1. No category

Jemsebyboken
25 januari 2011 15:12
 7
h i stor ia
Bo Jemseby berättar i text och bild om
sina 60 år som bildmakare
Intresse för fotografi
Lärlingsåren 1949–1955
Vid 14 års ålder är det svårt att veta vad arbetslivet innebär. Jag hade haft möjlighet
att läsa vidare i skolan men jag tappade intresset av flera skäl. Fotbollen och idrotten
lockade mig mer, och så ville jag tjäna egna
pengar.
Mitt första arbete var på Motorförarnas
Försäkringsbolag med adressen Karlavägen 58 i Stockholm. Jag anställdes den 2 juni
1949 och arbetade där till den 12 november
samma år. I samma hus låg Sieverts konditori och det fanns en fruktaffär på Sibyllegatan. Tösse-bageriet låg bredvid Östra Realposten på Nybrogatan.
Arbetet bestod i att leta fram försäkrings­
breven till skadeanmälningar. Jag arbetade
också på präglingsavdelningen med att få
fram plåtar som användes till register. I deras
fotolaboratorium för framtagning av dokumentkopior väcktes mitt intresse för foto.
Här fanns något som kunde vara en spännande hobby och inte var alltför kostsamt.
Intresset gjorde att jag skaffade en gammal
kamera och framkallade alla filmerna själv.
Jag ordnade också en förstoringsapparat, av
märket Uniprint, med vilken jag kopierade
bilder i köket på nätterna om vintern, då
mörkläggning ej behövdes.
Betyget från Motorförarnas Försäkringsbolag. Efternamnet Jönsson ändrades senare till
Jemseby när Anton Jönsson fick problem med
patentregistrering i Amerika.
Saxon & Lindströms förlag AB grundades 1928
av Johan Lindström Saxon tillsammans med sina
bröder. Till vänster syns han på omslaget till sin
egen tidning Såningsmannen nr. 8 1959. Tidningen
grundades 1905, bytte namn till Saxons veckotidning 1964 och slogs 1987 i hop med Hemmets
Journal.
Under Bo Jemsebys lärlingstid var Saxon &
Lindström verksamt i lokaler på Sveavägen 98.
När förlaget flyttade 1954 till ett nybyggt hus vid
Sveaplan ersattes de av Federativ Tryckeri AB.
10 j e m s e b y b o k e n
December 1949 börjar jag som springpojke på förlaget Saxon & Lindström, Sveavägen 98, på bokavdelningen. För det mesta
fick jag var åka till posten på Odengatan på
en trehjuling med böcker.
En leverans till Söder blev dramatisk. Åkte
Renstjärnasgatan ner och cykeln var tungt
lastad med böcker. Det gick fortare och fortare och jag försökte sakta ner. Men eftersom
vikten låg framåt på trehjulingen tog bromsen dåligt, så jag körde rakt in i en husvägg
varvid alla böckerna for ut på gatan.
Fick sedan börja i sätteriet som cykelbud.
Jag levererade manus och korrektur till bl.a.
Metallarbetaren på Barnhusgatan, Lantarbetaren vid norra Ban­torget och Röster i
Radio på Banérgatan.
Lärlingstiden på Saxon & Lindström
Så småningom fick jag börja som typograflärling på tidningen Såningsmannen.
Min handledare hette Östlund. En del andra
namn jag minns är faktor Andersson, faktor
Tillberg, Åke Tillberg, Cederquist, Hampus,
Adlerz som arbetade vid avdragspressen, där
det trycktes på tunn folie som sedan gick ner
till djuptrycket för överföring till kopparcylindern. Och så Fredblad som var en riktig hårding. Han kastade blyrader. När han
skrek hoppa kastade han medan man var i
luften.
Jag minns särskilt en gång då Östlund
var sjuk. Jag bröt då hela tidningen och gick
stolt upp till redaktionen, redaktör Spring,
för godkännande av avdragen.
Som lärling blev det mycket springpojksarbete som att köpa smörgåsar och falukorv
eller bräckkorv för 25 öre. Det blev en ordentlig bit om man hade tumme med charkuterihandlaren vid Rhensgatan
På lunchen spelade vi fotboll i backen
under Brunkebergsåsen där det fortfarande
ligger en barnstuga av något slag.
Ivar o Håkan Lindström som var chefer
hade ett fint kamratskap med personalen. De
ordnade ofta resor, bland annat till Vasaloppet, och andra utflykter.
Saxon & Lindströms djuptryck med en fototeknisk avdelning intresserade mig mycket.
Min far Anton som var litograf, tyckte inte
jag skulle börja i djuptryck eftersom han
ansåg att där inte fanns några framtidsmöjligheter. Ett erbjudande att börja som fotograflärling på djuptrycksavdelningen kom i
alla fall. Dessförinnan hade min far försökt
få in mig som fotograflärling på Bengtssons
litografiska där han var litograf. Detta stoppades av hans kollegor för det ansågs inte
vara lämpligt få in sin son på foto för då
kunde han få sina positiv som han önskade.
Det skulle ju bli en fördel för honom som litograf. Något samarbete mellan de olika yrkena fanns inte – kunde det sättas käppar i
hjulen gjordes detta.
Ljungbergs klichéanstalt
Den 23 juli 1951 börjar jag som fotograflärling på Ljungbergs klicheanstalt som låg på
Norra Smedjegatan 34 en av de gator som
numera är helt borta. Den gick upp mitt i
Hamngatsbacken vid den gamla NK klockan
som satt på televerkets hus mitt emot 34:an.
Jag går upp för trapporna. På första våningen
Min far Anton vid den första förstoringsapparaten, av märket Uniprint.
Vi var hemma i köket. Det var ju under vintern när alla syskonen gått i
säng. Någon mörkläggning behövdes inte. Tiduret var ett stoppur med stor
sekundvisare. På den tiden fanns inte Multigradepapper, fotopapperet hade
olika hårdhetsgrader.
ligger Lindbergs tryckeri, på andra våningen
Ljungbergs. När jag stiger in är det nymålat och fint. Företaget har just haft semesterstängt. Det ser ut som en lägenhet med sju
rum, vilket det ju också var. Garderoberna
var inredda till små mörkrum, en kombination som gav en fin arbetsmiljö.
Den förste jag träffade var fotograf Lennart Lundberg som blev min lärare. Lundberg var en liten atletisk person. Han kunde
stå handstående på ett bord på två emulsionsflaskor. Allan Ljungberg som ägde företaget var en duktig och erkänd fotograf. Han
var med i redaktionen av Nordisk Tidskrift
I N T R ESSE F Ö R F OTO G R A F I 11
Utsikt från Ljungbergs på Norra
Smedjegatan, med Televerkets hus i
bakgrunden. Den stora NK-klockan
satt på taket. Den flyttades senare
när hela kvarteret revs för att ge
plats för det nuvarande NK-huset.
Gatan gick upp mitt i Hamngatsbacken. Denna gata med kullersten,
som gav så fina bildkompositioner,
är i dag helt borta ur stadsbilden.
för Foto­grafi. Av honom fick jag lära mig hur
jag skulle göra för att få fram mjukheten i
bilderna. Vi var fjorton anställda, varav två
på kontoret och ett cykelbud.
Utsikt över Televerkets hus mot Malmskill­nads­
gatan och Hamngatsbacken.
12 j e m s e b y b o k e n
Från salpetersyra till alkohol
Mitt första lärlingsår bestod i att vaska glas
som legat i salpetersyra för att få emulsionshinnan att släppa lätt. Dessa glas tvättades med borste under rinnande kallt vatten.
Något varmvatten fanns ej på hela företaget.
Jag minns hur kallt det var om händerna. I
bland fick jag ta på mig tjocka gummihandskar. När jag stod där och tvättade glasen
som legat i salpetersyran står Lundberg eller
Habbis och etsade glasplåtarna med cyankalium som hälldes från olika håll för att få ett
jämnt resultat. Ingen talade då om hur farligt kombination syra – cyankalium är.
Det fanns mycket andra farliga kemikalier som användes t. ex. kvicksilverklorid för
förstärkning av bilden. Glasplåtarna skulle
vara rena och putsas med ett speciellt putsmedel, en kristidstvål vid namn Eira som
hade en speciell förmåga att få emulsionen
att sitta kvar. Jag minns att jag gick runt i
alla affärer och köpte upp denna tvål.
