1. No category

MÅNDAG 2 JULI 2012
SIDAN 6
BILDEXTRA:
P&L FRÅN OVAN
TILL
THÅSTRÖM
ÅRETS PUBLIKSIFFRA: 48 000
SIDORNA 8–9
SIDAN 2
SIDAN 20
FOTO: EMESE TOT
PoL
2
KONTAKT [email protected]
tel. 023 – 475 23
M ÅNDAG 2 JUL I 2012
PEACE
& LOVE
VI BEVAKAR PEACE & LOVE 2012
Cecilia.
Jonas.
Emma.
Molina.
Per.
Martina.
Lollo.
FESTIVALKRÖNIKA
Vad var det
som hände?
■ Peace & Love-festivalen har rullat över mig som
en bulldozer och jag ligger platt som en pannkaka.
Inte förrän tidigast i morgon kommer jag ha möjlighet att reflektera över veckans festivalhändelser, vad
var roligast, vad var tråkigast? Om man nu måste
slänga sig med etiketter. Det blir ju lätt så i en dagstidning som bevakar en massa artister och framträdanden, att det ska sättas betyg. Som om det vore
en bunt ungar i en skolklass vi pratade om. Och vi
är fröknarna.
Egentligen vänder jag mig mot att sätta betyg.
Tycker alltid det är lika svårt och orättvist. Att ge en
trea är nödutgången som används lite för ofta (jag
har själv gjort det gång på gång), för vad betyder det
– att artisten var okej, men jag hade lika gärna kunnat stanna hemma? Det är ju i princip galet att tänka så. Lite rikare måste man väl bli efter att ha sett
en konsert, även om man inte blev helt betagen, eller
ville blunda och hålla för öronen.
Det måste vara fruktansvärt att bli betygsatt som
medelmåtta om man är rockstjärna. Det är en
kränkning av den excentriska drömmen. Hen valde
ju inte att satsa på musiken och kringflackandet så
att nån journalist på en lokaltidning ska kunna fylla
sin tidning, utan för att hen valt bort Svensson-livet,
den trygga medelvägen. Vad är drömmen värd om
man misslyckas förmedla sin konst? Det kanske inte
spelar någon roll för den som står på scenen – då att
stå där är drömmen.
Vår Peace & Love-bilaga som du har i handen är
full av betyg och etiketterande rubriker. Men jag vill
understryka att vi inte är ute efter att döma artisterna, utan att återge hur just denna spelning var, en
guide för den som inte var där. Betyget ska man ta
med en klackspark och se som en individuell uppfattning. Håll med eller inte.
For the record är jag inte alls särskilt imponerad av
Peace & Loves största bokning, Rihanna från Barbados. Att komma trekvart för sent – förmodligen
minutiöst uträknat – och sen inte ens orka hålla
micken framför munnen när hon sjunger i kapp med
sin egen playback, är så sjukt drygt. Att det dessutom gjorde att jag missade TSOOL på en scen som
låg i andra änden av festivalen gör inte saken bättre.
Jag tycker att P&L ska ha större integritet och
inte boka divor som inte kan skilja på Oslo och Borlänge.
Cecilia Burman
REDAKTIONS-
FRÅGAN
Thåströms kompromisslösa texter och bandets tunga bas och pukor trollband.
Massivt, Thåström
RECENSION
Är det något du
önskar till nästa
års festival?
THÅSTRÖM
Eldorado, lördag klockan 22.15
Bäst: Den suggestiva helheten.
Sämst: Inget.
Publik: Hängiven.
Emese Tot:
– Ja, att området ska bli
mindre igen, eller så får jag
börja ha löparskorna med mig.
FOTO: HARIS MLIVIC
■ Samtidigt som en ung
förmåga drar folk till näst
största scenen håller en 31
år äldre herre hov på Eldorado.
Thåström gör det han
gör bäst – låter låtskatten
tala för sig själv.
Flankerad av Pelle Ossler och ett oerhört starkt
liveband förvandlar han
scenen och spelningen till
ett väckelsemöte. De som
inte redan varit invigda
i hans storhet måste blivit
det i kväll.
I ”Ingen sjunger blues som
Jeffrey Lee Pierce” bildas
ett tryck som till och med
The Gun Club-sångaren
skulle vara imponerad av.
”Beväpna dig med vingar” befäster Thåströms
storhet och redan i inledande ”Kort biografi med
litet testamente” är jag,
och många med mig, redo
att gå upp i brygga.
Stort.
Jonas Appelqvist
PoL
PEACE & LOVE 3
M ÅNDAG 2 JUL I 2012
VI BEVAKAR PEACE & LOVE 2012
Birger.
Anna.
Annika.
Sahar.
Emese.
Emma.
Erika.
Hanna.
Haris.
Jacob.
Kent avslutade fredagen med en fulländad konsert i regnet.
Joel.
Jonas.
FOTO: ANNA EKROS
Kent trotsade vädergudarna
RECENSION
KENT
Utopia, fredag, klockan 00.00
Bäst: ”Slutsats”.
Sämst: Regnet.
Publik: Förmodligen fredagens
största. Trots regnet.
■ Konserten inleds med
kulisser som ger en känsla
av att de står i ett garage
och spelar. Lite som i en av
deras gamla videos. Det är
förstås dock mest nya låtar
som ”999”, ”Låt Dom komma” och ”Färger på nat-
ten” som står på menyn.
