1. No category

ARBETARHISTORIA
#3/2009 [131]
Internationell solidaritet: Vietnamdesertörerna – Internationella
arbetarhjälpen – Lilla polemiken.
Till sist: spelet om storstrejken.
ARBETARHISTORIA 131
01 ledare: I solidaritetens namn...
39 hans larsson: Solidaritet i
våra samlingar. Från den amerikanska södern 1863 till Östtimor
idag.
04 paul benedikt glatz: Amerikanska desertörer och Vietnamprotester: Agitation och kampanjer i Europa.
RECENSIONER
42 mats myrstener: När solen
sken över Stockholm – Christian
Omslaget: Affisch utgiven av
Widholm,
Iscensättandet av SolskensSocialistiskt ungdomsforum.
olympiaden: dagspressens konstruktion
Källa: Svenska kommittén för
av föreställda gemenskaper vid StockVietnam, Laos och Kambodja.
holmsolympiaden 1912.
44 tobias karlsson: Arbetslösa i rörelse – Ulf
18 kalle holmqvist: Den något mindre poleAndréasson, Arbetslösa i rörelse: Organisationsmiken. SKP, KPML(r) och brytningen mellan
strävanden och politisk kamp inom arbetslöshetsKina och Albanien.
rörelsen i Sverige, 1920–1934.
46 lars gogman: Masthugget, Moskva, Madrid.
23 matias kaihovirta: »Att gallra i arbetar– Jonas Sjöstedt, Masthugget, Moskva, Madrid:
stammen.» Bolagsgemenskap under mellanberättelsen om Bengt och Greta.
krigstiden i Finland.
48 iben vyff: Sverige och Kina – Anne Hedén,
Röd stjärna över Sverige. Folkrepubliken Kina som
28 hanna lindberg: Huvudmän, lönearbete och
resurs i den svenska vänsterradikaliseringen under
yrkesskicklighet. Kön och begreppet arbete
1960- och 1970-talen.
inom finländsk socialpolitik.
12 kasper braskén: Internationell solidaritet skulle befria
världen. Internationella arbetarhjälpen i mellankrigstidens
Tyskland.
DOKUMENTET
35 arne högström: Rune B. Johansson – folktalare och samhällsbyggare.
50 För hundra år sedan kunde man spela Storstrejkspelet
4
18
23
28
12
LEDARE
I solidaritetens namn...
Med spänning väntande på resultatet av dagens rådslag sända vi med ett leve för arbetsklassens solidaritet Eder vår varmaste brodershälsning. Storstrejksstyrelsen. (Ur Svenska
järnvägsmannaförbundets representantskaps protokoll från den
2–4 augusti 1909)
för mer än hundra år sedan var solidaritet och internationell solidaritet begrepp som främst förknippades med arbetarrörelsen och med arbetarklassen. Solidaritet och särskilt internationell solidaritet var ett resultat av en globaliseringsvåg
som under senare delen av 1800-talet bland annat skapade nationalismen. Men nationalismen och internationalismen är
nära förknippade med varandra och kan ses som två sidor av
samma mynt. Internationell solidaritet användes då mycket
för att trycka på det gränsöverskridande samarbete och den
gränsöverskridande hjälpen arbetare emellan, trots att hemländerna kunde föra krig mot varandra.
Idag är solidaritet ett retoriskt begrepp som används av de
flesta om inte alla partier i Sverige och det gäller nog för
många andra länder också. Begreppet har kanske varit så framgångsrikt att det inte längre förknippas med just arbetarklassen och klasskamp. Å andra sidan så framkastade en av föredragshållarna på en nyligen timad konferens om Chile på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek påståendet att solidaritet numera var en bristvara bland svenskarna och hänvisade till det
solidaritetsarbete hon själv och andra på 1970-talet bedrivit
med bland andra chilenska flyktingar i Sverige.
Frågan är vad som har hänt, har begreppets användning
förändrats? Är det så att innebörden av begreppet har förändrats? Antagligen inte, snarare har det som har utgjort solidaritetshandlingar och varför de har utförts, varierat i tid och
rum. Solidaritet handlar inte bara om att hjälpa andra, det
handlar i de flesta fallen också om makt och det är dessa
maktrelationer som gör en historisk analys av det som har ansetts vara solidaritetshandlingar till en spännande fråga.
under välfärdstatens blomstringstid blev svensk solidaritet känd världen över, här talar vi inte enbart om solidarisk lönepolitik i Sverige utan också om biståndspengar som har flödat till motståndsrörelser i före detta kolonier. Den tidigare
generösa svenska flyktingpolitiken har säkerligen också bidragit till denna bild. Men det är inte så länge sedan Sverige blev
mottagare för materiellt stöd från internationellt håll, solidaritet handlar nämligen också mycket om pengar.
För hundra år sedan precis, under augusti månad 1909, gick
nära 300.000 svenska arbetare ut i den så kallade Storstrejken:
konflikter pågick vid flera arbetsplatser, SAF hotade med storlockout om inte LO såg till att dessa snabbt löstes, LO svarade med storstrejk. Vid den tiden var det alltså de svenska ar-
betarna inom LO som vädjade om solidaritet både inom och
utom landets gränser. Man fick också ekonomiskt bistånd från
Tyskland och USA bland annat.
Järnvägsmannaförbundet, som vid denna tid inte tillhörde
LO, bestämde sig för att inte delta i strejken – typograferna
gjorde tvärtom – men beslutade samtidigt om penningunderstöd och lån till de ansträngda strejkkassorna. Det är tydligt
att den gemensamma nämnaren här var den svenska och även
den internationella arbetarklassen – »Leve den internationella arbetarrörelsen» avslutas ett annat telegram som också
citeras i representantskapets protokoll – i dess kamp mot det
likaledes internationella kapitalet.
ett århundrade senare har Sverige haft en stabil demokratisk utveckling och lyckats hålla sig utanför två världskrig.
Vi har väl snarast vant oss vid att solidaritetsarbetet gått i den
andra riktningen: Svenskar har varit solidariska med andra. I
tidigare numer av Arbetarhistoria har bland annat publicerats
artiklar om svensk solidaritet med polska Solidarnosc, som visar hur egna intressen spelar roll för dessa solidaritetsyttringar, materiellt bistånd kom bland annat både från Sverige och
USA. Båda dessa bidragsgivare hade egna intressen som skilde sig åt, att förverkliga en demokratisering av arbetsmarknaden eller att kämpa mot kommunismen. Och vilka fackliga
rörelser var LO solidariskt med? Och vilka krav ska mottagaren uppfylla för att kunna tillhöra en grupp man kan vara
solidarisk med?
Frågan är alltså också vems intressen som ligger bakom solidaritetshandlingar. Vad har dessa solidaritetshandlingar betytt och inneburit för dem som bestämde sig för att vara solidariska med andra?
i detta nummer av Arbetarhistoria ges några exempel: solidaritet med de soldater som vägrade strida i Vietnam, solidaritet med republiken under det spanska inbördeskriget, solidaritet med socialistiska flyktingar från de centraleuropeiska
diktaturerna under mellankrigstiden etc.
Kasper Braskén utgår i sin artikel om Internationella arbetarhjälpen från förutsättningarna att solidaritetsbegreppet
tycks ha expanderat: man är solidarisk med andra människor i
världen i största allmänhet. »Solidaritetsbudskapets historiska
anknytning till tanken om klasskamp [har] delvis eller helt fallit i glömska.»
Det skulle innebära att den helhet och samhörighet som
begreppet bär på har vidgats. Den som vill kan själv fundera
kring detta under läsningen av det här numret.
ARBETARHISTORIA 3/2009 • 3
Amerikanska desertörer och
Vietnamprotester: Agitation
och kampanjer i Europa
Protesterna mot Vietnamkriget har varit en global
företeelse. Sverige har i likhet med Frankrike och
Kanada spelat en betydelsefull roll när protesterna
ändrade inriktning och betydelse efter Tet-offensiven i slutet av januari 1968, när dessa länder tog
emot amerikanska desertörer. – AV PAUL
BENEDIKT GLATZ
I november 1967 visades fyra unga amerikanska matroser på sovjetisk tv. De ville som »honest Americans» protestera mot USA:s »war of oppression» i
Vietnam.1
De fyra flydde i oktober från det amerikanska
hangarfartyget Intrepid, de hade gått under jorden i
Japan och slussades av medlemmar av den japanska
Vietnamorganisationen Beheiren vidare till Sovjetunionen. »Intrepid 4» (de fyra orädda) anlände i slutet av december till Sverige, där de i början av 1968
fick asyl av humanitära skäl. Desertörernas uppträdande i media och deras kritiska vittnesbörd om
Vietnamkriget var en propagandistisk framgång för
Sovjetunionen. En alldeles särskild verkan fick historien i västvärlden. »Intrepid 4» var i och för sig
varken de första och långt ifrån de sista amerikanska vietnamdesertörerna.2 Men de lyckades få medias uppmärksamhet på ett hittills okänt sätt, inte
minst för sitt uppträdande i Sovjetunionen. De amerikanska soldaternas kritik mot Vietnamkriget visade tydligt att det rådde oenighet även inom de amerikanska trupperna och att det fanns en potential för
protester. Deras exempel motiverade krigsmotståndarna att mobilisera protester och uppmana soldater att desertera. Till slut visade deras mottagande i
Sverige en ny och säkrare möjlighet för amerikanska soldater att undgå insatsen i Vietnam. Tidigare
fick amerikanska desertörer enbart ett tidsbegränsat
uppehållstillstånd i Frankrike, som behövde förlängas regelbundet, samtidigt som Sverige och andra europeiska länder snarare hade accepterat ett fåtal desertörer under tystnad.3
»Intrepid 4»:s flykt sammanföll med en fas då antikrigsprotesterna i Europa och Nordamerika radikaliserades, då det demonstrerades med ny intensitet och nya strategier utvecklades. Krigsmotståndarna försökte synkronisera protesterna internatio4 • ARBETARHISTORIA 3/2009
nellt och koordinerade exempelvis demonstrationerna den 21 oktober 1967.
Tyska och europeiska aktivister planerade den internationella Vietnamkongressen i februari 1968 och
uppmanade till att ta steget från »protest till politiskt motstånd».4
Ett viktigt element under denna radikaliseringsoch konkretiseringsprocess spelade de i Europa stationerade amerikanska soldater, som skulle uppmanas att desertera och mobiliseras till motstånd inom
militären.
Protesterna fick en extra skjuts i samband med
den offensiv som Nordvietnam och den sydvietnamesiska motståndsrörelsen FNL inledde vid nyårsfesten Tet i slutet av januari 1968; här fanns förhoppningar om en seger för FNL blandade med
fruktan för hur USA skulle reagera. Bilderna i media, som visade krigets brutalitet och den till synes
utsiktslösa pattställningen i Vietnam, ledde till ökad
vapenvägran och desertering och att allt färre amerikaner ville delta i kriget. När de amerikanska trupperna flyttades från Västtyskland till Vietnam som
följd av Tet-offensiven, deserterade allt fler soldater
och flydde till Frankrike och Sverige.
Desertörer organiserar sig
Vid årsskiftet 1967/68 växte de första organiserade
protesterna fram bland amerikanska soldater och desertörer i Europa. Arbetet bedrevs till en början under jorden, men snart försökte desertörerna fånga
mediernas uppmärksamhet och började knyta kontakter med europeiska protestgrupper. Med stöd av
amerikanska civilister organiserade sig desertörerna
i slutet av 1967 i Paris under akronymen RITA (resistance inside the armed forces).5 Gruppen eftersträvade alltså motstånd inom kasernerna; desertering var för dem enbart en första uttrycksform för
protest mot Vietnamkriget. Däremot propagerade
American Deserters Committee i Stockholm och
French Union of American Deserters and Draft Resisters i Paris för att den enda möjliga formen av
motstånd för amerikanska soldater mot Vietnamkriget borde vara desertering.6
Med hjälp av händelserna vid årsskiftet 1967/68
En av många antikrigsdemonstrationer utanför den amerikanska ambassaden i Stockholm. Bilden är tagen 1972. Foto: Hernried.
ARBETARHISTORIA 3/2009 • 5
American Exile Newsletter gavs ut
av American Deserters Committee
i Stockholm. Den innehöll mycket
praktisk information för nyanlända
amerikanska desertörer. Källa:
Hans-Göran Francks arkiv.
Flygblad och affischer cirkulerades internationellt. Flygbladet för
amnesti av amerikanska desertörer och kravet på frihet för vietnameserna gavs ut 1974 av National Council for Universal and Unconditional Amnesty.
är det möjligt att visa hur de europeiska protesterna
mot Vietnamkriget förändrades på ett avgörande
sätt. Krigsmotståndarna eftersträvade att konkretisera och intensifiera protesten. Amerikanska desertörer och soldater spelade en central roll i denna
process, de synliggjordes genom ökad mediebevakning och organiserade egna protestgrupper.
Nedbrytningsprocess
I historieskrivningen om Vietnamkriget och Vietnamprotesterna i Europa och USA framstår denna
utveckling dock – om ens överhuvudtaget – som ett
marginellt fenomen. Men i den nedbrytningsprocess
som militären iakttog hos de amerikanska styrkorna
under Vietnamkriget i början av 1970-talet var denna utveckling i själva verket en viktig beståndsdel.
Genom desertering, myteri på hangarfartyg, moraliskt förfall, ordervägran och attentat mot officerare
(så kallade »fraggings»)7 stod de amerikanska styrkorna inför en kollaps i Vietnam, varnade 1971 den
före detta marinkårsöversten Robert Heinl.8 Stödet
för desertörer och oppositionella soldater i Europa var ett sätt för europeiska krigsmotståndare att på
ett konkret sätt visa solidaritet med amerikaner som
drabbats av Vietnamkriget: som hjälp till desertörer
på flykt och under dessas exil, som till exempel Sverige, samt som stöd för oppositionella soldater i kasernerna. Därutöver deltog krigsmotståndare från
olika nationella kontexter i dessa olika former av antikrigsaktivism, som i Västtyskland, Storbritannien,
Frankrike, Nederländerna och Sverige. Transnationellt samarbete och synkronisering av Vietnamprotester – ett i nyare litteratur populärt ämne, kan be6 • ARBETARHISTORIA 3/2009
Flygblad utgivet av den brittiska
sektionen av War Resisters International 1966. Koden kan närmast
jämföras med dagens sms-språk:
»In Amsterdam, Netherlands You
Go To Provos.» Källa: Hans-Göran
Francks arkiv.
läggas konkret med hjälp av stödet för desertörer
och oppositionella soldater i Europa.
Förvånansvärt är dock att de amerikanska desertörernas och soldatrörelsens historia inte har undersökts särskilt mycket. Inte ens under 2008 – då 1968
firade 40-årsjubileum – fick det mer än marginellt
utrymme i det tyska samhällets minne. I Sverige har
ämnet varit mera närvarande i media, inte minst för
att några amerikanska flyktingar har stannat i Sverige. Inte heller i den vetenskapliga litteraturen har
denna »bortglömda protest»9 beaktats förrän under
senare år.10 Historien om Vietnamkrigets amerikanska desertörer har varit omstridd inte minst på
grund av den negativt laddade bild av fanflyktingar
som manats fram i offentligheten, som fegisar och
smitare. Desto svårare har det varit och är det fortfarande idag att förmedla att desertering under Vietnamkriget var en form av vapenvägran och kunde
vara en form av antikrigsprotest. Den bristande uppmärksamheten för denna historia hänger också ihop
med många studiers begränsning till den nationella
kontexten, som kan låta desertering framstå som en
marginell företeelse. Först med hjälp av ett transnationellt perspektiv kan denna aspekt av Vietnamprotest uppfattas och dess betydelse bortom nationella gränser uppmärksammas.
Mot värnplikten
Med Vietnamkrigets eskalering och ökade behov av
trupper involverades fler och fler unga amerikaner
genom värnplikts- och inskrivningssystemet – draft.11
Medan tidiga antikrigsprotester försökte upplysa
allmänheten om folkrättsliga och moraliska motsä-
gelser i det amerikanska engagemanget i Vietnam,
var kritiken mot värnpliktssystemet mera konkret
och förståelig för alltfler amerikaner. På det viset
blev Draft resistance-rörelsen snart motorn i antikrigsrörelsen och dess radikalisering. Inkallelsebeskeden brändes offentligt och ett tiotusental värnpliktiga flydde till Kanada. Ytterligare exempel på
hur Vietnamprotesterna fick nya dimensioner var
soldaters vapenvägran, som till exempel vid »Fort
Hood 3» 1966, kritik från vietnamveteraner samt
protestmobilisering inom armén.
Med strävan efter en liknande konkretisering i
Europa riktades från och med 1966 protesterna mot
de i Västeuropa stationerade trupperna. I Förbundsrepubliken och Västberlin stationerades den i
särklass största kontingenten amerikaner i Europa
med cirka 250 000 soldater år 1965.12 Demonstrationerna förde naturligt till USA:s representativa
byggnader såsom ambassader och kaserner. Men ansatsen att rikta kampanjer till amerikanska soldater
och att inkludera dem i protesterna gick mycket
längre. Flygblad skulle upplysa soldater om aspekter av den amerikanska Vietnampolitiken, som de
inte fick reda på från officiella medier, och därigenom göra dem politiskt medvetna. Uppmaningar att
desertera skapade samtidigt offentlig uppmärksamhet. I ett andra steg hjälpte krigsmotståndare soldater som verkligen deserterade att gå under jorden
och att resa från Nato-medlemsstater till neutrala
länder
Desertering
Redan tidigt under våren 1966 utgav den brittiska
sektionen av War Resisters International, WRI, det
första flygbladet som riktade sig till amerikanska soldater i Europa »To american soldiers [det vill säga
militärer] in Europe»13 som skulle distribueras till
amerikanska soldater i Europa och särskilt till dem i
Förbundsrepubliken.
En första kontakt för desertörer förmedlade koden »INADAMNL / UGO2PROVOS», som hade
stämplats på flygbladen: Fanflyktiga soldater skulle
vända sig till nederländska krigsmotståndare från
den anarkistiska provo-rörelsen i Amsterdam. Den
holländska metropolen var ett omtyckt resemål på
helger för amerikanska soldater och flyktvägen via
Nederländerna till Frankrike var till att börja med
den viktigaste i Europa efter att Frankrike 1966 lämnade Natos kommandostruktur och tolererade amerikanska desertörer.
Pamfletten To American Soldiers in Europe informerade om landet Vietnam och utvecklingen av Indokinakonflikten sedan 1947. I andra delen föreslog
författarna hur soldater själva skulle kunna kritisera
Vietnamkriget – till exempel genom petitioner till
överordnade och politiker, genom deltagande i de-
monstrationer och protester inom kasernen, ansökan om vapenfri tjänst och till slut genom den, särskilt utomlands, farligaste och svåraste vägen- desertering. Flygbladet hänvisade till den i Nürnbergprocesserna utvecklade grundsatsen, att varje soldat
är ansvarig för sina egna handlingar och att han har
den moraliska plikten att vägra orättfärdiga order.
Nürnbergprincipen tjänade också i den amerikanska antikrigsrörelsen som argumentationsgrund för
vapenvägran.14
Hur konkret uppmaningen att desertera var menad förblir en öppen fråga. Men det verkar som om
enbart ett fåtal soldater verkligen hade fått stöd vid
sin desertering fram till våren 1967 när WRI aktivisten Tony Smythe tog upp ämnet. Hans bidrag
från april 1967 i WRI:s tidskrift War Resistance blottlade en grundläggande konflikt inom fredsrörelsen
om vapenvägran och fanflykt, nämligen huruvida en
pacifistisk hållning måste vara grunden för vägran.15
Smythe krävde att flygbladet: »To American soldiers in Europe» skulle följas upp med praktisk hjälp
för amerikanska vapenvägrare och desertörer i Europa. Samtidigt varnade han dock att man inte kunde
förvänta sig ett politiskt medvetande bland unga
amerikanska soldater. I de flesta fallen låg snarare
personliga än politiska skäl bakom deserteringen.
Den pacifistiska rörelsen borde komma bort från att
stödja enstaka politiska motiverade vapenvägrare
och istället hjälpa desertörer och ge ett bredare stöd
för Draft-Dodgers.16 Redan vägran att åka till Vietnam och »to withdraw their services from their
Government» var en form av motstånd och förpliktade krigsmotståndaren till stöd. I Vietnamkriget
handlade det enligt Smythe inte bara om ett fåtal
idealistiska vapenvägrare. Man befann sig i ett historiskt ögonblick där man tillsammans med »draft
dodgers, deserters or, as I would prefer to call them,
war resisters» kunde organisera ett motstånd och en
bred antikrigsrörelse.17
Smythes appell står för en vändpunkt inom den
europeiska Vietnamrörelsen – mot praktiskt stöd för
desertörer och mot en ansats, där varje form av vapenvägran oavsett motiven kunde gälla som en form
av protest. För det andra visade Smythes argumentation också på konflikter inom fredsrörelsen och på
förbehåll mot desertörer.
Skillnader i politiskt medvetande och i utbildning, perceptioner och projektioner, utgjorde även
senare hinder för ett närmande mellan soldater och
desertörer och europeiska antikrigsaktivister. Ett sådant närmande framstod som ytterst problematiskt
mot bakgrund av medierapporter och diskussioner
om amerikanska truppers brutalitet i Vietnam.
De amerikanska styrkorna i Europa var ett uppenbart uttryck för USA:s ställning som världsmakt.
Den enkla soldaten å sin sida ansågs vara det minsta
hjulet i ett krigsmaskineri som tvingade honom till
ARBETARHISTORIA 3/2009 • 7
omänskligt handlande i Vietnam. I en kontext av den
näraliggande tyska uppgörelsen med sitt förflutna
jämfördes USA:s brott mot mänskliga rättigheter i
Vietnam med förbrytelserna under nationalsocialismen.18 Utifrån ett sådant ifrågasättande av soldaternas roll i Vietnam, kunde europeiska och särskilt tyska krigsmotståndare, bortom provokationen mot
amerikanska militärinstitutioner, få svårigheter att
hitta motståndspotential inom de amerikanska trupperna.
Soldatagitation
Under Sozialistischer Deutscher Studentenbunds,
SDS, årsmöte i september 1961 antogs soldatagitation och desertering som en strategi i SDS:s Vietnamarbete. Både den ovan beskrivna WRI-kampanjen i Europa och utvecklingen i USA motiverade aktivisterna i de viktigaste organisationerna för den tyska revolten till detta steg. Resolutionen hänvisade till
det stigande antalet deserteringar och sabotageaktioner mot militärinstitutioner i USA. Med denna
strategi hade man lyckats»urholka stridskrafterna för
att försvaga soldaternas kampmoral i USA, Europa
och Sydvietnam.» SDS annonserade att »utveckla
lämpliga metoder för arbetet med i Förbundsrepubliken stationerade soldater» och att »samarbeta med
internationella grupper».19 SDS övergick till denna
ansats inom ramen för de världsomspännande Vietnamdemonstrationerna den 21 oktober 1967 med
egna flygblad som uppmanade amerikanska soldater
att desertera. I Väst-Berlin sköts ett flygblad med internationella kontaktadresser med hjälp av en fyrverkeripjäs in i McNair-kasernen.20 Flygbladet från
SDS i Frankfurt argumenterade för att många soldater hade ändrat sin uppfattning om kriget genom sina
erfarenheter i Vietnam. Det byggde på rapporter från
veteraner, alltså insiders, och försökte överbrygga avståndet mellan krigsmotståndare och soldater.
Flygbladets ingress uttryckte på ett ironiskt men träffande sätt den underförstådda uppmaningen till desertering: »Of course, some GI’s want to go to Vietnam – But most GI’s want to come home from Vietnam – And some GI’s have left the army instead of
going to Vietnam.»21
Kontaktadresser
Istället för en öppen uppmaning till fanflykt rapporterade flygbladet hur soldater i Europa som hade
flytt från armén hade gått tillväga och angav kontaktadresser i Frankrike, Sverige, Schweiz, Nederländerna och Danmark. Dessa kontaktadresser från
olika delar av Europa är ett uttryck för antikrigsaktivisternas förtätade nätverk i Europa, som samtidigt
illegalt organiserade amerikanska desertörers flykt
från Natos medlemsstater till neutrala länder.
8 • ARBETARHISTORIA 3/2009
Våren 1968 var präglad av den europeiska antikrigsrörelsens strävan efter att »höja kampen till en
ny nivå», att »fullfölja steget från protest till politiskt motstånd», att fortsätta och konkretisera Vietnamprotesterna på bred internationell bas.22
Därtill organiserade SDS tillsammans med andra
organisationer den internationella Vietnamkongressen som ägde rum i februari 1968 i Västberlin. Den
kort innan av FNL och Nordvietnameserna startade Tet-offensiven uppenbarade amerikanernas sårbarhet i Sydvietnams städer, vilka dittills hade betraktats som säkra, och spred hopp om FNL:s seger.
