätslinga med
44 000
maskor. Garnen skulle därefter impregneras, litas.
Litningen gick till på följande sätt: En blandning av ekoch granbark kokades. Båda innehåller kraftiga färgämnen
och garvämnen som impregnerade garnen. Sedan koket var färdigt och svalnat doppades garnet
i badet där det fick suga åt sig så mycket det kunde. Garnet breddes sedan ut på marken för att
torka.
Tjälnen, repet, var av spunnet kohår och cirka 35 m lång. Flaar, flöten, var tillverkat av grov tallbark och hallar,
sänket, var av sten som plockats på stranden. Det tog en vinter att tillverka ett garn, varje fiskare hade cirka 10
garn i båten. Tillsammans bestod garnen av 15 mil hanspunnen lintråd, motsvarande Gotlands längd.
Strömmingsgarnen var vanligen 35 - 45 m. långa och 5 - 6 m. djupa. Nätslingorna bands av gårdarnas folk under
de långa vinter kvällarna. De redskap man behövde för garnens tillverkning var enkla men ändamålsenliga, och
man gjorde dem själva, skriver Ture Kondradsson från Hablingbo:
Slingtjaugu bestod av en grenklyka, vanligen av askträ, som med sin nerända var fäst i en planka. I
klykan fästes slingan och på den samlades den färdiga delen av slingan upp i bukter allteftersom den blev
klar.
Bindnålen är en fantastisk uppfinning, genialisk i sin raffinerade enkelhet, och det är otroligt mycket tråd en sådan
nål rymmer. Nålen som användes vid bindning av strömmingsgarn kan inte vara så stor. Den måste lätt kunna föras
genom maskorna. Den tillverkades av segt lövträ, helst vresigt sådant, masurbjörk eller alm. Rätkluvet material var inte
så bra, ty det kunde lätt spricka sönder. Ofta tillverkades sådana nålar av horn och var otroligt fint arbetade.
26
H
e
F
Bindkavlen, fungerade som mall för maskorna och till - verkades som regel av ek eller björk och var mycket fint
arbetad och polerad. Det fanns alltid en hel uppsättning sådana av olika storlekar avsedda för olika maskstorlekar.
Gauken var ett litet torpedformat redskap, en liten träklump helt enkelt, kluven i den spetsade ändan. Den fästes i de löst hängande
maskorna för att hålla dessa sträckta och öppna, så att de lätt kunde fångas upp med nålen.
Fingerkniven slutligen var ett tunt stålband böjt i en ring passande högra handens ringfinger, där den
sköts upp till första leden och fyllde då som regel ut utrymmet ned till nagelroten. Klingan var ca 1,5 cm lång
med skarpslipad egg på ena sidan.
Den placerades så, att då handen var utsträckt med raka fingrar låg klingan på pekfingrets nagel. Det var ett litet behändigt redskap,
men fordrade litet vana att hantera. Den användes i huvudsak då garn eller nät lagades, lappades. Fingerkniven tillverkades ofta aven
bit aven avbruten lie. Vid bindning och lappning av nät för flundror eller fjällfisk eller för not eller ryssjor användes givetvis nålar och
kavlar av större format avpassade till maskstorlekarna.
1
3
2
Ett monterat strömmingsgarn
består av följande delar:
1) tamp,
2) yvartjäne,
3) fla,
4) spine,
5) lein, (lin)
6) spinleinå,
7) seidseim,
8) halle,
9) undertjäne,
10) hallspine
(Källa: Ture Konradsson)
27
Strömmingsfiske
Strömmingsfisket var av stor ekonomisk betydelse för många Gotländska gårdar under 1800 talet. En tunna fisk
värderades dubbelt så högt som motsvarande mängd spannmål. Inte undra på att bönderna investerade i båtar.
Strömming fångades genom drivgarnsfiske, (vrakfiske), eller fast sättning av garnen. Fisket ägde huvudsakligen
rum på sommaren och hösten men också på våren (lekströmming).
Vid öns nordvästra kust fiskades även stora mängder strömming på vintern.
Den fasta sättningen av garnen kunde göras på en fast punkt i land. Men på Gotland med sina långgrunda
stränder var det vanligare att göra den fasta sättningen ute till havs genom en sättningssten. Det var här storbåten,
tremänningen, kom till sin rätt med sin förmåga att bära last i form av redskap, fångst och manskap.
