1. No category

Hundra år med Gunnar Rosenholm
Sata vuotta Gunnar Rosenholmin kanssa
Gunnar Valter Rosenholm 1912–1999
År 2012 har det förflutit 100 år sedan Stundars
grundare hembygdsrådet Gunnar Rosenholm
föddes i Åbo. För att lyfta fram och berätta
om hans livsgärning har Stundars och Österbottens traditionsarkiv sammanställt denna
utställning.
Hösten 1919 påbörjade Gunnar sitt första läsår
i Åbo. Några år senare flyttade familjen till
Borgå, där fadern fått tjänst. I Borgå Lyceum
hade han Enni Runeberg i teckning. Hon förutspådde att han kunde bli en stor konstnär.
Själv hade han gärna blivit teckningslärare.
Hans kunskapstörst var stor i närmast allt.
Gunnar i knät på sin mor Edit. Broder Holger,
moster Astrid och fadern Lennart.
Gunnar äitinsä Editin polvella. Veli Holger, täti
Astrid ja isä Lennart.
Fåglar var ett kärt intresse och han kallades
skämtsamt fågelprofessorn. Under skoltiden i
Borgå besökte han Runebergs hem så ofta att
föreståndarinnan, enligt honom själv, började
se direkt ovälkomnande ut.
Gunnar inledde sin utbildning vid lärarseminariet i Nykarleby 1932. Vid sidan av ambitiösa
studier ägnade han sig också med stort intresse åt gymnastik och idrott. Han deltog i några
nationella tävlingar i löpning och längdhopp
med fina resultat. Han verkade också som ordförande i Nykarleby idrottsklubb.
Gunnar som skolpojke, till vänster.
Koulupoika Gunnar, vasemmalla.
Faktaruta:
Far Lennart Rosenholm (1886–1949), eltekniker
Mor Edit Elisabet, född Kavander (1888–1981) från Pargas
Bror Nils Holger (1910–1948), ingenjör
Fru Svea Elna Linnea, född Liljenfeldt (1919–2010), småskollärarinna
2
Vuonna 2012 on kulunut 100 vuotta Stundarsin perustajan, kotiseutuneuvos Gunnar
Rosenholmin, syntymästä Turussa. Hänen
elämäntyönsä esilletuomiseen ja siitä kertomiseen on Stundars ja Österbottens traditionsarkiv koonnut tämän näyttelyn.
nä kaikkeen. Linnut olivat rakas harrastus ja
yleisesti häntä kutsuttiinkin lintuprofessoriksi.
Kouluaikana Porvoossa hän vieraili Runebergin kodissa niin usein että johtajatar, hänen
itsensä mukaan, alkoi suorastaan osoittaa eitervetullutta ilmettä.
Syksyllä 1919 aloitti Gunnar ensimmäisen
kouluvuotensa Turussa. Muutaman vuoden
kuluttua perhe muutti Porvooseen, missä isä
oli saanut viran. Borgå Lyceumissa Gunnarilla
oli Enni Runeberg piirustuksenopettajana.
Hän ennakoi, että Gunnarista voisi tulla suuri
taiteilija. Itse hän mieluiten tulisi piirustuksenopettajaksi. Hänellä oli suuri tiedonjano lähin-
Gunnar aloitti opiskelunsa Uudenkaarlepyyn
opettajaseminaarissa v. 1932. Kunnianhimoisten opintojen ohella hän omistautui myös suurella mielenkiinnolla voimisteluun ja urheiluun.
Hän osallistui joihinkin kansallisiin kilpailuihin
hienoin tuloksin lajeinaan juoksu ja pituushyppy. Hän toimi myös puheenjohtajana Nykarleby idrottsklubbenissa.
Löpare i Nykarleby. Gunnar längst till höger.
Juoksijoita Uudessakaarlepyyssä. Gunnar Rosenholm ensimmäinen oikealta.
3
Hösten 1939 blev Rosenholm inkallad till krigstjänst
som radiotelegrafist. Han var stationerad i Hemstrand
när de ryska bombplanen anföll Vasa i januari 1940. I
bombningarna gick även föräldrarnas hem på Skolhusgatan förlorat. Fadern hade bara några månader tidigare
tillträtt en tjänst vid Vasa Elektriska Ab.
Under fortsättningskriget blev Rosenholm chef för
radiogruppen vid Kides. I november 1941 sårades han
svårt och opererades på sjukhus i Viborg. Därefter blev
han ledare för terapiavdelningen på krigssjukhuset i
Vasa fram till krigsslutet.
År 1943 gifte han sig med Svea. Fyra år senare föddes
dottern Beat-Mari och 1954 flyttade familjen in i den
nybyggda folkskolans lärarbostad.
Gunnar glömde aldrig sin barndoms somrar hos mormor i Pargas och senare köpte han mark i Lillmälö av
sin moster Märta Bergman. Där uppförde han ett hus
där familjen tillbringade somrarna och senare även blev
bofast. Från 1972 bodde han här tillsammans med sin
älskade hustru Svea, fram till sin död den 10 mars 1999.
Gunnar med dottern Beat-Mari. Glädjen
var stor över att äntligen få bli förälder.
Gunnar tyttärensä Beat-Marin kanssa.
Oli suuri ilo tulla vihdoin vanhemmaksi.
Paret Rosenholm utanför Sveas föräldrahem, Andelshandeln i Solf.
Pariskunta Rosenholm Svean kotitalon pihassa, Sulvan Osuuskauppa.
4
Syksyllä 1939 Rosenholm kutsuttiin sotapalvelukseen radiosähköttäjäksi. Hän oli sijoittuneena Kotirannalle, kun venäläiset pommikoneet
hyökkäsivät Vaasaan tammikuussa 1940. Pommituksissa tuhoutui myös vanhempien koti
Koulukadulla. Isä oli vain joitakin kuukausia
aikaisemmin aloittanut virassa Vaasan Sähkö
Oy:ssä.
Jatkosodan aikana Rosenholmista tuli radioryhmän päällikkö Kidekseen. Marraskuussa
1941 hän loukkaantui taisteluissa niin pahoin,
että hänet leikattiin sairaalassa Viipurissa. Sen
jälkeen hänestä tuli terapiaohjaaja sotilassairaalaan Vaasassa aina sodan loppuun saakka.
Vuonna 1943 hän avioitui Svean kanssa. Neljä
vuotta myöhemmin syntyi tytär Beat-Mari ja
1954 perhe muutti vastavalmistuneeseen kansakoulun opettajanasuntoon.
Gunnar ei koskaan unohtanut lapsuuden
kesiä isoäidin luona Paraisilla ja myöhemmin
hän osti maapalan Lillmälöstä tädiltään Märta
Bergmanilta. Sinne hän rakensi talon, missä
perhe vietti kesiä. Myöhemmin siitä tuli vakituinen asuinpaikka. Täällä hän asui rakkaan
vaimonsa Svean kanssa aina kuolemaansa
saakka 10. maaliskuuta 1999.
Huset på Lillmälö.
Lillmälön talo.
5
Folkskolläraren
Rosenholm utexaminerades som folkskollärare
från Nykarleby seminarium våren 1936. Samma vår sökte han lärartjänsten vid Solf Kyrkoby
folkskola och fick den. Efter avtjänad värnplikt
inledde han arbetet i skolan våren 1938 och
skötte det till sin pensionering 1972.