Både FNL:s framgångar och rädslan för en amerikansk atomvapeninsats som reaktion, gjorde att
Vietnamkongressens deltagare ansåg uppbyggnaden
av en »andra revolutionär front mot imperialismen
i dess metropoler» som sin plikt.23
Protesterna i den västliga världen mot Nato och
USA betraktades på det viset som en del i samma
kamp som vietnameserna utkämpade i Indokina.
Den internationella Vietnamkongressen framställde
sålunda soldatagitation och deserteringshjälp som
grundläggande element för att konkretisera och
bredda protesterna i Europa och åstadkom ett förstärkt transnationellt samarbete för att uppnå resultat. Enligt den andra satsen i kongressens slutresolution skulle man sträva efter att genomföra
upplysningsaktioner bland soldater med målet att
undergräva det amerikanska försvaret och att
övertyga soldaterna om nödvändigheten av motstånd, sabotage och desertering.24
Den 8 maj 1968 utropades till »International Day
for Desertion»25 – detta symboliska datum förklarades på en klisterlapp som sattes på amerikanska bilar: »May 8, 1945, GI’s freed Europe – now free
yourselves – DESERT.»26 Kampanjen organiserades
gemensamt av protestgrupper från olika europeiska
länder, förutom SDS uppmanade Verband deutscher
Studentenschaften till deserteringskampanjen, American Deserters Committee i Paris och Stockholm
och den amerikanska Berlinprotestgruppen USCampaign deltog i aktiviteter i Västberlin, i garnisonsstäder för amerikanska styrkor i Södra Tyskland
som till exempel Frankfurt am Main, Heidelberg
och München.
Vid sidan av dessa offentliga kampanjer hjälpte
aktivister de amerikanska desertörerna att gå under
jorden i Tyskland och att resa vidare till Frankrike
och särskilt till Sverige. För att vidta motåtgärder
mot Tet-offensiven använde USA sig även av trupper som stationerats i Västtyskland. Det innebar att
fler soldater i Tyskland försökte undvika krigsinsatsen. Till början av augusti 1968 ska därför hundratals soldater ha deserterat.27 I Sverige, sedan ankomsten av »Intrepid 4» det viktigaste mottagarlandet för amerikanska desertörer, hjälpte krigsmot-
Nguyen Hung Chang som ingick i Republiken Sydvietnams revolutionära provisoriska regerings (PRR) förhandlingsdelegation i
Paris, till höger om LO:s ordförande Gunnar Nilsson, var en av första majtalarna på Norra Bantorget 1975. Längst ut till höger syns
Tran Hieu Kha, PRR:s generalkonsul. Källa: Svenska kommittén för Vietnam, Laos och Kambodjas arkiv. – Nedre bilden: Vietnamdemonstration i Kungsträdgården 1972. Foto: Hernried
ARBETARHISTORIA 3/2009 • 9
Birgitta Dahl, dåvarande ordförande i Svenska kommittén för Vietnam höll 1975 ett hyllningstal med anledning av 15-årsdagen av
FNL:s bildande. Från vänster: Tran Van Phough (PRR:s chargé d’affaires), John Takman (riksdagsledamot och ordförande för Vietnamhjälpen), Luu Quy Tan (chargé d’affaires för den Demokratiska Republiken Vietnam, DRV), hans hustru Lam Thi samt tolken
Susanne af Geijerstam). Bilden finns i svenska kommittén för Vietnam, Laos och Kambodjas arkiv.
NOTER – AMERIKANSKA
DESERTÖRER OCH VIETNAMPROTESTER
1 4 Navy Deserters, in Soviet [Union],
Score U.S. Policy, New York Times, 21. november 1967.
2 Antalet deserteringar (mer än 30 dagars
otillåten frånvaro från truppen) i USA:s
krigsmakt ökade under Vietnamkriget från
14,9 fall per 1000 soldater 1966 till 73,9 fall
1971. 1971års siffra utgjorde det högsta antalet fanflyktingar från amerikas stridsmakter under 1900-talet. Därmed räknades antalet deserteringar till 550.000. För en mera
detaljerad framställning se David Cortright,
Soldiers in Revolt. GI Resistance during the
Vietnam War, Chicago 2005 (first publ.
1975), s. 10–15 och Lawrence M. Baskir/William A. Strauss, Chance and Circumstance. The Draft, the War, and the Vietnam
Generation, New York, 1978, s. 115.
3 Sedan 1966 hade amerikanska desertörer flytt till Frankrike, där de sedan maj
1967 fick begränsat uppehållstillstånd. Jfr
U.S. Army Deserter Gets French Refuge,
New York Times, 21 maj 1967 och Cortright,
Soldiers in Revolt, s. 93. I början av 1967
kom den första amerikanska desertören,
Roy Ray Jones, till Sverige, se Arbetarhistoria 3–4/2008, s. 64. Baskir/Strauss uppskattar att omkring 1000 Amerikaner hamnade
10 • ARBETARHISTORIA 3/2009
i exil i Sverige, varav tre fjärdedelar var desertörer och en fjärdedel var vapenvägrare.
Baskir/Strauss (1978), s. 287.
4 Schlusserklärung des Vietnam-Kongress, i: Der Kampf des vietnamesischen Volkes
und die Globalstrategie des Imperialismus. Internationaler Vietnam-Kongreß, 17./18.
Februar 1968, Westberlin 1968, s. 158–159.
5 Principen »Motstånd inom stridskrafterna» förklarade desertören Terry Klug i
RITA-tidningen Act 3/[1968], s. 1.
6 The Second Front 1/1968, 8. maj 1968,
s. 2.
7 Kommer från engelska uttrycket för
splittergranat, »fragmentation grenade».
8 Robert D. Heinl, Jr., »The Collapse of
the Armed Forces», i: Armed Forces Journal,
7. juni 1971, s. 30. Det finns två omfångsrika
studier om soldatproteströrelsen under Vietnamkriget: Cortright, Soldiers in Revolt, (först
publ. 1975) och Michèle Gibault, Consciences
revoltées et pratiques de résistance des soldats
américains pendant la guerre du Vietnam. Histoire du mouvement G.I., Paris 1994.
9 Niels Seibert, Vergessene Proteste. Internationalismus und Antirassismus 1964–1983,
Münster 2008.
10 Till de få studier som relaterar till historien om amerikanska desertörer och oppositionella soldater i Europa och det stöd
dessa fick från europeiska krigsmotståndare
räknas i förhållande till Sverige två bidrag;
ett av Carl-Gustaf Scott och ett av Åke Kilander, för Nederländerna ett av Rimko van
der Maar, samt om Förbundsrepubliken
Tyskland bidrag av Martin Klimke, Maria
Höhn och Niels Seibert. Ett äldre bidrag
kommer från en av dem som stött desertörer och soldater. Watts, US-Army – Europe,
1989. Se vidare Carl-Gustaf Scott, »Swedish Sanctuary of American Deserters during the Vietnam War. A Facet of Social
Democratic Domestic Politics», i: Scandinavian Journal of History 2/2001, s. 123–
142, Åke Kilander, Vietnam var nära. En berättelse om FNL-rörelsen och solidaritetsarbetet
i Sverige 1965–1975, Stockholm 2007, s.
146–147, Rimko van der Maar, Welterusten
mijnheer de president. Nederland en de Vietnamoorlog 1965–1973, Amsterdam 2007,
s. 143–166, Martin Klimke, The Other Alliance. Global Protest and Student Unrest in
West Germany and the U.S., 1962–1972,
Dissertation, Heidelberg 2005 (under utgivning Princeton 2009), 2005, s. 416–426,
Maria Höhn, »The Black Panther Solidarity Committees and the Voice of the
Lumpen», i: German Studies Review 1/2008,
s. 133–154 und Seibert, Vergessene Proteste,
s. 123–131.
11 Värnplikten avskaffades i USA 1973
inte minst på grund av de erfarenheter man
ståndare både från De förenade FNL-grupperna
och från Svenska kommittén för Vietnam till med
att hitta bostad, arbete, utbildning etc.
Även om en massfanflykt som hade kunnat skada
de amerikanska styrkorna i Europa på allvar uteblev,
så spelade deserteringskampanjen och flyktinghjälpen för desertörer en viktig roll för revolten kring
»1968». Desertörer och soldater som uttalade sig
mot Vietnamkriget, hade ett stort symboliskt värde
för den europeiska Vietnamprotesten. Dessutom utgjorde agitationen bland amerikanska soldater och
det praktiska stödet för desertörer och oppositionella soldater inom kasernen en konkret form av
Vietnamprotest och möjliggjorde en praktisk solidarisering med dem som direkt berördes av Vietnamkriget och det »andra USA».
Den särskilda inriktningen på afroamerikanska
GI:s utgjorde därmed en praktisk förlängning av solidariteten med Afroamerikanernas kamp om lika
medborgerliga rättigheter och mot diskriminering.
Med denna form av protest hade den europeiska
Anti-vietnamkrigsrörelsen hittat ett konkret och
praktiskt sätt att få inflytande över de amerikanska
truppernas sätt att fungera, som den tyska SDS ordföranden KD Wolff fastslog i ett brev till svenska
Vietnamorganisationer, för att förbättra det transnationella samarbetet:
haft av opposition inom trupperna under
Vietnamkriget.
12 De i Västtyskland och Västberlin stationerade truperna reducerades i samband
med Vietnamkriget till 200.000 år 1970, jfr
U.S. Troop Deployment Data Set, The
Heritage Foundation, 2006 [www.heritage.org/Research/NationalSecurity/troops
db.cfm], 10. februari 2009).
13 WRI/USA/Vietnam War/Deserters
and Resisters, Internationaal Instituut voor
Sociale Geschiedenis, Amsterdam och Hans
Göran Franck 4.03.14 003, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Stockholm. Förändringen av mottagare i den nya upplagan
av »American Servicemen» ger vid handen
att flygbladsförfattarna ville undvika den
klassiska konfrontationen mellan fredsrörelse och soldater. Med »Servicemen»
vände de sig särskilt till värnpliktiga. Även
begreppet desertering undveks i den nya
upplagan och ersattes med »walk out», antagligen för att inte avskräcka soldater och
för att undvika konfrontationer med lagstiftningen i Nato-medlemstater.
14 »Call to Resist Illegitimate Authority»
från 1967, var ett av den amerikanska antikrigsrörelsens centrala dokument, den hänvisade till Nürnberg-principen, jfr Benjamin
Spock/Mary Morgan, Spock on Spock. A Memoir of Growing Up with the Century, New
although the fight against this army and the few
discussions we can have with American servicemen to explain to them the nature of the war in
Vietnam is only a small element in the anti-imperialist struggle, it probably is the most concrete issue for European groups.28
Med tanke på de turbulenta händelserna i Tyskland
under våren 1968, attentatet mot Rudi Dutschke,
påskoroligheterna, kampanjen mot Springer-pressen och protesterna mot undantagslagarna blev deserteringskampanjer och soldatagitationen ett protesttema bland många.
Deserteringshjälp och stöd för oppositionella
amerikanska soldater fortsatte under de kommande
åren, både på gräsrotsnivå och som underjordisk
verksamhet. Proteströrelsen bland soldater hade påbörjats i Tyskland med deserteringen av enskilda soldater och fortsatte långt in på 1970-talet. Vietnamkriget som ursprungligt protest-tema miste visserligen sin betydelse när de amerikanska trupperna
så småningom drogs tillbaka från Indokina. Men kriget hade förtärt USA:s 7:e armé i Förbundsrepubliken Tyskland. Rasism, strukturella och sociala problem krävde fortfarande i mitten av 1970-talet engagemang från soldataktivister och deras civila supportrar.29
York, 1989, s. 198.
15 Tony Smythe, »Conscientious Objection and War Resistance», i: War Resistance
2/1967, s. 17–22.
16 Egentligen en negativt besatt begrepp
för vapenvägrare, som undviker att bli inkallade genom att gå i exil.
17 Smythe, »Conscientious Objection
and War Resistance», s. 22.
18 Jfr t.ex. Wilfried Mausbach, »Auschwitz and Vietnam. West German Protest
Against America's War during the 1960s»,
i: Andreas W. Daum/Lloyd C.
Gardner/Wilfried Mausbach (eds.), America, the Vietnam War, and the World. Comparative and International Perspectives, Cambridge 2003, s. 279–298.
19 Resolution, Solidarität mit dem [sic]
amerikanischen SDS und der Widerstandsbewegung in den USA, 22. o. DK des SDS,
September 1967, APO-Archiv Berlin,
BV/22. DK/1967/SDS.
20 War Foes in Europe Urge G.I.’s To
Spread Propaganda In Army, New York Times, 29 oktober 1967. Günter Amendt
minns att »pyrotekniken för denna aktion
[kom] från DDR», Konkret 5/2008, s. 17.
21 Flygblad »Of course, some GI’s want
to go to Vietnam», SDS Frankfurt, [1967],
APO-Archiv Berlin, Vietnam/FFM.
22 Schlusserklärung, Vietnam-Kongress,
s. 158–159.
23 Schlusserklärung, Vietnam-Kongress,
s. 159.
24 Schlusserklärung, Vietnam-Kongress,
s. 159.
25 The Second Front 1/1968, 8. Mai 1968,
s. 1.
26 Deserteringskampanjens klistermärke,
maj 1968, i: Der Spiegel, 26/1969, s. 80.
27 »Größerer Maßstab», Der Spiegel,
26/1969, s. 80.
28 KD Wolff, »A Letter to the Swedish
Left», i: The Second Front, 6/1968, s. 8.
29 Se t.ex. Dave Harris, »Forward. Geschichte eines GI-Projektes in West-Berlin», i: Widerstand in der US-Armee. GI-Bewegung in den siebziger Jahren, Berlin 1986,
s. 104–105, Höhn, »Black Panther Solidarity», Seibert (2008), s. 125–126 och Cortright (1975), s. 92 ff.
PAUL BENEDIKT GLATZ
är doktorand vid John F. Kennedy-institutet, Freien Universität Berlin. Hans avhandlingsprojekt handlar om amerikanska
desertörer, oppositionella soldater och internationella Vietnamproteströrelsen.
ARBETARHISTORIA 3/2009 • 11
Internationell solidaritet
skulle befria världen
1
Internationella arbetarhjälpen i mellankrigstidens Tyskland
Internationell solidaritet är fortfarande ett gångbart
slagord, ordets användning, men också dess praktiska innebörd har varierat i tid och rum. I artikeln
analyserar författaren vad den internationella
solidariteten rent praktiskt har inneburit i mellankrigstidens Tyskland. – AV KASPER BRASKÉN
Slagorden för internationell solidaritet regnade tätt
under andra halvan av det korta 1900-talet och inom
den marxist-leninistiska propagandan blev solidariteten nästintill ett vulgariserat slagord. Trots inflationen i bruket av solidaritetsbegreppet har senaste
års forskning åter lyft fram att solidariteten människor emellan är ett av de mest grundläggande fenomenen som sammanbinder samhället.2 Det problematiska med begreppet solidaritet är att det ofta används diffust eller utan att definieras överhuvudtaget. Grundantagandet i dessa budskap är dock genomgående att solidaritet är någonting progressivt
och eftersträvansvärt. En nutida definition av solidaritetsbegreppet kunde vara »beredskapen att dela
med sig av resurser med andra för att understöda de
i kamp eller i behov av hjälp[…]».
Som Steinar Stjernø konstaterar i sitt imponerande
verk om solidaritetsbegreppets historia i Europa, så
har begreppet under 1900-talet fått en allt bredare
definition, som kommit att inkludera allt flera samhällsgrupper och antagit en allt mer global omfattning. Idag kan de flesta tala för internationell solidaritet – både representanter för protestanter, katoliker inklusive påven, socialdemokrater, kommunister och vänsterradikala av olika slag. Samtidigt kan
bland annat Amnesty International räknas in bland
dagens organisationer som har som mål att sprida
tanken om internationell solidaritet. I och med denna utveckling har solidaritetsbudskapets historiska
anknytning till tanken om klasskamp delvis eller helt
fallit i glömska. När det idag talas om solidaritet
uppmärksammar få att det var den internationella
arbetarrörelsen som redan under andra hälften av
1800-talet gjorde solidariteten till ett av sina främsta vapen och slagord mot upplevda sociala och politiska orättvisor.3
Det är intressant att konstatera att ett begrepp
under en relativt kort tidsperiod kan tillskrivas en
mycket föränderlig mening och räckvidd. Därmed
IAH var verksamt
i många länder
i Europa. Organisationen grundades
strax efter en stor
hungerskatastrof
i Volgaområdet.
Arbetare i olika
delar av Europa
startade hjälpkommittéer för att kunna lindra nöden.
Båda dessa bilder
visar den holländska sektionens bespisningslokal.
Källa: IAH:s arkiv,
svenska sektionen.
12 • ARBETARHISTORIA 3/2009
blir även det historiska bruket av solidaritetsbegreppet högst aktuellt. Hur användes exempelvis solidaritetsbudskapet under mellankrigstiden (1918–1939)
– en tid då den Andra internationalen och dess internationella solidaritet kollapsat som följd av första
världskrigets utbrott och då arbetarrörelsen bittert
delat sig i ett socialdemokratiskt och kommunistiskt
läger? Speciellt intresse ligger vid de kommunistiska organisationernas bruk av solidariteten – vem
inkluderades i denna solidaritet och vilka metoder
och medel fanns tillhands för att sprida den radikala vänsterns version av den internationella solidariteten? Och framför allt: vilken roll spelade egentligen solidariteten i arbetarnas vardagliga kamp mot
svåra arbetsförhållanden och upplevd social orättvisa?
Internationella arbetarhjälpen
För att undersöka den internationella solidariteten i
historien har jag valt att sätta en bortglömd världsomfattande solidaritetsorganisation kallad den Internationella arbetarhjälpen, Internationale Arbeiterhilfe, härefter förkortad till IAH, i fokus. IAH
leddes av den tyska kommunisten, pacifisten och
propagandisten Willi Münzenberg (1889–1940) allt
från organisationens grundande 1921 till dess sammanbrott 1935. Författaren Arthur Koestler konstaterade efter Münzenbergs död att om det någonsin skrivs en biografi om Münzenberg kommer detta verk att utgöra ett av de mest avslöjande dokumenten om det mellankrigstida Europa. Münzen-
bergs person har därefter polemiserats i ett antal artiklar och monografier, men samtidigt har hans mest
ambitiösa projekt, IAH, förblivit ett icke-fenomen
inom den moderna historieskrivningen.4
I och med att solidariteten traditionellt ansågs
skapas genom klasskampen i arbetarnas egna föreningar och organisationer är det förvånansvärt lite
som egentligen har forskats om den mellankrigstida
praktiska utövningen av internationell solidaritet.
Därmed framstår det centralt att sätta IAH och dess
bruk av solidariteten i fokus för en närmare granskning. En avgörande orsak till att en dylik forskningsinsats ännu inte gjorts beror på att källmaterialet helt enkelt varit otillgängligt. Men i och med
östblockets sönderfall har de flesta tidigare stängda
arkiven öppnats för forskarsamfundet. Den tidigare
knappheten har ersatts av ett berg av dokument som
utgör grunden för all trovärdig forskning kring frågor av denna art. Oanade möjligheter finns nu tillhands att utreda organisationen bakom IAH:s solidaritetsbudskap, vem som egentligen utgjorde de
centrala aktörerna, medlemmarna, funktionärerna
och efterföljarna som arbetade för IAH och som demonstrerade på gator och torg i den internationella
solidaritetens namn.
Vänsterradikal solidaritet
IAH hade sitt huvudkontor i Berlin, Tyskland, och
var verksam i många europeiska länder inklusive
Sverige, Norge, Danmark och Island, men var även
stationerad i bland annat USA, Latinamerika, Syd-
ARBETARHISTORIA 3/2009 • 13
På IAH:s svenska sektions brevpapper från
1930 fanns en förteckning över de största
hjälpaktioner som organisdationen genomfört. Källa: Ture Nermans arkiv. – Överst till
vänster: IAH:s grundare Willy Münzenberg
tackar den svenska sektionen för deras insamling till textilarbetarna i England 1930.
Källa: IAH:s arkiv, svenska sektionen. – Till
vänster: IAH:s insamling till de tyska gruvarbetarnas barn. Källa: IAH:s arkiv, svenska
sektionen.
14 • ARBETARHISTORIA 3/2009
afrika, Ryssland, Kina, Japan och Australien.5 Det
framstår klart att en undersökning av en dylik organisation inte kan omfatta alla verksamhetsländer och
därmed har IAH:s viktigaste verksamhetsområde,
nämligen Tyskland, valts som utgångspunkt. IAH
hade den internationella solidariteten som sin ledstjärna och under mellankrigstiden genomförde organisationen kampanjer för både ryska, engelska, japanska och kinesiska arbetare. De tyska arbetarna
uttryckte via IAH sin internationella solidaritet genom att donera resurser antingen i form av pengar,
verktyg, livsmedel eller spannmål för att hjälpa dem
i kamp eller nöd.
I och med att IAH inofficiellt var nära knuten till
det tyska kommunistpartiet och den Tredje eller
Kommunistiska Internationalen, Komintern, har
IAH:s solidaritetsbudskap ofta dementerats som
kommunistisk propaganda eller betraktats blott som
ett instrument i den kommunistiska rörelsens händer. Denna vinkling belyser dock på intet vis de
människor som deltog i IAH:s verksamhet och som
bar på medlemsböcker med inskriften »Solidariteten hjälper att befria världen».
De flesta av IAH:s medlemmar var troligen anhängare av diverse socialistiska ideal, medan min
forskning visat att personerna i regel inte var medlemmar i kommunistpartiet. Ungefär hälften var
kvinnor. Den västerländska forskningstraditionen
har sett dessa människor som Stalins, Kominterns
och det disciplinära kommunistpartiets villiga soldater, men detta perspektiv ger inget utrymme för
förståelsen för varför de engagerade sig för en organisation som IAH. Det verkar uppenbart att IAH:s
anhängare varken demonstrerade för Stalin eller
Komintern eller den våg av terror och förtryck som
dessa sedermera främst förknippats med, utan för
tanken om internationell solidaritet. Det är endast
genom förståelsen av de centrala aktörerna, deras liv,
tid och erfarenheter, eller den historiska kontexten,
som det går att greppa vad IAH betydde för dess
medlemmar och sympatisörer. Vad innebar solidariteten med andra ord i arbetarnas vardagshistoria;
vad var den internationella solidaritetens sociala
praktik?
Genom att ställa sig denna sorts frågor är förhoppningen att öka insikten i vänsterradikalismens
politiska kultur eller den subkultur som uppkom i
opposition till statsmakten. Denna ansats försöker
inte förbise rollen av det sovjetiska inflytandet över
den kommunistiska rörelsen, utan eftersträvar däremot att nyansera bilden genom att inkludera den social- och kulturhistoriska kontexten och de aktiva
aktörerna med i analysen.6 Jag kommer härefter att
ge olika exempel på hur den internationella solidariteten kom till uttryck i IAH:s kampanjer och hur
vanliga människor engagerade sig för kampen om en
bättre värld.
Willy Münzenberg (1889–1940) grundade IAH 1921
och var dess ordförande fram till 1935 då organisationen upplöstes. Han dog 1940 under flykten från
Frankrike till Schweiz.
