Svensk internationell straff
LAGE02 ¦ HT2012 STUDIEMATERIAL Svensk internationell straff- och straffprocessrätt En utskrift från Dage ns Nyheters nätu Artikelns urspr pplaga, DN.se, ungsadress: http:// 2012-11-27 09:2 www.dn.se/nyhe ter/sverige/forsta 1:32 -folkmordsatalet-v acks-i-dag Första folkmor dsåtalet väcks i dag Publicerad 2012 -11-05 06:51 I dag på förmidda gen väcker sven ska åklagare för första gången Det är en 54-år ett åtal med brott ig svensk med srubriceringe rwandisk bakg 800 000 männ n folkmord. rund som åklag iskor. arna hävdar delto g i folkmordet i Rwanda 1994 Mannen ska ha på deltagit i flera massakrer i den västra delen av Rättegången börja det lilla afrikanska r den 16 november landet. Han förne varav över tre i Stockholms tings kar brott. veckor förläggs rätt och blir omfa till Rwanda. ttande. Den vänta s pågå i ett halvå Folkmordet ledd r, es av extremnat ionalister från majo tutsier, men även ritetsfolket hutu. hutuer som sågs De flesta offer Folkmordet var som medlöpare tillhörde minoritets noga planerat, mördades. men förevändn folket som dåvarande ingen var neds hutupresidenten kjutn ingen den 6 april Juvénal Habyarima i. – oklart av vem na och hans burun – av det flygplan diske kollega Cypr ien Ntaryamira Planet sköts ned färdades inför landning i Rwanda. Det kom fredsavtal som släppte in ärkef från Tanzania, ienden, tutsigerilla där Habyarima RPF störtade folkm na hade underteck n RPF, i regeringen ordsregimen. Forn nat ett . De högst ansv e gerillaledaren ariga för folkmordet döms i FN:s Rwan Paul Kagame är ännu landets president. dadomstol i Tanz Den 54-årige man ania. nen är hutu och hade en "ledande Kibuye i västra Rwanda, enligt roll på lägre nivå" åtalet. Han ska ha varit i folkmordshandli en informell ledar ngar i prefekture e för unga extre n (länet) med andra begå ma hutuer. Mella tt mord, försök n till den 6 april och mord och männ delvis", skriver 30 juni har han iskorov" mot tutsie åklag "i samverkan r "med avsikt att Manen deltog enlig arna. förgöra gruppen t åtalet i massakrer helt eller på tiotusentals människor. Ett exempel på de händelser som beskrivs i åtale i en veckas tid t är en massaker samlats i och runt den 17 april 1994 en katolsk kyrka var tutsier som . Män, kvinnor hade sökt skyd och barn hade d undan väpnade och ett hotell i staden Kibuye. Gruppen omrin De var obeväpna angrepp. Mång gades av väpn de och de flesta a hade anvisats ade styrkor och militärpoliser, polis dit av myndighet tvingades stann er, halvmilitäre erna. a kvar. Den 17 r och civilperson området. Mörd gick flera arna använde er hundra militärer, till gemensamt angre skjutvapen, grana De som var i kyrka pp från flera håll ter, machetekn n röktes ut och och dödade de flesta ivar, spjut dödades. Mång i a som flydde drunk , påkar och andra tillhyggen, enligt åtalet. nade eller döda des i sjön Kivu. Den åtalade har under attacken medverkat till att medverkat till att frihetsberöva offren beröva tusentals människor livet" med syfte att döda automatvapen, , skriver åklagarna. hävd dem "samt upps Vid en annan mass ar de. Mannen sköt in åtligen i folksamlingar aker ska han ha med han för att ha döda dirigerat unga mördarskaror till t en man "geno sina offer. Vid m att upprepade honom". Vid ett åtminstone ett gånger kasta och annat ska han tillfälle beskylls ha kastat en grana slå en sten eller cementklump i t mot en folkmassa TT huvudet på . © Detta material ANNONS: är skyddat enlig t lagen om upph ovsrätt. 1 1 Introduktion till straffrättens internationella dimension Termen »internationell straffrätt» brukar associeras med den del av straffrätten, som berör de grövsta förbrytelserna såsom folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Inte så sällan tänker man också på de internationella brottmålstribunalerna när man talar om internationell straffrätt i detta sammanhang. Det händer också att man beskriver brott såsom narkotikasmuggling, människohandel och sexturism som »internationella brott» på grund av dessa brottstypers gränsöverskridande karaktär. Vidare används uttrycket »internationell straffrätt» ofta på så sätt, att begreppet omfattar även processuella frågor, exempelvis frågor som berör anskaffning av bevis, utlämning eller överföring av straff verkställighet. Det finns ingen enhetlig definition av »internationell straffrätt» och det råder inte heller någon enighet om vad som menas med »internationellt brott». Vi behöver göra en distinktion mellan »internationell straffrätt» som en del av folkrätten och »internationell straffrätt» som en del av den nationella rätten.1 Det är den senare varianten av internationell straffrätt som studeras under förevarande termin. Medan in ternationell straffrätt som en del av folkrätten kan sägas ha samma innehåll oavsett vilket rättssystem man befinner sig i, kan internationell straffrätt såsom nationell rätt variera i ganska stor utsträckning från rättssystem till rättssystem. Inom gränserna för vad som tillåts enligt folkrätten äger varje suverän stat fastställa sina egna regler när det gäller brott och lagföring som har ett främmande element. Under termin 5 studerar och tillämpar vi reglerna enligt svensk rätt och fokuserar oss på endast två huvudfrågor, nämligen: (1) lag föring i Sverige av brott som på något sätt har ett utländskt moment, alltså inom ramen för en process (förundersökning, rättegång) som äger rum i Sverige och under ledning av en svensk myndighet (åklagare, domstol) och (2) de olika sätt som en stat kan bistå en annan stat när lagföringen sker i den sistnämnda staten, t.ex. genom att företa vissa utrednings åtgärder å den lagförande statens vägnar, eller genom att utlämna en person till den stat där brottmålsrättegången ska äga rum. Internationell straffrätt som en del av folkrätten berörs under termin 6, men främst först under fördjupningsdelen av juristutbildningen för de som är intresserade. 1 Den förra kallas för droit international pénal på franska och Völkerstrafrecht på tyska medan den senare kallas för droit pénal international resp. internationales Strafrecht. På svenska språket använder man samma term för båda varianterna. 2 2 Lagföring i Sverige av brott med ett främmande element 2.1Inledning I detta kapitel behandlas lagföring i Sverige av brott, som på ett eller annat sätt innehåller ett främmande element. Det är Sverige som är lagföringsland och det handlar så att säga om rättskipning i svensk regi. Här är det alltid svensk straffrätt och svensk straffprocessrätt som tillämpas, även om – exempelvis – den åtalade gärningen har förövats utomlands. En annan sak är att utländsk rätt i vissa fall ska beaktas som ett led i svensk rätts tillämpning; till detta ska vi återkomma i avsnitt 2.3 när vi diskuterar reglerna i 2 kap. BrB. Även när det är fråga om ett brott med ett främmande element är det samma straffbarhets begrepp som ligger till grund för domstolens bedömning. Rekvisiten för (A) otillåten gär ning, (B) personligt ansvar och (C) övriga straffbarhetsbetingelser måste vara uppfyllda.1 Av särskilt intresse är dels fråga om brottsbeskrivningsenlighet, dels de straffbarhetsbeting elser, som rör jurisdiktion. När det gäller brottsbeskrivningsenlighet är det främst frågan om kriminaliseringens ut sträckning som är intressant i det aktuella sammanhanget – här ska vi utreda om ett straff bud är tillämpligt även om en konkret gärning innehåller moment som kan sägas vara främ mande. Det är mycket tänkbart att vissa svenska straffbestämmelser överhuvud inte skulle vara tillämpliga på gärningar som företagits utanför Sveriges gränser – man kan t.ex. inte rimligen hävda, att en butiksägare i Tyskland har brutit mot 11 kap. 3 § p. 3 i den svenska alkohollagen (2010:1622)2 genom att han/hon i Berlin säljer starköl till tyska ungdomar under 18 år. I detta exempel måste brottsbeskrivningen tolkas så, att förbudet gäller enbart försäljning som sker i Sverige, vilket gör att kravet på brottsbeskrivningsenlighet inte är uppfyllt om försäljningen ägt rum i Tyskland. Av det sagda kan man dock inte dra en gene rell slutsats med innebörden att svenska straffbud är tillämpliga uteslutande på handlingar som företas i Sverige; tvärtom kan man ju med fog argumentera att det är ett mord enligt 3 kap. 1 § brottsbalken om en person har berövat annan livet, oavsett om detta skett i Sve rige eller utomlands. Dylika frågor om ett svensk straffbuds tillämplighet behandlas under avsnitt 2.2. När man har konstaterat att en viss gärning strider mot ett svenskt straffbud – m.a.o. att kravet på brottsbeskrivningsenlighet är uppfyllt, kvarstår frågan huruvida svensk domstol är behörig att pröva åtalet. Det är otänkbart att alla överträdelserna av svenska straffbud beivras också här i Sverige. I 2 kap. brottsbalken finns de regler som anger under vilka för utsättningar en svensk domstol är behörig att pröva en gärning med utländsk anknytning. För en sammanfattning av straffbarhetsbegreppet se Petter Asp, Magnus Ulväng & Nils Jareborg, Kriminalrät tens grunder, Iustus, Uppsala 2010, s. 42–44. 1 2 11:3 alkohollagen har följande lydelse: Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. säljer sprit eller alkoholdrycker utan tillstånd eller annars i strid med denna lag, 2. serverar spritdrycker, vin, starköl eller andra jästa alkoholdrycker som har anskaffats på annat sätt än som anges i 8 kap. 13 §, eller 3. säljer sprit i strid med bestämmelserna i 6 kap. 4 § första stycket eller 5 § andra stycket döms för olovlig försäljning av alkohol till böter eller fängelse i högst två år. 3 Frågor om svensk domstols jurisdiktion hör under rubriken straffbarhetsbetingelse och be handlas under avsnitt 2.3. 