1. No category

ARSBOK
1951
I
I
FOR
FINLANDS SVENSKA CENTRALlDROTTSFORBUND
OCH DESS MEDLEMSFORBUND
SVENSKA FINLANDS IDROTTSFORBUND
FINLANDS SVENSKA SKIDFORBUND
FINLANDS SVENSKA ORIENTERINGSFORBUND
FINLANDS SVENSKA KVINNOGYMNASTIKFORBUND
SVENSKA FINLANDS SKOLlDROTTSFORBUND
FINLANDS SVENSKA GYMNASTlKFORBUND
I
I
,
Redigerad av
RAY M 0 N D
S E L Loch K U R T S K Ä R S T R 0
M
Inför Olympiaden
A v Bo Palmgren
1 samlivet
O MSL AGE T T ECKN A T AV HE L GE M E T H E R-B OR G S T ROM
Helsi ngfors 1 9 52. Lindb e rg. Tryckerl AktJebolag
mellan världens folk har de små nationema ansetts äga en alldeles särskild uppgift. De små nationerna förfogar icke över samma maktresurser som de stora
- de är icke heller på samma sätt som de stora inblandade itävian om världsherraväldet.
Stora och mäktiga nationer är långt mer utsatta för frestelsen att i tankar och handlingar hänsynslöst hävda egna maktintressen - att låta makt gå framom rätt. D e små
nationerna kan icke bygga sina anspråk och önskningar på en egen förkrossande eIler
hotfull vapenmakt. Deras enda väg såsom Eria nationer är och förblir rättens och rättrådighetens. 1 den mån de små nationerna förmår hävda en självständig ställning och
icke faller viljelöst i armarna på övermäktiga vänner och beskyddare, är det deras sak
och deras privilegium att i världens gemensamma angelägenheter ge uttryck åt ett åskådningssätt, som klart motsvarar rättvisa och rättfärdighet.
Då hedersuppdraget att anordna de olympiska spelen denna gång anföttroddes
Helsingfors stad, öppnades för vårt lilla folk en möjlighet att i en av oro och .meningsrnotsättningar uppfylld värld hävda likställigheten och samhörigheten mellan folken.
För oss själva var det alclrig något egentligt problem, vilka länder som skulle inbjudas
till spelen. Svaret var för vår del kort och gott - alla. Denna grundsats lyckades även
våra olympiska organ hävda gentemot de betänkligheter och invändningar som inom
vissa andra länder gjorde sig gällande i fråga om foma fiender och antagonister. Man
måste hoppas att också de tveksamma redan nu förstår och åtminstone småningom
uppskattar det sätt på vilket denna grundsats nu bli vit förverkligad .
3
Den olympiska idcn har mången gång varit hotad av andra-intressen - bland-annat
av en pä vissa häll överdriven självhävdelse, som inneburit en allvarlig fara: för det samförstånd och den vänskap man velat skapa genom de olympiska spelen. Farorna fär
icke heller nu och i &amtiden underskattas. De modema olympiska spelens skapare och
första förgrundsmän - baron Pierre de Coubertin och hans samtida - kunde antagligen icke föreställa sig hur idrottsrörelsen slrulle växa till sig - hur mälmedveten träning och långtgäende specialisering slrulle leda till ständigt nya och nya toppresultat
- hur konkurrensen skulle skärpas och kampen slrulle härdna. De förutsäg säkerligen
icke att beundran och tillbedjan av de fysiska kraftprestationema skulle hos de stora
massoma antaga de proportioner som idrottskulten sedan kommit att fä. De räknade
knappast med det sakförhällande, att utpräglade och ensidiga beundrare av den fysiska
styrkan mången gång säsom människor utvecklas till ganska härdkokta och härdföra
naturer - vana att i första hand tänka pä sig själv och pä sin egen framgång - obenägna att ägna uppmärksamhet ät andras intressen och ät det gemensamma bästa.
Man kan icke komma ifrån det faktum, att det stora flertalet av nutidens människor
har en helt annan livssyn och livsföring än den generation, under vilken de modema
olympiska spelen kom till. De olympiska spelen kan icke i dag finna fast fotfäste i samma
ideella tänkesätt och samma upphöjda levnadsregler, som präglade de första upphovsmännen. Häri ligger kanske problemets kärna. Sin betydelse säsom ett led i arbetet för
samhörigheten me1lan folken kommer de olympiska spelen ha svärt att upprätthälla,
om idrottsmännens och idrottsledamas samt äskädarmassornas tankar alltför mycket
kretsar kring de rent fysiska prestationema - kring det egna jaget och kring den egna
nationen. Dä kan det Iätt hända att man möts vid olympiska spel under vackra &aser
och stora ord om vänskap och samhörighet, att man skakar hand, dunkar varandra i
ryggen, och visar förbindliga leenden tili höger och vänster, men sedan skiljs ät utan
att man egentligen kommit varandra närmare säsom människor. Om den olympiska
iden skall kunna leva och överleva allt som är ägnat att splittra mänskligheten, mäste
man i idrottsmännens och idrottsledamas samt i äskädarmassomas tänkande försöka
fä in och fördjupa förstllelsen och känslan för de rent mänskliga värden, som de olympiska spelen representerar. En i och för sig sund strävan att uppnä det bästa möjliga
för sig själv och sitt hemland mäste förenas med en mälmedveten strävan tili uppriktig
omtanke om andras rätt och bästa.
En lycka är det, att de olympiska spelen sarnlar en sä brokig och sä mångskiftande
skara deltagare och äskädare frän en mängd nationer från världens alla nörn. De olympiska spelen är därför icke alls i lika hög grad som landskamper och iiknande sammandrabbningar ägnade att sätta de nationella lidelserna i svallning och att underbläsa antagorusmen me1lan olika folk. 1 det stora hela hae de olympiska spelen vact ett värdefullt bidrag i arbetet för världsfreden. Visserligen har arbetet för världsfreden ofta
rnisslyckats, sä att alla förhoppningar grusats ocl;1 allt samförst1lnd slagits i spillror.
Men detta innebär icke att det olympiska arbetet i detta hänseende vore förgäves det visar blott vilka utomordentligt starka krafter det gäller att bekämpa och övervinna.
4
Den olympiska iden innefattar icke blott förståelse och respekt mellan nationerna
såsom sådana. Den siktar ännu längre - tili aktning för den enskildes människovärde
och den enskildes överrygelse. Ingen skall åsidosätta eller missaktas vare sig för sin
härkomst eller sin hudfärg, för sin stam eller för sitt språk, för sin samhällsställning
eller för sitt politiska tänkesätt, för sin religion eiler för sin livsåskådning. Alla skall
vara lika välkomna och lika värderade, alla skall bemötas och behandlas på bästa sätt.
Inför tidigare olympiska spel har man inom många länder och folk fått göra en
omvärdering i sitt sätt att se på sina medmänniskor. Detta har mången också fått göra
denna gång. Om man enbart håller sig rill vårt eget land, så har man kanske främst
anledning att erinra om att de förestående olympiska spelen utgjotde bakgrunden oeh
drivfjädern vid tilikomsten av det samarbetsavtal, som för tv;å år sedan ingicks mellan
vära tre centralförbund. Samarbetsavtalet var en nödvändig förut ättning för att vi
skulle få de olympiska spelen rill vårt land. Även om samatbetsavtalet måhända icke tili
alla delar kunnat fullt tillfreds tälla alla paner, måste det sägas att avtalet likväl förverkligar riktigare och rättvisare grund atser än de fle ta tidigare avtal mellan borgerlig
idrott och arbetaridrott samt mellan svenska och finska idrottsorganisationer i vårt
land.
Det uttalades vid samarbetsavtalets rillkomst vissa farhågor för att samarbetet åter
skulie brista så snart de olympiska spelen är över. Talet härom har småningom rystnat.
Det är att hoppas att våra idrottsledares och idrottsmäns samarhete under de olympiska
förberedelserna och under genomförandet av olympiaden skall visa sig ha fört dem
mycket närmare varandra - att det skall visa sig ha vidgat deras vyer och fördjupat
deras hänsyn och förståelse för andras livsåskädning och överrygelse. Om man efter
olympiaden är mogen för att utan invändningar och betänkligheter i vänskapliga former
fortsätta samarbetet mellan borgerlig idrott och arbetaridrott, utan att den ena försöker
göra sig tili herre öv,er den andra, så har vi på nära håll fått ett konkret resultat av de
tankar, som inneligger i den olympiska iden.
Inom Finlands Svenska Centralidrottsförbund har vi anledning att glädja .oss över
att de olympiska spelen förlagts till den stad, som icke blott är vårt lands huvudstad
utan också utgör huvudort föt den svenska befolkningen i vårt land och för dess samlingssrrävanden. Både huvudstadens svenskar, som utgör mer än en femtedel av stadens
inbyggare, samt hela den övriga svenska befolkningen i vårt land har all anledning att
med intresse och energi samlas kring de olympiska spelen - med en känsla icke blott
för de rättigheter utan också föt de förpliktelser som värdskapet innebär. Världens
idrottsmän och idrottsvänner är också våra gäster - det ät både vår rätt och vår plikt
att vara med när det gäller att taga hand om dem. Det har frän olika håll uttalats farhågor för att den svenska befolkningen i vårt land kunde komma att ställas i skymundan
vid de olympiska spelen. Det är emellertid framför allt vår egen sak att se tili att vi icke
själv blir orsak tili något sådant genom att vi håller oss undan och gömmer huvudet
i en buske eiler tjuras i en vrå.
6
Helsingfors tar emot olympiQåret.
En del missljud har visserligen försports i samband med förberedelsema för de
olympiska spelen - särskilt ifråga om användningen av svenska och finska ortnamn.
En del missgrepp har verkligen skett och av dem kan en del icke mera rättas - främst
den bedrövliga historien med det olympiska myntet. Sådana missgrepp km icke försvaras oeh bortförklaras. Skammen klibbar kvar vid dem som icke i tid förstått eller
velat förstå vad det olympiska budskapet hade att säga vårt eget land och våra båda
språkgrupper. Men det vore högst omotiverat och skulle mest skada oss själva, om
vi på grund av sådana missgrepp skulle hålla oss borta från spelen.
Med glädje kan man lägga märke tili att de egentliga idrottsledarna - de som anförtrotts de egentliga olympiska arrangemangen - efter hand fått ögonen öppnade för
sakens riitta innebörd. Man har i stort sett blivit ense om att ett åsidosättande av svenska
spräket och de svenska ottnamnen icke får förekomma, emedan detta skulle innebära
en med den olympiska idea oförenlig diskriminering av vårt lands och vår huvudstads
svenska befolkning. Bland annat har man enats om att med principiell likställighet jämsides använda vår huvudstads båda officiella namn - det finska Helsinki och det svenska
Helsingfors. Det är att hoppas att man också i praktiken skall ha förmåga och förstånd
att på ett sakligt och taktfullt sätt genomföra dessa principbeslut.
1 själva verket förhåller det sig väl så, att flere av våre lands finskspråkiga idrottsledare inför de olympiska spelen blivit föranledda att tänka över hithörande spörsmål
mera ingående och ur en något annan synvinkel än förut. Mången av dem har kanske
föranletts rill en betydande omvärdering av sin inställning rill den svenska befolkningen
7
---
------
.-
i vårt land och tili dess strävandeo och öoskoingsmål. Om de olympiska speleo på detta
sätt kunnat giva ett oytt bidrag tili förståelseo mellan sveoskt och finskt i vårt land,
så har vi på nära håll fått ett annat kookret resultat av det olympiska budskapet.
Det kan kanske synas väl optimistiskt att på detta sätt redan ou frammaoa bilden
av rvå sådaoa frukter av årets olympiad. Måste man icke räkna med att fruktskörden
slår fel och att det hela staooar vid fromma önskoingar? - Javisst måste man det. Men
man kan svara med en motfråga. Om man tänker sig att en idrottsledare i ett ellet ett
pat års tid deltagit i olympiska förberedelser och varit med om att genomföra olympiaden, men icke själv låtit sig smittas och hänföras av det olympiska budskapec - gör
han icke då sig själv tili ett levande exempel på den olympiska ideos oförmåga att tränga
in i människomas sinnen? Vilken idrottsledare vili vara det?
Rolf Back slar fransos.n Degals och gör nyll flnl4ndskl rekord pa 400 meler.
Svensk-Finlands OS-kandidater
A V Enzio Sevon
Minne.medaljen.
Det
förolympiska året lider mot sitt slut. D et olympiska grovarbetet bör i scort sett
vara slutfört, finslipningen av detaljema tar vid. Visserligen återstår åtskilligt innan vi
är klara att göra själva spelöppningen, det måste medhinnas medan tiden ridet allt snabbare. Pör vinterspelens i Oslo del inträffar denna redan den 14 februari, för sommarspelens vidkommande 5 månader och 5 dagar senare. När man kastar en blick fram
mot det olympiska året är det skäl att inte glömma borc vinter-OS för våra egoa sommarspel. Går det oss väl, så kan vi måhäoda väota en icke föraktlig skörd vid Oslospelen.
Ser vi det olympiska året som en helhet - på samma sätt som man vant sig att göra
när tävlingaroa har hållits i främmande länder - så tar man även ou hela 1952 som
en helhet.
8
9
MA
GA ÄRO DE KALLADE ....
Under hö ren 1951 har man redan i de allra flesra grenar och enkannerligen i vinter
grenarna en rätt klar överblick över Finlands olympiska kandidater. Däremot
är den slutliga representationen givetvis inte möjlig att överblicka. Så mycket är klart:
i de flesta ielrotter ställer vi upp meel fulltalig representation, säväl i Oslo som i Helsingfors. 1 det förra fallet dels dokumenterande den nordiska samhörigheten, dels beaktande ele billiga resorna - i elet senare fallet i egenskap av värdnation. Men än långt
fler är kandidaterna och här kan man tryggt spela den gamla satsen om att mänga äro de
kallade - fä ele utvalda.
Vilken anelel har Svensk-Finland med i spelet när de olympiska kandidateroa slutligen ställer upp i gransknings- och uttagningstävlingar?
Skall man få ett något så när uttömmande svar på frågan, så förslår det inte om man i
en summarisk utredning bara granskar ele kandidater som ställs upp av Centralidrottsförbundets medlemsförbund. Man fär lov att beakta jämväl de ielrotter, som inte står
på OF:s program, men som utövas av finlandssvenska föreningar i två- eiler enspråkiga
förbund och måhända i vissa fall utsträcka granskningen även till enskilda finlandssvenska ielrottsmän. Att vi elock här inte gör inträng på AIF:s domäner (i all synnerhet
när ClF-föreningar verkar på resp. idrottsmäns hemorter) bör vara klart.
DEN GAMLA TANKE
Här kommer man i sammanhanget osökt in pä den gamla kungstanken: all finlandssvensk idrott samlad under ett tak. CIF skulle förvisso effekti vare än två- eiler enspråkigt finska förbund kunna tillgodose finlandssvenska klubbars intressen, förbundet
och hela den finlandssvenska idrotten skulle vinna i auktoritet, ekonomin stärkas. Det
behöver inte vara nödvändigt med egna mästerskap i alla dessa idrotter (exempelvis
bollspel, segling, ritt, tennis m.m.), men att den finlandssven ka idrotten detta förutan
skulle betjänas av en stark samling, det bör stå ut0111 allt tvivel.
Går vi att granska ele »egna idrottemas» representation bland de olympiska kandidateroa och börjar med vårt största och äldsta förbund SFI, så faller det sig naturligt att
först spjälka upp SFI-kandidaterna på de olika idrotter deras förbund driver.
Ifriidrott står fem av SFI-kämparna redan officiellt som landslagsmän och olympiska
kandidater. Rolf Back, två landskampers hjälte denna sommar, som en tid ansågs böra
slå om frän kvart- till halvmilen med tanke på OS, men sedan vid franska landskampen
med sitt finländska rekord på 400 (och efter en del svagare försök på 800) åter gay större
löften på sin garnla paradsträcka, få1' redan nu anses vara klar för den olympiska kvartmilen och givetvis även stafetten 4 X 400 m. Lennart Lil/dberg, landskampssegrare mot
Frankrike på länga häcken, bör vara med i OS på denna sträcka och stafetten 4 X 400.
Aulis p)'sf)'1/8Il får sannolikt hållas som rätt klar för 1.500 meter efter en exempellöst
stark frammarsch under den förolympiska säsongen. Veikko Nyqvist, stortävlingarnas
man, visade i septemberkampen att han alltjämt är att räkna med även i en tävlan mellan
10
Veikko Nyqvist.
världselitens män. Kurre Mickos frän Ekenäs var under senhösten vår snabbaste man
på 110 häck och har den förmänen framom sina närmaste konkurrenter att han ännu
är i början av sin utveckling mot verklig topp. Utöver denna femväppling har SFItränaren Gustaf Laurell ännu en sjätte man isinnet, en personlig OS-kandidat, S0111
han tror på: Pedersörepojken Grägg, som är på stark frammarsch.
Går vi över till siml/il/gel/, så levererar Helsingfors simsällskap en fyrväppling unga
OS-kandidater, som dock näppeligen har några märkbarare chanser att göra sig gällande
när kontinentens och Amerikas fortbadare och hoppare är i farten. Denna kvartett består
av Anneli Haaral/8Il, som har bollat en del med finländska rekorden i år, Hannele GustafSSOl/, sirnhopperska av god klass, Erik S c!Jöl/berg och Erkki Marttil/eII.
TRÅ GT 1 CYKEL
1 C)'kel har SFI redan i flera år visat enorm dominans inom vårt eget land, speciellt
evad det gäller landsvägstävlingar, och här slår vi åter fram en imponerande rad olympiska kandidater. Blir de delvis eliminerade vid den slutliga nomineringen, så blir de
sannolikt utslagna av varann ! Paul Backmal/, Thorvald Högslröm och ils Hmriksson
är de tee dominerande gestalterna, efter dem kan man räkna upp en hel rad: Aatos och
Aulis Siven, Borgå-Hällfors, Berltlla, Erkki Hoffström - som dock hade en svagare säsong
i år, men kan komma igen nästa - Leo Bergltllld. Av bancyklisterna kommer PyykköfleJI
och Vahlera synbarligen närmast ifråga, men här ligger vi sämre tili än när det gäller
landsvägsloppen. Dock kan man väl tänka sig ett lag på 4 km förföljelselopp som skulle
bestå av Backman, Högström, Henriksson och Aatos Siven, helt finlandssvenskt.
1 ryngd/yflllillg gay varken vår- eiler den tidigare höstsäsongen några olympiska löftcn
på finlandssvenskt håll. Vi får gå över tili den direkt till Tyngdlyftningsförbundet anslutna klubben Herakles för att råka på en finlandssvensk tyngdlyftare, som redan förut
har olympisk mtin och har stora chanser att återkomma i vårt lag: Einar S1Il/dslröm.
11
- --
_.-
Vi lämnar SFI:s domäncr och går över
till Gymnaslikforbundel. Londonlagscgraren
Sulo Salmi har det varit tätt tyst om: går
han med sin gamla rutin in för en allvarlig
come back så kan han återfinnas i Finlands
lag. Av Gymnastikförbundets och HGK:s
nya adepter är Cronstedt borta, återstår Nieminen och Winler, vardera dock än så längc
för ung och orutinerad far att på allvar
aspirera på lagplats i den olympiska truppen denna gång. Men kanske 1956.
ning har vi inget inslag ens bland andra rangens kandidater. 1 basketboll står det svenska
Finland helt utan spelare och i bobollens uppvisningsmatch lyser vi också med vår
frånvaro. 1 övriga idrotter kan man i varje fall räkna med tätt mänga stänk av finlandssvenskt bland kandidatema, även om representantema kanhända blir något färre.
Det kan vara egalt i vilken ordning vi tar sommaridrottema. Börjar man med JOlboll,
så har man i första linjen en kvartett frän Vasa IFK, som har medverkat i vårt framgängsrika landslag de sen aste säsongema och har försvarat sina platser med bravur:
Erik Beijar, Stig-Göran Mynlli, Kurt Martin och O le Stolpe. Som första reserv kan sannolikt HIFK:s Ake Lindman anses. Denna är i varje fall situationen den förolympiska
hösten.
Nästa bollspel är landhockeyn, relativt ny hos oss och tätt oprövad i intemationel1a
sammanhang för vårt vidkommande. HeJsingfors-Kamratemas Tor Wikberg torde
vara den enda (bandy-)spelare på svenskt håll som aspirerar på !agplats.
FOR FA 1 SKIDOR?
STARKT 1 VATTENSPORT.
Orienterama är inte olympier, gymnastikflickoma inte heller (i varje fall inte som
tävlande individer, men eventuellt i uppvisning) och skolidrottsmännen är »morgondagens follo>, som får bida sin tid. Aterstår därför av våra egna förbund endast SkidJörbllndel och här är situationen redan tätt klar sedan värvintern : Leo Backman 'och Eva
Hög blev officiellt uttagna som OS-kandidater av samarbetskommitten, Sevi Holmsten
låg tyvärr sjukskriven tätt länge efter sin skada vid Svenska skidspelen och vid tiden ·
för nomineringen var det osäkert om han skulle »bli karl» på nytt, men han hae synbarligen ett ord med i laget näe de slutliga representantema skall utses' för längdloppen
i Holmenkollterrängen; och slutligen har Tor Korsman fullt ut lika goda chanser
som de officiella kandidatema, konditionsrränad efter orienteringssäsongen och
Välådalstränad av Gösta Olander. Även de två icke-officiella kandidaterna har full
rätt alt mäta sina krafter med Leo & Co i de slutliga uttagningarna under förvintern. 1 princip hae bes!utits att endast manliga slalomåkare skall sändas till Oslo-OS;
detta utesluter icke att Stig Reims et consortes prövar sina krafter med kandidatema
i uttagningama och att Grankullaflickan Märta Fagerström gör sådana åkningar atr
UK-herrama finner sig föranlåtna att rucka på principema och sända Finlands främsta
slalomflicka till Oslo.
leo Backman.
Bandyspelama får även resa till vinter-OS, men är icke officiella olympier, vilket
däremot ishockeyspelarna är. Här kan det tänkas att ett inslag frän finlandssvenska
klubbar finns med: Christian Rapp, Ossian Mild, Toje GrannenJel1 - alla frän Helsingfors-Karnratema - och Gösta Wangel frän TBK i Tammerfors.
Därmed har vi lämnat de egna förbundens idrotter och därmed har vi även avverkat
vinterolympiadens grenar. När vi fortsätter på den inslagna linjen med sommargrenama
kan man inledningsvis konstatera att det finns vita fläckar på vår idrottskarta när man
skärskådar den med finlandssvenska glasögon. 1 en sådan gammal paradgren som brott-
Går vi över till vattensporterna så kan man börja med en så finlandssvenskt stark
gren som ka/lol. Världsmästaren Thorvald Strömberg kan väntas köra båda distansema.
