Konferensrapport Innehåll Introduktion: Bejing +15, hur jobbar vi vidare? Öppnande och introduktion av inbjudna talare Workshopsessioner ◊ ”Pekingplattformen och Resolution 1325—att förebygga krig eller göra krig säkrare för kvinnor?” - Josefine Karlsson, IKFF ◊ ”Kvinnor i nyheternas skugga—globala skillnader och svenska resultat” - Maria Edström & Simone Lindsten, Allt är Möjligt ◊ ”Feministiskt förändringsarbete på gräsrotsnivå lokalt och internationellt” - Linnéa Bruno, Stärnjouren, Sundbybergs tjejjour ◊ ”Normfokuserad pedagogik i skolorna” - Oskar Persson, Män för jämställdhet Göteborg ◊ ”Jämställd omvandling av ekonomiska system för en hållbar utveckling” - Ewa Larsson & Vivianne Gunnarsson, Gröna kvinnor ◊ ”Media och globala jämställdhetsfrågor” - Gunilla Ivarsson, IAWRT ◊ ”Teori och praktik för utbildare i mötet med våldutsatta” - Inger Lövkrona, Maria Hagberg & Ewa Norström, Equlta ◊ ”Kvinnor i Latinamerika” - Edmé Dominguez, HAINA ◊ ”Kvinnor i Mellanöstern” - Awaz Daleni, Maria Hagberg & Karin Jonegård Underhållning Avslutning Deltagarlista 3 3 4 4 5 6 7 8 8 9 10 10 11 11 13 De som främst arbetat med konferensen är: Edmé Dominguez, Nina Gren, Gunilla Blomqvist Sköldberg och Sarah Johnstone (Göteborgs universitet) samt Lena Ulrika Rudeke (ABF). Stor tack också till Evy Warholm, Annalena Vidlund och Josefine Alvunger för deras arbete kring konferensens organisation. Maten till konferensen anordnades av Karin Gynnerstedt på Restaurangen Trappan, Folkets Hus. Tack också till alla deltager och workshoparrangörer för en lyckad konferens. Rapporten har sammanställts av Sarah Johnstone, med assistans av Alezandra Iriarte, Markus Karlsson och Lisa Matsson. Bilden på framsidan skapades av Klara Persson, HDK. 2 INTRODUKTION: Beijing +15– Hur jobbar vi vidare? Året 1995 höll FN den fjärde kvinnokonferensen i Peking. På konferensen antogs Pekingdeklarationen med en handlingsplan. Deklarationen fokuserade på förtrycket av kvinnor och flickor vad gäller fattigdom, våld, konflikt, otillräcklig och ojämlik tillgång till utbildning och sjukvård, ekonomiska system, könsstereotyper, samt icke-jämställt deltagande i media och kommunikation, förvaltning av naturresurser och makt i beslutsfattande. Handlingsplanen framhöll kvinnors rättigheter och jämställdhetsintegrering som ett sätt att arbeta med problemen. Det genomgående budskapet var att dessa frågor är globala och universella. Nu har det gått 15 år sedan Pekingdeklarationen. I mars hade FN en uppföljande konferens där man underströk vikten av utbyte av erfarenheter och bra praktik med hänsyn till kvarliggande problem och nya utmaningar, särskilt i relation till Millenniemålen. Frågan ”Beijing +15, hur jobbar vi vidare?” har tagits upp på olika konferenser runt om i världen och var även temat för vår konferens. Genom workshops och föreläsningar diskuterades frågor som stod i fokus i Pekingdeklarationen och tillhörande handlingsplan samt vad som har hänt under de senaste 15 åren och framtida möjligheter. Konferensen anordnades och finansierades av ABF och nätverket GADIP (Gender and Development in Practice). Visst ekonomiskt bidrag kom också från Nationella sekretariatet för genusforskning. GADIP finansieras av Sida och syftar till at underlätta utbyten av kunskap och erfarenheter mellan forskare och praktiker som vill lägga ett genusperspektiv på globala utvecklingsfrågor. Nätverket är ett forum för dialog, där praktiker har möjlighet att bli uppdaterade om den senaste forskningen i deras intresseområde och där forskare kan möta erfarenheter från fältet. GADIP består av mer än 60 praktiker från 33 olika organisationer och ett antal akademiker från flera svenska universitet. GADIP:s sekretariat finns vid Institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet. Mer information om GADIP finns på: http://www.globalstudies.gu.se/english/cooperation/gadip/ Öppnande och introduktion av inbjudna talare Efter en kort välkomsthälsning av Nina Gren och Gunilla Blomqvist Sköldberg från GADIP, konferensens huvudarrangör, gav ordet till Edmé Dominguez, moderator för talarna under öppnandesessionen. Dominguez presenterade först Kerstin Alnebratt, föreståndare för Nationella sekretariatet för Genusforskning, som tog upp det faktum att de projekt som genomförts i Sverige sedan nittiotalet för att uppnå de