2.2Straffbestämmelsers tillämpningsområde De flesta straffbestämmelserna är generella i bemärkelsen att de inte innehåller begräns ningar beträffande var den brottsliga handlingen har begåtts, av vem och mot vilket brotts offer/skyddsintresse. Ett exempel är bestämmelsen om mord enligt 3 kap. 1 § brottsbalken. Enligt lagrummets lydelse är det ett brott mot den svenska straffbestämmelsen även om det är en kanadensisk medborgare, som i Lettland berövat livet av en mexikan. Ett sådant straff bud kan sägas ha ett oinskränkt tillämpningsområdet beträffande gärningsort, gärningsman nen och brottsoffret eller angreppsobjekt. (I stället för brottsoffer kan vi tala om skyddsin tresse om det är ett mer abstrakt intresse som straffbudet avser att skydda.) Det finns emellertid straffbestämmelser som har ett inskränkt tillämpningsområde. Några exempel är: 19 kap. 10 § st. 1 brottsbalken Den som, för att gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande makten kan medföra men för annan främmande makts säkerhet, eller här i riket till dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig, döms för olovlig underrättelseverksamhet till böter eller fängelse i högst ett år. Det framgår uttryckligen av lagtexten att den olovliga verksamheten ska ha bedrivits »här i riket». Det är alltså överhuvud taget inte något brott mot 19:10I BrB om man har anskaffat dylika uppgifter i, exempelvis, Finland.1 Denna bestämmelse har således ett territoriellt inskränkt tillämpningsområde. Som exemplet i avsnitt 2.1 med olovlig försäljning av alkohol har visat, är det inte nöd vändigt att en inskränkning i bestämmelsens tillämpningsområde direkt framgår av lag texten. Det är genom lagtolkning som man kommer fram till den territoriella inskränk ningen i 11 kap. 3 § p. 3 alkohollagen. 20 kap. 1 § st. 1 brottsbalken Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år. […] Det aktuella lagrummets tillämpningsområde är inskränkt på så sätt att det endast är svensk myndighetsutövning som omfattas. Det finns däremot inte någon inskränkning av seende gärningsorten. En svensk tjänsteman – t.ex. en SIDA-anställd som utstationeras i Uganda – kan således begå tjänstefel även om han/hon åsidosatt sina skyldigheter under sin tjänstgöring i Uganda.2 Å andra sidan är det inte tjänstefel enligt brottsbalken om en utländsk tjänsteman försummar sina skyldigheter under sin tjänstgöring i Sverige (t.ex. en anställd vid den amerikanska ambassaden i Stockholm, som utfärdar visum utan att med erforderlig omsorg ha kontrollerat ansökningarna). 1 Detta hindrar dock inte att gärningen kan falla under någon annan straffbestämmelse, t.ex. 19:5 BrB. Det har inte någon betydelse här om vederbörande är svensk medborgare eller inte. Medborgarskap har i stort sett inte någon särskild betydelse redan på brottsbeskrivningsenlighets nivå. Vissa straffbestämmelser kan emellertid indirekt peka ut svenska medborgare, t.ex. för lydnadsbrott (21:5 BrB). Där är det endast »krigsman» som kan utgöra ansvarssubjekt och det är underförstått att det endast är krigsmän inom den svenska Försvarsmakten som omfattas. 2 4 17 kap. 1 § brottsbalken Den som med våld eller hot om våld förgriper sig å någon i hans myndighetsutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från åtgärd däri eller hämnas för sådan åtgärd, dömes för våld eller hot mot tjänsteman till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Det samma skall gälla, om någon sålunda förgriper sig mot den som tidigare har utövat myndighet för vad denne däri gjort eller underlåtit. I 17:1 BrB avser inskränkningen inte gärningsmannens egenkap utan angreppsobjektets. Här kriminaliseras endast angrepp mot person som är s.a.s. en svensk »myndighetsutö vare». Här finns ingen inskränkning avseende gärningsmannens ställning. Det kan til� läggas att varken angriparens eller den angripnes nationalitet har någon betydelse. Hur fastställer man utsträckningen av ett straffbuds tillämpnings område? Som framgår av exemplen ovan är det inte alltid, som uttrycklig anvisning ges i själva lag texten, om eventuella inskränkningar i straffbudets tillämpningsområde. Fastställelse av ett straffbuds tillämpningsområde är en del av den normala lagtolkningsverksamheten, här vidlag är det också de för straffrätten traditionella lagtolkningsprinciperna och -metoderna som tillämpas. Förutom att utgå från lagtextens ordalydelse och kontext kan man hämta ledning från förarbeten, praxis och doktrin. I praktiken är det den territoriella inskränk ningen som är av störst betydelse. I många fall måste man själv komma fram till en lämplig slutsats efter att ha vägt samman olika argument för och emot en viss lösning. Det finns emellertid vissa tumregler, som man kan använda som utgångspunkt för ens re sonemang. En tumregel beträffande ett straffbuds territoriella tillämpningsområdet är att kriminaliseringen omfattar även handlingar som förövas utomlands för brott som regleras i brottsbalken, medan kriminaliseringen avser enbart handlingar som förövas i Sverige om brottet regleras inom specialstraffrätten. Det bör påpekas emellertid att denna tumregel gäller endast den territoriella tillämpligheten av straffbuden och säger inget vare sig om nationella begränsningar beträffande gärningspersonen eller om desamma beträffande an greppsobjektet/skyddsintresset. En översikt över olika straffbestämmelsers tillämpnings område finns i läroboken Kriminalrättens grunder (s. 197–206), som kommenterar bl.a. de olika kapitlen inom brottsbalken. Inom specialstraffrättens område kan särskilt omnämnas att narkotikastrafflagen (1968:64) och lagen (2000:1225) om straff för smuggling utgör två viktiga undantag från tumregeln, i det att straffbestämmelserna i dessa lagar omfattar även handlingar företas utomlands. Vissa trafikbrott som begå utanför Sverige omfattas också av den svenska lagstiftningen genom en särskild lag, nämligen lagen (1971:965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands. Det kan vara en svår uppgift att fastställa en lagbestämmelses tillämpningsområde. Se t.ex. NJA 2008 s. 1137 (särskilt s. 1154–1157 under HD:s domskäl). En fråga som ännu inte fått ett klart svar i praxis är huruvida sexköp som genomförs utomlands är straffbar enligt be stämmelsen i 6 kap. 11 brottsbalken. 5 2.3 Svensk domstols jurisdiktion Anta att en anmälan har kommit in till polisen om att Pelle har gjort sig skyldig till brott enligt 16 kap. 16 § brottsbalken (förargelseväckande beteende) genom att han kissat framför entrén till Det Kongelige Teater vid Kongens Nytorv i Köpenhamn. För att brottsutredning en ska gå vidare måste man först avgöra om 16:16 BrB omfattar även gärningar som begåtts utomlands, en fråga som diskuteras i 2.2 ovan. Om man har kommit fram till att 16:16 BrB närmast är en ordningsförseelse och krimina liseringen inte torde omfatta gärningar som förövats utomlands, bör brottsanmälan avskri vas eftersom offentligt kissande i Köpenhamn överhuvud taget inte är kriminaliserat enligt 16:16 BrB. Om man däremot har kommit fram till att 16:16 BrB inte ska tillämpas med någon territo riell inskränkning kan utredningen gå vidare till nästa steg. Den grundläggande frågan som ska besvaras här är om svensk domstol är behörig att pröva ett eventuellt åtal som brotts anmälan avser.1 Det rör sig alltså om en processuell förutsättning. Härvidlag gäller särskilda regler om den aktuella gärningen har begåtts utanför Sverige. Dessa regler återfinns i 2 kap. brottsbalken. Där finns förutom regler om jurisdiktion även regler om krav på åtalsför ordnande i vissa fall samt andra regler om processhinder. För att återkomma till Pelle blir nästa steg att se om det finns någon regel i 2 kap. brottsbalken som gör att svensk domstol är behörig att pröva åtalet. Tanken bakom jurisdiktionsreglerna är att det ska vara en länk mellan å ena sidan Sverige såsom domstolsland och å andra sidan gärningsmannen, brot tets angreppsobjekt eller brottet. Här vet vi inte så mycket om Pelle, men om han är svensk medborgare så finns en länk mellan honom och Sverige, och enligt 2 kap. 2 § brottsbalken faller Pelle under den personkrets, som en svensk domstol kan döma över för gärningar som begåtts utomlands. Svensk domstols domsrätt begränsas dock genom det s.k. kravet på dubbel straffbarhet – i vårt fall krävs alltså, förutom att gärningen är straffbar enligt lagen i Sverige (lagföringslandet), att den även är straffbar2 i Danmark (gärningsorten). Den senare är en fråga om dansk rätt. Den svenska domstolen ska alltså beakta dansk rätt som ett steg i tillämpningen av den svenska bestämmelsen om jurisdiktion. Det är dock aldrig fråga om att svensk domstol i ett brottmål skulle tillämpa dansk rätt för att döma en tilltalad; i svensk domstol döms/frias den tilltalade alltid i förhållande till en svensk straffbestämmelse. Om Pelle kan straffas i Danmark för vad han gjorde enligt anmälan, är kravet på dubbel straff barhet uppfyllt och han kan i princip dömas i Sverige för vad han gjorde i Danmark. Som nämnts ovan finns det emellertid andra regler i 2 kap. brottsbalken som kan utgöra hinder mot processen i Sverige. Med undantag av 2 kap. 5 a § brottsbalken om ne bis in idem kom mer dessa regler inte att beröras i detta kompendium. Om åtalstillstånd se gärna Åklagar myndighetens Handbok | 2 kap. brottsbalken – svensk jurisdiktion och åtalstillstånd (2008). 