Vid drivgarnsfiske seglade man ibland tio sjömil ut från kusten eller längre, för att sätta upp till trettio 35 meters
strömmings-garn på rad efter båten, garnrajen. Varje båtkarl hade upp till tio garn. När allt var förberett för
sättning, satte sig en av mill-karlarna längst akterut på bakstammen med garnets yvartäjne och flaar, liggande på
båtbordet (relingen), medan hallarna och linet var nedsänkta i vattnet.
Ett strömmingsgarn i fast sättning:
1) vade eller vakare,
4) klåbbtug,
7) vadlina,
10) sättningssten.
28
2) eilå,
3) klåbbå,
5) flaar, 6) garn,
8) hallar, 9) sättningssträng,
Medan framkarlen rodde sakta framåt med vinden, gällde det för sättningskarlen att låta garnet löpa ut, samt att se
till, att detta skedde på sådant sätt, att garnet kom att stå redigt i sjön. Det första garnet, som sattes i sjön, kallades
rumpu.
På senare tid användes även det från ostsidan importerade namnet drollen. De olika mannarna i båtlaget turades
om att släppa till rumpgamet, ty dels gav det i allmänhet mindre fångst, dels hade det en benägenhet att trassla till
sig med åtföljande risk för sönderrivning. För den skull valdes alltid ett mindre värdefullt garn till rumpgarn.
Medan första garnet löpte ut, hade bakkarlen tagit nästa garn, vilket valdes så, att det tillhörde nästa man i laget,
löst upp det och sänkt hallarna och linet i vattnet så lågt, att yvertäjne och flöten låg på båtbordet, relingen. När
första garnet var i det närmaste ute knöts garnen samman.
Denna knytning var mycket viktig och skedde efter absolut bestämda regler, och utfördes av bakkarlen. Först
lades en s.k. mora (dubbel ögla)på det utsatta garnets ändstropp. Kring denna knöts med nästa garns stropp ett
skotstek med ögla. Här fästes klåbblinans slutända med ännu en skotstek med ögla.
Mellan varje garn fäste man en klåbbå, ett flöte av trä.
För både drivgarnsfisket och fiske med fast sättning var det viktigt att man satte garnen på rätt djup. Det
kunde man kontrollera genom att mäta temperaturen på vattnet. Ture Kondradsson från Hablingbo beskriver här
en metod som började användas i hans ungdom i början av 1900 talet:
En butelj försedd med en tyngd och med löst isatt kork firades ned till antagligt djup. Linan var fäst i korken och med en lös bukt vid
butelj -halsen. Linan var som regel genom påslagna knutar uppmätt i visst antal famnar, så att man lätt kunde avläsa hur mycket av
linan som löpte ut.
När man trodde att rätta längden var ute, gjordes ett kraftigt ryck i linan, varvid korken gick ur och flaskan fylldes med vatten. Man
kunde av de upp - komna luftbubblorna förstå när flaskan var fylld. Flaskan halades snabbt upp och en termometer sattes i halsen
och avlästes. Var temperaturen + 110 C då hade man rätt djup, och klåbbtugä fick avpassas därefter. Träffade man inte rätt
första gången fick man pröva djupare ner eller högre upp tills man kom så nära + 11 o C som möjligt”
På sommaren med ljusa nätter och varmt vatten kunde garnen behöva sänkas ända till fjorton a femton famnar,
medan de under mörkare årstid med kallare vatten knappast behövde sänkas något alls.