Även om en och annan
gammal goding också
hinns med. Till min ofattbara glädje spelar de mot
slutet av konserten en personlig favorit: den gamla
B-sidan ”Slutsats”. Att
regnet står som spön
i backen gör alltså inte särskilt mycket.
Stämningen är på topp och
det är härligt att Jocke
Berg för en gångs skull säger mer än ”tack” och ett
låtnamn mellan låtarna
och att bandet verkar vara
på så gott humör.
Även om jag kan sakna
Kents gamla sound och
gärna hade hört fler äldre
låtar så slår det här nästan
till och med deras förra
spelning på Peace & Love.
Konfettiregnet mitt i regnet som avrundade konserten gav den en ganska
säregen prägel.
Helt enkelt ganska
mycket Kent.
Hanna Borgs
Enorm fest med Skrillex
– men många skadades
RECENSION
SKRILLEX
Fantasia, Lördag klockan 22.00
Bäst: Den tunga basen.
Sämst: Att jag inte står
i moshpiten
Publik: Är det någon som inte
är här?
Skrillex triggas av publikens energi, trots kaos framför scenen. FOTO: ANNIKA BJÖRNDOTTER
■ Rök, eld och ljusshow.
När Skrillex kör igång börjar marken att gunga. Det
är rikligt med tunga dubstep-beats som gör det
omöjligt att stå still.
Till skillnad från andra
dj-akter jag sett, bjuder
Skrillex på sig själv. Han
pratar med publiken och
dansar tillsammans med
oss alla. Publikens respons till hits som ”Scary
Monsters and Nice Sprites”, ”My Name is Skrillex” och ”Banga-rang”, för
att nämna några, visar
tydligt att Skrillex ÄR en
av festivalens största bokningar.
Det är en enorm fest
och alla är bjudna. Barnfa-
miljer, äldre och så förstås
den enorma unga skaran
festivalbesökare.
Men när så mycket folk
festar tillsammans blir det
lätt att folk far illa. Framme vid scenen bärs skadade åskådare ut. Men även
vid den bakre delen av publikhavet ser jag folk i panik försöka ta sig ur folkmassan för att sedan kollapsa i diket bredvid.
Vad är det som händer?
Emese Tot
PoL
4
PEACE & LOVE
M ÅNDAG 2 JUL I 2012
Arne Hegerfors, Peter Wallensteen, Tina Nordlund
och Tommy Deogan pratade om fotbollen som ett
medel för fred.
FOTO: EMMA GRUMMAS
Fotbollen som
fredsmäklare
INSPIRATION
Cozmoz
Lördag klockan 13.45
■ Det märks tydligt att
Arne Hegerfors är folkkär när han äntrar
Cozmoz scen. Med sig
har han fotbollsprofilen
Tina Nordlund, fredsforskaren Peter Wallensteen och föreläsaren
Tommy Deogan vars
bror blev dödad i samband med fotbollsvåld.
Samtalet kommer att
kretsa mest kring huliganvåld och nationella
fotbollsproblem, samt åtgärder mot detta.
Tina Nordlund är den
som drar mest applåder
med sin vision om att
icke-våld börjar hos individen. Tommy Deogan
berättar att de som är insatta i hur det ser ut med
huliganismen i Sverige
måste sluta vara rädda
och våga stå emot.
Som mest intressant
blir det när Peter Wallensteen påpekar att
amerikansk huliganism
inte existerar. Där är
sportevenemang mer en
familjefest. Kanske kan
fler länder lära av detta.
En positiv tanke från Arne Hegerfors avslutar
samtalet. Tröjbyten efter
matcher under internationella turneringar visar att matchen är en
sak, men människorna
och livet vid sidan av är
en annan. Fotboll är inte
krig, det är ett universellt språk.
Emma Grummas
Sugarplum Fairy-trummisen Kristian Gidlund berättade om den kampen mot cancern och hur behandlingen
nästan tog knäcken på honom.
FOTO: CECILIA BURMAN
Ett gripande och
naket framträdande
INSPIRATION
KRISTIAN GIDLUND:
MED DÖDEN I KROPPEN
Shangri-la
Lördag klockan 15.45
Vilket framträdande önskar du att REDAKTIONSdu hade missat? FRÅGAN
Jonas Appelqvist:
– Hardcore Superstar. Fruktansvärt uselt. Som en bilolycka
man inte kan sluta stirra på.
■ Sugarplum Fairy-trummisen Kristian Gidlund
berättade under lördagseftermiddagen inför en
knäpptyst och berörd publik om sin upplevelse att
ha varit mycket svårt sjuk.
Det var för drygt ett år se-
dan som Borlängesonen
fick beskedet om att han
hade magsäckscancer, vilka läkarna då var mycket
ovissa om han skulle överleva i från.
”Inget är så
läkande som
den mänskliga
närheten.”
Kristian berättar fängslande om hur det var att leva
med daglig dödsångest och
kamp, om hur mycket Dalarna, familjen och vännerna har betytt för honom under tiden som sjuk,
men även efteråt. Kristian
beskriver även om det
utanförskap som han upplevde under sjukdomsperioden.
– Det känns som om livet
kränker en, du får inte vara med oss andra i leken
där borta som du inte ser.
Det märks att Kristian har
ordets förmåga, då han på
ett personligt och opretentiöst sätt lyckas beskriva
hur ett trauma kan göra
en liten bekräftelsesökande pojke till en ärrad man
som lever ett liv i en mer
värderad riktning.
Erika Sundqvist
PUBLIK-
FRÅGAN
Hunden Klara och Maria
Öberg, Borlänge:
– Mumford & Sons.