2 kap. 1–4 §§ brottsbalken innehåller jurisdiktionsregler. Grundläggande är att jurisdik tion enligt 1 § har företräde framför andra former av jurisdiktion. 4 § kan betraktas som en stödregel till 1 §; 1 § ska alltså läsas tillsammans med 4 §. Det finns inte någon särskild inbördes ordning mellan 2 och 3 §§, men eftersom 3 § inte innehåller något krav på dub bel straffbarhet kan det vara lättare för åklagaren att föra åtalet. 3 a § används mycket säl lan och är tillämplig endast om ingen av 1–3 §§ är tillämplig. Dessa regler i brottsbalken härstammar från vissa folkrättsliga principer om staters befogenhet att utöva jurisdiktion: territorialitetsprincipen, flaggstatsprincipen, aktiva personalitetsprincipen, passiva perso nalitetsprincipen, statsskyddsprincipen, universalitetsprincipen och principen om ställfö reträdande rättskipning. Reglerna i 2 kap. brottsbalken korresponderar dock inte exakt med 1 Domstolens behörighet påverkar självfallet andra moment i ett brottmålsförfarande; åtal kommer således inte att väckas och en förundersökning kommer att läggas ned om domstolen saknar jurisdiktion. 2 Eller, mer korrekt, att gärningen inte är fri från ansvar enligt lagen på gärningsorten, såsom det föreskrivs enligt 2:2II BrB. 6 de folkrättsliga reglerna. För en mer utförlig behandling av jurisdiktionsreglerna se kom mentaren till brottsbalken. Dubbel straffbarhet. Det kan anmärkas att kravet på dubbel straffbarhet förekommer i olika sammanhang och kan således vara konstruerat på olika sätt. När det gäller fråga om tillämpningen av 2:2 BrB utgår man alltid från en konkret gärning (såsom den beskrivs i ett eventuell åtal). Här ska man fråga om just denna gärning är från straff enligt lagen på gärningsorten. Om så är fallet, är kravet på dubbel straffbarhet inte uppfyllt. Men det är inte alltid, som man ska utgå från den konkreta gärningen när frågan om dubbel straffbarhet blir aktuell, detta kommer att beröras i avsnitt 3 nedan. För en mer utförlig behandling av begreppet dubbel straffbarhet läs Christoffer Wong, »Dubbel straffbarhet i svensk straffoch straffprocessrätt», i: Festskrift till Suzanne Wennberg, Norstedts, Stockholm 2009, s. 515–528. (http://works.bepress.com/cgi/viewcontent.cgi?article=1006&context=christoffer_wong). Brottslokalisering. Som nämnts ovan äger 2:1 BrB företräde framför de övriga jurisdik tionsgrunderna. Något åtalsförordnande enligt 2:5 BrB är inte heller aktuellt om brottet är – eller kan anses vara – begånget i Sverige. Det är alltså oerhört viktigt att kunna fastställa var brottet har begåtts (att »lokalisera» brottet). Gärningsorten avgör, för det första, om 2:1 BrB är tillämplig,1 och för det andra, i det fall där gärningen inte kan lokaliseras till Sverige, vilket lands lag som ska/bör2 beaktas vid bedömningen av dubbel straffbarhet. För många brott kan gärningsorten utan vidare fastställas, detta gäller särskilt brott som kräver någon form av fysisk kontakt eller befattning med fysiska föremål (t.ex. misshandel, våldtäkt och stöld). Det finns emellertid andra brott, beträffande vilka svaret på lokalise ringsfrågan inte är lika självklart. Följande situationer kan nämnas: (1) var har bedrägeri brottet begåtts om A från München skickar ett vilseledande meddelande till B, som finns i Sverige, för att förmå B att bege sig till München och där företar en förmögenhetsdisposi tion, som innebär vinning för A och förlust för B?; (2) har A begått hets mot folkgrupp i Sverige om A i Danmark har lagt ut grovt rasistiska meddelanden på en internetsida, om sidan är fritt tillgänglig på internet (däribland från Sverige)?; (3) har A begått skattebrott genom att underlåta att lämna in en deklaration inom föreskriven tid och A finns på Gran Canaria när tidsfristen går ut?; eller (4) har A begått narkotikabrott (för innehav) om A är i Kanada men narkotika påträffas hemma hos A i Sverige? Det framgår av 2:4 BrB att ett brott är begånget i Sverige om den brottsliga handlingen har företagits i Sverige. Med uttrycket »den brottsliga handlingen» bör förstås ett handlings moment som ingår i brottsbeskrivningen. Tar man »stöld» (8:1 BrB) som exempel så är det själva tagandet som är avgörande för lokaliseringsändamålet; för »mord» (3:1 BrB) är själva den dödande handlingen som avses med »den brottsliga handlingen». Utöver orten för den brottsliga handlingen föreskriver 2:4 BrB, att likväl orten för brottets fullbordan ska vara avgörande i lokaliseringsfrågan; alltså brottet som sådant lokaliseras till Sverige om detta fullbordas i Sverige, oavsett om det finns någon föregående handling som företagits här i riket. Det finns delade meningar om huruvida »fullbordansorten» ska placeras på (a) orten för den brottsliga handlingens omedelbara effekt eller (b) orten för förverkligandet av den slutliga effekt, som krävs för att brottet ska anses fullbordat i straffrättslig mening. Utgå från följande scenario: A avfyrar – från Finland – ett pistolskott mot B, kulan träffar B som finns i Norge, B (skadad men fortfarande vid liv) transporteras med ambulans till Sverige, där B avlider ett par timmar efter ankomsten. Enligt (a) ovan skulle fullbordansort vara Norge medan enligt (b) skulle ha fullbordats i Sverige. Utrymmet finns för att tolka 2:4 BrB så att orten som fastställs enligt både (a) och (b) är att anses som brottets fullbordansort.3 2:4 BrB innehåller tillika en regel, som tillämpas på försök till brott, dvs. när gärnings mannen har inte lyckats med att genomföra ett fullbordat brott. Självfallet är brottet be 1 För tillämpningen av 2:1 BrB räcker det med att gärningen kan lokaliseras åtminstone till Sverige. Det spelar alltså ingen roll om gärningen kan, utöver Sverige, lokaliseras till ett annat land eller flera andra länder. 2 Problem kan uppstå om brottet kan lokaliseras till flera länder. Se NJA 1993 s. 292. 3 För argumentation med hänvisning till förarbetena m.m. se kommentaren till brottsbalken. 7 gånget i Sverige om någon försökshandling har företagits i Sverige (utan att brottet kommit till fullbordan). Men även om så inte är fallet anses försöksbrottet vara begånget i Sverige om »det tillämnade brottet skulle hava fullbordats» här i riket, dvs. om fullbordan skulle ha skett i Sverige enligt (den misslyckade) brottsplanen. I rättspraxis har konstaterats – med hänvisning till ett visst uttalande i förarbetena – att bestämmelsen i 2:4 BrB innebär att så fort en del av brottet ägt rum i Sverige anses hela brottet vara begånget i Sverige. Men detta är att ta förarbetsuttalandet ur sin kontext och ett avgörande som bygger på en sådan tanke gång kan svårligen, om inte omöjligen, beskrivas som korrekt.1 Det bör påpekas i samman hanget att bestämmelsen i 2:4 BrB gäller just försök till brott och är således inte tillämplig på förberedelse. För vissa särskilda problem med lokalisering vid underlåtenhetsbrott och brott som begås på internet se brottsbalkskommentaren samt övningsfrågorna. Medverkan. Det förekommer att personer i olika länder samverkar för att begå brott. Brot tet kan bestå i att A företar vissa handlingar i Sverige med hjälp (»råd eller dåd») från B som finns – och hela tiden har funnits – i ett land utanför Sverige. Visserligen är A:s brott begånget i Sverige då A:s brottslinga handling har företagits här. Frågan är om B:s medhjälp till A:s brott är att behandlas som ett brott som begåtts utomlands eller kan det anses ha be gåtts i Sverige. Varken 2:1 eller 2:4 BrB säger något explicit om hur medverkanshandlingar är att lokaliseras. I NJA 2005 s. 1135 har Högsta domstolen emellertid fastlagt att också medverkanshandlingarna är att lokaliseras till Sverige om huvudbrottet har lokaliserats till Sverige. Omvänt kan det vara så att medverkanshandlingaran företas i Sverige, vilka främjar ett huvudbrott som begås utomlands. Då den svenska medverkansansvaret är individuellt2 och är avhängigt på en otillåten gärning (alltså inte ett »brott» för vilket en gärningsman kan hållas ansvarig) är det rimligt att 2:1 BrB tillämpas fullt ut på medverkanshandlingar som företas i Sverige, oavsett om det i utlandet begångna »huvudbrottet» är straffbart enligt lagen på orten för »huvudbrottet». Lokalisering av brott som begås genom underlåtenhet och brott som förövas på internet diskuteras i anslutning till övningsfrågorna. Se emellertid brottsbalkskommenta ren för en kort introduktion till dessa problem. 2.4 Ne bis in idem Enligt 30 kap. 9 § rättegångsbalken utgör en lagakraftägande brottmålsdom hinder mot att åtal väcks för samma gärning (res judicata). Denna bestämmelse omfattar dock endast brottmålsdom som meddelas av en svensk domstol. För att undvika lagföring i Sverige av en gärning som redan varit föremål för rättegång i utlandet finns det bestämmelser i brotts balken, som föreskriver att en utländsk brottmålsdom i vissa fall ska utgöra rättegångshin der i Sverige; här talar man ofta om ne bis in idem i stället för om res judicata. Utgångspunkten är att utländska brottmålsdomar har ingen verkan som processhinder i Sverige. Genom bestämmelsen i 2 kap. 5 a § brottsbalken ges emellertid vissa undantag. Under förutsattningen att de i lagerummet angivna villkoren är uppfyllda, ska den utländ ska domen utgöra hinder mot ny lagföring i Sverige för samma gärning. Dessa villkor berör dels det utländska avgörandets särskilda karaktär,3 dels vilken stats domstol har meddelat 1 Se RH 2000:84. Se 23:4III BrB, första meningen: »Varje medverkande bedöms efter det uppsåt eller oaktsamhet som ligger honom till last.». 