Klicka här för att hämta hem studien som PDF-fil (211
STREJKER OCH KONFLIKTER I ESKILSTUNA 1900-1945 Sören Falebäck Syfte och källor Syftet med denna lilla undersökning är att se på några större och väl kända konflikter på arbetsmarknaden i Eskilstuna under perioden 1900-1945. Det har under den perioden funnits en mängd olika strejker och konflikter på skilda företag i staden. De flesta av de konflikterna var kortvariga och blev inte särskilt kända bland allmänheten. Därför kommer undersökningen att koncentreras på några få större strejker. Storlockouten 1905 är en sådan konflikt som kan vara värd att studera närmare. Några år senare – 1909 – bröt den kända storstrejken ut. Den konflikten är självskriven att ha med. Lockouten 1905 och storstrejken 1909 var konflikter som påverkade hela Sverige. En lokal konflikt som fick stor betydelse var strejken 1923-24 vid Låsbolaget. Strejken vid Låsbolaget blev lång och bitter och man var till och med tvungen att inkalla en förlikningsman för att få slut på konflikten. En annan strejk som fick stor inverkan både lokalt i Eskilstuna och för landet som helhet var den stora verkstadskonflikten år 1945. Här i staden strejkade drygt 6.000 metallarbetare under konflikten år 1945. Också den strejken finns med i studien. De källor som i huvudsak använts är uppgifter från olika arkiv. Först och främst har uppgifter från Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23 utnyttjats. Metall avdelning 23, som bildades 1890, kom att få stor betydelse för den fackliga rörelsen i Eskilstuna. Innan grundandet fanns en mängd olika små fackförbund som organiserade skilda yrkeskategorier inom metallområdet. Utöver Metall avdelning 23 har också Eskilstuna socialdemokratiska arbetarekommuns arkiv nyttjats liksom Låsbolagets verkstadsklubbs arkiv. Samtliga dessa arkiv finns på Eskilstuna stadsarkiv. Förutom det nämnda arkivmaterialet har också några böcker om Metall avdelning 23:s historia utnyttjats. Metall avdelning 23 grundas Redan på 1870-talet började en påtaglig övergång från hantverk till fabrikssystem att göra sig gällande i Eskilstuna (Svedberg, 1950). Man kan även säga att en ny tid började för arbetarna i Eskilstuna på 1880-talet. Innan var det bedrövligt, enligt personer som själva var med. För mycket låga löner arbetade man från klockan 6 på morgonen till 8-tiden på kvällen. En och annan ackordsarbetare steg upp vid 4-tiden på morgonen och började arbetet. Då fick han hålla sig med belysning själv. Fotogenlampor var den tidens ljuskälla. Det elektriska ljuset infördes först år 1884. Och det dröjde länge innan det blev allmänt. I mitten av 1880-talet utgjorde den vanliga arbetstiden 10 till 11 timmar. Man började som regel klockan 6 på morgonen och slutade vid samma tid på kvällen. På lördagarna slutade arbetet klockan 13. Övertidsarbete var ingenting ovanligt. Inom hantverket var arbetstiden ännu mer oregelbunden. Mästare och gesäller bestämde takten. Lärpojkarna fick arbeta från 6 på morgonen till 8 på kvällen. Först fram på 1890-talet blev arbetstiden 10 timmar per dag och 6 timmar på lördagar. En utlärd arbetare hade i mitten av 1880-talet cirka 18 öre per timme. Icke utlärda arbetare hade omkring 12 öre per timme och lärpojkar mellan 3 och 5 öre per timme (Svedberg, 1950). Något arbetarskydd fanns inte..De första trevande försöken till en olycksfallsförsäkring togs i början av 1900-talet. Dess brister var påtagliga. För att få ersättning vid inträffade olycksfall måste arbetaren ha varit sjukskriven i två månader. Först därefter kunde han räkna med ett blygsamt belopp. Enligt den tidens anda rådde industrialismens skaparmentalitet. Där koncentrerades all uppmärksamhet på maskintekniken och dess utveckling. Arbetarna var endast redskap, vars omvårdnad man hade föga bekymmer för. Det var först då arbetarna själva sökte råda bot för misshushållningen med arbetskraften som bättre förhållanden skapades. Tidens dåliga arbetsförhållanden förorsakade ofta sjukdomar. En sjukdom som härjade svårt bland industriarbetarna i Eskilstuna var lungtuberkulosen. Vissa arbetargrupper var särskilt utsatta, som slipare, smärglare och träarbetare. Vid järn- och metallarbetareförbundets start var Eskilstuna en vit fläck på kartan. Dock hade det redan under 1880-talets första hälft gjorts försök att väcka arbetarnas intresse för en egen rörelse. August Palm gästade staden flera gånger under 1880-talet. Första gången talade han 1883 på Djurgården. Det var endast ett fåtal arbetare bland mötesdeltagarna. August Palm mötte ingen förståelse – lika litet som senare under decenniet. En händelse som kom att väcka arbetarnas intresse att organisera sig var strejken 1890 vid Dahlgrens företag. Året före – 1889 – hade Järn- och metallarbetareförbundets ordförande K.J. Karlsson besökt Eskilstuna och hållit ett möte. Han konstaterade att arbetarna visade ringa intresse för rörelsen. Man hade rivit ned mötesaffischerna och på detta sätt sökt motverka förbundets arbete. Strejken vid C.W. Dahlgren pågick i tre veckor. Magistraten ingrep som medlare och resultatet blev att arbetarna blev befriade från en avskydd arbetsledare vid Dahlgrens. Under denna konflikt föddes tanken på en facklig organisation. Söndagen den 9 mars 1890, som senare konfirmerades såsom organisationens födelsedag, hölls ett nytt möte under cigarrhandlare Hedblads ordförandeskap. Man valde styrelse och antog förslag till stadgar. Ordförande i den första styrelsen blev E.A. Lindholm, v. Ordförande Oscar Törnblom, sekreterare J.A. Leijon, C.W. Jädrén och August Stenström. En av revisorerna var O.H. Pettersson. Efter Järn- och metallarbetarefackförbundets bildande år 1890, då man beräknade medlemsantalet till ungefär 900, följde en besvärlig tid. Året därpå försvann över hälften av medlemmarna. År 1893 uppges medlemssiffran till cirka 160, men ett par år senare redovisas 760 för att år 1896 vara uppe i 1.250 (Svedberg, 1950). Det var ingen lätt uppgift att föra ut arbetarrörelsens radikala idéer i 1890-talets Eskilstuna. (Lindström, 1990). De flesta arbetsgivare såg med oblida ögon på arbetarnas organisationssträvanden. Även majoriteten av metallarbetarna var tveksamma inför det nya. Speciellt var detta förhållandet vid stadens många små verkstäder där de anställda arbetade nära arbetsgivaren och där därför det sociala trycket var stort. Man måste också ha i åtanke det hot som ständigt fanns att arbetsgivaren kunde avskeda misshagliga personer. Arbetarrörelsens tidiga agitationsmetoder var av skiftande karaktär – från vanliga upprop och möten till förslag om tvång och servering av punschbål. Efter några svåra år nådde medlemsantalet 1895 upp till 1891 års nivå. Den sista december 1895 fanns 312 medlemmar. År 1899 fanns 369 medlemmar. Siffrorna är inte särskilt imponerande i en typisk järnarbetarstad som Eskilstuna. Men det fanns ytterligare sju fackföreningar som organiserade järn- och metallarbetare. Räknar man med dessa var cirka 1.400 metallarbetare organiserade år 1897. Storlockouten 1905 Beslutet att tillåta lokala framställningar i lönefrågan ledde till en omfattande aktivitet i Eskilstuna (Lindström, 1990). Först på plan var verkstadsklubben vid Beronius mekaniska verkstad. Måndagen den 10 april beslöt klubben att lämna in förbundsstyrelsens avtalsförslag. På klubbmötet den 7 maj meddelades att förbundsstyrelsen bifallit verkstadsklubbens begäran att gå i strejk. Den 12 maj 1905 utbröt strejken vid Beronius. Den stora klubben vid Munktells beslöt den 10 april att lämna förbundsstyrelsens förslag till arbetsgivaren. Stadgarna föreskrev att sluten omröstning om arbetsnedläggelse skulle ske. Den 30 maj 1905 gick arbetarna vid Munktells verkstäder ut i strejk. Under april-maj blev situationen allt mer tillspetsad. Slag i slag följde arbetsnedläggelser vid till Verkstadsföreningen anslutna företag runt om i landet. Det var nu inte längre många som tvekade om att Verkstadsföreningen var på väg att utlösa en ny storlockout. Den 2 juni beslöt Verkstadsföreningen att proklamera allmän lockout från och med 10 juni. Detta datum var 1.136 personer indragna i lockouten i Eskilstuna. Under konfliktens början gjordes från arbetsgivarhåll stora ansträngningar att hålla driften igång med hjälp av icke-organiserade arbetare (Lindström, 1990). Lockoutproklamationen hade undantagit oorganiserade och medlemmarna i Svenska Arbetareförbundet – en tämligen arbetsgivarvänlig organisation. Arbetareförbundet, eller ”Gule Josefs förbund” som det kallades i folkmun, hade omkring 60 medlemmar i Eskilstuna. ”Gulingarna” stöddes moraliskt av EskilstunaKuriren. Tidningen kallades föraktfullt för ”Gula-Kurre” av de aktiva fackföreningsmedlemmarna. Försöken att hålla driften igång med hjälp av strejkbrytare var dömda att misslyckas i en stad som Eskilstuna. Hur diskussionerna under lockouten gick på det lokala planet kan man se i protokoll från Järn- och metallarbetarefackförbundet. Den 18 april 1905 hade platsstyrelsen ordinarie sammanträde. Ett utdrag ur protokollet lyder som följer: ”§ 3 … förslag om arbetsnedläggelse har å de olika klubbarna framkommit hvarom enligt stadgarne har röstats med slutna sedlar som för sammanträdena hållits hemlig. Vid därefter företagen undersökning som af Flodin blifvit gjord har det visats att Beronius verkstadsklubb med 37 röster röstar för arbetsnedläggelse, en blank sedel hade afgifvits å detta sammanträde var 38 närvarande af 54 medlemmar som tillhöra vårt förbund. Munktells verkstadsklubb har med 138 röster röstat för arbetsnedläggelse, 5 emot och 3 blanka sedlar hade afgifvits. Vid denna verkstad är 248 medlemmar tillhörande vårt förbund. Klubben vid Dahlgrens vallsverk har med 14 röster röstat för arbetsnedläggelse, en har röstat däremot. Vid vallsverket är det 22 stycken som arbetar, af dem är det 4 som tillhör Sv. Arbetareförbundet, 2 förmän och en Maskinist hvilken tillhör vårt förbund. Rapporterna godkändes enhälligt. § 4. Styrelsen tillstyrkte enhälligt att dessa om ej annat hjelper de med arbetsnedläggelse må få drifva sina fordringar igenom, för de Mek. Verkstäderna hafva nu länge nog stått som hinder för timlönernas höjande på Manufakturverkstäderna. § 5. Öfriga fabriker och verkstäder som här i Eskilstuna tillhöra Verkstadsföreningen äro Hallströms, Dahlgrens fabrik, K.F. Erikssons, Söderbloms och Separatorn. Vid dessa fabriker har vi öfverenskommelser förut utom vid Hallströms och Söderbloms. Dessa arbetare hafva äfven varit kallade till sammanträde för att besluta om de i likhet med arbetare på andra verkstäder där ej öfverenskommelser finnes, skulle inlemna förslag till sådan, men hafva de afslagit detta, och i stället beslutat att för den hendelse det skulle blifva Lockout de då innan lemnar arbete göra sådan framställning. På de öfriga fabrikerna där öfverenskommelser finnes hafva arbetarne enhälligt beslutat, att om de blifver indragna i en möjligen blifvande Lockout, och fabrikanterna således bryter det ingångna aftalet, äfven de innan de lemnar arbetet inlemnar förslag till ny öfverenskommelse. Detta förfaringssätt som förut af platsstyrelsen och klubbstyrelsen godkänts ansåg platsstyrelsen äfven nu vara rätt. Dessutom beslutade styrelsen, att försåvidt fabrikanterna ej ämnar göra Lockout sedan arbetarne på några verkstäder på andra platser, man i så fall äfven här bör förklara arbetsnedläggelse åtminstone på några, och bör i så fall det nedläggas vid Beronius verkstad därför att han har stora beställningar inne. Angående Hallströms där arbetarna redan i Aug. förlidet år gjorde framställning, ansåg styrelsen att om knifsmederna äfven vid ett kommande sammanträde skulle afslå, att framställning där skulle göras, sliparne å smerglarne då må få tillstånd till det i fall de så beslutar med stadgenlig majoritet, dock under den förutsättning att fabrikanterna ej gör Lockout så de därigenom blifver indragna.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23 – A11:2 Den 4 maj hade platsstyrelsen ännu ett sammanträde och den första paragrafen handlar om att helt enkelt förklara för medlemmarna vad den eventuella striden skulle komma att handla om: ”§ 1. Sammanträdet öppnades af platsstyrelsens ordförande hr. W. Westergren hvilken redogjorde hvarför platsstyrelsen har kallat till detta gemensamma sammanträde, att det var med anledning af den nu förestående striden med verkstadsföreningen, hvilket kommer att kräfva uppoffringar af medlemmarne. Flodin meddelade dem, att det under nuvarande förhållanden var nödvändigt att alla medlemmarna får klart för sig hvad frågan egentligen gäller, d.v.s. hvad det är som striden kommer att stå om, för man kan befara att medlemmarna möjligen kan komma att blifva vilseledda af en del tidningar som förra gången visade sig ohållbara i den då rådande striden, och vi får vara beredda på det samma äfven nu, därför är det nödvändigt att vi från början har den saken fullt klar för oss, så att vi kan för våra kamrater fullt redogöra det för dem ...” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23 – A11:2 Att konflikten år 1905 orsakade splittring inom arbetarkollektivet går att utläsa ur ett protokoll från den 15 maj. I protokollet kan man läsa följande: ”§ 3. Rydberg rapporterade att f.d. Maskinisten A. Andersson vid snickerifabriken, som därstädes tjänstgjort som strejkbrytare och därigenom bidragit till den långvariga och för arbetarna resultatlösa striden, önskade ingå i afd. Detta med anledning af att han nu fått erfara följderna af sitt långvariga strejkbryteri och emedan han på intet sätt kunde få arbete förrän han ingått i afd. Styrelsen uttalade sig för att nämda Andersson skulle få ingå i afd. om han vore villig att muntligen inför afd. afge afbön. Vidare uttalade sig styrelsen för att om afbön komme att afgifvas skulle den införas i Social-Demokraten och Esk. Kuriren.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23 – A2:2 Några dagar senare hade fackföreningen ett extra sammanträde som berörde maskinisten A. Andersson och det går att läsa följande: ”§ 2. Herr A. Rydberg meddelade att maskinisten A. Andersson varit hemma hos honom och blifvit upplyst om de villkor afd. bestämt för hans inträde, visserligen hade han funnit dessa villkor hårda, men sade sig likväl vilja ingå på desamma blott han finge blifva medlem af afd.