Rapport grupp hallsberg

Vatten och avlopp
En kartläggning av en nödvändig bransch.
Kajsa Bondesson, projektledare
Per Vennström
Ylva Andersson
Henrik Romberg
Fanny Gelotte
VM-9
Blue Peak AB
Verksamhet- och branschkompetens och Kvalitets- och miljöstyrning
2011-08-29–2011-10-07
Handledare: Gunnar Cornelius
Sammanfattning
Det här är en rapport om en nödvändig bransch. Den innefattar tre stora verksamhetsområden
som har mycket gemensamt men som även skiljer sig åt. Ett samhälle utan fungerande vatten,
avlopp och rörledningsnät skulle vara en katastrof.
VA-branschen är en bransch som styrs av många lagar och förordningar. Ramdirektivet för
vatten som kom 2000 från EU är ett minimikrav till medlemsstaterna när de stiftar sin egen
lagstiftning. Målet med direktivet är god vattenkvalitet både vad gäller ekologisk och kemisk
status. Direktivet omfattar inlandsytvattnet, kustvattnet och grundvattnet.
Miljöbalken som kom 1999 ersatte de 15 lagar som tidigare täckte miljölagstiftningen. Den
påverkar avfallsfrågan inom VA-branschen och därmed även vattenhanteringen. Lagen om
allmänna vattentjänster(LAV) fastställer kommunernas skyldigheter angående vattenförsörjning
och avlopp. Utifrån den utvecklar kommunerna själva sin ABVA som är föreskrifter om
användande av allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Dricksvattendirektivet från EU
bestämmer standarden på vårt dricksvatten och kompletteras av vår egen livsmedelslag och
livsmedelsförordning. Livsmedelsverkets föreskrifter för dricksvatten innehåller detaljerade
regler om vattnets hantering, beredning och gränsvärden. Avloppsreningen regleras av ett EUdirektiv, föreskrifter från naturvårdsverket och förordningar från länsstyrelsen.
En del myndigheter och intressenter agerar på kommunal nivå och en del på regional nivå.
Nationell och internationell nivå förekommer också och ingen nivå går att bortse ifrån i denna
bransch. Kommunerna har ansvaret för VA-verksamheterna och kan drivas på många olika sätt.
Tekniska nämnder, kommunala bolag, kommun förbund är några. Konsult- och
entrepenörföretagen är en stor del av VA-verksamheten. Det finns 1750 kommunala
vattenreningsverk i Sverige. Dessa kan se olika ut beroende på storlek, teknik och råvatten
(grundvatten eller ytvatten). Även avloppsreningsverken kan skilja sig åt en del. Där har vi
restprodukter som kan vara ett problem eller resurs. Rörnätsverksamheten är omfattande och
renovering av befintligt nät är en stor del. De första rören grävdes ner på 1800-talet så arbete
finns.
Utbildningar som leder till arbete inom VA-branschen finns på alla nivåer och forskning pågår
hela tiden på området.
Finansieringen av VA-branschen sker med avgifter som kan skilja sig åt utifrån var i Sverige
man bor.
Inom VA-branschen finns det många olika organisationer. För att kvaliteten ska upprätthållas
behövs det olika ledningssystem som gör det möjligt att arbeta med. ISO 9001 och ISO14001 är
två system som används. Egenkontroll måste användas inom vatten, avlopp och
livsmedelsverksamheter Från 2012 måste livsmedelsindustrin använda sig av HACCP som är ett
system för att utforma egenkontrollprogram.
Det finns många faror som hotar våra VA- verksamheter både nu och i framtiden, till exempel
bakterier, klimatförändringar och sabotage.
2
Innehållsförteckning
Innehållsförteckning
1. Projektbeskrivning
1.1 Bakgrund och syfte
1.2 Mål
1.3 Organisation
1.4 Projektplan
1.5 Metod
1.6 Dokumentation
s.4
s.4
s.4
s.4
s.4
s.4
2. VA-branschen
2.1 Är VA viktigt?
2.2 VA-branschens historia
2.3 Lagar, direktiv, förordningar och föreskrifter
2.4 Organisationschema över aktörer och intressenter
2.5 VA-branschens olika verksamheter
2.6 Kunskapsutveckling
2.7 Finansiering av VA-sektorn
2.8 Ledningssystem
2.9 Egenkontroll
2.10 När olyckan är framme
s.5
s.6
s.8
s.15
s.16
s.22
s.24
s.26
s.29
s.31
3. Slutsats
s.33
4. Källhänvisningar
s.34
3
Projektbeskrivning
Bakgrund och syfte
Vi är 5 studenter som går utbildningen Vatten- och Miljöteknik och detta är vårt första projekt som
handlar om att kartlägga och beskriva VA-branschen.
Mål
Målet för projektet är att skriva en rapport om VA-branschen. För att nå dit har vi haft som delmål att
samla ihop fakta, göra studiebesök och göra en sammanställning. Vi har även dragit nytta av de
förläsningar som hållits. Gruppen ska även kunna presentera sitt projektarbete vid en muntlig
redovisning.
Organisation
Projektledare är Kajsa Bondeson. Övriga projektgruppsmedlemmar är Ylva Andersson, Per
Vennström, Henrik Romberg och Fanny Gelotte. Vi rapporterar till vår handledare Gunnar Cornelius.
Projektplan
Projektet har grovt planerats vilket redovisas i bifogad projektplan som vi tagit fram med hjälp av
M/S Project. Projektplanen har utvärderats och uppdaterats efter varje basgruppsmöte eller när vi
finner att den inte längre stämmer överens med verkligheten.
Metod
Vi har jobbat enligt PBL-metoden. Gruppen har träffats och fördelat arbetet på gruppens medlemmar.
Alla har samlat fakta som de har sammanställt och presenterat för övriga gruppmedlemmar så att alla
har fått ta del av informationen och ge synpunkter. Vi har även gjort studiebesök på relevanta
arbetsplatser där vi har fått mer information och kunskap. Vi har sedan sammanställt detta till vår
projektrapport.
Dokumentation
Vi har dokumenterat vårt projektarbete löpande. Vid basgruppsmöten har vi fört protokoll och
minnesanteckningar. Vi har även skrivit dagbok och projektledardagbok som vi mailat till vår
handledare efter arbetsveckans slut. Rapporten har utformats efter fastställd mall. Ett utkast av
rapporten skickas till handledaren i så god tid att vi kan hålla vår tidsplan för den färdiga rapporten. I
samband med slutredovisning av projektet har vi också förberett en muntlig presentation av vårt
projekt.
4
2. VA-branschen
2.1 Är VA viktigt?
För att kunna förstå vad som skulle hända om inte vi hade en fungerande VA-sektor räcker det med
att titta på en del av dagens fattigaste u-länder. Sjukdomar och svält till följd av en obefintlig
avloppsrening och en dåligt fungerande vattendistribution. Ungefär som det kanske såg ut i vårt
samhälle för några hundra år sedan. Om man gör det enkelt för sig kan man säga att VA-branschen
sköter tre olika samhällsviktiga funktioner, dricksvattenförsörjning till hushåll och industri,
avloppsrening från samhället och tillhandahållande av ett fungerande ledningsnät till dessa. I en snar
framtid kan branschen även få ett ökat ansvar för energiåtervinning från restprodukter av hanteringen.
Dricksvattenförsörjning
Vatten är vårt viktigaste livsmedel och producenten av detta har ett omfattande regelverk att följa. Det
är oftast kommunerna som står för dricksvattenförsörjningen. Det finns ungefär 1750 kommunala
vattenverk som står för ungefär 85 % av vattenförsörjningen. Vattenverken använder råvatten från
olika vattentäkter för att göra dricksvatten av. Dricksvatten är en livsnödvändighet och det finns olika
krisplaner utarbetade för problem med dricksvattenförsörjningen. En sådan krisplan kan gälla allt
ifrån kraftiga översvämningar till biologisk krigföring. Det finns många exempel på hur problem med
dricksvattnet kan störa viktiga samhällsfunktioner allvarligt. Därför är det viktigt att det fungerar och
att regelverken följs. Rent vatten är en förutsättning för liv.
Avloppshantering
Det är av stor hygienisk betydelse att få bort avloppsvattnet på ett säkert sätt och det måste även renas
så att det inte förorenar vår miljö. Reningsverken av idag har utvecklats mycket och bidrar till en
minskning av övergödningen. Man har även fått ansvar för en ökad återvinning av restprodukter och
detta kommer säkert att bli ännu intressantare i framtiden. Biogastillverkning har redan startat på ett
antal platser. Att ta hand om och återvinna fosfor kan förenklat sägas vara avloppsreningsverkets
viktigaste uppgift. Att släppa ut avloppsvatten och använda avloppsslam klassas idag som miljöfarlig
verksamhet.
Ledningsnät och distribution
Ett fungerande ledningsnät är naturligtvis av yttersta vikt för att både avloppsvattnet och dricksvattnet
ska hamna på rätt ställe. Det är kommunerna som ansvarar för detta. Det finns de som hävdar att vårt
rörnät i Sverige är både åldersstiget och underdimensionerat och stora investeringar kommer att
krävas i framtiden. Problem med rörbrott och läckage kan få stora konsekvenser för samhället.
Rörarbeten läggs ofta ut till olika entreprenörer då de innehar den kompetens och utrustning som
krävs. Utvecklingen mot moderna och hållbarare material gör att man kan få en ökad tillförlitlighet.
5
2.2 VA-branschens historia
Grekerna och romarna var tidiga med att bygga vatten- och avloppsanläggningar. Redan på 500-talet f
Kr byggdes Cloaca Maxima (vilket betyder största kloaken) i Rom. Dess uppgift var att få bort
avloppsvattnet från torget Forum Romanum till floden Tibern.
Under medeltiden fram till 1500-talet åsidosattes hygienen när samhällen bredde ut sig och ny teknik
tog mer fokus. Det var först på 1800-talet som de första förlagorna till dagens avloppssystem började
breda ut sig, framförallt i Europas storstäder.
Avlopp
Den första tillstymmelsen till VA-system i Sverige var i mitten av 1500-talet när Gustav Vasa
föreslog att alla Stockholms fastighetsägare borde ha en 200-liters vattentunna till sitt förfogande vid
deras tomtgräns ut mot gatan, tidigare togs vatten bara in till samhällen vid brandsläckning. I Gamla
stan byggdes den första avloppstrumman under 1600-talet, på den tiden var de helt i trä och med
fyrkantig genomskärning. De använde sig av öppna rännstenar i gränderna som gick hela vägen till
trummorna. På 1700-talet gjordes det försök att effektivisera latrintömningen, genom att anställa en
särskild entreprenör till att köra iväg latrintunnorna. Tunnorna sattes in i skjul i väntan på att
transporteras bort i särskilda pråmar.
