Filosofins historia. Bertrand Russel om västerlandets

Sven Wimnell 17 sept 1997 + 1 februari 2015:
Filosofins historia. Bertrand Russel om västerlandets visdom.
http://wimnell.com/omr109b.pdf
Filosofins historia.
Bertrand Russel om västerlandets visdom.
Många har skrivit om filosofins historia och hur det blir beror av
författarna. Bertrand Russel (1872-1970), välkänd engelsk filosof som
isynnerhet behandlade matematikens logiska principer, som skrev
populära böcker om filosofi, fysik mm och gjorde inlägg i samhällsfrågor av skilda slag och som fick nobelpriset i litteratur 1950 utkom
1959 med en bok ”Wisdom of the West”, som på ett intressant sätt ger
en bild av filosofins historia. Boken har översatts till svenska av
Anders Byttner och finns i en tryckning 1989, Forums förlag, ISBN
91-37-09595-1, med titeln ”Västerlandets visdom”. 320 sidor
Sammanställningen i det följande innehåller 108 sidor:
sida
• Prolog 2
• Före Sokrates 3
• Aten 13
• Hellenismen 22
• Den äldsta kristendomen 30
• Skolastiken 37
• Den moderna filosofins uppkomst 51
• Den brittiska empirismen
74
• Upplysningen och romantiken 80
• Utilismen och efteråt 92
• Samtiden 108
• Epilog 123-126
17 sept 1997. Sven Wimnell
I det följande citeras valda delar ur boken och citaten är valda så, att de
avses ge en lättläst allmän bild av filosofins historia insatt i det allmänna kulturella skeendet. De olika filosofernas åsikter och läror
citeras inte i detalj utan antyds mest bara. Citaten avses framför allt ge
en bild av de olika epokerna i innehållsförteckningen.
Detta är resultatet av en förkortning av Russels text. En ytterligare
nedkortning kan vara lämplig, men får ske vid ett senare tillfälle.
Förkortningen gjord den 19 jan 1997. Stavfel o d rättade den 17 sept
1997.
Observera, att Russels bok utkom 1959 och att visdomens utveckling
efter detta årtal (och några år dessförinnan) inte behandlas. Bl a
Popper och hans verk finns inte med.
Februari 2015:
Boken handlar om filosofernas historia, inte maktens eller demokratins
historia. För det behöver man komplettera med andra böcker. Boken
har en undertitel:”Den västerländska filosofins historia mot social och
politisk bakgrund.” Man behöver inte veta något om filosofi för att
kunna läsa boken, men något om den sociala och politiska bakgrunden.
“Prolog
Vad sysslar filosofer med när de arbetar? Det är onekligen en
besynnerlig fråga, och vi kan kanske försöka besvara den genom att
först förklara vad de inte sysslar med. I den värld som omger oss finns
det mycket som vi förstår ganska bra. Tag till exempel en ångmaskins
sätt att arbeta. Detta faller inom mekanikens och termodynamikens
område. Vi vet vidare en hel del om hur människokroppen är
uppbyggd och fungerar. Detta är saker som anatomin och fysiologin
undersöker. Eller tänk slutligen på stjärnornas rörelser, om vilka vi vet
rätt mycket. Detta faller under rubriken astronomi. All sådan klart
avgränsad kunskap tillhör en eller annan vetenskap.
Men alla dessa kunskapsområden gränsar till ett kringliggande område
av det okända. När man kommer in på gränsområdena och bortom
dem, övergår man från vetenskapens till det spekulativa tänkandets
fält. Denna spekulativa verksamhet är ett slags kunskapande och detta,
bland annat, är vad filosofin är. Såsom vi senare skall se, började
samtliga vetenskapsgrenar som filosofiskt kunskapande i denna
bemärkelse. Så snart som en vetenskap fått en solid grundval, arbetar
den vidare mer eller mindre självständigt, utom då det gäller problem i
gränsområden och metod frågor. Men kunskaparprocessen som sådan
gör på sätt och vis inte några framsteg – den löper bara vidare med nya
uppgifter.
Samtidigt måste vi göra åtskillnad mellan filosofin och andra slag av
spekulation. I och för sig försöker filosofin varken lösa våra
svårigheter eller frälsa våra själar. Den är, som grekerna uttryckte det,
ett slags turistresa som man gör för dess egen skull. I princip är det
alltså inte frågan om några dogmer eller riter eller heliga storheter av
något slag, fastän enskilda filosofer naturligtvis kan råka vara envetna
dogmatiker. Det finns ju två olika inställningar som man kan inta till
det okända. Den ena är att godta uttalanden av personer som säger sig
veta på grundval av böcker eller mysterier eller andra inspirationskällor. Den andra – den som intas av vetenskapen och filosofin – är att
själv gå ut och se efter.
Slutligen kan vi lägga märke till ett egendomligt drag hos filosofin.
Om någon frågar vad matematik är, kan vi ge honom en definition ur
ordboken – låt oss säga vetenskapen om talen, för resonemangets
skull. Så långt detta uttalande går är det obestridligt och dessutom lätt
att förstå för den som frågar, även om han skulle vara okunnig i
matematik. Definitioner kan på detta sätt ges på varje område där det
finns en stomme av bestämda kunskaper. Men filosofin kan inte
definieras på detta sätt. Varje definition inbjuder till motsägelse och är
redan ett uttryck för en viss filosofisk inställning. Enda sättet att
komma underfund med vad filosofi är, är att bedriva filosofi. Att visa
hur människorna i det förgångna har gjort detta är huvudsyftet med
denna bok. Det finns många frågor som tänkande människor ställer sig
vid ett eller annat tillfälle men som vetenskapen inte är i stånd att
besvara. De som försöker tänka själva vill inte heller utan vidare godta
de svar som spåmän och siare har till hands. Det är filosofins uppgift
att utforska dessa frågor, och ibland att skaffa dem ur världen. Sålunda
kan vi känna oss frestade att ställa oss sådana frågor som vad livets
mening är, om det nu överhuvudtaget har någon mening alls. Har
världen något syfte, leder det historiska skeendets utveckling någonstans, eller är dessa frågor meningslösa?
Sedan har vi sådana problem som huruvida naturen verkligen styrs av
lagar eller om det bara är vi som tror att det förhåller sig så, därför att
vi gärna vill finna något slag av ordning bland tingen i vår värld.
Vidare har vi det allmänna spörsmålet huruvida världen är delad i två
väsensskilda delar, ande och materia, och hur de i så fall hänger ihop
inbördes.
Och vad skall vi säga om människan? Är hon bara ett dammkorn som
hjälplöst krälar omkring på en liten och betydelselös planet, såsom
astronomerna ser saken? Eller är hon, såsom kemisterna kanske anser,
en hop kemikalier som blivit sammansatta på något listigt sätt? Eller är
människan, när allt kommer omkring, vad hon förefaller Hamlet att
vara: "Huru ädel i förnuft! Huru oändlig i förmögenheter!" Är människan kanske rentav allt detta på en gång?
Vid sidan härav finns det moraliska frågor om gott och ont. Finns det
ett sätt att leva som är gott och ett annat som är ont, eller är det likgiltigt hur vi lever? Om det finns ett gott sätt att leva, vari består det
och hur kan vi lära oss att leva så? Finns det något som vi kan kalla
vishet, eller är det som tycks vara vishet bara tom dårskap?
Allt detta är förbryllande frågor. Man kan inte avgöra dem genom att
utföra experiment i ett laboratorium, och människor med självständig
läggning är ovilliga att falla tillbaka på vad som förkunnas av månglare i patentmediciner. För sådana människor tillhandahåller filosofins
historia de svar som överhuvudtaget kan ges. Genom att studera detta
svåra ämne får vi lära oss vad andra människor under andra tider har
tänkt om dessa frågor. Och på det sättet börjar vi förstå dem bättre, ty
deras sätt att angripa de filosofiska problemen är en viktig sida av
deras livsstil. När allt kommer omkring kan detta kanske lära oss
konsten att leva, fastän vårt vetande är ringa.”
”Före Sokrates
Filosofin börjar när någon ställer en fråga av allmängiltig innebörd,
och det gör vetenskapen också. Det första folk som visade detta slags
nyfikenhet var grekerna. Filosofin och naturvetenskapen, sådana vi nu
känner dem, är grekiska uppfinningar. Den blomstringstid för den
grekiska kulturen som åstadkom denna explosion av intellektuell
aktivitet är en av de glansfullaste händelserna i historien. Ingenting
liknande har inträffat vare sig tidigare eller senare. Inom den korta
tidrymden av tvåhundra år sprutade grekerna inom konst, litteratur,
vetenskap och filosofi fram en häpnadsväckande ström av mästerverk,
som blivit norm givande för hela den västerländska kulturen.
Filosofin och naturvetenskapen börjar med Thales från Miletos i
början av 500-talet f.Kr. Vilken kedja av föregående händelser var det
som satte i gång denna plötsliga utveckling av det grekiska snillet? Vi
måste, så gott vi förmår, försöka finna ett svar. Med hjälp av arkeologin, som har gjort stora framsteg sedan sekel skiftet, kan vi sammanställa en ganska god redogörelse för hur den grekiska världen utvecklades.
Bland världens kulturer är den grekiska en senkomling. Egyptens och
Mesopotamiens är flera årtusenden äldre. Dessa jordbrukssamhällen
växte fram utefter de stora floderna och styrdes av kungar vilka dyrkades som gudar, en militär aristokrati och en mäktig prästklass, som
var den invecklade polyteistiska religionens ledare. Befolkningens
stora massa var livegna som odlade jorden. Både Egypten och Babylonien frambringade en del kunskaper som grekerna senare övertog.
Men ingendera utvecklade någon vetenskap eller filosofi. Om detta
berodde på bristande begåvning eller på samhällsförhållandena är inte
någon fråga som det lönar sig att här ta upp; bägge dessa
omständigheter spelade utan tvivel en viss roll. Vad som är av vikt är
däremot att den funktion som religionen fyllde inte var ägnad att
befrämja lusten för intellektuella äventyr.
I Egypten kretsade det religiösa intresset i hög grad kring livet efter
döden. Pyramiderna är gravmonument. En viss kännedom om astronomi krävdes för att effektivt kunna förutsäga Nilens översvämningar,
och för förvaltningsändamål hade prästerskapet utvecklat ett slags
bildskrift. Men det blev inga krafter över för utveckling i andra riktningar.
I Mesopotamien trängde de stora semitiska rikena undan sumererna,
från vilka de hämtade kilskriften och anpassade den efter sina behov.
På det religiösa området låg den egentliga tyngdpunkten för intresset
mer på välfärd i detta livet. Observationerna av himlakropparnas
rörelser och magins och spådomskonstens därmed förknippade metoder var inriktade på dessa mål.
Något senare finner vi att samhällen uppstår som grundar sin tillvaro
på handel. Främst bland dessa var Kretas invånare, vilkas kultur först
nyligen åter kommit i ljuset. Kretensarna kom troligtvis från Mindre
Asiens kusttrakter och erövrade snabbt en ledande ställning i hela
Egeiska havets övärld. En ny våg av invandrare omkring mitten av
tredje årtusendet f Kr. framkallade en utomordentlig blomstring för
Kretas kultur. Stora palats byggdes i Knossos och Faistos, och
kretensiska skepp seglade från ena änden av Medelhavet till den andra.
Från och med 1700 f.Kr. satte upprepade jordbävningar och
vulkanutbrott i gång en kretensisk utvandring till det närbelägna
Grekland och Mindre Asien. Den kretensiska hantverksskickligheten
förvandlade de på fastlandet levande folkens kultur. Den bäst kända
plats för utgrävningar i Grekland som visar detta är Mykene i Argolis,
Agamemnons hemstad enligt traditionen. Det är minnen från den
mykenska perioden som återberättas av Homeros. Omkring 1400 f.Kr.
utsattes emellertid Kreta för en våldsam jordbävning, som gjorde ett
plötsligt slut på kretensarnas ledarställning.....
Den grekiska världens äldsta och största litterära minnesmärke är
Homeros dikter. Om mannen själv vet vi ingenting bestämt. Några
anser till och med att det fanns en hel rad skalder som senare kallades
vid detta namn. I alla händelser tycks de två stora homeriska dikterna,
Iliaden och Odyssén, ha fullbordats omkring år 800 f.Kr. Trojanska
kriget, som dikterna handlar om, ägde rum kort efter år 1200 f.Kr .....
Dikterna återspeglar ....den rationella inställningen hos en emanciperad
härskande klass. Liken bränns och begravs inte, såsom skedde på
mykensk tid. Olympens talrika gudavärld är en bråkig samling herrskap som lever livets glada dagar.
Religionen är så gott som obefintlig, medan raffinerade sedvänjor,
såsom gästvänskapens lagar, iakttogs strängt. De mera primitiva
inslagen, såsom människooffer i form av rituell slakt av fångar, bryter
någon gång igenom, men mycket sällan.
På sätt och vis symboliserar detta spänningen i den grekiska själen
mellan det ordnade, rationella och det otyglade, instinktiva. Det förra
inslaget ger upphov till filosofi, konst och vetenskap. Det senare träder
i dagen i den primitivare religionen med dess fruktbarhetsriter. Detta
element förefaller att vara under sträng kontroll hos Homeros under
senare tid, särskilt i och med den förnyade beröringen med österlandet,
träder det åter i förgrunden i dyrkan av Bacchus eller Dionysos, som
ursprungligen var en trakisk gudomlighet. Ett reformerande inflytande
på denna primitiva vildhet framträder i den legendariska gestalten av
Orfeus, som sägs ha blivit sliten i stycken av berusade backanter. Den
orfiska läran lutar åt asketism och framhäver den andliga extasen.
Härigenom hoppas man kunna uppnå ett tillstånd av "entusiasm", dvs.
förening med guden, och på detta sätt uppnå mystisk insikt som inte
kan förvärvas på annat sätt. l denna förfinade form utövade den orfiska
religionen ett djupgående inflytande på den grekiska filosofin....
