1. No category

Arbetarhistoria
2015:3 [155]
KONSTNÄR I KLASSKAMPENS TJÄNST
Revolutionär, en akvarell av Eric Johansson från 1919. Ovan ytterligare tre verk av Johansson: Kampen
för tillvaron, krita, 1919, Självmörderskan, olja, 1922, samt Mor är död, olja på duk, 1919.
Läs mer om Eric Johansson på sidan 6.
ARBETARHISTORIA 2015:3 [155]
20
Ledare
04 jonas söderqvist: Vad finns att forska på för
framtidens historiker?
06 anders gustafson, bert ola gustavsson
och dick schyberg: Eric Johansson – en
svensk konstnär i den tyska klasskampens
tjänst
20 henrik saxenius: Den svenska arbetarrörelsen och »svartingarnas» hemkomst. Förföljelser och trakasserier mot Finlandsfrivilliga
1918–1939
34 ingrid millbourn: Intervju med Ernst Wigforss våren 1972: »Vi var liberaler i praktiken
medan vi var socialister i idéer och tradition»
38 sam johanson: Att vara ligist
34
Recensioner
50 martin grass: Från en konnässör till en
annan: den senaste Brantingbiografin recenseras av ARAB:s egen expert i ämnet – Olle
Svenning, Hövdingen Hjalmar Branting: en biografi, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2014,
490 s., ill.
54 samuel edquist: Intressanta närbilder av det
tidiga 1900-talets företagarelit – Pål Brunnström: Ägare och kapital: klass och genus hos kapitalägare i Sverige 1918–1939. Lund: Pluribus kf,
2014. 427 s.: ill.
56 medverkande i detta nummer
56 bildkällor i detta nummer
57 lästips från biblioteket
Från arkivet
42 lars gogman: De svenska kommunisternas
kaderarkiv
46 kaj björk: Clartés julfest 1938
49 halat shire: Tidskriften Zimmervald digitaliserad
Dokumentet
60 jenny edlund: Från Flemingsberg till Venedig: Petra Bauer gör konst av vårt arkivmaterial
Arbetarhistoria 2015:3 3
LEDARE
Vad finns att forska på
för framtidens historiker?
E
n stor del av arbetarrörelsens diskussioner som förr fördes i studiecirklar,
på möten eller i fikarum på arbetsplatser, förs idag i diskussionstrådar
på bloggar, eller på plattformar som
ägs av företag som Facebook, Instagram, Twitter
och YouTube. Företagens arkivering av detta material kommer med alla sannolikhet lämna en hel
del att önska. Detta gäller naturligtvis inte enbart
arbetarrörelsens organisationer: hela det digitala
kulturarvet är extremt kortsiktigt. Att förvara sina
familjefoton enbart i mobiltelefonen är inte ovanligt idag, men det håller med alla sannolikhet inte
i längden.
Det kanske mest är en personlig förlust om filmer på barnbarnen försvinner för all framtid när
telefonen går sönder. Men hur ska en rörelse,
eller ett samhälle, med lika kortsiktig arkiverings-
4 Arbetarhistoria 2015:3
disciplin kunna hålla sitt arbete levande, om alla
digitala dokument lagras på ett icke-sökbart sätt
eller i icke-framtidssäkrade filformat? Det vill
säga om de överhuvudtaget lagras.
Dagens sociala rörelser skiljer sig väsentligt från
tidigare. Protester kan blossa upp och försvinna
utan att lämna mer spår efter sig än en blogg och
några tidningsrubriker . Kampanjen »Vi kallar
oss», som från början var ett försök från företagarorganisationen Bemanningsföretagen att hitta
på ett nytt och lite mer positivt klingande samlingsnamn för ”bemanningsanställda”, kapades av
arga anställda på bemanningsföretagen som istället lade upp bilder på sig själva med namnförslag
som inte alls var i linje med vad PR-byrån bakom
kampanjen hade tänkt sig.
Denna protest var spontan. Det finns inga mö-
tesprotokoll, ingen mejlkorresepondens bevarad.
Det fanns inte ens en formell organisation. Allt
som finns kvar är en facebook-sida med några
foton som skickats in från bemanningsanställda,
och en lista över de inskickade förslag som fick
flest röster. Det är inte mycket att gå på när vi ska
skriva historien över spontana protester mot anställningsförhållanden under det tidiga 2000talet, men det är vad vi har.
Lyckligtvis finns det människor som tänker kring
dessa frågor. Vi kan idag se en rad projekt och
aktiviteter som försöker lösa problemen med det
kollektiva minnet i den digitala tidsåldern. I förra
numret av Arbetarhistoria presenterades Jenny
Jansson och Katrin Ubas projekt »Arbetarrörelsens digitala omvandling». Projektet syftar till att
samla in material från sociala medier, som arbetarrörelsens organisationer producerar och publicerar, men inte arkiverar eller bevarar på ett
organiserat sätt. Förhoppningsvis kan detta projekt vara ett steg på vägen.
ARAB:s systerorganisation i Grekland, ASKI –
Institute for Contemporary Social and Labour History, stod
2008 inför ett liknande problem.
Hur skulle proteströrelsen mot
Trojkans (EU, IMF och Världsbanken) nedskärningskrav dokumenteras och bevaras?
Anställda på institutet gav sig
ut med kamera och inspelningsutrustning för att aktivt samla
in slagord, röster från demonstrationståg och torgmöten.
Resultatet blev starten för en
konti- nuerlig insamlingsverksamhet och ett deltagande arkiverande från en ny social rörelses
medlemmar.
På samma sätt som 1890-talets sociala rörelser
beslöt sig för att dokumentera sin verksamhet för
framtiden, skapar dagens sociala rörelser arkiv
och material över sin egen verksamhet. Exakt vad
som kommer ut av detta arbete återstår att se,
men en sak är säker: minnesinstitutioner världen
över står inför enorma utmaningar och måste
hjälpa dessa rörelser, nya såväl som etablerade,
på traven.
Jonas Söderqvist
ARBETARHISTORIA
NR 155 ÅRGÅNG 39
Utges av Arbetarrörelsens arkiv
och bibliotek med fyra nummer
per år.
Redaktion: Silke Neunsinger (ansvarig utgivare), Lars Gogman,
Hans Larsson, Nina Sjöberg, Jonas
Söderqvist, Leif Zetterberg (grafisk
form).
Adress: Arbetarhistoria, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Elektronvägen 2, 141 49 Huddinge
E-post: [email protected]
Hemsida: www.arbetarhistoria.se
Prenumeration 2015: 280 kr inom
Sverige, 360 kr inom Europa och
390 kr i resten av världen. Prenumerationsavgift sätts in på plusgiro 55 75 94-9. Lösnummer 90 kr,
dubbelnummer 150 kr plus porto).
Priser inkl. moms (6%).
Tryck: Trydells, Laholm 2015.
ISSN: 0281-7446.
Manuskript skickas till redaktionen
som e-post. Författaren har copyright, men tidskriftens innehåll
får ej kopieras utan redaktionens
medgivande. För insänt, ej beställt,
material ansvaras ej. Arbetarhistoria indexeras i Artikelsök.
Om inget annat anges ingår använda
illustrationer i ARAB:s samlingar.
I vissa fall, då ARAB inte har rättigheterna till i tidskriften använda fotografier eller teckningar, har
redaktionen inte lyckats hitta
adresser till fotografer eller deras
efter- levande som ska ha betalt
enligt taxa. I sådana fall ber vi berörd rättighetsinnehavare kontakta
redaktionen.
Arbetarhistoria 2015:3 5
Självporträtt, olja, 1918.
Eric Johansson – en svensk konstnär
i den tyska klasskampens tjänst
Eric Johansson hade svenska föräldrar men blev bortadopterad i Tyskland. Sexton år gammal antogs han vid
konstakademin i Dresden och blev en del av den nya,
glödande politiska expressionism som växte fram under
första världskriget och de turbulenta mellankrigsåren
innan Hitler grep makten. Här är den osannolika historien
om målaren som deltog i den radikala arbetarkampen i
Weimartyskland och tecknade unika porträtt av en ung
Ho Chi Minh i Moskva. Men i den svenska konsthistorien
har hans namn inte funnit någon plats.
Av Anders Gustafson, Bert Ola Gustavsson
och Dick Schyberg
Eric Johansson föddes den 29 april 1896 i Dresden.
Enligt en uppgift var fadern en svensk veterinär
som dog samma år. Hans mor Hilda Kristina Johansson var dotter till en organist och folkskollärare i småländska Almundsryd, men växte upp hos
farföräldrarna i Kråkshult. Under det tagna namnet
6 Arbetarhistoria 2015:3
Sonja Royahn började hon tidigt en karriär som
sångerska. Hon hamnade i Dresden för att studera
sång men blev snart gravid.1 Sonja födde tvillingarna Eric och Julia som blev svenska medborgare.
Men hon kunde inte ta hand om sina barn utan
adopterade bort dem i Dresden.
Så kom det sig att Eric Johansson växte upp som
fosterson till stensättaren Robert Schäfer. Dresden
var en blomstrande europeisk kulturstad som växte
kraftigt. Konstakademin, grundad redan 1764, hölls
för en av de främsta i kejsardömet.
Fosterfadern Schäfer öppnade egen byggfirma
och Eric som hade konstnärligt intresse fick börja
på akademin som 16-åring 1912. Troligen räddade
Erics svenska medborgarskap honom från att bli
uttagen till tjänst i första världskriget och han
kunde istället fortsätta sin utbildning. Han studerade både konst och arkitektur och blev en skicklig
porträttmålare. Några av Eric Johanssons lärare vid
akademin var Oskar Zwintscher, Carl Bantzer och
Leve kommunismen, blandteknik, akademitiden.
Arbetarhistoria 2015:3 7
Strejk, träsnitt, 1919.
Ludwig von Hofmann. Bland klasskamraterna
fanns Karl Kröner, Wilhelm Rudolph och Bernhard Kretzschmar.2
Akademistaden Dresden spelade en viktig roll
då expressionismen föddes. Här huserade Die
Brücke 1905–1910 och i staden fanns också två av
landets mest avancerade gallerier, Arnold och
Richter. Expressionismen blev under första världskriget alltmer politisk. Den ledande österrikiske
expressionistiske målaren Oskar Kokoschka sårades i kriget, flyttade till Dresden 1917 och blev ett
par år senare professor vid akademin. Vid den här
tiden fick också staden återkommande besök av inflytelserika dadaister. Eric var en av de intresserade
lyssnarna. En annan radikal kulturgrupp var formerad runt pianisten Erwin Schulhoff och Eric
umgicks också i dessa kretsar.3
Under de revolutionära dagarna i november 1918
deltog Eric Johansson i bildandet av ett radikalt
studentråd som ville utarbeta nya regler för akademin.4 År 1919, 70 år efter majupproret i Dresden
1849, var kriget slut men den revolutionära stämningen i staden nådde åter kokpunkten. Men den
8 Arbetarhistoria 2015:3
tyska novemberrevolutionen kom av sig. I Dresden
slogs upproret brutalt ned i januari 1919. I april
trängde en mobb av krigsskadade veteransoldater
in på stadens krigsministerium efter rykten om att
deras pensioner skulle sänkas, de kidnappade Saxens krigsminister, socialdemokraten Gustav Neuring, som kastades i Elbe och sköts när han försökte simma i land.5
Johansson gick sista året på konstakademin och
inledde nu en högproduktiv period och genom experiment med olika uttrycksformer utmejslade han
en politiserad expressionistisk stil. Sina främsta
verk skapade han under de följande sex åren. I
akvarellerna På de anklagades bänk och I fängelset
skildrade han överhetens domstolsväsende och
cellens nedbrytande tristess, och kanske sina egna
upplevelser efter att ha häktats en period, anklagad
för att vara rysk spion. Han åtalades senare för
olaga vapeninnehav men det är oklart om han
dömdes och fick avtjäna något straff. Samma år
skapade han oljemålningarna Ett offer för reaktionen,
Mor är död och akvarellen Demonstration. I hans bilder gestaltades det han såg omkring sig: demon-
De sista åren på konstakademin gör Eric en svit akvareller med bitande samhällskritik. Denna från 1920 visar hur kyrkan välsignade militärens brutala slakt.
Arbetarhistoria 2015:3 9
På de anklagades bänk, troligen 1919.
10 Arbetarhistoria 2015:3
Hjälp till att bygga IAH!, propagandaaffisch för Internationella
arbetarhjälpen från mitten av 1920-talet.
strationer, strejker, nöd, hunger, fängelser… I
DDR-skrifter hävdades senare att Eric blev medlem i det nybildade kommunistpartiet KPD 1919.6
Året därefter gick han med i kretsen runt den radikala konstnärssammanslutningen Dresdner Sezession Gruppe 1919.7
I mars 1920 drabbade strejkande arbetare och
kontrarevolutionära styrkor från Reichswehr samman i Dresden och ett stort antal människor dödades och skadades. En förlupen kula träffade
Peter Paul Rubens målning Batseba i badet som
hängde i Zwingerpalatset i centrala staden. Oskar
Kokoschka krävde i ett upprop som publicerades i
ett 40-tal tyska tidningar att ovärderliga konstskatter måste skyddas och att kombattanterna borde
hålla sig på avstånd.
De radikala Berlindadaisterna Georg Grosz och
John Heartfield gick till angrepp direkt: »Vi ser
hellre att kulorna hamnar i gallerier och palats än
i fattiga arbetarhem!»8
Eric Johansson levde och verkade i en konstnärlig och kreativ miljö som hela tiden hotade att explodera av politiska spänningar och ekonomiska
påfrestningar.
År 1923 tilltog hyperinflationen i Tyskland. Den
1 augusti måste tyskarna betala 1,1 miljoner mark
för en amerikansk dollar, en månad senare 10 miljoner mark. Situationen försämrades snart så
snabbt att varken sedelpressarna eller människan
på gatan hann med.
Otto Griebel, kompis och konstnärskollega till
Eric Johansson, berättade:
Varje morgon skrev jag upp valutakursen på
ateljédörren. Om man missade en förändring
kunde en sedel snabbt vara värdelös. Situationen blev värre månad för månad och till slut
dag för dag under hösten.
Arbetarhistoria 2015:3 11
Tillståndet för de arbetslösa i de tyska storstäderna övergick
i hyperinflationens spår snabbt till ren hungersnöd. Johansson
ställde tillsammans med en rad konstnärer upp med var sin
originallitografi i Hunger, en konstmapp som gavs ut och
såldes av Internationella arbetarhjälpen.
Under sommaren hade jag levererat en kollektion teckningar och akvareller till vår beskyddare och »konstnärsmoder» Mutter Ey,
som hade galleriet Junge Kunst i Düsseldorf.
Hon hade lyckats sälja alltihop och skickade
nu över pengarna.
När de kom fram räckte de bara till två
spårvagnsbiljetter.
Att gå och stämpla betydde hunger. Därför
tog jag tacksamt emot ett jobberbjudande
från min kamrat Eric Johansson vars fosterfar
hade en byggfirma. Men stensättning var ett
alldeles för tungt och ovant jobb för mig. Efter
tredje dagen hade jag så ont i ryggen att lusten
att fortsätta försvunnit. Men vi fick punktligt
lön under de tre arbetade dagarna – pengarna
spenderade vi genast på tobak, öl och mat
innan de hann bli värdelösa.9
12 Arbetarhistoria 2015:3
Konst i klasskampens tjänst
Under tidigt 1920-tal avlöste de mer eller mindre
politiska konstnärsgrupperingarna varandra både
Berlin och i Dresden. Johansson medarbetade i
den kommunistiska dagstidningen Arbeiterstimme
och i KPD:s satirtidskrift Der Knüppel,10 vars teckningar senare mötte hård intern kritik. Innehållet
ansågs ligga alltför långt från arbetarnas åsikter och
känslor. Men Johansson fortsatte samarbetet med
tidskriften, som bytte namn till Eulenspiegel efter
den politiska uppsträckningen.11
I kretsarna kring Der Knüppel och för konstnärer
inom KPD bildades en revolutionär informell
konstnärsgrupp, Rote Gruppe, Röda gruppen. Den
uppstod ur föregångaren Novembergruppen, som
startats i november 1918 för att organisera och mobilisera de radikala konstnärerna för den tyska revolutionen.12
Eric Johanssons bidrag till konstmappen Hunger, 1924.
Arbetarhistoria 2015:3 13
El Lissitzkys omslag till utställningskatalogen för »Första allmänna tyska
konstutställningen» i Sovjetunionen 1924–25. Eric Johansson var, tillsammans med
Berlinkonstnären Otto Nagel, utställningskommissarie
14 Arbetarhistoria 2015:3
Medlemmar i Röda gruppen var bland andra
Otto Dix, Conrad Felixmüller, Otto Griebel och
Eric Johansson. Georg Grosz var ordförande och
John Heartfield sekreterare. 1923 höll Dresdenavdelningen sin första offentliga utställning »Wir
schaffen für Euch!» – Vi skapar för er! – i hemstaden, på Brühlschen Terrasse vid floden Elbe.
Johansson var organisatör.13
I juni 1924 publicerades gruppens manifest i
kommunistiska Rote Fahne. Här slogs bland annat
fast »att en god kommunist först och främst är
kommunist och i andra hand en tekniker, konstnär
och så vidare». Alla kunskaper och färdigheter sågs
som »verktyg för att gagna klasskampen». Manifestet manade också till »konstnärlig utbildning organiserad i varje distrikt; uppkopierade exempel på
väggtidningar; vägledning i att förbereda demonstrationsaffischer och plakat», samt »organisering
av ambulerande utställningar».14
Röda gruppen sände sina hälsningar till Sovjetunionen:
Överallt ifrån, från alla områden i Tyskland,
kommer konstnärer som åtagit sig att understödja proletariatet i dess ekonomiska kamp
och att genom engagemang och nära samarbete stödja Internationella arbetarhjälpen,
IAH. För att fastslå de ryska konstnärernas
aktiva deltagande i denna kamp skickar de
tyska konstnärerna sina hälsningar till de
ryska vännerna och uttrycker sin förhoppning att det gemensamma arbetet i en anda av
internationell solidaritet på intensivaste vis
kommer att utvecklas också i framtiden.15
Internationella arbetarhjälpen grundades av den
tyske kommunisten Willi Münzenberg, som 1921
fick i uppdrag av Lenin att starta en organisation
för att lindra den rådande ryska hungersnöden
och samtidigt ge materiellt och moraliskt stöd till
Sovjetryssland.
