Highlights. Kända och okända konstskatter från
Highlights Nationalmuseum in n eh å ll 7 Berömd eller glömd i Nationalmuseums samlingar m i k a el a h lu n d 16 163 Highlights Selfies – Nu och Då m a rg a r e ta g y n n i ng 183 Konstnärsregister in t rodu k t ion Berömd eller glömd i Nationalmuseums samlingar mik a el a hlu n d H ighlights. Kända och okända konstskatter från Nationalmuseum innehåller ett urval av de mest välbekanta och populära verken i museet samlingar – många av dem efterlängtade och efterfrågade nu under den period då museet är stängt för renovering. Här visas målningar, skulpturer, konsthantverk och design. Vid sidan av franska konstnärer som Paul Cézanne, Auguste Renoir och Berthe Morisot visas kända verk av nordiska sekelskiftesmålare som Anders Zorn, Bruno Liljefors, Carl Larsson, Eva Bonnier, August Strindberg och många andra. Därutöver presenteras verk ur museets äldre samlingar – till exempel av holländska 1600-talsmålare som Rembrandt och Judith Leyster, eller franska 1700-talskonstnärer som Jean Antoine Watteau, François Boucher och Anne Vallayer-Coster. Här finns också en rad nyckelverk ur museets samling av konsthantverk och design representerade – från renässansen fram till vår egen samtid. Vid sidan av till exempel porslin från Meissen eller fajanser från Marieberg visas också modern design liksom verk av samtida svenska och internationella 6I7 konsthantverkare som Michael Eden, Eva Hild och Frida Fjellman. Här finns också en särskild fördjupning om porträtt – under rubriken Selfies – Nu och Då (s. 163). Samtidigt som Highlights. Kända och okända konstskatter från Nationalmuseum visar ett rikt utbud av välkända målningar, skulpturer och konsthantverksföremål ställs här också frågan varför vissa konstverk blivit mer omtalade och populära än andra. Ord som ”highlights”, ”klassiker” eller ”mästerverk” används ofta flitigt och oproblematiskt i museikataloger eller på konstmuseernas hemsidor. Men vad är egentligen ett ”mästerverk”? Vem bestämmer det? Och hur har synen på mästerverken skiftat genom historien? Under de senaste decennierna har forskare, kritiker och författare ägnat ett stort intresse åt frågor som dessa – frågor om vilka krafter i det förgångna och i vår samtid som format och formar synen på konsten och dess historia. Den typen av frågeställningar har särskilt uppmärksammats inom forskningsinriktningar som museologi och i diskussionerna rörande en konsthistorisk kanon. Med kanon menas i det här sammanhanget skapandet av uppfattningen om konsthistorien som en strukturerad värdehierarki där vissa konstverk och konstnärskap tilldelats en särställning, medan andra betraktats som mindre betydelsefulla och därför utelämnats eller marginaliserats. Som viktiga faktorer i skapandet av en sådan kanon har de tidiga konstmuseerna och etablerandet av konsthistorieämnet under 1800-talet utpekats – i museisalarna och i den konsthistoriska litteraturen formades berättelsen om konstens historia, där geniala konstnärer och enskilda mästerverk lyftes fram som fixstjärnor. Sedan dess har olika krafter fortsatt att bekräfta och modifiera en mästerverkens 8I9 konsthistoria. Vad konstmuseerna väljer att visa, vad som lyfts fram i de konsthistoriska översiktsverken, liksom i den undervisning som bedrivs vid universitet och högskolor, bidrar till att framhäva vissa konstnärskap och förminska betydelsen av andra. Särskilt museernas roll som en normerande maktfaktor har under de senaste åren diskuterats. I denna process att skapa, vidmakthålla eller nyansera uppfattningar om konsthistorien spelar också en rad andra faktorer in – tv-program, turism och guideböcker, liksom konstmarknaden och auktionshusen. De bidrar alla på olika sätt till att befästa en rangordning av konstverk och konstnärskap. Men en viktig roll i denna process har alltså konstmuseerna – Nationalmuseum inte undantaget. I Highlights. Kända och okända konstskatter från Nationalmuseum diskuteras enskilda konstverks väg till stjärnstatus och här visas även några verk som en gång varit ryktbara, men som i senare tider av olika skäl fallit mer eller mindre i glömska. Här ges även utrymme åt ett antal verk som sällan eller aldrig tidigare visats i museet – okända men fängslande verk som inte tidigare tilldelats en ställning som ”highlights”, men som verkligen förtjänar att uppmärksammas. I det urval som här presenteras framträder därmed en brokig konsthistoria – berömda mästerverk blandas med bortglömda eller tämligen okända. Några exempel kan illustrera olika konstnärers och konstverks väg in i och ut ur det konsthistoriska rampljuset. Ett första exempel kan hämtas från Rembrandt. I Nationalmuseums samling finns en rad av hans målningar som sedan århundraden tilldelats status som mästerverk – till exempel Kökspigan från 1651 (s. 36). Men här finns också verk som fallit från dessa höjder. Målningen Den helige Anastasius (s. 38) sågs länge som ett av de viktiga Rembrandtverken i museets ägo. Målningen beundrades och kopierades under slutet av 1800-talet av konstnärer som Ernst Josephson – han som slog fast att han skulle ”bli Sveriges Rembrandt eller dö”. Men när forskningen hundra år senare framlade välgrundade argument för att Rembrandt inte kunde vara konstnären bakom målningen, förändrades dess status. Den har därefter inte visats lika frekvent som tidigare och efterfrågas inte längre till de prestigefyllda internationella utställningarna. Men det är fortfarande samma målning med samma kvaliteter och samma subtila ljusbehandling som så beundrades av museets besökare på 1800- och 1900-talen. Andra verk har haft en stjärnstatus ända sedan de skapades och behållit den in i vår egen tid. François Bouchers målning Venus triumf (s. 48) visades för första gången på Salongen i Paris 1740 och höjdes omedelbart till skyarna av den samtida kritiken. När Carl Gustaf Tessin året därpå förde målningen till Sverige var det alltså som ett internationellt ryktbart mästerverk. Som sådant kom det så småningom att inta en central plats i de svenska kungliga samlingarna. Omskriven av Bellman på 1700-talet och på 1800-talet avbildad på en av Gustavbergs monumentala prakturnor, skapad för Stockholmsutställningen 1897, behöll Venus triumf hela tiden sin strålglans. Ända sedan målningen 1866 överfördes till Nationalmuseum har den varit ett av museets mest kända och populära konstverk – ständigt omnämnd och reproducerad i den konsthistoriska litteraturen. Andra 1700-talskonstnärer har färdats en annan väg genom historien. Anne Vallayer-Coster var den ledande franska stillebenmålaren under 1700-talets senare hälft och blev 1770 ledamot av konstakademien i Paris. Men i konsthistorieböckerna fick hon under 1800- och 1900-talen en 10 I 11 undanskymd plats och hamnade helt i skuggan av manliga konstnärskollegor som Jean-Siméon Chardin. Det är först under de senaste decennierna som hennes konstnärskap på nytt lyfts fram i ljuset i internationella utställningar. Sedan Nationalmuseum 1995 fick möjlighet att förvärva en av hennes målningar (s. 56) har denna nyupptäckta bildvärld kunnat komplettera museets samling av franska rokokomästare. Ett skäl till att äldre och bortglömda konstnärskap återupptäckts kan sammanhänga med att man i uttryck och formspråk funnit korrespondenser med den moderna konsten. Ett exempel är ett verk av den holländske genremålaren Constantin Verhout, aktiv på 1600-talet (s. 40). När hans målning Insomnad student lyftes fram vid den stora Rembrandtutställningen 1992 föranleddes intresset av associationer till en modernare estetik – i katalogtexterna påpekades att målningens arrangemang med de uppstaplade böckerna påminde om formspråket hos 1900-talskonstnärer som Giorgio Morandi. Från att ha varit ett bortglömt verk förpassat till museets magasin, har Verhouts målning därefter blivit populär och ofta visad i museets salar. Ett liknande mönster framträder i 1900-talets stora intresse för konstnärerna Ernst Josephson och Carl Fredrik Hill (s. 142 och 140). Det visuella släktskapet mellan den moderna konsten och de egenartade bildvärldar dessa utvecklade under sina respektive perioder av sinnessjukdom, har under 1900-talet givit dem en framskjuten plats i den svenska konsthistorieskrivningen. Det finns åtskilliga exempel på hur nedvärderade eller marginaliserade konstnärskap i modern tid omvärderats och infogats i en konsthistorisk kanon. Ett annat svenskt exempel är August Strindberg (s. 144). Även om hans måleri förvisso uppmärksammades under hans livstid, möttes det under 1900-talets första hälft av ett mycket begränsat intresse och betraktades snarast som en kuriositet. Det är först från 1960-talet och framåt som hans bildvärld tagits på allvar och mötts av ett ständigt stigande intresse. I konstmuseer och utställningar, och inte minst på konstmarknaden, har Strindbergs måleri nu erhållit en stjärnstatus utan tidigare motstycke. Ett annat intressant exempel där Nationalmuseum och den svenska publiken varit i otakt med samtiden gäller de franska impressionisterna. Under slutet av 1800-talet var det inte i första hand den radikala konstriktningen som fångade svenska konstnärers eller resenärers intresse i Frankrike. För många nordbor förblev istället realismen och det mer moderata friluftsmåleriet de mest uppskattade riktningarna på den franska konstscenen. Först på 1910- och 1920-talen fick de svenska samlarna och museitjänstemännen upp ögonen för impressionisterna. Mitt under brinnande världskrig och under