Åtgärdsprogram för långbensgroda
Remiss-version ÅGP långbensgroda Åtgärdsprogram för bevarande av långbensgroda (Rana dalmatina) RAPPORT 55XX ● MARS 2006 Remiss-version ÅGP långbensgroda Åtgärdsprogram för bevarande av långbensgroda (Rana dalmatina) Hotkategori: SÅRBAR (VU) Åtgärdsrogrammet har upprättats av Ingemar Ahlén Institutionen för naturvårdsbiologi, SLU Uppsala Gäller tiden 2007 – 2013 NATURVÅRDSVERKET Remiss-version ÅGP långbensgroda Beställningar Ordertel: 08-505 933 40 Orderfax: 08-505 933 99 E-post: [email protected] Postadress: CM-Gruppen, Box 110 93, 161 11 Bromma Internet: www.naturvardsverket.se/bokhandeln Naturvårdsverket Tel: 08-698 10 00, fax: 08-20 29 25 E-post: [email protected] Postadress: Naturvårdsverket, SE-106 48 Stockholm Internet: www.naturvardsverket.se Koordinerande myndighet Länsstyrelsen i Kalmar län Tel. 0480-82 000 Fax: 0480-82 153 Postadress: 39186 Kalmar ISBN xx-xxx-1-pdf ISSN xx-xxx Elektronisk publikation © Naturvårdsverket 2006 Fotografier och grafik, © 2006: Ingemar Ahlén Omslagsbilden: Långbensgrodor, Rana dalmatina. Foto: Ingemar Ahlén Publiceringstillstånd för kartorna: © Lantmäteriet 2005. Ur GSD Översiktskartan, ärende nr L2004/188 2 Remiss-version ÅGP långbensgroda Förord Det var redan för 29 år sedan som författaren till detta åtgärdsprogram för första gången presenterade förslaget om att använda artvis upprättade åtgärdsprogram för hotade arter i den av Skogshögskolan och Naturvårdsverket utgivna boken "Faunavård" (1977). Naturvårdsverket har sedan i flera sammanhang, bl.a. i handlingsprogrammet ”Hotade arter” (1990) och ”Aktionsplan för biologisk mångfald” (1995), framhållit vikten av att utarbeta och genomföra åtgärdsprogram för hotade arter och biotoper. I flera av de 15 miljökvalitetsmål som Sveriges riksdag antog år 1999 ingår sedan år 2001 delmål som anger att det senast år 2005 skall finnas och ha inletts åtgärdsprogram för de hotade arter som har behov av riktade åtgärder. Åtgärdsprogram tas fram för arter eller biotoper som inte kan bevaras genom generella naturvårdsåtgärder utan är i behov av specifika insatser för sin överlevnad. I ett åtgärdsprogram redovisas bl.a. artens/biotopens status, biologi och ekologi, utbredning, hotfaktorer, behov av åtgärder för artens/biotopens bevarande och bedömda kostnader för åtgärdernas genomförande. Föreliggande åtgärdsprogram för bevarande av långbensgroda (Rana dalmatina) har fastställts av Naturvårdsverket och är vägledande för berörda myndigheters och andra aktörers samordnade insatser för artens bevarande under åren 2007-2013. Därefter skall vidtagna åtgärder följas upp, resultatet utvärderas och programmet omprövas. Syftet med åtgärdsprogrammet är bl.a. att säkra långbensgrodans överlevnad och möjliggöra att arten kan återta sina förlorade områden. Genom att skydda de viktigaste reproduktionsvattnen och genom att vårda de livsnödvändiga landmiljöerna skall populationernas livskraft stärkas och förbindelseleder mellan olika förekomster upprätthållas, bl. a. genom anläggning och restaurering av småvatten. Åtgärdsprogrammet för bevarande av långbensgroda har upprättats av Ingemar Ahlén, Uppsala och baseras på ett mångårigt forsknings- och inventeringsarbete om artens förekomst, populationsekologi samt studier av hotfaktorer och överlevnadsutsikter. Naturvårdsverket är ansvarigt för det slutliga innehållet i programmet och tackar författaren samt alla inventerare och övriga medverkande som bidragit med information om långbensgrodan. Stockholm i mars 2006 3 Remiss-version ÅGP långbensgroda Fastställelse, giltighet och omprövning Naturvårdsverket beslutade 2006-xx-xx enligt avdelningsprotokoll Nxxx/06,§x, att fastställa åtgärdsprogrammet för långbensgroda (Rana dalmatina) att gälla under åren 2007-2013, varefter det omprövas. Genomförandet är planerat i två perioder varför en omprövning lämpligen bör ske inför fortsättningen av andra perioden från 2010. 4 Remiss-version ÅGP långbensgroda Innehåll Förord Fastställelse, giltighet och omprövning Innehåll Sammanfattning Summary 1. Artfakta 1. 1. Översiktlig artbeskrivning 1. 2. Bevaranderelevant genetik 1. 3. Biologi och ekologi 1. 3. 1. Reproduktion, lekvatten 1. 3. 2. Landmiljöer 1. 3. 3. Populationsekologi 1 .3. 4. Klimatfaktorer 1. 4. Utbredning och populationsstatus 1. 5. Samhällelig status 1. 5. 1. Fridlysningsbestämmelser 1. 5. 2. Art- och habitatdirektivet 1. 5. 3. Internationella konventioner 1. 5. 4. Befintliga internationella "Action plans" 1. 6. Orsaker till tillbakagång och aktuella hot 1. 6. 1. Vegetationssuccessioner till följd av upphörd betning 1. 6. 2. Kalavverkning i ädellövskog och hässlen 1. 6. 3. Granplantering 1. 6. 4. Utdikning, dränering och sönderkörning 1. 6. 5. Dumpning i dammar, kärr, grusgropar och stenbrott 1. 6. 6. Inplantering av fisk och kräftor 1. 6. 7. Dammar för bevattning, kräft- och fiskodling samt viltvård 1. 6. 8. Urbanisering, stugområden 1. 6. 9. Vägar 1. 6.10. Golfbanor 1. 6.11. Miljögifter 1. 6.12. Grundvattenstäkt 1. 6.13. Fragmentering av lämpliga biotoper 1. 6.14. Klimatets trender och stokasticitet 2. Visioner och mål 2. 1. Vision 2. 2. Kortsiktigt mål 2. 3. Långsiktigt mål 3. Åtgärder, rekommendationer 3. 1. Återinventeringar och kontroll av status 3. 2. Analys av inventeringarna inför val av åtgärder 3. 3. Bevakning av lokaler och kritiska områden 3. 4. Restaurering och förbättring av biotoper 3. 4. 1. Restaurering och nyanläggning av lekvatten 3. 4. 2. Fortsatt och återupptagen beteshävd 3. 4. 3. Åtgärder i skogsmarker 3. 5. Övervakning av långbensgroda i Mittlandet på Öland 3. 6. Övervakning av långbensgroda i Sverige (utom Mittlandet) 3. 7. Områdesskydd och stödformer 3. 8. Informationsbroschyr 3. 9. Lagar och förordningar 3.10. Fortsatt forskning, analyser och utvärderingar 4. Konsekvenser 5. Referenser Bilaga 1. Föreslagna åtgärder för perioden 2007 - 2009 5 3 4 5 6 7 8 8 9 10 10 11 11 13 14 16 16 16 16 16 16 16 17 17 17 17 17 17 18 18 18 19 19 19 19 19 19 20 20 20 21 21 21 22 22 22 23 23 24 24 25 25 25 26 26 27 Remiss-version ÅGP långbensgroda Sammanfattning Långbensgrodans huvudsakliga utbredningsområde är Centraleuropa. I Nordeuropa finns mindre reliktpopulationer i Nordtyskland, sydöstra Danmark och i sydöstligaste Sverige. I Sverige är den känd från ca 720 lekvatten i Skåne, Blekinge, Småland och på Öland. Arten leker tidigast av alla groddjur i Sverige. Äggläggning sker vissa år redan i början av februari, sällsynt redan i januari, och avslutas i början av april när andra arter börjar sin lek. Lekvattnen utgörs av grunda kärr med öppna vattenytor, men arten använder även många andra typer av småvatten, dammar och kärr med öppna och vegetationsfria ytor t.ex. alkärr. Lek sker bara tillfälligt i mycket små vatten och i mycket stora kärr, i de förra på grund av uttorkningsrisken och i de senare på grund av närvaro av fiskar. Lekvattens medianstorlek är 0.27 ha. Långbensgrodan i Sverige förekommer uteslutande i eller invid större skogsområden, oftast med betydande lövinslag. Naturbetesmarker, kärr, fuktig ädellövskog och ängsmarker är vanliga inslag i artens miljöer. Långbensgrodan är mycket rörlig i landmiljöer och har en god spridningsförmåga. Emellertid förekommer ogynnsamma biotoper som stundom kan bli barriärer för spridning och skära av förbindelsen mellan lekvatten och födosöksbiotoperna, t.ex. granplanteringar, åkermark och bebyggelse. Populationerna fluktuerar mycket kraftigt, dels på grund av klimatet, dels som resultat av lokala förändringar i miljöerna, oftast i skogsmiljöer och i betesmarker. Lokala populationers utdöenden är därför mycket vanliga hos denna art. I områden med många lekvatten sker vanligen återkolonisation ganska raskt, medan förhållandena vid isolerade förekomster och i marginalområden kan bli allvarliga. Några av de viktigaste orsakerna till artens försvinnande, speciellt i marginalområdena, är igenväxning till följd av upphörd betning samt granplantering i naturbetesmarker och lövskog. En hel rad andra hotfaktorer har identifierats vid enskilda lokaler, t.ex. sönderkörning med avverkningsmaskiner i våtmarker och fuktig skog, dumpning av stenmassor och byggnadsavfall m.m. i småvatten, inplantering av fisk och kräftor, grävning av bevattningsdammar, anläggning av stugområden, golfbanor, miljögifter samt grundvattenstäkt. Som vision för framtiden gäller att arten på sikt kan lämna rödlistan. På kortare sikt gäller det att hindra ytterligare krympning av utbredningsområdet och att möjliggöra kontakt mellan de populationsdelar på fastlandet som inte längre har samband. Samma sak bör gälla för de populationer på Öland som inte längre har förbindelse med varandra. Programmets åtgärder inleds under åren 2007 - 2009 med återinventeringar och rekognosceringar av nödvändiga åtgärder vid lekvattnen och i omgivande landmiljöer. Under en andra period under 2010 - 2013 skall huvuddelen av biotopförbättrande och restaurerande åtgärder genomföras. 