Hungersnöden i Sovjetryssland
Den 26 juni 1921 meddelade den ryska tidningen
Pravda att 25 miljoner människor svalt på grund av
en ofantlig hungersnöd som drabbat Volgaområdet
i Sovjetryssland. Historien om hur IAH under de
kommande månaderna uppkom beskrivs av Willi
Münzenberg nästan som en oundviklig naturkraft
driven av den internationella solidariteten: När väl
de första nyheterna om hungerskatastrofen blivit bekanta utomlands och innan några centrala instanser,
partier eller fackföreningar hade hunnit ta ställning,
hade det, enligt Münzenberg, på enskilda initiativ
uppkommit otaliga hjälpkommittéer bland Europas
fabriksarbetare.7 Det var sedan IAH:s uppgift att
samordna och dirigera dessa initiativ i en centraliserad, internationell arbetarhjälp. Nyheten om IAH:s
grundande spreds snabbt i Tyskland och andra länder och framgången visade sig bli över alla förväntningar. Till de prominenta sympatisörer som anslöt
sig till IAH hörde bland andra Albert Einstein, Henri Barbusse, Clara Zetkin och Käthe Kollwitz. Till
de svenska sympatisörerna hörde Ture Nerman,
Carl Lindhagen och Zeth Höglund.8
Det skulle dröja fram till september 1921 innan
IAH arrangerade sina första solidaritetskampanjer,
som främst bestod av dörr till dörr-insamlingar, meARBETARHISTORIA 3/2009 • 15
dan olika lokalkommittéer ordnade insamlingstillställningar med musik och recitationer då man samtidigt sålde solidaritetsmärken, postkort och broschyrer för de hungrande i Ryssland. I Berlin ordnade IAH även flera större kongresser. De tyska myndigheterna var mycket tveksamma till att tillåta IAH:s
insamlingar på grund av risken för att tillfället skulle
utnyttjas till politisk agitation. Insamlingarna förbjöds även på många ställen i landet och den tyska
polisen arresterade personer som utan lov genomförde insamlingar. Därmed var det ingen ofarlig
självklarhet att engagera sig för den internationella
solidariteten, utan en verksamhet som innebar ett direkt risktagande av den egna personen. Budskapet i
IAH:s insamlingsverksamhet var »Hjälp Ryssland, så
hjälper ni er själva!». Detta var ett av grundelementen i IAH:s budskap under hela mellankrigstiden där
solidaritetsinsamlingarna inte kännetecknades som
välgörenhet, utan som så kallad självhjälp. Ett flertal
tyska frivilliga reste även till Sovjetryssland för att
delta med sin egen arbetsinsats.9
För arbetare i Japan, Tyskland,
Kina och England!
IAH inledde under sommaren 1923 en hjälpaktion i
Japan till offren för en allvarlig jordskredskatastrof.
Det förblir tyvärr oklart om IAH lyckades förmedla
hjälp till de drabbade arbetarna, men i Tyskland genomförde IAH en kampanj för att mobilisera den internationella solidariteten för Japans arbetare.10
Men det var det så kallade tyska krisåret 1923 som
erbjöd en ny möjlighet att utvidga IAH:s solidaritetsbudskap. Under sommaren och hösten 1923
drabbades den tyska befolkningen av hyperinflationen vilket förde med sig ett verkligt socialt kaos. De
tyska arbetarna som tidigare understött och verkställt den internationella proletära solidariteten, ut-
NOTER – INTERNATIONELL
SOLIDARITET SKULLE BEFRIA
VÄRLDEN
1 Forskningen understöds av Stiftelsen
för Åbo Akademi Forskningsinstitut; Ragnar Ester Rolf och Margareta Bergboms
fond inom Svenska litteratursällskapet i
Finland och Finska kulturfonden. Avhandlingsarbetet ingår i professor Holger Weiss
kommande forskningsprojekt: »En bättre
värld…» – Internationell solidaritet, utopiska ideal och politisk medvetenhet: globala vänsterradikala nätverk under mellankrigsperioden (InterSol).
2 Aafke E. Komter, Social solidarity and
the gift, Cambridge 2005. Se även Ulrich K.
Preuß, »Nationale, Supranationale und internationale Solidarität», Kurt Bayertz
16 • ARBETARHISTORIA 3/2009
gjorde nu istället målet för den. I alla fall i Sovjet var
man måna om att nu visa sin solidaritet gentemot de
tyska arbetarna – inte minst på grund av situationens
propagandistiska potential. En av huvudsymbolerna
för denna solidaritet var transporten av rysk spannmål till Tyskland som IAH sedan skulle dela ut. IAH
genomförde även en omfattande tysk hungerkampanj då man inrättade kantiner eller Speiseküchen,
som kostnadsfritt delade ut mat till nödställda arbetare i alla större tyska industristäder.11
Under 1925 arrangerade IAH en internationell
kampanj för arbetarna i Kina. Solidaritetskampanjens höjdpunkt var en omfattande Kina-kongress
som ordnades i Berlin. Därutöver spred IAH effektivt sitt budskap via en egen nyhetstidning om Kina,
medan IAH:s lokala kommittéer sålde solidaritetsmärken, ordnade temakvällar om Kina och engagerade intellektuella sympatisörer för kampanjen.12
Året därefter, 1926 organiserade IAH en omfattande
kampanj för de strejkande gruvarbetarna i England
genom att vädja efter arbetarnas solidaritet med utropet »den internationella proletära solidariteten
måste vara starkare än den brutala kapitalismen». Vid
denna kampanj användes IAH även som en mellanhand för ett omfattande ryskt understöd på flera miljoner rubel. Samtidigt arrangerade IAH runt om i
Tyskland olika evenemang för att samla in pengar
och för att demonstrera kraften i den internationella solidariteten.13 Förutom dessa internationella kampanjer arrangerade IAH under 1920- och 1930-talen
årliga solidaritetsdagar då tiotusentals människor
samlades runt om i Europa och därmed aktivt förde
fram tanken om den internationella solidariteten.
Internationell solidaritet i praktiken
De metoder som IAH använde för att sprida solidaritetsbudskapet var starkt sammanbundna med det
(red.), Solidarität: Begriff und Problem,
Frankfurt am Main 1998.
3 Se vidare om solidaritetens historia och
nutida betydelse i Steinar Stjernø, Solidarity
in Europe: the history of an idea, Cambridge
2005; Rainer Zoll, Was ist Solidarität heute?,
Frankfurt am Main 2000, s. 54–62. För en
svensk översikt se Sven-Eric Liedman, Att
se sig själv i andra: om solidaritet, Stockholm
1999.
4 Arthur Koestler, »Vorwort», i Babette
Groß, Willi Münzenberg: eine politische Biographie. Mit einem Vorwort von Arthur Koestler, Stuttgart 1968, s. 7.
5 Enligt IAH:s officiella uppgifter var organisationen verksam i Ryssland, Tjeckoslovakien, Holland, Belgien, Österrike,
Frankrike, Spanien, England, Irland, Sve-
rige, Norge, Danmark, Island, Ungern,
Schweiz, Rumänien, Jugoslavien, Bulgarien,
Kina, Japan, Indien, Palestina, Cypern,
Egypten, Väst- och Sydafrika, Australien,
USA, Kanada, Mexiko och Latinamerika.
Willi Münzenberg, Solidarität: Zehn Jahre
Internationale Arbeiterhilfe 1921–1931, Berlin 1931, s. 397–492.
6 Detlev J. K. Peukert, The Weimar Republic: the crisis of classical modernity, New York
1993; Eric D. Weitz, Creating German communism, 1890–1990: from popular protests to
socialist state, New Jersey 1997; Kasper Braskén, »Internationale Arbeiterhilfe i kläm
mellan öst och väst – en introduktion till
internationell solidaritet och konspiration i
det mellankrigstida Tyskland», i CoWoPa
– Comintern Working Paper 13/2008,
så kallade gyllene 1920-talet, som var en övergångsperiod mot ett modernt samhälle som inte minst uttryckte sig genom uppkomsten av en modern masskultur och moderna massmedier. Det bildades otaliga nya tidningar och illustrerade tidskrifter, medan
radion och stumfilmen vann stor popularitet. Under
Münzenbergs ledning antog IAH förlaget Neuer
Deutscher Verlag som utgav rikligt illustrerade tidskrifter som Arbeiter Illustrierte Zeitung och diverse
andra publikationer riktade till arbetarmassorna.
Vanliga teman handlade om hur socialismen byggdes upp i Sovjetryssland och om den internationella
solidaritetens potential att förändra världen. IAH
tog även över ett filmproduktions- och distributionsföretag som hade ensamrätten att lansera sovjetiska filmproduktioner på den tyska växande biografmarknaden.
Biograferna blev även centrala mötesplatser för
arbetarmassorna och det var IAH som låg bakom
lanserandet av de stora proletära filmerna i Tyskland.14 Till IAH:s främsta framgångar hörde distributionen av Sergej Eisensteins Pansar-kryssaren Potemkin (1925), som trots polis- och censurmyndigheternas motstånd slutligen visades för den tyska
biopubliken. Resultatet blev en oerhörd succé.15
Som exemplen ovan antytt kunde de aktiva IAHmedlemmarnas vardag och fritid med lätthet fyllas
med IAH:s mångsidiga verksamhet: Idén om den
proletära solidariteten erbjöds i form av IAH:s proletära filmer, diskussionskvällar, utbildningsdagar,
konferenser, världskongresser och IAH:s egna tidskrifter. Därutöver hade IAH även egna syklubbar,
fotoklubbar, organiserade matutdelning vid strejker,
arrangerade sommarläger för barn, barnhem och
barntransporter av tyska barn till grannländerna,
spred flygblad och pamfletter, ordnade årliga solidaritetsdemonstrationer och hade en egen bred socialpolitisk verksamhet. Dessutom spred IAH sitt
www.abo.fi/student/media/7957/
cowopa13brasken.pdf
7 Münzenberg 1931, s. 69.
8 IAH lanserade sig ursprungligen med
namnet Auslandskomitee für Rußlandhilfe der
Kommunistischen Internationale, men bytte
snabbt namn till Auslandskomitee zur Organisierung der Arbeiterhilfe für die Hungernden
in Rußland. För klarhetens skull används
konsekvent förkortningen IAH. Som IAH:s
sekreterare fungerade Willi Münzenberg,
medan initiativets ursprungliga sympatisörer var bland annat: Clara Zetkin, Käthe
Kollwitz, Albert Einstein, Alfons Paquet,
Tom Thomas, Andersen Nexö, Ture Nerman, Anatol France, Prof. Forel, Otto Volkart, Fritz Platten, Bombacci, Smeral, Arthur Holitscher, Theodor Liebknecht, Max
budskap via egna solidaritetssånger och teatergrupper.
Men den internationella solidaritetens sociala praktik präglades inte bara av oupphörlig aktivism, utan
IAH möttes även av problem exempelvis i form av en
ständig medlemsfluktuation. Det gick bra att vinna
medlemmar under intensiva kampanjer, men svårare
att binda dem vid ett fortsatt aktivt arbete. Ofta fick
den centrala ledningen uttrycka sin besvikelse när
IAH:s funktionärer arbetade intensivt under de årliga
kampanjveckorna, men därefter lade sina banderoller
och plakat i hörnet i väntan på nästa initiativ.16
Men trots dessa problem lyckades IAH locka till
sig förutom en mängd passiva medlemmar och åhörare en kritisk massa aktivister som verkligen jobbade för den internationella solidariteten och som valde IAH framom konkurrerande, mera militanta organisationer. Detta utgör även en av de mest centrala frågeställningarna: varför valde dessa människor just att arbeta för IAH och dess budskap om internationell solidaritet? Vad var det med IAH:s budskap som var så övertygande jämfört med de rent
kommunistiska kampförbunden, fascisternas hjälporganisationer, eller de mera moderata budskapen
som socialdemokraterna och de kristna arbetarorganisationerna erbjöd?
Genom att undersöka IAH och den mellankrigstida, internationella solidaritetens sociala praktik är
förhoppningen att i mitt avhandlingsarbete producera ny kunskap om den internationella solidariteten i ett historiskt perspektiv och att klarlägga vem
som fick vara med i denna vänsterradikala solidaritetsgemenskap.
Hur fungerade dessa organisationer och vilka
möjligheter och begränsningar hade de att sprida sitt
budskap? Och framför allt: Vilka var dessa människor som med den internationella solidariteten skulle befria världen?
Barthel, Wilhelm Koenen, Carl Lindhagen,
Zeth Höglund, Henri Barbusse, och Henriette Roland-Holst. Namnlistan publicerades i Arbeiter Zeitung 195, 2/9 1921.
9 Baserat på bl.a. inrikesministeriets, välfärdsministeriets, polismyndigheternas och
IAH:s brevväxling från I. HA, Rep. 191, Nr.
4132, Geheimes Staatsarchiv Preußischer
Kulturbesitz (GStA PK) i Berlin, Tyskland.
10 Münzenberg 1931, s. 235–238.
11 Willi Münzenberg, Ursache, Größe und
Bekämpfung der Hungersnot in Deutschland,
Berlin 1923, RY 9/I 6/7/2, s. 1–14, Bundesarkivet , Berlin, Tyskland (SAPMO-BArch).
12 Brev från Willi Münzenberg till
Kornblum (Komintern); 538/2/27, s. 75;
Brev från Willi Münzenberg till Kuusinen
(Komintern), 538/2/27, s. 77, Ryska Stat-
liga Arkivet för Social och Politisk Historia
(RGASPI); Bulletin der IAH-Hilfsaktion
für China 4, 2/7 1925, RY 9/I 6/7/15,
s. 310f, (SAPMO-BArch).
13 RY 1/I 2/8/87, s. 59; Brev från IAH:s
centralkommitté, RY 9/I 6/7/7, s. 52; Bulletin
der Internationalen Arbeiterhilfe 6, 12/5 1926,
RY 9/I 6/7/15, s. 325f, (SAPMO-BArch).
14 Peukert 1993, s. 170–172.
15 R 1507/67234/533f, (SAPMO-BArch).
16 Material zum 4. Reichskongress. Berlin 9–11. Oktober 1931, RY 9/I 6/7/3, s. 51,
(SAPMO-BArch).
KASPER BRASKÉN
är doktorand vid Åbo akademi. Hans pågående avhandlingsprojekt handlar om den
Internationella arbetarhjälpen
ARBETARHISTORIA 3/2009 • 17
Den något mindre polemiken
SKP, KPML(r) och brytningen mellan Kina och Albanien
Den kommunistiska världens polarisering motsvarades av en
polarisering inom den svenska kommunismen. Men storpolitiska motsättningar kunde också användas av de
svenska politiska partierna i deras politiska profileringssträvanden. Det tycks i alla fall vara den historia som några
väl valda citat från tiden för brytningen mellan Kina och
Albanien berättar. – AV KALLE HOLMQVIST
Under tidigt 1960-tal utbröt »den stora polemiken», brytningen mellan Kinas kommunistiska parti, KKP och Sovjetunionens kommunistiska parti, SUKP. Av de statsbärande
kommunistiska partierna slöt endast Albanska arbetets parti,
AAP upp bakom Kina.
En något mindre polemik var brytningen mellan Kina och
Albanien 1977. För delar av den svenska vänstern var dock
detta en minst lika dramatisk händelse. Den svenska maoistiska rörelsen som växte fram under sent 1960-tal byggde sin utrikespolitik på lojalitet till Kina och Albanien som ansågs vara
socialistiska stater, till skillnad från Sovjetunionen där en ny
kapitalistklass tagit makten.
Efter Mao Zedongs död 1976 blev motsättningarna mellan
partiledningarna i Kina och Albanien offentliga. Den avgörande stridsfrågan var Kinas »teori om tre världar» som sades
ha framlagts av Mao Zedong i juli 1974.1 Hur pass stor del av
18 • ARBETARHISTORIA 3/2009
teorin som verkligen var Maos är dock omtvistat.
Teorin delade in världen i tre formationer; för det första de
imperialistiska supermakterna USA och Sovjetunionen, för
det andra de små och medelstora imperialistiska staterna, exempelvis Skandinavien, EG-länderna, Kanada, Japan, och för
det tredje de utplundrade och koloniserade länderna, Latinamerika, Afrika, större delen av Asien. I kampen mot supermakterna borde antiimperialisterna sträva efter att ena så stora delar av den andra och den tredje världen som möjligt.2
I juli 1977 tog AAP offentligt avstånd från teorin om tre
världar. De ansåg visserligen att såväl USA som Sovjetunionen var imperialistiska, men att »teorin om tre världar» bortsåg från motsättningen mellan proletariat och bourgeoisi.
Droppen som fick bägaren att rinna över var när Kina började samarbeta med Albaniens arvfiende Jugoslavien.
AAP:s ordförande Enver Hoxha kritiserade också Kina för
vad han ansåg vara landets alltför omfattande yttrande- och
föreningsfrihet: 3
De kinesiska revisionisterna och Kinas Kommunistiska
Parti är för pluralismen under socialismen. Partier som tillhör bourgeoisin inte bara finns i Kina, utan de deltar dessutom direkt i statsmakten och i ledningen [...] [E]ftersom
borgerliga partier finns i Kina, och eftersom de samtidigt
kommunistiska parti till Vänsterpartiet kommunisterna.
KFML antog 1973 namnet Sveriges kommunistiska parti,
SKP, och menade sig därmed ha återskapat det kommunistiska partiet i Sverige.5
I antologin Den nya supermakten slår SKP:s Anders Berge
fast:
[D]et råder ingen tvekan om att Sovjet är en kapitalistisk
stat, där produktionen av mervärde är produktionens direkta och bestämmande mål och där varuproduktionen är
helt dominerande. Sovjetkapitalismen är en långt utvecklad form av statsmonopolkapitalism. Den härskande byråkratbourgeoisin utövar ett fascistiskt styre – alla former av
borgerlig demokrati saknas i Sovjet.6
SKP:s första presskonferens. Från vänster Roland Pettersson,
Gunnar Bylin och Nils Holmberg, alla tre ingick i partistyrelsen.
Foto: Jonas Hallqvist. – Vänster sida: SKP-möte. Foto: Horst
Tuuloskorpi. – Nedan: SKP firar Folkrepubliken Kinas 25-årsdag. Delegationen leddes av partiets vice ordförande Bo Gustafsson. Bilden är tagen den 1 oktober 1974 i Peking.
med det kommunistiska partiet deltar i ledningen, så följer
det därav att staten inte kan vara den proletära diktaturens
stat, utan att den måste vara en hybridorganism som i ord
är den proletära staten men som i verkligheten är en borgerlig demokrati.4
De tre världarna
Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, KFML, grundades 1967 av den Kina-vänliga fraktionen inom det gamla
kommunistpartiet som samtidigt bytte namn från Sveriges
SKP reagerade först 1978 på brytningen mellan Albanien och
Kina, genom att ge ut översättningen av en kinesisk skrift kallad Ordförande Maos teori om de tre världarna: ett viktigt bidrag
till marxismen-leninismen som presenterades med:
Denna teori, som utgår ifrån den självklara uppfattningen
att man ska ha så många vänner och så få fiender som möjligt, hjälper världens förtryckta folk och nationer att lägga
fast en riktig strategi i kampen mot huvudfienden, de två
supermakterna (speciellt den aggressiva sovjetiska socialimperialismen). Boken bör studeras av varje kommunist
och patriot.»7
Nästan ett helt nummer av SKP:s teoretiska tidskrift Marxistiskt Forum ägnades åt att kritisera AAP. En av artiklarna hette »De albanska ledarna följer en ny trotskistisk kurs»:
ARBETARHISTORIA 3/2009 • 19
KFML(r). Utbrytarna motsatte sig framförallt
KFML:s enhetsfrontslinje och ville till exempel
omvandla den partipolitiskt obundna FNL-rörelsen till en marxist-leninistisk organisation. En
annan viktig tvistefråga var den fackliga politiken. KFML ville arbeta inom fackförbunden medan KFML(r) betonade de »vilda strejkerna» och
förde fram parollen: »Ställ facket åt sidan».8
På kongressen nyårshelgen 1977/78 ändrades
förbundet i namnet till partiet och man blev
KPML(r).9
Maoism? Stalinism?
Det är vanligt att beteckna KFML/SKP som
maoistiskt och KFML(r)/KPML(r) som stalinistiskt. Detta är en delvis konstruerad uppdelning.
Även KPML(r) var ursprungligen »maoistiskt»
(med egen benämning: anhängare av marxismenleninismen Mao Zedongs tänkande) och även
SKP hyllade Stalin (om än inte lika mycket som
KFML(r) gjorde). Det var Kinas kommunistiska
parti och Albanska arbetets parti som lyfte fram
Stalin igen efter Sovjetunionens »avstalinisering» och fram till brytningen mellan Kina och
Albanien fanns ingen »stalinism» som inte samEnver Hoxha (1908–1985) var ledare för det albanska kommunistiska partiet.
Källa: Statsanställd
tidigt var »maoistisk».
Ursprungligen var det svårt att se någon ideoEnligt SKP har de albanska ledarna nu brutit med marxis- logisk skillnad mellan de bittra fienderna KFML och
men-leninismen, utvecklat en ny trotskistisk linje med syf- KFML(r) när det gäller utrikespolitiken. Vid KFML(r):s förtet att sabotera fronten mot krigsanstiftarna samt i prakti- sta kongress sade förbundet om Sovjetunionen:
ken slutit upp på de sovjetiska socialimperialisternas sida i
hetskören mot det socialistiska Kina. I likhet med Kuba och
[D]en socialistiska ekonomin [har] förvandlats till en kapiVietnam kan Albanien bli en pusselbit i socialimperialistertalistisk och statsmonopolistisk ekonomi [...] Sovjetunionas strategi när det gäller att avleda vänsterorienterade och
nen av idag lyder under borgar-klassens diktatur, en storrevolutionärt sinnade krafter från en konsekvent kamp mot
bourgeoisins diktatur, en diktatur av den fascistiska sorten.10
den farligaste supermakten. – Marxistiskt Forum nr 4/1978
KFML(r):s stöd för Kina blev dock med åren alltmer probleKritiken gick framför allt ut på att AAP tagit avstånd från tre matiskt. Kinas kommunistiska parti såg KFML/SKP som sitt
världar-teorin och därmed brutit enhetsfronten mot Sovjet- broderparti och var därför inte intresserat av kontakter med
utbrytarförbundet.11
imperialismen.
Samma år gav SKP ut artikelsamlingen Kinas brytning med
1974 växte motsättningarna inom KFML(r). I förbundets
Albanien. I artikelsamlingen fanns brevväxlingen mellan de två teoretiska tidskrift Klasskampen nummer 5/1974 pläderade
partierna med, alltså även de albanska uttalandena. Detta sätt »kamrat BC» för att partiet borde alliera sig med SKP i utriatt ställa åsikt mot åsikt var viktigt i den maoistiska traditio- kespolitiska frågor. Han fick starkt mothugg från »kamrat SS»
nen. Skriften hade dock försetts med ett förord där SKP förfrån centralkommittén, som snarare menade att SKP inte tillklarar varför Kina har rätt och Albanien har fel.
räckligt bekämpade den sovjetiska imperialismen:
SKP fördömde aldrig Albanien lika hårt som man fördömde Sovjetunionen. Paradoxalt nog kan det hänföras till att SKP
Är det då inte ett faktum att SKP drivit energiska kampanvar anhängare av den tre världar-teori som Albanien kritisejer för att »ena vänstern»12 och av denna anledning strukit
rade så hårt. Albanien ansågs visserligen ha brutit enhetsfronalla paroller som kunde skada dess enhet med socialimpeten mot socialimperialismen, men kunde inte ens med lite god
rialismens agenter i Sverige [dvs VPK]? Är det inte ett fakvilja påstås vara ett imperialistiskt land självt. Frågan om Altum att det vid första maj i år endast var KFML(r) som resbanien fortfarande är socialistiskt eller ej verkar aldrig ha avte parollen om kampen mot supermakterna. Varför ställde
handlats i SKP:s material.
SKP:arna inte upp när vi organiserade demonstrationen
KFML(r) föddes 1970, när några KFML-avdelningar bilmot sovjetflottan i Göteborg? 13
dade ett utbrytarförbund med tillägget »(revolutionärerna)»,
20 • ARBETARHISTORIA 3/2009
När Mao Zedong dog 1976 hyllade KFML(r) honom i ett uttalande från centralkommittén: Men samma år gav KFML(r)
ut boken Borgerlig eller proletär politik – en kritik av SKP. Den
uppgavs vara en uppgörelse med SKP men även med det egna
»kineseriet», som man sade sig ha lämnat. I boken hyllades
KKP fortfarande, det man framförallt kritiserade var att SKP
alltför följsamt anpassat sig till KKP:s utrikespolitik:
KKP:s roll i världen kan inte nog framhållas, dess stora
landvinningar inte nog berömmas. Men vad det kinesiska
propagandan under alla olika förhållanden för ut kan inte i
varje bokstav tas för politisk teori.14
Under titeln Revolutionens teori och praktik gav KFML(r) 1977
i broschyrform ut en samling ledartiklar ur Zeri i Popullit,
AAP:s partiorgan.15 Därmed kan KFML(r) slutgiltigt anses ha
tagit ställning för Albanien och mot Kina. Partistyrelsens
Hans Nyström skriver i förordet:
Under rubriken Revolutionens teori och praktik levererade i juli 1977 det albanska partiorganet Zeri i Popullit en
grundlig och kraftfull attack mot teorin om »de tre världarna» och dess praktiska konsekvenser. Även om inga
namn nämns är det uppenbart att artikeln vänder sig mot
Folkrepubliken Kinas utrikespolitik. Men än hårdare drabbar albanernas kritik eftersägarna runtom i världen, t ex
svenska SKP. Utan att nödvändigtvis exakt överensstämma
i alla detaljer påminner den albanska analysen starkt om det
synsätt som vuxit fram inom KFML(r) under senare år.
