Stalins ögon

Stalins ögon
– och andra noveller
Författare: Axel Lindhe
Handledare: Tommy Olofsson
Examinator: Vasilis Papageorgiou
Termin: VT 2015
Ämne: Kreativt Skrivande
Nivå: Magister
Kurskod: 4KS10E
Abstrakt
En novellsamling med korta noveller.
Nyckelord
Noveller, korta berättelser.
i
Innehåll
Apelsiner
iii
Blötsnö
vi
Korrespondens
xi
På alla fyra
xiv
Yrkesbröder emellan
xvii
Änglar och prinsessbakelser
xxii
Stalins ögon
xxviii
Sisu
xxxi
Blankpolerade skospetsar
xxxiii
Tionde budet
xxxv
10, 37 meter
xxxvii
Hypnos
xlvi
Skummat hjärta
liii
Workplace
lviii
ii
Apelsiner
”Hej! Välkommen!”
”Tack.”
”Kaffe? Te?”
”Gärna en kopp kaffe tack. Svart.”
”Det ordnar vi. Men vi kör igång så länge? Du är ju inte den ende som är inne för
rakning idag, så att säga, haha!”
”Nej, jag har förstått att det varit många sökande?”
”Tusentals. Tusentals! Men vi kan väl säga med en gång att vi alla här är mycket
imponerade över dina testresultat. Har du gjort såna här tester tidigare?”
”Nja, inte exakt såna här. Det var ju lite ovanliga frågor.”
”Roligt att höra att du tycker det, det är det vi har eftersträvat. Vi söker ju inte
medelsvensson precis. Men, från det ena till det andra: Hur mycket känner du till om
oss? Vad har du för intryck av vårt företag?”
”Som så många i min ålder har jag ju vuxit upp med era program. När jag var barn
fanns det ju inte så många kanaler, jag förstår att ni hela tiden måste försöka förnya er
och anpassa er till ny konkurrens. Med tanke på alla nya kanaler som hela tiden star... ”
”Just det! Bra! Ditt cv är ju enormt imponerande! Både jurist och ekonom!
Tolkskolan. Fyra språk flytande, och ryska dessutom. Men du är alltså uppvuxen i
Halmstad?”
”Ja, familjen flyttade därifrån när jag var femton. Så jag gick gymnasiet här uppe. Och
sedan på universitetet i Uppsala då.”
”Och du bor här i innerstan förstår jag?”
”Ja, sedan tre år.”
”Gift? Barn?”
”Ja, jag är gift sedan tio år tillbaka. Två flickor, på tre och sju år.”
iii
”Okej. Bra. Och hur ser du på de speciella saker som det här jobbet för med sig?
Kändisskapet? Resorna? Vad tycker familjen?”
”Jo, min fru är helt med på noterna.”
”Okej, bra. Jättebra. Jag ska gå rakt på sak. Även om vi fortfarande är en av de stora
aktörerna, har vi nu en längre tid haft problem med tittarsiffrorna i vissa segment. Det
oroar oss. Så vi har bestämt oss för ett helt nytt grepp. Och det är här du kommer in. Vi
är måna om att verkligen hitta en riktigt bra blandning av människor till den här
satsningen. Det här är inte Paradise Hotel, nej vi vill verkligen nå ut till även ditt
segment med det här programmet.”
”Okej. Hur då, menar du?”
”Ursäkta rotvälskan. Man blir lite yrkesskadad i den här branschen. Var var jag? Just
det: Jo, en intelligent, snygg man i din ålder är aldrig fel. I ärlighetens namn ska jag
erkänna att det var fotot som fick oss att bli lite extra intresserad av just dig. Vi vill
locka fyrtio-plus kvinnorna ute i landsorten och vi har också ett mål att få tillbaka
medelklassen i storstäderna som tittare, ja främst här i stan då, det är segment där vi
tappat mycket de senaste åren. Jäkla snygg skjorta det där förresten. Köpt på Ströms,
eller?”
”Nej, faktiskt inte. MQ tror jag det var.”
”Jaså, jaha. Om det är något du undrar, förresten, så är det bara att fråga.”
”Jo, jag tänkte på en sak. Hur många deltagare är det tänkt att det ska bli?”
”Bra fråga! Femton personer är tanken. Men det kan bli fler. Eller färre. Förmodligen
det senare. Vi är extremt petiga med urvalet. Eller mixen, som vi säger här. V har vår
egen terminologi som du kanske märker. Men vi behöver som sagt alla sorter:
Tonårsbrudar – med eller utan silikon – haha! Sportiga, deffade killar – helst runt tjugo.
Kulturtanter, max fyrtio – ja, vi har satt ett tak där, åldersmässigt alltså. Pensionärerna
tittar ändå. Vad har vi mer för segment? Jo, just det, surdegshipsters och miljöpartister
från Söder. Några lantisar också förstås. Kanske vi tar in någon pensionär också, i alla
fall. Men sen måste vi ju ha den där edgen, det där som sticker ut. Och där kommer du
in. Intelligent, snygg akademiker. Brukar du gå och träna förresten?”
”Jo, jag brukar försöka hinna med att gå till gymmet ett par gånger i veckan. Springer
ibland också.””Bra! Perfekt! Fräschör är viktigt. Själv brukar jag nöja mig med någon
timme innebandy då och då. Vi är ett gäng här på avdelningen som brukar avsluta
veckan med lite öl och bandy, och så bastu då förstås. TV-gubbarna, kallar vi oss. Men,
jag måste fråga: Har du någon dold talang?”
iv
”Hur då? Hur menar du?”
”Ja, man brukar ju prata om dolda talanger. Sånt där som man kanske inte avslöjar att
man kan. Trolleri? Korttrick? Eller du kanske har någon hobby?”
”Ja, jag vet inte. Jag kan jonglera, Med apelsiner. Det lärde jag mig redan som barn.”
”Bra! Kanon! Mer?”
”När det gäller hobbies? Jag samlar på Kalle Anka-tidningar. Har en ganska fin
samling i källaren. Gamla utgåvor och så.”
”Ännu ett plus! En intelligent akademiker som samlar på serietidningar. Och
jonglerar. Det är just sådant här vi söker. Har du fler frågor, förresten, det börjar väl dra
ihop sig.”
”Jo, jag tänkte på det här med tävlingsupplägget. På vilket sätt är det tänkt att vi ska
tävla? Blir det deltävlingar med något poängsystem?”
”Bra fråga! Vi håller på och finslipar detaljerna nu. Det är konfidentiellt naturligtvis.
Men du har väl skrivit på tystnadsplikten?”
”Ja, det gjorde jag vid förra intervjun.”
”Bra. Jo, som det ser ut nu så blir det tio deltävlingar med ett bestämt tema varje gång.
Exakt hur innehållet ska se ut i de olika programmen är inte riktigt klart, men några
saker är redan spikade. Mat och bak naturligtvis, det går ju inte att slå på tv:n idag utan
att hamna mitt i matprogram. Sedan har vi ju klädbiten – var din egen modeskapare – ja
utseendet blir ju allt viktigare även hos politiker. Vi har också vigt ett avsnitt åt era
personliga talanger, det är ju där dina apelsiner kommer in.”
”Men jag måste fråga: Det här med kunskaper om själva ämnesområdet?”
”Mmmm. Bra fråga. Jag förstår att du frågar. Men, nej, vi har bestämt oss för att inte
trycka på kunskapsbiten den här gången. Ska jag vara helt ärlig så är vi rädda för att
skrämma bort tittare. Folkligheten är A och O i dagens tv-landskap. Men, det är viktigt
att du inte missförstår mig här! Du ska naturligtvis inte tänka så. Du är ju den smarte
killen. Med cred dessutom. Och det ska du visa upp! Men det blir liksom mer en krydda
i programmet. En motvikt mot de mer, vad ska jag säga – ytliga – deltagarna.”
”Jaha, jag förstår. Och namnet på programmet? Är det klart?”
”Ja. Vem vill bli kulturminister? Kort och slagkraftigt. Eller hur? Men oj! Klockan går
ser jag. Trevligt att träffas! Vi hör av oss. Men, som sagt, det ser bra ut. Ligg i med
träningen, vetja!”
v
Blötsnö
Jag kunde höra dem nerifrån köket. De skrek åt varandra. Jag lyfte på kudden och tog
fram min grönprickiga pyjamaströja, satte den på mig och steg upp. Försiktigt smög jag
fram barfota på den gröna heltäckningsmattan, och när jag var framme vid trappan satte
jag mig sakta ned på det första trappsteget och lyssnade. Plötsligt flög köksdörren upp!
Jag såg mamma rusa ut i hallen och sedan smälla igen dörren igen med ett brak. Det lät
som om hon krånglade med nyckeln i låset, tydligen försökte hon låsa in pappa i köket.
Snart hörde jag pappas röst från andra sidan dörren. Han bankade på dörren och skrek,
och nu kunde jag urskilja orden: ”Fan ta dig. Jag ska mörda dig!”
Mamma tog några steg ut i hallen, vred på huvudet och fick syn på mig: ”Theo, vad
gör du uppe så här dags? Hopp i säng igen, med en gång!”
Långsamt gick jag tillbaka igen till sängen. Jag visste vad som skulle hända nu:
Mamma skulle ringa till polisen som skulle komma med sin svartvita bil och hämta
pappa. Jag hoppades att de skulle ha med sig en hund, som förra gången. En sådan där
brunsvart schäfer, en sån hund som jag ville ha.
Men för att få se poliserna och hunden behövde jag ta mig ut på garagetaket.
Egentligen fick jag inte vara uppe på taket, men jag hade tillverkat en stege av bräder
som jag hade hittat på ett bygge och som jag förvarade gömd bakom bokhyllan.
Försiktigt, försiktigt drog jag fram stegen och bar fram den till fönstret och lutade den
mot väggen. Jag lyfte skrivbordsstolen och satte den vid fönstret, kravlade upp på stolen
och öppnade fönstret. Jag böjde mig ned och lyfte upp stegen, lyfte den över
fönsterkarmen och lät den försiktigt sjunka ner på andra sidan. Jag klättrade försiktigt,
med en fot i taget, ner längs stegen, till det svarta garagetaket och satte mig med ryggen
mot ytterväggen och väntade.
Efter några minuter kom bilen; det var en Volvo den här gången också. Jag lade mig
ner på mage och kikade runt husknuten, för att jag inte skulle bli sedd. Två långa poliser
vi
steg ur bilen. En av dem gick och öppnade bakluckan och släppte ut en hund. Det såg
inte ut som om det var samma som förra gången, det här var nog också en schäfer, men
den var svartare och såg lite mindre ut. Den var ivrig och ryckte i kopplet, som om den
trodde att det var något spännande på gång. De två uniformerade poliserna gick bestämt
uppför gången mot porten med hunden mellan sig. Strax innan de var framme vid
trappan försvann de från mitt synfält. Jag kunde svagt höra ringklockans ”ding-dång”,
ytterdörren öppnades och min mammas ljusa röst blandades med mörkare mansröster.
Dörren smälldes igen på nytt.
Jag satte mig mot väggen igen, satte handflatorna framför ögonen och började räkna
tyst för mig själv. Snart öppnades ytterdörren igen. Jag lade mig ner på magen igen och
kikade: pappa gick mitt emellan poliserna. Han såg ihopsjunken ut med sina händer i
handklovar, liksom liten jämfört med de resliga poliserna i sina uniformer. Schäfern var
lugnare nu och hängde lite med huvudet. En av poliserna satte sig i baksätet med pappa.
Det dröjde några minuter och så körde bilen sakta iväg.
Jag reste mig och kröp försiktigt upp för stegen igen, drog upp den och ställde tillbaka
den på sin plats bakom bokhyllan. Jag lade mig i sängen igen. Innan jag somnade tänkte
jag på den svarta schäfern, jag undrade vad den gjorde nu?
I vad som kändes som nästa sekund stod mamma i dörröppningen och ropade på mig
att jag måste gå upp om jag inte skulle för sent till skolan. Jag sa att jag hade ont i
halsen.
”Okej. Du får stanna hemma idag då. Men inget datorspelande. Kom ihåg det.”
Hon gick tillbaka ner till bottenvåningen och jag la mig på sidan och drog täcket över
huvudet. Jag undrade var pappa var. Hade polisen satt honom i fängelse? Och sen tänkte
jag på hunden igen. Jag skulle vilja klappa den. Känna på den svarta, mjuka pälsen. Jag
undrade om man fick hälsa på polishundar? De kanske kunde bitas?
Jag halvsatte mig upp i sängen, sträckte mig mot nattduksbordet och tog en av Kalla
Anka-tidningarna. Jag försökte läsa, men jag kunde inte koncentrera mig. Nerifrån
kunde jag höra hur mamma prang mellan rummen och plockade ihop sina grejer. Hon
var alltid stressad på morgonen, rädd för att komma för sent till jobbet. Hennes
klapprande steg från de högklackade, röda skorna hördes i trappan:
”Det finns bredda smörgåsar och mjölk i kylen. Jag är hemma igen snart, senast halv
tre. Lova mig att du ringer om det är något.”
”Hej då mamma”, sa jag.
vii
Hon försvann snabbt nerför trappan igen och jag tog fram min Kalle Anka. Från
garageuppfarten kunde jag höra det välbekanta ljudet från när hon backade ut den vita
Golfen. Jag hoppade upp ur sängen och ställde mig vid fönstret och hann precis se bilen
innan den med en kraftig acceleration försvann uppför gatan. Jag stod kvar en stund vid
fönstret och funderade på vad jag skulle göra härnäst. Så bestämde jag mig, gick ut ur
mitt pojkrum och nerför trappan till vardagsrummet. Jag böjde mig ner framför
stereobänken vid fönstret och bläddrade bland LP-skivorna: pappas Elvis- och Johnny
Cash-plattor, mammas Marielle Mathieu-skivor. Till slut hittade jag vad jag sökte.
Försiktigt tog jag ut det vita fodralet och lät den blanka, svarta skivan glida ut tills jag
hade den mellan fingertopparna. Jag placerade vant skivan på skivtallriken och sänkte
sakta pickupen.
Det var lika magiskt varje gång musiken strömmade ut ur högtalarna. Jag vred upp
volymknappen ytterligare ett par snäpp, tog några steg tillbaka och började studsa runt
till musiken, runt i vardagsrummet, ut i hallen och köket och tillbaka in i
vardagsrummet. När låten tog slut drog jag ner volymen och gick ut i köket. Jag drog
fram en av stolarna från bordet, klev upp på den och öppnade skåpet ovanför spisen. Jag
plockade ut sockerskålen och den gröna kaffeburken och kände med handen längst inne
i skåpet och fick tag i ett öppnat, sladdrigt paket Marlboro och en repig tändare. Jag gick
tillbaka till vardagsrummet, öppnade dörren till altanen, ställde mig i det kyliga
luftdraget och tände cigaretten. Medan jag långsamt drog djupa bloss funderade jag på
vad jag skulle göra innan mamma kom hem.
När jag stod där och kände kylan bita i kinderna kom jag av någon anledning på att
tänka på händelsen i julas, då jag hade haft svårt att sova. Fastän jag stängt av elementet
låg jag där i min säng under snedtaket och svettades mellan lakanen. Till slut gick jag
upp och satte upp haspen på fönstret en aning, mamma hade visserligen sagt att det nog
skulle komma mycket snö i natt, men en liten springa kunde väl fönstret ändå vara
öppet?
Men när jag vaknade sent på julaftonsmorgonen fick jag en chock. Det hade blåst upp
till snöstorm under natten och snön hade vällt in. Ett tjockt lager med tung blötsnö och
is hade lagt sig längs hela fönsterkarmen och jag började plocka med fingrarna i den
blöta sörjan och slänga ut den genom fönstret, ut på garagetaket. Men det förslog inte
långt.
När mamma fick syn på vad som hade hänt blev hon alldeles hispig. Stressad började
hon springa i skytteltrafik mellan köket och mitt rum med trasor och hett vatten i baljor.
viii
Det var ett styvt jobb att få bort alltihop, det var inte bara mängden snö som var
överväldigande, underst hade ett tjockt lager av is barrikaderat sig, och mamma
kämpade genom att skrapa med knivar och omväxlande med de heta trasorna.
”Nu säger vi ingenting till pappa om detta. Lova mig det”, sade hon bestämt och jag
nickade.
”Du förstår”, sa mamma en gång, ”För pappa är det så noga med materiella saker.”
Min mamma blev övertygad troende när hon som tjugoåring deltog i ett
Maranatamöte. ”Allt som står i bibeln är sant, kom ihåg det”, förklarade hon för mig.
Senare kom hon att konvertera till katolicismen. ”Homosexualitet är en synd”, sa hon
med allvar i rösten, och lade till: ”men bara för katoliker”. Nästan varje söndag åkte hon
ut till dominikansystrarna vid klostret i Rögle, och ibland åkte hon ut dit en långhelg.
”Jag behöver vila upp mig lite, förstår ni”, sa hon då till oss barn. Jag undrade ibland
vad det var som mamma gjorde vid de där klosterbesöken, för när hon kom efter en
helg hos nunnorna brukade hon vara full av energi och gå omkring med ett leende på
läpparna.
Senare har jag förstått att mamma under nästan hela sitt liv försökte att få min far, att
som hon själv vända sig till Gud med sina svårigheter. Det verkade som om hon
resonerade som så att om han bara kunde förmås att bli kristen, och helst då katolik
förstås, så skulle hans missbruk upphöra som av ett trollslag. Nu fick mamma aldrig en
chans att pröva sin teori för såvitt jag vet lyckades hon aldrig omvända min pappa från
hans styvnackade ateism, och alkoholen kom att finnas med i hans liv ända till slutet.
När min morfar och min pappa möttes blev det en krock mellan två poler, mellan två
starka viljor. Det kunde bli intressanta möten, men också konfliktladdade. Plus- och
minuspoler som blixtrade. Min morfar: övertygad socialist, ointresserad av det
materiella, ganska slarvig (på hans kontor på universitetet rådde det en fruktansvärd
oordning med papper överallt) och en hängiven sportfanatiker som satt med eget
stoppur framför friidrotts- och skidtävlingar för att kunna ta egna mellantider. Hans
Tipsextra på lördagar var lika heliga som min mammas klosterbesök. Min pappa å andra
sidan var moderat, konservativ, materialist, pedant och totalt ointresserad av idrott.
