Nyfynd av Heppia lutosa på Öland MARTIN WESTBERG och LARS FRÖBERG Westberg, M. & Fröberg, L. 2004: Nyfynd av Heppia lutosa på Öland. [New finds of Heppia lutosa from Öland, Sweden.] Graphis Scripta 15: 14–16. Stockholm. ISSN 09017593. A new find of the rare and red-listed lichen Heppia lutosa was made near Tornrör on the NE part of the Great Alvar during a lichenological excursion to Öland in april 2001. A few weeks later another find was made on the NW part of the Great Alvar near Lilla Vickleby. Only one other recent find has been made of this species, which in Sweden is only known from the Baltic islands of Öland and Gotland. The species is apparently an ephemeral pioneer, which occurs in small populations on thin, bare soil in alvar vegetation. Martin Westberg & Lars Fröberg, The Botanical Museum, University of Lund, Östra Vallgatan 18, SE-223 61 Lund, Sweden. E-mails: [email protected], [email protected] Under Svensk Lichenologisk Förenings vårexkursion i april 2001 på Öland, hoppades vi kunna återfinna Heppia lutosa på någon av dess gamla lokaler. Istället gjorde en av författarna (MW) ett glädjande fynd av arten vid Tornrör i nordöstra delen av Stora Alvaret, en lokal där den tidigare inte varit känd. Några veckor senare lyckades en av exkursionsdeltagarna finna den vid Lilla Vickleby. Heppia lutosa är en av Sveriges mest sällsynta lavar och vi hoppas att våra observationer av arten och dess habitat skall inspirera andra att hålla ögonen öppna efter denna raritet. Förekomst Första svenska uppgiften av Heppia lutosa (Ach.) Nyl. kommer från Gotland (Albertson 1950). Belägget hör till den närstående arten H. adglutinata, men några år senare hittades den riktiga H. lutosa på Öland. Sedan dess har ett antal lokaler tillkommit men sedan 1960-talet är arten, trots eftersökningar, bara samlad en enda gång i Sverige, på Stora Alvaret på Öland 1988 (Ekman & Arup 2000). Arten är i den senaste svenska rödlistan bedömd som Akut hotad (Gärdenfors 2000). I övriga Skandinavien är den bara känd från två lokaler i Gudbrandsdalen i Norge (Albertson 1950, Henssen 1994). Kännetecken Heppia lutosa har en grynig eller småfjällig, svartaktig bål med rödbruna apothecier. I fuktigt tillstånd sväller bålen en aning och antar en grönsvart ton som kontrasterar mot jordens brunsvarta färg. Som torr ser den mest ut som en liten Collema men släktet Heppia har en annan fotobiont, nämligen Scytonema. De enskilda algcellerna är något tillplattade, ca 12–20 × 8–12 µm, och bildar kedjor som är inrullade till större klumpar, ca 35–50 µm stora. Släktena Collema och Leptogium har istället Nostoc som fotobiont. Nostoc har runda celler som är mindre, ca 3–6 µm i diameter och sitter ihop i mestadels långa pärlbandslika kedjor. GRAPHIS SCRIPTA 15 (2004) I Sverige har också H. adglutinata blivit funnen. Artuppfattningen inom släktet Heppia har varierat och de två arterna har betraktats som ståndortsbetingade typer av en och samma art (Henssen 1994). Lättast skiljs arterna åt genom bålens utseende. Hos H. adglutinata består bålen av något större, upp till 6 mm stora, olivgröna till bruna lober eller fjäll. Ett tvärsnitt avslöjar att loberna har ett välutvecklat och välavgränsat undre barkskikt till skillnad från H. lutosa vars bål är mer eller mindre odifferentierad. Vidare blir hymeniet hos H. lutosa blått när det behandlas med jod (Lugols lösning utan förbehandling med KOH) medan det hos H. adglutinata reagerar rött. Heppia adglutinata är i Sverige bara funnen på Gotland och inga aktuella fynd föreligger av arten. Lokalerna Tornrör är en lokal som är rik på lavar. Området har delvis en ganska tät buskvegetation av enar, slån, hassel, oxbär m.fl. arter, och har en stor variation av biotoper med kalkhällar delvis genomkorsade av sprickor (karst), kalkavsatser, block och uppfrysningsmark med grus och jord. Sammanlagt har 71 lavarter rapporterats från lokalen (Fröberg 1999) däribland de rödlistade arterna Fulgensia schistidii, Gyalecta subclausa, Petractis clausa och Psora testacea. Heppia