Vilken artist vill du lifta med hem?
Jimmy Molinder, Stockholm:
– Jag vill lifta med Winnerbäck, för då får jag gratis skjuts
hem.
Fabian Padilla Prado,
Göteborg:
– Skrillex, men om något
skulle hända på vägen tar jag
hellre Rihanna.
Malin Bodin, Falun:
– Sångaren i Drop Kick.
Simon Sjörs, Insjön:
– Sångaren i Slagsmålsklubben, Frej Larsson.
Linnéa Nyström, Borlänge:
– Veronica Maggio.
PoL
6
PEACE & LOVE
M ÅNDAG 2 JUL I 2012
”Sweden! Are you hiding for me, somewhere in the crowd?!”.
FOTO: EMESE TOT
Försenad Rihanna värd väntan?
RECENSION
RIHANNA
Utopia, lördag, klockan 00.00.
Bäst: När hon sjunger för offren
i Oslo, alltså oss i Borlänge.
Sämst: Att inte spela ”Take Care”.
Publik: Hälften är där ”för
att hon är stor”.
■ Rihanna kommer för
sent till jobbet. Bakis.
Hårdsminkad. I nitjacka.
Kan verkligen någon vara
besviken för att hon inte
är 50+, och äger Madonnas
disciplin?
”Hoppas att hon inte
går ned sig som Whitney”,
säger en kille från Gävle.
Ja, låt oss be. Om hon fortsätter att använda sin röst
som en kirurg sitt instrument kan hon ta plats
bredvid andra skiftande
väsen som Michael Jackson.
Publiken får detta.
Verkligheten. Plötsligt ler
hon. Sedan går allt fort.
När hon gett sig ut första
gången bland publiken,
som i en valkampanj, kan
vi inte säga nej. ”When
I sing 'boy', just think:
'Sweden'!”.
En stor del av tiden är hon
ensam på scen och känslan av karaoke är påtaglig,
med den skillnaden att
hon sjunger sina egna
hits.
Dansar sin egen dans.
Vissa kallar henne kommersiell. Om Rihanna vore sin egen produkt, skulle
framgången porträtteras
i ekonomibilagorna.
Hon är en artist.
Plötsligt har de två
jättelika faraonerna flyttats till hörnen av scenen.
Jag kan lova att få
märkte när det hände.
Sofie Nohrstedt
PoL
M ÅNDAG 2 JUL I 2012
PEACE & LOVE 7
The Shins levererade stor popkonst.
FOTO: EMESE TOT
Trivsam och smart spelning
RECENSION
THE SHINS
Fantasia, lördag klockan 18.00
Bäst: Låtarna som matchar solen.
Sämst: Glest i publiken.
Publik: Något avvaktande
■ The Shins behöver inte
längre bära Zach Braffoket, den saken cementeras med all tänkbar tydlighet när bandet framför
sina låtar i eftermiddagssolen.
Möjligtvis kan det vara
en och annan Garden State-älskare som hittat till
Fantasia,
men
”New
Slang” är inte längre bandets trumfkort i deras setlist.
Faktum är att låtarna
står på egen hand och The
Shins levererar dem med
den äran.
Att det är trivsamt är
i detta fall inte negativt,
det är snarare den sorts
känsla James Mercer och
hans band vill frammana.
De blandar och ger ur
bandets hela katalog där
guldkornen är ”So Says I”,
”Australia”,
oväntade
”Sphagnum Esplanade”
och ”The Rifle's Spiral”.
Och det är inte utan att
man önskar bandet en
större publik. På Peace &
Love spelar bandet för glesa publikrader och med
tanke på vilken högklassig
popmaskin vi bjuds på är
det oklart varför.
Trist.
Jonas Appelqvist
Livfull Anna Ternheim
RECENSION
ANNA TERNHEIM
Venus, lördag klockan 21.00
Bäst: Annas energi och lekfullhet på scenen.
Sämst: Ryggont efter tre dagar
av intensivt konserttittande.
Publik: Rofylld.
The Nomads besitter en okonstlad coolhet.
FOTO: JOEL PÅLSSON
Garagerocklegenderna
håller ställningarna
RECENSION
THE NOMADS
Cozmoz, fredag klockan 22.15
Bäst: Top Alcohol.
Sämst: Att bandet inte har
med sig lika många celebra
gästartister som de hade till
Hultsfredsfestivalen 2001.
Publik: Befriad från tonåringar.
■ The Nomads tillhör ve-
teranerna inom svensk
rock. De tillhör även veteranerna på Peace & Love,
i och med en handfull
spelningar på festivalen
genom åren.
Att gruppen lever mycket
på sin kultstatus är inget
att hymla med. Men de besitter också en sällsynt
pondus och en okonstlad
coolhet, samtidigt som de
har kvar den energi som
de flesta band i deras ålder tappat för länge sedan.
Gitarristen Hasse Östlund är lika karismatisk
som vanligt och stundtals
blixtrar det till, som
i House of Cards – spelningens höjdpunkt.
Joel Pålsson
■ Anna Ternheims vackra
stämma avnjöts under lördagskvällen av en vaggande och medsjungande publik.
Den svenska singer- och
songwritern inleder konserten med låten ”Bow
your head” från hennes
senaste album och en jublande suck går genom publiken. Hennes röst är lika
träffsäker som alltid och
de medverkande musikerna som kompar henne imponerar hela konserten
igenom.
Jag överraskas av Annas
livfullhet och scenartisteri, och när hon i mitten av
konserten framför ”What
have I done” vibrerar hennes energi.