Som ny lärare i byn blev Rosenholm genast intresserad av bygdens seder och bruk. Intresset
märktes också i skolundervisningen de första
åren. Rosenholm bad eleverna ta med äldre
föremål från sina hem till en blivande föremålssamling. I klasserna diskuterades föremålens
ursprung och användning. För eleverna och
deras familjer var det ibland oklart om föremålen skulle utlånas eller skänkas till samlingen.
Under senare tid har sådana eventuella missförstånd kunnat klaras upp.
”Han sa ju nog det, allihop som har, ni ska gå på vinden och så ska ni leta efter och
om ni har någon mormor eller farmor eller något sådant så ska ni gå dit och gå
och leta och se om de har något.”
(elev, början av 1940-talet)
Klass 1–2 läsåret 1940–41. Efter att den gamla skolan brann ner 1938 hölls lektionerna i det nybyggda församlingshemmet, i väntan på en ny skolbyggnad.
Luokat 1-2 lukuvuonna 1940–41. Vanhan koulun tulipalon jälkeen vuonna 1938, pidettiin oppitunnit vastavalmistuneessa seurakuntatalossa, uutta koulurakennusta odotellessa.
6
Kansakoulunopettaja
Rosenholm valmistui kansakoulunopettajaksi
Nykarleby seminariumista Uudestakaarlepyystä keväällä 1936. Samana keväänä hän haki
opettajanvirkaa Sulvan kirkonkylän kansakoulusta ja sai sen. Varusmiespalveluksen jälkeen
keväällä 1938 hän astui virkaansa ja hoiti sitä
eläkkeellejäämiseensä saakka v. 1972.
Kylän uutena opettajana Rosenholm kiinnostui
heti seudun tavoista ja tottumuksista. Kiinnostus huomioitiin myös ensimmäisten vuosien
aikana kouluopetuksessa. Rosenholm pyysi
oppilaita tuomaan vanhoja esineitä kodeistaan
tulevaa esinekokoelmaa varten. Ensimmäisen
oppitunnin aiheena oli keskustella näiden
esineiden alkuperästä ja käyttötarkoituksesta.
Oppilaille ja heidän vanhemmille oli joskus
epäselvää, että esineet jäisivät koulun kasvavaan kokoelmaan. Myöhemmin mahdolliset
väärinkäsitykset on selvitetty.
Rosenholm med två elever på väg till Munsmo.
Rosenholm kahden oppilaan kanssa
matkalla Munsmoon.
Den nya skolan invigdes 1954. Rosenholm med elever i matsalen 1957–1958.
Uusi koulu vihittiin käyttöön 1954. Rosenholm oppilaidensa kanssa ruokasalissa 1957–1958.
7
Eleverna från de första åren minns hur Rosenholm ibland kom till skolan täckt av damm och
smuts. Redan före skoldagens början hade han hunnit vara på någon vind i byn för att leta efter
intressanta föremål. Det ivriga sökandet och samlandet sågs inte alltid med blida ögon i gårdarna
och kunde ibland resultera i portförbud i en del gårdar. Efter några år avtog elevernas deltagande
i samlandet. Rosenholm var mycket konstintresserad och engagerade också sina elever för en
konstsamling till skolan.
”Jag minns sparbössan vi satte en slant i. Hur vi hade råd med det förstår jag inte i de
fattiga efterkrigstiderna. I varje fall fick vi ihop en liten summa pengar och skrev ett tiggarbrev till konstnär Lennart Segerstråle. Det resulterade i en vacker tavla, som senare
efterföljdes av ännu en tavla av samma konstnär och också av många andra konstnärer.
Solf skola har alltså en värdefull konstsamling tack vare de små slantar vi samlade in
under andra delen av 1940-talet. Vi känner oss stolta över att ha varit delaktiga i konstsamlingen.”
(elev, senare delen av 1940-talet)
Barnen önskade sig en
tavla med sjö- och fågelmotiv och konstnären
Lennart Segerstråle målade en sådan 1949.
Lapset toivoivat meri- ja
lintuaiheista taulua ja taiteilija Lennart Segerstråle
maalasi sellaisen 1949.
8
Oppilaat ensimmäisiltä vuosilta muistavat, kuinka Rosenholm toisinaan tuli kouluun pölyn ja lian
peittämänä. Jo ennen koulupäivän alkua hän oli ehtinyt käydä jollakin kylän vintillä etsimässä
kiinnostavia esineitä. Innokasta etsintää ja keräämistä ei aina katsottu suopein silmin ja tuloksena
oli joskus porttikielto joihinkin taloihin. Muutaman vuoden jälkeen oppilaiden osuus keräämisessä väheni. Rosenholm oli erittäin kiinnostunut taiteesta ja kehotti oppilaansa ottamaan osaa
koulun taidekokoelmaan.
”Jag minns ju när han kom på
morgnarna, för då kom han ju
från någon vind. Han såg så rakt
fram, han var stor och lång och
hade den där svarta paletån och
den där svarta kostymen. Och så
var han ju så smutsig då han kom,
för då hade han varit och grävt på
vindarna. Så du vet, vi skrattade ju
åt det vi, att han alltid hade så där
fullt med hår på sig, eller damm.”
(elev, början av 1940-talet)
Käppar med gärdselmärken, som hittades under kyrkan.
Rosenholm uppmanade en skolelev att krypa in under kyrkan
för att hämta dem.
Kirkon alta löytyneitä keppejä aitausmerkinnöin. Rosenholm
kehoitti erästä oppilasta ryömimään kirkon alle noutamaan
niitä.
9
Folkbildaren
Rosenholm var en målinriktad folkbildare.
Historiens gång presenterades både genom
föremålsbeståndet på Stundars och via artiklar om folkliv och traditioner. Från och med
1941 återkom han regelbundet med artiklar i
Vasabladet och i tidskriften Budkavlen. De var
populärt skrivna och talade direkt till läsaren,
något som också var kännetecknande för hans
övriga utgåvor.
Då Solf sockens historia utkom år 1965 visade
Rosenholm att en sockenhistorik samtidigt kan
vara faktaspäckad, medryckande, lättläst och
rikt illustrerad. Folklivet i boken presenterades
till övervägande del utgående från muntliga
berättelser. Det var ett nytt sätt att knyta samman dåtid och samtid. Han lyfte också fram
användningen av bilder som kompletterande
förmedlare av historia, vid sidan av det skrivna
ordet. Ett grepp som har visat sig lyfta fram
människan som kulturvarelse på ett nyanserat
och levande sätt.
Bibliografi
Artiklar i urval:
Ljustillverkning. Budkavlen 1941.
Anteckningar om seden att ”Spring vallbåssmess”. Budkavlen 1941.
Gungor, träklockor och slängor i Solv. Budkavlen 1942.
Brödtillverkning. Budkavlen 1942.
Slagsmålen mellan de olika byarnas ungdom i Solv socken. Budkavlen 1942.
Likbår, pliktpall och klockarbänk i Solv
kyrka. Budkavlen 1942.
Julfirandet i Solv socken fordomdags. Budkavlen 1943.