Harry AkerJäl1 är rrots sin oldboysälder fortfarande att täkna med på allvar och ttänar
på allvar för medverkan i OS. Unge Stjerllberg frän Ekenäs-Wågen, klubbkamrat till de
ovannärnnda, kan mycket väl komma ifräga som ena partner i ett tandempar. Greta
Grönholm bör bli med, om icke i singel så i damtandem, där hon måhända skulle gå bäst
i par med sin klubbkamrat I/ImO/l, bättre än med Sylvi Saimo. Borgåklubben Vikings
Ekltl/ld och Raaskoski kan gott bli att riikna med, eventuellt som tandempar. 1 den
branschen är dock Drumsöboma Axeluon-Björklöf alltjämt vårt starkaste par om bara
ttäningen målmedvetet sätts in just med sikte på OS. Lundberg kanske kan ko=a ifråga
för någon gren som kandidat, men förefaller att vara väl vek. Summan blir att kanotsporten är en stark finländsk OS-gren med flera medaljchanser än mängen annan idrott
och speciellt starkt finlandssvensk.
1 näebesläktade rodden är det finlandssvenska
inslaget även tätt kraftigt. Börjar vi Erän singel, så har Sevi Holmsten chansen att dubblera
sitt olympiska deltagande, att sälla sig till de
fåtaliga som har medverkat i både sommaroch vinterspei. Det finns visst av finländare
bara två tidigare, militärema Väinö Bremer och
Viktor Platan. Holmsten är vårt starkaste kort
i single scull f.n. 1 fyra utan styrman aspirerar
Abolaget Academia starkt på att föra Finlands
färger, i fyra med styrman åter Borgålaget
AEB, det »Johanssonska laget». Akademiska
roddklubben ligger sämre till, likaså Strömfors
12
Anneli Ho.o. ro.n.n.
- -- - - - ---
Ni Is Hen riksson
och
Thorvald Högström
SK, som inte tillräckligt mycket har gått in för utrigga~e, den olympiska farkosten.
Åttans representation blir i varje fall rätt svag och förefaller än sl! länge helt oklar.
Återstår seglil1gen. M hända Rene Nymal/ för en olympisk båt, måbända Rote
Hellström finns med som styrman i någon av storbåtsklassema. Här spelar vindförhållanden och båtarnas trimning så starkt in, här påverkar besättningarnas sammansättning uttagningsresultaten att det är klokast om man nöjer sig med konstaterandet att
våra svenskspråkiga segelföreningar helt säkert blir starkt representerade i den olympiska regattan.
-
-
och Meijer för de nyare skyttarna, men varken de eller nllgon annan kan ännu anses
klar för Iaget.
1 föklningm står gamle och rutinerade Sven Sjöblom givetvis kvar, unge Rolf Wiik
har glltt frän klarhet tili klarhet och de moderna femkamparna, främst eleganta Lindeman och hårdare Åke j äfs kan aspirera pII platser i laget.
AIodmla femkampe!ls unga generation har gjort stora framsteg. l-Iär tår man hålla en
rad ungdomars namn i minnet: jäfs, Lindeman och simmarna Marttine/l och Katter.
För rittellS vidkommande kan man måhända nöja sig med tvenne namn med finlandssvensk klang: ryttmästare janssoII, som gjorde observerade insatser vid sommarens
nordiska ryttarspel, och ingeniör Henrik Lavollius, gamma! i gamet.
D å skulle återstå endast boxl1illgell. Här får man genast minnas Harry Siljallder, som
knappt och ganska omtvistat förlorade iLondon mot den slutliga segraren i s'i n klass.
Henrik Boslröm från Ekenäs har visat stark foem denna höst och är officiell olympiakandidat och för att tillägga ett tredje namn: Kurt Hedenslam frän Borgå, så har man en
bra trio nämnd.
Detta axplock ur det olympiska programmet och bland de finlandssvenska idrottsmän och -kvinnor, som aspirerar på platser i Finlands definitiva olympiska trupp, visar
att ränningen i väven blir betydande.
Att fä ställa upp som deltagare i Finlands egen olympiad bör väl stll som ett mycket
eftersträvansvärt mål för envar, vilken har chanser och förutsättningar för att betros
med uppdraget. Det åter tår nu bara att koncentrera krafter, tekniskt och taktiskt kunnande, energi och segervilja på att gå igenom uttagningstävlingarnas elddop, för vinteridrotternas vidkommande redan under den tidiga förvintern, för sommarspelens kandidater under försommaren. Lycka tilli
Finland till
seger,.....-'
köp olympiamärket
ÅGRA »STROPLACERI GAR».
Återstår de idrotter, som ligger närmast det militära registret. Börjar vi med skyttet,
så har Dragsviksmajoren Einar Byholm, landslagsman i år, sin olympiska chans som
pistolskytt. 1 flyktskyttet kan man återfinna någon av våra garnla matadorer plus den
yngre generationen, men den förolympiska säsongens tävlingar har inte givit klart besked för de slutliga uttagningarna. Huber är en exponent för det garnla gardet, Rosenlew
1.J,
-
~-- -
15
-
-
- ---------
~
Medel-5vensson planerar för 05
•
- om Ni blou ifyller tipskupongen så, att den ger Er fullträff
•
Av Onni Niskanen .
•
Det lönar sig
D et är knappast ett under om herr Medd-Svensson -
senaste tipsvinst-rekord var
2,199,786:30
Vem vet, kanske också N i med
Ert .. system " tar ett skutt över
tvåmiljonersgränsen, bara Ni är
med hela tiden och
TIPPAR REGELBUNDET - VARJE VECKAI
om han sen är hemma
i Norge, Danmark elIer Sverige - en vacker dag går upp tili sin arbetsgivare ror att
konferera om möjlighetema att inpassa semestem under tiden 19 juli-3 augusti, ty
troligtvis har han beslutat resa över tili Helsingfors ror att övervara de XV OIympiska
Spden. Vi antar att han Iyckas i sin avsikt visavi semestem. Bör han då endast i Iugn
och ro invänta den efterlängtade tiden och när Iedigheten börjar hoppa ombord på en
båt, desclnerad tili Abo eIler Hdsingfors? Skall han bara se tiden an for att få se de
spel, vilka en1igt forhandsreklamen ko=er att överträffa alla tidigare? Nej då, sA
enkdt är det inte. Det finns en hd dd saker som han måste forsäkra sig om i god tid,
inträdesbiljetter tili de tävlingar han ämnar se, Iogi, resebiljetter, valuta ,O.S.v. Herr
Svensson har nog ett och annat steg att ta, innan allt är klart. Men vi kan åtrninstone
hjälpa honom en smula i hans strävanden och visa några genvägar som besparar honom
åtskilliga steg.
Det viktigaste är, att herr Svensson tili allra först besIuter vilka tä vlingar han ämnar
se. Då biljettprisema varierar mellan loch 7 dollars, är det ingen ide att köpa dem på
sIump. Låt oss kasta en blick på dagsprogrammen. Här får herr Svensson de nödiga
tipsen :
17
-------
Öppningshögtidlighet
Fri-idrott
Brottning
Gymnastik
Fotb~ll
Landhockey
Rodd
Segling
Modem 5-kamp
imning och vattenpolo
Skyrte
Cykling
Paddling
Tyngdlyftning
Fäktning
Boxning
Ritt
Basketboll
Sportuppvisningar
Avslutningshögtidlighet
19 juli
20-27 juli
20-27 juli
20-24 juli
19-21, 23-25, 28-29 juli och 1-2 augusti
20, 22 och 24 juli
20-23 juli
20-23 och 26-28 juli
21-25 juli
25 juli-2 augusti
25-29 juli
28-29, 31 juli och 2 augusti
27-28 juli
25-27 juli
21 juli-l augusti
28 juli-2 augusti
28 juli-3 augusti
25 juli-2 augusti
30-31 juli
3 augusti
Det är av största vikt att veta, vilka dagar de olika tävlingsgrenarna avgöras, för
att han sålunda kan reservera inkvarteringskuponger just för dessa dagar. Inkvarteringskuponger, som säljes av resebyråema wltste köpas särskilt för varje dag. Herr
Svensson har inga möjligheter att hitta tak över huvudet i Helsingfors under Olympiska
Spe1en om han inte har reserverat inkvartcringskupong eller har bekanta som kan erbjuda honom logi. Han kan reservera antingen biljett för inkvartering, vilken berättigar
(pris 2.50-5.00 dollars), eller biljert tili gruppinkvattering, med vilken
tili privat
han erhåller logi i nägon skola (pris 1.50 dollar). Som den kloka man han är, införskaffar
han sina biljetter tili tävlingarna frän samma resebyrå som resebiljertema och dä han
ytterugare vili försäkra sig om de tusen och en saker som hänger sarnman med spe1en,
glömmer han ingalunda art förse sig med alla cryckalster som pä ett eller annat särt kan
underlärta hans resa och vistelse i Finland under spe1en. Varje biljettförsäljare bör nämligen tillhandahålla broschyrer m.rn., vilka delas ut gratis. Försiktig och klok som hert
Svensson är, skaffar han sina biljerter i tid, senast i slutet pä mars .
.Är nu allting klart? Derta beror tili stor del pä vilket sätt herr Svensson ämnar resa.
Det mä vara med täg eller Mt, så bör han reservera biljerter i tid. Helt säkert bokar han
dem tili ett tidigare datum, för att undvika trängse1n under de sista dagarna. Men kanske
bes1uter han anträda resan i sin egen bil via Haparanda? Det är kanske det allra bekvämaste, men då fllr han ta en del saker i betraktande. Den kanske viktigaste är valutarestriktionema vid riksgränsema. Det är klokast att inte anskaffa mera än 30.000:finnmark emedan !km inte fllr medföra mera tili landet. Kronor har han dock rätt art
=,
18
föra med sig så mycket det egna landet tillåter. Beträffande allt det nödvändiga med
vilket herr Svensson ärnnar fylla sin väska och bilens bagageuttymme, bör han noggrant
införskaffa uppgifter om antingen frän sin resebyrå, eller direkt frän tullen. Han måste
förstå art den finländska tullen inte med bästa vilja i världen har tid att ähöra hans kanske
nog så motiverade förklaringar - på sä sätt undgår han även en massa tråkigheter.
D å hert Svensson lyekligt stökat undan alla formaliteter, kört över på den finländska
sidan av bron, är han naturligtvis beredd på att det inte är någon vanlig semestertid i
Finland. Kanske går inte allt undan som under normala förhållanden - trafiksvårigheter, bespisningsproblem uppenbarar sig, - men med förståe!se och humor - klarar
han sig även i dessa undantagsförhållanden. Herr Svensson är emellertid i den
Iyckliga situationen art hans modersmål förstås nästan överallt i Finland. Lika lyckligt
lottade är tyvärr inte engelsmän, fransrnän, italienare och många andra.
Herr Medel-Svensson har naturligtvis inte kommit tili Finland enbart för art roa sig.
Trots detta vili han säkert gå ut och lufta på sig när kvällen kommer. Tillfälle härtill
kommer nog att ges, rnen av allt art döma kommer möjlighetema att bli rärt begränsade. Man måste ta i betraktande art Helsingfors befo1kning under spelen ökas med
en fjärdedel, och att det inte ens under normala förhållanden finns för mänga nöjesplatser
av kontinental k1ass. Olympiska organisationskommitten gör sitt bästa, bland annat
genom att engagera utländska artister för uppträdanden under tiden för spelen.
1 fall herr Svensson inte varje dag önskar följa med tävlingsprogrammet, kan han
t.ex. delta i de s.k. olympiaresoma tili olika delar av Finland, vilka planeras för utlänningar, resor som ger en utomordentlig bild av såväl vårt lands natur som andra sevärdheter.
19
Herr Svensson reser nästa sommar tili ett land där det råder fullständigt andta förhållanden än under vanliga tider. Han är nogsamt medveten om att han i många fall
inte får det bemötande han borde ha rärt att fordra. Om han medveten om detta beger
sig på färden, klarar han alla smä motgångar och besvärligheter med glans.
Vi tror att herr Svensson kommer art få en angenäm semester i Finland nästa sommar. Genom att i god tid ta itu med förberedelserna och ta reda på allt som angår resan
och vistelsen i Finland, kommer förväntningama att uppfyllas och måhända överträffas.
~ledes, välkommen, hjärtligt välkommen till Helsingfors nästa sommar.
Ungdomsledarens ansvar
A V Åke Romantschuk
Simstadions hopptorn .
20
Sä snart en förening eller ett förbund samlas till årsmöte eller någon annan sammankomst, är det vanligen någon i ledande ställning som allvarligt deklarerar vilken
betydelse idrotten har för ungdomen och vilken betydelse ungdomen har just för den
egoa sammanslutningen. Var och en inser mycket väl sanningen i detta och är även
villig att stöda alla goda förslag som avser art vara ungdomen tili gagn. Men härvid
stannar det vanligen. De goda förslagen diskuteras och godkännas, men så långt som
tilI förverkligande kommer de mycket sällan. Varför, fdgar man sig då. Svaret är detsamma som sä många gånger förut. Bristen på ledare, ledare som förstår sitt ansvar
och som är villiga att offra något för att bistå sina unga kamrater.
Pliktskyldigast väljer årsmötena ledare för ungdomsavdelningarna och det finnes
verkligen personer som ställer sig tili förfogande, men huru många av dessa inser vidden av vad de givit sig in på. Ofta nog blir åtagandet endast av proformanatur och de
ungdornar som väntat sig något av den valde ledaren får vänta förgäves.
Vår svenska idrott har icke räd med detta. Skall vi i fortsättningen idrottsligt kunna
hävda oss måste vi på allvar ta hand om ungdomen visa, intresse för deras strävanden
och hjälpa dem till rätta.
Ledarbristen är ett problem av ytterst allvarsam natur. Denna företee1se är inte
begränsad endast till vårt förbund utan är det en brist som gör sig kännbar inom all
idrott i norden.
.
2\
För någon tid sedan ingick det en artikel i en av de ledande stockholmstidningama
där den svenska ungdomsledarfrågan behandlades.
Det konstaterades att idrottsledarbristen i Sverige blivit så svår att t.o.m. framgångsrika ungdomsavdelningar varit tvungna att lägga ned sin verksamhet på grund
av att man icke lyckats få tag i ledare som velat åtaga sig det kanske DOg så ansvarsfulla
och dryga arbetet. Artikelförfattaren ser Ytterst pessimistiskt på dagens läge och frågar
tili slut, om den tiden definitivt är slut då idrottens idealitet rätt förstås av vår ungdom.
Är det verkligen så att unga män inte längre vili åtaga sig ledaruppgifter? Dylikt
ledararbete är ju helt frivilligt och oavlönat och vanligen åsamkas ledaren för ungdomsavdelningen en hel del kostnader som han inte får ersatta, för att inte tala om det arbete
och den tid han är tvungen att offra för att kunoa sköta sitt uppdrag pII ett tillfredsställande sätt.
Att syssla med ungdomsledararbete betalar sig inte om man räknar det i klingande
mynt, men det ger så mycket av andra värden istället.
Den erfarenhet som en ung man inhämtar under den tid han fuogerar som ledare
för ungdom, har han alltid nytta av i livet, snart sagt överaJlt och praktiskt taget med
vad han än företar sig.
Ungdomsledaren offrar av sin tid, Mt så vara, men samtidigt lär han sig så mycket,
om han bara har den rätta inställningen, att det mer än väl motsvarar utläggen.
Den person som låter sig väljas tili ledare för en ungdomsskara må besinoa att det
är fråga om ett hedersuppdrag. Att få vara med och bidra tili det växande släktets uppfostran, att försöka forma dem enligt sunda livsregler och ge dem rakryggade riktlinjer
för livet, är inte detta ett hedersuppdrag som Olan inte slarvar bort hur som helst.
Märk väl att en ungdomsledare kan genom sin personlighet ingjuta i sin skara många
av de idea! som i dagens idrottsliv synes vara alltmer sällsynta.
Själviskheten är en åkomma som fått göra sig alltför bred. Det egoa jaget skall hävdas
tili varje pris. Numera är det sällsynt att man bedriver idrott för idrottens egen sku11.
Alit ska ha sin belÖning. Man vili inte gärna förstå att en sund livsföring och en god
hälsa är belöning DOg. D agens belöning skall tyvärr »klinga».
Men det behöver inte vara så, och tackochlov finnes det säkerligen många lysande
undantag. Just i detta avseende har ungdomsledaren sitt stora ansvar. På honom kommer det an att fostra sin skara så att de gamla grekiska idrottsidealen blir rättesnöre,
inte bara på idrottsplatsen utan livet igenom.
Det kräves en hel del av en god ungdomsledare, men att inom ramen för denna korta
uppsats räkna upp alla de egenskaper som en ungdomsledare bör besitta sku11e föra
får långt och får därför anstå tili en annan gång.
De stora kraven får dock icke verka avskt-äckande på någon som hae verkligt intresse
för ungdomsledarskap. Känner man sin egen begränsning är det så mycket bättre, ty
jag är inte så a11deles övertygad om att man föds tililedare, men har man den rätta inställningen kan man lära sig mycket, sig själv och andra tili gagn.
Det bör ungdomsledaren dock ha klart för sig att hans uppträdande bör vara föredömligt och framför allt bör han förstå sitt ansvar.
Det arbete man uträttar för det växande släktet får alltid sin belöning i en eller annan
form. Redan det att se sin skara gå in får en uppgift med a11 den sammanbitna energi
som pojkar kan utveckla är en sporre nog för ungdomsledaren.
22
Matti JCirvinen instruerar ungdom.
Genom sitt väsen drar idrotten automatiskt tili sig ungdomen, vilket inte är fallet
med mången annan verksamhetsform. Inom idrotten finns det därför alltid arbete, alltid
skaror som bara väntar på att någon skall ta hand om dem, och därfår skall vi inte Mta
skarorna vänta förgäves.
Om också ungdomsledarsysslan kräver en hel del av sin utövare, så ger den i gengäld värden som rätt använda berikar livet.
Vår svenska idrott behöver ungdom för sitt fortsatta framåtskridande, ~en då bör
de unga också kunna räkna med ansvarsfulla ledare som är villiga att ta hand om dem.
23
Ut, ut
naturen
Redan länge har friluftslivet och frågan om dess upptagande på Centralidrottsförbundets verksambetsprogrnm dryftats i trängre kretsar. Först vid rådplägningen i Vasa
kom frågan upp tili diskussion inför ett större forum, och det föreföll att vara något
som många väntat på ty den omfattades allmänt. Centralstyrelsen fick i uppdrng att
utan dröjsmål förhereda tilisättandet av ett p=anent utskott teir organisernndet av friluftsfrämjandet, ett s.k. »friluftsråd» för vars verksambet skulle anslås medel ur de Ol:dinarie tiligångama.
Därmed är ett ny tt och välmotivernt steg taget för att föra friluftslivets sak vidare.
Det har förefallit som om en länk saknats i vårt idrottsarbete. Ett utskott kan, om ock
i mindre skala, anses vara en organisation som i likhet med förbunden på sitt speciella
område arbetar teir denna sak. Låt oss hoppas att detta »råd» skall få allt stöd av samtliga
förbund. Ty sist och slutligen är friluftslivet en skola för alla unga och gamla på vägeo
tili en allmännare anslutning i den fysiska fostrnns tjänst. Ju mera vi kan driva upp intresset för den friska motionsidrotten desto mern kommer även dessa skaror att fortsätta på något av de många specialområden som idrotten erbjuder.
För alla dem som varken har lust eller tid för idrott i mern avancerad form och för
alla dem som hunnit tili en mern stadgad ålder ger friluftslivet ett nytt livsinnehåll som
håller måttet även vid motgångar.
Nu låter vi friska vindar i deras rätta bemärkelse blåsa in i vårt arbetsfålt och vi hoppas
snart få känna gIädjen av att se bättre resultat och större skaror i vårt gemensarnma
arbete.
Ivar Ståhle.
Hälsning
LBnd med soi pll åsarnas raka tallar,
land med månsken på villande, dunkel stig,
öde land, där berguvens rovskri skallar,
Irihetsrike, vildmark, ;ag hälsar d ig I
(Bertel Gripenberg)
30 år med skidförbundet
Finlands Svenska Skidförbunds styrelse under jubileumsdret 1951. Fr.v. nedre rad.n: Alla n Siren,
Ande rs Stenman. Ivar St6hle, Oskar HakuIin, Hugo Hallman, st6ende Erik Hedberg, Stig
Henriksson, G eorg Nordman, Ludvig Steiner, Holger Salmen och Paul Karlsson .
Av
Ivar
N är
Sfåh/e
FSS startades 1921, fann man bland dess ledare mänga inom idrottsrörelsen
kända narnn. Vi hade von Willebrandt, förbundets första ordförande, Otto Brandt,
initiativtagaren och eldsjälen under mänga är, vidare Ivar Ståhle, Allan Hjelt, Mats
Leander Björkqvist, Valter Flander, August Jansson och August Blomberg samt många
andra icke här närnnda. Av dessa bildades sedan en trogen kohort, som höll ihop under
många långa år. Styrelsemöteo var det ganska ofta, då man ej hade några utskott, som
skötte de löpande ärendena. För dem, som bodde på landsorten, blev det därför ganska
besvärligt att resa tili Helsingfors, men alla var uppfyllda av entusiasm för sina uppgifter
och därför fick förbundet genast god vind i seglen. Styrelsemötena var alltid trevliga
tillställningar, där det skämtades rätt mycket.
Arbetsuppgifter fanns i massor. Främst gällde det att ordna de ståtliga skidveckoma,
som mästerskapen på den tiden kallades. Det var festliga tävlingar man sent glömmer.
De förlades vanligen tili någoo landsortsstad och hela staden med borgrnästaren i spetsen var med på noterna.
Om utvecklingen av skidförbundet och skidsporten vore mycket att berätta. Dagens
skidning skiljer sig i mängt och mycket frän den av år 1921. Se bara på utrustningen,
nu fina bindningar, kängor m.m. och då långa skidor och stavar, lösa remmar och spet-
26
siga pjäxor, så märker man hur stor skillnaden är. Men nog kunde man trots det skida
för 30 år sedan. 1 tävlingsspäret, som på den tiden var draget på slät mark, stakade man
fram sig med kraft och energi. Det var en fröjd att se pä den tidens tävlingar. Starten
var gemensam och det blev god fart frän början till slut. Deltagarna var kraftiga och
välväxta. Ofta fick de skida långa vägar bäde tili och frän tävlingsplatsen men nägot
fel pä intresset och kämpandet var det dock ej. Det vore ej till skada, om nutideos skidlöpare hade deona energi och dessa kärnpatag.
För alla tre ordförande, som före rnig suttit vid bordet, har den stora stötestenen
inom förbundet varit ekonomin. Hur än man balanserade, sä ville det alltid bli ebb i
kassan. Mycket som man planerade gick ofta i stöpet. är det var som vårst, så blev
mao tvuogen att vända sig till nägon välsituerad vän av förbundet för att pä så sätt få
en liten förstärkoing. Att det överhuvudtaget gick att hilla det hela flytande, berodde
på den stora offervilja och det intresse alla visade. Numera är det en annan sak att sköta
ett förbund, när man har pengar att röra sig med.
