1. No category

A10
Söndag 20 januari 2013
SPECIAL
20 ÅR SENARE – FLYKTEN TILL ETT NYTT LIV
Söndag 20 januari 2013
Redigering: Petra Villani
A11
SPECIAL
Nyhetschefer: Jonas Kanje, Malena Henriksson (tf)
E-post: [email protected] Telefon: 040-28 12 08
Postadress: Nyhetschef, Sydsvenskan, 205 05 Malmö
SYDSVENSKAN DOKUMENT
TEXT: ANDREAS MATTSSON
[email protected]
FOTO: LINDA BERGLUND
[email protected]
Här slutade
resan från
helvetet
I dag är det tjugo år sedan 391 båtflyktingar kom
till den lilla bruksorten Slite på Gotland. I en
vecka hade de kämpat mot hungern och kylan
på fiskebåten Priekule. Ombord fanns bland
annat­familjen Atroushi. Det här är berättelsen
om deras­resa till friheten i Sverige och Malmö.
Slite hamn, januari 2013. En vanlig vinterdag är det stiltje i hamnen. En av Gotlandsfärjorna ligger upplagd i väntan på högsäsongen. För tjugo år sedan kom 391 flyktingar, varav 88 barn, hit efter en skräckresa över Östersjön.
D
MALMÖ–SLITE
Vid ankomsten hamnade Sharmin, i blå overall till höger i bild, och hennes storebror Shoresh,
bakom henne, längst fram i kön till den tillfälliga gränskontrollen som polisen satt upp.
ARKIVFOTO: KUSTBEVAKNINGEN 1993
ARKIVFOTO: SÖREN ANDERSSON 1993
Flykten är en viktig del av familjen Atroushis historia. För Sharmin, t v, som då var sex år gammal är minnena starka. Hennes sex månader gamle lillebror Shewan höll på att svälta ihjäl.
Det var ombord på den här 39 meter långa båten Priekule som smugglarna tog
flyktingarna från Riga till Slite på Gotland. Ingen visste att resan skulle ta en vecka.
et är tidigt på morgo­
nen den 20 januari
1993. Sexåriga Shar­
min Atroushi börjar
förstå att hon kom­
mer att överleva.
Den senaste veckan har hon suttit till­
sammans med sin mamma och sin lille­
bror i ett lastrum på den lettiska fiske­
båten Priekule. Vädret har varit nästan
det värsta tänkbara. Båten har kämpat
i motvinden från Riga. Vågorna, som
stundtals har varit upp mot 10 meter
höga, har sköljt över båten och vindby­
arna har varit över 20 meter per sekund
hela veckan.
Ombord på båten har 391 flyktingar
delat på en toalett. Maten har varit slut
sedan länge. Sharmin minns hur de satt
tätt packade i lastrummet. Att det var
mörkt och kallt. Att allt handlade om
att kämpa mot kylan.
De flesta är på flykt från Saddam Hus­
sein. Några av dem är irakiska regim­
kritiker, andra är som familjen Atroushi
kurder. Nästan alla har betalat 2 500
dollar för resan från Riga. För familjen
Atroushi, två föräldrar och sex barn, är
pengarna slut.
Efter en veckas kamp mot hungern,
sjösjukan och kölden förstår de att de
ska överleva.
Båten som egentligen skulle ta dem
till Bornholm har fört dem till den lilla
bruksorten Slite på norra Gotland. Det
är här som nästa resa inleds. Den som
ska ta dem in i det svenska samhället
och göra dem till svenskar.
WFortsättning på nästa sida
A12
Båtflyktingarna
på 1990-talet
Söndag 20 januari 2013
Söndag 20 januari 2013
Redigering: Petra Villani
■ September 1992: 16 flyk­
■ 26 oktober 1992:
■ 20 januari 1993:
■ 2 februari 1993:
■ 2 november 1993: 30 flyktingar till
■ 8 juni 1994: 48
■ 16 december 1994: 62 flyktingar
tingar från Stralsund till Gis­
lövs läge utanför Trelleborg.
47 flyktingar från
Tallinn till Lidingö.
391 flyktingar från
Riga till Slite.
54 flyktingar från Lettland
till Sysne på östra Gotland.
Gotska Sandön från Riga. De sätts i två
gummiflottar och paddlar den sista biten.
flyktingar till Fårö
från Vent­spils.
från Klaipeda till Holmhällar på södra
Gotland. En person omkom under resan.