Folksägner och traditioner om flyttblock i
Solf. Budkavlen 1946,
Solfbönder i forkörning. Budkavlen 1947.
Fisket fordomdags i Solf. Budkavlen 1947.
De obesuttnas utkomstmöjligheter i Solf.
Kulturhistoriska axplock tillägnade Gabriel
Nikander 21 Maj 1954, Åbo, 1954.
Bondstugans traditionella inredning i Solf.
Österbottnisk Årsbok 1953-55.
Handeln på Vasa torg i gången tid, såsom
gamla solfbor mindes den.
Österbottnisk Årsbok 1956.
Rosenholms informant Karmas-Vendla på höängen.
Rosenholmin kertoja Karmas-Vendla niityllä.
10
Kansansivistäjä
Rosenholm oli määrätietoinen kansansivistäjä.
Historian kulku esiteltiin sekä Stundarsin esinekokoelmien että kansan elämää ja perinteitä
käsittelevien artikkeleiden kautta. Vuodesta
1941 hän kirjoitti säännöllisesti artikkeleita
Vasabladetissa ja Budkavlen-lehdessä. Kirjoitukset olivat suosittuja ja puhuttelivat lukijaa,
mikä oli myös ominaista hänen muille julkaisuilleen.
Kun kirja Sulvan pitäjän historiasta julkaistiin
vuonna 1965, Rosenholm osoitti, että pitäjän-
historiikki voi samalla olla sekä täynnä tietoa
että mukaansatempaava, helposti luettava ja
runsaasti kuvitettu. Kansan elämää kuvattiin
kirjassa pääosin suullisten kertomusten pohjalta. Se oli uusi tapa sitoa yhteen mennyt ja nykyinen aika. Hän otti esiin myös kuvien käytön
täydentävänä historian esittäjänä kirjoitetun
sanan ohella. Idea, jonka on todettu tuovan
esiin ihmisen kulttuuriolentona vivahteikkaalla
ja elävällä tavalla.
Bondeseglationen i Solf kapellförsamling i
svenska Österbotten.
Västerbotten 1967.
Stundars hantverkarby i Solv. SFV-kalendern 1975.
Böcker:
Solf kyrka och dess minnen. Beskrivna av A.
Appelgren och G. Rosenholm. Solf 1948.
Kyrkoby folkskola i Solf 1886-1961. En historik över skolan och den tidigare folkundervisningen. Red. Gunnar Rosenholm. Vasa
1962.
Solf sockens historia 2. Allmogekulturen i
Solf-byarna med Munsmo. Solf 1965.
Operation Hembygdsinventering. Helsingfors, 1973.
Lillmälö: en skildring av en skärgårdsby i
Pargas socken. Vasa 1985.
Mitt Solf: en bok om Solfbygden och Stundars hantverkarby. Vasa 1987.
Klockringaren Skinnars-Erk, en ofta anlitad informant.
Kellonsoittaja Skinnars-Erk, eräs Rosenholmin ahkerasti käyttämä tietolähde.
11
Som ett led i arbetet att organisera och koordinera insamlingen av folkkultur i bygderna skrev
Rosenholm studieplanen ”Operation Hembygdsinventering” för Svenska studieförbundet år
1973. Den användes inte enbart inom ledda studiecirklar utan fungerade ypperligt som vägledning också för privatpersoner och hembygdsforskare utanför studieförbundet. Som handledning
och verktyg är studieplanen ett prov på Rosenholms brinnande intresse för folkbildning och
undervisning.
Dokumentation av gårdsgrupp i Solf. Planritning gjord på basen av muntliga uppgifter 1945, 1950.
Sulvalaisen taloryhmän dokumentointi. Suullisen tiedon pohjalta laadittu pohjapiirros 1945, 1950.
12
Johtoajatuksena työssä organisoida ja koordinoida seutujen kansankulttuurin kerääminen kirjoitti Rosenholm opintosuunnitelman kotiseutuinventoinnista Svenska studieförbundetille vuonna
1973. Sitä ei käytetty ainoastaan ohjatuissa opintopiireissä vaan se toimi mainiosti myös opaskirjana yksityishenkilöille ja kotiseutututkijoille opintopiirin ulkopuolella. Opintosuunnitelma on
ohjaajana ja työkaluna näyte Rosenholmin palavasta kiinnostuksesta kansansivistystä ja opettamista kohtaan.
Bondstugan på
Stundars 2012.
Stundarsin talonpoikaistalo 2012.
Ett exempel ur publikationen ”Operation Hembygdsforskning” som Rosenholm skrev 1973.
Esimerkki julkaisusta ”Operation Hembygdsforskning” jonka Rosenholm kirjoitti 1973.
13
Upptecknaren
För att dokumentera folklivet i socknen samlade Rosenholm in berättelser och historier
om folktro och folkliga traditioner. Det skedde
under åren 1938–1970 genom intervjuer med
äldre personer, den äldsta född 1844. Han besökte själv de personer som han antog kunde
berätta om äldre tiders folkliv.
Att få besök av läraren i byn hörde inte till vardagslivet. Respekten för den inflyttade läraren
var stor. Rosenholm fick börja med att bygga
upp ett förtroende bland byborna och att
skapa förståelse för insamlingsarbetet.
”Kvellssömno å mårontong å nikkar en gang mitt i dajin”
”Tess mejr an sletar katton ett ryddjin, tess högär löfter on råmpon”
”All vill klyv, tär jässgålin je legst”
Exempel på ordspråk som Rosenholm samlat in i Solf-bygden.
”Han hade väl ett visst system när han intervjuade. Jag vill minnas att han hade ett svart häfte av
A4 format med mörka pärmar som han skrev i och antecknade helt och hållet. Jag har ju inte så bra
minne av det där men han var flera gånger där och han var runt i alla gårdar och intervjuade äldre
personer som hade något att berätta.”
(utdrag ur intervju 2011)
Gunnar Rosenholm intervjuar systrarna Vendla och
Fia Pått på Raiva-Kolas trappa. Stugan är numera
Mjölnarstuga på Stundars.
Sisarukset Vendla ja Fia Pått Rosenholmin haastateltavina. Tupa on nykyään
Myllärintupana Stundarsissa.
14
Rosenholm sittande utanför informanten Matilda
Storgårds stuga, där han bodde på 1940-talet.
Rosenholm istumassa kertoja Matilda Storgårdin tuvan edustalla, missä hän oli majoittuneena 1940-luvulla.
Muistitiedon tallentaja
Dokumentoidakseen kansan elämää pitäjässä
Rosenholm keräsi kertomuksia ja historioita
uskomuksista ja perinteistä. Tämä tapahtui
vuosina 1938–1970 haastattelemalla vanhempia henkilöitä, vanhin heistä oli syntynyt 1844.
Hän kävi henkilökohtaisesti niiden ihmisten
luona, joiden hän arveli voivan kertoa vanhojen aikojen elämästä.
Kylän opettajan vierailu ei kuulunut arkipäivään. Kunnioitus kylään muuttanutta opettajaa kohtaan oli suuri. Rosenholm sai aloittaa
luomalla ymmärtämystä kokoelman keräämistyötä kohtaan ja rakentamalla luottamuksen
kyläläisten kanssa.