6 Remiss-version ÅGP långbensgroda Summary The agile frog Rana dalmatina has its main distribution in central Europe with a few relict populations in northern Germany, south-eastern Denmark and Sweden. In Sweden there are about 720 known breeding ponds, 316 of which in the province of Öland, 51 in Småland, 212 in Blekinge, and 139 in Skåne. The agile frog is breeding very early, in the climatically most favoured areas in some years already in February, occasionally in January and the latest frogs usually finish their spawning in early April. Breeding waters are usually shallow fens with open water areas, but also other types of waters are used, such as ponds and alder fens. Breeding is only occasional in very small waters because of risk for drying up. Larger fens and ponds connected to streams and channels are seldom used because of fish presence. Median size of breeding waters is 0.27 ha. Populations are found in or near larger forest areas, most often dominated by deciduous forest. Natural pastures, meadows, moist deciduous woodlands and fens are common habitats used by the frogs in the surroundings. The agile frog is very mobile, regularly travelling several kilometres on land. It has a good dispersal ability but there are habitats that act as barriers, e.g. spruce plantations, clear cut deciduous woodland, cultivated fields and urban areas. The populations fluctuate very much. The variation is explained by climate effects and by local events, mainly in the surrounding terrestrial environment. Local extinctions are quite frequent but recolonization usually follows within a few years if there are many sites in the surroundings. Populations that have become isolated or located in marginal areas may remain extinct. A common reason for local extinction is vegetation changes following ceased grazing by cattle in forests and natural pastures. Another important reason is spruce plantation that can destroy breeding ponds by shadowing but also by affecting terrestrial feeding habitats as well as the connections between several critical habitats. A number of other threat factors have been identified at sites with agile frogs., e.g. wheel damages from harvesters in fens and moist forest, dumping of stones and waste material, introduction of fish and crayfish, creating irrigation ponds, urbanization, golf courses, pesticides, and ground water catchments. A vision for the future is an improvement of the status that allows the agile frog to leave the Swedish red list. Short-term actions must stop the decrease of the distribution area and facilitate connectivity between the different populations. The program is planned for the years 2007-2013 with a first period 2007-2009 with census of some threatened populations, and a second period 2010-2013 when habitat improvements and further studies will be carried out. 7 Remiss-version ÅGP långbensgroda 1. Artfakta 1.1. Översiktlig artbeskrivning Fig. 1. Amplexus-par av långbensgrodor, Rana dalmatina. Långbensgrodan är en s.k. brungroda tillhörande släktet Rana. Liksom hos andra brungrodor är morfologin mycket variabel varför det inte finns någon enskild karaktär som ensamt kan anses vara hundraprocentigt säker för artbestämning. Det bästa kännemärket är trumhinnan, som hos långbensgrodan är ungefär lika stor som ögat, och placerad omedelbart bakom detta. Benen är mycket långa och i litteraturen anges ofta att hälen når förbi nosen om bakbenet sträcks framåt. Detta stämmer, men det är inte ovanligt att även åkergrodor och vanliga grodor i Sverige har samma egenskaper. Långbensgrodans undersida är ofta rent ljus och ofläckad och har en laxartad färgton som ökar bakåt och blir starkast ytterst på bakbenen. Arten blir inte lika stor som de två andra arterna. Adulta djur under lektiden på Öland har en kroppslängd för hanar som i medelvärde är 53.3 mm (min = 41, max = 63; n = 430) och för honor 60.0 mm (min = 49, max = 67; n = 8). Tibialängden är som medelvärde hos hanar 31.7 mm (min = 24 mm, max = 42 mm; n = 433) och för honor 34.5 mm (min = 33, max = 37; n = 8). De något större mått som oftast anges i litteraturen avser populationer längre söderut i Europa. Eftersom långbensgroda oftast förväxlas med åkergroda visas några bilder där man kan se skillnader mellan dessa arter och deras romklumpar (Fig. 2 -5). Fig. 2 - 5. Romklumpar och grodor av långbensgroda (t.v.) och åkergroda (t.h.). 8 Remiss-version ÅGP långbensgroda För att säkert identifiera långbensgroda kan man också använda beteenden, speciellt hanarnas revirposition och spelläten. Hanarna spelar oftast under vattnet och ljudet är artspecifikt. Spellätet som produceras under vattenytan kan bokstaveras som ett snabbt "rockrock-rock-rock-rock…" ett läte som knappast liknar någon annan grodart. En ljudinspelning kan därför vara ett bra bevis för förekomst av arten. Under lekperioden ligger hanarna på eller strax över bottnen med bakbenen utspärrade i räta vinklar (Fig. 6) vilket ingen annan art i Nordeuropa gör. Om man finner ett flertal romklumpar kan man oftast avgöra om de tillhör långbensgroda genom att de ligger skilda från varandra och är alltid förankrade i grenar eller strån under vattenytan. Hos åkergroda och vanlig groda ligger de ofta samlade i stora högar i vattenytan och är inte fastgjorda i vegetationen. Larverna av långbensgroda kan också artbestämmas säkert. Svanskammen börjar långt fram på ryggen och slutar baktill i en smal spets. Fig. 6. Hane av långbensgroda i revirposition. När det kommit rapporter om fynd av långbensgroda utanför det kända området, brukar foton eller ljudinspelningar efterfrågas. När det på så vis kunnat kontrolleras, handlar det oftast om åkergroda men ibland också vanlig groda. Trots stort intresse för grodor har sentida rapporter om långbensgroda från platser utanför de kända områdena i stort sett aldrig varit riktiga. 1.2. Bevaranderelevant genetik Undersökningar av långbensgrodans genetik i Sverige har utförts men ännu inte publicerats. Resultaten visar bl.a. att populationen i Skåne har en mycket liten genetisk variation, vilket tyder på att arten där genomgått en flaskhalsperiod (”bottleneck”), d.v.s. under någon tidigare period varit inskränkt till någon enstaka lokal, kanske för 100 år sedan. Grodorna på Öland har en stor genetisk variation och skiljer sig klart från fastlandspopulationerna (i Skåne och Blekinge), något som bekräftar uppfattningen att populationerna varit åtskilda under mycket lång tid, troligen flera tusen år. Det är även tänkbart att de kommit in från olika håll, d.v.s. de öländska djuren kan ha kommit in från söder via "stepping stones" under tidig postglacial tid. En ny provtagning för ytterligare genetiska analyser av djur från Öland, Blekinge och sydöstligaste Danmark har gjorts men resultaten föreligger inte ännu. En komplettering och slutlig analys av den svenska genetiska undersökningen planeras inom ramen för åtgärdsprogrammet. Fastlandspopulationerna i Sverige är nu åtskilda i ett flertal mindre populationer som inte längre har kontakt med varandra. Eftersom de troligen varit åtskilda under relativt kort tid, oftast mindre än 100 år, kan man inte vänta sig att de har några stora genetiska skillnader. 9 Remiss-version ÅGP långbensgroda Skillnaderna i genetik mellan populationerna på fastlandet och Öland kan ha stor relevans för bevarandearbetet eftersom det är sannolikt att t.ex. olikheter i lektid och larvutveckling utgör lokala anpassningar till klimat och biotoper. Det är därför viktigt att man inte flyttar djur mellan Öland och fastlandet och att den långsiktiga återkolonisationen till förlorade områden i största möjliga utsträckning sker genom att man i första hand underlättar spontan spridning från ursprungliga förekomster. 1.3. Biologi och ekologi 1.3.1. Reproduktion, lekvatten Långbensgrodan leker i småvatten och tillbringar övriga delar av året i terrestra miljöer. Arten leker i permanenta vatten som kan utgöras av kärr, grävda gropar och dammar, gamla grustag, stenbrott etc. Lekvattnen är oftast grunda och relativt små, vanligen utan tillopp eller avlopp. En ytmätning på flygbilder av 260 lekvatten visade att storleken varierade mellan 0.001 – 4.55 ha (median 0.27 ha). Av dessa lokaler var 86 % < 1.0 ha och 95 % < 2 ha. De största och minsta av dessa används bara tillfälligt av långbensgrodorna, på grund av närvaro av gäddor för de största respektive ökad risk för igenväxning, uttorkning eller igenfyllning för de minsta. De för artens överlevnad viktigaste lokalerna ligger alltså i mitten av skalan. Leken börjar tidigare än för någon annan art i Sverige. Under 18 års undersökningar på Öland har romklumpar lagts redan under februari under 6 olika år och redan i januari under ett år. Normalt sker romläggningen i mars och pågår någon vecka in i april. På fastlandet är leken betydligt senare. Huvuddelen av romklumparna läggs där i vissa områden först i april. Larvutveckling fram till metamorfosen kräver längre tid än för de andra brungrodorna och därför kan långbensgrodan drabbas av försenad eller utebliven lek på grund av att isen ligger kvar för länge eller för att lekvatten översvämmats vid snösmältningen. Likaså kan arten drabbas av misslyckad reproduktion på grund av för tidig uttorkning av särskilt grunda kärr. Långbensgrodan anses leka först som 3-åring. Några säkra data om könsmognad, medellivslängd och mortalitet finns dock inte. Varje vuxen hona lägger en romklump med ca 1500 ägg