Under de första tiderna, då man ännu hoppade i Alphyddans backe, var det bara
längdlöpnin g och backåkning pä progranUllet, men nu senare har fjällskidning och sla10m ryckt in. Medan slalom är en mera tävlingsbetonad idrott, så är fjällskidningeo en
27
gren, som idkas enbart för intressets och det höga nöjets skull. »Fjälld.det» Gunnar'
Stenfors har i Äkäslompolo skapat ett centrum för våra fjällskidare. Det är lyckligt,
när folk i vår jäktade tid förstår att söka sig tili fjällen ocb där finna avkoppling frän
vardagslivets hets.
Mina glimtar frän vår verksamhet vill jag avsluta med att tacksamt låta minnet gå
till alla dem, som varit med i arbetet under de 30 åren. Mänga av dem är borta. Frid
över deras minne. Stor och vacker var deras insats. Må vi alla vara förvissade om, att
det är det gemensamma arbetet för vår vackra vintersport, som fört skidlöpningen
framåt. Nya krafter skall träda tili och nya vintrar med härliga solskensdagar nalkas
och alltid skall skidlöpningen, den största och vackraste av alla idrottsgrenar, finna
nya utövare bland gamla och unga, vårt folk tili gagn i form av ett friskt och sunt släkte.
Skid l öpn i nge n s u t v eck li ng
A v B jörn B jurström
Skidans och skidlöpningens historia kan ledas nästan lika längt tilibaka i tiden som
människobosättning förekommit i snörika nordiska trakter. Det dröjde inte länge förrän
polarfolken, som under vintrama var hänvisade tili jakt och fiske pä sjöar, vattendrag
och de stränder där de slagit ned sina bopålar, uppfann ett revolutionerande fortskaffningsmedel, snöskon. Nu kunde man jaga i de stora skogama där snön låg djup och
där spåren efter älg, hare och fågel yittnade om rikedom pä villebråd. En ny livsform
utvecklade sig, jakten bedrevs året om under ett ständigt sökande efter goda eller nya
fängstmarker. Man har betecknande nog kallat detta skede i historien för »snöskokultuten».
30-4ro jubileet i Helsingfors. Fr. v. Rolf Ho henthal. Ivar Ståhle,
Ragnar Krogius. Ludvi g Steiner och Ha rr y Tapper.
28
Snöskon har av allt att döma först tagits i bruk i det inre av Asien. Genom att polarfolken under sina jaktfärder kom i kontakt med grannar i väster och öster, spred sig
konsten att röra sig pä snön tili Europas och Amerikas nordligaste delar. Medan snöskon i Amerika ända tili modema tider bibehållit sin ursprungliga funktion och typ,
har utvecklingen i Europa och Asien gätt i en annan riktning. Genom att göra snöskoma längre och smalare lärde man sig att glida mm pä snön. Man har funnit olika
typer av uråldriga skidor och deras längd varierar mellan-en och två meter medan bredden är omkring femton, tjugo centimeter.
Utvecklingen har sedan gått
mot lättare och smidigare skidtyper. Via systemet med en c:a
tre meter lång löpskida och en
ungefär en meter kortare skida,
s.k. andur, oftast beklädd med
sälhud för att ge fäste i avsparken och i motlut, har skidoma
utvecklats tili lätta, sviktande,
välavvägda åktyg med styrränna
och ändamålsenliga bindningar.
Skidlöpningen har uppkommit och utvecklats under våra
förfäders hårda kamp för tilivaron, där kravet på föda tvingade jägama att ta sig mm genom snö och köld. Annu i vllra dagar är skidan i snörika trak~er ett fortskaffningsmedel att räkna med. Sin största betydelse i modem tid har skidlöpningen i alla fali i
sin egenskap av en utomordentlig form av friluftsliv och som motions- och tävlingsidrott. Och
vilken idrott kan väl som skidllkningen.i sig kombinera möjlighetema tilI frisk luft, vacker natur
ocb en morlon som ej stärker endast armar och
ben utan sätter hela kroppen i harmoruskt arbete
samtidigt som hjäman kopplar av från vardagsrytmen och tankarna dansar fmm för att hålla undan
för skidomas snabba rörelser.
Den mest idkade formen av skidlöpning är
givetvis längdlöpningen. Den har utvecklats tili en verklig nationalidrott i vårt land.
Skidåkning är någonting som de flesta barn hos oss får lära sig redan före skolåldem.
Och var är möjlighetema tili skidåkning större än i vår omväxlande småkuperade
terräng, som med tiligång tili snö under 2-4 månader av lIret erbjuder en fullständig
skala av olika svårighetsgrader, från sjöarnas flacka istäcke till branta bergssluttningar
med smp och motlut.
Vili man i korthet karakterisera längdlöpningsteknikens utveckling under de senaste
rrlondena, kan man sammanfatta förändringama i orden »från stakning tili diagonalgång». En fullständigare bild av den modema längdlöpningsstilen ger termen »långglid» som är dess mest utmärkande drag.
Vid tiden för sekelskiftet var det den finska stakningsstilen som drog det längsta
strået i de hårda nordiska skidkampema. Skidoma var långa och smala s.k. löpskidor
och stavama nådde en god bit över axlama. Med långa glesa stakningar med djupa bukningar fick man upp en anmärkningsvärd fart i flack terräng. Men småningom drogs
30
spåren i mera kuperad terräng och då
kom den gamla tekniken tili korta. Den
norska springande stilen, som lockade tili
ailtför korta skidor
och stavar, blev modem. Det är först
under de senaste åren som man kommit mm tili den harmoruska, rytmiska och
effektiva åkstil som karakteriseras av mjuk och låg knäföring, där långglidet bygger
på en kraftigr framåtdrivande avspark. Termen »frånskjutl> ger kanske en ännu bättre
bild av det arbete som utförs, då det starkt krökta knäet sträcks. Stavarbetet ger åkningen rytm och är samtidigt fartökande. Man kunde kanske säga att tvåtaktsdiagonalen,
där ett stavhugg kommer på varje glid, är det normala åksättet och varianter av flertaktsdiagonal och stakning sättes in beroende på terrängen men även för att genom
omväxling skänka vila åt muskler som tröttnat genom enformigt tungt arbete.
Det var svenskama som först lanserade den numera
allmänt tillämpade långglidande åkstilen. Genom målmedvetet arbete experimenterade man sig fram tili detta effektiva, vägvinnande åksätt som helt doIDinerat toppen på
prislistoma vid senare års skidspel. En typisk representant
för den nya skolan är Sveriges ocb kanske världens skidkung Mora-Nisse Karlsson, som drivit denna teknik tili
mästerskap. Och att våra egna åkare funnit meloclin och
är med på notema kan man tydligt se av de senaste vintramas bokslut för längdlöpning.
Den naturligaste formen för skidåkning i våra terrängförhållanden är väl längdlöpningen. Men i Mellaneuropas alptrakter har en helt annan form av skidåkning vuxit mm,
utförsåkningen. Denna har redan tidigt byggrs upp på rätta
mekaniska principer och utbildningsmetoderna stöder sig på
pedagogiskt riktiga grunder. Under de senaste årtiondena har
utförsåkningen införts i Skanclinavieo och Nordamerika, ja t.o.fI1. på de högsta
bergskedjorna i Sydamerika och Australien åker man skidor i härliga utförslöpor.
Den moderna utförsåknings- och svängtekniken präglas av eokla och effektiva rörelser. Tidigare använda kraftiga motrörelser och överdrivet hukade eller snedställda
åkställningar har fått ge vika för naturliga fartgivande medrörelser och lediga kraftbesparande ställningar. Parallellåkning är dagens lösen; kraftödande och fartbromsande plogar och stämbågar ersätts med 'Sladdar och kristianiasvängar som ger säker
balans och gott glid under lediga, rytmiska rörelser i god men ej överdriven framvikt.
En annan form av skidsport, som av lättförstådda skäl ej nått samma utbredning
31
som terrnnglöpningen är backhoppningen.
Det är norrmännen som här varit foregångare; pä de norska fjällsluttningarna
började gutterna pröva sin skicklighet i att
hoppa långt. Tili en början gjordes hoppet
med krokiga knän och stavama foljde med
under luftfärden. Bland norrmännen finner
man de största hopparna genom tiderna.
Det är dessa som dragit upp linjema och
gett förebilden tili den granna, djärva hoppstil som nu gällande ' internationella hoppnormer fostrar. 1 den modema backhoppningen premieras
stilen lika högt som hopplängden genom att man ger full
poäng för den perfekta stilen och samma poäng för det
längsta hoppet eller for idealhopplängden för dagen, vilken
fastställs med beaktande av backrekord, gällande före, vindförhlllanden och startplats.
Trots att backhoppningen i högre grad än de andra formema av skidäkning ät en tävlingsidrott har dess popularitet
ständigt ~xit. Detta bevisas kanske bäst av de stora skaror
intresserade äsHdare som sarnlas vid hopptävlingar. Genom
riktig handledning beträffande stilens
betydelse och genom att läta ut konsten att bygga rniniatyrbackar med rätt
profil, d.v.s. med svagt sluttande stup
och iTIed »bröst» i underbacken har
man kunnat göra backhoppningen tili
en trevlig sport för bäde unga och
garnla.
Tvä frägor som intimt hänger samman är skidteknik och utrustning. De
modema formema av skidäkning ställer
stora ktav pä utrustningen. Längdlöpningen förutsätter god längd pä skidor och stavar, en bindning som ger styrförmäga
men tilIäter klacken att stiga, kängor med böjlig sula, och dessutom erfordras ett gott
fäste som tilIäter en ktaftig avspark. För utforsäkning fordras en relativt bred, kraftig
och slitstark skida med bakremsbindning och lägfästen, som möjliggör äkning i framvikt samt kraftiga kängor med styv sula. Stavama bör vara hållbara och fOrsedda
med vassa broddar. Backhoppningsskidoma har större längd och bredd än övriga
skidtyper, varigenom bätytans storlek skapar förutsättningar för en lång luftfätd.
Kängor och bindningar mäste skänka full kontroll över skidföringen.
Vi ser sllunda att foma tiders snösko och skida, som forsägs med vertikala hll genom
32
vilka bindrernmarna träddes, nuförtiden motsvaras av en hei cad olika skidtyper med
bindningar för varje ändamll. Man skiljer icke endast mellan längdlöpnings-, utförsäknings- och backhoppningsskidor, utan specialkonstruerade terrängskidor finns för
tävlings- och turistbehov, särskilda fjäll-, slalom- och störtloppsskidor skiljer sig från
varandra ifräga om längd, bredd, vikt, styvhet och spann, för att inte tala om de många
olika material som kommer tili användning vid skidtillverkningen.
Man gör sig knappast skyldig tili nägon överdrift ifall man säger, att ingen form av
idrott sä enhälligt som skidåkningen fätt namn om sig att vara den sundaste vägen tili
hälsa och glädje för sina utövare. Var föds vänskap, fostras kamratanda och uppväcks
en kärlek tili naturen som under turema i skog och mark eller en färd i fjällen? Och
hur harmoniskt trimmas inte muskler, hjärta och lungor hos skidlöparen som bygger
upp sin kondition för väntande duster i tävlingsspäret, i utförslöpor eller i hoppbacken.
Hos den fulländade skidlöparen slipas tekniken av till mästerskap. Rytm, snabbhet och
precision kommer hät till sin rätt som knappast nägonsin annars. Men skidäkningen
ät en sport icke blott för storräDnare, slalomhaiar och 60-metershoppare utan kan utövas
av envar som har tillgång tili snö, oberoende av llder eller kön. Därför har skidlöpningen u tvecklats till vad den är: en världsrörelse, vår nationalsport, idrotten för hela
familjen.
3
33
CIF
SFI
FSS
FSO
FSKG
SFSI
S-F
FSG
OLYMPIADEN
enar och förenar
Dubbelkvartett
055
50m
alla!
håller!
Norsk och finsk syn
CIF SFI FSS FSO
FSKG SFSI FSG S-F
Av Anders Stenman
En Iförsä k rin g hos oss ger
T R YG G H ET, TRIVSEL.
L andets främsta experter med ingenjör Heikki Valjakka i spetsen föreläste vid den
Omsesidiga Försäkringsbolaget
SV EN SK - FI N LA N D
Huvudkontor i He 15 i n g f 0 r 5 , Mannerheimvägen 12
Tel. växel 20075 Styr.dir. 684566
Distriktskontor :
{
Ombud överallt
B i 1-,
o b 1.
b ra n d -,
&
f r i v.
sk
0
01 y c k
9 s
5
Borgå
Ekenäs
Wasa
i
936
1401
2656
svenskbygderna.
b r a n d -,
f ali
tel.
5 -
i n b r 0 t t 5 -,
m. f 1. f Ö r
på smao hoppbackar
5
r å n -,
ä k r i n 9 a r.
S-F = Säkerhet och Förtroende!
kurs för byggare av hoppbackar, som hölls i Vierumäki våren 1951. Från Norge bade
ingenjör D ennolf-Hansen kommit för att dela med sig av sin rika erfarenbet beträffande
hoppbackar och deras konstruktion. D et visade sig rätt snart att vi i Finland inte egentligen har några experter, då det gäller hoppbackar. D e backar av någon betydenbet,
d.v.s. de stora spottotternas backar, har vanligen en norrman som profilkonstruktör
eller åtminstone som rådgivare. D e små backarna åter har konstruerats av olika förmågor, och då det är endast få som dragit upp profil tili flera än en eller ett par backar,
vilka blivit mer eller mindre lyckade, kan man framföra paradoxen att vi trots bristen
på konstruktörer har lika många sådana som vi har backar.
Intressanta synpunkter kom fram i Vierumäkl, som gör att man kunde tala om en
finsk ocb en norsk linje, då det gäller små hoppbackars konstruktion. D en finska linjen
företräddes av ingenjör Hovi ocb den norska av ing. Dennolf-Hansen.
Dm jinska VI/punktell gör gällande, att en liten hoppbacke icke får byggas enligt
samma proportioner i profilen som en större backe utan den lilla backen tnåste vara
flack och sålunda hårdboppad.
Ty - anser företrädarna för denna åsikt - man bör i en liten backe geno~ ett smällhårt nedslag få känslan av att man hoppar i en stor backe. Man anser att det på detta
sätt går att med ringa medel fostra hoppare, vilka genom flitig träning kan gå direkt
frän en liten svårhoppad backe tili tävlan i en större.
D en llorska åsiktel/ åter framhåller med ing. D ennolf-Hansen i spetsen, att en liten
backe bör byggas precis enligt samma principer beträffande profilen som en stor backe.
D en skall m.a.o. vara en stor backe i miniatyr. Genom att flitigt nöta in den rätta stilen
35
bra, och man håller också då på att godkänna den norska principen. Icke enbart för att
den är norsk, men för att den är prövad och omhuldas av en man som med konstruerade sjuhundra hoppbackar ligger inne med massor av kunskaper och erfarenhet. A andra
sidan stöder sig också våra inhemska backhoppare-konstruktörer på en flerårig tävlingsverksamhet inom sin egen generation, och om än man inte reservationslöst kan anamma
deras teorier är det hälsosamt för våra unga backhoppare inom FSS att veta att gradtalet i en liten hoppbacke kan variera mellan 25° och 33° och ~ förhållandet me1lan 0,45 och 0,52. Man måste med andra ord vara - liksom i längillöpning på skidor
- beredd att starta i backar av olika lätthets- eIler svårighetsgrad, allt hur det faller sig.
Då man vid gamlakarlebyspe1en 1951 framhöll artigt för Mora- isse att banan var flack,
replikerade han - men det är ju längdlöpning. - Då man likaså vid samma tävling
framhöll för Heikki Hasu att backen var för flack, sade han - nej, men jag är i dålig
form just nuo - Eme1lertid, vid kursen i Vierumäki framgick det att backarnas - i
synnerhet de smä hoppbackarnas profiler kan variera rätt mycket. Det viktigaste är att
en backe användes flitigt.
Solvalla institutet. hoppbacke
kan vai beteckna, som eli ,koiexempel pd den norska principen.
i en sådan miniatyrbacke får man den riktiga känslan för backhopp, sugenheten och säkerheten. - Vem har tätt?
Man är väl tvungen att se frågan i ett större sammaohang, innan man fattar ståndpunkt i den ena eIler andra riktningen. Först bör man då erinra om att de finska konstruktörerna - åtminstone de som hävdat principen med flacka, svårhoppade småbackar _
är själva aktiva eIler f.d. aktiva hoppare, som tröttnat på att klättra upp i de höga tornen vid träning och som sålunda frarnförallt vili skapa träningsbackar, som ger svårbalanserade svävkurvor och nedslag som frestar hårt på benen, utan att man behöver
använda dyrbar träningstid för klättring upp tili startplatsen i en stor backe. - Den
norska synpunkten hävdar inte i samma grad behovet av träningsmöjligheter enbart
för de aktiva »färdiga» hopparna, utan ser väl i första hand de små backarnas propagandavärde, som samlare av gutter tili övningar. Dennolf-Hansen påstod, att man i Kongsberg nog provat med svårhoppade, flacka backar, men pojkarna försvann snart frän dem.
Vili man objektivt se saken, är det naturligrvis så att båda synpunkterna, både den
norska och den finska borde beaktas. Inom Finlands Svenska Skidförbund bör vi väl
då tili att börja med hålla oss tili norrmännens princip. Växer det sedan fram tillräckligt
många aktiva hoppare på en ort, hoppare som vågar sig i kast med deltagande i stortävlingar, då kan man kosta på sig en extra svårhoppad flack backe. Sedan är det en annan
sak om teorin stämmer helt. Övertygad är man inte he1t, men det kan man lita på att
om en liten backe tiliåter en hoppa mycket utan att det börjar »smaka trä», då är backen
36
Nedan följer profillinje och mått tili en liten (norsk) backe för 22 meters hopp.
~ för-
hällandet är 0,50 och lutningen i underbacken 30°. En backe av denna storlek kan byggas var som he1st med avseende på terrängförhållanden. Några meter hit eIler dit på
längden för stolpkonstruktionen spe1ar inte någon avgörande roll. Viktigare är att
backen kan nås av så många som möjligt under de få timmar vinterdagen varar.
för.slag
S Llnd,
tili
.
Ala
.sh'dback:e
nd.
8 .26
IC:
.s
j I!
23
. 2.~
f'.
\
-ff.
0.50
J .•
63 . 25m
37
TördsölH o. väqatröc\c-o.:
+ö.
b~t
~41c-
ns
"ö~t
310
""t\.
Första Lapplandsresan
38
1"0
3134 \c:'"
1!("~"fÖ,lclo.~iC9;'
• ••• ri ~s9rö.,,~,,1"\.
Av Gunnar Stenfors
År 1922 på hösten läste jag i H:bladet "Brev frän höga Norden" av forstmästare
M. Waenerberg där han skildrade hur Iivet i ultima Thule går sin gilla gång. Lappland
hade alltid för mig framstått som det stora äventyrslandet med ändlösa ödemarker, höga
fjäll, norrsken, björnar och vargar.
Jag greps av en häftig längtan att få uppleva och med egoa ögon se landet norrom
polcirkeln. För tre n mina mest skidintresserade danska tjänstekamrater C. A. Smith,
P. F. Jensen och V. Knudsen, som i Iikhet med mig var ödemarksbitna genom läsning
av Jack Londons böcker, föreslog jag att vi skulle anMlla om vintersemester och resa
tili Lappland. Ett brev sändes tili den tidigare nämnda forstmästaren i vilket vi redogjorde för våra planer och frågade om vi kunde få bo en veckas tid hos honom. Vi ville
också veta om möjlighet fanns att resa vidare tili Ishavskusten med renskj uts .
Efter erhållna värdefulla råd och flitigt studium av Lapplands karta beslöts att vi
1.:",
• ~~;;
••
.
••
••
~
jCiu,,,ö.q
C.·..., .) f j&1I
ei
.•
••
••
••
•
D?
lOi? ~
-
-
801<..
-
I
39
Lappflickor på hemväg Irån
konfirmation i Enare
ky r ko by.
skulle resa i mars 1923. Tidpunkten valdes med tanke pä att lappar frän mänga orter
dä var samlade i Enare kyrkoby under päsken. Nägon specialutrustning för längfärder
i Lappland kände man icke tiJl pä den tiden. För den länga slädresan och renskjutsen
lånade jag en respäls frän en diversehandel och köpte extra varma ylleunderkläder och
filtstövlar. En pä den tiden modern tingest, en fanerask, fick ersätta nutidens praktiska
sadelränsel. Dä vi nu skulle resa till de stora vildrnarkerna riiknade vi med att säkert
stöta pä björn, varg och andra oujur, varför vi beväpnade oss med skjl'tvapen. Jag hade
min 9 m/m mauser och danskarna liknande vapen. Rikligt med ammunition medtogs.
Vi kände oss pä ru\got sätt befryndade med de stora polarfararna. Jag med mina 20
är pä nacken kände ansvaret tynga, dä jag skulle fungera som färdledare och dessutom
som tolk, emedan ingen av danskarna förstod finska. Pä perrongen var församlade
familjemedlemmar och bekanta, som med ett tveksamt »i hopp om äterseende» tog avsked
av oss. Resan tili Rovaniemi tog 42 % timrnar med övernattning i 'Kemi. Nuförtiden
gör man denna färd pä 21 timmar eiler med flyg pä 4 tim. 20 min. I Kemi stad upplevde
vi vär första sensation, där vi säg en ren promenera pä gatan. Rovaniemi, som den tiden
hade nllgot av Klondykestämning över sig, föreföll oss mycket intressant. Beskäftiga
lappar i färggranna dräkter, gubbar klädda i stora lunsiga skinnmössor, pälsar och
filtstövlar, var nägot alldeles nytt för oss huvudstadsbor.
Följande dag började jag underhandla med hästkarlar om skjuts tili Kaamanen,
men dä de fick höra att sträckan tur och retur skulle bli 140 hm blev de betänksamma.
Till Ivalo kyrkoby var emellertid tvä man villiga atr köra. Vi blev upplysta om, att avständet mellan gästgiverierna och bondgärdarna, där vi skulle övernatta, var 50--70 km
och inköpte därför rikligt proviant för att icke behöva hungra pä resan.
Ortsborna var mycket intresserade och nyfikna dä de fick höra att vi skulle färdas
ända tili norska ishavskusten. De undrade om vi var forstmästare, herrar frän stockbolagen eller tillhörde nägon gränskommission. D ä vi förklarade att vi gjorde turen
endast för vårt nöjes skull frågde en av gubbarna, vem det var, som betalade resan . Vi
sade att det fick vi nog själva göra. Jag hörde sedan att de kallade oss tokiga utlänningar.
Tidigt pä morgonen anträddes färden norrot. Bagaget surrades bak pä slädarna,
skidor och stavar pä sidorna. Slädarna var länga och bekväma med hö och halm pä bo tt-
40
Avskedslest lör kuskorno på Ivalo
gdstgiveri. I bakre raden fr. v.