de följande åren köpte Nationalmuseum flera verk av rörelsens förgrundsgestalter (s. 146–153). Museets samling av franska impressionister kan därmed betecknas som en historisk efterkonstruktion, men den har under 1900talet och under vår egen tid attraherat ett oerhört intresse. Skälen och tidsperspektiven bakom olika konstverks kändisskap och särställning i Nationalmuseums samlingar kan alltså skifta. Olof Arborelius utförde sin utsikt över en sjö vid Engelsberg 1893 och året därpå inköptes målningen till Nationalmuseum (s. 114). Den har sedan dess varit en av museets mest omtyckta målningar. Till dess berömmelse bidrar att den 1935 blev utnämnd till ”Sverigetavlan” av 12 I 13 Svenska turistföreningen, och reproducerades i den egenskapen i en mängd olika sammanhang. Målningen är också det verk i museets samlingar som kopierats flest gånger av besökande konstnärer och konststuderanden. En av Arborelius samtida konstnärskollegor fick vänta längre på ett erkännande. Anna Bobergs många vistelser vid Lofoten i Norge resulterade i en stor mängd målningar (s. 132). Under hennes livstid väckte dessa skildringar av fjällnaturen, norrskenet och midnattssolen en positiv uppmärksamhet utomlands, men möttes i Sverige av en svalare kritik. Hennes målningar var också under en stor del av 1900-talet som regel förpassade till Nationalmuseums magasin – detta trots att hon utan jämförelse är den konstnär som är representerad med flest verk i museets samling. Det är också först under de senaste åren som hennes konstnärskap på nytt har börjat uppmärksammas i publikationer och utställningar. Flera av 1800-talets kvinnliga konstnärer som här presenteras beskriver ett liknande mönster – framgångsrika under sin livstid har de utelämnats i 1900-talets konsthistorieskrivning, och först under de senaste decennierna på nytt börjat lyftas fram av konsthistoriker och museer. För vissa manliga kollegor har utvecklingen ibland gått i andra riktningar. Flera av de konstnärer som under 1800-talet ansågs utgöra de främsta i museets samling är idag tämligen bortglömda. Till exempel har den mycket prestigefulla ställning som flera av 1800-talets svenska historie- och genremålare hade under sin livstid med tiden kommit att överskuggas av andra konstnärer och konstriktningar. Den stora uppskattning som 1800-talet visade konstnärer som Johan Gustaf Sandberg eller Axel Kulle eller andra Düsseldorfmålare har inte i samma utsträckning delats av senare tiders publik eller museiintendenter. En motsvarande utveckling har också drabbat företrädare för det svenska konsthantverket under 1800-talet. Carl Hjalmar Norrströms stålurna från slutet av 1800-talet (s. 98) kom av 1900-talets modernistiska ögon att betraktas med avsmak och förpassades snabbt till magasinsmörkret. Men allting har sina konjunkturer. Också för dessa konstnärer kan det finnas hopp om att på nytt få träda fram i rampljuset – som i den här utställningen. De olika drivkrafter som formar innehållet i konstens kanon kan ibland också komma från oväntade håll. I en ny utgåva av den brittiska boken 1001 Paintings You Must See before You Die (2011) ingår nämligen Johan Gustaf Sandbergs målning Gustav Vasa talar till Dalkarlarna från 1836 (s. 84). Ett återkommande skäl till att ett antal konstnärskap osynliggjorts under långa tider är det enkla faktum att museets begränsade utrymmen inskränkt möjligheterna att visa föremål ur samlingarna i den omfattning som vore önskvärd. Inte minst gäller det samlingen av konsthantverk. Till exempel har viktiga verk som Ettore Sottsass så kallade Senapsmonumentet eller Magdalena Abakanowicz tygskulptur Abakan sällan eller aldrig visats på museet sedan deras tillkomst på 1960- och 70-talen. En bidragande orsak har i just dessa fall deras väldiga storlek varit – och i det senare fallet kanske även en smakförskjutning sedan 1970-talet. Det är desto roligare att de nu i såväl utställning som publikation åter kan lyftas fram i ljuset (s. 156 och 160). Det framstår därmed som ett faktum att vad Nationalmuseum och andra konstmuseer gör med sina samlingar – eller låter bli att göra – spelar en viktig roll för hur synen på konsthistorien 14 I 15 utvecklas och förändras. En rimlig slutsats är därmed att också den här utställningen bidrar till att befästa – men förhoppningsvis också till att modifiera – en konsthistorisk kanon. De verk som visas här har naturligtvis en större möjlighet att bli kända, än de som uteslutits. Men en avsikt – vid sidan av att visa några av museets mest efterfrågade verk – är här också att lyfta fram mindre kända konstverk och konstnärskap, för att även ge dem en plats i det offentliga konsthistoriska rum som museet verkar i. Och för att visa att en kanon inte enbart är ett bevarande av vissa vedertagna och för vårt kulturarv omistliga verk, utan hela tiden måste vara i rörelse och formas av nya blickar, känslor och erfarenheter. Insikten om de krafter som påverkar våra uppfattningar om konsten och dess historia – vare sig det gäller museerna, konsthistorieskrivningen, guideböckerna eller auktionskatalogerna – kan förhoppningsvis göra oss alla mer medvetna och bättre rustade inför påståenden om vad som är ”highlights” eller ”mästerverk”. Konstupplevelsen uppstår i det personliga mötet med konstverket. Det är till slut den enskilde betraktaren som bestämmer över vad som är viktigt eller inte. Jarra eller Alhambravasen, glaserat lergods, montering i brons och kolmårdsmarmor Granada 1300-talets slut, monteringen gjord i Stockholm kring 1700-talets mitt D et islamiska palatset i Alhambra utsmyckades under 1300-talet med flera stora vaser. Alhambravasens form påminner om den antika amforan, dekoren utgörs av arabesker, arabiska skrivtecken, bandverk och medaljonger. Till Sverige kom Alhambravasen genom krigsrovet i Prag 1648 och ingick i drottning Kristinas konstsamling. I samband med att vasen placerades i Lovisa Ulrikas bibliotek på Drottningholm fick den en montering komponerad av Carl Hårleman, delvis för att dölja gamla skador. AB Höjd 155 cm Överförd från Drottningholm 1866 Nationalmuseum, NMK 47 18 I 19 Lucas Cranach d.ä. (1472–1553) Lucretia, 1528 L ucretia var enligt traditionen en vacker adelsdam i antikens Rom. Hon var dygdig hustru till Lucius Tarquinius Collatinus, vars farbror var rikets siste kung. Lucretia tog sitt liv efter att ha blivit våldtagen av en av kungasönerna. Händelsen ska ha bidragit till en revolt där kungafamiljen störtades, vilket blev början på den romerska republiken. Den tyske renässanskonstnären Lucas Cranach d.ä. och hans samtida konstnärskollegor återvände många gånger till motivet. Målningen ingick i Gustav Vasas konstsamling. LH Olja på trä, 57r38 cm Gåva 1869 av Axel Bielke Nationalmuseum, NM 1080 20 I 21 Dosso Dossi (1486–1541/1542) Porträtt av en man i svart barett, ca 1530 D enna typ av porträtt kan sättas i samband med det aristokratiska ideal som utvecklades under 1500-talets första år i renässansens Italien. Idealet beskrevs i Baldassare Castigliones berömda bok Hovmannen (1528) och fångades i bild av italienska målare som Rafael och Tizian, eller som här av Dosso Dossi. Här står modellen, med karakteristiskt skägg, eleganta kläder och hatt, lutad mot ett öppet fönster som vetter mot ett landskap. Målningen ingick i den abdikerade drottning Kristinas konstsamling i Rom. LH Olja på duk, 85,5r71 cm Gåva 1919 av Hjalmar Linder Nationalmuseum, NM 2163 22 I 23 Vinkylare med dekor föreställande slaget vid Thapsus, Majolika (tennglaserat lergods) Tillskriven Orazio Fontanas verkstad, målning troligen efter förlaga av Taddeo Zuccaro (1529–1566), Urbino ca 1570 N ationalmuseums stora samling av Urbinomajolika ingick i krigsrovet från Rudolf II:s skattkammare i Prag 1648. Föremålen tillhörde drottning Kristina, som vid sin flytt till Rom 1654 tog med sig ett femtiotal pjäser. Trots detta finns ett hundratal majolikaföremål från Urbino i Nationalmuseums samlingar. Motivet i botten på vinkylaren avbildar en scen ur det romerska inbördeskriget, slaget vid Thapsus i Nordafrika där Julius Caesar segrade år 46 före Kristus. AB Höjd 37 cm, diam. 58 cm Överförd från Kongl. Museum 1866 Nationalmuseum, NMK 67 24 I 25 Giuseppe Arcimboldo (ca 1527–1593) Juristen, möjligen Ulrich Zasius (1461–1536), humanist, rättslärd, 1566 A rcimboldos målningar visar mänskliga figurer uppbyggda av olika föremål i syfte att representera ett bestämt ämne. Här har en hög böcker och dokument klätts med en pälsbrämad kappa. Ansiktet består av fåglar och fiskar. Porträttet antas föreställa en byråkrat eller en lärd man, möjligen juristen Ulrich Zasius. Arcimboldos allegoriska målningar uppskattades i hög grad av Maximilian II och Rudolf II. Denna tillhörde de kejserliga samlingarna i Prag och kom till Sverige efter trettioåriga kriget. ELK Olja på duk, 64r51 cm Nationalmuseum, Statens porträttsamling, NMGrh 1227 26 I 27 Joos de Momper (1564–1635) Berglandskap, 1620-talet M ålningen återger ett dramatiskt, nordeuropeiskt berglandskap. De skarpa konturerna av förgrundens skogsklädda sluttningar med ravin och vattenfall avtecknar sig mot fonden av en dalgång och blånande berg – ett fantasilandskap mycket representativt för den flamländska traditionen sedan 1500talet. Ljuset som faller in i bilden snuddar vid de högsta trädtopparna och lyser upp det vidsträckta landskapet i breda stråk. Grupper av resande och pilgrimer rör sig längs en väg omgiven av höga klippor och branta stup. CF Olja på trä, 76,8r122,5 cm Testamenterad 1863 av Martin von Wahrendorff Nationalmuseum, NM 372 28 I 29 Ambrosius Bosschaert d.