IAH framställdes som en partipolitiskt neutral
proletär hjälporganisation, men var underordnad
Kommunistiska internationalen, Komintern, och
ingick i det komplexa nätverk av organisationer
som syftade till att sprida kommunismens idéer
utanför kretsen av övertygade.
Inom några år skulle IAH, vars centralkommitté
hade sitt säte i Berlin, bli ett mediekonglomerat
med flera tidningar och tidskrifter, bokklubb samt
filmdistribution.16 Eric Johansson kom i kontakt
med IAH genom ett av organisationens soppkök, i
konstakademins kafeteria. Han blev IAH-ordförande i Dresden.17
På sensommaren 1924 publicerade IAH:s konstnärssektion Künstlerhilfe, Konstnärshjälpen, pamfletten 8 Stunden med ett ställningstagande för den
lagstadgade åttatimmarsdagen av ledande konstnärer. Eric bidrog också med en illustration i häftet.
Undertecknarna, bland andra Eric Johansson, betonade arbetarnas rätt till självbestämmande och
deltagande i kulturlivet. Konstnärerna uppmanades stå på arbetarnas sida och understödja deras
kamp med sin konst och att ge dem materiellt understöd.18
Samma år medverkade Eric Johansson i den grafiska mappen Hunger, tillsammans med Otto Dix,
Georg Grosz, Käthe Kollwitz, Otto Nagel, Karl Völker och Heinrich Zille. Inkomsterna fördelades lika
mellan konstnärerna och IAH:s barnhem.19
En svensk konstnär i Moskva 1924
Den 15 oktober 1922 öppnades »Första sovjetiska
konstutställningen» i Berlin, på ett galleri på paradgatan Unter den Linden. För första gången visades
verk av bland andra Malevich, Rodchenko, Tatlin
och El Lissitzky i Västeuropa. Lenin var personligen, genom IAH:s ledare Willi Münzenberg, engagerad i genomförandet. Syftena var flera. Man ville
bilda opinion för Sovjet och samla in pengar till
IAH.20
Två år senare beslutade de tyska konstnärerna
vid en konferens i mars 1924 i Weimar att återbörda
gesten. Man kan anta att de glödande avantgardistiska konstnärerna var ivriga att visa sina verk i »arbetarstaten».
IAH organiserade »Första allmänna tyska konstutställningen» i Sovjetunionen och Eric Johansson
valdes som representant för organisationens starkaste fäste utanför Berlin, Dresden. På sommaren
1924 sammanställde han alla verk tillsammans med
Berlinkonstnären Otto Nagel.
Innan utställningen skickades till Sovjet ordnade
Otto Nagel och Künstlerhilfe i februari den »Stora
solidaritetsutställningen» i varuhuset Wertheim vid
Alexanderplatz i Berlin. Överskottet, 2 500 mark,
gick till IAH:s hjälpverksamhet.21
»Första allmänna tyska konstutställningen» omfattade 501 verk av 126 tyska bildkonstnärer, skulptörer och Bauhausarkitekter. För första gången
Arbetarhistoria 2015:3 15
mötte ryssarna och den unga sovjetiska regimen
ett stort urval av europeisk dadaism, expressionism, abstrakt konst och modernistisk arkitektur.22
Utställningen ville visa den nya tyska konsten
från 1914 och framåt som vid denna tid var mindre
känd utomlands. I tyska kulturtidskriften Weltbühne
fördes en debatt där kritiska röster hävdade att urvalet inte var representativt och att Röda gruppen,
som tolv av konstnärerna tillhörde, fått för stor
plats.23
Eric Johansson anlände till Moskva i september
och bodde i fyra månader på Hotel Lux, där utländska gäster på besök ofta placerades.24 Förhållandena var tydligen knappa, för när vintern kom
vände han sig i ett brev till IAH:s ledning för att få
ett förskott på 1 000 rubel för att köpa »nödvändiga
klädesplagg».25
Utställningen öppnade den 18 oktober i Historiska museet vid Röda torget. Anföranden hölls av
Leo Trotskij och Anatolij Lunatjarskij, sovjetregeringens förste kommissarie för upplysningsväsendet 1917–29. Ryska konststudenter hjälpte till med
det praktiska arbetet.26
Intresset var stort, men mottagandet blandat,
erinrade Johansson sig i en artikel i DDR-tidskriften Bildende Kunst drygt 40 år senare: »Kvintessensen av kulturkommissarien Anatolij Lunatjarskijs
inledningstal var att den ryska konsten, som levde
under andra betingelser, måste gå en annan väg än
den tyska.»27
Lunatjarskij betonade också Röda gruppens
medlemmar som fick det varmaste mottagandet.
Han ansåg att de låg långt före när det gällde revolutionär konst och att de ryska konstnärerna
kunde lära mycket av sina tyska kollegor.28
Museisalarna fylldes från morgon till kväll av
både enkelt folk och av sovjetiska potentater. En av
dem var kvinnokämpen och Kominternledamoten
Clara Zetkin som sa till Eric att ett konstverk borde
vara »som ett tal av Lenin – klart, enkelt och fullt
av djupa, skapande tankar». De första nio dagarna
sågs utställningen av 4 300 personer. Huvuddelen
var »arbetare, proletära studenter och rödarmister».29
»Besökarantalet överträffade vida våra förväntningar», mindes Johansson senare. »Enkla människor kom fram och bad oss om förklaringar till de
för dem obegripliga verken och gästboken fylldes
av motsägelsefulla omdömen och långa konstteoretiska diskussioner.»30
16 Arbetarhistoria 2015:3
Utställningskatalogen trycktes i 3 000 exemplar
och sålde snart slut, vilket många besökare klagade
på. Till katalogen, idag en raritet som betingar höga
priser, skrev Eric Johansson texten »De tyska
konstnärerna och kapitalismens kris». Ett av hans
verk, Beväpnade arbetare, fanns också återgivet i katalogen.31
Redan under uppackningen av utställningen, i
september, träffade Johansson en ung vietnames,
Nguyen Ai Quak, som var mycket konstintresserad.
Under en månad förde de ofta diskussioner om
konst och politik på olika restauranger i Moskva.
Nguyen gjorde ett starkt intryck på Eric, som tecknade två blyertsporträtt av honom. Ho Chi Minh,
som Ngyuen senare skulle kalla sig som landsfader,
skrev också sitt namn på verken.32 Idag hänger ett
av porträtten i Ho Chi Minh-museet i Hanoi.
Ho Chi Minh kom till Moskva 1923 för att delta i
Kominterns femte kongress som Indokinas rådgivande representant. Under samma tid skrev han texten »Den mördande civilisationen», en osande
vidräkning med kolonialismen i Afrika: »Historien
om de europeiska framstegen i Afrika – som historien om koloniserande invasioner överallt – är från
början till slut skriven med urbefolkningens blod.»
I slutet av 1924 reste han vidare till Guangzhou i
Kina där han arbetade som tolk mellan ryska och
kinesiska. Han var också Kominterns expert på
Asien och kolonialfrågor. År 1925 bildade Ho Chi
Minh Vietnams revolutionära ungdomsförbund,
en föregångare till Vietnams kommunistiska parti.33
Ho Chi Minh var mycket väl förtrogen med europeisk avantgardistisk konst, behärskade flera
språk flytande och bekände skrattande för Eric Johansson att han själv prövat på penseln i Paris.
Bland annat hade han jobbat med fotoretuschering
och förfalskning av fransktillverkat »kinesiskt»
porslin. Men den nonfigurativa delen av utställningen föll inte Ho Chi Minh i smaken eftersom
den enligt honom inte lämnade något bidrag till
klasskampen.34
Och just där är den revolutionära konstens
första hudspricka som snart ska leda till ett öppet
sår. Än existerade Meyerholds revolutionära teater
sida vid sida med Bolsjojoperan, och både Majakovskij och Gorkij kunde publicera sig. Men snart
skulle tiderna förändras.
Lunatjarskijs öppna konstsyn kom mot slutet av
decenniet i konflikt med Stalins kulturpolitik. Men
Lunatjarskij och Clara Zetkin hann dö innan den
Eric Johansson blev vän med Nguyen Ai Quak under den tid han vistades i den sovjetiska
huvudstaden. Det tagna namnet betyder »Nguyen älska landet» eller »Nguyen patrioten». Idag
känner vi mannen bättre under namnet Ho Chi Minh.
Arbetarhistoria 2015:3 17
stora terrorn utbröt i Sovjet. Snart skulle retuscheringsutrustningen komma fram på allvar i en tid
där kommissarier och konstnärer som föll i onåd
ständigt suddades bort från officiella bilder.
Brödet eller penseln?
Utställningen stängde i slutet av november för att
visas i Saratov vid Volga – en stad svårt drabbad av
hungersnöd – men enbart Otto Nagel följde med.
Troligen kom de båda konstnärerna ihop sig. I böcker om Nagels liv nämns knappt att Johansson var
medarbetare i utställningen, han förminskas och
avfärdas som betydelselös. Efter Saratov skickades
utställningen till Leningrad, där den avslutades i
juni 1925.35
Eric återvände till Dresden i december 1924. Han
hade ställt ut verken Demonstration, Beväpnade arbetare, Tyskland 1923, Strejkvakter, Begravningståg och
Porträtt av Erich Mühsam.36 Han lyckades sälja de
flesta av sina utställda målningar. Därför finns han
idag representerad både på Eremitaget i S:t Petersburg och olika muséer i Moskva.37
Året efter Sovjetvistelsen skapade Johansson en
rad akvareller med motiv från Röda torget och
Moskvas omgivningar.38 Han skulle aldrig mer
träffa sin vietnamesiska vän, men långt senare
sände han i alla fall en hälsning till Ho Chi Minhs
75-årsdag.39
Eric Johansson första möte med kommunismen
vid makten slog inte väl ut. Bland annat kom han i
luven på den ryska utställningsledningen om fördelningen av de inkomna pengarna.
Hemma väntade fortsatta ekonomiska problem
och Eric Johansson valde brödet istället för penseln. Hans fosterfar var ruinerad efter den galopperande inflationen. Eric gick in i firman och gifte
sig med judinnan Grete. Han blev helägare några
år senare. Under slutet av 1920-talet hade firman
300 anställda under högsäsong.
Referenser – Eric Johansson
1 Gustaf Lindegren, »En
roman», i Hembygd på höglandet,
Kråkshults hembygdsförening,
Vimmerby 1989, s. 92–95; Elke
Lehmann-Brauns, »Als Ho Tschi
Minh noch malte. Ein porträtt des
18 Arbetarhistoria 2015:3
Det som avgjorde hans beslut var antagligen att
hans gamle fosterfar inte skulle tvingas ut som
stensättare på gatorna igen vid hög ålder. Fosterfadern som varit välbeställd hade nu knappt mat
för dagen och Eric stod i tacksamhetsskuld till
honom.
Firman krävde sin tid och Erics konstnärskap
gick ner på sparlåga, men inte hans engagemang.
Han var bland annat en av grundarna till lokalföreningen av Det nya Rysslands vänner 1925, och året
därpå anordnades utställningen »Den revolutionära konsten i Väst» i Moskva där verk av bland
andra Eric Johansson visades.40
Några år senare undertecknade han ett upprop,
»Polisterror mot barn och konst», sedan högerkrafter ingripit mot misshagliga väggfresker utförda av
den radikale konstnären Heinrich Vogeler i konstnärskolonin Worpswede utanför Bremen. Vogeler
hade överlåtit sitt hus i Worpswede till Röda hjälpen, en kommunistpartiet närstående organisation,
som drev ett barnhem i fastigheten där freskerna
fanns.41 Samma år upplöstes Röda gruppen och
följdes av ASSO, en sovjetinspirerad konstnärsorganisation.42
Eric Johansson fungerade, tack vare firman,
under slutet av 1920- och början av 1930-talen som
mecenat för sina konstnärsvänner som hade det
sämre ställt. Under 1930-talet utsattes Johansson
för hård press av de nazistiska myndigheterna. Han
förföljdes av Gestapo, som försökte förstöra hans
affärer och gjorde husrannsakan i hans bostad.
Dessutom blev han bland konsthistoriska världsnamnen som ende svensk representerad i de olika
utställningarna »Entartete Kunst» efter det nazistiska maktövertagandet. Han fängslades för att
ha smädat naziregimen, men lyckades undvika
Gestapos klor och i samband med en amnesti fly
till Sverige 1938.
schwedishen Malers Eric Johansson», Frankfurter Allgemeine Zeitung
18/1 1970.
2 Hannelore Gärtner, »Eric Johansson – Avantgardist proletarischer Kunst», Bildende Kunst
4/1965, s. 196.
3 Dennis Crockett, German
post-expressionism: the art of the great
disorder, 1918–1924, Pennsylvania
State University Press, University
Park, PA 1999, s. 64 och s. 179, not
83.
4 Gärtner (1965), s. 195.
5 Crockett (1999), s. 67.
6 Gärtner (1965), s. 195–197. Se
även Lea Grundig, »Ansprach an
einen alten Freund», Bildende Kunst
7/1968, s. 369–372; Barbara Brädefors & Nils Brädefors: »Eric Johansson – han intar en fast plats
bland den sociala kampens konstnärer», Norrskensflamman 10/7
1979; Bert Ola Gustavsson & Dick
Schyberg: »Eric Johansson – revolutionären som glömdes av den
svenska konsthistorien», Dagens
Nyheter 30/9 1979.
7 Crockett (1999), s. 64.
8 John Heartfield & George
Grosz, »Der Kunstlump», Der Gegner, 10–12/1920, s. 48–56. Hela texten finns återgiven på
<www.dada-companion.com/heartfield_docs/hea_kunstlump_192
0.php>.
9 Otto Griebel, Ich war ein
Mann der Strasse: Lebenserinnerungen
eines Dresdner Malers, Röderberg,
Frankfurt am Main, 1986, s. 173.
10 Christine Hoffmeister &
Christian Suckow (red.), Revolution
und Realismus: revolutionäre Kunst in
Deutschland 1917 bis 1933, Staatliche
Museen zu Berlin, Berlin, 1978,
s. 118 och s. 126.
11 Wilhelm L. Guttsman, Art for
the workers: ideology and the visual
arts in Weimar Germany, Manchester University Press, Manchester,
1997, s. 103–104.
12 Alex Danchev (red.), 100 artists’ manifestos, Penguin, London,
2011, s. 239.
13 Gärtner (1965), s. 196.
14 Publicerat i Rote Fahne
57/1924, återgivet i Danchev (2011),
s. 239–240.
15 Citerat i Jelena Martschenko, »Der Berliner Künstler Otto
Nagel in Saratow», Forschungen und
Berichte 26/1987, s. 305.
16 Ibid. Se även Kasper Braskén, The Revival of International Solidarity. The Internationale Arbeiterhilfe,
Willi Münzenberg and the Comintern
in Weimar Germany, 1921–1933, Åbo
Akademi, Åbo 2014.
17 Gärtner (1965), s. 196, och
Martschenko (1987), s. 305.
18 Erhard Frommhold, Otto
Nagel – Zeit, Leben, Werk. Henschelverlag, Berlin 1974, s. 95. Se också
Braskén (2014), s. 299, not 828.
19 Ingrid Schulze, »Die Mappe
’Hunger’, eine Solidaritätsaktion
deutscher Künstler für die Sowjetunion im Jahre 1924», Bildende
Kunst 11/1967, s. 609–610.
20 Braskén (2014), s. 200–204.
21 Frommhold (1974), s. 94–95,
366; Guttsman (1997), s. 121.
22 Eric Johansson, »Die Erste
Allgemeine Deutsche Kunstausstellung in Moskau 1924», Bildende
Kunst 12/1965, s. 650.
23 Weltbühne 32/1924, 39/1924,
42/1924. Se även Helen Adkins,
»Schafft neue Ausdrucksformen!
Deutsche politische Kunst der
zwanziger Jahre – vorbild für die
UdSSR» i Berlin–Moskau 1900–
1950: Moskau–Berlin 1900–1950.
Prestel, Berlin 1995, s. 235.
24 Lehmann-Brauns (1970).
25 Brev från Eric Johansson till
IAH:s ledning, 15/10 1924,
538/3/37, 177, RGASPI, Moskva.
26 Not und Brot 35/1924; Loki,
»Die Erste Allgemeine Deutsche
Kunstaustellung in Moskau 1924»,
Sichel und Hammer 2/1924, s. 15.
27 Johansson (1965), s. 650–652.
28 Crockett (1999), s. 61 och Sinaida Pyschnowskaja, »Deutsche
Kunstausstellungen in Moskau
und ihre Organisatoren», Berlin–
Moskau 1900–1950: Moskau–Berlin
1900–1950. Prestel, Berlin 1995, s.
188.
29 Not und Brot 37/1924. Se även
Frommhold (1974), s. 365–366.
30 Johansson (1965), s. 650–
652. Jmf citat ur gästboken i
Frommhold (1974), s. 102.
31 1-ja Vseobschtschaja Germanskaja Chudoschestvennaja Vystavka,
Mezhrabpom, Moskva 1924 [Första
allmänna tyska konstutställningen, utställningskatalog], översättning av
Stefan Lindgren. Texten på s. 17–
20. Bilden finns på s. 39.
32 Gustaf Stjernberg, »Min vän
Ho Chi Minh – en sensationell
bild», Aftonbladet 26/12 1967.
33 Lady Borton, Ho Chi Minh:
A journey, Thê Giói publishers,
Hanoi 2007, s. 44–47. Citatet finns
på s. 44.
34 Johansson (1965), s. 650–652.
Se även Stjernberg (1967).
35 Frommhold (1974), s. 102–
104, s. 365–366; Martschenko
(1987), s. 305–312.
36 Första allmänna tyska konstutställningen, översättning av Stefan
Lindgren, s. 27. Se även Dick Schyberg, Bert Ola Gustavsson &
Anders Gustafson, Eric Johansson.
Orosdi-Back, Stockholm 2015,
s. 118–119.
37 Gärtner (1965), s. 196.
38 Grundig (1968), s. 371.
39 Stjernberg (1967).
40 Kunst im Aufbruch: Dresden
1918–1933, Gemäldegalerie Neue
Meister, Dresden 1980.