jämställdhetspolitiska målen alla kommit fram till ungefär samma resultat för vad som krävs för att målen ska uppnås. Trots det sker jämställdhetsarbetet på myndighetsnivå fortfarande främst via sido-organisationer, inte som en integrerad del av verksamheten. Därmed är det dags att ifrågasätta hur arbetet med jämställdhetsintegrering sker. Jämställdhetsfrågan måste komma in i centrum och åter bli en del av den politiska debatten, där det med eftertryck måste talas om varför jämställdhet måste arbetas med och vilka mål som eftersträvas så att det också ställs krav på resultat. Det är viktigt att debatten förs i det offentliga rummet, så att de som arbetar med att integrera jämställdhetsfrågor ska få stöd och mod samt att de som sitter på maktpositioner tvingas handla. 3 Därefter talade Lillian Halls French från Europeiskt feministiskt initiativ. Hon påpekade att internationella resolutioner, konventioner och andra dokument är viktigt, men endast som ett första steg mot jämställdhet på en väg fylld av hinder. Dessa hinder kan exempelvis vara global militarisering av vardagslivet runt om i världen och kriminalisering av kvinnors friheter genom kulturella och religiösa anledningar som accepteras i en atmosfär av ’tolerans’ och ’respekt för att leva som man vill’. För att fritt kunna välja sitt liv krävs dock tillträde till beslutsfattande, utbildning och arbete, ett tillträde som inte ges. Detta dels för att stater inte verkställer vad de åtagit sig utan istället demonterar välfärdsstaten och begränsar feministiska rörelser, dels för att de tekniska texter Talarna Simone Lindsten, Kerstin Alnebratt, Lilian Halls French och ordföranden Edmé Dominguez. som skall implementeras leder till en jämställdhet stöpt i patriarkala normer som inte kommer stoppa våldet mot kvinnor världen över. Det behövs fortfarande internationell mobilisering och aktivism för att möta det patriarkala motståndet mot jämställdhet inom EU, för att de vinster som gjorts inte ska förloras och för att feminismen ska bli en del av maktbalansen i Europa. Slutligen talade Simone Lindsten, jämställdhetsexpert i Västra Götalandsregionen samt aktiv i nätverket Allt är möjligt, som ersättare för Gertrud Åström som inte kunde närvara. Lindsten byggde vidare på diskussionen om att den svenska jämställdhetsstrategin kräver ökade kunskaper för att kunna tillämpas och att utbildningen om jämställdhetsfrågor för gemene myndighetsperson är bristfällig. Jämställdhetsarbetet bör ske på ett sätt som gör att verksamheterna kan göra ett bättre arbete, där jämställdhet blir ett medel för att uppnå en funktionell verksamhet. Lindsten knöt också an till Sveriges Kvinnolobbys arbete med att granska och rapportera regeringens arbete utifrån vad de åtagit sig att göra genom bland annat internationella dokument, ett arbete som visar att det finns mycket arbete kvar att göra, även i Sverige. Under frågestunden lyftes bland annat frågan om hur man ska uppnå lika lön för lika arbete, en kamp som mött motstånd i och med individualiserade lönesättningar och en verkningslös diskrimineringslag. Att förbättra tillsynen och uppföljningen av den lagen, samt bättre fackligt arbete, skulle kunna förbättra situationen. Workshop: ”Pekingplattformen och Resolution 1325—att förebygga krig eller göra krig säkrare för kvinnor?” Josefine Karlsson, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet Karlsson började med en dramatisk demonstration av sprängkraftens ökning på jorden idag, och frågade – ”regeringar spenderar alltmer mer på vapen och krigsmateriell, men är vi säkrare?” Hon förklarade att Pekingplattformen kan sägas vara ett första steg i vad som senare blev Resolution 1325. De inblandade rörelserna menar att plattformen inte hade kommit igenom om målen hade presenterats för sig själva istället för som det stora paket som plattformen blev. Att behandla dessa frågor som ”säkerhet” istället för ”kvinnofråga” var avgörande. När kvinnor inte har så stor maktposition i världen kommer ”kvinnofrågor” i skymundan. Nu kallade man plattformen för säkerhetspolitik och även 4 målet om nedrustning och mot ökade militära utgifter kom med. När den mer bindande resolutionen senare skrevs, föll dock det målet bort. Resolution 1325 syftar till att öka kvinnors deltagande i arbetet med att förebygga, hantera och lösa konflikter. Karlsson