Det användes bara glasplåtar på Ljungbergs, så kallade våtplåtar. Rasteremulsion
Gatan som försvann Norra Smedjegatan är
den enda gata från tiden före cityomvandlingen som inte gick att återfinna i någon
form i dagens stadsbild. Detta kan nu vara
åtgärdat efter kulturnämndens beslut i mars
2009, att uppföra en minnesskylt i den nuvarande Gallerian, Hamngatan 37,
från E.R. Myller en svensk och den tyska Freundorfer. Emulsionen var orthokromatisk.
För att få den pankromatisk måste den sensebiliceras till pankromatisk.
Det var när blåplåten skulle tas med rödfilter. Dessa plåtar måste exponeras i vått
tillstånd därav namnet våtplåt. Svartplåten
togs på en speciell infraplåt. Framkallningen
måste utföras att hällas på från olika håll för
att erhålla ett jämnt resultat. Det gick alltså
inte i skål.
När plåten preparerades hälldes emulsionen ut på mitten och balanserades ut över
hela glaset och ner i burken igen.
Emulsionen måste sättas varje dag så det
första som måste göras var att skaka dessa
flaskor. Denna metod användes för raster
och kallades autotagning. Den kunde också
användas för grov fototagning = text
Vid fin text och ritningar användes ett finare system. Emulsionen bestod av collodium som ej var ljuskänslig. Collodiet preparerades jämnt över glaset och lades därefter i ett silvernitratsbad, där det låg i cirka
2 minuter. Därefter togs det upp och sattes i
kamerakassetten och exponerades. Efter exponeringen användes samma framkallningsmetod och efterarbetning som vid rasteremulsionen. Skillnaden var att resultatet, om
badet hade rätt PH-värde blev så bra – långt
överlägsen dagens filmer. Kopisten Ingeborg
Sylwen gjorde en rits runt varje bild på den
torra plåten. Med ett vått däckelpapper lyftes hinnan upp, klipptes till och lades upp
på större monteringsglas som sedan kopierades på zinkplåtar. Plåtarna hade preparerats i slunga med en emalj baserad på fisklim
och bichromater. Emaljen höll för första etsningen = anetsning. Efter anetsningen hade
plåten fått ett djup som senare kunde valsas in med färg och asfalt för ytterligare etsningar. Den sista var djupetsningen Emaljens ljuskänsliga del bestod av bikromater
som inte passade fotografiska emulsioner
här uppstod problem med en massa kometer
och fläckar. Fotograferna blev arga på mig.
Sen hörde det till saken att foto och emalj
ej fick komma beröring med varandra.
Lärlingstiden bestod mycket i att handla
till gubbarna. Då vi var en fotograflärling
och en etsarlärling så blev det varannan
vecka. Mest på morgon och eftermiddag.
Jag minns att många gånger med upp till
6 motböcker i handen fick gå till systembolaget på Mäster Samuelsgatan. Motboken var
ju hårdvaluta – Hur mycket fanns på boken?
Att vara lärling hade sina positiva sidor.
Kraven på produktion var ej så stora, lönen
var ju ej så hög. Det viktigaste var en bred
utbildning av allt från de enkla göromålen
till de svåra. Det kunde vara svårt att få ta
del av vissa yrkeshemligheter. Varje yrkesman hade sin stolthet över kunskap som han
kämpat för och kanske ej ville lära ut.
Lennart Lundberg etsar våtplåten med cyankalium. Den vita skålen till höger är kopparförstärkaren. När plåten lades i detta bad upp­fattades bilden som positiv. Efter etsningen
svärtades den med svavel och koppar, eller silver om inte svärtan var tillräcklig. Det var
här glasen tvättades som legat i salpetersyra. Ingen talade om hur farligt detta var.
Julfest på Ljungbergs. Stående från vänster: Bo Jemseby, cykelbudet Jerling, Jan Jigstedt,
Leif Eriksson, Bobben, Åke Vestin, Lucia (är okänd), Leif, Stig Blomé, Folke Andersson,
Bo Karlsson. Främre raden: Allan Ljungberg, Tyra Andersson, Lennart Lundberg, Ingeborg Sylwén och Birger Orenberg.
I N T R ESSE F Ö R F OTO G R A F I 13
Allan Ljungberg och Tyra Andersson på kontoret. Lägg märke till räknesnurran.
Det fanns två kameror: En Holmlundare och
en Engelsk. Till en början hade jag svårt att
få lära mig det jag ville men efter några år så
fick jag så sakta börja fotografera ensam. Jag
minns hur stolt jag var att få göra bilder med
en stor kamera. Detta hände mest på fredagar eftersom denna dag som i regel var en
festdag. Redan vid 9-tiden kunde det tas en
liten snaps tillsammans med matsäcken. Fotograferna blev nu öppna och berättade om
tekniska saker som var viktiga för mig.
Eftersom arbetet måste göras var det en stor
fördel för mig att få arbeta självständigt. En
gång hände det att fotograferna var sjuka
och då kom Allan Ljungberg in med en bild
och frågade om jag kunde ta den. Jag blev
väldigt stolt, jag visste att jag kunde. Jag
ställde in bilden i kameran och skulle just
börja exponera då etsarna kommer in och
skriker att om jag tar den bilden så skulle jag
få en smäll. Med gråten i halsen går jag in
till Ljungberg och talar om detta. Han ringer
upp fackföreningens ombudsman, Wille
Forsberg och får dispens för mig. Han går
sedan in till etsarna och förklarar detta för
dem. Ingen av dem vågade säga någonting
men jag kände att efter detta blev det större
distans mellan dem och mig. Saken glömdes
emellertid snart bort.
Den engelska kameran. Exponeringen skedde med bågljus som
hade kallt ljus 7000° Kelvin. Vid färgseparation användes ett
”snedraster” som hade 75° vinkel för den blå färgen. Rastret
vändes för den röda färgen varvid vinkeln blev 15°. Detta
kombinerades med ett normalt raster med 45° vinkel. De svaga
strecken på originalskivan är markeringar för duplex 2-färg.
Man vred slodan med originalet för att få rätt rastervinkel på
delfärgen. Leif som står vid sidan var den nya lärlingen som
kom efter mig. När jag fick arbeta i kameran blev det han som
fick vara springpojke. Originalet är en av Televerkets kartor,
klichéerna på dessa gjordes på Ljungbergs.
14 j e m s e b y b o k e n
Resan till Åland. Ingeborg Sylven, Orenberg med fru, Lennart Lundberg
med sin fru May.
Lennart Lundberg räknar ut procenten på bilden av Kungen. Alla
order kom in på detta bord.
Etsaren Stig Blomé graverar med
stickel.
I N T R ESSE F Ö R F OTO G R A F I 15
I etsningen som var samlingspunkten hände
alltid saker. Vi lärlingar blev ofta föremål
för olika prover, så kallade kemigrafprover.
Vi skulle till exempel gå mellan två kryss
på väggarna, titta på det ena och träffa det
andra. Halvvägs körde man in fingrarna till
allas glädje i en svart tryckfärgburk. Ett
annat prov bestod i att sätta en tratt mellan byxan och skjortan ha en slant på pannan som man skulle försöka få ner i tratten.
När man då lutade sig bakåt stod någon med
en flaska vatten och hällde i tratten till allas
förtjusning.
Framkallning för våtplåt med Myllers
rasteremulsion.
1. Hydrokinon 50 gr
Exportsprit 200 cl
2. Bromamonium 50 g
Vatten 200 cl
3. Natriumsulfit 800 g
Pottaska 780 g
Vatten 2000 cl
Sedan blandar man följande.
Lösning 1 9 cl
Lösning 2 10 cl
Lösning 3 150 cl
Vatten upp till 1000 cl
Silverbad.
Silvernitrat 100 g
Vatten dest. 1000 cm
Silverplåtframkallning.
Vatten 5000 cl
Järnvitriol 100 g
Kopparvitriol 24 g
Blåsprit 100 cl
Isättika 100 cl
Infraplåtframkallning.
A-lösning
Vatten 1000 cl
Hydrokinon 25 g
Kaliummetabisulfit 25 g
Bromkalium 25 g
Vid ett tillfälle fick jag för mig att jag fått
cyankalium i mig. Jag blev vettskrämd, helt
förstörd skyndade jag till Serafimerlasarettet. Läkarna tittade på mig och sa åt mig att
ta det lugnt: Skulle det vara som jag trodde
skulle jag varken kunna stå eller ligga.
Lärlingstiden fortsatte och efter hand började jag känna mig säkrare. När andrafotografen slutade fick jag en egen kamera (den
engelska) Far som var litograf på Ljunglöfs
berättade hur de arbetade där. Filmen började nu bli mer aktuell. Detta intresserade
Farmers försvagare.
