2. Jakten på ”De vises sten”
Landsvägen till Fröskog i Dalsland
En vårvinterdag 1774 kommer en hästskjuts körande på den smala och slingrande vägen utefter Vallsjöns strand i norra Dalsland. Knappt två timmar tidigare hade den lämnat skjutsstationen i Torpane ute vid stora landsvägen mellan
Vänersborg och Karlstad. Nu är den med dagsmejans snömodd och isbitar
virvlande kring hästarnas hovar på väg västerut. Från slättlandet vid Vänern
mot de skogklädda åsar som en efter en reser sig mot himlen i väster.
Plötsligt öppnas ett vidsträckt panorama framför resenärerna. En lång dalgång med sjöisar i norr och söder, stora öppna sluttningsmarker och i färdriktningen nya och åter nya åsar. Ett korthugget rop från skjutsens passagerare får
körsvennen att hålla in hästarna.
Ekipaget blir en kort stund stående uppe på höjden. Resenären, en man
insvept i en präktig vargskinnspäls, betraktar bergen, skogarna och de frusna
vattendragen. En antydan till ett leende drar för ett kort ögonblick över hans
skarpskurna ansikte:
– Är det långt kvar?
– Nä´ dä´ ä´ jämt ôppför backeli´a på annre si´a där!
Skjutsen fortsätter mot dalgångens botten och den klättrande vägen upp och
förbi Fröskogs sockenkyrka. Vid gästgivargården i Hensbyn, en fjärdingsväg
längre fram, stannar skjutsen.
Ur åkdonet, som nu omges av hästarnas rykande svettångor, stiger den pälsklädde mannen. Han ser sig hastigt om än en gång, innan han med raska steg
försvinner in i gästgiveriet. Åtföljd av skjutsdrängen släpande på hans stora
resekoffert.
*
Under de närmast följande dagarna dyker den främmande resenären upp än
här, än där i bygden.
Så ger han sig iväg och försvinner lika plötsligt som han uppenbarat sig efter
26
att i största hemlighet ha lagt sig till med flera av socknens bästa gårdar. Kvar
står en handfull häpna och nyrika bönder och klår sina huvuden:
– Han kom vesst ända frå´ Stockholm, men va´ ska´ en så´n valp ha
går´n te´?
– Fan Grå vet. Å´ brått had´n. Å´ pengar.
Kungliga Bergskollegiet i Stockholm
Den nyutsedde verkställande ledaren för Dals Bergssocietet, assessorn i
Bergskollegium baron Hermelin, försöker överblicka den uppgift som ligger
framför honom. Ute i världen pågår en konjunkturkris bland flera länder som
bedriver en mycket större silverhandel än Sverige. Priserna har fallit, brytningen har blivit olönsam, och Spanien har tidvis stängt sina gruvor. Trots att
de innehåller silver.
Det råder alltså ingen allmän brist på silver i världshandeln. Krisen beror
snarare på att marknaden är mättad. Men i Sverige viker tillgångarna.
Parallellt med detta finns också några andra svårhanterliga problem för den
inhemska gruvnäringen. Dels brist på skog för eldning och kolning, dels på
mat och foder på grund av svår missväxt. Följden har blivit skuldsatta arbetare,
ständigt i behov av löneförskott, och dessutom kraftiga prishöjningar på foror
och körsel. I praktiken innebär detta att företagen ständigt får betala löner och
råvaror i förskott.
Situationen kan egentligen inte beskrivas mera målande än i den rapport som
en av kollegiets tjänstemän har sammanställt:
”Få näringar i riket kräver så dryga förlagor, som bergshanteringen; därför
måste dess idkare vara försedda med mycket penningar, antingen av egna eller
ock lånade capitalier; ty arbetarna därvid äro städse i behov av förskott och alla
råämnen och materialier skall gemenligen betalas förut, innan bruksägaren får
dem omhand.
Det är numera nog sällsynt, att enskilda bruksägare själva har tillräcklig penningstyrka, att förlägga sina verk, några bruksägare är själva försedda med egna
tillräckliga skogar, att de slippa tillita köpekol, vilka kosta dem mera.