Men de mera primitiva inslagen levde kvar även i den orfiska traditionen. De är källan till den grekiska tragedidiktningen. Där ligger
medkänslan alltid på de människors sida som skakas av våldsamma
känslor och lidelser. Aristoteles talar med rätta om tragedin såsom
"katharsis", dvs. en rening av känslorna. I sista hand är det tvekluvenheten hos den grekiska anden som satte den i stånd att en gång för alla
förvandla världen. Nietzsche kallade dessa bägge element det apolliniska och det dionysiska. Ingetdera skulle ensamt ha kunnat frambringa den utomordentliga grekiska kulturexplosionen. I östern
härskade det mystiska inslaget suveränt. Vad som räddade grekerna
från att falla enbart under dess förtrollning var uppkomsten av Joniens
vetenskapliga skolor. Men den svala klarheten är precis lika oförmögen som mysticismen att på egen hand framkalla en intellektuell
revolution. Vad som behövs är en lidelsefull strävan till sanning och
skönhet. Det förefaller som om det orfiska inflytandet tillhandahöll just
den föreställningen. För Sokrates är filosofin ett sätt att leva. Det
grekiska ordet teori betydde först något sådant som "beskådande".
Herodotos använder det i den betydelsen. En livlig vetgirighet, inställd
på lidelsefull men opartisk forskning – det är detta som ger de gamla
grekerna deras enastående plats i historien.
Den västerländska kulturen, som har uppstått ur grekiska källor, är
grundad på en filosofisk och vetenskaplig tradition som inleddes i
Miletos för tvåtusenfemhundra år sedan. Det begrepp som går som en
röd tråd genom hela den grekiska filosofin är "logos". Det är ett uttryck
som bland annat betyder "ord" och "mått". Filosofiskt resonemang och
vetenskaplig forskning står sålunda i nära inbördes samband. Den
etiska åskådning som uppstår ur detta samband ser det goda i kunskapen, som är frukten av opartisk forskning.
Att ställa allmänna frågor är, sade vi, filosofins och vetenskapens
begynnelse. I vidsträcktaste mening innebär detta att söka efter en
ordning i vad som för en flyktig iakttagare ser ut som en rad slumpartade, tillfälliga händelser. Det är intressant att konstatera varifrån
ordningsbegreppet först har härletts. Människan är enligt Aristoteles en
samhällsvarelse. Hon lever inte på egen hand utan i ett samhälle. Även
på den mest primitiva nivå förutsätter detta något slags organisation –
ordning är först och främst samhällelig ordning. Vissa regelbundna
förändringar i naturen, såsom växlingen mellan dag och natt och
årstidernas cykel, hade utan tvivel upptäckts för mycket länge sedan,
men det var i en eller annan mänsklig tolkning som de först blev
förstådda. Himlakropparna är gudar, naturens krafter andar, som
människan skapat efter sin egen avbild.
Problemet att överleva betyder i första rummet att människan måste
försöka att forma naturens krafter efter sin egen vilja. Men detta
gjordes på olika sätt som vi nu inte skulle kalla vetenskapliga:
människan bedrev magi. Den allmänna idé som ligger bakom är
densamma i båda fallen. Magi är nämligen ett försök att uppnå vissa
bestämda resultat på grundval av vissa strängt fastställda riter. Den
grundar sig på ett erkännande av orsaksprincipen – av samma
förutsättningar följer samma resultat. Magi är sålunda förvetenskap.
Religionen uppstår å andra sidan ur en annan källa. Den försöker
uppnå resultat i strid med eller trots naturens ordning. Dess område är
underverken, vilket innebär ett avsvärjande av orsakslagen. Dessa
båda sätt att tänka är följaktligen helt olika, trots att vi ofta inom det
primitiva tankelivet finner dem sammanblandade.
Ur de slag av gemensam verksamhet i vilken grupper deltar, utvecklar
sig det meddelelsemedel som vi kallar språket. Dess huvudsakliga
syfte är att sätta människor i stånd att ägna sig åt en gemensam uppgift. På liknande sätt skulle vi mycket väl kunna betrakta samstämmighet såsom logikens utgångspunkt: människor som meddelar sig
med varandra kommer slutligen överens, även om de endast kommer
överens om att vara oense. När ett sådant dödläge uppstod, avgjorde
våra förfäder utan tvivel saken genom en kraftmätning. När man väl
gjort av med sin trätobroder motsäger han en inte längre. Det alternativ
som stundom kommer i fråga är att fullfölja saken genom diskussion,
om den alls fullföljs. Detta är vetenskapens och filosofins väg. Läsaren
kan själv bedöma hur pass stora framsteg vi gjort i detta avseende
sedan förhistorisk tid.
Grekernas filosofi röjer på alla sina stadier påverkan av ett antal
begreppsmotsatser, som i en eller annan form förblivit de frågor om
vilka filosofer skriver eller diskuterar. Till grund för dem alla ligger
skillnaden mellan sanning och villfarelse. Nära förbundna härmed är i
det grekiska tänkandet motsatserna gott och ont, och harmoni och
strid. Sedan har vi motsatsen sken och verklighet, som är synnerligen
aktuell i dag. Dessutom har vi frågan om ande och materia och om
frihet och nödvändighet. Vidare finns det kosmologiska frågor, huruvida tingen är ett eller många, enkla eller sammansatta, och slutligen
motsatsen mellan kaos och ordning och mellan det gränslösa och det
begränsade.
Det sätt på vilket dessa problem angreps av de äldsta filosoferna är
lärorikt. En skola kunde bestämma sig för den ena sidan i ett
motsatspar, varpå en annan framförde invändningar och intog den
motsatta ståndpunkten. Till slut brukade en tredje framträda och
åstadkomma något slags kompromiss, som ersatte bägge de ursprungliga uppfattningarna. Det var genom att iaktta denna pendlande strid
mellan motsatta läror bland de försokratiska filosoferna som Hegel
först utvecklade sin syn på dialektiken ....
Den första skolan av vetenskapliga filosofer uppstod i Miletos. Denna
stad på Joniens kust var en livlig mötsplats för handel och samfärdsel.
Åt sydost ligger Cypern, Fenicien och Egypten; åt norr Egeiska havet
och Svarta havet, västerut, på andra sidan Egeiska havet, det grekiska
fastlandet och ön Kreta. l öster står Miletos i nära beröring med
Lydien, och därifrån lärde sig milesierna att prägla guldmynt. Miletos
hamn var överfull av segel från många länder och dess magasin var
välförsedda med varor från hela världen. Med pengar som medel att
lagra värden och byta olika varuslag, är det inte förvånande att finna
att filosoferna i Miletos ställde frågan varav allting egentligen består.
"Allting består av vatten", berättas Thales från Miletos ha sagt, och
därmed börjar filosofin och naturvetenskapen....
Den närmast följande av de milesiska filosoferna är Anaximander, som
tycks ha fötts omkring 610 f.Kr...... Anaximander kritiserade sin
föregångares kosmologiska teori. Varför skulle man egentligen välja
vattnet? .....
Den tredje av Miletos berrömda tänkare var Anaximenes; vi vet inget
bestämt om när han levde. Hans teorier är i vissa avseenden ett steg
tillbaka från hans närmste föregångare, men om hans tänkande var
mindre djärvt, var hans åsiker på det hela taget hållbarare. I likhet med
Anaximander anser han att det finns ett grundämne, men han finner
detta i den särskilda substansen luft....
en aristokratisk familj. En del fragment av hans skrifter har dock
bevarats....
Filosoferna i Miletos var män av annat virke än de specialister som
idag får denna beteckning. De var män som sysslade med stadens
praktiska angelägenheter och var i stånd att bemästra allsköns svårigheter.....
Han följde milesierna i princip, men inte i detalj, och valde Elden:
"Alla ting kan bytas mot eld och eld mot alla ting, liksom varor mot
guld och guld mot varor." Denna liknelse från handeln framhäver den
springande punkten i hela teorin. En oljelampas låga ser visserligen ut
som ett fast föremål, men hela tiden sugs olja upp, bränsle förvandlas
till låga och sot avsätter sig, när bränslet förtärs. Sålunda är allt som
försiggår i världen en bytesprocess av detta slag, ingenting förblir
någonsin ett och detsamma. "Man kan inte två gånger stiga ned i
samma flod, eftersom nytt vatten ständigt rinner emot en." Det är på
grund av liknelser av detta slag som senare författare brukar tillskriva
Herakleitos det berömda uttrycket: "Allt flyter".....
Ett stenkast från Joniens kust ligger ön Samos. Trots det fysiska
grannskapet var emellertid öns traditioner i vissa viktiga avseenden
konservativare än fastlandsstädernas...
Banbrytaren för denna nya anda inom filosofin var Pythagoras. som
var född på Samos. Föga är känt om hans livs data och detaljer. Han
sägs ha stått i sin fulla kraft år 532 f.Kr....
Inom geometrin upptäckte Pythagoras den berömda satsen, att kvadraten på hypotenusan i en rätvinklig triagel är lika med summa av
kvadraterna på kateterna, men vi vet inte hur han bevisade den.....
Under de tidigaste pythagoreernas inflytande utträngdes ..... den gamla
olympiska religionen och en ny religiös åskådning utvecklades i dess
ställe. Ett mycket våldsammare angrepp mot de traditionella gudarna
gjordes av Xenofanes. Född i Jonien troligen 565 f.Kr., flydde han till
Sicilien 540, då perserna kom. Hans främsta mål tycks ha varit att
utrota det olympiska Pantheon med dess gudar, som bara var människans avbilder. Han var också motståndare till den orfiska väckelsen
och driver gäck med Pythagoras. Näste man i den filosofiska traditionen var en annan jonier, Herakleitos från Efesos, som levde i början av
500-talet. Om hans liv vet vi nästan ingenting, utom att han tillhörde
Ett gemensamt drag i alla hittills omtalade teorier är att det i var och
en av dem görs ett försök att förklara världen med hjälp av någon viss
enda princip. De individuella lösningar som framläggs, skiljer sig från
skola till skola, men alla förkunnar en enda grundläggande princip
beträffande vad allting består av. Dittills hade emellertid ingen kritiskt
granskat denna allmänna uppfattning. Den kritiker som tog itu därmed
var Parmenides.
Om hans, liksom så många andras liv, vet vi föga av intresse. Han var
född i Elea i Syditalien och grundade en skola, som kallades den
eleatiska efter staden. Han verkade under första hälften av 400-talet
f.Kr., och om vi får tro Platon besökte han Aten omkring 450 f.Kr.,
tillsammans med sin anhängare Zenon, och båda träffade där Sokrates.
Av alla grekiska filosofer är Parmenides och Empedokles de enda som
framlade sina teorier i poetisk form. Parmenides dikt bar titeln "Om
naturen", liksom många andra av de äldsta filosofernas skrifter. Den är
delad i två avdelningar; den första, "Sanningens väg", innehåller hans
logiska teori som huvudsakligen intresserar oss här. I andra delen,
"Åsikternas väg", utvecklar han en kosmologi som i huvudsak är
pythagoreisk, men han säger alldeles uttryckligt att vi måste betrakta
allt detta såsom illusoriskt. Han har själv varit anhängare av pythagoreernas läror, men övergivit dem. Denna del av dikten är sålunda
avsedd som en förteckning på villfarelser från vilka han hade befriat
sig.....
Parmenides och Herakleitos bildar de två motsatta ytterligheterna
bland den försokratiska tidens tänkare. Det förtjänar observeras, att
utom Platon åstadkom även atomisterna en syntes av dessa bägge
motsatta ståndpunkter. Från Parmenides lånar de sina oföränderliga
elementarpartiklar, medan föreställningen om ständig rörelse kommer
från Herakleitos. Detta är ett av de klassiska exempel som först väckte
Hegels tanke på dialektiken. Det är otvivelaktigt sant, att det intellektuella framåtskridandet återuppstår ur en syntes av detta slag, som
följer på konsekvent genom förda ytterlighetsståndpunkter....
Parmenides kritik nödvändiggjorde ett nytt grepp på frågan varav
världen består. Det tillhandahölls av Empedokles från Akragas.
Återigen vet vi föga om när han levde. Han verkade under första
hälften av 400-talet
För att åstadkomma en kompromiss mellan eleaternas lära och sinnenas vanliga vittnesbörd, godtog Empedokles alla de ämnen som dittills
hade utpekats som grundämnen, men han tillade dessutom ett fjärde.
Dessa fyra tillsammans betecknade han som "tingens rötter", och
Aristoteles kallade dem senare element. Detta är den berömda teori om
de fyra elementen, vatten, luft, eld och jord, som därefter behärskade
den kemiska vetenskapen i nästan tvåtusen år. Spår av den kvarlever i
vardagsspråket än i dag, såsom när vi talar om elementens raseri.
Denna teori är i själva verket en konkretisering av två motsatspar: våt
och torr, het och kall. ....
Vår redogörelse har nu fört oss långt in på 400-talet f.Kr. Åtskilligt av
vad som måste diskuteras under rubriken försokratisk filosofi är i
verkligheten samtidigt med Sokrates. Det är ofta inte möjligt att undgå
att avsnitten i viss mån griper in i varandra. För att kunna lämna en
sammanhängande redogörelse måste man ibland överskrida den rena
kronologins gränser. Detta är en svårighet som möter all historisk
forskning. Historien bekymrar sig i själva verket föga om krönikörens
bekvämlighet.
Något längre fram skall vi ägna oss mera speciellt åt Aten. Just nu
måste vi i korthet ta en allmän överblick över de sociala och politiska
förhållandena i 400-talets Grekland.
Även om perserkrigen hade givit grekerna en djupare förståelse för de
band som språket, kulturen och nationaliteten skapade dem emellan,
förblev stadsstaten lika fullt i hög grad medelpunkten för det praktiska
intresset. Utöver de traditioner som tillhörde alla vilka talade Hellas
språk, levde varje stads lokala sedvänjor vidare med sitt eget starka liv
och bevarade sin identitet. Homeros diktning var visserligen ett för alla
greker gemensamt arv, men Sparta var lika olikt Aten som ett fängelse
är olikt en lekplats, och båda var olika Korint eller Thebe.
Spartas utveckling hade tagit en säregen vändning. På grund av folkökningen hade spartanerna tvingats underkuva grannstammen
messenierna, som nedsjönk till ett folk av tjänare. Följden blev att den
spartanska staten förvandlades till ett militärläger.....