Rosenholm har själv renskrivit uppteckningarna på maskin och grupperat dem enligt ämne. De
finns arkiverade vid Österbottens traditionsarkiv.
Rosenholm on itse puhtaaksi kirjoittanut tallentamansa muistitiedot ja ryhmitellyt ne aiheittain.
Ne ovat arkistoituina Österbottens traditionarkivetissa.
15
Förstamajfirandet hörde till de seder som Rosenholm dokumenterade både genom att fotografera och intervjua. Det folkliga firandet av
Valborg tog sig uttryck bland annat i att ungdomar klädde ut sig till ”tontar” med masker
för ansiktet, för att inte bli igenkända. De yngre
barnen hade klockor och bjällror runt midjan.
Till upptågen hörde att ”springa Valborg” till
olika ställen i byn. En del av rutten skulle helst
springas barfota, trots att snön ofta låg kvar på
vägarna.
Ungdomar och barn samlades på ”Södernäskyrkan”, ett stenblock nära en rullstensås, ”Knapolan” i Södernässkogen. Där parodierades
en gudstjänst. De utklädda ungdomarna var
utrustade med långa vidjor, som de slog efter
16
barnen med. Det kunde också förekomma
slagsmål mellan grannbyarna. De allra yngsta
barnen deltog inte i de våldsamma lekarna,
utan nöjde sig med att föra oväsen med lättare
klockor.
Det var inte bara folkliga festseder och
upptåg som blev insamlade. En stor del av
uppteckningarna berör Solfbornas näringar,
utkomstmöjligheter och byggnadsbestånd.
Men också så triviala ämnen som vardagens
umgängesformer avhandlade Rosenholm under samtalen med informanterna i stugorna.
Uppteckningarna ger samtidigt prov på dialektala uttryck, hälsningsfraser och den oskrivna
regeln att låta sig krusas av värdfolket då man
går på besök.
Vapun vietto kuului niihin tapoihin, jotka
Rosenholm dokumentoi valokuvaamalla ja
haastattelemalla. Vapun vietto sai muotonsa
mm. siten, että nuoriso puki itsensä ”tontuiksi”
laittamalla naamarin kasvoilleen, ettei heitä
tunnistettaisi. Nuoremmilla lapsilla oli kelloja
ja kulkusia vyötäröllään. Hassutuksiin kuului
”juosta vappu” kylän eri paikkoihin. Osa matkasta juostiin mielellään paljasjaloin, vaikka
tiet usein olivat vielä lumen peitossa.
Nuoret ja lapset kokoontuivat ”Södernäskyrkanilla”, joka oli kivenlohkare lähellä vierinkiviharjua, ”Knapolaa” Södernässkogen-metsässä.
Siellä parodioitiin jumalanpalvelus. Naamioituneet nuoret olivat varustautuneet pitkillä
vitsoilla, joilla he huitoivat lapsia. Tappeluita
saattaisi myös syntyä naapurikylien nuorten
kanssa. Kaikkein nuorimmat lapset eivät osallistuneet väkivaltaisiin leikkeihin, vaan he tyytyivät meluamaan kevyemmillä kelloilla.
Ei kerätty ainoastaan kansan juhlatapoja ja
päähänpistoja. Suuri osa muistiinpanoista
koskettaa sulvalaisten elinkeinoja, toimeentulomahdollisuuksia ja rakennuskantaa. Mutta
Rosenholm käsitteli myös niin arkipäiväisiä
aiheita kuin arjen seurustelua keskustellessaan
tuvissa ihmisten kanssa. Muistiinpanot antavat
samalla näytteen murreilmaisuista, tervehdysfraaseista ja kirjoittamattomasta säännöstä
antaa isäntäväen mielistellä kyläiltäessä.
Barnen vid Södernäskyrkan fotograferade av Gunnar Rosenholm på 1950-talet.
Gunnar Rosenholmin kuvaamia lapsia
Södernäskyrkanilla 1950-luvulla.
Utklädda tontar på Knapolan i Södernässkogen.
Pukeutuneita ”tonttuja” Knapolanissa Södernässkogenissa.
17
Samlaren
Rosenholm hade med sig intresset för historia
och gamla ting från barndomshemmet, i den
närmaste släkten fanns flera ivriga samlare. Genom sin engagerade teckningslärarinna Enni
Runeberg vid Borgå lyceum kom han även
tidigt i kontakt med den sydösterbottniska
folkkonsten. En utställning av linfästen ”flagabräden” under seminarietiden i Nykarleby
inspirerade honom till att själv börja samla; sitt
första köpte han av en antikhandlare i Karleby.
Samlaren Rosenholm var beredd på stora
uppoffringar och strapatser för att få tag på de
föremål han ville ha och familjens hem fylldes
snart med både högreståndsantikviteter och
allmogeföremål. Under en permission cyklade
han drygt 30 km från Jakobstad till Purmo i
snöstorm då han hört att där fanns ett attraktivt linfäste. För att bekosta inköpet av en
eftertraktad antik spegel för 45 000 mk i Stockholm jobbade Rosenholm extra som intendent
på Österbottens museum under skolans sommarlov.
”Under kriget avstod jag min tobaksranson en tid åt en pojke från Åvist mot
löfte att vid hemkomsten få avhämta ett linbräde i hans hem.”
(Rosenholm i Hufvudstadsbladet 1958)
Bandgrind från Övermo (Mo-Jonis, Mobacken). Ett av de första föremålen som Rosenholm samlade in 1938.
Nauhapirta Övermo’sta (Mo-Jonis, Mobacken) oli ensimmäisiä Rosenholmin 1938
keräämiä esineitä
18
Urklipp från artikeln ”Visit i en samlares hem”, Hufvudstadsbladet 1958.
Lehtileike ”Visit i en samlares hem”, Hufvudstadsbladet
1958.
Keräilijä
Rosenholmin kiinnostus historiaa
ja vanhoja tavaroita kohtaan tuli
lapsuudenkodista, lähisukulaisissa oli monta innokasta keräilijää.
Omistautuneen piirustuksenopettajansa Enni Runebergin
kautta lyseovuosina Porvoossa
tuli myös eteläpohjalainen kansantaide aikaisessa vaiheessa hänelle tutuksi. Rukinlapanäyttely
seminaariaikana Uudessakaalepyyssa innosti häntä itseäänkin
keräämiseen; ensimmäisensä
hän osti antiikkikauppiaalta Kokkolassa.
Keräilijä Rosenholm oli valmis
suuriin uhrauksiin ja ponnistuksiin saadakseen haluamansa
esineet ja perheen koti täyttyikin
pian sekä säätyläisantikviteeteista että talonpoikaisesineistä.
Yhden loman aikana hän pyöräili
lumimyrskyssä runsaat 30 km
Pietarsaaresta Purmoon, kun oli
kuullut siellä olevasta kiinnostavasta rukinlavasta. Maksaakseen
tavoitellun antiikkisen, 45 000
mk maksavan, Tukholmassa olevan peilin, Rosenholm työskenteli ylimääräistä intendenttinä
Pohjanmaan museossa koulun
kesäloman aikana.
Flagabräde som 1958 donerades från Rosenholms privata samling
till Stundars.
Rukinlapa, jonka Rosenholm lahjoitti omista kokoelmistaan Stundarsille 1958.