Under 1800-talets mitt hade koleran lamslagit både Stockholm och Göteborg, då dödstalen steg blev
situationen ohållbar och något måste göras. Städernas styrande organ kom fram till att vattenledningar
var ett måste för att förse invånarna med friskt dricksvatten. År 1860 byggdes de första
vattenledningarna och i samma veva togs det också en titt på avloppsfrågan. Först på 1890-talet fanns
det någon form av avlopp på varje bebyggd gata.
Då problemen med vattenförsörjningen och avlopp var lösta på ett tillfredställande sätt uppstod ett
nytt problem nämligen miljöhanteringen. Avloppsvattnet ledde direkt ut till närmaste vattendrag,
något som gjorde att vattnen kring tätorterna inte gick att vistas i. Avfallen medförde syrebrist, lukt
och skadliga bakterier.
Nästa naturliga steg var att bygga avloppsreningsverk. År 1909 använde man sig av ett system där
dagvatten och spillvatten skulle vara i två olika rör, då spillvattnet ansågs smutsigare än dagvattnet.
6
Det första svenska reningsverket som använde sig av biologisk rening av kommunalt avloppsvatten
var i Skara 1911.
På 1930-talet byggdes de första som använde sig av mekanisk rening för avskiljning av större
föroreningar. Den första aktivslamanläggningen byggdes 1942.
Detta följdes av viss modernisering på 1950-talet då man begränsade lukten genom att på biologisk
väg rena vattnet. Så sent som 1965 hade en tredjedel av Sveriges tätortsbefolkning ingen rening,
medan en tredjedel hade enbart slamavskiljning och en tredjedel hade biologisk rening.
Under 1970-talet så minskades övergödningen genom att på kemisk väg reducera mängden fosfor.
Alla reningsverk hade numera kemisk-biologisk behandling av avloppsvattnet. Detta har följts av
1990-talets satsning på att bygga ut södra Sveriges kustnära avloppsreningsverk till att kunna minska
mängden kväve.
Dricksvatten
Stockholm är en stad omgiven av vatten något som underlättar vattenförsörjningen. Vid bryggorna
har stockholmarna historiskt sett tvättat samt hämtat sitt vatten till hushållet. Dricksvattnet hämtades
oftast från någon brunn men då även latrinen och hushållsvattnet gärna slängdes på samma plats blev
detta ohållbart och sjukdomar blev en vanlig följd.
År 1834 började den första men även svåraste koleraepidemin i staden. En torr sommar medföljde att
brunnarna torrlades och hushållsvattnet fick hämtas från sjön. Pumpar sattes upp på stränderna vilket
hjälpte föga då vattnet kontaminerades av latriner och avloppsdiken som gick intill.
Röster från flera håll påpekade att vattenkvaliteten var dålig men kopplingen drogs inte till smittan
som härjade eftersom man inte ens visste att det fanns bakterier. Av Stockholms 80000 invånare dog
3700. Vid seklets mitt drogs så kopplingen mellan smutsigt vatten och de sjukdomarna som uppstod.
Stockholmarna sneglade åt engelskt håll där vattenledningarna effektiviserats genom konstruktionen
av det första långsamfiltret, runtom i Europa hade de största städerna redan byggt eller påbörjat
byggandet av vattenverk och ledningsnät.
1861 stod Skanstullsverket verket klart som Sveriges första vattenverk. Det hade ett vattenintag från
Årstaviken, tre filterbassänger, en pumpbrunn plus ett maskinhus som bla. hyste fyra ångpannor och
två pumpmaskinerier. Dess totala yta uppgick till 1600 m2 och fungerade bra.
Från 1950-talet till år 2000 har vattenförbrukningen bara ökat från 300 liter per person till 340 liter
per person. Anledningen till denna blygsamma ökning tros vara de vattensnåla hushållsapparater som
dykt upp sen dess.
7
2.3 Lagar, direktiv, förordningar och föreskrifter
Att vårt vatten är rent och hälsosamt är av största vikt, både av hälsoskäl och av miljöskäl. För att
kunna säkra kvaliteten på vattnet har man en omfattande lagstiftning både för dricksvatten och för
avloppsvatten. Mycket av lagstiftningen är gemensam för alla EU:s medlemsstater, även om den
sedan är anpassad för svenska förhållanden.
Vattendirektivet, Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG
EU:s arbete med att lagstifta om vatten inleddes redan på mitten av 1970-talet då man satte
gemensamma standarder för dricksvattensutvinning i sjöar och floder. 1980 inkluderades även andra
vatten såsom fiske- och grundvatten. På mitten av 90-talet ansågs det att den dåvarande lagstiftningen
inte var tillräcklig, så ett brett samarbete inleddes mellan lokala och regionala myndigheter, ickestatliga organisationer, vattenförsörjare, industrin, jordbrukare, konsumenter och miljöarbetare, för att
tillsammans komma fram till vad som behövde göras. Man ansåg att lagstiftningen var spretig, och att
det behövdes ett allomfattande direktiv. Kommissionen lade fram ett förslag på ett vattendirektiv som
sedan trädde i kraft den 22 december år 2000.
Ramdirektivet för vatten är ett minimidirektiv, där samtliga medlemsstater förbinder sig att följa en
ram för vattenskydd och förvaltning av vattenresurser. Alla medlemsstater beslutar om sin egen
lagstiftning, så länge de inte bryter mot direktivet. Lagstiftningen i de olika staterna kan därför se helt
olika ut, och bryta mot varandra, även om alla följer det gemensamma ramdirektivet.
Direktivets främsta mål är att uppnå en god vattenkvalitet, både vad gäller ekologisk och kemisk
status, i alla EU:s vatten senast 2015. För att uppnå detta skall man minska föroreningar, främja en
hållbar vattenanvändning, förbättra tillståndet för akvatiska ekosystem samt reducera effekten av
översvämningar och torka. Direktivet omfattar inlandsytvatten, kustvatten och grundvatten.
Ramdirektivet innebär en helhetssyn på vattnet, och arbetet ska numera organiseras utefter
avrinningsområden istället för administrativa områden. Det innebär att man ibland måste samarbeta
över landsgränser, till exempel när det gäller floder som rinner genom många länder.
Med direktivet följer också en tidsplan. Medlemsstaterna fick fram till år 2004 på sig att utarbeta en
kartläggande rapport över landets avrinningsområden som skulle innehålla följande:
avrinningsområdenas karakteristika, mänsklig verksamhets inverkan på vattnet, register över områden
som kräver särskilt skydd, en identifiering av samtliga vattenförekomster som används för uttag av
dricksvatten och som ger mer än 10 m³/dag eller betjänar mer än 50 personer. 2009 skulle en
förvaltningsplan samt ett åtgärdsprogram vara utarbetat för varje avrinningsområde, som skulle
baseras på resultaten i de tidigare studier och analyser som gjorts (2000-2004). Dessa planer gäller för
6årsperioder, varav den första alltså 2009-2015. Vattendirektivet uppmuntrar delaktighet av alla
berörda parter i arbetet, och förvaltningsplanerna skall finnas tillgängliga för allmänheten att läsa och
kommentera i 6 månader.
Man kan få uppskov med att nå upp till godkänd vattenkvalitet till efter 2015, om man har en tillfällig
försämring på vattnet som beror på exceptionella omständigheter såsom olyckshändelser eller
naturliga orsaker man inte kunnat förutse.
8
Miljöbalk (1998:808)
Miljöbalken trädde i kraft 1999 och ersatte då de 15 lagar som tidigare täckt miljölagstiftningen.
Denna spretiga lagstiftning var svår att överblicka, och det var så miljöbalken uppkom. Miljöbalkens
syftar till att ”främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer
tillförsäkras en hälsosam och god miljö”1.
Mer i detalj innebär detta att man ska;
Skydda människors hälsa och miljön mot skador
Skydda och vårda värdefulla natur- och kulturmiljöer
Bevara den biologiska mångfalden
Hushålla med mark, vatten och övrig fysisk miljö.
Återanvända och återvinna material, råvaror och energi.
Kapitel 2 handlar om Allmänna hänsynsregler, och dessa gäller för alla verksamheter som utövas
inom Miljöbalkens tillämpningsområden (till exempel ett avloppsreningsverk). Där ställs krav på att
verksamhetsutövaren skall ha tillräcklig kunskap om sin verksamhet, vidta skyddsåtgärder, om
möjligt välja miljövänliga produkter, hushålla med resurser och sträva efter ett slutet kretslopp.
Plasten för verksamheten skall också vara lämplig för ändamålet.
Miljöbalkens elfte kapitel reglerar vattenverksamhet, och där definieras vad vattenverksamhet är,
samt hur, var och när sådan får bedrivas samt vilka tillstånd som krävs.
Enligt miljöbalken räknas utsläpp av avloppsvatten och att sprida avloppsslam på marken som
miljöfarlig verksamhet. Därför måste verksamhet inom dessa områden följa miljöbalken samt de
förordningar och föreskrifter som fattats med stöd av den.
Miljöbalken definierar avloppsvatten som:
1. spillvatten eller annan flytande orenlighet (till exempel avloppsvatten från hushåll)
2. vatten som har använts för kylning (till exempel i en industriprocess)
3. vatten som avleds för sådan avvattning av mark inom detaljplan som inte görs för en viss eller
vissa fastigheters räkning (dagvatten, till exempel regnvatten)
4. vatten som avleds för avvattning av en begravningsplats.
Lag (SFS 2006:412) om allmänna vattentjänster/ LAV
Här fastställs att kommunen är skyldig att ordna vattenförsörjning eller avlopp om det behövs i ett
större sammanhang, det vill säga uppföra en vattenanläggning om det finns ett rimligt behov. Här
regleras också fastighetsägarens rätt att använda en allmän VA-anläggning
Allmänna bestämmelser om vatten och avlopp, ABVA.
Varje kommun utformar själv sin egen ABVA. Det är den enskilda kommunens ytterligare
föreskrifter om användande av de allmänna vatten- och avloppsanläggningarna. Där regleras
förhållandet mellan huvudman och fastighetsägare, och dessas rättigheter och skyldigheter. I den kan
det till exempel ingå följande:
- att huvudmannen skall leverera vatten av drickskvalitet för hushållsanvändning, men inte kan
garantera ett visst konstant vattentryck.