A. Ferricyankalium (rött blodlutsalt) 5 g
Vatten 100 cl
B. Fixernatron (Natriumtiosulfat) 5 g
Vatten 100 cl
Omedelbart före användningen blandas
1 del A + 1 del B
Kopparförstärkning.
Kopparvitriol 350 g
Bromkalium 180 g
Vatten 5000 cl..
Min första bättre kamera skaffade jag mig
genom min chef Allan Ljungberg. Han hade
en god vän Inge Laurin på Molander o Son
i hörnet av Regeringsgatan Herkulesgatan.
Det blev en Voigtländer Perkeo 1 med Color
Skopar. Min nästa kamera hette Rolleiflex
med Tessar 3,5.
På luncherna sprang jag ner och fotograferade Strömmen, Gamla stan, Kungsträdgården – allt det som fanns i denna stadsdel..
Efterframkallning.
Metol 5 g
Hydrokinon 7 g
Natriumsulfit krist. 100 g
Pottaska 100 g
Bromkalium 2 g
Vatten 1000 cl
Framkallningstid 3,5 min.
Emalj
Användes vid olika tillfällen för överföring av
bild till olika material. Den måste belysas med
UV-ljus.
Fisklim 800 cl
Vatten 1200 cl
Amoniumbikromat 1800 g.
Amoniak 5 cl
B-lösning
Vatten 1000 cl
Kaliumhydroxid 50 g
Omvändning neg/pos
A-lösning
Kopparklorid 10 g
Isättika kons. 98% 50 cl
Vatten 1000 cl
Lika delar A+B
Framkallningstid 2–3 minuter
B-lösning
Vätesuperoxid 20% 100 cl
Etsning av film och glasplåt.
Cyankalium blandas med vatten ganska svagt.
Innan etsning lades filmen eller plåten i ett kopparförstärkningsbad. Skiktet emulsionen blev
vit bilden framstod som positiv. Efter etsningen
svärtades bilden med svavel. Koppar silver
förstärkte svärtan ytterligare. Cyankalium var
mycket giftigt men etsade bilden mycket renare
än andra metoder.
Lika delar A+B
16 j e m s e b y b o k e n
mig mycket och genom Tyra Andersson på
kontoret fick jag tillstånd att köpa hem film.
Förste fotografen kände sig lite åsidosatt
och ville inte alls gå över på filmen. Denna
krävde en exaktare exponering än vad som
gällde våtplåten. Det var också mycket dyrare med film. Jag blev inkallad till kontoret
och fick frågan om det var nödvändigt med
mina experiment.
Bilden exponeras framkallas lite längre än normalt sköljes ca 1 minut. Varefter vitt ljus kan
tändas. Obs.fixeras ej. Filmen lägges därefter
i omvändnings badet , därvid upplöser sig det
svärtade silvret. Med en vaddsudd kan man försiktigt tvätta bort rester av skiktet så att basen
blir helt ren. Därefter framkallas filmen och fixeras sköljes på vanligt sätt. Ett intressant sätt
att förändra en bild.
Min första kamera, en Voigtländer Perkeo 1 med
Color Skopar. Min nästa kamera hette Rolleiflex
med Tessar 3,5 (nedan).
Håvfiskare vid Strömmen. Dessa båtar är nu borta ur stadsbilden.
I N T R ESSE F Ö R F OTO G R A F I 17
Hötorget med de nybyggda höghusen. Bilden togs från ett kontor på Kungsgatan.
18 j e m s e b y b o k e n
Kungsträdgården. Var ofta här på lunchen
och tog bilder.
I N T R ESSE F Ö R F OTO G R A F I 19
Slussen. Söderleden bygges.
20 j e m s e b y b o k e n
Skeppsbron. Med Finlandsbåtarna.
I N T R ESSE F Ö R F OTO G R A F I 21
Fårösund, rekryten
1956–57
Fårösund, KA3. Förberedelse för en roddtävling. I bakgrunden
en Minutläggare.
I december 1955 gör jag min värnplikt på
Gotland Fårösund. Denna tid var en av mina
bättre, jag fick distans ifrån det jag hittills
upplevt. Fick tid att tänka över min situation. Träffade en del flickor men med misslyckat resultat. Kände en viss oro och besvikelse över detta men kanske jag inte var
mogen. Mina intressen fanns ju i fotboll
bandy hockey ja allt som hade med idrott
att göra. Jag höll på aktivt tills jag var 35 år
gammal.
Nu var dagen något helt annat. Det fanns
gott om tid över med andra kamrater.
22 j e m s e b y b o k e n
Under uppväxtåren hade min far hela
tiden visat och pratat om sina metoder och
patent inom det grafiska. Han hade fått ett
ljusbord och satt hemma och arbetade. Ryktet gick då inom facket att han satt hela
nätterna och arbetade. Detta fick han sluta
med.
Några av hans arbeten jag minns var Carl
Larsson reproduktioner, Berg svenskt landskap, Zorn tygprover från Åhlens. En orsak
till att han arbetade hemma var att ingen
annan ville göra dessa jobb.
Det var här han började experimentera
med sina nya ideer Han gjorde sina experiment i garderoben, det enda stället som var
mörkt. Till mammas förtvivlan ödelade han
en massa kläder med spillda vätskor.
Detta hade blivit för mycket för mig och
jag förlorade intresset.
Min far var mycket motarbetad av sina kollegor. Allt detta for runt i mitt huvud. Jag
tänkte han kan väl inte ha fel i allt detta
han pratade om, det måste finnas något i allt
detta. För alla min fars arbeten fick beröm
för sin kvalitet.
Fårösund KA3. Optisk signalering.
FÅ R Ö S U N D , R EK R Y T EN 23
Repmöte 1957. Samling i Slite på väg ut mot
ytterförläggningen på Enholmen.
24 j e m s e b y b o k e n
Fästningen på Enholmen, där vi bodde.
Detta var en upplevelse.
FÅ R Ö S U N D , R EK R Y T EN 25
Fårö Kyrka. Fågelskådning med Ornitologen Folke Andersson, Rolf Bergholm
och Bo Jemseby som tog fotot med fjärrutlösare.
26 j e m s e b y b o k e n
Antons idéer blir till metod
1957–
Efter rekryten återgår jag till Ljungbergs
där jag slutar den 18 april 1957. Ville nu gå
vidare efter värnplikten. Jag säger upp mig
går upp till fackföreningen där jag får en utskällning. Man säger inte upp sig innan man
har ett nytt arbete. Detta ordnade upp sig.
Fick ett arbete på Grohman o Eichelberg på
Mäster Samuelsgatan. Det sista jag får höra
från mina arbetskamrater är att jag borde
kunna mer innan jag slutar. Det var ju av den
orsaken jag ville lära någonting mer.
Från glasplåtar till film
På Grohman o Eichelberg började jag den
22 april 1957. Tiden blev spännande för mig.
Lärlingstiden var ju nu över, en tid då jag
möttes av respekt. Kände mig starkare nu.
Jag blev väl omhändertagen och visades runt
på hela företaget av fotografen Arne Malmberg. Arne fick jag senare ett fint samarbete
med. Han blev senare lärare på grafiska skolan och därefter tekniker på Fuji film. Jag
var med på en studieresa till Japan – det var
en stor upplevelse för mig.
Grohmann hade nyligen börjat med filmen
det var troligen den önskan att arbeta med
film som gjorde att jag fick arbetet. Arne
Malmberg var en fantastisk god kamrat som
hela tiden stödde mig. Kamratskapet här var
fint.Vi var sju fotografer: Ove Pousette, Bertil
Glarin, Erik Linder, Gunnar Lif, Rolf Ström,
Gunnar Grandell, och Emerik Olsson.
Grohmann o Eichelberg var en ledande
klicheanstalt med egen retuschör vid namn
John Carlsson, en känd målare från Sundbyberg. Många av mina arbetskamrater har jag
senare träffat på olika håll inom branschen.
Fördubblad hastighet
Ove arbetade i kameran bredvid mig, så vi
fick en bra kontakt. Vi rationaliserade nu
arbetet ordentligt. En av oss ställde in kameran och skötte exponeringen, medan den
andre skötte framkallningen. Av två kameror blev det nu bara en. Det var skålframkallning som gällde. Med hjälp av agiteringen av skålen kunde kontrasten påverkas.
Fotograflärlingen Harald skötte kassetten
och all information mellan oss om eventuella
omtagningar.
Tillsammans arbetade vi så bra, att vi
kunde producera dubbelt så mycket som
normalt.Vid något tillfälle vid ett större uppdrag fick vi dubbel lön i lönekuvertet.