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23 – A2:2 Eskilstunas största metallklubb fanns vid Munktells verkstäder. Den 16 maj 1905 hölls ett extra sammanträde med Munktells Verkstadsklubb där man tänkte genomföra en omröstning bland medlemmarna som fick bestämma om de ville gå ut i strejk eller ej. En del av första paragrafen hade följande lydelse: ”§ 1. Sammanträdet öppnades af klubbens ordförande hr. Söderberg, hvilken redogjorde hvarför styrelsen har kallat till detta sammanträde, att det var för att medlemmarna skulle å sammanträdet få komma i tillfälle till att uttala sig öfver Verkstadsföreningens beslut om att ännu en gång försöka tvinga fackförbunden till att underskrifva förhandlingsordningen till omedelbart i kraftträdande. Detta har de äfven genom anslag meddelat på de till Verkstadsföreningen anslutna verkstädernas arbetare. Herr Wibell ansåg att om vi skall handla, så skall vi slå till nu, för i annat fall är det att befara att fabrikanterna utestänger oss i höst och då är det svårare att på understödet kunna taga sig fram. Yrkade för den skull att arbetet skulle nedläggas. Herr Sundmark var öfvertygad om att det skulle blifva Lockout, ansåg därför att vi ej nu skulle besluta om arbetsnedläggelse utan afvakta till fabrikanterna den 22 får hafva sitt sammanträde … propositionen ställdes så, att de som röstar för arbetsnedläggelse röstar Ja, och de som är däremot röstar Nej. Till att efter mötet sammanräkna rösterna tillsattes en kommitté af 3 personer nämligen Björkman, Wibell och Wahlberg. Röstningen visade att 175 har röstat för arbetsnedläggelse och 22 däremot, samt en blank sedel hade afgifvits. Vid verkstaden arbetar 234 organiserade järnarbetare som tillhöra vårt förbund, af dem är det enligt hvad som å sammanträdet rapporterades 6 montörer som äro borta på arbete 4 ute på exersis och 5 sjuka samt en i fackskolan hvilka voro förhindrade att å sammanträdet närvara. Flodin uppmanade de närvarande att ej när de kommer ut omtala hvad som förekommit å sammanträdet så detta kommer till arbetsgifvarens kännedom. Därefter afslutades sammanträdet.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23 – A11:2 Den 25 maj 1905 skriver man följande när Verkstadsklubben vid Munktells hade möte: ” … med stöd af hvad vi sålunda anfört, få vi meddela att vi ej kunna biträda, att arbetareorganisationerna för omedelbart ikraftträdande skulle nu underskrifva förhandlingsordningen. Vi få därför ytterligare vördsamt hemställa att det af oss den 11:te April 1905 framlagda förslaget till öfverenskommelse måtte af Eder godkännas och göras vid verkstaden gällande. Om öfverenskommelse i frågan ej blifvit uppnådd till den 29:de Maj d.å. eller om ej till dess svar ingått om att underhandlingar kunna upptagas som ha utsikt att leda till nöjaktigt ordnande af frågan, så nödgas vi härmed förklara att vi ej från och med den 30:de innevarande Maj äro villiga att längre arbeta under nuvarande förhållanden, utan komma att nämnda dag nedlägga arbetet tills att den omhandlade frågan blifvit på nöjaktigt sätt ordnad.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23 – F2b:1 Den 26 maj 1905 diskuterade metallfacket ett möte i Folkets Park: ”Åt platsstyrelsen uppdrogs det, att sammankalla samtliga härvarande järnarbetare till ett gemensamt möte i Folkets Park, så snart det blifver kändt om fabrikanterna kommer att göra Lockout. Ordförande föredrog för mötet det af Sv. Arbetareförbundet utsända cirkuläret, hvari de kastar hela skulden på fackförbunden, att fabrikanterna afbrutit underhandlingarna mellan respektifve förbund och Sv. Verkstadsförening.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23 – A11:2 Den 7 juni 1905 höll platsstyrelsen extra ordinarie sammanträde där några av punkterna var följande: ”§ 3. Styrelsen beslutade att Torsdagen den 15 Juni afhålla ett gemensamt möte med alla till förbundet hörande medlemmar i Folkets Park för att där klargöra orsaken till den nu varande striden. § 5. Styrelsen beslutade med 4 röster mot 3 att göra ett tillägg till de regler som af förbundsstyrelsen utskickats för dem som blifver invecklade i striden hvilket skulle få följande lydelse. Den som visar sig synbart berusad under striden, skall första gången varnas, och om det återupprepas, så skall vederbörande klubb besluta hvilka åtgärder som då skall tillgripas.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23 – A11:2 Den 9 juni skriver man från fackföreningen brev till C.W. Dahlgrens fabrik. De sanitära förhållandena på fabriken var inte de bästa och arbetarna menade att det under konflikten passade att förbättra förhållandena: ” … som arbetet från och med Lördagen den 10:de Juni kommer att afstanna i enlighet med verkstadsföreningens beslut af den 3:dje Juni d.å. och vi således blifver indragna i den blifvande konflikten, så hafva vi ansett, det skulle vara lämpligt, att de begärda förbättringarna under den tiden som arbetet å fabriken ligger nere utföres.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23 – F2b:1 Den 19 juni höll metallklubben möte där man bland annat sade följande: ”§ 1. Mötet öppnades af Hr. Flodin som rapporterade om klubbstyrelsernas förslag att de olika fack som är indragna i nu pågående strid skall hafva gemensamma möten. Förslaget godkändes.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23 – A6:1 Den 3 juli 1905 höll Metall avdelning 23 möte där det bland annat diskuterades blockadbrytare: ”§ 3. Rapporterades från styrelsen att den ämnade ingå till Arbetarehandel med förfrågan om hjelp i en eller annan form, för de i lockouten indragna, hvilket godkändes. § 6. Inkom förslag från Munktells v-klubb att vi skulle göra en utfärd till Torshälla på tisdag för att muntra upp de arbetare der som är indragna i lockut. Förslaget godkändes. § 8. Rapporterades att det var åtskilliga som uppträdde som blockadbrytare vid Söderbloms och blef beslutat att öfverlämna sådant till klubbarna att försöka få klart med sådana förhållande. Derefter afslutades mötet med afsjungande af arbetets söner.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23 – A6:1 Mötet som metall avd. 23 höll den 10 augusti 1905 tar upp både strejkbrytare och spridande av sina idéer i pressen: ”§ 3. … rapporterades, att det endast var ett fåtal strejkbrytare som arbetade på de i striden indragna verkstäderna, och att de uteslutande utgjorde öfveråriga eller också minderåriga, så någon fara i detta afseende föreligger ej för närvarande: att möte hållits med de oorganiserade och att det lofvats dem, att de så vidt möjligt skulle erhålla understöd om det skulle visa sig möjligt att kunna få in något för deras räkning: att understödet minskat med 540 kr 20 öre pr vecka från 4.976:20 till 4.436 beroende på att en del har rest, och några erhållit tillfälligt arbete. § 4. Från Platsstyrelsen förelåg följande fråga. Hvilka åtgärder böra vidtagas för att kunna påräkna hjelp från tidningspressen. Flodin meddelade att Lockoutstyrelsen behandlat denna fråga, och kommit till det resultat, att någon i detta afseende måste göra för att klargöra den nu pågående striden. Hvilket de liberala tidningarna ej gjorde, utan istället försökte att ingifva missmod hos medlemmarna och allmänheten som står utom striden, men som bör ha reda på verkliga förhållandet. Nämnda styrelse har därför beslutat, att man skulle såvidt möjligt utgifva någon mindre tidning, däri man skulle kunna förklara stridens tillkomst och hur den sedan gått. Herr Lindberg ansåg att man skulle försöka att få Socialdemokraten billigare så att den kunde spridas mera. Herr O. Karlsson, ansåg att det är nödvändigt att något göres i tidningsfrågan, för som nu förhållandet är så står man prisgifven åt de liberala tidningarna. Föreslog därför att detta sammanträde skulle anslå ett belopp af 200 kronor för detta ändamål. I detta förslag instämde flera talare, och Flodin erinrade ytterligare hur Eskilstuna-Kuriren gjorde allt hvad den kunde för att missleda i denna strid och hur de försökte att påbörda de oorganiserade arbetarne hela skulden för denna strid, och hur de försvarade Sv. Arbetarförbundets uppträdande. Yrkade bifall till O. Karlssons förslag. Sammanträdet beslutade enhälligt i likhet med Karlssons förslag. Som ingenting vidare förelåg till behandling så afslutades sammanträdet.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23 – A11:2 Att det kunde straffa sig att arbeta fackligt under denna strid kan man få en inblick i när man läser ett protokoll från den 14 augusti: ”Med anledning af att styrelsen förut tillskrifvit förbundet och tillstyrkt den vid faktoriet afskedade herr a.j. Johansson, högsta understöd (18 kr. i veckan), som beviljas den, som afskedas för sitt arbete i organisationens tjänst, men fått till svar, att personen i fråga under nu pågående lockout ej kunde erhålla större understöd än de i striden indragna, så uttalade sig styrelsen för att afd. skulle tilldela herr Johansson det belopp som möjligen kunde felas i 18 kr. sedan understödet från förb. och de frivilliga bidragen från faktoriets verkstadsklubb sammanräknats ...” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23 – A2:2 Att det fanns krafter i samhället som motarbetade arbetarnas intressen under lockouten 1905 går att se i avdelning 23:s protokoll från mötet den 4 september: ”§ 4. Hr Björkman talade om att han ryktesvis hört att polismästare Eriksson gjort försök att värfva blokadbrytare bland de oorganiserade och hos svenska arbetareförbundet. Som det icke förelåg fakta för ryktet så beslutade mötet på förslag af Björkman att öfverlemna frågan till lokutstyrelsen att höra sig för hur saken förhåller sig och sedan inkomma med yttrande till nästa sammanträde. § 5. Ett förslag från lockutstyrelsen att vakt skall utsättas vid alla verkstäderna som är blockerade med tilläggsförslag af Svärd att vakterna skall tjenstgöra hela dagarna godkändes af mötet.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23 – A6:1 Ett annat exempel på blockadbryteri kan man finna i ett protokoll fört vid möte den 27 september: ”§ 6. Undertecknad rapporterade att vid Liljeqvists fabrik en Fågelström börjat arbeta beslutades att offentliggöra honom i tidningen som blockadbrytare.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23 – A6:1 Den 17 oktober 1905 skriver metall avd. 23 brev till verkstadsklubben vid C.W. Dahlgrens Fabriks Aktiebolag med följande lydelse: ”Från den på civil- och finsnsministrarnas initiativ tillkomna medlingskommittén för biläggande af konflikten inom verkstadsindustrien föreligger en skrifvelse med af kommittén godkända Bestämmelser om minimilöner. Denna skrifvelse är ställd till Sveriges Verkstadsförenings ledamöter och organisationerna inom vederbörande fackförbund, och hemställer kommittén däri, att vid hvarje särskild verkstad omedelbart måtte inledas förhandlingar mellan respektive arbetsgifvare och arbetare om minimilöner, att gälla vid tillämpande af ofvan nämnda Bestämmelser om minimilöner. Då denna fråga tarfvar en snabb lösning för att den nu arbetande kommittén skall komma till något resultat, få vi föreslå: att verkstadsklubben tillsätter en kommitté, bestående af en person ur hvarje af de vid vår fabrik förnämligast representerar facken, nämligen slipare, smärglare, bänkarbetare, verktygsarbetare och smeder, således fem man, och att dessa förses med fullmakt att få klubbens räkning förhandla om och antaga minimilöner. Vi påpeka, att lönerna i fråga gälla endast för arbetare, fyllda 21 år och med 4 års praktik i sitt fack, och att således endast sådana böra deltaga i denna frågas behandling och blifva ifrågasatta vid val till föreslagna kommitté. Med anledning af ärendets brådskande natur anhålla vi att omedelbart blifva underrättade om det beslut, som denna vår framställning kommer att medföra.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23 – F2b:1 Några dagar senare – den 24 oktober – handlar avdelning 23:s protokoll om skilda saker: ”§ 5. Skräddarmästar Wallin upplyste att han vore villig att sy kläder till de lockutade. Förslaget behandlades och fick diskussion utgöra svar på frågan hvarefter förslag att nedtaga de afischeringstaflor som blifvit uppsatta och beslutades de skola vara kvar och tala vid vacktmästarna om plats för deras och blefvo valda Karlqvist Bergman och Malmström. § 6. … föreslog att tillsätta vackter till de allmänna mötena och blefvo 2 valda för veckan Danielsson och Malmberg samt att 2 af styrelsen medlemmar skall stå vackt för var vecka, samt inkom en fråga om de arbetslösa skall ega tillträde till almänna mötena föreslogs att lockutstämpel i medlemsboken skall gälla som inträde. Förslaget godkändes.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23 – A6:1 Problemen med strejkbrytare var ständigt närvarande under konflikten 1905. Den 2 november höll metallfacket möte och vid detta diskuterades eventuella strejkbrytare vid Munktells: ”§ 4. Rapporterades att 14 à 15 man tillhörande Svenska Arbetareförbundet börjat arbeta vid Munktells. Och upptogs frågan till behandling huruvida de skulle anses som strejkbrytare eller ej. Under diskussionen framkom skäl både för och emot. Och blef beslutat att den förda diskussionen skulle utgöra svar på frågan.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23 – A6:1 Vid mötet den 6 november tar man upp frågan om att strejkande medlemmar faktiskt blivit bötfällda av polis: ”§ 4. Herr Malmberg rapporterade att medlemmar som var indragna i lockuten blifvit bötfällda för att de gått på platser i staden som vore af polisen förbjudet.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23 – A6:1 Konflikten år 1905 tog slut i november. Alla arbetare fick inte komma tillbaka efter lockouten. Vid lockoutens slut den 13 november erhöll följande personer inte anställning: Munktells: C.A. Liljeberg – snickare K.H. Johansson – jernarbetare Algot Dahl – jernarbetare C.W. Larsson – jernarbetare Andersson – jernarbetare Lindholm – jernarbetare A. Andersson – jernarbetare A. Karlsson – jernarbetare Aug. Nilsson – utearbetare H. Norgren – gjutare Liljeqvists: J.A. Bertzén – slipare Separatorn: John Hallin – jernarbetare Nils Pettersson – jernarbetare Anton Lindberg – jernarbetare C.W. Carlsson – jernarbetare Ejnar Holm – jernarbetare Rossander – målare Beronius: K.D. Fröberg – jernarbetare A.P. Pettersson – jernarbetare Hallin – slipare J.A. Pettersson – jernarbetare Söderbloms: S.P. Carlsson – jernarbetare A.W. Edlund – jernarbetare F.W. Edlund – jernarbetare Santesson – jernarbetare E.H. Andersson – jernarbetare K.A. Högstedt – jernarbetare J.A. Åkerberg – jernarbetare A.G. Åkerberg – jernarbetare W. Mellberg – jernarbetare C.A. Bergman – jernarbetare L.F. Pettersson – snickare C.F. Pettersson – grofarbetare Dalgrens: K.G. Andersson – jernarbetare C.O. Karlsson – jernarbetare Kumlin – jernarbetare Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23 – A6:1 Dagen efter lockoutens slut den 13 november höll metallfacket sammanträde med de som inte fick återgå till jobbet efter lockouten: ”§ 1. Mötet öppnades af herr C.A. Liljeberg hvilken hälsade de närvarande välkomna och han föredrog en dagordning hvilken godkändes. § 2. Företogs derefter namnupprop af de olika verkstädernas arbetare som ännu ej fått återgå till arbete efter lockuten och befunnos dessa vara summa 119 st. § 3. Beslutades att välja en styrelse för alla gemensamt en från hvarje grupp som voro representerade nämligen 7 st. och blefvo dertill valda, Munktells C.A. Liljeberg, Beronius W. Wettergren, Söderbloms A.W. Edlund, Separator A.H. Pettersson, Dalgrens fabrik G. Svärd, Liljeqvists J. Bertzén och Dalgrens valsverk F. Wetterström, till suppleanter valdes C.J. Eriksson, Fröberg och John Lundström. § 6. Undertecknad framhöll nödvändigheten utaf att mera hjelp till de som ej fingo återgå till arbetet var af nöden i all synnerhet som snart tillstundar jul och att hyran måste betalas, förordade derför att bidragslistor måtte utsändas. Mötet beslutade i enlighet med undertecknads förslag jemte herr Flodins tillägg till förslaget att låta frågan hvila på en veckas tid för att se huru stort understöd förbundena hafva tänkt gifva.