1992
1993
1994
1995
■ 16 oktober 1992:
■ 14 december
■ 23 januari 1993:
■ 24 augusti 1993:
■ 20 februari 1994: 66 flyktingar
■ 24 september 1994:
■ 2 april 1995: 43 flyktingar
20 flyktingar från Kalinin­
grad till södra Öland.
1992: 76 flyktingar
från Riga till Fårö.
81 flyktingar från
Riga till Slite.
13 flyktingar till Kalix
från S:t Petersburg.
till Stockholm från Tallinn. Har rest
i containrar­ombord på M/S Estonia.
128 flyktingar till Herrvik.
Oklart var de kom ifrån.
från Klaipeda till Ronehamn
på östra Gotland.
Den här bilden på mamma Fazila och den sex månader gamle Shewan publicerade Expressen för tjugo år sedan. Shewan har inga
egna minnen från flykten. Det har däremot sjuksköterskan Ingrid Fohlin. ”Jag blev väldigt berörd av lidandet i deras ansikten.
De måste ha varit med om någonting fruktansvärt.”
ARKIVFOTO: INGVAR NÄSLUND 1993
Deltidsbrandmannen Jan-Ove Schalén som var med och tog
emot flyktingarna som kom till Slite hamn glömmer aldrig det
han var med om den dagen.
”Sedan dess har jag funderat på vad som hände med dem:
Vart tog de vägen och hur har de det idag?” säger Jan-Ove
Schalén.
Efter flykten hittade familjen Atroushi trygghet och ett nytt hem vid Dalaplan i Malmö, nära släkten och vännerna i Danmark. Sedan dess har de bott i lägenheter runt samma innegård. ”Vi kände att vi hade kommit fram. Det är nog därför som vi alla bor kvar
här än i dag”, säger­Shoresh (längst t h).
”Som barn är man bra på att läsa av vuxnas känslor.
I en hel vecka såg jag oron i min egen mammas ögon.”
”Det bara vällde ut folk […] Jag kunde inte i min vildaste
fantasi­ana att där fanns nästan 400 personer.”
och kunde inte göra någonting för att
lindra mammans ångest.
■ Familjen Atroushi har bott vid Dala­
– Som barn är man bra på att läsa
plan i snart tjugo år. Minnena från ti­ av vuxnas känslor. I en hel vecka såg
den på flykt undan Saddam Husseins­ jag oron i min egen mammas ögon.
regim försvinner aldrig. Under många Det är klart att man påverkas av det,
år var familjen ständigt på väg någon­ säger Sharmin.
stans.
De övriga familjemedlemmarna
– Jag älskar Dalaplan. Det är det var utspridda på båten. Hennes älds­
bästa ställe man kan bo på i Malmö. te storebror Shoresh och pappa Had­
Det är nära till allt, Möllan, Mobilia, ji tillbringade mesta tiden utomhus
Triangeln, Pildammsparken, säger på däck.
Sharmin och tillägger:
Ingen visste att resan skulle ta en
– Glöm inte bort Stadion. Jag äls­ vecka. På kajen i Riga blev de lurade att
kar fotboll.
fiskebåten skulle ta dem ut till en stör­
Den 6-åriga flickan från flykting­ re färja som inte kunde gå in till kaj.
båten har blivit en 26-årig kvinna.
Första kvällen var det nästan fest­
Hon har tagit studenten och utbildat stämning ombord, minns Sharmin.
sig till socionom. I dag känner hon sig
– Vi åt vår mat och var glada över
som en världsmedborgare, inte helt att vi var på väg till friheten. Andra
hemma någonstans.
och tredje dagen började oron kom­
– När jag besöker Kurdistan mär­ ma. Då var maten slut.
ker jag att jag är mer svensk än kurd.
På den 39 meter långa båten fanns
Samtidigt känner jag mig som in­ 88 barn under 15 år. Några kvinnor
vandrare i Sverige, säger Sharmin.
var gravida. Den enda toaletten blev
– Vi flydde inte till Sverige för att snabbt full. Både av avföring och av
bli assimilerade svenskar. Mina för­ folk som sov där i brist på plats.
äldrar ville att vi skulle kunna växa
Vädret ställde till det för smugg­
upp, utbilda oss och leva som kurder larna. Under sex dagar låg båten och
utan att vara rädda för att bli skjutna drev i Rigabukten i väntan på att vin­
i huvudet.
den skulle mojna. Smugglarna bör­
jade överväga att återvända till Riga.