2 3 Det utländska avgörandet ska i princip vara en lagakraftvunnen dom, (1) om den tilltalade frikänts från ansvar, (2) om den tilltalade har förklarats skyldig till brott utan att påföljd har ådömts, (3) om ådömd påföljd har verkställts i sin 8 avgörandet och i vissa fall vilket brott det är fråga om. Regleringen är tämligen komplicerad och det finns undantag från undantag. För en närmare beskrivning av 2:5a BrB hänvisas till kommentaren till brottsbalken. Det bör anmärkas att ne bis in idem-regeln i 2:5a BrB avser utländska brottmålsdomar. Det framgår redan av 2:5aIV BrB att den aktuella bestämmelsen är kopplad till vissa inter nationella konventioner, till vilka Sverige har anslutit sig. De viktigate konventionerna på detta område är den europeiska konventionen (1970) om brottmålsdomens internationella rättsverkningar och konventionen (1990) om tillämpning av Schengenavtalet (även kallad för »Schengenkonventionen»). Artikel 4 i 7:e tilläggsprotokollet (1984) till Europakonven tionen berör också frågan om ne bis in idem, men det finns ingen formell koppling mellan denna artikel och 2:5a BrB då artikel 4 handlar om förhållande inom en och samma stat medan 2:5a BrB berör internationell ne bis in idem. Artikel 4 – och Europadomstolens praxis därom – har ändock viss betydelse för tolkningen av 2:5a BrB, främst i förhållande till avgö randen som meddelats i en medlemsstat i Schengenregelverket, eftersom Europadomstolen och EU-domstolen verkar utgå från samma gärningsbegreppet efter det i Sverige mycket diskuterade Zolotukhin-fallet.1, 2 Eftersom EU-rätten har företräde framför svensk rätt ska ne bis in idem-bestämmelsen i Schengenkonventionen (artikel 54) alltid få genomslag när 2:5a BrB tillämpas; det finns en omfattande rättspraxis av EU-domstolen kring artikel 54 i Schengenkonventionen, som ska beaktas när svensk rätt tillämpas. helhet eller verkställigheten pågår, eller (4) om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den främmande staten. Rätts praxis från EU-domstolen visar dock att vissa åklagarbeslut (t.ex. åtalsunderlåtelse) ska likställas med lagakraftägande domar vid tillämpning av Schengenkonventionen. Svensk domstol ska, vid tillämpning av 2:5a BrB, följa EU-domstolens praxis i fall Schengenkonventionen är tillämplig på det aktuella fallet. 1 Zolotukhin v. Russia, App. no 14939/03, Judgment of the Court (Grand Chamber) of 10.2.2009. 2 I en kommande bok kritiserar jag Europadomstolens avgörande i Zolotukhin-fallet och argumentera mot en enhetlig gärningsbegrepp för nationell och internationell ne bis in idem. 9 3 Internationell rättslig hjälp 3.1Inledning När det gäller brottslighet som har en internationell dimension är det inte sällan som rättsväsendet i ett land skulle behöva hjälp från myndigheterna i andra län der. Sådan hjälp över nationsgränser kan vara aktuell under hela »brottmålskedjan» från brottsutredning till verkställighet av domar. Samarbetet kan beröra bl.a. »» allmän brottsbekämpning och brottsutredning, »» polissamarbete inklusive gränsöverskridande övervakning och förföljande, »» rättslig hjälp som lämnas under brottsutredningen eller rättegången genom till handahållande av information, delgivning och förhör med vittne, beslag och överlämnande av föremål för bevisning eller överföring av en misstänkt person för att undergå rättegång (utlämning), »» över- och återföring av personer (utlämning) för straffverkställighet, »» överflyttning av brottmålsprocessen/lagföring, och »» överflyttning av verkställighet av en brottmålsdom. Mellan suveräna stater är utgångspunkten att det inte finns någon skyldighet att bistå andra stater. En stat får emellertid ensidigt förklara sig vara villig att, i brotts bekämpande syftet, lämna en viss typ av hjälp under vissa förutsättningar. Mer vanligt är att stater åtar sig avtalsvägen skyldigheter att lämna andra stater hjälp när vissa villkor är uppfyllda. Ett sådant avtal om rättsligt samarbete kan vara bi lateralt1 eller multilateralt – multilaterala avtal kommer ofta under beteckningen »konvention».2 För många länder är ett existerande avtal en förutsättning för att bevilja hjälp medan andra länder – t.ex. Sverige – intar en mer flexibel hållning och är beredd att samarbeta med andra länder på en från fall till fall-basis. När det internationella samarbetet innebär myndighetsutövning mot enskilda krävs – för Sveriges del – stöd i lagstiftning, vilket innebär att regeringen måste få riksdagens godkännande innan ett internationellt avtal ingås.3 Detta hindrar inte att regeringen får underteckna ett mellanstatlig avtal, men ratificering av avtalet får inte ske innan riksdagen godkänt en proposition att godkänna avtalet; de lag 1 T.ex. Sveriges avtal med Thailand (26.9.1989) rörande verkställighet av straffrättsliga påföljder och Sveri ges avtal med Kuba (15.3.2002) om verkställighet av straffrättsliga påföljder. 2 T.ex. konventionen (1957) om utlämning, konventionen (1959) om ömsesidigt hjälp i brottmål och 1970 års brottmålsdomskonvention inom ramen för Europarådets samarbete, och som en del av det nordiska straff rättsliga samarbetet konventionen (2005) om överlämnande mellan de nordiska staterna på grund av brott. 3 Det fanns före Lisabonfördragets ikraftträdande en särskild ordning för antagande av rambeslut på den s.k. tredje perlarens område, som formellt sett var ett mellanstatligt avtal. Numera har EU:s rättsakter på om rådet för straffrättsligt samarbete en överstatlig – och inte mellanstatlig – karaktär. 10 ändringar som krävs för att implementera avtalet brukar finnas som en del av propositio nen. Ett ärende initieras av den anmodande staten som riktar en begäran om hjälp åt den anmo dade staten. I många mellanstatliga avtal finns det villkor av juridisk karaktär som måste uppfyllas för att begäran ska beviljas. Denna prövning brukar göras av den anmodade sta tens domstol. Utöver den juridiska prövningen ger många mellanstatliga avtal ett utrymme för ett politiskt övervägande; för Sveriges del är det i sådana fall regeringen – och inte dom stolen – som ytterst fattar beslut i ärendet, vilket är fallet med, t.ex., utlämningsärenden. För vissa åtgärder1 inom EU gäller emellertid ett system som bygger på ömsesidigt erkän nande. Under detta system har EU-medlemsstaterna en skyldighet att verkställa rätts liga beslut som utfärdas av en behörig myndighet i en annan medlemsstat. I stället för »anmodande»/»anmodade» talar man om »utfärdande»/»verkställande» i detta samman hang, och i stället för »begäran» talar man om »order». Vidare är processen som bygger på ömsesidigt erkännande ett rent juridiskt förfarande, dvs. det är en rättslig myndighet (t.ex. åklagare och domstol) som fattar beslut om en inkommen order kan verkställas. I svensk rätt finns ett stort antal lagar och förordningar som reglerar det internationella samarbetet på det straffrättsliga området. Dessa normer kan indelas i (1) de som gäller ge nerellt, dvs. de som kan tillämpas gentemot alla stater, (2) de som gäller gentemot de övriga nordiska länderna och (3) de som gäller gentemot andra EU-medlemsstater. På området brottsutredning och anskaffning av bevis finns bl.a. lagen (2000:343) om in ternationellt polisiärt samarbete som implementerar Schengenkonventionens bestämmelser om polissamarbete och innehåller särskilda regler om polisens befogenheter på en annan stats territorium i samband med en övervakning eller förföljande som påbörjats i ena lan det och fortsätts i det andra landet. Lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar reglerar s.k. »gemensamma utredningsgrupp» sammansatt av tjänstemän från flera EU-medlemsstater, »kontrollerad leverans» olaglig transport tillåts fortsätta passera med syftet att ingripande görs av en myndighet på ett senare stadium, samt villkor för »hemliga utredningar», t.ex. infiltration. Enligt lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut är myndigheten i Sverige skyl dig att frysa och överlämna egendom som är föremål för brottsutredning i en annan EUmedlemsstat. Lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp – som kan tillämpas även gentemot stater utanför EU – innehåller bestämmelser om förutsättningen och närmare praktiska föreskrifter för att begära eller lämna rättslig hjälp såsom förhör i samband med förundersökning i brottmål, bevisupptagning vid domstol, telefonförhör, kvarstad, hemlig teleavlyssning m.m. Svensk rätt innehåller flera lagar som reglerar villkoren för att en för brott misstänkt fy sisk person2 som befinner sig i Sverige ska kunna överföras från Sverige för att undergå en rättegång. Bestämmelser om överföring av personer till Sverige finns i många fall i förord ningar. Lagen (1957:668) om utlämning för brott – utlämningslagen – reglerar förhållandet gentemot alla staterna förutom EU-medlemsstater och de övriga nordiska staterna. Lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder, som trädde i kraft så sent som den 16 september 2012, reglerar överlämnande mellan de nordiska län derna. För överföring av personer inom EU gäller lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. En utredning har efter en översyn av hela sys temet nyligen lämnat ett förslag till en reformerad utlämningslagstiftning – se SOU 2011:71 Utlämning. 