På de beotiska slätterna nordväst om Aten ligger den gamla staden
Thebe, förknippad med de berömda legenderna om Oidipus. Under
400-talet styrdes även Thebe av en aristokratisk oligarki. Dess roll
under perserkrigen hade inte varit alldeles oklanderlig. En thebansk
avdelning hade gått under med Leonidas, men sedan Xerxes hade
invaderat landet slogs thebanerna vid persernas sida vid Platee. För
detta svek straffade Aten Thebe genom att beröva staden dess ledande
ställning i Beotien. Thebanerna var därefter föremål för atenarnas
milda förakt. Men när Atens makt växte, tog Sparta Thebes parti för att
motväga denna uppgång. Under Peleponnesiska kriget höll Thebe ut
mot atenarna, fastän det kringliggande landet hade erövrats. Men när
spartanerna hade vunnit, bytte Thebe sida och gav Aten sitt stöd.
Flertalet grekiska städer behärskade sina omedelbart kringliggande
områden. De som bodde på landet odlade åkrarna, men styrelsemakten
var samlad i staden. När det fanns utrymme härför, som i de demokratiska staterna, deltog medborgarna allmänt i skötseln av offentliga
angelägenheter. En man som inte intresserade sig för politik ogillades
och kallades för "idiot", vilket på grekiska betyder "upptagen av
enskilda intressen".....
Grekland var alltså alltför kluvet av inbördes avund och individualistisk splittring för att någonsin uppnå stabilitet som nation. Det föll
under Alexander och senare under Rom. Likafullt fanns det gemensamma institutioner och ideal, som tillät det att överleva som kulturell
enhet. Den nationella episka diktningen har vi redan nämnt. Men det
fanns även andra band. Alla greker vördade helgedomen i Delfi i
bergen norr om Korintiska viken och respekterade till en viss grad det
delfiska oraklet.
Delfi var medelpunkten för guden Apollons kult; han representerar
ljusets och förnuftets krafter. Enligt gamla legender hade han dödat
Python, den mytiska reptil som symboliserar mörkret, och för denna
bragd reste människorna templet i Delfi. Därifrån utövade Apollon sin
skyddsmakt över den grekiska andens insatser. Dessutom innehåller
Apollonkulten ett etiskt inslag i samband med reningsriter. Guden
själv hade måst sona skulden efter sin seger över Python och nu gav
han hopp åt andra som hade sölat sig i blod. Det fanns emellertid ett
undantag: en modermördare kunde inte förlåtas. Det är ett slående
bevis på atenarnas växande självförtroende att Orestes i Aiskylos
tragedi slutligen frikänns från just detta brott av Athena och en något
anakronistisk areopag. Det andra av Apollons viktigaste tempel låg på
ön Delos, som hade varit religiös samlingspunkt för de joniska
stammarna och en tid var förvaringsplats för Deliska förbundets kassa.
En annan stor panhellensk institution var olympiska spelen på västra
Peleponnesos. Dessa upprepades en gång vart fjärde år och hade
försteg framför alla andra angelägenheter, inräknat krig. Ingen större
heder kunde vinnas än en olympisk seger. En segrare kröntes med en
lagerkrans, och hans hemstad brukade i sitt eget tempel i Olympia
ställa upp en minnesstaty. Dessa tävlingar hölls första gången år 776
f.Kr., och sedan dess räknade grekerna tiden i olympiader.
Olympiska spelen var ett levande tecken på den vikt grekerna fäste vid
kroppen. Återigen är detta typiskt för deras karakteristiska tonvikt på
harmoni. Människor har kroppar likaväl som själar, och bägge behöver
tuktas. Man bör hålla i minnet att Greklands tänkare inte var
intellektuella i elfenbenstorn av det slag, som vår moderna värld ärvt
från medeltidens skolastiska traditioner.
Till slut måste vi tillägga ett ord om slaveriet. Det har ofta sagts att
grekerna var dåliga experimentatorer, därför att detta betydde att
smutsa händerna, ett värv som strängt förbehölls slavar. Ingenting kan
vara mera vilseledande än en sådan generalisering. Vad vi vet pekar
klart åt andra hållet, såsom visas både av berättelserna om deras
vetenskapliga bedrifter och av vad som återstår av deras skulptur och
arkitektur. I varje fall får slaveriets betydelse inte överskattas, även om
det fanns en stark snobbistisk känsla av att herremän inte skulle
använda sina händer. Det är sant att de som arbetade i silvergruvorna
vid Laurion led ett omänskligt öde. Men på det hela taget behandlades
städernas slavbefolkning inte med medveten grymhet. Bland annat var
en slav alltför värdefull, i synnerhet om han var skicklig i något yrke.
Många slavar blev slutligen frigivna. Slaveri i stor skala hör till en
senare tid än 400-talets Grekland.....
ned i floden Aigospotamos, och det är utan tvivel delvis härur som
Anaxagoras utvecklade sin åsikt att stjärnorna bestod av glödhet
sten......
Sådan är alltså den miljö i vilken Greklands kultur nådde sin oöverträffade höjd. Byggd på harmonins grundläggande princip, sönderslets
den av inre tvedräkt, och detta kan i sista hand ha ökat dess storhet. Ty
fastän den aldrig kunde utveckla en livsduglig allgrekisk stat, erövrade
den alla som erövrade Hellas land och förblir intill denna dag stommen
i västerlandets kultur.
Inom astronomin utvecklade de senare pythagoreerna en mycket djärv
hypotes. Enligt denna är världens medelpunkt inte jorden utan en eld i
centrum. Jorden är en planet som snurrar runt denna eld, men den är
osynlig för oss eftersom vår sida av jorden alltid är vänd bort från
centrum. Solen betraktades också som en planet, som fick sitt ljus
reflekterat från den centrala elden. Detta var ett långt steg fram mot
den helio-centriska hypotes som senare framlades av Aristarkos. Men i
den form vari pythagoreerna hade utvecklat sin teori återstod så många
svårigheter, att Aristoteles återinförde åsikten att jorden är platt. På
grund av hans större auktoritet i andra frågor, kom denna i stället för
den riktiga åsikten att bli förhärskande senare, när källorna var
glömda......
Den förste filosof som flyttade till Aten var Anaxagoras, som stannade
där i 30 års tid, från perserkrigens slut till århundradets mitt. Till
födseln var han jonier från Klazomenai och i sina intressen är han
arvtagare till den joniska skolan i Miletos. Hans hemstad hade intagits
av perserna vid tiden för joniernas uppror, och han tycks ha kommit
till Aten med den persiska hären. Det berättas att han blev Perikles
lärare och vän och somliga antyder att själve Euripides en gång
tillhörde hans elever.
Anaxagoras sysslade huvudsakligen med vetenskapliga och kosmologiska frågor. Vi har åtminstone ett belägg för att han var en skarpsinnig iakttagare. 468—467 f.Kr. föll en meteor av avsevärd storlek
Om världens ursprung framlägger han en åsikt som på sätt och vis
liknar mycket nyare spekulationer i ämnet. Nous sätter i gång en
virvelrörelse någonstans, och när denna växer i styrka, skiljs olika ting
ut alltefter graden av täthet. Tunga klippblock som slungas ut av
jordens rotation färdas längre än andra föremål. Eftersom de rör sig så
fort börjar de glöda, och detta förklarar stjärnornas natur. Liksom
jonierna trodde han att det fanns många världar.....
Hur kan vi alls förklara den föränderliga världen omkring oss?
Uppenbart ligger det i förklaringens egen natur att dess grunder inte
själva får skifta. De första som ställde frågan var de gamla milesierna,
och vi har sett hur följande skolor gradvis förändrade och hyfsade
problemet. Slutligen blev det en annan milesisk tänkare som gav det
slutliga svaret på denna fråga. Leukippos, om vilken ingenting
märkligt är känt, var atomismens fader. Atomteorin är en direkt avläggare av eleaternas läror. Melissos hade nästan snubblat på den.
Teorin är en kompromiss mellan enhet och mångfald. Leukippos
införde föreställningen om de oräkneliga grundpartiklarna, som alla
hade egenskaperna stelhet, soliditet och odelbarhet gemensamma med
Parmenides sfär. Detta var "atomerna", de ting som inte kan klyvas.
De rör sig alltid i tomrummet. Atomerna förutsattes samtliga vara lika
till sin sammansättning, men kunde skilja sig i form. Vad som var
odelbart eller "atomiskt" hos dessa partiklar var att de inte fysiskt
kunde brytas sönder. Det rum de upptar är naturligtvis matematiskt
delbart utan gräns. Orsaken till att atomerna inte syns på vanligt sätt är
att de är så ytterst små. Nu kan en förklaring ges till vardande och
förändring. Världens ständigt förändrade utseende beror på omgrupperingar av atomer.....
När Dalton i modern tid återupplivade atomteorin, var han väl medveten om grekernas syn på saken och fann att den gav en förklaring till
hans iakttagelse av de konstanta proportioner i vilka kemiska ämnen
förenas....
Atomteorin utvecklades vidare av Demokritos, född i Abdera, som
verkade omkring 420 f.Kr. Han lade särskild vikt vid att skilja mellan
tingen sådana de verkligen är och sådana de tycks vara. Enligt den
atomistiska uppfattningen består världen omkring oss alltså i verkligheten bara av atomer i rörelse, medan vi upp lever den på många olika
sätt. Detta leder till en åtskillnad mellan vad som mycket senare
kallades primära och sekundära egenskaper. Å ena sidan har vi form,
storlek och materia och å den andra färger, ljud, smak och liknande.
De senare förklaras därefter med hjälp av de förra, som tillhör
atomerna själva......
Förutom sin betydelse för naturvetenskapen gav atomismen upphov
till en ny teori om själen. Liksom allting annat består själen av atomer.
Dessa själens beståndsdelar är av finare slag än andra atomer, och är
fördelade i hela kroppen. Enligt en sådan uppfattning betyder döden
sönderfall, och personlig odödlighet finns inte, en konsekvens som
senare drogs av Epikuros och hans anhängare. Välbefinnande, som är
livets mål, består i själens jämvikt.
Vid sidan av de filosofiska skolor som utvecklade sig under 400-talet,
uppstod en klass människor som på sätt och vis levde i filosofins
utkanter. Det var de män som allmänt kallades sofister. Det är på dem
som Sokrates föraktfullt syftar, när han talar om dem som får svagare
skäl att verka starkare. Det är viktigt att förstå hur denna rörelse
uppstod och vilken funktion den fyllde i det grekiska samhället.
Skiftningarna på de filosofiska fejdernas vädjobana hade gjort det
svårare att se på vilken sida sanningen kunde ligga. Om det är något
som praktiskt folk inte har tid med är det svävande frågor. För dem
som vill ha något uträttat enbart för verksamhetens skull är en
svävande fråga något förhatligt. Detta var på det hela taget den
belägenhet i vilken sofisterna befann sig. Filosofernas motstridande
teorier ingav inget hopp om att kunskap alls var möjlig. Dessutom
hade vidgad erfarenhet genom beröring med andra folk visat, att det
fanns oöverstigliga klyftor mellan olika länders sedvänjor. Herodotos
berättar en historia härom. Vid storkonungens hov fanns företrädare
för stammar i det persiska rikets olika länder närvarande. Alla rös av
avsky när de hörde talas om de andras begravningsseder. Några
brukade bränna de döda, andra äta upp dem. Herodotos citerar som
slutsats Pindaros: "Sedvänjan är alltings konung."
Eftersom sofisterna menade att kunskap inte stod att få, förklarade de
att den var betydelselös. Det viktiga var nyttiga åsikter. Det ligger
naturligtvis en viss sanning i detta. Vid handläggning av praktiska
frågor är framgång faktiskt det allt överskuggande målet. Här har
Sokrates återigen rakt motsatt åsikt. Medan sofisterna var intresserade
av det praktiskt nyttiga, ansåg Sokrates att detta inte var nog, att ett
oreflekterat liv inte var värt att leva.
Under en tid då det fanns föga eller ingen systematisk skolutbildning i
Grekland fullgjorde sofisterna just denna uppgift. De var kringresande
lärare, som yrkesmässigt höll föreläsningar eller gav privatlektioner.
En av de saker Sokrates tyckte illa om hos dem var att de tog betalt.
Man kan nog tycka att Sokrates här var en smula orättvis, ty även
talare måste äta ibland. Ändå är det värt att observera, att den akademiska traditionen betraktar löner som ett slags underhåll, som bör sätta
professorn i stånd att glömma materiella problem.
I sin undervisning lade olika sofister tyngdpunkten på olika ämnen.
Deras mest aktningsvärda verksamhetsgren var helt enkelt att ge
litterär bildning. Men det fanns andra som undervisade i ämnen med
mera direkt praktisk innebörd. I och med utbredningen av demokratiska inrättningar under 400-talet blev det av vikt att kunna hålla tal.
Detta behov tillgodosåg lärarna i retorik. Likaså fanns det lärare i
politik, som lärde sina elever hur ärendena skulle behandlas i folkförsamlingen. Slutligen fanns det lärare i disputationens konst, eristik,
män som kunde få en svag sak att verka stark. Denna konst är av
uppenbar nytta i lägre domstolar, där den anklagade måste försvara sig
själv, och lärarna undervisade i konsten att vränga skäl och spetsa till
paradoxer.
Det är viktigt att hålla isär eristik och dialektik. Utövarna av den förra
är ute efter att vinna, medan dialektikerna försöker upptäcka sanningen. Det är i själva verket distinktionen mellan debatt och diskussion.
Medan sofisterna alltså uträttade ett nyttigt arbete på undervisningens
fält var deras filosofiska åskådning oförenlig med forskning. De
representerade nämligen hopplöshetens skepticism, en negativ inställning till kunskapsproblemet.....
Mot filosofin i allmänhet har de som inte är filosofiskt lagda sedan
urminnes tid visat en ganska sällsam och motsägelsefull inställning. Å
ena sidan behandlar de gärna filosofer med mild och vänlig nedlåtenhet som ofarliga dårar, vurmar som går omkring med huvudet bland
molnen och ställer dumma frågor, utan kontakt med människors
verkliga problem och likgiltiga för sådant som förnuftiga medborgare
bör uppmärksamma. Å andra sidan kan den filosofiska spekulationen
få ett djupt oroande inflytande på vedertagna seder och bruk. Filosofen
betraktas då med misstänksamhet såsom en särling som rubbar
traditioner och konventioner och inte obetingat godtar de vanor och
åsikter som tycks duga bra åt alla andra. Att få sina käraste trossatser
ifrågasatta gör folk som inte är vana vid sådan behandling osäkra, och
de reagerar med hat och fiendskap. Sålunda anklagades Sokrates för
omstörtande läror likaväl som sofisterna i allmänhet och lärarna i
eristik i synnerhet.”