ä. (1573–1621) Stilleben med stor blomstervas, 1620 B lomsterstillebenet utvecklades omkring 1600 och speglar tidens starka intresse för botanik. En av pionjärerna var Bosschaert. Hans kompositioner, målade för furstarnas kuriosakabinett, utgjorde idealbuketter där växter från olika årstider sammanförts. I en terrakottavas syns här illusionistiskt avbildade blommor – såväl odlade rariteter som ängsblommor. Liksom blommorna symboliserar insekterna livets förgänglighet. Att enskilda växter återkommer i flera målningar visar att konstnären delvis arbetade efter skisser eller gravyrer. CF Olja på trä, 130,3r85,5 cm Överförd 1866 från Kongl. Museum (Gustav III 1792) Nationalmuseum, NM 373 30 I 31 Jan Davidsz. de Heem (1603–1683/84) Vanitasstilleben med dödskalle, bok och rosor, ca 1630 M ålningen är en allegori över livets förgänglighet. Här avbildas en rad föremål som symboliserar tidens flykt och fåfängan i all mänsklig ambition. Som metaforer med moraliskt och religiöst innehåll uppmanar de betraktaren att iaktta måtta i världsliga ting och sinnliga njutningar. I sin gestaltning av föremålen briljerar konstnären samtidigt med sin skicklighet att efterlikna verkligheten – hans målade rosor sprider visserligen ingen förförisk väldoft, men de kommer heller aldrig att vissna och dö. CF Olja på trä, 23,2r34,6 cm Inköpt 1989 Nationalmuseum, NM 6842 32 I 33 Judith Leyster (1609–1660) Gosse blåsande flöjt, 1630-talet D et fanns många kvinnliga konstnärer på 1600-talet, speciellt i norra Europa. De flesta var hovmålare, men i Holland kunde de likt Judith Leyster tillhöra S:t Lukasgillet och själva bli mästare. Leyster hade egen ateljé med elever i Haarlem på 1630-talet och målade främst genremålningar med musicerande människor. Gosse blåsande flöjt var länge tillskriven Frans Hals. Ett sådant osynliggörande är något som drabbat många kvinnliga konstnärer, vars namn raderats i en konsthistorieskrivning där den manliga konstnären är norm. MG Olja på duk, 73r62 cm Gåva 1871 av Oscar II Nationalmuseum, NM 1120 34 I 35 Rembrandt Harmensz. van Rijn (1606–1669) Kökspigan, 1651 A lltsedan den kom till Sverige vid 1600-talets slut har Kökspigan med sin levande framställning av flickan i fönstret betraktats som ett mästerverk av Rembrandt. Omkring 1650 utförde han en rad liknande genremålningar med kvinnor i halvfigur. Man antar att konstnären avbildat någon han kände väl, eftersom han gett henne en starkt personlig karaktär. Målningen är utförd med breda penseldrag och kraftiga kontraster av ljus och skugga. Den varmt röda jackan kontrasterar harmoniskt mot den vita blusen och den mörka bakgrunden. CF Olja på duk, 78r63 cm Överförd 1866 från Kongl. Museum (Gustav III 1792) Nationalmuseum, NM 584 36 I 37 Rembrandt Harmensz. van Rijn (1606–1669). Hans krets Den helige Anastasius, troligen utförd under perioden 1631–1650 I ett välvt rum sitter en gammal man vid ett bord och läser. Motivet har tolkats som Anastasius – en av kyrkofäderna – i sin studerkammare. Från höger strömmar dagsljus in genom fönstret och från vänster faller ett svagare ljus in genom dörröppningen. Kammarens ljusdunkel och spelet mellan olika ljuskällor har stora likheter med Rembrandts konstnärskap. Tidigare har målningen betraktats som ett av hans mästerverk, men anses idag vara utfört av en annan konstnär. MA Olja på trä, 60r48 cm Överförd 1866 från de kungliga samlingarna (Lovisa Ulrika 1760) Nationalmuseum, NM 579 38 I 39 Constantin Verhout (verksam 1638–1667) Insomnad student, 1663 E n student har somnat i en stol. På bordet ligger handskar, skrivdon och böcker. Målningens fokus är riktat mot boktraven, där det intrikata spelet mellan ljus och skugga skapar en spänning i bilden. Målningen har tolkats som moraliserande – om vikten av att rätt bruka tiden. Men när den lyftes fram vid den stora Rembrandtutställningen 1992 föranleddes intresset också av associationer till en modern estetik – arrangemanget med de uppstaplade böckerna påminde om ett stiliserat formspråk besläktat med modernismen. MA Olja på trä, 38r31 cm Överförd 1866 från Kongl. Museum Nationalmuseum, NM 677 40 I 41 Jean Antoine Watteau (1684–1721) Kärlekslektionen, ca 1717 F ramför mannen med den spanska gitarren sitter ett elegant sällskap i ett lummigt parklandskap. Sidenklänningar i blått, grönt och gult kontrasteras mot den mörka vegetationen. Här och var ligger avbrutna rosor – kärlekens blomma – plockade av kvinnan vid rosenbusken. Watteau blev sin korta levnad till trots en av de mest inflytelserika franska konstnärerna under 1700-talet. Kärlekslektionen är typisk för den genre han skapade – fêtes galantes – där melankoliska stämningar blandas med amorösa undertoner. MA Olja på trä, 44r61 cm Inköp 1953 med bidrag av Nationalmusei Vänner och medel från riksinsamling Nationalmuseum, NM 5015 42 I 43 Nicolas Lancret (1690–1743) Gungan, ca 1728 L ancrets specialitet var lekfulla scener där välklädda sällskap ur tidens samhällselit roade sig. Den här typen av motiv hade i början av 1700-talet lanserats av Watteau och gick under beteckningen fêtes galantes – galanta fester. Lancret hade varit elev till Watteau och förde traditionen vidare efter dennes död. Hans målningar är alltid eleganta, men ofta utan den drömska och melankoliska atmosfär som kännetecknar Watteaus bildvärld. Denna målning köptes av Carl Gustaf Tessin i Paris 1729. MA Olja på duk, 37r47 cm Överförd 1866 från Kongl. Museum Nationalmuseum, NM 843 44 I 45 Terrin med lock ur den så kallade ”Brühlska Svanservisen”, porslin Meissen ca 1737–1741, komponerad av Johann Joachim Kändler (1706–1775) T errinen har ingått i en servis med ca 2 200 delar. Den beställdes av Meissenfabrikens direktör, Heinrich von Brühl och komponerades av fabrikens konstnärlige ledare Johann Joachim Kändler. Servisen är dekorerad med beställarens vapen samt motiv från vatten och hav samt figurer ur mytologin med koppling till vatten; Neptunus, Amfitrite, tritoner och sjöjungfrur. Den Brühlska Svanservisen anses alltjämt vara bland det mest extravaganta som skapats i porslin. AB Höjd 49 cm Förvärv genom byte Nationalmuseum, NMK 106/1962 46 I 47 François Boucher (1703–1770) Venus triumf, 1740 K ärleksgudinnan har just fötts ur havets skum och sitter triumferande i ett snäckskal, omgiven av tritoner, najader och amoriner. Vattenböljor, gudomligheter, fiskar och tyger skapar en virvlande rörelse i bilden. Genom den ljusa färgskalan, den energifyllda kompositionen och det erotiska innehållet förenar målningen alla de drag som brukar förknippas med rokokons bildvärld. Bouchers berömda målning visades första gången på Salongen i Paris 1740 och fördes året därpå till Sverige av Carl Gustaf Tessin. MA Olja på duk, 130r162 cm Överförd 1866 från Kongl. Museum Nationalmuseum, NM 770 48 I 49 Kanna, Den Grillska dopskålen, med tillhörande fat, silver, gjutet, drivet och ciselerat Bär stämplar av Johan Collin, mästare i Stockholm 1737–1759, årsstämpel för 1745 Komponerad och sannolikt utförd av Christian Precht (1706–1779) D en Grillska dopskålen är det kanske främsta föremålet i silver från rokokotid som överlevt till våra dagar. Tillverkaren Christian Precht var utbildad på kontinenten, men tillhörde aldrig skrået och hade därför inte rätt att stämpla sina produkter. Genom ritningar och arkivhandlingar kan vi dock identifiera hans mycket högklassiga produktion. Precht levererade bland annat till hovet. Dessa silverföremål har dock inte överlevt utan smälts ned när de blivit omoderna. AB Gåva Nationalmusei Vänner Nationalmuseum, NMK 110A + 110B/2006 50 I 51 Claude Michel, kallad Clodion (1738–1814) Satyr och nymf, 1780-talet V inguden Bacchus följeslagare – satyren och backantinnan – kysser varandra, tätt omslingrade på en trädstubbe. Satyren har en getabocks ben och öron. På marken ligger satyrens och nymfens attribut – thyrsosstaven, druvorna, tamburinen och flöjten. Allt är framställt med detaljerad precision. Skulptören Clodion specialiserade sig på små terrakottaskulpturer av detta slag, ofta med erotiska ämnen och alltid utförda med stor teknisk finess. Hans skulpturer är mycket representativa för rokokons stilideal och var högt uppskattade bland samlare redan på 1700-talet. Skulpturen förvärvades av Nationalmuseum 2011. LH Terrakotta , h. 56,4 cm Inköpt 2011 med medel ur Sophia Giseckes Stiftelse Nationalmuseum, NMSk 2346 52 I 53 Rygglänstol, skuren dekor, förgylld, stoppad sits och rygg Utförd för Stockholms slott omkring 1754. Formen tillskriven Carl Hårleman (1700–1753) I samband med att kungafamiljen flyttade in på Stockholms slott 1754 gjordes stora beställningar av möbler. I den strikta rangordning som rådde vid hovet var utformningen av en sittmöbel inte något som lämnades åt slumpen. Kungaparet, Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika, placerades i förgyllda armlänstolar med högklassigt bildhuggeri. Deras barn satt på förgyllda rygglänstolar med bildhuggeri av samma slag som de kungliga föräldrarna. Övriga gäster tilldelades enklare gulmålade stolar. AB Höjd 101 cm Inköpt 2013 genom Barbro Oshers fond Nationalmuseum, NMK 104/2013 54 I 55 Anne Vallayer-Coster (1744–1818) Stilleben med brioche, frukt och grönsaker, 1775 M ot en mörk bakgrund har en skål av glas, ett bröd, en korg med persikor och ett knippe pepparrot arrangerats på en sprucken marmorskiva. Den raffinerade enkelheten i bilden är typisk för Anne Vallayer-Coster – en av det franska 1700-talets mest framgångsrika kvinnliga konstnärer. Hennes bildvärld hade en viktig utgångspunkt i Chardins stillebenmåleri som dominerade århundradets första hälft. Men VallayerCoster utvecklade en egen stil med en friare penselföring och en mer nyansrik färgskala. MA Olja på duk, 45,5r55 cm Inköpt 1995 genom Stiftelsen Hedda och N.D. Qvists donationsmedel Nationalmuseum, NM 6937 56 I 57 Luis Melendez (1716–1780) En korg med smultron i ett landskap, ca 1770 L uis Melendez övergav den äldre spanska stillebentraditionens mörka och sparsmakade interiörer. Istället gick han ut i det fria. Här har en korg med smultron placerats invid några smultronplantor på en sluttning – några av dem avtecknar sig i silhuett mot den blå himlen och de livliga molnen. Den omgivande naturen och det hos Melendez alltid exakta återgivandet av bär och växter vittnar om att målningen tillkommit under Linnés århundrade. Också i Madrid växte en ny naturkänsla fram under 1700-talet. MA Olja på duk, 36,5r59,5 cm Inköpt 1992 med Sophia Gieseckes donationsmedel Nationalmuseum, NM 6869 58 I 59 Alexander Roslin (1718–1793) Konstnären och hans hustru Marie Suzanne Giroust målande Henrik Wilhelm Peills porträtt, 1767 D en framgångsrike svenske porträttmålaren Alexander Roslin var verksam i Paris och intog en särställning på den internationella konstscenen under 1700-talet. Det var i Paris han träffade sin blivande hustru, porträttmålaren Marie Suzanne Giroust, och det var där han råkade sin landsman Henrik Wilhelm Peill. I det här porträttet förenas de tre på ett intrikat sätt – konstnären har avbildat sig själv och hustrun när hon är i färd med att måla Peills porträtt. 2013 kunde målningen förvärvas av Nationalmuseum. MA Olja på duk, 131r98,5 cm Inköpt 2013 med Nationalmusei Vänners, Sophia Gieseckes, Axel Hirschs samt Denise och Stefan Perssons donationsmedel Nationalmuseum, NM 7141 60 I 61 Urna med lock, fajans Signerad ”Rörstrand 25/6 1765” Å r 1726 anlades Rörstrands porslinsfabrik i Stockholm. Avsikten var att producera äkta porslin – en ambition man dock inte kom att leva upp till förrän på 1800-talet. Fabriken kom istället under 1700-talet att tillverka fajanser med förebilder främst från Holland, Tyskland och Frankrike. Med tiden kom man att finna en egen stil då fajansen som material passade den svenska rokokons ganska återhållsamma former väl. Denna urna är ett gott exempel på detta formspråk. AB Höjd 35 cm, bredd 23 cm Gåva 1926 av Nationalmusei Vänner Nationalmuseum, NMK 45/1926 62 I 63 Bål med lock, fajans Signerad Marieberg, Ehrenreichs period (1760–1766) Å r 1760 anlades Mariebergs porslinsfabrik i Stockholm. Precis som konkurrenten Rörstrand var ambitionen att tillverka äkta porslin, något man också lyckades med. Porslinet som tillverkades var både dyrt och av låg kvalitet och lyckades därmed aldrig konkurrera med det importerade porslinet från Ostindien och övriga Europa. Mariebergs fajanser var däremot av mycket hög kvalitet, och kunde både tekniskt och konstnärligt jämföras med det bästa som producerades på kontinenten. AB Höjd 28 cm, längd 31 cm Inköpt 1885 Nationalmuseum, NMK 2384/1885 64 I 65 Bål, porslin. Sèvres 1777, dekorerad av Denis Levé Gåva av Ludvig XVI till Gustaf III 1784 U nder 1700-talet kom den europeiska porslinsproduktionen i många länder att bli kungliga prestigeprojekt. I bland annat Paris, Berlin, St. Petersburg och Köpenhamn drevs fabriker i kunglig regi. En stor del av porslinsföremålen användes i det diplomatiska spelet och sändes som gåvor till främmande hov eller regenter. Bålskålen med kinesiserande dekor och rik förgyllning var en gåva från den franske kungen Ludvig XVI till Gustaf III då han besökte Paris 1784 på hemväg från sin italienska resa. AB Höjd 15 cm, diam. 35,5 cm Karl XV:s samling Nationalmuseum, NMK CXV 545 66 I 67 Johan Tobias Sergel (1740–1814) Faunen, 1774 E n faun var ett väsen i den antika mytologin, en herdefigur bestående av en blandning av människa och getabock. I extasiskt rus följde faunerna vinguden Bacchus. I Sergels skulptur finns vid första anblicken inget som antyder att mannen är en faun. Den mänskliga kroppen är verklighetstroget utförd, men vid ryggslutet syns en liten bocksvans. Faunen var Sergels genombrottsverk och tillkom då skulptören befann sig i Rom. Den utfördes i två exemplar, varav detta ingick i Gustav III:s samling. LH Marmor, 83,5 cm Överförd 1866 från Kongl. Museum (1792 Gustav III) Nationalmuseum, NMSk 357 68 I 69 Elias Martin (1739–1818) Landskap med lutande gran, ca 1780 E n stor gran lutar sig dramatiskt in i bilden och pekar upp mot de höga klipporna i bakgrunden. På himlen tränger solen fram mellan dimslöjor och mörka moln. Genom det dramatiska ljuset försöker konstnären fånga kraften i det vilda klipplandskapet. Efter tolv år i England återvände Elias Martin 1780 hem till Sverige. Den här målningen tillkom vid den tiden och vittnar om intryck från den samtida brittiska landskapskonsten. Ett nytt intresse för den otämjda naturen spelade där en framträdande roll. MA Olja på duk, 115r89 cm Gåva 1950 av Nationalmusei Vänner med bidrag av direktör Bengt Bernström Nationalmuseum, NM 4629 70 I 71 Élisabeth Louise Vigée-Lebrun (1755–1842) Porträtt av ung dam som Flora, 1811 I 1700-talets kvinnoporträtt blev det vanligt att låta avbilda sig i olika roller – som herdinna eller som mytologisk gestalt. Den här kvinnan framträder som Flora – växtlighetens och fruktbarhetens gudinna. Hon bär en antikinspirerad dräkt som lämnar det ena bröstet bart. I äldre tider kunde bara bröst symbolisera moderskap, men här är det snarare laddat med erotiska övertoner. Porträttet är utfört av Élisabeth Louise Vigée-Lebrun, en av de ledande franska porträttmålarna före, under och efter den franska revolutionen. MA Olja på duk, 72r60 cm Gåva 1919 av direktör Ernst Davidssons arvingar Nationalmuseum, NM 2187 72 I 73 Begravningsbägare med lock, silver, drivet och ciselerat Utförd av Pehr Zethelius, Stockholm 1783 I samband med begravningar under 1700-talet utdelades ofta en gåva, exempelvis en sked, till prästen och kistbärarna. I kungliga sammanhang blev det tradition att de biskopar som förrättat begravningen fick en bägare med lock. Denna begravningsbägare i silver beställdes av Gustaf III i samband med begravningen av hans mor, drottning Lovisa Ulrika, och har varit okänd för forskarvärlden tills den förvärvades av Nationalmuseum 2012. Sedan tidigare finns i Nationalmuseums samlingar en bägare från Fredrik I:s begravning. AB Höjd 36 cm, diam. 18,4 cm Gåva Nationalmusei Vänner, Barbro och Henry Montgomerys donationsfond Nationalmuseum, NMK 36/2012 74 I 75 Urna Maelstrom V, 3D-printad nylon, mineralfärg Formgiven och producerad 2011 av Michael Eden (född 1955) D agens teknik ger formgivare helt nya verktyg att skapa med. Genom tredimensionella utskrifter kan former åstadkommas som inte går att utforma med hjälp av handen. Keramikern Michael Eden har sedan 2008 arbetat med att designa föremål för 3D-printing. Hans formgivning och teknik är helt samtida, men det klassiska arvet är tydligt med referenser till antikens urnor och engelsk 1700-talskeramik från Wedgwood. AB Höjd 30 cm, diam. 16 cm Gåva Nationalmusei Vänner, Bengt Julins fond Nationalmuseum, NMK 3/2013 76 I 77 Urna med lock, blybergsporfyr, brännförgylld och patinerad brons Älvdalens porfyrverk och Frankrike (bronsmonteringen), ca 1800 P orfyr är en hård, svårbearbetad vulkanisk bergart som alltsedan antiken varit mycket eftertraktad. I Sverige började man tillverka föremål i porfyr under 1780-talet. Det 1788 nygrundade Elfdahls Porphyrverk i Dalarna kom bland annat att producera urnor, bordsskivor, smöraskar och urfodral. Porfyren monterades ofta med beslag i brännförgylld brons, både svensktillverkade och utländska. Under Karl XIV Johans regeringstid, då porfyrverket ägdes av kungen, skänktes många porfyrföremål bort som diplomatiska gåvor. AB Höjd 63 cm Gåva av Hilda Seippel Nationalmuseum, NMK 26/1907 78 I 79 Camille Corot (1796–1875) Röda klippor vid Cività Castellana, ca 1827 P å 1820-talet besökte Corot Italien för att fördjupa sig i den klassiska landskapstraditionen. Men han studerade inte enbart de gamla mästarna. I Sabinerbergen norr om Rom utförde han en rad studier av det omgivande landskapet. Bland annat tillkom här en serie målningar av de röda sandstensklipporna Rocce Rosse strax utanför byn Cività Castellana. Corots italienska studier är tidiga exempel på det friluftsmåleri som skulle spela en avgörande roll för den franska landskapskonsten under 1800-talet. MA Olja på duk, 36r51 cm Inköpt 1917 Nationalmuseum, NM 2060 80 I 81 Christen Købke (1810–1848) Överauditör Th. Petersens hustru, f. Roepstorff, 1833 C hristen Købke var en av de mest framträdande konstnärerna under den period som kallas guldåldern i Danmark. Han var lika framgångsrik som porträtt- och landskapsmålare. Porträttet av Fru Petersen är ett bra exempel på Købkes enastående förmåga att skapa en stark närvaro i blicken hos den han avbildar. Kännetecknande för Købke och det danska guldåldersmåleriet är också det mycket precisa i sättet att måla. En sådan detalj som här förstärker intrycket av livfullhet är de enstaka, enkelt målade hårstråna som sticker ut ur den noggrant ordnade frisyren. CJO Olja på duk, 40r31 cm Inköpt 1921 Nationalmuseum, NM 2345 82 I 83 Johan Gustaf Sandberg (1782–1854) Gustav Vasa talar till Dalkarlarna, 1836 P å kyrkbacken i Mora manar Gustav Vasa allmogen till