1 Hittills är det endast den europeiska arresteringsordern, frysningsbeslutet och verkställighet av bötesstraff som föl jer denna modell. 2 Ett person som endast ska vara vittne kan således inte med hjälp av dessa lagar med tvång överflyttas från Sverige till en annan stat. 11 I stället för att föra över en person till en annan stat för att undergå en brottmålsrättegång kan ett alternativ vara att föra över processen till en annan stat. Detta alternativ kan vara lämpligt om den misstänkte, målsäganden och vittnen finns samlade i en annan stat än den stat som genomför brottmålet. Exempel: A misshandlade B i Turkiet. C, D och E var vittnen till händelsen. Alla är svenska på chartersemester i Turkiet och nu befinner sig i Sverige. I detta fall är det inte minst av processekonomiska skäl önskvärt att överföra lagföringen från Turkiet till Sverige. Lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott anger de närmare villkoren för detta samarbete. När en person har blivit dömt efter en brottmålsrättegång kan (vid fällande dom) straff verkställighet möjliggöras/underlättas antingen genom att en person över- eller återföras till verkställighetsstaten, eller genom att själva straffverkställigheten tas över av en annan stats myndighet. Regleringen på detta område är extremt komplicerad, beroende delvis på att det är ett stort antal internationella konventioner som överlappar varandra, att det rör sig om olika former av påföljder (alltifrån böter till fängelse), att det i vissa fall krävs samtycke, att det inte finns något sätt att omvandla påföljd från domstolslandet till verkställighetslan dets system, samt att för EU och de nordiska länderna gäller särskilda regler. De viktigaste lagarna på området är lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m., lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bö tesstraff inom Europeiska unionen och lagen (1978:801) om internationell samarbete rörande kriminalvård i frihet. Därutöver är lagarna på utlämningsområdet tillämpliga när det gäller över- eller återföring av personer för straffverkställighet. En utredning pågår om internatio nell straffverkställighet (dir. 2011:28). Utöver de ovannämnda lagarna för samarbete med andra stater, finns det särskilda lagar om samarbete med de internationella tribunalerna:1 lagen (1994:569) om Sveriges sam arbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen och lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone. För att belysa vissa återkommande frågor/begrepp och att illustrera olika tillvägagångssätt för samarbete på det straffrättsliga området behandlas i de följande instituten utlämning och överlämnande enligt en europeisk resp. nordisk arresteringorder. Alla dessa lagar reg lerar utlämning/överlämnande såväl för lagföring som för straffverkställighet. För att un derlätta framställningen behandlas tas endast utlämning/överlämnande för lagföring upp för diskussion; de villkor som gäller för straffverkställighet framgår av lagtexten. Vidare är framställningen nedan avgränsas till utlämning/överlämnande från Sverige; detta på grund av att det är detta som är underkastat en juridisk prövning (och inte en administrativ så dan). Tekniken som används här kan, efter anpassning till det särskilda området, tillämpas även på andra former för samarbete. 3.2Utlämning Utlämning är en internationell samarbetsform med mycket gamla anor. Utlämningsinstitu tet bygger på den klassiska modellen för mellanstatlig samarbete. Den nu gällande lagstift ning – lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen, UtlL) – tillkom ungefär samtidigt när den europeiska konventionen om utlämning2 förhandlades fram inom Eu roparådet. Lagen reglerar utlämning av en person från Sverige till an annan stat där han/ 1 En person som utlämnas till Internationella brottmålsdomstolen i Haag utlämnas alltså inte staten Nederländerna. 2 European Convention on Extradition, CETS No 24, Paris 13.12.1957; Sverige undertecknade konventionen samma dag och ratificerade densamma 22.1.1959. Konventionen trädde i kraft gentemot Sverige 18.4.1960. 12 hon är misstänkt för brott. Föreskrifter om utlämning från en annan stat till Sverige på en svensk myndighets initiativ återfinns i förordningen (2012:568) med vissa bestämmelser om utlämning för brott till Sverige. Den klassiska modellen för mellanstatligt samarbete bygger på frivillighet. Genom UtlL kan Sverige sägas ha förklarat sin position beträffande i vilken utsträckning Sverige är beredd att samarbeta med andra stater. Vid sidan av UtlL kan finnas särskilda avtal som gäller mellan Sverige och vissa stater. Sverige kan också vara bunden av villkor i ett avtal som sluts mellan EU och en tredje stat. UtlL har kommenterats i Karnov. Åklagarmyndighetens handbok Utlämning (2007) beskriver den praktiska tillämpningen av UtlL. Utlämningalagen är tillämplig gentemot alla stater förutom i de fall där en särskild lag är tillämplig. Detta innebär i praktiken att utlämningslagen f.n. ska tillämpas gentemot alla stater förutom medlemsstaterna i EU samt Island och Norge. Ett utlämningsärende påbörjas genom att en framställning om utlämning från en behöriga myndigheten i en annan stat ges in till Justitiedepartementet. I ett standardfall ska Riks åklagaren genomföra en utredning och avge ett yttrande om fallet till Högsta domstolen. Sedan är det Högsta domstolen som ska avgöra på juridiska grunder om hinder mot ut lämning föreligger. Om Högsta domstolen finner att utlämningshinder föreligger får den eftersökte personen inte utlämnas. Finner Högsta domstolen däremot, att det inte finns något lagligt hinder mot utlämning, är det regeringen som ska fatta ett beslut i ärendet (på politiska grunder). Regeringen får alltså bevilja utlämningen, eller också avslå framställ ningen trots att något juridiskt hinder inte föreligger. Om den eftersökte samtycker till ut lämning får regeringen bevilja eller avslå framställningen redan på grundval av riksåklaga rens yttrande; någon prövning av Högsta domstolen erfordras inte i sådana fall. Regeringen får även avslå en framställning omedelbart, om regeringen finner anledning »icke villfara framställningen». Dessa förfaranderegler innebär således dels att regeringen alltid får avslå en framställning om utlämning, dels att ett bifall till en framställning om utlämning utan samtycke av den utlämnade alltid ska föregås av en juridisk prövning. Det kan tilläggas att Högsta domstolens beslut av naturliga skäl inte kan överklagas, samt att regeringens beslut torde falla utanför tillämpningsområdet för lagen (2006:304) om rättsprövning av vissa re geringsbeslut. Under ärendets handläggning får det straffprocessuella tvångsmedlen (t.ex. häktning, reseförbud, anmälningsskyldighet m.m.) användas. Rättens juridiska prövning består enligt 18 § UtlL i en prövning »huruvida utlämning [lag ligen kan] beviljas enligt vad i 1–10 §§ sägs»: • 2 § | Svensk medborgarskap • Svensk medborgarskap är ett absolut hinder mot ut lämning. Avgörande är medborgarskapet vid tidpunkten för utlämningsärendet, vilket innebär dels att en person som tidigare var – men inte längre är – svensk medborgare är inte skyddad av 2 § UtlL, dels att en person som blivit svensk medborgare åtnjuter skyddet under 2 § UtlL trots att han/hon inte var svk medborgare då gärningen begicks. 2 § är tillämplig även på en person med dubbelmedborgarskap så länge att han/eller hon är svensk medborgare. • 4 § | Dubbel straffbarhet • Utlämning får beviljas endast om den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. För det första ska det finnas ett svenskt brott (alltså på den abstrakta nivån) som kriminaliserar en sådan gärning, såsom den beskrivs i fraställningen om utläm ning. Vidare finns en tröskel för utlämning, nämligen att fängelse i ett år eller mer är föreskrivet för det brottet, d.v.s. fängelse i ett år eller mer ingår i straffskalan (alltså inte att det är minst ett års fängelse). För tolkningen av uttrycket »motsvarar brott» se Chris toffer Wong, »Dubbel straffbarhet i svensk straff- och straffprocessrätt», i: Festskrift till Suzanne Wennberg, Norstedts, Stockholm 2009, s. 515–528. (http://works.bepress.com/cgi/ viewcontent.cgi?article=1006&context=christoffer_wong). 13 • • • • • 1 Det förekommer att en person begärs utlämnad för flera brott. I så fall räcker det med att något av dessa gärningar uppfyller kravet på dubbelstraffbarhet. Utlämning får då avse även de gärningar som inte motsvarar brott enligt svensk lag. Utlämning för dessa gärningar beskrivs som accessorisk. 5 § | Militära brott • Utlämning får inte beviljas för militära brott, vilka omfattar främst brott som begås av anställda inom militären (s.k. »krigsmän» enligt brottsbalkens terminologi), t.ex. myteri, stridsförsumlighet, obehörig kapitulation m.m. Men militära brott kan också vara sådana som berör den civila befolkningen för dem som är under ställda försvarsplikt. Om gärningen utgör även ett icke-militärt brott enligt svensk rätt, får utlämning beviljas för det icke-militära brottet, t.ex. för upplopp istället för myteri. 