Konserten
avslutas
med Broder Daniels gamla
”Shoreline” och publiken
stämmer genast in i all-
Anna Ternheim uppvisade mycket energi under
konserten på lördagskvällen.
FOTO: ANNA EKROS
sång. En man i publiken
utbrister samtidigt som
sista tonen spelas ”Jag älskar dig Anna!”.
Och jag förstår honom
verkligen, Anna gör en lite
euforisk.
Erika Sundqvist
PoL
8
PEACE & LOVE
M ÅNDAG 2 JUL I 2012
Peace & Love är Sveriges största festival och fördubblar Borlänges invånarantal
under en vecka. 48 000 besökare invaderar festivalområdet på 175 000 kvadratmeter
och campingen på 310 000 kvadratmeter.
Dala-Demokraten passade på att ta en flygtur över festen.
Foto: Annika Björndotter
48 000 festivalbesökare
PoL
M ÅNDAG 2 JUL I 2012
PEACE & LOVE 9
tog över Borlänge
PoL
10 PEACE & LOVE
M ÅNDAG 2 JUL I 2012
FESTIVALKRÖNIKA
Tidsfördriv i Borlänge city
■ Det är fredag eftermiddag och jag befinner mig på
2012 års största svenska festival. Jag har precis anlänt till Borlänge för dagen och dålig framförhållning
som jag har tar jag först nu upp kvällens spelschema.
Efter en stunds intensivt granskande ger jag upp, det
finns verkligen inget jag vill se.
För att fördriva tiden tar jag en sväng förbi presscentret i Galaxen. Medan jag dricker ytterligare en gratis
Red Bull stannar jag till vid en vägg där gamla festivalaffischer sitter symmetriskt uppsatta. Jag blir nostalgisk samtidigt den fråga som inför varje års festival återkommer i mitt huvud blir mer påtaglig än någonsin tidigare: Varför bokar Peace & Love samma
artister varje år?
Jag går till redaktionen för att göra lite statistisk research. Med reservation för viss felräkning kommer
jag snart fram till att man under festivalens fjorton år
långa existens bokat THE ARK 6 gånger, NATIONALTEATERN 6 gånger, HÅKAN HELLSTRÖM 5 gånger,
KENT 4 gånger, THÅSTRÖM 4 gånger, LARS WINNERBÄCK 3 gånger och MANDO DIAO 7 (!!!) gånger.
Kanske är det så att Peace & Love tycker att ovan
nämnda artister ständigt är så ofantligt mycket mer
aktuella än alla andra svenska artister som aldrig bokats till festivalen. Och kanske är det så man dessutom anser att ROXETTE och BILLY IDOL, artister
som gemene man skulle anse ha sett sina glansdagar
för 20 respektive 30 år sedan, är bland det tuffaste en
festival kan presentera år 2012. Eller kanske är det så
att det musikaliskt och könsfördelningsmässigt likriktade programmet är sprunget ur bristande fantasi
och inspiration hos festivalens bandbokare?
Då jag ändå inte har något bättre för mig tänker jag
att jag skulle kunna vara lite konstruktiv och hjälpa
dem med förarbetet inför nästa års festival. Lat som
jag är orkar jag dock inte göra någon större ansträngning än att sträcka mig efter senaste numret av Sonic,
Sveriges kanske största populärmusikaliska tidskrift,
som ligger slängd på bordet intill. Jag kastar en snabb
blick på tidningens framsida och fyrtiofem sekunder
senare har jag att antal namn nedskrivna i mitt anteckningsblock: NENEH CHERRY & THE THING,
VAN DYKE PARKS, VED, GUDRUN GUT, THE SATISFACTION, SEA LION och KINDNESS.
Hmm...
Känns ändå som en rimlig blandning av gammalt
och ungt, manligt och kvinnligt, svenskt och utländskt, tänker jag. Och det bästa av allt: Ingen av
artisterna har tidigare spelat Peace & Love!
Med känslan av att jag har uträttat stordåd beger jag
mig tillbaka mot Galaxen för att fira med en gratis geléhallon-Plopp. Plötsligt slår det mig dock att jag lovat
att bevaka THE NOMADS som börjar spela om fem
minuter. Jag har visserligen sett dem på festivalen tre
gånger tidigare men det gör inget, de är ju ändå ett
helt okej rockband. Så jag styr plikttroget om kosan
mot Cozmoz för att snart intala mig själv om att det är
dags att dela ut ännu en stabil trea i betyg.
Joel Pålsson
REDAKTIONS-
FRÅGAN
Vad var festivalens
höjdpunkt?
Hanna Borgs:
– Oj, jag måste nog säga Kent.
Trots att det regnade körde de
järnet!
Nero bjöd in till en kaosartad fest i fredagsnatten.
PoL
M ÅNDAG 2 JUL I 2012
PEACE & LOVE 11
En liten fest
RECENSION
SIRQUS ALFON
Fantasia, lördag 14.45
Bäst: Humorn.
Sämst: Scenen.
Publik: Liten men glad.
■ Sirqus Alfon är festivalnostalgi. Jag såg dem
för första gången på Cirkusvagnen på Hultsfred
2004. En liten gemytlig
fest med en liten gemytlig
scen. Idag står de, en man
kort, på Peace & Loves
näststörsta scen, och jag
undrar varför. Men Sirqus Alfon har energi nog
för att fylla två Fantasia.
Sirqus Alfon bjuder på skratt och dans.