Min morfars röst hade en svag ton av gotländska. Trots att han hade bott mer än tjugo
år i Stockholm fanns den typiska, omisskännliga brytningen kvar. ”Förstått” blev till
”föörschtåtttt”, ”svenska” till ”schvenska”. Han var mycket akademisk i sitt sätt, på det
där lite torra viset som välutbildade människor ofta lade sig till med förr. Lite
ix
besserwisseraktig kanske. Det fanns en viss tyngd i hans mörka röst. Han var en person
som visste vad han talade om.
Men det jag minns bäst är ändå hans plirande, pigga ögon och hans charmfulla sätt.
Och hans kraftfulla överarmar, grova som timmerstockar. När jag tog honom i hand
kunde jag förnimma en del av denna, vad som tycktes mig oerhörda styrka.
Samtidigt kändes det som om, trots all trevlighet och rättframhet, det fanns något
fördolt i hans personlighet. Det var som om han härbärgerade rum inom sig som han
inte lät andra få tillträde till.
x
Korrespondens
Den senaste tiden har jag lagt mig till med en ny vana. På kvällarna bär jag in maten på
en bricka till sovrummet och äter framför teven. Alltid samma sak: knäckebrödsmackor
med herrgårdsost och marmelad, två hårdkokta ägg med kaviar, yoghurt med hemgjord
müsli, inlagd senapssill samt kalla köttbullar och potatis. Alltihop sköljer jag ned med
en stor kanna rooiboste.
Jag ska villigt erkänna att jag har dålig koll på vad som händer i världen. När det
gäller läsning håller jag mig helst till mina Maigretdeckare och mina tidningar: Sköna
Hem, Antik & Auktion och Allt om Mat. Men bara utgåvor från 80-talet. Jag har byggt
upp höga travar av tidskrifterna strategiskt på små hyllor vid sidan av sängen, så att de
är lätt åtkomliga. Även när det gäller tv-program nöjer jag mig med mina favoriter:
Varuhuset, Mot alla vindar, Törnfåglarna, Dallas och Falcon Crest. Förutom någon
deckare då och då.
Vanligtvis har jag inga problem med att äta kvällsmat i timmar, liggande i min säng
framför tv:n. Ikväll blir det dock ingen längre måltid, jag är helt enkelt alltför nervös.
När jag för en stund sedan passerade genom hallen på väg tillbaka till köket med disken
på brickan, blev jag tvungen att tvärstanna på tröskeln. Stanken av blomdoft var bara för
påträngande. Hon måste ha duschat igen! Hur ska det gå med det här landet om det enda
folk ägnar sig åt är sina egna kroppar?
Efter att jag har hällt hett vatten över porslinet sätter jag mig i fåtöljen i
vardagsrummet, slår upp en rejäl whisky och tänder omsorgsfullt Montecriston för att
döva blomstanken. Jag försöker koncentrera mig på deckaren, men det går inget vidare.
Jag lägger försiktigt ner den glödande cigarren på det safirgröna askfatet och går ut i
hallen igen och sniffar med näsan. Blomsterdoften är borta. Jag stirrar på högen av
kuvert på den mörkröda hallmattan. Det går inte att skjuta upp det längre. Som vanligt
värker det till utav bara fan i ryggslutet när jag böjer mig ner för att ta upp kuverten.
xi
Räkningar, räkningar, räkningar. Flera från inkasso. Jag placerar dem noggrant i stället
på byrån. Det mellanstora bruna kuvertet låter jag vara kvar i handen. Jag går tillbaka in
till vardagsrummet, plockar upp cigarren och stoppar tillbaka den i mungipan, och går
vidare in i arbetsrummet. Jag slår mig ner i den svarta kontorsstolen och sträcker ut
benen under skrivbordet. Kuvertet placerar jag uppe i vänstra hörnet.
Jag tvinnar en test av mitt silvergrå skägg mellan tumme och pekfinger och försöker
att inte stirra på det förbannade kuvertet, men ögonen dras hela tiden dit. Till slut lyckas
jag släppa det med blicken, drar ut en av skrivbordslådorna och tar fram ett av de många
frimärksalbum som ligger prydligt ordnade i högar i lådan. Ur en gammal cigarrask tar
jag fram en pincett. Försiktigt flyttar jag frimärkena från den ena sidan i albumet till den
andra. Jag lägger ner pincetten en stund och beundrar mitt värv, tar sedan återigen
pincetten mellan höger hands tumme och pekfinger och flyttar tillbaka frimärkena till
den ursprungliga sidan. Försiktigt slår jag igen albumet och lägger det tillrätta i lådan
igen. Jag drar ut en annan skrivbordslåda och tar fram en kortlek. Jag blandar den
omsorgsfullt och lägger sedan ut korten prydligt på skrivbordet. Patiensen går inte ut i
dag heller.
Jag drar ut en av lådorna och tar fram en brevkniv. Den välputsade eggen av silver
blänker i skenet från skrivbordslampan. Försiktigt tar jag upp kuvertet och väger det i
handen. Jag studerar adressen ännu en gång. Som av en plötslig ingivelse sprättar jag
snabbt upp det och tar fram innehållet. Jag noterar särskilt att papperet är ovanligt tunt.
Långsamt läser jag de få maskinskrivna raderna.
Jag läser igenom brevet omsorgsfullt ännu en gång, viker långsamt ihop det och
stoppar tillbaka det i kuvertet. Nu är hon tydligen tillbaka i sovrummet igen. Jag hör
tydligt hur hon går omkring där uppe. Snart sätter hon väl på den förbannade teven.
Jag reser mig, tar ner den gamla Royalen och placerar den försiktigt på skrivbordet,
sätter i ett papper och börjar skriva.
Jag drar försiktigt ut pappret och läser igenom brevet ännu en gång. Tar fram ett av de
adresserade kuverten, stoppar i brevet och klistrar omsorgsfullt igen det.
Jag tror på den fria människan. Strunta i alla myndigheter och alla som tror att de har
rätt och vet hur alla andra ska leva. Det var allt en jäkla tur att jag lyckades få igenom
sjukpensioneringen. Hade jag inte haft doktor Granström som stått för alla sjukintygen
xii
så vete tusan hur det hade gått. Kanske hade jag då fortfarande varit fast där på
Myndigheten.
Det var verkligen viktigt att man såg om sitt hus, annars fanns risken att både
regeringen och dess lydiga myndigheter lade beslag på de små medel man hade.
Också en förbannad tur att jag lyckades ha ihjäl gumman när det begav sig. Hon var
för jävla jobbig att leva med. Ett evigt tjatande och gnatande i nästan tjugo år. Till slut
fick jag nog och vräkte ner fanskapet nerför trappan. Fick det till att hon hade ramlat.
Snubblat på översta trappsteget.
Nej, det var bättre att få sköta sig själv. Men, va fan, här sitter jag och filosoferar.
Brevet måste ju läggas på lådan innan den töms för dagen.
xiii
På alla fyra
Efter drygt ett års samliv har han äntligen en egen lägenhet. Den här gången dröjer det
bara några veckor innan det plingar till i mobilen. Men han är fast besluten att inte ge
efter. Så fort hennes namn dyker upp i fönstret stänger han genast av.
Till slut gör han misstaget att svara. Kan han inte tänka sig att komma ut till henne?
Förresten har han ju ändå några kartonger med böcker kvar att hämta.
En månad senare bor de återigen tillsammans.
Det ska bli annorlunda den här gången, säger hon. Men hur ska han klara av att sköta
sin undervisning när han på kvällen kommer hem till en kvinna som ena dagen är på
strålande humör, för att nästa dag kasta sig fram och tillbaka i soffan i ångestattacker?
Värst är det när hon sovit dåligt, då håller hon långa monologer om hur orättvist livet
är och hur allting går henne emot. Då blir även små saker av enorm betydelse. Vet han
inte att hon inte tycker om exotisk yoghurt? Och varför har han inte köpt den ekologiska
apelsinjuicen med fruktkött? Och varför kan han inte städa ordentligt? När han hanterar
dammsugaren kastar hon misstänksamma blickar efter honom när han med långa tag
drar den nyinköpta skinande röda Electroluxdammsugaren över köksgolvet. Han är för
slarvig, dammsuger ju inte ända in i hörnen, och kom ihåg att i vardagsrummet måste
man dra ut både soffan och tv-bänken, eftersom dammet lägger sig därunder.
Han har vid det här laget lärt sig att inte säga emot och lyssnar tålmodigt till hennes
exposéer över livets djävlighet och hans påstådda tillkortakommanden. Men det finns
stunder då även hans behärskade personlighet tycker att det gått för långt. Då slungar de
giftpilar emot varandra, projektiler av skrik och beskyllningar som är avsedda att döda.
Efteråt hamnar de allt som oftast i sovrummet. Det irriterar honom lite att hon verkar
så likgiltig inför sin egen njutning. När de älskar med varandra är det som om hon i
tanken verkar befinna sig någon helt annanstans, som om hon vore en docka. Men
xiv
samtidigt känns det betryggande, hennes beteende gör henne i hans ögon mer kvinnlig,
mer spröd och sårbar.
En dag gör han misstaget att föreslå att hon ska börja i terapi. Men varför skulle hon
göra det? Vet han inte att alla psykologer är knäppa i huvudet? Och förresten har hon ju
prövat det tidigare, till vilken nytta?
Det är inte bara terapi hon inte vill ägna sig åt. Listan på saker som hon inte vill göra
är lång. Hon vill inte jobba, inte gå någon kurs på universitetet. Helst vill hon inte åka
buss eller tåg heller. Det är som hon vill ha full kontroll på alla handlingar i sitt liv. Hon
vill vara Gud i sitt eget universum.
Varför fortsätter han att komma tillbaka till denna komplicerade kvinna? Han tror sig
veta svaret: hur påfrestande hennes skörhet och känslomässiga lidande än kan vara för
honom, förstärker detta beteende hennes redan påtagliga kvinnlighet. Och det är nu så
att för honom utgör feminitet – i betydelsen mjukhet, skörhet, skönhet – och ja, även
påfrestande känslosamhet, en oemotståndlig lockelse.
Hon är onekligen den vackraste kvinna han sett. När de sitter i soffan framför tv:n på
kvällarna, beundrar han i hemlighet (hoppas han) hennes långa blonda hår, hennes sätt
att med fingertopparna snurra de långa, mellanblonda hårstråna mellan tummen och
pekfingret. De markerade ögonbrynen, den breda, välformade munnen, hennes graciösa
sätt att lägga benen under sig i soffan. Hans förhållande till henne, ja till alla kvinnor, är
en form av dyrkan. Han tillber allt som han anser ha med kvinnlighet att göra. Han
avgudar kvinnor för deras skönhet, för deras sätt, för deras graciösa rörelser.
Han inser, kanske alltför väl, att hans sätt att förhålla sig till kvinnor är fruktansvärt
omodernt. 1800-talsmässigt, kanske. Och han är inte dummare än att begripa att hans
beteende, detta att med jämna mellanrum lämna henne för att sedan komma tillbaka likt
en hund med svansen mellan benen, för en utomstående måste framstå som
löjeväckande. Faktum är att han inte har tillräckligt med kraft för att frigöra sig. Eller ett
sannare sätt att beskriva hans förhållande till denna kvinna vore nog att säga som det är:
hennes väsen, hennes kvinnliga kropp och själ tar honom i besittning och han har inte
kraften att stå emot.
Det skulle bli annorlunda den här gången. Det hade hon sagt, och han hade också haft
förhoppningar om det. Men en dag bråkar de våldsamt och efter att de sedvanliga
xv
spydigheterna slungats fram och tillbaka ligger hon i soffan och hulkar. I samma
ögonblick som han ska till och böja sig ned över henne sparkar hon med full kraft med
båda fötterna mellan benen på honom. Han segnar ner på parkettgolvet. Någon sekund
senare återfinner han medvetandet. Den närmast outhärdliga smärtan dunkar mellan
benen. I soffan ligger hon fortfarande och gråter, högt och ljudligt. Hon tycks helt
ointresserad av vad hon har gjort. Långsamt, långsamt börjar smärtan ge med sig, han
lyckas ställa sig på alla fyra, han står som en hund i utrymmet mellan soffan och bordet,
medan ljuden från soffan fortsätter, och nu är på väg att övergå i snyftningar. Det bultar
fortfarande mellan benen, han känner en klump i magen och i kinderna brinner en
värme han aldrig känt förut. Han vill lägga sina händer runt hennes hals och trycka till.
Hårt och länge. Men det enda hans kropp förmår är att stå på alla fyra.
Några veckor senare har han äntligen på nytt en egen bostad. Den här gången är han
mer bestämd än någonsin tidigare. Hennes nummer är raderat från telefonen.
Några dagar senare ser han ett mejl i inkorgen.
xvi
Yrkesbröder emellan
Han har en egendomlig personlighet, min kollega. Och då tänker jag inte i första hand
på hans intensiva livstempo, det finns det många andra som har. Nej, det konstigaste är
hur blixtrande snabbt hans humör kan skifta mellan olika stämningslägen. Ena stunden
märkbart nedstämd och irriterad, i nästa sekund på ett strålande humör.
Hans arbetstider är besynnerliga. Vissa dagar dyker han helt enkelt inte upp. Ingen vet
var han är och när någon ringer honom får vederbörande inget svar, inte ens i form av
en telefonsvarare. Och så plötsligt är han på plats igen, ibland kommer han infarande
klockan halv tolv; andra dagar dröjer det ända fram till tre.
Jag hör aldrig någon av mina arbetskamrater diskutera hans märkliga flextider, och i
och med att jag själv är nyanställd vill jag inte heller börja fråga. Kanske har han någon
uppgörelse med avdelningschefen. Han är trots allt oumbärlig för avdelningen: ingen
annan vet säkert hur man programmerar om huvuddatorn och ingen annan förmår heller
hålla ett arbetstempo som ens är i närheten av hans. Och att få tag i någon annan som är
lika skicklig och snabb är i det närmaste omöjligt i den lilla avlägsna by där vårt företag
är beläget.
Jag skulle kunnat låta honom hållas, om det nu inte vore så att jag delar rum med
honom. Då min egen personlighet tenderar att ligga åt det återhållna, kanske kan man
till och med säga allvarsamma och eftertänksamma hållet, är det kanske inte så konstigt
att vår samvaro i det trånga kontorsrummet har fört med sig problem.
Den första tiden försökte jag enträget och uthålligt finna mig tillrätta i min belägenhet.
Min rumskamrat fortsatte med sitt underliga beteende, även om de mest extrema
känsloutsvävningarna var begränsade till ett par stycken i månaden. Jag fortsatte envist
att försöka ignorera honom så mycket jag förmådde, men jag lyckades inte särskilt bra.
Förgäves försökte jag koncentrera min uppmärksamhet på de juridiska spetsfundigheter
som jag var anställd att sköta: frågeställningar av typen huruvidaX var berättigad till
xvii
bidrag Y, eller om P:s beslut att skriva sig i en annan kommun skulle göra att hennes
barn gick miste om sitt särskilda stöd i sin skolgång.
Kort sagt märkte jag hur jag allt mer ofrivilligt började rikta mitt intresse mot min
kollegas liv. Vad gjorde han egentligen de dagar då han inte dök upp på kontoret? Min
tankeverksamhet blev för varje dag allt mer lik en detektivs.
Snart var min hjärna fullproppad med teorier, den ena mer fantasifull än den andra.
Min kollega var periodare och var helt enkelt tvungen att då och då vara hemma och
sova ruset av sig. Han levde dubbelliv och hade flera jobb. Han var erotoman och höll
igång flera älskarinnor parallellt. Han led av återkommande psykoser och måste med
jämna mellanrum läggas in på sjukhus. Problemet med alla dessa hypoteser – förutom
det faktum att de tog tid och energi från mitt arbete – var att ingen av dem egentligen
föreföll särskilt trovärdig.
Till slut kände jag att det fick vara nog. Mina grubblerier hade börjat ta över till den
grad att jag började bli rädd att bli av med jobbet. Jag var tvungen att få visshet.
En tisdagskväll efter arbetet, en dag då min kollega inte hade dykt upp, satte jag mig i
bilen och for de dryga tre milen ut på landet mot hans bostad. För att inte väcka onödig
uppmärksamhet i grannskapet – det låg trots allt en bondgård ett par hundra meter bort –
bestämde jag mig för att köra förbi det herrgårdsliknande huset och parkera inne på en
skogsväg en bit därifrån.
När jag efter en lång omväg genom skogen kom inom synhåll såg byggnaden ännu
mer imponerande ut än den hade gjort genom bilrutan. Det var verkligen vad man med
svensk avundsjuka skulle benämna ett riktigt skrytbygge. Såvitt jag kunde se var det
ingen hemma, ingen bil stod på uppfarten och hela huset verkade ligga i mörker.
Försiktigt smög jag mig närmare i höstmörkret; luften var så där fuktig som den kan
vara i Skåne i november innan vinterkylan börjar ta över på allvar och jag fick gå
försiktigt för att inte halka. Väl framme vid baksidan av huset såg jag att haspen till ett
av fönstren som vette mot vardagsrummet inte var riktigt nedtryckt. Med hjälp av en
pinne jag hittade i gräset lyckades jag försiktigt pilla upp fönstret och kravla mig in i
rummet.
Det var ett imponerande hus. Bara i ett plan, visserligen, såvida det inte fanns en
hemlig källarnedgång någonstans, men ytan var inte desto mindre överväldigande,
säkert 275 - 300 kvadratmeter. I kök och vardagsrum var takhöjden minst fyra meter.
Runt halva byggnaden gick ett trädäck, som på östra flygeln var utbyggt till altan, där en
xviii
swimmingpool bredde ut sig i ena hörnan. Längs ena långväggen i vardagsrummet stod
en enorm bokhylla, proppfull med böcker och mot en annan vägg en vinkylare. Genom
glaset syntes mängder av flaskor.