När sista garnet, vilket kallades båtgarnet, kommit i sjön gjordes detta fast i en lång tross, drivtaugi vilken i sin tur
fastgjordes i framstammen. Ofta drogs den genom förtöjningsringen i stammen och fästes i segelfästet med
dubbla halvslag, stangsnarå. Så överlämnades båt och garn åt vind och ström medan karlarna njöt en kort men
välbehövlig vila. Bäst var det om det blåste en svag vind, ty då höll båten garnrajen sträckt
29
Erik Hägg beskriver drivgarnsfiske så här:
”När båtlagen förr gick ut på vrak, drivgarnsfiske, med sina tremänningar, vilket skedde på aftnarna under eftersommaren och
hösten, var de iklädda goda sjökläder och medförde halmsäckar att vila på, röjur, ryor, som täcken samt därjämte matpuse eller
matask och drickbytte,
Sedan fiskedonen stuvats i båten, sattes denna i sjön, och under segling eller rodd, ofta bådadera, tog man sig ut till fiskeplatsen. väl
framme sattes garnen, och båten lades på driv eller under sakta rodd. Nu kunde karlarna turvis ta sig en lur. En man måste
nämligen hålla sig vaken för att vid stiltje ro båten och se at um, eller passa det närmaste garnet, batsgarnet. Det har nämligen
hänt att ett så starkt stim av strömming fyllt detta garn, att därigenom båt och folk dragits ned i djupet”
Ungefär var annan timme efter sättningen ”såg man på”, bakkarlen eller framkarlen, halade in drivtaugi och en
del av båtgarnet, samt halade upp linet för att se om det blivit någon fångst. Dels var man väl lite nyfiken, men
grundorsaken var väl, att man inte ville bli överraskad av för riklig fångst, med vad detta kunde innebära. Skulle
sådana tendenser visa sig, blev det omedelbar dragning. l annat fall fick garnen stå tre fyra timmar till innan
dragningen började. Med dragning menas att garnets övertäjne dras in och samlas i bukter på båtbordet
(relingen).
Först drogs drivtaugi in, så att första garnändan kunde fångas och dragningen börja. Den som drog ställde sig
strax akter om framtoften, (den som framkarlen satt på vid rodden). På vilken sida av båten dragningen skulle ske
berodde på förhållandet mellan vind- och strömriktning. Man försökte ordna så, att linet inte drogs in under båten
av strömmen, men det fick inte heller flyta för långt ut åt sidan och trassla in sig i framkarlens åror. Så snart första
garnet dragits in löstes bindningen upp.
När bindningen lösts upp tog den andra millkarlen, om sådan fanns, (i annat fall bakkarlen), hand om klåbblinan
som med tillhörande klåbbå halades in och lades på sin plats. Bakkarlen tog hand om garnet som nu hängde på
båtbordet och slog en av ändstropparna runt garnet under övertelnens bukter med en enkel knut, för att hålla
garnet samman. Därefter halades garnet med sin eventuella fångst in i båten. Fanns en andra millkarl hjälpte han
till med detta.
Så fortsatte arbetet i jämn följd tills alla garn med sin fångst bärgats in, och man kunde vända stäven mot
hemmahamnen.
Var vädrets makter nådiga blåste en laber pålandsvind, så att hemfärden kunde ske under segel. Var vinden svag
eller motig fick årorna tas till hjälp, och då blev det som regel ett hårt och slitsamt jobb innan garnen kunde bäras i
land.
Måste man ligga på kryss i svag vind hjälpte man till med en eller ett par åror. Man rodde under segel, som det
hette. Var vinden rakt akterlig fälldes ett segel ut på var sida. För att seglen skulle stå spända fästes handtaget av en
åra skotet där det var fastgjort i seglet. Åran stacks ut tvärs över båten och årbladet sköts in under sargen på
motsatta sidan. Då blev det en lustiger dans över fräsande böljor.
30
Fiskemetod på export
Drivgarnsfisket var en mycket effektiv fiskemetod och i mitten av 1800talet gick kunskapen om detta fiske på
export. Genom hushållningssällskapens försorg fick Gotlänningar lära ut denna fiskemetod till både Åland och
Estland samt till fiskare på såväl norrländska som finska sidan av Bottenhavet. Genom pengar från ryskt
krigsskadestånd från Krimkriget1864 ordnade Finska Hushållningssällskapet så att Gotländska fiskare kunde lära
åländska fiskare denna metod. 1864 anlände de första gotlänn - ingarna till Kökar i Ålands skärgård. Fiskarna på
Kökar hade inte i någon större utsträckning fiskat så långt ute på öppna havet förut och fann det till en början
ganska skrämmande.
Torskfiske – djupfiske med angel
Torskfisket pågick hela året med undantag för månaderna maj, juni och juli. Torsk fiskades dels med snöre och
dels med angel (långrev). Fiske med snöre var det vanliga. Det var en lång lina med sänke och stor krok, vilken
agnades med strömming. Man rodde ut till speciella torskgrund där fisken stod och ryckte i snöret . Sådana ställen,
torskmärken, var varje fiskares hemlighet som han inte gärna delade med sig. Man hade märken i land, helst flera,
för att ange fiskeplatsen.