Imponerande spelar de
gafon. Med sina humoristiska inslag inbjuder de
publiken till skratt och
sång.
sina egna versioner av radiohits enbart med hjälp
av en kontrabas, ett leksakstrumset och en me-
Sångaren Babham finner
kärleken i publiken och
med hjälp av Karolin, en
FOTO: EMESE TOT
ung åskådare, spelar de
en egen låt om kärlek.
Det är en liten skara
som har hittat hit idag,
men alla dansar, klappar
och sjunger med i solskenet.
Emese Tot
En svunnen tid
RECENSION
Tribute to THE BAND
Utopia, lördag 16.00
Bäst: Allt.
Sämst: Inget.
Publik: Tacksamma?
Kaos
på Nero
RECENSION
NERO
Utopia, fredag klockan 00.45
Bäst: Sångerskan
Sämst: Skadorna
Publik: Massiv
■ Stämningen är olycksbådande. Jag undrar om vakterna kommer att räcka till
när 25 000 ungdomar förvandlar Eldorado till en
stor ravefest.
När Nero slår an första tonen börjar regnet att droppa och efter bara några minuter av spelningen får
vakterna i scendiket fullt
upp med att lyfta ur de alldeles för unga åskådarna
som krossats i publikhavet.
Det är fest och kaos. Nero
spelar en blandning av
dubstep och euro-trance
och de gör det bra. Dock
önskar jag att de tunga
dubstep-beatsen skulle vara längre. Eldorado badar i
ljus och lasershower. När
sångerskan äntligen äntrar
scenen lyser hon upp. Hon
är vacker och tillför liv till
den annars mekaniska
showen. Upplevelsen är
mäktig, men jag är osäker
på om det är bandets eller
publikens förtjänst.
Emese Tot
FOTO: EMESE TOT
■ The Band, ett utav 60och 70-talets herrar på
täppan inom rockscenen,
förärades idag en tributkonsert på P&L. Tillsammans med texasbandet
Deadman bjöd en utav de
kvarlevande
originalmedlemmarna,
Garth
Hudson, på en spelning
utan dess like.
I flertalet akter uppträdde även andra välkända
vokalister såsom Anna
Ternheim, ”Ebbot” från
Soundtrack of our Lives
och Hoffmaestro för att
bara nämna några.
Anna Ternheim, en utav flertalet gästartister
FOTO: ANNA EKROS
De ständigt skiftande
konstellationerna resulterade
i
välljudande
mångfald och The Bands
låtar rättfärdigades med
råge. Den stjärnspäckade
uppslutningen påminde
en yngre generation om
en tid då musik skapades
med hjälp utav själ och
hjärta utan den kommersialistiska tyngden på artisters axlar. Ibland är det
underbart att bli påmind.
Sammy Dahlman
Leende musikanter
RECENSION
ALLA FAGRA
Shangri-la, lördag 21.45
Bäst: Den smittsamma glädjen.
Sämst: Det låga publikantalet.
Publik: Få men glada.
■ Ännu en akt på någon
utav de mindre scenerna
som levererar utöver förväntningarna. Alla fagras bitvis melankoliska
trudelutter är ren och
skär folkmusik på lågmäld nivå. Ena stunden
dras mina tankar till Jefferson Airplane och sekunden därpå får jag
känslan av att ha fastnat i
en utav Bellmans visor.
Den lilla skara åskå-
Munterhet personifierad.
dare bjöds visuellt på
ständigt leende musikanter som tycktes älska varje ton de tog.
Muntrare herre än Alla
Fagras violinist får man
leta efter. Sådan artistisk
FOTO: PER ERIKSSON
glädje smittar sannerligen av sig och endorfinhalterna i hjärnbalken
höjs ett snäpp efter att ha
sett mindre personliga
konserter på de större
scenerna.
Sammy Dahlman
PoL
12 PEACE & LOVE
M ÅNDAG 2 JUL I 2012
Ett riktigt
energiknippe
RECENSION
KRISTIAN ANTILLA
Cozmoz, lördag klockan
23.30
Bäst: ”Smutser”.
Sämst: Stundom kan det
kännas som att alla låtar
låter ungefär likadant.
Publik: Mestadels ung. Och
grymt entusiastisk.
■ Kristian Anttila är
i sin rätta miljö. Med
diskokula i taket och
tonvis med energi lyfter han hela lokalen.
Högt, högt upp i
Cozmoz.
Redan när han kommer ut iklädd skinnjacka och ett stort leende sprids en varm energi i lokalen. Det känns
som att det är här han
trivs bäst, och även gör
sig bäst. Allra mest
tänder såväl han som
publiken till i låtar
som ”Västra Frölunda”
och ”Hisingen”. Men
när han drar igång
”Smutser” exploderar
det totalt. Vartenda
handpar i lokalen är
i luften och till och
med säkerhetsvakterna dansar loss uppe på
läktaren.
Kort sagt: Kristian
Anttila lindar publiken
runt sitt lillfinger.
Trots bristen på mellansnack.
Hanna Borgs
REDAKTIONS-
FRÅGAN
Kodjo Akolor underhåller med bravur.
Kodjo får publiken
att vika sig av skratt
INSPIRATION
KODJO AKOLOR – STANDUP
Athena, lördag, klockan 16.45
■ Kodjo Akolor, känd från
bland annat musikhjälpen
och morgonpasset i P3 har
egentligen en huvudsaklig
Vad var den
godaste maten
du åt under
festivalen?
Annika Björndotter:
– Jag har haft matlåda
med mig varje dag eftersom
jag jobbat så mycket.