Via en långsmal korridor förbands det väldiga vardagsrummet med flera mindre rum:
ett sovrum och ett annat lite större rum med snedtak som tydligen användes som kontor,
att döma av det belamrade skrivbordet och bokhyllorna som var fullproppade med
pärmar. Ännu lite längre ner i korridoren låg ytterligare ett rum, men dit var dörren
stängd.
Försiktigt smög jag mig närmare, och tryckte så försiktigt jag förmådde ned det
guldfärgade handtaget. Dörren var låst.
”Vem där?” hördes en röst från andra sidan dörren.
Jag kände omedelbart igen min kollegas skarpa stämma. Vad skulle jag ta mig till?
Springa därifrån så fort som möjligt? Ge mig till känna?
”Det är jag”, hörde jag mig själv stamma fram.
”Ett ögonblick”, sa min kollega. Strax hördes ljudet från när någon med stor
ansträngning släpar tunga föremål över golvet, flåsandet och suckandet tydde på att det
handlande om åtskilliga kilo. Ljuden hördes i flera minuter. Sedan stacks plötsligt en
nyckel i låset, handtaget trycktes ned och min kollega uppenbarade sig i dörröppningen.
Men jag hade nog tvivlat på att det verkligen var just min rumskamrat om jag inte
alldeles nyss så tydligt hade identifierat hans röst. Hans utseende var nämligen
fullständigt förvandlat: trånga byxor som gick till knäna, långa strumpor, broderad väst
med krås i halsen och över alltihop en långrock i samma färgstarka kulör som byxorna;
en slags mörklila nyans. Hela klädedräkten förde tankarna till 1700-talet, ett intryck
som förstärktes av att han på huvudet bar en stor peruk som var så välpudrad att rejäla
mängder av det vita pulvret hade hamnat på axlarna.
”Enchanté!”, utbrast han med stark röst, samtidigt som han stack fram handen.
”Välkommen!”
Förvirrad tog jag hans svettiga hand i min. Medan han välkomnade mig över tröskeln
till rummet kände jag hur det liksom svartnade för ögonen, jag kände mig vimmelkantig
och rätt var det var hade han fått mig att sätta mig i en slags frisörstol framför en spegel
i andra ändan av det långsmala rummet. Innan jag fattade vad som hände kände jag hur
han fick på mig peruk och satte en strut över ansiktet och strödde vad som måste vara
vitt puder över mig.
xix
”Sådär ja! Det får duga. Nu spelar vi! Slå upp sidan femton. Du får vara prästen, så är
jag Salieri. Jag har nyss försökt ta livet av mig med ett rakblad!”
Plötsligt kände jag hur något tungt landade i knät. Jag tog upp den tjocka nödhäftigt
hophäftade pappersbunten:
AMADEUS
by
Peter Shaffer
Final Draft
stod det tryckt på omslaget.
Jag hörde hur han bakom mig höll på och flyttade runt saker, och vände mig om för att
se hur min kollega ur ett angränsande förrådsrum energiskt släpade fram den ena
möbeln och attiraljen efter den andra: stolar, bord, vaser, bestick, glas; ja allt möjligt.
Till min stigande förvåning såg jag hur bordet långsamt fylldes med de ena godsakerna
efter de andra – frukter, olika vinflaskor, nötter och små runda kulor som såg ut att vara
någon slags choklad eller marsipangodis. Med van hand staplade han chokladkulorna på
varandra så att de kom att bilda en slags stilfulla minipyramider.
”Kom nu! Nu kör vi!”
Han pekade mot stolen i rokokostil på ena sidan av bordet.
”Manuset är på engelska, men vi får översätta medan vi läser. Du är ju bra på språk,
det vet jag.”
Allt mer förbluffad och omtöcknad reste jag mig från frisörstolen och satte mig
försiktigt på den spröda stolen som såg ut som om den skulle brista för min tyngd när
som helst.
”Allt är i original”, utbrast han entusiastiskt. ”Sent 1700-tal. Var inte orolig för stolen,
den håller. Sidan femton. Du börjar!”
”Jaha...jag är fader Vogler. Jag är präst här. Jag tänkte att du kanske ville ha någon att
prata med.”
”Om vad?”
”Du försökte ta livet av dig. Det minns du väl?”
xx
”Och?”
”Du vet väl att det är en synd?”
Han avbröt mig lite bryskt: ”Okej, okej, det är bra.” ”Men du måste ha lite mer
inlevelse. Tänk på att du sitter och talar med en gammal man, en bruten man som en
gång i tiden var en uppburen kompositör.”
Vi fortsatte vår dialog och jag gjorde mitt bästa för att leva mig in i rollen som
biktfader. Min kollega levde sig verkligen in i rollen med minst samma energi som han
kunde uppvisa på kontoret.
Ju längre vi kom i pjäsen, desto mer växte hans entusiasm och jag började frukta för att
det hela skulle gå över styr på något sätt, kanske trodde han verkligen att han var
Salieri? Medelmåttan som har svårt att acceptera att Mozart är honom överlägsen, och
som giftmördar honom av ren avundsjuka.
När vi kommit en bit in i pjäsen började jag bli orolig. Inte var det väl så att han
planerade att giftmörda även mig? Vem vet vad han i sitt entusiastiska tillstånd var
förmögen att ta sig till? På något sätt var jag tvungen att dra mig ur det här spektaklet,
innan vi kom för långt in i handlingen. Men hur? Jag var nog starkare än min kollega,
men jag visste inte riktigt vad han kunde ta sig till om jag försökte springa iväg därifrån.
Kanske hade han ett gevär gömt någonstans?
Jag funderade på vad jag hade lärt mig om honom under den korta tid vi hade arbetat
tillsammans. Hade han några svaga punkter? Jag visste att han var svag för alkohol, på
julfesten hade han däckat ganska tidigt och jag och några arbetskamrater hade fått
hjälpas åt för att lägga honom på en soffa.
Följaktligen såg jag till att med jämna mellanrum fylla på hans glas med det blaskiga
vin som han hade ställt fram. Som tur var hade han ställt fram åtskilliga flaskor, och ju
längre vår konversation led, desto mer oartikulerat blev hans uttal. Till slut kom
ögonblicket jag väntat på, vi hade precis nått fram till avsnittet i pjäsen där Trollflöjten
skulle ha premiär. Min kollegas ögonlock började falla ner, hans tal övergick i
obegripligt sluddrande och med ett brak föll min hans kropp ner på golvet. Jag reste
mig, släpade honom försiktigt ner till soffan i hörnet och med viss möda lyckades jag
lägga upp honom i den med ett par filtar som huvudkudde.
Försiktigt öppnade jag dörren till korridoren, tog mig på tå fram till fönstret och smög
ut samma väg jag kommit.
På väg hem i bilen i mörkret slog mig en tanke: jag borde kanske byta jobb.
xxi
Änglar och prinsessbakelser
Jag gick in genom svängdörrarna till den väldiga sjukhusbyggnaden. En koloss i
smutsgrå betong, tolv våningar hög; ett eget universum. Jag gick förbi den trista
kafeterian, sneglade på löpsedlarna hos Pressbyrån, fortsatte in i hisshallen och steg in i
en av de många hissarna och tryckte på knapp nr 10. En vänlig kvinnlig röst som
strömmade ur högtalaren förkunnade att min hiss var ”på väg upp”.
Jag tryckte bestämt på ringklockan till avdelningen och efter en lång väntan kom en
tröttkörd sköterska och öppnade.
”Jag skulle besöka min pappa, Nils Hansson.”
”Jaha, det är rummet längst ner till vänster, rum nummer tio.”
”Tack.”
Sjukhuskorridoren doftade rengöringsmedel och avdelningen verkade vara i behov av
renovering. Märken på väggarna, här och där avflagade tapeter.
Jag knackade, drog upp den tunga dörren och steg in.
Han låg väl nedbäddad i en säng vid fönstret och verkade inte ha hört mig, ögonen var
halvslutna. Jag böjde mig över honom och klappade honom lätt på överarmen med
fingertopparna. Han öppnade ögonen.
”Kalle! Hej, vilken överraskning, kommer du redan.”
”Hej pappa”, sa jag och försökte samtidigt krama om honom. Eller snarare så rörde
jag vid hans ena axel. Lite försiktigt, för att inte rubba alla slangar, som satt fasttejpade
lite varstans på hans magra kropp.
”Vad är det de proppar i dig?” fortsatte jag lite hurtigt, medan jag krängde av mig
jackan och lade den i en fåtölj vid fönstret.
”Fan vet vad det är för smörja”, sa han, samtidigt som han ansträngde sig för att
försöka flytta kroppen upp i halvliggande ställning. ”Det är snart dags för en spruta
också, tror jag”.
”Hur mår du? De tar väl hand om dig här, hoppas jag.
xxii
”De kan sina saker. Men tänk inte på mig. Jag klarar mig alltid. Gamla metallarbetare
är stålmän, det vet du väl.” Hans försök till munter ton kändes mer malplacerad än
någonsin.
”Här, varsågod. Köpte med mig lite blommor. Och Kvällsposten. Vad säger läkarna?
Blir det operation?”
”Han var här i morse. Jag står på väntelistan. Förmodligen i morgon bitti. Låt dem
bara karva och skära i mig, hoppas de har vassa verktyg bara.”
Ständigt dessa försök till att stålsätta sig. Inte ens på sjukhuset kunde min far lägga
bort garden. Men jag visste att det inte var någon idé att prata om det. Speciellt inte i en
situation som denna.
En lätt knackning hördes på dörren och en sköterska kom in i rummet. Hon rullade ett
litet stålbord framför sig, fullt med olika sprutor, burkar och flaskor. Efter att vi hälsat
skred hon omedelbart till verket; det galanta handgrepp med vilket hon gav min far den
ena sprutan efter den andra avslöjade att det var något hon hade gjort hundratals – ja,
förmodligen tusentals gånger tidigare. Hela tiden småpratade hon med min far; om
vädret, om de hopplösa politikerna som inte ville anslå mer pengar till vården. Plötsligt
kände jag mig överflödig, det var uppenbart att de två redan hade utvecklat någon slags
relation till varandra.
Hon hade inte mycket make-up, bara lite ögonskugga och det mellanblonda, raka
håret var lite stripigt. Överhuvudtaget fick jag intrycket att hon inte var typen som
brydde sig överdrivet mycket om sitt utseende. Ändå fanns det något väldigt
tilldragande över hennes gestalt. En slags självklarhet, en pondus med vilken hon fyllde
upp rummet. Pappa var onekligen i trygga händer.
Trots att de två hela tiden fortsatte sitt småprat, kunde jag inte undgå att lägga märke
till de ljud som trängde sig genom väggarna. Från rummet intill kunde jag höra gälla,
fruktansvärda stönanden, det lät som om de kom från en kvinna och hon hade
uppenbarligen oerhörda smärtor. Vilken tur min pappa hade haft som lyckats få ett eget
rum! Hur påfrestande måste det inte vara att ligga tillsammans med andra när man själv
har ont.
När sköterskan lämnat rummet verkade pappa slumra till igen. Hans ögonlock föll
hela tiden ihop för att i nästa sekund öppnas igen, och efter några minuter sov han. Jag
smög mig försiktigt ut ur rummet och haffade en sköterska i korridoren. När kunde jag
få tala med specialistläkaren? Jag fick veta att han var och opererade men att hon skulle
xxiii
kontakta mig så snart han var tillbaka på avdelningen. Det gick bra att vänta i
lunchrummet så länge.
I lunchrummet stod en tv på med volymen avstängd. Det var något
matlagningsprogram, några kockar med sträng uppsyn dömde ut en ung kvinnas
omsorgsfullt tillagade lasagne. Hon hade tårar i ögonen. Några brunmurriga soffor och
fåtöljer samsades med en kaffeautomat i ena hörnan. I den andra delen av rummet fanns
några bord och stolar för patienterna, och ett kylskåp. På ett bord stod stora termosar
med te och kaffe, tillsammans med några plåtburkar fyllda med torra kex och skorpor.
En handskriven upptejpad lapp förkunnade att drycker och fikabröd endast var till för
patienterna på avdelningen. Det var ett trist rum, men utsikten över hustaken var
hänförande och det skarpa vårljuset sken in genom de stora fönstrena och bildade en
stor ljusfläck mitt på golvet.
Efter en dryg timme ringde telefonen. Läkaren var tillbaka. Han fångade mig i
korridoren, uppenbarligen en mycket stressad ung man. Han förklarade för mig att
operation absolut var att rekommendera.
Jag frågade vad som var alternativet.
”Han kan kanske klara sig ett halvår med medicinering. Men det är svårt att säga, det
finns de som lever längre än så.”
”Och med operationen?”
”Går allt som det ska så ska han komma tillbaka till vanlig form efteråt.”
”Och hur riskfylld är den här operationen?”
Han ryckte lite på sina smala axlar, som om han fann frågan irriterande:
”Alla operationer innebär risker. Men det här är inget ovanligt ingrepp i den här
åldern. De allra flesta får många år av god livskvalitet efteråt.”
Han ursäktade sig och jag gick tillbaka in till min far. Han var vaken igen, och halvsatt
upp i sängen. Han såg piggare ut.
”Jag har just pratat med läkaren”, sa jag. ”Det verkar lovande, egentligen är det som
ett rutiningrepp. Det är ingen ovanlig operation menar jag.”
”Som jag sa innan så får de gärna karva i mig. Jag litar på dem.”
Jag tänkte på mötet med läkaren och kände mig inte helt trygg med att det var han
som förmodligen var den som skulle sätta kniven i min far. Men vad visste jag? Bara för
att han var stressad och en smula ohövlig behövde detta inte innebära att han inte var
skicklig med skalpellen.
xxiv
”Allt blir bra ska du se”, sa jag. ”Sen, när du har vilat upp dig efter operationen, så
kan vi sticka iväg och fiska. Det var längesen.”
Det knackade återigen på dörren, och den tilldragande sköterskan uppenbarade sig
igen. Från min position på andra sidan sängen verkade hon än mer änglalik än förra
gången. Håret var nu uppsatt, med en knut i nacken. Hon kom fram till sängen och rörde
kärleksfullt vid min far och frågade hur han mådde. Han sa att han hade ont, ondare än
på länge.
”Det ska man inte ha. Jag ska ge dig ytterligare en spruta”, sa hon med sin lugna röst.
”Och så ska du få något att sova på, det blev ju inte mycket sömn i natt, eller hur?”
Min far nickade, och jag tänkte på min fars envishet, att inte yppa något om sina
smärtor män emellan.
Hon nickade nästan omärkligt emot mig och jag följde med henne ut i korridoren.
Hon förklarade för mig att det vore bra om min far fick vila under eftermiddagen, lite
mer sömn inför operationen, som eventuellt kunde ske redan i kväll.
Efter att jag klappat om min far igen tog jag ännu en sväng in till lunchrummet och
tryckte in en femkrona i kaffeautomaten. Jag behövde något stärkande.
Jag ställde mig vid fönstret och tittade ut. I den andra väldiga betongbyggnaden som
låg i nittio graders vinkel, pågick av allt att döma operationerna för fullt. Jag kunde
skymta hur grönklädda män och kvinnor koncentrerat stod böjda över vad som måste
vara en människa. När jag böjde mig fram lite kunde jag faktiskt se huvudet på en äldre,
flintskallig man sticka fram på ett operationsbord. I våningen under rullade sängar med
patienter med jämna mellanrum förbi. Uppvakningsavdelningen förmodligen. Det
verkade logiskt att den låg i anslutning till operation.
Nästa morgon skulle min egen pappa vara en av dem som skulle rullas in i
operationssalen, och förhoppningsvis också vara en av dem som rullades in till
uppvakningsavdelningen.
Jag stod kvar en lång stund vid fönstret. Sedan gick jag försiktigt ut i korridoren, tog
hissen ned till entréplanet och steg ut i solskenet. Jag bestämde mig för att låta bilen står
kvar i parkeringshuset och promenera ner till stan. Jag satte mig på ett konditori, och
bullade upp med både wienerbröd med choklad och illgrön prinsessbakelse. Sedan gick
jag över torget till den renoverade saluhallen. Även om tillbyggnaden mot busstorget
såg väldigt modern ut utifrån med de jättelika glasväggarna, andades atmosfären inuti
fortfarande tidigt 1900-tal, med bjälkar i taket, och underbar, hög rymd.
xxv
Osthandeln frestade med långlagrad cheddar och schweizisk gryére. Eller så kunde
man pröva på lagrad baskisk fårost. Hos Holmgrens kunde man köpa T-ben stek,
ungersk gyula, älginnanlår i calvadossås eller lufttorkat vildgåsbröst. Och hos
Malmstens fisk fanns kummel och marulk, de låg där uppfläkta till fullt beskådande.
Ahlgrens lockade i sin tur med Michel Cluizel, Valrhona (mahjan, caribe, guanaja eller
noir) och Chocolat Bonnat. Och så förstås de handgjorda, svindyra pralinerna med
märkliga smaker: violkräm, lakrits-, grappa- och tetryffel. Hela hallen var som ett
jättelikt smörgåsbord, där de olika dofterna blandades med varandra.
Jag köpte med mig ett par chokladkakor till mig själv och en chokladask till min far
och tog sedan rulltrappan upp till Systembolaget andra våningen och köpte några dyra
flaskor vin. Jag hade mina aningar om orsakerna till mitt beteende, men jag hade svårt
att stå emot.
När jag kom ut från saluhallen, gick jag de få meterna till bion och gick in för att kolla
vad som visades. En film med Cameron Diaz. Varför inte?
”Jag var på bio”, sa jag när jag var tillbaka hos min far. ”En Hollywoodrulle med
Cameron Diaz. Den var riktigt bra. Jag har alltid trott att filmer med henne var ytliga
och tramsiga men jag inser att jag har haft fel.”
”Ja, jag minns...när vi var i tonåren. Vi gick på bio flera gånger i veckan.”