Ibland kunde vi sova middag i mörkrummet ingen på kontoret visste egentligen hur
snabbt det gick i förhållande till tidigare.
Jemsebymetoden tar form
På Grohman gjordes en del vetenskapliga
arbeten med mycket hög kvalitet. Vi började
nu experimentera att om möjligt få allting
bättre. Nu kom min fars ideer in i bilden.
Han ritade en skiss på papper hur en lampa
skulle se ut för att kunna exponera de olika
toner som en bild är uppbyggd av. Lampan
gjordes av pappan till mina kamrater Per
Arne och Klas Mannby.
Ove Pousette blev nu så intresserad så vi
fortsatte med olika experiment. Nu var Jemsebymetoden ett faktum. Den gick ut på att
fotografera bilden på continuous tone negativ – alltså film som har gråtoner utan raster.
Därefter rastrerades bilden i en kontaktram
och här kunde önskad effekt uppnås.
De första proverna blev en sensation. Etsarna fick då order att etsa på ett speciellt
sätt. Pelle Fjeastad företagets ägare, blev nu
intresserad och undrade hur detta gick till.
Det började nu pratas på företaget och vi
fick fler uppdrag av Fjeastad. Han uppmuntrade oss att fortsätta med tekniken, han var
ju intresserad att få bättre bilder. Efter en
tid fungerade ingenting, trots att vi gjorde
lika som tidigare. Slutresultatet blev helt fel.
Efteråt förstod vi varför. Det fanns ett motstånd inom företaget hos etsarna. Plåtarna
etsades för brutalt så den fina upplösningen
försvann.
Jag är på väg ut ifrån mörkrummet på Grohmann
o Eichelberg. Lärlingstiden är över, ett yrkesliv
tar vid.
Jag ställer in skärpan. Ada som hade hand om
alla farliga kemikalier ser på.
A N TONS I D É E R B L I R T I L L ME TO D 27
Reproföretaget Jepolito startas
Vi började nu prova lampan ytterligare.
Halvtonsfotogaferingen gjordes på Grohmans men lampan var nu uppmonterad i
källaren i mitt hem, Allfarvägen 29 i Täby
kyrkby.
Uppslagsverket Focus som trycktes i boktryck. Intresse fanns nu att gå över på offset.
Fjeastad var mycket intresserad att starta
offset och började nu prata om att vi kunde
göra något tillsammans. Drömmen finns
hos var och en att starta något eget. Vi hade
varit fräcka nog att kontakta Arne Heine på
Focus.Vi talade om den nya metoden som gav
ett bättre resultat. Arne Heine startade senare Typografen. Prover hade blivit utförda i
Holland. Filmerna gjordes i källaren.
Men vi hade ingen som kunde provtrycka.
Detta fick hjälp av Elektrolux civiltryckeri i
deras Rotaprint tryckpressar.
Faktorn hette Stig Sjören. Vi hade tidigare
hjälpt honom med att göra offsetfilmer på
enklare arbeten. När resultatet visades upp
så var proverna mycket bättre än de övriga
proverna som utförts.
Vi beslöt nu att bli egna företagare. Jepo
-Lito startades. Namnet fick vi från våra efternamn: Jemseby och Pousette. Jag minns
hur vi hämtade i Oves lilla bil en Austin A30
helt full med bilder. Problemet var att vi inte
hade någon kamera. Jag ringde då upp Allan
Ljungberg på Ljungbergs kliche och frågade
om vi kunde få låna kameran över en helg,
för vi hade lite arbete som vi ville prova.
Detta fick vi. Men vid ett tillfälle kommer
Allan upp och får se alla dessa bilder som
låg staplade i högar. Under den tid jag varit
anställd hade aldrig funnits ett jobb med så
många bilder på en gång. Det slutade med
att han blev väldigt arg. Men vi fick i alla fall
slutföra arbetet.
Vi köpte en kamera från Holmlunds kamerafabrik på Holländargatan i Stockholm. Priset var 12 000 kr. Där arbetade en av de duktigaste Artur Johansson (vesslan). Denna kamera hjälpte många igång att starta nya företag. Bland annat Alvar Ekström med flera,
den har hjälpt cirka 5 företag att komma
igång.
Eftersom vi utförde bättre arbete med
Jemsebymetoden kunde inget stoppa framgången. Det dröjde inte lång tid förrän andra
företag blev intresserade av metoden. De fick
använda metoden efter licens av Anton Jemseby. Jag har kunnat konstatera att det alltid
finnes motstånd mot någonting nytt särskilt
om någonting är så annorlunda som jemsebymetoden var.
Personalfest på
Grohmann. Jag
skymtar längst bak i
mitten. Gert Fransson, Emerik Olsson,
Rolf Ström, Gunnar
Grandell, Erik Linder,
John Carlsson, Bertil
Glarin, (en okänd),
Ove Pettersson, Ove
Pousette, Bo Jemseby.
Huset som min far byggde med vänner på
Allfarvägen 29 Täby Kyrkby. Min syster Ann med
trädgårdssysslor. I källaren startade Jemsebymetoden.
Ett helt nytt sätt att rastrera, med överlägsen
kontroll och kvalitet! År 1958 tillverkades den
första jemsebylampan i produktion. Elektrolux
civiltryckeri tryckte reklamfoldern.
Uppfinnaren Anton Jemseby
Anton, min far, hade kanske inte förmågan
att förklara sina metoder, så att kollegor
kunde förstå. Vad han än höll på med så hittade han en genial lösning på alla problem.
Det fanns också en viss tävlan för alla ville ju
vara duktiga. De duktiga, var de som motarbetade honom mest. De är rädda att ge sig ut
på metoder som de inte behärskar – särskilt
om metoder har en hel annan teori som Jemsebymetoden har. Han hade ju fått svar från
Kodaks tekniker i USA att det var omöjligt
att göra bilder på detta sätt.
Men, om han framledes kunde bevisa motsatsen fanns det intresse. Detta var 1945
Han började som stadsbud i Stockholm. Det
visade sig att han inte orkade med detta,
dessutom var ju lönen som stadsbud lägre.
Familjen var ju stor så ekonomin blev svår.
Han gick då tillbaka och frågade chefen som
hette Renander om han fick börja igen för att
han var en duktig litograf i firmaledningens
ögon.
Arbetskollegerna ställde dock ett villkor att han inte fick arbeta med sina nya
metoder.
Han hade en stolthet och ville hela tiden visa
vad han höll på med. Han hade ju fått patent
som han visade. Men ingen förstod honom.
Stoltheten var så stor att han vid ett tillfälle sa upp sig på Bengtssons litografiska.
28 j e m s e b y b o k e n
På lördagar ibland fick jag följa med min
pappa till arbetet. Lördagen var ju en kortare
arbetsdag. (som nu fredagen blivit). Det var
alltid en höjdpunkt för mig att ta Roslagsbanan till Östra Station gå ner till Sveavägen
90. Det var ganska hårda skämt på arbetet
det ena var värre än det andra, det gavs och
togs. Ett år när Anton var Lucia och någon
tände på håret så lät han det brinna, tuff
Två arbetskamrater i
övertrycket på Ljunglöfs, tyvärr har jag ej
namnet på dem.
Litograferna var
Lundkvist, Vidlund,
Gustavsson, Vesterlund, Calle Ljunglöv
och Roosmann, i foto
Hjertsson och Johansson
Anton arbetar vid Litobordet.
som han var, tänkte att den som tänt också
släcker. Mycket riktigt släcktes elden.
Anton arbetade ständigt med sina uppfinningar, det var hela tiden nya ideer. Allt
ifrån blästring av trä, till ID-kort med
moiréeffekter.
Anton besöker vid ett tillfälle Tintatryck.
Personalen står samlat kring ett ljusbord.
Anton säger då att han har någonting nytt.
Han går då ut till bilen och tar med sig träbitar som blästrats i Blekinge. Dessa lägger
han upp på ljusbordet. Alla trodde att det
var något i det grafiska yrket och bara stirrar
på varandra – de förstod ingenting. Han var
hela tiden en uppfinningens man.
Vid ett annat tillfälle när han skulle visa
metoden för sina kolleger tappade han vacumramen. Alla skrattade och frågade om
det var uppfinningen.
Anton började så småningom som litograf
på Ljunglöfs, beläget på Igeldammsgatan 22.