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23 – A6:1 Den 20 november 1905 hölls ännu ett möte med metallfacket och det viktigaste man beslutade där var att ordet ”lockout” skulle ersättas med ”de utestängda”. Protokollet fört vid sammanträdet 24 november tog bland annat upp följande punkter: ”§ 3. … dessutom aflemnade Flodin följande rapport: om ställningen vid verkstadskonfliktens slut, att det var på de i striden indragna verkstäderna arbetade 115 st. däri inberäknade 37 förmän. Denna siffra var då omröstningen företogs. Den dag då arbetet upptogs var det nog åtskilligt flera beroende på att Sv. Arbetarförbundets medlemmar gick i arbetet innan striden var till fullo afvecklad … § 4. Togs till behandling frågan om frivilliga bidrag till de som ej fått börja på de af striden berörde verkstäderna. Herr O. Karlsson meddelade att Stenmans verkstadsklubb har beslutat frivillig insamling, men att förelegat ett protokollsutdrag från de utestängda däri de begärde att klubbarna skulle besluta om fast kontingent som skulle tillfalla dem. A. Rydberg instämde i förslaget om frivillig insamling, trodde att därigenom skulle inflyta mera. Jonsson meddelade att Dahlgrens klubb har beslutat att hvarje medlem skulle erlägga en afgift af 25 öre pr vecka. Flodin upplyste, att förbundet höjt understödet till 10 kr för ogift och 13 kr för gift, med 1 kronas tillägg för hvarje barn, men dock ej högre än 18 kr som stadgarna föreskrifver. Sedan några talare till yttrat sig beslutade sammanträdet att frivilliga listor skulle utsändas, och att en skrifvelse skulle tillställas hvarje klubb, med uppmaning att de skulle teckna mesta möjliga, så att de kan få hjälp till hyran den första Januari, samt om möjligt äfven till Jul.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A11:2 Den stora lockouten 1905 tog slut den 13 november, men att konflikten upphörde för det stämmer inte. Företagen började exempelvis med att anställa lärlingar. I protokollet skrivet vid platsstyrelsens möte den 8 december går det till exempel att läsa följande: ”§ 3. Flodin meddelade följande rapporter; om afvecklingen af verkstadskonflikten. Att det den 13:de November då arbetet återupptogs på alla af striden berörda verkstäderna, det blef 92 Järnarbetare som ej fick börja, men att de under denna tid blifvit intagna så att det för närvarande endast är 52 kvar. Af de som erhållit arbete, har 2 rest till Lund och 2 till Stockholm. De öfriga har blifvit intagna på härvarande verkstäder. Flera har dock kunnat fått börja arbete om de velat resa härifrån, men detta har varit omöjligt att få dem iväg till andra platser … att Arbetsgifvarne börjar att anställa Lärlingar med kontrakt. Detta har skett i endast ett fall nämligen vid Söderbloms. Där en 15-åring blifvit anställd mot 5-års kontrakt, och med en timlön af 8 öre. Ifrågavarande Lärling skulle för denna timlön börja slägga hvilket resulterade i att han blef sjuk, och därigenom fick annat arbete. Liknande kontrakt har äfven Beronius framlagt, men på inrådan af Flodin där förfrågan i detta fall gjorts blef detta ej underskrifvet af ynglingens Fader. Dessa missförhållanden från fabrikanternas sida hade Flodin genast meddelat till Förbundsstyrelsen och anhållit om att en varning mot underskrift på dylik kontrakt skulle införas i Järnarbetaren, så att det blefve för allmänheten bekant. På detta meddelande förelåg från Förbundsstyrelsen ett bref hvari äfven de anser att ifrågavarande kontrakt skall på alla möjliga sätt motarbetas. Styrelsen beslutade dessutom att en skrifvelse skulle tillställas härvarande verkstadsklubbar och afdelningar så att ej några omedvetet skulle underskrifva dem.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A11:2 Även något senare hade Platsstyrelsen sammanträde. Den 22 december skriver man exempelvis i paragraf 2: ”§ 2. … Flodin meddelade att han anmält 2 af härvarande fabrikanter för verkstadsföreningens öfverstyrelse för att de ej följer den träffade öfverenskommelsen, nämligen Söderblom och Ingeniör Gustaf Dahlgren. Söderblom för att han tagit in en arbetare som ej varit med i Lockouten. Söderblom som från öfverstyrelsen fått bref därom har för Flodin förklarat detta med att ifrågavarande arbetare ej var fullt ricktig eller som Söderblom yttrat sig att han var Idiot, så att han ej kunde erhålla den öfverenskomna minimilönen, hvilket antagligen var hufvudorsaken till hans åtgörande. Ingeniör Dahlgren för att han enligt rapport från arbetarne ej utbetalar aflöningarna så som de anser sig skola hafva. Öfver detta Flodins åtgörande har de båda fabrikanterna varit ytterst förbittrade. Rapporterna godkändes af styrelsen.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A 11:2 Trots att storlockouten 1905 formellt sett slutade den 13 november förekom det även år 1906 stridigheter mellan företagen och facket. Bland annat förekom tvister om att olika företag tog in personer som inte varit delaktiga i lockouten. Ett exempel på detta går att se i ett brev som Flodin vid metallfacket skrev den 4 januari 1906 riktat till Munktells direktör Thunberg: ”Det har mig blifvit meddelat, att 2 arbetare 1 Eldare och 1 filare som ej varit i verkstadskonflikten indragna skulle de sista dagarna blifvit vid verkstaden intagna. Skulle detta meddelande vara sant hvilket jag ej förmodar, så får jag härmed vördsamt meddela, att det ännu finnes ett flertal arbetare som varit i verkstadskonflikten indragna, och som ej kunnat erhålla något arbete ännu. Bland dessa finnes äfven arbetare som före stridens början hade anställning vid verkstaden. Samt att det äfven finnes arbetare på andra håll hvilka ej erhållit arbete ännu (som varit berörda af striden). Enligt öfverenskommelsen, skulle de arbetare hvilka varit indragna i verkstadskonflikten först intagas i arbete innan några andra skulle få intagas (intill den 15:de Februari), för så vidt det finnes sådana att erhålla inom det fack (yrke) som erfordras. Med anledning af ofvanstående, får jag härmed vördsamt anhålla, att rättelse i omnämnda fall måtte af verkstaden vidtagas, d.v.s. att de arbetare som varit i verkstadskonflikten indragna blifver intagna framför andra så långt som verkstaden är i behof af flera arbetare.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – F2b:1 Bara en kort tid senare – den 22 januari - skriver man återigen brev från Metall avd. 23 till Munktells angående att företaget tagit in arbetare som inte varit med i konflikten: ”Det har mig blifvit meddelat att det skulle ha blifvit 2 arbetare intagna vid verkstaden hvilka ej var berörda af verkstadskonflikten. Den ena af den skall arbeta med gjutgodsränsning, och har enligt uppgift varit vid verkstaden omkring 3 veckor. Den andra skall arbeta på verktygsafdelningen, och skall vara en yngre arbetare. Äro dessa uppgifter riktiga så till vida, att de äfven nämnda blifvit intagna. Så hemställes härmed vördsamt om rättelse i berörda fall.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – F2b:1 Att en del av de arbetare som var delaktiga i lockouten 1905 inte fick komma tillbaka till sin gamla arbetsplats går att se i ett protokoll från den 7 maj 1906. Vissa av avdelning 23:s medlemmar var då fortfarande arbetslösa och dessa kunde inte räkna med att få något understöd i fortsättningen: ”§ 3. Till behandling upptogs ett från förbundsstyrelsen inkommet cirkulär, vars hufvudinnehåll var att understödet skulle indragas från och med den 19 Maj för de från lockouten ännu kvarvarande arbetslösa medl ...” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A2:2 Ännu längre fram i tiden – den 12 augusti – hade flera metallmedlemmar inte betalat tillbaka sin skuld till lockoutkassan: ”§ 3. Från lockoutkommittén hade inkommit en anhållan om en uppmaning till avd:s medlemmar att betala sin skuld till lockoutkassan. Detta gällde dem, som möjligen fått hyresbidrag. Kassören fick i uppdrag att framföra detta meddelande.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A2:2 Och att medlemmarnas skulder skulle hänga kvar mycket länge får man ett påtagligt bevis för i ett protokoll den 27 februari 1909, alltså flera år efter lockoutens slut: ”§ 6. Styrelsens förslag om att fordringarne av de i lockouten 1905 indragna medlemmarna skall avskrivas enär det visar sig omöjligt att få in detta, godkändes av samorganisationen. De fordringar som styrelsen har av Grovarbetarne och gjuterne, samt något över 100 kronor av en medlem vid Munktells skulle infordras. Sedan detta inkommer, kan styrelsen till såväl avdelning 19 som avd. 23 återbetala vad de rörande denna sak har att fordra. Som ingenting vidare förelåg till behandling så avslutades sammanträdet, med ett tack för samarbetet under det gångna arbetsåret.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A11:6 Storstrejken 1909 Storstrejken år 1909 kom att bli landsomfattande och även lokalt i Eskilstuna kom storstrejken att påverka en mängd arbetare. Redan långt innan själva striden bröt ut var det oroligt på arbetsmarknaden och att arbeta fackligt kunde ha sina risker. I ett protokoll från den 18 januari 1909 går det exempelvis att läsa följande: ”§ 3. Undertecknad upplyste, att på Stålpressningens senaste klubbmöte behandlades Herrar Gottfr. Carlssons och C.A. Gustafssons afsked från nämnda fabriken. Mötet beslutade enhälligt jöra det uttalandet, att personerna å fråga inte fått afsked på grund af arbetsbrist utan med anledning af sitt arbete i organisationen ...” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A2:2 En av anledningarna att storstrejken bröt ut 1909 var de ständiga lönesänkningarna som företagen genomförde. Att så också var fallet i Eskilstuna finns åtskilliga belägg för. Den 25 februari hade metalls verkstadsklubb vid Munktells sammanträde där man i en paragraf skriver följande: ”§ 5. Till sist togs till behandling frågan, de vid verkstaden förestående och pågående lönenedsättningarne. Flodin meddelade, att det kommit till hans kännedom att lönenedsättningar förekommer. Hemställde med anledning därav, att frågan skulle i sin helhet tagas till behandling. En talare ansåg, att det borde anstå med behandlingen av denna fråga, enär det i kommande vecka kommer att avhållas sammanträde med samtliga arbetare vid verkstaden, d.v.s. samtliga organiserade. Flodin anförde häremot, att det ändock ej hindrade att klubben tog denna för dem så viktiga till behandling, vilket också blev klubbens beslut. Härefter meddelades från en del medlemmar, att prutningar förekommit i ganska stor utsträckning. Mötet beslutade härefter att på alla sätt motarbeta nedsättningar, och att de nedsättningar som möjligen kan komma i fråga, detta då bör läggas till de arbeten å vilka det är mindre förtjenster. Flodin fick i uppdrag att på lämpligt sätt sätta sig i förbindelse med Direktör Lindström och hemställa att formenliga underhandlingar måtte vid verkstaden upptagas.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A11:6 Även vid andra företag i Eskilstuna praktiserades lönesänkningar. Ett exempel är Öbergs filfabrik där arbetarna hade möte den 27 april: ”§ 1. Lemnades meddelande om att fabriksledningen hade under den gångna veckan ändrat på maskinfilhuggarnes ackord så att gradningen av filarne borttagits, samt förklarades att de därför avdrog 60 öre pr. 100 stycken, gradningen utfördes nu av pojkar vilka betalades med 15 öre pr. 100 stycken. Filhuggarne voro genast eniga om att denna ändring av arbetet var en förevändning till att kunna utan vidare pruta på ackordet, och hade de varit inne på kontoret och velat underhandla om saken, men hade de blivit avvisade med den förklaringen att de värderade nämnda arbete till ovannämnda belopp, och skulle arbetarne lämna svar om de accepterade förslaget till onsdagen den 28 April.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A11:6 Mot slutet av juli månad 1909 närmade sig storstrejken. Den 27 juli hade platsstyrelsen ordinarie möte och där lät det bland annat: ”§ 4. Landssekretariatets proklamation om allmän arbetsnedläggelse upptogs till behandling, samtliga talare voro för att vi allmänt skall deltaga i nämnda storstrejk. Beslöts sammankalla samtliga avdelningar och verkstadsklubbstyrelser till sammanträde torsdagen den 29, för att behandla förbundsstyrelsens cirkulär samt sättet för röstning om deltagande i strejken. Beslöts på anhållan från Arb. Kommuns styrelse att tillsammans med dem hålla ett sammanträde onsdagen den 28. Som inget vidare förelåg till behandling avslutades sammantr.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A11:6 Två dagar senare – den 29 juli – sammanträder avdelnings- och klubbstyrelser och beslutar följande: ”§ 3. … mötet beslöt att enhälligt uttala sin sympati för storstrejksproklamationen och förbundsstyrelsens cirkulär.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A11:6 Storstrejken 1909 blev ingen större framgång för arbetstagarsidan. Under hösten beslutades också att strejkstyrelsen skulle upphöra. Platsstyrelsen hade extra sammanträde söndagen den 6 september där följande avhandlades: ”§ 1. Expeditören meddelade att massmötet i Folkets park beslutat att strejkstyrelsen skulle upphöra, därför vore det nödvändigt att hava ett sammanträde så att ett samarbete komme till stånd mellan de olika grupperna, som fortfarande deltaga i striden. Hr C.B. Eriksson föreslog att platsstyrelsen skulle göra en hemställan till strejkstyrelsen, att de i sin tur må utlysa ett sammanträde och där behandla frågan, detta förslag bifölls.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A11:6 Den 11 september 1909 hade platsstyrelsen extra sammanträde och det som avhandlades var understödet till de strejkande arbetarna: ”§ 2. Expeditören meddelade att förbundsstyrelsen utsänt ett cirkulär nr 13, om extra understöd beräknat efter samma grund, som vid föregående tillfälle, nämligen 5 kr per deltagare i striden. Beslöts kalla samorganisationen till sammanträde måndagen den 13 dennes och föreslå att hela beloppet må utdelas till de i striden deltagande efter en beräkningsgrund av 10 kr pr deltagare, oavsett om de äro oorganiserade eller ej, de olika v. klubbarna får sedan i sin tur fördela medlen.