19
Solv Museiförening 1938-1950
Eftersom uppköpare påstods ha tömt byarna
på antikviteter ansåg Rosenholm att ett hembygdsmuseum i Solf var en näst intill omöjlig
idé. Men han uppmanade ändå sina elever
att hämta fornföremål ”gambäl fodikor” till ett
litet skolmuseum. Insamlingen gick så bra att
Rosenholm sammankallade byborna till ett
möte för att 5 maj 1938 bilda Solv Museiförening. Föreningen utvecklades i snabb takt och
hade redan efter ett år 110 medlemmar. Nu
började man drömma om en egen Solv-stuga,
men köpte ändå en spannmålsbod från Båssar
i Munsmo för 500 mk.
Herrback, gården där interiörmuseet öppnades 1947.
Herrback, talo, missä interiöörimuseo avattiin 1947.
20
Museiarbetet stannade av under krigsåren.
Samlingarna låg inhysta i bodar och i en framstuga. Efter kriget tog man ny fart och redan
1.6.1947 kunde föreningen öppna ett interiörmuseum på Herrbacken. Museet besöktes
redan första dagen av 220 personer och som
tidningsreportern skrev: ”Man kände sig glad
i museet”. Museiarbetet fick dock ett abrupt
slut några år senare när hyresvärden behövde
utrymmena för eget bruk. Hela samlingen
packades hastigt ner och lagrades på olika
ställen i byn.
Koska ostajat väittivät tyhjentäneensä kylät
antikviteeteista, katsoi Rosenholm, että kotiseutumuseo Sulvalle oli lähinnä mahdoton
ajatus. Mutta hän kehotti kuitenkin oppilaitaan
tuomaan muinaisesineitä pieneen koulumuseoon. Kerääminen onnistui niin hyvin, että
Rosenholm kutsui kyläläiset kokoukseen jossa
perustettiin Solv Museiförening 5.5.1938. Yhdistys kehittyi nopeaan tahtiin ja jo vuoden
kuluttua jäseniä oli 110. Nyt alkoi unelmointi
omasta Solv-tuvasta, mutta kuitenkin ostettiin
vilja-aitta Munsmon Båssarista 500 markalla.
Museotoiminta pysähtyi sotavuosien ajaksi.
Kokoelmat makasivat aitoissa ja yhdessä etutuvassa. Sodan jälkeen otettiin uutta vauhtia
ja jo 1.6.1947 yhdistys avasi interiöörimuseon
Herrbackenilla. Museossa kävi heti ensimmäisenä päivänä 220 henkilöä ja kuten lehden
toimittaja kirjoitti: ”Museossa tunsi olonsa iloiseksi”. Museotoiminta sai kuitenkin äkkinäisen
lopun joitakin vuosia myöhemmin, kun vuokraisäntä tarvitsi tilat omaan käyttöönsä. Koko
kokoelma pakattiin vauhdilla ja varastoitiin eri
puolille kylää.
”Men det var ofta när man fick ett föremål
och jag sade ’tack, tack, det var ju helt
fantastiskt’, sade de ’assit ti tack för, vi
sko´likvääl ha platta sonder e’”.
Gunnar Rosenholm
Spannmålsboden från 1700-talet flyttades av Solv
Museiförening till Stundarsbacken redan år 1939.
Vilja-aitta 1700-luvulta siirrettiin Stundarsin mäelle
Solv Museiföreningin toimesta jo vuonna 1939.
Inför öppningen 1947 gjorde Rosenholm och museiföreningen ett första försök att dokumentera inredningen och detaljerna i en storstuga.
Vuonna 1947 avajaisten alla tekivät Rosenholm ja
museoyhdistys ensimmäisen yrityksen dokumentoida sisustusta ja tuvan yksityiskohtia
21
1950-talet – ett hembygdsmuseum
i sockenmagasinet
Hembygdsmuseet var i början av 1950-talet
hemlöst. I samband med sprängningsarbetena för den nya skolan i Solf kyrkby 1952 flög
dessutom ett stenblock in i den uthusrad där
en del av de nerpackade föremålen fanns. I
detta läge var det nära att de drivande krafterna bakom museiprojektet, Gunnar Rosenholm
och John Carlson, givit upp. Ingendera var
dock beredd att helt skrinlägga planerna. En
bra början fanns ju redan.
Spannmålslånehanteringen i sockenmagasinet vid Solf kyrka hade upphört 1956 och
byggnaden stod utan användning. Solf kommunfullmäktige beslöt 1958 att upplåta det
gamla lånemagasinet för museiändamål, vilket
på nytt satte fart i de slumrande planerna.
Eftersom museiföreningens verksamhet låg
nere övergick ansvaret och förvaltningen för
samlingarna till Solf kommun. Solfmuseet blev
ett av de första kommunalt stödda museerna i
Österbotten.
Det nya hembygdsmuseet i sockenmagasinet
öppnades redan annandag pingst 1958. Till en
början inreddes endast ”storstugan” och magasinets övervåning till museum, spannmålslåren
i nedre våningen inreddes senare.
”Storstuga” inredd på sockenmagasinets vind.
”Tupa” sisustettuna pitäjämakasiinin vinttiin.
Utställning av lås i
sockenmagasinets
trapphus.
Lukkonäyttely
pitäjänmakasiinin
portaikossa.
22
1950-luku – kotiseutumuseo
pitäjänmakasiinissa
1950-luvun alussa kotiseutumuseo oli koditon.
Sulvan kirkonkylän uuden koulun rakennusvaiheessa 1952 lensi kaiken lisäksi kivenlohkare
siihen ulkorakennukseen, missä osa pakatuista
esineistä oli. Silloin oli lähellä, että museohankkeen kantavat voimat, Gunnar Rosenholmin ja
John Carlson, antoivat periksi. Kumpainenkaan
ei kuitenkaan ollut valmis lopullisesti hautaamaan suunnitelmia. Hyvä alku oli jo olemassa.
Viljanlainauskäsittely pitäjänmakasiinissa
Sulvan kirkon vieressä oli loppunut 1956 ja
rakennus seisoi käyttämättömänä. Sulvan
kunnanvaltuusto päätti 1958 luovuttaa vanhan
lainamakasiinin museokäyttöön, mikä antoi
vauhtia uinuviin suunnitelmiin. Koska museoyhdistyksen toiminta oli pysähdyksissä, siirtyi
kokoelmien vastuu ja hoito Sulvan kunnalle.
Sulvan museosta tuli yksi ensimmäisistä kunnallisesti tuetuista museoista Pohjanmaalla.
Uusi kotiseutumuseo pitäjänmakasiinissa avattiin jo helluntaina 1958. Aluksi sisustettiin vain
”tupa” ja makasiinin yläkerta museoksi, alakerran viljalaarit sisustettiin myöhemmin.
Det gamla sockenmagasinet från 1858 används fortfarande av Stundars.
Stundars käyttää edelleenkin vanhaa pitäjänmakasiinia vuodelta 1858.
