1. No category

1
ATT RULLA UT EN GOBELÄNG: Spansk antropologi och spansk mångfald.
av Britt-Marie Thurén
Publicerad i Antropologiska Studier, 54/55:81-104, 1996
"España es un espléndido tapiz, pero enrollado." = "Spanien är en fantastisk gobeläng, men den
ligger hoprullad." Carmelo Lisón, 1970 (1977:7).
"Haciendo de la necesidad virtud, y con toda la razón, nos dirigimos hacia la diversidad española
como problema intelectual, y como campo de estudio preferente." = "Vi gjorde - med all rätt dygd av nödvändigheten och tog upp den spanska mångfalden som intellektuellt problem och
som främsta forskningstema." María Cátedra, 1991 (1991:254).1
Spanien är ett mångfacetterat land som dess egna invånare själva fascineras av och tycker
är otillräckligt utforskat. Antropologer är inga undantag, men de har också andra skäl till att
koncentrera sin forskning hemomkring: brist på pengar, svårigheter med tjänstledighet,
språkproblem, den politiska situationen...
Utländska antropologer gör också fältarbete i Spanien. Relationen mellan inhemska och
utländska antropologer är därför ett tema i sig i den spanska antropologiska debatten.
Detta är två faktorer som gör spansk antropologi lite annorlunda den svenska eller den
brittiska eller amerikanska. I sommar blir det EASA-konferens i Barcelona, som bekant. Då kan
det kanske vara trevligt att veta något om spansk antropologi.
Den här artikeln är tänkt som en opretentiös översikt. Den handlar lite om den spanska
antropologins historia och förhistoria. Ämnets samtida form har påverkats starkt av den politiska
utvecklingen, särskilt under detta sekel; den kontexten måste med i bilden för att mönstret skall
avge någon betydelse. Det är också så att ämnets gränser definieras på ett lite annorlunda sätt.
Intressantast för svenska antropologer att få veta är nog vilka teman som spanska antropologer
funnit mest värda uppmärksamhet under de senaste decennierna; här ryms dock bara en skiss.
Jag skall också säga något om hur ämnets akademiska organisation ser ut just nu.
Tyvärr finns det inte utrymme i denna artikel att redogöra för teoretiska debatter eller
substantiella forskningsresultat, utan jag får hålla mig till villkoren och bakgrunden.
Låt mig börja med några minnesbilder från mitt eget första möte med spansk antropologi.
Som en etnografisk antydan om de villkor som dagens spanska antropologer formats i, och som
de ofta själva hänvisar till, även om de då tänker mer på historia och politik än på kalla
föreläsningssalar och nonchalanta lärare. Men det hänger ihop. Det mesta i beskrivningen gäller
1
Alla översättningar från spanska till svenska är mina.
2
för spanska universitetsstudier i allmänhet, inte bara för antropologi. Observera att min kritiska
ton är riktad mot villkoren, inte mot spanjorerna själva.
Mitt möte med spansk antropologi.
Först var den svår att hitta alls. Det var i mitten av sjuttiotalet, och socialantropologin var
nätt och jämt etablerad på spanska universitet. Jag hade just snubblat över ämnet och ville veta
mer. Alltså vände jag mig till universitetet i Madrid, där jag bodde då. Först blev jag visad till
utbildningslinjen i biologi, men så småningom, via kedjor av bekantas bekanta, träffade jag
professor Carmelo Lisón Tolosana och fick tillstånd att bevista föreläsningarna under ett par
terminer utan att vara inskriven vid universitetet. (Skriva in mig kunde jag nämligen inte, eftersom mitt svenska gymnasiebetyg inte ansågs likvärdigt med spanskt universitetsinträdesprov.)
Då som nu var alla universitetsstudier i Spanien organiserade i linjer. Man brukar läsa 56 ämnen parallellt i varje årskurs. Inom varje utbildningslinje eller fakultet brukar det finnas
olika specialiseringar att välja mellan från tredje eller fjärde året. Vid den då tämligen nystartade
sociologiska fakulteten på Madrids stora statliga universitet, Universidad Complutense, läste alla
studenter en introduktionskurs i antropologi under tredje året. Därefter valde man mellan något
halvdussin olika specialiseringar varav socialantropologi var en. Det var alltså föreläsningarna på
den nivån jag fick bevista.
Under diktaturregimer brukar samhällsvetenskap vara suspekt, och så var det även i
Spanien. Sociologi lästes vid samma fakultet som statsvetenskap, det var den strängast
kontrollerade fakulteten näst efter ekonomi, och med all rätt. Här samlades de radikalaste
studenterna. Redan första dagen jag var där hände det sig att en kille klev upp på ett bord i
matsalen och meddelade genom en hemmagjord megafon att han representerade en grupp
socialistiska studenter och att en av dem satt i fängelse och kunde alla vara snälla och bidra med
lite pengar till fången och till kampen. Ett par andra studenter gick lugnt mellan borden med
näsduksstrutar, alla verkade ge något, och varken lärare eller kypare ringde efter polis. Inte den
dagen. Med jämna mellanrum var det demonstrationer, tårgas, ridande poliser, blockerade
tillfartsvägar...
Så var det: självklar solidaritet blandat med plötsligt våld på oförutsägbart sätt. En känsla
av att befinna sig nära frontlinjen i samhället, blandat med klaustrofobiska känslor inför många
av lärarnas ovilja eller blindhet inför de stora ting som pågick utanför universitetet.
Den kurs jag började med hette social organisation men handlade egentligen om politisk
antropologi. Läraren som utarbetat kursen hade fått bakläxa från högre ort, berättade han; en kurs
som hette något med politik fick man inte lov att ge. Då bytte han namn på kursen, men
ingenting annat, han behöll all litteratur, alla avsnittsrubriker och alla
3
föreläsningssammanfattningar (en omkring tio sidor lång kursplan som brukar delas ut på varje
kurs) och då gick det bra.
Professor Lisón doktorerade i antropologi i Oxford på sextiotalet och blev en av dem som
införde ämnet i dess samtida form i Spanien. Han fick sin professur strax efter det att Claudio
Esteva Fabregat (intervjuad i förra numeret av EASA-bulletinen) fick Spaniens första professur i
antropologi, i Barcelona 1972. De flesta lärare på den sociologiska fakulteten kom från de
ekonomiska och juridiska fakulteterna, det var där sociologiska analyser smugit omkring i olika
förklädnader under diktaturen. Kring 1975 fanns det redan en rad doktorander i
socialantropologi, och några av dem jag hörde föreläsa då är idag kända namn inom spansk
antropologi: Tomás Calvo Buezas, María Cátedra, Enrique Luque, Teresa San Román...
Litteraturlistorna var imponerande, men kurskamraterna förklarade för mig att det inte
var meningen att man skulle läsa alltihop. Vissa av lärarna satte själva ut asterisker för de böcker
de ansåg "obligatoriska". Men studenterna frågade ändå vilka av dessa som var "absolut
oundgängliga". Sedan fick jag lära mig att det viktigaste var att anteckna noggrannt på
föreläsningarna, för de flesta lärarna ställde bara sådana skrivningsfrågor som gällde vad de
själva sagt. Följaktligen var närvaron på föreläsningarna hög och antecknandet var så flitigt att
det ibland urartade till ren diktamen. På anslagstavlorna fanns annonser från folk som
specialiserat sig på att anteckna, kopiera och sälja.
Kanske skall man se detta i ljuset av en tradition där överföring av kunskap sker
mestadels muntligt. Kanske kan man relatera det till en spansk disposition för samtal och mindre
förtjusning för skrivna ord. Men den mest uppenbara faktorn är nog den hierarkiska akademiska
traditionen, förstärkt av diktaturens betoning av hierarki och tolerans för godtycklighet.
När det gällde examination var skrivningarna, då som nu, det avgörande. I februari och i
juni, samt uppsamlingsskrivning i september; betygsskala från 0 till 10. Då som nu fick de flesta
underkänt i flera ämnen varje år, men man kunde ha rest från flera tidigare år och ändå skriva in
sig i nästa årskurs. Då som nu var somliga lärare kända som "huesos", benhårda; de underkände
hälften eller fler på varje skrivning. Då som nu handlade mycket av universitetsutbildningen,
åtminstone under de tre första åren, om utsortering. Då som nu utspelade sig känsloladdade
scener på skrivningarna och framför anslagstavlorna där resultaten sattes upp. Då som nu
klagades det intensivt, både bland lärare och studenter, på "massifieringen", dvs den stora och
ständigt växande tillströmningen - som naturligtvis hade att göra med att utbildningsnivån som
helhet höjts rejält i landet, i kombination med det som var ett faktum och som folk uppfattade
som ett faktum, nämligen att för den som inte hade pengar var universitetsutbildning bästa sättet
att säkra sin framtid.2
Då som nu stack en uniformerad vaktmästare in huvudet mot slutet av varje föreläsning
för att påminna läraren om "la hora", tiden, dvs att det var dags att avsluta.
2
Resultatet har blivit hård konkurrens och stor och stigande arbetslöshet bland akademiker. Den
övre medelklassens barn studerar numera helst på privata universitet, för det ger företräde på
arbetsmarknaden.
4
Vi var inte många som läste antropologi. Det var ju ett alldeles nytt ämne och hade inte
fått samma aura av radikalitet som sociologin. På de sociologiska föreläsningarna kom
hundratals studenter, de hade de största salarna och ändå satt de på golvet och stod långt ute i
korridorerna. På våra föreläsningar brukade det komma mellan fem och femton personer.
Lärarna kom också för det mesta, men långt ifrån alltid, och ofta för sent, så där stod man i
korridoren en kvart, en halvtimme, och diskuterade när det kunde anses vara dags att ge upp och
gå ner i baren istället.
Fakultetsbyggnaden var nybyggd och kul ritad. Men materialen var billiga och allt blev
snabbt nerslitet - toaletterna stank, möglet växte på väggarna. När det var kallt ute satt vi med
ytterkläderna på, för någon uppvärmning fanns inte. I baren och matsalen ekade det förfärligt. (I
biblioteket en aning mindre, men även där var väggarna nakna, för böckerna nådde man bara via
skriftliga beställningar.) Något har det väl reparerats, men det mesta var sig likt när jag höll ett
par kurser i genusantropologi där 1991. Fast då var det i regi av Institutet för Feministisk Forskning, som fått hyra in sig hos statistikerna som numera har sin hemvist i huset. Sociologer och
statsvetare har flyttat ut till ett nytt campus långt utanför stan.