”Bio var någonting annat då. Det måste ha varit stort. Idag kollar folk på film på sina
datorer. Eller på sina mobiler.”
Jag försökte spinna vidare på samtalsämnet. Men min far verkade återigen trött. Han
sa inget om det, men av hans sätt insåg jag att han behövde vara för sig själv igen inför
operationen.
”Jag kommer tillbaka i morgon bitti”, sa jag, samtidigt som jag tryckte till honom lite
på överarmen, strax ovanför den gröna kanylen.
Efter att ha kommit ut ur det deprimerande sjukhusområdet började jag promenera lite
planlöst. Jag kryssade genom Professorstaden med sina överdådiga villor och prunkande
trädgårdar. Våren hade kommit ovanligt tidigt, det kändes nästan som ett övergrepp på
mänskligheten med den plötsliga explosionen av färger och dofter. Jag gick in i
botaniska trädgården och stannade till framför en blomsteräng. Innanför ett inhägnat
område hade man skapat ett fascinerande hav av tulpaner; mörkröda, gula, violetta och
vita. De lyste så starkt att till och med magnoliorna hamnade i skuggan.
xxvi
Jag gick runt växthuset och satte mig på en bänk vid en liten damm. Människor
flanerade förbi, de flesta verkade vara turister, som studerade och fotograferade de olika
växterna. En del hade stannat till vid kaféet och satt vid träborden och mumsade på
bakverk. Det var kallare nu och folk började ta fram jackor och extratröjor ur
ryggsäckar och väskor.
Jag funderade på att resa mig och gå en sväng i växthuset. Jag tänkte att den fuktiga
och varma miljön därinne kanske skulle ha en avslappnande effekt på min själ. Istället
gick jag in i kaféet och beställde en prinsessbakelse.
xxvii
Stalins ögon
Marie Göranzon. Det var det första jag tänkte när hon öppnade dörren. Hon hade samma
blick, lite trött men samtidigt bestämd. Jag kände mig granskad, som om jag vore en
skolelev som nyss hade begått ett skurkstreck och min lärarinna skulle meddela mig
vilken bestraffning som väntade.
”Är det du som är intresserad av rummet?”
Jag nickade och sträckte fram handen.
”Tommy. Tommy Axelsson.”
”Berit”, sa hon. ”Du är väl inte rädd för katter eller hundar?”
”Nej, jag älskar djur”, sa jag.
”Bra”, sa hon med en barsk ton som förvånade mig och öppnade dörren.
Jag funderade på varför den här kvinnan ville ha någon inneboende när hon redan
hade så många. Runt benen rusade och skällde åtminstone tre fyrbenta varelser, en var
otvivelaktigt en beagle. Den var vackert tecknad – ljusbrun och svart i pälsen, med vita
tassar och en vit fläck längst ut på nosen. En annan lite mindre hund – en jack russell –
sprintade i ilfart fram och tillbaka i korridoren, som om min ankomst innebar en
händelse av enorm betydelse och åstadkom högsta tänkbara upphetsning. Den tredje var
någon slags misslyckad blandras. Med sin långhåriga vita och svarta päls och hängande
öron såg den ut som en blandning av tax och border collie.
Jag följde efter kvinnan ner i en lång, smal korridor. Utefter väggarna stod välfyllda
bokhyllor och överst på en av dem låg en jättelik svart katt och sov, till synes
obekymrad över allt ståhej. Som om han hade varit med om allt det här många gånger
förut och inte fann en nykommen besökare ens vara värd en blick.
Hon pekade upp emot den feta katten: ”Det där är Churchill. Han har inga problem
med fåglarna, men Himmler brukar kasta lystna blickar efter dem och har lyckats äta
upp en av dom.”
Hon fortsatte gå och jag hängde på och jag funderade på vem Himmler var och vilka
fåglar hon syftade på. Hade hon fåglar fritt i huset? Vi gick ner för en trång trappa, jag
xxviii
följde henne tätt i hälarna, hundarna hängde ivrigt på. Plötsligt stannade hon framför en
grind vid nedersta trappsteget.
”Stanna! Ligg!”, återigen använde hon samma barska ton. På en sekund tvärstannade
alla tre jyckarna och lade sig ned. ”Sådär ja. Nu får vi ta det lite försiktigt. Här bor
Roosevelt. Egentligen skämmer jag bort honom som låter honom husera själv i källaren,
men han gillar inte en massa spring”, sa hon samtidigt som hon försiktigt öppnade vad
som såg ut att vara en hemsnickrad trägrind.
”Nu ska vi se var han håller hus. Ibland gillar han att lägga sig i bakhåll. Gå
försiktigt.”
Jag undrade vad Roosevelt var för en varelse? Minigris? Marsvin? Lejon?
Vi gick vidare längs ytterligare en korridor, tills vi kom fram till en stängd dörr längst
ner.
”Tyst nu”, viskade hon.
Hon tryckte långsamt ner dörrhandtaget och steg in. Jag följde försiktigt efter. Det var
ett enkelt inrett rum. En smal säng, en sliten soffa, ett skrivbord och en kontorsstol. Och
längst in, nedanför ett litet fönster, stod ett jättelikt terrarium på ett bord.
”Här har vi Roosevelt. Vilken tur att han inte låg och sov. Då behöver vi inte viska
längre.”
Roosevelt visade sig vara en – sköldpadda. Han rörde sig, på sköldpaddsvis, mycket
långsamt. Han var verkligen jättelik. Huvudet och halsen var fåriga av rynkor; han
liknade de uråldriga sköldpaddor jag sett på tv, från Galapagos. Kanske var även det här
exemplaret lika gammalt?
”Visst är han söt? Egentligen borde han få sova i sängen, men jag vågar inte med
tanke på Churchill och Himmler. Tror du att du kan samsas med honom här i källaren?”
”Visst”.
”Bra, det är liksom ett villkor för att få hyra rummet. Jag kan ju inte riktigt skriva det i
annonsen. Men, nu när du är här måste du också få hälsa på Stalin. Kom!”
Vi gick ut ur rummet och med visst besvär halade hon fram en nyckelknippa med
säkert ett trettiotal nycklar. Hon fortsatte in i en angränsande korridor och stannade
framför en plåtdörr. Efter visst krångel fick hon upp den tunga dörren:
”Så, den är tung, men låt den bara slå igen.”
Jag släppte dörren och den for igen med ett öronbedövande brak bakom mig och vi
fortsatte fram i ytterligare en långsmal korridor. Jag fick böja på huvudet för att inte slå i
det låga taket. Väggarna var täckta med spindelväv, och luften var fuktig. Jag började
xxix
känna mig lite illa till mods och undrade vad jag hade gett mig in på, men samtidigt var
jag nyfiken: Churchill, Himmler, Roosevelt, och nu Stalin?
Vi passerade genom ytterligare en plåtdörr och uppför en trappa. Hon stannade
framför en dörr med fönster, på andra sidan dörren verkade rummet bada i ljus. Jag
kunde skymta vad som såg ut som tropiska växter.
”Då ska du snart få hälsa på Stalin. Han är hur fridsam som helst. Han har så snälla
ögon.”
Hon öppnade dörren och jag följde ivrigt efter. En bedövande luftfuktighet slog emot
mig, värmen härinne var kvävande, säkert 30 grader. Allt badade i ljus, överallt olika
tropiska växter: palmer, ormbunkar, bananplantor som omringade en jättelik damm. Jag
befann mig i ett växthus, ombyggt till ett slags öppet akvarium. Skulle jag få se
ytterligare en uråldrig sköldpadda?
Jag ställde mig vid kanten av dammen och lutade mig emot träräcket. Först såg jag
ingenting särskilt, det tog lite tid för mina ögon att vänja sig vid det intensiva ljuset.
Först trodde jag det var en trädstam som flöt runt i det grumliga vattnet. Men så såg jag
Stalin, eller rättare sagt en liten del av honom; det som stack upp över den grumliga
vattenytan var knappt mer än två sömniga ögon som plirade upp emot solljuset som
sken in genom glastaket.
xxx
Sisu
Han slänger sin ljusblå Wilson-väska över axeln och småspringer bort till banan.
Inbollningen känns okej, till och med smasharna sitter. Hårt, nere vid baslinjen. Hans
motståndare – en blond, lite knubbig hemmaspelare – verkar inte ha en alltför
imponerande slagarsenal.
Men på något mystiskt sätt verkar hans antagonist ha lyckats maskera sina kraftfulla
grundslag under inbollningen. Just när han själv ska slå till bollen, studsar den upp en
extra centimeter och gång på gång sjunger det till i racketen på ett pinsamt och
irriterande vis när de smutsgula bollarna träffar aluminiumramen. Han är helt enkelt inte
van vid att möta en spelare med så extrem topspin i slagen. Det blir inte bättre av att de i
turneringen spelar med Penns gasbollar, som är ett lätt byte för den byiga vinden från
Kattegatt. Själv är han van vid Tretorn XL; tunga, trycklösa bollar som ger en flackare
bollbana.
Utan att han riktigt förstår hur det har gått till, ligger han snart under med 2-5 i första,
och snart även med 0-3 i andra. Det är panik inombords. Han flåsar som han aldrig har
gjort tidigare på en tennisbana. Märkligt, han har ju haft toppresultat på fystesterna. För
första gången får han på allvar erfara hur psyket kan påverka den fysiska förmågan.
Plötsligt är allt över och de trånga Sergio Tacchini-shortsen klibbar mot låren när han
efter förlusten tvingas sitta och småfrysa i domarstolen. Som om nederlaget inte vore
nog så åker han på att döma en seg tresetare i damklassen, med evinnerlig långbollning.
Men de fjortonåriga tjejerna tjafsar åtminstone inte emot domsluten på samma sätt som
killarna.
Efter att han äntligen fått duscha och återställt energibalansen med köttbullsbaguette
och kexchoklad, slår han sig ned på grässlänten till ”Bana 1” för att se på när hans far
kämpar i veteranklassen. Hans far är betydligt mer framgångsrik än han själv och slår ut
den ene motståndaren efter den andre. Lite förvånande är det allt, eftersom farsgubben
egentligen inte kan ståta med något fruktat specialvapen. Ingen slägga till forehand,
xxxi
ingen tung serve, inte heller några mystiska topspin-skruvar. Men istället har hans far
något han själv saknar: en utmärkt koncentrationsförmåga och mental kapacitet. Hans
far sätter ytterst sällan några raka forehands i korridorerna, rusar på nät i fel lägen eller
klagar över domslut. Han lever gott på sina säkra grundslag, sin seghet, sitt irriterande
jämna humör.
Men han känner till sin fars svaga punkt: pressar man honom långt ner i
backhandhörnet får han problem, då räcker inte hans eleganta backhandslice till. För en
spelare med tillräckligt offensiva grundslag och hyfsad volley är hans far egentligen ett
lätt byte.
Lyckligtvis verkar hans hittillsvarande motståndare inte besitta den taktiska blick som
krävs för att upptäcka hans fars akilleshäl. Men när hans far till slut är framme i final i
veteranklassen står den fruktade distriktsmästaren Bernt Larsson på andra sidan nätet,
och han har uppenbarligen förstått. Gång på gång attackerar han på hans fars svaga sida
och följer upp med en känslig volley. Hans far försöker med motdrag: höga lobbar, låga,
skruvade, lösa slag som slickar nätkanten – men förgäves.
Så småningom ligger hans far under med 0-1 i set och 2-5 i andra och det är bara för
Bernt Larsson att serva hem matchen. Men då händer något, det är som om hans far har
blivit tokig. Istället för att hålla sig kvar på baslinjen börjar han attackera. Han rusar
ursinnigt på nät direkt på Larssons relativt lösa andraservar och när han ställer upp sig
för att ta emot servarna ställer han sig demonstrativt en bra bit framför baslinjen. Det
ger chockverkan. Bernt Larsson verkar närmast paralyserad av hans fars nya taktik.
Hans far lyckas otroligt nog bryta till 3-5 och håller sedan sin egen serve. Och när hans
motståndare på nytt ska till att serva hem matchen sviker honom nerverna igen. Setet
utvecklar sig så småningom fram till ett segt tiebreak, som hans far tar hem efter att
hans mer namnkunnige motståndare fått ett vredesutbrott efter ett domslut.
Tredje set kan hans far promenera hem. Från sin plats på grässlänten nära planen hör
han hur Bernt Larsson slänger invektiv kring sig om domaren på sin utpräglade
Vetlandadialekt.
Efteråt sitter han med sin far och hans motståndare i omklädningsrummet. Bernt
Larsson har mjuknat och erkänner sig besegrad av ”en bättre motståndare.” Hans far
tackar, men både han och fadern vet att Bernt egentligen är den bättre spelaren. Ja, han
själv är också egentligen bättre än de båda andra spelarna i rummet. Men nu har han
ännu en gång fått det bevisat för sig: mental kapacitet kan besegra teknisk förmåga.
xxxii
Blankpolerade skospetsar
Jag knappar in mitt registreringsnummer i ankomsthallens dator: ”Du har bokat tid vid
en annan station. Vill du ställa dig i kö på den här stationen? Väntetiden är cirka 40
minuter.”
Jag trycker på OK-knappen på skärmen och kryper upp i en av de höga stolarna vid
fönstret med en kaffe i handen. Billigt, blaskigt automatkaffe.
Bilar körs ut och in: en svart BMW 5-serie, tjusigt polerad; en illröd Volvo S 80, en
silvrig Volkswagen Passat Kombi. Är Lundaborna verkligen så förmögna? De verkar ha
råd med rejäla bilar.
Bakom mig hör jag en av besiktningsmännen, som håller på med en gammal rostig
Ford, mumla något om ”glapp i styrleden”. Jag ryser inombords, rädd att de ska hitta
något även på min egen trotjänare. Att besiktiga bilen är som att vara på
hälsoundersökning på vårdcentralen, samma rädsla för att det ska vara något fel på
maskineriet.
Mitt emot mig, på andra sidan bordet, sitter två resliga män i min egen ålder. De pratar
högt och ljudligt på ett språk jag inte förstår en stavelse av, förutom ett instoppat svenskt
ord då och då. Utanför, på parkeringen, står deras bil, en vit Mercedes. Jag frågar vilken
modell: ”C-klass”.
Det är tydligt att det yttre är viktigt för de här två männen: glansiga Barbourjackor,
välpressade svarta byxor, bländande bälten. Runt handlederna blänker Rolexklockor och
guldringar. Plötsligt känner jag mig ganska sjaskig i mina halvtvättade jeans, min vita ttröja och min träningsoverallsjacka. Det känns som det finns en outsagd rangordning
mellan dem, den äldre pratar mest och högst, och kroppsspråket går inte att ta miste på:
benen brett isär, en av hans blankpolerade svarta skospetsar pekar rakt mot mig.
Nu är min bil på ingång – besiktningsmannen frågar om jag vill följa med när han ska
köra en provtur, efter att ha funderat ett par sekunder tackar jag nej. Några minuter
xxxiii
senare kommer han tillbaka och kör in med min bil och kör upp på plattformen, hissar
upp bilen. Hela fordonet rustar och frustar när han testar någon funktion, oklart vad. Jag
skälver till igen.
”Vad kostar en sån?”, frågar mannen med lägre status och nickar åt min smutsiga
kärra.
”Ungefär 100 000”, svarar jag. ”Den håller värdet ganska bra. Den är begagnad, en
2007:a.”
Jag lutar mig fram och spanar ut genom fönstret på Mercan. Den vita lacken blänker i
solskenet.
”Och Mercan, vilken årsmodell är det?”
”Tolva”, säger den äldre mannen.
”Han har köpt den till sin son”, säger den yngre. Han flinar och exponerar en gul
tandrad full med lagningar. ”Sonen har precis tagit körkort, men vill egentligen ha en
Porsche Carrera. Så han ska köpa en Porsche till sin grabb. Då har killen två bilar!” Han
blottar de gulnade tänderna igen.
Det blir tyst för ett ögonblick och jag funderar på om det han säger är sant eller bara
ett försök att imponera. Visserligen har de väl redan bräckt mig med Mercan, men en
Porsche slår onekligen ännu högre. Besiktningsmannen ropar på mig och jag går fram
till disken. Jag drar ett djupt andetag.
”Inga problem.”
”Vad skönt”, säger jag och tar emot nycklarna och mitt prickfria protokoll. När jag kör
ut ur hallen kastar jag en blick ut genom bilrutan. De två männen vinkar till mig och jag
tillbaka. Deras guldarmband blänker i ljuset från fönstret, lika starkt som den vita lacken
från Mercedesen.
xxxiv
Tionde budet
Ibland ursäktar sig Marie mitt i en diskussion. Hon måste bara brygga lite mer kaffe,
eller se till djuren. Hon är tillbaka om fem minuter.
Anders kommer inte med några förklaringar utan försöker spela oberörd, fastän man
märker att han oroligt väntar på att hon ska komma tillbaka. Han försöker leda in
samtalet på den nyligen avlidna Nobelpristagaren, García Márquez, men det faller inte
väl ut. Då känner han i sitt inre en känsla av uppgivenhet; nu har han flera gånger
försökt få igång ett samtal. Nu får någon annan ta ansvar för att de ska få en trevlig
middag tillsammans. Han har gjort sitt.
Han övergår till att försiktigt försöka utforska Anne med ögonen. Hon är liten till
växten, korpsvart hår, klippt i page med mittbena. Ansiktet är runt och de ljusblå ögonen
utstrålar pigghet. Hon bär en svart topp som sitter tajt runt den smala överkroppen och n
oroligt väntar på att hon ska komma tillbaka. Han försöker leda in samtalet på den
nyligen avlidna Nobelpristagaren, García Márquez, men det faller inte väl ut. Då känner
han i sitt inre en känsla av uppgivenhet; nu har han flera gånger försökt få igång ett
samtal. Nu får någon annan ta ansvar för att de ska få en trevlig middag tillsammans.
Han har gjort sitt.
Han övergår till att försiktigt försöka utforska Anne med ögonen. Hon är liten till han
får kämpa för att inte blicken ska fastna på hennes bröst. Han tycker att brösten liksom
kämpar för att spränga sig ut genom det tajta, tunna bomullstyget. Han fantiserar om hur
det skulle kännas att kupa händerna runt dem och kyssa dem. Inte är de väl opererade?