uppror mot den danska överheten. Året är 1520 och ett nytt Sverige ska just ta form. När Sandberg målade scenen trehundra år senare uppfattades Gustav Vasa som en nationalhjälte. Under 1800-talet fick historiemåleriet en mycket prestigefylld plats i tidens bildkonst. Sandberg utförde också scenen från Mora som en freskmålning i stort format i Vasakoret i Uppsala domkyrka. I boken 1001 Paintings You Must See before You Die (2011) ingår denna målning. MA Olja på duk, 48,5r73,5 cm Gåva 1926 av konsthandlare Karl Arfvedsson Nationalmuseum, NM 2451 84 I 85 Joseph Mallard William Turner (1775–1851) Havsutsikt, 1840-talet P å ett upprört hav skymtar människor, båtar och segel. Genom färg- och ljusskiftningarna framhävs diset, vintersolen genom molnen och vågornas sugande dyningar. Målningen tillhör en svit atmosfäriska kustbilder som Turner utförde på 1840-talet. Trots hans ställning som en av den brittiska konstens förgrundsgestalter har denna målning sällan visats. Men den är ett utomordentligt exempel på Turners teknik, som redan under hans livstid träffande beskrevs som ”luftmättade visioner, målade med färgad ånga”. MA Olja på papper, 24,5r32 cm Gåva 1960 av direktör och fru Pekka Ulander genom Nationalmusei Vänner Nationalmuseum, NM 5526 86 I 87 Eugène Delacroix (1791–1824) Lejonjakt, 1855 eller 1856 aktscener och kämpande djur är återkommande teman hos Delacroix. Den här målningen ingår i en serie lejonjakter som han utförde på 1850-talet. Motivet speglar tidens intresse för länderna i Nordafrika. Under ett besök i Marocko på 1830-talet hade Delacroix studerat och tecknat såväl landskapet som hästar och beridna jägare – teman som senare vävdes in i hans målade lejonjakter. Dessa dramatiska motiv vittnar med sina energifyllda kompositioner och varma färger om nya estetiska ideal i tiden. MA Olja på duk, 56,5r73,5 cm Gåva 1970 av Grace och Philip Sandblom Nationalmuseum, NM 6350 88 I 89 Rosa Bonheur (1822–1899) Vildkatt, 1850 R osa Bonheur var en av sin tids mest omtalade djurmålare. Vildkatten är ett bra exempel på hennes realistiska djurporträtt. Bonheur var genuint intresserad av djuren hon avbildade. Förutom ett stort antal hundar, burfåglar och katter ägde hon själv bland annat en utter, mufflonfår och lejon. Bonheurs motivval krävde att hon vistades i miljöer där långa kjolar var opraktiska. 1857 ansökte hon hos polisen om tillåtelse att få att bära byxor på offentliga platser, vilket beviljades. MA Olja på duk, 46r56 cm Gåva 1932 av Arvid Kellgren genom Nationalmusei Vänner Nationalmuseum, NM 2911 90 I 91 Mikromosaik med motiv av Petersplatsen i Rom, glas Påvliga verkstäderna, Rom ca 1870 M ikromosaik är tillverkat av tunna glasstavar i olika färger som sätts ihop till ett motiv. Tekniken blev en specialitet för romerska hantverkare under 1700-talets andra hälft och under hela 1800-talet. Mindre föremål monterades som smycken, men även större föremål som bordsskivor och reproduktioner av målningar tillverkades. Inom Vatikanstaten fanns en egen tillverkning och påvarna använde ofta mikromosaiker som diplomatiska gåvor. AB 40r62 cm Gåva av Pius IX till änkedrottning Josefina 1875, av hennes sterbhus skänkt till Nationalmuseum 1877 Nationalmuseum, NMK 348 92 I 93 Amalia Lindegren (1814–1891) Frukosten, 1866 F lickan med sin vällingskål har dukat upp frukost också för sin docka. Silverskeden i hennes hand vittnar om ett välmående hem. Bilden uttrycker tidens borgerliga barnideal – präglat av oskuld och sentimentalitet. Amalia Lindegren var under sin livstid en mycket uppskattad konstnär och flera av hennes genrebilder förvärvades till det nya Nationalmuseum. Den här målningen inköptes 1866, samma år som museet öppnade. De många reproduktionerna efter hennes bilder vittnar om hennes stora popularitet i samtiden. MA Olja på duk, 82r69 cm Inköpt 1866 Nationalmuseum, NM 993 94 I 95 Amanda Sidvall (1844–1892) Självporträtt, 1870–1871 A manda Sidvall var en av de första 18 eleverna på ”Fruntimmersafdelningen” när Konstakademien 1864 formellt öppnade sina dörrar för kvinnor. 1874 reste hon till Paris för att fortsätta sina studier på Académie Julian. Sidvall fick fina recensioner under sin livstid och blev en etablerad konstnär. På Salongen i Paris 1877 såldes två av hennes målningar till franska staten. Detta självporträtt i hatt med blå sidenrosett utförde hon under studietiden vid akademien i Stockholm. AD Olja på duk, 64r53,5 cm Gåva 1920 av aktuarie Sven Sidvall genom Nationalmusei Vänner Nationalmuseum, NM 2262 96 I 97 Urna med lock, stål, förgyllt, etsat och blånerat Signerad C. Hj. Norrström 1893 (Carl Hjalmar Norrström, 1853–1924) H jalmar Norrström föddes i Eskilstuna, en stad med lång tradition av ståltillverkning. Han utbildade sig vid Konstakademien i Stockholm och i Paris. Hans mest kända produktion är föremål utförda i etsat och polerat stål, ett material som tidigare mest använts till vapen. Denna urna har ett klassiskt formspråk med dekor föreställande den grekiska gudinnan Demeter och hennes romerska motsvarighet Ceres, beskyddare av jordbruk och skörd. AB Höjd 133 cm, bredd 54 cm Inköpt 1894 Nationalmuseum, NMK 21/1894 98 I 99 Hugo Salmson (1843–1894) Porträtt av ung flicka, ca 1880 H ugo Salmson är idag en närmast bortglömd konstnär, men var under 1800talet mycket framgångsrik. Bland annat var han känd för sin stora tekniska skicklighet. Flickan i stolen är målad med ett handlag som tål att jämföras med 1800talskonstens mer namnkunniga stjärnor. Salmson fick ibland kritik för att hans framställningar var stela, men det gäller knappast här. Målningens tekniska precision i kombination med flickans trotsiga uppsyn överskuggar porträttets egentligen ganska arrangerade karaktär. CJO Olja på trä, 35r27 cm Inköpt 2008 med Hedda och N.D. Qvists donationsmedel Nationalmuseum, NM 7048 100 I 101 Johan Krouthén (1858–1932) Trädgårdsinteriör från Linköping, 1887–1888 ohan Krouthén förknippas idag ofta med de många målningar föreställande blommande äppelträd och röda trähus som han utförde under den senare delen av sitt konstnärskap. Den här målningen tillhör hans tidiga produktion och föreställer en ung familj i en skirt grönskande trädgård i Linköping. Särskilt framträdande är det omsorgsfulla detaljutförandet i kombination med scenens skickligt fångade atmosfäriska helhetsverkan – något som eftersträvades i 1880-talets friluftsmåleri. CJO Olja på duk, 69r95 cm Inköpt 2011 med Hedda och N.D. Qvists donationsmedel Nationalmuseum, NM 7080 102 I 103 Anshelm Schultzberg (1862–1945) Rivning av Gamla Barnhuset, 1886 I dikten Esplanadsystemet har August Strindberg 1883 beskrivit hur ett modernt Stockholm tog form vid denna tid – gamla hus revs ”för att få luft och ljus”. Schultzbergs målning kommenterar samma process. Med knivskarp realism har han framställt rivningen av det Gamla Barnhuset. Omsorgsfullt har han skildrat den tidiga vårens starka dagsljus, de nyanserade färgskiftningarna i grus och stenar och dammet som yr. Målningens motiv är tomrummet efter bygganden, eller snarare luften och ljuset i detta tomrum. MA Olja på duk, 98r120 cm Inköpt 1938 Nationalmuseum, NM 3285 104 I 105 Bruno Liljefors (1860–1939) Katt på blomsteräng, 1887 A tt Nationalmuseum lyckats förvärva Katt på blomsteräng innebär att ett av Bruno Liljefors mest ambitiösa verk nu kan återskapas och upplevas som konstnären tänkte sig det. Målningen har nämligen här förenats med Törnskateungar, som redan tidigare fanns i museets samling. Ursprungligen hörde de samman i en gemensam ram. Nu har de dessutom återförenats med de fyra andra målningar som också ingick i den ursprungliga helheten – Fyra fågelstudier i en ram (se nästa uppslag). I detta återskapade sammanhang framträder Törnskateungar i ett nytt ljus – bredvid kattmotivet inser man att Liljefors komponerat målningarna tillsammans, eftersom de i både former och färger är så välbalanserade i förhållande till varandra. CJO Olja på duk, 61r76 cm Inköpt 2013 med Sophia Gieseckes donationsmedel Nationalmuseum, NM 7128 106 I 107 Bruno Liljefors (1860–1939) Bruno Liljefors (1860–1939) Fyra fågelstudier i en ram, 1887 Katt på blomsteräng och Törnskateungar, 1887 Olja på duk och trä, 99r166 cm (ram) Inköpt 1992 med Axel Hirschs donationsmedel Nationalmuseum, NM 6873 108 I 109 Olja på duk, 61r76 cm Inköpt 2013 med Sophia Gieseckes donationsmedel Nationalmuseum, NM 7128 Olja på duk, 60,5r46 cm Inköpt 1992 med Axel Hirschs donationsmedel Räv, chamotterat stengods med blyglasyr Formgiven och utförd 2007 av Frida Fjellman (f. 1971) F rida Fjellman har ett stort anatomiskt intresse av de djur hon avbildar och gör grundliga efterforskningar innan hon påbörjar sina skulpturer. Fjellmans räv är en omsorgsfull och naturtrogen avbildning av djuret. Hon ser den porträtterade räven som en iakttagare, som sitter och betraktar och bevakar omgivningen eller som Fjellman själv uttrycker det: ”Det är en räv, rätt upp och ned, gjord med ärligt uppsåt och utan ironi.” AB Höjd 65,5 cm, bredd 32 cm, djup 60 cm Gåva Nationalmusei Vänner, Bengt Julins fond Nationalmuseum, NMK 2/2008 110 I 111 110 Älgradio, glaserad keramik, inbyggd radio Komponerad och utförd av Per B. Sundberg (f. 1964) U nder 1990-talets slut växte kritiken mot det då rådande och internationellt uppmärksammade stilidealet, den rena, avskalade nymodernismen. Debatten om ”god smak” och makt tog fart. En ny generation formgivare bröt mot funktionen och skapade mer konceptuella föremål där idén bakom var det centrala. Per