De flesta av oss tyckte släktskap verkade vara det intressantaste området inom
antropologi. Det berodde nog på att läraren, Teresa San Román, zigenarforskare, var en god
pedagog. Annars var det rasterna över kaffe och öl i baren som gav mest. Där kunde man stå och
skrika i larmet om att Lévi-Strauss var obegriplig och om att det inte fanns någon arbetsmarknad
för antropologer och om att Lisón hade haft fräckheten att säga att antropologi lämpade sig väl
för kvinnor eftersom de ändå blev försörjda.
Det var de unga doktorand-lärarna som talade om Lévi-Strauss och Geertz. För de äldre
lärarna var Malinowski höjden av aktualitet och ämnets kärna var ett slags idéhistoria. Det
talades om Aristoteles och Platon och om katolsk människosyn, och vad beträffar europeiska
kolonier och mötet med "den Andre" så var det naturligtvis inte britter i Afrika det handlade om
utan spanjorer i Amerika på femtonhundratalet.
Så är det inte nu längre. Lisóns elever har odlat de brittiska traditionerna, och den
politiska utvecklingen har styrt intresset åt andra håll, strax mer om det. Även de som undervisar
i antropologi inom humanistiska utbildningslinjer har numera läst inte bara Radcliffe-Brown
utan Leach och Bourdieu. Den introduktionsbok som används mest är den av Marvin Harris, den
finns på spanska. Med andra ord, de flesta antropologer som är verksamma inom
universitetsvärlden i Spanien idag bekänner sig till en internationell tradition. De ställer lite
annorlunda frågor, de flesta forskar i sitt eget land, de läser inte riktigt samma författare och de
följer knappast med i den engelskspråkiga tidskriftsvärlden, eftersom de allra flesta kan dålig
eller ingen engelska. Men svenska antropologer kan känna igen dem som kollegor inom samma
ämne.3
3
Ett litet stickprov som visar på både likheten och skillnaderna: I den stora introduktionsboken
om Spaniens antropologi, Prat et al 1991, har följande utländska författare fler än tre hänvisningar i index: F. Barth, A. Blok, P. Bourdieu, F. Cancian, Darwin, J. Davis, Durkheim, S. N.
Eisenstadt, Evans-Pritchard, Foucault, M. Gluckman, Godelier, J. Goody, R. Gough, Haeckel,
5
Dock är de inte de enda. Det finns många icke-akademiker (amatörer i kulturföreningar,
vid hembygdsmuséer, inom folkrörelser, osv) som kallar sig antropologer. Och det finns en
tradition som i norra Europa skulle kallas etnologi eller folklivsforskning men som i Spanien
sorteras in under antropologi. Men för att förstå detta måste vi gå till historien.4
Morer och indianer - spanjorernas första "Andra".
De som skriver spansk antropologi-historia brukar börja med upptäckten av Amerika
eller ännu tidigare. Aguirre (1992), t ex, menar att spansk antropologi kan delas in i tre stora
faser: la Reconquista (återerövringen från araberna, 711-1492), kolonialtiden (1492-1898) och
regionalismen. Intresset för seder och bruk i de olika spanska regionerna skulle definiera den
senaste fasen, möten med olika slags Andra de två första. Nu skulle vi eventuellt vara på väg in i
en fjärde fas, den europeiska, menar Aguirre.
För det jämförande syftet i den här artikeln är det den samtida antropologin som är
intressant, och den är alltså bara drygt tjugo år gammal i Spanien, om man ser till akademiska
institutioner och direktkontakter med utlandet. Men den historiska ramen är en del av bilden, en
del av det spanska antropologer har med i bagaget. Samtida motsättningar formuleras t ex ibland
i termer av förhållandet till den. Och åtminstone somliga tycker att denna historia ger spansk
antropologi en särskild utgångspunkt, kanske rentav en överlägsenhet. I en artikel om "ämnets
födelse" beskriver t ex Lisón (1977a) Kolumbus anteckningar om den första landstigningen i
Amerika som en sorts etnografiska observationer, och han beskriver sedan hur de spanska
munkarna, som skulle kristna indianerna, uppfann metoder för att lära sig och skriva ner de språk
de mötte och hur de också på sätt och viss idkade deltagande observation. Detta, menar Lisón,
var den systematiskt tillämpade socialantropologins födelse. Ett frågeformulär som utarbetades
med Kronans stöd och skickades runt till alla provinser i kolonierna behandlade alla de teman
som brukar ses som centralt antropologiska idag. Den moderna antropologin kunde ha fötts
redan då, men den institutionella basen fattades, menar Lisón och sammanfattar: "Det spanska
imperiet födde etnografin; det brittiska, med sina universitet, födde antropologin." (1977a:103)
M. Harris, Hartman, D. Harvey, E. Hobsbawm, Huxley, Krause, Le Roy Ladurie, E. Leach, F.
Lebrun, C. Lévi-Strauss, O. Lewis, G. Lienhardt, J. Lubbock, Malinowski, Marx, Mauss, W.
Mills, R. Needham, B.J. O´Neill, J. de Pina-Cabral, K. Polanyi, Radcliffe-Brown, W. Schmidt,
Spencer, Tylor, Weber, E. Wolf.
Förutom, naturligtvis, de många utländska antropologer som skrivit om Spanien: J. B.
Aceves, Barret, R. Behar, S. Brandes, W. A. Christian, A. Collomp, W. Douglass, H. Driessen,
J. W. Fernandez, G. M. Foster, S. T. Freeman, D. Gilmore, P. Greenwood, E. Hansen, S.
Harding, M. Kenny, K. Moore, D. Mulcahy, J. Pitt-Rivers, I. Press.
Det är kanske inte riktigt samma urval som man skulle vänta sig finna i en motsvarande
bok i Sverige eller i engelskspråkiga länder. Men igenkännligt, i stort.
4 Det är också så att många spanska sociologer använder kvalitativa metoder, men det finns det
inte utrymme att gå närmare in på här.
6
1800-talet: romantik och upplysning, krig och modernisering.
Den etnografiska traditionen växte sig aldrig stark men bröts inte heller helt. Lisón
beskriver (1977a, nästa kapitel) ett antal expeditioner av samma typ som dem Boas organiserade.
De sändes ut från Spanien till Sydamerika och Afrika och olika medelhavsländer. E. B. T. Tylors
verk översattes till spanska och gavs ut i lyxband 1887. Professor Hermenegildo Giner gav 1877
ut ett studieprogram i biologi och antropologi. En läsårsinvigning i Salamanca kom att handla
om att alla mänskliga raser och livsformer över hela jorden bör studeras. Och så vidare; Lisón
finner många tecken på att antropologiska problem intresserade det spanska
vetenskapssamfundet under 1800-talet.
Men den empiriska forskningen var begränsad. Spanska seder och bruk beskrevs under
1800-talet huvudsakligen av utländska resenärer på jakt efter äventyr och romantik. Aguirre talar
om primitiv kulturshocksturism och pittoreskism.
Det fanns dock en upplyst minoritet av spanska intellektuella som intresserade sig för
spanska seder och bruk på ett antropologiskt sätt. De flesta levde i exil i Frankrike i början av
1800-talet, men mot mitten av seklet förbättrades det politiska klimatet och många kom hem.
1865 grundades Sociedad Antropológica Española, spanska antropologsällskapet. Eldsjälen hette
Pedro González de Velasco. 1874 startades en tidskrift, Revista de Antropología, och 1881
grundades ett antropologiskt museum. Någon stor rörelse var det inte, och knappast akademisk,
men det fanns grupper av personer som kallade sig antropologer i Madrid, Sevilla, Kanarieöarna
och Barcelona - ungefär samma platser där antropologin är starkast idag. Med antropologi
menade dessa pionjärer en positiv samhällsvetenskap efter naturvetenskaplig modell. Många var
läkare eller naturvetare. Kontakten med franska kulturrörelser var stark. Motståndet från
religiösa och konservativa intressen i Spanien var också starkt. Vid de officiella universiteten tilläts de inte att verka, istället tog de sin tillflykt till kulturföreningar (ateneos ) och muséer.
En av de lärare som sparkades från sin tjänst var Francisco Giner de los Ríos. Han
grundade 1876 ett alternativt universitet, Institución Libre de Enseñanza (Den Fria
Utbildningsinstitutionen), som fick mycket stort inflytande. Där utvecklades krausismen.5 Syftet
vara att främja naturvetenskapen och modernisera Spanien. Samhällsvetenskapliga studier sågs
som en central del av uppgiften, empiriska metoder utvecklades, liksom en evolutionistisk och
positivistisk epistemologi.
Dessa aktiviteter skall givetvis ses mot den ekonomiska och politiska bakgrunden.
Spanien industrialiserades inte vid slutet av 1800-talet i samma grad som norra Europa, men
industrialismen anlände som fenomen, städerna växte och både en urban medelklass och en
5
Idéer av upplysnings-typ kallades i Spanien på 1800-talet och en bit in på detta sekel för
krausismo . Detta efter den annars ganska okända tyska filosofen Karl Christian Friedrich Krause
(1781-1832) som fick stort inflytande i Spanien. Alldeles särskilt refererar termen idag till
kretsen kring Institución Libre de Enseñanza.
7
urban arbetarklass med fackliga och politiska organisationer växte fram ungefär samtidigt som i
Sverige. Under 1800-talet fanns nationalromantiska strömningar i Spanien som påminde om dem
i centrala och norra Europa fast de fick en tydligare politisk färg. Det gamla bondesamhället upptäcktes som något i sig intressant, något som kanske gömde på en äkthet, ett nationens väsen,
eller åtminstone en folklig kreativitet som borde beskrivas innan den dog ut. Och, tyckte
somliga, inte bara beskrivas utan aktivt försvaras mot anstormningen av moderniserande
tendenser.
En ständig skiljelinje i förra seklets många inbördeskrig, revolutioner och motrevolutioner var den mellan det framväxande samhället, som uppfattades som urbant, modernt
och liberalt, och det gamla, rurala, som uppfattades som hotat, och som försvarades i religiösa,
nationalistiska och folkloristiska termer.