per år. Det finns inga uppgifter om könskvoten hos långbensgrodor. Det är stora beteendeskillnader mellan hanar och honor varför det är svårt att få säkra data om könskvoten. Normala år är grunda kärr bra biotoper med snabb uppvärmning medan djupare och beskuggade vatten kan vara sämre därför att isen ligger kvar längre och uppvärmningen av vattnet är långsamt. Under extrem torka kan det däremot vara de djupa vattnen som får lyckad reproduktion. Båda typerna av vatten bör alltså finnas för att arten skall klara sig på lång sikt. Fig. 7. Lekvatten för långbensgroda i Småland, alkärr med öppna ytor. 10 Remiss-version ÅGP långbensgroda Fig. 8 - 10. Exempel på lekvatten för långbensgroda på Öland, grunda kärr med öppna ytor. 1.3.2. Landmiljöer De flesta långbensgrodorna övervintrar på land och vandrar till lekvattnen så snart de kan med hänsyn till väder och ev. kvarliggande snö och is. Efter leken försvinner de vuxna grodorna snabbt från lekvattnen och sprider sig över stora områden. Märkning av spelande hanar har vid kontroller följande år visat att de flesta återvänder till samma lekvatten medan en minoritet visar sig i närbelägna vatten upp till ett avstånd av 4 km. Spridningen i landmiljöer under sommarhalvåret kan dock vara större, vilket observationer av grodor på ännu större avstånd från närmaste lekvatten har bevisat. Långbensgrodorna håller oftast till i skog med fuktiga gräsmarker, naturbetesmarker, kärr, bäckar, sumpskog etc. Vissa miljöer undviks av grodorna och kan till och med fungera som spridningsbarriärer, t.ex. planterad granskog, kalhyggen i ädellövskog, bebyggelse, åkermark och vägar. Övervintring har ej undersökts närmare men antas ske på land under stenar, rötter etc. och anges också kunna ske i botten av småvatten. 1.3.3. Populationsekologi Långbensgrodans populationer har studerats på Öland under en längre tid. Från 3 lokaler på Öland och 1 lokal i Blekinge (Gunnar Strömberg) har populationsstorleken inventerats årligen sedan 1981, respektive 1982 (Fig. 11). Populationskurvorna uppvisar ingen större synkronitet med undantag för en nedgående trend de senaste åren. Kurvorna visar också att alla populationerna har våldsamma svängningar från år till år. Alla de tre Ölandslokalerna har haft år då populationsstorleken varit nere i 10 adulter eller färre, d.v.s. farligt nära lokalt utdöende. Från 1988 och fram till nu har ett 120 km2 stort område i södra delen av Mittlandsskogen med ca 150 kärr och småvatten inventerats årligen. I Fig. 12 visas hela metapopulationens storleksvariation. Under första perioden 1988 – 1993 var populationsnivåerna mycket stabila men därefter förekommer mycket våldsamma fluktuationer. 11 Remiss-version ÅGP långbensgroda 600 Öland, Dubbelsjön (Lok 91) Öland, Horsbrunn (Lok 92) Öland, Tvättsjön (Lok 89) Blekinge, St. Vörta 500 Populationsstorlek 400 300 200 100 0 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 Å Fig. 11. Populationskurvor 1981 - 2004 för tre lokaler på Öland och en i Blekinge. Fig. 12. Storleksvariationen 1988 - 2004 hos metapopulationen i Ölands Mittland. 10000 Populationsstorlek (log. skala) 1000 100 10 1 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 Fig. 13. Populationskurvor (log-skala) 1988 - 2004 för ca 150 lokaler på Öland. Fig. 13 visar subpopulationernas variationer i log-skala. Det syns tydligt att det finns två typer av variation, en med synkronitet hos många populationer och en mycket individuell variation som verkar vara unik för varje lokal. Synkroniteten syns framför allt genom att många lokaler går ner till bottenåret 1996 samt i viss mån även åren 2000 och 2003. Detta kan hänföras till 12 Remiss-version ÅGP långbensgroda effekter av klimatet medan den individuella variationen kan hänföras till lokala händelser, oftast avverkning. Även klimateffekter kan bli mer eller mindre lokala, t.ex. våröversvämningar och våldsamma åskregn på sommaren. Den årliga uppföljningen visar att de kraftiga fluktuationerna kan innebära risker för de enskilda subpopulationerna. Många fall av lokalt utdöende har inträffat. I Mittlandet innebär detta att återkolonisation oftast kan ske från närbelägna lokaler genom de goda spridningsmöjligheterna inom skogen. Enskilda, mer isolerade lokaler, som drabbas av samma händelser kanske aldrig återkoloniseras om avstånden till närmaste lokaler är för stora. Under 17 år har det för 186 subpopulationer (=lokaler) i Mittlandet inträffat lokalt utdöende för 88 av dem (47 %). De flesta av dessa har drabbats en gång men flera har upprepade gånger drabbats upp till fem gånger. Totalt antal lokala utdöenden är hittills 157 under de 17 åren. Det antal år som en subpopulation varit försvunnen innan återkolonisation skett varierar från 1 år (60.5 %) till 14 år (0.6 %). Det är normalt att omkring 20% av lokalerna i ett område står tomma varje år (max 35 %, min 8 %). Fig. 14. Synkronitet (y-axel) och avstånd mellan parvis jämförda subpopulationer. Diagrammet i Fig. 14 visar parvisa jämförelser mellan grodpopulationer där varje prick representerar två lokaler med ett avstånd som anges av x-axeln. Prickarnas läge efter y-axeln visar synkroniteten, d.v.s. i vilken grad de jämförda populationerna fluktuerar upp och ned samtidigt. Man ser då att graden av synkronitet är stor för närbelägna lokaler men faller med ökat avstånd. Under noll-linjen finns några fall av lokalpar med negativ synkronitet, d.v.s. när den ena lokalen går bra går det dåligt för den andra. Det sistnämnda beror på skillnaden i reproduktionsframgång mellan grunda och djupa vatten under normalår och extremt torra år. Långbensgrodans totala populationsstorlek i Sverige är svår att beräkna, i synnerhet när man betänker att varje population kan fluktuera kraftigt. Endast efter ett flertal års inventeringar kan man veta något om populationernas storleksvariationer och därmed bedöma risken för lokalt utdöende. En beräkning som baseras på hänsyn till fluktuationerna säger att totalpopulationen i Sverige åtminstone vissa bottenår kan ligga något under 10 000 adulta individer. Den största metapopulationen, Mittlandet på Öland, kan under bottenår ligga under 1000 adulta individer. 1.3.4. Klimatfaktorer Långbensgrodan är på flera sätt påverkad av klimatfaktorer. Som nämnts ovan kan de populationsfluktuationer som uppträder synkront över större områden förklaras av klimatet. Mängden nederbörd under våren och försommaren kan påverka reproduktionsframgången, vilket sedan kan avläsas i den adulta populationens storlek under några år från och med det fjärde året. Extremt sträng vinterkyla kan genom ökad mortalitet resultera i minskad adult population vilket redan märks påföljande säsong. 13 Remiss-version ÅGP långbensgroda Eftersom de flesta lekvattnen saknar tillopp och avlopp sker mycket av vattentillförseln via grundvattnet och källflöden. Det betyder att även mycket kraftiga regn som lägger mycket av åkermarkerna under vatten ändå inte märks i dessa småvatten. Har de torkat ut helt så kan det ta mycket lång tid innan de återfått normal vattennivå. Eftersom det saknas bra mätningar av grundvattennivåer har det hittills varit svårt att följa dessa processer i områden med viktiga grodlokaler. Det sagda gäller i huvudsak inverkan av makroklimatet och dess extrema yttringar. Vad som också är viktigt för att förstå långbensgrodans ekologi är det modifierade klimat som utbildas inne i biotoperna i skogen, d.v.s. lokal- och mikroklimat. Undersökningar av lokalklimatet i olika skogstyper visar bl.a. att det är mycket stora skillnader i temperatur under den tidiga våren före lövsprickningen. Mätningar har gjorts på fasta stationer i utvalda biotoper men också genom temperaturvandringar tvärs igenom större skogspartier. De för långbensgrodorna gynnsammaste förhållandena råder i vidsträckta, gamla hässlen där temperaturerna kan ligga 5 à 10º C högre än i makroklimatet. Solen kommer in och grenverket håller kvar den uppvärmda luften. Detta innebär en tidigare start för det biologiska livet än i många andra skogstyper. Sämst är planterad granskog som solen inte kommer åt att värma upp. Snötäcke och is kan då ligga kvar en eller två veckor längre. Dessutom kan det nattetid bildas kalluft som rinner ner i närbelägna svackor där kärr som redan blivit av med isen åter fryser till. Granskogen har på detta sätt negativ inverkan på långbensgrodans miljö inte bara där den står utan också i kringliggande områden. Den positiva klimateffekten av ädellövskog, och i synnerhet av hässlen, är troligen förklaringen till att långbensgrodan kan ha världens nordligaste förekomst på Öland och att den hittills inte lyckats etablera sig på södra Öland. Trots den på tidiga våren kylande effekten av omgivande Östersjön har landets högsta temperaturer många gånger uppmätts mitt inne i Mittlandet. Detta är förklaringen till att leken nästan alltid börjar mycket tidigare på Öland än i övriga Sydsverige. 