■■
– Vi visste att det var lika med dö­
Sex månader gammal var lillebror den. Förmodligen hade vi blivit skick­
Shewan nära att dö ombord på flyk­ ade tillbaka till Irak. Vi hade lagt alla
tingbåten. Mamma Fazilas bröst­ våra pengar på biljetten och hade
mjölk tog slut på grund av bristen på inga möjligheter att köpa en ny, sä­
mat. Sexåriga Sharmin satt bredvid ger Sharmin.
Gotland, kanske mest känt för sin ce­
mentfabrik. En av dem som kallades
till hamnen den dagen var deltids­
brandmannen Jan-Ove Schalén.
Flyktingarna stod på kajen och JanOve Schalén minns blickarna som
mötte honom. Han fick svälja bort
gråten.
En bit bort hade Röda Korset byggt
upp ett provisoriskt läger i en idrotts­
hall. Brandmännens uppdrag blev att
hjälpa flyktingarna dit.
En kvinna i folkmassan lyfte upp
sin gråtande dotter i famnen på JanOve Schalén. Själv hade hon knappt
ork att stå upp.
– Den lilla tjejen, hon kanske var
fyra eller fem år gammal, började pra­
ta med mig på sitt språk. Och jag sva­
rade på svenska. Hela vägen bort till
idrottshallen pratade vi med varandra
utan att förstå någonting, säger JanOve Schalén.
När de kom fram höll kvinnan kvar
honom medan hon och dottern un­
dersöktes av läkare. På vägen ut vände
han sig om.
– De tittade efter mig med stora
ögon. Det såg ut som att de undrade
”Vart tar han vägen?”, säger Jan-Ove
Schalén.
Minnena sitter kvar. I dag tänker
han ofta på flyktingarna, i synnerhet
på mamman och dottern.
– Det satte sig djupt i mitt hjärta. Jag
funderar nästan dagligen på vad som
hände med dem. Vart tog de vägen,
hur har det gått, är de kvar i Sverige?
Några ur besättningen tog sig till
land för att köpa lite mat. De kom
tillbaka med gröna ärtor, pulversop­
pa och äpplen.
– Jag hatar gröna ärtor än idag.
Däremot älskar jag pulversoppa ef­
tersom det var den enda varma mat
vi fick, säger Sharmin.
WFortsättning
Kustbevakaren
Folke Gustafsson var en av dem
som tog emot
flyktingarna från
Priekule.
FAKTA
Smuggling i
lagen­ då:
■ När flykting­
båtarna kom över
Östersjön var
maxstraffet sex
månaders fängelse
för den som illegalt
smugglade män­
niskor till Sverige.
Dessutom lämnades
båtarna tillbaka till
smugglarna.
■■
I en lokal under McDonald’s vid Pusj­
kintorget i Moskva köpte familjen
Atroushi biljetterna till Skandinavien.
Pappa Hadji blev först kvar i Mosk­
va eftersom pengarna tog slut. Efter
hans övertalning lät smugglarna ho­
nom följa med på båten ändå.
Vid den här tiden patrullerade
Kustbevakningen dygnet runt längs
med den gotländska ostkusten. Vid
femtiden på morgonen 20 januari fick
besättningen ombord på KBV181 syn
på Priekule utanför Slite.
– Skepparen sade att han hade fått
problem med maskineriet, säger Fol­
ke Gustafsson som var kapten om­
bord på KBV181.
Ombord på Priekule tvingade
smugglarna ner samtliga passagerare
i lastrummet. Flyktingarna fick reda
på att de som greps ombord skulle
skickas tillbaka till Riga. De som där­
emot greps i land fick stanna i Sveri­
ge. Det var en lögn. Men just där och
då gjorde alla sitt bästa för att vara så
tysta som möjligt.
– När det handlar om liv eller död
är det lätt att vara tyst, säger Sharmin.
När lotsen hade hjälpt båten in
till kajen i Slite gjorde kaptenen på
Priekule en signal. Då skulle alla ut.
Snabbt.
– De var som arga bin som flyger ut
ur en bikupa. Det bara vällde ut folk
från alla utrymmen på båten. Jag
kunde inte i min vildaste fantasi ana
att där fanns nästan 400 personer, sä­
ger Folke Gustafsson.