Poeten Antonio Machado skrev 1912 en dikt om "de två Spanien" som ständigt och
tragiskt bekämpar varandra. Det var denna motsättning han talade om. Inbördeskriget 1936-1939
kan (bland annat) tolkas i liknande termer. I min egen forskning har jag funnit ständiga
referenser till det "progressiva" och det "reaktionära" med liknande förtecken. De exakta
kombinationerna (av idéer och av vilka som omfattar dem) varierar, men ända sedan
upplysningstiden har det i Spanien funnits en ideologisk skiljelinje som på ett eller annat sätt
dragits mellan upplysningsidéer och dess motsatser.
Detta har naturligtvis påverkat antropologin. Alla de historieskrivare jag läst gör något
slags indelning av spansk 1800-talsantropologi, där "folklore" eller "regional-nationalism" eller
"romantik" hamnar på ena sidan, "evolutionism", "positivism" eller "vetenskaplig etnologi"
hamnar på den andra. Prat (1991b:14 ff) sammanfattar det som två diskurser: den antropologiska
och den folkloristiska. Den motsättningen finns nog kvar, men den är nedtonad, eftersom de
folkloristiskt eller nationalistiskt inriktade antropologerna idag har allt att vinna på att framstå
som lika vetenskapliga som de övriga. Det var kanske just själva motsättningen som gjorde att
ämnet inte delades upp i två, som i norra Europa. Kanske också det faktum att det egna landets
folk framstod som så variationsrikt och exotiskt för de s k bildade klasserna att skillnaden mellan
"det egna" och "det främmande" inte kunde dras självklart vid landets gränser. De gränserna var
inte heller givna - större delen av det koloniala väldet gick förlorat under 1800-talet; 1898, då
Spanien förlorade Cuba och Filippinerna, brukar sättas som slutdatum, men kriget om kontrollen
över norra Marocko fortsatte långt in på 1900-talet. Huvudsakligen tror jag ändå att det var så att
"vetenskaparna" och "romantikerna" konkurrerade på samma bana, och att därför ingendera
parten kunde ge upp någon terräng till den andra. Motsättningen var inte enbart
inomvetenskaplig utan politisk.
Det stora frågeformuläret, 1901.
8
Mot slutet av 1800-talet fanns alltså ett livligt intresse för antropologi, särskilt i Madrid
och Sevilla. För att underlätta jämförelser publicerades frågeformulär. Vid Institución Libre de
Enseñanza började studenterna använda dessa formulär vid de utflykter på landsbygden som
utgjorde en viktig del av pedagogiken där. Kring 1880 framträdde Joaquín Costa som den stora
personligheten, både inom juridik, politik och samhällsvetenskap. Han menade att "folkets själ"
finner uttryck i politiska och juridiska normer och att dessa därför måste samlas in direkt på
plats. Med Madrids Ateneo som bas ledde han flera undersökningar om sedvanerätt, folklig
ekonomi, oligarki, med mera.
1901 publicerade Ateneos avdelning för Moraliska och Politiska Vetenskaper ett
frågeformulär om folkliga seder och bruk. Det ställdes upp kring livets tre stora händelser:
födelse, äktenskap och död. Ett stort antal kopior skickades ut över hela Spanien, till läkare,
lärare, notarier, präster och andra mer eller mindre intellektuella personer som arbetade ute i
byarna och hade kontakt med folket. Svaren som kom in var naturligtvis ojämna i kvaliteten;
många av dem har dessutom förkommit genom åren. Men enligt Lisón är det ett unikt material
utan motsvarighet i andra länder. För närvarande finns nära 19.000 kopierade kort som förvaras
på etnologiska muséet i Madrid. Efter 1901 har ingen liknande stor undersökning gjorts i
Spanien och inte mycket av denna undersökning har heller utnyttjats eller ens presenterats i
publicerad form. (Lisón 1977b - omtryckt i Prat et al 1991 utan modifiering av påståendet.)
Under 1980-talet hörde jag talas om ett projekt, baserat vid muséet, som gick ut på att en mindre
men liknande undersökning skulle göras och att resultaten skulle jämföras, men jag har inte i
skrivande stund tillgång till någon uppgift om att det skulle ha publicerats något.
1900-talet: Parenteser.
De ojämna och konfliktfyllda men entusiastiska antropologiska ansträngningarna
fortlevde in i nästa århundrade. I början av 1900-talet försökte flera spanska antropologer sig på
långvarigt fältarbete utanför Europa. De antropologiska sällskapen, föreningarna och muséerna
blev allt fler. Institutet för Katalanska Studier (Institut d´Estudis Catalans) grundades 1907,
motsvarigheten i Baskien (Sociedad de Estudios Vascos) 1918. Och så vidare. Det mesta som
inte var krausistiskt var regionalt, politiskt lokalpatriotiskt, och folkloristiskt, särskilt i norra
Spanien. Vid universiteten var det fortfarande svårt att verka.
Men de allvarliga sociala oroligheterna från början av seklet och diktaturen under 1920talet bromsade utvecklingen, och den bröts sedan helt av inbördeskriget. Mellan 1939 och 1972
bestod spansk antropologi av ett litet antal personer som kämpade för att rädda det som tidigare
gjorts från total glömska. Det etnologiska nationalmuseet i Madrid återöppnades visserligen
redan 1940, och forskningsrådet Consejo Superior de Investigaciones Científicas hade en antropologisk avdelning, där den store baskiske antropologen Julio Caro Baroja var sekreterare, men
det var inte lätt att uträtta något. Caro har själv beskrivit situationen så här:
9
"1940 kunde ingen i Spanien föreställa sig att sociologin och antropologin skulle kunna
utvecklas så som de har gjorts efter ungefär 1960. Universitetet rekonstruerades enligt gamla
mönster. () Mer grekiska och mer latin. Mycket Spansk Filologi, mycket Konsthistoria och andra
Historier. () De enda som kunde något om antropologi var de som ägnade sig åt Förhistoria eller
Arkeologi." (citerat i Prat et al 1991:114)
Sedan, berättar Caro vidare, dök de första utländska antropologerna upp: Oscar Lewis,
som misslyckades kapitalt för att han inte förstod sig på den känsliga situationen, därefter
George M. Foster och Julian Pitt-Rivers, som hade större taktkänsla. Prat påpekar att Caro själv
var praktiskt taget den enda värdiga samtalspartner dessa första utländska antropologer hade i
Spanien. Men man kan anta att närvaron av utländska antropologer hjälpte till att legitimera de
spanska utövarna i regimens ögon, i en historisk konjunktur där regimen ansträngde sig att bryta
den internationella bojkotten.
I Barcelona skildes ämnet Etnologi ut från Förhistoria 1953. Samma år kom en annan stor
baskisk antropolog, José Miguel de Barandiarán, hem från exil, och han upprätthöll senare
(1964-1977) en professur i "baskisk etnologi" vid universitetet i Navarra. I Sevilla grundade José
Alcina Franch ett Seminarium för Amerikansk Antropologi 1960 och gav en introduktionskurs i
antropologi där. I Valencia gav Julián San Valero en folkloristiskt färgad kurs.
1956 flyttade Claudio Esteva Fabregat, som fått sin utbildning i Mexico, till Madrid. Han
undervisade i amerikanistik vid Complutense-universitetet men grundade också en liten Skola
för Antropologiska Studier, där studenter och doktorander fick undervisning i fältmetoder och
gjorde några smärre undersökningar. Skolan slog igen när Esteva flyttade till Barcelona 1968.
Där grundade han 1971 tidskriften Ethnica (som sedan utkom mycket sporadiskt under ett drygt
decennium) och fick som sagt 1972 Spaniens första universitetsprofessur i Kulturantropologi.
Kort därpå fick Lisón sin professur i Madrid och Ramón Valdés del Toro, som studerat i
Tyskland, införde etnologiämnet på universitetet i Oviedo.
Samtida spansk antropologi 1: Institutionalisering.
Nu växte det alltså fram något nytt. Den gamla motsättningen mellan folkloristik och
vetenskap kunde överbryggas. Men omfattningen eller definitionen av ämnet var ändå en
stötesten. De två främsta ämnesföreträdarna hade helt olika uppfattningar. Estevas mexikanska
bakgrund hade gett honom en övertygelse om att antropologi måste inkludera arkeologi och
fysisk antropologi. Lisóns engelska utbildning hade gett honom den inriktning ämnet har i det
landet. Han har kämpat för att få igenom en avgränsning och för att få det långa fältarbetet att bli
en grundmetod även i Spanien, där det annars har arbetats mycket utifrån enbart skriftliga källor.
1973 ordnades ett Första Möte för Spanska Antropologer i Sevilla. Caro var inte med,
annars kom alla tidens huvudpersoner, inklusive historiker, arkeologer, etnohistoriker,
amerikanister, och biologer. Ett andra möte hölls i Segovia 1974 (dokumenterat i Rivera 1978),
10
och 1977 hölls det som kunde blivit det tredje mötet men i stället döptes till Första Kongressen i
Spansk Antropologi, i Barcelona. Det var den första kongressen och samtidigt den sista där
ämnet definierades på det breda sättet. Därefter har det ordnats mycket välbesökta och ibland
välfinansierade kongresser ungefär vart tredje år. Jag var med i Alicante 1987 och Granada 1990
(den fjärde och femte).6
Efter 1975 introducerades socialantropologi som universitetsämne på allt flera platser,
om än inpetat i olika utbildningslinjer: psykologi i Valencia, amerikansk historia i Sevilla,
historia och geografi på flera platser, osv. Kring 1978 hade det blivit klart att de platser där de
flesta antropologerna fanns var Katalonien (Barcelona och Tarragona), Madrid, Sevilla,
Teneriffa, Santiago de Compostela, San Sebastián, och i mindre grad Valencia, Salamanca och
Murcia. (Prat 1990) 1981 blev det möjligt att ta grundexamen i antropologi (på några av
platserna). Från slutet av 1970-talet har det också bildats allt fler antropologföreningar, och på
kongressen i Alicante 1987 lades grunderna till en federation av dessa föreningar.
På 1990-talet har spanska universitetsstudier omorganiserats kraftigt. Normalstudietiden
har kortats från fem till fyra år. Några fria kurser finns fortfarande inte, men möjligheterna att
kombinera ämnen från olika linjer har blivit mycket större. Doktorander i antropologi behöver i
allmänhet inte ha studerat ämnet på grundnivå; varje universitet fattar nu sina egna beslut om
kraven för tillträde.
Det bedrivs en hel del forskning i antropologi, men svårigheterna är stora, jämför nedan.
Och liksom i andra länder är antropologin en sällan sedd gäst i de stora politiska och kulturella
debatter som förs i massmedierna.
Samtida spansk antropologi 2: Exemplet Madrid.