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A11:6 Tre dagar senare gäller platsstyrelsens protokoll återigen understöd till de strejkande: ”§ 4. Frågan om understöd för denna vecka upptogs till behandling. Enligt meddelande från förbundsstyrelsen kommer understödet för denna vecka att utgå från förbundet efter en beräkningsgrund av 10 kr pr medlem, som deltager i striden. Platsstyrelsen beslöt att utlämna understödet till verkstadsklubbarna efter följande beräkningsgrund: Kr 7,50 pr ungkarl, 10,00 kr för gift med ett tillägg av 50 öre för varje barn.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A11:6 Den 28 september hade vissa arbetare återgått i arbete, men på en del platser fortgick striden. Detta datum syns långa diskussioner i fackets protokoll: ”§ 3. … de platser där nu strejken fortfarande pågår är där järnarbetarna äro de dominerande och således stänger arbetets återupptagande. Förbundsstyrelsen har under dessa förhållanden ansett det vara lönlöst att alla som hittills, skall deltaga i strejken, därför eger de arbetsgrupper rätt att återgå till arbetet på alla fabriker där strejk pågår och där medlemmarna utan trakasserier kunna få återgå på de gamla villkoren. Vid järnbruken och där lockout är rådande får arbetet under inga förhållanden återupptagas … Hr G. Dahlin ansåg att vi ej skulle återgå förrän full uppgörelse var träffad vid järnbruken. Hr W. Westergren framhöll att vi skulle uppdela frågan i två avdelningar, först bör vi besluta om vi skola återgå och sedan blir frågan om sättet för återgången. För egen del var han för återgång för att vi skall kunna understödja de lockoutade järnbruksarbetarna. Hr. Edv. Källström hade uppfattat Flodins framställning som en indirekt uppmaning från förbundsstyrelsen att vi skulle återgå till arbetet. Hr Källström ansåg att vi skulle gå styrelsen till mötes i nämnda avseende. Sedan ytterligare ett par talare haft ordet och yrkat bifall till arbetets återupptagande, beslöts enhälligt göra uttalande om återgång ...” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A11:6 Samma datum hade platsstyrelsen sammanträde och en del av det som sades där var följande: ”§ 5. Herr Flodin rapporterade om den hastiga omläggningen av striden. Landssekretariatet hade meddelat förbundsstyrelsen, söndagen den 26 dennes, att en uppgörelse mellan de stridande parterna var för närvarande omöjlig och därför skulle de olika fackförbunden försöka få in så många som möjligt i arbete innan underhandlingarna strandade. Arbetet skulle endast återupptagas på de platser där sympatistrejker förekomma och där inga större trakasserier ifrån arbetsgivarens sida ställer hinder i vägen för dess återupptagande. På de lockoutade platserna, såsom vid järnbruken, skall arbetet fortfarande ligga nere. Orsaken varför den rationella klyvningen företogs den 4 sept berodde på att Landssekretariatet saknade medel till vidare understöd, likaledes saknade de olika fackförbunden medel för understöd till sina medlemmar och därpå berodde det att dessa återgingo till arbetet hos de arbetsgivare, som tillhörde Sv. Arbetsgivareförening. Det var i stort sett endast Järn- och Metallarbetareförbundet, som hade några understödsmöjligheter för sina medlemmar och därefter fortsattes striden huvudsakligast med dess medlemmar och på de platser, där järnarbetarna kunde stänga andra fack för återgång till arbete. Landssekretariatet inkom till vår förbundsstyrelse med begäran att Ernst Blomberg skulle resa till Tyskland för att upplåna medel till stridens fortsättande, denna begäran kunde förbundsstyrelsen ej bifalla och därför ansåg sekretariatet sig nödsakad sända Hj. Branting. Han erhöll löfte om lån men mot säkerhet att de olika fackförbunden ställde sig såsom borgen samt att järnarbetarnas utländska förbindelser brötos, detta kunde vår förbundsstyrelse ej heller gå med på. I det stället utsände vår förbundsstyrelse J. Th. Johansson, som rest i flera olika länder och lyckats upplåna ett belopp av cirka 560 tusen kronor för vår räkning.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A11:6 Något av en sammanfattning av storstrejken år 1909 ur arbetarnas synvinkel gjordes i platsstyrelsens protokoll den 12 oktober. Utdraget är ur protokoll fört vid Eskilstuna Socialistiska Ungdomsklubbs diskussionsmöte: ”§ 1. Mötet hade inbjudit ett 25-tal personer ur de olika fackföreningarna för att diskutera vad bör göras för att få våra fackföreningar stridsdugliga sedan storstrejken misslyckades.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A11:6 Att läsa protokoll från avdelning 23:s möten och sammanträden kan ge en viss inblick i hur storstrejken 1909 uppfattades. En betydligt bättre inblick i hur det faktiskt var i Eskilstuna under konflikten går att få från Edvin Lindgren och hans ”Berättelse över storstrejken i Eskilstuna”. Berättelsen är författarens egna ord och gör knappast anspråk att vara en objektiv beskrivning av Eskilstuna under storstrejken. En del av hans berättelse låter som följer (Källa: Eskilstuna soc dem arbetarekommun – L1:2): De första åtgärderna Omedelbart efter mottagandet av storstrejksproklamationen vidtog omröstningarna inom de olika föreningarna och verkstadsklubbarna inom staden, och över hela linjen voro besluten samstämmiga: att gå ut som en man, både organiserade och oorganiserade. Endast vid Tunafors och Skjulsta kvarnar beslöto de där anställda medlemmarna av Sv. Arbetareförbundet att på grund av ingångna avtal fortsätta med arbetet. Samtidigt med omröstningarna pågick arbetet med organisering av förarbetens till striden. Onsdagen den 28 juli sammanträdde styrelsen för Eskilstuna Arbetarekommun. Strejkstyrelse väljes Vid det förstnämnda mötet utsågs till strejkstyrelse följande personer: C.G. Lillieros, ordf., Bror Lundkvist, sekr., Nils Jonsson kassör, A.J. Lust, G. Johansson, C.B. Eriksson och C. Häll, med J. Alsterberg, A. Rosenkvist, O. Gustafsson och Karl Andersson som suppleanter. Såväl suppleanterna m.fl. partivänner måste dock inkallas snart nog som förstärkning i denna styrelse, vilken därigenom till sist kom att räkna summa 23 personer. Vid detta möte beslöts även att tillsätta en ordningsmannakår, bestående av 40 personer, en siffra som sedermera ändrades till 60. Därjämte beslöts att ingå till magistraten med en begäran om fri demonstrationsrätt under den tid storstrejken varade, samt att anhålla om, att ingen extra polisbevakning måtte tillsättas eller utkommenderas, utan att arbetarnas egna ordningsmän måtte få svara för upprätthållandet av ordningen. Strejkstyrelsen i arbetet Den nyvalda strejkstyrelsen höll även samma dag på eftermiddagen sitt första sammanträde, vilket varade i något över 4 timmar. Bland de mer viktiga frågor som där fick sin behandling var även frågan om ordnandet av barnbespisning. Därjämte beslöt styrelsen att ingå till magistraten med en begäran om att all spritservering måtte upphöra så länge storstrejken kommer att pågå. Samtidigt skulle även framställan göras om fri demonstrationsrätt och ordningens upprätthållande av de egna ordningsmännen. En fråga som sedermera blev ganska segsliten, nämligen mjölkfrågan, debatterades även. Vidare beslöts att för det blivande massmötet på måndagen framlägga förslag om, om att inga oordnade demonstrationer måtte företagas, utan skulle de blivande demonstrationerna först beslutas endera av strejkstyrelsen eller på något av de kommande strejkmötena. Angående strejkmötesordnande beslöts vidare att hålla s.k. mönstringsmöten varje onsdag, och skulle dessa bliva av mer allvarlig och obligatorisk art. Det första av dessa möten kom således att infalla på storstrejkens första dag onsdagen den 4 aug. och beslöts även att som avslutning på detta möte anordna demonstration genom staden. I övrigt skulle strejkmöten hållas alla dagar i veckan utom söndagar. Det första massmötet På kvällen hölls i Folkets park det förut omnämnda massmötet. Sällan hade en mera imposant mönstring av arbetets män och kvinnor ha varit skådad här i Eskilstuna. Led efter led, tusental efter tusental, fylkade sig framför parkens sommarteater, den kanske förnämsta och mest stridsvana av den svenska arbetarerörelsens kärntrupper – Eskilstuna arbetare. Till över 5.000 uppskattades allmänt de församlade. I ett tre kvarts timmas anförande redogjorde Sv Lantarbetareförbundets förtroendeman, C.A. Svedberg, inför mötesdeltagarna för de orsaker som drivit det dithän, att landets arbetare nu stode inför den största fackliga kamp som måhända någonsin hade skådats. För den rättvisa sak, arbetarna nu skulle gå att strida, höjdes därpå ett mäktigt rungande fyrfaldigt leve. Och med ett samfällt dånande ja, ur tusende strupar uttalade de församlade därefter sin fulla anslutning till den av Landssekretariatet utsända storstrejksproklamationen. I en skrivelse till mötet framförde de för järnvägens bevakning till staden kommenderade beväringarna av Sörmlands regemente en solidarisk hälsning till alla kamrater och klassbröder inom Eskilstuna. Såväl detta meddelande som underrättelsen om det blivande spritförbudet mottogs med stormande bifall. Ordningsmän och barnbespisningskommitté väljes Tisdagen den 3 aug. sammanträdde på kvällen samtliga styrelser för fackföreningarna ånyo. Därvid valdes 60 ordningsmän samt godkändes strejkstyrelsens förslag om ordnandet av barnbespisning och tillsattes en särskild kommitté, bestående av A. Reiser, C.G. Carlsson, C.H. Wahlberg och G.A. Bergkvist, för att jämte strejkstyrelsen handha och ordna denna fråga … vid detta möte beslöts vidare, att ordningsmännen som igenkänningstecken skulle bära ett smalare rött band, samt dessutom förses med av strejkstyrelsen utfärdade kort. Storstrejkens fem veckor Den första av storstrejkens 33 dagar hade gått in och visade den, vad Eskilstuna ankommer, en lugn och allvarlig, nästan söndagslik prägel – en fysionomi som även blev beståndande för de återstående 32 dagarna. Endast några få ångvisslor kallade denna dag på grottes söner – och endast en blev åtlydd, nämligen den vid järnvägsverkstaden. Vid övriga verk där man dragit på på morgonen, stannade maskineriet åter om några timmar, ty där kom ingen. Förutom järnvägsverkstaden och på tryckerierna arbetades endast vid de båda förut nämnda kvarnarna, varjämte ett tiotal magasinsdrängar och kuskar hos privata firmor arbetade. I övrigt var – så långt man kunde kontrollera – arbetsvilan allmän. Provianteringen, som under de närmast föregående dagarna åstadkommit rusning, fortgick dock livligt även denna dag, såväl i affärerna som å torget, och som en följd av den livliga efterfrågan stegrades även prisen å kött, fisk och rotfrukter väsentligt. Det första strejkmötet och den första demonstrationen Kl. 11 f.m. hölls denna dag det första storstrejks- och mönstringsmötet i Folkets park. Och räknade detsamma ungefär samma deltagareantal som måndagens massmöte, eller omkring 5 à 6.000. Stämningen vid detta möte var – som allt framgent – den allra bästa tänkbara. Strejkstyrelsens förslag till hållande av strejkmöten antogs enhälligt. Från järnvägsverkstadens arbetare förelåg i skrivelse en varm sympatihälsning, samt förklarade de sig endast avvakta beslutet från sitt förbunds representantskap, för att även de eventuellt rycka in i ledet … vid detta möte höll i övrigt red. Alfr. Kämpe ett kort och kraftfullt föredrag, varjämte sång utfördes av den nybildade storstrejkskören. Därefter beslöts att tåga i ordnad demonstration in till staden, och ställde man därför, med Skarpskyttemusiken i täten, upp sig i led och marschen begynte. Det långa oöverskådliga tåget, som anslöts med en cirka 300 cyklister, erbjöd därvid, enligt enstämmig utsago – även från borgerligt håll - en den mest imponerande och storslagen anblick. Inga trottoardemonstranter kantade denna gång gatorna, där de tysta och allvarliga leden drogo fram. Endast en del borgare tittade halvvägs förskräckt och nyfiket ut genom fönstren. Ingen polis följde heller demonstrationen, utan voro de endast utposterade vid gatukorsningarna … Torsdagen den 5 augusti företogs av omkring 200 cyklister en utfärd till Nyby bruk invid Torshälla. Anledningen därtill var, att bruksarbetarna, varav flertalet voro oorganiserade, ännu fortsatte med arbetet. Vid framkomsten till Torshälla ställdes cyklarna å torget, varefter färden till fots fortsatte till Nyby bruk, där man, varskodd om ”faran” från bruksledningens sida, mötte med 2 st. från Eskilstuna utsända länspoliser. Trots polisen avlöpte dock allt lugnt, och sedan ett par av deltagarna i utflykten uppvaktat disponenten för bruket och ett par arbetaresånger avsjungits, återvände cykeldemonstranterna till Torshälla, där man efter att vid hamnen ha utbringat och höjt ett 4-faldigt leve för en lycklig utgång på den nu började kampen, åter besteg stålhästarna och anträdde färden hem till Eskilstuna. Resultatet av denna cykelinvasion blev att hamnarbetarna i Torshälla omedelbart nedlade arbetet. Och vid Nyby bruk slogs driften igen dagen därpå. Möten och stämning under striden Den stora jättekampen hade nu pågått i 12 dagar under den mest storartade uppslutning och entusiastiska stämning. Ett strålande och härligt sommarväder lockade tusenden av de stridande ut till skog och mark där de njöto av sin ofrivilliga semester, samtidigt som det nöjsamma förenades med det nyttiga: medhavda korgar fylldes med skogens bär … om det emellertid var tusenden som de första veckorna drogo ut till skogs, var det minst lika många, om ej fler, som under dessa spänningens dagar icke kunde skiljas ifrån staden. Dessa träffades istället vid de i Folkets park anordnade strejkmötena, vilka vanligen började vid 11-tiden på förmiddagarna för att sedan många gånger fortsätta till fram på aftonen. Det var liv och rörelse i parken under storstrejkstiden. Överallt bänkade man sig med eller utan matkorg, eller också drogs i något hörn en stilla priffe, allt under musikens toner, ty det var ej under många av kampdagarna som det saknades musik. Nödhjälpsunderstödet I cirkulär i ”Svaret” den 16 aug. meddelade Landssekretariatet att nödhjälpsunderstöd skulle komma att utdelas till de i striden mest utblottade. Med anledning därav upptog strejkstyrelsen omedelbart denna fråga till behandling och beslutades därvid att ytterligare förstärka strejkstyrelsen med en särskild understödskommitté, vilken sedermera även utsågs på möte med samtliga styrelser någon dag därefter … angående formen för understödets utdelande beslöts, att detta skulle ske i varor, på så sätt att kort för varuinköp i Arbetarnes koop. handels-aktiebolag samt polletter av metall gällande för inköp av endera skummad eller oskummad mjölk i Eskilstuna-ortens mejeriförenings, och ett par andra i olika stadsdelar belägna, mjölkbutiker. Dessa polletter i olika valörer tillhandahöllos av här nämnda mejeri. Endast vid sjukdom inom familjen eller annat vägande skäl skulle understöd utgå i kontanter. Storleken av understödet bestämdes att den första veckan utgå med 3:50 för familj samt 25 öre för varje barn … anmälningarna för erhållande av understöd var denna vecka (=storstrejkens tredje vecka) i förhållande till de stridandes antal ej så synnerligen talrika, endast omkring 500, och av de 3.000 kr., som erhöllos från Landsorganisationen, förbrukades ej mer än två tredjedelar eller 2.000. Av den anledningen vågade sig strejkstyrelsen på en förhöjning av understödet för den därpå kommande veckan så att dess storlek för denna sattes till 3:50 för ungkarl, 4 kr. för familj samt 50 öre för varje barn. Denna åtgärd visade sig dock vara mindre välbetänkt med hänsyn till det begränsade anslag, som stod till förfogande från Landsorganisationen, vilken denna vecka sände 6.500 kr. Ty såväl denna summa som överskottet från föregående vecka strök åt och ville ej ens räcka till. Understödstagarnas antal steg nämligen denna gång till omkring 1.400. Följden blev att understödet för den därpå kommande veckan, vilken f.