”Aten
De tre största gestalterna i den grekiska filosofin var alla knutna till
Aten. Sokrates och Platon var infödda atenare, och Aristoteles studerade där och undervisade där senare. Det är sålunda nyttigt att betrakta
den stad i vilken de bodde, innan vi diskuterar deras verk. Dareios
barbariska härskaror hade blivit slagna av atenarna ensamma på
Marathons slätt 490 f.Kr. Vid Thermopyle hade en spartansk eftertrupp
tillfogat perserna fruktansvärda förluster, och senare, vid Salamis 480
f.Kr., gav de grekiska fartygen under atenskt befäl dödsstöten åt fiendens flotta. Följande år led perserna sitt slutliga nederlag vid Platee.
Men Aten låg öde; dess befolkning hade evakuerats och perserna hade
bränt staden och templen. Ett stort återuppbyggnadsarbete böjade nu.
Aten hade burit krigets tyngsta börda. Staden hade varit ledare under
kriget; nu, när faran var över, blev den ledare även i fredstid. Fastlandsgrekerna hade nu räddats, nästa steg var att befria Egeiska havets
öar. Härvid var spartanernas här av ringa nytta, och alltså blev det
sjömakten Aten som fick hålla storkonungen i schack. Sålunda kom
Aten att behärska Egeiska havet. Vad som började som Deliska
förbundet med sin medel punkt på ön Delos slutade som det atenska
väldet med skattkammaren flyttad från Delos till Aten.
Aten hade lidit för den gemensamma saken; nu föreföll det bara
rättvist att dess tempel återuppbyggdes med gemensamma medel, och
så reste sig det nya Akropolis, "staden på toppen", med Parthenon och
andra byggnader, vilka som ruiner finns kvar ännu i dag. Aten blev den
ståtligaste staden i Grekland och mötesplatsen för konstnärer och
tänkare, liksom medelpunkten för sjöfart och handel. Bildhuggaren
Fidias gjorde statyer till de nya templen, särskilt kolossalbilden av
gudinnan Athena, som dominerade Akropolis från sin plats över
ingången och trappstegen. Historikern Herodotos från Halikarnassos i
Jonien flyttade till Aten och skrev sin historia om perserkrigen. Den
grekiska tragedin fann sig själv med Aiskylos, som hade kämpat vid
Salamis. "Perserna", i vilken han skildrar Xerxes nederlag, behandlar
för en gångs skull ett ämne som inte hämtats från Homeros. Tragöderna Sofokles och Euripides fick uppleva Atens nedgång, liksom komikern Aristofanes, vars bitande satir inte skonade någon. Thukydides,
som skulle bli skildrare av det stora kriget mellan Sparta och Aten, var
den förste vetenskaplige historikern. Både politiskt och kulturellt
nådde Aten sin höjd punkt under dessa årtionden mellan perserkrigen
och det peloponnesiska kriget. Den man vars namn denna period bär är
Perikles.
Perikles var född aristokrat. Hans mor var brorsdotter till reformatorn
Kleisthenes, som hade börjat arbetet på att göra Atens författning mera
demokratisk. Anaxagoras hade varit en av Perikles lärare, och av
filosofen hade den unge ädlingen inhämtat en mekanistisk teori om
världsalltet. Perikles växte upp till man, fri från tidens folkliga
vidskepelse, förbehållsam och behärskad till sin läggning och på det
hela taget något föraktfull mot folket. Ändå var det under honom som
den atenska demokratin nådde full mognad. Redan hade Areopagen,
ett slags överhus, förlorat mycket av sin makt. Utom vid rättegångar
för mord övertogs alla dess funktioner av de femhundrades råd,
folkförsamlingen och domstolarna. Alla ledamöterna i dessa blev
betalda statsämbets män, valda genom enkel lottdragning. Ett nytt
system för social omvårdnad rubbade de gamla och traditionella
dygderna.
Men Perikles var av det virke varav ledare görs. Sedan Thukydides
drabbats av ostracism 443 f.Kr., valdes Perikles som en av generalerna
år efter år. Då han var omtyckt av folket, kraftfull talare och skicklig
statsman, som vida överglänste sina kolleger, styrde han nästan som
självhärskare. Thukydides skulle senare skriva om Perikles Aten att
det till namnet var en demokrati men i verkligheten styrdes av den
främste medborgaren. Först under åren strax före det peloponnesiska
kriget började det demokratiska partiet kräva större makt. Vid det laget
började de menliga verkningarna av medborgarskapets inskränkning
till atenare, födda av atenska föräldrar, som gick tillbaka till 441 f.Kr.,
och pressen på finanserna på grund av för dyrbara byggnadsverk göra
sig påminta. Kriget, som drevs fram av Spartas avund över Atens
härskarställning, varade från 431 till 404 f.Kr., och slutade med totalt
nederlag för Aten. Perikles själv dog i början av kriget, 429 f.Kr., till
följd av den pest som hade drabbat staden året förut. Men som kulturell medelpunkt överlevde Aten sitt politiska fall. Till vår egen tid har
staden förblivit en symbol för allt som är stort och skönt i människans
strävan.
Vi kommer nu till atenaren Sokrates. Han är kanske den ende filosof
som alla känner åtminstone till namnet. Om hans liv vet vi inte
mycket. Han föddes omkring 470 f.Kr. Han var atensk medborgare,
hade föga pengar och ansträngde sig inte särskilt för att få mer. Hans
käraste tidsfördriv var i stället samtal med vänner och andra och att
lära unga atenare filosofi. Men i olikhet med sofisterna tog han inte
betalt för det. I "Molnen" driver lustspelsförfattaren Aristofanes med
honom, varför han måste ha varit en välkänd figur i staden. 399 f.Kr.
dömdes han för oatensk verksamhet och avrättades genom gift.
I övrigt måste vi lita till skrifter av två av hans lärjungar, generalen
Xenofon och filosofen Platon. Av dessa är Platon den viktigaste. I
åtskilliga av sina dialoger skildrade han Sokrates som han levde och
talade. Av "Symposion" ser vi att Sokrates ibland hade anfall av
själsfrånvaro. Han kunde plötsligt bli stående någonstans försjunken i
grubbel, ibland i timtal. Samtidigt var han kroppsligen härdad. Från
hans tid i krigstjänst var det känt att han tålde hetta och kyla bättre,
och kunde reda sig utan mat och dryck längre än någon annan. Vi vet
också att han var tapper i strid. Med stor fara för eget liv räddade han
en gång sin vän Alkibiades, som sårad hade fallit omkull. I krig såväl
som fred var Sokrates en orädd man, och det förblev han i dödens
stund. Han var ful att se på och brydde sig föga om sin klädsel. Hans
mantel var sliten och skrynklig och han gick alltid barfota. I allt han
gjorde var han måttlig och behärskade sin kropp för vånansvärt. Fastän
han sällan drack vin, kunde han när tillfället så krävde, dricka alla sina
kamrater under bordet utan att bli berusad.
I Sokrates möter vi en förelöpare till både den stoiska och den cyniska
skolan inom den senare grekiska filosofin. Med cynikerna delade han
sitt bristande intresse för denna världens goda, med stoikerna sitt
intresse för dygden som det högsta goda. Utom i yngre dar sysslade
Sokrates inte mycket med vetenskapliga spekulationer. Hans främsta
intresse gällde det Goda. I Platons första dialoger, där Sokrates framstår klarast, finner vi honom sökande definitioner på etiska begrepp. I
"Karmides" gäller frågan vad måtta är, i "Lysis" vad vänskap är, i
"Lakes" vad mod är. Vi får inte slutgiltiga svar på dessa frågor, men vi
får veta att det är viktigt att ställa dem.
Detta framhäver huvudlinjen i Sokrates eget tänkande. Ehuru han
alltid säger att han ingenting vet, tror han inte att kunskap ligger utom
räckhåll för oss. Huvudsaken är just att vi skall försöka vinna kunskap,
ty han anser att brist på kunskap kommer människan att synda. Om
hon bara visste, skulle hon inte synda. Den allt överskuggande orsaken
till det onda är därför okunnighet. För att uppnå det goda måste vi
följaktligen ha kunskap, och därför är det goda kunskap. Sambandet
mellan det goda och kunskapen är utmärkande för grekiskt tänkande
allt igenom. Den kristna etiken säger raka motsatsen. Där är huvudsaken ett rent hjärta, och det finner man oftast lättare bland de okunniga.
Sokrates försökte alltså klargöra dessa etiska problem genom samtal.
Detta sätt att finna sanningen genom frågor och svar kallas dialektik,
och Sokrates var en mästare i konsten, fastän han inte var den förste att
utöva den. I Platons dialog "Parmenides" sägs det att Sokrates som
ung träffade Zenon och Parmenides och fick en dialektisk avbasning
av det slag han senare gav andra. Platons dialoger visar Sokrates som
en man med mycket starkt sinne för humor och bitande kvick. Han var
berömd och fruktad för sin ironi. Den bokstavliga betydelsen av
"ironi", som är grekiska, kan ungefär återges med "underdrift". När
Sokrates säger att det enda han vet är att han ingenting vet, är han
sålunda ironisk, fastän det som alltid lurar allvar bakom skämtet på
ytan. Sokrates var utan tvivel förtrogen med alla Greklands tänkares,
författares och konstnärers insatser. Men vad vi vet är ringa och nästan
ingenting vid sidan av det okändas oändliga omfattning. Inser vi väl
detta, kan vi sanningsenligt säga att vi ingenting vet.
Den bästa bilden av Sokrates i aktion är "Försvarstalet", som skildrar
hans rättegång. Det innehåller vad han sade till sitt eget försvar, eller
snarare vad Platon senare mindes att han sade, inte en ordagrann
återgivning, utan något i den vägen som Sokrates kunde och skulle ha
sagt. Sådan återgivning var inte ovanlig, historikern Thukydides
använder den fullt öppet. Försvarstalet är sålunda ett stycke historia.
Sokrates anklagades för kätteri mot statsreligionen och för att fördärva
ungdomen genom sin undervisning. Anklagelsen var bara svepskäl.
Vad de styrande hade emot honom var hans förbindelse med aristokratpartiet, till vilket hans flesta vänner och lärjungar hörde. Men
eftersom amnesti hade utfärdats, kunde domstolen inte driva detta
käromål. De formella angivarna var Anytos, demokratisk politiker,
Meletos, tragediförfattare, och Lykon, lärare i vältalighet.
Från början ger Sokrates sin ironi fria tyglar. Hans anklagare, säger
han, gör sig skyldiga till vältalighet och håller utstofferade tal. Själv
hade han nått sjuttio års ålder, hade aldrig stått inför rätta och ber
domarna ursäkta hans ojuridiska framställning. Sedan nämner Sokrates
en äldre och farligare, och därför mera svåråtkomlig sort av anklagare.
Det är de som gått omkring och talat om Sokrates som "en vis man,
som spekulerade om himlen ovan oss och forskade i jorden under oss
och fick svagare skäl att verka starkare". Han svarar att han inte är
vetenskapsman, inte heller undervisar han för pengar som sofisterna,
inte heller vet han vad de vet.
Varför kallar folk honom då vis? Skälet är att oraklet i Delfi en gång
sagt, att ingen var visare än Sokrates. Han hade försökt att visa att
oraklet tog fel. Han letade alltså reda på män som ansågs visa och
utfrågade dem. Han frågade politiker, skalder, hantverkare och fann att
ingen kunde tala om vad de sysslade med, ingen var vis. Genom att
påvisa deras okunnighet fick han många fiender. Till slut förstod han
vad oraklet betydde: Gud allena är vis, människans vishet är ömklig,
den är visast bland människor som likt Sokrates inser att hans visdom
ingenting är värd. Så tillbringade han sin tid med att avslöja falska
anspråk på vishet. Därför har han förblivit fattig, men han måste leva
efter orakelspråket. Han korsförhör sin anklagare Meletos och tvingar
denne att erkänna, att alla i staten gör ungdomen bättre utom Sokrates
själv. Men det är bättre att leva bland goda människor än bland dåliga.
Han skulle sålunda inte vilja fördärva atenarna med avsikt och om han
gjorde det utan avsikt borde Meletos tillrättavisa honom, inte åtala
honom. Anklagelsen säger att Sokrates hade infört nya egna gudar,
men Meletos stämplar honom som ateist, en klar motsägelse.
Sokrates säger nu till domstolen att hans plikt är att uppfylla Gudens
befallning att forska i sig själv och andra, även med risk att drabbas av
statens onåd. Denna Sokrates inställning påminner oss om att den
delade lojalitetens problem är ett huvudtema i den grekiska tragedin.
Sedan kallar han sig själv en broms som sticker staten och talar om en
inre röst som alltid leder honom. Den förbjuder, men befaller honom
aldrig att göra något. Det var denna röst som hindrade honom att ägna
sig åt politik, där ingen länge kan förbli hederlig. Åklagarna har inte
inkallat någon av hans forna lärjungar inför rätta. Han vill inte vädja
om nåd genom att framföra sina gråtande barn, han måste övertyga
domarna, inte tigga om favörer.
När domen blev fällande, höll Sokrates ett bitande och sarkastiskt tal
och erbjöd sig att betala 30 minor i böter. Detta måste förkastas, och
dödsstraffet bekräftades. I ett slutanförande varnar Sokrates dem som
hade dömt honom, att de i sin tur kommer att bli strängt straffade för
denna illgärning. Sedan vänder han sig till sina vänner och säger dem,
att det som hänt inte är ett ont. Döden bör man inte frukta. Antingen är
den en drömlös sömn eller också ett liv i en annan värld, där han
ostörd kan få tala med Orfeus, Musaios, Hesiodos och Homeros, och
där dödar de för visso inte en man för att han ställer frågor.
Sokrates tillbringade en månad i fängelset innan han tömde
giftbägaren. Innan statsskeppet, som hade uppehållits av oväder på sin
årliga religiösa resa till Delos, hade återkommit kunde ingen avrättas.