Angel var ett slags långrev med krokar och topsar (tafs), ungefär en meters mellanrum mellan varje. När krokarna
var rena hängde man reven med krokarna uppfästade mellan två
träbitar, Angelklemmar. Vid betespåsättning lades den i en långrevs-låda med tre sidor och den fjärde sidan
öppen. Att beta på upp till 1 600 krok tog sin tid. Ofta fick fiskaren hjälp av någon gumma som i det bleka skenet
av ett talgljus skar upp bitar av betesströmmingen med en sk. baitskniv, en bredbladig tunn kniv med skärpa som
en rakkniv. Detta arbete skedde under natten för att långreven skulle vara färdig för fiske innan gryningen.
För detta fiske, ute på det öppna havet, användes både tre- och tvåmänningar. För det strandnära torskfisket, med
snöre och krok, användes gärna enmännningen eller torskbåten.
För äldre fiskare och de som inte orkade vara med i båtlagen vid drivfiske på havet var detta ett sätt att fiska och
vara med vid stranden även uppe i hög ålder.
Beta angel
Så här beskriver Knut Ekman, hamnfogde i Gnisvärds fiskeläge 1924 – 34,
konsten att beta angel i boken Storm och stiltje:
En ung man kom kl.1 på natten gatan fram mellan strandbodarna, knäande i den djupa snön, som från någon
föregående storm klättrat uppför bodväggarna. Han stannade framför en grå liten bod på norra sidan av fiskeläget.
Mor Caisen vaknade ur sitt slummer med ett ryck när han bankade på dörren. När den gamla änkan öppnade, sade hon
i en icke alltför mild ton: "Ska du beta anglar i natt, Per, när han nästan blåser storm?" "Vi betar ändå, kanske han
mojnar mot morgonen." "
Du är då inte riktigt klok", svarade änkan.
Då Per kom in - där fanns ingen förstuga, utan man kom direkt in i rummet - tog han genast fram sin "baitskniv", en
bredbladig tunn kniv, skarp som en rakkniv, och satte sig på en "kränka", sedan han först tagit fram baitsbrädet och
baiten -strömmingen.
31
Strömmingen som var alldeles styvfrusen tog han nu den ena efter den andra och lade på brädet, klöv dem i fyra delar och
skar dessa i små tärningar. Under tiden hade mor Cajsen gjort upp eld, med ett vedträ slagit hål på isen i vattenspannet,
som stod bredvid spisen, fyllt på den sotiga kaffepannan och satt denna på en trefot vid d en ena spismuren. Nu tog hon
fram en angelkarp och satte på det uppslagna fällbordet och tog därefter ned en angelklämma, som hängde på tork sedan
föregående dag. Hon satte angelklämman i ett därför avsett borrhål
Då mor Cajsen betade på den sista klämman, tog Per den 100 famnar långa viten och började nysta den. Den skulle nystas så, att
man tog den innersta ändan, ty nystanet fick inte rulla runt då viten löpte ut. Viten var en smäcker lina, som var fäst i ändan på
angelkastet. gick från bottnen och upp till havsytan, där "lenskogen" var fastgjord, och utmärkte var angel kastet låg. Det var en vite
i vardera ändan på angelkastet.
Då första varvet var färdigbetat. serverade mor Cajsen kaffet. Några timmar senare var anglarna färdigbetade och Per tog
angeltrasorna och svepte om karparna samt gav sig av ner till hamnen. Fast klockan inte var mer än fyra var det redan några fiskare
nere och sopade snön ur båtarna.
Flundrefiske
Flundror fångades mest på sommaren men även något på våren och i september. Vid början av 1900 talet
förekom det att gotländska fiskare betraktade piggvaren, på gotländska: Butte, med stor misstro. Förmodligen
upplevdes de taggiga knölarna i huden som någon sjukdom. Det hände att fiskare slängde de fångsten av piggvar i
sjön.
Flundror fångades nästan enbart på grunt vatten vid stranden, dels med angel och dels med flundrenät.
Flundrenot har också använts men har tidvis varit förbjudna att använda. Förr var angel den vanligaste
fångstmetoden. Man använde en utrustning som liknade det som tidigare beskrivits för torskfisket med strömming
som bete. Krokarna var dock mindre.