ö. blev den sista under storstrejken, ånyo fick sänkas till 2:50 för ungkarl, 3:50 för familj och 25 öre för varje barn. Anslaget från Landsorganisationen var denna sista vecka 7.500 kr. Inalles erhölls alltså under dessa tre veckor 17.000 kr. från Landsorganisationen. Utom dessa medel torde dock omkring 25.000 kr. i understöd av respektive förbunden ha sänts till de olika fackföreningarna inom staden. Den andra och sista demonstrationen Torsdagen den 19 aug. hölls den andra och sista demonstrationen under storstrejken i samband med ett stort och lyckat jättemöte i Folkets park, där den norska Socialdemokratens korrespondent, överrättssakförare M. Puntervold, talade. Vädret var det mest ogynnsamma i det att strida regnskurar föllo under hela förmiddagen. Men detta hindrade ej de storstrejkande att infinna sig i massor: till närmare 5.000 uppskattades de församlade, trots att dagen förut ett annat massmöte hållits med ungefär lika många deltagare och med red. Carlsson från Stockholm som talare. Det torde här ej vara möjligt att återge den höga stämning som mötte den norska partivännen, då han framförde sin hälsning från klassbröderna på andra sidan Kölen: och den sympati, som från de församlade strömmade honom till mötes, såväl under som efter föredraget, var översvallande. Regnet flöt i strömmar, men ingen vek från sin plats. Vi smälta ej, ropades det. När talaren hade slutat var bifallet frenetiskt, och som det fortfor att regna flyttade man sig in på jättedansbanan där Puntervold ånyo måste tala. Till slut klarnade det något, och då ställde man upp i led och tågade till staden, där demonstrationen slöt upp på Fristadstorget i tät, kompakt massa. Några sång- och musiknummer utfördes, varpå följde kortare tal av W. Westergren, M. Puntervold och C.G. Lillieros samt några rungande leverop jämte en ironiserande hyllning åt Sörmlands Postens redaktör som befann sig i ett av de till torget vettande fönstren. Därefter tågade var och en hem till sitt, lugnt och stilla. Detta var den sista demonstrationen. Några dagar efter kom regeringen med ett nytt påbud, i stil med vad de förut företagit sig under striden, och sedan var det slut med demonstrationsrätten liksom med mången annan ”rätt” eller orätt under storstrejken. Om det mäktiga intryck vår norske partivän medtog från sin regnvädersdag i Eskilstuna skrev han, under rubriken ”Svenska stålet”, bl.a. följande i norska Soc.-Dem.: ”Det starkaste intrycket av de svenska arbetarnas solidaritet och enastående kampmetod fick jag idag, storstrejkens 16:e dag. Men så befinner jag mig också i Eskilstuna, den svenska arbetarrörelsens solidaste fästning. Eskilstuna! - det sjunger stål i det namnet, det blänker knivblad i luften. Världens duktigaste finsmeder stå i storstrejk, tätare, fastare led än någonstädes i de svears och götars land … ” Den 30 aug. utvisades emellertid Puntervold från denna ”frihetens stamort på jorden” och fördes på kvällen över gränsen. Några skäl för åtgärden ha aldrig givits. Han var blott obehaglig för arbetsgivarna. Sv. ar.-förb:s marodörparoll och Gevärsfaktoriet Allt efter som veckorna gingo tilltog stämningen i bitterhet emot den lumpna lögnaktighet, som florerade i de borgerliga strejkbrytarebladen och genom Sv. Telegrambyrån, allt i arbetsgivarnas välförsedda intresse. När därför måndagen den 23 aug. Sv. Arbetareförbundet sände ut parollen om återgång i arbetet för sina medlemmar, var det ej synnerligen vackra ord som fälldes över dessa marodörer, som nu föllo sina kämpande klasskamrater i ryggen. Dess bättre visade det sig, att för Eskilstunas vidkommande parollen ej mottogs med någon så synnerligen stor entusiasm av denna grupp av arbetare. En del mer hederliga element tillkännagåvo t.o.m. öppet sin avsky för det steg som förbundsstyrelsen tagit. Krafter voro emellertid i rörelse för att få arbetarna vid gevärsfaktoriet att svikta. En del enskilda personer av tvivelaktig karaktär uppvaktade därför, bakom ryggen på kamraterna, åtskilliga gånger styresmannen för faktoriet, överste Hyltén-Cavallius, för att få honom att ånyo slå upp portarna, och tvinga arbetarna tillbaka i arbetet. Efter en del spring lyckades även denna snuskiga taktik, och den av dessa buskkrypare efterlängtade ukasen från styresmannen kom slutligen. De organiserade arbetarna vid faktoriet, vilka blott utgjorde en tredjedel av hela styrkan, kommo nu i en obehaglig ställning. Skulle de om majoriteten av hela personalen beslutade återgå, böja sig för detta beslut, ett motbjudande steg, eller skulle de trots allt stanna utanför, vilket vore detsamma som att avstå från sina platser. I denna ömtåliga situation uppvaktades styresmannen av strejkstyrelsens och verkstadsklubbens båda ordförande. Den förre höll dock på att bli nekad företräde, men erhöll till sist tillstånd att åtminstone få närvara vid den konferens som nu begynte. Under denna framhöll styresmannen att enligt vad han inhämtat (av de som sprungit där) vore majoriteten av personalen för att återuppta arbetet och det var endast vissa personer som försökte hålla igen, men det borde de akta sig för. Han väntade f.ö. att få bestämda order från arméförvaltningen och komme ej att ändra sitt beslut. Genom vissa personers hållning under de möten som personalen haft hade f.ö. en hel vecka gått till spillo men de som ej nu infunno sig på måndagen den 30 aug. och återupptogo arbetet fingo anse sig som skilda från sina platser. På det allmänna möte som sedan hölls med hela personalen lyckades det dock att få frågan om återgång i arbetet bordlagd till de organiserade hade fått trätt i underhandling med Landssekretariatet och Järnoch metallarbetareförbundets styrelse. Vilket även sedermera skedde genom att tvenne av verkstadsklubben utsedda ombud reste upp till Stockholm. Genom denna underhandling drog det ut på tiden ännu en vecka och på fredagen den 3 sept. när budet om den rationella klyvningen kom hade nyss beslutet fattats om att arbetet vid Gevärsfaktoriet skulle upptagas från och med lördagen den 4 sept … Med denna stämning hos de stridande var det därför ej så underligt, när budet om, att den stora striden skulle avblåsas, klyvas, nådde Eskilstuna, det emottogs med djup förstämning, ja här och var med förbittring. Det kom först i telegramform på tidningarnas anslagstavlor på kvällen fredagen den 3 sept., men ingen ville tro att det var sanning. En påringning i telefon upp till Landssekretariatet blev emellertid en bekräftelse. Det sista massmötet Dagen efter, lördagen den 4 sept., hölls på eftermiddagen med anledning av det förändrade stridsläget, ett massmöte, det sista, i Folkets park. Vid mötet, som räknade en 4.000 deltagare, redogjorde red. Alfr. Kämpe för stridsläget och de antagliga skäl som förestavat den nu av Landssekretariatet beslutade frontförändringen. Därefter vidtog en kortare diskussion, varefter mötet medels handuppräckning, med alla röster emot elva, beslöt att återupptaga arbetet i den omfattning Landssekretariatets senaste proklamation angav. Efter några sångnummer av storstrejkskören, vilken hade sitt sista uppträdande, skildes man därpå med både vemodiga och blandade känslor från denna sista massmönstring, vilken i övrigt var ett i allo värdigt motstycke till den första. Vidare avveckling av striden Ett minne blott var därefter de dagliga strejkmötena med sina skiftande poänger av allvar och nöje. Genom ”klyvningen” var det nämligen omkring 4.000 av de stridande som måndagen den 6 sept. åter stodo i arbetet. Strejkstyrelsen rekonstruerades och möten med de kvarvarande i striden höllos sedermera blott två gånger i veckan. I övrigt försiggick ordnandet av återgången i arbetet utan att i stort sett några egentliga svårigheter eller trakasserier mötte. Vid ett par fabriker fingo ej alla arbetare återgå, men intogos sedermera. Inom järnindustrin var det endast en liten fabrikörsknatte, J.L. Hedlund, som ej i sin egen uppblåsta storhet kunde hålla hämndkänslorna i styr, utan avskedade fem av sina arbetare, därav två, vad anställning beträffar, de äldsta. Den 30 augusti 1909: antal strejkande i Eskilstuna (st) bageriarbetare bleck- & plåtslagare bokbinderiarbetare borstbindare bryggeriarbetare byggnadssnickare fabriksarbetare fabrikssnickare 68 106 233 15 63 102 68 72 gjutare grovarbetare järn- och metallarbetare kakelugnsmakeriarbetare kusk- & transportarbetare lithografer modell- & möbelsnickare murare målare sadelmakare & tapetserare skoarbetare skrädderiarbetare sömmerskor typografer 129 460 3.843 45 42 26 45 54 82 10 27 44 19 84 summa 5.637 Källa: Eskilstuna soc dem arbetarekommun – L1:2 Konflikter i Eskilstuna under 1920- och 1930-talen Den 1 januari 1920 infördes 48 timmars arbetsvecka. Det gällde då att arbetarna inte skulle förlora ekonomiskt på reformen när arbetstiden minskade. Efter reformens antagande uppmanade Metallindustriarbetareförbundet avdelningarna att vid samtliga företag begära full kompensation på timlöner och ackord. Från arbetsgivarnas sida var man helt avvisande till lokala förhandlingar. Då de centrala överläggningarna inte gav något resultat beslutade Metall att medlemmarna skulle besluta om man ville gå ut i strejk eller ej (Lindström, 1990). Den 8 januari 1920 lämnades strejkultimatum från Munktells verkstadsklubb som hade 449 medlemmar, från Beronius klubb med 85 medlemmar och Stålpressningsbolagets klubb med 176 medlemmar. Kort därefter varslade klubbarna vid Liljekvist, Luth och Roséns och Thörnbloms om strejk. Den 20 januari strejkade 900 av avdelningens 3.600 medlemmar. De centrala förhandlingarna bröt samman och arbetsgivarna proklamerade då lockout vid alla företag anslutna till Verkstadsföreningen och Järnbruksförbundet. Den 2 februari började lockouten. Arbetarna vid Sveaverken, Separator, Fabriksbolaget, C.E. Johansson och P A Larssons gjuterier utestängdes från sina arbetsplatser. Först efter 5 veckors lockout kunde en uppgörelse träffas. Den 9 mars återupptogs arbetet. Åren 1921, 1922 och 1923 rådde lågkonjunktur och hög arbetslöshet bland metallarbetarna i Eskilstuna. De arbetare som blev kvar på företagen utsattes gång på gång för krav på lönesänkningar (Lindström, 1990). Under åren 1920-21 sänktes lönerna med 35 %. Under depressionen tvingades arbetarna till lönesänkningar, alternativet var ju ännu sämre – nämligen arbetslöshet. Strejker och konflikter var därför få under åren 1920-23. Ett undantag var vid Låsbolaget (mer om Låsbolaget senare). Vid Låsbolaget var lönerna låga. Ägaren August Stålberg ansågs av fackföreningsfolk vara en mycket besvärlig arbetsgivare. 1923 anställdes en tysk verkmästare vid Låsbolaget. Hans uppgift var att rationalisera tillverkningen. Omläggningen gick ut över arbetarnas löner som hade reducerats ända upp till 50 %. Verkstadsklubben begärde förhandling om avtal. August Stålberg var helt oförstående. Han vägrade att skriva under något avtal och tänkte inte heller ändra lönerna. Den 8 september 1923 lämnade alla 117 arbetare företaget. Strejken vid Låsbolaget var ett faktum. Andelen organiserade arbetare vid Låsbolaget var inte särskilt hög. 68 var anslutna till fackföreningen. Konflikten blev långvarig och inte förrän efter drygt 10 månader återupptogs arbetet den 1 juli 1924. På morgonen den 1 juli samlades Låsbolagets arbetare vid Folkets hus och därifrån gick man i samlad trupp till Låsbolagets fabrik där arbetet återupptogs klockan 9 på morgonen. Åren 1925-29 var antalet konflikter i Eskilstuna lägre än under de första åren efter kriget. Trots det var förhållandet till Verkstadsföreningen ganska ansträngt (Lindström, 1990). En konflikt som inträffade 1928 var vid A. Th. Broms. Striden gällde frågan om smärglare och slipare kunde räknas som yrkesarbetare. Arbetsgivarna ville inte betrakta smärglare, slipare och hejarsmeder som yrkesarbetare. Därför fick dessa yrkesgrupper lägre lön än ”riktiga” yrkesarbetare. Den 16 april 1928 lade samtliga anställda vid A. Th. Broms ned arbetet. En skiljenämnd tillsattes efterhand som kom med ett utslag som helt gick på arbetsgivarnas linje. Smärglare, slipare och hejarsmeder fick även i fortsättningen lägre löner. 1930-talets tre första år kännetecknades av en djup lågkonjunktur. 1932 var 64 % av medlemmarna i avdelning 23 helt eller delvis arbetslösa (Lindström, 1990). Tvister om ackorden förekom på nästan alla verkstäder i Eskilstuna. Vad gäller tvister av olika slag var företaget A. Th. Broms utmärkande. 