41 Guttsman (1997), s. 127–129,
s. 153–165, s. 187.
42 Egentligen hette organisationen Assoziation revolutionärer
bildender Künstler Deutschlands,
ARBKD, men det förkortades oftast till ASSO. År 1931 ändrades
namnet till Bund revolutionärer
bildender Künstler Deutschlands
– BRBKD. Två år senare förbjöd
nazisterna organisationen. Hannelore Gärtner, »Die Assoziation
Revolutionärer Bildender Künstler
Deutschlands in Dresden» i Kunst
im Aufbruch, s. 69–73.
Anders Gustafson, Bert Ola
Gustavsson och Dick Schyberg
har skrivit boken Eric Johansson,
utgiven på förlaget Orosdi-Back
2015 i serien »Svenska illustratörer
och konstnärer».
Arbetarhistoria 2015:3 19
Den svenska arbetarrörelsen
och »svartingarnas» hemkomst. Förföljelser
och trakasserier mot Finlandsfrivilliga
1918–1939
till Haparanda kunde man inte undgå att märka att
ämnet var sprängstoff längs rutten genom Norrland. När sedan de stupade skickades hem i april
ägde samma slags protester rum på vägen ned till
Stockholm och sedan vidare ut på landsorten. »Inte
en ton blåser vi för den kä’n», hade chefen för
Glafva bruksorkestern sagt när disponenten frågade om den kunde närvara vid begravningen av
en stupad Finlandsfrivillig.2 På Stockholms biograAv Henrik Saxenius
fer irriterades en del av publiken av att det vitas
»Det hurrades och viftades när svartingarna bragder förhärligades.3 Ändå fortsatte krigsresorna
kommo», skrev Folkets Dagblad Politiken.1 Den 30 till Finland hela tiden.
Författaren Ture Nerman
maj 1918 återvände den
stod
vid korsningen SmåSvenska brigaden till Skeppslandsgatan–Birger
Jarlsgatan
brokajen med ångaren s/s
under
Svenska
brigadens
seGoole Trader. Därifrån margerparad
och
sade
»Fy,
mörscherade man mot Stadion. I
dare» när 550 man tågade
nio veckor hade man deltagit i
förbi.
En person bredvid tog
strider i det finska inbördeskriilla
upp
och hämtade en poliget. Några hade varit med en
skonstapel.
Affären resulterade
kortare tid. Andra hade inte
i
en
rättssak,
bötesstraff och
varit i strid alls. Några hade
broschyren
Svarta
brigaden,
främst deltagit i bevakning och
vars
titelblad
pryddes
av en
arkebuseringar av fångar.
vykortsbild
på
röda
fångar
på
Redan första dagen i StockTammerfors
centrala
torg.
Den
holm framgick det att deras inprydde ett mordhot som Nersats var mycket illa sedd på
man
erhöll. Enligt texten var
arbetarhåll. Misstron kan inte
de
på
väg till en avrättningsha kommit som en överraskplats.
Inne
på Stadion där huning. Redan i februari startade
vuddelen
av
hyllningsfesten
Sveriges socialdemokratiska
hölls
hade
någon
protesterat
vänsterparti en kampanj mot
högljutt
och
blivit
utkörd av
Finlandsaktivismen. Redan i
publiken.
Det
var
tydligt
att
februari hade svenska officehätskheten
åtminstone
inte
rare enrollerats i Mannerheims
hade minskat.4
vita regeringstrupper. Den 6
Anledningen var delvis nymars for den första gruppen av
Efter brigadens segerparad genom Stockhetsrapporteringen.
Ett par tre
krigsfrivilliga över för att an- holm dömdes skriftställaren Ture Nerman till
dagar
efter
hemkomsten
klistsluta sig till den Svenska briga- 75 kronor i böter för att ha ropat »Fy, mörrade
Stockholms
vänsterkomden. När de frivilliga reste upp dare» åt paraden.
Dagens svenska medborgare som är frivilliga i de kurdiska peshmerga-styrkorna, som IS-krigare eller ukrainska fascistförband hade föregångare. De mest välkända
är de Spanienfrivilliga och de frivilliga i finska vinterkriget.
Men även i inbördeskriget 1918–1919 fanns frivilliga
svenska soldater, ofta med arbetarbakgrund. Och de
mottogs inte som hjältar när de återvände hem.
20 Arbetarhistoria 2015:3
Svenska brigadens
hemkomst från
Finland 1918
mun upp affischer som underrättade om ett offentligt protestmöte mot Svenska brigaden och mot den
vita terrorn i Finland. En uppklistrare anhölls på Regeringsgatan och den ansvarige polismästaren anmäldes därför inför JO. Tack vare uppmärksamheten
blev mötet en publikmässig succé.5 En resolution
antogs med acklamation. Den 5 juni organiserades
Svenska arbetarorganisationernas Finlandskommitté för att samordna proteströrelsen.6 Stockholms
socialdemokrater, vänstersocialisterna, ungsocialisterna och syndikalisterna gjorde gemensam sak.
Samtidigt började arbetarpressen publicera namn
på återvändande som begått vanliga brott hemma.
Skadeglädjen är inte att ta miste på. Förslag på minnesmärken över den finska revolutionen väcktes.7
Fackförbund började utesluta medlemmar. Kampanjen tog spjärn mot den traditionella marxistiska
motbilden, nämligen föreställningen om »trasproletariatets» återkommande svek gentemot sina klassbröder. »Vi mana Sverges arbetare att överallt, där
dessa brigadister uppträda, visa dem klart och tydligt sitt öppna förrakt», som Nya Norrland skrev.8
»Ingen nåd måtte komma över dem till del, utan må
de med hela sitt återstående liv sona den svartaste
gärning en människa kan göra», skrev Folkets Dagblad
Politiken kategoriskt. Fackombudsmannen Einar
Ljungberg menade att de borde isoleras socialt. »Låt
oss hellre ta ett pästsmittat lik i vår famn än vi andas
den luft som omger dessa – jag saknar namn åt de
usla kräken.»9
Vilka förföljdes?
Nyhetsrapporteringen och opinionsbildningen
rådde man inte på. »Hemmabolsjevikerna» tog
»skadan igen för nederlagen i Finland», enligt
Aftonbladet.10 Särskilt personer med arbetarbakgrund låg inom räckhåll för den hämndlystna arbetaropinionen. De flesta återfanns inom frivilligkåren Svenska brigaden.11 Förföljelserna initierades i första hand nedifrån. Arbetarpressen utArbetarhistoria 2015:3 21
22 Arbetarhistoria 2015:3
Den svenske krigsfrivillige officeren Gösta Glimstedts
kropp anlände Stockholm med båten Oihonna. Begravningståget började på Skeppsbrokajen och gick sedan
till Hedvig Eleonora kyrka. I samband med Glimstedts
överfärd över havet slog man följe med de sista
svenska reguljära trupperna som lämnade Åland.
Arbetarhistoria 2015:3 23
Brev till Ture Nerman från Bageriarbetarens redaktion om verksamma
svartbrigadister inom bageribranschen.
gjorde ett betydelsefullt redskap.12 För att effektivisera jakten riktades uppmärksamhet mot enskilda namngivna personer som exempelvis en
24-årig eldare från Norrköping. Nedan ges en fingervisning om hur hans liv kan ha gestaltat sig åtminstone fram till slutet av 1930-talet.
En vitgardist i Flen vid namn Karl Green har
en längre tid gått och ståtat i sin mördarkostym samt frihetstecknet på bröstet.
I söndags kväll var han t.o.m. fräck nog att
uppenbara sig i Folkparken, försiktigtvis ej i
uniform.
Men Flens arbetare vädrade lik, och när
man fick skåda mördaren i egen hög person,
beslutade man sig för att han utan vidare spisning skulle förpassas ut ur parken. Det dröjde
inte länge förrän den bålde riddaren tog till
harvärjan, eftersatt av några friska viljor, som
troligen skulle hållit honom räkning för hans
forna bedrifter, därest han ej lyckats komma
undan på en i närheten befintlig gård.
24 Arbetarhistoria 2015:3
Han har sedan funnit för gott att avdunsta
från Flen, och lär ha ställt kosing till Norrköping.
Kamrater i Norrköping, bemöt honom
efter förtjänst, därest han anträffas! 13
Jakten antog kvalitativa former. Och inte bara brigadister från arbetarklassen drabbades. På en socialistisk ungdomsklubb i Göteborg väcktes förslag
att identifiera »vitgardisterna»14 vid poliskåren och
spårvägen för att kunna publicera deras namn i
vänsterorgan som Brand och Folkets Dagblad Politiken.15 Även identitetsnummer publicerades. Sedan
länge prickades strejkbrytare, ibland publicerades
deras namn i form av dödsannonser. Riksdagen
hade försökt stävja uthängningarna. Grunden utgjordes av muntlig ryktesspridning. Snart drabbades spårvagnskonduktörer i Stockholm och
Göteborg, vaktpersonal vid Skeppsholmens varv
och polisen i Sundbyberg. Endast de som lyckades
dölja sin bakgrund klarade sig. Eller de som tillhörde samhällsklasser som låg utom arbetarorga-
Tidningsklipp om svartbrigadister ur den vänstersocialisternas huvudorgan Folkets Dagblad Politiken.
Arbetarhistoria 2015:3 25
Bojkott av ett café i Vänersborg 1918.
nisationernas räckvidd. På grund av den tämligen
påträngande uppmärksamheten vände sig frivilligrörelsens ombud till justitiedepartementet med begäran om ingripande.16
Särskilt förvånades krigsfrivilliga med socialdemokratiska sympatier av motståndet, eftersom
Socialdemokratiska arbetarpartiet, SAP, den 11
februari tagit avstånd från den finska revolutionen.
Bolsjevikerna ogillades också. Den parlamentariska vägen ansågs bättre. Tack vare litteratur som
Fänrik Ståls sägner var många sedan skoltiden anhängare av Finlands frihet. Tage Erlander hörde till
dem, och Hjalmar Branting ogillade både tsardömet och förtrycket av Finland. Visserligen hade
man tidigare protesterat mot den aktivistiska Finlandshetsen i februari men Social-Demokraten införde också en annons från Svenska brigaden.17
Tendentiösa berättelser om den röda terrorn förekom dagligen i socialdemokratiska tidningar.18
Därför häpnades några när fackförbund sedan
började utesluta brigadister. »Ja, jag behöver nog ej
omtala hur det är för en arbetare som varit i
26 Arbetarhistoria 2015:3
Svenska brigaden och kommer tillbaka då en arbetskamrat ej vill se på den», som en målare
skriver.19 Målarnas fackförbund uteslöt medlemmar med förbundsstyrelsens reservation mot formuleringar som »för all framtid».20 Traditionellt
skulle ju exkluderingen upphöra vid avbön, dvs.
när en prickad person offentligen bad om ursäkt
för klavertramp. Därför reagerade man. Men
»Mannerheims slaktardrängar» var värre än
strejkbrytare. Många krigsfrivilliga var naturligtvis
också oorganiserade arbetare. Hatet från syndikalister, ungsocialister, vänstersocialister och sossar
samt olika fackföreningsmedlemmar var glödgande
mot den Svenska brigaden, Gustaf Mannerheim
och det vita Finland.21 Ett bombattentat mot strejkbytare-brigadister vid ett bankbygge i Vänersborg
misslyckades. Syndikalister misstänktes eftersom
det var en syndikalistisk strejk.22
Metoden med hot och skoningslös mobbning
var vanligast. »Var jag kom så fanns det de, som ropade ’mördare’, ’vitgardist’ m. m ej värst vackra tillmälen», skrev en brigadist.23 Ibland vågade arbets-
Avrättning av röda i finska Sandhamn. Enligt officiella
siffror dödades fem gånger fler röda än vita direkt i
samband med kriget. Massgraven i Sandhamn innehöll
1300 människor.
givare inte anställa dem. En 31-årig kock skrev att
en fartygskapten i Göteborg avskedat honom när
besättningen »hade reda på att jag var en som dessa
sade mördare och hade varit med i Brigaden och
därför ansåg han att jag riskerade väl mycket att
stanna kvar».24 En 26-årig rörarbetare upplevde
förföljelserna trots att han låg på Södertälje lasarett.25 Metallindustriarbetareförbundet hade nämligen antagit en resolution mot brigaden och
sanktionerat förföljelsen mot södertäljebor som
varit med i brigaden. Deras identitet skulle meddelas på varje arbetsplats. Förföljelserna ägde inte
rum i obemärkthet. Det kristliga Svenska Morgonbladet noterade att »förföljarna övergått till handgripligheter och till och med hotat brigadister med
livets förlust».26 Redan under hemkomstparaden i
Stockholm hade en 33-årig lagerbokhållare, som
var känd för allmänheten genom en intervju i pressen, hört illavarslande skällsord. Senare skrev han
att »här i Karlskrona är det snart omöjligt att vistas
socialisterna är så hätska mot mig».27 För såväl ung
som gammal väcktes ett behov av att beväpna sig.
»Jag är ej rädd för dem, jag endast önskar man finge
behandla dem efter Finskt mönster, och kanske att
den dagen kommer även i Sverge», som en 26-årig
furir från Oxelösund skrev.28
Åtminstone ett par hundra personer berördes av
den ekonomiska, sociala och politiska diskrimineringen som initierades av arbetarrörelsen. Givetvis
är detta minimiangivelser. Oftast räknas inte släkt
och vänner med. Om levande föräldrar iakttas stiger siffran till 600; ett syskon till 800 och så vidare.
I mindre samhällen var det värst. En av mina informanter erinrar sig sin farbror bara i samband med
trakasserier.29 De anhöriga hade ju inte deltagit i
»Mannerheims jakt» i Finland men däremot hade
man ett minne av förföljelserna i Sverige. Farbrodern hade till exempel velat stanna som stamanställd vid Bodens trupper men inte kunnat
eftersom hans namn var känt. Orsaken var memoarerna och alla böcker som gavs ut efter kriget.
Därför drabbades en del hårdare än andra. En 30årig lärare identifierades enkelt av de så kallade
Kommittérade tack vare litteraturen.30 Ett upprop
Arbetarhistoria 2015:3 27
28 Arbetarhistoria 2015:3
Vita arméns soldater granskar gatorna i Tammerfors
där stupade och avrättade röda låg kvar flera dagar
efter striderna. Sammanlagt dog en procent av Finlands befolkning dog under kriget. Samma procent som
under spanska inbördeskriget 1936–39 vilket speglar
hur blodigt kriget var. Genom sitt deltagande i inbördeskriget blev de svenska brigadisterna indragna i den
vita terrorn, oberoende av om de ville det eller inte.
Arbetarhistoria 2015:3 29
Efter inbördeskrigets slut dog 11 652 i de vitas fångläger. Det vänstersocialistiska,
socialdemokratiska ungdomsförbundet anordnade protestmöten.
mot hans befattning vid en folkskola trycktes upp
och distribuerades. Och när släktnamn förvandlades till markörer blev konsekvenserna förödande
de anhöriga. Vid ett tillfälle hade strejkbenägna
hamnarbetare vägrat lossa eftersom just en bror till
en brigadist fanns ombord.31 Från Vänersborg rapporterade en tidigare brigadist att hans fästmö lidit
ekonomiskt av en bojkott mot hennes kafé efter att
»de svenska rödgardisterna» hade identifierat
honom.32 Senare anmälde han sig som frivillig till
frihetskriget i Estland. En 34-årig flerbarnsfar från
Norrköping skrev i ett brev att familjen drabbades.
Barnen mobbades i skolan medan pappan var i
Finland, och lärarna »sa bara att vad hade jag i Finland att göra».33 Familjeband och släktband slets
sönder, inte bara av divergerande politiska ställningstaganden. Skälen kunde vara så pass opportuna att man ville freda sig själv mot trakasserier.
En Finlandsfrivillig kunde därför betraktas som familjens eller släktens svarta får. Gammal vänskap
kunde övergå i fiendskap. En 21-årig bagare skrev
att syskonen vände honom ryggen. En 19-årig studerande skrev att han stöttes ut av sin släkt.34
Vad gjorde man för att överleva?
I åtskilliga fall anar man djup tragik. Som underhållsskyldig belades en sjöman med förbud att
30 Arbetarhistoria 2015:3
flytta utomlands. Ett par år senare utfärdade stadsfiskalen en varning för lösdriveri mot honom.35 I
lagens strikta mening var en person som strök land
och rike runt utan jobb och pengar för sitt uppehälle »lösdrivare». Andra återvände till Finland
eller emigrerade till andra länder. Några tog tjänst
i andra frivilligrörelser. Världskriget pågick fram till
november och följdes av ytterligare inbördeskrig,
särskilt i det sönderfallande ryska imperiet.
Svenska kåren i Estland lockade såväl förföljda
som »krigsgalna» svenskar. Bland den senare kategorin rekryterades folk till extremhögerns led.
Andra förföll till brottets bana. På grund av omgivningen vågade man inte ens tala med varandra för
att inte någon skulle misstänka något. Att man förhindrades en entrébiljett tillbaka till samhället visas
av att bara 28 procent av de krigsfrivilligas brott
under perioden 1916-1920 begicks före 1918.36
Framför allt efterlystes och dömdes de forna Finlandskrigarna för stölder. Även lösdriverilagen
brukades flitigt. År efter år fortsatte förföljelserna
och man tvingades ut på luffen. Detta var ett så
kallat passivt brott där lösdrivaren kunde omhändertas utan att ha begått någon otillåten handling.
Krav på domstolsförhandlingar eller bevisföring
behövdes ej.37 En tillräckligt förhärdad kriminell
kunde förlora sitt medborgarskap upp till tio år.
Traditionellt skulle exkludering inom fackföreningar upphöra vid avbön,
det vill säga då en prickad person offentligt bad om ursäkt för klavertramp. Men »Mannerheims slaktardrängar» var värre än strejkbrytare.