Madrid och Barcelona dominerar fortfarande stort. Jag skall beskriva situationen i
Madrid som exempel.
Vid Complutense-universitetet i Madrid fanns 1990 dels Lisóns stora institution vid
fakulteten för sociologi och statsvetenskap, dels en mindre institution vid linjen för geografi och
historia under ledning av Rafael Díaz Maderuelo. Det fanns också en mer eller mindre
tvärvetenskaplig institution med förankring inom filosofiämnet. Den leddes av José Luis García
García som specialiserar sig på diskursanalys. Inom psykologiutbildningen fanns en "ganska
6
Det hålls också mängder av mindre kongresser, möten och symposier. De två mest inflytelserika typerna är de internationella och de regionala. Det första mötet mellan spanska antropologer
och utländska antropologer som arbetat i Spanien hölls redan hösten 1974 (Lisón 1976). Ett
liknande möte hölls 1989 (Cátedra 1991). Lisóns institution ordnar en mindre internationell konferens, med inbjudna talare, vid Casa de Velázquez i Madrid varje år. Exempel på regionala kongresser är de i Madrid, se t ex Calvo Buezas et al, 1991. Det ges ut böcker om regional antropologi, t ex Díaz 1988, om Kastilien och León, och Mira 1983 om Valencia. Det hålls också tematiska konferenser.
11
självständig" (Lisón, i intervju 1990)7 institution under ledning av Juan Oliver med inriktning på
studier av sjömän och fiskare.
Vid det andra stora universitetet i Madrid, Universidad Autónoma, utgjorde tre
disputerade antropologer plus några andra lärare en halvofficiell institution inom utbildningen i
nationalekonomi. Det mest kända namnet här var Ubaldo Martínez-Veiga, elev till Marvin
Harris och inriktad på ekonomisk antropologi.
Det nationella distansuniversitetet, UNED, beläget i Madrid, hade också undervisning i
antropologi och sex heltidsanställda lärare. Man räknade med mellan två och tre tusen
antropologistuderande över hela landet. De läser på egen hand och examineras av och kan
rådgöra med lärarna i Madrid; därutöver finns det handledare ute i landet som ordnar
föreläsningar och seminarier på många platser. Tyvärr är de flesta av dessa inte utbildade i
antropologi, många av dem har inte ens grundutbildning i ämnet (enligt professor Honorio
Velasco, i intervju 1990). 1990 hade UNED femton doktorander i antropologi; de måste närvara
fysiskt vid seminarieserier och kurser som erbjuds i Madrid.
Consejo Superior de Investigaciones Científicas, det gigantiska forskningsrådet,
inrymmer också antropologiska aktiviteter. Enligt ämnets främste företrädare där, Fermín del
Pino, kan rådet närmast klassificeras som ett forskningsuniversitet. De fast anställda har inga
andra förpliktelser än forskning. Liksom vid de vanliga universiteten är antropologin inom rådet
splittrad på flera institutioner och ämnets identitet är oklar.
Madrids antropologförening, Asociación Madrileña de Antropología, AMA, har cirka
150 betalande medlemmar och får låna lokaler vid etnologiska muséet. När jag blev medlem för
tio år sedan, fanns där en oklar atmosfär av motsättning mellan föreningen och Lisóns
institution. Lisóns elever och lärare var inte med, sades det. Vad motsättningen bestod i var inte
lätt att reda ut. Det verkade handla mycket om personligheter. Caro Baroja var den stora idolen
inom föreningen. Han var sällan där, för han var gammal och sjuk, men han symboliserade dels
en obruten folkloristisk tradition, dels en bred definition av ämnet. Föreningens medlemmar
kände dock ingen samhörighet med den politiskt reaktionära och religiösa traditionen utan
menade tvärtom att de var materialister och vänster, i motsats till Lisón som var konservativ och
kulturalistisk. Vidare var det viktigt för föreningen att inte begränsa medlemskapet till
akademiker utan även välkomna amatörer.
Så småningom har dock föreningen blivit mer och mer av ett allmänt forum för
antropologer i Madrid. De skiljelinjer som var betydelsefulla för tio år sedan är inte längre
entydiga, det talas knappast om dem. Lärare från Lisóns institution håller föreläsningar och
seminarier inom föreningens ram. Vad jag vet har dock Lisón själv aldrig visat sig där.
Föreningen gav under 1980-talet ut tidskriften Alcaveras, jag tror det kom sju-åtta
nummer. Den var ett mellanting mellan föreningsbulletin och tidskrift, men de vetenskapliga
artiklarna var inte imponerande. Kring 1990 tog en grupp unga medlemmar initiativet till en
7
Intervjucitaten och en del av det övriga materialet i detta kapitel är ur Thurén 1990. För övrigt
bygger det på mina kontakter med madrilensk antropologi genom åren.
12
seriös kvalitetstidskrift som hette Antropología. Den skulle också fungera som föreningens
medlemsblad, men den skulle innehålla vetenskapliga artiklar av hög kvalitet, den skulle komma
ut flera gånger om året, den skulle ha snygg layout, den skulle ingå i ett internationellt
tidskriftsutbyte. Man skaffade sig ett internationellt redaktionsråd och satte igång, de första sex
numren kom ut enligt planerna, allt lovade gott. Tyvärr gick dock dessa unga entusiaster för
långt i sitt självförtroende - de tog patent på namnet och utgivningen, i eget namn, och började
ställa krav. AMA skakades i grunden av grälen som följde. Till slut klipptes förhandlingarna av,
och AMA bestämde sig för att starta en egen ny tidskrift, medan Antropología-gruppen beslutade
fortsätta sin utgivning utan anknytning till föreningen. På den vägen är det. Jag befarar att
ingendera kommer att klara sig ekonomiskt och att spansk antropologi återigen kommer att stå
utan något riktigt flaggskepp. Tyvärr är historien representativ och uppenbarligen sammanhängande med spansk antropologis ständiga problem: ynkliga ekonomiska resurser och starka
inre spänningar av både politisk, vetenskaplig och personlig art.
Samtida spansk antropologi 3: Praktiska problem.
Spansk antropologi lider alltså av brister och konflikter. De hänger givetvis samman med
de historiska spänningar jag skisserat. Men ännu mer med materiella svårigheter: främst
begränsade resurser men också språkproblem och akademisk organisation.
En anledning till att kongresser och liknande är så välbesökta är att de utgör den främsta
möjligheten för spanska antropologer att publicera sig. Det finns många små tidskrifter, men de
utkommer ytterst sporadiskt och läses sällan utanför den egna kretsen. Att ge ut en stor tidskrift
är inte bara dyrt utan sätter lätt igång strider om resurser, prestige och inflytande. Avhandlingar
publiceras inte, och att få ut böcker är lika svårt som i Sverige eller värre. Liksom i Sverige är
det ofta lättare att få pengar till att ordna en konferens än till att ge ut en bok. I Spanien hänger
detta ofta ihop med lokalpolitiken: en stad eller en autonom region kan övertalas att finansiera en
konferens mot att borgmästaren eller autonomi-presidenten får öppningstala, press och TV bjuds
in, osv. Därefter går det också lättare att få mer pengar för publicering av konferens-uppsatserna.
Att publicera sig utanför Spanien är möjligt enbart för en minoritet med goda språkkunskaper.
Antropologin är obestridligen ett engelskspråkigt ämne idag, internationellt. Men i
Spanien är det dåligt med engelsk-kunskaperna. Det är en konsekvens av den plötsliga
kombinationen under 1970-talet av tre faktorer: byte av internationellt referensspråk (från
franska till engelska); en explosion av utbildningsväsendet; och de inhemska språkstriderna när
det frankistiska språkförbudet upphävdes. De första två processerna ledde till en akut brist på
lärare i engelska på alla nivåer och därmed liten eller ingen undervisning alls i språket för ett
flertal och kvalitetsmässigt undermålig undervisning för resten. Den tredje faktorn har medfört
att lingvisters energi har koncentrerats på politiska språkstrider.
13
Konsekvenserna för antropologin är allvarliga. På alla nivåer gäller att vilken litteratur
som läses beror på vad som finns översatt till spanska. När jag höll mina kurser 1991 gav jag
deltagarna en del litteratur på engelska. Kollegor sade att det gick bra, "men gör inte de texterna
obligatoriska." Studenterna själva såg generade ut och sade att de skulle försöka läsa. Unga
studenter som jag kände på annat sätt skrattade rått åt min optimism: "Jaså, du är en sån där som
tror att någon student läser en text på engelska om man kan slippa!"
Bland forskare håller situationen på att bli bättre. Några har studerat utomlands, allt fler
går på språkkurser, och ännu fler inser att spansk antropologi förlorar på språklig isolering. Men
det är dyrt och tidskrävande att lära sig språk vid vuxen ålder, och för spanjorer är engelska
mycket svårare än franska. Och det finns inte i Spanien den känsla som finns i Sverige: att det
internationella antropologiska språket självklart är och måste vara enbart engelska. (Huruvida
det är på gott eller ont är en knivig fråga jag tycker svenska antropologer borde intressera sig
mera för.)
Slutligen de ekonomiska och institutionella begränsningarna. I praktiken är det så att
spanska antropologer bedriver forskning på fritid. De universitetsanställda har tjänstetid avsatt
för forskning, men de har svårt att få tjänstledigt, så fältarbete får man göra på ferier och helger,
och då blir det helst nära hemmet. Den stora majoritet som arbetar utanför universiteten (på
gymnasier, muséer, försäkringsbolag...) kan nästan inte få någon projektfinansiering alls och har
också svårt att ta ledigt. Privata stipendier och politiska resurser finns i viss mån, men konkurrensen är hård och medlen knappa. Man får lov att anpassa sin forskning till de intressen som
har pengar att erbjuda och ändå jonglera med många finansiärer för varje projekt. Eller forska
som amatör, på fritid och med egna pengar.
Doktorandtjänster finns, men ytterst få; de flesta bor kvar hemma hos föräldrarna tills de
disputerat. Om föräldrarna har råd, förstås. Sparbanker och liknande institutioner delar ut
"avhandlingsbörser" i storleksordningen 2-3.000 kronor, engångssummor, och konkurrensen är
hård även om dem. Skriver man något bra kan man vinna pris, det kan ge pengar, men då måste
man förstås först ha genomfört studien och skrivit manus, eventuellt redan publicerat.
Sådana villkor måste påverka kvalitén. Och även relationerna kollegor emellan.