I en artikelserie i Proletären 1979, som senare gavs ut i bokform under titeln Marxism eller idealism skärptes tonen mot
Kina rejält.
Vår rörelse är i mycket ett barn av uppgörelsen mellan Kina
och Sovjet. Vi tog för mer än tio år sedan klar ställning för
den marxist-leninistiska linjen i kampen mot revisionismen.
Under många år påverkade Kinas Kommunistiska Parti vår
rörelse och därför ska artikelsamlingen även ses som en självkritik för vårt handlade i vissa frågor. Utvecklingen i Kina, där
borgarklassen tillvällat sig statsmakten och slutit en reaktionär axel över Washington–Tokyo–Peking, där den amerikanska imperialismen och den japanska militarismen fått ett
enormt tillskott av fotfolk genom att de kinesiska bönderna
mobiliserats på krigsfot, raserar i ett slag alla tidigare föreställningar. [...] Som segrare efter en tjugo år lång strid står
nu den kinesiska nationella bourgeoisin ensam vid makten.
Påståendet innebär alltså inte bara att borgarklassen tagit makten utan också att det under 20 års tid pågått en klasskamp i
Kina som KPML(r) dittills inte nämnt.
Sovjet – Kina – Albanien
Broschyren Front mot revisionismen (1980) byggde också på en
artikelserie i Proletären och uppgavs vara en uppgörelse med
just Sovjetrevisionismen. Artikelseriens huvudpoäng var dock
Första maj 1973 höll KFML(r) möte med Frank Baude som talare. Baude var sedan 1970 förbundsordförande. Foto: Hernried.
att ta avstånd från talet om Sovjetunionens imperialism. Antisovjetismen var nämligen bara ett sätt för »Kinas efterföljare», det vill säga SKP, att tona ner kampen mot socialdemokratin.
Synen på Sovjetunionen är helt annorlunda än 1970. Det
är nu varken arbetarklassen eller bourgeoisisin som styr. Sovjetunionen kunde visserligen uppträda med stormaktsambitioner, men eftersom Sovjetunionen enligt KPML(r):s uppfattning inte var ett kapitalistiskt och kapitalexporterande land
kunde det heller inte vara imperalistiskt. Dessutom ansågs
Sovjetunionen spela en progressiv roll i världsrörelsen:
Sovjetisk utrikespolitik är uppbyggd kring motsatsställningen till USA. Samma motståndare som möter de revolutionära befrielserörelserna. Oavsett hur revisionistiska
makthavarna i Moskva är, måste de söka bundsförvanter internationellt för att stärka sina egna positioner och försvaga motståndaren. Så ligger det i Sovjetunionens intresse att
understödja befrielserörelser, utan att dessa för den skull
blir någon slags marionetter för Moskva.16
När Sovjetunionen ockuperade Afghanistan i december 1979
tog KPML(r) visserligen avstånd från invasionen. Men en
ganska förstående inställning till kriget kom att utvecklas.
Istället för kritik mot Sovjetunionens ockupation anfördes
USA:s »aggressionsplaner» mot Afghanistan. Och när
KPML(r):s centralkommitté lade fram sin verksamhetsberättelse inför kongressen 1986 och beskrev hotet från NATO
hade imperialistmakten blivit fredsgarant:
ARBETARHISTORIA 3/2009 • 21
Till vänster: KFML(r):s bokhandel. Källa: Gnistan. – Två valaffischer från KFML(r) och KPML(r). Källa: Gnistan.
Mot denna hotbild står Sovjetunionens aktiva fredspolitik
[...] Internationellt bidrar Sovjetunionen med denna fredspolitik verksamt till att fredskrafterna stärkts, samtidigt som
den sovjetiska politiken ger sitt stöd till befrielsekampen
och kampen mot förtrycket och utsugningen världen över.
Men även inrikespolitiskt har skett en markant förändring
i attityder i samband med de nya ledarnas tillträde i Sovjetunionen.17
Såväl SKP som KPML(r) agerade som om motsättningarna
mellan Kina och Albanien varit väl kända under många år.
Men inget tryckt material pekar på att saken diskuterats i Sverige före 1976. Det förefaller osannolikt att partierna hemlig-
NOTER – DEN NÅGOT MINDRE POLEMIKEN
1 Ordförande Maos teori om de tre världarna: ett viktigt bidrag till
marxismen-leninismen, Stockholm 1978, s. 7.
2 Teorin om tre världar, s. 25–49.
3 Uppfattningen om Kina som ett land med flerpartisystem, en
åsikt som får anses ganska ovanlig, grundar sig på det faktum att
det utöver Kinas kommunistiska parti fanns och fortfarande finns
åtta godkända partier. Dessa är äldre partier som grundades före
revolutionen och som alla stödjer kommunistpartiet. Se vidare
www.chinatoday.com/org/a01.htm.
4 Enver Hoxha, Eurokommunismen är anti-kommunism, Stockholm 1981, s. 95.
5 SKP bytte 1986 namn till Solidaritetspartiet, vars riksorganisation lade ner 1990.
6 Anders Berge (red), Den nya supermakten : en antologi om Sovjetunionens ekonomi, klassförhållanden och utrikespolitik, Stockholm
1976, s. 109–110.
7 Marxistiskt Forum 6/1980.
8 De politiska motsättningarna får en grundlig genomgång från
KFML(r):s synvinkel i Vänd ansiktet mot arbetsplatserna.
22 • ARBETARHISTORIA 3/2009
hållit motsättningar av detta slag i så många år. En rimligare
slutsats skulle kunna vara att konflikten mellan Kina och Albanien för SKP blev en förevändning för att lägga om partiets
politik utan alltför mycket konflikter. Kritiken av AAP:s dogmatism kan ses som en kritik av det egna partiets dogmatism.
För KPML(r) blev konflikten mellan Kina och Albanien en
förevändning för att bryta med hela Mao-traditionen och istället närma sig Sovjet.
Beteckningen »kommunism» har använts åtminstone sedan 1830-talet. Den har kunnat användas för att legitimera
den mest väsensskilda politik och de mest väsensskilda idéer.
Även när det gäller genealogiskt närbesläktade organisationer
som SKP och KPML(r).
9 Sedan 2005 heter partiet Kommunistiska Partiet.
10 Dokument från KFML(r):s kongress, Göteborg 1972, s. 63f.
11 Jan Engberg (red), Utanför systemet: Vänstern i Sverige
1968–78, Stockholm 1978, s. 83 ff.
12 syftar på SKP:s försök till valsamverkan med VPK i valet
1973.
13 Klasskampen 3/1976.
14 Frank Baude och Anders Carlsson, Borgerlig eller proletär
politik: kritik av SKP, Göteborg 1976), s. 38.
15 Artiklarna trycktes vid samma tidpunkt även av Svenskalbanska föreningen, här refereras till KFML(r):s utgåva.
16 Uttalande från KPML(r):s sjätte kongress.
17 Klasskampen nr 1/1986.
KALLE HOLMQVIST
är frilansjournalist och författare. Han har bland annat gett ut
böckerna Venezuela och drömmen om ett nytt Amerika (2006) samt
Den nya världen (2008). Tidigare chefredaktör för S-studenters
tidning Libertas.
»Att gallra i arbetarstammen»
Bolagsgemenskap under mellankrigstiden i Finland
Efter det finska inbördeskriget reagerade det
finska arbetsgivarförbundet mot de »icke-skötsamma» arbetarna. Det handlade om dem som betraktades som strejkbenägna, som drack och som
misskötte arbetet. En av de aktiva åtgärder som
användes för att stödja de vita arbetarna och disciplinera de röda arbetarna var att inkorporera dem i
brandkåren. Att samarbeta i frivilligorganisationer
över klassgränser belönades med sociala förmåner
och på det viset stärktes banden till bolaget. – AV
MATIAS KAIHOVIRTA
En bidragande orsak till det goda anseende som
Fiskars’ mångsidiga produktion vunnit utgör brukets pålitliga och fack-kunniga arbetarstam. Förhållandet mellan brukets ledning och arbetare har
alltid varit gott och förtroendefullt och haft något patriarkaliskt över sig.1
T J Särkkäs beskrivning av Fiskars-koncernen vid
1930-talets mitt ger en harmonisk bild av ett bolag
med god sammanhållning mellan ledning och anställd. Historiken från 1935 andas kontinuitet i bolagsverksamheten med en målmedveten verksamhet
genom århundraden. Harmonin yttras ytterligare
med att visa att alla, det vill säga från verkställande
direktör till arbetare, hade en plats i framgångshistorien. Så till vida skiljer sig inte bolagets historik
från 1935 från de historiker som publicerades tidigare eller senare av bolaget.
År 1935 hade det förflutit 18 år sedan Finland
förklarade sig självständigt. Strax efter självständighetsförklaringen drabbades landet av ett inbördeskrig mellan borgerliga vita och den av ryska bolsjevikrevolutionen inspirerade röda arbetarrörelsen.
Inbördeskriget varade i cirka tre månader vårvintern
1918 och ledde till de vitas seger. Krigets följder var
mycket blodiga och den vita kontrarevolutionen
skördade fler offer än själva krigshändelserna. Inbördeskriget ledde till en samhällssplittring i den
unga nationalstaten. Arbetarklassen degraderades
till andra rangens medborgare med begränsade politiska rättigheter under mellankrigstiden. Den borgerliga vita hegemonin som etablerades i det finländska samhället efter inbördeskriget byggde på
militarism, stark nationalism och arbetsgivarvälde.2
Efter inbördeskriget 1918 fanns det klara intentioner hos arbetsgivaren att skapa en mera tyglad arbetarstam än tidigare. I Fiskars AB fick brukssamhällenas fasta arbetskraft en större betydelse under
perioden efter inbördeskriget 1918. Samtidigt som
bolaget medvetet satte sig in för att expandera sin
verksamhet, gjordes målmedvetna satsningar på kvaliteten av arbetskraft. I synnerhet lades fokus på den
manliga arbetskraften mer än tidigare.
Genom Arbetsgivarnas Centralförbund, ACF, var
det möjligt att föra en »intern» korrespondens mellan olika arbetsgivare angående arbetssökandes »pålitlighet». ACF upprättade 1928 en täckorganisation
under namnet »arbetarstatistikavdelningen», vars
syfte var att upprätthålla förteckningar över arbetstagare. Till statistikavdelningen kunde enskilda arbetsgivare vända sig för att försäkra sig om arbetstagares politiska pålitlighet. Även Fiskars AB stod i flitig korrespondens med statistikavdelningen. 1931
tillfrågade ACF av Fiskars dotterbolag Billnäs AB
angående Georg Anselm Järnströms tillförlitlighet
som arbetstagare.3 Walter Jörgensen som var kontorschef i Billnäs svarade med följande brev till ACF:
Järnström antogs den 16 augusti 1918 som hantlangare i vår tjänst men avskedades den 18 december 1920, emedan han då han var s.k. värmare åt våra grepvalsare deltog i valsarnas strejk då
dessa gjorde försök att tilltvinga sig högre ackordpris. Då emellertid en av våra grepvalsare på
grund av sjukdom ej kunde fortsätta sitt arbete
nödgades vi den 2 april 1928 under rådande brist
på arbetare inom speciellt denna bransch återtaga
Järnström i vår tjänst, enär han under sin tidigare
tjänstetid hos oss visat sig något kunnig i grepvalsning. En härtill bidragande omständighet dvs.
att vi å nyo anställde Järnström, var den, att Järnström under mellantiden fullgjort sin värneplikt
och vi därför antogo, att han stadgat sig. Det visade sig emellertid ganska snart, att Järnström uppträdde berusad och att hans leverne i allmänhet
lämnade åtskilligt övrigt att önska. Han uppsade
sin tjänst hos oss den 27 april 1928 och syntes några dagar senare sysselsatt med att genom fabriksplanke utdela röd litteratur, antagligen röd propagandalitteratur åt arbetarna men lyckades vi
dock icke överkomma något exemplar av ifrågavarande flygblad. I stöd av vad vi här ovan anfört
kunna vi ej anse Järnström politiskt pålitlig.4
Brevet innehåller föreställningar om vad arbetsgivaren hade om duglighet beträffande arbetstagare. Det
handlade inte bara om yrkesskicklighet, utan om politisk tillförlitlighet. Den politiska tillförlitligheten
förknippades framförallt med föreställningar om
ARBETARHISTORIA 3/2009 • 23
goda manliga egenskaper. Till sådana egenskaper
hörde skötsamhet i arbete och ett gott leverne ur arbetsgivarnas perspektiv.
Den problematiske arbetarmannen
Tillsammans med andra arbetsgivare diskuterades
arbetarfrågan. Fackföreningsrörelsen som stämplades som kommunistisk var det främsta hotet mot arbetsfreden. Men samtidigt hotade fackföreningarna
de arbetare som inte fallit för rörelsens »illvilliga»
och »ofosterländska» agitatorer. Arbetsgivarna syftade på de arbetare som ville tjäna sitt bolag och fosterland, men som under arbetskonflikter och strejker
stod under ständigt hot från organiserade arbetare.5
Det handlade också om att bryta den farliga kollektiviteten bland arbetarna som var ett tecken på ett
oupplyst leverne och sociala missförhållanden som
den arbetande mannen stod inför. Hans svaga sidor
lockades fram och gjorde honom till en icke-skötsam arbetstagare. Den icke-skötsamma arbetaren
strejkade, söp och misskötte arbetet. Mot slutet av
1920-talet, i samband med långvariga strejker, genomförde ACF tillsammans med andra »fosterländskt» inriktade organisationer aktiva åtgärder för
att stödja den »vita» arbetaren. Problemet uttrycktes i ACF:s ordförande Antti Hackzells cirkulärbrev
till samtliga medlemmar år 1932;
Man bör överallt noggrannare och mera kritiskt
än tidigare gallra arbetarstammen och utbilda
dugliga och tillförlitliga arbetare istället för de
fackarbetare, vilkas avlägsnande man är nödsakad
att planera. Sålunda borde man ovillkorligen få
avlägsnade från arbetsplatserna alla ledare i en
föregående strejk, ty såväl det ovanbelysta strejkhotet som många andra omständigheter hava lagt
i dagen, att folk av detta slag knappast någonsin
kan lugnas, utan de sträva åter och åter att arbeta för blivande arbetskonflikter. Man bör ytterligare – så ömtålig saken än är – framhålla, huru
farliga för arbetsplatserna de personer äro, som
intaga en ledande och bestämmande ställning i
landsorganisationen liksom i fackföreningarna.
[...] Sådana mäns ställning medför för dem en uppenbar skyldighet att alltid planera strid och att
tillåta dem att verka på arbetsplatserna innebär
ungefär detsamma, som om vi tilläte en fientlig
makts generalstabsofficerare att fritt röra sig
överallt i vår armé.6
Arbetarmännen var det problem som arbetsgivaren
och de borgerliga vita diskuterade. Efter 1918 fanns
det en oro hos borgerligheten – om inte pessimism
– om (den manliga) arbetarens själsliv.7 Men också
kvinnorna och föreställningen om den goda arbetarfamiljen kom i fokus. I samband med arbetarfrågan vid sekelskiftet 1900 var hustrurna och barnens
24 • ARBETARHISTORIA 3/2009
Frivilliga Brandkårister vid Fiskars bruk under 1930-talet.
Bland brandkåristerna finns såväl arbetare som förmän. I
brandkårsverksamheten tog sig den manliga bolagsgemenskapen uttryck, men med en hierarkisk ordning
med förmännen som befäl och arbetarna som soldater.
Källa: Fiskars Museums bildsamlingar.
ARBETARHISTORIA 3/2009 • 25
lönearbete ett samhällsproblem, detta diskuterades
utgående från mannens lönearbete. På grund av de
låga lönerna uppstod det en oro hos de borgerliga
om den »heliga familjens» förfall. Insatser gjordes
genom upplysning och regelrätt socialarbete hos
samhällets lägre skikt.8 Fiskars-koncernen finansierade en folkhögskola i bolagets hemsocken Pojo vars
ändamål var att ge högre bildning till allmogens
mindrebemedlade unga. Åren 1917–21 var skolan
helt inriktad på att bilda kvinnor till goda husmödrar. Folkhögskolan samlade unga främst från brukssamhällena och den omkringliggande landsbygden.9
Efter inbördeskriget 1918 uttryckte skolans föreståndare Alexander Rajalin en oro, om inte förargelse över arbetarkvinnorna;
Och ute i socknen flyga iland hatets budskap,
bittra hämndfulla ord, vanmäktiga hotelser och
förbannelser som pinade kvinnohjärnor uttänka
inom sina så hårt straffade hem. Jag måste säga
kvinnorna taga nog i vad vilja priset av männen,
det är kvinnorna som under dessa månader närt
sitt eget falska hopp om lycka och välstånd utan
bekymmer och med det uppeggat männen, de
hade talat ord, som ingen man talat; för att framtidens väg skulle jämna sig bättre och lättare, tror
jag nästan att det vore bättre att mödrar och fästmör spärrades in i häkten och männen återskänktes till arbetet.10
I Rajalins tankegång var det inte männen som kunde beskyllas för upproret, snarare kvinnorna som
fanns kring honom. Så det var fråga om mannens
hustru, mor eller systrar. De hade lett honom in på
en väg som stred mot allt förnuft, rationellt handlande och det som i tiden kunde betraktas som samhällets könsordning. Kvinnorna hade misslyckats i
sin uppgift att försörja mannen. Att gifta kvinnor
tvingades ut i förvärvsarbetet var ett tecken på misslyckande hos den löneförsörjande mannen när denne inte kunde försörja sin familj. Detta var den tidens borgerliga tankegångar.
Målsättningen var att mannen kunde ensam försörja familjen med sitt lönearbete. Förslag om familjelöner till mannen hade gjorts redan tidigare.11
Inom Fiskars-koncernen fanns dock inga konkreta
förslag om familjelönens införande under 1920-talet. Däremot gjordes insatser som stärkte familjemännens position i bolaget. Detta skedde genom
uppmuntran till egnahemsbygge eller bättre bostadsförhållanden till arbetare med familj. Detta gällde
naturligtvis så länge familjefadern var arbetsförmögen, i de fall han drabbades av sjukdom eller olycka
rasade det sociala skyddsnätverket för familjen. Det
fanns fall då hustrun fick bära försörjningsansvaret
när mannen insjuknade. I de fall kvinnan fungerade
som huvudsaklig försörjare råkade familjen i svår social position med tiggeri och bidrag från kommu26 • ARBETARHISTORIA 3/2009
nens fattigvårdsnämnd. En dotter till en arbetarfamilj i Åminnefors industrisamhälle, som tillhörde
Fiskars AB, i södra Finland, berättar hur hennes far
insjuknade och blev arbetsoförmögen;
Nää mamma fick nog ta hand om oss själv. Inte
hjälpte nån inte. Jag tror att mamma fick en gång
från kommun som hon sa. En enda gång och jag
tror att det var därför för hon skulle betala sjukhuset också för pappa då och det var sista. Vi fick ingen hjälp alls bara vad vi fick från skolan sen att vi fick
någo klänningstyg och så där... Nej dom [grannarna] var ju lika och kvinnorna var ju inte på arbetet
dom var hemma... sen när jag började arbeta så gav
man ju matpengar hem det fick man ju lära sig.12
Kvinnan som ensamförsörjare var dömd till social
utslagning i det mellankrigstida industrisamhället.
Ovannämnda citat vittnar om hur pass könad arbetsfördelningen var inom Fiskars-bolaget. Samtidigt berättar det om hur pass beroende arbetarfamiljerna var av att mannen var frisk och arbetsför.
Mannen som huvudsaklig försörjare av kvinnan och
barnen var så pass inbyggd i bolagsverksamheten att
andra möjligheter var helt otänkbara.
Bolagets föreningsverksamhet
Idrotts- och brandkårsverksamheten hade en stark
ideologisk prägel i det borgerliga samhället. Trots
dess frivilliga framhållning, var verksamheten riktad
och exkluderande. Frivilligheten var relativt flytande, i praktiken valdes arbetare till brandkåren av
brandkårsledningen, som samtidigt var förmän i fabrikerna, till brandkårsverksamheten. På arbetsplatsen brukade verkmästarna eller kontorschefen gå
runt och uppmana en del arbetare att gå med i brandkåren med hotet om uppsägning och vräkning från
bruksamhället.13 Med brandkårsverksamheten stärktes den inbyggda hierarkin i bolagsverksamheten.
Förmän på arbetsplatsen verkade som officerare i
brandkåren, medan arbetarna verkade som brandsoldater. Likaså skapades nya kontrollformer från arbetsgivarsidan mot arbetarna, när brandkårens reglemente förbjöd brandsoldaterna att olovligt lämna
orten utan brandkårschefens tillåtelse. Brandkåren
krävde ständig uppmärksamhet och beredskap till
brandutryckning, vilket i sin tur krävde nykterhet och
att arbetaren befann sig hemma på sin fritid ifall utryckningsordern skulle komma.14 Trots det var det
många arbetare som mindes brandkårstiden med värme. I synnerhet de festliga tillställningarna som anordnades på första maj och som konkurrerade med
arbetarrörelsens fester med parad och efterföljande
fest då vanligtvis sprit förtärdes i större mängder.15
Den frivilliga brandkåren var ett utomordentligt redskap för att stärka en manlig sammanhållning över
klassgränserna i Fiskarsbolaget – en populär verk-
samhetsform bland arbetarmännen i bolaget än idag.
Bolaget satsade starkt på föreningsverksamhet som
var specifikt ämnad för män. Dels av den orsaken att
huvuddelen av arbetskraften var manlig. Men fokus
skall läggas vid innehållet och innebörden med dessa
sammanslutningar: Hur de formades och utövades i
praktiken? Också vilka som blev medlemmar och vilka som exkluderades? Exemplet med den frivilliga
brandkårsverksamheten visar på en tydlig konstruktion av samhörighetsideal och vem det omfattar. De
som under mellankrigstiden togs med i brandkårsverksamheten var män med familjer och en yrkesposition i bolaget som var viktig ur arbetsgivarens perspektiv.16 Arbetsgivaren hade en stark tilltro till dessa
arbetarmän som kallades för bolagets »stamtrupp».
Männen tilldelades sociala förmåner för att stärka lojalitetsbandet till bolaget, samtidigt som de avkrävdes
en lojalitetsförklaring för arbetsgivaren.
Sammanfattning
Det arbete som utfördes i Fiskars sammankopplades
med det vita Finlands nationalistiska ideologi. Till
det hörde småbrukaridealet och idealet om den fria
bonden, samt en stark militär som försvarade den
finländska och västerländska civilisationen från
österns, alltså Sovjetunionens, barbari.
Fiskarskoncernens chef bergsrådet Alb. Lindsay
von Julin brukar framhålla, att varje Fiskars plog
bidrar till att skapa kultur i landet och varje av
Fiskars stål tillverkad granat till att försvara denna kultur. Därmed uttryckes i några få ord kärnan
i Fiskars’ hela omfattande produktionsprogram,
som går ut på att främja landets materiella och
andliga kultur och på att vid behov försvara landets frihet och oberoende.17
Arbetaren i bolaget skulle känna sig delaktig i dessa
nationalistiska ändamål, att han var med om att bygga upp och försvara den finländska samhällsmodellen. Hans insats var viktig menade arbetsgivaren. Arbetsgivaren hade gjort insatser för att välja rätt i arbetarstammen, dels hitta politiskt pålitliga och dugliga arbetare – två begrepp som nu förknippades.
Samtidigt förknippades detta med att arbetaren var
en man och att hans egenskaper liknande den borgerliga mannens. Detta var kärnan i samhörighetstänkandet. De sociala förmånerna som tilldelades
genom den enskilda arbetsinsatsen i bolaget skulle
ur arbetsgivarens perspektiv få arbetaren att uppskatta den egna arbetsinsatsen. Istället för att ta emot
förnedrande sociala hjälpmedel från kommunen eller staten, kunde arbetaren försörja sig själv och hans
familj genom hårt arbete i bolagets tjänst. Detta
hängde samman med den borgerliga föreställningen som var inbyggd i arbetsgivarpolitiken, självförverkligande och hjälp till självhjälp.
NOTER – »ATT GALLRA I ARBETARSTAMMEN»
1 T J Särkkä, Fiskars. Trehundra år av järnförädling
och industrikultur i Finland, Helsingfors 1935, s. 79.
2 Risto Alapuro, Suomen synty paikallisena ilmiönä
1890–1933, Helsinki 1994; Pauli Kettunen, Poliittinen
liike ja sosiaalinen kollektiivisuus. Tutkielma sosialidemokratiasta ja ammattiyhdistysliikkeestä Suomessa
1918–1930, Helsinki 1986.