Storebror Shoresh var en av de förs­
ta som hoppade i land. I tron att det
handlade om att få stanna i Sverige,
försökte han hjälpa så många som
möjligt i land.
– Jag tror att vi var klara på en mi­
nut. Vi slängde över barn och väskor.
Vi trodde ju att det handlade om att
överleva, säger han.
För flyktingarna väntade senare en
tältsäng och varm soppa. För besätt­
ningen väntade polisförhör och rätte­
gång. Tre av dem dömdes till fängelse
i sex till nio månader samt utvisning.
Tjugo år senare har familjen blanda­
de känslor för smugglarna.
– Visst tjänade de massvis med
pengar och utsatte oss för en fruk­
tansvärd båtresa. Men samtidigt räd­
dade de livet på oss och lät min pappa
följa med gratis, säger Shoresh.
Priekule var inte den första båt som
fraktade flyktingar över Östersjön
den vintern. Flera båtar skulle dess­
utom följa under åren efter.
■■
Flyktingarna kom till Slite på norra
A13
För syskonen Atroushi är minnena
av idrottshallen också starka.
– Det var första gången vi var inom­
hus på över en vecka. Jag minns hur
skönt jag tyckte det var att slippa fry­
sa, säger Sharmin.
Mamma Fazila och lillebror She­
wan var de svagaste i familjen. De
åkte ambulans till Visby lasarett di­
rekt från hamnen. Sammanlagt 35
flyktingar fördes till sjukhuset. En av
dem var en kvinna som födde ett barn
samma dag.
För Shoresh var det tryggt att veta
att hans mamma äntligen fått vård.
– Det kändes som att jag lämnade
över henne till änglar, säger han.
■■
Kustbevakaren Folke Gustafsson
blev intervjuad i de flesta tidning­
arna, i radio och tv. Han blev hjäl­
ten som räddade flyktingarna från
döden.
Men det var inte alla som höll med.
Efteråt fick han ta emot hotbrev från
folk som tyckte att han borde ha hind­
rat dem från att gå i land.
– Breven kom från hela Sverige. Det
fanns liksom ingen beredskap för så­
dant här på den tiden så jag fick bära
det för mig själv. Det var tufft, säger
Folke Gustafsson.
Han suckar och berättar vidare.
– Jag tycker att den politiska debat­
ten kring invandringen är bedrövlig
i dag. Vi har det bra i jämförelse med
många andra i världen. De här stack­
FAKTA
Smuggling i
lagen nu
■ Brottet regleras
i utlänningslagen
och straffas med
fängelse i högst två
år. Vid grovt brott är
maximistraffet sex
år. Brottet är grovt
om det utförts mot
ersättning, utgjort
ett led i en verksam­
het som avsett ett
stort antal personer
eller utförts under
former som innebär
livsfara för utlän­
ningen eller annars
utförts under hän­
synslösa former.
■ (Källa: utlän­
ningslagen)
arna flyr från fruktansvärda hemsk­
heter. Det är självklart att vi ska ta
emot dem, säger han.
Innan den här dagen var han kri­
tisk till att Sverige tog emot så många
invandrare.
– Men har man varit med om det
vi var med om den dagen, och sett li­
dandet med egna ögon. Då kan man
inte vara kritisk mot invandrare. Jag
erkänner att jag tänkte om helt och
hållet, säger han.
■■
Dagen efter att båten kom fram hade
Expressens förstasida rubriken ”Det
här är bara början”. Under fanns en
bild på flyktingarna som precis kom­
mit fram.
Rysslandsexperten Leif Kihlsten
sa till tidningen att det fanns 50 000
flyktingar som väntade på andra si­
dan Östersjön.
– Vi har förberett oss militärt för att
skjuta mot ryssarna. Men en gigan­
tisk flyktingvåg, det klarar vi aldrig.
Vi kan ju inte skjuta på flyktingar, sa
en anonym källa inom Säkerhetspoli­
sen i samma artikel.
Men uppgifterna om flyktingström­
men stämde inte. 1993 ansökte 2 323
irakiska medborgare om asyl i Sveri­
ge. Ombord på Priekule fanns nästan
400 av dem.
Hans Klintbom som var kommu­
nalråd (C) på Gotland minns dagen
i detalj.
Under lunchen blev han uppringd
av polisen som frågade vem som skul­
le betala för båtflyktingarna.