1.4. Utbredning och populationsstatus Långbensgrodan är troligen den svenska grodart som har minst utbredning i världen. Det huvudsakliga utbredningsområdet omfattar Centraleuropa söder om en linje mellan Paris och Prag och sträcker sig även ned på Apenninska halvön och Balkanhalvön. De senare avviker en hel del i utseende från de nordeuropeiska, varför man inte kan utesluta att de vid kommande taxonomisk granskning föres till annan taxon. Norr om det sammanhängande utbredningsområdet finns några små reliktpopulationer i Nordtyskland, sydöstra Danmark och sydöstra Sverige. Världens nordligaste förekomst finns på Öland med de nordligaste lokalerna nära norra udden. Nya uppgifter från kontinenten, som redovisades på en konferens i Leipzig, visar att arten i många områden är hårt tillbakaträngd och endast lever kvar på spridda platser. Långbensgrodan tillhör kategorin sårbar (VU B1ab(i,ii,iii,v) +2ab(i,ii,iii,v),C1) vid rödlistningen 2005. Koderna inom parentes anger vilka av IUCNs internationella kriterier som tillämpats, där B-kriterierna handlar om geografisk utbredning och C om populationsstorlek. Innebörden av denna klassificering är att det inte är någon omedelbar risk för att arten skall försvinna från Sverige och inte heller från något av landskapen. Däremot kan de stora fluktuationerna från år till år, tillsammans med ökad geografisk fragmentering, innebära allvarliga risker på längre sikt. I Sverige upptäcktes arten 1907 på Öland och påvisades 1928 i Skåne, 1946 i Blekinge och i efterhand artbestämdes en redan 1891 i Småland insamlad långbensgroda i Naturhistoriska Riksmuseets samlingar. Eftersom Linné, trots besök i flera långbensgrodeområden, missade arten, blev det i stället en brorson till Napoleon Bonaparte som först beskrev arten. Den har därför efter det vetenskapliga namnet Rana dalmatina fått auktorsnamn och år: ”Bonaparte 1840”. Utbredningen i Sverige är nu ganska väl utforskad genom inventeringar och forskningsarbeten som utförts under de senaste decennierna. Kartan i Fig. 15 visar översiktligt i vilka 14 Remiss-version ÅGP långbensgroda delar av Skåne, Blekinge, Småland och Öland som arten är känd. Utbredningen är idag uppdelad i 8 eller möjligen 9 åtskilda populationer som inte längre kan ha genetiskt utbyte. Eftersom populationerna kan fluktuera kraftigt och lokala utdöende är vanliga saknas dock helt aktuella kunskaper om vissa områden. Fig. 15. Långbensgrodans utbredning i Sverige. Hela svenska utbredningsområdet har enligt IUCNs regler beräknats till ca 2000 km2 och förekomstarean 1008 km2 (om man använder rutstorleken 2 x 2 km). Detta gäller alla hittills kända lekvatten varav en viss andel nu är tomma genom förstörelse eller biotopförsämring. Om man antar att 25 % av lokalerna är borta kan den reella förekomstarean idag ligga vid ca 750 km2. Antalet alla till och med 2004 kända lekvatten, gamla och nya, uppgår till ca 720. Dessa fördelar sig på landskapen: Öland 316 Småland 51 Blekinge 212 Skåne 139 Med hänsyn till de kraftiga fluktuationerna kan hävdas att förändring i antalet lokaler med grodor ger en mer rättvisande bild av utvecklingen och överlevnadsutsikterna än vad populationsstorlekarna från enstaka år kan utvisa. Trots att hela utbredningsområdet har inventerats noga så har det nu för flera områden gått ett antal år och förändringarna kan som visats vara mycket snabba. I samtliga landskap har det hänt en hel del med dessa lekvatten och deras omgivningar så att det nu krävs återinventeringar i vissa delar för att veta var grodorna finns kvar. Vid begränsade undersökningar har det visat sig att åtskilliga lokaler försämrats sedan 1970-talet och att arten försvunnit helt från flera av dem. Samtidigt har det tillskapats många nya vatten för olika ändamål och en del av dessa har koloniserats av långbensgrodor. 15 Remiss-version ÅGP långbensgroda 1.5. Samhällelig status Långtbensgrodan har följande samhälleliga status i nationell lagstiftning och internationella och internationella överenskommelser som Sverige ratificerat. 1.5.1. Fridlysningsbestämmelser Långbensgrodan är fridlyst enligt 1 a § artskyddsförordningen (1998:179). Det innebär att det är förbjudet att 1. avsiktligt fånga eller döda djur, 2. avsiktligt störa djur, särskilt under djurens parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder, 3. avsiktligt förstöra eller samla in ägg i naturen, 4. skada eller förstöra fortplantningsområden eller viloplatser. Förbudet gäller alla levnadsstadier hos djuren. 1.5.2. Art- och habitatdirektivet Arten är upptagen i Annex IV (Djur- och växtarter av gemenskapsintresse som kräver noggrant skydd) i EU:s art och habitatdirektiv. 1.5.3. Internationella konventioner Långbensgrodan omfattas av Bernkonventionen och är upptagen på appendix II ("strictly protected fauna species"). Det innebär bl.a. att staten ska vidta de lagliga och administrativa åtgärder som krävs för att skydda arten. 1.5.4. Befintliga internationella "Action plans" Arten omfattas inte av internationella åtgärdsprogram inom EU. Långbensgroda finns upptagen som en prioriterad art i WWF Baltic ecoregion conservation plan. I Storbritannien finns den bara kvar på en lokal på Jersey där en "action plan" för långbensgroda tagits fram. 1.6. Orsaker till tillbakagång och aktuella hot Eftersom långbensgrodan i större delen av utbredningsområdet endast inventerats en gång har vi ännu inga kvantitativa uppgifter om betydelsen av olika hotfaktorer och i vilken grad arten minskat eller försvunnit. Undersökningarna på Öland visar dock tydliga exempel på hur olika förändringar i biotoperna kan gynna eller missgynna arten. Vidare har flera stickprovsartade kontroller av enstaka förekomster i isolerade populationer och i marginalområdena gjorts under senare år. Dessa visar att en hel del lokaler nu står tomma och det har ofta varit möjligt att fastställa orsaken till denna tillbakagång. I det följande listas hittills kända hotfaktorer tillsammans med korta kommentarer om betydelsen för långbensgrodan. 1.6.1. Vegetationssuccessioner till följd av upphörd betning I skogsbygder, t.ex. på norra Öland, i norra Blekinge och på Linderödsåsen i Skåne har skogsoch hagmarksbetet minskat och upphört i många områden. Detta har fört med sig stora förändringar i artens mest prefererade landbiotoper och igenväxningen av lekvattnen, i synnerhet grunda kärr, har accelererat. På ett antal ställen där arten nyligen försvunnit är detta säkerligen huvudorsaken. 16 Remiss-version ÅGP långbensgroda 1.6.2. Kalavverkning i ädellövskog och hässlen Ädellövskog har avverkats med metoder som starkt missgynnat långbensgrodan och varit katastrofal för mångfalden i övrigt. Det handlar om kalavverkning där alla eller nästan alla träd och större buskar avverkats. Likaså gäller det total avverkning och flisning av äldre hässlen som gjorts för energieldning. Den ovan beskrivna positiva effekten av ädellövskog och äldre hässlen på lokalklimatet försvinner och ger därmed en försämrad möjlighet för långbensgrodorna att överleva. Den kalavverkade ytan blir under de följande åren överväxt av rot- och stubbskott samt höga örter och buskar som tillsammans bildar en tät och ogenomtränglig djungel. Under ett antal år bildas ett fysiskt hinder för grodorna som i värsta fall innebär att intilliggande lekvatten inte hittas av rekryter till leken. I några dokumenterade fall har hela grodpopulationen försvunnit helt och först återkoloniserat efter ca 10 år. Om den drabbade lokalen är isolerad kan en sådan återkolonisation utebli. 1.6.3. Granplantering Plantering av gran i f.d. betesmarker och i tidigare lövdominerade skogsområden skapar biotoper som inte erbjuder långbensgrodorna den föda som de brukar söka efter. I vissa stadier utgör granplanteringar också barriärer som stänger av förbindelserna mellan landmiljöer och lekvatten och som helt kan hindra spridning mellan förekomstområden. Som redovisats ovan (se under Klimatfaktorer) kan granplanteringar även ha en mycket negativ effekt på lokalklimatet, något som påverkar beståndens omgivningar. I vissa områden kan granplanteringar utgöra det största hotet mot artens överlevnad. 1.6.4. Utdikning, dränering och sönderkörning Under senare tid har utdikning eller annan dränering endast i undantagsfall drabbat långbensgrodelokaler. Problemet har näranog försvunnit. Däremot har sönderkörning av sumpiga marker vid transporter i skogen skadat miljöerna vid åtskilliga vatten, t.ex. genom att skapa mycket djupa hjulspår som går på tvärs mot tillrinningen av vatten från källor till kärr och andra lekvatten. Vattnet kan då ledas av åt fel håll. De djupa hjulspåren kan i värsta fall bli barriärer som grodorna har svårt att passera. Hjulspåren försvinner inte av sig själva utan finns fortfarande kvar efter flera decennier. Medan utdikning alltså blivit allt ovanligare förekommer det tyvärr fortfarande en hel del icke önskvärd sönderkörning i långbensgrodans miljöer. 1.6.5. Dumpning i dammar, kärr, grusgropar och stenbrott Dumpning av stenar från gärdsgårdar, byggnadsavfall, hushållsmaskiner, kemikaliedunkar m.m. var ett vanligt problem för 25 à 30 år sedan och förekommer fortfarande, men är lyckligtvis allt ovanligare. Lokalt kan ännu enstaka lokaler helt eller delvis förstöras av dumpning men i stort är detta inte något allvarligt problem. 1.6.6. Inplantering av fisk och kräftor Inplantering av fisk och kräftor i naturliga grodvatten sker på många håll. Långbensgrodorna kan på något sätt detektera närvaro av fiskar och undviker då att leka i sådana vatten. Många inplanteringar sker utan markägarnas kännedom och naturligtvis utan tillstånd. 