http://troochliv.wordpress.com/2010/06/02/mote-med-messiansk-judendom
Johanna Dahl
2010-06-02
Möte med messiansk judendom
- Utifrån läsning av Messianic Judaism av David H Stern
Messiansk judendom är en rörelse starkt präglad av sin egen och omvärldens brottning med
dess identitet. Termen uppstod 1895 och började användas under tidigt 1920-tal i
International Hebrew Christian Alliances tidskrift. Hebrew Christian (hebreisk kristen) är
den term som föregick Messianic jew, och som betonade den kristna identiteten starkare än
den judiska.1 År 1975 bytte Hebrew Christian Alliance of America namn till Messianic Jewish
Alliance of America (MJAA). Stern beskriver denna - till synes lilla förändring - som en
vattendelare, en punkt där betoningen kom att läggas på judiskhet samtidigt som man
uttryckte en messiastro.2 I viss mening är all judendom messiansk, eftersom dess
kanoniserade skrifter pekar mot att en messias ska komma. Till skillnad från annan judendom
anser messianska judar att Messias redan har kommit: i Yeshua, tillika Jesus Kristus.
Ett dilemma för modern messiansk judendom är att klargöra sin identitet i relation till
annan judendom och till kyrkan. Är en messiansk jude en kristen, en jude, både ock eller
något annat? Detta återkommer David H. Stern till många gånger. Under mitt besök i Israel
förra året hade jag möjlighet att träffa ett antal messianska judar. Först då insåg jag att det
blev lite dissonans i samtalet när jag talade om messianska judar som kristna eller när jag
kallade Jesus för Jesus istället för Yeshua. Jag upplevde att bara jag använde mina ”kristna”
termer så blev hinnan för samförstånd mellan oss lite tjockare, även om vi intellektuellt
förstod varandra.
Stern vill definiera vem som är en messiansk jude så här: “A person who was born
Jewish or converted to Judaism, who is a genuine believer in Yeshua, and who acknowledges
his Jewishness”3. För Stern är det uppenbarligen viktigt att så väl den judiska som den
messianska hängivenheten är stor. För att någon med rätta ska kallas messiansk (inkluderande
så väl kristna som judiska messiastroende) ställer han upp lista med åtskilliga punkter för
utesluta kulturellt kristna som inte blivit pånyttfödda, nominella kristnas intellektuella
övertygelse, östkyrkliga, romerska katoliker och mainstream-protestanter som definierar sig
som kristna utifrån kyrkotillhörighet.4 Sterns definition av messiansk tro liknar alltså en
kongregationalistisk syn, med en förhållandevis skarp linje mellan de tillhöriga och de
otillhöriga. Jag ser både fördelar och nackdelar med en sådan specificerad definition. Men,
när är man tillräckligt genuint troende? Stern markerar att levande tro behöver ligga djupare
än vad endast ett yttre deltagande i tron innebär. En levande tro bör också vara förknippad
med viss hängivenhet. Samtidigt verkar Sterns definition vara formad av karismatisk
kristendom och dess uttryck för tro, liturgi, fromhet etc. Att knyta messiansk judisk tro till den
typen av uttryck och fromhet riskerar att utesluta eller avskräcka judar från vissa
fromhetsriktningar varifrån steget till denna fromhet kan kännas obekvämt. Majoriteten av
messianska judiska församlingar har drag av karismatisk kristendom (främst från USA), men
det finns även församlingar med former som är snarlika den ortodoxa judendomens.
Under dess första decennier bestod messiasrörelsen av de första (judiska) lärjungarna,
andra judar som kommit till tro på Yeshua som Messias samt hedningar. Stern poängterar den
messianska rörelsens ursprung i ett judiskt sammanhang, men som mot bakgrund av Guds
löfte till Abraham (1 Mos 12:1-3), missionsbefallningen (Matt 28:16-20) och Guds sändning
av Sha’ul (Paulus) kontextualiserades för hedningar (Apg 13:46f) och spreds ut i världen.
Från början existerade judiska och ickejudiska messiastroende gemenskaper sida vid
sida. När den ickejudiska messianska rörelsen kom att bli den numerärt och institutionellt
1
Stern, David H (2007), s. 28.
Stern, David H (2007), s. 30.
3
Stern, David H (2007), s. 20.
4
Stern, David H (2007), s. 18f.