1
Miljöbalken, 1 kap. 1 §
9
-
Att huvudmannen har rätt att begränsa eller avbryta vattenleveransen när denna finner det
nödvändigt, t.ex. för reparation, kontroll eller vid fara för någons hälsa.
Bestämmelser om vattenmätare
Kommunernas ABVA tas ofta fram med hjälp av en publikation utgiven av Svenskt Vatten2.
Sveriges Geologiska Undersöknings (SGU) föreskrifter om grundvatten
SGU:s föreskrifter (SG-FS 2006:1) om kartläggning och analys av grundvatten och om övervakning
av grundvattnet (SGU-FS 2006:2) beskriver hur övervakningsprogram för grundvatten ska upprättas,
vilka prover som skall tas, samt hur dessa skall genomföras. SGU har även gett ut tre ytterligare
föreskrifter (SGU-FS 2008:1, SGU-FS 2008:2 samt SGU-FS 2008:3) som handlar om
åtgärdsprogram, miljökvalitetsnormer och förvaltningsplaner. Dessa fem föreskrifter är en stor del av
genomförandet av grundvattendirektivet i svensk rätt.
Bestämmelser gällande dricksvatten
Dricksvatten är vårt absolut viktigaste livsmedel, och en förutsättning för att kunna producera andra.
Att vattnet är rent är av största vikt för användarna, och det är därför viktigt att det finns ordentlig
lagstiftning om produktion och hantering och att denna efterföljs.
Dricksvattendirektivet 98/83/EG
EU:s dricksvattendirektiv antogs 1998 och baseras delvis på WHO:s riktlinjer för dricksvatten3.
Direktivet är huvudsakligen inriktat på hälsa, och är ett minimidirektiv vilket innebär att alla
medlemsstater är skyldiga att införliva allt som står i direktivet, men kan även lagstifta mer
omfattande eller ha strängare krav om så önskas.
Direktivets övergripande syfte är att dricksvattnet skall vara hälsosamt och rent, och sätter därför en
lägsta nivå för standarden på dricksvatten från kranen utifrån parametrarna kemi och mikrobiologi. 40
mikrobiologiska och kemiska parametrar skall hållas koll på och testas regelbundet, och man är
skyldig att hålla konsumenterna uppdaterade om kvaliteten som uppmäts. Man tar även hänsyn till
vattnets estetiska egenskaper; hur det luktar, smakar och ser ut.
Direktivet gäller för alla vattenverksamheter som tillhandahåller dricksvatten för mer än 50 personer,
mer än 10 m³ per dygn eller inom offentlig eller kommersiell verksamhet.
2006 års EU-förordningar om livsmedel
År 2006 trädde 4 nya EU-förordningar gällande livsmedel i kraft. Två av dem inkluderar dricksvatten;
Europaparlamentets och rådets förordning nr 852/2004 om livsmedelshygien, samt
Europaparlamentet och rådets förordning nr 882/2004E om offentlig kontroll av foder och livsmedel.
De nya reglerna bygger på fyra grundläggande tankar:
2
Svenskt vattens publikation p94 ABVA07
3
Guidelines for drinking-water quality, fourth edition World Health Organization 2011
10
-
Hela livsmedelskedjan. Man använder uttrycket "från jord till bord", alltså att man har koll på
livsmedlets framställning från början till slut. Vad gäller dricksvatten blir det alltså från att det
tas in i vattenverket till dess det når användarens kran.
Risk. Verksamhetsutövare skall analysera eventuella risker i den egna verksamheten samt
använda goda säkerhetsrutiner för att förebygga dessa.
Uppdelning av ansvar. Verksamhetsutövaren är ansvarig för att livsmedlen kan spåras både
framåt och bakåt i hanteringen, samt att de är rätt märkta.
Helhetssyn inom kontrollarbetet. Myndigheternas uppgifter och befogenheter gällande
kontrollen över verksamhetsutövarens rutiner.
Vad gäller förordningen om hygien så tydliggörs det hur verksamhetsutövaren skall följa fastställda
regler och ta fram egenkontrollprogram som bygger på HACCP-principerna. Förordningen om
kontroll skiljer sig mycket mot de föregående, då den nya fokuserar på granskning och bedömning av
verksamhetsutövarens egna kvalitetsstyrningsrutiner, hygienplaner och HACCP-planer istället för att
bara kontrollera den pågående verksamheten och det färdiga livsmedlet.
Livsmedelslagen (SFS 2006:804)
Livsmedelslagen gäller för all produktion av livsmedel, så även dricksvatten. Den kompletterar EUdirektiven och reglerar kontroll, avgifter, straff och överklaganden, hur kontrollmyndigheter utses och
vilka som får utfärda föreskrifter. Den klarlägger också att dricksvatten räknas som ett livsmedel från
och med den punkt då den tas in i vattenverket.
Livsmedelsförordningen (SFS 2006:813)
Livsmedelsförordningen kompletterar Livsmedelslagen, och talar om vilka myndigheter som får
utföra offentlig kontroll samt reglerar Livsmedelsverkets befogenheter. Här nämns även saker som
hur hantering, märkning, tillsyn och personalhygien ska se ut.
Livsmedelsverkets föreskrifter (SLVFS 2001:30) för dricksvatten/Dricksvattenföreskrifterna
Till skillnad från Livsmedelslagen och Livsmedelsförordningen, gäller de här föreskrifterna bara för
produktion av kallt dricksvatten och inga andra livsmedel. Föreskrifterna baseras på
dricksvattendirektivet, livsmedelslagen och livsmedelsförordningen, och det övergripande målet är
liksom där att vattnet skall vara hälsosamt och rent. De innehåller detaljerade regler om vattnets
hantering, beredning och gränsvärden. De fastställer vilka kemikalier som får användas i reningen,
och stort fokus ligger på kontroll och tillsyn.
Reglerna för kontroll gäller hela kedjan, från att det kommer in i verket till dess att det når
konsumentens vattenkran. Det fastslås att det är huvudmannen för en anläggning som ansvarar för att
dricksvattnet uppnår den kvalitet som krävs. Huvudmannen måste ta fram ett egenkontrollprogram,
och föreskrifterna anger detaljerat när, hur och var prover skall tas, samt hur och av vem de ska
analyseras. Även åtgärder för eventuella problem anges, och vattenverken måste ha larm som varnar
när fel uppkommer.
Reglerna gäller inte för vattenverk som tillhandahåller mindre än 10 m³ vatten/dygn eller som
försörjer mindre än 50 personer, men för all offentlig eller kommersiell verksamhet oavsett
produktionsmängd. De som inte omfattas av föreskrifterna kan istället vända sig till Socialstyrelsens
11
Allmänna råd om försiktighetsmått för dricksvatten (SOSFS 2003:17), men de är inte lagligt bindande
utan det handlar om riktlinjer. Där står det bland annat om rekommenderade värden vid mätning av
vattenkvaliteten.
Livsmedelsverket har tagit fram en vägledning till dricksvattenföreskrifterna, som innehåller
rekommendationer gällande hur man bör bete sig i olika situationer. Vägledningen är framtagen för
att främja ett enhetligt tolkande av föreskrifterna, samt att visa hur Livsmedelsverket tolkar vad som
står. Vägledningen är inte rättsligt bindande, och det kan finnas andra tolkningsmöjligheter.
Bestämmelser gällande avlopp och avloppsslam
Avloppsvatten är en stor potentiell hälsorisk om det sprids i naturen utan att renas. Det är därför
viktigt att lagstiftningen följs för att motverka skador på människa och miljö. Avloppsreningsverk
producerar avloppsslam som en restprodukt av vattenreningen, och detta slam måste tas om hand om
på något sätt. I vissa kommuner används det till gödning av mark, men även kring detta finns det
mycket regler.
Rådets direktiv 91/271/EEG om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse/ EU:s
avloppsdirektiv
Direktivet syftar till att motverka skador på miljön som är orsakade av avloppsvatten från
tätbebyggelse samt i vissa industriella processer. Alla medlemsstater ska ha ett utbyggt ledningsnät
och reningsverk, framförallt när föroreningsmängden i ett område överskrider 2000 personenheter.
Det ställer krav på att avloppsvatten ska gå igenom minst sekundär rening, vilket oftast innebär
biologisk rening, för att uppnå ställda kvalitetsnormer. Det ställer också krav på en lägsta tillåtna
reningsgrad utifrån bestämda parametrar.
Kungörelse (SNFS 1994:7) med föreskrifter om rening av avloppsvatten från
tätbebyggelse/Naturvårdsverkets avloppsföreskrifter
Föreskrifterna baseras på EU:s avloppsdirektiv 91/271/EEG, och reglerar uppsamling av
avloppsvatten, hur ett avloppsreningsverk skall utformas och drivas (t.ex. att det ska finnas möjlighet
att ta prover på det inkommande vattnet samt utgående vattnet), industrianslutningar (t.ex. att vattnet
från industrin som kommer till avloppsreningsverket ska vara av den standarden att det inte skadar
driften av reningsverket. En viss för-rening kan alltså krävas), slamhantering, egenkontroll mm. De
innehåller också generella begränsningsvärden för halter av syreförbrukande ämnen samt kväve i det
utgående vattnet. Gränserna för syreförbrukande ämnen gäller hela landet, medan kväve bara gäller
för utsläpp som når kust- och havsvattenområden från norska gränsen tom Norrtälje kommun.
begränsningsvärdena gäller för avloppsreningsverk med mer än 2000 personenheter.
Förordning (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd
Reglerar anmälnings- och tillståndsplikt för miljöfarlig verksamhet. Till exempel så måste en
avloppsanläggning med fler än 2000 anslutna personer och som tar emot avloppsvatten med en
föroreningsmängd motsvarande mer än 2000 pe ansöka om tillstånd hos Länsstyrelsens
Miljöprövningsdelegation.
Plan och bygglagen (SFS 1987:10)
Lagen slår fast att det är kommunerna som är ansvariga för att planlägga användning av mark och
vatten. De skall också ha en översiktsplan över hela kommuner som fungerar som vägledning för
12
beslut. Översiktsplanen har dock ingen rättslig bindning. ”Marken och vattnet ska användas till det de
är mest lämpade"4. Hänsyn ska tas både till enskilda och allmänna intressen. Ett exempel på ett
enskilt intresse kan vara fastighetsägares möjlighet att ordna vatten och avlopp. Ett allmänt intresse
kan vara behov att skydda grundvattnet från föroreningar.
Rådets direktiv 86/278/EEG om skyddet för miljön, särskilt marken, när avloppsslam används i
jordbruket.