1.6.7. Dammar för bevattning, kräft- och fiskodling samt viltvård Dammar som grävs för bevattning, kräft- och fiskodling samt viltvatten är ofta otjänliga för långbensgrodor, framför allt genom att stränderna är för branta, vattnet för djupt och att de 17 Remiss-version ÅGP långbensgroda saknar angränsande grunda kärr. När sådana dammar anläggs är det inte ovanligt att man väljer låga partier i terrängen där ev. kärr och småvatten blir helt förstörda. Därigenom har ett antal långbensgrodelokaler förstörts eller försämrats. 1.6.8. Urbanisering, stugområden Urbanisering i form av bostadsbebyggelse, industriområden eller sommarstugeområden kan helt förstöra förutsättningar för långbensgrodorna. Dels sker detta genom att biotoper helt förstörs, dels genom att förbindelse mellan lekvatten och landmiljöer skärs av. Nya stugområden som planerats kan komma att hindra förbindelsen mellan olika förekomstområden, något som på sikt kan minska artens överlevnadsutsikter. 1.6.9. Vägar Starkt trafikerade vägar kan utplåna förekomster av de flesta grodarter om vägarna som byggs kommer att skära av förbindelsen mellan lekvatten och landmiljöer liksom viktiga korridorer för spridning mellan förekomstområden. För långbensgrodans del har vi inte ännu upptäckt några större problem, men med ökande trafik och nydragning av vägar måste man beakta riskerna. 1.6.10. Golfbanor Golfbanor har anlagts helt nära förekomster av långbensgroda. Planer på ytterligare golfbanor i känsliga lägen har nu blivit aktuella. Om man vid anläggningen förstör sådana biotoper som är viktiga som lekvatten, födosöksområden eller förbindelseleder kan golfbanor bli negativa för arten. Eventuell användning av glyfosater kan bli förödande (se följande avsnitt). En nyanlagd golfbana med ett flertal grävda småvatten har på kort tid attraherat långbensgrodor, troligen från en närbelägen, relativt isolerad lokal. Detta kan möjligen vara positivt, men det finns också en risk att omgivningarna inte erbjuder arten de övriga resurser som krävs även om lekvattnen verkar bra. Fenomenet kallas inom populationsekologin för "source-sink" och kan i värsta fall innebära en dränering och minskad överlevnad för en metapopulation. Sådana risker måste man vara uppmärksam på. 1.6.11. Miljögifter Det är ännu oklart hur stor beröring långbensgrodor i Sverige har med glyfosat-preparat (t.ex. Roundup). Enligt uppgifter från IUCN (Internationella Naturvårdsunionen) har man i Australien infört ett förbud mot användning, då det uppdagats att preparaten ansågs vara dödligt farliga för grodor. Undersökningar som föregått godkännande har endast testat effekter via matsmältningsapparaten. Tillverkaren Monsanto hävdar att problemet har varit surfactanter som ingått i preparaten. Enligt Kemikalieinspektionen i Sverige handlar det om tallaminoljor som fortfarande förekommer i små mängder i preparaten. Så vitt jag kunnat utröna har man ännu inte undersökt huruvida adulta groddjur som kryper i nyligen behandlad mark och vegetation kan ta skada genom upptagning genom huden. Långbensgrodor förflyttar sig långa sträckor på land, troligen mer än något annat groddjur i Sverige. Därför kan arten komma i kontakt med preparaten t.ex. när de passerar genom trädgårdar, parker, kyrkogårdar, golfbanor eller andra marker som behandlas med preparaten. Det finns f.n. inga kunskaper om några andra preparat eller kemikalier som kan tänkas påverka långbensgrodorna. Det är inte heller känt om några av lekvattnen drabbats av pHsäkning till följd av kvävenedfallet. När frågan blev aktuell gjordes pH-mätningar i ett stort antal lekvatten för långbensgroda men då hittades inga låga värden någonstans. 18 Remiss-version ÅGP långbensgroda 1.6.12. Grundvattenstäkt Det inte känt om grundvattenstäkt har påverkat hydrologin i långbensgrodans lekvatten eller födosöksbiotoper i kärr, längs bäckar och i fuktiga skogs- och ängsmiljöer. Situationen på Öland är dock sådan att vattenbrist och fortsatt utbyggnad av stugområden och tätorter kan tänkas medföra en negativ påverkan på långbensgrodans miljöer. Problemet måste följas framöver. 1.6.13. Fragmentering av lämpliga biotoper Oavsett vilka av de ovannämnda, och kanske ytterligare hotfaktorer, som gör sig gällande kan det för glesa, isolerade och marginella förekomster av en ovanlig art som långbensgrodan bli så att förlust av biotoper minskar utsikterna för överlevnad. Det är helt klart så att enskilda subpopulationer lätt kan slås ut av extrema klimathändelser. Med fortskridande utglesning av närbelägna lokaler minskar sannolikheten att ett lokalt utdöende följs av en spontan återinvandring. Risken för fragmentering kan bedömas med hänsyn till hur många livskraftiga subpopulationer det finns i närheten, på vilket avstånd de är och hur mellanliggande biotoper och korridorer är beskaffade. Dessa frågor bedöms nu vara kritiska för delar av artens utbredningsområden i alla fyra landskapen som hyser långbensgroda. 1.6.14. Klimatets trender och stokasticitet Klimatets trender, som nu mest uppmärksammats som global uppvärmning, kan få följder för de flesta arter och så även för långbensgrodan. Emellertid är det vad vi hittills vet inte förändringar i medelvärden utan frekvensen och formen av extrema klimatyttringar som är mer avgörande för arters överlevnad och bestämmande för utbredningsgränser. De extrema klimatfaktorer som vi identifierat vid studier av långbensgrodan är framför allt onormal nederbörd vissa årstider, såsom långvarig torka, och korta perioder av extrem kyla under i övrigt milda vintrar. Förutsägelser om hur trenderna kommer att se ut för dessa företeelser finns ännu inte, varför det endast går att göra mycket lösa spekulationer. Därför har det hittills varit svårt att göra några bedömningar om sådana trenders effekter på långbensgrodans överlevnad och utbredningsgränser. Om trenderna ännu är svåra att bedöma är det däremot helt annorlunda med stokasticiteten, d.v.s. en till synes stor slumpmässighet och oförutsägbarhet för frekvensen och tidpunkterna för extrema klimathändelser. Sammanfattningsvis kan vi nu hävda att stokasticitet utgör ett hot för åtskilliga subpopulationer och för alla isolerade förekomster. Detta hot ökas eller minskas när förändringar och ingrepp sker i populationernas livsnödvändiga områden, d.v.s. lekvattnen och omgivande landmiljöer. 2. Visioner och mål 2.1. Vision På lång sikt bör man göra det möjligt för arten att återta förlorade områden så att de viktigaste luckorna mellan populationerna kan bindas ihop. Om 20 år borde man i bästa fall kunna ha återfått en stor del av den tidigare utbredningen, åtminstone den som vi kan anta att arten hade för 150 - 200 år sedan, d.v.s. en i stort sett sammanhängande förekomst på fastlandet från östra Skåne, via Blekinge till sydöstligaste Småland samt på Öland från Mittlandet till norra udden. Det innebär att i storleksordningen ett tusen bra lekvatten kommer att finnas med omgivningar som erbjuder lämpliga födosöksmiljöer i skogsmark och naturbetesmarker. Vidare skall det finnas biotoper som möjliggör spridning mellan olika populationer på 19 Remiss-version ÅGP långbensgroda fastlandet och inom Öland. Visionen är sålunda att arten lämnar rödlistan och lever vidare med livskraftiga populationer inom hela sitt naturliga utbredningsområde. 2.2. Kortsiktigt mål Det viktigaste att börja med är att säkra överlevnaden av de svagaste populationerna i de numera isolerade områdena och i marginalområdena så att utbredningsområdet inte krymper ytterligare. Detta arbete bör inledas så snart inventeringar visar var situationen är mest akut. Om man jämför dagens status med vad man kan hoppas uppnå till 2013 kan man i första hand diskutera populationsstorlek och utbredningsområde. Riskerna för lokalt utdöende i olika delar av utbredningsområdet måste också beaktas. Totalpopulationens storlek under bottenår bör öka från nuvarande knappt 10 000 adulta individer till minst 20 000. Förekomstarean ca 750 km2 bör ökas med ca 25 % och utbredningsområdet om ca 2000 km2 bör få sina yttergränser säkrade för att på något längre sikt kunna utökas väsentligt när luckorna mellan de åtskilda populationerna, dels på fastlandet, dels på Öland, kommer att bindas samman. Antalet lokaler som nu kan antas vara klart mindre än 720 bör kunna bli ca 800 till år 2013 och därefter betydligt fler när sambanden mellan populationerna stärkts. 2.3. Långsiktigt mål Långbensgrodan bör på lång sikt ha minst 1000 bra, regelbundet användbara, reproduktionsvatten och en totalpopulation om minst 25 000 adulta individer under bottenår. Lekvattnen skall ha väl tilltagna lämpliga omgivande biotoper för födosök och övervintring. Vidare måste det finnas korridorer mellan de enskilda populationerna, dels på fastlandet, dels på Öland. 