Margot och Kurt Rodins föredrag vid besök hos Gammalkils Hembygdsförening. G'l'rg Historien inleddes troligen av svenskar som var sjömän i hollänsk och brittisk tjänst. Från 1638 då de svenska kolonisterna kom till Delaware, blev förbindelserna ganska väl kartlagda. Kolonin som kallades Nya Sverige övertogs 1655 av holländarna och sedan engelsmännen. De svenskar som var nybyggare här har inte några stora kontakter med Sverige, förrän i slutet av 1600-talet då en del präster sändes över. In på 1700-talet amerikaniserades Delawaresvenskarna helt. 1783 upprättade Gustaf III handelsavtal med Amerika. Efter 1840 blev det möjligt för alla samhällsgrupper att utvandra, före den tiden tvingades man att ställa borgen för sitt återvändande till riket. Före nämnda tid hade kanske ca 2000 personer lämnat landet för att resa till USA. Många av dem återkom efter några års arbete i det nya landet. Det var främst välbärgade personer och skickliga hantverkare. Från 1840-talet till 1930 emigrerade över 1,2 millioner svenskar till Amerika. Orsakerna var många men politiska och religiösa ofriheter samt befolkningsökningen hade stor påverkan. Östergötland hör till ett av de större utvandrarlänen med över 72 000 utvandrare. Bara Värmland, Älvsborg, Kalmar och Jönköpings var större. Procentuellt var Öland och Dalsland de största utvandrariandskapen. 1910 då Sveriges befolkning var ca 5,5 millioner var omkring en femte del av alla svenskar i Amerika. Av de som utvandrat har dock omkring 200 återinvandrat. USA blev vår viktigaste kund genom järnexporten som hade sin glansperiod in på 1840-talet. Detta utnyttjades av de tidiga emigranterna när de reste ovanpå lasten, på de fartyg som forslade järn från Göteborg till New York. För vår del är det givetvis utvandringen från Östergötland som är mest intressant. Den förste kände östgöten, som kom till Amerika, var Guvernören Johan Rising från Risinge socken. Han kom till Nya Sverigekolonin iDelaware 1653. Därefter har enstaka personer från Östergötland anlänt åren 1820-1845. 1820 for Carl Erik Wästfeldt född 1791 i Drothem socken, han återvände och avled i Lidköping 1866. Han var Britisk vice consuloch arme officer. 1834 ser vi att Norrköpingsfödde Jacob Swartz kommit till Amerika. 1841 begav sig kyrkoherdesonen Anders Fabian Bryd född 1819 i ? Hällestad till Ohaio i USA. Han var landskapsmålare. 1846 kom han till Burlington, lova, där han hjälpte svenskar över Missisippi floden. Han hade varit med i krigen mot Mexico och civil kriget mot sydstaterna. Han blev överstelöjtnant. I striden miste han en arm men trots detta kunde han fortsätta artistyrket. Han reste med ett skepp som hette Flovius från Göteborg. (Hans syster var gift med Onkel Adam.) Med samma båt reste också 10 talet män som alla kom från orter kring Norrköping. De flesta av dem arbetade inom handel och hantverk. Det var dock inte någon organiserad utvandring. Denna kom först 1845 då Peter Cassel lämnade Kisa socken. Det har ofta talats om när den första emigrationen från Sverige böljade. Vi måste i det fallet räkna med dem som skulle få en större betydelse för emigrationen. Av dessa kan nämnas Svenson från Barkeryd i Småland, som for 1836 och blev en stor man i Texas och förde över många smålänningar. Carl Friman från Skara i Västergötland, med 5 söner kom till Wisconsin 1838. Den som haft den största inverkan på kommande emigranter är GustafUnonius, en Uppsalastudent, som med sin hustru och tre följeslagare avreste 1841 och bosatte sig Pine Lake (Tallsjön), Milwaukee, Wisconsin. Han uppförde här ett nybygge som han kallade Nya Upsala. Han återvände med åren till Sverige och har skrivit en mycket intressant bok om sin emigrationstid. Det skulle ta allt för lång tid att göra en närmare presentation om honom men viktigt är att nämna hans brev som infördes i det emigrationsvänliga Aftonbladet 1842. Dessa väckte stort intresse i Sverige och många lockades till nybygget. En av de första var Policarpus von Schnaidau, officer från Stockholm. Han i sin tur skrev brev hem till sina släktingar i Kisa, Östergötland. Det var en av orsakerna till den första grupputvandringen 1845. Peter Cassel kan räknas till en av de verkliga emigrations pionjärerna. Cassel blev också påverkad av apotekaren Sundius, som dreven emigrantbyrå i sitt apotek vilket var inrett i nuvarande museebyggnaden Columbia. Både Cassel och Sundius hade