1. No category

■ kultur
Redaktör: Gabor Hont 08-790 34 80
[email protected]
SIKTAD
VID VINGA
Swenska
Ost­Indiska
Compagniets
fartyg »Cron­
prinsessan Lo­
visa Ulrica« har
lämnat Göte­
borg och passe­
rar Vinga vid
middagstid den
27 december
1748. Bilden är
en akvarell från
kapten Moréens
journal, något
beskuren.
Foto: Alexis Daflos,
Kungl Hovstaterna
Listan på fältskärer ombord på
V
em är mer lämpad att
sammanställa en matrikel över Swenska OstIndiska Compagniets
(SOIC) skeppsläkare på
1700-talet än den som själv har gjort
resan till Kina ombord på en ostindiefarare, låt vara mer än två sekler
senare? Kardiologen S Bertil Olsson S Bertil Olsson
var en av skeppsläkarna ombord på
»Götheborg«, en replik av kompaniets första fartyg
med samma namn, som mellan åren 2005 och 2007
gjorde en omskriven expedition till Kina. Hemkommen från resan bestämde sig den moderne skeppsläkaren att »ta reda på vilka som en gång i tiden haft
motsvarande uppdrag och vad de hade varit med
om«. Resultatet av hans forskning har blivit en vacker och rikt illustrerad volym:
»Swenska Ost-Indiska Compagniets fältskärer«, utgiven av Riksarkivet, Landsarkivet i Göteborg (2012).
– När jag kom hem från Kina skrev jag
färdigt min reseberättelse om tiden ombord på »Götheborg«, berättar S Bertil
Olsson. I den boken finns ett kort kapitel
om hur det var att vara skeppsläkare förr
i tiden, och det gav mig uppslaget att ta
reda på så mycket som möjligt om de
gamla kollegerna. Rätt vad det var hade
898
LKT1317s898_900.indd 898
jag samlat ihop så mycket material att det räckte till
en ny bok.
Det mesta av den seriösa forskning som finns om
Ostindiska kompaniet berättar om verksamheten ur
ekonomisk synvinkel. S Bertil Olssons strävan att
samla material om de gamla skeppsläkarna och om
förhållandena ombord skeppen krävde en del extra
möda eftersom faktauppgifterna fanns utspridda på
olika håll. Han började letandet genom att gå igenom
handlingar i Landsarkivet i Göteborg, på universitetsbiblioteken i Göteborg och Uppsala, i Krigsarkivet i Stockholm och även på Göteborgs museum.
Infallet att försöka hitta material i arkiv i städer
som låg i närheten av ställen där en och annan ostindiefarare havererat gav många intressanta uppgifter. Spåren ledde till platser som Kapstaden och Orkneyöarna där lokala experter och entusiaster – marinarkeologer, dykare, historiker – hjälpte till att
samla fakta. Ett värdefullt bidrag var material från
en kinesisk forskare som publicerat fakta om
ostindiefararnas förehavanden i Kanton (Guangzhou) i närheten av Hongkong.
– I Karlskrona kom jag över mycket intressanta
handlingar, bland annat åtta tidigare helt okända
skeppsjournaler – mycket noggranna redogörelser
för vad som hände under de här expeditionerna.
Bara det fyndet utökade mitt ostindiska material
med mer än tjugofem procent, berättar S Bertil Olsson.
läkartidningen nr 17–18 2013 volym 110
2013-04-18 14:54
■ kultur
I GAMLA
KÖLVATTEN
Nybyggda
ostindiefararen
»Götheborg«,
en replik av Ost­
indiska kompa­
niets första far­
tyg från 1730talet, lämnade
Göteborgs
hamn 2005 för
att i föregånga­
res kölvatten ta
sig hela vägen
till Kina.
Foto: Kjell André
d på svenska ostindiefarare
Men forskningen kunde också leda till blindspår
och besvikelser. Ett tips om ett arkiv hos ett ordenssällskap med anor från 1700-talet föranledde ett telefonsamtal till Helsingfors. Där kunde man bekräfta: »… jo, vi hade ett arkiv men vi skickade det till
Stockholm – och båten gick under.«
– Mitt mål med forskningen har varit att beskriva
de olika skeppsläkarnas personligheter, familjebakgrund och utbildning så gott det går av de uppgifter
som finns kvar, och jag ville också ge så mycket information som möjligt om de medicinska förhållandena på de expeditioner dessa medicinare deltog i,
förklarar S Bertil Olsson. De källor som finns att tillgå saknar tyvärr ofta all information utöver antalet
personer som avlidit under respektive seglats, och
för ungefär var fjärde resa är inte ens detta känt.