påpekade att i deltagande har man kommit en bit, cirka 8 % av uppdrag under FN-flagg har utgjorts av kvinnor. Enligt rörelserna själva har det varit viktigt. Problemet är att kvinnor inte får positioner som utsända eller ambassadörer, och då präglar inte kvinnors perspektiv uppdragen genom alla led. Rörande skydd med genusperspektiv och den kompletterande Resolution 1820, som handlar specifikt om sexuellt våld, hävdar IKFF att det viktigaste är att kvinnor får medverka inom politik som berör skydd, så att kvinnor själva får tolka hur de ska skydda sig. När det gäller förebyggande menade Karlsson att den bästa metoden är att minska konflikter. I avtalen handlar förebyggande explicit om straffrihet. Det finns exempel på lyckat arbete inom området, ibland redan under konflikter. Exempel är att våld mot kvinnor kan utgöra brott mot mänskligheten. Slutligen ställde Karlsson frågan – ”Vad hände med nedrustningsmålet som föll bort i Resolutionen?” Sverige ligger på 10-i-topp listan gällande vapenexport. Josefine Karlsson talar om Resolution 1325 Nyligen tillsattes en exportnämndmyndighet, som bara ska jobba med att lobba för ökad vapenexport. 2011 har vi ansvar för Nordic Battlegroup. Endast beredskapsperioden för denna kostar 345 miljoner kronor. För dessa pengar skulle man kunna utbilda och ge rent vatten åt hundratusentals flickor. Sverige exporterar också med mellanhänder. Nyligen uppdagades det att det finns svenska vapen i kriget i Irak som har sålts via USA. Det är ett problem som vi i landet bör tänka på, hur det påverkar världen, freden och oss. Workshop: ”Kvinnor i nyheternas skugga—globala skillnader och svenska resultat” Maria Edström & Simone Lindsten, Allt är Möjligt Allt är Möjligt startade 1992 av personer som jobbade i mediebranschen. De märkte att de själva var med och producerade mediebilder som inte kändes bra men visste inte hur de skulle göra för att förändra det. Då föddes idén med mediekritisk aktivism. Dels fokuserar nätverket på hur stor mängd kvinnor som finns i nyheterna, men också på vilka stereotyper och schabloner som används för att beskriva kvinnor och män. Att ge kvinnor tillgång till media och att motverka stereotypa könsroller i medierna har funnits som en målsättning sedan 1995, då Pekingplattformen formulerades. Inför Pekingmötet startade GMMP – Global Media Monitoring Project – som vart femte år räknar andelen kvinnor i nyheterna i olika länder under en dag. Projektets resultat visar att andelen kvinnor globalt sett har ökat något, från 18 procent till 24 procent de senaste tio åren. I Sverige har dock utvecklingen stått still på ungefär 30 procent. Högst andel kvinnliga nyhetssubjekt finns det i Peru, där 35 procent är kvinnor. Lägst andel har Libanon med 5 procent. Edström menar att det finns både demokratiska och publicistiska argument för jämställdhet i 5 medierna, annars missar man många viktiga berättelser. Men fortfarande går det alltså två män på varje kvinna i svenska nyhetsmedier. Detta är trotts att journalister inte längre saknar kvinnliga intervjupersoner. Det enda område i nyhetsmedierna där kvinnor förekommer oftare än män är mänskliga rättigheter. En annan skillnad som Allt är Möjligt har märkt är att det ofta är äldre män och yngre kvinnor som syns i medierna. Siffran 30, som i 30 procent kvinnor, är något som ständigt återkom i diskussionen med publiken. Flera hade erfarenheter från andra håll där de också hade märkt att andelen kvinnor har stannat just där. ”Kan det vara så att upp till 30 är kvinnor med, men de är inte hotande?” funderade en kvinna i publiken. Edström höll med och beskrev de 30 procenten som ett slags glastak. Maria Edström och Simone Lindsten Men hon också belyste ett positive exempel på förändring: tidningen Västerbottens-Kuriren, som har gjort jämställd representation till en ledarskapsfråga och har en modell för hur de ska jobba med det. Det finns även olika initiativ för att hjälpa medierna på traven med att hitta kvinnliga intervjupersoner. I Sverige finns Rättviseförmedlingen och Experta som lyfter fram kvinnliga experter inom olika områden. En annan positiv förändring är att stora organisationer som UNESCO och Internationella Federationen av Journalister nu börjar se jämställdhet i medierna som någonting viktigt. Workshop: ”Feministiskt förändringsarbete