1930 gällde stridigheterna övertidsersättning och vid flera olika tillfällen om ackorden. Samma år tvistade man om övertidsarbete och om permitteringar. År 1931 krävde A. Th. Broms en nedsättning av alla ackord med 25 %. En avtalstvist förekom också 1931. Året efter – 1932 – inträffar en ny ackordstvist där företaget hotar med att ersätta de anställda med yngre och billigare arbetskraft. Den striden fortgick under 1933 plus några nya tvister. Under 1934 förekom också tvister om löneutbetalningar och semesterersättning. Att det förekom mycket konflikter på A. Th. Broms var inget typiskt för 1930-talet. Redan på 1920-talet förekom, som tidigare nämnts, många konflikter vid just det företaget. Under åren 1935-37 utvecklades konjunkturförbättringen till en stark högkonjunktur. Tillgången på arbete var god. Inflyttningen till Eskilstuna och till avdelning 23 ökade starkt. Inga allvarligare konflikter inträffade. Perioden blev beträffande strejker och lockouter en av de lugnaste i avdelning 23:s historia. Under åren 1935-38 förlorade avdelning 23 endast 700 arbetsdagar på grund av strejk eller lockout. Under tjugotalet och början av trettiotalet hade den svenska arbetsmarknaden skakats av svåra kriser. Andra halvan av trettiotalet tog LO och SAF kontakt med varandra för att reglera relationerna sinsemellan. I och med huvudavtalet mellan LO och SAF – Saltsjöbadsavtalet – togs ett stort kliv i den riktningen. Förhandlingarna ägde rum 1936-38. Förhandlingarna skedde i Saltsjöbaden och ett avtal – Huvudavtalet - undertecknades den 20 december 1938. Avtalet visade bägge parters gemensamma intressen och samförståndsvilja. Man talar än idag om ”Saltsjöbadsandan” som signum på umgänget mellan arbetare och arbetsgivare. Strejker vid Låsbolaget Den mest kända konflikten vid Låsbolaget inträffade 1923-24. Den striden blev både lång och bitter och det krävdes till och med en medlingskommission för att få slut på stridigheterna. Strejker hade dock inträffat långt tidigare. År 1898 bröt en strejk ut vid Låsbolaget och redan då hade arbetarna vid Låsbolaget att tampas med företagets direktör August Stålberg som var erkänt svår att förhandla med. Den 3 oktober 1898 hade Låsbolagets verkstadsklubb möte och där sades bland annat följande: ” … komitén som underhandlat med Direktör Stålberg rapporterade att någon underhandling ej komma till stånd hvarför arbetet nedlades den 3 okt. kl. 8 förm. Angående sträjkbryteriet uttalades enhälligt för att hindra Herr Stålberg att skicka modeller till andra gjuterier men ej att köpa färdigt arbete vidare beslöts att putsning ej får verkställas någonstädes.” Källa: Låsbolagets verkstadsklubb – A2:1. Strejken år 1898 vid Låsbolaget blev inte så långvarig. Den 16 november hade man möte i Verkstadsklubben: ” … Flodin var närvarande och upplyste att direktör Stålberg godkände det uppställda skiljedomsförslaget hvarför arbetet återupptages torsdagen den 17 nov. kl ½ 7” Källa: Låsbolagets verkstadsklubb – A2:1 Att det gällde strikta regler för de strejkande vid Låsbolaget går att få en inblick i om man läser Verkstadsklubbens strejkregler under konflikten år 1898: ”Sträjkregler § 1. Deltagarne samlas till möte hvarje dag kl. 11. En kvart efter mötestidens början verkställes upprop. Utan laga förhinder må ingen vara från mötet frånvarande. Helst bör anmälan om frånvaro ske förut. Skulle detta icke kunna ske, skall orsaken till frånvara angifvas näst påföljande möte. § 2. Om någon utan giltig orsak är frånvarande från mötet, kan han om mötet så beslutar gå förlustig den dagens understöd. § 3. Den som ute visar sig berusad eller vanhedrar sin korps under sträjken på något sätt skall inför mötet varnas och kan gå förlustig en dags understöd. § 4. De sträjkande välja inom sig en af fem medlemmar bestående sträjkstyrelse. Ordf. sekreterare och tre andra medlemmar – Ordf. leder förhandlingarne vid mötet och tillser att tillsatta komitéer utför sina uppdrag samt aflemnar rapport vid förekommande möte. Sekreteraren skall vid hvarje möte föra protokoll samt värkställa upprop därvid han noga skall anteckna frånvarande medlemmar. § 5. De tre andra medlemmarne af styrelsen biträde Ordf å sekreteraren och fullgöra i fall af förhinder för dem deras åliggande. § 6. De sträjkande skola om så bli behöflige i tur och ordning tillse om främmande arbetare antages å fabriken. Styrelsen gör då upp en turlista som tillkännagifves å mötet. § 7. De af de sträjkande som det vilja, ega att söka sig annat arbete och kunna utgå ur sträjken men de skola då anmäla detta till sträjkstyrelsen. § 8. Gent emot möjligen uppträdande sträjkbrytare uppmanas deltagarne att icke på minsta sätt förgå sig eller göra något som kan vara olagligt. Man eger endast uppmama sådana individer att frångå sitt okamratliga tilltag men får ej i minsta mån tvinga eller hota. § 9. Utbetalning af understöd sker hvarje måndagsafton kl. 10. Kvittering sker å derför afsedda listor. Af hvarje lista skall uppgifvas om någon ur sträjken afgått och hur många som kvarstår.” Källa: Låsbolagets verkstadsklubb – A2:1 Strejken år 1898 vid Låsbolaget blev inte så långvarig. Konflikten som startade år 1923 vid Låsbolaget kom däremot att bli mycket långdragen. Och precis som vid stridigheterna 1898 hette arbetarnas motpart August Stålberg. Att denne Stålberg var hårdför går att se i ett protokoll skrivet vid Metallarnas strejkmöte den 8 september 1923: ”§ 9. En fråga framkom från B. Ericsson om huruvida Låsbolaget hade rätt att vräka sina hyresgäster som är med i strejken. Frågan upptogs till behandling varvid framkom ett förslag från Thomson om att två pers. skulle väljas för att höra sig före hos sakkunniga om saken vilket godkändes. Valda blev Knut Wallin och Ragnar Ericsson ...” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A2:2 Två dagar senare hade arbetarna vid Låsbolaget återigen strejkmöte där en paragraf lydde: ”§ 11. En skrivelse från Direktör Stålberg upptogs till behandling. Underhandlingskommittén fick i uppdrag att delgiva tidningen Folket dess innehåll.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A2:2 Den 17 september var det dags för nästa strejkmöte. På detta möte avhandlades bland annat frågan om företaget kunde vräka strejkande arbetare: ”§ 4. Knut Wallin rapporterade att han varit hos polismästaren och hört sig för huruvida Direktör Stålberg hade rätt att vräka de hyresgäster som äro anställda inom fabriken. Denne kunde ej lämna ett bestämt svar men upplyste att minst 3 mån åtgick för en vräkningsdom.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A2:2 Strejkmötena vid Låsbolaget kommer med jämna mellanrum. Vid strejkmötet den 2 oktober handlade mötet exempelvis om att strejkens medlemmar kunde få köpa färsk sill till självkostnadspris hos Konsumtionsföreningen. Att det ekonomiskt var ganska knapert för de strejkande yttrade sig också att medlemmarna begärde en höjning av strejkunderstödet. Den 15 oktober 1923 hölls sammanträde där man gjorde en skrivelse till Förbundsstyrelsen: ”§ 9. Då vi äro fast beslutna att föra vår strid till seger, och då vi ej allt för ofta kan komma till våra organiserade kamrater, med bidragslistor, ser vi oss nödsakade att av Förbundsstyrelsen begära om en liten ökning av vårt understöd. Här gäller om någonsin att hålla ut tills segern är vår. Då nu sammanhållningen är utmärkt och alla äro behärskade av den andan att ej ge vika, hoppas vi att Förbundsstyrelsen går vår begäran tillmötes. Eskilstuna 12 okt 1923.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A2:2 Den 5 november 1923 hölls strejkmöte för arbetarna vid Låsbolaget. Man diskuterade bland annat hur förhandlingarna gick med företagets direktör August Stålberg: ”§ 6. C.W. Norling begärde en upplysning huru underhandlingarna med Direktör Stålberg stod för närvarande. Ordf. upplyste då att dessa voro avbrutna samt att ståndpunkten var densamma som när vi gick ut i strejk.” Källa: Låsbolagets verkstadsklubb – A2:1 Två dagar senare höll Låsbolagets verkstadsklubb möte. Denna gång handlade det bland annat om den tyske ingenjören Breuer som anställts vid fabriken för att rationalisera tillverkningen. Till denne Breuer återkommer verkstadsklubben ett flertal gånger. Men den 7 november låter det: ”Sammankallat med anledning att blockaden vid Låsbolaget kringgicks av den tyske ing. Breuer som på andra verkstäder beställde gods i sitt namn.” Källa: Låsbolagets verkstadsklubb – A2:1 Den tyske ingenjören Breuer är även ämnet vid mötet den 17 december: ”§ 8. Från Låsbolagets v. klubb förelåg begäran om att V.U. måtte undersöka möjligheterna för en eventuell utvisning av tyske ing. Breuer vilket tillstyrktes av styrelsen.” Källa: Låsbolagets verkstadsklubb – A2:1 Samma datum gjordes en sammanställning över antalet strejkande arbetare vid Låsbolaget. Den första veckan strejkade 68 organiserade arbetare och 49 oorganiserade. Den fjortonde veckan strejkande 58 organiserade och 33 oorganiserade. Strejkunderstödet hade uppgått till 10.789 kronor och extra understödet hade varit på 3.143 kronor, därav 2.140 kronor i varukuponger i Konsumtionsföreningen och 1001 kronor i kontanter. Några dagar senare hade man återigen strejkmöte vid Låsbolaget. Och ännu en gång är det den tyske ingenjören Breuer som man har bekymmer med: ”§ 8. J.G. Andersson väckte en fråga huruvida vi skulle gå in på fabriken och arbeta så länge tysken Breuer fanns kvar. Frågan vilken upptogs till behandling diskuterades livligt av medlemmarna. Under diskussionen framkom förslag från undertecknad att om möjlighet fanns att få bort nämnda ingeniör Breuer så skulle vi stå fast vid detta. Förslaget godkändes enhälligt.” Källa: Låsbolagets verkstadsklubb – A2:1 Året 1923 tog slut men konflikten vid Låsbolaget fortsatte in i det nya året 1924. Den 14 januari hölls ett nytt strejkmöte där en av paragraferna hade följande lydelse: ”§ 6. Ordf. uppläste en skrivelse från förbundet att underhandlingar rörande vår strid skulle inledas i Stockholm tisdagen den 15 jan kl. 12 middagen, styrelsen hade utsett till ombud från vår sida hrr. O. Wallin och Knut Hallin. Mötet beslutade godkänna styrelsens åtgörande och lägga skrivelsen med godkännande till handlingarna.” Källa: Låsbolagets verkstadsklubb – A2:1 Strejken vid Låsbolaget hade pågått länge när vi skriver början av år 1924. En så kallad förlikningsman tillsattes därför för att försöka få slut på stridigheterna. Den 17 januari 1924 hölls strejkmöte i Låsbolagets verkstadsklubb där bland annat följande avhandlades: ”§ 1. Mötet öppnades av ordf. Eric Berglund vilken hälsade de närvarande välkomna varefter ordf. uppläste de förslag som kommit oss till del från Förlikningsmannen och Sv. Metallindustriarbetareförbundets V.U. rörande lösning av konflikten vid fabriken. Förslagen vilka upptogs till behandling diskuterades rätt så livligt. Mötet beslutade enhälligt att förkasta båda förslagen och istället fortfarande hålla på det förut av klubben begärda kollektivavtalet med bolaget. Vidare beslutade mötet att protokollsutdrag skulle skickas till V.U. rörande denna fråga.” Källa: Låsbolagets verkstadsklubb A2:1 Några dagar senare – den 23 januari – höll verkstadsklubben nytt strejkmöte. Denna gång var det den tyske ingenjören Breuer som var på tapeten igen: ”§ 6. Till styrelsens kännedom hade rapporterats att tysken Breuer i Mariefred hade en del personer som gjorde lås åt Låsbolaget. Styrelsen hade dryftat nämnda fråga och beslutat att sända Ragnar Ericsson och undertecknad till nämnda stad. Efter fullgjort uppdrag rapporterades att undersökning blifvit gjord och att de personer som saken berörde angående arbetarna i Mariefred lovat att sluta upp med sitt arbete åt Låsbolaget när den beställning som var i verket slutförts för vilken ett par dagar behövdes. Styrelsens åtgörande i frågan godkändes likaså rapporten från kommitén.” Källa: Låsbolagets verkstadsklubb A2:1 Också vid strejkmötet den 13 februari handlar mötet delvis om den tyske ingenjören vid Låsbolaget: ”§ 10. Ordf. upplyste mötet om att Polismästaren ställt sig i förbindelse med expeditör Behm för att kunna få underrättelse huru tysken Breuer har uppfört sig mot arbetaren på fabriken varför ordf. ställde en vädjan till medlemmarna att dessa skulle lämna sanningsenliga uppgifter som var till hjälp för Breuers utvisande.” Källa: Låsbolagets verkstadsklubb A2:1 I mars 1924 hade strejken vid Låsbolaget i Eskilstuna pågått ett halvt år. Strejkmötet den 5 mars uppmärksammade detta: ”§ 7. Med anledning av att det är 6 mån på fredagen sedan vi nedlade arbetet beslutade mötet på förslag av Knut Hallin att vi skulle hålla ett nöjesmöte på ovannämnda dag. Nöjeskommitén fick i uppdrag att ha saken om hand.” Källa: Låsbolagets verkstadsklubb A2:1 På strejkmötet den 7 april skrevs bland annat följande: ”§ 7. På grund av att dir. Stålberg ej vill tillkänna våra underhandlingskommiterande sin fulla kompetens beslutade klubben på Thomssons förslag att än en gång giva dessa vårt fulla förtroende.” Källa. Låsbolagets verkstadsklubb A2:1 Samma dag kom en skrivelse från August Stålberg själv riktad till Carl Behm: ”Åberopande vårt samtal den 3 dennes fattar jag det nu så att båda parterna inte att prislistorna sådana som förut skrivits om, svårligen kan åstadkommas och skulle det därför nu gälla att Låsbolaget kunde avskaffa sin erbjudan så att Ni anser den betryggande t.ex. om arbetet upptages den ----------- äro vi villiga tillsammans med Sv. Arbetsgivareföreningen träffa kollektivt avtal med fackföreningen om allmänna bestämmelser (detta skulle alltså ej behöva uppehålla påbörjandet av arbetet). Vi utlova dessutom att hos oss nu gällande arbetspriser fortfarande bliva gällande. Om endera parten önskar ändring i nu gällande arbetspriser, nya arbetsmetoder införas som påkalla ändring i nu gällande priser eller helt nya arbetspriser förekomma skall innan prisen bestämmes förhandling ske i varje fall emellan arbetsledningen och den eller de arbetare åt vilka arbetet erbjudes därvid skall prisen bestämmas så att arbetarna, såvida ej nämnvärda minskningar inträffa i socialstyrelsens prisindex, ej behöver få lägre arbetsförtjänster pr. timme än vad som utgick år 1923. var god låt mig veta huruvida Ni anser att vi skall göra denna framställning för att få slut på eländet. Högaktningsfullt Aug. Stålberg” Källa: Låsbolagets verkstadsklubb A2:1 Som svar på skrivelsen hade Behm följande förslag vilket av mötet enhälligt godkändes: ”Herr Direktör Aug. Stålberg Stockholm Brev av den 7/4 emottaget. Enligt vad jag vid det åberopade samtalet framhöll, måste arbetarna för att kunna upptaga arbetet kunna hava några betryggande garantier beträffande timpenningen och ackordslöner som ej fanns i bolagets förslag av den 18/10 1923. I det förslag som Direktören nu skisserat saknas även dessa garantier, och dessa måste under alla omständigheter vara ordnade innan arbetet kan tänkas bliva upptaget. Det enda förslag som arbetarna under nuvarande omständigheter skulle kunna tänkas att reflektera på, vore att förslag till vissa bestämda minimitimpenningar och ackordsförtjänster vid verkstaden, vilket ej torde vara omöjligt för Direktören att erbjuda. Högaktningsfullt Carl Behm” Källa: Låsbolagets verkstadsklubb A2:1 Den 22 april 1924 hade verkstadsklubben möte där ordföranden föredrog en skrivelse från August Stålberg: ”Till Verkstadsklubben vid Låsfabriks Aktiebolaget Om arbetet återupptages den 28 april d.