Direktivets syfte är att reglera användning av avloppsslam i jordbruket så att skador förhindras,
samtidigt som man uppmuntrar en riktig användning av slammet. Det innehåller gränsvärden för
tungmetaller både i slammet och i jorden, och om dessa överstigs skall användningen av avloppsslam
förbjudas. Medlemsländerna åläggs att reglera användningen av slam, genom att till exempel
fastställa en maximal mängd, uttryckt i antal ton torrvikt som årligen får användas per ytenhet.
Direktivet reglerar på vilken sorts mark man får använda avloppsslam, till exempel är spridning
förbjudet på betesmark eller mark där grönsaker eller frukt odlas, fruktträd undantaget. Användning
är dock tillåten även på sådan mark innan den börjar användas för det ändamålet. Det är upp till varje
medlemsstat att själv sätta en tidsgräns för detta, men den får inte understiga 3 veckor.
Medlemsstaterna skall föra register över den producerade slammängden, hur mycket som levererats
till jordbruket, slammets sammansättning och egenskaper samt användarnas namn och adress och
slammets användningsplats.
Kungörelse (SNFS 1994:2 MS:72) med föreskrifter om skydd för miljön, särskilt marken, när
avloppsslam används i jordbruket
Är en till Sverige anpassad version av Rådets direktiv 86/278/EEG, med gränsvärden, tider och på
vem det åligger att föra register. Som gräns för hur långt i förväg slam får användas på mark som
skall användas till bete eller odling av frukt och grönsaker gäller 10 månader, alltså en ganska mycket
hårdare gräns en den av EU uppsatta minimigränsen på 3 veckor.
Bestämmelser gällande vattenmätare
Förordning (1994:99) om vatten och värmemätare:
Reglerar vattenmätare. Säger bland annat att mätaren skall ha en rimlig mätnoggrannhet och att det
ska vara lätt att avläsa.
SWEDACs föreskrifter och allmänna råd (STAFS 2006:5) om vattenmätare
Gäller vattenmätare som är avsedda för mätning av volymer av rent kall- eller varmvatten och
reglerar vad som krävs för att få en vattenmätare godkänd, till exempel hur stor felmarginal den får
ha.
Mark-och miljödomstolen
Den andra maj 2011 bildades 5 stycken Mark-och Miljödomstolar. De ersatte de tidigare
fastighetsdomstolarna och miljödomstolarna. Dessa fem är en del av tingsrätterna i Nacka,
4
Plan och bygglagen, 2 kap. 3 §
13
Vänersborg, Växsjö, Umeå och Östersund. Det finns även en Mark-och miljööverdomstol som är en
del av Svea Hovrätt.
Några exempel på mål och ärenden som mark-och miljödomstolen tar upp
- Tillstånd till vattenverksamheter samt miljöfarliga verksamheter.
- Frågor om hälsoskydd, naturvård, renhållning, förorenade områden och farligt avfall.
- Mål enligt fastighetsbildnings-,anläggnings- och ledningsrättslagen
- Expropriationslagen
Statens VA-nämnd
Vid tvister i VA frågor ska man inte vända sig till tingsrätten utan till Statens VA-nämnd. Det är en
domstolsliknande statlig förvaltningsmyndighet som sorterar under socialdepartementet. Tvister som
VA-nämnden löser kan gälla skyldighet att betala avgifter eller om avgiftens storlek, tvister om vem
som har rätt att bruka anläggningen eller om man har rätt att stänga av vattenleveransen. Vid
betalningsföreläggande gällande avgifter vänder man sig först till kronofogden. Blir det tvist går det
ej till tingsrätten utan det är VA-nämnden som handlägger det . VA nämnden är första instans för mål
över hela landet. Nämndens beslut kan överklagas till Mark- och miljööverdomstolen och vidare till
högsta domstolen.
14
2.4
15
2.5 VA-branschen olika verksamheter
Verksamheterna styrs av många lagar och förordningar. De myndigheter som VA-branschen har mest
direktkontakt med är länsstyrelsen och kommunens miljö- och hälsovårdsnämnder. En länsstyrelse
har som uppgift att se till att riksdagen och regeringens mål uppnås. Det är länsstyrelsen som har det
övergripande ansvaret för regionens vatten- och miljöarbete. Dels ansvarar de för övervakningen av
vattnets tillstånd och dels för tillsynen av vattenverksamheterna (kommunala VA-anläggningar och
industrin). Den faktiska tillsynen sköter sedan kommunens miljö och hälsoskyddsinspektörer.
Inom länsstyrelsen finns det något som heter
vattenmyndigheten . Sverige blev indelat i 5
avrinningsområden, som kallas vattendistrikt, när EU:s
ramdirektiv antogs 2004 i svensk lagstiftning. Varje distrikt
har en vattenmyndighet som lyder under en länsstyrelse
Vattenmyndigheten fastställer kvalitetskraven som ska
gälla för yt- och grundvattenförekomster, beslutar om
eventuella undantag som inte kommer att uppnås till 2015,
utarbetar planer och åtgärdsprogram, upprättar register över
skyddade områden.
På varje länsstyrelse har man ett beredningssekretariat som
sköter det operativa arbetet med vattenverksamheterna,
dessa ska även stötta och medverka bildandet av vattenråd.
Ett vattenråd är ett forum som man bildar runt ett mindre
avrinningsområde. Där vill man att alla som berörs och
använder ett vattenområde ska vara med och diskutera
problem och lösningar. Vattenrådet kan bestå av
kommuner, jordbrukare, myndigheter, industri och ideella
organisationer, till exempel Naturskyddsföreningar och
jägar- eller fiskeföreningar.
En viktig hjälp i den dagliga verksamheten för Sveriges VA-bransch är deras branschorganisation
Svenskt Vatten. Medlemmar är alla landets kommunala vattentjänstföretag. Svenskt vatten bildades
för att hjälpa till med tekniska, administrativa och ekonomiska frågor om vattentjänster. Svenskt
vatten samlar in och bearbetar information, startar upp och genomför utredningar, stödjer forskningsoch utvecklingsarbeten och arbetar fram råd och anvisningar.
På europanivå finns en sammanslutnig av de nationella europeiska föreningarna för allmän
vattenförsörjning och avlopp, EUREAU. Den har sitt säte i Bryssel. Samtliga EU-stater är med samt
Norge. Island och Ungern är med som observatörer. EUREAU styrs av Board of Management (BoM)
och varje stat i EU och frihandelsunionen har rätt till en plats i BoM. Presidentskapet inom EUREAU
växlar mellan medlemsstaterna. EUREAUs roll är att till olika EU organ erbjuda sin kompetens och
påverka europeiska beslutsfattare. Den svenska medlemmen i EUREAU är Svenskt Vatten.
16
VA branschen innefattar tre stora verksamheter:
- Vattenrening
- Avloppsrening
- Rörnät
Sveriges vattendistrikt
Källa: Vattenmydnigheterna
De skiljer sig åt en del även om de har mycket gemensamt. Man utgår från egen verksamhet men
ledningen är gemensam.
Organisationen kan vara traditionell, det vill säga med ett tekniskt kontor som administrerar de olika
avdelningarna och som är underställd en politiskt vald teknisk nämnd. I dag är det inte ovanligt att
kommunerna har kommunala bolag. Styrelsen i ett kommunalt bolag är ofta politiskt tillsatt men
behöver inte enbart vara det. Fördelen med ett kommunalt bolag är att det går fortare med besluten,
man koncentrerar sig på enbart sin verksamhet, den vinst man får kan gå direkt tillbaks i
investeringar, du riskerar inte omorganisationer hela tiden som tvingar din verksamhet ta hänsyn till
övriga kommunala delar.
En tredje form som ofta mindre kommuner använder sig av är kommunalförbund; de består av flera
kommuner men fungerar som om de är en. Kommunalförbundet är en egen juridisk person som
regleras av kommunallagen. Dom har en egen styrelse och en egen basfinansiering. Så här har till
exempel Bergslagens kommunalteknik som består av 4 kommuner organiserat sig. Kommunerna som
ingår i ett kommunalförbund blir kostnadseffektivare och kan ge sina medborgare bättre service till
ett bättre pris än om de hade agerat på egen hand. Det finns även vattenverk i privat regi, men
vattenreningsverk som servar mindre än 50 personer eller producera mindre än 10m3 omfattas inte av
dricksvattenföreskrifterna.
Den här branschen är styrd av många lagar och förordningar. Dessa gäller för alla aktörer oavsett
organisation (ägare), så själva driftsresultatet bör inte skilja sig åt.
17
Vattenreningsverk ansvarar för att det finns rent vatten till invånarna och industrin. Det finns 1750
kommunala vattenreningsverk i Sverige. Idag renar och levereras vatten från ytvatten (sjöar, åar, älvar
mm.) och grundvatten. Ytvatten behöver renas mer än grundvatten på grund av att det exponeras mer
än vattnet från grundvattentäkterna.
Ett ytreningsverk består av många steg. En metod man använder är konstgjord infiltration, då man
låter vattnet passera genom en grusås. Det behövs dock både för och efterbehandlingar.
Ett ytreningsverk utan konstgjord infiltration behöver lite fler steg men produktionstiden blir snabbare
- intag
- silning
- kemisk fällning
- snabbfiltrering
- långsam filtrering
- desinfektion
- slamhantering
Vattenrening i ett grundvattenverk behöver färre steg men alltjämt:
- pumpning från brunn
- luftning/oxidation
- snabbfiltrering
- justering av ph/ desinfektion med UV-strålning
Det finns grundvattentäkter som inte kräver någon rening alls men möjlighet till desinfektion skall
alltid finnas.
Efter vattenreningsverken ska vattnet distribueras. För att slippa pumpa runt vatten har man
reservoarerna högt belägna så kallade högreservoarer och man kan då utnyttja det naturliga
utjämningstrycket. Finns inga höjder får man bygga vattentorn.
18
En viktig verksamhet för vattenverken är administrationen och vattenmätaravläsningen då
finansieringen sker med avgifter. Dessa avgifter ska även finansiera avlopps- och rörnätsdelen.
Inom kommunerna är det flera avdelningar som är inblandade i vattenhanteringen. Därför gör man
ofta en vattenplan (kan även kallas vattenprogram som i Stockholm). Det är inget myndighetskrav
såsom vattendirektivet från EU som vattenmyndigheten har hand om eller översiktsplanen som markoch bygglagen kräver att alla kommuner ska ha. I vattenplanen vill man ge en samlad och mer
detaljerad bild av vattenläget i kommunen. Vattenplanen kan ange de långsiktiga och hållbara målen
med vattenförsörjningen, ha en nulägesbeskrivning, ange principer och riktlinjer samt ge
åtgärdsförslag.