Skeppsläkare i tjänst hos SOIC kallades omväxlande fältskär, doctor eller medicus, oavsett om ve­
derbörande var utbildad inom »fältskärsyrket« eller
var »läkare« med examen från ett universitet.
Skeppsläkarna fick, oberoende av yrkeskategori, ansvara för vården av skadade och sjuka ombord. Det
innebar ansvar för behandling av såväl kirurgiska
som internmedicinska åkommor enligt nutida indelning. Varje ostindiefarare från Sverige (med två troliga undantag) hade minst en och oftast två skeppsläkare ombord. Den överordnade skeppsläkaren kal­
lades 1:e fältskär (ibland opperfältskär), den underordnade benämndes 2:e fältskär eller underfältskär.
läkartidningen nr 17–18 2013 volym 110
LKT1317s898_900.indd 899
Enligt några besättningslistor kunde det också hända att fältskärerna fick handräckning av en särskild
»fältskärsdräng«.
Bristen på fältskärer var stor vid den tid då SOIC
bildades. Kompaniets första skeppsläkare saknade
ofta formell utbildning, och många rekryterades
från utlandet, till exempel Skottland och Tyskland.
Först vid expeditionerna under senare hälften av
1700-talet kom skeppsläkarna uteslutande från Sverige, och var också i genomsnitt äldre än de som verkade under SOIC:s första år.
S
jukvården ombord på en ostindiefarare bedrevs enligt humoralpatologins principer
som fastslog att kroppens och själens sjukdomar orsakas av störningar i jämvikten mellan
de fyra »kroppsvätskorna« blod, gul galla, svart galla
och slem. Diagnos av en åkomma fastställdes vanligen genom studium av färgförändringar i patientens
urin och avföring, och en eventuell behandling hade
ofta som mål att »driva ut den sjuka vätskan« ur
kroppen. Det kunde ske genom åderlåtning eller med
hjälp av kräk- eller avföringsmedel, eller genom ap­
plicerande av »spansk fluga« – dvs plåster med krossade kroppsdelar av en insekt som innehöll ett starkt
irriterande ämne och åstadkom vätskande blåsor.
De läkemedel som ansågs användbara bestod av
komponenter från växt-, djur- eller mineralrikena
och fanns noggrant sammanställda i den första
899
2013-04-18 14:54
■ kultur
■ oStindiSka komPaniet – längSta
eXPeditionen varade i Över tre År
Swenska Ost-Indiska Compagniet bildades 1731 och gick i
konkurs 1808. Under denna tidsperiod sändes sammanlagt
132 fartyg ut med ostindiska mål. De flesta seglade enbart
till Kina, ett antal bara till Indien och tio skepp både till
Indien och Kina under en och samma resa. Fartygen hade
i regel en besättning på mellan 100 och 150 man och
längden på expeditionerna varierade mellan ett drygt år
(»Prinsessan«, från den 14 april 1804 till den 11 maj 1805)
och tre år och två månader (»Prins
Carl«, från den 8 april 1753 till den 6
juni 1756). Den vanligaste destinationen för expeditionerna var Wampoa
i Pärlfloden (bilden till vänster), femton kilometer nedströms från Kanton
(Guangzhou), där handeln skedde. ■
ÄNTLIGEN
FRAMME
Ostindiefarare
från olika euro­
peiska nationer
på Pärlfloden
utanför Wam­
poa, ungefär
femton kilome­
ter från Kanton,
staden där han­
deln skedde.
Den lilla bilden
uppe till höger
är en akvarell
föreställande
ostindiefararen
»Enigheten«.
Foto: Alexis Daflos,
Kungl Hovstaterna
900
LKT1317s898_900.indd 900
svenska farmakopén »Pharmacopoeia Holmiensis«,
publicerad 1686. Den publikationen var skeppsläkarnas läkemedelsbibel under större delen av SOIC:s
verksamhet – ända tills Carl von Linné initierade en
modernisering av läkemedelsarsenalen, och nästa
officiella svenska farmakopé, »Pharmacopoea Svecica«, gavs ut 1775.
E
n stor utmaning för skeppsläkarna på
1700-talet var kampen mot diverse sjukdomar, ofta epidemiska, som spreds bland besättningen till följd av den dåliga hygienen
och trångboddheten ombord. Fläckfeber, »Bataviafeber« och rödsot (dysenteri) tog många liv utan att
man visste hur man skulle bekämpa dem. Andra
fruktade sjukdomar var smittkoppor, återfallsfeber
och rötfeber, den senare ett samlingsbegrepp för olika febersjukdomar som ansågs bero på »röta« i kroppens vätskor, särskilt i blodet.