– Jag var väldigt bestämd över att
vi skulle lösa situationen för kvällen.
De var ju tvungna att ha någonstans
att sova. Den ekonomiska frågan fick
vi ta senare, säger Hans Klintbom.
Senare stod han på kajen i Slite in­
för ett samlat pressuppbåd.
– Jag kände ett stort ansvar för Got­
land. Här har vi en vana av att ta hand
om folk på flykt sedan baltflyktingar­
na under andra världskriget, säger
han.
■■
Under eftermiddagen och kvällen
kördes flyktingarna i bussar till tre
olika semesteranläggningar runt Vis­
by. Familjen delades upp. Sharmin
och Shoresh hamnade på ett hotell.
Redan i idrottshallen fick 17-årige
Shoresh tolka åt de andra flyktingar­
na eftersom han kunde lite engelska.
På hotellet hjälpte han receptionister­
na att dela ut nycklar.
– När vi äntligen kom in på vårt
rum började Sharmin att gråta. Hon
saknade mamma. Jag var helt slut och
försökte trösta henne. Till slut som­
nade hon. När hon låg där på sängen
brast allt för mig. Jag hade så mycket
känslor inom mig som bara vällde ut.
Jag tror att jag satt där och grät i en
timme innan jag kunde somna, säger
Shoresh.
WFortsättning på nästa sida
A14
9 546 217
SPECIAL
Söndag 20 januari 2013
Söndag 20 januari 2013
personer bodde i Sverige 31 oktober 2012.
Runt 15 procent av svenskarna är födda ut­
omlands. År 1940 var samma siffra runt en
procent. Källa: SCB
37 581
Redigering: Petra Villani
Så många personer ansökte
om asyl i Sverige 1993.
Källa: Migrationsverket.
29 648
A15
Så många personer an­
sökte om asyl i Sverige
2011. Källa: Migrations­
verket.
SVERIGE
RYSSLAND
LETTLAND
Slite
Moskva
Riga
Minsk
VITRYSSLAND
AZERBAJDZJAN Baku
500 km
Teheran
IRAN
GRAFIK: SYDSVENSKAN
BAKGRUND
Familjen Atroushis flyktväg
■ Augusti 1992: Lämnar Irans huvudstad
Teheran.
■ September 1992: Stannar i en vecka
i Baku, Azerbadjdzjan. Köper flygbiljetter till
Moskva.
■ September 1992: Kommer fram till
Moskva och får tillfälligt boende i en lägen­
het.
■ Julen 1992: Lämnar Moskva och reser till
Minsk, Vitryssland, i väntan på klartecken
från smugglarna. Tillbringar nyårsafton
i Minsk utan att veta när de kan resa vidare.
■ 13 januari 1993: Går på båten Priekule
i Riga.
■ 20 januari 1993: Kommer fram till Slite.
Det var här i idrottshallen i Slite som Röda Korset byggde upp ett evakueringsläger. För familjen
Atroushi och de andra flyktingarna på båten var det första gången på en vecka som de vistades inomhus och fick varm mat.
FAKTA
Flyktingsmugglingen har ökat
”Jag känner mig stolt när jag ser
på mig själv och mina syskon i
dag. Det var det här det blev av
oss som för tjugo år sedan var
som mest utsatta. Vi bidrar alla
till det svenska samhället i dag.”
WFortsättning
Samtidigt arbetade Röda Korset
febrilt med att samla in leksaker och
kläder. Bilderna på barnen i tidning­
arna och på tv-nyheterna väckte star­
ka känslor hos gotlänningarna.
Sharmin var ett av barnen som fick
en nalle.
– Jag blev så himla glad, jag glöm­
mer aldrig den känslan. Det tog bort
en del av oron för hur det skulle gå
för mamma på sjukhuset, säger hon.
Shoresh minns att han såg ett stort
vitt höghus från hotellfönstret och att
han tänkte att Visby var en modern
stad. När de efter en vecka reste vida­
re till en flyktingförläggning i Stock­
holmstrakten förstod de att höghuset
var en färja.
– Då förstod jag att båten som
vi hade rest med till Gotland inte var
en riktig båt, säger han.
■■
Under 2013 väntas antalet flykting­
ar till Sverige öka till följd av kriget
i Syrien. Enligt prognoser från Mi­
grationsverket förutspås 54 000 per­
soner söka asyl i Sverige under året.