Han har svårt att tänka sig att en bibliotekarie lägger energi och pengar på en
bröstoperation.
Hennes makeup är smakfull: svart kajal runt ögonen, markerade ögonbryn och rejält
med riktigt rött läppstift. Men inte så mycket så att det känns vulgärt. Han funderar på
hur det skulle vara att älska med henne. Han får för sig att hon är helt annorlunda än vad
han är van vid. Ett vilddjur! Som stönar och skriker av vällust.
xxxv
När de lite senare sitter i vardagsrummet med kaffe och konjak (samtalet flyter bättre
nu när de alla fyra är mer eller mindre berusade), kommer lusten till henne över honom
igen. Det är på vippen att han sträcker ut sin vänsterhand och vidrör hennes smala lår. I
sin korta svarta pennkjol är hon riktigt sexig när hon kryper upp i soffan jämte honom.
Men han har tillräckligt med sinnesnärvaro kvar för att inse att det inte är värt det. Men
ändå, hennes skratt är så smittsamt – ett intensivt, kort, ljust, milt gnäggande. Han
funderar på hur Robert och Anne har det i sin relation. Säkerligen mycket bättre än han
själv och Marie. Intressantare samtalsämnen, bättre ekonomi, skötsammare barn,
roligare semestrar. Och ett vildare sexliv.
Han känner avundsjuka. Inte nog med att Robert har en intressantare och snyggare
fru; han är också mer framgångsrik på andra områden. Han är, till skillnad från honom
själv, en person som drar blickarna till sig när han stiger in i ett rum. Som drar till sig
uppmärksamhet på samma sätt som en elegant och fräsig bil, som en Ferrrari som vrålar
fram med V-12 motorn längs gatan. Han har svart, tjockt hår som han kammar i bena
och bruna, lite mystiska ögon. Hans leende är brett, och blottar en vit, perfekt tandrad,
som det anstår en tandläkare. Robert tjänar säkert dubbelt så mycket som han själv.
Hans egen plan när han började studera matematik vid universitetet var att efter examen
få anställning vid någon bank eller något försäkringsbolag, men istället står han hela
dagarna framför en grupp trotsiga femtonåringar som har svårt att lära sig skilja på
procentenheter och procent.
Roberts personlighet är, skulle man kunna säga – rakt på sak – men på ett charmigt
sätt. Hans energi verkar aldrig sina, hans skratt aldrig ta slut. Anders gillar egentligen
Robert, han tycker om att umgås med honom, sitta och snacka i omklädningsrummet
efter deras squashmatcher (de vinner han faktiskt oftast), gillar att ta en öl tillsammans
med honom på lördagseftermiddagarna (Robert håller på Manchester United, Anders på
Tottenham). Men ibland blir Robert bara för mycket.
När de en timme senare tar adjö känner han återigen hennes varma bröst mot sin
kropp. Var de opererade i alla fall?
xxxvi
10, 37 meter
”Hallå?”
”Hejsan! Jörgen här, från Postkodlotteriet. Är det Jonas Larsson jag talar med?”
”Det kanske det är, ja.”
”Hoppas du har det bra Jonas!”
”Det kanske jag har.”
”Jo, jag kan erbjuda dig ett fantastiskt erbjudande! Två lotter till priset av en. Du
betalar endast för en lott den första månaden!”
Jag tryckte bort honom. Säkert en stackars underbetald tonåring som satt i ett
kontorslandskap på ett telemarketingföretag någonstans ute i obygden.
Det här med relationer och människans psykologi har alltid intresserat mig. Varför är
vi människor som vi är? Själv har jag alltid varit mån om att vara någon. Någon andra
ser upp till. På min förra arbetsplats ansträngde jag mig verkligen för att sticka ut.
Många kvällar var bara jag och chefen kvar på kontoret. Ibland tänkte jag att jag skulle
se till att passera förbi min chefs rum under något av alla de där sena arbetspassen. Bara
sticka in huvudet sådär, kolleger emellan, men av någon anledning blev det aldrig av.
Ibland undrar jag om det var därför (att jag inte stack in huvudet i min chefs rum
under de där kvällarna alltså) som jag varken blev erbjuden högre lön eller någon
chefspost, så nu när jag börjat ett nytt arbete har jag bestämt mig för en annan strategi:
Bli en i mängden. Inga mer sena kvällar, inget mer skolk från eftermiddagskaffet, vara
med på alla jul- och personalfester. Anstränga mig att vara trevlig och prata med alla,
från häxan med det råttfärgade håret i receptionen, till generaldirektören, om jag
eventuellt skulle stöta på honom i hissen eller trappan. Det kan ju hända, även om jag
inser att oddsen inte är så stora.
Jag tror fullt ut på min nya strategi. Och för att den ska bli så framgångsrik som
möjligt har jag bestämt mig för att följa olika utarbetade planer. En av mina planer går
ut på att prata om vädret. På så sätt lider jag aldrig brist på samtalsämnen. Varje morgon
xxxvii
går jag in på DMI:s och SMHI:s hemsidor och ser hur vädret ska bli under dagen. När
jag går förbi haggan med det råttfärgade håret i receptionen på morgonen kan jag till
exempel slänga iväg ett påstående, så där i förbifarten: ”Visste du att det uppmättes 41
000 blixtar i natt?” Så fort jag kommer till jobbet gör jag om proceduren och så har jag
vips fått en massa material att prata vidare om med mina nya kolleger till både
förmiddags- och eftermiddagskaffet.
Bland det första jag gjorde som nyanställd var att begära ut löneuppgifter på mina
arbetskamrater. Jag måste erkänna att det chockade mig lite att se att alla på min
avdelning tjänade bättre än jag själv – till och med Anders med den grå kostymen och
de tråkiga glasögonen vid skrivbordet snett framför mig. Men jag var inte så oroad
ändå. Det här skulle rättas till så snart min nya chef hade fått upp ögonen för mitt
utmärkta arbete och jag skulle tilldelas en av chefstjänsterna.
Bortom Anders satt Paula, och ända sedan första gången jag kom in på kontoret hade
jag förstått att det där var kvinnan i mitt liv. En dag skulle vi gifta oss. Det var som om
det var förutbestämt. Ända sedan den gången våra blickar hade mötts i
personalmatsalens den där gången på min första arbetsdag kände jag att det var vi två.
Dagarna på mitt nya jobb kom och gick, och jag arbetade målmedvetet vidare enligt
min upplagda plan. Småpratade med så gott som alla på jobbet om lufttryck och
blixtnedslag, stormhastigheter och UV-strålning. Men när jag hade arbetat i ett drygt
halvår på min nya arbetsplats, började jag bli lite orolig. Inte en enda gång hade min
chef kallat in mig för att diskutera en chefsposition. Jag insåg att jag behövde göra
något för att bryta status quo. Något radikalt. Ett heroiskt hjältedåd som skulle få allas
blickar att riktas emot mig.
Så en dag fick jag en idé. Från min plats hade jag uppsikt över kopieringsrummet, ett
litet smalt kyffe med ett monster till kopieringsmaskin. Vad kunde vara bättre för att få
mina arbetskamraters uppmärksamhet än att behärska kopieringsmaskinen? Maskinen
lystrade till namnet Minolta Bizhub C 754e, en dokumentmatare med dual-skanning
som kunde spruta ur sig papper med en hastighet av 75 kopior i minuten. Min första dag
på jobbet hade jag redan imponerat på en kollega genom att visa funktionen ”scanna in
till pdf-format”. Men jag behövde något större, något mer genomgripande för att riktigt
stila. På min förra arbetsplats hade kopieringsmaskinen trasslat så gott som varje vecka;
det var papper som fastnade, toner som måste bytas, lampor som blinkade i grönt och
rött och signaler som ilsket pep.
xxxviii
Kopieringsrummet var så litet att man med nöd och näppe kunde vistas två personer
där inne. Jag började nu med att se till att så ofta som möjligt ha ärenden dit. Jag skrev
ut även saker jag inte egentligen behövde ha på papper: utkast, anteckningar,
excelberäkningar. Samtidigt var jag noga med att hålla fortlöpande utkik över trafiken
till och från apparaten. Jag ställde samman en beräkningsmodell i vilken jag matade in
klockslag, antal personer i rummet, deras kön och väderlek. Efter en veckas
statistikinsamlande kunde min beräkningsmodell uppvisa att trängseln runt maskinen
var som störst strax för lunch på måndagar. Kvinnotoppen uppnåddes på onsdagar, strax
efter fikat.
Jag började också med att smuggla med mig den tjocka instruktionsboken till
kopiatorn hem nästan varje kväll. Jag behövde bli bekant med den här avancerade
maskinen i detalj. Lära känna dess inre. Bli ett med dess själ. Faktum är att jag aldrig
varit särskilt duktig på teknik, ofta haft svårt även med de enklaste saker, som att tanka
bilen eller programmera klockradion, så jag fick arbeta hårt med att ta mig igenom alla
tekniska instruktioner.
Jag behövde också ta reda på hur lång tid det skulle ta för mig att ta mig från min plats
vid mitt gråvita skrivbord ute på kontorshavet, till kopieringsrummet i händelse av ett
plötsligt maskinhaveri. Det fanns två vägar att välja på. Antingen gick jag till vänster
om Anders skrivbord, eller så gick jag till höger. Eftersom jag hade en tendens att rulla
min kontorsstol lite åt vänster, föreföll vänstersväng vara det logiska alternativet. Jag
skulle då redan när jag reste mig från stolen kunna ta spjärn med högerhanden på kanten
av skrivbordet och svinga mig iväg. Å andra sidan hade jag noterat att Anders hade en
irriterade ovana att bygga upp små dokumenthögar till vänster på skrivbordet.Vad skulle
hända om jag, i full fart på väg mot kopieringsrummet, lyckades stöta till hans skrivbord
så att alla papper föll ner på golvet? Jag skulle antagligen bli tvungen att hejda mig, böja
mig ned och lyfta upp alltihop på hans skrivbord och ursäkta mig. Allt annat skulle
verka ohövligt och kunna förstöra det erkännande jag hittills byggt upp. Alltså: det var
bäst att ta högersvängen.
Återstod att beräkna hur lång tid förflyttningen från skrivbordet till kopieringsrummet
skulle ta. Samma dag efter jobbet stannade jag kvar sent på kontoret, tog fram
måttbandet och mätte upp sträckan mellan mitt skrivbord och kopiatorn längs med
golvet. 10, 37 meter. Jag ägnade resten av kvällen åt att träna på ruscher mellan mitt
skrivbord och kopiatorn tills jag var alldeles blöt av svett.
xxxix
Hemma i min bostad mätte jag upp en snitslad bana med samma längd och började
träna. Varje kväll övade jag på att ta mig an de dryga tio metrarna så smidigt som
möjligt. Jag var mån om att min förflyttning skulle se atletisk ut. Inte så att jag blev
andfådd, men ett smidigt och sportigt sätt var mitt mål. När jag i ett par veckors tid hade
tränat på sträckan kände jag mig äntligen nöjd.
Efter att ha tillbringat så många kvällar hemma med löpträning, kände jag nästa dag för
att göra något annorlunda. Jag bestämde mig därför för att ta vägen om stadsbiblioteket
på vägen hem. På grund av mitt nyvunna intresse för kopieringsapparater tänkte jag att
det skulle vara intressant att testa bibliotekets maskin. Jag hittade en intressant artikel
och placerade uppslaget på kopiatorn. Men hur jag än försökte så spottade kopiatorn ur
sig kopior i A3-format, fastän jag mycket bestämt tryckte på A4-knappen.
”Kan du tala om för mig varför man inte kan kopiera i A4-format?”, sa jag till
bibliotekarien.
”Jo, men det ska man kunna göra.”
Jag viftade med tidningen framför henne, för att understryka allvaret i situationen, och
nickade åt kopieringsapparaten:
”Jag försökte ta en kopia därifrån, men den kom ut i A3-format.”
”Det är för att tidningen är lite större än A4, då ställer apparaten in sig på A3.”
”Nej du, den här är inte för stor”, sa jag bestämt. Det gällde att vara bestämd, annars
vet man aldrig vad bibliotekarien kunde ta sig till.
”Jo, den är lite större än A4.”
”Nej, detta är A4-format.”
”Ok. Ja i så fall vet jag inte.” Hon verkade uppgiven, ingen styrka alls i rösten.
”Det är din uppgift att veta sånt”, sa jag uppfordrande. ”Sitter du bakom disken så ska
du känna till allt härinne, det är faktiskt ditt ansvar. Hur ska vi göra nu då? Ska jag
behöva betala för en A3 fast jag ville ha en A4?”
”Nej, det kostar två kronor, du får betala för en A4.”
”Men se till att fixa den där kopieringsapparaten. Det kan ju vara bra för dig att tänka
på det till en annan gång”. Jag använde mig ännu en gång av fasthet i rösten. Efteråt
kände jag mig väl till mods. Det var alltid en skön känsla efter att jag kände att jag hade
gjort en samhällsinsats. Fungerade kopieringsapparater på bibliotek, det var faktiskt en
demokratifråga.
xl
Nästa morgon kallade vår avdelningschef, Olle, till möte. Han tog till orda så fort vi
hade satt oss runt det avlånga konferensbordet:
”Som ni vet lever vi i en föränderlig tid. Vi måste hela tiden anpassa oss till vår
omvärld. Detta gäller även vårt arbetssätt och vår arbetsmiljö. Vi har gjort en
grundläggande verksamhetsanalys för att avgöra vilken kontorslösning som just vår
verksamhet kräver, och utan att föregå beslutet i styrelsen kan jag säga att det lutar
starkt åt att vi kommer att göra om vår avdelning till en så kallad aktivitetsbaserad
kontorslösning.”
”Ursäkta, men vad exakt innebär aktivitetsbaserat kontor?” frågade Yvonne med
rädsla i rösten.
”Jag återkommer till exakt hur det kommer att se ut. Men låt mig först ge en bakgrund
och förklaring.”
”Alltså. Aktivitetsbaserat kontor innebär att vi inte längre kommer att ha egna
skrivbord. Istället kommer vi att ha flera olika arbetsmiljöer att välja på. Det kommer att
finnas ståbord, vanliga skrivbord, en lyxig lounge med soffor, en tyst avdelning med
mera. Detta kommer alltså att innebära att man varje morgon väljer vilken typ av
arbetsmiljö som passar bäst för just dagens arbete. Jag förstår att det här är en
förändring som kan väcka oro. Det här är något nytt. Men faktum är att andra
arbetsplatser som redan har prövat det här är nöjda. Undersökningar har visat att många
tycker att det är stimulerande att ha möjlighet att byta miljö under arbetsdagen, till
exempel att uppsöka en tyst avdelning när man har något skrivarbete som måste göras.
Några frågor?”
”Vi kommer alltså inte att ha fasta platser?”
”Nej, som jag sa.. Varje morgon väljer man den typ av arbetsplats som passar bäst...
Men tänk på att det här också kan innebära nya möjligheter. Nya möjligheter till
gemenskap kan uppstå när man inte sitter bredvid samma person varje dag. Man träffar
också fler personer och byter erfarenheter och kontakter mer än tidigare. Ett
aktivitetsbaserat kontor ställer också krav på ett förändrat arbetssätt och ett förändrat
ledarskap. Förändringsprojekt av det här slaget handlar inte bara om lokaler. Vi bör hysa
stor respekt för att människor är olika och att alla reagerar olika i förändring.
Aktivitetsbaserade kontor är bra och medger olika typer av miljöer. Men den trygghet
som en egen arbetsplats innebär är alltså borttagen.”
”Några ytterligare frågor? Ja, Jonas?”
”Hur blir det med kopieringsrummet?”
xli
”Kopieringsrummet? Nu förstår jag nog inte riktigt. Hur menar du?”
”Jo, kommer kopieringsapparaten att stå kvar som den gör i dag? I samma rum, menar
jag.”
”Nej, nej. Allt ska rationaliseras och moderniseras. Nu får vi dubbelt så många
arbetsplatser på samma yta, så det krävs nya lösningar, även för kopieringen. Exakt hur
kopieringsfrågan kommer att lösas får jag återkomma till, men förändringar blir det
alldeles säkert. Förmodligen kommer kopieringen att slås ihop med avdelning 34.”
Jag kände hur jag började svettas i handflatorna och hur det liksom började sticka av
obehag i huden på armarna. Det här hade jag inte räknat med. Kanske skulle man också
komma att byta kopieringsapparat, till en modell jag inte var inläst på?
Som tur var skulle inte kontorsförändringen ske ännu på ett halvår, så jag kände
fortfarande tillförsikt. Dessutom hade jag nu efter många kvällars hårt pluggande
äntligen börjat få en god uppfattning om den komplicerade kopieringsapparaten. Nu
återstod bara att invänta det rätta tillfället för att visa upp mina nya kunskaper.
När det hade gått mer än en månad sedan jag avslutat mina studier av
instruktionsboken började jag ana oråd. Ännu några veckor passerade utan att minsta fel
kunde skönjas på apparaten. Den arbetade trots allt för högtryck. Skrev ut beslut,
mötesprotokoll, minnesanteckningar, lönelistor, lagtexter, kontrakt och rapporter. Gick
den aldrig sönder? Jag började ligga vaken på nätterna. Det här skulle ju bli min
verkliga chans att äntligen bli sedd. Att få stila inför hela avdelningen.
En dag kom en servicekille till vårt kontor. Under ett par timmar låg han under
maskinen och skruvade och justerade, smörjde och bankade. Var maskinen alltså trots
allt sönder? Hade jag försatt min chans?
Jag låtsades vara i behov av nya pärmar och klev försiktigt in i kopieringsrummet och
sträckte mig efter en av de svarta dokumentpärmarna som låg prydligt staplade på en
hylla inne i hörnet. Hela tiden tittade jag noggrant var jag satte fötterna så jag inte klev
på servicekillens långa jeansklädda ben som stack ut från underredet av apparaten. När
jag nästan var över tröskeln igen på väg därifrån, slängde jag iväg en fråga, så där i
förbifarten:
”Verkar vara riktig kvalitet i den där apparaten? Går inte sönder ofta?” Jag ansträngde
mig för att framstå som så obekymrad som möjligt.