»De hava alltså icke endast för stunden ställt sina
liv till förfogande», som en av frivilligrörelsens organisatörer profeterade, »utan för hela livet, i det
hela deras framtid nu står hotad».38 Fysisk och psykisk ohälsa var inte ovanligt. Självmord förekom.39
Så småningom startades en penninginsamling.40
Fonder upprättades. En arbetsförmedling startades
i Finland. Men strejkbryteriet var en mera typisk
organiserad överlevnadsstrategi. Behovet av arbetskraft som kunde sysselsättas i samband med
strejker var enormt på den konfliktdrabbade
svenska arbetsmarknaden. I första hand anslöt sig
brigadister från arbetarklassen till strejkbrytarorganisationerna för att kunna försörja sig, sällan för
att värna arbetsgivarnas princip om arbetets fri-
het.41 Icke desto mindre gick handlandet stick i stäv
emot fackföreningarnas ambitioner. »För män, som
varit med om att ta sina klassbröders liv i främmande land, är det givetvis en småsak att spela
strejkbrytarens roll här hemma», som Folkets Dagblad Politiken skrev.42 Redan på sommaren skickade
Svenska brigadens expedition »arbetsvilliga», alltså
strejkbrytare, till en av det årets största arbetskonflikter: Kristinehamns hamnarbetarstrejk. Konflikten rymde element från arbetsgivarnas gamla
metoder: strejkbryteri och Åkarpsmål. »Arbetarna
böra komma ihåg, att släppa de in en sådan figur
på arbetsplatsen, så ha de åtminstone en förrädare
bland sig vid nästa sträjk», som det hette.43 Man
tvingades alltså trygga sin tillvaro som strejkbryArbetarhistoria 2015:3 31
tare. När de användes under Ådalsstrejken 1931 var
huvuddelen 35–39 år gamla.44
Försoningen
Positionerna förändrades. Hela tiden hade majoriteten av över- och medelklasserna legat utom
räckhåll för hämndlystnaden. Ett par år efter högerns förkrossande valseger 1928 bildades Föreningen Finlandskrigare 1918.45 Syftet var delvis att
»bispringa nödställda kamrater och deras efterlevande». En ny insamling igångsattes till »Sveriges
okände soldat», det vill säga brigadister från arbetarklassen som diskriminerades på arbetsmarknaden.46 Efter tre decennier av låsning satte sig arbetsmarknadens parter vid förhandlingsbordet i
Saltsjöbaden 1936. Mycket hade hänt. Ture Nerman
var till exempel numera att betrakta som antikommunist. Den forne syndikalisten Ragnar Casparsson, numera LO:s pressombud, informerades om
läget. Veteranorganisationen Finlandskrigare 1918
informerade även Svenska arbetsgivareföreningen,
SAF.47 »Pojkarna är gamla och trötta nu», som Veckojournalen skrev.48 Huvuddelen var mellan 43 och
47 år. Åkarpslagen avskaffades. Strejkbrytarlagen
hade under ett par generationer gjort det straffbart
att förmå en annan att inställa arbetet eller att avböja erbjudet arbete. Paragraf 2 skrevs in i kapitel
IV i Saltsjöbadsavtalet: »Stridsåtgärd får ej vidtagas
mot någon, såframt därmed åsyftas att av religiösa,
politiska eller liknande grunder utöva förföljelse
mot honom.»49 På lördagen den 1 juli 1939 publicerade SAP och LO en gemensam deklaration:
»Från de forna finlandskrigarnas sida förklarades
det», som Social-Demokraten skriver, »att förföljelser
av skilda slag fortfarande förekomma». Diskrimineringen måste upphöra och det förflutna glömmas.50 Reaktionerna lät inte vänta på sig. Innebörden hade blivit större enligt Svenska Dagbladet
om deklarationen kommit tidigare, när »antalet
kvarvarande krigsdeltagare något större än vad nu
Referenser – Den svenska arbetarrörelsen och »svartingarnas»
hemkomst
1 Ture Nerman, Folkets Dagblad
Politiken 1/6 1918
2 Intervju med Sigbert Axelson
32 Arbetarhistoria 2015:3
är fallet».51 Före tioårsjubileet 1928 hade ett femtiotal avlidit. Under perioden 1929–1939 avled ytterligare ett femtiotal.
Amnestideklarationen kräver en delförklaring.
Inte sällan anfördes den »försonliga» utvecklingen
i Finland som argument. Det nya finska socialdemokratiska partiet SDP:s negativa inställning till
revolutionen är väsentlig för att förstå den svenska
arbetarrörelsens nya inställning till de krigsfrivilliga svenskarna. De finska socialdemokrater som
ställt sig utanför revolutionen återfanns nu på ledarpositioner. Omedelbart efter nederlaget valde
till exempel Suomen Sosiaalidemokraatti att kritisera
det gamla SDP:s revolutionära steg. Tidningen
drogs visserligen in några gånger för dess kritik mot
den vita terrorn. Ett annat positivt inslag var att ett
par finska socialdemokrater redan 1920 ingick i en
så viktig fredsdelegation som den som sändes till
Dorpat. Majoriteten av de röda fångarna erhöll
amnesti i januari 1921.52 En rent socialdemokratisk
regering bildades den 13 december 1926, åtta och
ett halvt år efter den vita segern.
Men det finns fler märkvärdiga aspekter på »försoningsprocessen». Eftersom Finlands president
blev sjuk strax före den vita segerparadens årsdag
den 16 maj tvingades regeringschefen, socialdemokraten Väinö Tanner, ta emot arméns och skyddskårernas parad i Helsingfors. Åter kunde alltså SDP
räknas till den socialdemokratiska fyrklövern i
Norden. SAP hade alltid sett det finska inbördeskriget som en klasskamp, men man hade aldrig acceptera den revolutionära vägen som de svenska
vänstersocialisterna. Rösträtten och parlamentarismen var tillräckligt goda metoder för att avveckla
det kapitalistiska samhället. Samtidigt mobiliserade
man mot kommunismen. Den 30 november 1939
anföll Sovjetunionen Finland. En ny frivilligrörelse
bildades eftersom »Finlands sak är vår». Svenska
Frivilligkåren organiserades delvis av samma krafter som medverkat under kriget 1918.
16/4 2012
3 C. W-g. [Carl Winberg], Folkets Dagblad Politiken 16/4 1918
4 Ture Nerman, Folkets Dagblad
Politiken 1/6 1918; Ture Nerman,
Svarta brigaden. Stockholm 1918, s.
5f; Jan-Olov Näsman, Till Finlands
räddning och Sveriges heder. Svenska
brigaden i det finska inbördeskriget
1918. Helsingfors 2012, s. 166ff
5 Folkets Dagblad Politiken 3/6
1918, 3/7 1918, 13/9 1918
6 ARAB. Svenska vänstergruppens Finlandskommitté
7 Region- och stadsarkivet Göteborg med Folkrörelsernas arkiv,
Vänsterpartiet Göteborg A1:1; Folkets Dagblad Politiken 20/6 1918
8 Nya Norrland 27/6 1918
9 Einar Ljungberg, Folkets Dagblad Politiken 16/8 1918
10 Aftonbladet 17/6 1918
11 Näsman 2012, s. 171
12 Göran Waltå, Norrländska socialistiska tidningars syn på finska inbördeskriget 1918. Stockholms
universitet. Historiska institutionen 1976, s. 13
13 Folkets Dagblad Politiken 23/7
1918
14 De svenska krigsfrivilliga
kallades »svartbrigadister», »vitgardister», »svartgardister», »mannerheimare» m.m. I kommentarer
till Saltsjöbadsavtalet används benämningen »vitgardist», se Redogörelse för huvudavtalet mellan
Svenska arbetareföreningen och
Landsorganisationen i Sverige.
Stockholm 1939, s. 8
15 Region- och stadsarkivet
Göteborg med Folkrörelsernas
arkiv, Göteborgs anarkistiska förening A5; Folkets Dagblad Politiken
6/7 1918, 13/8 1918
16 Stormklockan 6/7 1918, 27/7
1918; Adolf Skoglund, Brand 24/8
1918; Folkets Dagblad Politiken 13/8
1918; Alfred Lundquist, Nya Dagligt
Allehanda 17/8 1918 refererar till artikeln i Folkets Dagblad Politiken 13/8
1918. Aleksander Kan, Hemmabolsjevikerna. Den svenska socialdemokratin, ryska bolsjeviker och mensjeviker
under världskriget och revolutionsåren
1914–1920. Stockholm 2005, s. 498.
17 Social-Demokraten 11/3 1918;
Per-Anders Östling, »Lagen är frihetens form». Svenska frivilliga i det
finska inbördeskriget 1918. En studie
av föreningen »Finlands vänner» och
dess rekrytering av frivilliga till den
»vita» sidan. Uppsala universitet.
Historiska institutionen 1994, s.
24; Näsman 2012, s. 45
18 Waltå 1976, s. 8ff
19 Krigsarkivet. Svenska brigadens arkiv. B6, Allan Gerdins brev
20 Folkets Dagblad Politiken 12/7
1918
21 Målarnes facktidning 8/1918;
Folkets Dagblad Politiken 14/6 1918,
12/7 1918, 28/8 1918; Nya Norrland
27/6 1918; Brand 24/8 1918; Dagens
Nyheter 16/10 1918.
22 Syndikalisten 14/8 1918; Elfsborgs Läns Allehanda 28/8 1918
23 Aftonbladet 19/6 1918
24 Krigsarkivet. Svenska brigadens arkiv. B10, Gustaf Adolf Söderströms brev
25 Krigsarkivet, Svenska brigadens arkiv. B9, Gunnar Magnussons brev
26 Svenska Morgonbladet 21/6
1918
27 Krigsarkivet, Svenska brigadens arkiv. B10, Fredrik Rundbergs brev; Karlskrona Tidningen
5/6 1918
28 Krigsarkivet, Svenska brigadens arkiv, B10, David Skårbergs
brev
29 Muntliga uppgifter av AnnaKarin Skårberg hösten 2008
30 Walter Hülphers, Med
Svenska Brigaden. Stockholm 1918
är full av namnuppgifter.
31 Muntliga uppgifter av AnnaKarin Skårberg hösten 2008
32 Krigsarkivet, Svenska brigadens arkiv. B9, Carl Johan Malms
brev; Uppsala universitetsbibliotek, Svenska brigaden, Acc 9999
33 Krigsarkivet. Svenska brigadens arkiv. B6, Ernst Georg Alms
brev
34 Krigsarkivet. Svenska brigadens arkiv. B8, Olof Janssons och
Oskar Lennholms brev
35 Krigsarkivet. Svenska brigadens arkiv. B11, Knut Erik Samuel
Uddéns brev
36 Uppgift från Henrik Saxenius, Svenska frivilliga i finska inbördeskriget 1918. 2015 (manuskript)
37 Johan Edman, »Lösdrivarlagen och den samhällsfarliga lätt-
jan», Villkorandets politik. Fattigdomens premisser och samhällets åtgärder – då och nu. Red: Hans Swärd &
Marie-Anne Egerö. Stockholm
2008, s. 137
38 Gustaf Hallström, Aftonbladet
21/6 1918.
39 Näsman 2012, s. 195
40 Krigsarkivet, Finlands vänners arkiv. E29
41 Ingvar Flink, Strejkbryteriet
och arbetets frihet. En studie av svensk
arbetsmarknad fram till 1938. Studia
Historica Upsaliensia 99. Uppsala,
Stockholm 1978 passim; Ingvar
Flink, »Svenska krigsförluster i
Finland år 1918», Norden och krigen i
Finland och Baltikum 1918–1919. Red.
Lars Westerlund. Helsingfors
2004, s. 74–77
42 B-n., Folkets Dagblad Politiken
26/7 1918
43 B-n., Folkets Dagblad Politiken
26/7 1918
44 Näsman 2012, 174.
45 Krigsarkivet, Föreningen
Finlandskrigare 1918, vol. 3
46 Meddelanden från Föreningen
Finlandskrigare 1918 1/1930; Henry
Peyron, En militärs minnen. Stockholm 1969, s. 85ff; Flink 2004, s. 76.
Jfr titeln Conrad Carlsson, Okänd
svensk soldat. Stockholm 1937
47 Meddelanden från Föreningen
Finlandskrigare 1918 7/1939; Flink
1978, s. 144ff
48 Veckojournalen 23/1938
49 Redogörelse för huvudavtalet
mellan Svenska arbetareföreningen och
Landsorganisationen i Sverige. Stockholm 1939, s. 8, 29; Flink 1978, s.
143ff; Flink 2004, s. 77
50 Social-Demokraten 2/7 1939
51 Svenska Dagbladet 2/7 1939
52 Turo Manninen, Vapaustaistelu, kansalaissota ja kapina. Taistelun
luonne valkoisten sotapropagandassa
vuonna 1918. Jyväskylä 1982, s. 122;
Roselius, Aapo, I bödlarnas fotspår.
Massavrättningar och terror i finska
inbördes- kriget 1918. Sv. övers.,
Stockholm 2009 (fi. uppl. 2007), s.
72ff, 88ff
Arbetarhistoria 2015:3 33
Intervju med Ernst Wigforss våren 1972:
»Vi var liberaler i praktiken, medan vi var
socialister i idéer och tradition»
Av Ingrid Millbourn
När jag skulle skriva min doktorsavhandling hade
jag ambitionen att på ett »fyrkantigt» sätt tillämpa
marxistisk teori för att förklara förhållandet mellan
bas och överbyggnad, i detta fall den socialdemokratiska ideologin och den ekonomiska verkligheten, karteller och truster i svensk industri. I
forskningen dominerade Herbert Tingstens och
Leif Lewins påståenden att socialdemokratin i
ekonomiska och sociala frågor var passiviserad av
marxistisk utvecklingsfatalism, den så kallade
ödestro- och katastrofteorin. Socialismen kom när
tiden var mogen. Denna brist på ekonomisk politik
gällde före 1920-talet enligt Tingsten, medan Lewin
anser att ödestron ersattes av planhushållningsideologin under 1930-talet. Han sätter slutpunkten
för ödestron med Ernst Wigforss tal på 1932 års
partikongress om planhushållning.1
Jag befann mig snart i protest mot ödestroforskningen och sökte därför upp Ernst Wigforss, Lewins viktigaste aktör, för att höra hans åsikter om
socialdemokrati och ekonomi. Det var våren 1972
och Eva och Ernst Wigforss bodde i Stora Hult vid
Skäldervikens sandstrand i Skåne. Båda mötte mig
i dörren, ivriga och synbart glada över besök. Eva
var något böjd, det gråa håret i knut, glada ögon,
medan Ernst då 91 år gammal var en smal, reslig
man, med vitt hår och intensiva blå ögon. Båda var
mycket koncentrerade och intresserade.
1 Ingrid Millbourn, Myten om ödestron, i
Ord&Bild 1976:8; Ibid, Rätt till maklighet. Om den
svenska socialdemokratins lärprocess 1885–1902. 1990
34 Arbetarhistoria 2015:3
I återberättandet av intervjun återger jag så långt
möjligt Ernst Wigforss egna ord utan att markera
dem som direkta citat med några undantag.
Ingrid: Jag undrar hur du ser på Tingstens och
Lewins forskning om ödestrotänkandet?
Ernst: »Ödestron är kortsynt.» För oss som varit
med hela tiden är deras »tal om ödestro meningslöst, inskränkt, kortsynt». För oss gällde det att förena dagspolitik med socialistiska mål. Linjen fanns
hela tiden, kampen gäller hela tiden ekonomi, daglig politik och socialismens idéer.
»Det är obegripligt att Lewin kunnat hänge sig åt
en skildring av ödestro. Han citerade och läste trots
allt mig från 1908.» Tingsten är troligen källan och
har dominerat Lewin. Den senare hade kunnat se
detta om han inte litat på Tingstens tolkningar före
1918. Lewin har citat från endast tre källor före 1914.
Ingrid: Hur såg du på förhållandet mellan ekonomisk dagspolitik och socialdemokratins mål?
Ernst: Stryk under i din forskning dubbelheten i
socialdemokratin. Vi var liberaler i praktiken, ekonomisk liberalism var vårt medel, medan vi var socialister i idéer och tradition. Socialismen var vårt
mål.
Den stora problemställningen av politiskt intresse är socialdemokratins ekonomiska politik.
Hur den kan ha denna dubbla politik och svårigheterna denna dubbelhet för med sig. Man ska se
till socialdemokratins hela politik i hela sammanhanget. Den är en löntagarrörelse med en allmän
socialistisk bakgrund som innebär att man vill få
bort profiten genom att ta bort kapitalet. Men konsumentsynpunkter krävs också för att förklara
Eva och Ernst Wigforss.
Ernst sa flera gånger: »Hur
ska vi lösa det här?» Eva sa
då: »Men Ernst lugna dig,
det är ju inte du som ska
skriva avhandling.»
socialdemokratins reformpolitik. Konsumenter
kämpade för livsmedel och i deras intresse fördes
kampen mot livsmedelstullar. Kapitalismen upplevdes inte enbart såsom en maktfaktor. Och socialdemokratins politik blev liberalt-ekonomisk i sin
första framväxt.
Därefter talade vi om dagsekonomiska frågor som
frihandeln, konkurrens, koncentration.
Ernst: Mitt livligaste minne är genomsyrat av
tron på frihandel. Vi socialdemokrater var konsekvent för frihandel hela perioden. Vi fick ständigt
hålla emot grupper av arbetare påverkade av sina
arbetsgivares syn, att frihandel skapar arbetslöshet
med mera. En annan grupp som var negativ till frihandel och svår att påverka var lantarbetarna. De
var för jordbrukstullar – trodde sig få mer betalt.
Men det var ett problem redan tidigt – hur förena frihandel, ekonomisk liberal politik och socialdemokratisk politik med socialismens idéer. Vi
tänkte också på t ex i frihandelsfrågan att en socialistisk stat ska fungera tillsammans med övriga
stater.
Vårt starka inflytande från liberal ekonomi hade
ett samband med den politiska demokratin. Vi
fortsatte den gemensamma kampen också i frihandeln. Det blev »naturligt och praktiskt» med en
liberal socialdemokratisk praktik. Utgångspunkten var konsumentintressen i livsmedelstullarna.
»Ingrid, detta kan du inte undvika att bedöma i din
forskning!»
Eva deltog då och då i diskussionen. Om konsumentintresset berättade hon:
Eva: 2–3 öre betydde mycket för en låginkomsttagare när jag var barn. Man hade hört att någon
sålde sockertoppar 3–5 kg 2–3 öre billigare i Ängelholm. Dit var det trefjärdedels mil att gå. Någon
äldre i familjen gick då dit för att köpa. Man orkade
bara bära en sockertopp och den bars på ena axeln
och tofflorna bars på den andra för att inte slita på
dem, när vädret så tillät.