En skeppsläkare ombord på en ostindiefarare hade
också till uppgift att tillreda olika medicinska beredningar. Salvor, blandningar och dekokter måste vara
färska när patienter skulle behandlas. S Bertil Olsson
ger i sin bok en lista på de läkemedel och den medicinska utrustning som SOIC:s fartyg rekvirerade från
apoteket Enhörningen i Göteborg. Hans källa är
bland annat en handskrift från 1748 av den tonårige
Johan Martin Scheele, lärling på apoteket och äldre
bror till Carl Wilhelm Scheele, den sedermera världsberömde upptäckaren av grundämnet syre. Dokumentet redovisar en leverans till kompaniet av mer
än 200 medel, beredningar och medicinska instrument, en del avsedda för kirurgiska ingrepp.
– En av fältskärerna, Carl Fredrik Adler, deltog i
Ostindiska kompaniets längsta expedition som gjordes av »Prins Carl« mellan åren 1753 och 1756, berättar S Bertil Olsson. Adler är den enda av kompaniets
fältskärer som lämnat efter sig utförliga journalanteckningar om sina patienter. Genom hans skrift
kan man få en god uppfattning om en fältskärs sysslor och om hur de olika läkemedlen användes.
Ett kuriosum som bland annat framgår av Adlers
anteckningar (och av de tennskålar som finns uppräknade bland medicinsk utrustning på Scheeles lista) är att rakningen av manskapet var ett av fältskärernas åligganden ombord. Fältskärsyrket stammar
ju från barberarskrået, och Carl Fredrik Adler skriver om 2:e och 3:e fältskären på »Prins Carl« att de
var »snälle rakare«. Som 1:e fältskär och universitetsutbildad läkare var Adler dock förmodligen förskonad från plikten att raka.
S Bertil Olsson är just färdig med redigeringen av
Carl Fredrik Adlers journal som han, tillsammans
med Paul Hallberg, f d överbibliotekarie vid Göteborgs universitetsbibliotek, avser att ge ut som bok
så småningom.
Carl Fredrik Adler (1720–1761) deltog i tre Kinaexpeditioner i SOIC:s tjänst. Han tillhörde de skeppsläkare som hade studerat medicin vid ett universitet –
i Adlers fall Uppsala, där han började 1742 och hade
såväl Nils Rosén (sedermera von Rosenstein) som
Carl von Linné som lärare. Hemkommen från sin
första ostindieresa, som han påbörjade 1748 som 2:e
fältskär ombord på »Hoppet«, försvarade Adler sin
doktorsavhandling »Noctiluca marina« (mareld),
med Linné som examinator. Ämnet för avhandlingen hade Adler fått från sin resa, och vid sin andra ostindieresa var han också involverad i naturvetenskaplig insamling på uppdrag av Linné. I ett brev till
botanikens fader beklagar sig Adler att patientarbetet ombord delvis har hindrat honom från att ägna så
mycket tid åt det vetenskapliga arbetet som han hade
velat. Enligt uppgift avled 19 patienter under denna
expedition.
Sin sista Kinaresa inledde Carl Fredrik Adler den
11 februari 1761 ombord på »Prins Friederic Adolph«.
Han var 1:e fältskär liksom vid förra resan men nådde inte Kinas kust denna gång. Den 3 september 1761
gick fartyget på grund i Kinesiska sjön efter att ha
passerat Java. De källor som finns antyder att Adler
inte längre var med ombord för att uppleva haveriet.
Alla nutida handlingar anger att han avled i feber
strax innan dess, vid Javas kust. Den uppgiften
stämmer dock inte, enligt S Bertil Olsson, som undersökt en vattenskadad handling från seglatsen
med »Prins Friederic Adolph«. Handlingen antyder
att skeppets 1:e fältskär dog redan den 10 juni, då fartyget befann sig i södra Atlanten. Till Sverige återkom Adler hursomhelst aldrig. Men därhemma, den
20 maj 1762, födde hans hustru Brita Christina en
son, femton månader efter att maken givit sig ut på
sin sista ostindiska expedition. Detta faktum förvirrar släktforskningen och inbjuder kanske till ytterligare forskarmöda.
Gabor Hont
läkartidningen nr 17–18 2013 volym 110
2013-04-18 14:54