6 § | Politiska brott • Utlämning får inte beviljas för politiska brott. Exempel på poli tiska brott är medlemskap i ett förbudet politiskt parti, kritik mot regimen, tillhörighet till en motståndsrörelse. Man gör dock en distinktion mellan absolut- och relativpoli tiska brott. Till de absolutpolitiska brotten hör sådana som riktar sig mot statens säker het eller den rådande samhällsordningen. För sådana brott får utlämning inte ske. De relativpolitiska brotten anses vara politiska endast om de förövas i samband med och för att främja ett absolutpolitiskt brott. Ett brott som begås utan samband med något verk ligt försök att omstörta den bestående samhällsordningen – d.v.s. ett icke-politiskt brott – anses normalt inte medföra frihet från utlämning enligt 6 §. Enligt 3 st. får emellertid en begäran för utlämning inte avslås på grund av att gärningen utgör ett politiskt brott, om detta skulle strida mot en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den ansökande staten. Ett exempel på en sådan internationell överenskommelse är Europarådets konvention om förebyggande av terrorism,1 enligt vars artikel 20 ska ter roristbrott inte anses vara ett politiskt brott i utlämningssammanhang. 7 § | Risk för förföljelse • Utlämning får inte beviljas om den eftersökte personen ris kerar förföljelse om han/hon skulle utlämnas. Formuleringen av 7 § har sin förebild i Ge nèvekonventionen (1951) om asylrätt och avser risk för förföljelse av svår beskaffenhet riktad mot den eftersökte. Att förföljelsen har sin grund i den eftersöktes härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning spelar en särskild viktig roll i bedömningen, även om hänsyn kan också tas till de politiska förhållandena i övrigt och den eftersöktes trygghet. En omdiskuterad fråga i detta sammanhang är huruvida det är domstolens uppgift att bedöma riskläget och i vad mån garantier från den främmande staten kan påverka bedömningen. Gränsen mellan domstolens pröv ning och regeringens ställningstagande i denna fråga är oklar. 8 § | Humanitära skäl • 8 § är mycket mer flexibel jämförd med 7 §. Rätten får enligt 8 § ta hänsyn till en rad olika faktorer och göra en avvägning av samtliga omständighe ter. Här får exempelvis beakta den eftersöktes personliga förhållanden (och inte enbart risk för förföljelse mot den eftersökte själv), att en lång tid har förflutit sedan brottet be gicks, eller att brottet inte har varit så allvarligt att den främmande staten har ett så starkt intresse i lagföringen för att motivera utlämningen. Liksom med 7 § finns det ett stort utrymme för regeringen att göra en för den eftersökte mer förmånlig bedömning; den juridiska bedömningen har satts till att avgöra om utlämningen skulle vara »uppenbart oförenlig med humanitetens krav». 9 § | Stöd av utredning • Det är inte den svenska domstolens uppgift att pröva huru vida den eftersökte är skyldig till brott. Själva syftet med utlämning är att skuldfrågan ska prövas i den ansökande staten. Samtidigt anses det inte tillräckligt att utlämning beviljas enbart på grundval av ett påstående om brott. 9 § ställer därför ett visst minimikrav på framställningens kvalitet. Tröskeln är att framställning inte får bifallas »med min dre sannolika skäl äro, att personen begått gärningen». Detta måste den ansökande visa genom en utredning. Genom en internationell överenskommelse får Sverige emellertid godta en dom eller häktningsbeslut som tillräcklig utredning. Council of Europe Convention on the Prevention of Terrorism, Warsaw 16.5.2005, CETC No 196. 14 • 10 § | Ne bis in idem och preskription • Utlämning får inte beviljas om brottet är preskriberat enligt svensk rätt eller om det föreligger en svensk dom, en åtalsunderlåtelse eller liknande beslut beträffande den gärning för vilken utlämning begärs. Också vissa utländska rättsliga avgöranden kan utgöra utlämningshinder på grund av ne bis in idem; de närmare villkoren för detta återfinns i 3 och 4 styckena. Förutom Högsta domstolens prövning enligt 1–10 §§ UtlL kan följande förutsättningar för utlämning nämnas: • 11 § | Lis pendens eller pågående verkställighet • Att det i Sverige pågår en förunder sökning eller rättegång mot den eftersökte för ett annat brott är ett utlämningshinder. Detsamma gäller om den eftersökte undergår eller ska undergå en frihetsberövande på följd. En tillfällig utlämning får ändock äga rum på villkor att den eftersökte återföras till Sverige efter en rättegång i den ansökande staten. • 12 § | Specialitetsprincipen m.m. • En framställning om utlämning avser en viss be stämd gärning och en stats bifall till framställningen avser just den gärningen. Om det vore möjligtatt den utlämnade skulle lagföras – sedan han/hon utlämnats – för andra brott som begåtts före utlämningen, blir den prövning, som föregås utlämningsbeslutet, helt meningslös. Det gäller därför såsom en grundläggande princip inom utlämnings rätten, att en person inte får lagföras eller straffas för annan gärning än just den gärning för vilken utlämning begärts och beviljats. Denna princip kallas för specialitetsprincipen. Den stat, som beviljat utlämning, får emellertid samtycka till eller medge att utlämning en ska avse även andra brott. Särskild bestämmelser om specialitet finns i 12 § 1 st. och 12 a § UtlL. 12 § UtlL innehåller även en bestämmelse om att den utlämnade inte får åtalas vid en tillfällig domstol, samt att den utlämnade inte får utsättas för dödstraff. 3.3 Överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder För överföring av personer för lagföring eller straffverkställighet i en medlemsstat i EU til� lämpas lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresterings order (EAOL). Man använder här termen »överlämnande» istället för »utlämning» för att markera att överlämnandet inom EU skiljer sig på väsentliga punkter från det traditionella utlämningsförfarandet. Överlämnande inom EU är ett rent rättsligt förfarande utan in blandning av någon instans för politiskt beslutsfattande. Att termen arresteringsorder an vänds och inte, exempelvis, »framställning om överlämning», återspeglar den arresterings orderns tvingande karaktär; är villkoren för överlämnande uppfyllda ska den eftersökte överlämnas. Systemet har införts för att förenkla utlämningsprocessen inom EU och sys temet med den europeisk arresteringsordern ersätter tidigare överenskommelser inom EU om utlämning. Systemet bygger på principen om ömsesidigt erkännande, vilken innebär att rättsliga avgöranden som fattas av en behörig myndighet i en medlemsstat ska ha samma effekt i alla andra EU-medlemsstaterna. En myndighet i en EU-medlemsstat ska alltså, i princip, inte ifrågasätta riktigheten av ett rättsligt beslut som fattas av en behörig myndig het i en annan medlemsstat; man utgår även från att det rättsskydd som garanteras genom Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga har respekterats i medlemsstaterna. EAOL reglerar överlämnande från Sverige till en annan EU-medlemsstat. Därutöver finns två för ordningar med föreskrifter om överlämnande från resp. till Sverige.1 Island och Norge, vilka inte är medlemsstater i EU, får enligt ett särskilt avtal med EU delta i systemet med en euro peisk arresteringsorder. En europeisk arresteringsorder som utfärdats av dessa länder, samt 1 Förordning (2003:1178) om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder resp. förordning (2003:1179) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. 15 av EU-medlemsstater Danmark och Finland, ska emellertid betraktas, enligt 4:4 EAOL, som en nordisk arresteringsorder. EAOL har kommenterats i Karnov. Åklagarmyndighetens handbok Överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder (2007) beskriver den praktiska tillämpningen av lagen. Då EAOL implementerar rådets rambeslut (2002/584/RIF) om en europeisk arresteringsorder och över lämnande mellan medlemsstaterna är EU-domstolens rättspraxis högst aktuell för tolkning en av lagen. En europeisk arresteringsorder definieras i 1:3 som »ett rättsligt avgörande, utfärdat av en rättslig myndighet i en medlemsstat i Europeiska unionen, som innebär en begäran om att en rättslig myndighet i en annan sådan stat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av en frihetsberövande påföljd». Såväl den utfärdande som den verkställande myndigheten ska vara en rättslig myndighet. För utfärdandet av en europeisk arresteringsorder för lagföringsändamål är en åklagare eller åklagarmyndig het i de flesta EU-medlemsstaterna en behörig rättslig myndighet; detta är också fallet för Sveriges del, men i andra medlemsstater kan andra myndigheter (t.ex. en polismyndighet, en domstol eller t.o.m. en avdelning inom justitieministeriet) anses vara behöriga rättsliga myndigheter. I Sverige är det en domstol som fattar beslut om överlämnandet efter fram ställning av åklagare, men åklagare får avslå en europeisk arresteringsorder om framställ ningen är »så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan». Till skillnad från utlämning är regeringen inte involverad i processen. Beslut om överlämnandet grundas på rent juridiska grunder. Som nämnts i inledningen ska en eftersökt person, som anträffas i Sverige, överlämnas till den utfärdande medlemsstaten såvida det inte föreligger lagligt hinder mot det (2:1 EAOL). DUBBEL STRAFFBARHET Som en grundförutsättning för överlämnande ställs ett allmänt krav på dubbel straffbar het samt ett krav på en viss strafftröskel (2:2I EAOL). I detta avseende är överlämnande likt utlämning. Men för den europeiska arresteringsordern är kravet på dubbel straffbar het konstruerat på ett annorlunda sätt. För lagföring