på gräsrotsnivå, lokalt och internationellt” Linnéa Bruno, Stjärnjouren, Sundbybergs tjejjour Inledningsvis presenterades och diskuterades Stjärnjouren, en ideell, partipolitiskt och religiöst obunden feministisk förening som också kallar sig fristående, genom att inte vara bunden till någon annan kvinnojour. De genomsyrande syftena är att medvetandegöra samhälleliga maktstrukturer, väcka ett normkritiskt förhållningssätt samt att stärka individen. Sambandet mellan dessa syften betonades starkt, samt vikten av att undvika att fokusera på ett och inte de andra. Arbetet börjar vända sig också mot killar i sin utåtriktade verksamhet, eftersom de allt för ofta bortglömda maskulinitetsfrågorna också måste arbetas med. Linnéa Bruno Därefter presenterades utbytesprojektet ”Young Women Crossing Borders – a Project for Development and Empowerment”, som genomförts tillsammans med den georgiska kvinnorättsorganisationen Avangard i utbrytarrepubliken Abkhazien. Även Avangard arbetar med utåtriktat arbete mot unga för att få till stånd en attitydförändring kring rätten till sin egen kropp och för att öka sammhällsdeltagandet bland kvinnor. Organisationen spelar också en mycket stor samhällsbyggande roll, vilket underlättas av ekonomiskt stöd från Kvinna till Kvinna. Projektet innebar dels ett ettårigt utbytesprojekt där det bland annat anordnades ett sommarläger, dels en metodbok för tjejjourer som också kommer spridas i den post-sovjetiska världen för att fylla ett tomrum rörande icke-anglosaxiskt utbildningsmaterial för kvinnoorganisationer. 6 Under workshopen diskuterades det kontinuerligt, bland annat om vikten av att i samhällsarbetet inte reproducera nedskrivande begrepp eller bilder såsom ’offer’, utan istället se till både en utsatt situation och individuell handlingskraft samt åtskilja dessa. Denna åtskillnad görs tyvärr sällan i det välfärdsskydd som sägs finnas i Sverige. Därmed misslyckas alltför ofta myndighetsarbetet, och problemet lämnas ut till kvinnojourer. Stereotyper reproduceras också för ofta i projektansökningar, språkbruk och frivilligorganisationer, som (liksom myndigheter) istället måste skapa jämlika relationer mellan den som erbjuder stöd, och den som bör kunna välja att efterfråga stöd. Detta beror delvis på föreställningen om att det inte finns något att lära hos andra organisationers arbete, en föreställning som bland annat tack vare nämnda projekt visat sig felaktig. Workshop: ”Normfokuserad pedagogik i skolorna” Oskar Persson, Män för Jämställdhet i Göteborg Män för Jämställdhet skapades 1997 med syftet ”för kvinnofrid, mot mäns våld, för jämställdhet”. Organisationen i Göteborg arbetar i skolor samt med pappagrupper för blivande föräldrar och med arbetsgivare i samarbete mot våld i nära relationer. Persson berättade att det dock är en svårighet att få tag på män som vill engagera sig för jämställdhet trots att begreppet har nått acceptans, delvis på grund av en outvecklad förståelse för begreppet, som begränsas till lika lön för kvinnor och män och att män inte vinner på jämställdhet. En huvudinriktning för organisationen är därmed också att utveckla begreppet, genom att till exempel peka på brottsstatistik, där män är överrepresenterade, och möjligheten att främja kontakten med sina barn. Det finns Oskar Persson demonstrerar normfokuserad pedagogik dock svårigheter med detta, då många av frågorna som lyfts står i konflikt med den manliga normen. Särskilt problematiskt visar sig arbetet mot homofobi vara, då manlighet ofta innebär ett tydligt manifesterande av heterosexualitet via språkbruk och agerande. Verksamheten Jämt i Skolan lyfter genusfrågor till ungdomar av alla kön, främst i åldrarna 1519 år, dels för att frågorna inte är specifika för killar, dels för att undvika att klassificera målgruppen. Persson förklarade att projektets fokus ligger på att gå från toleranspedagogiken, som söker skapa förståelse genom att visa upp det avvikande, till normfokuserad pedagogik, som vill skapa förståelse kring varför vissa saker uppfattas som avvikande. Detta exemplifierades under workshopen genom övningar, dels genom att diskutera normerande skällsord för att visa på vilka normer som skapas i språk och handling, dels genom fyra hörns-övningar där de största fördelarna med att uppfattas som svensk, samt som man, diskuterades. Slutligen