Under vissa få bruk höra goda lantegendomar, att de därav få det mesta av vad
de årligen behöva i spannmål för sig, deras bruksfolk och arbetare, däremot de
övriga nödgas till största delen köpa sin säd.
Somliga verk äga en så fördelaktig belägenhet, att införseln av nödvändighetsvaror, och utförseln av brukseffekter, kan bestridas med nog lindrig penningutgift, då däremot transportkostnaden utgör en ganska betydlig post för
flera bruk, som icke äga en sådan förmån.”
För Hermelin står det klart att ett företag som i egna tillgångar kan säkra
27
Så här var Dals Bergssocietets produktion lokaliserad i nordöstra delen av Dalsland under åren 1775–1785.
28
tillräcklig skogs- och jordbruksmark, och därigenom gör sig och sina anställda självförsörjande på bränsle, livsmedel och foder, starkt förbättrar sina
möjligheter.
Detta blir en ledstjärna när Hermelin nu drar upp riktlinjerna för det nya
företaget.
*
Även om den gustavianska tidsandan har vänt vetenskapen ryggen så lever
fortfarande några besynnerliga rester av Frihetstidens uppfattningar kvar hos
vetenskapsmän och tekniker i de stora verken. Inom Bergskollgium härskar t.ex.
fortfarande den åsikten att produktion av ädelmetall är det förnämsta nationen
kan ägna sig åt. Oavsett kostnaden! Därigenom skapas det nationalekonomiska
illusionsnumret att varje produktionsresultat ädelmetall, oavsett hur obetydligt
eller kostsamt, räknas som en nationell vinst.
Hermelin tänker undvika föregångarnas misstag genom att skapa tillgång
till kapital och till egen mark och skog. Men två helt andra faktorer kommer
att avgöra bolagets öde.
Hynån i Dalsland
Den hermelinska bolagsorganisationen är nästan identisk med Ostindiska
Compagniets. Delägare och direktion är i långa stycken gemensamma för de
båda bolagen. Efter länspumpningarna har under hösten flera nya provbrytningar företagits och ”Sandels ort”, ”Svabs sänkning”, ”Grills strossar” och
”Alströmers arbeten” namngivits efter några av intressenterna.
Bergskollegiets båda tjänstemän, assessorn Hermelin och bergsrådet
Schröderstierna, har till slut lyckats locka ett 30-tal intressenter in i det dalsländska vågspelet. Man har kommit överens om att mellan sig fördela 400 lotter
med 65 daler silvermynt för varje. I villkoren skrivs också in: ”Om mera pengar
skulle behövas så skulle det tillskjutas …”
Om någon i sällskapet insåg konsekvenser och eventuella risker med en sådan
formulering, så behöll man det för sig själv.
Inmutningarna gjordes ursprungligen i åtta socknar men kom vid starten att
koncentreras till sex gruvor i tre olika socknar. Under året träffade man också
avtal med ett antal markägare i Fröskogs socken. Därmed säkrades tillgång
till ett vattendrag som då kallades Hynån. I avtalet ingick också en del mark
i anslutning till ån. Syftet med denna affär blev tills vidare en väl förborgad
hemlighet för utomstående.
När det nu gällde det nya bolagets organisation så fick det redan etablerade
Ostindiska Compagniet uppenbarligen utgöra förebilden. Styrelsen bestod
29
av minst tre personer och kompanjonerna skulle vara ”infödda svenskar eller
utlänningar som svurit Sveriges krona tro- och huldhetsed och som tillhörde
den protestantiska läran”.
Märklig var den hemlighetsfullhet som omgav de båda bolagens affärer.
Ostindiekompaniets privilegiebrev förbjöd således att namnge aktieägarna eller meddela deras insatser. Affärsböckerna var hemliga och fick på inga villkor
visas för utomstående och kassaböckerna brändes för säkerhets skull efter varje
revision.