3. Åtgärder, rekommendationer 3.1. Återinventeringar och kontroll av status För stora delar av utbredningsområdet är det nu en hel del år sedan de inventerades. Vi vet att det skett stora förändringar i biotoperna sedan dess och att förekomsterna av långbensgroda kan ha drabbats och i en del fall till och med försvunnit. Det är därför nödvändigt att som första åtgärd återinventera vad vi nu tror är de mest utsatta områdena. Därigenom kan man bättre bedöma artens överlevnadsutsikter och vilka åtgärder som är angelägnast för varje område. De områden som med förtur bör återinventeras är för Skåne den nordvästra delen av utbredningsområdet på Linderödsåsen, d.v.s. väster om Brösarp och Huaröd. För Blekinge är det dels de små förekomsterna i västligaste delen av landskapet, dels skogsbygderna i områdena i öster, ungefärligen norr om en linje mellan Tving och Flymen. För Småland är det skogsbygderna i Torsås, de isolerade förekomsterna vid Värnanäs, Ljungbyholm och Skäggenäs samt några misstänkta förekomster vid kusten norr om Kalmar som behöver inventeras. På Öland ingår huvudförekomsten i södra delen av Mittlandet i den ännu pågående årliga inventeringen. På norra Öland gjordes en återinventering år 2002 som dock behöver kompletteras med en del kontroller, vilket även gäller några förekomster på övriga delar av Öland. Utöver dessa kan det finnas vissa andra förekomster som det också är angeläget att kontrollera. Inventeringarna måste utföras av utbildad personal som har erfarenhet av hur långbensgrodans romklumpar kan vara placerade och som säkert kan identifiera arten. Före återinventeringarna måste flygbilder och fastighetskartor användas för att hitta småvatten (framför allt nygrävda) och kärr som inte gick att se på de äldre kartor som användes vid de tidigare inventeringarna. Metoden beskrevs i inventeringsrapporten 2004 till Naturvårdsverket. 20 Remiss-version ÅGP långbensgroda 3.2. Analys av inventeringarna inför val av åtgärder Först när de olika utsatta områdena återinventerats kan man säkrare bedöma vilka åtgärder som är mest akuta. För vart och ett av de områden där den kortsiktiga överlevnaden måste säkras är det ett flertal åtgärder som kan bli aktuella. För de kvarvarande lekvattnen kan man behöva göra något åt igenväxning och beskuggning men även i vissa fall genomföra grävning och fördjupning av vissa partier. Det kan också vara aktuellt att skapa eller restaurera nya småvatten i närheten av de kvarvarande lokalerna. När det gäller landmiljöerna kan man behöva se om det krävs åtgärder för att trygga förbindelseleder, födosöksbiotoper och övervintringsplatser. I vissa fall kan det redan nu vara angeläget att dessutom säkra samband med andra förekomster genom att restaurera biotoper till fungerande korridorer, t.ex. längs vattendrag, stränder, ädellövskog, naturbetesmarker, kärr och andra våtmarker. Kontroll av fortsatt granplantering i känsliga områden krävs och på vissa ställen kan granplantering behöva avvecklas. 3.3. Bevakning av förändringar vid lokaler och i kritiska områden För att undvika förändringar och förstörelse av biotoper som missgynnar långbensgrodan behöver man ha viss kontroll av vad som händer med artens viktigaste livsmiljöer. Det kan gälla många åtgärder inom all markanvändning, t.ex. ny bebyggelse, vägdragning, grundvattentäkt, skogsbruk och jordbruk (se ovan under 1.6.). Därför måste i första hand länsstyrelserna och skogsstyrelsen ha uppmärksamhet riktad mot lekvattnen men också mot de områden runtom på land som hyser de för arten livsnödvändiga biotoperna, d.v.s. vad vi här kallar kritiska områden. Fig. 16. Långbensgrodans lekvatten i östra Skåne. Kritiska områden visade som buffertzoner, 1 och 2 km från närmaste lekvatten. På kartorna har lekvattnen markerats med prickar (och lokalnummer) medan de omgivande landmiljöerna som arten använder inte kan kartläggas exakt. Det handlar om biotoper för födosök, förbindelseleder och övervintringsplatser. Innan det finns mer exakta kunskaper om de kritiska områdena har i stället zoner markerats runt lokaler eller grupper av lekvatten. Dessa zoner visar dels områden som ligger närmare än 1 km från något lekvatten, dels på 2 km avstånd. Som nämnts ovan kan långbensgrodorna röra sig betydligt längre bort men gränserna kan tills vidare användas som praktiska gränser för bevakning av viktiga händelser (2 km) och med intensifierad uppmärksamhet och prioritering av åtgärder (1 km). Dessa kritiska områden bör kompletteras med förslag till korridorer för spridning mellan olika 21 Remiss-version ÅGP långbensgroda förekomstområden så snart som fältrekognosceringar och kartstudier gjorts. Hittillsvarande erfarenheter talar för att korridorer i första hand bör följa vattendrag och dalgångar med kärr, fuktstråk, lövskog och naturbetesmarker. Register med alla kända lokaler skall finnas på varje aktuell länsstyrelse och på skogsstyrelsen. Dessa uppgifter måste uppgraderas så snart som nya inventeringar eller nya fynd registrerats. När det gäller tillgängligheten av dessa uppgifter bör gälla att de skall användas för handläggning av ärenden och planering som berör de aktuella områdena och lokalerna. Markägare som berörs av frågorna bör få all information. I övrigt kan utlämning av uppgifter till andra parter endast ske efter tillstånd från ansvariga för registren och tills vidare de ansvariga för åtgärdsprogrammen. Då måste en kvalificerad prövning ske om det finns risker med publicering av uppgifterna och av störningar genom besök på platserna. Kritiska områden som omger lekvattnen för långbensgroda Critical areas surrounding breeding ponds for agile frogs. Landskap Buffert- Antal zon, km områden Province Buffer,km No. Areas Öland 1 29 2 10 Småland 1 13 2 5 Blekinge 1 56 2 17 Skåne 1 15 2 2 Area, km2 S:a Min Max Sum Min Max 277.1 3.1 133.2 617.0 12.6 344.3 94.9 3.1 24.4 252.6 17.7 109.5 379.1 3.1 30.4 980.6 12.6 403.9 156.7 3.1 91.8 327.4 63.5 263.8 3.4. Restaurering och förbättring av biotoper 3.4.1. Restaurering och nyanläggning av lekvattnen En förekomst som skall ha utsikter att överleva långsiktigt måste bestå av en grupp lekvatten omgivna av mer eller mindre sammanhängande bra landmiljöer. För de förekomster som idag endast har enstaka lekvatten kvar måste därför en första åtgärd vara att utöka antalet lämpliga småvatten i de närmaste omgivningarna. Därvid bör man tillse att det finns såväl grunda som djupare vatten med tanke på extremsituationer t.ex. långa torrperioder. Grävning av småvatten kräver stor yrkesskicklighet. De måste placeras så att de nås av solen men samtidigt skyddas för kalla vindar. Vattnen skall ha grunda partier som värms upp tidigt och de skall vara utformade så att de ser ut som naturliga inslag i biotoperna. Inga uppgrävda vallar eller djupa körspår får finnas kvar. Biotopvård kan behöva utföras för att återfå öppningar i alltför igenvuxen vegetation i vattnen, framför allt av tuvstarr, ag och bladvass. Även vegetationen på stranden kan behöva röjas bort, t.ex. på sydsidan för att låta solen komma åt att värma vattnet. För att hindra snabb igenväxning i vattnen och vid stränderna är det alltid värdefullt med betning (se nedan). 3.4.2. Fortsatt och återupptagen beteshävd Upphörd betning och följande igenväxning är ett av de allvarligaste hoten mot artens överlevnad i skogsbygderna. Därför är olika former av stöd för fortsatt betning och för restaurering av hagmarker och skogsbetesmarker synnerligen angelägna för att vidmakthålla bra biotoper för långbensgrodan, såväl vid lekvattnen som i landmiljöerna. Eftersom detta är 22 Remiss-version ÅGP långbensgroda angeläget för en stor del av biodiversiteten samtidigt som långbensgrodans miljöer ofta är artrika och hyser många andra arter som är gynnade eller beroende av beteshävd, borde stödformer med fördel kunna styras till artens viktigaste miljöer. En naturskog som skall fungera långsiktigt som ekosystem kräver närvaro av växtätare som skapar strukturer, påverkar skogens artsammansättning, håller vissa zoner och gläntor öppna. Detta sköttes ursprungligen av den vilda faunan medan vi under senare tid haft tamboskap som i viss mån upprätthållit denna funktion. När nu tamboskapen tenderar att försvinna måste man endera försöka ha dem kvar på de viktigaste ställena, eller om det inte går, försöka återfå de vilda växtätare, framför allt gräsätare, som skulle kunna återuppta den rollen. Utan detta kommer en stor del av biodiversiteten försvinna och däribland långbensgrodan. 3.4.3. Åtgärder i skogsmarker Utöver betesgång behöver diverse åtgärder sättas in i landmiljöer för att restaurera och förbättra miljöerna för långbensgrodan. Utefter naturliga förbindelseleder mellan lekvatten, furageringsbiotoper och övervintringsplatser kan det vara nödvändigt att ta bort nyligen gjorda granplanteringar så att inte barriärer skapas. Även äldre granbestånd kan behöva tas bort så att tidigare förbindelser kan återupprättas och i vissa fall födosöksmiljöer restaureras. Exakt var de mest angelägna åtgärderna skall sättas in kan preciseras först när återinventeringar genomförts och de aktuella landmiljöerna kunnat besiktigas i fält. Genomförandet förutsätter medverkan från länsstyrelserna och skogsstyrelsen samt överenskommelser med markägare. Avverkning i ädellövskog kan vara känslig och skada långbensgrodans miljöer. Avverkning genom kalhuggning bör i de flesta fall undvikas och hellre ske genom försiktig gallring och upptagning av mindre gläntor. Hässlen, speciellt de med gamla grova hasselbuskar, är oerhört viktiga för lokalklimatet och bör så långt det går lämnas intakta i så stora områden som möjligt. Nyplantering av gran bör inte ske i långbensgrodans värdefullaste landmiljöer. 