3 Brev till B.B Ab från ACF 9.5.1931, Korrespondens med ACF, Korrespondens, Fiskars OY AB Billnäs fabriker, Näringslivets Centralarkiv i Finland
(ELKA).
4 Brev till ACF 15.5.1931 »Brev angående arbetaren Georg Anselm Järnströms politiska tillförlitlighet», Korrespondens med ACF, Korrespondens, Fiskars OY AB Billnäs fabriker, Elka.
5 Jussi Koivuniemi, ’Isänmaan asialla vai petturin
tiellä? Lakonmurtajat Suomessa 1920-luvun lakoissa’,
i Kansa ja kumous. Modernin Euroopan murroksia 1880–
1930, Helsinki 1998.
6 PM 9.7.1932 »Angående strejkhotet inom glasindustrin och det nuvarande läget på arbetsmarknaden»,
Cirkulärbrev till medlemmarna i Arbetsgivarnas Centralförbund, Korrespondens med ACF, Korrespondens, Fiskars OY AB Billnäs fabriker, Elka.
7 George L. Mosse, The image of man. The creation
of modern masculinity, Oxford 1996, s. 107–132. Beträffande finländska arbetares problematiska »själsliv» se
Pauli Kettunen, Kansallinen työ. Suomalaisen suorituskyvyn vaalimisesta, Helsinki 2001, s. 50–51.
8 Pirjo Markkola, Työläiskodin synty. Tamperelaiset
työläisperheet ja yhteiskunnallinen kysymys 1870-luvulta
1910-luvulle, Helsinki 1994.
9 Västra Nylands Folkhögskola 1905–1930. Minnesskrift sammanställd av Georg Karlsson, Ekenäs 1931.
10 6.5.1918, »Dagboksbrev 1918», Alexander Rajalins samling, Handskriftsavdelningen vid Åbo Akademis Bibliotek.
11 Markkola 1994, s. 156–168.
12 Kvinna (f.1907) intervjuad av Katia Båsk 1999,
»Åminnefors – ett industrisamhälle i förändring»,
Folkkultursarkivet, Svenska Litteratursällskapet i Finland.
13 »Brandkårsfesterna var det bästa nöjet», Intervju
med Levi Palmroos, Alf-Erik Helsing, Berättelser från
Billnäs 2, Ekenäs 2006, s. 106.
14 Historik 1938 och brandkårsreglemente, Pojo
samling. Historik och hembygdsminnen, Pojo lokalhistoriska arkiv (Fiskars).
15 »Brandkårsfesterna var det bästa nöjet» Intervju
med Levi Palmroos. Oswald Forss »Minnen och hågkomster från det gamla Fiskars», Pojo lokalhistoriska
arkiv.
16 Som exempel kan nämnas smederna och andra
arbetare med teknisk kunskap som var svårersättlig.
17 Särkkä 1935, s. 81.
MATIAS KAIHOVIRTA
är doktorand vid Åbo akademi. Hans avhandling
handlar om maskulinitet bland finska arbetare
ARBETARHISTORIA 3/2009 • 27
Huvudmän, lönearbete
och yrkesskicklighet
Kön och begreppet arbete inom finländsk socialpolitik
Tidigare forskning har visat att socialpolitiken påverkar män och kvinnor olika. Men frågan om vilken
roll det vetenskapliga underlaget som ligger till
grund för socialpolitiken har spelat, har inte ställts i
samma utsträckning. I artikeln analyseras hur föreställningar om män och kvinnor inverkade på
Heikki Waris, vetenskapliga verk. Waris är en av
männen bakom den finländska socialforskningen
och välfärdsstaten. – AV HANNA LINDBERG
År 1945 grundades statsvetenskapliga fakulteten vid
Helsingfors universitet. De samhällsvetenskapliga
ämnena, som under 1900-talets första hälft hade utvecklats och etablerats vid de finländska universiteten, blev nu tydligt avgränsade discipliner. Ämnen
som sociologi, nationalekonomi och statslära var bekanta sedan tidigare, medan socialpolitik inrättades
som ett nytt ämne med en egen lärostol. Socialpolitisk forskning bedrevs aktivt internationellt, men
Finland var ett av få länder där socialpolitik blev ett
eget universitetsämne. Socialpolitiken blev därtill
snabbt populär bland studenterna och erbjöds senare vid flera universitet i Finland. Syftet med det nya
ämnet var att förena vetenskaplig forskning med
konkreta åtgärder, för att förse befolkningen med en
rimlig levnadsstandard, social säkerhet och trivsel.
Bland de tidiga företrädarna för ämnet var förhållandet mellan könen eller kvinnors ökade deltagande på arbetsmarknaden inte frågor av större vikt.
Det betyder dock inte att socialpolitiken skulle ha
varit neutral i förhållande till kön. Feministiska socialpolitiska forskare i Finland har visat att det synbara ointresset för kön inom den tidiga finländska
socialpolitiken istället betydde att den socialpolitik
som utvecklades i första hand var inriktad på den
manlige förvärvsarbetaren.1 I den här artikeln utgår
jag från detta påstående och jag skall fokusera på hur
begreppet arbete var nära kopplat till uppfattningar
om kön, manlighet och kvinnlighet inom disciplinen
socialpolitik, som den utvecklades av Heikki Waris
(1901–1989), ämnets första professor. Vid Waris tillträde som professor år 1948 saknade socialpolitiken
en klar profilering och det var istället till stor del i
Waris regi ämnet utvecklades. I egenskap av ämnets
första professor blev Waris dessutom känd som en
av de personer som lade grunden för den finländska
välfärdsstaten. Därför är hans texter viktiga vid en
studie av den vetenskapliga socialpolitiken i Finland.
I artikeln vill jag alltså se hur arbete kan förstås som
28 • ARBETARHISTORIA 3/2009
ett könat begrepp i Waris texter. Förutom begreppet
arbete i sig är även andra närstående begrepp intressanta, såsom arbetsförmåga och yrkesskicklighet.
Eftersom användningen av begrepp förändras över
tid vill jag även ta fasta på förändringar av arbete och
kön.
Heikki Waris inledde sin akademiska karriär
inom ämnet historia och disputerade år 1932 på avhandlingen Työläisyhteiskunnan syntyminen Helsingin
Pitkänsillan pohjoispuolelle (Arbetarsamhällets uppkomst norr om Långa bron i Helsingfors), som blev
en klassiker inom finländsk arbetarhistoria. I avhandlingen var Waris intresserad av socialpolitiska
frågor och han använde sig av sociologiska metoder
som var inspirerade av amerikansk sociologi. Trots
att Waris utvecklade ämnet socialpolitik hade en socialpolitisk forskning redan länge bedrivits i Finland.
Den vetenskapliga socialpolitikens ursprung fanns i
Tyskland och föreningen Verein für Sozialpolitik,
som grundades år 1873. Föreningen stod som modell för den första socialpolitiska forskningen i Finland, som från och med 1800-talets slut bedrevs
inom ramen för nationalekonomiska och senare socialpolitiska föreningar. På 1930-talet inleddes undervisning i socialpolitik vid Socialhögskolan i Helsingfors och år 1945 inrättades universitetsämnet vid
Helsingfors universitet.2
Likt sina föregångare lade Waris stort värde vid
de tyska samhällsvetenskaperna, men den anglosaxiska forskningen fick i praktiken större betydelse för
hur ämnet utvecklades.3 I sin vetenskapliga produktion behandlade Waris en rad olika teman, där arbetarfrågor och socialpolitikens utveckling kan sägas
vara de mest förekommande. Till Waris produktion
hörde även ett flertal översiktsverk, där den finländska socialpolitiken och Finlands demografiska
och sociala struktur beskrevs i sin helhet. Verken
hörde länge till de mest lästa läroböckerna vid de
samhällsvetenskapliga fakulteterna i Finland. I hela
sin produktion återkom Waris till de strukturella
förändringar det finländska samhället hade genomgått sedan industrialiseringen och hur människan
skulle handskas med den snabbt förändrade och moderniserade världen.
Definitioner av arbete
Då den socialpolitiska forskningen inleddes i Finland vid sekelskiftet 1900 riktades intresset uttryck-
Synen på mäns och kvinnors arbete har påverkat den finländska socialforskningen. När kvinnors förvärvsarbete diskuterades, så var utgångspunkten alltid att det var problematiskt. Foto: Metallarbetaren
ligen mot arbetarklassen och den arbetande befolkningen. Under Heikki Waris verksamma period
breddade socialpolitiken sitt perspektiv till att innefatta olika grupper och enskilda individer i samhället som var i behov av socialpolitiska åtgärder. Arbete kvarstod dock som en av socialpolitikens grundstenar. Waris aktiva period var lång, cirka 1932–
1974, och sammanföll med flera avgörande förändringar i det finländska samhället. Till dessa hörde ett
ökat kvinnligt deltagande på den offentliga arbetsmarknaden.
Hur Waris definierade arbete och vilka gränser
han gav det varierade i de olika verken. Det mest
givna, och kanske även det minst intressanta sättet
att definiera arbete var att beskriva de olika näringsgrenar som fanns i Finland. Arbete som näringsgren
förekom främst i de av Waris böcker där syftet snarare var att beskriva samhällsstrukturen och samhällsproblemen än att presentera socialpolitiska åtgärder. Boken Suomalaisen yhteiskunnan rakenne (Det
finländska samhällets struktur) utkom år 1948 och
var en av tidens mest heltäckande skildringar av det
finländska samhället. Ett av kapitlen behandlade befolkningens klassindelning, som var baserad på arbete och en lång redogörelse för Finlands näringsgrenar följde. Tidens främsta försörjningsmöjligheter fanns i jordbruket och i industriarbetet, vilka
även fick mest utrymme i kapitlet.4 Ett liknande kapitel fanns i boken Muuttuva suomalainen yhteiskunta (Det finländska samhället under förändring), från
år 1968, som var baserad på en föreläsningsserie Waris hade hållit vid Helsingfors universitet. Även i
denna bok belystes klasskillnader i första hand genom arbete och näringsgrenar och likt situationen
20 år tidigare dominerade fortfarande jordbruket
och industriarbetet.
Trots att näringsgrenarna i sig kan tyckas ha lite
med kön att göra, var indelningen i dem i högsta
grad kopplad till kön. Indelningen i näringsgrenar
var baserad på en indelning av människor i försörjare och försörjda, med familjens huvudman (päämies)
som försörjaren och frun, barnen och åldringarna
som de försörjda. Denna indelning följde det statistiska regelverket för tiden. Merja Kinnunen har visat att begreppen försörjare, försörjda och begreppet huvudman hölls relativt oförändrade i den officiella statistiken under hela 1900-talet. Trots en
ökad strävan mot ett könsneutralt språkbruk mot
slutet av århundradet, då ordet huvudman byttes ut
mot referensperson, kvarstod antagandet om att denna i huvudsak var en man och att familjesammansättningen var hierarkiskt ordnad.5 I Waris användning av begreppen fanns en liknande kombination
av förändring och konservatism. I avhandlingen TyöARBETARHISTORIA 3/2009 • 29
I föreställningar om arbete ingick bilden av mannen som familjeförsörjare. Bilden visar två arbetare
som deltar i utstakningen av nya tomter strax utanför Lahti. Foto: Metallarbetaren.
läisyhteiskunnan syntyminen Helsingin Pitkänsillan
pohjoispuolelle, som behandlade ett arbetarsamhälles
utveckling vid 1800-talets slut, nämndes endast
männen som försörjare. Ett antagande om kvinnliga försörjare kan ändå skönjas i verket, eftersom en
försörjare var en person med ett eget yrke och de
kvinnliga industriarbetarnas andel var stor i det undersökta samhället.6 I Suomalaisen yhteiskunnan rakenne nämnde Waris redan i presentationen av begreppen försörjare och försörjda att även kvinnor
kunde vara familjens huvudman, eller huvudkvinna
som han benämnde dem.7 Waris hänvisade då med
största sannolikhet till ensamstående mödrar och
inte till fall där kvinnor försörjde både man och
barn. Enligt Kinnunen räknades kvinnor ända fram
till 1970-talet som huvudmän endast då de var ensamstående.8 Trots att indelningen i försörjare och
försörjda följde den etablerade statistiska metoden
fick Waris kritik för hur han använde sig av den. I en
recension av Suomalaisen yhteiskunnan rakenne menade historikern Eino Jutikkala att indelningen
osynliggjorde det viktiga arbete bondfruar utförde.
Enligt Jutikkala var därför den statistik som gjordes
på basen av indelningen problematisk.9 Det något
absurda i en situation där kvinnor var hela familjens
huvudman beskrev Waris i Muuttuva suomalainen
yhteiskunta, där för övrigt indelningen försörjare och
30 • ARBETARHISTORIA 3/2009
försörjda inte längre stod att finna. I boken beskrev
Waris småbrukarfamiljer, där fadern var tvungen att
söka förvärvsarbete utanför jordbruket, och där frun
var huvudansvarig. »Han arbetar på sin egen gård
endast under den mest brådskande sommartiden,
alltså som familjehuvudets – hustruns – assisterande
familjemedlem!»10 [Min översättning]
I Muuttuva suomalainen yhteiskunta fanns det förutom arbete som näringsgren även ett annat sätt att
definiera arbete. Waris kunde ge arbete en bred definition och delade in det i lönearbete, lantbruksarbete och hemarbete som utfördes av familjemodern.11 I boken var det dock endast den första formen av arbete, alltså lönearbetet, som var av intresse. Uppfattningen om familjemodern som arbetare
fanns även i en undersökning över behovet och organiserandet av semester. Enligt Waris skulle det
vara möjligt för mindre bemedlade arbetar- och
småbrukarhustrur att ta ut någon form av ledighet,
då dessa både hade ett större antal barn och inte
hade möjlighet att anställa någon att hjälpa till med
hushållsarbetet. Enligt Waris var det statens uppgift
att i speciellt utvalda fall möjliggöra en semester för
dessa kvinnor. Waris menade att: »Familjemödrarnas hälsa och arbetskraft äro dock till den grad värdefulla för nationen, att de inte kunna utsättas för
alltför stora påfrestningar utan att åstadkomma stor
Trots att hushållsarbete kunde betraktas som krävande så räknades det i Waris verk inte som ett fullvärdigt
arbete. Bilden är tagen i ett nytt bostadsområde utanför Lahti. Foto: Metallarbetaren.
skada och förlust.»12 Trots att Waris här såg barnoch hushållsskötseln som krävande utgjorde de inte
i sig ett fullvärdigt arbete. Det var endast i kombination med ett annat betungande arbete som uppgifterna blev påfrestande och som en statsubventionerad semester var nödvändig.
Trots att Waris kunde ge arbete en bredare definition var det ändå den första begreppsförklaringen,
där arbete först och främst sågs som förvärvsarbete,
som dominerade i hans övriga verk. I Waris mest renodlade socialpolitiska verk, Suomalaisen yhteiskunnan sosiaalipolitiikka (Det finländska samhällets socialpolitik) från år 1961, fanns det ingen uppfattning
om arbete utanför lönearbetet. Således fick arbete i
verket klart manliga förtecken. Då kvinnligt förvärvsarbete diskuterades var det alltid i samband
med de problem det medförde. Waris återkom i flera av verken till hur kvinnors arbete utanför hemmet
påverkade familjen och det arbetsskydd kvinnliga arbetare var i behov av. Dessutom framhöll Waris
kvinnornas negativa inverkan på arbetsmarknaden.
Dels poängterade Waris de låga lönerna som kvinnor på arbetsmarknaden medförde, som Waris
främst ansåg bero på kvinnors oerfarenhet och
okunskap om hur arbetsmarknaden fungerade.13
Dels påstod Waris även att kvinnor medförde sämre organisationsförmåga, och då främst inom fack-
föreningarna. Då Waris diskuterade fackföreningarna som tillhörde Tjänstemannaorganisationernas
Centralförbund skrev han att: »Samhörighetskänslan och organisationens slagkraft försämras av dess
tvåspråkighet och tjänstemannakårens kvinnodominans.»14 [Min översättning] Waris poängterade att
de problem kvinnligt förvärvsarbete ledde till var
synnerligen svårlösta. Ett problem som speciellt intresserade Waris var kvinnligt nattarbete. Finland
var nämligen ett av få europeiska länder där kvinnligt nattarbetsförbud aldrig infördes och Waris återkom i så gott som varje bok till behovet av förbudet.
Så sent som 1974 uppmärksammade Waris fortfarande behovet.15
Förutsättningar för arbete
Arbete förekom inte endast som näringsgren eller
lönearbete, utan kunde även vara en måttstock för
hur olika människor värderades. Socialpolitiken skulle reglera förhållandet mellan arbetsmarknaden och
den enskilda människan men alla kunde inte arbeta
och andra var inte önskvärda på arbetsmarknaden.
Arbetsförmåga och yrkesskicklighet var avgörande
för att skilja mellan de önskade och oönskade elementen. Även i denna diskussion var föreställningar
om kön och manlighet närvarande.
ARBETARHISTORIA 3/2009 • 31
Waris ansåg att urbaniseringen medförde att landsbygdens sämsta män, som saknade yrkesskicklighet, kom
till städerna. Bilden visar finska jordbrukskvinnor under en fikarast 1943. Foto: Lantarbetaren.
Arbetsförmågan kopplades i första hand till det
kroppsliga och mentala. Ålder samt fysiskt och psykiskt handikapp framstod i Waris verk som de främsta indikatorerna på arbetsförmåga. Uttalanden om
människans bästa ålder var ett återkommande inslag
i Waris texter, till exempel i samband med diskussioner om urbaniseringen, emigrationen till Amerika och de stupade i andra världskriget. De män som
hade flyttat från landsbygd till stad, från ett land till
ett annat och stupat i krig var i oftast runt 20 till 40
år gamla, som alltså var de bästa av åldrar, och arbetsförmåga var den utslagsgivande faktorn. Då Waris diskuterade kvinnligt förvärvsarbete nämnde han
ofta att detta specifikt gällde unga kvinnor men arbetsförmåga och ålder var främst någonting som
Waris kopplade till männen; den bästa åldern var
nämligen även manlighetens ålder (miehuuden ikä).16
Uppfattningen om den bästa åldern var förutom arbete naturligtvis även kopplad till giftermål och
barnafödande och det kunde förväntas att Waris
skulle ha betonat ålder för kvinnornas del i samband
med barnafödande, men en sådan diskussion lyser
med sin frånvaro i Waris texter. Därför var ändå
arbete den främsta grunden för uppfattningen om
ålder.
Arbetsförmåga diskuterades i högre grad då det
kom till psykisk och fysisk hälsa. Arbetsförmågan var
32 • ARBETARHISTORIA 3/2009
avgörande för hur Waris kategoriserade den handikappade befolkningen i Suomalaisen yhteiskunnan rakenne. Vid genomgången av den mentala ohälsan
räknades de som Waris betecknade som svårt förståndshandikappade, psykiskt sjuka och personer
med svår epilepsi till det lägsta skiktet, som var helt
oförmögna att arbeta. Ovanför dessa stod de som var
delvis eller tidvis oförmögna att arbeta. Hit räknade
Waris psykopater, alkoholister, milt förståndshandikappade samt personer med mild epilepsi, låg intelligens och personlighetsstörningar. Arbetsförmågan
hos dessa personer bestämde enligt Waris även deras samhällsduglighet. Även kategoriseringen av de
fysiskt handikappade följde samma logik. Följaktligen var blindhet ett värre handikapp än dövhet.17
Waris menade ändå att avgörandet av en handikappad persons arbetsförmåga ofta var en svår uppgift.
Dessutom var det alltid kopplat till landets behov av
arbetskraft; då arbetsbristen var större fick handikappade enklare arbete men de var de första att avskedas då arbetsplatserna var fyllda. Att olika former
av handikapp var oönskade element i arbetslivet, visade Waris på i Suomalaisen yhteiskunnan sosiaalipolitiikka där han pekade på att dessa människor löpte
en större risk att skada både sig själva och andra.18
Den tredje grupp som Waris behandlade i sin genomgång av handikapp var krigsinvaliderna. Enligt
Waris lyfter i sina texter fram skillnader mellan olika manliga arbetargrupper, medan det saknas en analys av
skillnader mellan olika kvinnliga arbeten, trots att han noterade det stora antalet kvinnor som var verksamma
inom industrin. Bilden visar en finsk jordbrukskvinna. Foto: Lantarbetaren.
Waris skulle samhället sätta in de bästa resurserna
för att få dessa män tillbaka på arbetsmarkanden, då
de fortfarande tillhörde den arbetsföra åldern. För
dem som var så svårt skadade att de inte hade möjlighet att fortsätta jobba, skulle samhället erbjuda
vård. Soldaterna hade gjort sitt för nationen och nu
var det folkets skyldighet att göra sitt för dem.19 Beskrivningen av krigsinvaliderna och de stupade visar
hur manlighet och kroppslig samt mental hälsa var
sammankopplade. Waris menade att sorgen av att ha
förlorat soldaterna i kriget förvärrades på grund av
kvaliteten på de stupade männen. De var nämligen
de bästa männen, både mentalt, fysiskt och åldersmässigt.20
Den fysiska och mentala förmågan att arbeta kan
ses som direkt utslagsgivande, men det fanns även
andra förutsättningar för arbete som skilde de goda
från de dåliga. Yrkesskicklighet och arbetsmoral var
avgörande egenskaper som bestämde vilka som blev
de bästa arbetarna. I avhandlingen Työläisyhteiskunnan syntyminen Helsingin Pitkänsillan pohjoispuolelle
gjorde Waris en klar skillnad mellan arbetarna som
var baserad på skolning till och vilja att arbeta. Bland
den landsbygdsbefolkning som flyttade in till städerna såg Waris två typer. Arbetarsamhällets bästa
män utgjordes av dem med hög yrkesskicklighet som
i flera generationer hade utvecklat sin kunskap för
yrket. I den nya situationen i staden strävade dessa
män medvetet efter att höja sin sociala och ekonomiska ställning. I flyttningsrörelsen till staden kom
även landsbygdens sämsta män. Dessa saknade yrkesskicklighet och blev ofta städernas proletariat,
som Waris uttryckte det. Dessutom saknade de en
vilja att sträva uppåt.
Trots att Waris menade att den förra gruppen var
i minoritet var det ändå de som blev representanterna för det arbetarsamhälle Waris ville beskriva.21 Arbetsmoral och yrkesskicklighet blev karakteristiska
för de goda sidorna av arbetarmanligheten. I Suomalaisen yhteiskunnan rakenne var åtskillnaden mellan
städernas bästa och sämsta män om möjligt än mera
markerad. De svagaste flydde från arbetet på landsbygden, hade endast korta anställningar i städerna
och lärde sig aldrig ett yrke ordentligt. Ur denna
grupp kom det kriminella och lösdrivande »avskummet» (pohjasakka).22
Det fanns ingen uppfattning om olika typer av
kvinnliga arbetare hos Waris, trots den stora andelen kvinnliga industriarbetare som Waris noterade.
Yrkesskicklighet förknippades inte heller med de
kvinnliga arbetarna utan de var som bäst fingerfärdiga (näppärä).23 I fråga om yrkesskicklighet fanns
det en tydlig uppfattning om förändring hos Waris.
I Suomalaisen yhteiskunnan rakenne menade Waris att
ARBETARHISTORIA 3/2009 • 33
det finländska industriarbetet karakteriserades av yrkesskicklighet, men det var främst ett arv från tiden
före industrialiseringen och dess betydelse hade
kraftigt försvagats på grund av arbetets rationalisering och mekanisering. Waris såg emellertid en
framtid för yrkesskickligheten, om än i modifierad
form. De enskilda industrigrenarna skapade egna
och nya krav på kunnande och begreppen kunskap
och skicklighet var under konstant omdefiniering.24
Avslutning
I artikelns inledning skrev jag att den tidiga finländska socialpolitiska forskningen har kritiserats för
att ha ignorerat frågor som gällde kön och haft mannen som den outtalade utgångspunkten. Vid den här
korta analysen av hur begreppet arbete kan förstås i
samband med uppfattningar om kön i texter skrivna
av Heikki Waris kan detta påstående undersökas.
Trots att Waris uppmärksammade att det hemarbete som utfördes av mödrar var en viktig uppgift,var
det enbart lönearbetet som var av verkligt intresse i
Waris texter. Då Waris diskuterade lönearbete i för-
NOTER – HUVUDMÄN, LÖNEARBETE OCH
YRKESSKICKLIGHET
1 Se t.ex. Raija Julkunen, »Sosiaalipolitiikan klassikoiden vaietut naiset», i: Anneli Anttonen et al (red.),
Sosiaalipolitiikka 1989: Naistutkimus, Sosiaalipolittisen
yhdistyksen julkaisu 14, Tammerfors 1989, s. 9–22 och
Anneli Anttonen, Feminismi ja sosiaalipolitiikka: Miten
sukupuolesta tehtiin yhteiskuntateoreettinen ja sosiaalipoliittinen avainkäsite, Tammerfors 1997, s. 55–76.