Godaste var nog min egen
pastasallad med broccoli,
balsamvinäger och oliver.
Vad var bäst
på festivalen?
Joel Pålsson:
– Christoffer Lundquist
i Roxette – Sveriges svar på
Angus Young, Pete Townshend och James Williamson.
Och så Charles Bradley
and His Extraordinaires förstås.
FOTO: ANNA EKROS
karriär som komiker. Att
vara komiker och därpå
underhålla en publik i 45
minuter är säkerligen ingen lätt uppgift, men Kodjo
lyckas med den äran.
Inför det fullproppade
Athena-tältet drar han
skämt som tvingar publiken att leverera skrattsalvor i princip var tionde
sekund.
Skämten, som i huvudsak
berör hans ursprung, visar prov på självdistans,
pricksäkerhet och timing
på ett sätt som får de allra
flesta i publiken att vika
sig i sina glädjeyttringar.
Dessvärre visar sig 45
minuter vara allt för kort
tid. När Kodjo meddelar
att han strax ska kliva av
svarar publiken med ett
rungande
gemensamt
”Nej!”.
Och nog har de rätt allt.
Detta hade gärna fått fortsätta ett bra tag till.
Johan Nilsson
Humor som politiskt vapen vinner mark
INSPIRATION
Efter några år i träda har
den politiska satiren återigen erövrat en plats
i samhällsdebatten. Plötsligt hånas makthavare
som aldrig förr.
”Satir som
sparkar nedåt
är inte kul.”
Tecknarkollektivet
kring den radikala serietidningen Galago, bloggfenomenet
Alliansfritt
Sverige och Tankesmedjan i P3 är tre exempel på
den satiriska samhällskritikens renässans.
Samtliga är öppet hånfulla mot makten. Samtliga har en tydlig vänsterprägel. På lördagen
möttes de i ett samtal om
humor som politisk strategi, dess förtjänster och begränsningar.
– Politisk satir som
sparkar nedåt är inte kul,
säger Kawa Zolfagary från
Alliansfritt Sverige. Det är
inte roligt att säga ”haha,
din utförsäkrade morsa
kan inte köpa nya skor åt
dig, fattiga jävel”.
– Det är därför högern
inte gör så mycket satir,
säger Nanna Johansson,
serietecknare och medlem
i Tankesmedjan.
Vad kan man då vinna på
att göra narr av sina motståndare? När blir satiren
ett effektivt politiskt vapen? Ofta berättas om den
amerikanske journalisten
Stetson Kennedy som på
1940-talet infiltrerade Ku
Klux Klan. Men istället för
att belysa klanens kriminalitet valde Kennedy att
exponera allting han uppfattade som löjligt – hemliga handslag, fåniga hattar och löjliga kodnamn.
– Det ledde till det enskilt största medlemstappet i organisationens his-
Högern hånas som aldrig förr. Johannes Klenell, till vänster, Nanna Johansson, Ola
Söderholm och Kawa Zolfagary diskuterar varför.
FOTO: EMESE TOT
toria, för ingen vill vara
med i en töntig organisation, sade Kawa Zolfagary.
Nu säger jag inte att Moderaterna är som Ku Klux
Klan, men…
Men finns det inte ett
övergripande
problem
med satiren, att den
riskerar att reducera den
politiska maktsfär som
faktiskt påverkar våra liv
till ett banalt skämt?
– Nja, säger Nanna
Johansson.
Politikerna
lyckas ganska bra med det
själva.
Ivar Andersen
PoL
14 PEACE & LOVE
M ÅNDAG 2 JUL I 2012
Lek.
FESTIVALEN I BILDER
Coca-Carolas färggranna publik.
Hur tycker du
att årets Peace
& Love varit?
FOTO: ANNIKA BJÖRNDOTTER
Hjärtlig spelning med Anchor
PUBLIK-
FRÅGAN
RECENSION
Anders Schröder, Uppsala:
– Hektisk, men bra. Jag har
jobbat i Miljöpartiets tält.
Markus Rasmussen, Malmö:
Andreas Börjesson, Gävle:
– Det har varit bra, förvånansvärt låg ålder på festivalbesökarna dock. Men jag tycker att
bandurvalet har varit bra. Bäst
var Melissa Horn och Labyrint.
– Jag tycker att det har varit
väldigt mycket svenskt på spelschemat. Hade gärna haft fler
utländska artister, allra helst
Kanye West.
Det var högt tryck i publikhavet vid Fantasia när Skrillex spelade.
Emma Broberg, Djurås:
– Det har varit bra, jag
gillar verkligen stämningen!
ANCHOR
Cozmoz, lördag klockan 01.00
Bäst: Välkommet rens.
Sämst: Det tunna ljudet.
Publik: Avvaktande.
■ Band av den hårdare
skolan har i princip lyst
med sin frånvaro på årets
festival, bortsett från exempelvis Nasum och Rosvo. Anchor kan ansluta till
den lilla skaran. Sämre
skara kan man ingå i dock.
Det är en ganska otack-
man passar på att tacka de
tappra få som dykt upp inne på Cozmoz med ett bra
hardcorerens. Det är hardcore i samma fålla som,
säg, Agnostic Front och
bandet bjuder upp bra där
de främst fokuserar på låtar från senaste skivan
”Recovery”.
Spelningen får dock en
Bra rock på otacksam spelFOTO: ANNA EKROS aura av att bandet ändå
tid.
går på halvfart. Det bränsam slot Anchor fått på ner inte riktigt till. Det förfestivalen – samtidigt som stärks dessutom av att ljuRihanna och The Sound- det är ganska tamt.