B. Sundbergs ”Älgradio” är så långt från funktionalism man kan komma och utstrålar en humor som genomsyrar mycket av den konceptdrivna designen. AB Höjd 36 cm, bredd 35 cm, djup 29 cm Gåva Nationalmusei Vänner, Bengt Julins fond Nationalmuseum, NMK 188/2000 112 I 113 Olof Arborelius (1842–1915) Utsikt över en sjö vid Engelsberg i Västmanland, 1893 T räden och molnen reflekteras i vattnets spegelblanka yta. Utsikten över sjön är fångad i det klara ljuset en typisk och stilla svensk högsommardag. Arborelius utförde målningen 1893 och året därpå inköptes den till Nationalmuseum. Den har sedan dess varit en av museets mest omtyckta målningar. Till dess berömmelse bidrar att den 1935 blev utnämnd till ”Sverigetavlan” av Svenska turistföreningen. Målningen är också det verk i museets samling som kopierats flest gånger av besökande konstnärer och konststuderanden. MA Olja på duk, 81r120 cm Inköpt 1894 Nationalmuseum, NM 1472 114 I 115 Eva Bonnier (1857–1909) Fru Hanna Marcus, 1886 H anna Marcus var släkt med några av Eva Bonniers vänner. Porträttet kom till på Dalarö där många i konstnärens umgänge vistades sommartid. Det är sannolikt inte något beställningsverk, utan verkar ha målats på Bonniers eget initiativ – den blygsamma storleken och porträt�tets intima karaktär talar för det. Porträttet är en av de målningar som Richard Bergh, konstnär och överintendent vid Nationalmuseum, förvärvade till museet 1915 för att förstärka samlingen med viktiga verk från sent 1800-tal. CJO Olja på papp, 24r19 cm Gåva 1915 av fru Betty Piehl genom Richard Bergh Nationalmuseum, NM 1854 116 I 117 Bertha Wegmann (1847–1926) Kvinna i svart D en danska konstnären Bertha Wegmann är framförallt känd för sina porträtt. Verksam i Danmark och på kontinenten tog hon intryck från olika håll. Den här svartklädda kvinnan i profil framför ett mönstrat draperi för tankarna till en av tidens mest berömda målningar: Whistler’s Mother, utförd av James Abbott McNeill Whistler 1871, utställd i London och Paris, och spridd genom grafiska reproduktioner. MA Olja på duk, 51r42 cm Inköpt 2012 med Sara och Johan Emil Graumanns donationsmedel Nationalmuseum, NM 7088 118 I 119 Vilhelm Hammershøi (1864–1919) Interiör, 1898 E n ensam kvinna i ett sparsamt möblerat rum är ett återkommande tema i Hammershøis bilder. Ljuset faller in från sidan och ofta vänder modellen ryggen mot betraktaren. Hans interiörer har tydliga förebilder i det holländska 1600-talet eller i det tidiga danska 1800-talet. Men Hammershøis tysta och tomma rum har också en alldeles egen förtätad och suggestiv stämning. De flesta av hans interiörbilder tillkom i hemmet i Köpenhamn. Denna målning är dock utförd i London. Modellen är konstnärens hustru Ida. MA Olja på duk, 51,5r46 cm Gåva 1946 av fru Karin Manwaring Robertson till minne av hennes avlidna moder, fru Florence Löwenadler Nationalmuseum, NM 4357 120 I 121 Laurits Andersen Ring (1854–1933) Vid frukostbordet, 1898 K vinnan som sitter vid frukostbordet och läser morgontidningen är konstnärens hustru Sigrid Kähler. Ljuset faller in genom den öppna dörren och därute skymtar sommargrönskan. Året är 1898 och det danska konstnärsparet har varit gifta i två år. Ovanför hennes huvud syns en myrtenkvist – en urgammal kärlekssymbol. Målningen har jämförts med Carl Larssons samtida Sundbornbilder, men Rings sommaridyll är mer verklighetsnära. Genom tidningen – ett nummer av Politiken – gör sig världen utanför påmind. MA Olja på duk, 52r40,5 cm Gåva 1946 av fru Karin Manwaring Robertson, England till minne av hennes avlidna moder, fru Florence Löwenadler Nationalmuseum, NM 4347 122 I 123 Carl Larsson (1853–1919) Till en liten vira, 1901 V ira var ett populärt sällskapsspel på 1800-talet. Målningen föreställer Karin Larsson i färd med att förbereda en kväll med gäster och spel i sitt och Carl Larssons hem i Sundborn i Dalarna. Samtidigt är målningen en detaljerad redovisning av parets idéer om heminredning. Den dämpade belysningen är i sig ett slags ideal, men noga avvägd i bilden så att vart och ett av föremålen ska kunna urskiljas. I Carl Larssons bildvärld var barnens närvaro lika naturlig som de vuxnas och här har Karin sällskap av två döttrar. CJO Olja på duk, 68r92 cm Gåva 1916 Nationalmuseum, NM 1961 124 I 125 Fanny Brate (1861–1940) Namnsdag, 1902 H är skildrar Brate förberedelserna för en namnsdagsfest i salen på familjegodset Brategården i Bråfors i Bergslagen. Rummet är inrett med ljusa möbler och textilier – 1700-talsmöbler samsas med äldre bonadsmålningar och för sin tid moderna gardinuppsättningar. Bordet har dekorerats med ängsblommor och murgröna. Brate har framför allt blivit uppmärksammad för sina heminteriörer från sekelskiftet 1900. Namnsdag är hennes mest kända verk och har reproducerats på allt från vykort till kaffeburkar. LH Olja på duk, 88r110 cm Inköpt 1903 Nationalmuseum, NM 1605 126 I 127 Vas med sockel, flintgods Rörstrand, utförd 1896, formgiven av Alf Wallander (1862–1914) ugendstilen fick sitt stora genombrott i Sverige med Stockholmsutställningen 1897. Rörstrand hade redan 1895 engagerat konstnären Alf Wallander för att förnya och modernisera sin produktion. Wallander kom att bli en av förgrundsfigurerna för spridningen av den nya stilen och formgav även textilier, glas och metallföremål i jugend för andra uppdragsgivare. Vasen ställdes ut både på Stockholmsutställningen 1897 och på världsutställningen i Paris 1900. AB Höjd 141,5 cm, bredd 65 cm Inköpt 1982 Nationalmuseum, NMK 47/1982 128 I 129 Otto Hesselbom (1848–1913) Sommarnattsstämmning, ca 1900 H esselbom målade gärna vida utblickar över majestätiska bergs- och skogslandskap. Tystnaden, stillheten och avsaknaden av människor förmedlar en närmast religiös naturkänsla. Samtidigt finns i hans bilder ett fosterländskt patos. Även om han ofta hämtade sina motiv från Dalsland, ville han göra detta specifika landskap till en symbol för hela Sverige. Hans mest monumentala målning fick också titeln Vårt land. Hesselboms bildvärld är representativ för det svenska sekelskiftets stämningsmättade måleri. MA Olja på duk, 55r92 cm Testamentarisk gåva 1946 av Ferdinand och Anna Boberg Nationalmuseum, NM 4245 130 I 131 Anna Boberg (1864–1935) Norrsken S ommaren 1901 besökte Anna Boberg för första gången ögruppen Lofoten i nordvästra Norge. Fjällnaturen, norrskenet och midnattssolen gjorde ett oerhört intryck på henne. Hon återvände ett trettiotal gånger, sommar som vinter, för att måla under olika ljusförhållanden. I ett stort antal målningar och skisser har Boberg avbildat fiskelägen, fjällmassiv och atmosfäriska fenomen – som här norrsken. Målningarna från Nordnorge fick negativ kritik i Sverige, men väckte positiv uppmärksamhet utomlands. LH Olja på duk, 97r75 cm Testamentarisk gåva 1946 av Ferdinand och Anna Boberg Nationalmuseum, NM 4258 132 I 133 Carl Wilhelmson (1866–1928) Kyrkfolk i båt, 1909 C arl Wilhelmson hämtade sina motiv främst från sin egen hembygd i Bohuslän. Hans ljusstarka bilder skildrar det karga bohuslänska klipplandskapet och den strävsamma fiskarbefolkningen med allvar och värdighet. Denna målning visar roddbåtar som lägger ut från kyrkplan i Fiskebäckskil för att föra kyrkfolket över till samhället efter söndagsgudstjänsten. Den speciella måleritekniken och den klara, lysande färgskalan tyder på intryck från Wilhelmsons tid i Frankrike och konstnärer som Paul Gauguin. AD Olja på duk, 185r196 cm Inköpt 1914 Nationalmuseum, NM 1796 134 I 135 Anders Zorn (1860–1920) Omnibus, 1895 eller 1892 A nders Zorns målning Omnibus tillkom under en vistelse i Paris på 1890-talet. Zorn gjorde då många resor med omnibussen från sitt hem på Montmartre för att studera passagerare. När bussen rörde sig genom staden förändrades hela tiden ljuset i vagnen. Elektrisk gatubelysning hade nyligen installerats på Paris gator – blandningen av artificiellt och naturligt ljus skapade nya och oväntade effekter som Zorn försökte återge på duken. Samtida kritiker beskrev Omnibus som ”ultramodern”. Olja på duk, 99,5r66 cm Inköpt 1985 med bidrag av Beijers Stiftelse Nationalmuseum, NM 6810 136 I 137 Anders Zorn (1860–1920) Midsommardans, 1897 Z orn har i sina självbiografiska anteckningar skrivit om målningens tillkomst: ”Denna tavla målades då under juni och en del av juli månad [1897] efter solnedgången och jag är glad att ha gjort den. Jag hade just då gett Morkarlby en ny majstång. Den målades röd varje midsommar […]. När den väl var rest spelades upp en polska och en långdans dansades kring stången och in på gårdarna, en ändlös orm av ungdom. Sedan dansades inne på någon gård till soluppgången. Se där vad min tavla föreställer.” Olja på duk, 140r98 cm Gåva 1903 av Konstakademien med bidrag av grosshandlare Pontus och fru Göthilda Fürstenberg Nationalmuseum, NM 1603 138 I 139 Carl Fredrik Hill (1849–1911) Trädet och flodkröken (Bois-le-Roi), 1877 L iksom Ernst Josephson reste Carl Fredrik Hill till Frankrike med en brinnande ambition att slå igenom som konstnär. Hans möte med den franska landsbygden på 1870-talet resulterade i ett intensivt och tålmodigt arbete med att fånga landskapets specifika karaktär. Ofta bearbetade han samma motiv i flera olika versioner. Trädet och flodkröken från 1877 existerar i flera varianter, varav detta är den tredje. Här har konstnären arbetat med att förena ett starkt dagsljus med landskapets svagt disiga atmosfär. CJO Olja på duk, 50r60 cm Gåva 1915 av konstvänner genom Richard Bergh Nationalmuseum, NM 1863 140 I 141 