2 Se Erik Allardt, »Yhteiskuntatieteet», i Päiviö
Tommila (red), Soumen Tieteen historia 2: Humanistiset
ja Yhteiskuntatieteet, Borgå 2000, s. 504–551.
3 Heikki Waris, »Sosiaalipolitiikka tieteenä ja käytännössä», i: Risto Eräsaari & Keijo Rahkonen (red),
Työväenkysymyksestä sosiaalipolitiikkaan. Yrjö-Koskisesta
Heikki Warikseen, Helsingfors 1975, s. 298–395.
4 Heikki Waris, Suomalaisen yhteiskunnan rakenne,
Helsingfors 1948, s. 130–175.
5 Merja Kinnunen, Luokiteltu sukupuoli, Tammerfors
2001, s. 57–62.
6 Heikki Waris, Työläisyhteiskunnan syntyminen Helsingin pitkänsillan pohjoispuolelle I, Helsingfors 1932, s.
87.
7 Waris 1948, s. 130.
8 Kinnunen 2001, s. 59–60.
9 Eino Jutikkala, »Yhteiskunta, johon kuulumme»,
Suomalainen Suomi 2, 1948, s. 100.
10 »Vain kiireimpänä kesäaikana hän on sitten
omalla tilallaan maatöissä, siis ikään kuin perheenpään
- vaimon - avustavana perheenjäsenenä!» Heikki Waris, Muuttuva suomalainen yhteiskunta. Andra upplagan,
Borgå & Helsingfors 1974, s. 22–23.
34 • ARBETARHISTORIA 3/2009
hållande till kvinnor var det i form av problem som
det medförde. Waris bedrev sin forskning under en
lång och omdanande period och det kunde förväntas att begreppet arbete skulle ha genomgått en
märkbar förändring. Det är emellertid oföränderligheten som är mest iögonenfallande och synen på
kvinnligt förvärvsarbete är det bästa exemplet på
denna oföränderlighet.
Waris var genom sin socialpolitik med om att
bygga upp den finländska välfärdsstaten och han
strävade efter harmoni och enhet i samhället. Ingen
skulle, till exempel på grund av sin klasstillhörighet,
behöva födas till en ofördelaktig position i samhället. Trots idealet om enhet skapade Waris nya grunder för skillnader mellan olika människor. Detta blir
tydligt då begreppet arbete analyseras ur ett könsperspektiv. Om arbete var manligt kodat i Waris texter, visar diskussionen om arbetsförmåga och yrkesskicklighet att det fanns stora skillnader mellan olika män. Medan kvinnor behandlades som en enhetlig grupp, fanns det hos Waris en klar uppfattning
om bättre och sämre män, som hade olika roller i
den begynnande finländska välfärdsstaten.
11 Waris 1974, s. 90.
12 Heikki Waris, Semesterns planläggning som socialpolitisk uppgift. Särtryck ur Social Tidskrift, Helsingfors 1940, s. 18.
13 Waris 1932, s. 163–164.
14 »Yhteenkuuluvuuden tunnetta ja järjestön iskuvoimaa vähentämässä ovat myös monien järjestöjen
kaksikielisyys ja toimihenkilökunnan suuri naisvaltaisuus.», Heikki Waris, Suomalaisen yhteiskunnan sosiaalipolitiikka. Johdatus sosiaalipolitiikkaan, Borgå 1961, s. 52.
Om låga löner och organisationsförmåga, se även Waris 1948, s. 147.
15 Waris 1974, s. 29.
16 Heikki Waris, »Yleinen väestökehitys 1800-luvun
puolivälin jälkeen», i: Gunnar Suolahti et al (red.), Suomen kulttuurihistoria IV: industrialismin ja kansallisen
nousun aika, Jyväskylä & Helsingfors 1936, s. 26.
17 Waris 1948, s. 38–45.
18 Waris 1961, s. 111.
19 Waris 1948, s. 47–48.
20 Waris 1948, s. 107.
21 Waris 1932, s. 114–115.
22 Waris 1948, s. 301.
23 Waris 1948, s. 147.
24 Waris 1948, s. 145–146.
HANNA LINDBERG
är doktorand vid Åbo akademi. Hon skriver om Heikki Waris arbete utifrån ett köns- och begreppshistoriskt perspektiv
Rune B. Johansson – folktalare
och samhällsbyggare
Rune Johansson var inrikesminister under Tage Erlander och
en av huvudaktörerna bakom den offentliga sektorns expansion, kommunindelningsreformerna och miljonprogrammet.
Hans personarkiv har nu ordnats och förtecknats. – AV ARNE
HÖGSTRÖM
Rune B. Johansson var en av de starkaste förespråkarna för den
offentliga sektorns utbyggnad i Sverige, och många av de beslut han medverkade till har återverkningar än i dag drygt trettio år efter hans tid som minister. Numera hör man honom
sällan nämnas, och yngre svenskar verkar knappt ha hört talas
om honom. Kanske var han alltför typisk för en tid som nu
tycks avlägsen och främmande, eller så har andra fungerat
bättre som symboler för de ideal han stod för. Då hans arkiv
nu efter många år har förtecknats kan det dock vara dags att
påminna om honom.
Rune Bernhard Johansson föddes den 12 februari 1915 i
Växjö. Han var son till bagarmästaren Axel Johansson och
Hulda Lundkvist och själv verksam som bagare innan han blev
politiker på heltid; under sin korta karriär som fotbollsspelare lystrade han till namnet Rune »Bagarn» Johansson. Rune
Johansson förberedde noga sitt inträde i politiken genom att
på fritiden gå talrika korrespondenskurser, bland annat en kurs
i internationella problem 1934–1935, en kurs i talteknik 1937–
1938, en kurs i nationalekonomi 1937–1939, en kurs i Sveriges näringsliv 1937– 1939, kurser i bokföring 1940–1941 och
en kurs i kommunalkunskap 1941–1944. De första bevarade
talen hölls 1936 i SSU-sammanhang; stilen är liksom senare
något magistral och omständlig. Lördagen den 19 september
1942 kl.18.15 höll han, då ännu kallad »bageriarbetaren», ett
valtal betitlat »Demagogi i valdebatten» på Stora torget i
Ljungby enligt en affisch i ARAB:s affischsamling. Samma år
röstades han in i stadsfullmäktige i Ljungby, och 1947 var han
ordförande för dess drätselkammare.
1951 valdes Johansson till riksdagsledamot (till och med
1960 av första kammaren), en plats han behöll till 1979. Vid
Tage Erlanders regeringsombildning 1957 utsågs han till inrikesminister, 1960 till ledamot av SAPs partistyrelse, där han
förblev till 1978. Som inrikesminister fick han ansvar för bostadspolitiken och blev en av tillskyndarna av »miljonprogrammet», planen att på tio år, 1964–1974, avhjälpa bristen
på hyreslägenheter medelst en miljon statligt lånefinansierade
nya bostäder, vilket genomfördes huvudsakligen under 1960talet. Han ivrade också för en ny indelning av landet i (större)
kommuner, vilket utmynnade i den kommunindelningsreform
som stegvis förverkligades åren 1962– 1974. Även i övrigt förändrade han den offentliga sektorns styrka och räckvidd, såsom i överföringen av provinsialläkarna från staten till landstingen 1963, förstatligandet av polisen 1965 samt reforme-
Valkampanj i Motala 1947. På bilden syns Folke och Elis Larsson, Torsten Carlsson och längst upp i mitten Rune Johansson.
Foto: Morgon-Tidningen.
ringen av mentalsjukvården 1967. Samma år grundades också
Sveriges investeringsbank, en statlig bank med Inrikesdepartementet som huvudman. Banken hade till uppgift att omstrukturera svenskt näringsliv och skapa ökad sysselsättning
genom finansiering i form av lån och aktieförvärv samt genom
rådgivning. Investeringsbanken fortlevde till 1989 då den uppgick i PK-banken, sedermera Nordea/Nordbanken. 1968 infördes det alltjämt gällande systemet med bruksvärdeshyror,
vilket så småningom ersatte den äldre hyresregleringen.
Vid ett flertal resor till utlandet studerade Johansson bland
annat sjukvård, utbildning och industrialisering, såsom i Sovjetunionen 1959, i Indien där han bevistade WHO:s 14:e
världsmöte i New Delhi 1961, i Kina med flera asiatiska länder 1962, i Jugoslavien 1965, i Storbritannien 1967 och i Polen 1968. Han reste också mycket inom landet, höll tal vid invigningar och jubileer, besökte industrier och krisorter och utlovade investeringar med mera. Den vältalighet han lade å
daga vid dessa tillfällen företer vissa mönster. I sin mest utvecklade form inleds talen med en historisk återblick, som
ARBETARHISTORIA 3/2009 • 35
Björn Kjellin, Rune Johansson och Gösta Netzén 1957. Foto: Morgon-Tidningen.
framhäver den besökta ortens betydelse, och där talarens eventuella personliga anknytning till orten framhålls. Därpå följer
en genomgång av de aktuella frågorna och hur de ska lösas,
varvid statliga åtgärder i någon form nämns eller förespeglas.
Det allmänt hållna slutavsnittet uttrycker vanligen en hoppfull syn på framtiden. Johansson strävar i sina anföranden efter att sätta in dagshändelserna i ett större sammanhang, som
ett litet led i en på det hela taget gynnsam samhällsutveckling,
vilket förstås är lättare vid exempelvis en sjukhusinvigning än
en fabriksnedläggelse. Riktar han sig till en särskilt utvald församling med fackkunskaper i det ämne han behandlar utgör
inledningen i stället vanligen en exposé över detta ämnesområdes historik utan några personliga eller lokalpatriotiska vinklingar, talets huvuddel analyserar de för dagen viktigaste spörsmålen och avslutningen skisserar en fortsättning. Tal i riksdagen och på kongresser är delvis annorlunda. När Johansson
anlitat talskrivare har han ändå satt sin egen prägel på talen
genom omfattande bearbetningar. Johansson framstår i sina
tal som övertygad utvecklingsoptimist och detta icke blott som
exponent för tidsandan utan även som personlighetstyp.
Under denna tid uppträdde Rune Johansson flitigt i massmedierna, dels i politiska sammanhang såsom arbetsplatsbesök på industriorter med mera, dels privat tillsammans med
familjemedlemmar, hustru Gulli och fem barn. Påfallande
stort spaltutrymme ägnas åt att framhäva Johanssons manbarhet och han förses med epitet som »småländsk kraftkarl» och
liknande utan uppenbar anledning, han var 167 cm lång. Kanske har hans optimistiska anföranden och löften om kraftfulla
samhällsåtgärder i förening med hans myndiga och självsäkra
ton, som kan föra tankarna till en faderligt välmenande brukspatron, tillsammans skapat detta intryck av styrka och beslutsamhet. Hans bakgrund som bagare och fotbollsspelare tillika
med hans trygga och jordnära framtoning tycks ha bidragit till
36 • ARBETARHISTORIA 3/2009
en ställning som personifikation av det starka men välvilliga
samhället.
1969 lämnade Rune Johansson tillfälligt politiken, som han
då kommit att uppleva som väl stressig, och blev direktör för
det fackföreningsägda Byggnadsproduktion AB, BPA. När
Olof Palme 1971 utnämnde honom till chef för det två år tidigare skapade industridepartementet fick Johansson tillfälle
att fördjupa sig i de frågor han redan tidigare ägnat mest tid åt.
De ansatser till statlig näringspolitik som kunnat skönjas under hans förra ministerperiod förstärktes nu, delvis som en
följd av 1970-talets ekonomiska kris. Politiken inriktades
framför allt på att minska arbetslösheten i glesbygden, i synnerhet i landets norra delar, och i krisbranscher som tekoindustrin, genom stöd till hotade företag och bidrag till nyetableringar på orter med låg sysselsättning. Det 1970 instiftade Statsföretag, från och med 1985 Procordia AB, som ursprungligen förvaltat statligt ägda gruv-, stål-, skogs- och
varvsföretag, förvärvade en rad företag. Icke önskvärda men
kanske oundvikliga följder av denna politik blev osämja mellan kommuner och deras industriarbetare samt snedvriden
konkurrens till förfång för orter som nekats begärd hjälp. Näringspolitiken och den därmed sammanhängande lokaliseringspolitiken hade i motsats till under det expansiva 1960-talet fått en karaktär av uppehållande försvar i väntan på bättre
tider.
Johanssons reslust hade ingalunda minskat, och han företog under åren 1971–1976 resor till Kina, Sovjetunionen, Latinamerika, Tjeckoslovakien, Polen, Finland, Österrike, Australien, Rumänien, Storbritannien, Singapore, Tyskland och
Frankrike. Syftet med resorna var i första hand att besöka industrier och skapa förutsättningar för industriellt samarbete
med länderna i fråga. Han fortsatte också att resa flitigt inom
Sverige. På många av de orter han besökte hälsades han nu
Inrikesminister Rune Johansson besöker geologiska fakulteten vid Moskvas statliga universitet i juli 1957. Foto: D. Sorokin.
som en räddare i nöden, och förväntningarna inför hans besök var ofta högt uppskruvade. Hans tal har blivit stramare och
allvarsammare, framtidstron inte slocknad men dämpad.
Som portalgestalt för ett samhälle med statlig styrning av
medborgarnas handlingar får Rune Johansson motta åtskilliga hatbrev, vissa författade av uppenbart störda personer, som
anklagar honom för att utöva kommunistisk diktatur och dylikt. Han ansätts också av rättshaverister såsom förfördelade
uppfinnare och småföretagare med flera. 1971 hamnar han i
polemik med Vilhelm Moberg, som efter sina artiklar om
rättsröta gärna anlitas som ombud i dessa sammanhang. Den
alltid publicitetsmedvetne men ibland något taktlöse Johansson, som vid besök på bagerier beredvilligt demonstrerar sina
slumrande bagartalanger framför pressfotograferna, planerar
en försoningsmiddag inför tillkallade företrädare för massmedierna, men upplägget tilltalar inte den om sin integritet måne
Moberg, som lämnar lokalen i vredesmod och följer upp mötet med fler ilskna tidningsartiklar. Den gången mötte Johansson en meningsmotståndare han inte kunde bemästra.
Rune Johansson brevväxlade med flera framstående näringslivsföreträdare, som ofta berömde hans insatser utöver
vad artigheten krävde. Bland annat lovordas hans kunskaper
om industrins villkor och hans förmåga att snabbt sätta sig in
i invecklade ärenden. Johansson gjorde också stora ansträngningar att gynna svensk industri genom förhandlingar med företrädare för andra länder och deras industriföretag.
Det ärende som krävde mest tid av Rune Johansson under
denna ämbetsperiod var Stålverk 80, en 1973 av statsägda
Norrbottens järnverk AB, NJA, framlagd plan för omfattande
utbyggnad av stålverket i Luleå, avsedd att fullbordas 1980;
det rådde då alltjämt högkonjunktur med ökande stålförbrukning. Efter stora rivningar i Luleås centrum påbörjades bygget 1975, men var då redan omtvistat på grund av det försäm-
rade ekonomiska läget. Då lågkonjunkturen fördjupades under
de följande åren ställde sig allt fler av verkets intressenter och
tilltänkta avnämare kallsinniga till utbyggnaden, som till sist
avbröts hösten 1976 av den då nytillträdda borgerliga regeringen. Det förutvarande framtidsprojektet, som föranlett
många trätor i massmedierna, hade då övergått till sysselsättningsdito. 1978 slogs NJA och flera andra stålföretag samman
till Svenskt stål AB, som senare privatiserades.
De svenska varven hade länge dragits med dålig lönsamhet,
som under 1970-talets lågkonjunktur kulminerade i den så kallade varvskrisen. Från och med 1975 erhöll varvsindustrin åtskilliga miljarder i statligt stöd, men så småningom lades likväl nästan all fartygstillverkning ned. Den statliga näringspolitiken tycktes ha kommit till vägs ände; det visade sig omöjligt att i längden upprätthålla en produktion som var betydligt större än avsättningen.
Till det socialdemokratiska valnederlaget 1976 bidrog troligen den borgerliga propagandan mot maktfullkomlig centralstyrning och socialisering, vilket nu även innefattade löntagarfonder, en fråga Rune Johansson visade visst intresse. För
Johansson tycks dock förstatliganden mest ha varit ett sätt att
vidmakthålla sysselsättningen, även om han också gärna talade om att ge anställda ökat inflytande på sin arbetsplats, främst
genom fackliga styrelserepresentanter. Under åren som följde
uttalade han ofta missnöje med den nya regeringen för dess
bristfälliga stöd till företag i trångmål och orter drabbade av
arbetslöshet. Inför valet 1979 färdades han i landet och talade
och besökte bland annat Luleå 4–5 juni 1979 och Kiruna 12
september. Han utlovade ett återupptagande av Stålverk 80
och andra statliga näringslivsåtgärder, men tiden hade gått honom förbi; väljarna gav inte heller nu hans och socialdemokraternas politik sitt förtroende, och Johansson tvangs frånträda även sin riksdagsplats.
ARBETARHISTORIA 3/2009 • 37
Rune Johansson (andra från vänster på första raden) på statsbesök i Tokyo 1967. Källa: Rune B. Johanssons arkiv.
Rune Johansson hade under 1970-talet ägnat allt mer tid åt
industrins behov av energi, och i linje med sin egen och tidens
förkärlek för storskaliga lösningar hade kärnkraften varit den
energikälla han kommit att föredra. Inför kärnkraftomröstningen 1980 ingick han i rikskommittén för Linje 2. Det är
ovisst om Johansson var påtänkt för någon post i den socialdemokratiska regering som tillträdde i september 1982, han
hade det året fyllt sextiosju år, men frågan uppkom troligen
aldrig eftersom han avlidit redan den 18 mars samma år. Den
typ av politik med stora statliga ingrepp i produktionen som
Johansson företrätt verkade nu höra till det förflutna, i synnerhet med tanke på den ökande internationella konkurrensen, och även socialdemokrater förkunnade att man borde
undvika att begränsa marknadskrafterna. Senare tiders ekonomiska nedgångar har dock gett tankarna på statliga ingripanden i näringslivet ny luft under vingarna.
Huvuddelen av Rune Johanssons arkiv hämtades från hans
stuga i Ljungby 1982 och kom till ARAB helt oordnat och i
dåligt tillstånd. Förvaringen i den otäta stugan hade inneburit
fuktskador och angrepp från smågnagare, som i vissa fall förtärt stora delar av handlingarna. En viss gallring ägde rum
strax efter leveransen. 1984 gjordes en ompackning till stadsbudskartonger; handlingarna befann sig då ännu i mycket
oordnat skick. Johanssons egna manuskript till tal och artiklar,
korrespondens, klipp och så vidare låg blandat, också ämnesvis. De två senaste åren har materialet ordnats och förtecknats
och uppenbart ovidkommande material avskilts; skadade delar har så långt möjligt avlägsnats. Då någon ursprunglig
38 • ARBETARHISTORIA 3/2009
struktur inte kunnat skönjas, utom ställvis efter ämne, har den
ordning dessa handlingar nu ligger i måst skapas på grundval
av praktiska överväganden, med hänsyn tagen framför allt till
den tänkte forskarens behov. Bland serierna märks Tal (16 volymer), Korrespondens (7 volymer), Handlingar rörande resor
och möten (6 volymer), Handlingar rörande energifrågor (8
volymer; mest om kärnkraft), Handlingar rörande bostäder
och byggnadsindustri (4 volymer) samt Handlingar rörande
stålindustri (4 volymer; mest om Stålverk 80). Den 21 volymer långa allmänna serien om Johanssons verksamhet, som
visserligen handlar mest om industri och arbetsmarknad,
återspeglar hur mångskiftande hans arbete var, i synnerhet på
1960-talet. Den 12 volymer stora klippsamlingen ger ovärderliga inblickar i hur Johansson uppfattades av sin samtid, hur
han själv framträdde inför medierna och hur han togs emot
vid sina många visiter på småorter och deras industrier och så
vidare. Den som med lätthet tyder halvt stenografiska handstilar kan troligen få ut en hel del av serien Anteckningar (7 volymer; från olika möten med mera).
2009 inkom 1,3 hyllmeter alfabetiskt ämneslagda handlingar från Regeringskansliets arkiv och bibliotek. Dessa handlingar, som nästan helt härrör från 1960-talet, har fått behålla den ordning de lagts i och utgör nu en egen serie om 17 volymer. Ämnena skiljer sig med några få undantag från dem i
övriga serier och fyller ut bilden av Rune Johanssons många
göromål som inrikesminister.
ARNE HÖGSTRÖM
arkivassistent vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.
Solidaritet i våra samlingar
Från den amerikanska södern 1863 till Östtimor idag
solidaritet och internationalism har alltid
utgjort en viktig del av de värderingar som bär upp
arbetarrörelsen. Därför utgör de båda begreppen
viktiga beståndsdelar i ett bibliotek ägnat texter av
och om denna arbetarrörelse. Att presentera en lista, eller bibliografi, över verk som behandlar dessa
begrepp är närmast omöjligt, inte minst avgränsningsmässigt. Istället följer här några kortfattade
presentationer av fem solidaritetsrörelser med förslag på relevanta sökingångar rörande dessa företeelser till vår bibliotekskatalog Kata, som kan nås via
vår hemsida, www.arbark.se.
Dock finns ett par mer övergripande sökingångar – så kallade ämnesord – rörande detta material:
Socialistisk internationalism, Facklig internationalism
(alternativt Fackliga organisationer, med undertermerna internationellt samarbete, internationella relationer
och internationella aspekter), Internationellt bistånd, Frivillig hjälpverksamhet och Solidaritetsgrupper.
under amerikanska inbördeskriget sjunker
produktionen av bomull drastiskt. Detta drabbar
den brittiska textilindustrin hårt då den är beroende
av importen av bomull från andra sidan Atlanten.
Arbetslösheten växer explosionsartat, inte minst i
Lancashire, Englands textilcentrum. Ändå, trots att
det motverkar deras omedelbara ekonomiska intressen, organiserar arbetarna ett kraftfullt motstånd
mot slavägarna i amerikanska södern och mot aktiv
hjälp till dessa från den brittiska regeringen.
Karl Marx närvarar vid ett massmöte arrangerat
av London Trades’ Union Council i mars 1863 och
imponeras av uppslutningen bakom mötet och den
solidaritet det vittnar om. Till Engels skriver han att
detta motstånd och denna solidaritetsyttring var något som nästan helt saknar motstycke i arbetarklassens historia. Händelserna utgör en tung grundsten
vid skapandet av Första internationalen 1864.1
»vi vill allt för det republikanska Spanien och
kan så gott som intet» skriver Harry Martinson i
skriften Till Madrid.2 Denna ges 1937 ut på initiativ
från Svenska hjälpkommittén för Spanien och trycks
i 10.000 exemplar. Kommittén bildas i oktober 1936
och redan dess första penninginsamling till stöd för
den spanska republiken inbringar nära 320.000 kronor. Under tiden 1936 till augusti 1938 sänder kommittén varor till ett värde av 634 937 kronor och 18
öre till Spanien.
Bland dessa sändningar ingår även »Julgåvor till
Les Mystères de
l’Internationale
skrevs 1871 av A.J.
Dalséme och översattes till både engelska och tyska.
ARBETARHISTORIA 3/2009 • 39
barnen på kolonierna i Frankrike». Detta då kommittén inrättat barnhem i Frankrike för barn som
evakuerats från Spanien. Ett sådant är det barnhem
som bekostas av Siri och Olof Aschberg på deras
slott Château de la Bréviere. I april 1937 invigdes
även ett militärsjukhus med medel från kommittén
och dess norska motsvarighet i Alcoy.3
Jag har aldrig varit i Madrid skriver Ivar Lo-Johansson i Till Madrid, »men jag förstår att det är en
stad med gator, hus, portar, träd, nöjesställen, som
blivit kära för dessa invånare.» Och detta försvarar
de som bor där med näbbar och klor »från hålor och
grottor i jorden.» Vilket man kan fundera över »när
vi i Stockholm efter åratals överläggningar beslutar
resa en liten staty på en halv meters höjd, eller som
lejon diskuterar höjden på våra spårvagnsrefuger eller hållplatserna för våra busslinjer.»4
men så är det också bästa möjliga barnamat
som bjudes, och inte ens överklassen i Stockholm
kan få så absolut färsk härlig abborre och strömming som det serveras här på Söderöra åt våra
små proletärer.5
Så står det i en broschyr från 1929 med titeln Internationella arbetarhjälpen, med undertiteln Arbetarklassens proviantkolonn.