lutosa förekommer här i öppen miljö på ett tunt skikt av bar jord (periodvis översvämmad vittringsjord) på en mycket svagt sluttande kalkhäll (Fig. 1). Jorden var relativt fuktig jämfört med liknande habitat i närheten där vi inte kunde finna arten. Hällen hyser också mosskuddar med inblandning av Cladonia rangiformis, C. symphycarpa, Collema cristatum, Fulgensia bracteata, Psora decipiens, Toninia sedifolia och Catapyrenium spp. Den andra lokalen vid Lilla Vickleby är belägen på västra sidan av Stora Alvaret. Området är mer öppet och sannolikt har man tidigare tagit kalksten därifrån. Arten uppgavs från samma lokal av Albertson (1950). I Nyfynd av Heppia lutosa på Öland 15 kollekten noterade vi också P. decipiens och Collema sp. Ekologi Albertson (1950) anger att H. lutosa växte i två vegetationstyper; dels Festuca ovina/Cladonia symphycarpa-samhället och dels Festuca/ Tortella-samhället. Liknande habitat för arten anges på några av de gotländska kollekterna. De flesta äldre insamlingar anger att arten växer på tunna jordar, sand, mylla, vittringsmaterial el. dylikt, över hällar. Arten förefaller alltid att uppträda i mycket små populationer på Öland och Gotland. Enligt både Pettersson (1946) och Albertson (1950) förekom arten mycket sparsamt på de då kända lokalerna. Även de aktuella förekomsterna av arten är sparsamma. Enligt Nimis (1993) är H. lutosa en kortlivad pionjärart, vilket skulle kunna stämma med dess uppträdande på Öland och Gotland. Arten skulle sålunda vara beroende av att nya kolonisationsytor skapas kontinuerligt. Att H. lutosa nu är funnen vid Lilla Vickleby där den rapporterades för över femtio år sedan behöver inte nödvändigtvis betyda att det rör sig om ett återfynd. Albertson uppgav endast L. Vickleby som lokalangivelse och det behöver inte vara på samma ställe som den aktuella lokalen. Dessutom kan arten ha varit försvunnen eller funnits på närliggande lämpliga ytor under mellantiden. Om den är en kolonisatör så borde den gynnas av extensivt tramp, eftersom detta bidrar till att skapa nya kolonisationsytor. Enligt Rogers (1977) är arten dock känslig för alltför intensivt tramp av betesdjur. Lokaler och insamlade kollekter. Sverige. Öland: Gårdby sn, Tornrör, 29.IV.2001, Martin Westberg 48 (LD). Den insamlade kollekten består av en ca 2 cm2 stor bål med 6–7 apothecier. Vickleby sn, Lilla Vickleby, gamla kalkstensbrott S om talldungen på östra sidan 16 Martin Westberg och Lars Fröberg. av vägen, 3.VI.2001, Toni Berglund (herb. Berglund). Tack Svensk Lichenologisk Förenings vårexkursion 2001 arrangerades och leddes av Thomas Johansson, Tommy Knutsson och Håkan Lundkvist. Lokalen vid Lilla Vickleby upptäcktes av Toni Berglund och vi tackar honom för uppgifterna från denna lokal. Vi tackar även Tommy Knutsson för värdefulla synpunkter på manuskriptet. Litteratur Albertson, N. 1950. Heppia lutosa (Ach.) Nyl. i Öländsk alvarvegetation. Svensk Botanisk Tidskrift 44: 113–124. Ekman, S. & Arup, U. 2000. Notes on the lichen flora of southern Sweden III. Graphis Scripta 11: 41–47. GRAPHIS SCRIPTA 15 (2004) Fröberg, L. 1999. Inventering av karaktärslavar på Stora Alvaret. Länsstyrelsen i Kalmar län, Meddelande 1999: 1. Gärdenfors, U. (red.) 2000. Rödlistade arter i Sverige. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Henssen, A. 1994: Contribution to the morphology and species delimitation in Heppia sensu stricto (lichenized Ascomycotina). Acta Botanica Fennica 150: 57–73. Nimis, P. L. 1993. The lichens of Italy – an annotated list. Museo Regionale di Scienze Naturali, Monografie 12. Petterson, B. 1946. Heppia lutosa (Ach.) Nyl. i Sverige. Botaniska Notiser 1946: 94–102. Rogers, R. W. 1977. Lichens of hot arid and semi-arid lands. In: Seward, M. R. D. (ed.), Lichen ecology pp. 211–252. Academic Press, London. Figur 1. Svenska lichenologer församlade runt Heppia lutosa på lokalen vid Tornrör. Den växer här på den bara jorden nedanför stenhällen. Notera handen som pekar ut var den sitter. Foto: Martin Westberg.
© Copyright 2024