Företaget var ett känt tryckeri för fina arbeten. Där fanns många litografer. En rangordning, till exempel när det kom in stora arbeten, som delades ut fick alltid förstelitografen börja. Det hör till saken att vissa bilder
är lättare att göra då korrigeringsmetoderna
ej var till fullo. Detta såg en yrkesman. Bilderna delades till slut blev det en bild kvar.
Det var Utseglingen, målad av Wilhelmsson
på Nationalmuseum. Tavlan bestod i blått
rött grönt och violett dessa bilder var svåra
att göra. Anton yttrade då att han hade en
metod som skulle klara bilden, men nämnde
att han inte fick arbeta med metoden på tidigare ställe.
Faktorn, som hette Livdal,. yttrade då att
här på Ljunglöfs använder vi det bästa. Anton
utförde arbetet på det sätt han ville och bilden gjordes med ett mycket bra resultat.
Patentavtal på Ljunglöfs
Patenten var nu många och kostade mycket.
Till slut blev det så problematiskt med ekonomin. Jag vet faktiskt inte varför min
far Anton hela tiden sökte patent hos patentbyrån A.W. Andersson. Det är möjligt
att han hade något slag av komplex. Han
måste ju visa något efter allt motstånd han
hade fått av kollegerna. Det slutar med ett
besök på byrån där vi beslutar att dra ner på
ansökningar.
På Ljunglöfs fick han ett patentavtal på
Jemsebymetoden. Det var Tomas Bonnier
som var chef. Detta var ett viktigt steg. Den
första metoden var att förskjuta rasterpunkten därefter förskjuta ljuset i sidled med
en lampa då flyttades vacumramen i sidled för att få en annan vinkel på ljuset men
hela tiden byggdes metoden på okontakt det
vill säga en plastfolie mellan filmerna = ett
rasteravstånd. År 1958 tillverkades den första Jemsebylampan i produktion. Det tillverkades cirka 60 lampor i något olika utförande. Det byggdes även en computer för
kontroll av exponeringen. Men en standardiserad konstruktion av lamporna och möjligheten att programmera exponeringen
blev Jemsebymetoden en erkänd metod. Som
mest användes den av cirka 60 företag.
Jag känner idag fortfarande en stolthet
och en uppgift att fortsätta för det finns så
mycket outforskat ännu, fastän jag har arbetat med metoden i över 50 år.
Prototyp till ”computer”, en exponeringskontroll
som hjälpte till att få förväntade resultat. Den
stora ratten graderades med density som är ett
mått för svärtning. Till vänster vippkontakter
för att ställa in en tid i sekunder. Vid d=1,0 var
detta exponeringstiden, om man ökade till d=1,3
fördubblades tiden. Vridkontakten märkt 0, A,
B, C, D är en väljare för de lampor som ska
tändas. Nollan står för punktljuset i centrum. De
fosforiserande klisterlapparna (med sönderklippt
logotyp Dupont) syns i absolut mörker. SEAB
står för Ström & Emilsson.
A N TONS I D É E R B L I R T I L L ME TO D 29
Gnissel med fackföreningen
En stor kund till Jepolito var Rotopress, ett
tryckeri och förlag som gav ut serietidningar.
Den kontaktman vi hade där, Sture Sundkvist, blev kontaktad av fackföreningen och
tillsagd att han inte skulle lägga några arbeten hos oss eftersom vi inte var ett erkänt
reproföretag från fackföreningens sida. Orsaken var att vi inte hade kopiering. Vi blev
då tvingade att starta en kopiering och anställde en kopist vid namn Dartland.
Detta blev en svår tid, vi hade ju inga arbeten i kopiering, men det ordnade upp sig.
En annan situation var när jag kommer upp
till fackföreningen där sitter ombudsman
Åstrand. Framför har han en kungörelse att
Jepo-Lito hade startats. Företag måste ha ett
avtal att all platsförmedling måste skötas av
Litografiska facket. Vi skriver under ett sånt
avtal.
Vid ett annat tillfälle hade jag påverkat Björn
Vickman på Drakens Iltryck, som nu flyttat
till Bengtssons gamla lokaler på Sveavägen
90, att öka sin fyrfärgsseparation. Tanken
var då att min bror Arne skulle få detta arbete. Uppe på fackföreningen sitter nu Åke
Rosenkvist som ombudsman. Jag känner mig
ganska nöjd när jag går upp och förklarar
situationen. Han stirrar på mig och undrar
vad jag håller på med. Är det något slag av
platsförmedling? Han undrade om jag ville
det skulle bli en konflikt med facket. Det slutade med att jag fick skriva på ett hängavtal
som innebar att om jag behövde någon anställd måste det gå genom facket.
Arne fick aldrig arbetet.
Jemseby Produktion
Parallellt med Jepolito startar jag ett eget
företag i min bostad på Violvägen 6 i Vallentuna. Källaren inreder jag till fotolabb med
grafisk verkstad. Nu kunde jag på ett bekvämt sätt ägna helger och kvällar till experimentverksamhet och ut­veck­lingsarbete.
Finansieringen av detta löstes genom att jag
nu också kunde ta emot egna jobb. Ett av
de största återkommande jobben var ICAkuriren som förmedlades av Fägerblad i
Västerås.
Reproföretaget i Vallentuna spelade en
viktig roll för spridningen av jemsebymetoden. Här tog jag emot många studiebesök
och kunde även ge utbildning. Mitt stora intresse var att sprida tekniken.
Arne Jacobson var en av de yrkesmän som
förstod fördelen med Jemsebymetoden. Han
arbetade som litograf på Offset-Tjänst i Göteborg. Året var 1960 med Jonne Brandt som
chef. Arne hade en dröm att bli egen företagare, en dröm som finnes hos många yrkesmän. En delegation bestående av Arne, Lars
30 j e m s e b y b o k e n
Anton Jemseby (Jönsson). Teckning
av okänd konstnär.
”Mackan” Pettersson, Gunnar Nilsson och
Hans Larsson besöker mig i Vallentuna. De
får en demonstration av min utrustning som
var levererad av Bergwalls grafiska genom
Vicke Engstrand. Det görs nu en beställning
av en ny komplett utrustning. Så startas det
nya reproföretaget som får namnet Litoteam.
Adressen är Omvägen 7D i Göteborg.
Jag hade många uppdrag för Bonniers förlag. En av böckerna, Träd och buskar, var på
tur att reproduceras. Eftersom vi nu hade
Anton 50 år.
samma utrustning sattes produktionen av
den boken igång på Litoteam. Passmärken
skars in med en Gillettekniv som gav den
skärpa som krävdes.Vid ett tillfälle gick bladet av och for upp i ögat så det var bara att
åka upp till Sahlgrenska för undersökning.
Lyckligtvis fick jag bara en bindel över ögat.
Boken producerades. Det var på detta sätt
metoden startade på många ställen. Se även
sidan 62 där Arne Jacobson själv berättar
om åren med Litoteam.
Malmömässan 1960. Här visades den första jemseby­kameran. med Bengt Ekvall och Bosse. Efter mässan monterades den upp i Vallentuna och användes för produktion och utvecklingsarbete.
Litoteam från Göteborg besöker
Jemseby Produktion på Violvägen
6 i Vallentuna. Bosse visar sin
utrustning. Här vid framkallningsmaskinen för halvtonsfilm, en Paco
tillverkad i USA. Vicke Engstrand
som syns längst till vänster, hjälpte
till med att beställa och leverera
den utrustning som behövdes från
Bergwalls Grafiska. Hans Larsson
till vänster och Gunnar Nilsson till
höger om Bosse
Här demonstreras jemsebymetodens nya lampa byggd av
Bergvalls Grafiska (Gramex).
Från vänster Gunnar Nilsson,
Arne Jacobsen, Bosse.
Det var i denna kontaktram
rastreringen skedde. Exponeringen med de sexton lamporna
genom halvtonsbild och raster
gav en rastrerad positiv bild
på lithfilm. Antons idé med det
förskjutna ljuset har här fått en
standardiserad konstruktion.
Bosse demonstrerar sin
förstoringsappa­rat av märket
Durst, som blev en viktig del
Litoteams reproutrustning. Hans
Larsson ser på och Vicke Engstrand som är delvis skymd böjer
sig mot den exponeringskontroll
”computer” som användes. Det var
en Pavolux som tillverkades av
Pavo i Schweiz. Den egna jemsebymodellen var ej färdigkonstuerad
vid den här tiden.
A N TONS I D É E R B L I R T I L L ME TO D 31
Jemsebymetoden på export
Utrustning och utbildning 1978–87
Kameran på plats
i Bagdad.