Samtida spansk antropologi 4: Studieobjekt och inriktningar.
Prat (1991, a och b) menar att de första åren av den samtida spanska antropologin, alltså
ungefärligen 1970-talet, dominerades av tre teman: bystudier med särskilt fokus på social
förändring; marginaliserade etniska grupper (nomadiserande boskapsskötare, religiösa
minoriteter, zigenare); samt latinamerikanska ursprungskulturer. Så småningom kom dock två
andra intressen i förgrunden: identitet och urbanantropologi. Förskjutningen var, som i andra
länder, förknippad med en kritik av funktionalismen.
14
Prats iakttagelser stämmer med mina egna och med dem som finns i andra texter.8 Men
vad spanska antropologer menar med identitet och urbanantropologi är lite speciellt.
Det mesta av det som går under rubriken identitet skulle i Sverige kallas för etnicitet
och/eller symbolantropologi. Det handlar om den spanska gobelängen, för att tala med Lisón,
eller om folklore, om man vill vara elak. Det handlar om skillnaderna mellan de olika
regionerna, som i spanskt språkbruk skall kallas för nationer, och om dessa nationers señas de
identidad , "identitets-märken", dvs särskildheter och nyckelsymboler. Det handlar till exempel
om det katalanska eller galiciska språket (t ex Buxó Rey 1978), om andalusiska religiösa
processioner (t ex Moreno 1974, 1990), om byfester... om analys av symboler för tillhörighet på
olika plan. Och det kan handla om motsättningar mellan inhemsk befolkning och invandrare i
storstäderna, särskilt då i Katalonien där en stark nationalism mött omfattande invandring från
andra regioner (i motsats till t ex Galicien som haft det förra men inte det senare eller Madrid
som haft enbart det senare).9
När professorn vid Baskiens universitet, Teresa del Valle, besökte Stockholm 1989 höll
hon ett seminarium om en baskisk identitetsritual, Korrika. Jag vet inte om de stockholmska
kollegorna uppfattade temat som särskilt intressant; jag hoppas att det nu framgår hur centralt det
ligger i dagens spanska antropologi: det var baskiskt och nationalistiskt, det handlade om
symboler för identitet, och det handlade om en nyuppfunnen sådan symbol som var samtidigt
både fest och ritual men ändå inte religiös, och som på kort tid vunnit både folklig förankring,
ekonomisk framgång och politisk och massmedial uppmärksamhet. Det handlade om etnisk
medvetenhet som process (del Valle 1988). Etnografin var inte entydigt urban, men del Valles
arbete definieras i Spanien som urbanantropologi. Det handlade inte om en bystudie, inte om en
marginaliserad folkgrupp och inte om Amerika.
Det handlade inte heller om genus, vilket annars är del Valles specialitet och också ett
framträdande tema inom samtida spansk antropologi. Genus-temat har haft egna symposier vid
båda de kongresser jag deltagit i, och vid båda tillfällena drog de till sig rikligt med uppsatser
och åhörare.
Genusintresset syns inte lika tydligt i de tryckta texterna.10 Liksom i andra länder har det
svårt att bli erkänt som centralt. I den hittills största presentationen av spansk antropologi, Prat et
8
Man kan tillägga att de amerikanska studierna ofta var och är historiska och bygger på skriftliga källor. För bara ett par år sedan disputerade t ex Pilar Alberti i "amerikansk antropologi" vid
Universidad Complutense, på en avhandling om aztek-kvinnor på 1500-talet.
9 En bra provkarta är antologin som redigerats av Cucó och Pujadas, 1990. Den består f ö av ett
urval av bidragen till symposiet "urbanantropologi" vid kongressen i Alicante 1987.
10 Men visst finns det texter. Från kvinnosymposiet vid kongressen i Alicante publicerades en
volym (Antropología. Estudis i propostes, 1988. OBS att serien publikationer med detta namn
inte är detsamma som tidskriften Antropología.). Del Valle har själv lett en stort upplagd studie
om baskiska kvinnor baserad på etnografi insamlad av både lärare och studenter i lagarbete (del
Valle 1985). En mindre men viktig studie av galiciska kvinnor är Méndez 1988. Buxó Rey 1978
handlar trots titeln mer om språk än om kvinnor, men intentionen är feministisk. Juliano 1992
har teoretiska ambitioner. Narotzky 1988 handlar om kvinnors arbete. Det mesta av spansk
kvinno- och genusforskning är dock tvärvetenskaplig; antropologiska bidrag finns i de flesta av
15
al 1991, sorteras artiklarna under fyra breda rubriker.11 Den första, "organisation av och
uppfattningar om rummet" handlar om det rurala och det urbana rummet, och om migrationerna
mellan dem. Den andra rör hushåll, produktion och reproduktion, mera konkret sådant som
fiske-teknologi, anpassning av hushållsstrukturer till ekonomiska nischer, jordbruksarbetares
ekonomiska strategier, arvstvister och äktenskapsallianser. Den tredje, "social stratifiering och
maktrelationer", skulle man kanske vänta sig omfatta även genusstudier, men så är inte fallet,
utan det handlar om lokala politiska intriger, lokala eliter, patron-klient-relationer och införandet
av demokratiska val. Genus kommer istället in under den fjärde rubriken, "identitet och ritual",
där det får samsas med etniska och religiösa minoriteter, och allehanda symbol- och ritualstudier.
Detta trots att Lourdes Méndez, som skrivit genusartikeln, argumenterar eftertryckligt för att
genus inte handlar om identitet, utan om en aspekt av social organisation, och om den kulturella
konstruktionen av kön.
Genusantropologi i Spanien är nästan alltid feministisk - ännu ett exempel på spansk
antropologis intresse för den egna samhällsutvecklingen. Feministisk antropologi sorteras ibland
in under "urbanantropologi."
På kongressen i Alicante 1987 var "urbanantropologi" det största symposiet och det var
där de stora programmatiska diskussionerna fördes. Men väldigt få av de uppsatser som lades
fram innehöll etnografi från städer. Detta förbryllade mig först, men jag förstod sedan att
"urbanantropologi" blivit etiketten på de studier som vände sig mot de teorier och studieobjekt
som varit dominerande under 1970-talet, särskilt symbolantropologi och funktionalistiska bystudier. Beskrev man politiska rävspel eller föreningsliv eller rumslig organisation så definierades
det som urbanantropologi även om etnografin kom från en liten by. Studier som inte betonade
spanska eller regionala kulturella särskildheter utan som kopplade företeelser i det spanska
samhället till globala processer kallades också urbana.
Escalera Reyes och Palenzuela Chamorro (1992:76) uttrycker saken klart. De citerar
Hannerz till den änden att antropologin måste bli urban och global och det innebär att fokusera
på "staden som centrum i ett globalt sociokulturellt system som är komplext sammanflätat, på så
sätt att om man studerar en liten by i Sierra de Aracena så utövar man antingen
urbanantropologi, det vill säga man sätter in den i det globala komplex där det samhälle den
tillhör befinner sig och beror av, eller annars kan man inte förklara de processer och fenomen
man finner."
de många och stora volymer som publicerats från tvärvetenskapliga kvinnoforskningskonferenser eller -kurser, t ex Campos och Méndez 1993, Ballarín och Ortiz 1990, García
Ballesteros 1986, Luna 1991, Maquieira 1989b. Det mesta av spansk genusantropologi är
baserad på rural etnografi; mina egna studier i Madrid och Valencia hör till de få undantagen; i
Madrid har det gjorts ett par undersökningar av ungdomars diskurser om genus (Maquieira
1989a, Orgaz 1990). En genomgång av antropologiska genusstudier i Spanien, av både spanska
och utländska antropologer, finns i Thurén 1994.
11 Observera att alla rubrikerna kan tolkas som relevanta för ett samhälle statt i snabb förändring
av den typ som Spanien genomgått. De flesta av artiklarna gör också den kopplingen explicit.
16
Efter 1987 har dock urban etnografi blivit allt vanligare. Som exempel kan vi ta
rapporten från den andra regionala kongressen i Madrid, som hölls i i AMA:s regi 1988 (Calvo
Buezas et al 1991). Där presenterades förvisso historiska och litterära essäer, studier av etniska
minoriteter och bystudier. Men där fanns också mycket urban etnografi och en betoning av
sociala konflikter, vardagsliv och studier uppåt.12
Prat (i Cátedra 1991) menar (liksom Pujadas som han stöder sig på) att spansk
urbanantropologi har koncentrerat sig särskilt på marginaliserade etniska minoriteter,
migrationerna från byar till städer och de nya förorterna kring storstäderna, samt de delkulturer
som kallas för "högrisk", dvs drogkulturer, fängelser, homosexuella.
Luque (också i Cátedra 1991) delar in samtida spansk antropologi i ungefär samma två
stora perioder som Prat, och han påpekar att det inte är någon slump att övergången mellan dem
sammanfaller ungefärligen med den politiska övergången från diktatur till demokrati. Under den
första fasen, menar Luque, gjordes nästan enbart lokalsamhällesstudier enligt utländska
förebilder.13 Vartefter antropologin fick en bredare institutionell bas både i den akademiska
världen och på andra håll, kunde spanska antropologer arbeta sig fram till mer självständiga metoder och synsätt. Och vartefter de nya "autonoma enheterna" som Spanien delades in i (17
stycken, med ett komplicerat mönster av olika grader av självstyre) fick befogenheter och
började känna ett behov av att definiera sig gentemot varandra, fick många antropologer
arbetstillfällen där det dock gällde att passa in i de regionala politiska intressena. Många har
pekat på detta som samtida spansk antropologis stora dilemma: den största, ja nästan enda,
arbetsmarknaden finns på området "uppfinna regionala identiteter" (t ex Greenwood 1992).