Det var dyrt att köpa gödning. Många, bland
annat statare, fick kredit hos handlaren. Men det
var synd om honom också – han satt själv emellan
många gånger, då han hade sin kredit att hålla sig
till hos grosshandlare och fabrikanter. Far lärde sig
och fler till att i stället för att köpa gödning hos
handlaren gick man till hamnen och köpte direkt
från båtarna. Blev billigare.
36 Arbetarhistoria 2015:3
Ingrid: Hur såg ni på den fria konkurrensen?
Ernst: Problemet inom den inre socialdemokratiska diskussionen var: hur kan fri konkurrens förenas med sammanslutningsidén.
Det stod klart för oss socialdemokrater: hos
Marx var en konkurrenskapitalism tydlig. Tidiga
socialdemokrater hade en stark känslobindning till
den fria konkurrensen, den tillhör socialdemokratins historietradition. Stordriften som slår ihjäl
smådriften är gamla teorier. De fanns även före
Marx och de ingår i socialismens idétradition, precis som konkurrensen och frihandeln.
Ingrid: Hade svenska nationalekonomer någon
betydelse?
Ernst: Sommarin var en trogen lärjunge till
Wicksell. Men Sommarin hade ingen betydelse.
Ingen akademisk ekonom mer än Wicksell har haft
någon betydelse.
Wicksells betydelse var att han inte hade den
blinda tron på konkurrensen såsom medel till
högsta välstånd. Detta hade betydelse för socialdemokraters syn på konkurrensen – vi lärde av Wicksell där.
En tid agiterade jag och andra för att vi skulle
syssla med ekonomi. Och då den ekonomi som bar
upp det kapitalistiska systemet. Om vi ville göra om
det kapitalistiska systemet måste vi sätta oss in i,
hur det fungerade. Vi frågade oss: var vill vi ha förändringar, hur skall vi gå till väga mm? Studiecirkel
startades.
Ingrid: Vad studerade ni?
Ernst: Kapitalistiska systemet, Silverstolpes och
andras skrifter. Studier av liberala ekonomer. Studiet av ekonomi har från 1920- talet varit studiet av
den akademiska ekonomin.
När jag tittar på förhållandena inom partiet har
jag intrycket att de som talade om socialism (Branting, Danielsson) hade sin utgångspunkt i marxismen och dess kritik av kapitalismen. De yngre läste
också Marx och än mer Engels. Men när de då
hörde talas om att lära av det system, som existerade och satte sig in i det blev de så imponerade av
det existerande marknadssystemet så att de nästan
glömde bort Marx. Karleby är det »stora exemplet».
Men han dog ung och hann inte »klura ut sina stridiga idéer om en fulländad fri marknad, det urkapitalistiska systemet».
Tingstens och Lewins tal om att vi inte var intresserade och kunniga i ekonomi är meningslöst.
Ingrid: Hur såg ni på koncentrationen?
Ernst Wigforss spelar schack med högerpolitikern Ernst Ahlberg.
Ernst: Så vitt jag minns såg vi koncentrationsprocessen som en bekräftelse på marxismen. Hindrade inte att man kritiserade avigsidorna. Vi satte
in den i effektivitetstänkandet; ett medel att höja
effektiviteten. Jag minns hur vi diskuterade och
gladde oss åt, när bankerna slog sig samman.
Minns också ett samtal med en representant för
järnverk. Jag föreslog som medel för dåliga ekonomiska förhållanden att de skulle slå sig samman.
Denne svarade: »Jamen det kan vi väl inte göra, då
tar ni socialister ju alltihop.»
Ernst Wigforss var mycket engagerad under hela
intervjun. Han reste sig då och då och vandrade
omkring i rummet och gestikulerade. Det enda av-
brottet var när lunchekot kom. Då bad han om ursäkt och gick in i rummet bredvid, satte sig bredvid
radion och lyssnade med handen bakom örat.
Hans iver gällde även problematiken i min avhandling. Han sa flera gånger: »Hur ska vi lösa
det här?» Eva sa då: »Men Ernst lugna dig, det är
ju inte du som ska skriva avhandling.»
Tyvärr, lade jag kort efter intervjun min avhandling åt sidan i mer än tio år. Länge hade jag dåligt
samvete för att jag inte återvände till Eva och Ernst
Wigforss med mina resultat: i socialdemokratins
lärprocess 1885–1902 hade de mäktiga, alltså effektiva, vinstrika och rationella, ekonomiska och
industriella praktikerna, ett avgörande inflytande
som ett av flera medel till utopin. n
Arbetarhistoria 2015:3 37
Artikel på Ny Dags framsida den 30 mars 1948
38 Arbetarhistoria 2015:3
påskhelgen för 67 år sedan 1948 var det »ungdomskravaller» på Södermalm i Stockholm.
Ridande poliser med dragna sablar sattes in mot
nyfikna och förbipasserande. På annandagskvällen
kulminerade kravallerna. Då satt 35 personer anhållna och polisstyrkan uppgick till 40 poliskonstaplar, tio radiobilar med besättning, två piketer och
fyra beridna polismän.
Under påsken lydde Sverige under Guds lag. På
långfredagen och påskdagen var det förbjudet
med teater, bio, dans, konsert, fotboll och att gå på
restaurang. Nu fylldes tidningarna av sensationsskriverier om ligism och ungdomsbrottslighet, men
det fanns även några som såg djupare samhällsproblem. Den 12 april skrev Sam Johanson en betraktelse i tidningen Expressen som fortfarande är
läsvärd.
Lars Gogman
Att vara ligist
Av Sam Johanson
Ligistuppträden på Söder har lockat fram mycket av den
förbenade moraliska attityden hos folk som glömt hur
det kändes att vara ung. Den numera stadgade skriftställaren och mjölkutköraren Sam Johanson minns mycket väl att han varit en ohängd slyngel av samma slag
som killarna i Björns trädgård, och han anser den moderna ungdomen inte vara av sämre virke, snarare tvärtom än de »oantastliga» moralisterna.
Jag tycker om att promenera på Götgatan. Det är
min barndoms gata. I min mycket gröna ungdom
bodde jag alldeles i närheten av Södra Bantorget,
som numera heter Medborgarplatsen. Björns trädgård fanns även på den tiden fast omgärdad av ett
högt plank och därmed skyddad från insyn och
otillgänglig som mötesplats.
Som en nära fyrtiårig man har jag börjat bli konservativ i mitt förhållande till ungdom. Den är
ohängd eller åtminstone ser den mycket ofta
ohängd ut, detta i alla synnerhet på Götgatan. Den
stör mig med sina granna slipsar och sin nonchalanta hållning när jag promenerar på gatan. Den irriterar mig genom att den skockar sig, gnolar på
melodier som jag inte förstår och för ett språk som
verkar ytterligt vulgärt och svulstigt för mitt förfinade öra. Pojkar och flickor på så där femton-sexton år hänger ihop på ett sätt som kommer mig att
ana att de i andra och mer undanskymda sammanhang har andra och förfärligare saker för sig.
När jag ser dessa ungdomar kan jag inte heller frigöra mig från en känsla av att alltsammans måste
bero på en slapp uppfostran, på att den goda seden
att med jämna mellanrum köpa hem färskt björkris
dött ut. Lite aga på bara stjärten skulle ha kunnat
skapa pli och ordning på dessa lymlar av båda könen.
-Nej, stopp nu där! Se på dig själv och din egen
ungdom. Minns att du själv var en ligist i den där
åldern och att du förutom örfilarna och rottingrappen alltid hade hotet om Hall och Bona hängande över ditt huvud. Minns att du innan du var 15
år gjort otaliga bussträck, att din erfarenhet av flickor och sexualitet var ganska stor innan du fyllt
sexton, att din mor aldrig kunde få någon hand
med dig och att det mest av allt var slumpen och
en nådig försyn som räddade dig från den tidens
uppfostringsanstalter och förbrytarskolor.
Ja det var så sant: Jag var en ligist, ett frö bland
många andra frön med Götgatan och Söderutkanterna som härjningsplats. Låt oss för en gångs skull
tala öppet om saken.
I början av tjugotalet visste man mycket litet om
det som kallas modern barnuppfostran. Uttryck
sådan som hämmad aggressionsdrift och mindervärdeskomplex hade inte vunnit burskap hos vanligt folk. Man visste ingenting om den fria uppfostrans välsignelsebringande egenskaper, men så
mycket mer om att barns vilja satt i skogen och
växte och att barnet skulle stå som ett tänt ljus och
inte ge uttryck för några egna meningar i föräldrars
och äldre personers närvaro. Stryk var alltid nyttigt, och i alla de skolor jag gick i satt örfils- och
rottingpedagogiken i högsätet. Lärare och lärarinnor var synnerligen snabba i konsten att vrida om
öronen, utdela hårluggar och damma på med pekpinnen. Den som av naturen begåvats med kvicksilvertemperament fick ofta lida helvetets alla kval
både i skolan och hemmet, och den som avvek
något från mängden i fråga om utseende och allmänt uppträdande ådrog sig lätt misshag från
hämmande uppfostrares sida. Detta var det vanliga
Arbetarhistoria 2015:3 39
i den omgivning jag växte upp.
Trångboddheten var då som nu stor. Ungarna
schasades ut på gatan vid alla möjliga tillfällen. De
bildade ligor för att ha något att göra, och de slogs
kvarter mot kvarter, stadsdel om stadsdel och social
klass mot social klass. Vi tog som sport att begå stölder och norpa allt möjligt i affärer och på varuhus.
Vi besökte julmarknaden på Stortorget och försåg
oss, utan pengar med vad vi behövde - eller rättare
sagt inte behövde - och kunde komma över. Vi gick
på torgen och stralade frukt, och i stora gäng rensade vi koloniträdgårdarna rent från bär och annat
ätbart. Det var inte nöden som drev oss till det så
mycket som bristen på andra sysselsättningar.
När vi som grabbar blev något större och fick
våra första springpojksjobb kom vi i kontakt med
homosexuella och snöt dem på pengar. I femtonsextonårsåldern började vi besöka danshaken eller
dansbanor i stans utkanter och drack oss redlöst
berusade på smuggelsprit. Jag minns också att rätt
många av de pojkar som gick och läste för prästen
samtidigt med mig i Gamla stan ägnade sig åt spritlangning, ty det var under den tiden då langningen
florerade som mest. Så kom tiden med flickorna då
sexton-sjuttonåringarna blev med barn och ibland
av sina mammor eller äldre väninnor förhjälptes till
illegala aborter och i andra fall försvann som obemärkta till dess de kunde uppenbara sig inför offentligheten med en unge i barnvagn. Och bland
pojkarna och i den omgivningen ansågs ingen riktigt fullvärdig om han åtminstone inte någon gång
fått besöka en poliklinik för att få bot mot den vanliga åkomman gonorré.
Äldre människor förfasade sig naturligtvis då och
då som nu. Polisen gjorde sina notvarp och burade
in en och annan av kamraterna. Ibland betydde
detta inledningen till en rundvandring mellan Långholmen, Svartsjö, och andra straffarbetsanstalter.
Förmodligen höll prästerskapet även på den tiden
sina litanior över sedesfördärvet bland ungdomen.
Förmodligen rekommenderades mer hårdhänta
uppfostringsmetoder av människor som glömt sin
egen barndom eller vuxit upp under andra förhållanden. Men så vitt jag minns så sparades det inte
på stryk. Jag kan inte heller tänka mig att någon
enda av oss skulle förändrat sinnelag om vi utsatts
för polischocker, sabelhugg och batongslag i skallen.
Vi skulle bara ha uppfunnit nya metoder för åstadkommandet av allmän förargelse. Och vi skulle ha
organiserat oss fastare samman.
40 Arbetarhistoria 2015:3
SSU:s tidning Frihet var negativa till ligorna.
»Möten anordnades för att kräva lokaler för
ungdomen men i själva verket demonstrerade ungdomarna på gatorna inte mot eller
för någonting.» Ur Frihet nr 8 1948
Som gammal ligist tror jag uppriktigt talat, min
ålders konservatism till trots, inte heller på de i dagarna demonstrerade polismetoderna för ligismens
bekämpande. Det fanns på Söder i min ungdom en
polis som gick under namnet Kosacken. Han var
säkert en vän av god ordning, men han tillämpade
felaktiga metoder vid ordningens upprätthållande
och åstadkom därför oordning för det mesta. Han
blev även på något sätt sinnebilden för en polismakt som hade helt andra uppgifter än att vara
allmänhetens tjänare och hjälpreda i kritiska och
farliga situationer. Han gjorde med andra ord sina
egna goda föresatser till trots, polisen impopulär i
ungdomens och allmänhetens ögon. Jag kan inte
häller hjälpa att jag i de här polischockerna och
med dragna sablarna ser något av ett utlopp av en
vanligen instängd aggressionsdrift hos äldre människor, hos poliserna. Och under alla omständigheter tycker jag att polisens sätt att handskas med
ungdomen verkar opsykologiskt.
Vid närmare eftertanke kan jag dessutom inte
finna att jag som flanör blivit så förfärat störd av
Götgatsungdomen. Den ser ohängd ut, men vem
gjorde inte det i sin ungdom. Den är naturligtvis
även på samma sätt som vi var det hemlös. Och
den har framför allt kommit i kontakt med alltför
många obegåvade uppfostrare, allt för många själviskt upptagna föräldramyndigheter och alltför
många människor som tror att stryk är det enda
som hjälper och som inte har fantasi och tid nog
att samla de unga omkring sig. Har man för resten
tänkt på att det inte heller skulle behöva resas så
stora krav på samlingslokaler och fritidssysselsättningar om det byggdes litet större lägenheter till
billigare priser så att en pojke och en flicka när de
halkar in i pubertetsåldern kan få disponera över
ett eget rum och en egen vrå där de kan dölja sin
själs hemligheter. Jag och mina kamrater i början
av tjugotalet blev ligister på grund av rum och kokvrå standarden och jag skulle tro att de flesta av de
ungdomar som nu åstadkommer förargelse bland
de surmulna står och hänger i gathörnen av enahanda orsaker, detta även om kokvrån numera fått
namnet kök.
Som gammal ligist tror jag dessutom att samhället i längden vinner på att äga en ungdom som inte
är värre hämmad än att den vågar ge hals i en busvissling. Som vuxen kommer denna ungdom inte
att vålla hälften av det ohägn de moraliskt oantastliga vållar genom sin brist på fantasi och sinne för
livets realiteter. Detta säger mig åtminstone erfarenheterna från min egen ungdom och från återseendet med gamla ligistkamrater som nu är
stadgade män och goda arbetare i samhället.
Sam Johanson har blivit intervjuad av C.H. Hermansson i Kommunister första boken. Han har lämnat
en samling manuskript som finns i hans personarkiv
på ARAB, arkivnummer 4893. Det så kallade Nöjesförbudet upphävdes 1969.
Arbetarhistoria 2015:3 41
FRÅN ARKIVET
De svenska kommunisternas
kaderarkiv
Sekretessen på det svenska kommunistpartiets kaderarkiv har nu hävts. Detta material ger en spännande inblick i vilka personer som anslöt sig till det svenska
kommunistpartiet, deras bakgrund och deras sociala
ställning. Men det ger även en bild av Kominterns arbete
för att säkerställa en kader av god kvalitet.
Kaderarkivet är egentligen en biografisk samling
bestående av fyra volymer, huvudsakligen ordnade
alfabetiskt efter efternamn. Sammanlagt rör det sig
om drygt 1000 personer. Akterna/noteringarna innehåller upplysningar av skilda slag och härstammar från 1930-talet och sporadiskt fram till tidiga
1960-talet. Det kan röra sig om svar på en förfrågan
från particentralen från ett distrikt kring uttagning
inför kursverksamhet, eller en utvärderingar av
kurser. Här finns politiska omdömen, såväl som
personliga.
Den kanske mest givande delen av beståndet är
de levnadsbeskrivningar som partimedlemmar
själva har skrivit. Det rör sig om drygt 800 personer. De äldsta skribenterna bland dem är födda på
1870-talet, de yngsta på 1930-talet och det finns en
geografisk spriding över landet. Beskrivningarna
följer vanligtvis ett frågeformulär där huvudpunkterna var:
1 Nuvarande social ställning och härkomst
2 Politisk allmänbildning
3 Ditt förhållande till partiet
4 Deltagande i det offentliga livet och i fackföreningarna
5 Övriga upplysningar
Biografisk informationsinsamling har en lång tradition inom arbetarrörelsen och denna verksamhet
har förmodligen haft särskild betydelse inom den
kommunistiska partikulturen.
För kommunister var att skriva sin levnadsbeskrivning en del av den så kallade kaderutbildningen. Skrivandet skulle förstärka den kollektiva
identiteten och tillväxten av ett klassmedvetande.
Partiet lagrade denna information om de aktiva
42 Arbetarhistoria 2015:3
medlemmars bakgrunder, livserfarenheter, föreningsverksamhet och värderingar. Dessa institutionella biografier blev en nyckel till bedömning
av medlemmens kapacitet, drift, engagemang och
brister. Hopsamlingen av uppgifter, omfattning och
bakgrunder kunde också beskriva en planerad
verksamhet samt fyllde en roll som en slags intern
kontroll med syftet var att skapa »ett folk», en enhetlig modell för tänkande och identitet, skapandet
av den kommunistiska människan.
Insamlingen skulle hjälpa kommunistpartiet att
skapa ordning. Avsikten var att styra samhället och
dess processer. Man försökte luta sig på en »marxistiska analys» men man följde även principer för
modern politisk rationalitet. Varje individs »sociala
bakgrund» var i rampljuset. Varje person skulle
hitta sin egen plats i strukturen och organisationen
och därefter i det kommande nya samhället.
I Finland finns ett liknande biografiskt material
i det finska kommunistpartiets arkiv och arkivarien
Pirjo Kaihovaara vid Folkets arkiv har i en licentiatsuppsats behandlat dessa kaderbiografier.1 I
Danmark har denna typ av material uppmärksamts
av arkivarie Jesper Jörgensen vid Arbejderbevægelsens Bibliotek og Arkiv, ABA, och lektor Thomas
Wegener Friis.2 Även i Norge finns biografier från
NKP:s partiskola 1945 men senare handlingar av
denna karaktär har avlägsnats vid leverans till Arbejderbevegelsens Arkiv og Bibliotek, ABA.