23
1960-talet – Stundarsbacken
och nya planer
I början av 1960-talet vändes museientusiasternas blickar åter mot Stundarsbacken. Där
stod redan spannmålsboden som uppförts
före kriget. I mitten av 1960-talet byggdes
en väderkvarn från Seffris i Östersolf upp och
en mjölnarstuga från Västersolf flyttades till
området. Rosenholm ansåg först att dessa
byggnader fick vara nog med tanke på det betungande underhållsarbetet.
En ny era i museiarbetet inleddes då maskinentreprenören Olav Englund kom med.
Englund tände också solfbornas talkovilja
genom att väcka tävlingsandan mellan byarna.
Museitanken fick allmän medvind i Solf. En
museisektion tillkom inom Solf UF.
I slutet av 1960-talet presenterade Rosenholm
sina nya ambitiösa planer angående museiområdets utvidgning. Han ville ”göra Solf
hembygdsmuseum till något ännu förmer än
vad det är idag” och poängterade att han ”i
följande skede av museiområdets utbyggnad
kommer att ägna hantverket viss uppmärksamhet” (Hufvudstadsbladet, 1969).
Interiör från Mjölnarstugan som flyttades från
Båskastået.
Sisäkuva Myllärintuvasta, joka siirrettiin
Båskaståetilta.
Väderkvarnen från Seffris.
Tuulimylly Seffriksestä.
24
1960-luku – Stundarsin mäki ja
uudet suunnitelmat
1960-luvun alkupuolella käänsivät museoentusiastit katseensa jälleen kohti Stundarsin
mäkeä. Siellä oli jo valmiina ennen sotaa pystytetty vilja-aitta. 1960-luvun puolivälissä pystytettiin tuulimylly Seffrisistä Östersolfista ja
myllärin tupa Västersolfista siirrettiin alueelle.
Aluksi Rosenholm oli sitä mieltä, että nämä rakennukset riittäisivät, koska niiden kunnossapito oli työlästä.
Uusi kausi museotyössä alkoi, kun kaivinkoneurakoitsija Olav Englund astui kuvaan
mukaan. Englund sai myös sulvalaisten tal-
koohengen syttymään herättämällä kilpailuhengen kylien välille. Ajatus museosta sai yleisesti positiivista tuulta alleen Sulvalla. Sulvan
nuorisoseuraan perustettiin museojaosto.
1960-luvun lopulla Rosenholm esitteli uudet,
kunnianhimoiset suunnitelmansa museoalueen laajentamisesta. Hän halusi ”tehdä Sulvan
kotiseutumuseosta vielä arvostetumman
kuin se oli tänään” ja painotti, että hän ”tulee
museoalueen seuraavassa laajennusvaiheessa
omistamaan huomiota käsityölle” (Hufvudstadsbladet, 1969).
Med Olav Englund vid spakarna kunde hela hus flyttas till Stundars-området.
Olav Englund ohjaimissa voitiin kokonaisia taloja siirtää Stundarsin alueelle.
25
Det dynamiska 1970-talet
Stundars hembygdsförening r.f. bildades
4.4.1973 med Brage Räfsbäck som ordförande.
Tack vare ett 50-årigt kontrakt med Solf församling tryggades museiverksamheten på
Stundarsbacken.
Eftersom de gamla hantverkarnas liv och
arbete låg Rosenholm varmt om hjärtat ville
han bygga upp en hantverkarby från 1800-talet med bostäder och verkstäder. Han ville
återskapa miljöer och interiörer så levande
som möjligt. Besökaren skulle få intrycket att
husfolket just lämnat rummet. Skansen i Stock-
holm och Klosterbacken i Åbo tjänade som
förebilder.
1970-talet var det intensiva talkoarbetets
decennium när ett tiotal hantverkarstugor
och verkstäder med tillhörande uthus snabbt
uppfördes. Dessutom fick bondgårdstunet sina
första byggnader: bondgård, lillstuga, loft och
kärrlider, som bildade stommen i den klassiska
gårdsfyrkanten. Lanthandel med postkontor
tillkom liksom en fäbod med fähus. Det expansiva 1970-talet resulterade i att 25 museibyggnader uppfördes på Stundars.
Timmermannen Sigfrid Granback, muraren Teodor Enegren och målaren
Birger Nedergård i arbetstagen på Stundars.
Timpuri Sigfrid Granback, muurari Teodor Enegren ja maalari Birger Nedergård työssä Stundarsissa.
26
Dynaaminen 1970-luku
Stundars hembygdsförening r.f perustettiin
4.4.1973, puheenjohtajaksi valittiin Brage Räfsbäck. Museotoiminta Stundarsin mäellä taattiin 50 vuodeksi eteenpäin vuokrasopimuksella
Sulvan seurakunnan kanssa.
Koska vanhojen käsityöläisten elämä ja työ oli
Rosenholmille sydämenasia, halusi hän rakentaa 1800-luvun käsityöläiskylän asuntoineen ja
työpajoineen. Hän halusi luoda miljööt ja interiöörit niin eläviksi kuin mahdollista. Vierailijalle
tuli jäädä kuva siitä, että talon väki oli juuri lähtenyt huoneesta. Tukholman Skansen ja Turun
Luostarinmäki olivat esikuvina.
1970-luku oli intensiivisen talkootyön vuosikymmen, jolloin pystytettiin kymmenkunta
käsityöläistupaa ja työpajaa niihin kuuluvine
ulkorakennuksineen. Lisäksi talonpoikaistalon pihapiiri sai ensimmäiset rakennuksensa,
talonpoikaistalon, pikkutuvan, luhdin ja kärryliiterin, jotka muodostivat rungon klassiselle
nelikulmaiselle pihapiirille.
Lisäksi tuli maalaiskauppa postikonttoreineen sekä karjamaja ja navetta. Expansiivisen
1970-luvun tuloksena Stundarsiin pystytettiin
25 museorakennusta.
Murarna Teodor Enegren och Kurt Näsman murar ugnen i krukmakarverkstaden.
Muurarit Teodor Enegren ja Kurt Näsman muuraavat uunia ruukunvalajan työpajassa.
27
Kalas på Stundars
Kalasen på Stundars som inleddes 1971 bidrog
starkt till att Stundars tidigt blev känt land och
rike runt. Hantverkarbyn i kombination med
kalasen blev vald till det främsta av Finlands
sju turistunderverk vid en riksomfattande
tävling med över 700 bidrag. Andra stora evenemang som redan på 1970-talet bidrog till att
göra Stundars till ett välkänt levande museum
var hantverkardagarna Anval på Stundars, Kristen sång på Stundars och Lillajulkalas.
Inför pensioneringen 1972 utnämndes Rosenholm högtidligen till intendent på livstid. Makarna flyttade därefter till Pargas vilket innebar
att han ostört kunde ägna sig åt forskning och
planering av museet. Sina resultat sände han
sedan brevledes till Solf.
Bland kalasgästerna trivdes också Svea och
Gunnar Rosenholm.
Kalaasivieraiden joukossa viihtyivät myös
Svea ja Gunnar Rosenholm.
Storprojektet Hemmersgården påbörjades år
1978, men Rosenholm var inte särskilt förtjust
eftersom föreningens alla krafter gick åt till
uppbyggnaden. Underhållet på museet skulle
bli lidande och hantverkarbyns utvidgning
skulle avstanna. Efter att Hemmersgården
invigts hösten 1981 ändrade han dock åsikt då
han insåg fördelarna med en året runt verksamhet.