Men Luques fokus är på förhållandet mellan spanska antropologer och det spanska
samhället. Hans argument är som följer: De utländska antropologer som arbetat i Spanien har
varit på jakt efter det annorlunda, det exotiska. Det som skulle göra det lika legitimt hemma i
Oxford och London att studera spanjorer som t ex nuer. De spanska antropologerna var urbana
medelklassmänniskor, så det var inte svårt för dem att likaså känna distans mellan sig själva och
de Andra spanjorer de studerade. Sedan kom då den politiska övergången och intresset för särskildheterna, ett intresse som kunde knytas till de gamla folkloristiska traditionerna. På så sätt
kom den spanska etnografin att göra ansträngningar i rakt motsatt riktning mot vad den från
föregångsländerna gjorde. För andra antropologer handlade det om att översätta det synbarligen
bisarra och absurda till förståeliga och rationella termer. "Lévi-Bruhls primitiva för-logik
omvandlades till solid zande-logik." (76) De spanska antropologerna däremot omvandlade
12
Ett tidigt exempel på urban etnografi är Molina 1984. Trots utgivningsåret är etnografin så
tidig som från 1950- och 1960-talen. Molina bodde då i flera år bland andalusiska invandrare i
den kåkstad hon beskriver. Till formen är studien dock en katalog över seder och föreställningar
på en väl avgränsad plats, så i den spanska kontexten passar den bättre under rubriken
lokalsamhällesstudier än det som på senare år kommit att kallas urbanantropologi.
13 Ett exempel är hans egen studie av en andalusisk by, Luque 1974. Cucó 1982 är ett annat
exempel, liksom Pérez Díaz 1972. Sánchez Pérez 1990 är en nyare studie, en bystudie förvisso,
men där analysen koncentrerats på rummets organisation och symbolik och stilen blivit mer litterär än funktionalistisk.
17
grannen och nästan till Den Andre. "Allt detta som vi studerade hos de andra (traditionen, enkelt
uttryckt) delade vi på något sätt. Vissa mer än andra, givetvis. Men objektiverat som ritual,
lineage eller segment, till exempel, föreställde vi oss att vi förflyttade det bort ifrån oss. Vi
placerade det hos folket och avlägsnade det från oss själva. () Men det som inte längre är vanligt
bland oss antropologer behöver inte heller vara det hos våra landsmän, i byar eller städer. () Jag
är rädd för att morgondagens hypotetiske läsare inte kommer att kunna se att det på 1980-talet
fanns arbetslöshet, radioaktivitet eller luftföroreningar. Eller att han, dåligt informerad, bländas
av tanken att allting var som valencianska fallas-fester, andalusiska pilgrimsfärder eller trummorna i Calanda." (77)
Luque är alltså ute i ett polemiskt ärende. I dubbel bemärkelse vill han förnya spanska
antropologers studieobjekt. Han förespråkar en uppdatering av vilka de relevanta
samhällsproblemen i Spanien är, och han vill hitta nya företeelser, nya ritualer och symboler, där
reflektioner och avtryck av dem kan hittas. Mellan raderna kan man också läsa en kritik av det
spanska klassamhället.
Man kan tycka att det också följer av hans argument att det vore nyttigt för spansk
antropologi att ha fler utövare som gjorde fältarbete utanför landets gränser. Det säger han dock
inte, och inte många delar den uppfattningen i praktiken. När jag intervjuade ett antal spanska
antropologer i Madrid 1990, tyckte nästan alla "i princip" att det vore bra. Men de pekade på de
praktiska svårigheterna (jämför ovan). Och somliga tyckte inte problemet var så stort, de räknade
upp alla de spanska antropologer som faktiskt gjort fältarbete i Afrika och Latinamerika, som om
det faktum att sådana finns gjorde proportionerna mellan dem och de övriga oväsentliga.
Cátedra (1991) tycker att det är absolut nödvändigt att vidga horisonterna. "Varför
studerar vi inte nordamerikanerna?" titulerar hon sin artikel. Argumenten kan tyckas slå in öppna
dörrar: man måste studera uppåt och inte bara de fattiga och perifera; den utomstående ser sådant
som den infödda inte ser, osv. Men argumenten är inte självklara i den spanska antropologin
utan tvärtom mycket polemiska. Och det, tror jag, har att göra med erfarenheten att bli studerad.
Plus givetvis den historiska konjunkturen.
I en artikel om andalusisk antropologi har Isidoro Moreno kritiserat utländska
antropologers arbete i Spanien på ett mycket fränt sätt (1984). Han menar att andalusisk
antropologi är koloniserad. För det första är själva landet invaderat av utländska antropologer;
Andalusien används "som ett fält befolkat enbart av informanter" (1984:94). Om de utländska
antropologerna överhuvudtaget tar kontakt med sina andalusiska kollegor så är det för att få tips
och kontakter och "även utvinna information från oss, som om vi vore informanter istället för
kollegor." De föraktar eller är helt okunniga om den inhemska intellektuella traditionen. För det
andra föreligger teoretisk kolonisering, "som huvudsakligen reflekteras i en okritisk och
mekanisk tillämpning på vår sociokulturella verklighet av modeller och teorier som härstammar
från anglosaxiska antropologiska skolor, särskilt de funktionalistiska, som utarbetats i
sociokulturella kontexter mycket annorlunda vår egen och därför inte tillämpbara här." (95)
Resultatet blir dålig antropologi. Som exempel på det lyfter Moreno fram det faktum att
18
Andalusien som sådant är frånvarande i analyserna. "Andalusien existerar inte som ram, som en
verklig instans mellan varje konkret bys mikrosociala universum och statens makrosociala universum." Därefter går han igenom några arbeten av utländska antropologer för att konkretisera
sina anklagelser. Hans omdömen är inte nådiga.
Här talar en upprörd nationalist och en människa som känner sig kränkt. Men han är
också professor i antropologi i Sevilla. Man kan diskutera hans åsikter men man kan inte rycka
på axlarna åt dem. Artikeln i fråga är skriven vid en tidpunkt när det gällde att argumentera för
institutionalisering av ämnet i Sevilla. Kanske riktar den sig mer till resursfördelande
makthavare än till kollegor. Men helt klart uttrycker han känslor som finner eko och är legitima i
många och vitt skilda kretsar i Spanien.
Vid institutionen i Stockholm har det under hösten gått en seminarieserie om
antropologins kunskapssociologi. Där har man bl a diskuterat just den eviga frågan om insiders
och outsiders. Men vi kom knappast alls in på erfarenheten att bli studerad och vad den kan
betyda för utformningen av antropologin i olika länder. Kanske för att svenska antropologer inte
har den erfarenheten, de brittiska och amerikanska bara i någon liten mån. Men det borde vara
intressant att sätta oss in i den.
För spansk antropologi är det en grundläggande och svårhanterlig erfarenhet som gör att
diskussionen om utifrån- och inifrån-perspektiv blivit infekterad. Detta har multiplicerats med
den samhälleliga utvecklingen: pseudo-federaliseringen av Spanien i kombination med den
fortsatt centralistiska maktutövningen, de svikna förhoppningarna om social utjämning och de
inom-spanska migrationerna som medfört alienering och etniska motsättningar - alltsammans har
gjort frågan om vad som är "vi själva" både intellektuellt och känslomässigt komplicerad.
Spanska antropologier.
Låt mig fördjupa beskrivningen en aning genom att referera en debatt som förts i
tidskriften Antropología under 1992 och 1993 om spansk antropologi. Eller rättare sagt om
spanska antropologier, för pluralisformen är nästan det enda som alla debattörerna är överens
om.
Till nummer tre av tidskriften inbjöds en nordamerikansk och två katalanska
antropologer att analysera dagsläget och ett antal andra kända antropologer från olika delar av
landet inbjöds att kommentera. I Current Anthropology-stil.
Nordamerikanen, Davydd Greenwood, har varit i kontakt med Spanien (Baskien) sedan
60-talet och är mycket medveten om den känsliga relationen mellan utländska och inhemska
antropologer. Han använder en artig, avvärjande stil. Men han kan inte dölja sin kritiska
inställning, och han blir också hårt åtgången i debattinläggen. Den vanligaste anklagelsen är att
han är paternalistisk, nedlåtande.
19
Katalanerna, Josep María Comelles och Joan Prat Carós, blir också kritiserade, men inte
lika hårt, och de använder själva en raljant ton med många underförstådda kängor riktade särskilt
mot antropologer i Madrid. Så t ex talar de om de "reaktionära" antropologer som "blandar ihop
ämnets födelse med retoriken kring firandet av femhundraårsjubiléet" (av Amerikas upptäckt)
och "inbillar sig att utvecklingen av spansk antropologi måste gå via samma institutionaliseringsmodell som de hegemoniska antropologierna" - jämför ovan om Lisón! De menar också att de
som intresserat sig för den spanska antropologins historia accepterat en dualistisk syn där de
"centralistiska" orternas antropologi (dvs huvudsakligen Madrid och Sevilla) sett sig själva som
arvtagare till den "progressiva" krausistiska vetenskapliga traditionen medan de "perifera"
folkloristerna, särskilt i Baskien och Katalonien, setts som "obotfärdiga bakåtsträvare med
dunkla karlistiska14 nyanser", osv. Detta är förstås avsett som en sarkastisk beskrivning. Själva är
de alltså intresserade av att placera katalansk antropologi på den "progessiva" planhalvan.
Vad är det då för problem som ventileras? Förutom det konsensus som etableras kring
pluralism, så handlar det om antropologins förhållande till den historiska kontexten, om
anknytningen till aktuella samhälls-problem och det eventuella beroendet av politiska intressen,
om bristerna i spansk antropologi och orsakerna till dem, om betydelsen av institutionalisering
och framför allt om hur långt hemifrån antropologer bör förlägga sitt arbete.
Greenwood påpekar att den historiska erfarenheten, de ekonomiska och politiska
konjunkturerna och de institutionella villkoren format spansk antropologi. De har medfört
begränsningar men de bjuder också på några alldeles särskilt intressanta teman att studera. Det
faktum att de flesta spanska antropologer gör fältarbete i sitt eget land och t o m i sina egna
regioner gör att pressen blir hård på dem att anpassa sig till politiska intressen, alldeles särskilt
de "nationalistiska". Men de har också ett unikt tillfälle att studera sådana brännande och för hela
världen aktuella frågor som "etnogenes", dvs framväxten av regionala identiteter, och frågor
kring totalitarism och demokrati.
Omvärlden är inte neutralt inställd till Spanien, menar Greenwood. Det finns ekonomiska
intressen som önskar vidmakthålla den folkloristiska bilden, det finns fördomar som ser Spanien
som det land i Europa som har de tydligaste fascistiska tendenserna ("en otrolig historisk ironi!"
utbrister han), och Spanien är liksom Grekland ett marginellt land. Det brukar t ex inte ens nämnas i jämförande arbeten om europeisk ekonomi och politik. Så spanska antropologer måste inse
att det faller på dem själva att skapa en robust modern antropologi om Spanien. De hinder
Greenwood ser för detta är de som de spanska antropologerna själva brukar lyfta fram: den
oklara institutionaliseringen av ämnet samt de importerade metoderna och modellerna, särskilt
koncentrationen på små lokalsamhällen.