Internationella arbetarhjälpen grundas 1921 och
står i nära anslutning till den kommunistiska rörelsen, även om organisationen betonar att den är en
»över partierna stående, internationell organisation.» Enligt egna uppskattningar har organisationen 18 miljoner medlemmar 1931 och antalet insamlade pengar uppgår till sammanlagt 70–75 mil40 • ARBETARHISTORIA 3/2009
joner kronor sedan starten.
Den svenska sektionen har under den tioårsperioden samlat in pengar till bland annat »de hungrande
i Ryssland» (1921) och »Grängesbergsolyckans offer»
(1925) samt till strejkande arbetare i Kina, Södra
Möre, Finland, Tyskland, England och Helsingborg.
Insamlade medel har även gått till det tidigare nämnda barnhemmet på Söderöra.6 Organisationens verksamhet blir med tiden alltmer omfattande, med filmoch tidskriftsproduktion, bland annat Arbeiter-Illustrierte-Zeitung, på agendan. Medel investeras även i
olika företag, framför allt i Sovjet. Somliga bedömare ser organisationen inte blott som en del av en propagandaapparat utan även som något av en lurendrejare: »Med list, förslagenhet och förställning har man
lyckats vinna otaliga dumhuvuden.»7
den första fnl-gruppen, Arbetsgruppen för stöd
åt FNL, grundas i september 1965. En månad därefter dras den första Vietnaminsamlingen igång. På
två och ett halvt år samlas en miljon kronor in. Lika
mycket pengar samlas in på drygt två och en halv
månad mellan september 1972 och januari 1973.
Den totala insamlade summan är då sju miljoner.8
Antalet lokalgrupper vid samma tid är cirka 140 och
antalet betalande medlemmar uppgår till 2.300.9
De förenade FNL-gruppernas uttalade målsättning är »att mobilisera alla som kan mobiliseras till
aktiv kamp för Vietnams folk och att ena alla som
kan enas bakom kravet att USA skall lämna Vietnam».10 Målsättningen vinner med tiden allt större
anklang i det svenska samhället, men den ses aldrig
som oproblematisk av alla. Från ett håll kritiseras or-
Den indonesiska ockupationsmakten anklagas för att
ha dödat 200.000 östtimoreser, en tredjedel av landets
befolkning. Östtimorkommittén bildas strax efter,
och som ett svar på, invasionen. Tidskriften Östtimor
information slås sedermera samman med Merdeka, utgiven av Föreningen ett fritt Papua, och blir Merdeka
& Östtimorinformation och
fortsätter att rapportera om Indonesiens ekonomiska och politiska problem och berätta om de
folkliga krafter såväl i Östtimor och Västpapua
som i själva Indonesien kämpar mot Suhartodiktaturen.14
Suharto är borta, men Östtimorkommittén finns kvar.
HANS LARSSON
är bibliotekarie vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
NOTER
ganisationen för att vara kommunistanstruken, från
ett annat för att vara för lite kommunistanstruken:
DFFG är en småborgerlig organisation, som
återspeglar strömningar inom skikt som antingen
själva är små egendomsägare eller som i övrigt har
en sådan samhällelig ställning att de söker småborgerliga lösningar på samhällsproblemen.11
i februari 1985 sammanträffar Fredsgruppernas arbetsgrupp för Stilla havet med medlemmar av den
dåvarande svenska regeringen. Ett referat från mötet införs i Östtimor information, Östtimorkommitténs tidskrift:
När vi, besvikna på samtalets utgång, frågade vad
vi skulle säga till våra kamrater att den svenska regeringen har gjort eller tänker göra för Östtimor,
svarade Bodström: Säg att Sverige är ett av de få
länder som verkligen har gjort mycket för Östtimor. Vadå? frågade vi förvånat. (…) När vi sa att
det östtimoresiska folket kommer vägra att integreras med Indonesien, svarade Bodström att de
måste samarbeta. En fortsatt blodsutgjutelse måste förhindras. Han tillade dock att Östtimors folk
måste få säga sin mening. Han förklarade dock
inte på vilket sätt.12
1975 invaderas Östtimor av Indonesien. Invasionen
är brutal:
[De kom] från skyn, från havet, i tanks, i flygplan.
Så många och på alla sätt. Varför kom de, så
många mot oss få, om meningen inte var att döda
oss alla?13
1 Om detta se exempelvis artikel av John Bellamy
Foster: Marx and internationalism, i: Monthly Review
2000:3. Se även Philip S. Foner: British labor and the
American Civil war, New York 1981. Relevanta söktermer (ämnesord) i bibliotekets katalog (»Kata»): Socialistisk internationalism, Facklig internationalism,
Första internationalen.
2 Till Madrid, Stockholm, 1937, s. 32.
3 Spanienhjälpen. En redogörelse över Svenska hjälpkommittén för Spanien verksamhet under tiden 9 oktober
1936–31 augusti 1938, Stockholm, 1938.
4 Till Madrid, Stockholm, 1937, s. 19. Relevanta
söktermer (ämnesord) i bibliotekets katalog (»Kata»):
Spanska inbördeskriget 1936–1939, Svenska hjälpkommittén för Spanien (även som upphovsman).
5 Internationella arbetarhjälpen. Arbetarklassens proviantkolonn, Stockholm, 1929, s. 18.
6 Solidaritet: organ för den internationella proletära solidariteten, 1931:1
7 Kommunistisk politik under välgörenhetens mask,
Stockholm, 1924 (Landsorganisationens skriftserie;
10), s. 23. Relevanta söktermer (ämnesord) i bibliotekets katalog (»Kata»): Internationella arbetarhjälpen
(även som upphovsman).
8 Solidaritet Sverige-Vietnam: Vietnamarbetet i Sverige
januari–februari 1973, Stockholm, 1973, s. 17.
9 Åke Kilander, Vietnam var nära, Stockholm, 2007,
s. 272.
10 Solidaritet Sverige-Vietnam: Vietnamarbetet i Sverige januari –februari 1973. Stockholm, 1973, s. 15.
11 ”Enhetsfront” eller klasskamp – två linjer i solidaritetsrörelsen för Vietnams folk, Stockholm, 1973 (Röd
morgon; 6), s. 66. Relevanta söktermer (ämnesord) i
bibliotekets katalog (»Kata»): De förenade FNLgrupperna (även som upphovsman), Vietnamrörelsen,
Vietnamkriget 1961–1975, Vietnam.
12 Öst-timor information, 1985:6, s. 9f.
13 I folkmordets skugga: kvinnor och barn i Östtimor,
Stockholm, 1995. (Östtimor-kommitténs skriftserie;
1995:2), s. 19.
14 Merdeka & Östtimor information, 1998:5, s. 3. Relevanta söktermer (ämnesord) i bibliotekets katalog
(»Kata»): Östtimor, Indonesien, Östtimor-kommittén
(även som upphovsman).
ARBETARHISTORIA 3/2009 • 41
RECENSIONER
När solen sken över
Stockholm
Christian Widholm, Iscensättande av Solskensolympiaden:
dagspressens konstruktion av föreställda gemenskaper vid
Stockholmsolympiaden 1912. Umeå 2008. 279 s.
Solskensolympiaden i Stockholm 1912 har för de flesta
svenskar präglats av den film
som gjordes till olympiaden,
där en reslig Gustav V själv står
på prispallen och nonchalant
klämmer fast lagerkransen på
de segrande och bugande atleternas huvuden, som alla är betydligt kortare än hans. Det var
en varm sommar, såren efter
storstrejken 1909 hade börjat
läkas, ingen anade ännu ett
kommande världskrigs utbrott.
Sverige som nation, en liten nation fast stor till ytan, fick under några veckor sola sig i glansen av tillresta dignitärer. Allt
presenterades i pressen i de mest översvallande ordalag.
Christian Widholms avhandling om Iscensättandet av solskensolympiaden handlar just om nationell kollektiv identitet,
»svenskhet», i en orolig tid av klasskonflikt; om hur en, man
skulle kunna säga falsk, samhörighet skapas genom tidningssidornas sportreferat. Här existerar ingen könskamp, ingen
klasskamp, ingen rasism och inga imperialistiska storebrorsfasoner. Kampen stod istället mellan starka muskulösa män, i
en härlig påhittad gemenskap, som bara två år senare skulle
fullständigt raseras genom det olyckssaliga skottet i Sarajevo.
Dagspressen nådde toppsiffror tiden före första världskriget. 400.000 exemplar var till exempel den samlade upplagan
för det tiotal stockholmstidningar som utkom under olympiaden, mer än ett exemplar per invånare i huvudstaden. Bilder
var en nyhet i tidningarna. Historia skrevs i tidningarnas referat, kollektiva »bilder» skapades av stor betydelse genom
medias representationer, som gällde kön, ras och klass. Inte
heller arbetarrörelsens tidningar orkade stå emot den nationalistiska yran som spreds på tidningssidorna. Varför »skulle
vi inte beundra allt vackert och starkt», klagade till exempel
Nya Samhällets redaktör Ture Nerman? »Varför skulle vi lägga band på oss och skämmas för att vi är svenskar, när våra
landsmän givit världen prov på den härligaste hälsa och
kroppskultur?» Att svenska atleter tog 65 medaljer vid olympiaden och blev bästa nation slogs i pressen upp med stora
svarta rubriker.
Säkert fick läsarna en högst överdriven uppfattning om det
42 • ARBETARHISTORIA 3/2009
lilla landet Sveriges internationella betydelse under dessa dagar. Ändå är vi långt från propagandaolympiader som Berlin
1936, eller Peking 2008.
Massmedias hegemoniska makt, för att apostrofera Antonio Gramsci, hade också bara börjat.
Föreställda skillnader
Widholms teorier om nationell identitet är hämtade främst
från Benedict Andersons bok Den föreställda gemenskapen
(1993). Anderson arbetar med språkteoretiska och antropologiska resonemang. I media, inte minst sportjournalistik, arbetas mycket med »stereotyper», som enligt medieforskaren Michael Pickering stadfäster och fixerar föreställda skillnader. De
presenterar en given maktordning som nödvändig och evig,
det kan vara mellan män och kvinnor, vita och svarta, eller arbetsgivare-anställda. Det ger en fast och trygg grund att stå på
i tider präglade av oro och osäkerhet, en sorts modernitetens
grindväktare.
Widholm för intressanta resonemang om hur dagspressen
uppstår på 1800-talet, hur nyheter värderas, tidspressens betydelse, vetskapen om vad som kommer att sälja och ge stora upplagor. Inte minst betydelsen av »media events» då särskilt
många tidningsnummer kan säljas. Det kan vara kungabröllop,
begravningar, minnesceremonier, stora idrottsevenemang och
galor av allehanda slag. Här skapas, som situationisten Guy Debord senare skriver, ett »skådespelssamhälle», som bara är en
vrång återspegling av verkligheten, sett genom ett mycket speciellt kikarsikte, tidningspressens.
I början av 1900-talet pågick kampen för fullt mellan gammalt och modernt, det gamla tog sig gärna formen av »världsutställningar» och minneshögtidligheter för kungar som Karl
XII eller Gustav II Adolf, där man gärna blickade tillbaka mot
fornstora dagar. Idéhistorikern Anders Ekström har pekat på
olympiadernas karaktär av »utställningar», och de utpräglade
ritualerna med inmarscher, utmarscher, prisceremonier, högstämda tal. Även arbetarrörelsen lånade dessa ritualer till sina
demonstrationer, med flaggspel, marschmusik, tal och sång.
Så beskrivs de så kallade »stadionfesterna» av Martin Grass
i en artikel i Arbetarhistoria 124 (2007:4). Den första, arrangerad av den skandinaviska arbetarrörelsen, innehöll också
idrottstävlingar och gick av stapeln på Stockholms stadion
med start första september 1912. Då var olympiaden i Stockholm slut, varför de inte spelar någon roll i Widholms avhandling.
Kan man se den »olympiska andan» som ett sätt att från
borgerligt/konservativt håll konkurrera ut arbetarrörelsens internationalism vid tiden för olympiaden 1912? Widholm skyndar förbi sådana tankar, men jag tror de har stor betydelse. När
arbetarrörelsen i Sverige försökte skapa en egen kultur kring
sina möten, bibliotek, och Folkets park vid denna tid, så uppstår samtidigt en liberal bildningsrörelse, som plötsligt ser ett
viktigt initiativ glida sig ur händerna. Socialdemokraternas
undfallenhet att skapa en »egen kultur» underlättade för den
liberala bildningsrörelsen att här få tolkningsföreträde.
I Tyskland skapades en mycket medveten nationell anda enligt George L. Mosse, genom olika festivaler, som kunde ägnas diktaren Schillers födelsedag, eller minnet av segern vid
Sedan 1870. Gymnastikföreningar, skarpskytteföreningar och
körsång var viktiga inslag. Idrott, inte minst fotboll, skulle
snart utnyttjas för att fostra arbetare i »nationell tävlan» sinsemellan, som Torbjörn Andersson skriver i sin avhandling
Kung Fotboll. Man vänder klassföraktet »inåt», mot den egna
klassen.
Det fanns länge inom arbetarrörelsen i Sverige inte minst
inom ungdomsrörelsen, en skepsis mot dessa nationalistiska
uttryck. Mothugget från de konservativa blev att kalla socialisterna för »fosterlandsförrädare» och »försvarsnihilister».
Rädslan för att förlora väljare i politiska val gjorde med stor
sannolikhet de ledande inom SAP känsliga för sådana tillmälen. En nationell och trygg retorik skapas därför av Branting,
i en skicklig dans på lina, där både vänstern och högern inom
partiet måste tillmötesgås.
Men tidningspressen 1912 rapporterade också, vid sidan
om lugnande reportage från olympiaden i Stockholm, om en
allt snabbare kapprustning mellan stormakterna England,
Frankrike och Tyskland. Frågan om allmän rösträtt splittrade
högern och vänstern i Sverige. Många var rädda för vad som
skulle hända om kvinnor fick lika rösträtt som män. Tänk om
dom inte skulle rösta som sina män eller fäder? Idrottsrörelsen sågs av många som oförarglig och opolitisk. Dessutom
hade få kvinnor tillträde, vilket uppskattades av många män.
Olympiaden i Stockholm tillkom inte minst på grund av
den franske baronen de Coubertins goda samarbete med den
svenske delegaten i IOK, Viktor Balck. Aktiva i Riksidrottsförbundet, som grundas vid denna tid, var också prins Gustav
Adolf och SAF-direktören Sigfrid Edström. Den svenska högerregeringen, som 1911 avlöstes av den liberala Staaf-regeringen, stödde olympiadförslaget. Olympiaden, med 28 nationer anmälda, hölls i juni och juli 1912. De flesta tävlingar
hölls på nybyggda Stockholms stadion. Det var den dittills
största mediehändelsen i Sverige, som klart överspeglade
konst- och industriutställningen i Stockholm 1897.
Hur belyses frågan om kollektiva identiteter i dagspressens
rapportering, och hur fungerar journalisterna som »medskapare» till denna? Den dispyt som Ture Nermans artikel i Nya
Samhället frammanade var ovanlig, då gick både Social-Demokraten och Stormklockan i svaromål och utmålade Nerman som
»lakej» åt storfinans och imperialism. Men det var snarare en
markering på ledarsidan där vänster och höger positionerade
sig. Hjalmar Branting var enligt Rolf Pålbrant positiv till
idrottsrörelsen. På nyhetssidorna var s-tidningarna lika begeistrade som högerpressen.
Widholm är också lite förvånad över hur välvilligt både den
socialdemokratiska och den liberala pressen refererar evenemanget. Den stora kungainvigningen på stadion 7 juli ges stort
utrymme i tidningarna, och Social-Demokratens mer spydiga
kritik kan läsas mellan raderna, som när man menar att konungen talade »för lågt och tyst», och att journalisterna minsann fick gå till fots medan konungen åkte vagn.
Liberala Dagens Nyheter, ledande regeringsorgan 1912, är
också sällsynt spaka, särskilt med tanke på chefredaktören
Otto von Zweigbergks mycket ansträngda relationer till den
Bilden visar Social-Demokratens sportredaktion, dock vid ett senare skede nämligen 1929.
ARBETARHISTORIA 3/2009 • 43
RECENSIONER
konservative Gustav V. Men DN introducerar samtidigt det
stora bildreportaget i svensk dagspress, där kungareportagen
spelade en stor roll. Med Sven-Eric Liedman skulle man kunna peka på en klassisk mediekonflikt mellan »hård» och
»mjuk» upplysning, där teknik alltid slår ideologi!
Idrottens genombrott?
Sommaren 1912 var osedvanligt varm, till och med så att tidningarna oroade sig över de tävlandes hälsa. Höjdpunkten slogs
vid det krävande maratonloppet, som blivit legendariskt eftersom en japansk löpare sprang fel, åkte hem, och inte återfanns
förrän många år senare! Här fick pressen exekvera i uttalande
om »manlig smidighet och råstyrka», släktenas degenerering
och sillmjölkars oduglighet, i en 30-gradig Saharahetta som
inte stod upptäcktsresande Sven Hedin efter. Två av deltagarna, den amerikanske indianen Tewanima och japanen Kawakuri skildrades som tagna ur en pojklitterär indianbok, som
»smygande infödingar» och »vildmarkens barn», ett språkbruk
som av etnologen Oscar Pripp träffande kallats »vit poesi». I
Stockholms-Tidningen återges en tecknad bild av fyra fagra flickor som trånande kikar ut på löparna från ett öppet fönster.
Medan de fyra första löparna i loppet får bäras av banan, tågar den svenska sexan Jacobsson manligt ut från Stadion, »som
om den lilla språngmarschen inte bekom honom det bittersta».
I en bildanalytisk exkurs pekar Widholm på skildringen av
de utmanande klädda simmarflickorna. De manliga fotograferna och tecknarna sparade inte på voyeuristiska närgångenheter, och i referaten skildras aldrig idrottsprestationerna i sig,
utan mer hur vackra och välbyggda de kvinnliga simmarna var.
En viktig klassmarkör gällande en svensk simmerska var att
hon kom från »arbetarstadsdelen Söder». Överklassen spelade hellre tennis, och den sporten skildrades också helt annorlunda, och de kvinnliga deltagarna var sedesamt täckta och
välklädda. Klasstillhörigheten åskådliggjordes tydligt och brutalt i tidningarnas bilder.
Det var inte konstigt att medias uppblåsande av idrotten
1912 – i Sverige kan man säga att sporten nu fick sitt verkliga genombrott – skulle häcklas i ungsocialistiska Brand, där
idrottarna kallades »sportfånar», med uppmjukade hjärnor,
tungor hängande som på svettiga hundar, med spattiga
ledbrutna kroppar. Ture Nerman var förmodligen en av de få
yngre socialdemokrater som såg idrottens verkliga potential
vid denna tid, vilket Martin Grass uppmärksammar i den
ovannämnda artikeln.
Inte minst som mediehistorisk avhandling har Widholms
bok stora förtjänster. Hans analys av tidningars och i förlängning radio och TV:s skildring av en förment »verklighet» är
intressant, där »manligt» och »kvinnligt» blir väldigt tydligt,
liksom sociala klasser och vårt förhållande till »utlänningen»,
och här får, tror jag, hans bok ses som ett av pionjärverken i
svensk mediehistorisk forskning. Sportjournalistikens floskler
och stilgrodor avslöjar han grymt. Det är frapperande att den44 • ARBETARHISTORIA 3/2009
na journalistik, hundra år senare, ser i stort sett likadan ut!
Det är synd att de senarelagda stadionspelen i Stockholm
hamnar utanför Widholms undersökning. Här stod arbetarrörelsen inför ett jättelikt ideologiskt dilemma. Hur rapporterades dessa alternativa spel i rörelsens tidningar?
En annan invändning är den urusla kvalitén på bildmaterialet i avhandlingen, tråkigt inte minst därför att bildanalysen spelar en stor roll för Widholm.
Annars är jag mycket road av dessa historiska punktmarkeringar som Widholms avhandling är, där man går djupt i ett
specifikt tidsbegränsat material. Något som ofta ger mer än
många breda översiktliga, men ganska ytliga, historiska skildringar av epoker och perioder.
Med ett annat förstoringsglas skulle man kunna se den olympiska rörelsen som en, låt vara naiv och oförarglig, fredsrörelse. Det är nog ingen tillfällighet att den internationella Fredsoch skiljedomsföreningen är nästan lika gammal. I idrottssammanhang är olympiaderna fortfarande den största händelsen av
alla, och intresset har snarast ökat, inte minst kommersiellt,
under årens lopp.
Och bland de stora folkrörelserna är idrottsrörelsen fortfarande, i stark allians med media och kommersialism, stark. Det
beror inte minst på rörelsens uthållighet, att klara det maratonlopp som varat över etthundra år, och som ännu inte har
gått i mål. På så sätt är traditionens makt fortfarande stor.
MATS MYRSTENER
är litteratur- och bibliotekshistoriker och verksam som bibliotekarie vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
Arbetslösa i rörelse
Ulf Andréasson, Arbetslösa i rörelse: Organisationssträvanden och politisk kamp inom arbetslöshetsrörelsen i Sverige, 1920–1934. Hedemora 2008, 288 s.
De arbetslösas politiska agerande och organisationssträvanden under mellankrigstiden är ett föga uppmärksammat fält.
Det är detta tomrum som Ulf Andréassons avhandling, framlagd vid KTH:s avdelning för teknik- och vetenskapshistoria,
avser fylla.
Andréassons syfte är tvådelat: att kartlägga den svenska arbetslöshetsrörelsen samt att utreda dess utveckling i relation
till andra delar av arbetarrörelsen.
Avhandlingens disposition är delvis tematisk, delvis kronologisk. I de inledandena kapitlen diskuteras arbetslöshetsfrågan på samhällsnivå och arbetslöshetens konsekvenser för den
enskilde. Avhandlingens fjärde kapitel beskriver arbetslöshetsrörelsens uppbyggnad, utbredning och medlemskår. I de
följande sju kapitlen fokuserar Andréasson på förhållandet till
arbetarrörelsens politiska och fackliga grenar.
Arbetslösa utanför Folkets hus i Stockholm under 1920-talet.
Att tyngdpunkten ligger på avhandlingens andra delsyfte
beror delvis på att de arbetslösas föreningar endast lämnat efter sig ett fragmentariskt källmaterial. Kartläggningen av rörelsens omfattning mynnar därför ut i tämligen vaga slutsatser.
Antalet föreningar kan räknas i »hundratal» och de organiserade »en betydande andel» av de arbetslösa (239).
Den svenska arbetslöshetsrörelsen var i huvudsak en rörelse för yngre män med erfarenhet från industrin eller med svag
etablering på arbetsmarknaden. Även om det periodvis fanns
embryon till en nationell organisation kännetecknades rörelsen av lokal aktivism. Huvudkravet var att få till stånd
nödhjälpsarbeten med avtalsenlig ersättning. Förutom uppvaktningar av kommunalpolitiker försökte man sig även på
blockader mot nödhjälpsarbeten. Inom rörelsen betraktades
den teknologiska utvecklingen som ett huvudskäl till den höga
arbetslösheten. Men denna fråga föranledde inte några konkreta aktioner. En viktig del av verksamheten utgjordes däremot av olika åtgärder för att lindra arbetslöshetens negativa
effekter, exempelvis genom insamlingar till nödlidande samt
nöjes- och bildningsaktiviteter.
Även om Andréasson betonar att de arbetslösas föreningar
under den studerade perioden var fristående så fanns tydliga
kontaktytor mot andra delar av arbetarrörelsen. Och det är
dessa relationer som upptar huvuddelen av avhandlingen.
Avhandlingen skildrar tydligt den svenska vänsterns splittring under mellankrigstiden och hur olika aktörer försökte använda arbetslöshetsrörelsen för sina egna syften. Kommunisterna var särskilt aktiva och strävade efter att framstå som de
arbetslösas talesmän.
För de reformistiska delarna av arbetarrörelsen, LO och det
socialdemokratiska partiet, var de arbetslösas organisering
problematisk ur flera perspektiv. Andréasson betonar att LO
och SAP i ett inledande skede ställde sig bakom principen att
nödhjälpsarbeten skulle ha löner under den avtalsenliga nivån.
Arbetslöshetsrörelsens blockader ansågs vara meningslösa eller kontraproduktiva. Att ställa sig bakom blockaderna skulle
i princip ha inneburit att LO tagit på sig ett ansvar för de arbetslösas uppehälle. Vidare menade LO-ledningen att kamARBETARHISTORIA 3/2009 • 45
RECENSIONER
pen för de arbetslösa skulle föras inom ramen för de existerande fackliga organisationerna.