Servicekillen rörde på sin långa kropp, och stack fram huvudet och lyfte det en aning
från heltäckningsmattan:
”Nja, det här är bara den vanliga underhållsservicen. Den ingår i hyran för apparaten.”
xlii
Han övergick till sitt skruvande. Jag stod som förstenad på tröskeln, tog min pärm
under armen och gick bedrövad tillbaka till mitt skrivbord. Underhållsservice. Jag
smakade på ordet. På min förra arbetsplats hade jag aldrig hört talas om något sådant.
Hela eftermiddagen kände jag mig nedstämd. Jag tröstade mig med att skriva ett mejl
till Svenska Turistföreningen:
”Er årsbok innehåller flera grava fel. Ni verkar dessutom sakna sunt förnuft. Jag
kommer därför inte att förnya mitt medlemskap. Jag kommer att påtala detta för vänner
och bekanta. Med vänliga hälsningar, Jonas Larsson.” Efter att ha filat fram och tillbaka
på texten hela eftermiddagen kände jag mig riktigt nöjd, och tryckte bestämt på ”sendknappen”.
Senare samma kväll låg jag i sängen och läste, för första kvällen på länge inte i
kopiatorns instruktionsbok, utan min vana trogen i en managementhandbok. Flera av
tipsen var riktigt bra. Speciellt gillade jag avsnittet om att man skulle ”se sin arbetsdag
som ett antal sprintlopp i stället för ett maraton”, och att det var bättre att vara ”intensivt
fokuserad i korta perioder med pauser emellan än att vara delvis fokuserad under lång
tid”. Även avsnitten om hur man sparar tid var intressanta, som tipset om att hålla in
”stäng dörren-knappen” ända tills man har nått sin våning, när man åkte hiss, så att man
slapp släppa in andra människor på väg upp eller ner.
Strax innan jag släckte läslampan kom jag till en insikt: chansen att
kopieringsapparaten skulle gå sönder var nog inte så stor i alla fall. Men det gjorde inte
så mycket. Snart var det jul, och därmed julfest för personalen. Ju mer jag tänkte på
festen, desto mer positiv blev jag. Var det julfesten som skulle bli min stora chans?
Några dagar innan festen skulle gå av stapeln diskuterade vi vad vi skulle ge vår chef i
julklapp. Någon föreslog en fin flaska vin, men Lotta ansåg att det inte var passande.
”Jag känner att vi har ett otydligt regelverk här. Vad är det som gäller på den här
myndigheten egentligen? När Karin fyllde femtio förra året fick hon ju både middag och
resa i present. Och nu ska vi plötsligt ge vår chef dyra vinflaskor. Vad ger vi för signaler
till andra avdelningar om vi går och köper dyra viner till vår chef?”
”Vi kanske skulle spexa till det lite. Ge honom en pruttkudde? Finns på Buttericks”,
försökte jag med skämtsam ton.
Märkligt nog möttes mitt förslag med tystnad.
Samma dag som julfesten skulle gå av stapeln, tog jag ut några timmars flexledighet.
Hemma stod jag i flera timmar och tränade framför spegeln; på tonfall och gester. Jag
xliii
var trots allt inte så van vid personalfester, och nu ville jag inte försitta chansen att göra
ett gott intryck.
Vid mitt bord satt Georg och Lotta. Men jag hade bara ögon för Paula. Hennes
sprakande, lockiga rödbruna hår, hennes röda läppstift, hennes ärmlösa klänning. Jag
tänkte på hur nöjd hon skulle bli när jag så småningom, efter vår förlovning, skulle
berätta för henne hur förutseende jag hade varit i att planera vårt bröllop. Jag visste
precis vilken bröllopsklänning hon skulle bära, och jag hade planerat bröllopsdatumet
till den tredje helgen i juni, då var solchanserna som allra störst enligt DMI och SMHI.
Jag tvingade mig att ta blicken från henne och försökte delta i samtalet vid mitt eget
bord. Georg och Lotta verkade vara försvunna, och Rune och Jennifer diskuterade
någon tv-serie. Konstigt nog verkade ingen intresserad av att diskutera vädret. Nu när
man satt ner i lugn och ro fanns det ju äntligen tid för uttömmande väderdiskussioner.
Dessutom verkade de flesta i lokalen vara på väg att bli mer och mer berusade. Högst
ouppfostrat och odisciplinerat enligt min mening.
När det blev dags för kaffet och konjaken ursäktade jag mig och tog hissen upp till
kontoret. Jag satte mig vid mitt skrivbord, surfade in på DMI och SMHI och kollade
vädret (det skulle bli en kall och fuktig natt). Jag stängde av datorn och gick över golvet
bort till hissen igen. Jag var precis på väg att stiga in genom dörrarna, när jag hörde
några märkliga ljud från kopieringsrummet. Jag vände på klacken och stod stilla och
lyssnade. Ett slags stånkade, ett regelbundet ljud. Jag kände hur det kröp längs
ryggraden av välbehag. Hade den förbaskade apparaten äntligen gått sönder? Försiktigt
gick jag de få stegen fram till dörren och öppnade den långsamt på glänt.
Först var det svårt att urskilja vad det var som försiggick framför mina ögon. Men
sedan såg jag, ryggtavlan på Georg – han stod lutad mot kopiatorn, halvlåg över
apparatmonstret, under honom kunde jag skymta Lotta, hennes vita blus var uppknäppt
och kjolen nedhasad till knäna. Varje gång han stötte sig emot henne rystade det till i
den väldiga apparaten. De verkade så upptagna av varandra att de inte märkte mig.
Försiktigt stängde jag dörren igen.
När jag var tillbaka i festlokalen hade vår chef, Olle, just börjat ett tal. Några hade gett
upp sina platser och stod upp, andra satt på golvet med sina plastglas i händerna. Han
var röd i ansiktet och med högljudd röst tackade han personalen för ”De fantastiska
arbetsinsatserna under det gångna arbetsåret”. Jag ställde mig försiktigt i ena hörnet och
spetsade öronen. Olle fortsatte med sitt tal, och så blev det tyst en stund, han tycktes
hämta andan och just när jag undrade om talet var slut, tog han till orda igen:
xliv
”Och så vill jag att vi lyckönskar Paula till hennes nya jobb. Det är alltid tråkigt att
förlora en god medarbetare. Men – istället för att sörja – vill jag gratulera henne och
hennes nya arbetsgivare. Lycka till på ditt nya jobb, och skål!” Han höjde glaset och de
andra i rummet gjorde detsamma. ”Skåååål”. Det ekade mellan väggarna i den trånga
lokalen.
Nästa dag satt jag som vanligt vid mitt skrivbord. Paulas stol var tom. Från
kopieringsrummet kom ett konstigt ljud, ett slags rasslande och klonkande. Fel A17,
ingen tvekan om saken, pappersstopp i värmeenhetsdelen. Jag ignorerade ljudet och satt
lugnt kvar vid mitt skrivbord, skrev in www.dmi.dk i webbläsarfönstret och klickade på
returknappen. Det såg ut att bli en fin dag. Lätt molnighet och regn på förmiddagen,
men med goda solchanser när molnen började spricka upp på eftermiddagen.
Sannolikheten för sol var åttio procent.
xlv
Hypnos
”Vi ska på varieté”, sa Anders när vi satt med var sin öl i solskenet på en uteservering i
Nyhavn.
”Varieté? Vad för slags varieté?” sa jag.
”Du får se. Det här är något extra. Jag lovar.”
Det var inte någon mening med att fortsätta fråga. När Anders var på sitt
hemlighetsfulla humör kunde inte den grymmaste förhörsledare locka ur honom något.
Vi fortsatte småprata om gamla tider och jag kom på mig själv med att samtidigt sitta
och fundera på hur lik sig han var; det var samma ansiktsuttryck, samma lite sneda
leende, och samma kalufs som jag mindes från högstadiet. Förmodligen tänkte han
samma saker om mig.
Teatern där föreställningen skulle gå av stapeln låg i ett ganska ruffigt område bakom
stationen. Stora, neonupplysta ljusröda bokstäver förkunnade att föreställningen bar
namnet Varieté Magic Barbar. Det var en gammaldags, ganska liten lokal, men mysig.
Kulörta lyktor blinkade. Det var mycket folk men vi lyckades få bra platser, på tredje
radens parkett. Hela salongen doftade av en blandning av svett, cigarrdoft och linolja.
När vi satt oss ner tyckte jag att Anders såg ovanligt nervös ut. Han hade en slags latent
oro i sig, en maniskhet, som kunde bryta fram i kritiska situationer. Men jag tyckte det
var lite märkligt att han blev nervös just nu, här inne fanns ju inget att vara orolig för.
Men jag avbröts i mina funderingar, för strax släcktes ljuset ned och en ljuskägla dök
upp på den mörkröda ridån. En man i smoking, hög hatt och käpp uppenbarade sig på
scenen. Efter att ha hälsat oss välkomna på både danska och synnerligen knagglig
engelska presenterade han inledningsnumret: några polska akrobater och jonglörer som
lystrade till namnet ”The flying dragons”, och som slog volter och saltomortaler,
jonglerade med käglor och hängde i trapetser.
xlvi
Efter akrobaterna kom en trollkarl, ”den magiske Arturo Alcazar”, som mest ägnade
sig åt klassiska nummer som att trolla fram kaniner och trolla bort duvor. När han skulle
såga itu en kvinna inuti ett skåp gick något fel, och plötsligt stack tre fötter med
vickande stortår ut genom olika hål i skåpet. Publiken vrålade av skratt. Jag kände mig
illa till mods som jag alltid brukar göra när någon misslyckas och blir utskrattad. Men
jag blev aldrig klok på om misslyckandet var en del av numret.
Nästa nummer var en fakir och utbrytarkung, som gick på glasbitar och låg på
spikmatta och efter det en samling överåriga balettdansöser som presenterades som ”den
jyske balett”. Det var sannerligen en blandning av högt och lågt om vartannat. Frågan är
om inte bottennappet nåddes när en hårdsminkad primadonna försökte att ta sig genom
habaneran från Carmen, iklädd rosa korsett och röda nätstrumpor, stående på ett ben.
Jag kastade en blick på Anders. Han verkade helt inne i föreställningen. Kanske var han
mer lättimponerad än jag när det gällde medelmåttiga varietéartister?
När den sminkade divan precis avslutat sin sång till rungande applåder blev det en
kort paus och det kändes som om förväntan steg i salongen. Till och med den
påfrestande presentatören verkade extra upphetsad: ”Mina damer och herrar. Får jag
presentera, ända från andra sidan av Atlanten. Från det innersta av den väldiga, mystiska
Sydamerikanska kontinenten. Den fantastiska, oförnekliga, vackra, bedårande, unika,
häpnadsväckande, otroliga: Roxanna!”
Jag trodde inte mina ögon. In på scenen kom ett myller av människor, taktfast
marscherande till den suggestiva musiken från det lilla kapellet i orkesterdiket. Eld- och
svärdsslukare, balettdansöser, soldater och till sist, en elefant. Ja inte en livs levande,
utan en jättelik djurfigur som såg ut att vara i trä som rullades fram sist i tåget. Högst
uppe på det väldiga djuret satt en kvinna, hennes kropp lyste, hela kroppen var täckt av
guldfärg. På huvudet satt en väldig plym som vajade fram och tillbaka i takt med
musiken. Tydligen var hon känd bland stora delar av publiken. Applåderna hade en helt
annan intensitet än tidigare och uppskattande rop och busvisslingar hördes från de bakre
raderna. Men egentligen var det inte kvinnan i sig som var mest iögonfallande, det var
det som slingrade sig kring runt hennes hals: en lång orm, vars skinn gnistrade i kapp
med hennes kroppsfärg.
Så plötsligt bytte musiken karaktär, hon steg ner från sin tron och började dansa, och
hela scenen började dansa allt intensivare, musiken stegrades och tempot höjdes för att
slutligen uppnå en slags klimax, då kvinnan lyftes högt, högt upp av flera manliga
dansare och bars omkring runt, runt på scenen.
xlvii
Dansarna och elefanten försvann snabbt från scenen och hon var ensam, ljuset
släcktes, en spotlight tändes, hennes kropp lyste återigen i ljusskenet. Ormen måste på
något sätt ha smugglats ut under dansen. Återigen våldsamma applåder, fastän hon inte
gjorde mer än stod rätt upp och ner mitt på scengolvet. Nu såg jag att det fanns något
påtagligt exotiskt i hennes utseende, mexikanskt kanske. Orkestern började spela igen,
ett lugnare stycke den här gången och hon steg långsamt ner från scenen och gick ut
bland publiken. Ibland stannade hon till framför någon man, med händerna i sidorna,
och liksom visade upp sig. Snart var hon inne vid vår gång och jag fruktade att hon
skulle ställa sig framför mig, men hon gick vidare och fortsatte bakom oss. Hon ställde
sig bakom Anders, satte händerna på hans axlar, och böjde sig över honom, så att
hennes bikiniöverdel snuddade vid honom. Han satt som förhäxad, jag hade aldrig sett
honom med det uttrycket i ansiktet. Hon reste på sig igen, strök med handen över
huvudet på honom och gick vidare, hela tiden ackompanjerad av uppskattande
busvisslingar, innan hon så småningom försvann från salongen.
Presentatören var snabbt uppe framför ridån igen och presenterade en bulgarisk
hypnotisör med namnet Alfred Bulgakov och enligt presentatören var han känd över
hela världen. Bulgakov hade svart slängkappa och såg verkligen så där mystiskt
österländsk ut: lång och smal, stripigt hår, stort skägg. Han hade även en kvinnlig
assistent, och när jag studerade henne lite närmare såg jag att det var dansösen som så
hade fascinerat Anders för bara några minuter sedan. Hon var mer påklädd nu, och bar
någon slags tyllkjol, högklackade skor och rosa korsett.
”Mr Bulgakov would be very grateful if someone from the audience would like to
participate in an experiment with hypnosis. I can assure you that it is completely
harmless”, sa presentatören på sin knaggliga engelska och spanade med blicken ut över
publiken. Innan någon hade hunnit göra sig tillkänna, pekade han åt vårt håll:
”Perhaps the gentleman in the third row, in blue shirt?” sa presentatören och pekade
på Anders.
Han kastade en snabb förvånad blick på mig, samtidigt som han började skaka på
huvudet. Men publiken hade redan börjat klappa taktfast och kanske var det lockelsen,
känslan av att återigen få vara i närheten av dansösen som fällde avgörandet. Hon kom
fram och ställde sig framför Anders och sträckte fram handen. Han reste sig lite
tveksamt, och tog hennes hand. Han kastade återigen en snabb blick åt mitt håll innan
han gick upp på scenen med dansösen i släptåg.
xlviii
Anders blev hänvisad till en fåtölj mitt på scenen och Bulgakov ställde sig framför
honom.
”Do you believe in hypnosis?”
”No, I don´t think so”, fick Anders fram.
”Okey, we will see”, sa Bulgakov, och blinkade med ena ögat ut mot salongen.
Spridda skratt hördes ute bland publiken och jag började tycka synd om Anders. Det
kändes märkligt att se honom där uppe på scenen.
Plötsligt släcktes ljuset ner och bara Anders och Bulgakov förblev synliga i
strålkastarljuset.
Nu ställde sig den väldige hypnotisören bredbent rakt framför Anders och började tala
långsamt med sin mörka röst: ”You are feeling more and more relaxed... You are soon
going into a deep trance. Just relax, relax...relax...”
Bulgakov fortsatte i ett par minuter och strax var Anders helt i hans händer.
”Who is your loved one?” frågade Bulgakov.
”Roxanna”, sa Anders med märklig röst. Och hela salongen gapskrattade.
Nu tyckte jag ännu mer synd om honom. Men han hade alltid haft en förmåga att
utmärka sig. I skolan blev han ofta hånad för sin munkfrisyr och sina fräknar. När jag
tänker efter hade det nog alltid varit lite synd om honom.
Efter att hypnosnumret var klart återstod bara ytterligare någon misslyckad trollkarl
och jag var ivrig att så snabbt som möjligt få prata med Anders och höra hur han hade
upplevt hypnosen. Och kanske framför allt fråga honom hur han mådde. Det kan inte ha
varit så roligt att bli till åtlöje inför hela publiken, om han nu mindes något av
sessionen?
”Hur är det?” sa jag, när vi reste oss från de hårda trästolarna.
”Vi kan väl prata när vi kommit ut”, sa Anders och jag nickade.
Det tog sin tid att komma ut från salongen, trängseln var stor och uppenbarligen hade
många bråttom ut, kanske för att hinna med sina pendeltåg hem. Anders lyckades tränga
sig före ett långsamt äldre par, men jag hamnade precis bakom, och jag såg Anders
ryggtavla försvinna bort emot utgången.
När jag kom ut i foajén kunde jag inte se honom någonstans. Jag tänkte att han kanske
hade gått på toaletten och ställde mig och väntade i ett hörn. Men snart var foajén tom
och han syntes fortfarande inte till. Jag tog upp mobilen och ringde, men
telefonsvararen gick igång med en gång. Jag gick ut genom svängdörrarna och kastade
en snabb blick längs gatan, inte där heller. Jag gick in igen och kollade herrtoaletten: det
xlix
var tomt. Jag tittade mig omkring och såg att en garderobsvaktmästare höll på att räkna
ihop kvällens intäkter bakom disken, men han bara skakade på huvudet när jag beskrev
Anders signalement. Kanske hade han gått direkt till hotellet?
Det verkade ändå inte likt honom att bara gå iväg utan att meddela mig. Jag gick ut
genom svängdörrarna igen, men istället för att gå i riktning mot hotellet, svängde jag åt
motsatt håll, och efter att ha rundat ännu ett gathörn hittade jag vad jag sökte: en dörr
med skylten ”Artistindgang”. Jag kände på dörren, den var låst, så jag ställde mig vid
sidan och väntade. Jag hade tur. Efter några minuter kom ett uppsluppet sällskap ut,
bland vilka jag tyckte mig kunna skymta magikern Alcazar med sin långa, svarta
hårkalufs. Jag lyckades smita in innan dörren gick igen och kom in i en smal korridor.