2
1
http://troochliv.wordpress.com/2010/06/02/mote-med-messiansk-judendom
Johanna Dahl
2010-06-02
dominerande och det judiska folket levde i diaspora kom allt större motsättningar mellan judar
och icke-judar att uppstå. I dessa motsättningar kom messianska judar att behandlas dubbelt
illa eftersom de varken erkändes fullt ut som judar eller som kristna. Under 300-talet försvann
de sista judisk-messianska församlingarna. Då gick det inte längre att behålla den dubbla
identiteten.5 Den icke-judiska messianska rörelsen, nu statskyrka i romarriket, hade förlorat
mycket av sin ursprungliga judiska identitet och var mycket kritisk till judendomen och till
judar. Judarna klandrades bl a för att ha utlämnat Jesus till att korsfästas. I flera
nytestamentliga skrifter finns även kritik mot missförhållanden i judiska sammanhang, vilket
kom att tillskrivas judarna i diasporan. Därmed blev det svårt för judar att ta till sig Yeshua
som sin Messias, i varje fall med sin judiska identitet i behåll. Stern beskriver situationen som
att kyrkan inte förstått sitt judiska arv och inte ville ha kontakt med judarna. 6 Han säger dock
inget om den starka judiska identiteten och dess helighetsföreskrifter som förmodligen fick
gruppen att framstå som ganska inåtvänd och försvårade gemenskap över gränserna. Jag
bejakar Sterns poäng att messianska judar haft det ännu svårare än övriga judiska folket, men
i sammanhang som detta finner jag att Stern redovisar förhållandena alltför ensidigt. Det finns
faktorer även från judisk sida som uppehållit motsättningar.
Under 1600-talet och 1700-talet skedde vissa kristna missionsförsök till judar i
Tyskland och Holland. Under 1800-talet uppstod den hebreisk-kristna rörelsen i England,
enstaka rabbiner predikade om Yeshua som Messias och det utkom under denna tid ett fåtal
böcker som behandlade messiansk judisk tro.7 Motsättningarna mellan judar och kristna
bestod dock in i 1900-talet med pogromer och det nazistiska förintelseprogrammet. Först i
och med efterkrigstiden har den messianska judiska rörelsen på allvar börjat växa.
Stern ägnar stor del av boken åt att argumentera för ett judiskt sätt att leva som
bekännare av Yeshua som Messias. Vem är jag om jag frångår det vanliga sättet att vara jude?
Hur kan jag då förhålla mig till min judiska identitet? I argumentationen presenterar Stern
Jesus som mycket judisk (vilket han förmodligen var, men som delvis har fallit bort i
kontextualiseringen till ett ickejudiskt sammanhang). Detta är något som kyrkan idag skulle
kunna ta till sig mer, inte minst i relation till messianska judar. Stern framhåller den
messianska judendomen som 100 % judisk och 100 % messiansk.8 Stern bedriver något av ett
kontextualiseringsarbete: att ge Nya testamentet tillbaka till judar. Inom ramen för detta har
han gjort en egen översättning av Nya testamentet med judisk terminologi för att judar ska
känna igen sig och inte stötas bort av negativt laddad ”kristen” terminologi. Detta
manifesterar samtidigt Sterns hållning att messianska judar bör i likhet med andra judar leva
enligt Torah som Guds förbund med det judiska folket anger – inte för att uppfylla lagen – för
det har Yeshua gjort, men för att gensvara på Guds kärlek och förbli i förbundet.
Kyrkan kan behöva fundera över sitt ursprung i det judiska sammanhanget. Den kristna
tro som för många av oss kan kännas så ursprunglig och självständig i relation till judendom
är ett slags kontextualisering, och medför en inympning i det ursprungliga sammanhanget.
Det är inte säkert att den kristna kyrkans Judendom light version 2.0, bör vara normativ för
hur den som är född judisk bör hantera sitt judiska arv tillsammans med en tro på Messias.
Fastän vi i Kristus alltid är i gemenskap med den judiska moderplantan så har vi i sådär 1700
år levt relativt åtskilda från det judiska folket. Vi har förlorat något av det ursprungliga
judiska sammanhanget och istället fått en kristendom präglad av den grekiska eller romerska
antika världen. Det är inget ont i det. Men nu när judar och kristna i högre grad kan få tillgång
till varandras publicerade material, tankar, värld, kultur, fromhet – då kan vi snegla på
varandra och söka friska strömmar av levande vatten. Vi kan i olika kristna riktningar och i
5
Stern, David H (2007), s. 74.
Stern, David H (2007), s. 54f.
7
Stern, David H (2007), s. 74-76.
8
Stern, David H (2007), s. 84.