Knudsen , Stenfors. Jensen
och Smith .
nen. Man halvläg mot kuddar, stora som bolster och som underlag hade man en färskinnsfäll, tili täcke en likadan fäll och ytterst ett läderöverdrag. Iklädda varma kläder,
pälsar, skinnmössor, filtstövlar och med skjutvapnen i beredskap isiäden, kände vi oss
rostade att möta vilka faror som helst. Kuskarna hade varma lappska renskinnskläder.
Dä vi passerade polcirkeln Jitet nort om Ro vaniemi, steg vi ur slädarna och döpte varandra med snö som broket föreskriver för första resans lappJandsfarare. Ett skott avIossades ur vära skjutvapen för att ytterligare markera ögonblickets betydelse. Kuskarna
iakttog vära förehavanden med stigande förvåning. Hästarna bJev skrämua och kuskarna
hade all möda att hålla dem i styr, varför v i skyndsamt kastade oss i sHdarna. Sedan
bar det av i full fart.
Avstånden mellan gårdarna blev efterhand längre. Hästarna travade pä i jämn lunk
och vi slumrade in ibland. -- I Lappland är det en självklar sak att vägfarande kan gä
in i vilken gård som helst och fä nattlogi och mat. Halv.ägs tili Sodankylä stannade vi
vid en bondgård. Värdfolket välkomnade oss hjärtligt och värdinnan satte genast kaffepannan pä spisen. D å värden erfor att jag var frän Helsingfor; blev han mäkta imponerad. Främmande ända frän landets huvudstad hade han aldrig tidigare sammanträffat
med. Sedan ville han veta, vilka de tre andra herrarna var, och varför de ej kunde tala
finska. Jag förklarade att ele var utlänningar och hemma frän Danmark. D ä jag vidare
försökte klargöra för honom, var Danmark är beläget, sade han: »Ja, om Danmark
ligger ännu längre än Helsingfors lönar det sig ej att fundera på saken.» Vi övernattade
i gårdens »finkammare», men kuskarna tog fällen frän slädarna och sov på golvet i storstugan tillsammans med gårdens folk. Följande dag, då vi kön någon timme. såg vi
plötsligt Lapplands mäktiga fjäll höja sig över horisonten i öster. Då denna syn första
gängen möter en, har man svårt att fatta, att det verkligen är fjäll man har framför sig.
Tanken att det kanske bara är vita moln inställer sig lätt. Den känsloförnimmelse man
erfar inför denna anblick är sä stark att den griper hela ens väsen. Det är då man blir
lapplandsbiten. Det var Pyhä- och Luostotunturis 35 km långa fjällrygg vi hade framför
oss. De vita topparna som gnistrade isoiskenet, gjorde oss fullständigt vilda av hänförelse. Vi greps av lust att stiga ur de bekväma slädarna, spänna skidorna på fötterna och
rosa iväg mot denna härlighet.
41
1 skymningen anlände vi tili Sodankylä kyrkoby, där vi övernattade. Den tredje
dagen blev synnerligen rröttsam pll grund av den myckna nyfallna snön. Vi skidade
långa sträckor för att icke ansrränga hästarna för mycket. Sent på natten anlände vi till
en glled. Med den storartade gästfrihet som utmärker befolkningen i Lappland, steg
värdinnan genast upp och dukade fram mat och dryck.
Följande dag fortsattes färden upp mot SaariseIkä vattendelare. De över 500 m höga
Jattasrunturit var de första av de mänga fjäll vi sllg pll nära hllll i denna fjällrika trakt.
Vi hade nu färdats c :a 250 km med häst men än sll länge hade tyvärr både björn och
varg lyst med sin frllnvaro, endast snälla renar hade vi mött. D ll därför uppe pä fjällvidderna plötsligt en stor flock snöripor uppenbarade sig, ansåg en av danskama, att
nu fick han äntligen användning för sin engelska 12 m/m revolver. Fjällvärldens stillhet avbröts dll han började skjuta väldsamt fcln släden. D et blev born 1 Snöriporna lättade och flög sin kos och det enda resultatet av skjutandet blev att hästama började
springa uppför slurtningen.
Under en rast uppe pll fjället prövade vi pll utförsllkuing, farten blev genast hög
och vid första telemarksväng (den enda sväng vi kunde) körde vi alla omkull sll snön
yrde. Danskarna ansllg att detta var betydligt svllrare än övningarna pll Högholmen
i Helsingfors. Med den tidens spetsiga, mjuka skidpjäxor och med endast en rem genom
skidan skulle icke ens nutidens svängteknik ha hjälpt mycket. Roligt och spännande
var det, men tyvärr kommenderade kuskama framåt marsch till Laanila gästgiveri.
Det var vlle första dag uppe hland fjällen och den utlöste ett livligt resonemang om
fjäll och fjällskidning. 1 Laanila där vi övernattade, upplevde vi en intressant afton.
Värden berättade om guldgrävare som tagit in hos honom, om deras liv och strapatser.
I den vattenrika Ivalo älven och dess mänga bifloder hade guldgrävare i mänga år prövat
sin lycka med vwande framgång. Dll vi satt vid den öppna brasan och lyssnade på
värdens berättelser, inrrädde en man i srugan. Han tog av sig ränseln, skakade av snöl'l
fcln kJäder och skodon, sade »afton» och satte sig pll bänken invid dörren. Värdinnan
tog kaffepannan frän spiseln och bjöd främlingen . Från sin ränsel tog han mm bröd,
smör och torkat renkött som tilltugg till kaffet. Dll värdinnan frågade honom om han
inte hellre ville ha kokt mat, sval'ade han:» :l. inte skall i besvära er för min skull,
jag åt nog i morse.» Varm köttsoppa tycktes dock smaka främlingen bra. D :l. mannen
ätit sig mätt och stoppat en mullbänk i munnen, inledde jag ett samtal med honom
och frågade om han ännu hade läng väg kvar att skida.» 0, onhan niitä peninkulmia
jälellä aika monta» ( :l., nog är det kvar ännu mänga mil). Han var lika fåordig som
jag var frägvis, men efter n:l.gra extra koppar kaffe tinade han upp och berättade att
han skidat Erän Vaitolahti, beläget pll Fiskarhalvöns nordligaste udde. Där hade han
arbetat pll en fiskfabrik men nu var han arbetslös och därför pll väg till Rovaniemi för
att söka nytt jobb. Han hade redan skidat 300 km och hade ungefär lika mycket kvar.
Beroende p:l. föret och möjligheten att övematta tillryggalade han ca 50 km om dagen
och beräknade att hela sträckan med n:l.gra vilodagar vid otjänlig väderlek skulle taga
honom c:a 2 veckor. D å jag förundrade mig över att han orkade och ensam vågade
skida genom dessa vi ldmarker, svarade han bara »Mikäs hän siinä kuin vaan hiihtelee»
42
Thule g6rd
hdlsar gästernQ
vdlkomna
med flaggan
i topp .
(Va' ä' de annat än bara skida pll). Efter mllnga övertalningar berättade han litet om sin
slitsarnma färd, om snöstormar, vargar och matbrist. D å mina frägor aldrig ville ta slut
sade han till sist: »Månne icke sömnen nu sl...-ulle smakal>. Så fick han av värdinnan en
fäll, som han lade pll golvet i ett höm, tog sin ränsel till huvudkudde, rocken till täcke,
sade god natt och sov efter några minuter. Jag fick nu för danskarna berätta hela hans
historie och det tog oss halva natten innan vi pratat slut om alla dagens upplevelser.
Följande dag nådde vi vägens högsta punkt uppe pll Kaunispää, frän vars topp man
har en underbar utsikt. Man ser fjälltoppar på över 100 km:s avständ, i klart sikte ända
ut över gränsen mot Norge och Ryssland, stora skogar, sjöar och myrar. Endast tanken
på att få skida utför c:a 15 km kunde slita oss loss frlln denna sagolika anblick. Vi vallade
vllra skidor omsorgsfullt och sedan åkte vi ned mot slättlandet och Ivalo. Vägen
var brant till en början och farten hög. Föreställningen att en ovan utförsllkare bara
kan lllta det gå kilometertal utan vila, visade sig vara fullständigt felaktig. Redan efter
ett par kilometer styvnade musklerna och vi måste rasta och göra uppmjukningsrörelser.
Vägen blev mera längsluttande och vi åkte på kilometer efter kilometer.
Samma kväll anlände vi till Ivalo kyrkoby efter en 300 km läng färd, so~ hade räckt
5 dygn. Härifrän skulle våra präktiga kuskar lltervända till Rovaniemi, varför vi beställde
den bästa avskedsmiddag, som gästgiveriet kunde llstadkomma. Kuskama blev mycket
förskräckta, då vi fotograferade med magnesiumljus, men säkert glada då de senare
fick fotografierna . Ryktet om de märkvärdiga utlänningarna, som anlänt till byn, spridde
sig snabbt och då det var påskhelg hade byborna god tid att vallfärda till gästgiveriet
och beskllda oss. Av kuskama fick dc veta närmal'e detaljer om oss och samtidigt fick
de nyheter och post söderifrån.
43
Från Ivalo tog vi ny hästskjuts tili Enare kyrkoby. Den 40 km långa landsvägssträckan mellan Ivalo och Enare löper genom en av Finlands natuISkönaste trakter.
Då vi närmade oss Enare fick vi se en ovanlig syn. Sjutton unga lappflickor i granna
högtidsdräkter kom körande i hög fart med ren och pulka pä hemväg frän konfirmation
i Enare kyrka.
Hundratals lappar frän stora delar av Lappland var församlade i Enare för att f.iJ:a
päskhelgen. Kyrkobesök, dop, konfirmation, förlovning, bröllop, begravning, handel
m.m., allt skall hinnas med under denna händelserika vecka. För oss var det en stor
upplevelse att se lappama i deras pittoreska kläder och vara med om det myllrande livet.
Renar infångas med lasso och spänns för pulkoma, unga pojkar kör omkring med sin
utvalda i rasande fart, hoffmansdropparluktande renkarlar gör affärer. Mitt under pågående predikan i kyrkan kan det ibland gå rätt livligt tili. Lappar, som icke träffats på
långa tider kommer och går, byter bänkplats för att hälsa på varandra, kvinnor stiliar
sina gråtande spädbam genom att ge dem bröst, hundar springer i gångarna och mellan
kyrkobesökarnas ben.
Följande dag startade vi tili Thule gård i Kaamanen. Det var en sträcka på 30 km
den kortaste etappen under hela vår en veckas långa färd. Med stor spänning nalkades
vi gården. Den första syn som mötte oss, då vi med god fart körde in på gårdsplanen
var Finlands flagga vajande i flaggstången. Hen Uuno Waenerberg stod på trappan
och avsköt en välkomstsalut. Vi var icke sena att alla fyra besvara hälsningen på liknande sätt. Ceremonin blev väl bullersam och det församlade gårdsfolket såg helt förskräckt ut. Herr Waenerberg välkomnade oss varmt och utttyckte sin glädje över att
vår långa resa var lyckligt genomförd. Han var glad över att även se danskar på besök
i höga norden.
Thule gård var en durabel byggnad med flygel i två våningar, vackert belägen på
östra stranden av Kaamanen äly. Gården uppfördes på 1850 talet av forstmästare Silen.
Forstmästare Waenerberg bosatte sig i gården år 1876.
På Thule gård bodde vi i en veckas tid, varunder vi åtnjöt en storartad gästfrihet.
Vår älskvärda värd underhöll oss med intressanta och lärorika skildringar om livet
i höga norden. Danskama var mycket glada över att herr Waenerberg talade svenska
och att de därför ej behövde anlita ruig som tolk.
Till det närbelägna Palo vaara förlade vi våra skidövningar och tili Muotkatunturit's
600 m höga fjäll gjorde vi även en tur. Före färden tili ishavskusten tränade vi flitigt
i körning med ren och pulka. Första gången instruerade oss en lappo En rem fastgjordes
omkring vänstra armen som säkerhets:!\tgärd för att renen icke skulle springa sin väg
om maa ramlade ut från pulkan. I högra handen höll man en körrem. Knudsen kunde
emellerdd icke behärska sig utan hoppade i pulkan och renen satte iväg med våldsam
fart. Jensen och jag gjorde detsamma och sedan bar det iväg över Kaamanen äly och
in i den risiga fjällbjörkskogen så snön yrde och pulkoma krängde. Smith hann icke
hoppa i pulkan utan släpades av renen långa vägar liggande i snön men lappen som
skyndade till hjälp klarade honom u r kaipan.
Från Thule gård startade vi färden till Bugöfjord vid norska ishavskusten. Våra
44
Rast under snöstorm pc1
norska fiallen.
skidor och stavar skänkte vi åt traktens pojkar som blev stormförtjusta. Vår resa beräknades räcka tre dygn. Fem starka dragrenar utvaldes av lappen, som följde med i egenskap av fårdledare. De pulkor vi denna gång begagnaele oss av var en bredare modell,
som användes vid matvarutransporter frän Norge. Nästan all mat köptes på den tiden
från nord-Norge och ej från det alltför avlägsna Rovaniemi. Färden ställdes först tili
västra stranden av Enare träsk och sedan längs sjöar och vattendrag i nordostlig riktning
mot norska gränsen. Timme efter timme sprang renen i sin jämna takt och man njöt
bara av stil1heten i de oändliga ödemarkerna. Senare på kvällen när mörkret föll på och
norrskenet började flamma i de mest fantastiska färger, bevittnade vi en syn, som ej kunde
undgå att stämma ens sinne tili andakt. Så ville man köra pä i all oändlighet. Rävspår
korsade ofta vägen, någongång även järvspår. Snöripor och lavskrikor såg man ofta.
Efter c:a 50 km:s färd övemattade vi hos en enarelapp. Följande dag fortsattes färden
längs en rutt, som var mycket omväxlande. Vintervägen slingrade sig mellan holmar,
över sund och vikar och sedan vidare längs Kuosbnojärvi och Sevettijärvi. I dessa trakter
hade man tillfälle att stifta bekantskap med genuina lappar, som ännu levde sitt fria liv
fullständigt opåverkade av civilisationen. Deras huvudsakliga näringsfång var renskötsel,
fiske och jakt.
Ute på de stora fjärdama blåste en kall vind men vi klarade oss bra i våra varma
pälsar och filtstövlar. D å man suttit många timmar i pulkan styvnade man vissewgen
tili, men efter en stunds promenad var man i god kondition igen. På aftonen anlände
vi tili norska gränsen där vi övemattade. Två av våra fem renar verkade ttöttkörda,
varför vi bytte ut dem mot utvilade renar, som gränsbevakningen lånade oss. Vi passerade norska gränsen följande morgon, men det hade vi ej vetat, om ej lappen hade
påpekat det. Gränslinjen här uppe är enelast markerad med glest belägna rösen uppe
på höjdema. För mig var det ett högtidligt ögonblick, elå jag första gången befann mig
på utländsk marko Färden gick vidare över Neiden breda älv och förbi den stora kyrkobyn Neiden. Uppe på en fjällplatå råkade vi ut för en kraftig snöstorm. Då sikten var
obetydlig ansåg lappen det vara säkrast att avbryta färden och vänta på bättre väeler.
Vi ställde renama i en halvcirkel mecl bakkroppen mot vinden och svängde pulkoma
45
upp och ned, sä de ej skulle fyllas med snö. Själv sökte vi skydd innanför halvcirkeln.
Här anade man redan ishavets närhet genom att luften första gängen kändes saltmättad.
är vädret nägot lättat fottsatte vi ned mot Bugöfjord. Allt gick väl och utan vidare
missöden anlände vi välbehllina tili Bugöfjord. Den 160 km långa färden med ren hade
tagit 3 dygn i anspråk.
Med en stor fiskarbät styrde vi ut genom Bugöfjord. Dä vi efter 10 km nådde fjordmynningen utbredde sig det oändliga, fritt svallande Ishavet för vära blickar. Det var
en egendomlig fömimmelse som utlöstes genom den plötsliga förflyttningen Erän Lapplands tigande ödemarker tili öppna havet med dess brusande vägor och fiskrnåsamas
skrän. Efter en uppfriskande sjöfärd över Warangerfjord steg vi i land i Vadsö pä Norges
ostkust. Med hurtigruttens S/S Kong Harald reste vi runt nord-Norge tili Narvik och
därifrän vidare med tål/: genom Sverige via Haaparanda och Tome:1 tili slutmålet Helsingfors.
Ett levande minne från Borgå
Av Stig Häggblom
GYMNASTIKFESTEN 1 BORGA var 1951 års stora idrottshändelse inom det
Norska ishavsfidll.
AB FINSKA PÄLSFABRIKEN
TA Vr\
T E II U S - Tel e f 0 n :31 54
Beredning och jl.irgning av alla slags skinn .
46
svenska Finland.
Ett ögonvittne tili många av kvinnogymnasternas 16 föregångsfester och även den
första gemensamma gymnastikfesten med de manliga gymnasterna i Jakobstad, är
beredd att ge borgädagarna epitetet: Den vackraste gymnastikfesr man sett i SvenskFinland, den bästa hittills.
Detta uttalande kan i en mera ordrik tolkning blott få följande utseende:
De tvä svenska gymnastikförbunden, det kvinnliga och det manliga, den gemensamt
tillsatta samarbetskommitten och kanske i första rummet den lokalt arbetande organisationsapparaten, kunde inte pä ett mera lyckosamt sätt ha fullbordar sirt arbetsdryga,
men ytterst värdefulla kulturarbete.
Programmer, byggt pä flera ärs rikliga erfarenheter och osjäl viskt arbete av de ledande
representerade en klass som kan betecknas sällsynr god. Ypperlig är rätta ordet, om vi
ser det hela mot bakgrunden av de relativt små och begränsade arbetsförhållandena
inom vllra svenska bygder.
47
De 4.000 deltagaroa skapade andan och atmosfären under festdagama. Intresset och
inlevelsen i gymnastikutförandet, bäde förträning, samträning, uppvisning samt den
sorglösa, fria och självfaJJna glädje varmed alla smalt samman med den gamla kulturstadens miljö, var av oskattbart värde för den Iyckliga utgängen.
Den kvalitativt utmärkta, nästan helnordiska representatione!1 satte en extra touche
pä hela skeendet. Svenskars, danskars och norskors ' framträdanden mottogs med stor
hjärtlighet pä alla arenor där de uppträdde, deras kamratliga inställning tili festen blev
ytterligare ett värdefullt minne.
De solskensmättade dagarna, den goda och välvi1liga - och sanningsenligt oväntat
ta1rika publiken manade fram den levande glansbilden: Strålande finlandssvensk
samling i idrott. Allt detta upplevt i en stad sä rik pä historiska minnesmärken; envar
av de tusentals festbesökarna kunde faktiskt ätervända med ett ytterst levande och
värdefuJlt minne vid sidan av alla de andra.
Man får heJt visst ta för givet att även den mest kritiske idrottsbeJackaren måste
ha hyst vänliga känslor mot idrotten under Borgä-dagama.
Det gavs så många tillfällen tili verkligt gedigen idrottsupplevelse.
- Under psalmsången »Den blomstertid nu kommer» pä sportplanen då festen
fick sin upprinnelse. Regntunga skyar i fjärran, men då stadsdirektören riktade sin hälsning tili gymnastema, dä kom solen fram ocb den dröjde kvar ...
48
- Stina Fagerströms flickor var en syn, de unga damema lika hängivet fängslade
av uppgiften som de smä gossarna f61jande dag.
- Kvällsfesterna var fullträffar pä alla fronter. Synd bara att inte publiken kunde
dela pä sig men det kunde däremot gymnastema, danskama, HGK-ama, ekenästösema,
svenskama. Även norskoma uppträdde tvä gånger. Var inte det nägot av Stockholms
konsertbus under Lingiaden över Svenska Gården den lördagsaftonen? Stämningen
var nog ganska likartad.
- Var inte söndagen särskilt festpräglad? Ända frän starten med grötfrukost i det
fria under soI och smattrande flaggor, träningen.
- Och den stora manifestationen, (en av dem givetvis, men den där samtliga 4.000
medver kade samtidigt) täget genom staden. Kolonnema stramade upp sig alldeles
särskilt vid hederstribunen vid Socis trappa.
- Egyptiske gästen Hassan EIKholy skred fram som en egyptisk farao isoIskenet,
den personifierade representanten för trivsel och Iycksalighet under festen. Vad ban sä
åskådJigt visade, kände väl alla andra.
- De tusen berusande skönhetsintrycken på söndagen kulminerade i den stärnningsfulla finalen på sportplanen, Modersmälets sång och Värt Land hade förkJingat ocb
Inger Gyllings tunnbandsgymnaster trippade ut mot flankem a. Alla gymnastema ocb
4
49
åskådarna kände i den stunden en våg av tacksamhet för allt det sköna som varit, ödmjukt glada över det bestäeride minnet som fanns kvar.
Aven den som sett det mesta av vad svenska Finland erbjudit i idrott detta år får
här ganska tvärsäkert vittna: Idrottsåret har varit tacksamt rikt, men Borgå tar första
priset. Samlingen den 9-10 juni får betecknas som årets grannaste och värdefullaste
idrottshändelse inom Svensk-Finland.
Forum R" nQ "J 11 ,
TILL ROM
Av Dagny Sandell
J { eseskildraren par preference detta år, författaren och konstdoktorn Göran Schildt,
Hass an EI Kh o ly.
50
uppträder i den strålande berättelsen om sin Medelhavsfärd i Odysseus kölvatten i en
liten essä till turistresans försvar. Bland mycket annat klokt säger han, att »resam> på
ett visst sätt blir en skola, en förberedelse tili ett riktigare vardagsliv. Ett riktigare vardagsliv - eller skall man måhända, då det gäller gymnaster, tala om förebyggandet
av ett oriktigt vardagsliv, var ungefär vad som föresvävade arrangörerna av Finlands
Svenska Kvinnogymnastikförbunds långa sommarresa med Rom såsom imponerande
yttersta mål. Visst Iät det fantastiskt, då kallelsen i vintermörker och kölcl gick ut tili
gymnastiklärarinnor och -Iedare. Till Rom! Men hur det var, började drömmarna få
konturer, de praktiska detaljerna ordnades och alla, som hade kunnat besluta sig och
bokat platser i tid, fann en solig sommardag, att »dreams had come true», och att Romresan var på god väg att bli verklighet.
På vilket sätt ville då gymnasterna genom sin resa förbereda sig för ett riktigare
vardagsliv? Från början tog man fasta på två olika synpunkter, då det gällde att för51
Slollel C hlllon vid Ge nevesiön.
Ganseliesel. GÖllingon.
verkliga detta program. En stuelie- och rekreationsresa hette det! Alltså två slag av
förberedelser, som skulle leda till samma mä!. Stuelierna skulle berika och rent praktiskt
ge nya impulser för vardagsarbetet, nya skönhets- och andra intryck skulle göra den
gamla inre mänlliskan ny och på så sätt tillföra vardagsarbetet ett tillskott av nya berikande ideer.