ledde dessa diskussioner till att urskilja den minoritet som eftersträvas genom normerna, och det faktum att många strävar efter att passa in i den, varpå den fortbildas. Aktiviteterna ledde till reflektioner över organisationens arbete, då det är viktigt att inte kritisera eftersträvan att passa in i mallen, utan istället påpeka att fler möjligheter måste finnas, och att roller inte ska leda till diskriminering av andra. Andra reflektioner var att det upplevts lätt att arbeta med grupper som redan är utanför normen, såsom personer med funktionsnedsättning, då normer oftare upplevts, och att fler normer därmed kan ’kopplas på’. Slutligen diskuterades också svårigheterna med att se om arbetet ger resultat, då attitydförändringar är svåra att mäta. 7 Workshop: ”Jämställd omvandling av ekonomiska system för en hållbar utveckling” Ewa Larsson och Vivianne Gunnarsson, Gröna kvinnor Presentatörerna utgick ifrån att jämdställdhet och hållbar utveckling hör ihop. Idag betraktas produktion och konsumtiom som könslösa, även om teoribildningen är en manlig konstruktion. Kvinnor och män gör olika val beroende av olika erfarenheter och valmöjligheter. Fler kvinnor än män tror att de själva kan göra något till förmån för miljön och mot klimatförändringar. Gröna kvinnor har därmed arbetat för att skriva in i Pekinglattformen att kvinnors ökade inflytande ska vara ett delmål för klimatpengarna. Förslagen kan dock inte begränsas till att endast få med kvinnor in i exempelvis finansvärlden, en förändring av det ekonomiska systemet är nödvändig. Liksom många andra under konferensen underströk Gröna kvinnor att ”vi kvinnor inte vill ha 50% av något som är dåligt.” Det nuvarande systemet och dess mätningar som BNP, säger inget om vår välfärd och de menade att det finns ett behov av att byta ut systemet. ´ Gunnarsson och Larsson föreslog att ett exempel på alternativ är vad man själv kan göra genom att ta kontroll över sina egna pengar. Vi får vara medvetna om att det är vi konsumenter som lånar ut pengar till banker, pengar som de sedan använder för att skapa luftekonomi och prisspekulering som kan leda till fenomen som förstörelse av mat och grödor. Ett exempel på motstånd är sociala banker. Sociala banker gör ingen upplåning på finansmarknaden, de lånar också endast ut vad medlemmar har satt in. Detta skapar ett verkligt värde, pengar blir medel och ej mål. Det är också ett sätt att visa upp alternativ samt att tillväxt inte är motgiftet till klimatförändringar och fattigdom. Dessa banker jobbar ofta med mikrokrediter för kvinnor, ett annat sätt att förändra. Den knappa tillgången till ekonomiska resurser är en grund för kvinnors låga deltagande i politiken och därmed beslutsfattandet. Kritik mot mikrokrediter saknas dock inte. Det har handlat både om svårigheten att betala tillbaka när man verkar i en instabil ekonomi och för låga belopp samt att pengarna ibland används av andra – exempelvis kvinnornas makar. Ett annat problem är att krediterna kan cementera uppfattningen, exempelvis i Gröna kvinnor Vivianne Gunnarsson och Ewa Larsson utvecklingsländer, att entrepenörskap är det enda sättet att rädda världen. Dessa problem visar att förändringar bör ske i hela samhället. Workshop: ”Media och globala jämställdhetsfrågor” Gunilla Ivarsson, International Association for Women in Radio and Television IAWRT grundades år 1951 som ett fredsprojekt, skapat av kvinnor som jobbade med radio och TV i USA och Västeuropa. Organisationens syfte är att lyfta fram kvinnors synpunkter och inflytande i media samt ge kvinnor möjlighet att delta i mediaproduktion genom utbyte av kunskap och erfarenheter. IAWRT erbjuder även färdighetsträning i genus, utveckling och ledarskap. IAWRT har konsultativ status med FN:s ekonomiska och sociala råd, och samarbetar med mediaorganisationer för att arrangera olika konferenser och projekt. Det är ett globalt nätverk, med medlemmar och baser 8 i ett flertal länder. I början var det finansierat av stora radio- och TV-organisationer, men över tid har dessa blivit mindre och mindre intresserade av att sponsra sådana projekt. Nu fungerar IAWRT som en mer traditionell NGO, delvis finansierad med medlemsavgifter. De får även stöd från NORAD (Norges motsvarighet till Sida) genom FOKUS (Forum för Kvinnor och Utveckling). Under workshopen