radikala ideer och klagade på herrarna som ville bestämma allt. Peter Cassel hade också läst Aftonbladet och lärt sig en del engelska i Västervik. Peter Cassel med familj, släkt och vänner (21 personer) lämnade Kisa en maj morgon och tog sig med häst och vagn till Berg vid Göta Kanal för att fortsätta med båt till Göteborg. Resan tog 8 veckor innan de nådde New York från Göteborg med jämlastade briggen Superb. Peter Cassel hade stor inverkan på de som först utvandrade från Östergötland genom de brev han skrev hem, vilka publicerades i bl.a. Östgöta Correspondenten 1845. Härmed är vi inne på Gammalkils emigranter där det är helt klart att Cassel hade inverkan på de första som lämnade socknen. Utvandringen från Gammalkil till Amerika kom igång tidigt med böljan 1846 och fick med åren ganska stor omfattning. Antalet utvandrare är enligt uppgifterna från Utflyttnings- och husförhörslängderna 623 personer. Att basera en exakt statistik eller dessa uppgifter är svårt. Det är känt att det gick att köpa en "amerikaväst" med falska papper för emigrationen. Denna olovliga utvandring gjordes över Köpenhamn. Det var särskilt bland män i 20 års åldern. I böljan av 1900-talet då man ville fly från vämpliktsskyldigheten. De svenska myndigheterna vände sig bl.a. med begäran till Köpenhamn om att stoppa denna utvandring. Enligt skeppslistorna var det inte mindre än 80 % av de svenskar som 1902 reste från Köpenhamn som var män. Det finns även flera orsaker kanske inte alla som tog ut flyttbetyg avreste. Om man jämför med övriga församlingar i Östergöland, ligger antalet emigranter från Gammalkil på omkring 35:e plats bland de 169 församlingarna. Bland dessa är givetvis de större städerna och industriorterna Boxholm och Finspång samt socknar i närheten av Kisa som hade stor utvandring. Att Gammalkil och Nykil var socknar som gränsade till den bördiga östgötaslätten märker man genom att det var mycket mindre utvandring från de socknar som gränsade i norr. Där fanns givetvis möjligheten till arbete och inkomster inom jordbruket. Flyttningar mellan socknarna var ganska vanlig även till Gammalkil var inflyttningar vanlig då det fanns gott om torp och arbete på de större gårdarna. Efter en tid lämnade de socknen för att göra amerikaresan. Många gånger påverkade av släkt och vänner. Av de emigranter som redovisats är omkring 300 födda i socknen, men siffran är betydligt större eftersom det bland emigranterna från hela Östergötland finns 576 personer som var födda i Gammalkil. Det finns säkert flera som innan utvandringen sökt sig utanför Östergötlands gränser. Vilkavar det då somlämnadeGammalkilåren 1846- 1920? Till en början 1846-1870 var det yrkesmän som t.ex. smeder, snickare, mjölnare samt en del torpare. Dessa hade ofta med sig hela familjen. 68 familjer har lämnat socknen av dessa var det 15 par som inte hade några barn de andra 53 hade barn i olika åldrar ofta 2-3 st men det var även de som hade upp till 7 barn. När man kommit in på 1870 talet var det pigor och drängar, av dessa var nog många hemmavarande barn, som arbetade hos föräldrarna men fick titeln Piga eller Dräng. När man kommer in på 1900 var övervägande delen hemmasöner eller hemmadöttrarsomresteensamma.1896- 1920var det medundantagav 2 giftapar samten barnfamilj med 3 barn övriga var ensamma personer.. (Den kurva som jag här har ritat visar fördelningen per år av emigranter, dels från Gammalkil och Östergötland samt hela landet. Det är intressant att se hur lika dessa kurvor blir.) För att återgå till Gammalkil var det 623 personer som utvandrade, varav 360 voro män och 263 kvinnor. Av dessa var 576 personer födda i Gammalkil men har utvandrat från olika socknar i Östergötland. Aldersmässigt är fördelningen: 1-7 år 84 8-15 år 73 16-20 år 153 21-25 " 119 26-35 " 92 36-45 " 45 46-55 " 27 56-65 " 11 66-" 2 båda över 70 år Födelseförsamlingen på utvandrade visar att inflyttningen till Gammalkil kom vanligtvis från grannsocknarna. 