Att alla förhoppningar och förhandsförväntningar gymnasterna någonsin ställt på
en sådan resa skulle infrias i långt högre grad än man kunnat ana, intygar alla de skildringar av resan, som tills dato skriftligen eller muntligen framförts. Hur tanken på en
sådan läng resa egentligen väcktes, berättar fro Gertie Wichmann.
»Det Schweiziska kvinnogymnastikförbundets stora gymnastikfest i Lausanne den
6-8 juli var det, som gay upptakten till gymnasternas Romresa, vilken blev så överväldigande rik pii intryck. Kontakt hade redan på hösten 1950 tagits med förbundets
president Marie Willman och så följde en inbjudan att övervara festen. Någon uppvisning frän vär sida kunde inte komma i fråga, då utländska trupper aldrig deltaga i dessa
förbundsfester, men det var redan mycket att få vara med såsom åskädare. Ingen av
oss skall väl någonsin glömma den första anblicken av Lausanne med de tusenden och
åter tusenden granna standarden, de smä färgrika vimplama, som dragna frän hus till
52
hus, bildade en glatt fladdrande baldakin, där man gick fram. Glada sjungande grupper
av kvinnliga gymnaster drog genom gatorna och kring de stora övningsfälten och
inkvarteringsstället »Caseme» vimlade det blått, blått av unga kvmnoblomster».
N amnet Lausanne anknyter for oss finländare till ett stort och vemodsmättat minne.
Det var i Lausanne for ungefär ett år sedan marskalken av Finland utaodades sin sista
suck i det vackert belägna l'Hospital Silence. Fro Wichmann berättar, hur de finländska
gymnasterna genast den första morgonen vandrade elit upp med ett stort fåog vita
liljor, som nedlades i kapellet på den med svart sammet överdnlgoa katafalk, på vilken
Mannerheims stoft legat på lit de parade. Det var en tyst och stilla stuod av djup gripenhet inför det starkt levande minnet av vär vita general" .
»Vid ett gardeoparty samma .eftermiddag fick jag göra en upplevelse, vilken jag är
tacksam att få infoga bland de mänga lyckliga minnena frän resan», säger fro Wichmano
vidare. »Bland hedersgästema befann sig även general Henri Guisan, en central gestalt
för det schweiziska folket ellet som man sade mig - deras Mannerheim. Hari hade varit
vår Marskalks goda vän, och då han fått höra om vår uppvaktning i l'Hospital Silence,
vat han älskvärd nog att låta mig bli föreställd för honom. Med värme talade han om
Marskalken, vårt land och Finlands och Schweiz' relationer. Han framhöll, att Mannerheim var högt aktad av det schweiziska folket, och att man hade för avsikt att hugfästa hans minne genom att resa en minnessten i Montreux i parken nära slottet Chillon
- en plats, där Mannerheim gäma brukade sitta i timmar och se ut över den blånande
Genfersjön».
.53
Rast vid Isareafloden
iltalien.
Själva gymnastikfesten i Lausanne ynes ha varit mycket stort upplagd. Redan första
dagen vimlade det på tio olika fält av unga kvinnor, som med frimodighet och otvungenhet lekte sig tili segrar eller nederlag. Alla leka! och tävlingar domlnerades av en
glädje, som verkade smittande på åskådamas skara. Och på kvällen var ett storartat
festspel anordnat kallat Terre du Rhone, i vilket 800 personer medverkade i orkestrar,
körer av olika slag, säng eller koreografi. Alla tilisammans lyckades de att på olika sätt
levandegöra hela Rhonebygden, frän de små fjällbäckarna, som ger det första upphovet
till den mäktiga floden, ända till Genfersjöns böljande vågor, som framställdes i betagande vackra danser. Det är väl icke att undra på att åskådarnas begeistring inte ville
lägga sig efter föreställningens slut.
Men fagrast av allt måtte ändä den stora massuppvisningen av 10.300 blåklädda
ha varit. Fro Wichmann kallar det en obeskrivlig syn, då de i 30 kolonner vällde ner
över det mjukt gröna fältet med himlen och de blänande bergskedjoma som bakgrund.
Snart var den väldiga planen - egentligen ett enormt flygfält - en enda vajande blomstermatta och ett betagande färgspel utvecklade sig, då vita käglor svängdes i olika riktningar. Der utstrålade en livs- och rörelseglädje från dessa tusende unga kvinnor, som
gay ett vittnesbörd om gymnastikens förmåga att väcka och höja.
Upplevelsen i Görtingen var av annat slag och om ej mindre värdefull, dock på sätt
och vis mera intim och personlig. 1 institutet för LeibesUbungen vid Georg August
Universitetet tog föreståndaren Regierongsrat Dr Henze emot och gay en överblick
av institutets öden under gängna svåra krigsår samt berättade i korthet om arbetet,
,ilket också praktiskt demonstrerades. Här lärde och såg man mycket av den tyska
kvinnogymnastikens senaste rön och utveckling och liksom de finländska gymnastflickorna fick deltaga i de av tyska ledarinnor ledda övningarna, fick även finländarna
demonstt·era sin gymnastik och de tyska flickorna deltaga i den. Utöver allt detta slöts
personliga kontakter och en varm vänskap mellan gymnasterna av båda nationema
och mer välvilliga och omtänksamma värdar är det svårt att träffa på.
Besöket i Flensburg på Medauschule blev tyvärr kort, men i gengäld utomordentligt
givande och fullt av skönhetsintryck. Heinrich Medau, som en gäng var den första
Lingiadens stora namn och en nyskapare inom kvinnogymnastiken, hade inbjudit de
54
palmernas skugga
i Orb.t.llo.
finländska gymnasterna att gästa hans skola. Ledsamt nog var Heinrich Medau själv
som bäst ute på tume med sina gymnaster, men hans fro Senta och fro Hella Thommen
mötte de nordiska gästerna med samma älskvärdhet, som överallt kornmit dem till del,
berättar fru Wichmann. Det fanns väl inte en av oss, som inte nästan med andakt följde
den uppvisning i Medaugymnastik, som leddes av fro Medau själv till musikbeledsagning av fro Thommen. Man fäste sig särskilt vid det oändligt fina samgåendet mellan
musiken och gymnastiken, så fri, så uttrycksfull, så skön, vid den växlande rytmen som
gjorde det hela så livfullt, vid de verkningsfulla rörelsekombinationerna. Medau behärskar till fullkomning den musikaliska rytmen. Hur vackert varierade inte fro Thornmen
sin musik i stigande och fallande frän forte till piano pianissimo, frän crescendo till
diminuendo. Det var en rytm och charm över denna art av kvinnogymnastik som låg
oss nära och väckte djup genklang hos oss, slutar fro Wichmann entusiastiskt sin skildring av besöket.
Som gymnastiskt slutresultat vill fro Wichmann framhålla: »Man kan ej längre
betona något en kilt gymnastiksystem. De olika systemen eller riktningama har tagit
intryck av och flutit så in i varandra, att man trots nationella särdrag vågar tala om
tien nutida kvimlogJ1I1nastiken. Den är starkt präglad av tiden och säkert icke något helt
utan stadd i utveckling. Men den beaktar det individuella långt mera än förot. Det
är som om de stränga formema något lösts upp utan att kravet på form och resning för
den skull skjutits åt sidan. Med denna friare gestaltning följer kanske också ett frigörande
av de inre skapande krafter, som förmår höja kvinnogymnastik, när den når som högst,
tili en rörelsekonst som tangerar det konstnärliga.
Men vid sidan av gymnastiken har samtidigt vuxit fram nya former för kvinnoidrotten med idrottslekarna. Här ligger ett stort arbetsfält, innan vi nått en sammansmältning mellan dem, ty de är två grenar på samma träd och kan och bör berika varandra.
Den kvinnliga idrotten söker sig sin väg, trevande och osjälvständig ännu, men en dag
skall den också liksom gymnastiken nå fram isin strävan mot rörelsens fulländning.
Detta var de rent gymnastiska erfarenhetema. Italien blev framför andra landet för
rekreation och konststudier, vilket sistnämnda naturligtvis är en viktig faktor för gymnastens gestaltning av sirr arbere. Under en så lång resa kom man ju också att lägga
Schweiziska gymnQSter I massuppvisning
i Lausanne.
märke till, hur mycket som i främmande länder gjorts för anläggandet av idrottsplaner,
lekplatser, simbassänger och andra iruättningar, som frnmjar gymnastiken och idrotten
och med beklagande kunde det konstateras, att virt land, alla ansträngningar tili trots,
dock i mä.nga avseenden sth Ungt i bakgrunden.
Men det fanns naturligtvis utöver det rena studiet mycket annat att se och uppleva
för glada, fria turister. Enbart resan tillsamman i en fullpackad buss bjuder pi mä.nga
roliga poänger och situationer och kräver stor anpassningsförmiga och humor för att
färden skall bli njutbar för alla. Och vilka skönhetsintryck bjudes ej ögat både i naturen,
i konsten, i arkitekturen, vilka tillfällen till jämförelse med egna förhllianden. Alla de
längesedan kända namnen fir med ens liv och stiga ur geografi- eiler historieboken.
De är inte mer blott nanm utan ibland strä.Iande, ibland hjärtskärande verklighet. D anmarks leende slättland med av gul ginst och röd hagtorosblom kantade vägar, med
vitrappade korsvirkeshus och Andersenminnen är det första som bjuds på. Si kommer
Tyskland med sagolika medeltidsstäder och slott, men ocksi med den nya tidens urblåsta
hus, ruinfält och enformiga autostrador, floder vars namn tonat i melodier och visor,
blä.nande berg med lustiga vänliga byar i de bayerska och österrikiska alperoa, pinglande koskällor, fjällbäckars sorl och snöhöljda toppar. Urgarnla borgfästen pi otillgängliga klippor, klängande vin pi soliga sluttningar, allt ligger utbrett för ens tjusta
öga. Det är som att vända bladen i en jättestor bilderbok.
Här ligger Adriatiska havet med smi röda segel mot en blä. vattenspegel och dess
skönaste smycke det gamla Venedig, med romantiska kanaler och gondoler. Här är
Florens, det på konstskatter och historiska minnen rika, där 1\fichel Angelos och Dantes
anda ännu förnimmes. Landsvägen är ibland kantad av stitliga palmer, ibland skuggad
av yviga plataner eller har en bird av skönt blommande oleander i olika färger, innan det
ståtliga målet för fården har nåtts. 1 Rom vandrar man sedan raka vägen in i historien,
56
Fru Gertrud Wichmann. dr Henze och
rrk Cherubim .
än pi klassisk mark, än försatt till renässansen prunkande tidevarv. Dystra katakomber,
svala kloster, stitliga katedraler grönskande parker med brusande fontäner, mörka
grottor och prunkande terasser, allt detta upplever man bergtagen och berusad av söderos soI.
Och när sorgen över avskedet frin Rom ännu bränner het, bjuder Medelhavet tröst.
Ibland slingrar sig vägen högt uppe pi en brant strandremsa, ibland följer den kilometertal härliga sandstränder, som lockar till rast och lögande i svala vägor. Blomprakten, där bussen kör fram är paradisisk, magnolia, glycenia och massor av rosor.
Pisa, Rapallo, Genua, Milano nanm som blivit verklighet. och sä smä.ningom Simplonpasset, enligt mingas utsago, resans onekligen mäktigaste upplevelse. Bussen klättrar
långsamt upp för bergen, som omger pä alla sidor. Snöhöljda är topparoa nära himIen,
och snö finns i stora fläckar pä sluttningarna. Srnala fjällbäckar störtar fm väldiga
höjder. Ibland fortsätter de under vägen, förlorar sig långt nere i djupet, ibland är det
bussen, som söker sig genom en tunnel under bäcken, vars vattenrnassor stänker kaskader av skimrande pärlor över den. Trädslagen växlar. Lärkträdet avlöser granen,
snart är trädgränsen nidd, här lyser blott alprosen i stora röda färgklickar mot bergets
gm stenyta. Sä gir färden vidare genom Rhönedalen, förbi mondäna badorter, blä.ögda alpsjöar och sagoslott pä höjderna, som speglar sig i dem.
Efter de redan skildrade upplevelserna i Schweiz bär det hemät. Men ännu finns
det myc1;'et att se och lära, tills, efter besöket pä Medauskolan, bussen kör in i Danmark igen och man är i Skandinavien, nästan hemma.
Inte blott länder och städer, slätter och berg, skogar och hav, soI och blommor
57
hade denna rt. a bjudit ~ina deltagare på. Otaliga vänner hade vunnits, insyn i främmande
folks liv i helg och söcken hade ökat kunskapen om de länder som besökts. VärIden
och vänkretsen hade vidgats på ett oanat sätt. Alla gemensamma erfarenheter hade fött
en samhörighetskänsla inte bara med den egna kretsen utan med hela den vida värld,
som så charmfullt öppnat sig för villigt mottagande människobarn. Vilken stolt känsla.
att ha sett värIden så stor och vid, att - om än bIo tt som bussfarande landsvägsriddare
- ha erövrat ett sådant stort stycke av Europa och få kaila det sitt!
Singla slant gay ett EM
A V Bertel Sforskrubb
Tr e Iyc:kli ga rese närer
Gunvor Marander. Margareta och Britt-Marie Arppe .
UR- & GULDCENTRALEN
E. BACKMAN
Mariel1atul1, Torggatun 9. Telefon 1226
Rir,
58
oplik- oc /t guIJsmedsval'ol" douvenit'er'
»T ili flydda tider återgår min tanke än så gärna. » Speciellt i ett fall som detta, ty det
är ett trevligt minne jag kan frammana. Jag försätter mig tillbaka i tiden tili tidpunkten
för EM i Oslo 1946 eiler rättare sagt tili dagarna före finaIen för 400 meter häck. Det
intressanta var att ingen - inte ens jag själv - visste vad jag skulle löpa, 800 meter
eiler 400 häck.
Vi kom tililägret i Smestad två dagar före försöken skulle gå och bosatte oss i samma
barack som fransmännen. Den första som dök över mig med sina frågor var Hansenne.
Men ingen kunde ge klart besked. Där var rader av joumalister som var nyfikna på
samma sak.
För att göra saken lättare för mig själv ville jag lämna avgörandet åt rikstränaren
VaIste, men den gubben gick inte alls. Han bara skrattade och slog ifrån sig: »Jag tvår
mma händer, du är i så fin form att det inte spelar någon roll vad än du Iöper 1»
Det gick en dag och med den kom Rune Gustafsson och Nils Holst-Sörensen. Två
nyfikna själar tiU. Själv var jag smått fundersam över vad den gode Nils tänkte göra
inte visste jag och inte visste Nils.
Så kom dagen då försöken på 800 meter och 400 m häck skuUe gå med en haIvtim-
59
mes paus emellan. Vi åkte in till Bislet stadion med vår jeep, som Immu Niemeläinens
bror ordnat för laget. Allt fortfarande samma ovisshet, den började redan plåga mig.
Det enda jag med säkerhet hade klart för mig var att formen var den bästa tänkbara.
Men så hade jag också laddat upp mig en hel månad. Jag hölls knappast stilla mera.
Det var som jag sade åt Valste, att jag började tvivla att bromsama skulle hilla.
När vi skulle starta ut för joggning med Pixen Björklöf, tyckte jag att det var hög
tid att fatta ett beslut. Bäst kanske att låta ödet avgöra, så jag lånade en slant och singlade - krona betydde 400 bäck och klava 800 meter. Det blev krona, som kanske tur
varo Nu var den saken klar och ovissheten UI väriden.
1 försöket drog jag fjärde banan och min värsta konkurrent Sixten Larsson låg bakom
mig. Rune Larsson och fransosen Cros hade löpt i första heatet med den senare som
segrare med tiden 54.2.
Den enda tanke som fanns i mitt huvud, när jag klev i groparna, var att ta det lugnt
tili första häcken men sedan speeda på för »president och fosterland ». Det var mm avsikt att redan i försöket injaga skräck i mina motståndare och det gick som jag hade
tänkt. Vid andra häcken passerade jag de ytterom mig löpande och så ökade jag ytterligare på farten. När tvåhundra meter gätt kände jag att jag var långt före de andra,
så jag slog av på takten och joggade de sista 150 metrama tili målet.
Jag vann heatet pä 54.0 och samtidigt en god portion självföttroende i avseende
på stegen mellan häckama. Det enda saliggörande är att löpa så mycket man får ur
benen för att undvika småsteppandet framför häckarna.
Nu återstod två dagar att vila och koncentrera sig på och dem utnyttjade jag tili det
yttersta. Så fort en möjlighet gavs, var jag burns i vågrätt läge.
Lördagen - finaldagen - kom med strålande solsken och mitt humör sken i kapp
med vädret. Jag steg tidigt upp, drack mitt morgonkaffe och sökte mig sedan ut på
en uppiggande promenad. Omedelbart efter frukosten stängde jag in mig i övre v ningen i »splendid isolation» för att utestänga eventuella störande företeelser. D är somnade jag och jag skulle knappast ha vakaat om inte Pixen i sista ögonblicket hade väckt
mig. Hastiga tag kastade vi oss ombord på jeepen och körde tili banan. Efter uppvärmningen vilade jag mig i det närbelägna badhuset med de båda »Larssönerna», Sixten
och Rune.
Förrän' vi gick till lottdragningen om banorna sade Rune: »Dct är onödigt att vi
löpcr. Dom kunde lika gott förrätta prisutdelningen med detsamma. Första pris åt
Bebbe, andra åt Sixten och tredje åt mig!» Ban blev sannspådd.
Mina värsta konkurrenter fick igen banoma bakom mig. Jag vili minnas att det
låg en schweizare ytterst, sedan jag och bakom mig de övriga. När vi sökte oss tili gropama sade Sixten tili mig: »För inte benet på utsidan om häcken som du gjorde i försöket, dom ger akt på dig!» Jag vet inte om han ville vara elak och göra mig nervös
eller vad han egentligen avsåg med sitt uttalande. Men i varje fall borde haa mte ha
sagt det, ty det vara som att mata ett atompiller i mig.
Sovjetrcpresentanterna som satt »at ringside» hejade vilt pä mig och försökte efter
bästa förmåga uttala mitt namu medan de viftade med tummama i vädret.
60
Tionde och sista häcken .
Pang! Och så bar det iväg. Redan före första häcken hade jag gått förbi schweizaren
och på raksidan tryckte jag gaspedalen i bottnen, det gällde att ha ett betryggaade försprång i sista kurvan som var Sixtens starka sida. Vid åttonde häcken var han aningen
före mig, men då jag såg att han hade kört hårt tog jag saken alldeles lugnt. Nionde
passerades samtidigt av Cros, Sixten ocb mig, Rune låg något efter. Över tionde häcken
var det min tur att leda ocb så fort jag fick föttema i marken tog jag mitt livs bästa
finisb.
Jag hann knappast i mål förrän jag åkte i luften med glada landsmäns starka armars
tillhjälp. Därmed bade jag nått en av de milstolpar jag placerat ut på rnin egen lilla bana.
Länge kommer det ännu att ljuda i mina öron speakems ord: »Champion of Europe
- Storskrubb, Finland, 52.21» Det var ett stort ögonblick, ett ögonblick jag inte ens
vågat d römma om, då jag som 14-åring fick mi n första medalj.
61
I DROTTS FORE N I NGAR!
Har Ni, då Ni planerar Edra resor, tänkt på
vilka fördelar bussen erbjuder?
Ni kan själv fastställa tidlabellen.
..
II Ni undviker olta en dvrbar inkvarterlng.
111 Reseffekterna följa med utan extra besvär.
0111
IV För att minska resekostnaderna kan Nl ta med en hejarklick.
Lennart Lindberg.
Mästerskapen
S törre fjä llskidargrupp e r avhämtas med b~ s sar
frän hotell Poh janhovi i Rovaniem i.
•
OY MATKAHUOLTO AB
46 busstationer
304 bussexJ>editioner.
Vägturisten inne hå ll e r t idtabellerna fö r den pr ivata busstrafiken.
Tidtabellerna gälla i allmänhet ända tili den 31 . 5 . 52 i fall icke a nnan
anmärkning därom antecknas. Emedan ändring av tidtabell dock på
grund av tv ingande orsak nu är med myndighelernas medgivande
tillåten , är det skäl å närmast e bussta!ion kontrollera tidtabellen i fråga .
Drottningstaden
Av Börje Felin
S FM i friiclrott är den stora samlingssignalen som lockar tili sig idrottsmän, ledare
och entusiaster frän när och fjärran. Man reser med ljusa förhoppningar tili mästerskapsorten och kalkylerar om den egna klubbens chanser. Då mästerskapen är över har redan
hälften av optimisterna förvandlats till pessimister. Men efter några månader kommer
man ändå kanske bäst ihåg alla ljusa lninnen som trots allt fanns, man lever åter i hoppet
och spekulerar in i framtiden.
Man Hr alltid vara beredd på motgängar. Man har gett sig in i idrottsleken och det
är mänskligt att en säker favorit bland den egna klubbens aktiva får finna sig i att
förlora åt en okänd medtävlare frän en annan klubb. ästa år är det kanske åter hans
tur att vinna, han har laddat upp sig och kanske nederlaget endast har varit tili nytta.
Det är kanske inte alltid förlusten som känns så bitter efteråt, de sv~ga resultaten
verkar också deprimerande. För det storrniga och regniga Lovisa var det allt annat
än tacksamt att vara värd för fjolårets mästerskap. De ljusa solskensspelen frän Djurgården och Kållby var ännu i alltför färskt minne och efteråt kunde man inte låta bli
att dra paralleller. Det är underligt vilken egenskap ett sommarfagett landsskap insvept
i ett strålande solsken kan ha både på de aktiva och publi ken. Man ler liksom i kapp med
solen, ja hela livet känns underbart och det går undan med fart på kolstybben, i kastringen eiler i hoppgroparna.
63
Dubbelmdstarna Aulis Pystynen
och Sven Laine.
Det är ett kallt faktum att SFI inte haft något starkt år i friidrott under det förolyrnpiska året. Efter Lovisa var det också en och annan gammal friidrottsledare sorn bekyrnrat skakade på huvudet. Vår åderlåtning märktes på många hlli, gänglige Helge
N ylund från Kronoby var som en annan man i år, Henning Akermarck var inte som
i fomstora dagar liksom inte heller Lasse Räihä, för att bara nämna några exempel.
Många av mästama börjar redan lämna ungdomsåren bakom sig, sju av årets femton
är redan över 30 är.
Men efter regn kommer solsken, det har hänt förr att t.ex. en förening varit nära
sin undergäng, för att plötsligt nästa år rycka upp sig tili en slagkraftig position. Lovande
ungdomar har svingat sig på toppen, nya män som fuskat med en och annan idrottsgren
har funnit melodin. SFI kan visserligen inte jämföras med föreningen på fallrepet, men
som ett exempel kan »föreningen» dock sta, då vi går in för det olympiska året.