presenterades kort om IAWRTs organisation och arbete, sedan spelades 8 korta dokumentärfilmer. Filmerna var resultatet av ett IAWRT-projekt där medlemmar fick stöd att skapa filmer kring temat ”Always Empowering Women: From conflict to peace, securing women’s rights”. Filmerna kom från olika länder i Afrika, Asien och Östeuropa, och visade gräsrotsrörelser för att förbättra kvinnors empowerment rörande politik, våld, jordbruk samt natur- och samhällsproblem. Slutligen hölls en diskussion om nutidens journalistik samt Internet som både en för- och nackdel för spridning av alternativa berättelser. Workshop: ”Teori och praktik för utbildare i mötet med våldsutsatta” Inger Lövkrona, Maria Hagberg & Eva Norström, Equlta Equlta är en samarbetsorganisation och ekonomisk förening mellan de tre seminarieledarna, vilka samtliga har teoretisk och praktisk grund i arbetet med jämställdhets- och integrationsfrågor. Behovet av en sådan organisation uppkom då de upplevde en brist i myndigheters sociala arbete gällande dessa frågor och ett behov av att nyansera och komplicera frågor om integration, kultur, och genusbaserat våld. I och med detta har projektet med att skriva en bok startats, där målgruppen utgör just maktpositionerna i till exempel socialtjänst, polismyndighet, rättsväsende och migrationsverket. Den teoretiska grunden till boken berör begreppet kultur i form av de delar av mänskligt samliv som är kollektiva och meningsskapande, som oavbrutet skapas i interaktion med och organisation av människor. Därmed länkas kulturbegreppet till psykiskt och fysiskt våld— genom att kultur alltid utmanas måste det alltid försvaras. Vidare rör kulturbegreppet om överlappande kollektiv med egna mönster, varpå livet blir en konstant integrationsprocess. Identiteter är därmed föränderliga, vilket är viktigt att komma ihåg i bemötandet av våld, så att roller såsom ’offer’, ’förövare’, ’hjälpare’ och ’utsatt’ inte cementeras. Detta kräver mer kunskap, förståelse om ’motparten’och självrannsakan än vad som finns idag. Dessa brister beror bland annat på att omorganisationer och verksamhetsutvecklingar inte nödvändigtvis tar tag i underliggande problematiska förståelser eller metoder. Målet är därmed en metodbok för att ’utbilda de utbildade’, med konkreta exempel på hur myndigheter bättre kan hantera dessa frågor, bland annat genom att lokalisera och använda inkluderande mekanismer istället för isolerande för människor i kontakt med myndigheter. Seminarieledarna efterfrågade också referensgrupper till det kontinuerliga utvecklandet av metoderna för att förankra dem i den praktiska verkligheten, samt påpekade vikten av att hålla boken levande så att metoderna inte stagnerar. 9 Workshop: ”Kvinnor i Latinamerika” Edmé Dominguez, HAINA: Nordic Network for Gender Studies in Latin America Kampen för kvinnors rättigheter i Latinamerika har tagit många olika former, från rösträtt, HAINA via vänsterns inflytande på 70-talet, moderniseringspolitiken samt motstånd mot diktaturer på 80-talet, 90-talets feminism i olika allianser och kontinentalmöten ända fram till 2000-talets diskussioner. Nyckelämnena den sista tiden har varit globalisering, intersektionalitet samt institutionalisering av krav och organisationer. De nämnda stora kontinentalmöten förberedde för mötena i Peking och utarbetandet av plattformen. Stormötena fokuserade på respekt för olikheten. Viktiga teman var dilemmat mellan att införliva kampen i regeringsarbetet eller hålla det inom organisationerna, toleransen i val av sexualitet och rätt till abort, samt utvecklingsstrategier med genusperspektiv. Abortfrågan har varit och är stor, dödligheten bland kvinnor i regionen som genomför abort är hög. Ett annat problem inom den reproduktiva hälsofrågan är tonårsgraviditet, något som är farligare rent hälsomässigt. Trots modernisering av samhällena har detta ökat, det är som om en del av sexuella liberaliseringen inte har gått hand i hand med rätten till sin kropp. Även i moderna länder som Uruguay, där presidenten benämns som vänster och där det inte pågår en väpnad konflikt, finns det stora brister i rätten till sexuell och reproduktiv hälsa. Det kan delvis förklaras som strukturellt våld såsom mäns maktutövande över kvinnors kroppar samt otillgängliga preventivmedel och otillräcklig kunskap. Politiken är ett annat