På väggarna hängde inramade färgglada affischer från teaterlokalens historia, men jag
hade ingen tid att stanna och fördjupa mig i dem. Jag gick snabbt och funderade som
bäst på vad jag skulle säga om någon skulle dyka upp och fråga vem jag var, när jag
hörde högljudda röster inifrån en av artistlogerna. Diskussionen var hetsig, det lät som
ryska eller polska, kanske var det akrobaterna från ”The flying dragons” som bråkade
om hur de skulle fördela kvällens intäkter? Jag fortsatte i korridoren, jag kunde känna i
bröstet hur hjärtat slog hastigare nu. Plötsligt öppnades en dörr några meter framför mig
och en man kom ut, jag tyckte han påminde starkt om presentatören, jag fortsatte bara
rakt framåt och han verkade inte ta notis om mig. Jag började inse att det nog var dags
att försöka ta mig in någonstans, och öppnade en dörr på måfå. Bakom dörren fanns en
trappa och jag sprang snabbt uppför och kom upp till ännu en korridor. ”Teaterdirektør”
stod det på en dörr. ”Administration” på en annan. Jag tog upp telefonen och ringde
Anders nummer igen. Den förbannade telefonsvararen gick igång.
Just när jag skulle stoppa ner mobilen i jackfickan, tyckte jag att jag kunde skymta
någon röra sig längst ner i korridoren. Jag smög mig så tyst jag kunde längs väggen,
plötsligt hörde jag en dörr smälla igen med ett brak längst ner i korridoren. Någonting
sa mig att jag måste ge mig efter den där personen och jag sprang så fort jag förmådde.
Bakom dörren var ännu en trappa och jag kunde höra någon flåsa högre upp. Jag
kastade en blick uppåt och kunde skymta en lång gestalt, med hårsvallet som skakade
medan hon sprang, klackarna på skorna smattrade mot trappstegen. Ingen tvekan om
saken: Det var hon.
Jag fortsatte allt vad jag kunde, men hur snabbt jag än sprang, lyckades hon behålla
sitt försprång. Återigen smällde en dörr igen och smattrande från klackarna upphörde.
Snart var jag själv framme vid dörren. Det var en tung plåtdörr, och det krävdes all min
l
kraft för att få upp den. Jag var uppe på taket. Jag ställde mig upp och såg mig omkring.
Hon sågs inte till någonstans. Försiktigt tog jag mig runt till den andra sidan av takåsen.
Ingen där heller.
Jag tog mig tillbaka till dörren och drog igen den bakom mig. Jag fortsatte nerför
trappan, långsammare den här gången, när jag återigen hörde en dörr slå igen. Den här
gången lät det som om ljudet kom någonstans långt nerifrån. Jag satte av igen nerför
trapporna, så långt ner jag kunde komma och drog upp en dörr som det stod
”Kælderindgang” på. Och där var hon igen, jag kunde skymta ryggtavlan med baksidan
på den rosa korsetten, det bruna långa hårsvallet. Jag började springa igen, men precis
som i trappen verkade jag inte komma närmare hur mycket jag än ökade farten.
Plötsligt var hon försvunnen. Korridoren slutade tvärt och det enda som verkade
återstå var ännu en tung ståldörr, som verkade vara ingången till något skyddsrum. Jag
kände på handtaget. Dörren var låst. Långsamt gick jag tillbaka samma väg jag kommit
och gick upp för trappan igen. Jag började känna mig förvirrad, men lyckades komma in
i ännu en korridor som jag var osäker på om jag befunnit mig i tidigare. På måfå drog
jag upp ännu en dörr, och så fann jag mig själv stående på scenen. Teaterlokalen var
tom. Det var ganska mörkt därinne, men jag kunde se nästan bort till de bakersta
raderna. Ett tag tyckte jag mig se Anders sitta på samma plats som han hade gjort
tidigare, men jag insåg att det bara var en hallucination. Jag steg ner från scenen och
satte mig på samma plats jag suttit på en timma tidigare. Och nu kunde jag se henne
igen, hon stod där på scenen, i sin guldfärg, med ormen ringlande runt halsen. Jag
sträckte ut högerhanden och trevade med handen längs armstödet och stötte emot något
som kändes som armen på en människa. Långsamt vände jag på huvudet. Det var
Anders. Hans blick var stadigt riktad rakt fram, alldeles förtrollad av vad han såg.
li
Skummat hjärta
”Ja, jag känner ju lite så här... det här med musiken. Av en slump började jag lyssna på
Metallica på Spotify. Var så länge sen jag lyssnade på dom. Och bara: Gud vad jag mår
bra av det här.”
”Jag köpte mig en ny gitarr i våras. Jag har börjat spela igen. Jag kan visa dig om du
vill.”
”Vad häftigt. Gärna.”
Han gick iväg till sovrummet och var snart tillbaka med en skinande vinröd elgitarr.
”Wow. Vad snygg den är.”
”Visst.”
”Kan du inte berätta lite för mig.”
”Ja, jag har ju läst på en del om gitarrer, jag fastnade för det här märket, det här en
Gibson. Gitarrernas gitarr, kan man säga. Den har aktiva mikrofoner, sådana som
Metallica använder, ja som många metallband.”
Hon böjde sig fram och knackade med knogarna mot gitarren.
”Är det mahogny?”
”Det är mahogny här på ovansidan, sedan lönn och så rosewood här på greppbrädan,
så det är ett himla hantverk. Den måste ju ha en bra klang.”
”Och vad gör de här mikrofonerna. De gör att ljudet blir starkare? Mer fylligt, eller?”
”Ja, du måste ha någon sorts mikrofoner för att du ska få ljud.”
”Kan du inte spela lite?”
Han drog igång inledningstakterna till Deep Purple:s ”Smoke on the Water”. Det dova
gitarrljudet studsade mellan väggarna i det lilla rummet.
”Vad fräckt! Vilket ljud! Jag måste fråga lite mer.”
”Fråga på.”
”Är det där tonkontroller?”
”Ja. De ger olika ljud.”
Han vred på rattarna på gitarren och demonstrerade.
lii
”Hur länge har du spelat egentligen?”
”Jag höll nog på mest i tonåren. Då spelade jag rätt mycket. Men sen, när jag slutade
gymnasiet så la jag av, tills nu då.”
”Synd att jag inte är trummis. Då kunde vi spela ihop. Men du, hur funkar det här om
man har långa naglar?”
Hon höll upp sina händer med handflatorna mot sig och spärrade ut fingrarna. De
rödmålade, avlånga naglarna blänkte i ljuset från taklampan.
”Alltså man spelar inte med fingrarna, man använder bara plektrum.”
”Hur är det med pedaler?”
”Jag kan inte så mycket om det. Men man kan göra rätt mycket med den här.”
Han vände sig om och vred lite på några rattar på förstärkaren, så att ljudet nu blev än
dovare. Han körde vidare på ”Smoke on the Water” och vände sig sedan om och han
vred upp volymen ännu ett par snäpp på förstärkaren, och fortsatte med temat från
Metallicas ”Unforgiven”.
”Shit! Det är ju som Metallica!”
”Ja, det är Metallica. Men om vi tar Metallica. Han, Kirk, gitarristen, är ju duktig.
Men egentligen är det lite fusk. När de spelar in har de ju lagt in typ sju gitarrer.”
”Ja, jag sitter ofta och kollar på rockvideor på Youtube. På den här, ”Wherever I
may...”, vad heter den nu? Är det bas eller gitarr?”
”Wherever I May Roam”
”Ja, just det. Är det bas eller gitarr?”
”Jag tror att på de allra första ackorden, då är det cittra eller nåt sånt.”
Han drog gitarren åt sidan, satte försiktigt ned den på golvet och gick fram till en
välfylld bokhylla som upptog hela sidväggen i det fyrkantiga rummet.
”Nu ska vi se. Här är den.”
Han drog ut en tjock pärm ur hyllan och gick och satte sig i fåtöljen igen. Hans
svettiga fingrar bläddrade intensivt fram och tillbaka i den sprängfyllda pärmen.”
”Här har du den.”
”Är det cittra?”
”Sitar, arrangerad för gitarr. Är det bara jag som dricker? Här, varsågod.”
Han böjde sig ned och tog upp vinflaskan från golvet och fyllde upp det stora glaset
nästan till brädden med det mörkröda vinet.
”Tack.”
”Fint vin det här. Franskt. Château La Reyne. Skål.”
liii
”Skål.”
”Jag har undrat liksom, en bas låter ju mycket dovare än en gitarr?”
”Ja, fast man kan få ganska ljusa toner från en bas också. Fast det är ju tjockare
strängar. Men man kan göra mycket i studion, ja på scen också, fast speciellt när de
spelar in.”
”Ja, när de spelar den live så låter den aldrig likadant som på skivan.”
”Och det man söker i hårdrocken är ju ofta det lägsta, lite grymmare ljudet, esträngen, den lägsta. Och sen är det, det – att du måste hela tiden dämpa.”
”Dämpa? Trycka ner strängen?”
”Nej, man dämpar här. Kolla.”
Han drog i spaken. Hon böjde sig fram så att klyftan mellan brösten tydligt blev synlig
i urringningen.
”Som sagt, jag har alltid varit svag för gitarrer.”
”Ja, jag med. Haha. Jag ska försöka börja och spela. Ska försöka ha det som
nyårslöfte, haha.”
Han funderade på hur gammal hon var. Tjugofyra, tjugofem? Med sitt långa
mellanbruna hår, dinglande örhängen, sin urringade topp och sitt frågvisa sätt verkade
hon så ungdomlig på något sätt.
Han älskade när han fick sitta och vara den kunnige. Som när han var den förste att
svara på vart man var på väg i På spåret, eller vinna i Trivial Pursuit. Och nu ikväll fick
han tillfälle att visa hur mycket han kunde om hårdrock och elgitarrer.
Vilka ben hon hade! Och hennes hår...han längtade efter att få dra det mellan sin
fingrar. Och hon var fnittrig och rolig också. Och så det bästa av allt: hon verkade så
intresserad av honom. Det kanske inte kunde bli något långvarigt, men – vad fan, lite
roligt kunde han väl få ha.
"Vill du ha lite kaffe? Jag tror jag måste ha lite."
"Ja tack, gärna med mjölk om du har."
"Visst, jag fixar det. Du kan ju pröva så länge."
Han lämnade över gitarren och gick ut i det närbelägna köket. Medan han skummade
mjölken funderade han på hur han skulle gå vidare. Visa henne runt lite i lägenheten
kanske? Stereon kunde kanske imponera? Han gjorde en liten gubbe till sig själv, och ett
hjärta till henne med mjölkskummet. Stolt bar han in kaffekopparna till henne, där hon
satt och försökte få ljud i gitarren.
"Här. Varsågod."
liv
Han höll stolt fram koppen med det vackert formade hjärtat.
"Tack. Åhh, vad gulligt. Tack."
"Ja, det tog ett tag innan jag lärde mig. Men nu är jag riktigt bra på de där figurerna"
Hon såg så förbannat söt ut när hon satt där i fåtöljen med gitarren på magen. Han
kände att han måste få henne i säng. Måste.
"Du kan ju. Vi får träffas igen och spela någon dag. Förresten, du har ju inte sett hur
hela lägenheten ser ut. Jag kan visa dig runt lite om du vill."
"Gärna."
"De gick runt i den spatiösa våningen. Han visade henne det mysiga sovrummet,
badrummet med den specialformade jacuzzin med den inbyggda belysningen, köket
med Gaggia-maskinens alla funktioner. Och så naturligtvis vardagsrummet med
jordgloben och den inbyggda minibaren. Och så till sist hans kombinerade hemmabio
och stereoanläggning med projektor, den bastanta 200-watts förstärkaren och hans
stolthet: de stora Bowers & Wilkins-högtalarna.
"...och så här högst upp sitter diskantelementet. Kärnan här i mitten är av diamant.
Äkta diamant alltså."
"Oj. Måste vara bra ljud. Kan du inte spela något?"
"Visst."
Han slog upp laptopen som låg på det mörkbetsade soffbordet, vid sidan om
fruktfatet.
"Vad vill du höra?"
"Ta något du gillar."
Han öppnade Spotify och rullade sig fram i låtlistorna.
Vad skulle han ta? Något lite lugnare, lite softare. ”Brother”, med Alice in Chains,
perfekt.
"Det här kanske du gillar."
Han drog upp volymen några snäpp.
"Vågar inte spela alltför högt så här dags. Vill inte bli ovän med grannarna, haha. Men
de verkar ju tåla gitarrspel, så det här ska de väl stå ut med."
Ljudet var verkligen fantastiskt, tänkte han. Fastän han använde sin anläggning nästan
varje dag, förvånades han ofta över hur bra det kunde låta. Men så hade han också lagt
ner åtskilligt av både tid och pengar på att det skulle bli så bra som möjligt.
De kanske kunde göra det här inne, på soffan? Inte förhäva sig nu, ta det stegvis. Hon
verkade ju intresserad. Visserligen stod hon fortfarande upp med kaffekoppen i handen,
lv
en bit ifrån honom. Han satte sig ner i den rymliga soffan, nästan i mitten, och lade upp
armen på ryggstödet.
”Vill du inte sätta dig? Väldigt skön soffa det här, faktiskt.”
Han klappade med handen jämte sig på den pösiga, vinröda soffkudden, som för att
försäkra henne hur mjuk och skön den var.
”Nja, jag tror nog att jag kanske ska gå nu. Måste upp tidigt i morgon. Har ett pass på
Gerda på förmiddagen.”
”Men, inte behöver du väl träna på morgonen?”
”Jo, för det är jag som är ledaren. Alltså, jag är instruktör. I afrikansk dans, eller afro
som vi säger.”
De var tysta en stund.
”Ja, som sagt, jag går nu. Jag hittar ut själv. Det var trevligt att spela gitarr. Vi får göra
om det någon gång. Tack för kaffet förresten. Hej.”
”Hej.”
Hon gick snabbt ut i hallen och innan han hunnit resa på sig hade hon hunnit ut i
trapphuset. Han störtade mot dörren och sprang ner för trapporna i strumplästen, men
han hörde hur porten slog igen där nere, och stannade och gick långsamt tillbaka upp till
den tomma lägenheten.
Han gick raka vägen till barskåpet.
lvi
Workplace
Hans arbetsplats är framför ett grått skrivbord i ett kontorslandskap på nionde våningen.
Han sitter i en av de mittersta raderna, fönsterplatserna med utsikt är reserverade för ITspecialisterna och gruppcheferna. Själv är han bara handläggare och står alltså längst
ner på rangskalan, åtminstone här på nionde.
Det är inget fel på varken det funktionella skrivbordet eller den mörkgrå
kontorsstolen. Men hans belägenhet gör att han fråntas varje form av privatliv. De
mintgröna skärmarna som delar av hans plats skyddar bara från insyn från personerna
närmast framför och bakom. Han kan inte peta sig i näsan utan att någon annan har
möjlighet att lägga märke till det; både de som sitter i fönsterraden och handläggarna i
raden direkt till vänster kan se vad han gör, varje minut av arbetstiden. Och han sitter på
sin stol åtta till fem. Fem dagar i veckan. Fyrtiosju veckor om året.
Men lönen är bra. Trettiofemtusenfemhundra i månaden. Och då han en gång
anställdes blev han utvald i hård konkurrens. Det var 223 sökande till sju tjänster.
Arbetet är egentligen inte så komplicerat. I slutet av varje månad fylls hans inkorg på
med ett tiotal nya ansökningar. Ansökningar som han har exakt tjugotre dagar på sig att
behandla. Det gäller att inte överskrida denna magiska gräns. Det gör att han har knappt
två och en halv dag på sig för varje ansökan.
Varje måndagsmorgon är det veckomöte.
”Välkomna hit!”
Chefen för hans avdelning, Gustav, förde som vanligt ordet.
”Vi har en fullspäckad dagordning i dag, där första punkten är en föredragning av hur
vi ligger till när det gäller vår svarsfrekvens på telefonerna. Angelica, är som ni säkert
känner till, ansvarig controller för vår avdelning. Ordet är ditt Angelica!”
”Tack så mycket, Gustav! Alltid lika roligt att besöka nionde. Vad gäller statistiken för
handläggningen, tjugotredagarsgränsen, ligger ni bra till. Däremot är jag rädd för att er
svarsfrekvens för telefonförfrågningarna har sjunkit sedan jag var här senast. Som ni
lvii
kan se i diagrammet på fjärde sidan – den röda kurvan – har ni under tredje kvartalet
bara haft en svarsfrekvens på drygt sextio procent. Nu vet jag att ni har haft problem
med sjukskrivningar och annat. Men ändå. Tjugo procentenheter under målet är inte
acceptabelt.”
”Tack, så länge Angelica. Innan Angelica går vidare tänkte jag att de som vill skulle få
tillfälle att yttra sig. Varför har vi så låg svarsfrekvens? Vad säger ni? Ja, Stina?”
”Jo, alltså, åttio procent är ett orimligt mål, med tanke på de omständigheter vi arbetar
under. Sjuttio kanske vi kan komma upp till, men... Tänk på hur underbemannade vi är.”
”Jaha. Tack för det. Vad säger du Angelica?”
”Jag säger som vår kära ägare: Åttio procent är åttio procent som är åttio procent. Det
är bara en siffra som är acceptabel och det är åttio procent. Ni känner väl till vår ägares
femton budord, och här tycker jag att det tredje passar som hand i handsken, jag citerar:
Omöjligt, omöjligt
Är bara ett ord
Hos oss är allting möjligt
Hos oss är det som andra finner omöjligt
Fullt möjligt
”Nu är det inte jag som är chef här på nionde”, hon log och blinkade med ena ögat åt
Gustav, ”men jag skulle föreslå att ni högläser de här raderna på morgonmötena den
följande månaden. Jag vet att de gjorde det på sjätte förra året, när de hade problem med
svarsfrekvensen, och det hade en fantastisk effekt.”