Vår främsta stjäma i detta nu, Rolf Back var det stora namnet iLovisa. Gamla tanter,
som aldrig följt med idrott, men som hört om »stålmannens» heroiska insats i landskampen mot Sverige och flickor och pojkar på löpande band hade komm1t för att se
fenomenet i aktion. De blev inte heller besvikna då Back i härligt driv, trots de snäva
kurvoma, gjorde undan 200 m på 22,5 och 400 m på 50,0. Back ville inte göra publiken
besviken, han samlade sig särskilt på 200 m som aldrig förr, eller kanske just som i
landskampema för att ge sitt yttersta och visa att han motsvarade sitt rykte.
Gamla parhästama ils-Erik Lang och Lars Räihä kämpade inte som under tidigare
är om titeln på 800 m och 1.500 m. Räihä föredrog att löpa 400 m och Lang fick i stället
en värdig motständare i Aulis Pystynen, som redan i de tvä senaste mästerskapen hört
tili ljusglimtama. På lördagen drog Pystynen med sin raketspurt i väg med mästerskapet, men på 800 m stoppade ban inte. Sida vid sida krigade han dock mot den rutinerade
Lang.
Patriotema bland publiken fick också sitt lystmäte. Fotbollspelaren Nils Rikberg
- hoppas det snart blir f.d. - brukar dä ocb dä kasta spj ut. Nu knäckte han i första
omgängen konkurrentema, som förresten inte var så svära och tog därmed värdföreningens enda mästerskap. Erik Eriksson frän Fiskars var inte i slag, men i stället fäste
man sig vid Langs klubbkamrat Torsten Granström, en lång och gänglig yngling pä
21 år. Pojken tog nu brons.
Nästan hemmapojkar var också Torsten Enberg och Sven Laine frän Borgå Akilles.
Laine har haft sitt genombrott i år och det var inte så underligt att han avlivade Heikki
Liimatainens' nästan klassiska distriktsrekord på 5.000 m. Sitt andra mästerskap fick
han på 3.000 m. På båda sträckoma hade han en ypperlig parhäst i Lars Juselius frän
Munsala. Torsten Enbergs solvargsgrin kom säkert frän hjärtat dä han klarade konkurrentema på 100 m, men det kanske överträffades dä han hoppade 702 i längd, tyvärr
i medvind. Längdboppet blev åter en centimetersstrid mellan Keijo Muje frän Jakobstad och Drott och Iras Akerblom frän Karis. Annat kunde man knappast vänta dä
de tvä brödema åter möttes i en ädel tävlan vid SFM. De gay åter allt vad de· bade inombords, kämpade för sin hembygds ära. Denna gång vann »tobaksstaden» och Iras Akerblom som försträckte sin fot kunde inte bjuda på motständ i tresteg. Henning Akermarck, numera huvudstadsbo, hade föga besvär att vinna den grenen.
Häckloppen bade sina givna segrare i landslagsmännen Kurt Mickos och Lennart
Lindberg. 1 höjd ser vi inte ut att fä någon efterföljare ät Kalervo af Ursin. 1 stav uppenbarade det sig i stället en yngling, Karl Ragnar Wikström frän Gamlakarleby, som vilie
vara med och kämpa om titeln. Denna gäng var det ännu rutinerade Thorvald Ahlroth
64
5
Eli koppel SFI. mästare: Henning Åkerm arck, IlIngdhoppsspecialisterna Iras Åkerblom
och Keijo Huje, i nedre raden Rurik Backman , Nils Rikberg och N ils·Erik long .
65
Kurt Mlcko s.
från Fiskars som drog det längsta stclet. 1 diskus hade förstås Veikko Nyqvist inget
motstånd, men resliga Birger Grägg från Pedersöre Pojkama är på kommande. 1 kulan
kunde det sluta hur som helst. Nu blev fjolårets mästare Helge Nylund tredje, medan
Rurik Backman, som redan 1934 vann sitt första mästetskap, åter kunde triumfera.
Veikko Alanne fick slutligen i slägga ett välförtjänt mästerskap efter 30 års troget 5lit.
Släggkastarnas svaga resultat bör ses mot bakgrunden att deras mästerskap i aJl stillhet
avgörs på morgonen, medan vaoligt folk dricker sitt morgonkaffe. De kommer inte
tili sin rätt så tidigt.
Frihetspriset, den åtråvärda trofen, gick åter tili IK 32. Marginalen var säker, men
i stället fick Borgå Akilles kämpa hårt innan de lyckades betvinga IF Brabe i kampen
om Hembygdspriset.
Arbetsmyroma i arrangörsföreningen Tor, med ordföranden Hans Rosvall i spetsen
för en massa söta ocb arbetsvilliga flickor, kraftiga pojkar och äldre ledare, gjorde allt
för att deltagama slnille känna sig hemma. En liten förening tar ctt stott ansvar på sig
då de anordnar tävlingar av denna dimension, men under de senaste åren har vi fått
klara bevis för att just småföreningama med verklig energi går in för att inte lämna
någonting åt slumpen, utan i stället gör all heder för sin bembygd.
66
ftapps purt i Åbo.
Med cykel och bil
soi och damm
Av Runar Hällsten
-
Hae du bytt yrke och blivit mjölnare?
ej, men jag följer som joumalist tredagarsloppet i cykdl
Platsen för detta meningsutbyte är Stora Tavastgatan i Abo och per onerna är »idrottspappam, i staden vid Aura å, guldsmed Yrjö Salmela, ocb undertecknads ringhet. TidpJnkt den 6 augusti 1951.
Pii dammiga landsvägar har Finlands första tredagarslopp, vars initiativ förtjänstfullt tagits av veckotidningen »Seura» med dess idrottsintresserade huvudredaktör,
magister Olli Ohtomies, och dess lika spottbitne ekonom, övetste Lauri Haaksi, i spetsen, redan gått fram på en sträcka av inalles 426 km och tili målet i huvudstaden återStår ännu 231 km. Att man på dylika distanser t.o.m. i en kupebil måste svälja och insuga
litet darnm är förklarligt, men frånvaron av den fulländade gentIemannens representationsskick förefaller bagatellartad, då tankarna kretsar kring de fruktansvärda, nästan
omänskliga prövningar den trettio man starka cyklistkaravanen måste genomgå, i brännande soi på våra ökänt trasiga vägar, i besvarandet av kraftiga ryck i långa, sugande
motIut med det frestande, vinkande backkrönet endast utgörande signalen tilI en
våldsam tempoköming, en ursinnig huvudlös vältring ner för det följande stupet.
Men allt går programeoligt, vilket är förklarligt, då det i spetsen för de tekniska
arrangemangen står två sådana fullfjädrade cykelarrangörer och »cykel-lexikon» som
»Ghandi» ocb »Offen», i dopet begåvade med de rätt mänskliga namnen Arvi Romi
67
och Birger Ostrow - officiellt står även såväl Finlands Cykelförbund som Svenska
Finlands Idrottsförbund bakom jättetävlingen och utan dessa organisationers tekniska
beredskap skulle allt ju inte heller gå så perfekt i lås som det skall. Och på ett hörn är
även det stora okiabolaget, Finska Gummifabriks A/B, med, det understöder tävlingen
på ctt kännbart sätt ekonomiskt. Med dess ingenjör Erik Sundqvist - en gammal vän
frän resan tili olympiaden i Berlin 1936 - som en belcvad värd bjuder bolaget oss
dessutom på en härlig, välsmakande supe i hotell Tammer i Tammerfors andra tävlingsdagen, högt uppskattad, fastän Borgå stads rniddag i Societetshuset i Runebergsidyllen
föregäende dag knappast ännu hunrut smälta ordendigt.
Också armens förbindelseavdelning var med på ett hörn. Två skåpbilar med kortvågssändare och mottagare samt högtalaranläggningar följde hela tävlingen frän början tili slut.
D et var verkligen en mäktig syn man silg, då man frän någon platil tog en titt över
den ringlande landsvägen: först kom motorcykelordonnansema med flygande vimplar,
så det färgstarka cyklistfältet i sina brokiga tävlingsdräkter, sedan prisdomarnas, journalisternas, radions och försörjningens mänga bilar, sludigen den nödvändiga ambulansvagnen och reparatörgmpperna, och inte heller idrottsbitna privatbilister saknades.
- Har ett krig igen brutit ut? Försiggår det mobilisation? Så frågade en bondgumma
då hon någonstans i närheten av St. Mårtens ilsket och fjäskigt försökte få sina km
bort fi:än färdevägen på det att inte mjölkproduktionen skulle lida avbräck, och hon
var sannerligen inte den enda som rick en chock vid mötet med tredagarscyklisterna.
Man har beräknat att närmare 100.000 personer såg tävlingen och bättre cykelpropaganda kan man ju inte få. Sportsligt sett var evenemanget även en fullträff. Att på
21 timmar köra en sträcka på 657 km hedrar vår cykelelit, att 13 av de 30 deltagande
såg sig tvungna att avbryta visar täylingens hårdhet.
Att Thorvald Högström och Nils Heruiksson frän Akilles, AHo Brunou frän Mäntsälä och Paul Backman frän IK 32 är våra främsta landsvägscyklister i detta nu visste
man förut, de placerade sig också nu som de fyra bästa. De gjorde det dessutom i hård
nordisk konkurrens, ty svenskama 1. Kennbäck, E . Johnsson, E. Wideval1 och E. Hallman är inga första resans gossar som deltagare i storträffar. Dansken Henry Pedersen,
som tvingades utgå före Bjärnå under andra dagsetappen, vann årets Enskedelopp i
Stockholm, och norrmannen Reidar ielsen, som också måste ge tappt ungefär samtidigt, blev endast några dagar senare hedersam fyra i landskampen mellan Finland
och orge i Helsingfors blott en sekund efter segraren, landsmannen Odd Berg. Man
undrar vilken underbar massage på så kort tid åter kunde få norrbaggens ansträngda
benmuskler lösa och spänstiga. Kan någon ge en gammal, giktbruten tidningsmurvel
adressen, så skall jag bjuda honom på kaffe. Med gott wienerbröd 1
Thorvald Högström dokumenterade sig definitivt som vår bästa landsvägscyklist
1951, en värdig efterträdare tili Paul Backman av årgång 1950. Han förlorade till klubbkarnraten Nils Heruiksson såväl första som andra dagsetappen, med bara bröstlängden
på de mänga milen mellan Borgå och Nokia och med futtiga 2/10 sek. på den lika länga
distansen mellan Nokia och Abo. Men på slutsträckan mel1an Abo och Helsingfors
68
1 damm och hetta pressade sig cyklisterna över Lojo-åsen.
Rycken avlöste varandra men klungan hölls väl samlad
ända tili slutuppgörelsen i Helsingfors.
69
Vd r ld smöstaren Thorval d Strcm berg .
P4 matstat ionen i Ek e näs gick de t livligt tili .
gav han åter prov på sin stora koncentrationsförmåga och vann spurten med 5/10 sek.
före sven ken E . Johnsson och 7/10 sek. före ils Henriksson - knap pt men så art
det räcktel
O ch dock hade han under tävlingen plågats av magbesvär, vid infarten till Abo
kunde ban sålunda inte spurta på gruni:l av denna orsak och känningar av åkomman
hade han ännu under den tredje dagen ända fram till Ekenäs.
- Men där var det redan tid på art slå magen ur hågen och sedan gick det även efter
beräkning, sade Högström, då jag kontaktade honom under »Seuras» avslu tningssupC
på Stora »Hokken» i Helsingfors, där det föreföll mig som om ban inte alls bekymrade
sig om vilka magplågor han skulle ha hemma i Borgå följande dag!
Paul Backman beredde en viss besvikelse, då maa tänker på IK-arens storartade
prestationer under föregående säsong, men »PallC» betättade art han denna sommar
varit tvungen att också tänka litet på familjens sruckerifabrik - brodem Leo är ju inte
heller alltför ofta hemma 1
- Men nästa år skall det bli köra av, försäkrade haa, ty Finland har ju endast en
gång en olympiad och då maa väl småningom skall sluta med den här hobbyn i allvarligare mening, så är det lika gott att göra det med ett utropsteckenl
O ch det tror vi så gäma, vi som känner den ambitiösa, exempJariskt levande gul_
ttöjan. Som uttopstecken kan vi visserligen redan nu beteckna SFI-cyklistemas bragder
i finländsk cykling under de sistförflutna åren, liksom tredagarsloppet ur organisatorisk synpunkt, men tiden går ju framåt, och alla rekord finns till för att de någon gång
skall överträffas.
70
Kanotsport
finlandssvensk skärgård
Av Harald Blomquisf
När leung Bores gastkramning kring holmar och skär slappnar och solens energigivande
suålar b11'tes mot en glittrande våryr vaeeenyta, då har kanotistemas gyllenc tid åter
kommit. Reflexen frän solens lek med det vaknandc vattnet eränger in i hans sinne ocb
fyller det. med lust art pröva paddelkraftema. Det är en frigörande känsla att komma
ue i den smäckra farkosten och känna vårluften strömma in i lungoma, medan 11'tmiska
paddeltag hjälper hjärtat ate öka blodomloppets hastighet. Den aktiva tävlingspaddlaren ser med spänning fmm mot friska, fredli ga fejder med konkurrenterna ocb nöjespaddlaren mot nya utfärder i gott kamratskap över väntande fjärdar mot lockande
campingmål.
Det är inte att undra på att kanotsporten inom en relativt kort tid ut'lecklats till en
av vårt lands starkaste tävlingsidrotter i intemationell konkurrens, så mycket har den
art bjuda sina utÖvarc.
Det faller sig rätt naturligt att kanotsportens högborg är skärgården, där kanoten
har alla förutsättningar art tjänstgöra som ett narurligt fortskaffningsmedel. Och med
dess utbredrung i skärgården följer även dess goda ställning inom finlandssvensk idrott.
Art kanotsporten, allt sedan Lillquists, Johanssons, Nordbergs, Bergmans och Wires
tider ha ft och fortfarande har en synnerligen stark ställning på svenskspråkige häll, med
tyng dp unkten förlagd tili vAra svenska kusttrakter är ett faktum .
71
l\Ied Drumsö som utgångspunkt har de smäckra och snabba farkostema snabbt
vunnit terrang kring holmar och skär längs vår kust. På en del håll har kanoten för
skärgårdsbon blivit ett samfärdsmedel jämförbart med cykeln för landkrabban . Med
den förflyttar han ig lätt och behändigt över vattnet tili och frän arbetsplatsen och
med den slår skärgårdspojken sina lovar kring den holme där den åtrådda bor.
Kanotsporten om tävlingsidrott lämpar sig även synnerligen väl för vår sega och
starka skärgårdsbefolkning. »Skäribon» anpassar sig av naturliga skäl lätt för kanotistens smidiga rörelser och den smäckra farko ten smälter vackert ihop med en målerisk
och mäktig omgivning.
l\Ian kan så väl tänka sig att skärgård pojken eIler flickan, som sitter i sin oansenliga
men mångsidigt användbara farkost, som han eller hon känner sig behärska, samtidigt
har en känsla av att det är deras eget rike de rör sig i. Vetskapen om att det endast är
den egoa armkraften och det egna kunnandet, som avgör huru färden slutar, stålsätter
sinnet och går sä väl ihop med skärgårdsbons psyke och hans hårda kamp för framciden i, och för, ett rike som tilihör honom.
Det är följaktligen intc att undra över, att de star kaste namnen inom vår kanotidJ:Ott
kommer från de svenska skärgårdstrakterna, där kanoten är ett bekvämt och användbart samfärdsmedel. Härifrän härstammar naronen Strömberg, Akerfelt, Greta Grönholm, Fagerström, Axelsson, Liljeberg, Björklöf, Lundberg, Stjemberg, Eklund, Schönberg, Raaskoski, Märtta Illman, ylund m.f1. av vilka en del förekommer i dubbel upplaga, samt en stark samling juniorer frän \'(Iasa i no!! läng kusten söderut tili Borgå
i öster.
Frågan om upptagandet av kanotsporten på CIF:s program har tramkastats man
och man emellan och även framförts i pressen under det senaste året. Ett svenskt kanotförbund skulle utan tvivel vara ett starkt och slagkraftigt förbund, som skulle hysa en
stor del av spetsarna inom finländsk kanotsport.
Det ligger därför nära tili hands att undnl, varför ej kanotsporten, som skulle vara
en av de starkaste specialgrenarna på svenskt håll, hildar en länk i den stora brödraskaran
inom CIF.
72
Landskampens tre första : l.eo Backman (2). Jon Fossum (1) och Ake 'Andersson (3)
Nordisk orienteringsklättring
Sörlandet
Av Birger Lönnberg
Efter en strålande flygfärd var den 22 man starka finländska orienterartruppen
tramme i Kristiansand, samlingsplatsen för 1951-års nordiska 3-landskamp i orienteringo Efter det rummen tagits i besittning på hotell Astoria och det obefintliga resdammet tvättats av oss fick vi veta, att norrmännen skulle anlända samma kväll och svenskarna först följande dag. Tid allt å för vila och avkoppling. Mat, bio för dem som så
önskar och senast klo 10.00 i säng Ijöd även lagledarens korta order.
OlItla all;l1gar ...
Lördag förmiddag var reserverad för en träningstur i - so m det sades - liknande
terräng och med karta av samma typ som skulle förekomma under själva tävlingen.
Redan denna träningstur gay en föraning av vad som komma skulle. Icke s1l, att ter-
73
rängen skulle ha varit särskilt svår - om VI sager, dubbelt upp mot OUX, så har vi
ungefär terrängtypen - men kartans överensstämmelse med terrängen Iämnade mycket
-övrigt att önska.
Lördag c.m. ägnades åt tcknik- och takciksnack med den finska truppen. Vid den
infonnation som arrangörcrna höll för lagledarna, var de svenska och finska ledarna
mycket frågvisa beträffande den praktiska tillämpningen av de norska reglerna som
man - enligt beslut i ORD - denna gång hade att följa. D et som givetvis mest inrresseradc, var principerna för kontroll- och skärmplaceringcn . Vid det ta tillfälle hävdade
tävlingsledningen - hänvisande tilI de norska reglerna - art kontrollerna är placerade på eiler invid pä kartan och j terrängen tydligt framträdande terrängdetaljer. Beträffande skärmplaceringen säger de norska reglerna bl.a.: »Fra et hvert punkt, som ikke
ligger i mer enn 25 meters avstand fra posten, bör minst et av de to postflaggene vrere
synbart. Under ingcn omstendighet mä postflaggene plaseres slik. at det er onödig
vanskelig ä finne dem fra den terrengdetalj, som posten markerer. Postene skal ikke
gjemmes bort.»
D etta var ju klart besked och laglcdarna drog sig nöjda tillbaka och kunde lämna
l ugnande rapporter tili sina lag. Att det just j ovanberörda avseende i stäliet hade varit
skäl att varna löparna och att de j övrigt lyckade arrangemangen jusr pii dessa punkter
skulie drabbas av en myeket frän kritik, kunde ingen dä ana.
Själva landskampsdagen börjadc med en 5-mila bussfärd längs en väg som gjorde
~itt bästa i att försöka slä knut på sig själv och tili slut verkligen även lyekades härL
Upp tili själva startplatsen segdrog bussarna uppför en backe med över 100 meter
~tigning på en halv kilometer. Arrangemangen var enkla och onekligen hade t.ex.
förekomsten av nationsflaggorna kunnat höja Iandskampsstämningen ett par pinnhål.
..-
~
N
.
~
::0
0
Qj
E
='"
>
c
"'0
Ql
CI
Ql
E
-"
0
.
~
,'~"
:;;;
~
...
'"
1::
'"
'"
~
'c"
C.
(5
>
C
I
c
t
!
r-..
~
'"5
-"
'"~
Ö
E
LO
.
~
0
CI
C
E
Ql
~
...
0
'" .§.:J
Q.
..
'...c"
,.)/.
(t)
~
CI
0
loi::
0
0
~
,'.."
!
]
E
0
]
0
Ql
E
.;
"'0
..!!!
0-
.
.;,
c
Gi
.'" ~
. ...
E
Ql
0
0
...0
N
::0
c
'" Q.'"
-"
0
:~
't;
0
Ql
"'0
~
c
-"
~
0 ~
c
Ql
..
"'0
c
Ql
~
E ... ~ ...
~ >'" c 0...
Ö Qj E
E 0
c ''c'
c
~
~
><
] ..E'"
:J
Ql
~
Ql
:J
.."
CI
c
c
>
Ql
e..- .;..
...
c
~
.~
CO
Ql
"'0
.;
.§. ]
:J
,.)/.
.'"
c
...
0
0
loi::
..
~
,.)/.
~
.;;;
c
E ~
0
Ql
"'0
~'"
~
N
. . . som bUOIlllodes.
Redan efter en första bliek p landskampskartan greps man av onda aningar beträffande utgången av tävlingcn. Tio kontrolier på knappa tolv kilometer föreföl1 att
vara tilltaget något i överkant. Vid en detaljgranskning av banan oeh kontrol1ernas
placering kunde man inte undgå art draga den slutsatsen, att banläggarna skjutit något
över målet vad svårighetsgraden vidkommer. Denna uppfatming skulle senare vidimeras av de enstämmiga uttalanden som löparna gjorde efter loppet. Med en så starkt
~chernatiserad karra som den norska 1 :50.000 med 30 rneters ekvidistans är, torde det
- i varje fall enligt vår uppfattning - vara klart. att svårighetsgraden ovillkorligen
måste anpassas till kattans exakthet och noggrannhet beträffande återgivandet av terrängdetaljerna. Den norska kartan ger icke samma möjligheter till kartläsning och fin-orientering fram tili smä terrängpunkter som den svenska och än mindre som den finska
top. kartan. Följaktligen bör - för eliminering av den iIIegitima slumpen - terrängpunkterna där kontrol1erna placeras vara av en större omfatming, skärmarna mera synliga och själva kontrol1erna stödas av på ett rimligt avstånd varande stödpunkter.
CIl
...l<!
~
CIl
e
a
0
C')
.,
II)
~.,
;a
]
w
0
""
eu
p"
N
§
S
-~
7-1
l U låg t.ex. första kontrollen oerhört svårt tili. 2,3 km
fr n starten - genom svärforcerad terräng utan några som
helst säkra orienteringspunkter - vid ett rniniatyrkärr
bland mänga andra, skulle den - enligt utsago - väl
dolda första skärmen sökas. Och sökande blev det - i
varje [ali för det finska laget. Det blev m.a.o. den första
av banans tio koncroller som avgjorde hela landskampen.
Det finska tio-mannalaget förlorade närniigen här 1 timo
21 min. eller praktiskt taget all den tid (1 tim. 28 rnin.)
som skilde det frän segern. Resterande 7 min. och mera
till kan gott läggas pä den osäkerhet detta rnisslyckande i
början skapade, för att inte tala om den kraftförlust som
Ragnar Holsl.
ett fruktlöst sökande i ett tidigt skede av loppet medför.
Svenskarna förlorade här 17 min. och vann således över de
följande nio kontrollerna med 12 min. över norrmännen.
Därmed hade ju även den sven ' ka segern varit klarad med rninst lika många minuter.