3.5. Övervakning av långbensgrodan i Mittlandet på Öland Populationen i södra delen av Mittlandet har studerats genom en totalinventering av ett ca 120 km2 stort område med mer än 150 småvatten som årligen totalinventerats sedan 1988. Därtill har tre lokaler inventerats årligen sedan 1981 (se ovan under 1.3.3.3.). Under de senaste åren har länsstyrelsen i Kalmar län tagit ansvaret för denna övervakning. Man kan tänka sig olika ambitionsnivåer och modeller för en fortsatt övervakning av långbensgrodorna i Mittlandet. Vilken modell man skall välja för en fortsättning beror på vilka analyser man vill kunna göra. 1. Fortsatt årlig och fullständig inventering av alla lokaler inom hittillsvarande undersökningsområde (1988-2006). Fördelen är att analyser av populationsdata hela tiden kan göras med data tillbaka till 1988 för att studera inverkan av förändringar i skogen eller klimatvariationer. Många av dessa effekter är långsamma och sträcker sig över flera år och reaktioner i populationerna kan ofta endast avläsas i form av tidsserier över många år. Ännu är bedömningen att med varje ytterligare år (utan avbrott) ökar analyspotentialen. Enligt expertbedömningar gällande matematisk statistik och biometri talar hittillsvarande data från projektet att man bör sträva efter en obruten serie om ca 25 år, vilket skulle innebära en fortsättning till och med 2012. Denna uppläggning ger möjlighet att analysera de lokala subpopulationernas utveckling gentemot skogens förändringar. Man kan även analysera effekter av regionala klimatväxlingar, något som är viktigt för att prognostisera de små populationernas utdöenderisk (inom och utanför området). 23 2. Som punkt 1 men nya insnävade yttergränser för undersökningsområdet så att antalet lokaler blir mindre. Analyspotentialen minskar, men finns i princip kvar om nedskärningen av arealen görs på ett bra sätt. Ett par ytterligare modeller för en fortsatt uppföljning har tidigare diskuterats. Det handlar t.ex. om att begränsa antal årligen inventerade lokaler till några grupper som enligt analyser bäst återspeglar hela metapopulationens utveckling. Vidare har en modell med sådan inventering vart tredje eller femte år också granskats. Möjligheterna att analysera subpopulationernas dynamik gentemot lokala förändringar i markanvädningen, t.ex. avverkning, igenväxning, betesgång, bebyggelse kan dock försvinna helt. En begränsning av antalet lokaler gör också uppläggningen känsligare för att störas av enskilda händelser i skogen. Möjligheterna att förutsäga populationsutvecklingen försvinner också. Därför förordas inte dessa alternativ. Inventeringen bör alltså om möjligt fortsätta under åren till och med 2012 enligt variant 1 ovan, varigenom det blir en sammanhängande period om 25 år. Det är särskilt viktigt att inte nu minska analyskraften i data när vi haft några extrema klimathändelser som bör avspegla sig i populationsdynamiken för de närmaste åren och som kan ge viktiga generella kunskaper men också större möjligheter att bedöma artens sårbarhet och överlevnadsutsikter i Sverige. Analyskraften i data fortsätter ännu att öka betydligt för varje år. Det gäller såväl att förstå effekten av miljöförändringar i lokala områden som storskaliga klimateffekter. När data från 25-årsperioden är säkrade kan man välja att fortsätta med samma metod, t.ex. i 5 år till eller med någon annan modell för en långsiktig övervakning. 3.6. Övervakning av långbensgrodan i Sverige (utom Mittlandet) I varje berört län bör man välja ut några förekomster (grupper av lokaler) som inventeras med regelbundna intervall, dels för att läsa av framgången med insatta åtgärder, dels följa upp hur artens populationer klara sig i stort. En mer detaljerad strategi för hur den övervakningen skall vara utformad bör vara klar mot slutet av åtgärdsprogrammet första arbetsperiod. Till att börja med föreslås att en sådan uppföljning av grupper av lokaler utförs var femte år och omfatta minst 4 grupper om vardera 5 lokaler i vart och ett av de fyra landskapen. 3.7. Områdesskydd och stödformer Det finns en hel rad olika former för områdesskydd och ekonomiskt stöd som kan påverka förutsättningarna för långbensgrodan. Skydd av områden finns som nationalpark, naturreservat, Natura 2000-områden, biotopskydd, naturvårdsavtal, strandskydd och vattenskyddsområden. Landskapsbildsskydd som tillkommit tidigare, men ej nu längre, kan ännu finnas kvar. Flera olika slag av ersättning för natur- och miljöåtgärder finns som kan vara tillämpliga i områden med långbensgroda. För jordbruksmarker finns EU:s miljöersättning t.ex. för betesmarker och det nya gårdsstödet. Ett stöd för biologisk mångfald i jordbruksmarker kan bl.a. användas till röjningar. I skogsmarker förekommer stöd för naturoch kulturmiljöåtgärder i skogsbruket (NOKÅS). Det är länsstyrelserna och skogsstyrelsen som skall kontaktas angående dessa stöd. Viss information finns på myndigheternas hemsidor. I de flesta fall är de angivna formerna för skydd och stöd positiva för mångfalden och för långbensgrodan. Förutsättningen är dock att skötsel och åtgärder är utformade med kunskap om den biologiska mångfalden i de aktuella områdena. Tyvärr förekommer det nu stöd för åtgärder som är starkt negativa för groddjuren. I följande tabell anges antal av långbensgrodans lekvatten som ligger inom olika former av områdesskydd. 24 Remiss-version ÅGP långbensgroda Landskap (län) Öland (H) Småland (H) Blekinge (K) Skåne (M) S:a Antal lokaler Nationalpark 316 51 212 139 718 Naturreservat 0 0 0 2 2 Natura 2000 59 1 8 10 78 Biotopskydd 59 1 25 15 100 2 0 1 0 3 Naturvårdsavtal 1 0 0 0 1 Vattenskyddsområde 40 40 3.8. Informationsbroschyr Under första perioden 2007 - 2009 skall en informationsbroschyr tas fram. Den bör ge allmänheten en kortfattad information om långbensgrodans utseende, biologi, biotopval och levnadsvanor. Artens utbredning och krav på miljön redovisas. Tips om några platser där man kan se och höra grodorna kan också finnas med. 3.9. Lagar och förordningar Som framgår ovan skulle ett dispensabelt förbud mot plantering av gran i vissa skyddsvärda, lövdominerade områden mycket väl kunna motiveras för långbensgrodan. Egentligen finns det ett vidare intresse av detta med hänsyn till den flora och fauna som trängs undan och försvinner genom alltför ensidig satsning på gran, i synnerhet plantering på olämpliga ställen. När sådana förbudsområden inte finns bör man på annat sätt kunna tillämpa restriktivitet med gran inom de kritiska områdena för långbensgroda (se ovan). 3.10. Fortsatt forskning, analyser och utvärderingar. Den genetiska undersökningen som jämför de olika svenska populationerna måste snarast slutföras och publiceras. Resultaten kan vara av betydelse för hur resurserna fördelas på olika delar av utbredningsområdet och för tillvägagångssättet att stärka artens överlevnad. Det kan vara aktuellt att i samband med återinventeringarna insamla kompletterande material. Detta beräknas kunna ske under 2007 - 2009. Återinventeringarna ger data som kan belysa betydelsen av olika hotfaktorer för artens överlevnadschanser i olika delar av utbredningsområdet. Nya data om artens förekomst, förändringar sedan tidigare inventeringar samt lekvattnens och omgivningarnas förändringar bör analyseras så snart som möjligt för att ge underlag för insatserna under 2010-2013. Allteftersom biotopförbättrande åtgärder utförts bör effekterna på de lokala populationerna undersökas och utvärderas. Detta ligger i huvudsak i perioden 2010 - 2013. Populationsövervakningen i södra Mittlandet kan möjliggöra fortsatta analyser av hela metapopulationens och de olika subpopulationernas utveckling gentemot klimatdata, framför allt extremsituationer, samt förändringar i markanvändningen. Genom att det nu tillkommit nya högklassiga ortofoton i färg finns möjligheter för nya mätningar av biotopförändringar av relevans för arten och därigenom test av hypoteser om effekter på grodpopulationerna. Dessa analyser bör intensifieras och slutföras inom den andra perioden och kräver då särskilda forskningsanslag. 25 Remiss-version ÅGP långbensgroda 4. Konsekvenser När återinventeringarna genomförts och analyserats kan en bättre bedömning göras om planerna i något fall kan påverka några andra intressen. Så långt som hittills är känt har alla föreslagna åtgärder den effekten att man eftersträvar ett tidigare tillstånd, t.ex. återupptagen betesgång, avlägsnande av granplanteringar, åtgärder för att motverka igenväxning i vatten etc. Samtliga åtgärder bör vara positiva för den biodiversitet som finns i biotoperna sedan tidigare. Samordningsvinster skall utnyttjas om det visar sig möjligt. Långbensgrodans miljöer sammanfaller endast ytterst marginellt med andra hotade arters förekomster, varför de föreslagna åtgärderna knappast kommer att påverka dessa. 5. Referenser Ahlén, I. 1983. Långbensgroda. Faunavård i skogsbruket. Faktablad utgivet av Skogsstyrelsen i samarbete med Sveriges lantbruksuniversitet. 