I slutet av 1920-talet skedde emellertid två viktiga förändringar inom LO och SAP som fick återverkningar för de arbetslösas föreningar. För det första förändrades inställningen
till nödhjälpsarbetena så att den hamnade mer i linje med de
arbetslösas krav. För det andra genomfördes en utrensning av
kommunister från ledande positioner inom fackföreningarna.
Dessa förändringar möjliggjorde ett närmande mellan de arbetslösas organisationer och den reformistiska arbetarrörelsen. De arbetslösas föreningar blev i förlängningen organisationer för arbetslösa, snarare än organisationer av arbetslösa.
Därmed kan man inte längre tala om en arbetslöshetsrörelse
i egentlig mening, menar Andréasson.
Överlag lägger Andréasson stor tonvikt vid politiska faktorer i sin framställning av den svenska arbetslöshetsrörelsen.
Han menar att rörelsens öde var kopplat till fackföreningarna
och de politiska partierna på vänsterkanten. Mindre vikt läggs
vid strukturella faktorer. Andréasson påtalar exempelvis att de
arbetslösas föreningar hade problem med hög medlemsomsättning men kopplar inte samman detta med arbetslöshetens
karaktär och varaktighet. Frågan om den höga medlemsomsättningen berodde på att arbetslöshetsperioderna för enskilda arbetare i allmänhet var korta eller om problemet hade andra förklaringar lämnas obesvarad.
Denna invändning till trots så utgör Andréassons avhandling utan tvekan ett värdefullt bidrag till forskningen om mellankrigstidens svenska arbetsmarknad. Till de främsta förtjänsterna hör studiens grundliga förankring i det internationella forskningsläget. Det skulle vara spännande att se Andréasson, eller någon annan, fortsätta på det komparativa spåret
och jämföra den svenska arbetslöshetsrörelsen med dess motsvarigheter i andra länder.
TOBIAS KARLSSON
är verksam vid ekonomisk-historiska institutionen, Lunds universitet
Masthugget, Moskva,
Madrid
Jonas Sjöstedt, Masthugget, Moskva, Madrid: berättelsen om
Bengt och Greta, Stockholm 2009, 215 s.
Vänsterpartisten Jonas Sjökvist har intervjuat två av sina partikamrater, Greta (1914–) och Bengt Segerson (1914–1992).
Två personer som känner till den svenska kommunismens historia inifrån.
Det är personliga och spännande livsöden som vi får följa
från 1920-talet och in i vår nutid. Greta Segerson föddes nästan in i kommunismen och även Bengt Segerson hade ett på46 • ARBETARHISTORIA 3/2009
Greta Segerson, född 1914.
brå från den tidens arbetarradikalism. Båda har också varit
övertygade kommunister hela sitt liv. På 1930-talet rekryterades de båda till arbete inom den kommunistiska internationalen, Bengt som kommissarie hos den internationella brigaden
i Spanien och Greta efter studier på Leninskolan som kurir i
Nazityskland.
Under andra världskriget utsattes de liksom andra kommunister för förföljelse och upplyftelse beroende på hur högt
Stalins stjärna lyste eller kanske hur det gick för Röda armen
ute på slagfälten. Det kalla kriget innebar för Bengt och Greta ett ständigt uppvaktande från säkerhetspolisen vilket även
ledde fram till ett ganska märkligt högförräderimål mot Bengt.
1964 beskriver de båda som ett betydelsefullt år för sitt parti. Bengt säger: »Lättnaden när CH Hermansson blev partiordförande 1964 var outsäglig» och Greta kände »herregud
äntligen en människa som talar politik». Inom vänsterpartiets
historieskrivning är detta ett märkesår och Bengt och Greta
ger ögonblicksbilder av detta på ett annat sätt än deklarationer
och program kan åskådliggöra. Kommunistpartiet var detta år
satt i en förändring som på sätt och vis pågår ännu.
Vi får också följa Bengts och Gretas tankegångar kring olika politiska frågor som diskuterats i partiet genom decennierna: stalinism, titoism, Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968,
ungdomsrevolt, maoism och olika partisprängningar. Masthugget, Moskva, Madrid blir därför en berättelse om den svenska kommunismen i ett under- och inifrånperspektiv.
Strax innan partisprängningen 1977, kom jag själv med i
den kommunistiska rörelsen. Jag minns att partimedlemmar
hatade varandra och att stora starka karlar satt och grät över att
deras politiska drömmar krossades.
Våren 1983 var jag i Örebro när Kommunistisk ungdom,
var osams, det var inte roligt skall du se ... 1924, 1929, 1937,
1941 vi fick arbeta ensamma ... det är bara det att jag har
varit med 1924–1946 och försökt skapa ordning, sätta lite
sammanhållning i stället för alla dessa splittringar.2
Jag minns hur svårt det var för mig att ställa de rätta frågorna
och vilken betydelse mina förkunskaper hade för intervjun.
Om jag saknade kunskaper kring en fråga så fick jag heller inget bra svar och så måste det ha varit även för Jonas Sjöstedt.
Bengt Segerson (1914–1992).
KU, höll sin kongress. Ombudsmannen i Örebro, Bergqvist,
klappade mig på axeln, flinade och sa »våra grabbar håller
längre». Med våra grabbar menade han Marxist-Leninisterna, de som ville gå i takt med ryssarna och vara en del av deras världsrörelse. Oppositionen på kongressen gav upp och jag
kände mig förtvivlad.
1990 var jag ombud på VPK:s kongress och även där var
det en oförsonlig stämning. Jag stödde ett namnbyte och med
tre rösters marginal blev partiet Vänsterpartiet. Jag var nöjd
och stolt, men såg samtidigt besvikelsen i mina motståndares
ögon.
Genom att nu läsa Masthugget, Moskva, Madrid återuppväcktes dessa ganska olustiga minnen av konflikter. Jag tänker
på en fråga som Nina och Jean Kéhayan ställde för länge sedan i sin bok Röde proletärens gata:
Hur kan man förklara, att generationer hederliga och ärliga franska kommunister så godtroget låtit sig föras bakom
ljuset? 1
Liksom Jonas Sjöstedt har jag sökt mig till människor som haft
egna erfarenheter av den tidiga kommunistiska rörelsen. Jag
ville ta del av deras tankegods för att jag förmodade att kommunism är en slags tro på historien. Intervjuer blev för mig ett
slags gestaltande av denna tro.
Jag tog bland annat kontakt med Evert Berg, som 1929 var
ordförande för Sörmlands kommunistiska ungdomsdistrikt
och intervjuade honom med min bandspelare:
Numera är jag hedersledamot i socialdemokraterna, jag
kunde inte följa med i den där karusellen. Blir det bara
splittringar så ledsnar man till sist, då topparna hela tiden
Det finns också ett slags politiskt släktskap mellan Sjöstedts
och mitt intervjuoffer. Evert Berg stod på tur för att åka till
Leninskolan 1930. Greta Segerson åkte till Leninskolan 1934.
Bengt Segerson och Evert Berg var fram till mitten av 1930
talet medlemmar i Socialistiska ungdomsförbundet, SU. Jag
minns också att det i Bergs ögon fanns något nästan religiöst
när han berörde Sovjetunionen.
Trådar binder våra intervjuoffer samman och kanske är det
på samma sätt som mitt och Jonas Sjöstedts liv har vävts samman i politiskt engagemang och en längtan efter att sätta detta i förbindelse med ett historiskt perspektiv.
Ibland rycks jag med i bokens olika berättelser som när
Bengt var frivillig i Spanien och när Greta var Kominterns kurir i nazityskland. Jonas Sjöstedt har valt att göra om sina intervjuer till en löpande text. Det blir givetvis en bra läsupplevelse, men jag är något tveksam till denna dramaturgi. Kommunismens sammanbrott 3 finns där någonstans mellan de enskilda intervjutillfällena.
När jag läser vissa citat av Bengt Segerson i Masthugget,
Moskva, Madrid funderar jag vad som är sagt före eller efter
sammanbrott:
Sedan tog Stalinklicken makten och det blev en slags halvmilitär socialism med kommandostyrning där varje som
helst tankeförmåga var mer eller mindre förbjuden.
De skapade en finsk regering i Terijoki Kuusinenregeringen, som de förklarade företrädde det finska folket. Men det
var ju en ren Quislingregering.
Bengt Segerson har blivit intervjuad tidigare och man kan
jämföra citat från Masthugget, Moskva, Madrid med intervjun
som publicerades i intervjuboken Kommunister.4
Det är troligt att Bengt Segerson ogillade diktaturerna redan innan sammanbrottet. Det var dock otänkbart att uttrycka
detta begripligt som kommunistisk partimedlem. Det var på
den tiden då KU:are jobbade på DDR:s radio och fick lära sig
att Berlinmuren hette den antiimperialistiska skyddsvallen och
på den tiden all kritik mot kommunistdiktaturer skulle formuleras kamratligt.
Liksom andra kommunister fick Greta och Bengt Segerson
vakta sin tunga i sitt förhållande till diktaturerna. I Masthugget, Moskva, Madrid ges ett nästan generande exempel på tystnadens konsekvens. Bengt var reseledare i Tjeckoslovakien för
ARBETARHISTORIA 3/2009 • 47
RECENSIONER
KU:s resebyrå, Komores, och han nämner att han aldrig kommer att glömma denna händelse:
Vi var några stycken som gick ned på ett ölschapp där folket ju finns både fysiskt och politiskt. En av de stackars
KU:arna trodde att han hade kommit till en socialistisk stat,
så han hivade fram ett KU-märke och ville ge det till en av
gubbarna där. Gubben tittade på honom, så tog han KUmärket och slängde det åt helvete.
Jonas Sjöstedt är kanske en »coming man» i Vänsterpartiet.
Han tycks vara en ledare som väljer att använda ord istället för
att hänvisa till den knutna näven. Det är befriande att läsa dessa tidigare förbjudna ord. Masthugget, Moskva, Madrid får mig
därför att tro på att förändring är möjlig.
LARS GOGMAN
är arkivarie vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
NOTER
1 Nina & Jean Kéhayan, Röde proletärens gata. Två unga kommunisters uppgörelse med Sovjetunionen, Stockholm 1979
2 Lars Gogman, »Kommunismen i Sörmland», i Fem nedslag i den
sörmländska arbetarrörelsens historia, utgiven av Föreningsarkivet
Sörmland, utan ort, 2003
3 Med kommunismens sammanbrott menar jag här tiden från
Berlinmurens rivande 9 november 1989 till kuppförsöket mot Gorbatjov 19 augusti 1991.
4 C. H. Hermansson, Kommunister: en intervjubok. Andra boken,
Stockholm 1980.
Sverige och Kina
Anne Hedén: Röd stjärna över Sverige. Folkrepubliken Kina
som resurs i den svenska vänsterradikaliseringen under
1960- och 1970-talen. Sekel Bokförlag, Lund 2008. 356 s.
Fra politisk venskabsforening til rejsebureau med PR-strategier; således indrammer Anne Hedén den udvikling, som
Svensk-kinesiska föreningen, SKF, fra 1971 Svensk-kinesiska
vänskapsförbundet, SKVF, undergik fra stiftelsen i 1952 og i
årtierne, der fulgte. Og netop SKF/SKVF og dennes udvikling i 1960-erne og 1970erne er det overordnede emne i Anne
Hedéns historieafhandling Röd stjärna över Sverige, der har
som sit formål at forstå den positive interesse for Kina i
1970erne.
Afhandlingen er i forhold til sin genre traditionel i sin opbygning. I bogens første halvdel findes præsentation af formål,
disposition og tre problemområder: »Aktivismens drivkrafter», »Utopin i praktiken» og »Den politiska Kinavänskapens
korta period». Herefter følger to mere indførende kapitler. I
det ene gennemgås, hvordan Kina er blevet fremstillet i Sverige i henholdsvis forskning, presse og rapportlitteratur samt
blandt svenske rejsende, og i det andet gennemgås kinesisk
propaganda i Sverige, skabt af henholdsvis kinesere og svens48 • ARBETARHISTORIA 3/2009
kere. Af og til er det svært at følge kriterierne for de to afsnit.
Hvorfor kategoriseres f.eks. billeder og plakater men ikke rejseskildringer som propaganda? Og hvorfor fokuserer Anne
Hedén i sin gennemgang af kinafremstillingerne kun på, om
værkerne behandler tiden før eller efter den kommunistiske
magtovertagelse i 1949 uden at have øje for, hvornår værkerne er forfattet? Tilsammen giver de to kapitler dog en bred –
men ind i mellem noget overfladisk – indføring i forestillinger om Kina i forskellige sammenhænge og blandt forskellige
grupperinger i det politiske landskab, og påviser både en interessant kontinuitet i opfattelsen af Kina før og efter 1949 og
en overraskende positiv indstilling til Kina generelt, på
tværs af politiske synspunkter
og stik imod Kina-sympatisørernes egen selvforståelse.
Disse kapitler danner en
form for ramme omkring bogens anden del, der er en analyse af SKF/SKVF i årene fra
1952–79, fordelt på fire kapitler, og som efterfølges af
en konkluderende afslutning.
I disse kapitler, som er struktureret kronologisk, men hvis
opdeling fremstår som arbitrær, føres læseren igennem
organisationens historie med hvad dertil hører af økonomiske problemer, centrale personligheder, interne kampe og opgør. Vi følger blandt andet, hvordan organisationen forsøgte
at afgrænse sig i forhold til andre organisationer på venstrefløjen i ’kampen om Kina’, og hvordan organisationen var ureflekterende i forhold til de politiske opgør, der skete i Kina,
og derimod kontinuerligt og ukritisk formulerede sin opbakning til landets udvikling. Det er på mange måder interessant
læsning, som er skrevet i et flydende sprog.
At man som læser kan få opfattelsen af en arbitrær periodisering, er ærgerligt, for sandsynligvis har Anne Hedén gjort
sig tanker om, hvordan hun skulle inddele perioden fra
1952–1979, men det berører en gennemgående tendens i bogen. I Röd stjärna över Sverige er det alt for ofte ukommenteret – og derved uigennemskueligt – hvilke tilvalg og fravalg,
der er gjort. Fordi der ikke eksplicit argumenteres for de forskellige tiltag og beslutninger, sidder man som læser tilbage
med alt for mange uafklarede spørgsmål. Hvad er eksempelvis forbindelsen mellem forestillinger om perioden omkring
1968 i det offentlige rum (s. 14) og den egentlige analyse? Og
er Anne Hedén inspireret af forskningsfeltet omkring historiebrug, et begreb, som hun nævner samme sted, men ikke forfølger videre i bogen? Og mere generelt, hvad er sammenhængen mellem de tre problemområder, der opstilles, og selve analysen af SKF/SFVF? Afsnittet om Kina i presseklip i pe-
rioden 1949–1965 er tillige illustrativt for tendensen. En periode på 16 år gennemgås på 6 sider, uden at man som læser
har nogen mulighed for at gennemskue kriterierne for, hvilke
artikler der henvises til og omvendt, og hvor repræsentative
de er, og uden, at der reflekteres over artiklernes placering i
aviserne set i forhold til avisens officielle standpunkt. Hvor betydningsbærende en artikel er, afhænger jo i høj grad af dens
placering i avisen, i spændet fra lederen til f.eks. kritiske artikler, kultursider og rejseskildringer. Fordi Anne Hedén ikke
tydeliggør sine overvejelser, synes hendes gennemgange at
være mere præget af tilfældigheder, end det givetvis har været
hensigten.
Generelt fremstår det, som om Anne Hedén ikke helt har
kunnet beslutte sig for, hvad hendes primære fokus skulle være
i Röd stjärna över Sverige. På en gang kan man læse overskriften Folkerepublikken Kina som resurs i den svenska vänsterradikaliseringen under 1960- och 1970-talen som en ambition
om bredere at diskutere Kina-entusiasme blandt forskellige
politiske miljøer og grupperinger i 1960erne og 1970ernes
Sverige. Omvendt beskæftiger hun sig primært med
SKF/SKVF og ender med at lave en analyse af organisationen. Denne uoverensstemmelse mellem det, der har været ambitionen og det, der endte med at blive selve analysen, findes
der spor af bogen igennem. Det kan forklare den manglende
kobling mellem bogens formulerede formål og de tre problemområder, og det kan forklare, hvorfor Anne Hedén på en
gang interesserer sig for rejseskildringer fra Kina og de kinarejsende, men ikke bruger dem aktivt i sin analyse af organisationen. Det kunne have strammet bogen op, hvis Anne Hedén havde været klarere i sine valg, dog sidder man efter endt
læsning tilbage med stor nysgerrighed og ideer til det, der kan
blive til spændende bøger fremover.
IBEN VYFF
är historiker vid Köpenhamns universitet
BESTÄLL
ARBETARHISTORIA
gamla nummer av Arbetarhistoria på
www.arbetarhistoria.se/kop/
NR 131 ÅRGÅNG 33
ISSN 0281-7446
T.O.M. NR 100: 15 kr
Utges av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek med fyra nummer per år.
Redaktion: Silke Neunsinger (ansvarig utgivare), Ulf Jönson, Lucy Viedma, Leif Zetterberg (grafisk form).
Adress: Arbetarhistoria, Box 1124, 111 81 Stockholm
e-post: [email protected]
hemsida: www.arbetarhistoria.se
Prenumeration 2009: 250 kr inom Sverige, 320 kr inom Europa och 360 kr i resten av världen. Prenumerationsavgift
sätts in på plusgiro 55 75 94-9. Lösnummer 75 kr, dubbelnummer 130 kr (plus porto). Priser inkl. moms (6%)
Tryck: GTC Print AB, Luleå 2009. Inlagan är tryckt på 130 g
och omslaget på 170 g Munken Lynx.
Manuskript skickas till redaktionen som e-post. Författaren
har copyright, men tidskriftens innehåll får ej kopieras utan
redaktionens medgivande. För insänt, ej beställt, material ansvaras ej.
Arbetarhistoria indexeras i Artikelsök.
Om inget annat anges, ingår använda illustrationer i
ARAB:s samlingar. I vissa fall, då ARAB inte har rättigheterna till i tidskriften använda fotografier eller teckningar, har
redaktionen inte lyckats hitta adresser till fotografer eller
deras efterlevande som ska ha betalt enligt taxa. I sådana
fall ber vi berörd rättighetsinnehavare kontakta redaktionen.
JUBILEUMSNUMRET 101–102 (Klass i rörelse): 150 kr
FR.O.M. NR 103:
• enkelnummer 75 kr
• dubbelnummer 130 kr
Nr 129–130 (2009:1-2): Sverige och USA
Nr 127–128 (2008:3-4): Att tänka om klass
Nr 126 (2008:2): Facket och globaliseringen
Nr 125 (2008:1): Bruno Kreisky och Sverige, nya källor
Nr 124 (2007:4): Arbetarrörelsen och konsten
Nr 122–123 (2007:2-3): Arbetarhistoria i världen: migration, exil, internationella kontakter
Nr 121 (2007:1): Arbetskraftsinvandring
Nr 120 (2006:4): Sverige och demokratirörelsen i Polen
kring 1980
ARBETARHISTORIA 3/2009 • 49
DOKUMENTET
För hundra år sedan kunde man
spela Storstrejkspelet
Storstrejkspelet gavs ut av signaturen Waldeck på
Svithiods förlag och var en skämtsam kommentar till
de aktuella händelserna. Waldeck var pseudonym
för tecknaren Torgny Andreas Wallbeck-Hallgren
(1878–1925). Han anlitades som skämttecknare av
olika tidningar under olika perioder. ARAB:s originalversion av spelet är sliten och skör. För den spelsugne anges här spelreglerna eftersom vi inte kunnat återge det i naturlig storlek:
Storstrejkspelet
regler: Spelas med tärningskast. N:o 1 får ett kast.
2 ligger kvar ett kast. 3 går till n:o 10. 4 går till n:o
16. 16 går till n:o 9. 18 till n:o 17. 24 ligger kvar, tills
någon medspelare kommer på samma siffra. 25 går
till n:o 27. 26 till n:o 1. 27 är ur spelet och 28 har
vunnit och spelet är slut. Verserna till rutorna lyder
på följande sätt:
01. Här begynna vi vår gärning; kasta nu din storstrejkstärning 1
02. Alla strejka – ingen hast; varsågod ligg kvar ett
kast
03. Vill du veta hur du har’et; se på 10 får du Svaret 2
04. För att komma härifrån, tyvärr man; frikort
måste ha på N:r 16 utaf Herman 3
05. Denna sats må du inte förgäta: Den, som ej arbetar, skall heller inte äta.
06. På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad;
nu är han så lessen, som förr han var glad.4
NOTER
1 SAF:s lockout skulle träda i kraft den 2 augusti,
strejken började den 4 augusti. Den 1 september återgick arbetare till arbetet i sådana företag som inte var
anslutna till SAF och först 1910 träffades en formell
uppgörelse mellan LO och SAF som innebar återgång
till arbetet på arbetsgivarnas villkor. Spelplanen skall
inte uppfattas som en kalender över augusti månad
1909.
2 Tidningen Svaret gavs ut av LO under strejken.
3 Herman Lindkvist, LO-ordförande 1900–1920
4 Hjalmar von Sydow var ordförande i Svenska arbetsgivarföreningen 1907–1931.
5 »svennen Persson» torde åsyfta Sven Persson som
var redaktör för Social-Demokraten vid denna tid. Vad
som fått honom att framstå som särskilt argsint är här
50 • ARBETARHISTORIA 3/2009
07. Bit dig inte i ditt hår; fast ej någon spårvagn går
08. Ingen enda men’ska är så’n; argsint karl som
svennen Persson 5
09. Här en vacker bil dig kör; med en fin och grann
chaufför
10. Ljusen släckta, blott en dank; lyser, fastän rätt
skavank 6
11. Hinke själf, av ifver lågade; ville kasta men ej vågade 7
12. Mörksens ufvar hastigt lära; sig respekt för militära 8
13. Ibland arga socialister; lätt man råkar uti klister
14. Herman var så fasligt fin; att han stod bak en
gardin
15. Modigast ibland rebeller; Hinke springer när
det gäller
16. Om du ock ett frikort får; bäst att du till nian
går
17. –
18. Liksom kräftan bakåt går; du till 17 krypa får
19–23. –
24. Skorpionen stack dig. Ej en bit; kan du gå, förr’n
någon kommer hit
25. Midt i nummer 27; nu med en gång ramlar du
26. Har du kommit hit, min vän; får du börja om
igen
27. När du råkat i gapet på draken; är du död – det
är hela saken
28. Rätt du måttade och vann; och blef drakens öfverman
inte bekant, och det finns ytterligare Perssöner, t.ex.
Nils Persson som tillhörde LO-ledningen och J.P.
Persson som var ordförande för Bleck- och plåtslagareförbundet. Samtliga tre hade fallit offer för det
mustaschmode som bilden antyder.
6 Typograferna och tidningsbuden deltog i Storstrejken vilket hämmade tidningsutgivningen. LO:s egen
tidning Svaret undantogs. Övriga tidningar fann alternativa lösningar, till exempel genom att dela ut stencilerade upplagor.
7 Ungsocialisten Henrik »Hinke» Bergegren hade
uteslutits ur partiet 1908, men den ungsocialistiska agitationen var en viktig faktor före och under strejken.
Året efter bildades SAC.
8 Oklar anspelning – även om speltillverkarens inställning till strejken lyser igenom både här och där.
ARBETARHISTORIA 3/2009 • 51
B
Porto
betalt
Avsändare
Arbetarrörelsens arkiv
Box 1124
111 81 Stockholm
RUDOLF MEIDNER-PRISET FÖR FORSKNING
I FACKFÖRENINGSRÖRELSENS HISTORIA, 2010
Forskningsrådet vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek utlyser Rudolf Meidnerpriset för forskning i fackföreningsrörelsens historia för 2010. Beträffande priset,
vars summa för närvarande är sammanlagt 25 000 kr, gäller följande:
• Arbeten kan sändas in av författaren själv
eller av annan person och skall ha inkommit senast den 25 januari 2010. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och dess forskningsråd kan också på eget initiativ ta upp
arbeten för bedömning.
• Priset tilldelas i första hand yngre forskare för tryckta vetenskapliga arbeten
som väsentligt bidragit med ny kunskap
om fackföreningsrörelsens historia eller
angränsande ämnen. Till grund för prisbelöningen ligger inte bara arbetets vetenskapliga halt utan också dess informationsvärde och tillgänglighet för en bredare publik.
• Forskningsrådet beslutar om pristagare
under senvåren 2010.
• Prissumman kan tilldelas en eller delas
mellan flera författare.
För närmare upplysningar: Silke Neunsinger (tel 08-412 39 27) eller Lars Ilshammar (tel 08-412 39 01), Arbetarrörelsens
arkiv och bibliotek; e-post: fö[email protected]