Att Sverige - som dock under de tre föregäende landskampema vunnit över Norge
med 2, 3 Y2, respektive 3 timmar - nu födorade, Iät sä vara med bara 4 min. 49 sek.,
var sist och slutligen en större scnsation än det finska nederlaget på 1.28.37. Visserugen
hade även vi vunnit över orge med resp. 1 tim. 18 rnin., 2 timo 54 min. och 1 timo
39 min. men svenskama har ju dock under de gångna åren haft helt andra möjligheter
än vi att bekanta sig med norsk orientering.
Vad den norska landskampsterrängen vidkommer torde den få betecknas som mycket
krävande. Efter norsk måttstock var målJända böjdskillnaderna icke s stora - norrmännen själva är nog vana vid betydligt svårare terräng - men den oerhört skarpskurna terrängen försvårade i avsevärd grad kompassgången och avständsberäkningen.
Sluttiderna skvallrar om, att såväl terrängen som banan i övrigt var betydligt svårare
än vid Hönefoss 1947. Jarl Gripenbergs segrartid på en lika lång bana som årets, var
då, 1.49.09, mot årets segrare Jon Fossum på 2.15.10. Och redan då ansågs det vara
i överkant svårt, eller för att citera vad svenska
mästarorienteraren Stig Hedenström ansåg om den
terrängen. »Rätt ner, så plart något tiotal meter
med vindfällen och sten, så rakt uppför och tvärt
utför igen - allt i en utsträckning, som inom en
skapade tron, att belvetet 1 g i Jorge. Just på
denna plats.»
Om det också i ovanstående uttalande ligger
en viss överdrift så ger det samtidigt en träffande
bild av hur det känns för svenska och finska
orientemre att löpa - eller rättare sagt klättra orientering i Norge. Och dock vågar jag påståendet, att terrängen icke var och icke är av
76
så avgörande betydelse som man speciellt hernma i
Finland gjort gällande. Den fartdämpande norska terrängen ger onekligen norrmännen en större chans än
en kamp i flackare terräng, men att de skulle vara så
mycket bättre brantbetvingare än svenskar och finnar
som sluttiderna utvisa stärnmer icke. Vid ett noggrant
studium av etapptidema kommer man tili den slutsatsen - såsom även exemplet från första kontrollen
utvisar - att kampen denna gång icke avgjordcs meJlan kontrollema utan omkring desamma. Och vili vi
söka en förklaring tili, att Norge, som var än kampen
annars avhållits - klatt födorat mot Sverige och Finland - hemma i sin egen terräng, såväl 1947 liksom
även nu - utgick som segrare, sä torde den ligga däri,
att den norska kontrollplaceringen icke står i den
re!ation tili kartans exakthct och noggrannhet som
vad vi är vana vid i Sverige och Finland.
Det finns för övrigt ett litet ord som orienterarna
med förkärlek använder sig av när de ritar och berättar om sin framfart och speciellt om sina eventuella
rnisslyckanden ute i terrängen. Det är det lilla ordet
OM, som alltid är med i spelet. Mången anser- kanske
med rätta - att detta OM är något som icke berättiBö rje Malmström .
gar tili ett hållfast resonemang. Men bara för att visa
hur små orsaker kan ba stora verkningar i en idrott som
orientering och hur lätt en förlust på 1 tirnme kan uppstå för ett 10-manna orienterarlag
eller en tili synes klar seger förbytas i ett nederlag vili jag ta ett par exempel. OM t.ex.
Korsman (som trots missödet vid sista kontrollen gjorde ett mycket starkt debutlopp)
200 meter före mål hade spungit 30 meter mera till höger så hade han rarnlat rakt in
i sista kontrollen, varvid lagtiden förbättrats med 35 min. OM Fagerholm, när han
första gången formligen snuddade vid första skärmen, även fått syn på den, så skulle
lagtiden ytterligare ha sänkts med ungefär lika många minuter O .S.V. Men detta är som
sagt, OM och OM, och givetvis har även norrmän och svenskar sina OM att peka på.
ornnännen är att gratulera tili denna framgång vilken onekligen kommer att
sporra dern att försöka visa, att de kan klara sig även utanför det egna !andets gränser.
Jon Fossum, den glada och sympatiska segraren, gjorde en helt fantastisk prestation
och var i särklass i det norska laget. Följande norrman, Per Wang, kom på sjunde plats
och var hela 16 min. efter i tid. Av de våra var Leo Backman klart bästa man i laget
och kan väl vid detta laget anses vara mogen att axla orienterarkungen Gripenbergs
mante!. Han besitter förvisso samma beundransvärda egenskaper att koncentrera sig
pä de verkligt stora uppgifterna. Hans grundmurade kondition stoppar för snart sagt
vilka strapatser som helst och hans löpstil gör sig lika väl gällande på slärmark som i
77
Tor Kor-sman
INDIVIDUELLA RESULTAT:
Slultid.
2.15.1<>-
1. Jon Fossum, Norge
26
14
8
9
8
26
10
18
8
20
9
17
8
21
8.30
19.30
4.30
11.40
2.19.14
2. Leo BaGkmal/, Fil/lal/d
29
14
8
11
10
13.14
5
14.31
2.23.31
3. Me Andersson, Sverige
29
16
9
13
2.27.44-
4. Kalle Johansson, Sverige
33
19.30
8
8.30
8
24
12
18
4
12.44
2.29.44-
5. Ronald Johansson, Sverige
32
17
19
9
25
11.30
17
9.30
9,44
2.31.09'
6. Ragl/ar Holsl, Fil/lal/d
38
14
10
8
9
22
11
21.30
6
11.39
11
20.30
6
10.09
2.31.39-
7. Per Wang, Norge
35
svårforcerad terräng. Han gick nu - följande givna instruktioner - försiktigt i början och !åg 5 min. efter Fossum på fjärde kontrollen. Vid åttoode ledde han redan tävlingen med 3 min. för att sedan ha oturen, att på banans kortaste etapp - där etappsegraren Ek använde 3 min., Fossu.m 4.30 - missa nionde skärmen med några meter.
Leos tid på denna sträcka blev 10 min. och därmed var även Fossums seger klar.
Av debutantema gladde trygge sibbovargen, Ragnar Holst, genom att trots en 12
min. förlust mot etappsegraren på första etappen, i detta fömäma sällskap slå sig fmm
till en hedrande sjätte plats. Alltid säkre Hannu Arola gick jämt med segraren över nio
kontroller. De 16 min. han tappade på första kontrollen skilde dem även åt i mål. Även
Börje Malmström höll sig som vanligt i landskamperna väl framme i täten. Arvo Ek
och Toivo Oja noterade ännu - trots svåra bommar - något så när skapliga tider
men sedan blev hoppet tili de följande alltför !ångt.
Trots att det finska 15-mannalaget reste hem ifrån det tjusiga fjäll- och fjordlandet
med ett överraskande stort nederlag som enda tilIskott i ryggsäckama så vägde detta
icke tyngre på sinnena, än att humöret på hemresan - i varje fall scdan Kyytipoika
åter fått luft under vingama - var det bästa. Det finns heller ingen som helst anJedning
att taga så hårt på detta nederlag som endel synes ha gjort. Ett bättre skogsmannalag
(på ett par undantag när - s.k. efterklokhet) hade vi icke kunnat komponera. Och en
stor del av dem som var med i årets landslag stannar nog kvar där en stund till- i varje
fall till 1953. När förutsättningarna är jämnare än vad Norgefejden nu bjöd på så kan
~an även vara övertygad om, att slutresultatet kommer att vara ett annat.
78
17
9
10.30
9.30
23
8
25
8.30
17.30
4.30
13.17
11
25
9.30
19
4.30
19.13
2.31.47
8. HOI/liU Arola, Fil/lalld
42
14
11
8
2.33.13
9. Hans Johansson, Sverige
28
20.30
8
8.30
10. Ole Hannibal Fosst>m,
36
15
11
9
2.34.34
orge
10
18.30
10
31
10
24
8.30
24.30
9
29
8
10
29
9
28
3.30
10.34
2.37.48
14. Börje Malmström, Fi/lla/ld
33
15
10
9
11
12.48
37
3
12.06
15
11
4
14.30
31
25
8
19.12
2.43.06
18. Arvo Ek, FlIIlalld
33
16
7
9
2.46.30
23. Toivo Oja, Finland
46
12
18
7
3.01.12
31. Osmo Niemelä, Finland
38
16
9
8
3.02.14-
32. Bertel Stellberg, Finland
45
15
10
13
9
30
7
46
4
13.14
32
10
25
4
12.47
3.04.47
33. Sven-Erik Fagerholm, Finland
60
15
8
10
8
79
34. Paavo Nygren, Finland
44
22
10
19
3.11.16
14
25
12
23]
7
[15.16
10
31
18
23
4
40.14
41. Pentti Holopainen, Finland
62 21
19
10
13
33
11
29
5
28.58
65
15
23
7
21.35
77
10
27
9
16.53
39. Heikki Järvelä, Finland
40
30
8
9
3.35.14
3.51.58
42. Erkki Aro, Finland
44
27
9
24
10
43. Olavi Nokelainen, Finland
51
14
13
28
12
4.05.35
4.07.53
Logtider:
1. Norge 26.20.26, 2. Sverige 26.25.15, 3. Finland 27.49.03.
Förbundsordföranden
Birger Lönn berg överröcker
slormaslarmarkel dl elitklassens mästare
Leo Backman.
Orienteringsmästare
Reima-regi
Av Jarl Matfsson
K änneteckn31llde för 1951 års individuella FSOM i IF Reimas regi var enkelheten
och det fältmässiga i arrangemangen. Ramen kring tävlingen var anspclkslös och sund
och just detta ädrog tili att göra innebMlet, händelsema ute på stclken
til:l det väsentli-
gaste, det sam gu tili hävdema.
1 hälsningsorden till deltagama yttrade förbundsekonomen Christer Wallendorff
bl.a. följa1llde: Vi är glada över att mästerskapen anförtrotts lilla Reima som tar uppResultaltavlan mcd sorgligt mångo rinländska
fl09gor i slu!ändan .
giften som
e~
bedersuppdrag. Vi har försökt göra tävlingen så bra som möjligt och
hoppas alla skall bli nöjda med dagen.» Den förhoppningen blev sann verklighet, mästerskapstävlingen. lyckades utomordentligt väll
80
6
81
Hisloriska orienleringsmarker.
Några dagar före tävlingen intervjuades banmästaren Jorma Harju, varvid han
berättade, att tävlingen skulle gå på sockenkartan. Banrnästaren motiverade detta med
att ' det var svårt att nära Helsingfors finna jungfrulig terräng med goda kartor. När
bussarna söndagsmorgonen den 9 september styrde norrut frän samlingsplatsen, Köklaks
station, och förde deltagarna in i Vichtis socken till Tervalampi markema, satt mången
rutinerad orienterare undrande. Skulle det verkligen gå att använda sockenkartan i denna
kuperade terräng, frågade man sig I Sockenkartan förtäljer j u intet om terrängens profil.
Vågat sade mångenl Osterbottningaroa däremot var tillfreds med kartvalet, de är ju
specialister på denna typ. De äldsta i skaran som varit med sen orienteringssportens
bamdom kände väl igen trakten.
Banläggaren 111ed S111ak och IlIr.
Vid närmare granskning av tävlingskartan och banorna står det genast klart, att
banmästaren inte velat ta risker genom svårplacerade kontroller. Vid planerandet hade
han utgått ifrän sockenkartans stora exakthet samt dess avsaknad av ekvidistanskurvor.
Klokt nog hade banläggaren i de flesta fallen placerat skärmaroa på markanta terrängpunkter och framför allt väl synliga. 1 några fall låg kontrollerna nästan för Iätt, men
bättre så än tvärtom. Farhågorna som före tävlingen existerade beträffande sockenkartans användbarhet i denna terräng visade sig vara överflödiga. Banmästaren hade
rätt väl lyckats eliminera höjdpartiernas betydelse som förbryllande faktorer i närheten av kontrollerna. Det var endast vid A-banans första och sista skärmar som sockenkartans avsaknad på höjdrnarkeringstecken vållade de tävlande huvudbry. Terrängens
natur och banomas sträckning bidrog i hög grad _till att avhjälpa kartans brister. Etapperna från kontroll till kontroll gick mestadels parallellt med höjdplatåerna. De tävlande kunde välja mellan att löpa uppe på höjderna eller nere i dalgångama på där eventuellt befintliga stigar. Trots att denna tävling lyckades bra vili vi dock varoa förbundets
banläggare för att använda socken kartan i kuperad mark, speciellt när det gäller mästerskapstävlingar. Kartan har många goda sidor, men har tyvärr ej ritats för orienteringsändamål, den har andra uppgifter att fylla.
BO/lkotllrollall/e!l lIt1derkätlde.
Frän startplatsen till kartutdelningen steg terrängen mycket hastigt, varför mången
tävlande pustade duktigt redan på kartutgivningen. Seniorbanans första kontrolllåg på
rån mellan Vichtis och Esbo socknarna, etappen var 4.5 km lång. Sträckan kan med
fog kallas en kalasetapp genom sin rikedom på större och mindre sjöar. Spridningen
blev tack vare de många sj öarna god trots att det egentligen fanns endast ett huvudvägval. Huvudvägen sönderföll i ett mångtal mindre möjligheter. På kartan såg kontrollplaceringen bamsligt enkd ut, men i terrängen var skärmen svår att finna. Den starkt
kuperade terrängen förbryllade löparna, endast med stö rsta precision kunde kontrollen
82
Ove rsl: löp are kla ra /ör star! o c h und er ha r Backm ä nne n kört
re do gör /ö r sina vä gv a l /ö r Birger Lön nb erg .
mä l och
83
»tas i första stötew>. Följande etapp var även rik pii sjöar, men
var sv1\rorienterad under sin senare hälft. G oda Utg1\ngspunkter fanns dock för kompassgilng mot kontrollen. 1 närheten
fanns nämligen tvenne smil vackra tjärnar, samt sockenrän
Vichtis-Lojo. Kontrollflaggan var väl synlig uppe pii ett
berg. .. ven denna etapp var rik pii vägval. Tredje kontrollen
lilg S.a.s. mitt i skogen med tvenne stigar samt en stigkorsning som närrnaste markan ta punkter. Om denna kontroll hade
banmästaren och bankontrollanten diskuterat och rvistat en he!
del. Kontrollanten Arne Hellbom ville underkänna kontrollens läge emedan den ej stod pii en fixerbar tenängpunkt.
Jorma Harju ans1\g däremot att läget kunde försvaras och
vägrade göra nilgon ändring. Ännu tre dagar före tävlingen
hade ingen enighet nåtts. Men efter en extra resa ut tili platsen
och pii basen av mycket noggranna rekognosceringar fick
kontrollen st1\ kvar. 1 tävlingen beredde den ej löparna direkta
sv1\righeter. Avsaknaden av hällpunkter i närheten manade
deltagarna tili största f6rsiktighet. Banans sista kontrolllåg p
en höjd, vilket dock ej framgick av kartan. En åkerspets samt
en väg som förde upp mot kontrollen gav goda utg1\ngspunkter för de sista hundra metramas finorientering. Denna
etapp, liksom den föreg1\ende, ansågs vara vägvalsfattig. De
rvå sista kilometrarna in till mål löpte de tävlande på stigar
och vägar. Flere deltagare förivrade sig dock i spurtbetsen
oeh körde V om den rätta kursen ut tili Sjundeå å, varigenom
dyrbara se.k under och minuter gick förlorade. Målet låg
vackert invid ett torp. Finlands blåvita flagga som lekte i
vinden gay den rätta mästerskapsst!imningen över målplatsen.
Etter avslutad kamp bjöds deltagarna pii gyttjebad i Sjundeå å.
Gla da segr are : Else-Maj Seger, Arne
From. Carl-Gustaf lindholm och
S. Sällström .
84
På slaget klockan 10.31 startade de första, Håkan Hakulin,
H. Öhman från Sjundeå, Stig Rönnberg och Ulla v. Scbantz
ut mot obekanta äventyr. Som sista av de 301 startande försvann pörtomgrabben S. Aback in i skogen. Men redan då
hade mången löpare g1\tt i mål 800 S om startplatsen. Först
över mällinjen sprang Ulla v. Schantz, hon hade gjort ett
perfekt °lopp och man tippa de en upprepning av fjol1\rsmästerskapet. Men en stund senare uppenbarade sig n:o 326
buren av Else-Maj Seger från Fiskars och därmed var saken
kJar. Med en marginal om 5.30 min. hade Else-Maj distanserat
Ulla och tog därmed mästerskapet. Segem var ingen tillfällighet, söndagen före hade tösen hemfört DM titeln, och 1950
blivit fyra i Snappertuna.
Första A-klassaren som rusade in under må.lduken var
österbottenidolen Tor Korsman frän Jakobstad. Hans tid var
god och stod sig även för Börje Malmströms attacker. Klockan
12.41.07 hade Sibbos Ragnar Holst sin andel undan, med endast 8 sekunder hade han besegrat Korsman. Knappt 5 minuter senare rusade Leo Backman fram den sista hundra metem, tätt följd av Pelle Backman. Med 9 min. hade Leo underskridit Holsts tid. Även Pelle hade löpt storartat och kom
pii andra plats. Den största överraskningen serveradcs av
Sven-Erik Öhman IFK, om kämpade sig tili medalj i det
hårda elitsällskapet. Sibbos Hilding yberg stannade på fjärde
plats efter en god löpning. Sexan Erik Back är en stor tillgång för IF5.
1 yngre oldboysklassen stod striden hård mellan favoriterna
Thuee Knichter, Börje Torrkulla, Raymond Sell och Jarl
Mattsson. Kronans Torrkulla vae ytterst nära art upprepa
snappertu~egem. Dock var det denna g1\ng J. Mattsson
förunnat att hemföra segern o Samtliga ovan uppräknade hade
löpt perfekt, pii den tämligen lätta banan, tili sista kontrollen
(A-banans trea), men hade på väg in tili mål svårigheter med
stigvalen och finnaodet av de rätta vägaroa.
Gunnar Forss frän Jakobstad vann en mycket välförtjänt
scgcr bland äldre oldboys. Mästarvärdigheten blev god belöning för m1\ngårigt intresse. A. Ståhl, även han österbottning,
stannade endast 57 sekunder frän segem.
Veteransegrare blev Gamlakarleby Arne From, tvåa året
före. Ossi Bjötklöf från Kervo-Borgå kom pii andra plats före
L. Höglund. Även i denna klass nordlig domlnans i täten.
Överraskningsgrabb i juniorklassen var Carl Gustaf Lindholm frän Ingå. En löpstark yngling med anlag för orientering.
Segertippade E. Lundgren fr1\n Tolkis lyckades även fint och
belade andra platsen före Borgå Boris Nyström.
1 juniorklasserna G och H tävlades ej om mästarvärdigheterna, men trots det kämpade ungdomarna som om hade
det gällt olympiska medaljer. 1 dessa klasser dominerade
landsbygden och landsortsstäderna fullkomligt. Perfekta löpningar presterade Kårböle P. E. Lindholm, Snappertuna E.
Grö~qvist, Skogby N. Kevin, Sibbo Sällström, Borgå B.
Banldggaren Jorma Harju g ~r si no slsla
direktiv. artikelskribenten och c-klass
seg raren larl Mattsson , dldre oldboys
mästaren Gunn ar Forss och G ·vin na-
ren P. E. Lindholm.
85
Henriksson och Esbo L. Bergman. Vi hoppas dessa lovande ynglingar kommer att
skära lagrar i junior F- och A-klasserna.
Heder och tack.
Ännu medan de sista mer eller mindre trötta deltagarna lunkade i mål begynte pdsutdelningen. Förbundsordförande Birger Lönnberg talade till deltagarna, samt tackade
awmgörerna för den väl genomförda tävlingen. Därefter erhöll dagens främsta odenterare vackra medaljer, plaketter och pris för sina insatser.
Idrottsföreningen Reima hade med heder klarat sin uppgift. Utan yttre glans hade
m:n gått in för att bjuda de tävlande på god orientering och sakliga arrangemang. Beakraade de små resurser den lilla, men livligt verksamma helsingforsföreningen hade att
tillgå var prestationen storartad. Samtliga deltagare förenade sig helhjärtat med Birger
Lönnberg i tacket tili Reima.
Lagsegrare: Akilles OK. Margit Blciiield-Brota Nyslröm_Hjördis Leander.
Sibbo-Vargarna. Ragnar Holst_Hilding Nyberg-Runar Nyström.
Klass A, selliorer.
1. L. Backman
2. P. Backman
3. S·E. Öhman
4. H. Nyberg
5. R. Holst
6. E. Back
7. T. Korsman
8. B. Malmström
9. R. yström
10. B. Stellberg
11. P. E. Lindström
12. G. Kronholm
13. H. Andersson
14. I-I. Ellfolk
15. G. yberg
16. S. E. Fagerholm
17. B. Jansson
18. I-I. Sjöblom
19. . Fagerlund
20. B. Portin
21. K. Sjöblom
22. L. Lindholm
23. K. J. Backlund
24. P. O. Ekholm
25. Ruben Ellfolk
26. G. Johansson
27. H. Gullmes
28. M. Bäckman
29. H. Öhman
30. B. Rosenberg
31. H. Hakulin
32. R. Lepistö
33. K. Lindroos
34. . Sonntag
86
IK Örnen
Kervo 1B
IFK
SV
SV
IF5
IF Brahe
IK Örnen
SV
SV
Sjundeå IF
IF Brahe
AOK
IF Krafr
Iogå IF
IK Ömen
Gr. IFK
Ekenäs IF
Skogby IK
Esse 1K
IFK
Jngå IF
Brahe IF
AOK
IF Kraft
Drumsö IK
IF Länken
IFK
IFK
SV
Grankulla IFK
IF5
SV
K yrkslätt IF
1.28.52
1.32.59
1.33.48
1.34.43
1.37.27
1.37.30
1.37.35
1.39.03
1.39.40
1.40.21
1.43.33
1.44.34
1.44.36
1.45.08
1.45.51
1.46.28
1.46.42
1.47.33
1.48.19
1.49.0 I
1.49.43
1.49.53
1.50.00
1.50.08
1.50.16
1.50.13
1.51.08
1.52.11
1.55.04
1.56.23
1.57.32
1.58.01
1.58.10
1.58.50
35.
36.
37.
38.
39.
40.
41.
42.
43.
44.
45.
46.
47.
48.
49.
50.
96
IK Örnen
H. Sell
Gr.IFK
L. Heideman
IF Atlas
L. Löfgren
Drumsö IK
B. Himberg
SIV
G. Holmberg
AOK
L. Byman
Kervo IB
G. Matomaa
Nagu IF
E. Henriksson
Iogå IF
E. Ekberg
IF5
A. Gädda
IF Åland
P. Mattson
PIF
N. Fagerholm
IF Kraft
Rolf Ellfolk
SIV
J. Westerholm
Fiskars IF
F. Blomqvist
Gr. IFK
. Fager
startande, 6 avbröto. Banans längd 13 km.