Lars Gogman
Referenser
1 Kaihovaara, Pirjo. Missä paikkasi tiedätkö sen?
Kommunistisen puolueen kaaderien elämäkerrat: poliittiset
valinnat, kulttuuri, kertomus. Lisensiaatintutkielma. Helsingin Yliopisto. Sosiologian laitos 1997
http://www.ennenjanyt.net/2015/01/poliittisen-elaman-virstanpylvaat-suomen-kommunistisen-puolueen-kaaderien-omaelamakerrat-tutkimuslahteina/
2 Se Arbejderhistorie 2014, #2 »Komintern og de
danske kommunister. Et dansk-russisk projekt om de
danske personagter i Kominterns arkiv.»
Hilding Hagberg, partiordförande, riksdagsledamot.
Solveig Rönn-Christiansson, partistyrelsen, riksdagsledamot.
Gunnar Öhman, verkställande utskottet, riksdagsledamot.
Arbetarhistoria 2015:3 43
Knut Senander, verkställande utskottet, riksdagsledamot.
Fritjof Lager, verkställande utskottet, riksdagsledamot.
Harald Rubinstein, verkställande utskottet.
44 Arbetarhistoria 2015:3
Rodny Öhman, verkställande utskottet.
Ingvar Lööv, partistyrelsen.
Signe Sillén, suppleant i partistyrelsen.
Arbetarhistoria 2015:3 45
FRÅN ARKIVET
Clartés julfest 1938
Vad kan ett foto berätta? Och vilken roll spelar ett nätverk, eller en krets? När Kaj Björk lämnade sitt arkiv till
ARAB, skrev han en notering om ett foto från en julfest
1938. Föreningen Svenska Clartéförbundet samlade
många intellektuella, studenter, musiker. Politiskt medvetna, men partipolitiskt obundna socialister. Många av
festdeltagarna var redan, eller skulle komma att bli,
etablerade politiker, poeter, författare och konstnärer. De
var sin tids »kulturmarxister».
Björk mindes en del av dem, andra inte. Vi undrar om
ni, kära läsare, känner igen några av de okända damerna
och herrarna? Hör gärna av er till redaktionen.
Denna gruppbild har sitt speciella intresse genom
att presentera en hel del redan kända eller sedermera kända personer på olika områden. Jag har
kunnat identifiera ett antal, men specialister på
1930-talet kan kanske finna fler.
Nedersta raden från vänster: Ruth Ettlinger,1 senare läkare. Börje Lindell,2 hallåman, äldre bror till
konstnären Lage Lindell. Börje Lindells fästmö. Jalmar Rudner,3 blivande konstnär? Två okända
damer, bakom dem Arne Benedicks, ekonom. Möjligen författaren Tore Zetterholm.4 En skald, Uno
Florén?5 Okänd dam, okänd herre. Gun Robertsson,6 skådespelerska. James Rössel,7 senare gift
med Agda Rössel, kulturredaktör i Aftontidningen.
En man vid namn Bolling. Därefter troligen en islänning, Halldóra Briem,8 isländsk biskopsdotter,
senare gift med Jan Ek. Sigurdur Thorarinsson,9 senare professor i geologi. Sven Backlund,10 senare
diplomat. Thorarinsson och Backlund blev senare
svågrar.
Andra raden nedifrån vänster: Birgit Johnsson.
Ruth Ramqvist och Astrid Frunck, väninnor till
Marja Friberg. Kaj Björk,11 journalist m.m. Marja
Friberg, senare gift Björk, journalist. Gunnar Gunnarsson,12 senare förlagsman och författare. Sixten
Heppling,13 senare u-hjälpsexpert. Torsten Eriksson,14 senare generaldirektör, gift med Nancy
Eriksson. Bakom honom okänd lutande dam. Aina
46 Arbetarhistoria 2015:3
Ackerfeld, senare bland annat barnboksförfattare.
Uno Dalén,15 senare förlagsman. Brita Marcus,16 senare gift Björnsson på Island. Längst till höger
Märta Katz, studerande, senare gift med C.H. Hermansson.
Tredje raden nedifrån från vänster: Olle Hallberg, senare tjänsteman i Stockholm stad. Okänd
dam. Vilhelm Moberg. Bakom och bredvid Moberg
högrest, okänd dam. Okänd dam. Troligen skådespelaren Peter Lindgren.17 Okänd dam tittar åt
vänster. Siri Olsson,18 senare gift Kalnins. Okänd
herre. Okänd dam bakom Uno Dalén, möjligen
syster eller kusin till Märta Katz. Eskil Bergen,19
folkbildare och författare. Jan Ek, senare läkare och
Brecht-specialist (omnämnd i Peter Weiss Motståndets estetik), bror till Anders Ek. Anniken Hals, senare arkitekt, gift Grönvall, Herman Lamm, senare
kommunalpolitiker i Stockholm.
Fjärde raden nedifrån från vänster: Anders Ek,20
senare skådespelare. Nancy Eriksson,21 senare riksdagskvinna. Okänt par. Okänd dam. Okänd herre
med cigarett. Else Åkerman, Gösta Rehn,22 ekonom.
De två senare gifta. Torborg Ottosdotter?? 23 Okänd
herre. Sven Erixson, X:et, konstnär. Okänt par.
Översta raden från vänster: Okänt par. Karin
Lannby, senare namn Maria Cyliakus,24 skaldinna
m. m. Troligen författaren Erik Asklund.25 Fem
okända personer, antagligen tillhörande Nils Ferlins »hov». Nils Ferlin. Okänd dam. Okänd herre.
Sven Niklas Storck,26 specialist på ryska språket,
kommunist.
Vilhelm Mobergs och Nils Ferlins närvaro hade
samband med en viss tradition inom Clarté att
värva radikala författare som medverkande vid
festliga tillfällen.
Stockholm 30 november 2001
Kaj Björk
Referenser – Clartés julfest 1938
1 Ettlinger forskade senare bland annat om självmord och satt som ledamot i Stockholms Barnavårdsnämnd (1947–50) och som nämndeman i
Stockholm (1948–53). Hennes personarkiv finns på
ARAB
2 Lindell arbetade på Sveriges Radio, och rapporterades av SÄPO:s informanter i Radiohuset under
1950- och 60-talen vara »en gammal argsint clartéist»
(se Göran Elgemyr, Får jag be om en kommentar? Yttrandefriheten i svensk radio 1920–1960, 2005). Lindell arbetade bland annat med Dagens dikt och redigerade ett
antal diktsamlingar, samt skrev en introduktion till
Nils Ferlins författarskap.
3 Rudner emigrerade till Sydafrika 1949 och arbetade bland annat som stadsplanerare i Kapstaden.
Han blev sedermera arkeolog på South African Museum och arbetade på the Rock Art Recording Centre,
med att inventera San-folkets grottmålningar över
Arbetarhistoria 2015:3 47
hela södra Afrika.
4 Zetterholm blev sedermera
en flitigt publicerad författare och
översatte bland annat Arthur Koestlers Natt klockan tolv på dagen
och introducerade J R R Tolkiens
The Hobbit (som fick den svenska
titeln Hompen, eller En resa dit och
tillbaks igen, 1947, KF:s bokförlag)
till svenska läsare.
5 Florén startade tillsammans
med Zetterholm den litterära tidskriften Sesam 1946, i optimistisk
polemik till den mer tungsinta
40-tal. Tidskriften lades ner 1947.
Han gav ut ett antal diktsamlingar
och var från 1966 redaktör för Böckernas värld.
6 Robertson var ofta anlitad
vid lyrikuppläsningar, bland annat
av radions Dagens dikt. Hon medverkade i flertalet filmer och tvserier, som Gustav Molanders
filmatisering av Vilhelm Mobergs
Rid i natt! (1942), tv-serien Markurells i Wadköping (1968) och Per Oscarssons och Mats Helge Olssons
ekonomiskt monumentala katastrof Sverige åt Svenskarna (1980).
7 Författare och översättare
som bland annat skrev om kvinnofrågor och kvinnorörelsen.
8 Utbildade sig till arkitekt,
men var aktiv som tonsättare.
Flera av hennes verk finns bevarade på Musik- och teaterbiblioteket.
9 Thorarinsson blev en av Islands mest framstående geologer
och forskade på vulkaner. Dessutom skrev han lyrik som tonsatts,
bland annat Þórsmerkurljóð (Maria,
Maria). Finns på Spotify.
10 Diplomat, bland annat generalkonsul i Väst-Berlin
(1964–67).
11 Björk blev journalist, redaktör på både Tiden och Ny Tid, riksdagsman och ambassadör. Hans
personarkiv finns på ARAB, där
detta dokument är hämtat.
12 Gunnarsson var författare,
bördig från Island men skrev hu48 Arbetarhistoria 2015:3
vudsakligen på danska.
13 Heppling var en av svenskt
biståndsarbetes pinonjärer. Han
arbetade efter andra världskrigets
slut på Svenska Institutet med ansvar för det nybildade FN:s första
stipendiefond. Senare som FN:s
representant i Afghanistan.
14 Generaldirektör i Fångvårdsstyrelsen (senare Kriminalvårdsstyrelsen) och författare till
ett par böcker om kriminalvård
och kriminalpolitik.
15 Dalén blev redaktör vid Albert Bonniers förlag och arbetade
med Bonniers lexikon och Nationalencyklopedin. Dessutom arbetade
han en period på Dagens Nyheters
kulturredaktion.
16 Marcus var med och grundade Islandsvenskornas förening
1955. Idag heter den Svenska föreningen på Island.
17 Lindgren gick först på musikkonservatorium i Sovjetunionen, men bytte sedan inriktning
och studerade på Stanislavskijs
teaterskola. 1936 återvände han till
Sverige och arbetade som skådespelare, bland annat på Riksteatern. Enligt Svensk Filmdatabas
levde han under denna period
delvis som hemlös, och umgicks
med »Klarabohemerna».
18 Olsson-Kalnins reste flitigt i
Europa under mellankrigstiden,
och gifte sig med konstnären Reinhold Kalnins i Paris. Efter kriget
arbetade som tolk i Genève åt FN
och fortsatte hela sitt yrkesliv
inom organisationen.
19 Bergen skrev en rad böcker
och häften om Indien, Kina och
Pakistan, men även boken Clarté –
poeter och politiker (1945), en historieskrivning inifrån om de tidiga
åren av föreningens och tidskriftens liv.
20 Ek arbetade med Ingemar
Bergman på Göteborgs Stadsteater. Vid tiden för fotografiet gick
han första året på Dramatens
elevskola.
21 Eriksson skrev som riksdagskvinna bland annat arbetade
för republik och mot det svenska
kärnvapenprogrammet. Hennes
personarkiv finns på ARAB
22 Rehn deltog som frivillig i
Finska vinterkriget och arbetade
sedan som ekonom på LO:s forskningsavdelning, tillsammans med
Rudolf Meidner utvecklade de
Rehn-Meidner-modellen för låg
inflation och full sysselsättning.
23 Torborg »Esse» Ottosdotter
var verksam som bildkonstnär och
finns idag representerad bland
annat på Göteborgs Konstmuseum och Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Hon gav även ut
boken 280 dagar: en skildring av moderskapets upplevelse (1932).
24 Spanienfrivillig, arbetade
frivillig som tolk på ett sjukhus i
Valencia under inbördeskriget.
När bilden togs hade hon nyligen
återvänt till Sverige efter att ha arbetat åt Komintern, och skulle
under kriget arbeta åt den svenska
försvarsstaben under kodnamn
»Anette» med att rapportera intressanta händelser från Stockholms diplomat- och nöjesliv.
Anders Thunbergs bok Karin
Lannby: Ingemar Berg-mans Mata
Hari (2009) rekommenderas för
vidare läsning.
25 Asklund skrev en ansenlig
mängd romaner och diktsamlingar. Bland annat har han skildra
Klarabohmernas liv under 1930talet. Samma år som fotot togs
hade han givit ut både ungdomsboken Den vita ön och diktsamlingen Solo i kör.
26 Storck översatte en rad
ryska och sovjetiska författare,
bland annat Vasilij Grossman. Han
inkallades till Försvarets Radioanstalt under kriget, men fick lämna
den posteringen på grund av sitt
politiska engagemang. 1945 gick
han med i svenska kommunistpartiet.
FRÅN ARKIVET
Tidskriften Zimmervald digitaliserad
Zimmerwaldrörelsen i Sveriges tidskrift Zimmerwald har
under våren 2015 digitaliserats och finns publicerad på
ARABs hemsida. Zimmerwald var ett organ i den internationalistiska socialismens anda, som kontinuerligt
publicerade texter av socialistiska teoretiker som Lenin,
Nedezjda Krupskaja och Aleksandra Kollontaj.
Deltagarna på dessa konferenser utgjorde Zimmerwaldrörelsen.
De olika konferenserna kom att ligga till grund
för bildandet av Kommunistiska internationalen,
Komintern, men flera av de ledande inom Zimmerwaldrörelsen valde att inte gå med.
Andra internationalen grundades i
Paris 1889. Förutom frågor som
rörde demokrati och fackliga rättigheter, stod internationalismen
och kampen mot krig högt på
agendan. Strax före första världskrigets utbrott 1914 hade internationalens medlemspartier sammanlagt 3,5 miljoner medlemmar
och 12 miljoner väljare.
När första världskriget bröt ut,
slöt flertalet av dess medlemspartier upp bakom sina respektive regeringars krigspolitik och internationalen upplöstes. Försök gjordes däremot för att hålla liv i den socialistiska internationalismen. Ett sådant var exempelvis de
initiativ som togs av Hjalmar Branting och andra
för att få till stånd en allmän socialistkonferens i
det neutrala Sveriges huvudstad.
Sveriges Socialdemokratiska
Vänsterparti
I Sverige grundade medlemmar av
Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti ett Zimmerwaldsällskap
med ambitionen att ge ut en teoretisk socialistisk tidskrift.
Tidskriften utkom på Fram förlag i Stockholm åren 1919–1921. Ett
provnummer gavs ut 1918. Ekonomiska svårigheter tvingade tidskriften i graven 1921. I sista numret
tackade redaktionen medarbetare
och läsare: »Envar som bläddrar
genom de tre årgångarna, ska förvisso i dem finna många väckande, gedigna tankar
i olika ämnen inom den revolutionära rörelsens
ram, liksom de 30 häftena bevarat åtskilligt av de
sista tre viktiga åren, som i framtiden blir av intresse
att äga samlat.»
Halat Shire
Konferensen i Zimmerwald
Ett annat försök att samordna de socialistiska partiernas anti-militära strävanden var den konferens
som anordnades i schweiziska Zimmerwald den
femte till åttonde september 1915.
Bland deltagarna märktes bland annat Vladimir
Lenin, Lev Trotskij, Julius Martov, Georg Ledebour,
Robert Grimm, Angelica Balabanoff och Alphonse
Merrheim. Sverige och Norge representerades av
Ture Nerman och Zeth Höglund. Konferensdeltagarna lyckades efter långa överläggningar till sist
enas om ett manifest där de bland annat förklarade
att första världskriget inte var deras krig
Konferensen i Zimmerwald följdes upp av en
konferens som hölls i Kienthal i Schweiz 24–30
april 1916 och ytterligare en i Stockholm i september 1917.
Referenser
1 Se Martin Grass artikel på arbark.se: »Ur våra
samlingar»/ »Stockholmskonferensen 1917»
2 Manifestet Till Europas proletärer! Manifest från de internationella socialisternas konferens finns publicerat på
arbark.se
Tips för vidare läsning och forskning i vårt material:
Arkiv: Sveriges Socialdemokratiska vänsterpartis
arkiv (1917-1921)
Arkiv: Zeth Höglunds arkiv
Om tidskriften se exempelvis artikeln »Zimmerwald – socialistisk tidskrift» av Agneta Pleijel i Från
SKP till VPK : en antologi (Lund, 1976). Eller i fulltext på
marxistarkiv.se
Sök även i vår bibliotekskatalog Kata för ämnesorden: Zimmerwaldrörelsen, Kommunistiska internationalen –
Komintern
Arbetarhistoria 2015:3 49
RECENSIONER
Från en konnässör till en annan: den
senaste Brantingbiografin recenseras av
ARAB:s egen expert i ämnet
Olle Svenning, Hövdingen Hjalmar Branting:
en biografi, Stockholm: Albert Bonniers förlag,
2014, 490 s., ill.
1985 utkom Nils-Olof Franzéns biografi av Hjalmar
Branting (Hjalmar Branting och hans tid) och samma
år Nils Beyers delbiografi (Den unge Hjalmar Branting). Det hade gått drygt 50 år sedan Zeth Höglund
skrev sin omfattande biografi (Hjalmar Branting och hans livsgärning, 1–2,
1928–1929), även om det pub-licerades några informativa bidrag till
Brantings biografi däremellan (antologin Bilden av Branting, 1975, och
Ivar Sundvik, Branting eller Palm? Ledarstriden 1885–87, 1981). Det tog nu
nästan 30 år tills en ny Brantingbiografi presenterades, Olle Svennings. Lars Ilshammars lilla skrift
från 2010 (i serien Sveriges statsministrar under 100 år) räknas inte.
Visst är det märkligt att den svenska
socialdemokratins »portalfigur» och
en av svensk 1900-talshistorias
under det första kvartsseklet politiskt mycket betydelsefulla personer inte har blivit mera uppmärksammad genom en stor biografi eller
biografiskt orienterade undersökningar, även om
det har skrivits en hel del om Branting och hans
roll naturligtvis har behandlats i olika sammanhang. Det finns alltså skäl att skriva en heltäckande
levnadsbeskrivning, inte minst med tanke på den
långa »tystnaden». Det verkar nästan som om varje
generation får – behöver? – en ny Branting-biografi, en kronologisk berättelse om Brantings liv
och verksamhet från »vaggan till graven».