Han vägrade att fly, och "Faidon" skildrar honom till bringande sina
sista timmar med vänner och lärjungar under samtal om odödligheten.
Om ni bläddrar igenom denna volyms sidor, skall ni finna att ingen
annan filosof fått så stort utrymme som Platon eller Aristoteles. Att det
förhåller sig så beror på deras enastående ställning i filosofins historia.
För det första ärver och systematiserar de försokratiska skolornas läror,
utvecklar vad de tagit i arv och framhäver mycket som inte fullt hade
brutit igenom hos de äldre tänkarna. För det andra har de genom
tiderna utövat ett oerhört inflytande på människors fantasi. Närhelst
det spekulativa tänkandet blomstrat i västerlandet har Platons och
Aristoteles skuggor skymtat i bakgrunden. Slutligen är deras bidrag till
filosofin väsentligare än troligtvis några tidigare eller senare tänkares.
Det finns knappast ett problem om vilket de inte sagt något av värde
och envar som nu för tiden vill vara originell men ignorerar den
atenska filosofin utsätter sig för stora risker.
Platons liv omfattar perioden från Atens nedgång till början av Makedoniens storhetstid. Han föddes 428 f.Kr., ett år efter Perikles död, och
växte alltså upp under peloponnesiska kriget. Han blev över åttio år
och dog 348 f.Kr. Hans släktmiljö var aristokratisk liksom hans uppfostran. Ariston, hans far, ledde sin härstamning tillbaka till forntidens
atenska kungar, medan Periktione, Platons mor, kom från en släkt som
länge hade verkat inom politiken. Ariston dog medan Platon ännu var
liten, och Periktione gifte sig senare med sin onkel, Pyrilampes, vän
och anhängare till Perikles. Platons tycks ha tillbringat sina mottagligaste år i sin styvfars hem. Med en sådan bakgrund är det inte att
undra på att han hade bestämda åsikter om en medborgares politiska
plikter. Dessa inte bara utvecklade han, särskilt i "Staten", utan han
utövade dem själv. I sin ungdom tycks han ha visat poetiska anlag, och
det var mer eller mindre givet att han skulle välja en politisk bana.
Denna ärelystnad tog plötsligt slut, när Sokrates dömdes till döden.
Denna förfärliga härva av politiska intriger och hätskhet kvarlämnade
ett outplånligt intryck på den unge mannens sinne. Ingen kunde länge
hävda sitt oberoende och sin heder inom partipolitikens ram. Det är
från och med denna tid som Platon slutgiltigt viger sitt liv åt filosofin.
Sokrates hade varit gammal vän till familjen, och Platon hade känt
honom sedan barndomen. Efter avrättningen tog Platon och några
andra av Sokrates anhängare sin tillflykt till Megara, där de stannade
tills skandalen hade gått över. Efter detta tycks Platon ha rest några år.
Sicilien, Syditalien och möjligen även Egypten ingick i hans resroute,
men vi vet mycket litet om denna period. I alla händelser finner vi
honom åter i Aten 387 f.Kr., där han grundade en skola. Denna läroanstalt upprättades i en lund ett litet stycke nordväst om staden. Marken var förknippad med sagohjälten Akademos namn och därför
kallades inrättningen Akademin. Till sin organisation efterliknade den
de pythagoreiska skolorna i Syditalien, med vilka Platon hade kommit
i beröring under sina resor. Akademin är stamfader till universiteten
sådana de utvecklats sedan medeltiden. Såsom skola fortlevde den
över 900 år, vilket är längre än någon sådan institution förr eller senare. 529 e.Kr. stängdes den slutligen av kejsar Justinianus, vars kristna
principer kränktes av denna klassiska kvarleva.
De akademiska studierna löpte i stort parallellt med de pythagoreiska
skolornas traditionella ämnen. Aritmetik, geometri i både två och tre
dimensioner, astronomi och akustik eller harmonik utgjorde huvudämnena i kursen. Såsom var att vänta på grund av det starka bandet
med pythagoreerna, lades stor vikt vid matematiken. Det sägs att det
vid skolans ingång fanns en inskrift, som bjöd envar som ogillade
dylika studier att inte inträda. Tio år åtgick för skolningen i dessa
ämnen.
Syftet med denna undervisning var att vända människors tankar från
den ständiga förändringen i erfarenhetens värld till den oföränderliga
stommen därbakom, från blivandet till varandet, för att använda
Platons ord.
Inget av dessa ämnen är emellertid helt fristående. I sista hand lyder de
alla under dialektikens regler, och det är studiet av dessa som är
undervisningens verkligt utmärkande drag.
I en mycket reell bemärkelse är detta ännu idag syftet med all äkta
bildning. Ett universitets uppgift är inte att proppa studenternas
huvuden fulla med så mycket fakta som får rum. Dess rätta uppgift är
att vänja dem vid kritisk granskning och vid förståelse för regler och
kriterier som gäller för alla ämnen.
Hur Akademin i detalj var organiserad får vi sannolikt aldrig veta.
Men av litterära antydningar kan vi sluta oss till att den på många sätt
måste ha liknat moderna institutioner för högre studier. Den förfogade
över vetenskaplig utrustning och ett bibliotek, och den anordnade
föreläsningar och seminarier.
När undervisning tillhandahölls i en sådan skola, gick den sofistiska
rörelsen snabbt tillbaka... Det viktiga är Akademins mål, som var att
öva människor att använda sitt eget förnuft. Inga omedelbara praktiska
mål eftersträvades till skillnad från sofisterna, som inte sökte någonting annat än duglighet i praktiska ting.
En av Akademins första elever blev också den mest berömde. Som ung
man reste Aristoteles till Aten för att besöka skolan och stannade där i
nästan tjugo år till Platons död. Aristoteles berättade att hans lärare
föreläste utan stöd av anteckningar. Ur andra källor vet vi, att
studenterna i seminarier eller diskussionsgrupper brukade få problem
att lösa. Dialogerna var litterära filosofiska uppsatser som inte vände
sig så mycket till hans elever som till en bredare bildad publik. Platon
skrev aldrig någon lärobok och vägrade alltid att sammanfatta sin
filosofi till ett system. Han tycks ha ansett att världen som helhet är för
invecklad att tvingas in i en färdig litterär form....
Bertrand Russel behandlar Platons läror på etttjugotal sidor och skriver
sedan
Utom dialogerna har vi kvar några av Platons brev, huvudsakligen till
vänner i Syrakusa. De är värdefulla som historiska dokument men har
för övrigt inget särskilt filosofiskt intresse.
”Därmed avslutar vi en grov skiss av några av Platons viktigaste
teorier. Få filosofer, om ens någon, har någonsin nått hans räckvidd
och djup, och ingen har överträffat honom. Envar som vill ägna sig åt
filosofisk forskning gör oklokt i att ignorera honom.
Här måste någonting sägas om Sokrates roll i dialogerna. Sokrates
skrev aldrig något själv, varför hans filosofi bevarats huvudsakligen
genom vad vi får veta av Platon. Samtidigt utvecklade Platon i sina
senare verk egna teorier. Man måste därför i dialogerna skilja på vad
som är Platon och vad som är Sokrates. Detta är en ganska ömtålig
uppgift, men dock inte omöjlig. I dialoger som vi på fristående grunder
kan betrakta såsom sena, kritiserar Platon t.ex. vissa tidigare teorier
som utvecklats av Sokrates. Förr trodde man att dialogernas Sokrates
bara var språkrör för Platon, som med hjälp av detta litterära konstgrepp utvecklade de åsikter som råkade uppta författarens tankar för
tillfället. Denna åsikt strider emellertid mot fakta och omfattas inte
längre.
Platons inflytande på filosofin är troligtvis större än någon annans.
Såsom arvtagare till Sokrates och försokratikerna, Akademins grundare och Aristoteles lärare, står Platon i det filosofiska tänkandets
medelpunkt. Det är otvivelaktigt detta som föranlett den franske
logikern E. Goblot att skriva att Platons lära inte är en metafysik utan
den enda metafysiken. Om vi håller skillnaden mellan Sokrates och
Platon i minnet, är det kanske riktigare att säga, att det är den
platonske Sokrates vars läror mest påverkat filosofin. Det återuppväckta intresset för Platon själv är av mycket nyare datum. På det vetenskapliga området går det tillbaka till 1600-talet, medan det inom själva
filosofin tillhör vår egen tid.”....
Aristoteles, den siste av de tre stora tänkarna som levde och lärde i
Aten, var troligtvis den förste yrkesfilosofen. Med honom håller den
klassiska periodens glanstid redan på att passeras. Politiskt har Grekland redan blivit mindre betydelsefullt; Alexander av Makedonien,
som varit Aristoteles elev som pojke, lade grundvalarna till det rike i
vilket den hellenistiska världen började blomstra. Mer om detta senare.
I olikhet med Sokrates och Platon var Aristoteles utlänning i Aten. Han
föddes omkring 384 f.Kr. i Stagira i Trakien. Hans far var hovläkare
hos Makedoniens kungar. Vid aderton års ålder skickades Aristoteles
till Aten för att studera vid Akademin under Platon. Han förblev
medlem av Akademin till Platons död, 384-347 f.Kr., sammanlagt
ungefär tjugo år. Akademins nye ledare, Speusippos, sympatiserade
starkt med det matematiska inslaget i Platons filosofi, det drag som
Aristoteles minst förstod och tyckte sämst om. Han lämnade därför
Aten, och under de närmaste tolv åren finner vi honom verksam på
flera olika platser. På inbjudan av sin forne skolkamrat, Hermeias,
härskare i Mysien på Mindre Asiens kust, slöt sig Aristoteles till en
grupp akademi ker där och gifte sig med sin värds brorsdotter. Tre år
senare for han till Mitylene på ön Lesbos.....
År 343 kallades han till det makedoniska hovet av Filip II, som sökte
en informator åt sin son Alexander. I tre år skötte Aristoteles denna
syssla, men om denna period har vi inga pålitliga källor. Det är kanske
olyckligt; man kan inte låta bli att undra vilket inflytande den vise
filosofen fick på den styvsinte prinsen. Ändå vågar man nog säga att
det inte fanns mycket som de båda kunde komma överens om.
Aristoteles politiska upp fattning grundade sig på den grekiska
stadsstaten, som nästan hörde till det förgångna. Centraliserade riken
som storkonungens måste förefalla honom, liksom alla andra greker,
som ett barbariskt påfund. Häri, i kulturfrågor i allmänhet, hade de en
sund respekt för sin egen överlägsenhet. Men tiderna förändrades,
stadsstaten förföll, och det hellenistiska kejsarriket stod för dörren. Att
Alexander beundrade Aten för dess kultur är sant nog, men det gjorde
alla andra också, Aristoteles var inte orsaken härtill.
Från 340 till Filips död 335 bodde Aristoteles åter i sin hemstad och
därefter, till Alexanders död 323, verkade han i Aten. Det var vid
denna tid han grundade en egen skola, Lykeion, uppkallad efter
Apollon Lykeios, dvs. vargdödarens, närbelägna tempel. Här brukade
Aristoteles föreläsa, vandrande genom hallarna och trädgårdarna
medan han talade. På grund av denna vana kom undervisningen i
Lykeion att kallas den peripatetiska, dvs. promenadfilosofin. Det är
intressant att notera att ordet "diskurs" bokstavligen betyder kringspringande. Dess latinska upphov började inte användas med sin
nuvarande mening, logiskt resonemang, förrän på medeltiden. Det kan
ha fått denna mening av att det användes i samband med den peripatetiska filosofin, ehuru detta är alltigenom problematiskt. Efter
Alexanders död gjorde atenarna uppror mot det makedoniska styret.
Aristoteles blev naturligtvis misstänkt för promakedoniska sympatier
och åtalades för gudlöshet. Såsom Sokrates fall hade visat, kunde
dylika juridiska övningar stundom leda till en smula obehagliga
följder. Aristoteles var ingen Sokrates och beslöt att fly ur patrioternas
käftar, så att atenarna inte skulle begå ännu ett brott mot filosofin. Han
lämnade ledningen av Lykeion till Theofrastos, drog sig tillbaka till
Kalkis och dog där 322.
Det är till den andra atenska perioden som det mesta av det som bevarats åt oss av Aristoteles skrifter hör. De är inte alla verkliga böcker.
Det tycks råda föga tvivel om att en del av Aristoteles verk bygger på
stolpar till föreläsningar. Aristoteles tycks alltså vara den förste
författaren av läroböcker. Några av verken tycks till och med vara
anteckningar gjorda av elever. Följden är att Aristoteles stil är ganska
tråkig och oinspirerad, även om det är känt att han också skrev dialoger i Platons stil. Av dessa finns inga kvar, men det framgår tydligt
av det övriga att Aristoteles inte var en författare av Platons format.
När Platon skrev dramatiska mästerverk, åstadkom Aristoteles torra
skolböcker. När Platon lät lediga samtal flöda, åstadkom Aristoteles
systematiska avhandlingar.
För att förstå Aristoteles måste vi komma ihåg att han är Platons förste
kritiker. Ändå kan det inte sägas att Aristoteles kritik alltid är välgrundad. Man kan vanligen tryggt lita på Aristoteles, när han framlägger Platons läror, men när han sedan förklarar deras innebörd är han
inte längre pålitlig. Man får naturligtvis förutsätta att Aristoteles kände
till sin tids matematik. Hans medlemskap av Akademin tycks vittna
härom. Men det är lika klart att han saknade förståelse för Platons
matematiska filosofi.”...
Russel behandlar Aristoteles läror på ett tjugotal sidor och fortsätter
sedan:
”Vi har sett att den grekiska filosofin är samtidig med den rationella
vetenskapen. Det ligger i sakens natur att filosofiska frågor uppstår i
den filosofiska forskningens gränsområden. I synnerhet gäller detta om
matematiken. Sedan Pythagoras tid har aritmetik och geometri spelat
en vital roll i grekisk filosofi. Det finns flera orsaker till att matematiken här är av särskild vikt. Först och främst är ett matematiskt problem klart och enkelt. Det betyder inte att det alltid är lätt att lösa, det
behöver inte vara enkelt i den meningen. Men vanliga problem inom
matematiken är enkla när man jämför dem med t.ex. frågorna inom
fysiologin. För det andra finns det vedertagna normer för bevisföring.