Jemsebymetoden får egen utrustning
1970-talet blir för mig förändringens tid. Jag
lägger ner mer tid för utveckling. Ett samarbete startas med Ekvall i Mölnlycke för att
tillverka en komplett utrustning som var anpassad för metoden. En kamera konstrueras,
och följs av förstoringsapparat, rastreringsskåp, maskapparat och en egen computer för
exponeringskontroll. Anläggningar levereras till tio företag i Sverige och ett femtontal
i utlandet. De gamla utövarna av jemsebymetoden använde sin befintliga utrustning.
De nya apparaterna gjorde i sig inte att resultatet blev bättre, möjligen enklare och
snabbare.
Med Svecia ut i världen
Svecia är en stor tillverkare av utrustning
för screentryck. De mötte kravet att kunna
leverera en komplett grafisk utrustning där
repro och färgseparation skulle ingå. De
hade först försökt med Pavo, en Schweizisk
förstoringsapparat. Den var dock för komplicerad, bl.a. hade den filter inbyggt i optiken, en finmekanik som kunde vara känslig
för damm eller hög luftfuktighet. Nu fanns
ett enkelt och funktionellt färdigt paket hos
Ekvalls i Mölnlycke. I samarbete med Svecia exporterades fyra jemsebyutrustningar
till Irak. Den första 1978 till Mosul, därefter
till Bagdad, Arbil och Kirkuk. Under år 1980
32 j e m s e b y b o k e n
såldes anläggningar till Australien, Kuwait,
Saudi-Arabien, Portugal, Norge och Bhutan. Utbildningen sköttes av mig och tog en
månad på varje ställe. Det har varit fantastiska upplevelser.
När livet hängde på en skör tråd
När utbildningen var färdig i Kirkuk så ville
de gamla kamraterna i Mosul att jag skulle
besöka dem igen. Denna gång under lite festligare former. De var ivriga att visa resultaten av sin produktion. Min resa tog slut i
Tikrit (Saddam Husseins hemstad), när jag
åkte av vägen och bilen voltade. Jag klarade
mig som genom ett under och blev intagen
på ett sjukhus där jag blev mycket väl omhändertagen. Irak var under den här tiden i
krig med Iran vilket gjorde att det bl.a. saknades bedövningsmedel. Det gjorde ganska
ont när de sydde mina sår. Folket i Irak har
alltid ställt upp för mig, så även denna gång.
De åkte senare ända ner till Bagdad och besökte mig på mitt hotell. Jag fick en kam för
håret och en tavla från en tesalong. Minnen
som jag har bevarat.
Den sista reprokameran
Utvecklingsarbetet fortsatte. Jag konstruerade en ny kamera som skulle exponera
med UV-ljus direkt till screenramar eller
offsetplåtar. Den hade en repeterfunktion för
att kunna skapa flera upp på tryckformen.
Detta var möjligt med hjälp av en stegmotor,
tillverkad av det tyska företaget Berger Lahr.
År 1987 levererades den första kameran av
den nya modellen till JP reklam i Farsta, ett
företag jag samarbetat med i 25 år. Kameran
hade en del barnsjukdomar, men de ansågs
vara lätta att åtgärda. Jag fick ovärderlig
hjälp av Jan Åkesson, en mycket god vän som
jag lärt känna i uppfinnarföreningen i Sollentuna. Han hjälpte mig att lösa problemen.
JP reklam tappade under tiden tålamodet
och efter en juridisk process var jag tvungen
att ta tillbaka kameran. Beslutet grundades
på en utredning av Conny Jansson från Projcenter, som kallats in som oberoende expert.
Jag fick ej närvara vid testerna. Vid den här
tiden var JP reklam en av Projcenters största
kunder…
Det var en svår tid och mitt företag var
nära konkurs. Kameramodellen var ändå intressant och tillverkningen fortsatte i regi av
Svecia i Sverige och Proka i Tyskland.
Misslyckat samarbetsprojekt
Svecia hade en anställd, Adel Randquist,
som hade kontakten i de länder dit jemsebymetoden levererades. Han såg hur framgångsfull verksamheten var och såg möjligheten att tjäna pengar. Han ville ta över
agenturen. Meningen var att jag hade utbildningen, Hans Ekvall hade tillverkningen och
Adel skötte marknadsföringen. Det lät bra
och vi lät oss övertalas. Det började bra med
planerna på den nya kameramodellen. Sedan
uppdagades svagheter i konstruktionen som
ej uppnådde den precision som krävdes. När
det blir problem i tillverkningen flyr den som
inte har någon ansvarskänsla. Adel försvann
fortare än kvickt.
Nya möjligheter
Kris är också början på något nytt. Den nya
kameran med repeterfunktion som jag var
tvungen att ta tillbaka från JP reklam installerades i min lokal i Solna. Med hjälp av Jan
Åkesson blev konstruktionen fulländad. Den
här kameran skulle komma att spela en viktig roll i framtida utveckling av reproteknik.
Kameratypen som byggdes för Jemseby-metoden av Ekvalls i Mölnlycke. Den skulle kunna avfotografera original påsikt och genomsikt, samt även utföra projektion. Den kunde även fungera som studiekamera. en sådan fanns ej tidigare på marknaden. Detta exemplar gick till Portugal. Det första testet på
plats var avfotograferande av ett maskingevär. Skärmarna kunde ställas om för indirekt ljus vilket tog
bort fula skuggor. Sammanlagt byggdes cirka 30 kameror av denna modell. Dessutom konstruerades en
repeterfunktions-kamera som skulle exponera direkt till screenramen eller offsetplåten med UV-ljus.
Produktionen av den kameramodellen övertogs av Proka i Tyskland och Svecia i Sverige.
JEMSEBYME TO D EN PÅ E X P O R T 33
Första färgtrycket i Mosul. Det var detta tryck
som stolt visades upp för ministeriet i Bagdad.
För att få fram guldkänslan kunde lamporna
vinklas till önskad effekt.
I samarbete med Svecia exporterades
fyra jemsebyutrustningar till Irak.
Den första till Mosul 1978, därefter
till Bagdad, Arbil och Kirkuk.
34 j e m s e b y b o k e n
Tryckning i Mosul med Svenska
silkscreenmaskiner. Mannen i
mitten heter Salla, han var en av
dem som lärde jemsebymetoden i
Vallentuna.
Mökrummet installerat med den
utrustning som användes. Här
syns förstoringsapparat, computer
(exponeringskontroll), densitometer
och maskslagningsapparat. På väggen hänger ett porträtt av Ahmed
Hassan al-Bakr som ledde enpartidiktatur under Baathpartiet. Detta
var strax innan hans kusin Saddam
Hussein grep makten 1979.
Utbildning i Kirkuk, Irak. Efter en
månad kunde alla göra sin egen
4-färgsseparation. Fackföreningen
ifrågasatte att det kunde vara
så enkelt. På väggen bakom de
irakiska medarbetarna står texten
”färgseparation” på engelska och
arabiska.
JEMSEBYME TO D EN PÅ E X P O R T 35
Biltvätt i Tigris. På helger åkte familjer
ut med matsäck efter stränderna.
36 j e m s e b y b o k e n
Samir och Hans
Ekvall tittar efter
MIG-plan från Iraksika
flyg­vapnet, som ofta
patrullerade luftrummet över Bagdad.
Samir bodde hos mig i
Vallentuna en månad
medan han lärde
jemsebymetoden. I
bakgrunden syns det
kända monumentet i
Bagdad.
Provsmakning av
frukter på marknaden
i Bagdad.
Affärcentrum i Mosul.
Här köpte jag pärlhalsband och guldarmband
till Mamma. Ägaren av
affären var brodern till
Salla, en av dem som
utbildades i min reproverkstad för jemseby­
metoden i Vallentuna.
JEMSEBYME TO D EN PÅ E X P O R T 37
Vattenfall i Tigris.
Marknad med försäljning av frukt.
38 j e m s e b y b o k e n
Fotografering i
Mosul. Denna kamera
var som ett fotolabb.
Först togs ett negativ
på fotopapper. Detta
negativ avfotogra­
ferades på ett bestämt
avstånd till en
färdig fotokopia. Film
användes inte. Fotografen arbetade utanför platsen där visum
skulle förlängas.