En sådan har också Olle Svenning skrivit, »Brantings historia, den politiska, kulturella och privata»
(s. 11). Hans utgångspunkt är: »Brantings person
50 Arbetarhistoria 2015:3
och privata liv är mångtydigt och motsägelsefullt»
(s. 8) och: »Brantings politiska gärning och gestalt
är suddigare [än Per Albin Hanssons] (s. 11). Detta
blir tydligt under läsningen av den i stort sett kronologiska framställningen. Med denna inriktning
är Svenning långt ifrån Höglunds vördnadsfulla
beskrivning av en helgjuten »hövding» (även om
Höglund är lite underskattad, han berättar utförligt
och stöder sig på källmaterial inklusive informationer från samtida).
Dock konstaterar Svenning övertygande också några konstanta drag
som yttrade sig naturligtvis olika i
olika situationer. Ett sådant drag är
Brantings försiktighet och rädsla för
omslag i våldsamheter vilket resulterade i hans pragmatism och reformism. Det visade sig exempelvis i
rösträttsstrejksfrågan 1902 och 1907,
under storstrejken 1909, efter krigsutbrottet 1914 och i revolutionsåret
1917 (»kallt blod» ett favorituttryck),
i socialiseringsfrågan efter 1920. En
annan kontinuitet är en (kultur)radikalism med rötter från 1880-talet som manifesterade sig i en genomgående ambition att samarbeta
med reformvänner och liberala krafter, inte minst
i rösträttsfrågan, ända till gemensamt regerande så
småningom. Brantings ställning till liberalerna var
dock ofta mycket kritisk och negativ, särskilt till
gamle vännen Karl Staaff, en relation som enligt
Svenning »förblir gåtfull» (s. 311) .
Brantings betydelse formulerar Olle Svenning
redan i den inledande meningen: »Hjalmar Branting ledde förvandlingen av socialdemokratin från
ett litet, delvis illegalt, parti till landets största. Han
betydde mer än andra för att den allmänna och lika
rösträtten genomfördes utan omfattande och våld-
En ung Hjalmar Branting. Till höger: Branting majtalar 1917.
samma klasskonflikter. Branting revolutionerade
Sverige utan att göra revolution» (s. 7). Detta redogörs för i boken som är välskriven och intressant
samt försedd med fylliga utblickar i omvärlden,
också med korta kommentarer fram mot dagens
socialdemokrati – allt med sympati men också en
kritiskt granskande blick på Branting. Svenning använder sig av källmaterial, naturligtvis också Brantings arkiv på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek,
men uppgifterna i källförteckningen är mycket allmänna och hänvisningar till använda källor i texten
är tyvärr oprecisa (och utan fotnoter). Litteraturförteckningen är omfattande men i framställningen
får man inte riktigt grepp om hur Svenning förhåller sig till sina föregångare, vilka uppgifter han har
använt etc. Jag tycker mig känna igen obelagda formuleringar ur litteraturen men på den punkten kan
jag naturligtvis ha fel.
Rätt så utförligt beskrivs Brantings barndom och
uppväxt i »en disharmonisk familj» (s. 44), studietiden som »kulturradikal» och i »ett vänsterkotteri» i
Uppsala (s. 39, 43), också äktenskapet med Anna
Branting och familjelivet, med kriserna och problemen, spelar en stor roll. Allt detta har behandlats i
de tidigare biografierna och i biografiska bidrag men
måste självfallet vara med i en heltäckande biografi.
En aspekt som är mindre undersökt och känd hade
dock kunnat lyftas fram: förhållandet till barnen,
Vera och Henry (von Kraemer), Georg och Sonja
(Branting). Bland annat i deras arkiv och i Brantings
finns det givande underlag. Jag vet naturligtvis att
man i en – i bästa mening – populär helhetsbiografi
på 400–500 sidor (Höglund skrev dubbelt så mycket, nästan 1100 sidor) inte kan få med »allt», och att
varje läsare kommer att sakna något. Men en författare har alltid valmöjligheter.
Brantings förhållande till med- och motspelare
behandlas, till August Palm, Axel Danielsson, August Strindberg, Hinke Bergegren, Kata Dalström,
Carl Lindhagen, Erik Palmstierna, Zeth Höglund
för att nämna några, och som nämnts Karl Staaff,
och i internationella sammanhang exempelvis Jean
Jaurès och Alexandra Kollontaj.
Det var Brantings förtjänst att den svenska socialdemokratin blev »utpräglat internationalistisk»,
skriver Svenning (s. 10). Utförligt behandlar han
Brantings viktiga internationella engagemang,
inom socialistinternationalen, i samband med
Stockholmskonferensen 1917 (där »försvinner»
Arbetarhistoria 2015:3 51
Anna och Hjalmar Branting, Vera
och Sonja, 1909.
dock Brantings roll i en allmän beskrivning), inom Nationernas förbund, NF. Men
det hade varit läge att uppmärksamma mindre kända
områden som insatserna i Arbetarrörelsens skandinaviska
samarbetskommitté, det nordiska
och internationella interparlamentariska samarbetet, med fredsorganisationerna i andra länder.
Överhuvudtaget hade förhållandet till fredsrörelsen, i Sverige och internationellt, kunnat beröras. Också på det området eftersträvade Branting
en samverkan med reformvänner på den borgerliga
sidan, med två för Branting grundläggande frågor
»som för honom var omedelbart förenade, demokratin och freden». Citatet är hämtat ur en bok av
Torbjörn Norman, utgiven ungefär samtidigt med
Svennings (Hjalmar Branting, freden och Folkens förbund samt andra studier i svensk och nordisk 1900-talshistoria, 2014). Branting och NF står i centrum men
i en – hittills opublicerad – studie berörs just det
preventiva fredsarbetet i olika former som senare
kom till uttryck i NF. Torbjörn Norman lyckades
inte åstadkomma den stora undersökningen om
Branting och NF som han hade planerat men i de
olika uppsatserna som här är återtryckta uppmärk52 Arbetarhistoria 2015:3
Hjalmar Branting, Sonja och Jörgen 1923
eller 1924. I cirkeln: Branting och författaren Andersen Nexö, 1909
sammar han förtjänstfullt
denna aspekt på Brantings
internationalism. En formell
brist måste nämnas: redaktörerna har tyvärr inte angett
var de olika uppsatserna tidigare varit tryckta.
När SAP kom med i regeringen i oktober 1917 och sedan med Branting som
statsminister bildade egna regeringar (1920, 19211923, i oktober 1924) inträffade paradoxen som Erik
Palmstierna i sin dagbok formulerade på följande
sätt: »Vilket underligt öde! Han [Branting] har kämpat fram sin rörelse till ledning av staten, men då
verket skall börja, känner han sig främmande för
det nya kallet» (Orostider 29 oktober 1917, s. 101,
källan inte angiven hos Svenning när han citerar
detta på sida 363). Branting, som dessutom var utbränd och sjuk, hade uppnått sitt stora mål: den
allmänna rösträtten. Han kan, med Svennings ord,
»ha betraktat sitt politiskt-nationella uppdrag som
avslutat. Till den praktiska dagspolitiken, om än
aldrig så betydelsefull, kunde han inte tillföra så
mycket. Han var ideolog och pedagog, inte praktiker och än mindre administratör» (s. 363).
Ideolog är nog för mycket sagt. Branting var trots
allt en idémässigt präglad dagspolitiker, ideologiskt
Mannen som blev »symbol och ett monument för arbetarrörelsens historiska kamp och framgång».
orienterad och med de stora principerna som vägledning, och det visade sig inte minst i riksdagsarbetet. Där liknar han möjligen Olof Palme. Också
Olle Svenning nämner likheter med Palme (s. 9).
Men han blev »en opraktisk statsminister» (s. 406)
på 1920-talet, med lite intresse för ekonomi och inrikespolitik. Trots regeringens svaga ställning 1920
gjorde han dock en viktig, offensiv markering: han
satte industriell demokrati på dagordningen, enligt
Svenning »det mest radikala regeringsdokument
som någonsin skrivits» (s. 418). Men försiktighet –
och realism – var samtidigt präglande. »Så småningom» skall den ekonomiska demokratin erövras.
I stället var Branting i sitt esse på en annan arena:
i NF. Där kunde han framhålla betydelsen av principer som fred och internationell rättsordning,
med nedrustning och skiljedom som viktiga instrument, viktiga inte minst för småstaterna som ju
Branting representerade, samt agera som »fredsmäklare» i konkreta konflikter (Memel, Mosul,
Korfu). Detta behandlas kortfattat hos Svenning
(kortare än barndomskapitlet) men här finns Ulf
Larsson (Hjalmar Branting och Nationernas förbund, i: Socialdemokratin i krig och fred. Ingvar Carlsson
75 år, 2009 – inte med i Svennings litteraturförteckning – och nu Torbjörn Normans studier att
tillgå.
Branting blev under sina sista verksamhets- och
levnadsår »alltmer en symbol och ett monument
för arbetarrörelsens historiska kamp och framgång» (s. 431). Han blev upphöjd, monumental.
»höjdes över sitt parti», så karakteriserar Svenning
det som han också kallar för »personkulten» (s.
425). Med detta i minnet är jag lite förvånad att han
använde sig av begreppet »hövdingen» i boktiteln,
under hänvisning till samtidens beteckning och
den samtida kontexten (vördnad, distans) men
nämner också »hövdingamyten» som man dock
omedvetet associerar till när man ser titeln. Jag
hade valt något annat för att undvika sådana kopplingar – varför inte helt enkelt Ledare eller Agitator
och uppfostrare.
Men viktigast är naturligtvis att Olle Svenning
genom sin framställning där han som sagt utgår
från och visar på ett övertygande, vederhäftigt och
sympatiskt sätt mångtydigheten, motsägelserna,
inkonsekvenserna och svagheterna samt framgångarna och prestationerna i Brantings liv och
gärning är långt ifrån eller distanserar sig från ett
mytologiserande. Branting blev, inte minst genom
sin »höga internationella status», »mer av en nationellt samlande gestalt än en socialistisk reformpolitiker» (s. 431), ett värdigt »objekt» för ytterligare en
biografi – som förhoppningsvis inte är den sista.
Martin Grass
Arbetarhistoria 2015:3 53
RECENSIONER
Intressanta närbilder av det tidiga
1900-talets företagarelit
Pål Brunnström, Ägare och kapital: klass och genus
hos kapitalägare i Sverige 1918–1939. Lund: Pluribus
kf, 2014. 427 s., ill.
I doktorsavhandlingen Ägare och kapital analyserar
historikern Pål Brunnström hur medlemmar ur
Sveriges företagarelit i början av 1900-talet såg på
sig själva och andra utifrån sin klassposition. Han
har valt ett par av tidens mäktigaste släkter – den
göteborgska redarfamiljen Broström
och Skånebaserade Wehtje (Skånska
Cement, Ifö med mera). Båda dessa
finns bland de fem yppersta finansfamiljerna i CH Hermansons klassiska 1960-talsverk Monopol och
storfinans – de 15 familjerna.
Syftet är alltså att studera klass,
och framför allt med fokus riktat
mot dess ideologiska, kulturella och
identitetsskapande mekanismer, där
Brunnström velat analysera hur
genus och ras/etnicitet interagerade
med klass. Författaren för ett långt
och genomgående välstrukturerat resonemang i
avhandlingens inledning om de olika begrepp och
teorier som finns på området – klassteorier, näringslivshistoria, genusteori, rasismforskning, intersektionalitet med mera. Brunnström själv tar
avstamp i en bred uppsättning av teoretiska verktyg
– marxistisk klassanalys, poststrukturalistiskt eller
postkolonialt inspirerade teorier kring rasifiering
och genuskategorier, Bourdieus fält- och kapitalteori, kritisk realism.
Brunnström betonar att han vill gå en medelväg
mellan struktur och aktör, mellan materiell bas och
det kulturella. Han är kritisk mot mycket av de senare decenniernas kulturella vändning, som blir
som en spegelbild av tidigare tendenser till reduktionistiska analyser där dä r dä r kultur och idé vä rld
54 Arbetarhistoria 2015:3
betraktas som ett rent återsken av den »viktigare»
materiella basen. Lika tydligt inskärper han att han
inte eftersträvar någon återgång till den typens historiematerialism som en och annan av oss som
gick grundutbildningen i historia på 1990-talet
lärde känna, där frågor om kultur och ideologi närmast avfärdades som ointressant tjafs – riktig
forskning var att räkna »kreatursenheter». Efter det
gick pendeln åt andra hållet. Den välkomna förståelsen för att kulturella och ideologiska företeelser också är viktiga
inslag i den totalitet vi kallar samhället, slog över och socioekonomiska förhållanden sattes inom
parentes. Det har lett till att exempelvis klass – även i föregivet maktkritiska sammanhang – ofta betraktas i första hand som en identitetskategori bland andra. Ett extremt uttryck för detta är begreppet
»klassism» som på senare tid lanserats som en förtryckande struktur av
exakt samma art som sexism och
rasism, och som i praktiken söks endast i den kulturella och språkliga sfären. När Brunnström använder flera olika teoretiska och metodologiska
traditioner – marxism, Bourdieu, post- strukturalistiskt influerad genus- och rasifieringsteori – är
det just utifrån en vilja att komma bort från skyttegravskriget mellan en äldre typ av marxism som
betraktar annat än klass som sekundärt, och en
postmarxism/poststrukturalism dä r analysen lä tt
utmynnar i ett virrvarr av maktstrukturer kors och
tvärs där ingen är värre än en annan och summan
är noll. Brunnström betonar att klass, genus, raskategorier med mera samverkar fast utifrån skilda
mekanismer som kräver olika analysverktyg.
Den empiriska undersökningen – främst grundad på studier av familjernas efterlämnade brev-
material – motsvaras inte riktigt av de ganska högtflygande och djuplodande teoretiska och filosofiska diskussionerna i inlednings- och avslutningskapitlen. Brunnström är dock i gott sällskap,
eftersom detta kan sägas om nästan alla historievetenskapliga studier. Ändå upprätthåller han en
viss abstraktionsnivå även i den empiriska delen,
genom att slagfärdigt inskärpa att han studerar förhållandet mellan klass som socioekonomisk position (i marxistisk mening: graden av inflytande
över produktionsmedlen) och klass som praktik.
Det är det sistnämnda – vad är det man faktiskt gör,
tänker och tycker – som Brunnström nyanserat
undersöker. Till skillnad från alltför kultur- och
identitetsbetonande kollegor och teoretiker betonar han att man aldrig får glömma vilken position
de agerar utifrån – en position som inte kan reduceras till semiotik.
Vilka är då resultaten av Brunnströms väldisponerade undersökning, där han i tur och ordning går
igenom olika aspekter av hur de båda stenrika släkterna höll sig flytande socialt och kulturellt inom
sin tids samhällselit? Han går igenom hälsningsfraser i brev, yttranden som berättar om familjerelationer, förhållningssätt till arbetarna på de egna
företagen och i de egna hemmen (tjänstefolket), fritidsvanor och hur man socialiserade sig med andra
på exempelvis bröllop och jakt. Det kanske mest
entydiga svaret är att det inte går att utläsa något
exakt och entydigt. Källmaterialet pekar inte alltid
åt samma håll, men Brunnström är då noga med
att påpeka att det inte behöver utgöra något problem. Den del av borgerligheten som Brunnström
studerar må ha varit tydligt definierad ur ekonomisk synvinkel, men den motsvaras inte av någon
entydig »borgerlig kultur».
Han betonar att det relativt begränsade källmaterialets syfte heller inte varit att avtäcka mer
eller mindre dominerande mönster. Snarare handlar om att visa vad det fanns för olika möjligheter
att agera utifrån sin position. Broströmmarna var
exempelvis mer benägna att gå på teater än släkten
Wehtje. Det blir ganska ofta resonemang av typen
»kanske var det si, kanske var det så», men det är
förstås fullt rimligt. Närmare än så kan det vara
svårt att komma. En mycket nitisk weibullian skulle
måhända stryka 90 procent av Brunnströms utsagor om källmaterialet eftersom det ändå inte går att
säkerställa något. (Eller nja, hen skulle behålla resonemangen men sedan landa i slutsatsen att vi
inte kan veta hur de ledande finansfamiljerna ytterst förhöll sig till arbetarklassen, arbetarrörelsen
eller till icke-svenska grupper.)
Med detta sagt framträder ändå en ganska tydlig
bild av denna ekonomiska borgerlighet. Dess medlemmar reproducerade vissa försanthållanden
kring manligt, kvinnligt och det icke-svenska. De
kunde uttrycka sig försonligt mot arbetarrörelsen
och arbetare, men det är ändå uppenbart att detta
bara gick intill en viss gräns. Ibland gick det an att
vara förtrolig med tjänstefolket, men det kom inte
i fråga att de fick vara med vid matbordet. I några
avsnitt diskuterar också Brunnström fenomenet (i
forskningen kallat »gentrifiering», som förstås inte
ska förväxlas med dess dominerande betydelse i
dagens samhällsdebatt) att den nya borgerligheten
smälte samman med den äldre feodala eliten kring
adeln. Wehtjes och Broströms deltog i denna process genom att exempelvis samla på sig ordnar och
skaffa sig jordegendomar där gammal och ny överklass fraterniserade genom jakt och andra tillställningar, och där man satte sina barn på Lundsberg.
Sammanfattningsvis: Brunnström ger oss många
intressanta närbilder av det tidiga 1900-talets företagarelit, och hans nyanserade och teoretiskt sammansatta men ändå distinkta förhållningssätt är värt
beröm då det ännu är ganska tunnsått med studier
av vår tids dominerande samhällsklasser, såväl utifrån kulturella som socioekonomiska infallsvinklar.
Samuel Edquist
Arbetarhistoria 2015:3 55
MEDVERKANDE ARBETARHISTORIA 2015:3
kaj björk (1918–2014) var socialdemokrat, riksdagsman, ambassadör, journalist och författare.
roger jönsson är bibliotekarie på Arbetarrörelsens
arkiv och bibliotek. [email protected]
jenny edlund är bibliotekarie och informatör på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. [email protected]
hans larsson är bibliotekarie verksam vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. [email protected]
samuel edquist är historiker, verksam vid Institutionen för ABM (Arkivarie, bibliotekarie, museitjänsteman), Uppsala universitet. [email protected]
lars gogman är bildarkivarie på Arbetarrörelsens
arkiv och bibliotek. [email protected]
martin grass är arkivarie på Arbetarrörelsens arkiv
och bibliotek och har bland annat arbetat med att
ordna och förteckna Hjalmar Brantings personarkiv.
anders gustafson är journalist och författare.