I Örebro finns det en projektgrupp som arbetar med att ta fram en ny vattenplan. Den nuvarande
planen kom 2002 men ska nu ersättas. Projektledaren har en målmedveten plan med
sammansättningen på gruppen.Arbetsgruppen består av människor som aktivt arbetar med
vattenfrågor inom kommunen. Vattenplanen blir då användbar för alla olika instanser och slutmålet
att erbjuda en miljövänlig och hållbar vattenhantering kan uppfyllas. Även om man i Örebro kommun
har en mycket bred kompetens behövs även externa experter anlitas. Arbetsgruppen i Örebro leds av
en miljövetare som har en bred naturvetenskaplig utbildning. Han har till gruppen bland annat knutit
kommunens vattenverkschef, en processingenjör från avloppsverket, en dagvatteningenjör från
rörnätsavdelningen, en miljöinspektör från tillståndsmyndigheten(miljö och hälsoskyddsnämnden), en
VA-strateg från VA-avdelningen, en mark- och exploateringsingenjör från exploateringsavdelningen,
en kommunbiolog, några tjänstemän från Turist- och fritidskontoret(De har kunskap om fiske,bad och
andra viktiga rekreatonsområden i kommunen) Dessa är ändå bara en liten del av alla de som är
inblandade i en kommuns vattenhantering och som behövs för att ta fram en ny vattenplan.
Kommunala avloppsreningsverk tar hand om kommunens och industrins spillvatten. De tar även hand
om kommunens dagvatten. Industrins spillvatten har kommunerna rätt att säga nej till om deras
kapacitet inte räcker till. Då får industrin bygga sina egna reningsverk, samma krav ställs på dessa
som på kommunernas utsläpp. Många gånger inleder man ett samarbete och delfinansierar
reningsverk så att bägge kan få nytta av investeringen.
Ett avloppsvatten kan delas in i:
fast material
syreförbrukande substans
närsalter
bakterier
virus
tungmetaller
miljöfrämmande ämnen
Allt detta måste tas omhand innan man kan släppa vattnet tillbaks ut i naturen. Detta kräver en bred
kompetens inom skilda områden. De som bygger upp reningsverken måste ha både mikrobiologisk
och kemisk kunskaper samtidigt som de avancerade tekniska lösningarna hela tiden utvecklas. De
tekniska driftcheferna kan bland annat vara processingenjörer.
19
På själva reningsverken arbetar driftstekniker som sköter den dagliga driften. Man kontrollerar att de
olika reningsprocesserna fungerar och tar kontinuerligt prover på de olika processerna. En del prover
analyseras på plats medan andra måste testas på ackrediterade laboratorier då dessa ska redovisas för
tillståndmyndigheterna. I mindre kommuner kan avlopp och vatten ha samma personal och
rörledningspersonalen är samma som på gatuavdelningen. Detta ställer naturligtvis krav på tydliga
regler och certifieringsbehovet är stort när många aktörer är inblandade.
Inom avloppsreningen har man en mycket intressant restprodukt, slammet. Det är en viktig resurs
numera, när reningen har förfinats. I anslutning till reningsverken kan man idag bygga
rötningsanläggningar som tar tillvara gasen och på det viset användas till driften av kommunens
anläggningar. Slammet som är kvar därefter kan användas på t.ex. åkermark, parkmark, skogsmark
eller golfbanor. Fortfarande är detta lite kontroversiellt då alla inte är överens om hur ofarligt/farligt
spridningen av rötslam är. Intresset ökar när konstgödselpriset stiger och minskar när priset sjunker.
Gasproduktionen och dess användning motiveras ju också ofta i relation till oljepriset. Det krävs med
andra ord lite politisk vilja för att utveckla detta.
Svenskt vatten har med LRF, lantmännen och dagligvaruhandeln startat upp ett certifieringssystem
som certifierar arbetet på de reningsverk som vill sprida slam på åkermark. Revaq är namnet och ägs
av Svenskt vatten.
Industrins egna reningsverk är ett annat stort verksamhetsområde. Många industrier använder mycket
vatten i sina olika processer. Sverige har mycket vatten av god kvalitet, det är en stor anledning till att
Sverige har varit ett utvecklat industrisamhälle.
Tänk bara på pappers- och massaindustrin, livsmedelsindustrin, textilindustrin och den kemiska
industrin är andra som kräver speciella metoder. Där finns många företag som erbjuder olika tjänster,
till exempel Kemira. Det är en stor global kemisk koncern som erbjuder sina tjänster till
vattenkrävande industrier. De erbjuder kemikalier och kompletta processystem till industrin så att det
inte bara blir bättre produkter utan även att restprodukterna blir så få som möjligt.
En annan mycket viktig verksamhet inom reningsverken är uppströmsarbetet. Då reningsverken är de
som får ta hand om allt farligt avfall, ligger det i deras intresse att stötta och driva på utvecklingen
där. Uppströmsarbetet innebär att man stoppar miljögifterna innan de når reningsverken. Man
informerar allmänhet och företag att det finns alternativ till miljöfarliga produkter. I uppströmsarbetet
försöker man få människor att ändra sina konsumtionsvanor. Man är även med och påverkar att vi får
skärpta miljölagar. Kommunerna idag kan ha anställda kommunbiologer/miljöpedagoger som arbetar
med detta.
Rörledningsnätets verksamhet är att distribuera dricksvatten till kommunens invånare och industri,
samt att transportera avloppsvatten och dagvatten till reningsverken. Det allmänna ledningsnätet för
dricksvatten omfattar ca 71 000 km eller 8 m/person i Sverige. Avloppsledningarna sträcker sig 92
000km eller 12m/person men då är 32 000km dagvattenledningar. Återskaffningsvärdet för det
allmänna ledningsnätet beräknas till 500 miljarder kr.
20
Rörnätsverksamheterna innehåller många olika delar. I dagsläget handlar mycket om underhåll och
renoveringar när vi talar om det som drivs i kommunal regi. En del rör grävdes ner redan på 1800talet och nyinvesteringar har inte alltid hunnits med.
Det är många saker rörnätsavdelningarna måste tänka på när man ska gräva. Bara samordningen med
olika avdelningar på kommunen när det ska grävas är omfattande och viktig. Du måste ha kontakt
med VA-, avlopp- och gatuavdelningen.Kommunens planeringskontoret samt el- och telebolag är
andra aktörer du måste kontakta. Dokumentationen av ledningsnätet är en viktig verksamhet då man
har som uppdrag av att informera allmänheten om var rören går. Kartorna finns tillgängliga på
kommunernas stadsbyggnadskontor. El, tele och bredbands ledningars kartor sköts av respektive
företag.
I Örebro kommun har man bildat en samordningsgrupp som kallas Mullvadsgruppen. Där är
kommunens alla grävande avdelningar med samt energibolag, bredbandsbolag och andra företag som
sysslar med grävarbeten. Man kan där redovisa alla planerade och pågående arbeten för varandra. På
det sättet undviker man att samma ställe blir uppgrävt ena veckan för vattenrörsarbete och nästa för
en elkabel. Även om gropen måste grävas igen kan man undvika att asfaltera om man vet att ett nytt
arbete ska göras inom rimlig tid. Mycket pengar sparas tack vare en sådan samordningsgrupp.
En viktig verksamhet som utförs vid varje projekt är inmätning och avvägning. En mätingenjör mäter
in var rören befinner sig, på vilken höjd de är, och var de ska befinna sig när åtgärden är klar. Dessa
kan vara knutna direkt till en rörnätsverksamhet men ofta är de en egen enhet som arbetar mot alla
kommunens avdelningar.
Andra specialkunskaper är geologi, du måste kunna avläsa de olika markförhållandena, ha kunskap
om bergsprängning, borrning, filmning av rörnät är andra kunskapsområden. Detta är verksamheter
som inte alla kommuner själva kan ha kapacitet till utan man anlitar kompetens utifrån. Man försöker
undvika grävning så mycket som möjligt, dels är det dyrt sen påverkar det andra aktiviteter i
samhället t ex. vägavstängningar.
Det finns många olika metoder vid renoveringar av befintliga rör som inte kräver grävning.Här är
några olika meyoder som använd idag.
- Relining: man för in ett mindre rör i befintlig ledning.
- Rörspräckning: man tvingar in en lika stort ledning i ett befintligt rör som spräcks och ersätts
med ett nytt rör.
- Infodring: man blåser in en mjuk strumpa av polyestermaterial som sedan härdas med luft,
vatten eller ultraljus till ett minst lika starkt rör.
Dessa typer av arbeten kräver mycket specialmaskiner därför anlitar kommunernas
rörnätsavdelningar mycket entrepenörer. Även i den mer vardagliga verksamheten är kommunerna
helt beroende av maskinentrepenörerna.
Ett annat område inom rörnätet är alla olika material som används och besiktningar som krävs när
arbeten är slutförda. Det sker en produktutveckling hela tiden som behöver bevakas. Inom Svenskt
vatten finns en rörnätskommite´(RÖK) som försöker bevaka nyheterna. Den har även till uppgift att ta
fram besiktningsrutiner, utbilda och uppdatera rörinspektörer och revidera tidigare publikationer.
21
2.6 Kunskapsutveckling
Det finns en del VA-utbildningar i Sverige. Det finns givetvis också en mängd kurser och seminarier
dit personal kan söka för vidareutbildningar, detta håller Svenskt Vatten i. Nu lite kort om
utbildningarna.
Vatten- och Miljöteknikprogrammet på Oscarsgymnasiet i Oskarshamn
Då VA-utbildningar på gymnasienivå i Sverige är ovanliga finns det ett riksintag. Utbildningen håller
till i moderna lokaler med modern utrustning som t. ex. miljölaboratorium och datorsimulerad
processanläggning. Eleverna lär sig bland annat att ta process- och labbvärden, köra och underhålla
anläggningar och att ta vattenprover.
Processteknik vatten och miljö i Varberg
Eleverna ges i första hand möjligheten att arbeta inom processindustrin på vatten- och miljösidan
efter avklarad utbildning. Arbetsområdena kan variera mellan miljötekniker eller som drift- och
underhållstekniker med utgångspunkt från kommunala vattenverk och reningsverk.
Längden på utbildningen är 2 år.