Vi måste naturligtvis hålla i minnet att någon från början måste ha
hittat på detta. Konsten att ge allmängiltiga bevis är ju en grekisk
uppfinning. Inom matematiken framstår bevisets funktion klarare än
inom flertalet andra vetenskaper, även om det blivit mycket diskuterat
och ofta missförstått vad som verkligen försiggår vid matematisk
bevisföring. För det tredje medger en matematisk slutlednings resultat
inga tvivel, när den väl blivit rätt förstådd. Detta är naturligtvis sant
om varje bindande slutledningsresultat, vars premisser godtas. Matematikens styrka är att det ingår i själva metoden att man accepterar
premisserna, medan man på andra områden jämför resultaten med
fakta av fruktan för att en av premisserna kan ha varit felaktig. Inom
matematiken finns inga fakta utanför den själv som kräver jämförelse.
På grund av denna visshet har filosofer i alla tider erkänt att matematiken ger kunskap av ett högre och mer pålitligt slag än vad som
kan finnas på något annat område. Många har sagt att matematik är
kunskap och förvägrat allt annat vetande denna beteckning..
Mot slutet av 300-talet flyttades den matematiska forskningens
tyngdpunkt till Alexandria. Staden hade grundats av Alexander år 322
f.Kr. och blev snabbt en av Medelhavets främsta handels städer. Där
den ligger vid porten till österlandet skapar den beröringspunkter
mellan västerlandet och kulturinflytanden från Babylonien och
Persien. En stor judisk församling växte fram på kort tid och blev
snabbt helleniserad. Lärda män från Grekland byggde upp en skola
och ett bibliotek, som blev berömda genom hela antiken. Det fanns
ingen annan boksamling som kunde tävla med Alexandrias. Olyckligtvis förstördes denna enastående källa till forntidens vetenskap och
filosofi av lågorna, när Julius Caesars legioner intog staden år 47 f.Kr.
Det var då som mycket material om den klassiska periodens stora
författare gick ohjälpligen förlorat. Utan tvivel brann också mycket av
mindre värde. Denna reflexion ger en smula tröst när bibliotek måste
gallras.
Den bäst kände av Alexandrias matematiker är Euklides, som undervisade omkring 300 f.Kr. Hans "Elementa" förblir ett av den grekiska
vetenskapens största minnesmärken. Här framläggs i deduktiv form
tidens samlade geometriska vetande. Mycket hos Euklides är inte hans
egen uppfinning, men vi har honom att tacka för ämnets systematiska
behandling. Hans "Elementa" har tiderna igenom varit en förebild som
många strävat att nå upp till. När Spinoza framställde sin etik "more
geometrico", var det Euklides som tjänade som förebild, och detsamma gäller om Newtons "Principia"..
En .. uppfinning som tillskrivs Eudoxos är den s.k. exhaustionsmetoden. Det är ett tillvägagångssätt som används för att beräkna ytor
begränsade av kurvor. Målet är att uttömma det till-gängliga utrymmet
genom att fylla det med enklare figurer, vilkas ytor lätt kan beräknas. I
princip är detta precis vad som sker inom integralkalkylen, till vilken
exhaustionsmetoden är en förelöpare. Den mest berömde matematiker
som använde denna beräkningsmetod var Arkimedes, som inte bara
var stor på matematikens fält utan också framstående fysiker och
ingenjör. Han bodde i Syracusa och enligt Plutarkos bidrog hans
tekniska snille mer än en gång till att rädda staden från att intas av
fientliga arméer. Till slut erövrade romarna hela Sicilien och därmed
Syracusa. Staden föll år 212 f.Kr., och under plundringen blev
Arkimedes dödad. Enligt legenden skall en romersk soldat ha stuckit
ned honom medan han var upptagen med att lösa något geometriskt
problem han ritat i sanden i sin trädgård....
200-talets andre store matematiker var Apollonios från Alexandria,
som uppfann teorin för koniska sektioner. Här har vi också ett klart
exempel på slopande av specialhypoteser, ty ett par räta linjer, en
parabel, ellips, hyperbel och cirkel framstod nu alla som specialfall av
en och samma sak: en konisk sektion. På andra vetenskapliga områden
vann grekerna troligtvis sina märkligaste framgångar inom astronomin. Några av dessa har vi redan nämnt, när vi diskuterat olika
filosofer. Periodens mest häpnadsväckande insats är upptäckten av den
heliocentriska teorin. Aristarkos från Samos, samtida till Euklides och
Apollonios, tycks ha varit den förste som gav en fullständig och
detaljerad framställning av denna uppfattning, fast det är möjligt att
den omfattades i Akademin mot slutet av 300-talet. I varje fall har vi
Arkimedes pålitliga vittnesbörd om att Aristarkos omfattade denna
teori. Vi finner det också omnämnt hos Plutarkos. Kärnan i teorin var
att jorden och planeterna rör sig runt solen, vilken tillsammans med
stjärnorna förblir orörlig, och jorden roterar kring sin axel medan den
genomlöper sin bana. Att jorden vrider sig ett varv kring sin axel en
gång om dagen var känt redan av Heraklides, en akademiker på 300talet, medan ekliptikans lutning var en upptäckt från 400- talet.
Aristarkos teori var sålunda inte helt ny. Inte desto mindre uppstod ett
visst motstånd, t.o.m. fiendskap mot denna djärva avvikelse från tidens
gängse uppfattning. Det måste erkännas att även vissa filosofer var
emot den, troligtvis huvudsakligen av moraliska skäl. Att flytta jorden
från tingens medelpunkt måste nämligen förvisso demolera moralens
normer. Kleanthes, den stoiske filosofen, gick så långt att han krävde
att grekerna skulle åtala Aristarkos för gudlöshet. Excentriska åsikter
om solen, månen och stjärnorna är stundom fullt ut lika farliga som
avvikande åsikter inom politiken. Efter detta utbrott tycks Aristarkos
ha framfört sina åsikter med något större försiktighet. Åsikten att
jorden rör sig har senare satt de religiösa känslorna i svallning vid ett
annat berömt tillfälle, när Galilei förfäktade Kopernikus teori. Det kan
anmärkas att Kopernikus faktiskt bara återupplivade eller återuppväckte astronomens från Samos teori. En marginalanteckning av namnet
Aristarkos i ett av Kopernikus manuskript utesluter varje tvivel.
Vad beträffar relativa storlekar och avstånd inom solsystemet är
resultaten inte alltid lika lyckade. Den bästa beräkningen av solens
avstånd från jorden är i runt tal halva den verkliga. Månens avstånd
räknades ut ganska exakt. Jordens diameter bestämdes inom åttio
kilometer av den riktiga siffran. Denna bragd utfördes av Eratosthenes,
som var bibliotekarie i Alexandria och en klipsk vetenskaplig
iakttagare. För att bestämma jordens omkrets valde han två observationspunkter som låg ganska exakt på samma meridian. Den ena var
Syene på Kräftans vändkrets, där solen vid middagstid står i zenit.
Detta iakttogs genom solens spegelbild i en djup brunn. Sexhundra
femtio kilometer norrut, i Alexandria, var det bara nödvändigt att
bestämma solens vinkel, vilket var lätt gjort genom att mäta den
kortaste skuggan av en obelisk. Ur dessa data kunde jordens omkrets
och diameter lätt härledas.
Mycket av denna kunskap glömdes snart, huvudsakligen därför att den
stred mot tidens religiösa fördomar. Att även filosofer var medskyldiga
häri är faktiskt fullt förståeligt, ty den nya astronomin hotade att
omstörta stoicismens etiska läror. Den opartiske iakttagaren är böjd att
anmärka, att detta bevisar att stoicismen är en dålig lära och därför bör
kullkastas. Men detta är att kräva för mycket, och personer vilkas
åsikter angrips på detta sätt uppger inte sin ståndpunkt utan strid. Det
är en mycket sällsynt gåva att kunna omfatta en åsikt med övertygelse
och vidsynthet samtidigt. Filosofer och vetenskapsmän strävar mer än
andra att lära sig konsten, fastän de till slut inte lyckas bättre än lekmännen. Matematiken är utomordentligt skickad att dana detta slags
inställning. Det är ingalunda en tillfällighet att så många stora filosofer
också varit matematiker.”
”Hellenismen
Om det tidiga 400-talet f.Kr. hade fått bevittna grekernas strid mot
persernas invasion, så visade början av 300-talet att storkonungens
rike var en koloss på lerfötter. Hade inte Xenofon visat att en liten
skara väl ledda och disciplinerade soldater kunde hävda sig mot
Persiens makt till och med inom dess egna gränser?
Med Alexander den store övergick den grekiska världen till anfall. På
tio korta år, från 334 till 324 f.Kr., föll det persiska riket under den
unge makedoniske erövraren. Från Grekland till Baktrien, från Nilen
till Indus kom världen under en kort tid under Alexanders eget välde;
fastän han för grekerna var en makedonisk krigsherre, betraktade han
sig själv som bärare av grekisk kultur. Det visade han sig också vara.
Han var inte enbart erövrare utan även kolonisatör. Varthelst hans
härar förde honom, grundade han grekiska städer, styrda på grekiskt
sätt. I dessa centra för grekiskt liv brukade de ursprungliga grekiska
eller makedoniska kolonisterna sammansmälta med ortsbefolkningen.
Alexander uppmuntrade sina makedonier att gifta sig med asiatiska
kvinnor och tvekade inte att själv tillämpa sin lära. För säkerhets skull
tog han två persiska prinsessor till hustrur.
Som stat betraktat var Alexanders rike kortlivat. Efter hans död delade
hans generaler till slut området i tre delar. Det europeiska eller
antigonidiska riket tillföll romarna inom föga mer än hundra år. Det
asiatiska eller seleukidiska riket föll sönder och övertogs av romarna i
väster och partherna och andra i öster. Egypten under ptoleméerna blev
romerskt under Augustus. Men såsom bärare av grekiskt inflytande var
den makedoniska erövringen mer framgångsrik. Grekisk kultur
formligen rann in i Asien. Grekiska blev överallt de bildades språk och
utvecklades snabbt till ett gemensamt tungomål för handel och
samfärdsel, ungefär som engelskan gjort långt senare. Omkring 200
f.Kr. kunde alla tala grekiska från Herkules stoder till Ganges.
Grekernas vetenskap, filosofi och framför allt konst kom alltså att
påverka österns gamla kulturer. Mynt, vaser, kvarlevor av arkitektur
och skulptur och i mindre utsträckning litterära påverkningar bär vittne
om denna kulturella invasion. På samma sätt utövade östern ett nytt
inflytande på västern. Detta var emellertid något av ett steg tillbaka, ty
vad som tycks ha fångat grekernas intresse mer än något annat var den
babyloniska astrologin. Trots all vetenskaplig och teknisk expansion
var den hellenistiska tiden mycket mer vidskeplig än den klassiska
tiden hade varit. Samma sak håller åter på att hända under våra egna
ögon. När jag var ung, var astrologin en tummelplats för ett fåtal
stollar. I dag är denna åkomma mäktig nog att förmå dem som behärskar populär pressen att ägna spaltutrymme åt vad som står i
stjärnorna. Kan ske är detta inte så underligt, ty tills romarna kom var
hela den hellenistiska perioden hämningslös, instabil och otrygg. De
krigande partiernas legosoldater hemsökte landsbygden tid efter
annan. Politiskt saknade Alexanders nya städer stabiliteten hos de
äldre kolonier som hade traditionella förbindelser med sin hemstad. I
tidens allmänna klimat saknades trygghetskänsla. Väldiga riken hade
fallit, deras efterträdare slogs om makten i ständig växling. Tingens
förgänglighet trängde sig på människorna på ett oförtydbart sätt.
Kulturellt möter vi en alltmer utbredd specialisering. Den klassiska
tidens store män kunde såsom medlemmar av en stadsstat syssla med
mångahanda uppgifter, när tillfället och omständigheterna så krävde.
Den hellenistiska världens forskare begränsade sig till ett specialområde. Den vetenskapliga forskningens tyngdpunkt flyttade från Aten till
Alexandria, den mest blomstrande av Alexanders nya städer, en
mötesplats för lärde och författare från hela världen. Geografen
Eratosthenes var en tid förste bibliotekarie vid det stora biblioteket.
Euklides undervisade i matematik, lik som Apollonios, medan
Arkimedes hade studerat där. Socialt höll grundvalen för en stabil
tillvaro på att undergrävas genom slavbefolkningens tillväxt. En fri
man hade svårt att konkurrera på områden där slavar brukade göra
arbetet. Enda möjligheten var att bli legosoldat och hoppas få vara
med om någon lönande plundring. Medan det grekiska inflytandets
vidgade område hade gett människorna vidare vyer än stadsstatens,
fanns det varken en man eller ett mål som hade styrka nog att samla de
spridda resterna av Alexanders värld.
Den ständiga känslan av otrygghet medförde bristande intresse för
allmänna angelägenheter och en allmän försvagning av den intellektuella och moraliska kraften. De gamla grekerna hade inte visat sig
vuxna sin tids politiska problem, den hellenistiska tidens människor
misslyckades också. Till slut blev det Roms organisatoriska snille som
fick skapa ordning ur kaos och till senare tider förmedla grekernas
kultur.
I och med att stadsstatens guldålder förgick lider den grekiska världen
en allmän förlust av friskhet och livskraft. Om det finns något framträdande drag som alla de stora atenska filosoferna hade gemensamt, är
det en djärv och glad inställning till livet. Världen var inget dåligt
ställe att leva på, staten kunde överblickas med ett ögonkast. Som vi
såg hade Aristoteles gjort detta till något utmärkande för sin idealstat.
Till följd av den makedoniska expansionen krossades denna belåtna
inställning en gång för alla. Hos den tidens filosofiska strömningar
återspeglas detta i en genomgående pessimism och känsla av
otrygghet. Vi möter inte längre självsäkerheten hos aristokratiska
medborgare som Platon.