2 s. Ahlén, I. 1984. Theories about the distribution of the agile frog Rana dalmatina in Sweden. Proceedings of the 2nd Nordic symposium on herpetology 1982. Gunneria (Trondheim) 46:7-9. Ahlén, I. 1986. Inför kritiska områden för hotade arter. Sveriges Natur 77:(3):12-15. Ahlén, I. 1993. Stenshuvud - refugium för fauna och flora. Sid. 100-107 i: Stenshuvud nationalparken på Österlen. K.-R. Johansson (red). Naturvårdsverket, Solna. Ahlén, I. 1997. Distribution and habitats of Rana dalmatina in Sweden. Rana, Sonderheft 2: 13-22. Ahlén, I. 1998. Långbensgrodan. Sid. 18-19 i: Inventering av hässlen på Ölands mittland. Länsstyrelsen i Kalmar län informerar. Meddelande 1998:8. Ahlén, I. 2001. Kräldjur och groddjur. Kapitel (Sid. 168-169) i: Natur och Kultur på Öland (Markus Forslund red.). Länsstyrelsen, Kalmar. 464 pp. Ahlén, I., Andrén, C. & Nilson, G. 1992. Sveriges grodor, ödlor och ormar. Databanken för hotade arter och Naturskyddsföreningen. Stockholm. 48 s. Ahlén, I., Andrén, C. & Nilson, G. 1995. Sveriges grodor, ödlor och ormar. 2:a reviderade och utökade upplagan. ArtDatabanken och Naturskyddsföreningen. Uppsala och Stockholm. 56 s. Ahlén, I. & Berglund, B. 1980. Hotade och sällsynta groddjur – status, miljökrav och förslag till åtgärder. Naturvårdsverket, SVN PM 1383: 1-15. Ahlén, I. & Johansson, T. 2003. Inventeringen 2003 av långbensgroda i Mittlandet på Öland. Länsstyrelsen i Kalmar län. Rapport (Dnr 301-766-03 N1) till Naturvårdsverket. Ahlén, I. & Johansson, T. 2004. Inventeringen 2004 av långbensgroda i Mittlandet på Öland. Länsstyrelsen i Kalmar län. Rapport (Dnr 301-1079-04 NL) till Naturvårdsverket. Arnold, E. N. och Burton, J. A. 1978. Reptiler och amfibier i Europa. Bonniers. Stockholm. 26 Remiss-version ÅGP långbensgroda Berglund, B. 1976. Skånes sällsynta groddjur. Statens Naturvårdsverk, SNV PM 765: 1-122. Berglund, B. 1994. Inventering av långbensgroda i Blekinge. Blekinges Natur 1994 77-90. Christensen, J. 1979. Løvfrøens (Hyla arborea L.) ynglebiotop på Bornholm samt udviklingen og fødebiologi hos larver af løvfrø og springfrø (Rana dalmatina Bon.). Specialopgave ved Københavns Universitets Ferskvandsbiologiske Laboratorium. København. 150 pp. Fog, K. 1993. Oplæg til forvaltningsplan for Danmarks padder og krybdyr. Miljøministeriet, Skov- og Naturstyrelsen. København. 179 pp. Fog, K., Schmedes, A., Rosenørn de Lasson, D. 1997. Nordens padder og krybdyr. G. E. C. Gad. Köpenhamn. Gislén, T. och Kauri, H. 1959. Zoogeograpgy of the Swedish amphibians and reptiles with notes on their growth and ecology. Acta Vertebratica 1:3: 191-397. Krone, A, Kühnel, K.-D. & Berger, H. 1997. Der Springfrosch (Rana dalmatina) - Ökologie unde Bestandssituation. Rana, Sonderheft 2. 310 pp. Mattsson, J. O., Olsson, K. & Tundo, A. 1982. Klimatet i lövskog, barrskog och öppen ängsmark – resultat av några jämförande mätningar på en lokal i östra Skåne. Lunds Universitets Naturgeografiska Institution. Rapporter och Notiser 53: 1-22. Riis, N. 1986. Springfrøen på Sydfyn. En autøkologisk undersøgelse af Rana dalmatina. Biologisk Institut, Odense Universitet. 64 pp. Riis, N. 1991. A field study of survival, growth, biomass and temperature dependence of Rana dalmatina and Rana temporaria larvae. Amphibia-Reptilia 12: 229 – 243. Sjögren, P. 1989. Orsaker till små populationers utdöende – Metapopulationsdynamik hos gölgrodan och andra arter. Naturvårdsverket, Rapport 3686: 1-44. Sofianidou, Th. S. och Kyriakopoulou-Sklavounou, P. 1983. Studies on the biology of the frog Rana dalmatina BONAPARTE during the breeding season in Greece (Amphibia: Anura: Ranidae). Amphibia-Reptilia 4: 125 – 136. Strömberg, G. 1995. The yearly cycle of the jumping frog (Rana dalmatina) in Sweden. A 12 year study. Pp. 185 – 186. in Llorente et al. Scientia Herpetologica 1995. Waringer-Löschenkohl, A. 1991. Breeding ecology of Rana dalmatina in Lower Austria: a 7years study. Alytes 9: 121 – 134. 27 Bilaga 1. Föreslagna åtgärder för perioden 2007 - 2009. Eftersom de nödvändiga åtgärderna för att restaurera biotoper, förbättra förbindelseleder och spridningskorridorer måste utformas och kostnadsberäknas med ledning av resultaten från flera av återinventeringarna och rekognosceringar i fält, måste man därefter utforma planerna och en budget för åren 2010 - 2013. Tabellen anger dock några typer av skötselåtgärder, i första hand akutfall, som kan påbörjas redan under de tre första åren. Åtgärd Län Ledning och samordning av ÅGP 2007 - 2009. Projektledare och fältassistenter M,K,H Återinventeringar i Skåne Återinventeringar i Blekinge Återinventeringar i Blekinge Återinventeringar i Småland Återinventeringar på Öland Återinventeringar på Öland Bevakning av lokaler och kritiska områden M K K H H H M,K,H Restaurering och nyanläggning av lekvatten Restaurering och nyanläggning av lekvatten Restaurering och nyanläggning av lekvatten Restaurering och nyanläggning av lekvatten Restaurering och nyanläggning av lekvatten Fortsatt och återupptagen beteshävd M K K H H M,K,H Åtgärder i skogsmarker M,K,H Övervakning av arten i Mittlandet H Övervakning av arten i Mittlandet H Område Aktör Kostnad i Tidsplan ÅGP Hela Anlitade experter NV via ÅGP-medel 400 000 Fortlöpande 2007området 2009 Skåne Inventerare NV via ÅGP-medel 70 000 April 2007 Blekinge Inventerare NV via ÅGP-medel 80 000 April 2007 Blekinge Inventerare NV via ÅGP-medel 80 000 April 2007 Småland Inventerare NV via ÅGP-medel 50 000 April 2007 Öland Inventerare NV via ÅGP-medel 50 000 April 2007 Öland Inventerare NV via ÅGP-medel 50 000 April 2008 Hela Lst M, K, H och Fortlöpande 2007området SKS reg. Ö 2009 Skåne Entreprenör NV via ÅGP-medel 100 000 2008 Blekinge Entreprenör NV via ÅGP-medel 60 000 2007 Blekinge Entreprenör NV via ÅGP-medel 150 000 2008 Småland Entreprenör NV via ÅGP-medel 50 000 2008 Öland Entreprenör NV via ÅGP-medel 100 000 2008 Hela Lst M, K, H och Miljöersättningar m.m. Inleds 2007 området SKS reg. Ö Hela Lst M, K, H och SKS m fl Inleds 2007 området SKS reg. Ö Mittlandets Lst H NV via ÅGP-medel 85 000 April 2007 S del Mittlandets Lst H NV via ÅGP-medel 85 000 April 2008 S del 28 Finansiär Åtgärd Län Område Aktör Finansiär Områdesskydd och stöd för skötsel M,K,H Forskning, genetisk undersökning M,K,H Lst M, K, H och Lst, SKS m fl SKS reg. Ö Forskningsinst NV via ÅGP-medel Utvärdering av utförda biotopåtgärder M,K,H Framtagande av broschyr om arten M,K,H Planering av åtgärder och budget för 2010 2013 Total kostnad knuten till ÅGP M,K,H Hela området Hela området Hela området Hela området Hela området Kostnad i Tidsplan ÅGP Inleds under 20072009 100 000 2007-2009 Lst H Lst H & expert Lst H Inleds 2009 NV via ÅGP-medel 75 000 2008 Nov. 2009 1 585 000 2007-2009 29 Remiss-version ÅGP långbensgroda Åtgärdsprogram för bevarande av långbensgroda Rapport 55XX NATURVÅRDSVERKET ISBN: ISSN: (Rana dalmatina) Långbensgrodan är känd från ca 720 lekvatten på Öland, i Småland, Blekinge och Skåne. Arten leker tidigast av alla groddjur i Sverige. Äggläggning sker vissa år redan i februari, enstaka år redan i januari, och avslutas i början av april när övriga grodor börjar sin lek. Lekvattnen utgörs av grunda kärr med öppna vattenytor, men arten använder även många andra typer av småvatten, dammar och t.ex. alkärr med öppna och vegetationsfria ytor. Lekvattnens medianstorlek är 0.27 ha. Lek sker bara tillfälligt i mycket små vatten och i mycket stora kärr, i de förra på grund av uttorkningsrisken och i de senare på grund av närvaro av fiskar. Långbensgrodan i Sverige förekommer uteslutande i eller invid större skogsområden, oftast med betydande lövinslag. Naturbetesmarker, kärr, fuktig lövskog och nängsmarker är vanliga inslag i artens miljöer. Några av de viktigaste orsakerna till artens försvinnande, speciellt i marginalområdena, är igenväxning till följd av upphörd betning samt granplantering i naturbetesmarker och lövskog. En hel rad andra hotfaktorer har identifierats vid enskilda lokaler, t.ex. sönderkörning med avverkningsmaskiner i våtmarker och fuktig skog, dumpning av stenmassor och byggnadsavfall m.m. i småvatten, inplantering av fisk och kräftor, grävning av bevattningsdammar, anläggning av stugområden, golfbanor, miljögifter samt grundvattenstäkt. Som vision för framtiden gäller att arten på sikt kan lämna rödlistan. På kortare sikt gäller det att hindra ytterligare krympning av utbredningsområdet och att möjliggöra kontakt mellan de populationsdelar på fastlandet som inte längre har samband. Samma sak bör gälla för populationer på Öland som inte längre har förbindelse med varandra. Programmets åtgärder inleds under åren 2007 - 2009 med återinventeringar och rekognosceringar av nödvändiga åtgärder vid lekvattnen och i omgivande landmiljöer. Under en andra period under 2010 - 2013 skall huvuddelen av biotopförbättrande och restaurerande åtgärder genomföras. Naturvårdsverket, SE-106 48 Stockholm. Besöksadress: Blekholmsterrassen 36. Tel: +46 8-698 10 00, fax: +46 8-20 29 25,e-post: [email protected] Internet: www.naturvardsverket.se Beställningar Ordertel: +46 8-505 933 40, orderfax: +46 8-505 933 99, e-post: [email protected] Postadress: CM-Gruppen, Box 110 93, 161 11 Bromma. Internet: www.naturvardsverket.se/bokhandeln
© Copyright 2024