64 st födda i Nykil 68" " " Östra Tollstad 17" " " Ulrika 19" " " Västra Harg 12" " " Vikingstad 5" " "Sjögestad Kurvan är över utvandringen 1845 -1928. Var ifrån kom de: Gammalkil som har en del stora gårdar var rikt på torp, på grund av den i norr något bredare delen av socknen fanns här flera gårdar och den som jag tror bättre jordbruksmarken. Här fanns den största befolkningen. Säkert har ni själva större begrepp om bebyggelsen än jag då jag endast gjort beräkningar efter emigrantlistorna, vilka i och för sig kan belysa en hel del . fakta(jag har försöktatt på en kartskissutmärkaplatservarifrånutvandringenskett,här är både gårdar och torp utmärkta, dock inte till 100 % då jag inte har rätta lokalkännedomen. De röda nålarna utmärker antalet utvandrare som överstiger 1Opersoner, de gröna och blå utmärker övriga platser. Det största antalet kom från Krångestad med hela 77 utvandrare från hela byn. Vad jag förstår finns här flera gårdar och en stor mängd av torp. Samma förhållande kan vi se i Fettjestad varifrån 72 utvandrade. Duseborg hade 56. Humpen, som måste ha varit ett torp under Vinneberg, hade inte mindre än 19 personer som reste. Även Kibbelsbo, som låg under Duseborg, var en plats med stor utflyttning inte mindre än 14 pers. följt av Svartvad, som jag ej kan placera på kartan, men det måste vara i närheten av Svartvadkärret. Statistiken blir givetvis påverkad när en hel familj lämnar sin stuga som t.ex. när familjen Kaliff som bestod av 9 personer lämnade Snår under Krångestad. Mycket finns att tala om då varje utflyttning är historia, men tiden medger inte till detta då vi även vill nämna några personer med anknytning till Gammalkil. Den förste som vi vet var Samuel Carlsson född i Kapperstad den 2 januari 1824, son till mjölnaren Carl Andersson och hans hustru Caisa. Men han hade redan förut lämnat socknen och utvandrade från Stockholm den 1 maj 1846 med Briggen King Oscar, vilken anlände till New York den 13juli 1846. Samma år lämnade livgrenadjären Harald Alm, Gammalkil, med hela sin familj, som bestod av 5 personer och bosatta i Fettj estad. Harald var född den 26 februari 1804 i Skördefall, Kisa socken, son till brukaren Jakob Nilsson och hans hustru Brita Haraldsdotter. Haraids hustru Anna Stina Johansdotter född 1805 i Svinhult, dotter till brukaren Johannes Samuelsson och Stina Jonsdotter. Familjens barn var sonen August född 13 nov. 1836 och dottern Johanna Lovisa född den 13 april 1832 båda i Öjebro, Herrberga, samt dottern Britta Stina född den 15 aug. 1828. De avreste med Barken Virginia från Göteborg, som hade 68 passagerare flertalet från södra Östergötland. De anlände till New York den 5 augusti 1846. Harald Alm kallade sig för Holland Elm när han kom till Amerika. I ett brev som var infört i Östgöta Correspondenten den 26 maj 1846 har en medresenär Samuel Jonson född i Västra Eneby (släkt till Margot) beskrivit den ansträngande resan över Atlanten som tog nio veckor och fyra dagar. 1848 kom de till Andover där de bosatte sig trots att rean var ämnad till New Sweden, Iowa. I New York hade han liksom många andra kommit i kontakt med metodisten Hedströms Betelskepp som påverkat dem att bosätta sig i Andover området. Elm blev metodist. Av familjen Elms vidare öden vet vi följande: sonen Johan August som var 10 år när de emigrerade blev farmare i Sec.18 i Osco Township, Henry County. Han liksom övriga kom efter den besvärliga resan till Andover 1848. Året därpå 1849 rasade den förfärliga koleraepidimi, Johan arbetade i 2 olika skördelag med tillsammans 16 personer, bara han och 2 till överlevde. 10 år senare gifte han sig med Mary L. Hoflund som var född i Djursdala, Sverige, 1839 och hade kommit till Amerikal859. (Hennes bror Carl Johan har skrivit en intressant självbiografi.)Makarnafick 7 barnmellanåren 1860- 1874.Fempojkarochtvå flickor. Deras farm var 176 acres ( ) värderad till 12 000 dollar. Han kom 1869 till den farm han ägde. Han hjälpte sin far som var invalidiserad i 25 år. Brita Stina Alm (i Amerika Christine Elm) som utvandrade från Vikingstad var piga på Gismestad gård dit hon kommit 1843 från Gammalkil. I Andover gifter hon sig 1859 (31 år) med Erik A. Petterson född 1834 i Tidersrum varifrån han emigrerade 1857. Han var 6 år yngre, makarna fick under tiden 1861- 1874 tre döttrar och en son. Erik var metodist, skoldirektör i 6 år och hade förtroende uppdrag i kyrkan under 5 år. Farmen var på 276 acers ( ) med ett värde på 15 000 dollar. Andover och områdena där omkring Cambridge, Geneso, Opheim och Bishop Hill är de verkliga svenskbygderna från den tidiga emigrationen. I början av 1880 talet bodde det t.ex. i ; Andover inte mindre än c.a 250 svenska familjer mot ca 75 familjer av andra nationaliteter. Här ligger det kända Jenny Lind kapellet. En annan familj som utvandrade 