På sätt och vis är det Sokrates död som bildar vattendelaren i den
grekiska kulturen. Fastän Platons verk ännu var ogjort, håller vi
faktiskt på att stiga ned på den hellenistiska kulturens lågland. Inom
filosofin börjar ett antal nya riktningar framträda. Den första av dessa
anknyter direkt till Antisthenes, en av Sokrates lärjungar. Hans namn
är förknippat med en paradox i den eleatiska traditionen. Enligt denna
är det omöjligt att göra meningsfulla uttalanden. A är lika med A,
vilket är sant men inte värt att säga, eller också är A lika med B, där B
inte är A, och detta måste ju vara falskt. Inte underligt att Antisthenes
förlorade tron på filosofin. Under senare år vände han sitt liv i överklassmiljö ryggen och började leva vanligt folks enkla liv. Han gjorde
uppror mot tidens seder och önskade återvända till ett primitivt
levnadssätt, ohämmat av den organiserade statens konventioner och
restriktioner.
En av hans lärjungar var Diogenes, född i Sinope, en grekisk koloni
vid Svarta havet. Från honom hämtade den nya strömningen sitt namn.
Diogenes levde ett lika primitivt liv som en hund, vilket förskaffade
honom öknamnet "cyniker", som betyder hundaktig. Legenden berättar
att han levde i en tunna och att Alexander en gång kom på besök till
den berömde mannen. Den unge makedoniern bad honom uttala en
önskan, så skulle den beviljas. "Stig ur ljuset", blev svaret, och Alexander blev så imponerad att han svarade: "Vore jag inte Alexander,
ville jag vara Diogenes".
Kärnan i cynikernas lära var att vända ryggen åt denna världens goda
och koncentrera sig på dygden som det enda som var värt att äga.
Detta är tydligen ett av inslagen i Sokrates lära. Som reaktion på
världshändelserna är det en något negativ inställning. Det är sant att ju
mer obunden man är, desto mindre blir risken att bli sårad eller
besviken. Men ur sådana källor kan ingen ytterligare inspiration
väntas. Cynikernas lära växte med tiden till en vida spridd och mäktig
tradition. Under 200-talet f.Kr. fick den stor folklig anslutning i hela
den hellenistiska världen. Detta betyder naturligtvis endast att ett slags
förgrovad cynisk lära händelsevis riktigt återspeglade tidens moraliska
villkor. Det var ett slags opportunistisk inställning till livet som tog
med bägge händerna när det fanns något att ta, men inte klagade när
tiderna var onda, som njöt av livet när det kunde njutas, men godtog
ödets nycker med en axelryckning. Det är från denna utveckling av
läran som ordet "cynisk" fått sin föga smickrande bimening ....
En annan, ganska olikartad produkt av den filosofiska nedgångsperioden var den skeptiska riktningen....Den först filosofiske skeptikern var
Pyrrhon...Efter Timon, som dog 235 f. Kr.upphörde skepticismen
också att vara en oberoende skola...Efter första århundradet f. Kr. blev
skepticismen åter en självständig tradition. Lukianos, satirikern på
200-talet e. Kr., och Sextus Empiricus, vars verk finns i behåll, hörde
till den senare skepticismen....
Född 342 f. Kr. av atenska föräldrar, kom Epikuros vid aderton års
ålder från Samos till Aten...Knappt mer än 30 år gammal grundade han
en skola, som fungerade i Aten från 307 f.Kr. till hans död 270....Det
centrala målet för hans lära är att uppnå ett tillstånd av ostörd frid.
Den inflytelserikaste filosofiska strömningen som blomstrade under
hellenistisk tid är stoicismen. Rörelsens grundare var en fenicisk
cypriot vid namn Zenon..
Den första systematiska framställningen av stoicismen sägs gå tillbaka
till Krysippos (280-207 f. Kr.)...De stoiska lärorna vann terräng i Rom
genom Ciceros litterära insats....
Trots att stoicismens senare företrädare filosofiskt sett är mindre
betydande, har skrifter av tre av dem bevarats mycket fullständigt, och
vi vet åtskilligt om deras liv. Fastän deras samhällsställning var oerhört
olika, är deras filosofi ungefär densamma. Seneca, den romerske
senatorn av spanskt ursprung, Epiktetos, den grekiske slaven som vann
sin frihet under Nero, och Marcus Aurelius, kejsaren på 200-talet e.Kr.
– allesamman skrev de etiska essäer i stoisk anda. . . . . .
I fråga om tänkandets grundvalar, som var ett problem som kvarstått
från Platons och Aristoteles tid, utvecklade stoikerna en teori om
medfödda idéer, klara och uppenbara utgångspunkter från vilka slutledningsprocessen kunde utgå. Denna uppfattning behärskade medeltidens filosofi och omfattades även av vissa moderna rationalister. Den
är en metafysisk hörnsten i Cartesius metod. I sin syn på människan
var den stoiska läran generösare än den klassiska tidens teorier. Vi
minns kanske att Aristoteles hade gått så långt att han medgav att en
grek inte borde vara slav under en landsman. Stoicismen anknöt till
Alexanders praxis och hävdade att alla människor i viss mån var
jämlikar, detta trots att slaveriet under kejsartiden förekom i större
omfattning än någonsin tidigare. Stoicismen utvecklade denna tankegång och framhöll skillnaden mellan naturrätten och staternas lagar.
Med naturlig rätt menas här vad en människa är berättigad till just på
grund av sin mänskliga natur. Läran om naturrätten utövade ett visst
välgörande inflytande på romersk lagstiftning och mildrade deras lott
som saknade fulla medborgerliga rättigheter. Av liknande skäl
återupplivades den efter renässansen i kampen mot föreställningen om
kungars gudomliga rätt. Medan Grekland hade varit världens
intellektuella vapensmedja, var landet oförmöget att överleva som fri
och självständig nation. Å andra sidan spred sig Greklands kulturella
traditioner vida omkring och satte förblivande spår efter sig, i varje fall
i västerländsk kultur. Mellersta östern helleniserades genom
Alexanders inflytande; i väster blev Rom bäraren av det grekiska arvet.
Kontakten mellan Grekland och Rom uppstod först genom Syditaliens
grekiska kolonier. Politiskt sett hade Alexanders fälttåg inte oroat
länderna väster om Grekland. I början av den hellenistiska perioden
var de båda stora makterna i detta område Syrakusa och Kartago.
Bägge tillföll Rom under 200-talet till följd av de två första puniska
krigen. Spanien annekterades under dessa operationer. 100-talet
bevittnade erövringen av Grekland och Makedonien. Ett tredje puniskt
krig slutade med att staden Kartago helt jämnades med jorden 146.
Samma år fick Korint samma behandling av de romerska legionerna.
Sådana godtyckligt hänsynslösa förstörelsemetoder utgjorde närmast
undantag och mötte kritik då liksom senare. I detta avseende håller vår
egen tid snabbt på att glida tillbaka i barbari.
Under första århundradet f.Kr. utökades Roms område med Mindre
Asien, Syrien, Egypten och Gallien, medan Britannien föll under
första århundradet e.Kr. Dessa successiva erövringar var inte en följd
rätt och slätt av äventyrslust. De betingades av strävan efter en naturlig
gräns, som utan alltför stora offer kunde hållas mot infall av fientliga
stammar utanför. I början av kejsartiden hade detta mål nåtts: i norr
begränsades Roms länder av två stora floder, Rhen och Donau. I öster
låg Eufrat och arabiska öknen, i söder Sahara och i väster oceanen.
Inom denna ram levde det romerska riket i relativ fred och stabilitet
under vår tideräknings första två sekler.
Politiskt hade Rom börjat som en stadsstat, som på många sätt liknade
Greklands. En sagotid under etruskiska kungar följdes av en republik,
dominerad av en aristokratisk härskande klass som kontrollerade
senaten. När staten växte i storlek och betydelse blev författningsändringar i demokratisk riktning oundvikliga. Medan senaten behöll en
stor del av makten kom folkförsamlingen att företrädas av tribuner,
som hade ett ord med i laget i stats angelägenheter. Även konsulatet
blev till slut öppnat för män av icke-aristokratiskt ursprung. Till följd
av erövringar och expansion tjänade de styrande familjerna emellertid
väldiga förmögenheter, medan de små självägande bönderna drevs
bort från jorden genom användningen av slavarbete på storgods, vilkas
ägare bodde på annat håll. Senaten blev sålunda högsta maktinnehavare. En folklig demokratisk rörelse, ledd av bröderna Gracchus mot
slutet av 100-talet f.Kr., hade inte framgång, och en rad inbördeskrig
ledde slutligen till kejsardömets införande. Octavianus, Julius Caesars
adoptivson, återställde slutligen ordningen, fick titeln Augustus och
härskade som kejsare, även om de demokratiska institutionerna
formellt bibehölls.
l ungefär tvåhundra år efter Augustus död 41 e.Kr. levde romarriket i
stort sett i fred. Visserligen förekom inre oro och förföljelser, men de
tog sig inte sådana proportioner att de skakade kejsardömets grundvalar. Krig pågick utefter gränserna, men Rom levde ett lugnt, ordnat
liv.
Till slut började armén själv utnyttja sin makt, som den använde till att
utpressa guld i gengäld för sitt benägna bistånd. På så sätt kom
kejsarna på tronen med militärt stöd och föll likaså, så snart detta stöd
upphörde. Till en tid avvärjdes en katastrof genom energiska insatser
av Diocletianus (286-305) och Konstantin (312-337), men vissa av de
vidtagna krisåtgärderna bidrog bara att påskynda förfallet. Germanska
legosoldater i stort antal kämpade på kejsarrikets sida. Detta visade sig
till slut bli en av orsakerna till dess fall. Barbarfurstar, skolade i krigets
konst genom tjänstgöring i Roms legioner, började till slut misstänka
att dessa deras nyförvärvade talanger kunde användas fördelaktigare,
om de utnyttjade dem för sina egna intressen i stället för till gagn för
sina romerska herrar. Knappa hundra år senare föll staden Rom för
goterna. En del av forntidens kulturarv överlevde emellertid tack vare
kristendomen, som under Konstantin hade upphöjts till officiell
statsreligion. I den mån intränglingarna omvände sig, förmådde kyrkan
i viss utsträckning bevara kunskapen om grekisk kultur. Det östromerska riket drabbades av ett liknande öde. Där påbjöd de muselmanska intränglingarna sin egen religion och förmedlade genom sin
egen kultur Greklands traditioner till västern.
Kulturellt är Rom nästan helt och hållet efterbildande. I sin konst,
arkitektur, litteratur och filosofi imiterar den romerska världen mer
eller mindre framgångsrikt Greklands stora förebilder. Likafullt finns
det ett område där romarna lyckades fastän Grekland och själva
Alexander hade misslyckats: samhällsstyrelse, lag och förvaltning i
stor skala. Här utövade Rom ett visst inflytande på grekiskt tänkande.
Vi såg tidigare att när det gällde politik hade den klassiska tidens
greker varit ur stånd att komma längre än till stadsstatens ideal. Rom
däremot hade större vyer, och detta imponerade på historikern
Polybios, en grek född omkring år 200 f.Kr. som råkat i romersk
fångenskap. Liksom stoikern Panaitios tillhörde han en krets litterater,
som hade samlats kring Scipio d.y. Utom denna politiska påverkan
förmådde Rom inte prestera något som kunde ge grekiska tänkare nya
impulser. Ehuru förintat som nation, segrade Grekland på kulturens
område över sina romerska erövrare. Bildade romare talade grekiska,
liksom bildade européer till nyligen talade franska. Akademin i Aten
lockade den romerska adelns söner. Cicero studerade där. På alla
områden övertogs Greklands normer, och i många avseenden är Roms
alster bleka kopior av grekiska original. Särskilt den romerska filosofin
är ytterligt fattig på originella tankar.
Inslaget av vanvördighet och nyfikenhet i den grekiska traditionen
bidrog i förening med den hellenistiska tidens allmänna förfall att
något mildra de gamla romerska dygderna, i synnerhet när stora
rikedomar i samband med rikets expansion började strömma in i
landet. Det äkta grekiska inflytandet försvagades och koncentrerades
till ett fåtal individer, särskilt bland staden Roms aristokrati. De ickegrekiska inslagen i den hellenistiska kulturen blev å andra sidan med
tiden starkare. Östern bidrog, som vi tidigare konstaterat, med ett
inslag av mysticism, som på det hela taget var mindre framträdande i
grekisk kultur. På detta sätt svepte religiösa inflytelser från Mesopotamien och ännu längre bort genom Västerlandet och framkallade en
väldig synkretistisk jäsningsprocess, ur vilken kristendomen slutligen
steg fram som segrare. Samtidigt uppmuntrade den mystiska strömningen spridningen av allsköns vidskepelse i tro och sedvänjor. När
människorna blev mindre nöjda med sin jordiska lott och mindre säkra
på sin egen makt vann oförnuftets krafter mark. Riket åtnjöt visserligen två århundradens fred, men Pax Romana var ingen tid av
nyskapande intellektuella insatser. Filosofin, i den mån den fanns, gick
i stoisk anda. Politiskt var detta ett framsteg över de stora klassiska
tänkarnas småstatsidéer, ty stoicismen predikade människornas
broderskap. Med Rom som den kända världens härskare i flera sekler
fick denna stoiska uppfattning gripbar innebörd. Romarriket betraktade
naturligtvis på sitt sätt världen bortom dess gränser precis lika
nedlåtande som de grekiska stadsstaterna hade gjort. Det förekom
vissa kontakter med Fjärran östern, men inte nog för att det skulle gå
upp för Roms medborgare att det fanns andra stora kulturer, som helt
enkelt inte kunde avfärdas som barbariska. Trots sin större vidsyn led
alltså Rom av samma högfärd som sina kulturella förfäder grekerna.
Denna närsynthet ärvdes t.o.m. av kyrkan, som kallade sig katolsk
eller universell, fastän det i östern fanns andra stora religioner, vilkas
etik var minst lika högt utvecklad som den kristna. Människorna
drömde alltjämt om en världsstat och en världskultur.
Roms främsta roll har alltså varit att förmedla en kultur som var äldre
och högre än dess egen. Detta lyckades tack vare den romerska förvaltningens organisatoriska snille och rikets sociala samman-hållning.