Den bristande kapaciteten hos Mig­
rationsverket innebär att handlägg­
ningstiden för varje ärende riskerar
att dra ut på tiden.
För familjen Atroushi gick asylpro­
cessen snabbt. Tre månader efter att
de kom fram till Gotland fick de per­
manent uppehållstillstånd.
– Vill man avvisa någon, låt inte den
personen vänja sig vid Sverige. Ett
barn som kommer hit när det är sju
år gammalt och som avvisas när det
är tio, det är lika med en dödsdom!
Väntan på beslutet är lika jävlig som
själva flykten. Det är först när man
fått beskedet som man kan börja leva
igen, säger Shoresh.
I början av maj 1993 flyttade famil­
jen Atroushi från en flyktingförlägg­
ning i Hallstahammar till en lägenhet
vid Dalaplan i Malmö.
– Vi kände att vi hade kommit fram.
Det är nog därför som vi alla bor kvar
här än i dag, säger Shoresh.
Med på flykten fanns många som
”Jag blev så
himla glad,
jag glömmer
aldrig den
känslan. Det
tog bort en
del av oron
för hur det
skulle gå för
mamma på
sjukhuset.”
Sharmin Atroushi
om nallen hon fick
av Röda Korset.
Sedan 2010 har antalet anmälda fall av
flyktingsmuggling ökat stadigt. Det gäller
både fallen där man misstänkt att smugg­
lingen genomförts i vinstsyfte och andra
smugglingar.
■ 2010: 84 fall enligt utlänningslagens
kapitel 20, åttonde paragrafen, som talar
om den som uppsåtligen hjälper en utlän­
ning att olovligen komma in i Sverige.
Dessutom 40 fall enligt nionde paragrafen,
som talar om dem som i vinstsyfte plan­
lägger eller organiserar verksamhet som
är inriktad på att få utlänningar att resa hit
utan pass.
■ 2011: 94 respektive 43 fall.
■ 2012 till och med september: 132
respektive­77 fall.
■ Bara en liten del av fallen gick till åtal.
Förra året var det tretton av första kategorin
och tre av andra.
■ Källa: Brottsförebyggande rådet
Det var hit till Dalaplan i Malmö som familjen Atroushi flyttade för tjugo år sedan. Sharmin
inte fått samma besked. En del över­
klagade och fick stanna. Andra blev
tvungna att lämna Sverige.
– Man får dåligt samvete över att
man är kvar och tänker samtidigt att
det kunde vara vi, säger Shoresh.
För syskonen innebär flykten
många jobbiga minnen. De övriga fa­
miljemedlemmarna har bett om att
bli lämnade utanför i den här arti­
keln.
– Det innebär för stor psykisk på­
frestning för dem att berätta, säger
Shoresh.
I Malmö delades familjen upp i det
svenska systemet. Sexåriga Sharmin
började omgående skolan och lärde
sig svenska på lekplatsen och i sko­
lan. För Shoresh var det tufft att inse
att hans gymnasiebetyg från Iran inte
räknades i Sverige. Istället fick han
läsa svenska för invandrare (sfi) till­
sammans med den äldsta systern.
– På sfi var alla äldre än oss. Samma
sak på komvux. Jag blev avundsjuk på
mina yngre syskon som fick gå i sko­
lan med svenska barn. Jag fick istället
gå på komvux med andra invandrare
som var analfabeter, säger Shoresh.
– Det gjorde mig lat och slapp. Jag
orkade inte plugga vidare utan börja­
de ta ströjobb istället.
Hemma var det ännu svårare för
föräldrarna att lära sig allt det nya
i Sverige.
Istället blev det Shoresh som fick gå
på föräldramöten och kvartssamtal
för sina yngre syskon. Även Sharmin
fick hjälpa sin mamma med att fylla
i blanketter från Försäkringskassan.
– Det är svårt när ens mamma så
gärna vill hjälpa en med läxorna men
inte kan, säger Sharmin.
Hon började på Lindeborgsskolan
och minns känslan hur det var att
vara nästan enda barnet med invand­
rarbakgrund.
– Första dagen efter sommarlovet
var hemsk. Jag minns hur alla klass­
kompisar hade varit på utlandssemes­
trar och i sina sommarstugor. Själv
hängde jag på vår innergård, säger
hon.
I brist på pengar blev det istället
och Shewan har blivit vuxna, men bor ändå kvar. ”Jag älskar Dalaplan”, säger Sharmin.
fotbollen som hon ägnade sina som­
marlov åt.