VA- och kretsloppsteknikerprogrammet i Kristianstad
Utbildningen har framtagits med hjälp av arbetslivet och efter godkänd utbildning så är de
kvalificerade tekniker. Deras huvudsakliga uppgift är att säkerställa skötsel, drift och underhåll av
anläggningar inom VA-teknik. Examen erhålls efter 2 år.
Civilingenjörsprogrammet i miljö- och vattenteknik i Uppsala
Den här utbildningen är på 5 år och vid genomförelse är det de som ritar och mäter t. ex. kanaler och
avloppsrör. De ges även en god möjlighet till vidareforskning inom vatten och miljö.
Miljöteknik - inriktning vatten, återvinning och energi, Co-op i Gävle
I Gävle varvar de teorin med betalda arbetsperioder på företag, detta kallas co-op (Cooperative
Education). Efter examen kan de arbeta med bla. vattenrening, avfallshantering samt miljöbedömning
inom kommunen alternativt som miljökonsult inom den privata sektorn. Studietiden är på 3 år.
Vatten- och miljöteknik i Hallsberg
VM i Hallsberg är en utbildning som Svenskt Vatten hjälpt att ta fram, då behovet styr utbildningen.
Studierna blandas med praktik och goda kontakter knyts genom detta, efter 2 års godkända studier
finns det jobb som bla. drifttekniker, rörnätstekniker och projektledare.
Svenskt Vattens kurser
Svenskt Vatten håller i en mängd kurser bla. inom arbetsmiljö, avlopp, dricksvatten och rörnätsteknik.
Dessa kurser är till för att personal inom branschen ska kompetensutvecklas.
Forskning
I Sverige görs det mycket för att förbättra miljön, vi tänker långsiktigt och är ett ledande land inom
miljö och miljöforskning. Ett exempel på detta är forskningen Institutet för vatten- och
luftvårdsforskning (IVL) gör för att göra våra reningsverk resurseffektivare. Detta görs genom att
hjälpa till att tillmötesgå de hårdare kraven som ställs på utsläppen gällande kväve och fosfor.
IVL jobbar på att ta fram ett analysverktyg som ska hjälpa reningsverken att hitta bättre rutiner
22
gällande energisnåla driftrutiner. Detta verktyg skall testa olika driftförhållanden och gå igenom de
viktigaste delprocesserna för energikonsumtion och produktion.
Samtidigt jobbar IVL på en metod att mäta växthusgaserna lustgas och metan som framstår vid rening
av rejektvatten och under deammonifikationsprocessen. Mätningen innefattar även avgången av
växthusgaserna hos slammet på åkrar.
Svenskt Vatten som är kommunernas intresseorganisation bedriver ett eget Forsknings- och
Utvecklingsarbete(FoU) inom kommunal vattenteknik. Det kallas Svenskt Vatten Utveckling(SVU)
Forskningen ska vara inriktad på tillämpad forskning. Inom FoU driver man också Energiprojektet
som syftar till att öka medvetenheten om energieffektiviseringen inom VA-branschen samt att göra
alla medvetna om branschens betydelse för att minska användandet av högvärdigt och fossilt bränsle
Några exempel på pågående SVU projekt:
Dricksvatten:
- Algtoxiner i avsaltat vatten
- Effektivare fällning vintertid vid vattenverk med höga humushalter
- Skillnaden mellan traditionella sandfilter och alternativa filter med expanderande lera
Rörnät:
- Ny metod och teknik för läcksökning av rör under mark.
- Metod för att identifiera träd som orsakar rotinträngningar.
Avlopp och Miljö:
- Halter av 60 spårelement i klosettvatten för fastställanderav klosettvattenkvalitet.
- Karakterisering av biogasföreningar
- Flödesanalys av spårelement från källa till slam
Ekonomi Organisation och kommunikation:
- Fallstudie av effekterna av avgiftsystem på utsläpp av N och P till vatten.
- Kommunala Va-planer-en kunskapsöversikt
23
2.7 Finansiering av VA-sektorn
I vårt moderna samhälle tar vi det för givet att det ska komma rent vatten ur kranen och att
avloppsvattnet renas på bästa sätt. Detta innebär naturligtvis kostnader för samhället. Framförallt för
våra kommuner som har till uppgift att tillgodose våra behov.
VA-avgifter
Den huvudsakliga finansieringen sker genom kommunernas VA-taxor och dessa kan skilja sig åt
väldigt mycket mellan olika kommuner. Det kan bero på kommunernas storlek, det område som VAsektorn omfattar samt det investeringsbehov som kan finnas. Kommunerna kan även använda
skatteintäkter men det är mycket ovanligt. En del mindre kommuner kan behöva göra så när
avgifterna inte räcker till. Avgifterna för VA skall täcka hela verksamhetskostnaden för
dricksvattenrening, avloppsrening och distribution samt räcka till det investeringsbehov som kan
finnas. Enligt lag får inte avgiften överstiga kostnaden för de olika verksamheterna.
VA-taxan är uppdelad i två delar: anläggningsavgift och brukningsavgift.
De som ansluter sig till kommunalt VA måste betala en anläggningsavgift som kan variera stort
mellan de olika kommunerna. Anläggningsgsavgiften kan även variera beroende på tomtstorlek. 2005
hade avgiften ett medelvärde på 74 500 kr för landets kommuner. Vissa kommuner ligger betydligt
lägre, runt 20 000 kr, sedan finns det kommuner där det är betydligt kostsammare. Ett sådant exempel
är Kungsbacka kommun där ett nytt reningsverk byggs och anläggningsavgiften kommer att uppgå till
250 000 kr för ett normalhushåll. Om man tittar på avgifterna över hela landet kan man generellt säga
att mindre kommuner har högre avgifter för VA. Detta beror på att en mindre kommun
(befolkningsmässigt) ofta har ett större geografiskt område att jobba inom och det medför högre
kostnader på grund av att man måste hålla samma servicenivå som de större städerna. Det blir
samtidigt ett längre ledningsnät per innevånare.
En annan stor del av VA-taxan är brukningsavgifterna. Den brukar delas in i en rörlig del och en fast
del. Den fasta avgiften är årlig och sätts av de enskilda kommunerna och även här varierar det
mycket. Förbrukningen styr den rörliga delen avgiften. Det beror helt enkelt på hur mycket vatten
man förbrukar, 1 m3 dricksvatten kostar i medeltal runt 30 kr i Sverige. Om man ställer det i relation
till flaskvatten som kostar runt 15 kr för en liter så inser man att vi inte betalar så mycket för vårt
vatten. Det är dessutom högre krav på det vatten kommunerna distribuerar. Även här kan man utläsa
att mindre kommuner har en högre brukningsavgift än stora och tätbefolkade kommuner. För
kommersiella fastigheter såsom hyresfastigheter betalas en lägenhetsavgift, om en fastighet innehåller
10 lägenheter betalar fastighetsägaren således 10 avgifter. Den enskilde hyresgästen får oftast detta
inbakat i sin hyresavgift. För en industrilokal räknar man ut en jämförande lägenhetsavgift där 400
kvadratmeter motsvarar en lägenhetsavgift. För att komplicera saker ytterligare skiljer sig
beräkningsgrunderna mellan olika kommuner, men ovanstående exempel kan ses som en ganska
vanlig mall vid beräkning av avgifterna. Det har även nyligen införts en dagvattenavgift inom VAtaxan som gäller i huvudsak allmän mark som parker, torg och parkeringar. Denna avgift belastar
oftast kommunen internt.
I framtiden föreligger ett större investeringsbehov för kommunerna och förmodligen kommer VAavgifterna att höjas. Dessutom gör nya lagar också att kommunerna måste anpassa sig och även det
kan medföra höjda avgifter. I relation till andra och jämförbara länder har vi i Sverige mycket låga
24
avgifter för dricksvatten. Danmark ligger på ca.60 kr/m3 och det är dubbla kostnaden jämfört med
Sverige. Detta beror till viss del på Sveriges goda tillgång på råvatten. Samtidigt är det svårt att
jämföra då det ingår olika delar i ländernas avgifter. Dock kan man se att avgifterna i Sverige har
legat relativt stilla de senaste tio åren i förhållande till andra länder. Vissa företag som ställer stora
krav på vattenförbrukning och en hög kapacitet på avloppsreningen kan även finansiera en ny- eller
tillbyggnad av reningsverk och rörledningssystem. Detta går då utanför de gängse VA-avgifterna.
Företagens VA-taxa beräknas oftast på ett annat sätt än normalhushållets. Kostnaden skulle
naturligtvis bli ohållbar för vissa förbrukningsintensiva industrier om taxorna vore detsamma. Många
kommuner försöker även locka till sig företag med låga avgifter eller avgiftsfria perioder. Man anser
att nyttan med arbetstillfällen och ökade skatteinkomster kommer att uppväga de ökade kostnader
som det kan innebära för kommunens VA-sektor.
Här är lite siffror på VAanslutningsavgifterna/m2 för hushåll
i olika delar av Sverige (2009-2010).
Man kan ganska tydligt se
skillnaden mellan tätbefolkade
kommuners taxor jämfört med
småkommuner.
Diagram: www.nilsholgersson.nu
25
2.8 Ledningssystem
Ett ledningssystem är det sätt som en organisation använder för att leda och styra aktiviteter. Då kan
vi alltså säga att ett kvalitetsledningssystem är det sätt som en organisation använder för att leda och
styra aktiviteter som har anknytning till kvalitet, och ett miljöledningssystem är det sätt som en
organisation använder för att leda och styra aktiviteter som har anknytning till miljön. Ett
ledningssystem består av en samling standarder som hjälper organisationen att leda och styra
aktiviteter. Det beskriver hur man ständigt förbättrar och justerar sin verksamhet för att möta
kundernas behov.
För att underlätta för alla aktörer på olika marknader har ISO (International Organization for
Standardization) samlat ett antal standarder och sammanställt dessa till olika former av
ledningssystem som gäller internationellt. SIS (Swedish Standards Institute) är en del av ISO och ser
till att svenska intressen tas tillvara. SIS är en medlemsorganisation.
Kvalitetsledningssystem och ISO 9001
ISO 9001 är ett ledningssystem för kvalitet, man kan även säga att det är en samling standarder som
handlar om en organisations kvalitetsprocesser.