intressant område i regionen. Även om kvinnors deltagande i den institutionella politiken har ökat, är det fortfarande långt kvar. Förlöjligande av kvinnor som är politiskt engagerade är legion. Delvis är det en attitydfråga, exempelvis inställningen att man inte kan lita på kvinnor som makthavare. Kvotering är ett tema, hur fungerar det och när har det inte gett förväntat resultat? Det har i alla fall gått att diskutera och implementera kvotering i de flesta länder, främst inom den parlamentariska politiken, med blandade resultat. Att leta efter verkliga makten är ytterligare en utmaning, det är inte säkert att den bara finns i parlamentet. Workshop: ”Kvinnor i Mellanöstern” Awaz Daleni, Maria Hagberg & Karin Jonegård, Nätverket mot hedersrelaterat våld Awaz Daleni kommer från irakiska Kurdistan men har bott i Sverige sedan 194. Tjugo år senare återvände hon till Kurdistan för att ordna kurser för kvinnor i den fattiga och krigsdrabbade staden Halabja. Hon berättade att Halabja är en stad som numera har mycket stränga islamistiska lagar som drabbar kvinnor hårt. Inom ramen för projektet ordnades kurser i datorkunskap, engelska, sport och hälsa, körkortsutbildning och sykurser och det hölls seminarier om jämställdhet och demokrati. De hade även seminarium med en kvinnlig advokat som berättade om kvinnors rättigheter och en kvinnlig läkare som berättade om kvinnors hälsa. Kurserna ledde till at flera av kvinnorna fick anställning efteråt. Awaz hoppas att projektet kan bli en riktig skola, en kvinnofolkhögskola i Halabja. Awaz visade en film från projektets skolavslutning, det är fest med musik och kvinnor som 10 dansar i vackra kläder. De flesta kvinnorna på filmen har slöja på sig, men inte alla. Awaz förklarade att det är tabu att vara utan slöja och dansa framför kameran. Att många gjorde det ändå gjorde Awaz stolt och glad. ”Ingen kan påverka hur kvinnorna tänker inuti, inget krig och politik; oavsett vad det är för förtryck kan man inte ändra hur människor känner längst in,” sa hon. Karin Jonegård och Maria Hagberg har varit i irakiska Kurdistan och Israel/Palestina för att skriva en rapport om hur kvinnors situation ser ut när det gäller säkerhet och skydd. De intervjuade runt 20 olika organisationer som arbetar med dessa frågor. I intervjuerna kom det fram att de mest utsatta grupperna är skilda kvinnor, kvinnor som lever själva, som har haft relationer utanför äktenskapet och fått barn utanför äktenskapet, och hbt-personer. Homosexualitet och abort är förbjudet i lag och det behövs utbildning om kvinnors rättigheter och reproduktiv hälsa. Rapporten heter ”Risk och säkerhet för kvinnor” och kommer att publiceras på engelska under våren 2011. De hoppas även kunna översätta den till kurdiska och arabiska. Underhållning På lördag kvällen njöt vi av en buffémiddag och underhållning från damkören Pica Pica från Göteborg samt Baroqueensemblen Ad Hoc från Uppsala. Det fanns även några bokbord under konferensen som bidrog till fler möjligheter att byta information och synpunkter. Publiken är hänförd av Ad Hoc ensemblen Avslutning Avslutningen inleddes av Edmé Dominguez, representant för nätverket Women in Development Europe (WIDE) vilket GADIP tillhör. WIDE arbetar med utvecklings- och genuspolitik. Inför nästa år satsar nätverket på ökat utbyte mellan organisationer och vill gärna ha förfrågningar och synpunkter. Nätverket kommer även att vara med i World Social Forum i Dakar och försöka öka könsmedvetenheten. WIDE har en konsultativ roll på World Social Forum om migration i Korea nästa höst. Dominguez berättade om hur det parallellt med utvecklingsdiskurserna inom FN och andra multilaterala forum under 60-80 talet, skapades sociala alternativa stora forum. Kvinnorörelsen kommer under denna tid både in i FN och utvecklas bredvid. De stora kvinnokonferenser, som började 1975, ägde den senaste rum i Peking 1995. Olika nätverk växte sig starka, Women in Development, ISIS, NOW och Womens' League till exempel. Redan här skönjs de politiska positioneringar som kommer att dela Beijing +15, bland annat diskussioner om nord-sydassymetrin. Nätverket har genom åren varit med och fört fram positionerna, kvinnors frågor är numera globala frågor. Vad WIDE fortsätter att jobba med är samverkan mellan forskare och aktivister, teoretiker och praktiker samt hur