får överlämnande ske endast för en gärning som motsvarar brott enligt svensk lag och för vilken en frihetsberövande påföljd i ett år eller mer är föreskrivet enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning. Att gär ningen ska motsvarar brott enligt svensk lag innebär att det ska finnas ett svenskt straffbud som kriminaliserar den typ av gärning som beskrivs i arresteringsordern. Något krav på ett minimistraff enligt svensk rätt har inte ställts; det räcker alltså att gärningen omfattas av en straffbestämmelse med endast böter som påföljd. Strafftröskeln bedöms istället utifrån lagstiftningen i den utfärdande staten, vilket innebär i praktiken att en medlemsstat inte ska utfärda en europeisk arresteringsorder beträffande en gärning, om den inte är straffbar enligt en bestämmelse som innehåller ett års frihetsberövande påföljd i straffskalan. Det finns dock ett undantag från kravet på dubbel straffbarhet. Enligt 2:2II EAOL får över lämnande ske även för en gärning som inte motsvarar brott enligt svensk lag men det har angetts i arresteringsordern att gärningen hör till de brottstyper som finns angivna i en lista som bilagts EAOL och för den gärningen är föreskrivet en frihetsberövande påföljd i tre år eller mer enligt lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten. – Detta kallas för undantaget beträffande s.k. »listbrott». Listan innehåller 32 brottstyper och täcker sådana handlingar som brukar vara kriminaliserade i de flesta rättsordningarna. I praktiken har listbrotten inte vållat något större praktiskt tillämpningsproblem, men i enstaka fall kan olika tolkningar av begreppen på listan leda till oväntade resultat (t.ex. om en medlemsstat tolkar »mord» på så sätt att all abort kvalificeras som mord). HINDER MOT ÖVERLÄMNANDE 2:3 EAOL anger fem »formella» hinder mot överlämnande. När sådant hinder föreligger kan överlämnande överhuvud taget inte äga rum. 16 2:4 EAOL anger hinder mot överlämnande som har med den eftersöktes person eller situa tion att göra. Om överlämnandet skulle strida mot Europakonventionen eller bestämmelser om immunitet och privilegier (t.ex. om den eftersökte är diplomat ackrediterad i Sverige) ska överlämnande överhuvud taget inte ske. Förbudet mot överlämnande för en gärning som begåtts innan den eftersökte fyllt femton år avser dock endast just den aktuella gär ningen, och utgör i sig hinder mot att den eftersökte överlämnas för andra gärningar. 2:5 EAOL anger sju hinder mot överlämnande för viss gärning. I likhet med vad som sägs ovan om en gärning som begåtts innan den eftersökte fyllt femton år, avser de hinder, vilka uppställs i 2:7 EAOL endast vissa bestämda gärningar. Överlämnande får alltså ske för an dra gärningar. Gemensamt för dessa hinder är att straffansvaret på ett eller annat sätt har upphört, förutom hindret under p. 7, som i praktiken aktualiserar ett krav på dubbel straff barhet även beträffande ett listbrott, om gärningen helt eller delvis har ägt rum i Sverige. 2:6 EAOL föreskriver att en svensk medborgare får inte överlämnas för verkställighet av straff om han/hon begär att påföljden ska verkställas i Sverige. Undantag från detta finns dock för svenska medborgare som vistats i den utfärdande staten en längre tid. Som framgår av ovan är det få hinder mot överlämnande jämfört med hinder mot utläm ning. Svenska medborgare får således utlämnas, och det finns inget hinder på grund av militära eller politiska brott. För en mer utförlig behandling av hinder mot överlämnande se Karnov och Åklagarmyndighetens handbok. SÄRSKILDA VILLKOR FÖR ÖVERLÄMNANDE M.M. 3 kap. EAOL innehåller bestämmelser som innebär att den utfärdande staten får ställa ga rantier dels om att en förnyad prövning kan äga rum om den eftersökte har dömts i en ute varodom, dels om att en svensk medborgare som överlämnas för lagföring ska återföras till Sverige för eventuell verkställighet av en frihetsberövande påföljd, om han/hon begär det. Det kan också nämnas att »accessorisk överlämnande» är möjligt (2:2III EAOL). Speciali tetsprincipen gäller i överlämnandesammanhanget, men det finns även här möjlighet att lämna samtycke till att utvidga överlämnandet så att det omfattar även andra gärningar, eller till vidareöverlämnande eller vidareutlämning till en tredje stat. FÖRFARANDET Systemet med den europeisk arresteringsordern är ett rättsligt samarbete mellan rättsliga myndigheter (alltså inte ett mellanstatligt samarbete) och bygger på principen om direkt kontakt. En europeisk arresteringsorder kan alltså skickas direkt från en åklagare i den ut färdande medlemsstaten till en åklagare här i Sverige. I praktiken översänds emellertid de flesta europeisk arresteringsorder genom Schengens informationssystem (SIS). Som nämns i 1:3 EAOL innebär en europeisk arresteringsorder att den eftersökte perso nen skulle gripas och överlämnas. Utgångspunkten är att den eftersökte ska anhållas såvida »det inte saknas risk för att denne avviker eller på annat sätt undandrar sig att överläm nande (4:5 EAOL). Andra tvångsmedel får användas i syfte att säkerställa ett eventuellt överlämnande. Det är tingsrätten som ska fatta beslutet om överlämnandet efter framställ ning av åklagaren (5:1 EAOL). Rättens prövning utgör en kontroll att de grundläggande förutsättningarna för överlämnande är uppfyllda, att något hinder mot överlämnande inte föreligger, samt att ställa upp särskilda villkor för överlämnande när detta är påkallat. Till skillnad från utlämningsärenden finns en tidsfrist för beslut om överlämnande. Tingsrätten ska nämligen meddela sitt beslut senast 30 dagar efter det att de eftersökte har gripits eller, när något gripande inte skett, senast 30 dagar efter det att den eftersökte har underrättats om arresteringsordern (5:3I EAOL). Enligt 4:9 EAOL ska den eftersökte tillfrågas om han eller hon samtycker till överlämnande. Om den eftersökte samtycker till överlämnande ska tingsrättens beslut om överlämnande meddelas senast 10 dagar efter det att samtycket av getts (5:3II EAOL). Tingsrätten får dock meddela sitt beslut senare än 30 resp. 10 dagar om 17 det finns särskilda skäl (5:3III EAOL). Tingsrättens beslut om överlämnande är ett slutligt beslut och får överklagas till hovrätten (5:9I EAOL), och hovrättens beslut till Högsta dom stolen, enligt samma ordning som gäller för överklagande av slutliga beslut i brottmål. För överklagande till hovrätten krävs prövningstillstånd (5:9II EAOL). Om den eftersökte ska överlämnas ska överlämnandet verkställas i princip inom 10 dagar från det att beslutet vann laga kraft; verkställighet sker vanligtvis genom att den eftersökte avhämtas av tjänstemän från den utfärdande medlemsstaten. 3.4 Överlämnande enligt en nordisk arresteringsorder Genom en överenskommelse mellan de nordiska länderna1 har dessa länder enats om att fördjupa samarbete sinsemellan. Samarbetet ska bygga på modellen för en europeisk ar resteringsorder men det ska bli ytterligare förenkling av processen. Systemet trädde i kraft d. 16 oktober 2012 och är reglerat genom lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder (NAOL), förordningen (2012:565) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder och förordningen (2012:566) om överlämnande till Sverige enligt en nordisk arresteringsorder. Systemet ska tillämpas i förhållande till de andra nordiska länderna; en europeisk arresteringsorder som utfärdat av dessa länder ska behandlas som en nordisk arresteringsorder. Anvisningar om den praktiska tillämpningen av systemet ges i Åklagarmyndighetens handbok Nordisk arresteringsorder (2012). Den nordiska arresteringsordern skiljer från den europeiska arresteringsordern på flera punkter. De viktigaste skillnaderna är följande: • Det finns en lägre strafftröskel för utfärdandet av en nordisk arresteringsorder. Enligt 2:2 NAOL får överlämnande beviljas för en gärning »för vilken det enligt den utfär dande statens lagstiftning är föreskrivet en frihetsberövande påföljd eller för vilken det har dömts ut en sådan påföljd». (Jfr. 1 år resp. 4 månader enl. en europeisk arresterings order.) • Kravet på dubbel straffbarhet har slopats. • Tidsfristerna för beslut är kortare. Tingsrätten ska meddela beslut i fråga om överläm nande senast 14 dagar efter det att den eftersökte har gripits resp. underrättats om ar resteringsordern. Om den eftersökte samtycker till överlämnande ska beslutet meddelas senast 3 dagar efter det att samtycket har lämnats. • Enligt 3 § 2 st. förordningen (2003:1178) om överlämnande till Sverige enligt en euro peisk arresteringsorder får en europeisk arresteringsorder utfärdas »för brott, för vilket den eftersökte är häktad på sannolika skäl misstänkt för brottet och för vilket är före skrivet fängelse i ett år eller mer» (min kurs.). Motsvarande bestämmelsen i förordningen (2012:566) om överlämnande till Sverige enligt en nordisk arresteringsorder stadgar att en nordisk arresteringsorder får utfärdas »för brott för vilket den eftersökte är anhål len eller häktad på sannolika skäl misstänkt för brottet och för vilket det är föreskrivet fängelse» (min kurs.). Möjligheten att utfärda en nordisk arresteringsorder för en person som är anhållen men inte häktad ska emellertid utnyttjas endast i brådskande fall. (4:3 NAOL) • Överklagande av tingsrättens beslut ska ha inkommit till tingsrätten inom en vecka från den dag då beslutet meddelades och överklagande av hovrättens beslut ska ha inkommit till hovrätten inom en vecka från den dag då beslutet meddelades. (4:9 NAOL) 1 Konventionen, undertecknad i Köpenhamn d. 15 december 2005, om överlämnande enligt en nordisk arresterings order. 