JEMSEBYME TO D EN PÅ E X P O R T 39
Faks i m i l
Dokument och artiklar kan
återges i full skala upp till A4
Här följer en en artikel från 1991
om Bo Jemsebys resa till Bhutan,
kompletterad med en beskrivning
av Jemsebymetoden
40 j e m s e b y b o k e n
JEMSEBYME TO D EN PÅ E X P O R T 41
42 j e m s e b y b o k e n
JEMSEBYME TO D EN PÅ E X P O R T 43
44 j e m s e b y b o k e n
JEMSEBYME TO D EN PÅ E X P O R T 45
46 j e m s e b y b o k e n
Produktion
Som mest var det 50 företag som
använde Jemsebymetoden
Ett av dem var Litoteam i Göteborg
JEMSEBYME TO D EN PÅ E X P O R T 47
Repro med jemsebymetoden
Arne Jacobson på Litoteam berättar
Sedan 60-talet hade jag tillsammans med
mina nyblivna kompanjoner, Lars Petersson, Gunnar Nilsson och Hans Larsson jobbat med Jemsebymetoden, så det gick fort
att komma igång med produktionen i vårt
nya företag på Omvägen 7 i Göteborg. Fotografen Lars Petersson separerade alla
original och vi andra slog fram masker och
rasterpos. Hans Larsson tog även hand om
filmmontage.
Palmeblads Tryckeri, som var en av våra
första kunder, beställde genom Tema annonsbyrå årets SAAB affischer och biltavlor. Chromalinprovtrycken visades för Anders Hall
som var AD på Tema, som jag fick en god kontakt med och som uppskattade Jemsebykvaliten. Under många år fick vi sedan göra SAAB:s
affischer och biltavlor och broschyrer.
Rolf Hermansson från Strokirks Tryckeri i
Skövde kom en dag till oss med en serie stordia, han hade hört att vi hade Jemsebymetoden. Det blev början på ett långt samarbete,
som sedan fortsatte när han startade Rolf
& Co. Att reproducera konst, som oljemålningar känsliga akvareller och t.o.m. träreliefer fungerade bra och var en stimulerande
del av vårt arbete, där vi med metodens möjligheter fick många nöjda kunder, bland både
konstnärer och tryckerier.
År 1982 flyttade Litoteam till Mölndalsvägen 91 till lokaler som vi övertog från Reproman AB. Perfekt för oss att bara flytta in
efter ett reproföretag och koppla in framkallningsmaskin och vaskar och köra igång. Här
var takhöjden mer än 3 meter, så nu kunde vi
ta in de allra största original utan problem.
I mitten av 80-talet investerade Litoteam i
en begagnad Hellscanner för att kunna konkurera med priserna på repro av diaoriginal,
vilket gjorde att jag fick ta över fotojobbet
i kameran, göra separationerna och sedan
rastrera bilden. 1989 på våren flyttade Litoteam in hos Mölndals Kopierings Service AB
på Växthusgatan 4 i Mölndal där jag ensam
fick hand om horisontalkameran och Jemsebyrastreringen. Dagarna blev fyllda med
olika typer av uppdrag. Bokillustratiner, olika
slag av konstverk, och hårda påsikt till SAAB
genom Tema När jag nu kunde separera halvtonssatsen med rätt omfång och kopiera kompensativmaskerna med rätt gråvärde blev
slutresultatet vid rastreringen så perfekt att
jag många gånger bara behövde skölja bort
en lätt slöja och repron var färdig.
På min arbetsplats Omvägen 7 hade jag skrivbordet (kontoret) bakom ryggen, så när kunderna
ringde behövde jag inte resa mig från arbetsbordet.
1982 på hösten tog fotografen Östen Matsson gruppbilden
på Litoteam i våra nya lokaler på Mölndalsvägen 91. Fr.v.
Arne Jacobson, Lars ”Mackan” Petersson, Hans Larsson
och Gunnar Nilsson. Foto Östen Mattson.
62 j e m s e b y b o k e n
År 1975 på sommaren fick Litoteam en stor
order av Palmeblads Tryckeri genom Tema, en
reklambyrå i Göteborg, på alla SAAB-affischer
och biltavlor. Bilderna var mestadels stordia
9x12 cm som vi separerade i förstoringsapparaten på halvtonsfilm, slog fram kompensativmasker och rastrerade till rasterpos med jemsebymetoden. Efter godkänd Chromalin projicerades
affischerna till 70x100 cm som var det tryckta
formatet.
De tecknade påsiktsoriginalen av SAAB 99 och
SAAB900 separerades i horisontalkameran på
halvtonsfilm. Efter rastrering och vinjettering
projicerades filmerna till 70x100 i samma
kamera
R E P R O ME D JEMSEBYME TO D EN 63
I Kameramörkrummet med några av Mona Huss Walin´s
konstverk.
Litoteams första reprojobb, som Bosse förmedlade till oss från Bonniers förlag, var
boken Blommor och träd vid Medelhavet.
Den innehöll mer än 200 färgbilder och blev
en bra start för Litoteam. Nu fick vi vår nya
utrustning programmerad och undervisning
om kompensativmaskning av Bosse under
några hektiska dagar. Allt fungerade bra, så
att innan boken blev tryckt fick vi beställning på fler stora reprojobb till böcker som
rörde konst, djur och natur. Det växte och
blev en stor del av vår produktion, där olika
förlag blev våra kunder. Bonniers förlag och
Gullers International blev våra största beställare. Sedan 60-talet brukade alla fyra i
teamet jemsbymetoden.
Blommor och träd vid Medel­
havet Tore Hylander, Bonniers
1975.
Stockholmsbilder Stig
Claesson och Svenolov Ehrén,
Askhild & Kärnekulls förlag
1975. Originalen bestod till
större delen av flerfärgsträsnitt
tryckta på ett kraftigt grafiskt
papper. Detta papper ändrade
format när vi separerade dem
till fyrfärg i vår horisontalkamera med dess värmealstrande
belysning. Med några blindexponeringar före tagningen löstes
problemet. Ljungföretagen
kunde leverera upplagan med
ett hundraprocentigt passtryck.
Höga kusten Lars Bergström,
Bonniers 1975. Nästa bokjobb
från Bonniers var fyllt av sköna
naturbilder från diaoriginal.
Det okända Sörmland Ingemar Holmåsen, Bonniers 1976.
Repro från färgdior till fyrfärg
och sv/vitt.
Muddus Edvin Nilsson och
Lennart Arvidsson, Bonniers
1976. Repro från färgdior om
Muddus nationalpark.
I mitt hjärtas trädgård Birgitta Yavari, Bonniers 1976. Repro från tecknade färgoriginal och dior.
Sea Songs Bo Sundblad och
Björn Enström, KW Gullers 1976.
Repro från färgdior och gamla
bilder i färg samt sv/v fotografier.
En härlig bok med sjömanssånger och sköna illustrationer.
64 j e m s e b y b o k e n
Svenskt know-how KW Gullers
1977. Separation från hela uppslag med monterade färgkopior i
skala 1:1. Här kunde vi separera
två uppslag tillsammans på en
50x60 sats, en rationell metod
som sparade både tid och pengar
och gav ett jämnt slutresultat
med högsta kvalitet.
Dalsland Torsten Ehrenmark
och Björn Ehnström, KW Gullers
1977. Bildmaterialet var färgkopior och sv/v kopior i skala
1:1 som vi reproducerade i vår
horisontalkamera.
Två gånger född Birgitta
Yavari, Bonniers 1977. Repro från
tecknade färg- och sv/v original
samt från dior till färg och sv/v.
Stenålder och vita indianer
Jan Lindblad, Bonniers 1977.
Ett intressant och inspirerande
uppdrag att arbeta med Jan
Lindblads fina bildberättelse.
Originalen var färgdior 6x6
format och sv/v kopior.
Silvias första år Bobby Andström, Askhild & Kärnekull 1977.
Ett varierande originalmaterial
av färgdior och sv/v kopior.
I snigelns spår Chad Ehlers,
Raben & Sjögren 1978. En bok
fylld med bilder av orörd natur,
men även bilder med spår
av människors avskräde. En
tankeväckande skildring av vårt
naturarv som vi fick lov att göra
repron till.
Det lyckliga året Bobby And-
ström, Askhild & Kärnekull 1978.
Originalmaterialet var färgdior
och sv/v kopior.
En glimt av Sverige KW Gul-
lers 1978. Repro av färgkopior i
hel skala med höga krav på exakt
återgivning av originalet.
Djungelbokens värld
Jan Lind­­­blad, Bonniers 1979.
Repro från färgdior med många
olika förstoringsgrader.
Den svenska konsten i färg
Ingrid Sjöström och Jan Svanberg, Bonniers 1979. Originaldiapositiven till denna bok kom
från flera konstmuseum. Många
av dem hade röd- eller grönstick i färgskalan p.g.a. ålder.
