Malmö Kontinentalbanan Fyller fyrtio år 1898 var ett klang och jubelår i de skånska järnvägarnas historia. Trafiken började på linjen Malmö-Trelleborg. Trelleborgs hamn i festskrud för kejsar Wilhelm II, och konung Gustaf V år 1909. Året 1898, alltså för jämnt fyra decennier sedan, var ett klang- och jubelår i våra järnvägars historia; enkannerligen i Skånes. Men även norrut, i vårt land var det mycket livligt på', hithörande område. Det första nattåget gick från Stockholm till Norrland, närmare bestämt till Sundsvall, på S. J. gjordes försök med hastighetsmätningar och åtskilliga av dess -linjer sträcktes, det året allt längre och längre, mot deras slutmål. På banan från Sölvesborg över Olofström till Älmhult bedrevs arbetet med icke mindre än 500 man. Regering och länsstyrelser hade fullt upp att göra med att pröva eller bevilja ansökningar om nya linjer. I, Skåne var det icke minst att göra i den vägen. Här planerades 1898 byggandet av flera banor - EslövHörby, VelIinge-Skanör, Falsterbo; Charlottenlund-Skivarp; SölvesborgKristianstad -Trelleborg över Dalby; Tygelejö--Svedala; KristianstadEveröd och åtskilligt mera. Men det var icke så märk-värdigt alls om man jämför med för-hållandena runt om ute i världen. Samma år gjordes, för att taga bara ett exempel, upp planer för en järnväg genom Saharaöknen! Banan Börringe-Östratrp blev 1898 färdig i hela sin sträckning, TygelsjöKlagshamn likaså och därjämte Malmö -Limhamnsbanan, som redan under sin första tid befordrade omkring 50,000 personer i månaden. Malmö fick samma år sin åttonde järnväg, den som är vida känd under namnet Malmö-Kontinenten och som skulle bli en kraftig hävstång för stadens utveckling. Förbindelsen med Kontinenten hade ju under sekler gått över Ystad, som in i det sista sökte hävda sin ställning som den utsträckta famnen mot Kontinenten. Sedermera finansminister F. W. Thoroson motionerade i andra- kammaren om förbindelsens bibehållande över Ystad. Men förgäves. Många' bittra strider utkämpades mellan Ystad och Malmö i denna fråga, som slutligen utföll till den sistnämnda stadens förmån. Gottfrid Beijer lanserade tidigt och med stor sympati i staden en ångbåtslinje Malmö-Warnemünde och senare en godafärjeled mellan dessa båda städer. Därav blev dock intet, men Malmö höll sig väl framme då det gällde olika planer på en kontinentförbindelse. Överenskommelse träffades om kontinentalbanans förande över Lund-Trelleborgs järnväg men k.m:t förbehöll sig all rätt att låta kontinentaltågen fört, över Malmö till Svedala och vidare till Trelleborg. Även denna plan förföll och Malmö inriktade sig på skapande av en ny linje direkt till Trelleborg. Här ifrån och till Sassnitz hade 1897 ett rederibolag, SverigeKontinenten, haft dräktiga fartyg, som bl. a. gingo i post trafik. Slutligen lyckades också Malm att draga fram kontinentalbanan. Mäktiga krafter hade ju sökt hindra. dess tillkomst. Ortens enhälligt uttalade önskningar, den nya banans betydelse för hela Sveriges utländska förbindelser och myndigheternas enhälliga förord medförde, dock ö att konsession, beviljades den 9, januari; 1897.-Av.de ansökande överläts den på bolaget Malmö -Kontinenten,, vari Malmö stad ingick som största aktieägaren genom en teckning av 500 000 kr. och som f, ö. på några dagar fick hela sitt kapital fulltecknat-. Stämningen för det nya företaget var nämligen i synnerhet i Malmö entusiastisk och förhoppningsfull. Till ledamöter av styrelsen utsåg, vid första bolagsstämman C. Herslow, G. Beijer, W. Skytte, C. Faxe, P. Bendtz, Af. Dalin, G. Smith, G, A„ Hedman och W. Ewerlöf. Bland dessa valdes till ordförande dr Herslow, vice ordf., rådman Skytte, verkställande direktör G. Beijer och till kassadirektör konsul G. A. Hedman. Arbetet på banan övertogs på entreprenad av greve F. A:son Posse och efter dennes frånfälle fick bolaget självt sköta även byggandet och uppdrog högsta tillsynen At löjtnant C. Sprinchorn. Trafikchef vid banan blev R. C. von Essen. Malmö-Kontinenten öppnades för allmän trafik den 6 oktober 1898. Namnet visade dess syfte och anspråk, nämligen att vara den länk, som skulle förbinda det svenska statsbanenätets sydliga ändpunkt med den nya huvudlinjen till oss från Europas