Ernst Josephson (1851–1907) Damporträtt, 1890-talet U nder en vistelse i Frankrike 1888 drabbades Josephson av psykisk sjukdom. Han skulle aldrig tillfriskna. Hans bildskapande fortsatte, men ändrade karaktär. Från insjuknandet präglas det av säregna visioner och ett expressivt bildspråk. Genom det visuella släktskapet mellan hans sjukdomsbilder och mer moderna konstriktningar har flera konstnärer och författare under 1900-talet uppfattade Josephson som ett geni. Inte minst korresponderade hans bildvärld med det starka intresset för det undermedvetna som då växte fram. CJO Olja på duk, 111r87 cm Gåva 1915 av konstvänner genom Richard Bergh Nationalmuseum, NM 3603 142 I 143 August Strindberg (1849–1912) Kustlandskap II, 1903 A ugust Strindberg målade enbart landskap – ofta stränder och havsutsikter från Stockholms skärgård. Han avbildade gärna havet i storm med skummande vågor, men i denna målning är vattnet stilla. Man ska ”måla sitt inre och icke gå och rita af stockar och stenar” menar Strindberg i sin självbiografiska roman Tjänstekvinnans son. Både som författare och konstnär lyckades Strindberg skapa något originellt, men erkännandet och det stora intresset för hans måleri kom först på 1960-talet, långt efter hans död. AD Olja på duk, 76r55 cm Inköpt 1929 NM 2722 144 I 145 Auguste Renoir (1841–1919) La Grenouillère, 1869 L a Grenouillère (Groddammen) var ett populärt utflyktsmål nära Paris. I september 1869 vistades konstnärerna Auguste Renoir och Claude Monet där. Ur olika perspektiv avbildade de platsen flera gånger. Dessa målningar, med sina oblandade färger och skissartade penseldrag, anses vara de först fullt utvecklade exemplen på impressionistiskt måleri. Den här målningen är ett av Nationalmuseums internationellt sett mest kända konstverk – ständigt efterfrågat till utställningar runt om i världen. MA Olja på duk, 66,5r81 cm Gåva 1924 av okänd givare genom Nationalmusei Vänner Nationalmuseum, NM 2425 146 I 147 Berthe Morisot (1841–1895) I Boulognerskogen, före 1880 M orisot deltog i impressionisternas första utställning 1874 och tillhörde sedan dess gruppens kärna. Samtida recensenter beskrev hennes måleri som själva essensen av impressionismen. Vid denna tid betraktade flera kritiker gruppens skissartade stil och deras betoning av det flyktiga som någonting utpräglat feminint. Morisots impressionistiska teknik var i samtidens ögon helt enkelt passande för en kvinna. På impressionisternas utställning 1880 ställde hon ut tolv målningar, varav en var I Boulognerskogen. MA Olja på duk, 61r73,5 cm Gåva 1960 av C. B. Nathorst genom Nationalmusei Vänner Nationalmuseum, NM 5525 148 I 149 Paul Gauguin (1848–1903) Landskap från Arles, 1888 I oktober 1888 anlände Gauguin till Arles i Sydfrankrike, där Vincent van Gogh redan vistades. Under höstmånaderna levde och arbetade de båda konstnärerna tillsammans. Spänningarna mellan dem tilltog, och episoden fick ett dramatiskt slut när van Gogh efter ett häftigt gräl skar av en bit av sitt öra. I landskapsmålningarna från Arles framställer Gauguin naturens former som dekorativa färgfält, utan att betona djupet i landskapet. Den dekorativa helheten är överordnad illusionen av verklighet. PH Olja på duk, 72,5r92 cm Inköpt 1911 Nationalmuseum, NM 1735 150 I 151 Paul Cézanne (1839–1906) Stilleben med statyett, 1890-talet I nvid några frukter står en statyett på ett bord. Målningen ger dock ingen klar uppfattning om det omgivande rummet – i bakgrunden skymtar en öppen spis och till vänster ett fönster. Målningen är utförd med lätta penseldrag och tunt pålagd färg – en teknik som får den att påminna om en akvarell. På flera ställen lyser den ljusa grunderingen igenom. Statyetten på bordet är en gipsavgjutning av en 1600-talsskulptur. Avgjutningen fanns i konstnärens ägo och förekommer i flera av hans bilder. MA Olja på duk, 63r81 cm Gåva 1926 av Nationalmusei Vänner Nationalmuseum, NM 2545 152 I 153 Himmelsglob, graverat glas, montering i tenn Signerad Orrefors 1929–1930, komponerad av Edward Hald (1883–1980) S venskt glas rönte vid Parisutställningen 1925 stora framgångar. Det graverade glaset av Simon Gate och Edward Hald beundrades och belönades med medaljer. Himmelsgloben tillverkades för Stockholmsutställningen 1930. För eftervärlden har utställningen blivit ihågkommen som funktionalismens genombrott i Sverige och det graverade Orreforsglaset firade här sin sista triumf. Under 1930-talet förändrades modet mot tjockare glas med optiska effekter och färg. AB Höjd 59, diam. 39 cm Gåva av Alice Wallenberg Nationalmuseum, NMK 142A/1930 154 I 155 Skulptur, Senapsmonumentet, Monument över senapen: ”för att befria mig från obehaget av nästa onsdag ’Pansarsoldatens dag’”, tennglaserad keramik, bestående av 81 delar Tillverkat vid Marcello och Vittoriano Bitossis fabrik, Montelupo 1969, formgivet av Ettore Sottsass (1917–2007) N ationalmuseum bjöd 1969 in Ettore Sottsass för en utställning som kom att heta Miljö för en ny planet. I utställningen ingick bland annat Senapsmonumentet. Namnet anspelar på den senapsgas som under första världskriget användes mot skyddslösa soldater. Utställningen kom att visa ett avantgardistiskt formspråk som ledde fram till den postmodernistiska Memphisgruppen, vilken Sottsass var med och bildade 1981. En rekonstruktion av Nationalmuseums utställning genomfördes 2009 i Maastricht. AB Höjd 280 cm Inköpt 1969 Nationalmuseum, NMK 28/1969 156 I 157 Skulptur, Sammetsdjungel, stoppad sammet Signerad Agneta Flock 1969, komponerad av Agneta Flock (f. 1941), utförd av Laor Sornkaew, Thailand U nder 1960-talet kom den textila konsten att förnyas. Den traditionella bildväven kom att utmanas av nya tekniker och en friare form. Agneta Flock skapade ett antal skulpturer med djungelmotiv i stoppad sammet vid 1960-talets slut och under 1970talet. De inspirerades enligt konstnären själv av tidiga minnen av tropisk vegetation och hetta. AB Höjd 210 cm, bredd 210 cm Inköpt 1969 Nationalmuseum, NMK 64/1969 158 I 159 Abakan, sisal, vävd Komponerad och utförd av Magdalena Abakanowicz (född 1930), utförd 1969 D en polska konstnärinnan Magdalena Abakanowicz började på 1960-talet att göra stora tredimensionella textilier i sisal som hon kallade ”Abakans”. Materialet hon använde var delvis kasserade rep som repades upp, färgades och återanvändes. Textilierna är avsedda att hänga fritt i rummet istället för traditionellt mot en vägg. Samtiden var delvis chockerad över skulpturernas sexuella anspelningar och likheter med en vagina - ett motiv som alltid omgetts med tabu. Nationalmuseums Abakan har inte visats sedan 1970-talet. AB Höjd ca 380 cm, bredd 360 cm Inköpt 1971 Nationalmuseum, NMK 3/1971 160 I 161 Selfies sefileS Selfies – Nu och Då m a rg a r eta gy n n ing M useer är viktiga mötesplatser för diskussioner kring hela vår visuella kultur och inte bara kring det som definieras som konst. Vår uppgift är att försöka förklara komplicerade historiska sammanhang och fördjupa våra museibesökares förståelse för den egna samtiden i en tid som präglas av ytan. Nationalmuseum vill därför i en del av Highligts. Kända och okända konstskatter från Nationalmuseum delta i den aktuella debatten kring identitet och så kallade ”Selfies”; självporträtt tagna på armslängds avstånd med hjälp av en mobilkamera. Med utgångspunkt från museets porträttsamling vill vi visa på paralleller mellan Nu och Då och diskutera ”hur man velat bli sedd” genom århundradena. Är en selfie bara ett egotrippat samtidsfenomen eller är den främst ett uttryck för vårt behov av att bli bekräftade och ett redskap för social kommunikation? Enligt relationell psykologi utgör strävan efter kontakt människans främsta drivkraft – vi blir till i mötet med andra. Vi lever visserligen i en neoliberal och konsumistisk kultur 164 I 165 som utgår från individen och främjar narcissism, men sökandet efter bekräftelse är också sökandet efter kontakt med andra, med kollektivet. Sedan spädbarnsåldern förstår vi hur livsavgörande det är att få kontakt med våra närmaste, att tolka våra föräldrars ansiktsuttryck och vice versa. Porträtt har därför en ovanlig förmåga att beröra djupa skikt i vårt undermedvetna, mötet med ett annat ansikte kan därför ge en känsla av bekräftelse som kan hänföras till subjektets uppkomst. Att bli sedd med en bekräftande blick är en viktig del i skapandet av den egna identiteten. Det är det som är grunden till både den äldre porträttraditionen och till de bilder som läggs ut på dagens sociala medier. Porträttet har en unik egenskap i och med att det där finns en pendling mellan illusion och verklighet som saknas i andra konstformer. Betraktaren möter både ett verkligt ansikte och ett tecken. Det är pendlingen mellan dessa tillstånd som gör porträtten så fascinerande för oss som betraktare. I Selfies – Nu och Då är stereotypa bildstrukturer och porträttkonventioner i fokus. Ett porträtt handlar i hög grad om makt, marknadsföring och att placera sig själv i den sociala hierarkin och det är precis samma sak med att lägga upp selfies på Facebook eller Instagram. Vi undersöker vad de egentligen representerar i förhållande till kön/etnicitet/klass/ ålder och vad olika koder och normer har och har haft för betydelser. I samspel med våra porträtt kommer ett bildspel kring kroppsspråk med skådespelaren Ann Petrén att visas i utställningen. Parallellt med den presenteras Selfies – Nu och Då också på Nationalmuseums hemsida. Och även här – i såväl utställningen som på nätet – inbjuds våra besökare att på olika sätt aktivt delta i projektet. 