Flundre-angel vittjades vanligen varannan timme. Då fick man ofta beta på med nya bitar av strömming på
avätna krokar. Numera har nätfisket tagit överhand och man fiskar helst inte före 1 juli för att flundrorna skall bli
tillräckligt stora. Buttarna vid Stora Karlsö med omnejd lär vara bäst på sensommaren och tidig höst.
Andra typer av äldre fiske på Gotland
Laxen, fångades på våren och försommaren med drivgarn samt under höst och vinter med laxlinor, revar med
krokar betade med hela strömmingar och nedsänkta på djupt vatten långt ut till sjöss. I början av hösten förekom
även laxfiske med drivgarn i mindre utsträckning.
Ål, på Gotländska Al, fångas vanligen under månaderna augusti, september och oktober. Ål har fiskats vid
Gotlands kuster med sax, krok och små ryssjor. Erik Olsson från Kovik, berättade en gång om hur man förr
byggde små ålhus av stenar på grundvatten. Dessa fiskfällor fodrades med bete som drog ålen till sig. I ålhusen
var det ganska lätt att fånga ålen.
Ål fångades också med ljuster om natten från båt eller eka, (flatäske), med brandjärn. En smidd eldkorg på stång
fylld med brinnande faitved (tjärved), som sattes i fören på båten. Som stakades fram på grunt vatten. Flatäskan
med sitt ringa djupgående var den vanligaste båten för detta fiske.
Den s.k. fjällfisken som till stor del var färskvattenfisk, t.ex. abborre, mört, gädda, ruda och id, fiskades hela året.
Efter att träsk och myrar dikades ut försvann mycket av fjällfisket.
32
Garnströmmingsavgiften och fiskets skattläggning 1747
Fiskets skattläggning vittnar mer än något annat om vilken ekonomisk betydelse det gotländska kustfisket efter strömming har haft
genom historien. Här följer ett utdrag om det gotländska fisket från en artikel om Lanthamnar på Gotland och
hamnordningar i Sverige, Danmark och på Gotland av Tryggve Siltberg, Landsarkivet Gotland.
År 1587 omnämns fiske i stadgan om prästrättigheter på Gotland. Bönderna skulle ge sin "tionde fisk" till prästen
i sin hemsocken, antingen då de kommer hem från fiskeläget, eller då prästen besöker dem på fiskeläget.
Var och en som fiskade skulle för varje garn erlägga 1 1/2 val strömming (1 val = 80 strömmingar). Därav
utgjorde 1 val s.k. köpeströmming, för vilken Danska kronan betalade 2 alb/val, (alb = alba moneta, dvs. witten
silvermynt på 1,3g. ursrungligen från Lubeck) och 1/2 val utgjorde skatteströmming, för vilken kronan inte betalade
något.
I den årliga garnströmmingslängden uppräknade hamnfogden namnen på de personer eller gårdar som fiskade
och angav antalet garn för var och en. Vidare uträknade hamnfogden antalet valar köpeströmming och
skattströmming, angav hur mycket pengar han fått från slottskrivaren på Visborgs slott för vidare utdelning bland
de fiskande. Han angav också hur många tunnor saltad strömming den erhållna garnströmmingen utgjorde, och
hur mycket salt som åtgått, ty det betalades av Visborgs slott.
Under svensktiden fortsatte man att erlägga 1 1/2 val för varje garn, men nu räknades allt som skatteströmming,
och källorna nämner inget om att kronan betalade något som gengäld.
Vissa garnströmmingslängder 1625-41 har publicerats i sammandrag av Anders Johansson (1998-99). Han
konstaterar att längderna inte verkar redovisa så många personer som man kunde vänta sig skulle bedriva fiske.
”Det fattas inte bara folk i inlandssocknar, som ofta förbigås helt, utan märkligt nog även i en rad strandsocknar” Förklaringen
kan enligt Johansson vara att bara de som fiskade för avsalu betalade strömmingsskatt.
Som ytterligare alternativ till förklaring vill jag påpeka att det kan ha varit svårt för myndigheterna att skilja mellan
strandfiske och strömmingsfiske; det förefaller sannolikt att det var lätt för en strandfiskande allmoge att
dessutom bedriva strömmingsfiske utan att det märktes.