fastland. Dess uppgift, som sålunda var vida mera än av lokal natur, anvisade den bland våra banor en mera framstående plats än vad dess relativt korta sträckning skulle göra. På samma gång hade järnvägen ålagts förpliktelser av i vårt land dittills okänt omfång ifråga om byggnadssättet, banvallens soliditet, rälsernas tyngd, signalapparaternas pålitlighet och den rullande materialens effektivitet. Med betydande uppoffringar sökte bolaget Malmö-Kontinenten att fylla dessa skyldigheter. Man hade i allt inrättat den nya linjen med tanke mindre på ögonblickets än på den långa framtidens krav, och begagnat, sig av allt, sons den dåvarande tekniken kunde lämna. 1 själva verket tedde sig också den nya järnvägen som en mönsterbana vilken icke fruktade jämförelser med de för en snabb, tung och omfattande trafik byggda stora järnvägarna i utlandet." I flera fall stod den framför t. o. m. de bästa sträckorna av Sveriges solida statsbanesystem. Vid Lundavägens övergång funnes höga signalstänger med röda och gröna skivor. Det var en nyhet och likaså de långa ledningarna, som från stationernas signalhus stängde och öppnade vägbanan vid Sallerupsvägen. Säkerhetsanordningarna vid alla vägkorsningar hade!' ordnats på - ett mera tillfredsställande sätt än annorstädes i vårt land. Som vi ju veta har banan, som från början kopplades till Malmö-Simrishamns station Öst- Konung Oscar. II- anländer till residenset i Malmö efter invigningen 1898 ervärn, sedermera fått en östligare sträckning med viadukter över såväl Lunds- som Sallerupsvägarna. Under det första halvåret var trafiken på banan av mera lokal natur. Det ansågs nämligen lämpligt att banvallen under vintern fick sätta sig och att personalen hann att arbeta sig in i de förpliktelser, som medfördes av det nya signalsystemet o. s. v. Dessutom hade statens besiktningsmän bestämt maximihastigheten under den första tiden till 60 km, i timmen, visserligen den största hastighet, som medgivits någon nyanlagd enskild järnväg. Man hade enfellertid tänkt sig en hastighet på 90 km. Den 9 maj 1899 skedde Kontinentalbanans högtidliga invigning i närvaro av bl. a. konung Oscar, som då återvände från en rekreationsresa på Kontinenten. Malmö tedde sig redan i arla morgonstunden i en färgrik, glänsande festskrud, över vilken den vänaste majsol spred sina strålar. Från varje hus vid stadens större gator och torg vajade de blågula dukarna med unionsmärket, och flaggstängerna utmed residenset och rådhuset buro också tyska flaggor. Ängbåtarna och segelfartygen i hamnen hade klätt sig i full flaggskrud. På hotell Horns fasad sågs konungens byst och en rik flaggdekoration och på kvällen brann här konungens namnchiffer. På hotell Central bredvid Horn hade satts upp en dekoration av signalflaggor som voro formerade till: "Leve Konungen!" , Klockan 9,30 på morgonen gick från Malmö till Trelleborg ett extratåg. Civila och militära uniformer blandade sig med svarta frackar och krascha- ner och stjärnor blixtrade till. Bland gästerna märktes statsminister Boström, statsråden von Krusenstierna och greve Wachtmeister, talmannen i riksdagens andra kammare greve De la Gardie, landshöv-dingarna Dickson, Wersäll och Swedelius, tre generaldirektörer, generalmajorer och överstar o, s. v., o. s. v. Vid 11-tiden kom Oscar II till Trelleborg med ångaren Rex och fick vid landstigningen ett mycket hjärtligt mottagande. Bland de utländska gästerna märktes excellensen Fritsch och järnvägpresidenten Heinsius, från Danmark överdirektören vid statsbanorna Haarlöv, från Norge direktör Mellbye samt representanter för den tyska pressen. Konungen steg i land, folksången och leverop genljödo genom Trelleborgs hamn. Landshövding Dickson hälsade välkommen och korsungen svarade:’ ”Herr landshövding och alla kära lands män, som jag ser här! Då jag nu åter beträder fosterjorden med återvunnen hälsa och stärkta krafter så är näst tacksamheten till Gud den känsla, som nu tränger sig på mig den, vilken jag vill uttrycka i följande ord - Väl mött! Gott möte! Kärt återseende mellan er och mig!” Genom människomassor och flaggalléer åkte man så vidare till stadshusets teatersal, där Trelleborgs stad gav frukost . Konungen talade här om den