166 I 167 Rembrandt Harmensz. van Rijn (1606–1669) Självporträtt, 1630 V ad utmärker en selfie? Vi menar att det inte är som man nu påstår, en helt ny visuell genre, utan att den är fast förankrad i den västerländska självporträttstraditionen. Konstnären målar sitt eget porträtt, som Rembrandt har gjort här, genom att betrakta sig själv i en spegel. Det är en process som utmärks av långsamhet, fördjupning och introspektion, medan den nutida selfien med sitt avskurna ovanifrån-perspektiv vill ge intryck av att vara ett foto som skapats i ett improviserat, nonchalant och snabbt tempo. Men det påminner både som bildkonstruktion och i förhållande till kroppsspråk, mode och sociala konventioner, om den inövade pose man intar när man betraktar sig själv i en badrumsspegel. MG Olja på koppar, 15,5r12 cm Gåva 1956 av Nationalmusei Vänner Nationalmuseum, NM 5324 168 I 169 Gustave Courbet (1819–1877) Jo, den vackra irländskan, 1866 B ilden föreställer Joanna Heffernan som var modell och älskarinna till både Whistler och Courbet. Kvinnliga modeller hade på 1800-talet låg status, de sågs som bytesobjekt och de manliga konstnärernas egendom. När Jo därför granskar sig i spegeln så blir det en livsavgörande handling – hon var helt beroende av sitt utseende för att klara av sitt levebröd. I vår tids konsumtionskultur definieras kvinnor genom sitt utseende, som objekt, de får inte åldras och de kontrolleras genom sin vikt. En ny studie kring ungdomars mediavanor i Sverige visar att redan i tioårsåldern marknadsför sig flickor genom selfies med manipulerade bilder i så kallade duckfaceposer, medan killar främst spelar datorspel och har som kroppsideal handlingskraftiga och oberörda stoneface-poser. MG Olja på duk, 54r65 cm Gåva 1926 av Nationalmusei Vänner Nationalmuseum, NM 2543 170 I 171 Bild av skådespelerskan Ann Petrén ur ett bildspel kring stereotyper och kroppsspråk. 172 I 173 Justus van Egmont (1601–1674) Drottning Kristina som Minerva, 1654 U nder historiens gång har synen på kön varit föränderlig, men i många av dagens selfies gäller fortfarande genusnormer som skapades redan på 1800-talet. På 1600-talet var könsrollerna mera gränsöverskridande vilket porträttet av drottning Kristina visar. Hon var skicklig i att lansera sig själv och den expanderande svenska stormakten. Även efter att Kristina hade abdikerat marknadsförde hon sig som Alexandra Regina – hela Europas drottning, med hjälp av ett könsöverskridande symbolspråk som bröt med tidens konventioner. Här är hon gestaltad som den romerska gudinnan Minerva – krigets och kulturens beskyddarinna. Kristina var antagligen vad vi idag skulle kalla transsexuell och hon försökte byta kön med alkemins hjälp. MG Olja på duk, 114r87,5 cm Gåva av envoyé Herman Wrangel Nationalmuseum, Statens porträttsamling, NMGrh 1853 174 I 175 Gaspar de Crayer (1584–1669) Anna av Österrike, ca 1610 M akteliter har genom tiderna alltid markerat sin grupptillhörighet med hjälp av symboler och yttre attribut. Från renässansen fram till slutet av 1700-talet var porträtt en viktig del i lanserandet av ett aristokratiskt ideal, vilket i vår tid uppfattas som androgynt och könsöverskridande men som har sina rötter i den europeiska hovkulturen. Den aristokratiska rollen var en form av social koreografi som strävade efter att balansera kropp, rörelse, uttryck och dräkt till en fulländad högreståndsbild. Tidens överdådiga lyxkonsumtion styrde den enskildes hela livsstil, som måste anpassas till dennes plats i den sociala hierarkin. Att inte kunna leva upp till det som förväntades innebar social degradering. MG Olja på duk, 144r118 cm Överförd 1866 från Kongl. Museum (Prag 1648) Nationalmuseum, NM 408 176 I 177 Alexander Roslin (1718–1793) Damen med slöjan, 1768 P orträttet är en av Nationalmuseums mest populära målningar, men det är få som känner till att det föreställer en fransk kvinnlig konstnär, Marie Suzanne Giroust, som var gift med Alexander Roslin. Under 1700-talet var teatern en viktig del av societetslivet i städerna. Att klä ut sig, maskera sig och spela roller var ett vanligt sätt att roa sig, precis som idag, då rollspelslekar är mycket populära i sociala medier. Solfjädern som figuren leker med visar det förföriska i ett liv som var ägnat åt nöjen och njutning, vilket utmärkte den tidens elitkultur men som också återfinns i vår tids konsumtionsestetik. Solfjädern verkade som en förlängning av kroppsspråket – fokus sattes på händer och gester, vars olika uttryck ansågs utmärkande för identiteten. MG Olja på duk, 65r54 cm Gåva 1945 av givare som önskar vara okänd Nationalmuseum, NM 4098 178 I 179 Eva Bonnier (1857–1909) Husföreståndarinnan, Brita Maria (Mussa) Banck, 1890 D et som är utmärkande för såväl den nutida selfien som för det realistiska 1800-talsporträttet är viljan att fånga människan i vardagens ögonblick i den egna miljön. Realisterna var intresserade av att beskriva verkligheten. Den detaljerade miljön skulle ge en kedja av upplysningar om den avporträtterades karaktär. Eva Bonnier har valt att måla familjens husföreståndarinna Maria Banck (1830–1906) när hon läser tidningen och inte i yrkesrollen. Hon är framställd som en kraftfull men sliten kvinna och som en person med stor integritet. Det är ett av få porträtt i Nationalmuseums samlingar som inte avbildar personer ur olika eliter. Samlingarna rymmer enbart enstaka porträtt av icke-vita människor eller personer med arbetarklassbakgrund. MG Olja på duk, 112r86 cm Inköpt 1990 Nationalmuseum, Statens porträttsamling, NMGrh 4026 180 I 181 Konstnärsregister Abakanowicz, Magdalena 14, 160–161 Hammershøi, Vilhelm 120–121 Rembrandt Harmensz. van Rijn 7, 9, 10, 11, 36–39, 40, 168–169 Andersen Ring, Laurits 122–123 Heem, Jan Davidsz. de 32–33 Renoir, Auguste 7, 146–147 Arborelius, Olof 12, 13, 114–115 Hesselbom, Otto 130–131 Roslin, Alexander 60–61, 178–179 Arcimboldo, Guiseppe 26–27 Hild, Eva 8 Salmson, Hugo 100–101 Bergh, Richard 116, 140, 142 Hill, Carl Fredrik 11, 140–141 Sandberg, Johan Gustaf 13, 14, Boberg, Anna 13, 130, 132–133 Hårleman, Carl 18–19, 54–55 Bonheur, Rosa 90–91 Josephson, Ernst 10, 11, 140, Bonnier, Eva 7, 116–117, 180–181 142–143 84–85 Schultzberg, Anshelm 104–105 Sergel, Johan Tobias 68–69 Bosschaert, Ambrosius d.ä 30–31 Krouthén, Johan 102–103 Sidvall, Amanda 96–97 Boucher, François 7, 10, 48–49 Kulle, Axel 13 Sornkaew, Laor 158–159 Brate, Fanny 126–127 Kändler, Johann Joachim 46–47 Sottsass, Ettore 14, 156–157 Cézanne, Paul 7, 152–153 Købke, Christen 82–83 Strindberg, August 7, 11, 12, 104, Chardin, Jean-Siméon 11, 56 Lancret, Nicolas 44–45 Collin, Johan 50–51 Larsson, Carl 7, 122, 124–125 Sundberg, Per B. 112–113 Corot, Camille 80–81 Larsson, Karin 124 Tizian 22 Courbet, Gustave 170–171 Levé, Denis 66–67 Turner, Joseph Mallard William Cranach, Lucas d.ä 20–21 Leyster, Judith 7, 34–35 Crayer, Gaspar de 176–177 Liljefors, Bruno 7, 106–109 Vallayer-Coster, Anne 7, 10, 56–57 Delacroix, Eugène 88–89 Lindegren, Amalia 94–95 Verhout, Constantin 11, 40–41 Dossi, Dosso 22–23 Martin, Elias 70–71 Vigée-Lebrun, Élisabeth Louise Eden, Michael 8, 76–77 Melendez, Luis 58–59 Egmont, Justus van 174–175 Michel, Claude (kallad Clodion) Fjellman, Frida 8, 110–111 182 I 183 Hals, Frans 34 52–53 144–145 86–87 72–73 Wallander, Alf 128–129 Watteau, Jean Antoine 7, 42–43, 44 Flock, Agneta 158–159 Momper, Joos de 28–29 Wegmann, Bertha 118–119 Fontana, Orazio 24–25 Monet, Claude 146 Whistler, James Abbott McNeill Gate, Simon 154 Morandi, Giorgio 11 Gauguin, Paul 134, 150–151 Morisot, Berthe 7, 148–149 Wilhelmson, Carl 134–135 Giroust, Marie Suzanne 60, 178 Norrström, Carl Hjalmar 14, 98–99 Zethelius, Pehr 74–75 Gogh, Vincent van 150 Precht, Christian 50–51 Zorn, Anders 7, 136–139 Hald, Edward 154–155 Rafael 22 Zuccaro, Taddeo 24–25 118, 170 Författare till föremålstexterna MA AB AD CF MG PH LH ELK CJO Mikael Ahlund Anders Bengtsson Anne Dahlström Carina Fryklund Margareta Gynning Per Hedström Linda Hinners Eva-Lena Karlsson Carl-Johan Olsson Kommissarier: Mikael Ahlund, Anders Bengtsson (Highlights) och Margareta Gynning (Selfies – Nu och Då) Utställningshandläggare: Anneli Carlsson Utställningssamordnare: Lena Granath Utställningsarkitekt: Joakim E. Werning Ljussättning: Jan Gouiedo Utställningsteknik: Nationalmuseums tekniska avdelning under Lennart Karlsson Ansvariga konservatorer: Britta Nilsson, Maria Franzon och Nils Ahlner Pedagog: Helén Hallgren Archer Nationalmuseum samarbetar med Svenska Dagbladet, Fältman & Malmén och Grand Hôtel, Stockholm. Denna publikation är utgiven i anslutning till utställningen Highlights. Kända och okända konstskatter från Nationalmuseum, 15 maj – 31 augusti 2014, Konstakademien, Stockholm. Redaktion: Mikael Ahlund, Ingrid Lindell och Janna Herder Grafisk form: BankerWessel Publikationsverksamhet: Ingrid Lindell (publikationsansvarig), Janna Herder (redaktör) Foto: Linn Ahlgren, Olle Andersson, Erik Cornelius, Anna Danielsson, Cecilia Heisser, Bodil Karlsson, Åsa Lundén, Sofia Persson och Hans Thorwid Bildredaktör: Rikard Nordström Papper: Invercote Creato, Arctic Volume Ivory och Rainbow © Nationalmuseum, författarna och bildrättighetsinnehavarna Nationalmusei utställningskatalog nr 671 ISBN [svensk edition] 978-91-7100-849-7 ISBN [engelsk edition] 978-91-7100-850-3 Tryckeri: Göteborgstryckeriet 2014 Distribution: Nationalmuseum www.nationalmuseum.se http://nationalmuseum.bokorder.se
© Copyright 2024