Riktigt så långt gick inte bergssocieteten i förtegenhet, men två centrala
och avgörande villkor – summan upptagna lån och delägarnas tillskott under
förluståren – har aldrig offentliggjorts.
Med Ostindiska Compagniet som förebild verkar hemlighetsmakeriet ofrånkomligt om ekonomisk revolution var bergssocietetens egentliga mission. Under
alla omständigheter kan det slås fast att Dals Bergssocietet och Ostindiska
Compagniet hade en hel räcka gemensamma intressen.
Men det fanns få likheter med våra dagars aktiebolag med styrelser, verkställande ledningar, informationsavdelningar, verksamhetsberättelser och bolagsstämmor. Dessa båda företag hade mycket större släktskap med den tidens
slutna och hemliga ordenssällskap.
Delägargruppen bakom det nya gruvbolaget i Dalsland bestod av det yppersta
inom svensk förvaltning och affärsverksamhet. Men tillsammans med övriga
figuranter, som flockades kring projektet, bildade den ett nästan osannolikt
publikt kändisgalleri.
Som om våra dagars Carl XVI Gustaf, Percy Barnevik, P.G. Gyllenhammar,
Göte Bernhardsson och Runar Sögaard skulle finansiera ett försök att utvinna
uran ur kvarts. För IKEA:s räkning!
Dals Bergssocietet bestod vid starten, enligt företagets ”Bolagsreglor”, av:
”bergsråden Schröderstierna, Sandels och Lefebure, assessorn Hermelin,
kanslirådet Alströmer, generalen Strussenfeldt, arkiatern Bäck, grefve Sparre,
hofmarskalken Gyllenkrook, expeditionssekreteraren af Ugglas, direktörerna
König och Grill, Sala Bergslag, direktör Hülphers, brukspatronerna Hall &
C:nie, Grill, Arfvidsson, Sandels, Grill, Barchaeus, Pauli, Knigge, advokatsfiskal Lithander, fabrikör Damm, herrar Tottie, Arvidsson, Beijer, Bagge, Sasse,
Gjörloff och Sahlgren.”
Till huvudmän – eller styrelse – utsåg delägarna : ”kanslirådet och direktören i Ostindiska Compagniet kommendören av Kungliga Vasa-orden
herr Clas Alströmer, bergsrådet och riddaren av Nordstjärneorden herr
Samuel Sandels, direktören av Ostindiska Compagniet och Riddaren av
Kungliga Vasaorden herr Jean Abraham Grill, herr greve Gustaf Axelsson
30
Sparre, kungliga sekreteraren och direktören i Ostindiska Compagniet herr
Samuel af Ugglas samt assessorn friherre Samuel Gustaf Hermelin, tillika
huvudisponent.”
*
Oavsett vilka intressen som egentligen drev de olika delägarna – ekonomisk revolution, alkemi eller muthandel – så tycktes en sak vara alldeles klar: Ostindiska
Compagniets silverbehov! Det uttrycktes f.ö. mycket tydligt av den från Kina
hemkallade kontroversielle Jean Abraham Grill. Av sina vedersakare ansedd
som ”en samvetslös lurendrejare”.
Ett viktigt spår i jakten på det suspekta
gruvprojektet är detta unika exemplar
av företagets ”Bolagsreglor” i privat ägo.
Motsvarighet saknas i såväl Riksarkivet som
Kungliga Biblioteket.
31
Med familjens stöd slapp han undan repressalier för sina förehavanden i
Kina, och några år senare blev han mannen som fick föra kompaniets talan, när
dalslandsprojektet än en gång togs upp till behandling i Vetenskapsakademien.
I sitt tal argumenterade han ivrigt för silvrets betydelse i den byteshandel med
Orienten som blivit så lukrativ för landet. Och det var ju en verksamhet där
han hade obestridliga och flersidiga insikter:
”Silvret är den bästa men också enklaste bytesvalutan mot de nya importprodukter som blivit på modet här hemma i Sverige, som te, siden och porslin.”
Sagt av en man med dubbla intressen: kompaniets silverbehov och societetens
silverproduktion.
32