18 4 Övningsuppgifter 1. Malin var på semester i södra Frankrike. Efter att ha ätit och druckit gott på en restaurang i Beau lieu-sur-Mer körde Malin hem i sin BMW Z4 Roadster längs länsväg D125 tillbaka till semester lägenheten i Nice. Hon färdades i en genomsnittshastighet på 200 km/h medan den högsta tillåtna hastigheten på vägsträcken var 90 km/h. För den aktuella överträdelsen av hastighetsföreskriften skulle Malin enligt fransk lag kunna dömas till penningböter (500 euros). Vidare hade Malin druckit så mycket av det goda vinet (Le Montrachet Grand Cru 2005, Fon taine Gagnard) att blodalkoholkoncentrationen uppgick till 0,90 milligram per liter (utandnings luft = 0,45 ‰). Enligt fransk lag dömes den som för ett motorfordon efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i så stor mängd att alkoholkoncentrationen uppgår till minst 0,80 promille i blodet eller 0,40 mil ligram per liter i utandningsluften, till fängelse i två år och penningböter på 4 500 euros. Vid en samlad bedömning av Malins körsätt och förhållandena i övrigt kunde Malin därutöver ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik, vilket enligt fransk lag kan leda till ett fängelsestraff i minst sex månader och högst fyra år. Kan Malin dömas i Sverige för att hon i Frankrike (i) körde i 90 km/h över hastighetsgränsen, (ii) körde bil medan hon hade 0,90 ‰ i blodalkoholkoncentration och (iii) hade förfarit vårdslöst i trafik? Malin är svensk medborgare. Skulle bedömningen vara annorlunda om Malin hade varit tysk medborgare, vars enda anknyt ning till Sverige är att hon nu befinner sig här i riket på en konferens. 2. Gun-Britt, 55 år, är svensk medborgare. Hon är socialsekreterare och bosatt i Staffanstorp. Sedan några år tillbaka brukar Gun-Britt åka ensam till Gambia på en två–tre veckors semester i sam band med julledigheten. För Gun-Britt är huvudattraktionen av resmålet tillgängligheten av unga gambiska män som kan köpas billigt för sexuella ändamål. I december 2010 begav Gun-Britt sig, som vanligt, till Gambia. Där begick hon följande hand lingar: (a) hon köpte sex av S.N. (19 år); (b) hon köpte sex av J.A. (16 år); och (c) hon betalade S.N. (19 år) och M.M. (14 år) för att ha sex med varandra medan hon tittade på. Utgå ifrån att sexköp inte är kriminaliserat i Gambia. En vuxen (definierad som en person över 18 år) som har sexuellt umgänge med en person under 15 år dömes dock, enligt gambisk rätt, till sexuellt umgänge med barn till fängelse i lägst ett och högst åtta år, om gärningen inte kan dömas som något annat brott (t.ex. våldtäkt, sexuellt tvång osv.). Enligt gambisk rätt dömes en man för våldtäkt i lägst ett och högst fyra år, om han påtvingat samlag med en kvinna utan hennes sam tycke. För alla andra fall av påtvingad sexuell handling utan samtycke dömes gärningspersonen 19 för sexuellt tvång till fängelse i högst två år (oavsett gärningspersonens eller brottsoffrets kön). Man kan anta vidare att straffrättens allmänna del (försök, medverkan etc.) enligt gambisk rätt har samma innebörd som den svenska. Kan Gun-Britt dömas i Sverige för de handlingar, som beskrivs i (a) – (c) ovan? 3. Bengt är svensk medborgare och är lantbrukare bosatt i Stoby utanför Hässleholm. Han brukar «surfa» på Internet på kvällarna och i början av januari 2010 hamnade han på en webbplats med pornografiska bilder. Det framgår inte var serven där webbplatsen har sparats är placerad, men webbplatsen har toppdomänändelsen «.com» och är på engelska. Bengt sparade sidan som «favo rit» i Internet Explorer och han återvänder ofta till denna webbplats för att titta på porr. Någon gång i februari upptäckte Bengt att det fanns en länk med beteckning «teens and preteens» på webbplatsens huvudsida. Länken leder till en sida med bilder på barn (vilka ser ut att vara mellan 8 och 12 år) med bar överkropp. Det finns även bilder som föreställer helnakna barn, men könsorganet i dessa bilder har maskerats. När man klickar på dessa maskerade bilder kom mer man till en ny sida där man får betala för att gå vidare. Bengt betalade 10 USD med sitt kre ditkort för 30 dagars access till webbplatsen. Bengt fick ett användarnamn och ett lösenord för att komma åt webbplatsen. Mycket riktigt innehåller webbplatsen barnpornografiska bilder. Nya bilder laddas upp dagli gen och ett urval (ca. 25%) av de bilder som är äldre än 3 dagar flyttas sedan till ett arkiv. Använ darna har även tillgång till en egen privat mapp på 1 GB där man kan spara filer, som man har tillgång till när man är inloggad på webbplatsen. Bengt brukar kolla webbplatsen varje kväll och spara några bilder i sin privata mapp. Visserligen finns kopior av de bilder som Bengt tittat på även i cacheminnet i hans dator hemma, men han visste ingenting om detta och han sparade själv aldrig aktivt någon fil i datorn. När 30 dagar nästan hade gått ville Bengt inte förnya abonnemanget till webbplatsen. Han ville emellertid behålla de bilder som han har sparat i sin privata mapp på webbplatsen genom att flytta över dem till datorn hemma. Bengt kopierade sedan bilderna till en DVD och raderade bildfilerna från hårddisken på sin egen dator. Åklagaren vill väcka åtal mot Bengt för innehav av barnpornografi. Det är klart att Bengts fy siska besittning av DVD:n uppfyller brottsrekvisitet för innehav. Åklagaren hävdar dock att Bengt har fullbordat innehavsbrottet redan genom (a) att han skaffat sig ett användarnamn och lösenord till webbplatsen, eller i vart fall (b) genom att han sparade bilderna i sin privata mapp på webb platsen. Hur skall åtalet bedömas? Utgå ifrån att den aktuella servern fysiskt är belägen i USA, om man anser att denna uppgift är relevant. 4. Domaren i Bow Street Magistrate’s Court (en behörig rättslig myndighet) i England har utfärdat en europeisk arresteringsorder mot Adam S i syfte att lagföra denne för våldtäkt mot Julia R. I ar resteringsordern har angetts att gärningen är en sådan som finns angiven i bilagan till rådets ram beslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlems-staterna (nämligen »våldtäkt» under p. 28). Adam är svensk medborgare och är bosatt i Malmö. Följande framgår av arresteringsordern: Julia träffade Adam på en pub i London den 1 april 2011. Adam var väldigt lik fotbollspelaren Zlatan Ibrahimovic och på förfrågan av Julia om han verkligen var Zlatan svarade Adam »ja». De höll varandra sällskap under hela kvällen och Adam hade vidmakthållit Julias villfarelse om sin riktiga identitet. Fram mot stängningsdags frågade Julia om »Zlatan» ville följa med hem till henne, vilket han gjorde. Hemma hos Julia hade de två 20 samlag. Morgonen därpå frågade Julia om hon någon gång kunde åka till Milan och hälsa på och först då berättade Adam för Julia att han inte var Zlatan. Julia blev ledsen och innan Adam gick därifrån försökte han trösta Julia genom att säga att hon kunde gärna hälsa på honom i Malmö och lämnade sitt telefonnummer till Julia. Med tiden kände Julia sig mer och mer förorättad och efter några veckor anmälde Julia händelsen till polisen. Till att börja med var polisen osäker på vad det var för brott som eventuellt kunde ha begåtts, men till slut stannade de vid »rape» enligt section 1 Sexual Offences Act 2003. Brottsrekvisiten var uppfyllda då samlag hade ägt rum, Julia hade på grund av sin villfarelse om Adams riktiga identitet inte på ett giltigt sätt samtyckt till samlaget, och Adam kunde inte rimligen ha trott att Julia skulle ha haft samlag med honom om hon visste att han inte var Zlatan. De relevanta delarna av section 1 Sexual Offences Act 2003 har följande lydelse: (1) A person (A) commits an offence if— (a) he intentionally penetrates the vagina, anus or mouth of another person (B) with his penis, (b) B does not consent to the penetration, and (c) A does not reasonably believe that B consents. (2)… (3)… (4) A person guilty of an offence under this section is liable, on conviction on indictment, to imprisonment for life. Du är domaren som ska avgöra om Adam kan överlämnas till England. Ta ställning till följande: (a) Motsvarar den gärning, såsom den beskrivs i arresteringsordern, brott enligt svensk lag? (b) Oavsett svaret i (a), utgå från att kravet på dubbel straffbarhet inte är uppfyllt. Fortsätt med prövningen om huruvida Adam kan överlämnas till England. Ange ditt slutliga beslut med motivering. (c) Adam hävdar att arresteringsordern är materiellt oriktig då, enligt engelsk rätt, den gärning, som beskrivs i arresteringsordern, inte kan rubriceras som »rape». Adam har åberopat bl.a. ett stort antal engelska rättsfall samt rättsutlåtanden från professor em. Nils Jareborg vid Uppsala universitet och professor Andrew Ashworth vid Oxford University. Hur påverkar Adams invändning ditt beslut? (d) Skulle ditt beslut om arresteringsorderns verkställighet vara annorlunda om motsvarande händelse hade inträffat i Sverige? Utgå från samma händelseförlopp som ovan förutom att det var Julia som var på besök i Sverige och Adam följde med Julia till hennes hotellrum. Julia anmälde händelsen till polisen enligt ovan efter att hon återvänt till London. Utgå alltjämt att kravet på dubbel straffbarhet inte är uppfyllt oavsett hur du besvarat delfråga (a). 21
© Copyright 2024