Vidare har Johansson utsträckt sin undersökning även till svensktiden efter 1645 och konstaterat att
garnströmmings -längdernas personredovisning med tiden verkar få allt större luckor. Förklaringen här torde vara
garnströmmingen för flera fiskelägen utarrenderades och att vissa fiskelägen istället redovisades i jordeboken
Från och med 1748 finns ingen garnströmming omnämnd i Gotland länsräkenskaper. Antalet fisken redovisade i
jordeboken minskade då från 13 till 3. Enligt skattläggningskommissionens redogörelse 1746 blev ”Alla de hemman,
som intill stränderna äro belägna” och som bedrev, eller kunde bedriva, strömmingsfiske, skattlagda för detta. Både för husbehofs- som
ock för salufiske vid fiskrikare stränder”. Kommissionen konstaterade samtidigt att många bönder på det inre av
Gotland också brukade ägna sig åt strömmingsfiske.
Man hade emellertid inte sett sig ha möjlighet att skattlägga detta ty det skulle bli svårt att få en rättvis grund till
skattläggning eller en finna en bra metod för inkasserandet av en sådan avgift.
Garnströmmingsavgiften avskaffades genom den nya skattläggningen av Gotland, som fastställdes 1747.
33
Föreningen Träibatn på kurs i segelsömnad
I februari i år deltog några av föreningen Träibatns medlemmar i en kurs i
segelsömnad. En av lärarna från Stensunds folkhögskolas båtbyggar-linje
kom till Sanda bygdegård där vi under några dagar fick inblick i segelsömnadens olika moment.
Det handlade alltså om att sy segel till våra gotländska en, två och
tremänningar, fyrkantiga sprisegel, trekantiga försegel samt toppsegel.
I huvudsak sydde vi på maskin i bomullsduk, men tidigare har även en del
segelställ sytts för hand.
I kursen gick vi igenom följande moment:
Uppmätning och tillskärning av segelduken, sömnad av
blindsömmar samt sy samman dukar till önskad bredd.
Då rullades dukarna ut och lades parallellt med akterliket
(bakersta kanten på respektive segel).
Sedan följde formning av seglet, med intag och tillägg vid dess
olika sidor (lik) samt planering för seglets buk. Till sist gjordes
förstärkningar i seglets horn (hörn,)samt fållning runtom och
isättning av öljetter. Till sist syddes likrep fast för hand.
Det blir troligen en ny segelsömnadskurs redan i år där ett
segelställ till föreningens planerade tremänningsbygge kommer
att tillverkas. Denna gång blir materialet en modern
polyesterduk vilket man har lång erfarenhet av på Stensunds
båtbyggarlinje.
Raymond Hejdström
34
Litteratur och källförteckning
Bilder från Gotland
Av Erik och Jacob Hägg.
Gotländska båtar, Träbiten 114, 2001
Föreningen Allmogebåtar ISSN 0347-0652
Landsbygd i förvandling
Artikel ”Bonden gör som han vill” av Roger Öhrman
ISBN91-88036-01-4
Från Gutabygd 1981
Artiklar av Erik Olsson och Ture Konradsson
ISBN 91-7400-126-4
Från Gutabygd 2001
Artikel av Jan Sundström ”Tvåmänningen från Langhammars”
ISSN 0349-9278
På kryss och läns
1931 Knut Ekman
I storm och stiltje
1937 Knut Ekman
Med åror och segel
1977 Knut Ekman och Erik Olsson
Fäi-Jakås fyst brevi
Jakob Karlssons brev till Mathias Klintberg 1899-1890
Gutamålsgillet ISBN91-85716-87-1
Gotländska skrifter 1
Havets och fiskarens sagor, strandens sagor
Per Arvid Säve ISBN 91-85716-03-0
Gotländska skrifter 3
Åkerns och skogens sagor Per Arvid Säve ISBN91-85716-03-0
Haimdagar nr. 1-2 2013
Artikel av Åke Broberg
”Något om det Gotländska fisket från 1800-talets slut till 1960”
35
Artiklar på nätet
De gotländska allmogebåtarna
Efter en beskrivning i text och bild av Henry Ahlqvist (1984)
https://sites.google.com/site/koviksfiskerimuseum/allmogebatar
Lanthamnar på Gotland och hamnordningar i
Sverige, Danmark och på Gotland,
av Tryggve Siltberg, publicerat av Gotlands Fiskerimuseum https://sites.google.com/site/koviksfiskerimuseum/siltberg
Strömming - Problembeskrivning:
Organisationen Skog och Fisk
www.skogochfisk.se/index.php?page=stroemming
36