Värdparet Inger Söderman och Börje Lång underhöll kalasgästerna i årtionden.
Isäntäpari Inger Söderman ja Börje Lång viihdyttivät kalaasivieraita kymmenkunta vuotta.
28
Stundarsin kalaasit
Vuonna 1971 perustetut Stundarsin kalaasit
vaikuttivat voimakkaasti siihen, että Stundarsista tuli maankuulu. Käsityöläiskylä yhdessä
kalaasien kanssa valittiin yhdeksi Suomen
matkailuihmeestä koko maan käsittävässä
kilpailussa, jossa oli yli 700 ehdostusta. Muita
suuria, jo 1970-luvulla Stundarsin tunnetuksi
tehneitä tilaisuuksia olivat käsityöläispäivät,
Kristillisiä lauluja Stundarsissa ja Pikkujoulukalaasit.
Vuonna 1972, ennen eläkkeellejäämistään,
Rosenholm nimitettiin juhlallisesti elinikäiseksi
intendentiksi. Tämän jälkeen pariskunta muutti
Paraisille, jonka ansiosta hän saattoi rauhassa
omistautua tutkimukselle ja museon suunnittelulle. Tuloksensa hän lähetti kirjeitse Sulvalle.
Suuri projekti, Hemmerin talo, aloitettiin vuonna 1978, mutta Rosenholm ei ollut kovin innoissaan, koska yhdistyksen kaikki voimavarat
menivät rakentamiseen. Museon hoito tulisi
kärsimään ja käsityöläiskylän laajeneminen pysähtyisi. Hemmerin talon käyttöönvihkimisen,
vuonna 1981, jälkeen hän kuitenkin muutti
mielipidettään, koska hän näki ympärivuotisen
toiminnan edut.
Kalas på Stundars lockade tusentals besökare per sommar.
Stundarsin Kalaasit houkuttelivat tuhansittain vierailijoita joka kesä.
29
1980-talet – verksamheten utvecklas
Tillkomsten av Hemmersgården gjorde att
verksamheten på Stundars helt ändrade karaktär och växte i omfång. Styrelsen insåg snart
att det behövdes en verksamhetsledare på heltid för att koordinera och marknadsföra Stundars hantverkarby och kulturcentrum.
Det som verkligen inspirerade Rosenholm var
uppförandet av byskolan från Smedsby, ett
projekt som legat vilande i nästan 10 år. Otaliga skisser, ritningar och förklaringar skickades
mellan Pargas och Stundars där Peter Båsk
1984 blivit verksamhetsledare.
Rosenholm uppskattade byggandet av såväl
Tryckerimuseet som Konstnärshuset (Groska
byggnaden). Rosenholm som själv var duktig
konstnär understödde idén med verkstäder för
konstutövning. Två andra stora projekt i slutet
av 1980-talet som Rosenholm aktivt deltog i
var flyttandet av väderkvarnen från Öjst hemman i Replot och byggandet av sjömannens
bostad.
I mitten av 1980-talet inledde Stundars en
medveten satsning på barn- och ungdomsverksamhet, vilket visade sig vara lyckat med
tanke på återväxt och förnyelse. Språkbarriären bröts och idag kan vi se resultatet av detta.
I sitt bibliotek på Lillmälö skrev Rosenholm sina instruktioner och brev till Stundars.
Lillmälön kirjastossaan Rosenholm kirjoitti ohjeensa ja kirjeensä Stundarsille.
30
1980-luku – toiminta kehittyy
Hemmerin talon tulo teki Stundarsin toiminnasta luonteeltaan toisenlaisen ja laajemman.
Hallitus näki pian, että tarvittiin kokopäiväinen
toiminnanjohtaja koordinoimaan ja markkinoimaan Stundarsin käsityöläiskylää ja kulttuurikeskusta.
Sepänkyläläisen kyläkoulun pystyttäminen
inspiroi Rosenholmia kovasti, tämä projekti oli
ollut haudattuna melkein 10 vuotta. Lukemattomia skissejä, piirustuksia ja selityksiä lähetettiin Paraisten ja Stundarsin väliä, missä Peter
Båsk oli valittu toiminnanjohtajaksi 1984.
Rosenholm arvosti niin Kirjapainomuseon kuin
Taiteilijatalonkin (Grosin rakennus) rakentamista. Rosenholm, joka itse oli taitava taiteilija,
tuki ideaa taiteentekemisen työpajoista. Kaksi
muuta, 1980-luvulla toteutettua suurta projektia, joihin Rosenholm aktiivisesti osallistui,
olivat tuulimyllyn siirtäminen Öjstin tilalta
Raippaluodosta ja merimiehen asunnon rakentaminen.
1980-luvun puolivälissä Stundars aloitti tietoisen satsauksen lasten ja nuorten toimintaan,
joka osoittautui onnistuneeksi jälkikasvua ja
uudistusta ajatellen. Kielimuuri murrettiin ja
tänä päivänä voimme nähdä tästä tuloksia.
Författaren Jarl Hemmers barndomshem flyttades
från Vasa och återinvigdes 1981.
Kirjailija Jarl Hemmerin lapsuudenkoti siirrettiin
Vaasasta ja vihittiin käyttöön 1981.
Mamsellkvarnen från Replot monteras.
Mamsellimyllyä Raippaluodosta asennetaan.
31
1990-talet –nya utmaningar
1990-talet var ett intensivt decennium på
Stundars med tvåspråkig barnteater, byggnadsvårdsrådgivning och ett nygrundat Hantverkaregille. Hantverkarbyn utökades med
ett tiotal byggnader, bland annat uppfördes
Smedens stuga som ett fortbildningsprojekt.
Bondgårdens hållstuga och Lanthandlarens
bostad färdigställdes också.
Bland de nya husen fanns soldattorpet som
Rosenholm ägnade stor möda åt. Under åren
1989–1994 skrev han 21 brev som alla berörde
soldattorpets uppförande, inredning och möblering. Som mest intensivt pågick brevväxlingen år 1993 med hela 16 brev. Av breven kan
man utläsa Rosenholms fascination över att se
de teoretiska bok- och arkivstudierna konkretiseras i soldattorpets återuppbyggnad.
”Nu är det min innerliga
önskan att soldattorpet
måste bli invigningsklart
ännu i höst - detta med
tanke på den Kevinska depositionen av vaggan och
’kakkstolin’. Vi måste helt
enkelt se att detta sker. Då
kan vi även skriva en presentation jämte ’tiggarlista’
i Vbl och Hbl. Vi behöver
bl.a. en lodbössa för soldatens jakt och hans flintlåsgevär för kriget. Hoppas att
Du orkar läsa detta långa
brev – kanske etappvis?”
(utdrag ur brev till Peter
Båsk 1993)
Interiör från Soldattorpet.
Sotilastorpan sisustusta.
32
1990-luku –uusia haasteita
1990-luku oli Stundarsille intensiivinen
vuosikymmen kaksikielisen lastenteatterin,
rakennuskorjausneuvonnan ja uuden Käsityöläiskillan myötä. Käsityöläiskylä laajeni
kymmenkunnalla rakennuksella, mm. Sepän
tupa pystytettiin jatko-opintoprojektina. Talonpoikaistalon hollitupa ja Kauppiaan asunto
valmistuivat.