Så kommer han då till den springande punkten: "... i denna politiserade terräng måste
man ofta vara "en" i den studerade gruppen för att vara antropologiskt legitim." (22) Detta kan få
den olyckliga konsekvensen att antropologen tvingas välja mellan att vara politiskt korrekt eller
att utöva korrekt antropologi och dra sig tillbaka från allt politiskt engagemang. Och det kan
14
En konservativ politisk inriktning som under 1800-talet låg bakom flera inbördeskrig.
20
också medföra att man marginaliseras från ämnets teoretiska och metodologiska utveckling.
Greenwood anser att det finns liknande problem i USA men att ämnets starkare ställning skyddar
dess utövare bättre där.
Comelles och Prat håller med om att antropologin utvecklas olika i olika nationella,
ekonomiska och politiska kontexter. Så bör det också vara, menar de. De utvecklar tre
huvudteser: för det första att spansk antropologi har utvecklats på ett idiosynkratiskt sätt
beroende på att den haft svaga akademiska rötter; för det andra att Spanien inte lyckats med
utvecklingen till en liberal kapitalistisk stat, och att det i sin tur betytt att social och politisk
medvetenhet och etnisk identitet har blivit väldigt skiftande, och för det tredje att den debatt som
förts i nu snart tvåhundra år om vilken modell för staten-nationen som lämpar sig för Spanien
inte är avslutad. Slutsatsen blir för det första att de "perifera" antropologiernas framtid inte ligger
i att "reproducera rakt av de dominerande antropologiernas akademiska ritualer" (50) utan att de
bör inrikta sig på verkligheten i den egna omgivningen. För det andra menar de att antropologer
bör utvidga antropologins roll i samhällsdebatten i stort. Tillfälle ges nu när den historiska
utvecklingen globalt har gjort att de klassiska ämnesgränserna inte längre är särskilt relevanta.
Gamella instämmer också i att skilda nationella historier ger olika antropologier. Men
därav följer inte att det inte skulle vara möjligt att utveckla en universell antropologisk
vetenskap. Visst, säger Gamella, har antropologer olika pass och skriver på olika språk. Men vad
gäller teoretiska och kunskapsfilosofiska skillnader är de många gånger större inom än mellan
olika länder. Han tycker att Greenwood generaliserar för mycket om spansk antropologi. Men
han läser inte in så mycket paternalism som älskvärdhet. "Vi förtjänar den inte. Med mycket respektabla undantag, folk som nästan alltid tvingas simma mot strömmen, så dominerar fortfarande i vårt yrke provinsialism, dålig inläsning och ständigt återskapad medelmåttighet." (87)
Han fortsätter med en lång litania om småpåvar, intellektuell endogami och mandarinvälde,
slarvigt skrivna texter, samt "den inte obetydliga lasten att uppmuntra de sämsta men lydigaste."
Jimeno (i nummer 6, där debatten fortsätter) pekar på spanska antropologers ambivalens
inför den egna historien. "När vi försöker rädda den liberal-progressiva antropologiska
traditionen undan glömskan, hamnar vi i ett djupt dilemma: å ena sidan tycker vi att en sådan
räddningsaktion är nödvändig historisk rättvisa, å den andra ser vi hur full av brister traditionen
är med sina essentialistiska, intellektualistiska och ibland snudd på rasistiska perspektiv."
(1993:144)
García García tycker också att man skall tänka på den historiska kontexten, men
ifrågasätter nyttan av att än en gång orda om utlänningars fördomar och den Svarta Legenden.
Dessutom menar han att forskarnas finansierings- och yrkesmässiga möjligheter formar
antropologin mycket mer än makro-historiska processer.
Frågan om institutionaliseringen av antropologin återkommer i nästan alla
kommentarerna. De flesta ser det som ett problem att den är svag. Några försvarar
amatörforskning men inte istället för utan både-och. Montes del Castillo och García Castaño ser
en tilltagande akademisk institutionalisering som något negativt samtidigt som de beklagar den
21
oklara yrkesidentiteten. Jimeno ser också risker med alltför stor institutionalisering. Trots att hon
själv är fast anställd lektor vid ett universitet i Madrid, menar hon att behovet av kritik bara kan
tillfredställas om det finns fria forskare. "Den institutionaliserade antropologin måste ofta nöja
sig med att leva med munkavle." (1993:145)
Greenwoods tanke att spanska antropologer bör utnyttja sitt unika tillfälle att studera
frågor som är brännande i hela världen men just nu särskilt aktuella i Spanien missuppfattas och
kritiseras. Gruppen Emeki (baskisk) protesterar mot vad de uppfattar som en indelning efter
nationella kriterier och tycker att det är mera relevant att klassificera efter studieobjekt. Flera
andra debattörer tror att Greenwood tror att det bara är i Spanien man brottas med frågor om
demokrati och etnicitet. Jag tolkar upprördheten, som leder till sådana felläsningar, som en konsekvens av känslan att få sig skrivet på näsan av en utlänning vad man bör ägna sig åt. För
debattörernas egna rekommendationer ligger ofta inte så långt ifrån Greenwoods.
Escalera Reyes och Palenzuela Chamorro menar att progressiva antropologer måste
arbeta med regionala studier för att motverka den reaktionära folklorismen. Jämförelse är bra
och nödvändigt, men den skall ske i första hand inom den egna kontexten, särskilt just i
förhållande till etnogenesen i Spanien. I deras fall ser de den egna kontexten som Andalusien
och den "naturliga" (deras citationstecken) komparativa ramen blir den iberiska halvön och
medelhavsområdet. Jämförelsen bör göras utifrån sådana begrepp som produktionssätt och
sociokulturell integration, och det kräver att skillnaderna inte är för stora.
Att man skulle vinna särskilda insikter genom att studera det främmande tror de inte på;
de citerar istället Isidoro Moreno om att "dogmen" om avstånd och neutralitet alienerar. Den som
studerar nära hemmet har en djupare kunskap, och det är särskilt önskvärt när det gäller
komplexa samhällen. De anser vidare att antropologer skall delta i samhällsdebatt och politik,
och att tillhörighet till den studerade verkligheten är ett villkor för att kunna göra det. Annars är
det bara alltför frestande att stänga in sig i elfenbenstornet.
Detta är alltså den ena stora frågan: hemma eller borta. Den andra och relaterade rör
politiseringen. Några av debattörerna läser Greenwood som om han rekommenderade den, andra
som om han kritiserade den. Emeki-gruppen menar att det inte är omöjligt att vara både
antropolog och politiskt aktiv men att man måste hålla de båda rollerna isär. Escalera Reyes och
Palenzuela Chamorro avvisar indignerat talet om politiska påtryckningar; de menar att de står
helt fria från sådant. I sitt svar ber Greenwood dem, lite sarkastiskt, att ge oss andra receptet.
Montes del Castillo och García Castaño pläderar kraftigt för en tillämpad, engagerad
antropologi. Hellre än att kritisera det som gjorts vill de peka på vad som inte gjorts. Och det är
mycket och, som de ser det, tämligen oberoende av regionalpolitiken. De nämner det politiska
våldet som problem (men faktum är att nummer 6 av Antropología ägnas nästan helt just åt det
temat), det spanska samhällets multikulturalitet (i motsats till studierna av varje etnisk identitet
för sig), de stora kulturella förändringsprocesserna, statsapparaternas alltmer centraliserade kontroll över informationen, motsättningen mellan skattetryckets växande effektivitet och
22
individernas minskande kontroll över statens utgifter, det urbana livets grava problem,
förfalskningen av medborgarnas demokratiska deltagande, med mera.
Det är konkreta råd. Men det är hela tiden Spanien det gäller.
Vad denna debatt tycks handla om, på ett metaplan, är Spanien som problem. Spanien
som problem för spanjorerna själva skrev jag om i en uppsats för flera år sedan (opublicerad),
och det är ett tema som går igen i både populära och vetenskapliga debatter, och inte bara inom
antropologin.15
Sammanfattning.
Jag gör inte anspråk på att ha redogjort rättvist och uttömmande för spansk antropologi
här. Den är för stor och mångsidig för en artikel av detta format. Och själv känner jag mig både
innanför och utanför, så det är svårt att översätta premisserna. Detta är en skiss, avsedd att ta
med i bakfickan eller handväskan till kongressen i Barcelona i sommar - kanske för att vid
tillfälle ta upp en diskussion med någon spansk kollega eller åtminstone förstå varför vissa tår
kan verka väldigt ömma. Kom bara ihåg att Barcelona ligger i Katalonien, vilket många katalaner inte anser vara Spanien!
Sammanfattningsvis kan man säga att spansk antropologi, i jämförelse med svensk eller
anglosaxisk, har följande egenskaper:
Den har en kolonial bakgrund, liksom den brittiska, men av annat slag och längre tillbaka
i tiden.
Den har kommit att bli ganska brett men oklart definierad. Gränserna kring ämnet är inte
tydliga.
Den bygger på två traditioner som inte bara är olika utan stått i fientligt förhållande till
varandra: upplysningstraditionen (vetenskap, modernisering) och den folkloristiska traditionen
(betoning av lokala särskildheter, lokalpatriotism, och motstånd mot modernisering). Numera är
även de folkloristiska och lokalpatriotiska (nationalistiska) tankarna inordnade i den
vetenskapliga traditionen. Kampen mot modernisering och upplysningstänkande pågår
fortfarande på sina håll, men den förs knappast längre inom antropologin. Dock berör
antropologin frågor som är eller har varit djupt infekterade i Spaniens historia. Därför kan
spanska antropologer inte vara oberörda av politik eller dagsläget i det egna landet. Detta i sin
tur gör att inomantropologiska diskussioner färgas av andra ställningstaganden. Och givetvis av
personliga konflikter som ibland också är politiska, ibland bara använder politisk retorik som
15
Se t ex Abellán 1986. Hans bok heter "Spanjorerna sedda av sig själva." Jag tror inte det är en
slump att Cátedras bok (1991) heter "Spanjorerna sedda av antropologerna." Låt mig också citera
Julio Caro Baroja än en gång (citat ur Cátedras förord): " Hälften av alla dumheter som har sagts
om Spanien och den spanska själen har spanjorer sagt. Den andra hälften utlänningar." (Cátedra
1991:20)
23
tillhygge och ibland handlar om helt andra saker men ändå missförstås som om de handlade om
politik.