ISO 9001 är baserat på 8 principer:
– Ledarskap
– Kundfokus
– Medarbetarnas engagemang
– Processinriktning
– Systemangreppssätt för ledning
– Faktabaserade resultat
– Ömsesidigt fördelaktiga relationer med leverantörer
– Ständig förbättring
Att ha ett ledningssystem för kvalitet innebär att man har en uppbyggd struktur från ledningen och
nedåt för hur man arbetar med kvalitetsfrågor. Man har fasta rutiner för verksamheten som
dokumenteras i en kvalitetsmanual. Att systemet fungerar över tiden säkerställs genom internrevision
och när man uppfyller kraven för en certifiering så säkerställs det av en externrevision.
Fördelarna är många med att använda ISO 9001 men kort kan vi säga att det är bra ur
marknadsföringssynpunkt och man har ett verktyg att effektivisera och öka sin lönsamhet med.
Vi frågade Stockholms Vatten AB, som certifierade sig 2003, om de kunde ge något exempel på vad
de har förändrat i sitt arbete sedan ISO-certfieringen. De berättade att de har gjort stora satsningar
inom kundområdet med utvidgade och mer riktade kundundersökningar. De har även anställt en
kundansvarig för att bevaka kundernas intressen. Ju mer information de får från sina kunder om deras
behov och förväntningar desto lättare kan de förbättra sig och svara upp mot sina kunders
förväntningar.
Miljöledningssystem och ISO 14001
ISO 14001 är ett ledningssystem för miljö man kan även säga att det är en samling standarder som
handlar om en organisations miljöprocesser.
26
ISO 14001 är baserat på 5 grundhandlingar:
en miljöpolicy upprättas
verksamheten planeras
införa och drivas
arbetet ska följas upp och kontrolleras
arbetet ska åtgärdas och ständigt förbättras
Fördelarna med att använda ISO 14001 är först och främst att vi sparar vår gemensamma miljö men
också att vi får:
- bättre kontroll på råvaruförbrukningen.
- minskat spill och minskad energiförbrukning.
- förbättrad miljöimage.
- bättre relation med tillsynsmyndigheten.
- efterlevnad av och kontroll när det gäller miljölagstiftning.
Vi frågade Stockholms Vatten AB hur de har ändrat sitt arbete sedan de miljöcertifierade sig med ISO
14001. De berättade att de bland annat har ställt om sina tjänstebilar (utom ett fåtal stycken) från
vanlig bensin till egenproducerad biogas. De har även kommit fram till att det är mer miljövänligt att
använda annan el till sin övriga verksamhet och låta resterande biogas användas som bränsle.
För att certifiera sin organisation så vänder man sig till ett ackrediterat certifieringsföretag som
kontrollerar att man uppfyller de krav certifieringen kräver. Ett ackrediterat certifieringsföretag är ett
företag som har fått sin kompetens prövad av den statliga myndigheten SWEDAC. Man kan säga att
det är ett företag som kontrollerar andra företag som kontrollerar andra.
Miljöledningssystem och EMAS
EMAS (Eco-Management and Audit Scheme) är ett miljöledningssystem som är baserat på ISO
14001. De strävar åt samma håll genom att effektivisera och ständigt förbättra miljöarbetet och att
förmedla ett trovärdigt budskap till marknaden genom en ISO- certifiering eller en EMASregistrering. En stor skillnad mellan dessa båda miljöledningssystem är att ett ISO-certifierat företag
eller organisation inte har några som helst krav att redovisa sitt miljöarbete men är företaget eller
organisationen EMAS-registrerat så ska deras resultat med miljöarbetet redovisas offentligt.
EMAS är en EU-förordning som är obligatorisk för alla EU:s medlemsstater. De ska kunna erbjuda
de nationella organisationerna och företagen möjlighet att kunna registrera sig. EMAS möjliggör för
en mer enhetlig miljöpolitik inom EU. Man kan säga att med EMAS kan företag och organisationer
lättare kommunicera och redovisa sin miljöpolitik och sitt miljöarbete med omvärlden. Det skapar
good-will.
SIS(Swedish Standards Institute) arbetar med ISO och ser till att svenska intressen tillvaratas när det
gäller standarder internationellt och för EMAS är Miljöstyrningsrådet det organ som är ansvarigt och
som för ett officiellt register över EMAS-registrerade organisationer i Sverige. Miljöstyrningsrådet
representerar och tar tillvara Sveriges intressen när det gäller standarder i det gemensamma
miljöarbetet i EU.
27
De företag och organisationer som inte arbetar efter ISO 14001 och EMAS som miljöledningssystem
kan skapa ett eget miljöledningssystem efter egna kriterier. Det förekommer även miljödiplom som
riktar sig främst till mindre organisationer som upplever ISO 14001 och EMAS alltför omfattande.
Man kan till exempel välja att miljödiplomera sin organisation enligt den nationella
miljöledningsstandarden Svensk Miljöbas. Många gånger kan ett arbete med miljödiplom längre
fram leda till en ISO 14001 certifiering för organisationen.
Det finns många fördelar att använda sig av ett välbeprövat miljöledningssystem. En utav dessa är att
en certifiering skapar ett kundförtroende som är mycket värt men det finns inga krav att man måste
certifiera sitt miljöledningssystem utan man kan mycket väl ”egendeklarera” sitt ISO 14001-arbete
det vill säga informera att man arbetar efter ISO 14001 utan att visa upp en certifiering.
Det är mer vanligt att organisationer inom VA-branschen är ISO-14001 certifierade än ISO 9001certifierade, och EMAS är ännu inte så vanligt. Ju mer aktuellt det har blivit med miljöfrågor och ju
mer lagar som tillkommit desto mer har företag och organisationer börjat engagera sig i hur de själva
påverkar miljön. Vi har dragit slutsatsen att trenden med den ökade certifieringen, framförallt när det
gäller miljöledningssystem kommer att fortsätta.
28
2.9 Egenkontroll
Egenkontroll är ett verktyg som en verksamhetsutövare använder för att själv kontrollera sin
verksamhet. Egenkontrollen syftar till att förebygga skador på människors hälsa eller miljön, och
skall ske regelbundet under ordnade former.
Enligt Miljöbalken skall all verksamhet som ”kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa
eller påverka miljön”5 ha ett egenkontrollsprogram. En restaurang är ett exempel på verksamhet som
kräver ett egenkontrollsprogram, och detsamma gäller för avloppsrenings- och vattenverk. Förutom
att du enligt lag är tvungen, finns det andra fördelar med att ha ett egenkontrollsystem.
Kunden kan känna sig säker på att varan är ofarlig.
Det blir lättare att upptäcka brister i rutinerna.
De upptäckta bristerna kan åtgärdas i tid, vilket leder till att man sparar pengar.
En omfattande och väl utförd egenkontroll underlättar tillsynsmyndighetens arbete.
Egenkontrollprogrammet ska beskriva allt om produktionen, hur verksamheten drivs och sköts samt
vilka som är ansvariga. Det skall också finnas ritningar och skisser över lokaler och maskiner. Rutiner
som beskrivs kan vara hur ofta provtagning skall ske, regler för personalhygien och städning av
lokalerna.
För att hålla koll på huruvida egenkontrollen fungerar bra eller om den behöver uppdateras är det
viktigt att verksamheten har en internrevision. Det innebär att man själv ser över rutinerna för
egenkontroll och uppdaterar dessa om det behövs. Det finns också en tillsynsmyndighet som
kontrollerar att verksamheten följer lagstiftningen, normalt sett är det Miljö- och
Hälsoskyddsnämnden som är ansvarig för detta.
Ingen verksamhets egenkontrollprogram är ett annat likt, då programmet skall anpassas till varje
enskild verksamhet. Kraven skall vara relevanta och inte kännas orimliga. Att ta fram ett
egenkontrollprogram går i 4 steg; planering, genomförande, uppföljning och förbättring.
Naturvårdsverket har tagit fram en vägledning som kan vara till hjälp vid arbetet med
egenkontrollprogrammet, och man kan även vända sig till den lokala tillsynsmyndigheten som kan
komma med råd och tips.
Tillståndspliktiga verksamheter (de flesta vatten- och avloppsverk) har lite mer omfattande krav
ställda på sig, till exempel ska de lämna in en kemikalieförteckning och en miljörapport till
tillsynsmyndigheten.
HACCP – Faroanalys och kritiska styrpunkter
HACCP är ett system man kan använda för att basera sin egenkontroll på om man driver en
verksamhet inom livsmedelsindustrin. Syftet är att öka säkerheten vid livsmedelshantering, och kunna
erbjuda kunden ett säkert livsmedel. Vad gäller VA-branschen blir detta aktuellt för vattenreningsverk
som producerar dricksvatten.
En HACCP-plan har 3 delar.
- Flödesschema. Visar stegen från råvara till färdig produkt.
5
Miljöbalken 26 kap, 19 §.
29
-
Faroanalys. Beskriver de potentiella farorna vid varje hanteringssteg samt förebyggande
åtgärder för dessa. Finns det något extra känsligt steg (kritisk styrpunkt) skall detta beskrivas.
Kritiska styrpunkter. Ett gränsvärde för dessa skall fastställas. Gränsvärdet beskriver gränsen
när livsmedlet går från säkert till osäkert (till exempel vid en viss temperatur). Här ska man
också beskriva vad man ska vidta gör åtgärder om gränsen överskrids.
Från och med 1 januari 2012 blir det obligatoriskt för huvudmannen för VA-verksamhet att utforma
sitt egenkontrollprogram utifrån HACCP.
30
2.10 När olyckan är framme
När allting fungerar som det skall är det lätt att slå sig till ro och tro att det ska vara för evigt. Tyvärr
är det ytterst sällan det blir så; olyckor, naturkatastrofer och oförutsedda händelser kommer förr eller
senare att inträffa.
Bakterier och parasiter
Det är ganska vanligt med bakterieutbrott i dricksvattnet och det kan bero på att ytvatten har förorenat
dricksvattnet med till exempel colibakterier I de flesta fall räcker det oftast med att koka vattnet för
att det åter ska bli tjänligt. Norovirus är det virus som orsakar vinterkräksjuka och det viruset finns i
vatten och avloppsvatten. Hepatitvirus kan också spridas genom kontaminerat vatten. Bakterier och
virus kan orsaka ganska höga kostnader för saneringar och felsökning.
En annan fiende för vårt dricksvatten och vår hälsa är parasiter. Vi har nyligen haft ett par kraftiga
parasitangrepp i Sverige med stora konsekvenser för de berörda. Cryptosporidium parvum är den
mest kända parasiten och man tror att smittan kan ha kommit in i vattnets kretslopp genom förtäring
eller behandling av kontaminerade livsmedel. Den orsakar stora vattenburna utbrott och är mycket
motståndskraftig mot åtgärder. Oftast framkallar den kräkningar och magsjukeliknande symtom men
den kan även vara livsfarlig för personer med nedsatt immunitet. Det finns inga kända läkemedel mot
parasiten som är naturligt förekommande i vissa djurs tarmsystem. En annan oönskad parasit är
Cyclospora cayetanensis som också ger illamående, diarrèsjukdomar och feber vid smitta.