6
2
http://troochliv.wordpress.com/2010/06/02/mote-med-messiansk-judendom
Johanna Dahl
2010-06-02
messiansk judendom finna nya perspektiv som kan hjälpa oss att se hur vår egen kultur och
vår religion under många hundra år formats av varandra. Gud och diverse yttre faktorer
(samhället/kulturen/historien/miljön) har format människorna, tankesätten, teologerna,
teologin och kyrkan. Och detsamma inom judendomen. Så när vi nu ser på varandra kan vi
jämföra var vi har vandrat åt samma håll och var vi har vandrat åt olika.
Stern lägger stor vikt vid frågan om Torahs fortsatta auktoritet. Vore t ex tempeltjänsten
rimlig att hålla fast vid för messiastroende (hypotetiskt)? Jag antar att resonemanget gäller
både för messiastroende judar som messiastroende icke-judar. Stern svarar att det endast är
syndoffret som inte längre är aktuellt eftersom Yeshua Messias själv tagit dess plats för all tid.
Övriga offer finns kvar. Tro och gärningar är ett annat ämne där kristna tenderar att missförstå
judisk lagfromhet som lagisk medan den judiska tro som ligger i botten är att gärningarna bör
komma ur ”trusting faithfulness” (hebr. emunah). Detta framstår som snarlikt hur kristna
tenderar att se på begreppet tro. Genom detta förtydligande verkar Stern poängtera att
skillnaden mellan judar och kristna egentligen inte är så stor.9 Vi i den protestantiska världen
är dessutom mycket präglade av den lutherska betoningen av tron, synden, nåden, frälsningen
och korset. Men de senaste decenniernas bibelforskning (främst kring Paulus och det nya
perspektivet) har kommit att problematisera den tolkning av Paulus och kristen teologi som är
centrerad kring sökandet av den nådige Guden på bekostnad av frågor som hur vi som ickejudar bör leva i förbundet med Israels Gud (vilket också är en central fråga som Paulus
bearbetar). Jag vill inte säga att det ena är fel och det andra är rätt, men att det kan finnas skäl
att fundera över vilka betoningar vi gör i teologin och varför.
Stern lyckas framhålla att det är något oerhört att Israels Gud, som också är hela
världens Gud och Skapare, ändå har bemötat sig att skapa en särskild och oväntad väg in i
hans utvalda folk. Vi riskerar lätt att bli blinda för det oerhörda som ligger bakom Paulus
formuleringar i stil med ”juden främst men också greken” (Rom 2:9). Paulus betonar
verkligen att Stern framhåller även att Yeshua är i gemenskap inte bara med den kristna
kyrkan utan också med det judiska folket.10 Han framhåller att Gud ska stå fast vid sina löften
så att Israel som nationell enhet (eng. entity) ska bli räddad. Det ska bli en hebr. tikkunha’olam, ett tillrättaställande av världen, i vilket det judiska folket har ett särskilt uppdrag. I
detta framhåller Stern de messianska judarna som ett verktyg för att skapa fred mellan
arabiska kristna och judar.
Sterns huvudtes verkar vara att messianska judar inte bör leva som messianska ickejudar
(kristna). Men de sistnämnda är fria att ta till sig så mycket av lagen som de önskar: men
minimum de noakidiska buden (1 Mos 9:1-17) och buden från apostlamötet i Jerusalem
specifikt för icke-judiska messiastroende (Apg 15:19f).11 Detta skulle i så fall innebära att
kristna t ex inte borde äta blodmat – något som i många fall har frångåtts mot resonemanget
att det inte är vad som går in i människan som gör henne oren utan det som går ut, samt att för
den som tror är allt rent (Rom 14:1-8). Att aktivt försöka tillämpa lagen som icke-jude är i
kristna sammanhang något kontroversiellt, särskilt i augustinianskt präglade sammanhang
såsom lutherska kyrkor. Vi som kyrka skulle kunna pröva tanken att i ännu högre grad
använda Gamla testamentets bud, och även Nya testamentets bud som riktlinjer för våra liv.
Inte för att vi på så sätt skull bli bättre eller sämre inför Gud. Jesus har redan uppfyllt allt som
lagen kräver, i vårt ställe (Rom 8:1-4). Men vi skulle kunna använda fler av Guds bud som ett
sätt att uttrycka gemenskap med Gud och ge Honom ära. Och förmodligen kommer vi då
också att få öva oss i att se hur lite vi skulle förmå hålla lagen på egen hand. En bra början
kan vara att försöka att läsa Romarbrevet och särskilt fundera över hur en jude skulle kunna
uppfatta vad står där.
9
Stern, David H (2007), s. 98f.
Stern, David H (2007), s. 108.
11
Stern, David H (2007), s. 155-157.
10
3