Den knyter närmare an till aktuella problem i det egna landet och det gör den mer
konfliktbenägen. Men den gör det på ett sätt som från nordeuropeisk horisont nog kan uppfattas
som raka motsatsen till politiskt eller ens empiriskt: den har ett starkt intresse för historia och
filosofi, och etnografin presenteras ofta i en distanserande ton.
Spansk antropologi har rikligt med studie-material på nära håll. Det finns faktiskt
fortfarande gott om muntliga traditioner, lokala egenheter, okända byfester osv som bör
dokumenteras innan de dör ut. Det pågår också intensiv samhällsförändring. Nya processer, nya
problem, nya kulturella företeelser pockar på uppmärksamhet. Spanien är mångkulturellt i flera
bemärkelser - på sistone har det till och med blivit ett land som tar emot, istället för att sända ut,
arbetsmigranter. Övergången från diktatur till något annat blev i Spanien en intensiv personlig
upplevelse för alla, antropologer inte undantagna.
Att studera spansk verklighet är inte bara något önskvärt utan också påtvingat, eftersom
brist på forskningspengar och andra praktiska problem gör det mycket svårt att resa ut på
fältarbete till avlägsna delar av jordklotet.
Somliga gör det, trots allt. Men som helhet påverkas den spanska antropologiska debatten
av det faktum att den oftast handlar om förhållanden som återfinns på nära håll. I kafferummet
på institutionen i Stockholm kan man sitta och prata om något fenomen som en kollega blivit
intresserad av i Sydindien och någon annan kontrasterar med något hon upplevt i Nicaragua...
När spanska antropologer umgås informellt går associationerna till en förort till Barcelona eller
till en by i Andalusien. Detta får givetvis konsekvenser. Inte så att spansk antropologi inte skulle
intressera sig för de stora internationella debatterna. Men de filtreras oundvikligen genom de
egna erfarenheterna och kategorierna, det blir andra frågor som väcker mest intresse och de
kommer att diskuteras utifrån andra för-givet-taganden och andra upplevelser av fältarbetets
prövningar.
En framträdande erfarenhet för spanjorer är att ha blivit studerade av andra. Och att nu
börja kunna ta itu med att själva studera det egna. Men vad är det för något?
Bibliografi
ABELLAN, José Luis (ed): Los españoles vistos por sí mismos. Turner, Madrid,1986.
AGUIRRE BAZTAN, Angel (ed): Historia de la antropología española. Boixareu, Barcelona,
1992
Antropología. Estudis i propostes. Institut Valencià de la Dona, Alicante, 1988.
BALLARIN, P. och T. ORTIZ (eds): La mujer en Andalucía. Primer encuentro interdisciplinar
de estudios de la mujer. Feminae, Universidad de Granada, Granada, 1990.
BUXO REY, María Jesús: Antropología de la Mujer. Cognición, lengua e ideología cultural.
Promoción cultural, Barcelona, 1978.
CALVO BUEZAS, Tomás, et al (eds): Malestar cultural y conflicto en la sociedad madrileña. II
Jornadas de Antropología de Madrid. Comunidad de Madrid, Madrid, 1991.
24
CAMPOS, Arantza, och Lourdes MENDEZ (eds): Teoría feminista: identidad, género y política.
Universidad del País Vasco, San Sebastián, 1993.
CATEDRA, María: "Desde una fresca distancia": ¿por qué no estudiamos a los norteamericanos? I M. Cátedra (ed): Los españoles vistos por los antropólogos. Júcar, Madrid, 1991.
COMELLES, Josep María och Joan PRAT CAROS: El estado de las antropologías.
Antropologías, folclores y nacionalismos en el Estado español. Antropología 3:35-61, 1992.
CUCO, Josepa: La tierra como motivo. Propietarios y jornaleros en dos pueblos valencianos.
Institució Alfons el Magnànim, Valencia, 1982.
_______ : El quotidià ignorat. La trama associativa valenciana. Institució Alfons el Magnànim,
Valencia, 1991.
CUCO, Josepa, och Joan J. PUJADAS (eds): Identidades colectivas. Etnicidad y sociabilidad en
la península ibérica. Generalitat Valenciana, Valencia, 1990.
DIAZ, Luis (ed.): Aproximación antropológica a Castilla y León. Anthropos, Barcelona, 1988.
EMEKI (Colectivo): Una escueta reflexión. Antropología 3:63-67, 1992.
ESCALERA REYES, Javier och Pablo PALENZUELA CHAMORRO: Comentario sobre la
situación de la antropología en el Estado español. Antropología 3:68-78, 1992.
GAMELLA, Juan: ¿Qué antropologías? ¿De qué España? Preguntas a un texto de D.
Greenwood. Antropología 3:85-91, 1992.
GARCIA BALLESTEROS, Aurora (ed): El uso del espacio en la vida cotidiana. Actas de las IV
Jornadas de investigación interdisciplinaria de la mujer. Universidad Autónoma de Madrid,
Madrid, 1986.
GARCIA GARCIA, José Luis: Causas estructurales o estrategias particulares en la configuración
de la antropología en España. Antropología 3:92-98, 1992.
GERHOLM, Tomas och Ulf HANNERZ: Introduction: The Shaping of National
Anthropologies. Ethnos, 1-2, 1982.
GINER, Salvador och Luis MORENO (eds): Sociología en España. CSIC, Madrid, 1990.
GONZALEZ BLASCO, Pedro, José JIMENEZ BLANCO, José Ma. LOPEZ PIÑERO: Historia
y sociología de la ciencia en España. Alianza, Madrid, 1979.
GREENWOOD, Davydd J.: Las antropologías de España: Una propuesta de colaboración.
Antropología 3:5-34, 1992.
JIMENO SALVATIERRA, Pilar: Revitalizaciones y culturgénesis, un proceso histórico.
Antropología, 6:143-150. 1993.
JULIANO, Dolores: El juego de las astucias. Mujer y construcción de modelos sociales
alternativos. Horas y horas, Madrid, 1992.
LISON TOLOSANA, Carmelo (ed): Temas de Antropología Española. Akal, Madrid, 1976.
_____________: Antropología social en España. Akal, Madrid, 1977a.
____________ : Invitación a la antropología cultural de España. Adara, La Coruña, 1977b.
LUNA, Lola G. (ed): Mujeres y Sociedad. Nuevos enfoques teóricos y metodológicos.
Universitat de Barcelona, Barcelona,1991.
LUQUE BAENA, Enrique: Estudio antropológico social de un pueblo del Sur. Tecnos, Madrid,
1974.
_____________: La invención del otro y la alienación del antropólogo en la etnografía hispana. I
M. Cátedra (ed): Los españoles vistos por los antropólogos. Júcar, Madrid, 1991
MAQUIEIRA, Virginia: Boys, girls and the discourse of identity: Growing up in Madrid. I M.
Cain (ed): Growing Up Good. Policing the Behaviour of Girls in Europe. Sage, London, 1989a.
__________ (ed): Mujeres y hombres en la formación del Pensamiento Occidental. Vol II.
Universidad Autónoma de Madrid, Madrid, 1989b.
MIRA, Joan F. (ed): Temes d´etnografia valenciana. Volum I: Poblament, arquitectura,
condicions de la vida domèstica. Institució Alfons el Magnànim, Valencia, 1983.
MENDEZ, Lourdes: "Cousas de Mulleres". Campesinas, poder y vida cotidiana (Lugo 19401980). Anthropos, Barcelona, 1988.
MOLINA, Esperanza: Los otros madrileños. El Pozo del Tío Raimundo. Avapiés, Madrid, 1984.
25
MONTES DEL CASTILLO, Angel och Javier GARCIA CASTAÑO: Ausencia en la
antropología desarrolladda en el Estado español. Antropología 3:103-111, 1992.
MORENO, Isidoro: Las hermandades andaluzas. Universidad de Sevilla, Sevilla, 1974.
______ : Antropología cultural en Andalucía: estado actual y perspectiva de futuro. I S.
Rodríguez Becerra (ed): Antropología cultural de Andalucía. Consejería de Cultura de la Junta
de Andalucía, Sevilla, 1984.
______ : Niveles de significación de los iconos religiosos y rituales de reproducción de identidad
en Andalucía. I La fiesta, la ceremonia, el rito. Universidad de Granada y Casa de Velázquez,
1990.
______ : Identidades y rituales. I J. Prat et al (eds): Antropología de los Pueblos de España.
Taurus, Madrid, 1991.
NAROTZKY, Susana: Trabajar en familia. Mujeres, hogares y talleres. Alfons el Magnànim,
Valencia, 1988.
ORGAZ, Ana I.: Uncovering cultural models of gender in the discourse of high-school peer
groups about male/female relationships. Framlagt vid First EASA Conference, Coimbra, 1990.
PEREZ DIAZ, Víctor: Estructura social del campo y éxodo rural. Estudio de un pueblo de
Castilla. Tecnos, Madrid, 1972.
PRAT CAROS, Joan: Antropología Social. I S. Giner och L. Moreno (eds): Sociología en
España. CSIC, Madrid, 1990.
___________: Reflexiones sobre los nuevos objetos de estudio en la antropología social
española. I M. Cátedra (ed): Los españoles vistos por los antropólogos. Júcar, Madrid, 1991a.
__________ : Historia y metodología: Estudio introductorio. I J. Prat et al (eds): Antropología de
los pueblos de España. Taurus, Madrid, 1991b.
PRAT, Joan, Ubaldo MARTINEZ, Jesús CONTRERAS, Isidoro MORENO (eds): Antropología
de los pueblos de España. Taurus, Madrid, 1991.
RIVERA, Miguel (ed): Perspectivas de la antropología española. Akal, Madrid, 1978.
SANCHEZ PEREZ, Francisco: La liturgia del espacio. Casarabonela: un pueblo aljamiado.
Nerea, Madrid, 1990.
THUREN, Britt-Marie: Rapport till Svenska Institutet om spansk antropologi, särskilt
madrilensk. Opublicerad. Svenska Institutet, Stockholm,1990.
_______ : Presentation of the anthropology of gender in Spain. I M. McDonald (ed): Towards an
Anthropology of European Union. (Report to the European Commission.) European
Commission (S.G.), Bryssel, 1994.
VALLE, Teresa del (ed): Mujer vasca. Imagen y realidad. Anthropos, Barcelona, 1985
_______ : Korrika. Rituales de la lengua en el espacio. Anthropos, Barcelona, 1988.