Effektiva motåtgärder mot bakterier, parasiter och andra oönskade organismer i dricksvattnet är
kostsamma och inte alltid speciellt effektiva. Oftast är skadan redan skedd då den första indikationen
på ett utbrott kommer från sjukvården. Vanliga metoder som används mot detta är klorering och
hetvattensköljning av rörsystemen. Det går även att behandla vattnet med UV-strålning. Det är en
ganska ny metod som bara finns på ett fåtal reningsverk.
Livsmedelsverket har handlingsplaner upplagda mot mikrobiologiska föroreningar av dricksvattnet,
(SLVFS 2001:30, 15 – 18 §§)6.
Klimatpåverkan
Eftersom vi påverkas alltmer av klimatförändringarna så har vi här en av de stora utmaningarna för
branschen. Regionalt kan vi få kraftiga ökningar av nederbörden med översvämningar och höga
vattenflöden. På andra ställen kan det bli mycket torrare och följdaktligen kommer råvattentillgången
att minska. Torra områden riskerar att få en ökad salthalt i vattentäkterna och därmed en mer
komplicerad reningsprocess. Vid översvämningar och extrema vattennivåer ökar risken för spridning
av skadliga organismer. Även kemiska ämnen från industrin kan förorena vattentäkterna. Detta på
grund av den ökade urlakningen från jordlagren. Det ställer högre krav på reningen. En högre
kapacitet och effektivare metoder måste användas. Man ser även tecken på en ökad humushalt i
många vattentäkter och i vissa fall kan det leda till att vattentäkten måste bytas.
Avloppsreningen påverkas också negativt vid skyfall och översvämningar. Man kan tvingas brädda
avloppsvattnet och släppa igenom orenat avloppsvatten ut i naturen. Det är naturligtvis inget önskvärt
och det kan förorena de befintliga vattentäkterna ytterligare.
6
Livsmedelsverkets dricksvattenföreskrifter 2001:30 15-18§
31
Sabotage och krig
Eftersom vatten är så viktigt för ett fungerande samhälle kan det finnas de som vill bryta eller störa
detta flöde av olika syften.Det kan vara krig, terrorism eller bara en önskan att sabotera. Mindre
sabotage av vattentäkter är förekommande och det är inte alltid gjort med ont uppsåt utan det kan röra
sig om okunskap i vissa fall. Det är producentens ansvar att skydda sitt vatten på lämpligt sätt enligt
föreskrifter, (LIVSFS 2008:13)7. I krigsfall träder kommunens utarbetade krisplaner in.
Krisplanering
Det åligger varje enskild kommun att ha utarbetade krisplaner för alla eventualiteter. En krisplan är
enligt lag om kommuners och landstings åtgärder,(2006:544)8, något som måste fastställas varje ny
mandatperiod. Krisplanen träder i kraft vid extraordinära händelser som har ett snabbt och
oöverskådligt förlopp. Det som berör VA-sektorn är främst översvämningar och liknande. I
planeringen skall även finnas analyser och ansvarsfördelning samt ett geografiskt områdesansvar.
Kommunen måste även genomföra övningar så att alla berörda kan fullgöra sin uppgift i planeringen.
Till stöd för kommunerna vid akuta vattenfrågor finns även VAKA, den nationella
vattenkatastrofgruppen, som kan ge råd och stöd vid tillfälliga kriser.
7
Livsmedelsverkets författningssamling 2008:13
8
Lag om kommuners och landstings åtgärder vid extraordinära händelser.
32
3. Slutsats
Att arbeta med PBL-metoden har varit nytt för oss alla, och även erfarenheterna av att arbeta i grupp
har varit varierande. Detta har gjort att mycket tid har gått åt till att komma in i själva arbetssättet, då
det har kunnat vara svårt att veta hur de andra fungerar som individer och vilka krav man kunnat
ställa på varandra. Detta har ibland lett till konflikter som vi för det mesta har kunnat lösa, men inte i
alla fall. Förutom dessa svårigheter har det även kommit mycket positivt ur grupparbetet. Det har
varit skönt att ha andra som stöd under hela projektet, och våra olika bakgrunder och kompetenser har
kompletterat varandra. Överlag känns det som att arbetet hela tiden gått framåt, om än ibland
långsamt, och det har varit skönt att kunna träffas såpass ofta som vi kunnat.
Det har varit en lång startsträcka, och kanske en för hög tröskel på nivån. Delar av gruppen har varit
ovana vid rapportskrivande och mycket tid har gått åt formarbetet. Det har gjort att arbetet med
rapporten kanske tagit onödigt lång tid. Ibland har det känts som att ämnet varit för diffust, och att det
varit svårt att veta vilken nivå som förväntas av en.
Vi har varit på tre stycken studiebesök; på ett avloppsreningsverk, ett vattenreningsverk och ett
rörledningsarbete. Dessa besök har varit väldigt givande och har gett oss en mer konkret inblick i
branschen.
Vid projektstarten var våra kunskaper om branschen generellt sätt små, om inte obefintliga. Efter en
dryg månad har vi nu lite mer kött på benen, även om det är en lite rörig bransch att få ett grepp om.
Detta för att den rymmer så många olika kompetenser, utövare och intressenter. Den spretar ut i
samhället på alla möjliga olika sätt, precis som vattenledningarna. Trots dess vidsträckthet, eller
kanske just därför, är det en mycket av lagar reglerad bransch. Dessa lagar och regler blir nu mer och
mer gemensamma även på en internationell nivå, i och med alla EU:s direktiv och arbetsgrupper.
Det känns som att vi håller på att utbilda oss inom en expansiv bransch där det finns många
intressanta möjligheter, och det är inte givet var i den man själv kommer att hamna efter utbildningen.
33
4. Källhänvisningar
Är VA viktigt?
Litteratur
Kemira 2003; Konsten att rena vatten.
Internet
Livsmedelsverket
Naturvårdsverket
Byggvärlden
Svenskt Vatten
www.slv.se
www.naturvardsverket.se
www.byggvarlden.se
www.svensktvatten.se
VA-branschens historia
Internet
Svenskt Vatten
Naturvårdsverket
Stockholms vatten
Linköpings universitet arbete om VA
www.svensktvatten.se
www. naturvårdsverket.se
www.stockholmvatten.se
www.liu.se
Lagar, direktiv, förordningar och föreskrifter
Litteratur
Svenskt Vatten AB 2010, Publikation U7 – Dricksvattenteknik 1
Internet
Sammanfattningar av EU-lagstiftningen
Europeiska kommissionen
Sveriges Geologiska Undersökning
Sveriges Domstolar
Statens VA-nämnd
http://europa.eu/legislation_summaries
http://ec.europa.eu
www.sgu.se
www.domstol.se
www.va-namnden.se
Lagdokument
Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG
Miljöbalk (1998:808)
Lag (SFS 2006:412) om allmänna vattentjänster
SGU:s föreskrift (2006:1) samt (2006:2)
Dricksvattendirektivet 98/83/EG
Europaparlamentets och rådets förordning nr 852/2004 om livsmedelshygien
Europaparlamentet och rådets förordning nr 882/2004E om offentlig kontroll av foder och livsmedel
Livsmedelslagen (SFS 2006:804)
Livsmedelsförordningen (SFS 2006:813)
Livsmedelsverkets föreskrifter (SLVFS 2001:30) för dricksvatten
Rådets direktiv 91/271/EEG om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse
Kungörelse (SNFS 1994:7) med föreskrifter om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse
34
Förordning (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd
Plan och bygglagen (SFS 1987:10)
Rådets direktiv 86/278/EEG om skyddet för miljön, särskilt marken, när avloppsslam används i
jordbruket
Kungörelse (SNFS 1994:2 MS:72) med föreskrifter om skydd för miljön, särskilt marken, när
avloppsslam används i jordbruket
Förordning (1994:99) om vatten och värmemätare
SWEDACs föreskrifter och allmänna råd (STAFS 2006:5) om vattenmätare
VA-branschens olika verksamheter
Litteraturhänvisningar
Kemira 2001, Konsten att rena vatten
Internet
Svenskt vatten
Örebro kommun
Bergslagens kommunalteknik
Mälarenergi
Kemira
www.svensktvatten.se
www.orebro.se
www.bergslagen-kt.se
www.malarenergi.se
www.kemira.se
Övriga källor
Örebro kommun, Pär Ljungqvist, projektledare Vattenplan
Utbildningar inom VA
IVL Svenska miljöinstitutet
Varbergs högskola
Uppsala universitet
SKY: Utbildningar
Oskarshamn gymnasium
www.ivl.se
www.campus.varberg.se
www.uu.se
www.skyframtidsutbildning.com
www.hig.se
Finansiering av VA-sektorn
Internet
Cirkulation
Svenskt Vatten
Nilsholgersson
Orust Kommun
www.cirkulation.com
www.svensktvatten.se
www.nilsholgersson.nu
www.orust.se
Ledningssystem
Litteratur
SIS Förlag 2007,Torbjörn Brorson och Richard Almgren, ISO 14001 för små och medelstora företag
SIS Förlag 2007, ISO14001 för små och medelstora företag
Studentlitteratur 2008, Bo Bergman och Bengt Klefsjö, Kvalitet i alla led
35
Internet
Svenskt Vatten
Emas
Isoregistret
Certway
Miljöstyrningsrådet
Swedish Standards Institute
Sveriges kommuner och landsting
www.svensktvatten.se
www.emas.se
www.isoregistret.se
www.certway.se
www.msr.se
www.sis.se
www.skl.se
Egenkontroll
Internet
Naturvårdsverket
Livsmedelsverket
Socialstyrelsen
www.naturvardsverket.se
www.slv.se
www.socialstyrelsen.se
Föreläsning
Martin Lundh ”Lagar, HACCP”, 2011-09-08
När olyckan är framme
Internet
Livsmedelsverket
Krisinformation
VA-utveckling
Svenskt Vatten
EU Climatechange
Vattenmyndigheten
Skellefteå kommun
AKRAB
www.slv.se
www.krisinformation.se
www.va-utveckling.se
www.svensktvatten.se
ec.europa.eu
www.vattenmyndigheterna.se
www.skelletftea.se
www.akrab.se
36