1869 från Kibbelsbo under Duseborg var torparen Carl Erik Ahlgren 52 år född i Sjögestad, hustrun Johanna Adamsdotter 47 år född i Gammalkil samt barnen Johan Wilhelm 19 år, Johanna Charlotta 16 år och Emma Augusta 10 år. I Amerika bosatte de sig i Kossuth, Iowa, en liten plats belägen i närheten av Mediapolis, Des Moines County i sydöstra delen av Iowa. I en omkrets av 5 svenska mil ligger platser där många östgötar slog sig ned t.ex New Sweden, Swedesburg m. fl. där det bildades svenska församlingar. Dottern Johanna, som var född den 4 augusti i Gammalkil blev i Amerika uppmärksammad genom sitt giftermål. Trettondagen 1875 vigdes hon med pastor Nils Forsander i Burlington kyrkan. Han var pastor i Gladstone, Illinois och bosatt i Briggville. På sommaren flyttade de nygifta till Kossuth. När de bodde där tog de hand om ett fattigt föräldralöst och oskyddat barn, Emilia Carolina Danielsson som med åren blev gift Mrs Hammargren, Moline Illinois. 1880 flyttade de Bethseda, lova och 1889 i september kom de till Rock Island, Illinois, där Nils antagit kallelsen såsom professor vid Augustana teologiska seminarium( där har årets svensk-amerikan 1998 varit verksam). Allt sedan sin ungdom hade Johanna ett stort intresse för religion, ett intresse som hon hade fått genom uppfostran i föräldrahemmet. Ofta hade man i Sverige besök av elever vid Albergs skola i Kristdala socken (en skola som var en följd av väckelserörelsen som drog fram genom landet under1800-talet). Redan efter ett par år i Amerika kom Johanna att ägna sig år uppgifter bl.a. söndagsskollärarinna i den svenska lutherska församlingen i Burlington, där hon hade sitt arbete. Som gift var hon en god husmor med stor kärlek till sin make. Hon följde hans arbete och var glad när han hade framgångar. I de församlingar som de var verksamma i var hon aktad.och omtyckt. Hon älskade barn och tog med livligt intresse del av upprättandet av ett barnhem i Stanton, När Forsanders besökte barnhemmet samlades alltid barnen kring Johanna. Makarnas hem präglades av stor gästfrihet. I Rock Island var hemmet ofta en tillflyktsplats för de teologie studerande och Johanna visade dem stort intresse genom att följa dem i studierna och uppmuntra dem när de hade sina examen. Även när skolan slutat glömde hon inte bort dem utan sände hälsningar vid bl.a. deras bröllopsdagar. 1896 blev hon sjuk med nedsatta krafter men hade efter några år återhämtat en del av krafterna men 1908 blev hennes hälsa åter svag, varför hon sökte vård och kom till Augustana Hospital i Chicago den 23 januari 1909 för att genomgå en svårare operation men avled strax efteråt den 30 januari. Hennes kista fördes till Rock Island där hon begravdes på kyrkogården den 2 februari. Johannas make Nils Forsander föddes i Gladsax socken i Skåne den 11 september 1846. Han började studera i Simrishamn och fortsatte i Lund där han tog examen 1870. När den svenskAmerikanske doktor Tuve N. Hasselqvist från Augustana skola i Amerika kom till Sverige för att söka efter pastorer, som det var stort behov av i de svenska lutherska kyrkorna i Amerika beslöt Nils att följa med honom till det nya landet. Strax efter ankomsten blev han lärare i språk vid skolan i Paxton, Illinois. Efter ett flertal platser som pastor i de svensk-amerikanska kyrkorna blev han kallad som professor vid seminariet där han var verksam under 26 år. Han var flitig i studier och ofta verksam med pennan då han skrev i olika tidningar. Han tilldelades ett flertal utmärkelser bl.a. Nordstjärneordens riddartecken från Kung Oscar II. När hustrun avled stiftade han en fond till minne av henne och senare "doktor Forsanders fond" dessa skulle tillfalla studenter vid seminariet. Nils avled den 21 augusti 1926 i en ålder av nära 80 år. Han är begravd bredvid sin hustru. Även i Östergötland finns ett stort intresse för emigrationen bl.a. finns Emigrant museet i Kisa. Vi har även bildat en förening, Svenska Peter Casselsällskapet med säte i Kisa som vill vara till en hjälp i hela Östergötland och norra Småland. (Vi har ordf. här i kväll, Bertil Friberg.) Men vi behöver flera intresserade medlemmar som stöder verksamheten för att sprida kunskaper om utvandringen. Avgiften är liten endast 50 kronor om året. Redan har vi efter 5 år hunnit att bl.a. utge boken "Peter Cassel och lovas New Sweden" som Ni kan köpa av mig för 125 kronor
© Copyright 2024