Jonas Appelqvist
track of Our Lives – och
PoL
M ÅNDAG 2 JUL I 2012
Lars Winnerbäck.
Thåström.
FOTO: PER ERIKSSON
PEACE & LOVE 15
Anna Ihlis.
FOTO: PER ERIKSSON
Charles Bradley.
FOTO: PER ERIKSSON
FOTO: HARIS MLIVIC
PoL
16 PEACE & LOVE
M ÅNDAG 2 JUL I 2012
Explosivt.
FOTO: CECILIA BURMAN
Denimrock utan hämningar
RECENSION
TURBONEGRO
Venus, fredag, klockan 23.30
Bäst: Entusiasmen och backdropen.
Sämst: Något halvhjärtat.
Publik: Kents publiks motsvarighet.
■ ”Hello darkness, how
have you been?” frågar
nya sångaren Tony Sylvester och Turbonegro från
scen.
Svaret blir ett rungande ”löjligt bra!”.
Redan från och med inledande ”All My Friends
Are Dead” och ett fokus på
låtar från senaste given
”Sexual Harrasment” har
norrmänen och britten publiken i sin hand.
Det är svårt att inte ryckas
med och ryckas med måste
man. Med låtar som purfärska ”You Give Me
Worms” är det svårt att in-
te kapitulera. I och med
Sylvesters intåg har bandet tagit ett avtryck av
amerikansk hardcore, det
finns till och med paralleller att dra mellan honom
och Damian Abraham
från Fucked Up. Bra där.
Dessvärre känns bandet lite mättat och uppträ-
der lojt, vilket gör att lasset måste dras av frontfiguren. Det är något han
ännu inte känns helt bekväm i och också något
hans förlaga var lite bättre
på.
Men jösses, det kan bara bli bättre!
Jonas Appelqvist
Tony Sylvester.
Speedad dröm Albin frälser inte tvivlarna
RECENSION
RECENSION
BLOC PARTY
Fantasia, fredag 22.00
Bäst: Partyt.
Sämst: När det skar sig.
Publik: Party.
ALBIN GROMER
Athena, fredag, klockan 23.15
Bäst: Här inne hos mig.
Sämst: En aning fegt.
Publik: Med på noterna.
■ Det ska inte stickas under stol med att jag aldrig
hört Bloc Party förr. I och
med detta faktum så stod
jag helt oförberedd inför
vad som komma skulle.
Första delen utav konserten tar sitt avstamp in
i ett elektroniskt mörker
skapat utav lekfullt spel på
gitarrer, bas och trummor.
Under ”Mercury” lägger
sångaren Kele Okereke
eko på sin röst med en
sampler.
Tillsammans
med snabbt instrumentalt
spel försätter Bloc Party
Okerekes.
FOTO: EMESE TOT
lyssnaren i något som kan
liknas vid en speedad
drogdröm.
Sinnet börjar dansa medan kroppen står paralyserad innan den förstår
budskapet och börjar
rycka i symbios med hjärnan. De fartfyllda låtarna
blandas med mindre intressanta ballader som
dock fyller sina syften i
form utav andningspauser.
Sammy Dahlman
Tematiken är också
ärke-klassisk – mig veterligen har Gromer hittills
aldrig skrivit en låt som
inte handlar om kärlek.
Visst, det kittlande begäret är pulsen i soulens
blodomlopp, men för den
som inte är nörd på genren känns det tryggt på
gränsen till tråkigt.
■ Alla tycks vilja att den
lovande talangen Albin
Gromer ska blomma ut
till ett fullskaligt underbarn och frälsa den svenska soulscen som inte haft
någon riktig fixstjärna sedan Kaah kastade in
handduken 2003.
Kanske verkar förväntningarna hämmande. Jag
kan ha fel, men får känslan att Gromer skulle
kunna mer om han bara
vågade. Som bäst är det
när han undersöker ett
Både ”Tillsammans” och
Förväntningarna tycks tynga soulhoppet Albin
Gromer.
FOTO: ANNIKA BJÖRNDOTTER
”Här inne hos mig” levereras med övertygelse,
men frågan är om Gromer
har röstresurser att växa
ytterligare.
Om inte måste han
kompensera med innovation.
innan han skyndar tillbaka till Princedoftande
soulfunkpop.
Ivar Andersen
mer elektroniskt landskap. Tyvärr vågar han
sig sällan särskilt långt
PoL
18 PEACE & LOVE
M ÅNDAG 2 JUL I 2012
Syster Sol underhåller en trogen publik.
FOTO: CECILIA BURMAN
Solig reggae på Tropico
RECENSION
SYSTER SOL
Tropico, lördag, 18.30
Bäst: Att hon finns bland oss!
Sämst: Att hon är den enda
svenska, kvinnliga reggae-
sångerskan.
Publik: Stor, blandad och
kärleksfull.
■ Syster Sol spelar på en
av Peace & Loves ”gamla”
mys-scener. Publiken som
inte trängs direkt framför
scenen har slagit sig ner
på kullen som var det grönaste inslaget när P&L
fortfarande var en renodlad stadsfestival.
Syster Sol känns helt rätt
på Tropico. Hennes reggae
är fredlig, kärleksfull och
peppande. Hennes rap är
säker och gör den sega
reggaelunken något vassare.
Hennes musik är perfekt för en solig förkväll på
festival, med lite samhällskritik och skönt gung.