man kan hitta kommunikationskanaler för alla engagerade grupper. En utmaning i 11 Sverige är att se potentialen i invandrarkvinnor, en utmaning globalt är att avmystifiera kvinnor i syd och avkolonisera oss själva. Ordet gavs sedan till konferensens sista talare Klas Hyllander, representant från Män för jämställdhet och det globala nätverket MenEngage. Han påpekade att trots att diskussionen om att införliva män och pojkar i jämställdhetsarbetet ofta handlar om förändring för kvinnors och flickors skull, behöver män och pojkar också driva en förändring för sig själva. Hyllander berättade om psykologiska experiment utförda av USAs armé, som ville öka viljan att eliminera fienden och öka benägenheten att sikta för att döda. Det här visar dock tre saker, att våld inte är medfödd hos män, att det går att manipulera beteenden och att det därmed går att förändra. Vi kan alltså förändra de stela och begränsande föreställningar om hur vi ska vara beroende av vårt kön. Dessa föreställningar är också påtvingande på samhällsnivån, de tillämpas inom områden som idrott, polisväsende, ekonomi och är många gånger grund för olika förtryck, förtryck av de som faller ur normen och de som ifrågasätter den. Den ekonomiska maktstrukturen, nyliberalism och mansföreställningar är sammankopplade, något som påverkar alla i stort sett. Likväl som det finns rigida föreställningar om olikhet, finns det jämställda ytor och rum, som kan verka som förebilder för ett förändringsarbete. Maskuliniteter i förändring kan inte bli endast en mansfråga utan vi ska se det som en del av jämställdhetsrörelsen. Det är än så länge en liten rörelse, men det kan bli fart på detta om det kommer med i den stora jämställdhetsarbetet. Publiken lyssnar 12 Deltagarlista Det var ungefär 60 personer som deltog i konferensen, inklusive representanter från olika universitet, myndigheter, nätverk och frivilligorganisationer. Listan nedanför är baserad på anmälningar och troligtvis stämmer inte precis med närvaron på dagen, men den ger en intryck på mängden och mångfalden av konferensens deltagare. Kerstin Alnebratt, Nationella sekretariat för genusforskning Josefine Alvunger Sara Andersson, Svalorna Latinamerika Vanessa Ardalani Gunilla Arneström Sara Arvidsson, Amnestys Kvinnorättsgruppen Patricia Barbose-Rydhult, Zonta International Mona Bengtsson, La Maison Afrique Lena Bjurving, Kvinnofolkhögskolan Anna-Lisa Björneberg, IKFF Gunilla Blomqvist Sköldberg, School of Global Studies, Göteborgs universitet Linnéa Bruno, Stärnjouren Mirjam Dahlgren, Diakonia Awaz Daleni, Kvinnor för Fred Edmé Dominguez, Göteborgs universitet Maria Edström, Allt är Möjligt Görrel Espelund Jilla Faraji Nina Gren, Göteborgs universitet Vivianne Gunnarsson, Gröna Kvinnor Elena Gutierrez, Imagenes del Sur Marai Hagberg, Kvinnor för Fred Lilian Halls French, Europeiskt Feministiskt Initiativ Emma Hansson, Linnéuniversitetet Birgitta Hedborg, IKFF Ulrika Helldén, Nationellt centrum för kvinnofrid Klas Hyllander, Män för jämställdhet Jaqueline Ignaciao, Abrag Alexandra Iriarte, SWEFOR Gunilla Ivarsson, IAWRT Sarah Johnstone, Göteborgs universitet Karin Jonegård, Kvinnor för Fred Sofia Jonsson, Nätverket mot trafficking Josefine Karlsson, IKFF Markus Karlsson, Göteborgs universitet Tina Kelly, Individuell Människohjälp Ewa Larsson, Gröna Kvinnor Anna-Carina Lindqvist, UNIFEM Simone Lindsten, Allt är Möjligt Beatruz Lovesio Jonas Lübeck Inger Lövkrona, Equlta Lisa Mattsson, Göteborgs universitet Sandra Moberg, Göteborgs stad Daniel Mostafaiy, UNIFEM Eva Norström, Equlta Cecilia Norberg, Lärarnasriksförbund Patricia Olaya Johan Olsson, Svalorna Latinamerika Andres Burgos Ortiz Maria Persson Oskar Persson, Män för Jämställdhet Karin Rehnberg Ann Schylter, Göteborgs universitet Emma Svensson, Färnebo Folkhögskola Sarah Svensson, Färnebo Folkhögskola Pery Taher, Kurdiska kvinnoföreningen Ingrid Ternert Maria Theanoar Gudrun Tiberg, Kvinnor för Fred Cecilia Ward, Göteborgs universitet Evy Warholm, IKFF Annalena Vidlund, IKFF Paula Wiechowska, Göteborgs stad Gösta Zachrisson, Män för Jämställdhet Mia Åberg, sexualrådgivare Camilla Åkefors, Nätverket mot Trafficking För mer information om konferensen, inklusive PowerPoint presentationer från workshops, besök GADIPs hemsida: http://www.globalstudies.gu.se/english/cooperation/gadip/ 13