Färgsstick som vi fick rätta till
bl.a. genom besök på Göteborgs
konstmuseum, där vi fick jämföra
våra Chromalin med original­
målningarna.
R E P R O ME D JEMSEBYME TO D EN 65
Vårt vackra Sverige Ingemar
Holmåsen, Bonniers 1978. En bildskön bok där vi fick ansvaret för
repron av naturfotografens vackra
bilder.
Min Messias Birgitta Yavari,
Bonniers 1979. Originalmaterialet
bestod av olika typer av påsikt
samt färgdior och sv/v foto, samt
illustrationer i färg och sv/v.
Göteborg KW Gullers 1980.
Repron till Göteborgsboken fick vi
förtroendet att göra utan att först
lämna offert. KW litade på oss både
när det gällde kvalitén och priset
på våra jemsebylito. Han hörde
alltid av sig när han fått första
boken från tryckeriet i sin hand,
med tacksamhet över resultatet.
Spindlar och deras släktingar
Åke Sandhall och Sven Almqvist,
ICA bokförlag 1980.Ett reprojobb
där vi kunde montera samman
grupper av dior med samma
förstoringsgrad. Detta var också
ett uppdrag som var förmedlat av
Bosse. Det ingick i en serie naturguideböcker om olika insekter och
kryp.
Skogen Nils-Erik Lundell och
Ingemar Holmåsen, Bonnier Fakta
1981. Originalen var blandat färgdior och sv/v kopior.
Bilder och minnen Roland
Svensson, Bonnier Fakta 1981.
Här fick vi ett stort paket med
litografier, som vi separerade i
horisontalkameran. Perfekt för
metoden. Resultatet blev en underbar konstbok med motiv från bl.a.
Stockholms yttre skärgård.
Tigrarna Jan Lindblad, Bonnier
Fakta 1982. Ett trevligt uppdrag, av
Bonniers genom Arne Björkman,
att separera bokens alla bilder från
6x6 dia och sedan få presentera
Chromalinprovtrycken för Jan på
Bonniers förlag och där få höra
hans positiva kommentarer och
hans berättelse om tigrarna och
bokens tillkomst.
Lekande fåglar Nils-Erik Landell
och Arne Johansson, Bonnier Fakta
1982. Ett reprojobb från ett blandat
originalmaterial av färgdior och
sv/v kopior.
God Jul – Svenska jultraditioner
på helgkort från förr Anders
Neumüller, Bonniers 1982. Originalen bestod av jul och nyårskort
som monterats på hela sidor av
lättmönstrad rosa tunn kartong. Ett
perfekt jobb för jemsebymetoden.
66 j e m s e b y b o k e n
Vi monterade upp sidorna fyra
och fyra och kunde separera fram
det mesta på 50x60 filmer som
gav ett jämnt resultat, både på
halvtonsneg och rasterpos.
Det blommande fjället Edvin
Nilsson och Gustav Sandberg,
Bonnier Fakta 1982. Det var
utmaning och glädje att arbeta
med Edvin Nilssons sköna bilder.
Den svenska fotografins his­
toria Rolf Söderberg och Per
Rittsel, Bonnier Fakta 1983. Ett
reproarbete med många historiska och dyrbara fotografier
som utfördes i duplex. Här fick
Bosse ta hand om Fotografiska
museets original, som inte fick
lämna Stockholm. Vårt samarbete med duplexrepron blev till
ett bra resultat.
Vindelfjällen Per Klaesson
och Bengt Olof Olsson, Bonnier
Fakta 1983. Repro från dior och
sv/v kopior.
Träd och buskar Ingemar
Holmåsen, Rahm & Stenström
Interpublishing AB 1980. Repro
av 354 foto i färg, varav många
var i samma skala så vi kunde
separera upp till 8 st. dior på en
filmsats.
Bilder av Gotland Arne
Beskow och Hans Björkegren,
Bonnier Fakta 1982. Ett repro
där Arne Beskow ställde höga
krav på originallikhet.
Tändstickor – konst och lek Anders Neumüller, Bonnier
Fakta 1984. Repro av monterade
tändsticksetiketter direkt och
genom färgdia samt sv/v kopior.
Mina tropiska världar Jan
Lindblad, Bonnier Fakta 1984.
Repro av Jan Lindblads färgdia
från hans resor i tropikerna.
Bertil Berg 1963–1983 Bildför-
laget öppna ögon 1984. Göteborgskonstnären Bertil Berg
kom till oss med en serie stora
konstverk, som vi separerade i
vår horisontalkamera. Boken
är en skildring av ett 20-årigt
konstnärsarbete.
Nära naturen Lennart Nilsson, Bonnier Fakta 1984.
En spännande utmaning att
få färgseparera och delvis
färgställa den världsberömde
fotografens bilder. Många av dem
tagna genom svepelektronik­
mikroskop.
R E P R O ME D JEMSEBYME TO D EN 67
Fältbotanik Hans Rydberg och
Bertil K. Johansson, Bonnier Fakta
1984. Ett intressant och lärorikt
uppdrag att reproducera färgdior
och sv/v kopior av sveriges vilda
flora.
Bonniers nya kokbok Britt
Sandquist-Bolin och Mitzi Guntz,
Bonniers 1985. Ett separationsarbete från storbildsdior.
Fjällvärld Tore Abrahamsson,
Bonniers 1985. Ett inspirerande
reprojobb med många sköna fjällbilder från diaoriginal.
Kroppens försvar Lennart Nilsson, Bonniers 1985. Detta bokverk
blev ett av Litoteams större och
mest krävande uppdrag, där vi
bl.a. fick färgsätta sv/v foto från
svepelektronmikroskop så att
varje kapitel fick sin egen speciella
färgton.
Forma mönster Hans Rydberg
och Bertil K. Johansson, Bonniers
1986. Originalen till denna bok
bestod till stor del av påsikt, som
var gjorda på flera olika underlag,
bl.a. mönstermålning med vattenfärg på smörpapper som gav
en vågig yta. Genom att ställa
rätt släpljus vid fotografering i
horisontalkameran blev återgivningen av det skrynkliga papperet
levande.
I Roland Svenssons övärld Bonniers 1995. Det var en ära att
få möta konstnären och författaren
för att ta del av hans material
till bokverket. Ur 100 dagböcker
hade Roland Svensson med hjälp
av professor Bo Grandien valt
ut skilda delar där jag försiktigt
montera upp bok för bok, uppslag
för uppslag i kameran, för att
färgseparera och vinjettera mer än
150 akvareller av olika storlek. Ett
uppdrag som jag satte främst av
alla. Utan jemsebymetoden hade
jag aldrig klarat jobbet.
Vildmarksliv Peter Gullers och
Tom McNally, Gullers Pictorial
Inc. 1981. Repro från diaoriginal.
Farbror Blås nya båt Elsa
Beskow, Bonniers 1987. Här fick vi
separera Elsas gamla originalmålningar direkt i horisontalkameran.
Elsa Beskow och hennes
värld Margareta Sjögren, Bon-
nier Fakta 1983. Ett intressant
arbete med att reproducera sagobilder från både originalmålningar
och färgdior samt många blyertsteckningar ur Elsas skissblock.
68 j e m s e b y b o k e n
Mona Huss Walin Bohuslänningens boktryckeri 1991. Separation i
horisontalkameran av Monas färglitografier från 1981-91 med sköna
motiv från Bohuslän, Göteborg och
Stockholm.
Stenar på strand och fält Text
Arne Noe-Nygaard, målningar Tage
Andersson, Bonnier Fakta 1983.
Bokens original bestod till största
delen av hårda påsikt, som skildrade olika bergarter och stenars
tillblivelse från istid till nutid De
välgjorda och detaljrika
konstverken var alla vinjetterade.
Att frigöra bildens teckning och
rensa bort bakgrundston i originalet fixade vi genom en tunn halvtonsmask, som fick ligga ovanpå
Jemsebyrastret en kort stund vid
exponeringen så resultatet blev en
ren och färdig film-sats 4-färgspos.
År 1989 På Växthusgatan 4 i Mölndal fick jag hålla till i källarplanet. Här kontrollerar jag filmerna mot originalet efter lätt sköljning
i etsvasken. Målningen är skapad av Mona Huss Walin.
Vid mitt ljusbord mellan kameran och framkallningsmaskinen.
Jemseby-mörkrummet.
År 1986 fick jag överta ansvaret för
separationerna i den gamla Bolltexkameran. En rolig och stimulerande
uppgift.
R E P R O ME D JEMSEBYME TO D EN 69
70 j e m s e b y b o k e n