Vad trodde dom, där uppe i ledningen? De visste mycket väl att hans avdelning hade
jobb upp över öronen. Hur skulle det gå om de inte fick tillfälle att stänga av telefonerna
då och då? Då skulle de få ännu mindre gjort. Men det var bäst att inte säga något. Han
ville inte bli en av de där som ifrågasatte. Han ville tjäna pengar. Bättre att knipa käft
och jobba på.
Några dagar efter mötet kom Gustav förbi hans skrivbord.
”Du kan väl komma in till mig efter lunch”, sa han, på sitt vanliga korrekta sätt.
”Ja, visst. Lite efter ett?”
”Strax efter klockan ett blir utmärkt.”
Gustav satt i den pösiga chefsstolen bakom skrivbordet och han själv i den upprätta
stolen mitt emot honom på andra sidan bordet. Skrivbordet var kliniskt rent från papper,
lviii
i bokhyllan stod pärmarna uppställda i givakt. Utsikten från fönstret var inget att hurra
över – Företagets trista innergård med en gräsplätt och slitna fikastolar.
Gustav lutade sig bakåt i sin kontorsstol, satte fingertopparna mot varandra och vände
blicken mot fönstret. Plötsligt snurrade han stolen ett halvt varv och stirrade honom i
ögonen:
”Vi har ett problem här på nionde. Och jag funderar på om du kanske är rätt person för
att hjälpa till med en lösning.”
”Jaha, jag...”, han kände sig närmast paralyserad av Gustavs genomborrande blick.
”Låt mig säga så här: På Företaget är vi måna om att vi alla är på banan. Alla ska med,
som det heter i politikens värld. Vi sitter alla i samma båt. Ju mer vinst vi gör, desto
bättre för alla. För mig, för dig, för alla anställda. Och jag tror inte att vår färd över de
jävla stormiga vatten – ursäkta mitt ordval – som världsekonomin befinner sig i just nu
gynnas av att en del anställda försöker sig på att försöka ändra på båtens kurs.
”Jag tror inte jag förstår riktigt.”
”Jag ska tala klarspråk. Vårt företag, och speciellt inte vi på nionde, gynnas inte av att
man ifrågasätter våra högt uppsatta mål. Om du tänker på vad som hände på mötet
tidigare i veckan så kanske du förstår?”
”Du syftar på Stinas ifrågasättande av Företagets mål?”
Gustav svarade inte genast. Istället snurrade han stolen så att hans blick åter fästade på
fönstret. De satt båda tysta i vad som för Martin kändes som flera minuter. Eller var det
bara några sekunder?
”Det här mötet mellan oss har aldrig ägt rum. Förstått?”
Han nickade. Han försökte sitta och se oberörd och avslappnad ut, med det ena benet
över det andra, men kände hur han började svettas om handflatorna.
”Då så. Jag vill be dig om en sak. Håll ett öga på henne. Hon sitter ju snett framför dig
på kontorsgolvet. Lyssna på vad hon säger i telefon. Försöka hålla koll på vilka ärenden
hon gör sig inom avdelningen. Vilka hon pratar med. Du förstår säkert. Men var
försiktig. Hon får inte misstänka något. Om du vill hjälpa oss med detta ska jag
personligen se till att din lön höjs till minst fyrtiofem vid nästa förhandling. Och
fungerar vårt samarbete tillfredsställande kan jag locka med mycket mer förmåner
längre fram. Det är för företagets bästa förstår du. Alla måste vara med på banan. Vad
säger du?”
”Och om jag vägrar?”
lix
”Ja, då kan jag bara beklaga att du inte vill hjälpa företaget. Att du inte vill det bästa
för organisationen. Och du förlorar din extrainkomst. Och chansen att tjäna långt mer i
framtiden.”
”Okej. Jag ska försöka.”
”Som sagt, var försiktig. Vi träffas här igen om cirka två månader. Jag tar kontakt, inte
du. Och kom ihåg: Det här mötet har aldrig ägt rum. Frågar någon, så säg att du var
tvungen att ta upp någon familjeangelägenhet med mig, eller något liknande.”
”Jag förstår.”
”Bra.”
På tjugotredje våningen satt elva kostymklädda män samlade runt ett ovalt
sammanträdesbord. Miljön var vad som skulle kunna benämnas sober, snarare än
elegant. Bordet var av tonat glas, på de svagt beigetonade väggarna hängde rader av
inramade foton på Företagets ägare. Ena långväggen dominerades av höga fönster, där
en dörr stod på glänt ut till en jättelik takterrass.
Mannen som satt vid ena kortsidan förde ordet.
”Som ni alla vet har vi som policy i vår organisation att snabbt ta tag i alla problem
som dyker upp på personalsidan.”
Mötesdeltagarna nickade.
”Vi har nu under en längre tid varit förskonade från några bekymmer med personalen,
men tack vare vårt utmärkta rapportsystem har jag denna vecka fått reda på två
incidenter, och jag föreslår att vi här och nu tar tag i dessa med en gång. Jag börjar med
den mindre. På nionde har en anställd haft fräckheten att öppet ifrågasätta vårt
åttioprocentsmål. Detta är inte första gången det händer, så lyckligtvis har vi rutiner som
vi vet brukar fungera i sådana här fall. Jag har instruerat chefen på nionde att använda
sig av rutin enligt protokoll 9A. Några frågor?”
Mannen som satt närmast till höger om ordförandeplatsen, en spenslig man i
femtioårsåldern med skägg och glasögon, yttrade sig: ”Vad gör vi om faller tar en
oväntad utveckling? Om det visar sig att 9A inte är tillräckligt? Vad jag förstår blev det
problem senast på tolfte, där vi tillämpade samma protokoll. Det hela slutade med att vi
fick kalla in specialen. Och hade de inte fått hjälp av Vladan så kunde det ju gått hur
som helst. Var ju på vippen att allt hade hamnat hos pressen!”
Ett gillande hummande hördes runt bordet.
lx
”Incidenten på tolfte var ett specialfall”, sade mannen på ordförandeplatsen syrligt.
”Det är svårt att tänka sig att ett liknande händelseförlopp någonsin skulle inträffa igen.”
Han hällde långsamt upp mineralvatten i det höga, långsmala glaset på bordet framför
honom, och tog en rejäl klunk. Han satte tillbaka glaset på bordet med samma
långsamma omsorgsfullhet som han hade hällt upp vattnet.
”Då går vi vidare. Nästa fall är av betydligt allvarligare sort. Det rör sig om en
händelse på sextonde som inträffade i veckan. Vi är inte helt säkra än, men en anställd
på avdelningen, en gruppchef vid namn Jessica Andersson, verkar ha fått reda på
betydligt mer om vår verksamhet än vad som är bra för henne, eller för oss. Det verkar
som hon på något sätt – vi vet ännu inte exakt hur det har gått till – har fått kännedom
om en av våra sidoverksamheter, och tyvärr tror vi också att hon kan ha kommit över
detaljer gällande våra kontakter med ministern.”
”Herregud!”, utbrast spontant en av mötesdeltagarna. ”Hur har detta gått till?”
”Hon är väldigt ambitiös. Jobbar ofta sent på kvällarna. Vi tror att hon på något sätt
har varit på kontoret under en nattkörning. Som ni alla är medvetna om ska vi
egentligen inte göra några körningar på sextonde. Vi hade en exceptionell otur, mina
herrar. Vi håller på och kollar kamerorna nu, men hittills har vi inte hittat något.”
”Övervakning? Skuggning?” frågade den spenslige mannen.
Ordföranden skakade på huvudet.
”Vi satte in det så fort vi fått veta. Har inte gett något.”
”Har vi ingen hållhake på henne?”
Ordföranden skakade åter sitt avlånga huvud.
Han fortsatte: ”Som jag ser det har vi tre alternativ. Mutor, hot, eller eliminering. Och
det är bråttom. Hon kan skvallra. Det är möjligt att hon redan har pratat med maken.”
”Vad jobbar han med?”
”Läkare.”
”Barn?”
”Två döttrar, i skolåldern.”
En fetlagd man som satt ytterst i ena raden yttrade sig för första gången: ”Jag röstar
för att vi röjer henne ur vägen. Mutor är, som vi alla visa av erfarenhet vet, en ytterst
riskabel metod, speciellt när vi inte har någon hållhake. Hot – med eller utan våld – är
också vanskligt. Vem vet hur tuff den här bruden är? Hon har trots allt tagit sig ända till
sextonde. Hon kanske går till pressen även om vi hotar henne, ja även om Robert och
hans grabbar skulle göra sitt jobb. Och då sitter vi jävligt illa till.”
lxi
Ett mummel spred sig bland de välklädda männen. Till slut tog mannen vid kortsidan
till orda igen.
”Det verkar som om vi får svårt att enas. Vi går till omröstning. Mutor?”
Två män i mitten av ena raden räckte upp handen.
”Hot?”
”Tre händer sträcktes upp.”
”Det ser ut som om vi åter står inför en likvidation mina herrar. Jag föreslår att vi i det
här fallet följer protokoll 32B. Det blir dyrt, men i det här fallet med risk för ett
avslöjande av våra regeringskontakter, kan vi som ni säkert förstår inte chansa. Vi kan
helt enkelt inte tillåta oss att ta risken att fälla både oss och regeringen. Ett
regeringsskifte nu vore dessutom en katastrof för vår verksamhet. Frågor?”
”Då så. Jag ska personligen ta upp fallet med Mr O i eftermiddag. Jag föreslår att vi
tillsammans läser upp det sjunde budordet innan vi tar lunch.”
De elva männen längs bordet reste högtidligt på sig, och stämde in i kör:
Disciplin, respekt
Lojalitet, plikttrogenhet
Trofasthet, renhårighet
Företaget framför allt
”Tack mina herrar. Nu väntar buffén på oss ute på terrassen. Låt den inte vänta för
länge. Som Mr O brukar säga: Den som inte griper fågeln i flykten kan inte räkna med
att bli framgångsrik.”
Det förvånade honom att byråkratin på Företaget var lika utbredd som på den stora
myndigheten som han jobbat på tidigare. Kanske var det en myt, effektivt odlad av
högerpolitiker, att det bara var i staten som byråkratin frodades. Var det helt enkelt så att
när organisationer nådde en viss storlek så blev de tungstyrda och byråkratiska oavsett
om de var statliga eller privatägda?
Speciellt irriterande var det att ekonomiavdelningen skulle godkänna allt.
Utbetalningar, inköp – hur små och obetydliga de än kändes – dessa petiga ekonomer
skulle granska varje kommatecken, varje decimal. Och gjorde han någon gång ett fel om
aldrig så litet, då kunde man vara säker på att det genast kom ett mejl om att han inte
hade följt reglementet.
lxii
Han kände hur det vände sig i magen när han tänkte på att han hade gått med på att
övervaka Stina. Det var ju en av hans trevligaste kolleger. Det kändes fel att agera
någon slags hemlig polis. Men tiotusen mer i månaden lockade. Avbetalningarna på
både villan och bilen sved i plånboken. Han slog bort de jobbiga tankarna.
Samtidigt som han funderade vid sitt skrivbord på nionde gick samtalen vidare på
tjugotredje. Två personer befann sig på styrelseordförandens flotta kontor.
”Jag är rädd att jag kanske gjorde något dumt som anlitade honom som övervakare.
Han är nitisk, men det verkar som om han har börjat få ångerkänslor. Har fått rapporter
från Nilsson, som sitter snett bakom honom om att han pratat med sin fru på telefon om
sitt tvivel. I skrivbordslådan, i hans låsta fack, hittade vi också anteckningar som visar
på att han har börjat tvivla på om han gör rätt.”
”Mhmmm. Inte bra. Vad tror du om en resa? Är det någon konferens på gång?”
”Nästa månad är det den årliga Münchenkonferensen. Men den ligger egentligen lite
över hans nivå. Han är ju handläggare.”
”Tror du han skulle fatta misstankar?”
”Egentligen tror jag inte den risken är särskilt stor. Jag har gett gott om lovord och
lovat löneförhöjning. En tripp utomlands blir ännu en belöning i raden.”
”Börja med att plussa på löneförhöjningen, lägg på femtusen till, och meddela honom
sedan lite som i förbigående att han har blivit utsedd att åka på konferensen i år, som en
extra gratifikation i ett paket så att säga.”
”Och hur gör vi med hållhaken?”
”Ring Carlo. Hans kex brukar inte misslyckas. Dessutom har han nyligen fått
påfyllning.”
”Och om fisken mot förmodan inte skulle nappa?”
”Då får vi ordna något när han är tillbaka i hemmavattnet igen. Sätt in extra bevakning
så länge.”
Rummet på Hotell Vier Jahrezeiten var verkligen något extra, tänkte han när han satt på
sängkanten och tog av sig sina svettiga finskor. Inredningen var i en stil som bäst kunde
beskrivas som avslappnat lyxig. Inte bara rummet utan hela hotellet andades klass.
Pösiga, sköna fåtöljer. Marmor i badrummet. Så här flott hade han aldrig tidigare bott.
Det kunde inte vara billigt, men ville Företaget kosta på, så varför inte?
Det hade varit en lång dag. Föreläsningarna hade avlöst varandra under hela
eftermiddagen. Men den avslutande middagen hade varit fantastisk. Han lekte med
lxiii
tanken på att ta en snabb dusch och sedan ta en kvällsrunda i de närbelägna kvarteren.
Det skulle kännas konstigt att komma hem utan att ha hunnit med att se något av staden.
Han lossade på slipsen och började knäppa upp knapparna i den nyligen inköpta Etonskjortan. Han hade hunnit till den tredje knappen då han hörde en diskret knackning på
dörren.
Sömnigt fingrade han efter mobilen på nattduksbordet, klockan visade 08:35. ”Jäklar!”,
väste han tyst för sig själv. Första punkten på dagens program var om tjugofem minuter.
Det var bara att kasta sig in i duschen, någon frukost hanns inte med.
Medan han fumlade med värmereglaget inne i duschkabinen for tankarna runt i
huvudet. Vad hade han gjort! Först hade han försökt få henne att gå, men hon hade
envisats. Och han kunde inte förneka att han hade njutit. Champagnen hon hade beställt
upp på rummet hade lagt sordin på hans iver att kasta ut henne, och istället hade han
gett efter. Han ställde sig framför spegeln, lät kallvattnet spola ett tag och baddade
ansiktet med det iskalla vattnet. Han torkade sig snabbt med hotellets kritvita handduk
och granskade ansiktet framför spegeln. ”Helvete också!” Hans hesa röst ekade mellan
marmorväggarna.
Mr. O:s och tillika Företagets egentliga högkvarter bestod av tre herrgårdsliknande
byggnader som låg i en halvcirkel, med öppningen mot havet. Bakom egendomen
bredde en park i engelsk stil ut sig, som så småningom övergick i skog. Just den här
höstdagen var utsikten från luften extra hänförande, träden sprakade i höstfärgernas alla
gula och röda kulörer. Helikoptern landade perfekt, mitt i krysset på plattan, och
styrelseordföranden småsprang mot innergården. Mr O gillade inte att vänta.
”Det var ju för väl att beslutet om eliminering gick igenom i styrelsen”, sade Mr. O
skrockande.
De satt mittemot varandra i den jättelika salongen. På det låga bordet mellan dem stod
det uppdukat te i silverkanna, tillsammans med otaliga varianter scones, snittar och
småkakor. Mr. O tog en av sconesvarianterna mellan tummen och pekfingret och
började sakta och omsorgsfullt stryka smör på ena sidan.
”Jag ser fram emot att få ha den här Jenny hos mig hädanefter.”
”Jessica. Jessica Andersson.”
”Jaha, ja. Jessica. Verkar vara en duktig tjej. Och hon är helt införstådd med villkoren
här ute?”
lxiv
”Absolut”, sa styrelseordföranden. Hans tonfall andades respekt. Det var alltid med
blandade känslor han vistades ute på Ägarens domäner. Visst var det en ynnest att få
komma hit. Men när Mr. O fick något av sina utbrott kunde stämningen bli fruktansvärt
otrevlig. Men han verkade vara på ovanligt gott humör idag.
”Annars inga missöden att rapportera?”
”Nja, inget allvarligt. Vi var lite osäkra angående lojaliteten hos ett par medarbetare på
nionde. Men det håller på att ordna upp sig. En kvinna som ifrågasatte vårt
åttioprocentsmål, men henne har vi fått tillbaka in i ledet. Och så en man som var satt att
övervaka henne, men som vi var rädd började tvivla. Men det är fixat nu. Vi har fått en
hållhake på honom. Bilder. Fantastisk skärpa på dem med avslöjande motiv. Carlos
tjejer kan sina saker. Den här killen kommer att följa vår minsta vink nu.”
”Bra.”
Mr. O var i färd med att preparera ännu en scones, nu med hallonmarmelad.
”Jag är som alltid nöjd med dig. Mycket nöjd till och med. Det här upplägget med att
testa styrelsens trofasthet var genialt, måste jag säga. Genialt.”
”Tack”, sa styrelseordföranden, nu med lite mer fasthet i rösten. ”Och jag tror Jessica
kommer att göra ett bra jobb. Vi förlorar en skicklig medarbetare på sextonde, men...den
enes död den andres bröd...”
”Ha, ha.”
Sannerligen, han skrockar för andra gången på en eftermiddag, tänkte
styrelseordföranden. Det måste vara rekord.
”Ja, hälsa henne att hon är välkommen att börja här den första.”
”Det ska jag göra.”
”Då så.” Mr O borstade omsorgsfullt bort smulorna från kostymen med handflatorna.
”Då var vi väl klara för idag. Tionde budet passar bra, eller vad säger du?”
”Javisst.”
De reste på sig.
Saken. Saken.
Allt för Saken. Allt för Saken.
Låt oss inte tveka. Inte rubbas.
Allt för Saken.
lxv
lxvi
lxvii
lxviii
lxix
lxx