å. utfäster sig Låsfabriks-Aktiebolaget att omedelbart tillsammans med Svenska Arbetsgivareföreningen träffa kollektivt avtal med fackförbundet om allmänna bestämmelser. Vi utlova dessutom att hos oss nu arbetspriser fortfarande bliva gällande. Om endera parten önskar ändring i nu gällande arbetspriser, nya arbetsmetoder införas som påkalla ändring i gällande priser eller helt nya arbetspriser förekomma skall innan prisen bestämmas förhandling ske i varje fall mellan arbetsledningen och den eller de arbetare åt vilka arbetet erbjudes, därvid prisen skall bestämmas så att arbetarna såvida ej nämnvärda minskningar inträffa i Socialstyrelsens prisindex ej behöver få lägre arbetsförtjänst per timme än vad som utgick år 1923. Eskilstuna 17/4 1924 för Låsfabriks Aktiebolaget Aug. Stålberg Skrivelsen vilken upptogs till behandling framkom endast ett avslagsyrkande från styrelsen vilket enhälligt antogs av medlemmarna.” Källa: Låsbolagets verkstadsklubb A2:1 Den 30 april handlar verkstadsklubbens protokoll delvis om strejkbryteri: ”§ 6. Ett par arbetare från bröderna Söderbergs fabrik hade varit och talat vid expeditör Behm angående ett rykte att blockerat arbete från Låsbolaget utföres vid nämnda fabrik. Som något arbete till Låsbolaget ej förekom hos br. Söderberg enligt vad arbetarna där hade konstaterat önskade man att ett par av Låsbolagets arbetare skulle besöka br. Söderbergs fabrik för att kontrollera att något strejkbrytararbete där ej förekom. Frågan upptogs till behandling. Beslöts utse Gottfr. Andersson och Strandell att besöka den omtalade fabriken.” Källa: Låsbolagets verkstadsklubb A2:1 Ett förslag till avtal kom i början av maj från Svenska Arbetsgivareföreningen. Verkstadsklubben vid Låsbolaget var dock helt kallsinniga till detta förslag och i protokollet från den 2 maj skrivs bland annat följande: ”§ 7. Genom Förbundets V.U. har från Sv. Arbetsgivareföreningen ett förslag till avtal vid Låsbolaget kommit klubben tillhanda. Förslaget upptogs till behandling men som detta förslag var av den beskaffenhet att knappast någon punkt uti detta kunde godkännas beslutade klubben enhälligt att hålla på det av klubben till Låsbolaget inlämnade avtalsförslaget oförändrat.” Källa: Låsbolagets verkstadsklubb A2:1 Förutom att avtalsförhandlingarna med Svenska Arbetsgivareföreningen gick trögt hade man fortfarande problem med den tyske ingenjören Breuer. Den 24 maj 1924 skriver verkstadsklubben följande om ingenjören och det är ord och inga visor minsann: ”Att den tyska ingeniören Breuer är komplett oduglig att sköta och handhava ledningen av Låsbolagets gjuteri vill vi härmed på heder och samvete intyga. Eskilstuna den 24 maj 1924 Lundkvist Strandberg Norling” Källa: Låsbolagets verkstadsklubb E1 I början av juni kom medlingsförslaget från förlikningsmannen advokat Lagerström. Den 13 juni höll verkstadsklubben vid Låsbolaget möte: ”§ 6. Herr Behm redogjorde för förhandlingarnas gång vilka hållits på Arbetsgivareföreningens kontor i Stockholm under onsdagen, varefter han uppmanade medlemmarna att uttala sig i ett par punkter där enighet ej blivit nådd, nämligen avtalets giltighetstid, semester samt punkten om att alla arbetare skall intagas i arbetet omedelbart efter konfliktens avbrott ...” Källa: Låsbolagets verkstadsklubb E1 Förslaget som verkstadsklubben lämnade till direktör August Stålberg gillades inte av Låsbolagets hårdföre chef. Den 16 juni skrivs i protokollet: ”§ 6. Expeditör Behm redogjorde för vårt till Dir. Stålberg inlämnade förslag angående timpenningens höjande med 20 öre över hela linjen samt omtalade att Direktören ej kunde acceptera nämnda förslag utan önskade att vi skulle höja timpenningarna åt var och en allt eftersom varje arbetare var värd. Detta avslogs av våra underhandlare vilka menade att det var Direktörens skyldighet att lämna ett motförslag vilket han även gjorde under måndagen. Detta förslag var att han höjt timpenningen för endast 28 st. samt dragit av för en del, så att höjningen på metallavd. var 25 öre och sänkningen 38,5 öre således en sänkning istället för höjning som det var begärt. Förslaget vilket upptogs till behandling avslogs enhälligt av medlemmarna.” Källa: Låsbolagets verkstadsklubb E1 Vid verkstadsklubbens möte den 27 juni informerades deltagarna om att August Stålberg lämnat ett motförslag till arbetarna: ”§ 5. ett från Dir. Stålberg lämnat motförslag på de individuella timpenningarna föredrogs och upptogs till behandling. Förslaget vilket ej var av bästa beskaffenhet antogs av medlemmarna varefter en sluten omröstning företogs huruvida arbetet skulle upptagas måndagen den 30 juni.” Källa: Låsbolagets verkstadsklubb E1 När verkstadsklubben sedan hade möte den 28 juni kom Knut Collin med ett förslag att arbetarna skulle samlas på Folkets hus gård för att sedan marschera till fabriken. Det förslaget antogs. Den tyske ingenjören Breuer, som vållat arbetarna vid Låsbolaget så mycket bekymmer, blev i alla fall omplacerad till kontoret, vilket man kan se i strejkkorrespondensen från den 2 juli: ” … betr. tysken har han ej visat sig på verkstaden sedan arbetet upptogs utan har hans verksamhet förlagts till kontoret där han gör upp förslag till uppdelning vilka sedan skall prövas av verkstaden, varför arbetarna ej ännu har haft något obehag av honom efter sin återkomst.” Källa: Låsbolagets verkstadsklubb E1 Trots att det bestämts att arbetet skulle upptagas från och med den 30 juni upphörde inte stridigheterna för det. Arbetarna menade att företaget med August Stålberg i spetsen inte följde avtalsöverenskommelsen. I ett brev av den 13 augusti skriver järn- och metallfacket i ett brev riktat till Låsbolaget följande: ”Enär Låsfabriks AB icke följer den avtalsöverenskommelse, vilken träffats inför statens förlikningsman och då till dags dato inga förhandlingar kommit till stånd eller rättelse vunnits, trots att vi redan den 18 juli innevarande år i brev till Sv. Arbetsgivareföreningen påtalade saken, hava arbetarna med sitt förbunds medgivande beslutat att från och med måndagen den 18 augusti vidtaga arbetsnedläggelse, för så vitt berörda arbetare ej dessförinnan erhållit rättelse. Källa: Låsbolagets verkstadsklubb E1 Svar från August Stålberg kom samma dag: ”Vi hava att erkänna eder skrivelse av denna dag, men vill härmed endast för Eder påpeka, att enligt kollektivavtalet lärer Ni ej ha rätt att gå till väga såsom Ni ämnar göra.” Källa: Låsbolagets verkstadsklubb E1 Den 15 augusti skriver Svenska Metallindustriarbetareförbundet brev till Svenska Arbetsgivareföreningen angående Låsbolaget i Eskilstuna. Och att arbetaresidan var besviken på företaget går inte att ta miste på: ”Eder svarsskrivelse av den 13 ds. har kommit oss tillhanda och nödgas vi uttala vårt beklagande över det sätt, på vilket Ni medverkar till tvistigheternas biläggande. Tillåt oss anföra vad som vid Låsbolaget förekommit. Efter en ovanligt lång och hård konflikt träffades på denna plats uppgörelse och den 27 juni d.å. undertecknades avtalet. Redan i början av juli uppstod emellertid på nytt tvist, beroende av att arbetsgivaren icke fullföljde vissa bestämmelser i avtalet. Arbetarnas framställning lämnades utan avseende. Deras förhandlingsförsök avvisades. Vi tillskrevo då eder. Ni begärde endast ytterligare upplysningar. Ni erhöll dessa upplysningar och sedan blev det tyst. Arbetsledningen fortsatte sitt avtalsbrottsförfarande som om ingenting hänt och från eder sida företogs intet. Om det nu var eder mening att på detta sätt låta arbetsgivaren fortsätta med sitt avtalsstridiga uppträdande, så borde Ni väl ha kunnat förstå, att arbetarna till sist skulle reagera. Visserligen säges i avtalets § 9 att strejk ej får tillgripas förr än förhandlingar i båda instanserna förts, men då arbetsgivaren vägrade förhandla och Ni å Eder sida sökte att undkomma förhandlingar genom att först begära upplysningar och sedan ingenting vidtaga, så fanns för arbetarna intet annat val än ett ultimatum. Märk också, att ultimatum är lagt på fordran om förhandlingar, alltså ett ultimatum för möjligheten att få fullgöra vad i avtalet är föreskrivet. I stället för att söka ställa allt till rätta, tager Ni då ton, ropar om avtalsbrott, och för att ända ut i det sista visa eder omedgörlighet, för att ända till det yttersta stödja en avtalsbrytande arbetsgivare och inför arbetarna visa med vilken nonchalans Ni behandlar deras klagomål, så utsätter Ni förhandlingsdagen till dagen efter den i ultimatat angivna dagen ...” Källa: Låsbolagets verkstadsklubb E1 Stridigheterna vid Låsbolaget ville inte ta slut. Den 19 och 20 augusti 1924 hölls förhandlingar i Stockholm i Svenska Arbetsgivareföreningens lokaler. Ett utdrag ur protokollet som fördes vid dessa förhandlingar hade följande lydelse: ” … under hänvisning till vad härutinnan anförts i bolagets bilagda skrivelse den 2 augusti påvisade Herr Ståhlberg, att vid första avlöningstillfället efter strejken arbetarnas förtjänster i ett flertal fall varit avsevärt lägre än vad sedermera visat sig vara fallet. Anledningen härtill hade enligt vad Herr Ståhlberg förvissat sig om i ett flertal fall varit, att arbetarna avsiktligt icke presterat så mycket arbete, som man ägde rätt att fordra av dem. Under andra avlöningsveckan och senare hade emellertid ackordsförtjänsterna avsevärt förbättrats. Under sådana förhållanden kunde Herr Ståhlberg icke finna, att han enligt avtalet vore skyldig att betala timlön i de fall, då förtjänsterna understigit denna. Från arbetaresidan bestred man, att arbetarna avsiktligt presterat mindre arbete under den första avlöningsperioden samt framhöll, att förtjänsterna kunde utfalla mycket olika beroende exempelvis på delarnas beskaffenhet. Vidare protesterade man emot att bolaget i strid med avtalet ensidigt fastställt ackorden utan att först underhandla med vederbörande arbetare härom.” Källa: Låsbolagets verkstadsklubb E1 Att strejken vid Låsbolaget blev både lång och bitter berodde förmodligen delvis på företagets mångårige direktör – August Stålberg. Han ansågs av arbetarna att vara fackföreningsfientlig och allmänt omedgörlig. Verkstadskonflikten 1945 Måndagen den 5 februari 1945 låg gatorna tysta på morgonen. Ovanligt litet folk var på väg till sina arbeten. Drygt 6.000 arbetare i Eskilstuna stannade hemma. Verkstadsstrejken hade börjat (Lindström, 1990). Konflikten skulle komma att pågå i 22 veckor. Strejken var den största arbetsnedläggelsen i Sverige sedan storstrejken 1909. 123.000 verkstadsarbetare och gjutare runt om i landet lade ner arbetet. Ekonomiskt innebar strejken en svår tid för arbetarna. Strejkunderstödet var magert och blev tunnare under senare delen av konflikten. När strejken bröt ut var understödet 33 kronor per vecka för medlem som hade försörjningsplikt. För ungkarlarna utgick 30 kronor per vecka. Understödet sänktes i april till 24 respektive 21 kronor. Så långt det var möjligt försökte man skaffa sig annat arbete. Ett tusental medlemmar arbetade olika perioder som skogsarbetare. Omkring 300 tog frivillig tjänst i luftbevakningen. Ganska snart ordnade avdelningen en hjälpverksamhet. På olika sätt försökte den centrala strejkkommittén att skaffa pengar till hjälpverksamheten. Konsum i Eskilstuna var en av de första organisationer som anslog pengar. Den 19 juni 1945 kallade medlingskommissionen parterna till överläggningar i Stockholm. Efter hårda förhandlingar presenterades ett avtalsförslag. Det tillstyrktes enhälligt av Metalls förhandlingsdelegation. Förslaget gick nu ut på omröstning. Inom hela Metall innebar omröstningen ett avslag. Trots det beslöt Förbundsstyrelsen att träffa en uppgörelse. Måndagen den 9 juli återupptogs arbetet efter den långa strejken. I Eskilstuna drog de flesta metallarbetarna en lättnadens suck. Upprinnelsen till den stora verkstadskonflikten 1945 kan spåras flera år innan. Allt eftersom andra världskriget pågick växte den kommunistiska oppositionen inom Metallförbundet. I Eskilstuna märktes inte så mycket av motsättningen mellan socialdemokrater och kommunister (Lindström, 1990). Kriget medförde varubrist och stegrade levnadsomkostnader. En betydande sänkning av reallönerna inträffade. Under perioden 1940-42 minskade reallönerna för eskilstunaarbetarna med 12 %. Metalls avtalskonferens hölls i Stockholm den 22-23 september 1944. Den politiska splittringen mellan socialdemokrater och kommunister dominerade avtalskonferensen. Kommunister var i majoritet. Vid de senare förhandlingarna ville arbetsgivarna inte diskutera generell lönehöjning och kommunisterna ville inte pruta på sina lönekrav. Den 23 januari 1945 röstade Metalls medlemmar om fortsatta förhandlingar. En stor majoritet röstade nej, vilket innebar att man ville gå ut i strejk. I Eskilstuna fick de som ville fortsätta förhandla majoritet. Den negativa löneutvecklingen, den kommunistiska offensiven inom Metall och en hård attityd från arbetsgivarna var förutsättningarna för att strejken skulle bryta ut. Men framförallt var verkstadsstrejken 1945 ett resultat av en konflikt inom fackföreningsrörelsen. Ena sidan utgjordes av företrädare för ett reformistiskt synsätt (socialdemokrater). Den andra sidan bestod av kommunister med revolutionär strategi. För Metalls ledning, som stod det socialdemokratiska partiet nära, var den representativa demokratin av största värde. Samhället skulle stegvis förändras med demokratiska medel – alltså inte genom revolution som kommunisterna ansåg. Valet 1944 hade blivit en stor framgång för kommunisterna. Det gällde nu att i verkstadsförhandlingarna infria vallöftena. En framgångsrik strejk skulle driva hela fackföreningsrörelsen år vänster. Utgången av verkstadsstrejken medförde en klar försvagning av det kommunistiska inflytandet inom Metall (och inom hela fackföreningsrörelsen). Denna försvagning var förmodligen en förutsättning för att LO senare skulle ställa sig bakom socialdemokratiska partiet (Lindström, 1990). En kort tid innan metallstrejken utbröt i februari 1945 höll järn- och metallarbetarefackförbundet avdelning 23 i Eskilstuna styrelsemöte. Den 30 januari lyder en av protokollets paragrafer: ”§ 44. Förbundets cirkulär nr 7/1945 ang. arbetsinställelsen vid verkstäderna förelåg till behandling. I cirkuläret meddelas att arbetsnedläggelse skulle ske vid verkstäderna den 5 febr. Vidare lämnades upplysningar om övertidsarbetet, blockadmeddelande, undantagna skyddsarbeten och om vissa bestämmelser för understödet. Inom avdelningen skulle 6.265 medlemmar vid 41 företag drabbas av arbetsnedläggelsen. För avdelningsstyrelsen gällde det nu att lägga upp en plan över det organisatoriska arbetet i samband med den förestående strejken ...” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A2:8 Den 2 februari 1945 hölls möte med den centrala strejkkommittén. Ordförande var Edvin Nyström: ”§ 4. … Nyström framhöll att man vid Bolinder-Munktells kommit överens om att de som eldar nu även skall göra detta under konflikten … vakthållningen kommer våra gubbar att sköta samt även skötsel av gård och gata … Hed meddelade att man vid Låsbolaget, som fortfarande har ångkraft, nekat eldaren att arbeta, enär det kunde befaras att ledningen kunde utnyttja detta till att sätta igång förnicklings och lackeringsbaden. Beträffande renhållningen så hade detta beviljats endast för gatan. Schedin meddelade att man vid Öbergs hade överenskommit att bortkörning av snö skulle 2 arbetare få utföra samt eldning av pannor”. Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A6:1 Det allra första strejkmötet i Eskilstuna hölls den 7 februari där man bland annat valde strejkkommitté: ”§ 1. Mötet öppnades av Ragnar Eriksson, som hälsade de närvarande välkomna. § 3. Val av strejkkommitté. Valda blev Ordf. Wille Eriksson sekreterare Lennart Palm kassör Bror Engström ledamöter Sandberg ledamöter Odegård” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A6:1 Det andra strejkmötet hölls den 14 februari och det tredje strejkmötet hölls den 19 februari där några av paragraferna var följande: ”§ 3. Ordf. framlade rapport från strejkutskottet samt uppläste förbundets cirkulär nr 16/1945 ang transports sympatistrejk. Cirkuläret godkändes och lades till handlingarna. § 7. Mötet avslutades med tack för visad uppmärksamhet samt utdelning av understöd. Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A6:1 Den 20 februari höll styrelsen sammanträde där bland annat frågan om dispenser avhandlades: ”§ 144. Undertecknad meddelade att han kallats till Heljestrands verkstadsklubbs möte för att klargöra dispensfrågan ang. arbetet med de kirurgiska instrumenten. Där hade stridens vågor gått höga och medlemmarna hade först med 28 röster mot 22 avslagit framställningen, för att en stund senare godkänna åtgärden med 31 röster mot 25.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A6:1 Det sjätte strejkmötet hölls den 12 mars där några av paragraferna hade följande lydelse: ”§ 3. Ordf. framlade rapport ang. nedsatt pris hos frisörerna. Rapporten lades till förhandlingarna. Vidare var det en del dispensfrågor, som behandlades och avslogs. Rapporten godkändes och lades till förhandlingarna. § 4. Ordf. meddelade att onsdagen den 21/3 kl 9 fm sker besök hos Konsums fabrik. Rapporten godkändes. § 6. Ragnar Eriksson föreslog att strejkvaktar skall utsättas för fabriken Segerström o Svensson. Förslaget lades till förhandlingarna.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A6:1 Det sjunde strejkmötet hölls den 19 mars 1945 där bland annat kollekt uppsamlades till Unga Örnar som också underhöll mötet med sång och musik en halvtimme. Kollekten blev totalt 846 kronor.. Det åttonde strejkmötet avhölls den 26 mars där en av paragraferna hade följande lydelse: ”§ 3. Ordf uppläste förbundets cirkulär nr 28/1945 ang omröstning för upptagande av förhandlingar. Cirkuläret föranledde diskussion från en del medlemmar. Cirkuläret godkändes och lades till förhandlingarna, varefter omröstning företogs.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A6:1 Den nionde april hölls det tionde strejkmötet och att det inte bara var frågor som direkt rörde själva strejken får man en inblick i i några paragrafer: ”§ 3. Ordf uppläste cirkulär nr 33/1945 angående omröstningens resultat som med godkännande lades till handlingarna. Från strejkutskottet rapporterade ordf angående Konsumtionsföreningens bidrag till sina strejkande medlemmar samt en anhållan hos köpmannaföreningen att även de skall lämna bidrag till sina strejkande kunder. Ordf lämnar vidare rapport om film o boxningar som kommer att hållas till låga priser vidare att en idrottskommitté valts. Rapport som godkändes. § 4. … kollekten som insamlades gav kr. 3.30. efter mötet utförde Heljestrands kvartett en mycket uppskattad kabaréunderhållning.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A6:1 Det tolfte strejkmötet var den 23 april och på agendan stod bland annat en sänkning av understödsbeloppet för de strejkande arbetarna: ”§ 5. Ordf uppläste förbundets cirkulär nr 36/1945 ang. nedsättning av understödsbeloppet. Cirkuläret godkändes och lades till förhandlingarna. § 6. Programmet fortsatte med utbetalning av understöd. § 7. Järnbolagets amatörer underhöll oss med lite sång och musik vilket applåderades livligt. Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A6:1 Det viktigaste som avhandlades på fjortonde och femtonde strejkmötet var utbetalandet av strejkunderstöd. Det sextonde mötet hölls 22 maj: ”§ 4. Ordf uppläste cirkulär nr 45/1945 ang ny omröstning av avtal. Cirkuläret godkändes och lades till förhandlingarna. § 6. Före mötet avlades besök hos ”bok-öbergs” vilket var intressant att se.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A6:1 Den 6 juni hölls ett strejkmöte i Folkets park i Eskilstuna och i protokollet dagen efter lät en av paragraferna: ”§ 646. Rapport lämnades från strejkmötet i Folkets park den 6 juni. Mötet hade samlat en publik på 1.200 personer. Det av styrelsen föreslagna uttalandet antogs. Ett lyckat nöjesprogram förekom. Representationskostnaderna, inklusive bilresor för Westerlund, uppgick till 7:75. Rapporten godkändes.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A6:1 Det 21:a strejkmötet hölls den 2 juli där man bland annat diskuterade utbetalning av understöd till de som inte erhållit full semesterersättning. Åtta dagar senare hölls möte med klubbstyrelser och uppbördsmän där något av en sammanfattning av strejken 1945 gjordes: ”§ 6. Österlund lämnade en del upplysningar om strejken i siffror. Till och med 21:a konfliktveckan har avdelningen av förbundsmedel utbetalat 2.359.147 kronor i understöd. Vid konfliktens början deltog 6.110 medlemmar, 15 i andra förbund, 275 oorganiserade, tillsammans 6.398 st. Under strejkens 2 sista veckor avgick 2.513 medlemmar, 10 andra förbund och 220 oorganiserade på grund av den vid verkstäderna tillämpade semestern, 301 på grund av sjukdom. 1.421 hade arbete i andra företag och 463 hade värnpliktstjänst eller frivillig beredskap. Under de 22 veckorna som konflikten varade har medlemmarna förlorat 617.808 arbetsdagar. Tillsammans med medlemmar i andra förbund och oorganiserade blir siffran 651.954. Angående hjälpverksamheten meddelades att denna kommer att fortsätta ännu en tid framåt, för att hjälpa de medlemmar som har det svårt.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – A6:1 Utbetalat strejkunderstöd för 13:e understödsveckan (kronor) Bolinder-Munktell Ärnaverkstaden C.E. Johansson Stålpressen C.O. Öberg Järnbolaget Aug. Stenman Gustaf Eriksson E.A. Berg Carl Särenholm P.A. Larssons gjuteri Borr- & Verktyg Fabriksbolaget Låsbolaget Luth & Rosén Alb. Karlsson F.E. Lindström A.B. Stathmos 19.150 4.850 7.900 7.750 6.350 6.600 7.100 4.650 4.350 1.490 1.250 2.100 1.900 2.600 2.550 1.000 1.650 1.250 Heljestrand Br. Söderberg F.A. Stenman Liljekvist H. Landin (Nike) Carlsson & Vesterberg Hammare & Sveaverken 1.725 1.200 1.200 950 1.100 900 1.000 Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – F3ba:7 Alla företag som betalade ut strejkunderstöd denna veckan är inte med i tabellen. Den totala summan för strejkunderstödet den 13:e strejkveckan 1945 var 96.275 kronor. Utbetalningar olika veckor under strejken 1945 (kronor) vecka utbetalningar 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 182.110 160.100 156.725 156.575 155.695 153.925 153.175 152.225 148.525 135.535 105.650 102.450 Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – F3ba:7 Redan tidigt under strejken 1945 inriktade sig metallfacket i Eskilstuna på hjälpverksamheten till de strejkande medlemmarna. I februari tillsattes en s.k. kurator, C.G. Eriksson, som skulle ta sig an de hjälpsökande (Lindström, 1990). Medlemmarna fick först vända sig till de lokala strejkutskotten för att få en ansökan om extra stöd tillstyrkt. Först därefter kunde de besöka avdelningens kurator för att diskutera sitt hjälpbehov. Under strejken behandlades långt mer än 1.500 sådana ansökningar om extra hjälp. I början gällde det ofta medlemmar som just återkommit från militärtjänstgöringen, tillökning i familjen, sjukdomsfall, begravningar, läkarbesök, medicin och andra mer eller mindre extraordinära utgifter. Men allt eftersom konflikten drog ut på tiden blev de ekonomiska påfrestningarna större. När man läser dessa ansökningar kan man lägga märke till att ren nöd förekom i många hem. Praktiskt taget varje vecka höll de 29 strejkorganen möten (Lindström, 1990). För de ansvariga gällde det att skaffa program. Det var inte så enkelt alla gånger. Bland de strejkande mobiliserades praktiskt taget alla som kunde medverka. Det var musiker, sångare, föredragshållare och teateramatörer. För att underlätta för underhållningen på mötena tillsatte centrala strejkutskottet en kommitté som skulle förmedla olika nöjesprogram till de olika strejkorganen. Redan i februari tillsattes den centrala nöjeskommittén. Den hade många järn i elden för att ordna vettiga sysselsättningar på fritiden. Kommittén ordnade dansaftnar, filmförevisningar, föredrag och utflykter. Nöjeskommittén fick också stöd i sin verksamhet från andra håll. Tillsammans med ABF startades allmänna underhållningsaftnar för de strejkande. Tidningen Folket och nöjeskommittén ordnade några arrangemang på teatern. Vid ett annat tillfälle stod ABF och FCO som ekonomiska garanter för en teaterföreställning. Även de lokala strejkorganen ordnade fritidssysselsättningar för sina medlemmar. Studiebesöken vid olika företag i staden var mycket populära. Däremot fick man ingen större anslutning till studiecirkelarbetet. Klubbarna ordnade utflykter och idrottsaktiviteter av olika slag. Man försökte på olika sätt bjuda till för att hålla medlemmarna samman. Centrala idrottsutskottet tjänade samma syfte. Allt som allt bidrog insatserna för de strejkandes fritidssysselsättning till att hålla medlemmarna samman under konflikten och att ge dem ett avbrott i vardagen. Som nämnts förut var strejkunderstödet rätt magert och sänktes efter hand till ännu lägre nivåer. Åtskilliga metallarbetare i Eskilstuna såg sig nödsakade att söka extra ekonomisk hjälp. I dessa ansökningar framskymtar en ren ekonomisk nödsituation. I arkivmaterialet finns mängder av ansökningar om ekonomiskt stöd under strejken. Där får de strejkande under rubriken ”övriga uppgifter” förklara varför just de behöver stöd. Att en mängd olika exempel på ansökningar tagits med beror på att dessa ansökningar ger en inblick i hur svårt faktiskt många strejkande arbetare i Eskilstuna hade det under konflikten 1945. Källa till samtliga ansökningar: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – F3bb:1 Anställd vid Gense som putsare - ”Tillökning i familjen väntas närmaste veckorna därav ekonomiska utlägg.” Anställd vid Gense som filare - ”Synnerligen dålig ekonomi under konflikten.” Anställd vid Luth o Rosén som svetsare - ”Bidrag önskas som hjälp till operationen av handled å mig själv.” Anställd vid Luth o Rosén som svetsare - ”Min fader har avlidit, varför jag har försörjningsplikt för min mor.” Anställd vid Gense som smärglare - ” … behöva hjälp till nya skor.” Anställd vid Ärna verkstad som svarvare - ”Att min hustru är i grosess och fordrar närande kost.” Anställd vid C.O. Öberg & Co som svarvare - ”Min hustru är sjuk sedan 3 mån vistas för närvarande på lasarettet utgifter till doktor, medicin bilskjuts fram o åter.” Anställd vid AB Stenman som filare - ”Hustrun lider av ledgångsreumatism och ej kunnat tjena något under konflikten.” Anställd vid C.E. Johansson som justerare - ”Till mat – min fru har sökt läkarvård 2 gånger 2 sista veckorna.” Anställd vid Alb. Karlssons som verktygsarbetare - ”Utgifter för ett barns sjukdom 18 kr på en gång sedan 3 kr 9 gånger under kommande vecka.” Anställd vid Albert Karlsson som smärglare - ”Att jag även har son som också gått i strejk han är 19 år.” Anställd vid C.E. Johansson som kontrollör - ”På grund av den långa konfl. är min ekonomi mycket dålig.” Anställd vid Borr & Verktyg som avsynare - ”Jag har ej medel till försörjningen för mig och min familj denna veckan. Jag har fått bidrag en gång förut 20 :-.” Anställd vid Öbergs filfabrik som filsmed - ”Min hustru sjuk och därmed sammanhängande utgifter har gjort att jag är efter med hyra.” Anställd vid Aug. Stenman AB som transportarbetare - ”Sjuk 19/2 – 6/7 1945 sjukkassan 4 kr. per dag.” Anställd vid Bol. Munktells som transportarbetare - ”Hustrun sjuk sedan 15 år tillbaka. Stora utgifter för medicin.” Anställd vid Järnbolaget som uppsättare - ”Två av barnen äro sjuka.” Anställd vid Bol. Munktell som reparatör - ”Hustrun sjuk sedan 12 år tillbaka.” Anställd vid Bol. Munktell som montör - ”Pengar har gått åt till hyran & underhåll åt åldrig moder.” Anställd vid C.E. Johansson som justerare - ”Matbehov. Hustrun sjuk.” Anställd vid C.E. Johansson som maskinslipare - ”Hjälp till mat. Svårt ekonomiskt.” Anställd vid C.E. Johansson som fraktare - ”Kläder o skor till barnen.” Anställd vid Fab. AB Blokk som verkstadsarbetare - ”Matlapp och till lysräkningar och kläder åt mina barn.” Anställd vid Ärna som slipare - ”Har varit anställd i skogen 2 mån under strejken.” Anställd vid Gust. Eriksson som putsare - ”Efter så lång konflikt är min ekonomi dålig.” Anställd vid Stålpressen som punktsvetsare - ”Då jag är nygift och står i skuld för nästan hela bohaget, har jag det väldigt svårt att få understödet räcka till.” Anställd vid Svensk Armatur som lampskärmssömmerska - ”L. är beroende av måttbeställda skodon. Detta till följd av viss invaliditet (extra utgifter i och därav).” Anställd vid Öbergs filfabrik som automatsmed - ”Barnen sakna skor och kläder.” Anställd vid Fabriksbolaget som maskinomställare - ”Extra utgifter på grund av begravning av min farmor. Sedan har min flicka kikhosta som vi har sökt läkare för.” Anställd vid F A Stenmans som låsarbetare - ”Till mat.” Anställd vid Aug. Stenmans som valsverksarbetare – ”Erhöll vid förra utdelningen 25 kr till begravningshjälp vilket givetvis ej täckte mina kostnader vid detta tillfälle.” Exemplen av strejkande arbetare som sökte ekonomisk hjälp under verkstadskonflikten 1945 kan göras väldigt lång. Det ekonomiska läget för många arbetare var nästan desperat och i åtskilliga fall rådde ren nöd. Det kan i våra dagar nästan vara svårt att föreställa sig att ekonomin för de strejkande var så pass dålig som den faktiskt var. Om det gällt 1800-talet, men år 1945 är inte så särskilt långt tillbaka i tiden. Några få fler exempel på strejkande arbetare som under konflikten 1945 sökte stöd går att hitta i metallfackets arkiv – ansökan om extra hjälp. En man, gift och med 2 barn, anställd vid B-M ansökte den 6 april: ”Ett av barnen dött (6/4). Har fr. socialvården erhållit 50 :-. Anhålla om möjligt om ett anslag fr. avd.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – F3bb:5 Mannen fick 30 kronor från avdelningen den 7 april. En annan man, också gift och med två minderåriga barn, som var anställd vid Albert Karlsson skriver följande: ”Är i svåra ekonomiska svårigheter. Hyran skall erläggas 40 :- kr pr mån. Har erlagt 25 :- kr ...” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – F3bb:5 Ett annat exempel på strejkande verkstadsarbetare som ansökte om extra hjälp var en man anställd vid H. Sjökvist. Denne man var familjeförsörjare med död fader, åldrig moder och yngre broder: ”Har varit vid socialvården. Avslag där. Önskar hjälp till maten.” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – F3bb:5 Mannen fick i alla fall 20 kronor av avdelningen den 13 april. Det sista exemplet på arbetare som sökte extra hjälp var en man anställd vid Jernbolaget. Mannen i fråga hade hustru samt minderårigt barn och ansökte den 13 april: ”Är i svår ekonomisk knipa. Erlade hyran 3 april. Alla tillgångar slut ...” Källa: Järn- och metallarbetarefackförbundet avd 23 – F3bb:5 Käll- och litteraturförteckning Otryckt material Eskilstuna stadsarkiv: Eskilstuna soc. dem. arbetarekommun: L1:2 Järn- och metallarbetarefackförbundet avd. 23: A2:2, 5, 8 A11:2, 6 F2b:1 F3ba:7 F3bb:1, 5 Låsbolagets verkstadsklubb: A2:1 E1 Tryckt material Lindström, Åke – Metallfolk – avd. 23 100 år (Eskilstuna, 1990) Svedberg, Einar – Järn- och metallarbetarefackföreningen Eskilstuna – Några anteckningar om dess 60-åriga verksamhet (Eskilstuna, 1950)
© Copyright 2024