Uusista taloista näki Rosenholm suurta vaivaa
sotilaan torpasta. Vuosien 1989-1994 hän
kirjoitti 21 kirjettä, jotka kaikki käsittelivät sotilaan torpan pystyttämistä, sisustusta ja huonekaluja. Kaikkein kiihkeimmin kävi kirjeenvaihto
vuonna 1993, kaikkiaan 16 kirjettä. Kirjeistä voi
päätellä Rosenholmin mieltymyksen nähdä
teoreettisten kirja- ja arkisto-opintojen konkretisoituvan sotilaan torpan uudelleenpystyttämisessä.
Emil i Lönneberga på väg till doktorn. Stundars 1990.
Vaahteramäen Eemeli matkalla tohtorin luo. Stundars 1990.
Utdrag ur brev om Soldattorpets inredning, 1993.
Ote kirjeestä Sotilastorpan sisustuksesta, 1993.
33
Visionen
Efter flytten till Pargas år 1972 ägnade Rosenholm en stor del av sin tid åt Stundars. I brev
efter brev till ordförande och styrelseledamöter regisserade han utbyggnaden av hantverkarbyn. Han uppmuntrade och motiverade
men ställde också hårda krav. I breven gav han
instruktioner för brådskande åtgärder i stugorna men även om Stundars ekonomi och sitt
favoritämne: den ständigt akuta insamlingen
av föremål.
I ett brev från 1990 ansåg Rosenholm att
slutmålet för Stundars skulle röra sig kring
hundra hus. Tanken var att alla yrkesgrupper
eller hantverkare som varit representerade i
Solf skulle ha ett bostadshus med uthus. Ett år
senare har planerna minskat till totalt 85 byggnader. Rosenholm ansåg att planen kunde
misstolkas och att den borde förbli hemlig.
Numera har planen reviderats till sammanlagt
74 stugor på Stundars museiområde.
Från Pargas trummade Rosenholm ständigt
fram bilden av Stundars som skulle bli Österbottens, Svensk-Finlands, Finlands ja hela Nordens finaste friluftsmuseum!
”Om ni kunde ana, vilket tröstlöst, tungt och otacksamt arbete det ändå var att skapa detta
museum, där jag anskaffat minst 90 procent av föremålen, skulle ni knappt kunna tro det.
Även den envisaste hade kastat yxan i sjön.”
(utdrag ur odaterat brev till Margit Holm)
”Approximativt förslag” till utbyggnad av Stundars, ritat av Rosenholm 1991.
”Approximatiivinen ehdotus” Stundarsin laajennukseksi, piirtänyt Rosenholm 1991.
34
Visio
Paraisille muuton jälkeen vuonna 1972 omisti
Rosenholm suuren osan ajastaan Stundarsille.
Kirjeessä toisensa jälkeen sekä puheenjohtajalle että hallituksen jäsenille hän ohjasi
käsityöläiskylän laajentumista. Hän rohkaisi ja
motivoi, mutta asetti myös kovia vaatimuksia.
Kirjeissä hän antoi ohjeita tuvissa tehtävistä
kiireellisistä toimenpiteistä, mutta myös Stundarsin taloudesta ja mieliaiheestaan: jatkuvasta
akuutista esineiden keräämisestä.
Kirjeessä vuodelta 1990 katsoi Rosenholm, että
lopullisena päämääränä oli saada Stundarsiin
noin 100 rakennusta. Ajatuksena oli saada kai-
kille Sulvalla edustetuille ammattiryhmille tai
käsityöläisille oma asuintalo ulkorakennuksineen. Vuotta myöhemmin olivat suunnitelmat
laskeneet 85:een rakennukseen. Rosenholm
katsoi, että suunnitelma voitiin väärinymmärtää ja että se tulisi pitää salaisena. Nykyään
suunnitelma on tarkastettu yhteensä 74:ään
rakennukseen Stundarsin museoalueella.
Paraisilta käsin Rosenholm rummutti jatkuvasti
kuvaa Stundarsista, josta tulisi Pohjanmaan,
Suomen-Ruotsin, Suomen ja koko Pohjolan
hienoin ulkoilmamuseo!
”Helt förskräckt blev jag, då Du antydde,
att Stundars börjar få tillräckligt med
prylar. Tvärtom, tvärtom, tvärtom”.
(utdrag ur brev till Peter Båsk 1989)
Stundars har idag 66 byggnader och en blomstrande
verksamhet.
Stundarsissa on tänään 66 rakennusta ja kukoistava
toiminta.
”Jag slutar så med en önskan om fortsatt framgång för Stundars, som bör bli
Finlands största hantverkarmuseum, ty
i Österbotten har de skickligaste hantverkarna bott och verkat. Därför sade
jag också åt Koivisto, att vi är ute för att
ta Klosterbackens skalp.”
(utdrag ur brev till Peter Båsk 1983)
Britta Sand drejar i Krukmakarens verkstad.
Britta Sand dreijaa Ruukunvalajan työpajassa.
35
”Hundra år med Gunnar Rosenholm”
”Sata vuotta Gunnar Rosenholmin kanssa”
Arbetsgrupp / Työryhmä
Peter Båsk, Annika Harjula Eriksson och Gunilla Sand, Stundars r.f.
Katja Hellman och Meta Sahlström, Österbottens traditionsarkiv
Texter / Tekstit
Arbetsgruppen samt Brage Räfsbäck
Layout
Heidi Hjerpe, Kustmedia Oy
Källor / Lähteet
Heidi Hummelstedt: Hembygdsmuseum igår, kulturcentrum idag?
Idéer och drivkrafter bakom Stundars i Solf.
Pro graduavhandling i nordisk etnologi, Åbo akademi. Åbo 1996.
Gunnar Rosenholm( Red): Kyrkoby folkskola i Solf 1886-1961.
En historik över skolan och den tidigare folkundervisningen.
Vasa 1962.
Gunnar Rosenholm: Solf sockens historia II. Solf 1965.
Gunnar Rosenholm: Operation hembygdsinventering.
Helsingfors 1973.
Gunnar Rosenholm: Mitt Solf: en bok om Solfbygden och Stundars
hantverkarby. Vasa 1987.
Stundars arkiv: Gunnar Rosenholms brevsamling samt Stundars
urklippssamling
Österbottens traditionsarkiv: ÖTA86 Gunnar Rosenholms arkiv
Bilder / Kuvat
Olav Englunds privatarkiv
Gunnar Rosenholms privatarkiv
Korsholms centralarkiv: Solf skolas arkiv
Stundars bildarkiv
Vasabladets arkiv: Gunnar Bäckman, Mikael Herrgård, Seppo Lammi
Utställningen är öppen till årets slut. Under sommarsäsongen,
25.6–15.8.2012 är utställningen öppen dagligen kl. 11–17.
Övriga tider enligt överenskommelse.
Näyttely on avoinna vuoden loppuun. Kesäkautena,
25.6.–15.8.2012, näyttely on avoinna päivittäin klo 11–17.
Muina aikoina sopimuksen mukaan.
Tack till Aktiastiftelsen i Solf-Sundom
Österbottens traditionsarkiv