skånska våren, som grönskade över önskningarna och hoppets lyckliga fullbordan ”I det jag idag med eder kan bevittna en ny betydelsefull förbindelses öppnad mellan Sverige och Kontinenten” Oscar II hann också med en åktur i, staden och vid passerandet av den nyanlagda, parken planterade han en ek och yttrade därvid: ”Hinc robur. et securitas”. I den flaggsmyckade banhallen förklarade konungen järnvägen öppnad, man hurrade och steg så på tåget som under musik - av Skånska - husarregementets musikkår lämnade Trelleborg. Festtåget gjorde uppehåll vid alla stationer, där skolbarn sjöngo och viftade med små flaggor. När tåget gled in på perrongen i Malmö spelade Kronprinsens husarregementes musikkår. Så blev det hurrarop igen och konungen for därpå till residen- set, hamnen och husarkasernen, dit hela regementet var uppställt. På kvällen -gavs middag på Knuta salen; där tal höllos utom av konungen av den ledande själen vid banans tillkomst doktor Carl Herslow, understatssekreteraren Fritsch, rådman Skytte m. fl. En matsedel berättar om vad som bjöds vid denna middag: Smörgåsbricka Consommé quatre filets Rökt Halmstadslax med spenat Hammelsadel, garnerad med salt oxtunga Chaufroid på fransk and Stekt morkulla - salader Färsk sparris Glace assortie Krokan Dessert och ost Amontillado Medoc Ayala Pommery & Greno sec. Chateau La Rose Vid tiotiden på kvällen lämnade konungen staden efter att ha beskådat illumineringen, otvivelaktigt den vackraste och mest omfattande som förekommit här vid ett kungligt besök. Tack vare kraftfulla och nitiska Personers oförtrutna arbete hade Malmö alltså nått sitt mål som en verklig knutpunkt i den kontinentala trafiken. Förbindelsen mellan Trelleborg och Sassnitz upprätthölls till en början av en tysk och en svensk ångare. Den svenska hette Rex och kom att under endast två år trafikera routen. Den fick ett sorgligt slut då den en märk natt i februari 1900 strandade vid Rügen och blev vrak, varvid flera människoliv spilldes. Trafiken på svensk sida upprätthölls sedan av ångarna Nordstjernan och Svea», Sedan rederiaktiebolaget Sverige Kontinenten i tio år upprätthållit trafiken övertogs denna år 1907 av bolaget Sverige-Tyskland, som på traden insatte två stora, ståtliga fartyg Prinsessan Margareta och Prins Gustaf Adolf. Efter två år avlöstes dessa av ångfärjorna. Färjelinjen Gedser-Warnemünde som öppnades redan 1903, utövade nämligen en , synbart menlig inverkan på godstrafiken från Sverige till Sassnitz. Färjorna, som 1909 insattes i trafik, tillhörde staten, som nu också inköpte banan Malmö-Kontinenten vilken ju tidigare varit i enskild ägo. Ur järnvägsteknisk synpunkt fick den nya förbindelsen sin huvudsakliga betydelse däri att det svenska järnvägsnätet kom i direkt spårförbindelse med det kontinentala, en förbindelse’ i vilken Sverige fick medbestämmanderätt. Den 6 juli 1909 öppnades så den nya ångfärjerouten. Konung Gustaf V kom över Malmö till Trelleborg dagen innan. Han gick ombord på pansarskeppet Oscar II som stack i väg mot Sassnitz, följt av ”Manligheten”, ”Tapperheten” och ”Claes Uggla”. I Sassnitz sammanträffade konungen med kejsare Wilhelm II under stora festligheter vid vilka både Södra skåningars och Skåska dra-gonregementet musikkårer medverkade. De båda monarkerna följdes sedan åt till Trelleborg och i kölvattnet följde svenska och tyska krigsfartyg och givetvis voro färjorna med och likaså kejsarjakten. Hohenzollern. I Trelleborg var det ett liv som väl aldrig tillförene. Kanonskotten smällde. Och musikkårena spelade ”Heil dir im Siegeskrantz” och `”Ur svenska hjärtans djup”.- Hederskompaniet passerades och kejsaren hälsade detsamma med ett rejält svenskt:’ ”God dag, ,gossar!’ Tal, leven, ordensförläningar, middag! ’Salomon Smith var också med och sjöng solo ”Du gamla, du fria” På kvällen den 6 juli reste kejsare Wilhelm med konung Gustaf till Malmö, där de mottogs med pompa och ståt. Hela Kronprinsens husarregemente var uppställt vid Centralstationen. Kort efter ankomsten hittogo de båda monarkerna avsked med varandra: Kejsaren reste nämligen efter ett kort uppehåll vidare till Tyskland med avisoångaren Sleipner, som låg förtöjd där Köpenhamnsbåtarna nu bruka lägga till Bey.