Däremot är det få låtar
som sticker ut. Bäst är
”Fällan”.
Cecilia Burman
Kungarna av
svensk rock
RECENSION
THE SOUNDTRACK
OF OUR LIVES
Eldorado, lördag klockan 01.00
Bäst: ”Sister surround” och
”Big time”.
Sämst: Jag skulle ha lagt dem
tidigare på dagen.
Publik: Stor, trots konkurrensen
från Rihanna.
Coca Carola levererade.
FOTO: ANNIKA BJÖRNDOTTER
Klockrent, Coca Carola
RECENSION
COCA CAROLA
Tropico, lördag klockan 21.00
Bäst: Allsången under ”Döda
dej”.
Sämst: Att de inte körde
”Inbördes beundran”.
Publik: Alldeles för liten
■ Årets punkåterförening
stod Coca Carola för. Det
var tight, sången var
klockren och gitarrslingorna och basgångarna
satt som de skulle. Det
finns inte mycket att klaga
på, helt enkelt. Coca Carola kändes som ett band
som är ute på turné, inte
ett band som la av 2004.
Jag kom på mig själv
att sitta och le under konserten. Så här vill jag ha
det jämt, se ett bra trallpunkband i goda vänners
sällskap en vacker sommarkväll. Det är då jag
mår som bäst.
Emma Galuschin
■ Att konkurrera med
dragplåstret Rihanna som
spelar samtidigt är förstås
ingen lätt uppgift. Men
Ebbot och hans Soundtrack kör gasen i botten hela vägen mot festivalens
avslut.
Frontmannen
Ebbot
Lundberg, som annars
mest brukar köra samma
jesusposer, känns fylld av
energi denna lördagsnatt.
Om det beror på konkurrensen eller bara dagsformen vet jag inte, men han
lever verkligen upp.
Allra bäst är TSOOL
The Soundtrack of our lives lämnar festen med huvudet högt.
när de kör ”Big time” och
”Sister surround” och en
del av deras forna gnista
blossar upp på nytt.
Visst kunde man önska
sig lite mer mellansnack,
men publikkontakten är
ändå god. Det är lätt att
förstå varför de räknas
som ett av Sveriges största
rockband, de behöver liksom inte anstränga sig för
att få upp tempen.
När de avrundar med ”I
killed myself today” infin-
FOTO: ANNIKA BJÖRNDOTTER
ner sig en känsla av visst
vemod. The Soundtrack of
our lives som vi känner
dem kommer snart inte att
finnas längre.
Men de lämnar festen
med huvudet högt.
Hanna Borgs
PoL
20 PEACE & LOVE
M ÅNDAG 2 JUL I 2012
Färre
besökare
i år
Peace & Love har summerat årets festival.
Det blir inget nytt besöksrekord, men antalet sålda biljetter är
många i alla fall, drygt
48 600 biljetter. Det är
omkring 1 400 färre än
förra året.
Sammanlagt har ändå nästan 61 000 besökt
festivalen om även de
som arbetat på och
med den räknas in. Det
som har sålt allra bäst
under årets Peace &
Love är de festivalpass
som inkluderar den
vanliga campingen.
Sådana har det sålts
totalt drygt 21 000 medan endast festivalpassen uppgår till nästan
12 500 stycken.
De två lugnare campingarna har haft totalt 6 000 gäster. Bland
alla som rört sig inom
festivalområdet är, förutom de vanliga besökarna, Peace & Lovefunktionärer den största kategorin, nästan
5 600 personer. Musiker, artister och inspiratörer uppgår till 1 600
medan exempelvis representanter för olika
media uppgår till nästan 500 personer från
flera olika länder.
Därtill kommer polis, räddningstjänst och
landstinget, framgår
av ett pressmeddelande
från Peace & Love-ledningen.
Presschef Ronny
Matsson är nöjd med
årets festival och ser
inte publiktappet som
ett misslyckande.
– Man får komma
ihåg vilka siffror vi
pratar om, det är ändå
48 000 besökare och vi
är fortfarande Sveriges
största festival, säger
Ronny Mattsson.
Kommer Rihanna få
avdrag på sitt gage för
att hon var 45 minuter
sen?
– Jag vet inte, hon
körde ju sin show men
visst var det synd att
hon var försenad.
Enligt säkerhetsansavriga var det runt
42 000 i publiken när
Rihanna spelade.
Eric
Salomonsson
eric.salomonsson
@daladem.se
Ännu en härlig Peace & Love-festival har nått sitt slut. Vi ser redan fram emot nästa år! På bilden: Alina Devecerski
FOTO: PER ERIKSSON
FAKTA
Peace & Love i siffror
Sålda biljetter
Gäster
Musiker, artister, inspiratörer
Peace & Love Funktionär
Peace & Love Army
Media
Personal
Utställare & Försäljare
48 621
1 999
1 600
5 788
1 039
493
395
399
Legitimerad sjukvårdspersonal
Själavårdare
Ordningsvakter
+ Polis, räddningstjänst, landstinget
■ Specifikationer sålda biljetter
Totalt antal sålda festivalpass:
Festivalpass + camping:
230
50
120
12 449
21 224
Festivalpass + Lugn camping:
Festivalpass + Lugn camping Deluxe:
2 000
4 000
1-dagsbiljett tisdag:
1-dagsbiljett onsdag:
1-dagsbiljett torsdag:
1-dagsbiljett fredag:
1-dagsbiljett lördag:
2-dagsbiljett fredag–lördag:
161
2 538
773
786
2 885
1 805
PoL