1.58.54
1.58.55
1.59.09
1.59.46
2.00.44
2.01.26
2.02.50
2.04.08
2.04.47
2.05.58
2.06.20
2.06.37
2.07.00
2.08.45
2.08.46
2.09.41
Klass C, yngre oldboys.
IFK
1. J. Mattsson
IK Kronan
2. B. Torkulla
IK Örnen
3. Th. Knichter
IK Örnen
4. R. Sell
5. R. Holmström
Sna[>pertuna IV
IK Omen
6. . Bergman
IK Ömen
7. K. E. Sjödahl
IK Ömen
8. . Forsten
IF Femman
9. S. Lillandt
Pörtol11 SK
10. L. Vestö
HIFK
11. S. Roos
IF Femman
12. L. Kuni
IF Krafr
13. N. Lindholm
IK Ömen
14. O. Lindqvist
Fiskars IF
15. S. Ekman
28 starrade - avbröt. Banan 9.5 km.
1.13.16
1.15.04
1.15.13
1.17.12
1.21.47
1.22.27
1.24.0'6
1.26.14
1.26.49
1.26.56
1.29.06
1.30.51
1.35.36
1.36.07
1.36.21
87
KlaS! D, äldre oidbqJI.
1.
2.
3.
4.
5.
G. Forss
IF Drott
A. Sclhl
IF 5
A. Björkbacka
Pörtom SK
H. Arell
SV
G. Ahlberg
Fiskars IF
6. E. yholm
IK Ornen
7. . Takolander
IK Omen
8. L. Akerman
IK Ornen
9. S. Melander
IF Aland
10. E. Jäntti
Sjundeå IF
19 startande, 1 avbrÖt. Banan 9.5 km.
KlaS! G, jUlliorer.
1.23.50
1.24.46
1.32.29
1.35.15
1.36.59
1.38.15
1.39.59
1.41.37
1.44.24
1.46.59
Klau E, veleraJler.
1. A. From
GIF
2. O. Björklöf
KIB
3. L. Höglund
GIF
4. K. Björkholm
IK Kamp
5. U. uomalainen
Fiskars IF
6. H. Lindström
SV
12 startande, - avbröt. Banan 6.1 km.
-.58.17
1.00.47
1.05.21
1.06.58
1.16.22
1.16.23
1.
2.
3.
4.
5.
6.
P. E. Lindholm
IF Atlas
E. Grönqvist
Snappertuna IV
. Kevin
Skogby UFIK
J. ordback
IF Kraft
R. Ohman
Sjundeå IF
A. Bäck
IF Femman
7. T. Malm
Fiskars IF
8. L. Mård
IF Kraft
9. J. Kumlin
Esbo IF
10. S. Osterholm
DIK 35
IK Ornen
11. P. O. Ostman
12. V. Eklund
AOK
13. K. Karlsson
lK Omen
14. S. Leander
AOK
15. B. Lundell
Esbo IF
16. S. Kevin
Skogby UFIK
17. O. Andersson
Nagu IF
18. H. Skrifvars
IF Kraft
19. A. Kvisen
Tjöck IK
20. E. Kvisen
Tjöck IK
37 startande, - avbröt. Banan 7.6 km.
KlaS! H, jlllliorer.
KlaS! F, jlllliorer.
1. C-G. Lindholm
Ingå IF
2. E. Lundgren
Tolkis AIK
3. B. yström
AOK
4. L. Jansson
Osterby SK
5. G. Vik
IF Femroan
6. M. Weudander
Esbo IF
7. H. Blom
AOK
8. G. Lindholm
Ingå IF
9. S. elson
IF Länken
10. R. hlenius
IK Ornen
11. L. Jan son
IF Drott
12. A. Grönqvist
Snappertuna IV
13. T. Forsberg
Esbo IF
14. H. Grönqvist
Snappertuna IV
15. L. Lindqvist
Osterby SK
16. H. Anthoni
IFK
17. K. Lindholm
Esbo IF
18. B. Henriksson
AOK
19. . Huttunen
Esbo IF
20. P. Korpijaakko
Esbo IF
21. H. Lauren
PargasIF
22. S. Rönnberg
IFK
23. S. Dahlfors
IF5
24. K. Skrifvars
IF Kraft
25. R. Lindroos
SV
38 startade, 1 avbröt. Banan 9.5 km.
88
-.56.58
-.59.54
1.00.16
1.02.35
1.02.39
1.03.40
1.04.26
1.04.51
1.05.20
1.05.42
1.06.20
1.06.32
1.07.31
1.10.28
1.12.49
1.13.09
1.13.32
1.14.23
1.14.30
1.14.34
1.18.57
1.19.23
1.20.16
1.21.06
1.23.32
1.23.35
1.23.41
1.25.05
1.25.21
1.25.41
1.26.10
1.26.14
1.26.44
1.27.05
1.27.54
1.27.57
1.28.03
1.28.14
1.29.33
1.30.45
1.31.27
1.31.56
1.32.13
1.34.05
1.37.53
SV
1. S. Sällström
2. B. Henriksson
AOK
3. S. G. Bergman
Esbo IF
4. G. Lindroth
Esbo IF
5. S. O. Lindqvist
SV
6. P. Dahlström
Skogby UFIK
7. P. Fagernäs
IF Brahe
8. T. Gustafsson
Esbo IF
9. L. Karlsson
AOK
10. B. Alden
AOK
. i 1. E. Holmberg
IK Ornen
12. P. E. Sandell
IF Atlas
13. G . Granström
Snappertuna IV
14. A. Mård
IF Kraft
15. T. Phil
AOK
16. K. Lönngren
IF Drott
17. H. Perus
IF Kraft
18. H. Fröberg
Sjundeå IF
19. J. Weckström
SV
20. S. G. Slotte
IF Drott
41 startande, 1 avbröt. Banan 6.1 km.
-.46.10
-.49.20
- .49.40
-.51.33
-.52.10
- .52.30
-.53.13
- .53.51
-.55.40
- .56.06
-.56.09
-.56.15
-.56.25
-.56.55
-.57.25
-.57.46
- .58.06
-.58.43
1.00.11
1.00.21
Klass K, damer.
1. E-M. Seger
2. U. v. Schantz
3. H. Leander
Fiskars IF
IFK
AOK
1.01.44
1.07.11
1.08.52
89'
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
14.
1 ".
16
17.
18.
19.
20.
21.
22.
23.
24.
25.
49
B.
M.
G.
G.
E.
G.
M.
A.
E.
E.
Y.
R.
Sohlberg
AtlasIF
Blomgren
SV
Lillqvist
IF Brahe
Kronholrn
IF Brahe
Moilanen
KIB
Hemberg
IF Länken
Gustafsson
PIF
Nygå.rd
IF Kraft
Öhman
IFK
Frilund
KIB
Ebb
IF Länken
AtlasIF
Hartman
l,. 'Storås
Tjöck IF
D. Lindblad
IK Ömen
J. Rehn
Fiskars IF
E. Gädda
IF5
B. yström
AOK
B. Lindholm
IF Kraft
M. BlMield
AOK
R. Långström
Esbo IF
T. Ehrnström
Atlas IF
K. Gullrnes
IF Länken
startande, 3 avbröto, Banan 6.1 km.
1.09.15
1.11.15
1.12.27
1.13.10
1.13.25
1.13.31
1.14.11
1.16.51
1.17.12
1.17.14
1.18.05
1.18.08
1.18.26
1.18.54
1.19.12
1.19.56
1.19.34
1.20.28
1.20.50
1.21.17
1.22.58
1.24.22
LAHTIS GLASBRUK
90
&
ledaren Frans Krogell .
Spänningsmättad FSO-kavle
Av Carl-Hen rik Fager
Tung låg morgondimman över markema' då Finlands Svenska Orienteringsförbunds
Lag: seruorer, Sibbo-Vargarna
oldboys, IK Ömen
damer, Akilles OK
B or u p
Sanldggo.ren Pehr Backman och tdvlings-
C: o
stigfinnare samlades vid Sibbo kyrka tili sina första budkavlemästerskap anno 1947.
Ryssbladsförsedda borgåskogar utgjorde skådeplatsen för de andra kavlemästerskapen
år 1948, då en rafflande spurtslIid utkämpades mellan de båda Backmännen - Leo och
Pelle - ej längt frän Sannäs gamla herresäte. - 1 verklig vildrnark, runt den blåskimrande sjön Saarijärvi i nordligaste Noux, där uthållighet, kraft och srulle sattes på prov,
löptes »bornrnarnas kavle» å.r 1949. - Genom sekelgammal svenskbygd, i tecknet av
Ragnar Fröbergs minne, drog den 4 :de kavlen fram å.r 1950 genom vattensprängda
sju ndeåmarker, där målduken vajade vid Svidje-Klas urgamla ärevördiga Svidja gärd.
Och så är vi framme vid den femte kavlen - Kervo-kavlen - där lilla, men naggande
goda Kervo Idrotts-Bröder, stod för ett gott värdskap.
Preludierna obefintliga - de 44 lagen radades upp på linje under »stark spänning»
- rakt under en starkströmsledrung - förseglade kartkuvert delades ut - och s1\ gick
starten på slaget 8.00. Snabba tag visade IF Brahes ungdom Ingvar Melin och störtade
som första man in i snårskogen. En dryg minut förflöt och de 23 seniorla~en, 13 juruorlagen och 8 damlagen var som uppslukade av skogens risiga, snå.riga farnn, på väg
mot första kontrollen.
En längfräsare av första rangen - 5.1 kilometer - bjöds seruorema på och vägval
fanns i massa. Kloka de som g jorde högersväng, ty löpfina stigar och gärden låg väl
i fartet. Spridningen på ettan var god, sällan kom mer än ett lag åt gången. Helge Öhman
med IFK II-kavlen nådde skärmen på 34 minuter, så ramlade de båda Snappertunalagen in två rninuter senare, Ingå IF följde och hade förbrukat 38 minuter, IFK 1 passerade på 39 minuter. 1 det närmaste perfekt hade »börjelagen» löpt, men det fanns också
91
de som bommat - 50 minuter efter tätlaget passerade 23 :dje laget första kontrollen.
Ställningen vid första skärmen:
1) IFK II (Helge Öhman) ..................... . 34 min.
2) Snappertuna IV I (Anders Bittait) ........... . 36 »
Snappertuna IV II (Olle Westerholm)
36 »
4) Ingä Idrottsförening (L-H. Lindholm)
38 »
5) IFK I (Max Bäckman) .. ................... . 39 »
6) IK Örnen V (Jarl Backman) ............... . 40 »
7) IK Örnen m (Henry Sell) ................. . 41 »
8) Akilles OK II (Helmer Andersson) ........... . 42 »
Drumsö Idrotts Klubb I (Björn Himberg)
42 »
10) Akilles OK I (Einar Dahl) ................ .. 43 »
IK Ömen II (Raymond Sell) ............... . 43 »
12) Sibbo Vargama I (Bertel Stellberg) ........... . 44 »
Sibbo Vargarna II (Harry Aström) . .......... . 44 »
Grankulla IFK 1 (Bo Jansson) ............... . 44 »
15) IF Kraft (Rolf Ellfolk) ..................... . 45 »
16) IF Brahe (Gustaf Kronholm) ............... . 48 »
IF Reima II (W. Lehtinen) .. ............... . 48 »
18) Ekenäs Idrottsförening (Bror Valkeapää)
51 »
IK Ömen I (P-O. Östman) ................. . 51 »
20) IF Atlas (Lasse Löfgren) ................... . 54 »
Grankulla IFK II (Unto Enckell) ........... . 54 »
22) Tenala Idrottsförening (Klas Lindholm) ....... .
1.04 min.
23) Sjöskog FBK IS (M. Uotila) ............... .
1.24 »
pA E
A G STOD E
GAMMAL LADA -
OCH V10 DEN VAR V AXEL 1.
Glada var förvisso tredje etappens män och kvinnor, som bjöds tillfälle att följa
sina kamraters förehavanden vid första växlingen, som läg vid en gammal lada pä en
äng c:a 1 Y2 kilometer frän samlingsplatsen.
»Den ensamma damem) kun de man gott döpa Ruth Hartman tili, ty hon löpte i ensamt
majestät, för t av alla in till stämpelbordet. Atlas-flickan noterade verkligt god tid pä
den 5.5 kilometer långa banan med sina 3 koncroller. Med 13 minuter fick tös nummer
tvä stryka pä foten för den snabbfotade lärarinnan frän Kårböle. Knappt hade Anita
Cavonius frän IF Atlas försvunnit längs schnitzeln tili kartutgivningsplatsen, förrän
det åter brakade i snåren bakom fåltet. Junioren Arno Sahramaa, Esbo IF 1, löpte in
med fart och speed. Pä 1.20.00 hade han avverkat sitt beting om 9 kilometer och
5 kontroller. Aven han låg klart före följande juniorlag, 8 minuter tili godo pä klubbkamratema i andra laget.
Men var dröjde långa banans män? 10.8 kilometer mätte deras stråk och stationernas antal var [yra, av vilka den första låg vid en liten mosse, den andra vid en lada
i ett skogsbryn, den tredje synnerligen vackert mitt på en liten fyrkantig äng och den
sista på en bergsknäpp, bara 450 meter frän etappmålet. Till stor förvåning var det
knäskadade Anders Bittait frän Snappertuna Idrotts Vänner 1, som först lärnnade fram
92
sht tävlingskort, men s:l. gott som hack i häl stormadc Max Bäckman med IFK-kavlen
in under målskynket. Och s följde lagen slag i slag i en jämn ström. Undet ivriga hejarop spurtade redan till åren komna oldboys, hurtiga töser och käcka juniorer de sista
metrarna för att så göra ett veritabelt tigersprång över det väldiga lerdiket, som var
det sista hindret förrän otåligt väntande lagkamrater var nådda. Inom 34 minuter 51
sekunder hade alla seniorlag, som fullföljde tävlingen, växlat, 35 minuter 47 sekunder
räckte det för juniorerna och damlagen, som fullföljde, var något snabbare - 33 minutet. Ställningen efter första etappen:
Selliorer:
1)
2)
3)
4)
5)
6)
7)
8)
9)
10)
11)
12)
13)
14)
15)
16)
17)
18)
19)
20)
Snappertuna IV 1 (Anders Bitrait) ........... .
IFK I (Max Bäckman) .................. .. ... .
Sibbo Vargama II (Harry Aström) .... ....... .
Sibbo Vargarna I (Bertel Stellberg) .. ..... .. .
Ingå Idrottsförening (L-H. Lindholm) ......... .
IF Brahe (Gustaf Kronholm) ................ . .
IFK II (Helge Öhman) ..... . ................ . .
IK Örnen m (Henry Sell) ......... . ......... .
Akilles OK 1 (Einar Dahl) .... ............... .
Drumsö IK 1 (Björn Himberg) ............... .
Akilles OK II (Helmer Andersson) ........... .
IF Kraft (Rolf Ellfolk) ............. ......... ..
IK Ömen II (Raymond Sell) ......... ..... .. . .
IK Ömen IV (Jarl Backman) ................. .
Grankulla IFK 1 (Bo Jansson) ............... .
Snappertuna IV II (Olle Westerholm) ......... .
IK Örnen 1 (p-O. Östman) . ........... .. ... .
IF Reima II (W. Lehtinen) . ........ . ......... .
Ekenäs Idrottsförening (Birger Valkeapää) ..... .
Tenala Idrottsförening (Klas Lindholm)
1.23.23
1.24.15
1.25.32
1.25.44
1.26.20
1.29.09
1.29.15
1.29.31
1.29.40
1.30.00
1.30.10
1.32.30
1.36.00
1.38.30
1.40.19
1.40.33
1.45.30
1.52.15
1.56.30
1.59.06
Juniorer:
1)
2)
3)
4)
5)
6)
7)
8)
Esbo Idrotrsförening 1 (Amo Sahramaa)
Esbo Idrotrsförening II (Jarl Kumlin) ........ . .
IF Brahe (Ingvar Melin) . ................... ..
IFK (Caj Stålström) ....................... .
IF Atlas (Ake Löfgren) ....... .. .. .... ..... . .
Snappertuna Idrottsvänner (Henry Grönqvist) . .
Akilles OK II (L. Karlsson) .. . . . ............ .
Tenala Idrottsförening (p-E. Kevin) ........... .
1.20.00
1.28.55
1.36.42
1.40.10
1.40.15
1.40.19
1.40.44
1.5~.47
Damer:
1) IF Atlas (Ruth Hartman) . . ................... .
2) Akilles OK 1 (Hjördis Leander) ...... ....... .
3) Kervo Idrotts-Bröder (Ebba Frilund) .... . .... .
Akilles OK II (Brita Nyström) ... . ........... .
5) IF Brahe (Gunvor Kronholm) ..... .. ........ .
6) IFK (Hedvig Starck) ..... ......... ..... . ... .
1.17.20
1.30.35
1.42.44
1.42.44
1.46.32
1.50.20
93
HARDA BUD
pA
ANDRA STRÄCKAN.
10.4 kilometer mätte seniorernas mellanstråk och på sex kontroller gällde det att
stämpla kortet. Toppen vid första väx1ingen var så jämn, att vem som helst av toppIagen kunde som första, sända sitt Iag ut på sista avgörande tampen.
Andra växlingen Iåg bIott ett par hundra meter frän starten och området visade e nligt kartan djup skog. Kulturen hade dock här gätt fram och en nybyggd gård reste s ig
med god sikt över nyröjda ängar och fält. Den uppkastade jorden från ett jättedike
bjöd fin läktarplats för ivrigt stampande avIösare och för alla de som redan hade sitt
»nöje» undan.
Att Esbo-junioren ils Huttunen skulle komrna först varallmänt väntat och sä skedde
även. 1 präktiga kliv kom han fräsande, nående etappens bästa tid. Bergsäkra och energiladdade Mårten Weurlander gav sig iväg. Så skulle det dröja ännu 33 minuter innan
följande juniorlag uppenbarade sig. Men före det hände en hei del. Nalle Blåfield med
Akilles OK:s damkavle klarade andra etappens försåtligheter, 4.9 kilometer och 3 kontroller, grandiost, och segade som första tös över ängen mot mäl. Först 17 minuter senare
löpte Kervo Idrotts-Bröders Anita Krogell in mot väx1ingsplatsen. IF Atlas, laget som
ledde stort efter första etappen, hade sackat betydligt och först 20 minuter efter Akilles
OK var det tid förlöpstarka Berit Sohlberg att bege sig åstad.
Förflöt åter några och tio minuter, men så blev det llv i småskogen på andra sidan
fältet. Två löpare i fullt språng mot skärmen borta i ängshömet. Kalle Sjöbloms kännspaka »glid» kände man genast igen, men vem Tar den andra, som låg alldeles i kölvattnet? Ett jubelskri höjdes frän församlade Sibbo Vargar, och man visste var »andra mannero> börde hernma. Praktiskt taget samtidigt Iöpte IFK:s Kalle Sjöblom och Sibbo
Vargarnas Rolf Aspelin in i växlingsfållan. Men nu blev man mäkta förvånad då B.
Rosenberg fortsatte med Sibbo-kavlen, det var nämligen Sibbos andra lag, som fint
hållit toppen. Om Runar Nyström tagit hand om sibbokavlen hade man aldrig vetat
hur det gått, men Nyström hade sitt för sig på annat håll.
Två minuter efter ledarlagen stormade IF Kraft med österbottningen Helge Ellfolk
över ängen. Och ytterligare en minut skulle flykta sin kos förrän Snappertuna IV:s
etta med gamla orientf"ringsuven Ragnar Holmström som kavleförare Ievererade en
knivskarp duell med klubbkamraten B. Grönqvist, som förde juniorbudskapet.
Hypertarliga, stortavoriten IK Örnen III, med Börje Malmström i selen, kom så
svepande i långa kliv. Fyra minuter femtiofem sekunder hade då IFK:s slutrnan SvenErik Öhman varit ute på långa sista etappen. Sällan eIler aldrig har en FSO-kavle varit
så spännande och lagen i toppen så jämna. Inom 10 minuter växlade sju lag, vilka samtliga satt inne med segerchans. Ställningen efter andra etappen:
Se/ljorer:
1) IFK 1 (Karl Sjöblom) ...................... ..
2) Sibbo Vargama n (Rolf Aspelin) ............. .
3) IF Kraft (Helge Ellfolk) ...... .............. ..
4) Snappertuna IV 1 (Ragnar Holmström) .. .. ... .
94
2.55.38
2.55.42
2.57.45
2.58.55
Sven-Erik Öhman .
5) IK Örnen m (Börje Malmström) ............. .
6) Sibbo Vargama 1 (Hilding Nyberg) ......... .. .
7) Ingå Idrottsförening (Gunnar Lindholm) ....... .
8) Akilles OK 1 (Mauri Johansson) .....•........
9) IK Örnen n (Karl-Erik Sjödahl) .......... . .. .
10) Snappertuna IV n (Jerker Nyberg) .... .. .... . .
11) IFK n (Torsten Kahlson) .................. ..
12) Drumsö IK 1 (Ola Öhman) ................. .
13) IK Örnen V (N-E. Fager) ................... .
14) Ekenäs Idrottsförening (Erik Francke) ....... .
15) Grankulla IFK 1 (P-O. Morelius) ............. .
16) IF Brahe (K-J. Backlund) .................. ..
17) IK Örnen 1 (Lennart Åkerman) ..... . ...•......
18) Akilles OK n (Börje Othman) ............... .
19) Tenala Idrottsförening (Gustaf Holmberg) ..... .
20) IF Reima n (P-O. Sandholm) ............... .
3.00.33
3.01.20
3.02.34
3.07.10
3.13.02
3.17.25
3.23.55
3.25.10
3.26.40
3.31.45
3.31.45
3.34.40
3.35.15
3.37.55
3.41.40
4.26.55
]uniorer:
2.23.25
1) Esbo Idrottsförening 1 (Nils Huttunen)
2) Esbo Idrottsförening n (0. Bergman) ...... ... . 2.56.33
3) Snappertuna IV (B. Grönqvist) ............. .. . 2.58.55
4) Akilles OK n (Börje Allden) ..... .... ........ . 2.59.40
5) IF Atlas (P-E. Sandell) ......... .... .......... . 3.07.20
6) IF Brahe (P. Fagernäs) . . . . . ....... ... . ... .. . 3.13.04
7) IFK (Stig Rönnberg) ...................... .. 3.34.40
8) Tenala Idrottsförening (S. Rönnberg) ......... . 4.07.05
Damer:
1) Akilles OK 1 (Margit Blåfield) .............. ..
2) Kervo Idrotts·Bröder (Anita Krogell) .. .... . .. .
3) IF Brahe (Märtha Nylund) .. . ........... . .... .
4) Akilles OK n (Ulla Grönholm) .......... . .... .
5) IF Atlas (Anita Cavonius) ...... .. ......... . . .
6) IFK (Carin Kahlson) ... .......... . . . .. ..... .
2.43.15
3.00.15
3.02.30
3.03.12
3.03.15
3.36.25
95