[email protected]
bert-ola gustavsson är journalist och författare.
[email protected]
sam johanson (1909–1979) var kommunist, journalist och författare.
ingrid millbourn är professor emeritus i historia
och har skrivit om arbetares, konsumenters, företagares organisationer samt om cirkusarbetare och deras
publik. [email protected]
henrik saxenius har läst historia vid Göteborgs
Universtiet och skriver på en bok om svenska frivilliga i finska inbördeskriget 1918. [email protected]
dick schyberg är journalist och författare.
[email protected]
halat shire har läst historia vid Södertörns högskola och var institutionspraktikant på ARAB under
våren 2015.
jonas söderqvist är vikarierande forskningsledare
på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.
[email protected]
BILDKÄLLOR ARBETARHISTORIA 2015:3
Omslag: Foto: Moderna Museet / Albin Dahlström
2
Eric Johansson
4
Vi kallar oss-kampanjen, foto: okänd
5
ASKI archives, foto: Anna Papaeti
6–17 Eric Johansson
20
Ture Nermans arkiv
21
Fotosamling, Axel Malmström
22–23 Fotosamling. Axel Malmström
24–25 Ture Nermans arkiv
26
Uppsala universitetsbibliotek, Svenska
brigaden. Acc 9999.
27
Fotosamling
28–29 Fotosamling
30
Sveriges kommunistiska ungdomsförbund
31
Ture Nermans arkiv
56 Arbetarhistoria 2015:3
35
37
43:1
43:2
43:3
44
45:1
45:2
45:3
46–47
51:1
51:2
52:1
52:2
52:3
53
60
Fotosamling
Morgon-Tidningen, Eric Lindquist
Ny Dag
Morgon-Tidningen
Ny Dag
Ny Dag
Morgon-Tidningen, Rune Johansson
Ny Dag
Ny Dag
Kaj Björks arkiv
Hjalmar Brantings arkiv
Första maj Samling
Hjalmar Brantings arkiv
Hjalmar Brantings arkiv
Hjalmar Brantings arkiv
Fotosamling
Foto: Svante Larsson
Lästips från biblioteket
Zak Cope, Divided world divided class : global political economy and the stratification of labour under
capitalism / Montreal : Kersplebedeb, 2015, 457 s.
Det förefaller mig som om vissa begrepp som
används för att skapa förståelse av olika samhällsfenomen emellanåt förs åt sidan för att ersättas av
andra. Detta sker emellanåt på grund av något så
svårdefinierbart som ett förändrat samhällsklimat,
något som skapas av olika intressen och där det
starkaste intresset ger det tydligaste avtrycket. Då
även det vi kan kalla den akademiska diskursen
utgör en nog så viktig del av detta samhällsklimat,
påverkas naturligtvis även denna.
Att vissa begrepp slussas åt sidan, innebär således inte nödvändigtvis något paradigmskifte. Inte
heller att de, eller för den delen de forskare och
analytiker som använde sig av dem, upphört att
vara användbara eller att de företeelser och fenomen som de avsågs belysa och ge en förståelse av
när de brukades upphört att existera. Detta bevisas
inte minst av att andra begrepp, ibland hela batterier av sådana, måste skapas för att åtminstone
nödtorftigt fylla igen de hål de lämnade efter sig i
förståelseväven när de lyftes ut ur diskursen. De
begrepp som således förs in, tenderar emellertid
att vara vagare och mer nedtonade än de de ersatte.
Imperialism är ett sådant åt-sidan-fört begrepp.
Förmodligen kan inte detsamma sägas om begreppet kapitalism. Dock kan det sägas att själva förståelsen av kapitalismen förändrats och att en
anledning till det är att begreppet imperialism avförts från agendan. Dessa tankar väcks till liv på
nytt när Zak Copes bok ligger framför mig. Hur
svårt blir det inte, tänker jag, att ens tillnärmelsevis
begripa förhållandet mellan nord och syd, mellan
rika och fattiga delar av världen, mellan första,
andra och tredje världen, mellan centrum och periferi, samt den ojämna utvecklingen, den globala
ojämlikheten, rasismen och kapitalismens utveckling, och den explosivitet som ryms i detta, utan
ett begrepp som imperialism?
För Cope är det uppenbarligen omöjligt. Imperialismen, det ojämlika förhållandet mellan centrum och periferi såväl vad gäller varuproduktion,
vinstfördelning och handel som arbetsförhållanden och lön, utgör enligt honom själva grundbul-
ten i den kapitalism vi känner och har känt sedan
långliga tider. När han i detta sammanhang även
återupplivar begreppet arbetararistokrati säger, och
visar, han dessutom på att en del av de vinster och
det mervärde som imperialismen genererat i centrum verksamt bidragit till att, för att uttrycka det
aningen vulgärt, hålla arbetarklassen i detta centrum vid gott mod. Den andra sidan av det myntet
stavas rasism. Rasism som en del av själva systemet, ett verksamt sätt att splittra och dela upp. Rasism inte som ett resultat av något »falskt
medvetande», utan som ett resultat av ett starkt intresse av att bibehålla ett imperialistiskt, (ny)kolonialt system som genererar stora fördelar åt
centrum och dess medborgare. Alltså denna titel:
»Splittrad värld, splittrad klass.»
Walidah Imarisha & Adrienne Maree Brown (red.),
Octavia’s brood : science fiction stories from social
justice movements / Oakland : AK Press, 2015, 296 s.
Whenever we try to envision a world without
war, without violence, without prisons, without capitalism, we are engaging in speculative
fiction. All organizing is science fiction. Organizers and activists dedicate their lives to
creating and envisioning another world, or
many other worlds – so what better venue for
organizers to explore their work than science
fiction stories? s.3
Octavia Butler (1947–2006) var i flera avseenden en
science fiction-pionjär av rang. Som kvinnlig, afroamerikansk författare blev hon motvilligt ett slags
unikum inom genren. I hennes verk ventilerades
radikala idéer om klass, sexualitet, rasism, militarism, och kritiken mot samtida hierarkier löper
som en röda tråd genom hela författarskapet. Vidare fick hon under sin alltför korta levnadsbana
en hel del priser för sina alster, men också för sin
konstnärliga gärning i stort.
Octavia’s Brood är en purfärsk sci-fi-antologi,
även om redaktörerna för ändamålet tagit sig friheten att utmejsla begreppet »visionary fiction».
Med detta avses science fiction som specifikt ägnar
sig åt att konkretisera andra, mer jämlika och rättvisa världar än vår egen. För det är, som bokens unArbetarhistoria 2015:3 57
dertitel ger vid handen, en samling berättelser
sprungna ur sociala rörelser. Och det är en brokig
skara författare vi har att göra med. Förutom de två
redaktörerna är det hela 20 bidragsgivare. Dessa
kommer från alla möjliga förhållanden och hade i
princip bara någon form av kreativt, socialt engagemang som gemensam nämnare innan de skrev
sina noveller. Ja, några bidrag har faktiskt skrivits
av människor utan erfarenhet av att skriva science
fiction, än mindre skönlitteratur! Visst finns här ett
och annat namn som känns igen, såsom några
redan etablerade författare, och den sedan länge
fängslade Mumia Abu-Jamal. Men här finns även
texter från obskyra poeter, rappare, independentfilmregissörer, et cetera.
Så, hur bra är denna samling noveller egentligen? Det hör ju till sakens natur att 22 texter från
en så pass heterogen grupp författare saknar såväl
stilistisk som tematisk konsekvens. Men som helhet är antologin ändå genomgående läsvärd. I sina
bästa stunder kan dess texter väcka läsarens egna
radikala visioner till liv - och det, om något, måste
ses som ett gott betyg. Nu får vi bara hoppas på att
någon ger ut en liknande bok, vari bidragen kommer från aktivister i världens alla hörn.
Magnus Nilsson, Literature and Class : aesteticalpolitical strategies in modern Swedish workingclass literature / Berlin; Nordeuropa-Institut der
Humboldt-Universität, 2014, 172 s.
Magnus Nilsson, litteraturvetare från Malmö, är
en av de mest betydande forskarna idag på området arbetarlitteratur. I en ny studie, Litteratur och
klass, visar han hur arbete skildras i skönlitteraturen, från Ivar Lo-Johansson och Folke Fridell, till
Kristian Lundberg och Susanna Alakoski. Samtidigt kan han visa hur arbetet har förändrats, från
det ganska statiska (och samtidigt relativt trygga)
livet på gods och fabriker under 1930-talet, och
fram till dagens arbetsliv, där osäkra anställningar,
bemanningsföretag och »just-in-time» förändrat
förhållandena för lönearbetet radikalt - och hur
detta ställer nya frågor till författaren och hans vilja
att blottlägga strukturerna. Det kommer till uttryck
i Kristian Lundbergs Yarden där också arbetarens
etnicitet blir viktig; i Alakoskis Svinalängorna är
också kön en viktig faktor.
Här skildras också 1968-vänsterns förkärlek för
dokumentärromanen och modernistiska experiment, i försök att göra upp med vad man såg som
58 Arbetarhistoria 2015:3
den arbetarborgerliga bildningsromanen och Nilsson kan göra jämförelser med västtysk/tyska arbetarskildringar av till exempel Max von der Grün,
Bertolt Brecht och Günter Wallraff. Verket utgör
band 21 i serien Berliner Beiträge zur Skandinavistik.
Waltraud Seidel-Höppner, Wilhelm Weitling
(1808–1871) : eine politische Biographie / Frankfurt
am Main: Peter Lang, 2014, 2 band, 1866 s.
Wilhelm Weitling föddes i det preussiska Magdeburg 1808. Under sin tid som kringvandrande skräddargesäll kommer han liksom många andra uthungrade och exploaterade arbetare till Paris på
1830-talet. I metropolen blandas dessa med och
möter tusentals flyktingar och hundratusentals
andra arbetsmigranter från halva Europa. Tankar,
teorier och kunskaper utbytes, en radikalisering sker
och olika sammanslutningar tar form. Weitling tillhör grundarna av Bund der Gerechten, Rättfärdigas
förbund, 1834, som senare, i London 1847, blir Bund
der Kommunisten, Kommunisternas för-bund.
Weitling emigrerar till USA, återvänder till Tyskland under de revolutionära händelserna 1848, far
därefter tillbaks till USA där han fortsätter sitt arbete
för kommunismen och bland annat grundar tidningen Republik der Arbeiter. Han dör 1871 i New York.
Waltraud Seidel-Höppner låter oss följa denne intressante kommunist, en av de första »moderna» sådana, under hela hans levnad. Hon belyser hans
omfattande skribentverksamhet och teoretiska insatser, hans förhållande till Karl Marx och Friedrich
Engels. Samtidigt erbjuder författaren en inträngande och fascinerande skildring av den radikala och
upproriska värld i vilken Weitling ingick.
Charity Scribner, After the red army faction : gender,
culture, and militancy / New York : Columbia University
Press, 2015, 294 s.
Rote Armee Fraktion, RAF, bildades under 1960talets sista år och upplöstes 1998. År 2003, kort efter
den elfte september det året, drogs planer upp för
en utställning om dem i Berlin. Utställningen realiserades 2005 och löpte från januari till maj det
året. Zur Vorstellung des Terrors, Die RAF-Ausstellung. Så kom den att heta. Vid utställningen visades
verk av bland annat konstnärer/filmskapare som
Gerhard Richter, Hans-Peter Feldmann, Yvonne
Rainer, Johan Grimonprez. »Vorstellung» betyder
bland annat »framställning» – alltså i detta fall ungefär »Angående framställandet av terrorn.» Och
Scribners bok handlar just om det, om skildrandet
av RAF, om framställningen av RAF, framför allt i
Tyskland men även i vidare mening. Också om vad
som frambringade RAF och om dess inverkan på
det tyska kulturlandskapet.
Scribner analyserar filmer av bland annat von
Trotta och Schlöndorff, konstverk, litteratur, teaterverk, skriftställningar som på ett eller annat sätt
kan ses som framlockade av RAF och det våld organisationen släppte loss.
I botten kan ett antal frågor sägas finnas: Hur
greppar ett samhälle händelser liknande de som RAF
initierade, hur smälter den kulturella världen dem,
hur tolkas de, vad blir de till i efterhand? I botten
finns också ett anslag som handlar om kön. För, som
Scribner påpekar, många av RAF:s medlemmar var
kvinnor och inte bara det: RAF var, som hon skriver
i sin inledning, »masterminded by women» (s. 1).
Cockburn, Patrick, The rise of Islamic State : ISIS
and the new Sunni revolution / Updated edition.
- London: Verso, 2015, xx, 172 s.
Journalisten Patrick Cockburn har under flera år
rapporterat från krigen och konflikterna i mellanöstern och publicerat ett antal böcker i ämnet. Den
senaste, The Rise of Islamic State, är en grundlig genomgång av ISIS (även kallat IS, ISIL eller Daesh i
medierapporteringen) och hur de lagt under sig
stora landområden i både Syrien och Irak.
Cockburn skildrar på ett pedagogiskt sätt konfliktlinjerna mellan Sunni, Shia, Kurder, Yazidier och
Alawiter och på det Västvärlden. Det är en konflikt
med koloniala rötter, och som förvärrats av inblandning från västmakter utan intresse av annat än
geopolitiska skäl. Cockburn gör en jämförelse med
30-åriga kriget, och menar att för många grupper
och stater deltar i kriget för att en fred ska kunna
förhandlas fram. Alla överdriver sina insatser och sin
egen styrka. Det är en skildring utifrån. Cockburn
har tillgång till intervjupersoner som lever i ISISkontrollerade områden, till politiker i Bagdad, underrättelseagenter och experter. Men inte till sympatisörer, ISIS-soldater eller ideologer.
Mest intressant blir den i kritiken av medias
skildring av konflikten. »If it bleeds, it leads» är en
klassisk amerikansk journalistmachoslogan, och
enligt den logiken är det inte konstigt att konflikten
skildras som helt oförståelig. Det är alltid mer intressant (och bättre TV) med en reporter i fält bredvid dundrande stridsvagnar vid »fronten», än
pedagogiska förklaringar av ett krig som inte har
några fronter, som inte har några »onda» eller
»goda». Cockburn visar inte mycket kollegial kärlek
till krigskorrespondenterna.
Bokens efterord skrevs i oktober 2014. Den är
alltså förhållandevis färsk, men samtidigt har det
skett en väldig utveckling sedan dess. ISIS belägring av den kurdiska staden Kobane har brutits.
Boko Haram i Västafrika har formellt anslutit sig
till ISIS. Inget tyder på att situationen är på väg att
lugna sig. Som ögonblicksskildring är den intressant, och ger en viss fördjupning till bakgrunder i
konflikterna. Men för att gå på djupet behövs en
grundligare genomgång av konflikten mellan Sunni
och Shia och till imperialismens och kolonialismens historia i området.
Lästipsen har skrivits av Jenny Edlund, Roger Jönsson,
Hans Larsson och Jonas Söderqvist på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.
Arbetarhistoria 2015:3 59
B
Avsändare
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
Elektronvägen 2
141 49 Huddinge
DOKUMENTET
Från Flemingsberg till Venedig: Petra Bauer
gör konst av vårt arkivmaterial
Ibland har vi på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek ynnesten att få följa våra forskares arbete från
deras fynd i arkivet, till det färdiga verket. Av dessa
är de konstnärliga tolkningarna av vårt material
särskilt spännande, då de kan lyfta historien till en
annan publik, och göra andra tolkningar av materialet än vad traditionell forskning oftast gör.
Petra Bauers konstnärliga arbete med fotografierna från våra samlingar är just sådana projekt som
vi jublar över. Väl medvetna om den historiska
skatt de i sin helhet utgör, är fotografierna från just
den socialistiska och kommunistiska kvinnorörelsens spännande för att de motsäger en trist och ofta
upprepad åsikt: att den socialistiska och kommunistiska rörelsen varit männens arena. Med ett politiskt tydligt ställningstagande tog dessa kvinnor
plats framför kameran, och berättar därför en helt
annan historia.
Fotografierna är ett tidsdokument från dels Sveriges politiska historia dels från den socialistiska
och kommunistiska kvinnorörelsens aktiva tillblivelse och hur deltagarna styrde bilden av sig själva.
De är inga väna madammer som är porträtterade
på bilderna utan de greppar papper, penna och
protokoll som de politiska aktivister de var.
Under sommaren 2014 presenterade Petra Bauer
sitt konstverk »Ämne: Vad kvinnor vilja!» på Malmö
Konstmuseum som en del av utställningen En egen
röst – om kvinnors kamp för rösträtt och mänskligt utrymme. De som hade turen att bo eller besöka
Malmö kunde för en begränsad tid även se ett urval
av affischerna från utställningen i oredigerat men
uppblåst skick på busshållplatser och reklampelare.
Under den pågående Venedigbiennalen visas
just nu en vidareutvecklad konstinstallation av
konstverket i den internationella delen av biennalen: All The World's Futures. Den nya titeln på Bauers
Petra Bauer framför
projektionerna på
Venedigbiennalen.
verk är »A Morning Breeze»; med inspiration från
den tidiga socialdemokratiska kvinnorörelsens tidskrift Morgonbris. Snart 100-årigt efter att fotografierna togs, är dessa grupporträtt fortfarande en
tydlig feministisk och aktivistisk rörelses första
steg. Vad skiljer sig egentligen från hur dagens rörelse porträtterar sig själv?
Med spänning följer vi Bauers kommande projekt, som hon denna gång gör tillsammans med
Rebecka Thor och som ska presenteras på Göteborgsbiennalen i år. Inspirationen är hämtad från
de resebilder som Kata Dalström tog under den
resa hon gjorde till Sovjetunionen år 1920, som en
av kommunisternas delegater till den Tredje internationalens andra kongress i en tid då revolutionen i Ryssland både skrämde slag på etablissemangen över hela Europa men även inspirerade
och väckte kamplusten hos de som såg att en bättre
värld var möjlig.
Fotografierna i Petra Bauers projekt återfinns i
arkiv hos oss. Affischerna kommer dels från ARAB,
men även från Gävle stadsarkiv. Det kommande
projektet kommer att presenteras Göteborgsbiennalen med start den 11 september 2015.
Jenny Edlund