– Fotbollen räddade mig. På vår
gård spelade alla mot alla, killar som
tjejer. Jag har alltid varit idrottsintres­
serad, säger Sharmin.
För föräldrarna var det viktigt att
prioritera barnens skolgång.
– Mamma säger alltid att hon öns­
kar att hon fått samma möjligheter
som jag har fått. Pappa älskade sko­
lan men blev tvungen att gå ut i kri­
get mot Saddam Hussein istället för
att studera, säger Sharmin.
För tolv år sedan blev familjen
svenska medborgare. Sharmin beskri­
ver sin studentdag som en av höjd­
punkterna i livet.
– Jag bar studentmössan med den
svenska flaggan samtidigt som jag ve­
vade den kurdiska flaggan. Det kän­
des så rätt. Jag älskar Sverige och jag
älskar Kurdistan, säger hon.
■■
Familjemedlemmarna vet hur det
känns att inte bli betraktade som
svenskar. Både Shoresh och Sharmin
får något mörkt i ögonen när de be­
rättar om familjens resor till vänner­
na i Danmark.
– Varje gång vi åkte med flygbåtar­
na blev vi tagna åt sidan av tullen. De
gick igenom våra väskor på båda sidor
av gränsen, säger Sharmin.
För att skydda sina föräldrar för­
sökte hon prata tullarna tillrätta. På
så bred skånska hon bara kunde.
– När vi reste till Danmark blev jag
påmind om att vi inte alls var accepte­
rade som svenskar. Det förstörde hela
resan för mig.
Shoresh konstaterar att den värsta
rasismen är den dolda.
– Jag är inte rädd för Sverigedemo­
kraterna. Det som skrämmer mig är
den dolda rasismen på nätet där folk
kan säga att ”Jag är inte rasist men in­
vandrare är mest kriminella i Sverige”.
Varför drar du alla invandrare över en
kam, frågar jag mig då?
I dag har barnen blivit vuxna. Shar­
min arbetar som behandlingsassi­
stent vid ett boende för ensamkom­
Filmklipp.
.
Kustbevak­
ningen filmade
flyktingarnas an­
komst till Slite. Se
klipp från hamnen
och inifrån båten på
Sydsvenskan.se.
mande flyktingbarn i Malmö. Shoresh
arbetar som tolk och anlitas ofta av
olika myndigheter.
– Jag har tolkat sedan första dagen
på Gotland, säger han och skrattar.
Sharmin säger att hon vill visa and­
ra att det går att klara sig bra, även om
man har otrevliga erfarenheter med
sig i bagaget.
– Jag vet hur mycket det lilla kan
innebära för individen. Som den där
nallebjörnen som jag fick av Röda
Korset på Gotland. Den gav mig så
mycket glädje att jag glömde bort att
vara orolig för mamma som låg på
sjukhuset med min lillebror, säger
hon.
Två av de andra syskonen har utbil­
dat sig till sjuksköterskor.
– Som utländsk familj i Sverige har
man större press på sig eftersom man
alltid hör ens föräldrar säga att man
ska vara glad för hur bra man har det
här. Det värsta är att jag säger samma
sak till mina syskon. Jag påminner
min lillebror om alla möjligheter han
fått tack vare flykten, säger Shoresh.
Lillebror Shewan tog studenten
2011. Snart ska han bestämma sig för
vad han vill utbilda sig till. Kanske
blir han pilot.
– Jag lyssnar mycket på de äldre
i familjen. De matar mig med kloka
ord. Men jag känner mig självständig
och stark. Jag tror att man blir det om
man är invandrare, säger han.
Shoresh har också en egen familj
med fru och tre små barn. När de blir
lite äldre kommer de att få höra om
hur det gick till när pappa kom till
Sverige.
– Jag känner mig stolt när jag ser
på mig själv och mina syskon i dag.
Det var det här det blev av oss som för
tjugo år sedan var som mest utsatta.
Vi bidrar alla till det svenska samhäl­
let i dag, säger Shoresh Atroushi.
För lillasyster Sharmin är hennes
socionomexamen en dröm som har
gått i uppfyllelse. Den drömmen de­
lar hon med resten av sin familj.
– Man kan säga att livet i Sverige
blev precis så som våra föräldrar hop­
pades på, säger Sharmin.