Återstoderna av det väldiga nätet av vägar genom alla romerska
områden påminner oss om denna stora organisatoriska insats. Roms
expansion sörjde för att en stor del av Europa kunde fortsätta att i
mångt och mycket fungera som kulturell enhet, trots nationella motsättningar och fejder som uppstod i senare tid. Inte ens barbarinvasionerna kunde ohjälpligt förinta denna kulturella grundval. I öster
blev Roms inflytande mindre varaktigt. Anledningen härtill var de
erövrande muhammedanska arabernas vitalitet och kraft. Medan
intränglingar i väster uppsögs i en tradition som hade Rom att tacka
för mycket, blev Mellersta östern nästan fullständigt omvänd till
erövrarnas religion. Men västern har araberna att tacka för mycket av
sin kunskap om grekerna, som förmedlades till Europa av muhammedanska tänkare, särskilt via Spanien.
I Britannien, som var romerskt i tre århundraden, tycks de anglosachsiska invasionerna ha åstadkommit en fullständig brytning med
romersk tradition. Till följd härav lyckades den romerska juridikens
stora tradition, som överlevde överallt eljest i Västeuropa där Rom
hade härskat, inte få fast fot i Britannien. Engelsk sedvanerätt har till
denna dag förblivit anglosaxisk. Inom filosofin har detta fått en
intressant följd, som förtjänar uppmärksamhet. Medeltidens skolastiska filosofi står i nära samband med juridiken, och den filosofiska
kasuistiken hade sin motsvarighet i en sträng och formell träning i den
gamla romerska traditionen. I England, där anglosachsarnas rättsliga
traditioner förhärskade, har filosofin, till och med under den
skolastiska periodens glanstid, oftast varit mera empiriskt inställd.
De synkretistiska tendenser som under kejsartiden verkade på
religionens område åtföljdes av en liknande utveckling inom filosofin.
Allmänt talat var stoicismen filosofins huvudådra under det tidigare
kejsardömet, medan Platons och Aristoteles ljusare läror i någon mån
undanträngdes. På 200-talet trängde emellertid en ny tolkning av den
gamla etiken i den stoiska lärans belysning i förgrunden, en förändring
som väl överensstämde med tidens allmänna förhållanden. Denna
blandning av olika teorier kom att kallas nyplatonism och skulle utöva
ett stort inflytande på den kristna teologin. Den är på sätt och vis en
bro från antiken till medeltiden. Med den slutar forntidens filosofi,
medan medeltidens tänkande utgår från denna punkt.
Nyplatonismen uppstod i Alexandria, mötesplatsen för öst och väst.
Här samlades religiösa inflytelser från Persien och Babylon, återstoder
av egyptiska riter, en stark judisk församling som utövade sin egen
religion, kristna sekter, och till allt detta en allmän bakgrund av
hellenistisk kultur. Den nyplatonska skolan sägs ha grundats av
Ammonios Sakkas, om vilken föga är känt. Den mest betydande av
hans lärjungar var Plotinos (204-270), den störste av de nyplatonska
filosoferna. Han föddes i Egypten och studerade i Alexandria, där han
bodde till 243.....
Kärnpunkten i Plotinos metafysik är hans lära om trefalden. Den består
av det Enda, Nous och Själen, i nu nämnd ordning av prioritet och
beroende. Innan vi ingår på detta må det påpekas, att trots allt inflytande denna teori utövat på teologin är den inte själv kristen utan nyplatonsk. Origenes, en samtida till Plotinos som hade studerat under
samme lärare, var kristen och framlade också en trefaldslära.....
Vi har nu nått slutet av vår översikt över den antika filosofin. Vår
genomgång har spänt över nästan nio sekler, från Thales tid till
Plotinos. Om vi drar gränslinjen här, betyder detta inte att det inte har
funnits senare tänkare, som med rätta kan betraktas såsom bärare av
antikens traditioner. I viss mån gäller detta faktiskt om all filosofi. Det
är inte desto mindre möjligt att upptäcka vissa viktiga punkter, där
kulturtraditionens utveckling bryts. En sådan punkt nås med Plotinos.
Från och med nu kommer filosofin, åtminstone i västern, under
kyrkans vingar. Detta förblir sant även om det finns undantag, såsom
Boëthius. Samtidigt bör man hålla i minnet, att när Rom föll fortlevde
en filosofisk tradition, fri från religiösa band, i rikets östra delar, först
under bysantinskt och sedan under muhammedanskt välde.
När man ser tillbaka över den antika världens filosofiska strävanden,
blir man slagen av den grekiska tankens utomordentliga förmåga att ta
fasta på allmängiltiga problem. Platon har sagt att filosofins
begynnelse är undran, och denna förmåga att gripas av undran och
häpnad ägde forntidens greker i ovanlig grad. Utredning och forskning
i allmän mening är en av de stora grekiska uppfinningar som danat
västerlandet. Det är naturligtvis alltid ogrannlaga att göra jämförelser
mellan olika kulturer. Men om man skulle karakterisera den västerländska traditionen i en enda kort sats, skulle man nog kunna säga att
den bygger på en intellektuell etik som väsentligen är grekisk. Det
andra huvuddraget i den grekiska filosofin är att den från början
eftersträvar offentlighet. Dess sanningar, sådana de nu är, gör inte
anspråk på outsäglighetens sken. Från början läggs stor vikt vid
språkbruk och meddelelseförmåga. Det finns visserligen också några
mystiska inslag, och detta redan ganska tidigt. Den pythagoreiska
mystiken går som en röd tråd genom hela den antika filosofins
utveckling. Men på sätt och vis är denna mystik i verkligheten något
för själva forskningen främmande. Då tenderar den snarare att påverka
den forskande andens etik Först när förfallet sätter in, får mystiken en
viktigare roll. Såsom vi antydde vid behandlingen av Plotinos, står
mysticismen i motsats till den grekiska filosofins anda.
Ett av de främsta problem inför vilket antikens tänkare stod i mycket
allvarligare mening än våra dagars kom sig av att medan vi nu för
tiden kan falla tillbaka på det förflutnas traditioner, fanns inget sådant
stöd för Greklands äldre filosofer. Vi hämtar till stor del vår filosofiska,
vetenskapliga och tekniska ordskatt ur klassiska källor, utan att till
fullo förstå vad de betyder. För den grekiske forskaren framstod allt
från början som ogjort. Nya sätt att tala måste präglas och ett fackspråk uppfinnas, uppbyggt av det material vardagsspråket tillhandahöll. Därför tycker vi ibland att deras uttryckssätt är valhänta, men vi
måste minnas att de ofta trevar efter uttryck, då de nödvändiga redskapen ännu var ofärdiga. En viss tankeansträngning krävs för att
försätta sig tillbaka i en sådan belägenhet. Det är liksom om vi måste
bedriva filosofi och naturvetenskap på anglosachsiska, avskurna från
grekiska och latin.
Från den tid dit vi nu nått fram ända till lärdomens renässans och den
moderna vetenskapens uppkomst på grundval av en återgång till de
första källorna måste tolv sekler förflyta. Det är kanske fåfängt att
fråga, varför denna period av hämmad utveckling måste inträffa. Varje
försök att besvara den frågan måste bli en grov förenkling. Ändå finns
det inget tvivel om att Greklands och Roms tänkare inte lyckades
utveckla en hållbar politisk teori.
Om grekernas misslyckande hade berott på en viss högfärd på grund
av överlägsen intellektuell utrustning, misslyckades romarna av ren
brist på fantasi. Denna sinnets tyngd avslöjar sig på olika sätt, inte
minst i kejsartidens monumentalarkitektur. Skillnaden mellan grekisk
och romersk anda skulle kunna symboliseras genom att ställa ett
grekiskt tempel sida vid sida med en sen romersk basilika. I romerska
händer blir Greklands intellektuella arv någonting åtskilligt mindre
subtilt och elegant.
Greklands filosofiska tradition är framför allt en strävan till upp
lysning och frigörelse. Den syftar ju till att befria sinnet från okunnighetens band. Den avlägsnar fruktan för det okända genom att framställa världen som någonting som är tillgängligt för förnuftet. Dess
bärare är logos och dess ärelystnad att vinna kunskap under formen av
det Goda. Opartisk forskning betraktas i sig själv som moraliskt god;
genom den, snarare än genom religiösa mysterier, kan människor leva
det goda livet. Vid sidan av forskningstraditionen finner vi en viss
glättig livssyn, fri från falsk sentimentalitet. För Sokrates är det
oreflekterade livet inte värt att leva.
Aristoteles anser att vad som är av vikt inte är att leva länge utan att
leva väl. Något av denna friskhet går dock förlorad under hellenistisk
och romersk tid, när den något mera självmedvetna stoicismen vinner
terräng. Kvar står inte desto mindre att allt som är bäst i den västerländska kulturens intellektuella stomme härleder sig från den grekiska
tanketraditionen.”
”Den äldsta kristendomen
På grekisk-romersk tid var filosofin, liksom i dag, i huvudsak oberoende av religionen. Filosoferna kunde naturligtvis ställa frågor som
också var av intresse för dem som sysslade med religiösa ting. Men
inget organiserat prästerskap hade något inflytande på eller makt över
den tidens tänkare. Den mellanliggande perioden från Roms fall till
medeltidens slut skiljer sig i detta avseende från både föregående och
efterföljande tidevarv. Filosofin blev i västerlandet en verksamhet som
blomstrade under kyrkans skydd och ledning. Det fanns flera skäl
härtill. När det västromerska riket föll sönder hade de romerska gudakejsarnas funktion redan kluvits i två olika makter.
Sedan kristendomen blivit statsreligion under Konstantin, hade kyrkan
övertagit allt som rörde Gud och religionen och överlåtit åt kejsaren att
sköta världsliga angelägenheter. Kyrkans auktoritet förblev i princip
obestridd, fastän den gradvis försvagades, tills reformationen
undergrävde dess makt genom att hävda att människans förhållande till
Gud var personligt. Därefter blev kyrkorna redskap för de framväxande nationalstaterna.
Medan världsliga bildningstraditioner levde kvar till en tid i det gamla
rikets centrala delar, hade den barbariska norden ingenting att falla
tillbaka på. Läskunnigheten blev därför något som ute slutande
kännetecknade kyrkans män, "klerkerna". Vad som levde kvar av det
förflutnas traditioner bevarades av kyrkan, och filosofin blev en kunskapsgren med uppgift att försvara kristendomens och dess väktares
herravälde. Så länge som kyrkans trossatser i stort sett godtogs,
uppnådde och bevarade den en ställning av makt och rikedom. Men
det fanns andra traditioner som strävade att ta överhand – de gamla
romerska traditioner, vilkas förfall från början hade skänkt kyrkan dess
ledarställning, och de nya germanska traditioner, som gav upphov till
den feodala aristokrati som ersatte det gamla rikets politiska organisation. Ingen av dessa företräddes emellertid av någon genomtänkt
samhällsfilosofi, och inte minst av detta skäl var de ur stånd att framgångsrikt trotsa kyrkans makt. Den romerska traditionen började åter
steg för steg hävda sig från och med den italienska renässansen på
1300-talet, och den germanska traditionen bröt igenom med reformationen på 1500-talet. Men under medeltiden förblev filosofin intimt
knuten till kyrkan.
Samtidigt som gudakejsaren ersattes av två makter—påven som Guds
ställföreträdare å den ena och kejsaren å den andra sidan— trädde flera
andra latenta motsättningar i dagen. Först och främst den påtagliga
motsatsen mellan latinskt och germanskt. Kyrkans makt förblev
latinsk, medan riket tillföll de barbariska intränglingarnas germanska
ättlingar. Ända tills det störtade samman under Napoleons angrepp,
kallades det "det heliga romerska riket av tysk nation". Sedan har vi
klyftan mellan präster och lekmän. De förra var den rätta trons väktare,
och eftersom kyrkan lyckades motstå olika kätteriers angrepp, i varje
fall i väster, stärktes prästerskapets ställning i hög grad. Några av de
första kristna kejsarna hade haft sympatier för arianismen, men till slut
segrade ortodoxin. Vidare har vi kontrasten mellan Guds rike och de
olika jordiska rikena. Källan till allt detta finns i evangeliet, men det
fick större direkt betydelse efter Roms fall. Även om barbarerna kunde
förstöra staden, kan Guds stad inte skövlas. Slutligen har vi motsättningen mellan anden och köttet. Denna är av mycket äldre ursprung
och går tillbaka på Sokrates teorier om kropp och själ. I sin nyplatonska form fick dessa begrepp central betydelse i Paulus version av den
nya religionen. Det är ur denna källa som den äldsta kristendomens
asketism hämtade sin inspiration.
Detta är i grova drag den värld i vilken det som vi för korthetens skull
kan kalla den katolska filosofin utvecklades. Den nådde sin första
mognad hos Augustinus, som var mest påverkad av Platon, och kulminerade i Thomas av Aquino, som satte kyrkans lära på den aristoteliska
grundval som dess främsta apologeter sedan dess försvarat. Eftersom
denna filosofi är så intimt knuten till kyrkan måste en redogörelse för
dess utveckling och inflytande på senare tider innefatta historiska data
i en utsträckning som vid första påseendet kan förefalla mer än rimlig.
Men någon kännedom om dessa händelser är nödvändig, om vi skall
förstå tidevarvets anda och filosofi.
Kristendomen, som kom att behärska västerlandet, är en avläggare av
judarnas religion med vissa grekiska och österländska inslag.
Med judendomen delar kristendomen uppfattningen att Gud har sina
favoriter, fastän de utvalda naturligtvis inte är desamma i båda fallen.
Bägge religionerna har samma syn på historien, som börjar med en
gudomlig skapelse och rör sig mot något gudomligt mål. Det rådde
visserligen delade meningar om vem som var Messias och vad han
skulle uträtta. För judarna var Frälsaren den som skulle komma och
bringa dem seger här på jorden, medan de kristna såg honom i Jesus av
Nasaret, vars rike dock inte var av denna världen. På samma sätt
övertog kristendomen det judiska rättfärdighetsbegreppet som en
vägledande princip att bistå med människorna, och även kravet på en
lärobyggnad. Både den senare judendomen och kristendomen omfattar
den väsentligen ny platonska tanken på en annan värld. Men medan
den grekiska teorin är filosofisk och inte så lätt att fatta för alla, gick
den judiska och kristna uppfattningen mera ut på en hinsides uppgörelse, då de rättfärdiga skulle komma till himlen och de onda brinna
i helvetet. Inslaget av vedergällning i denna lära gjorde den allmänt
begriplig.
För att förstå hur dessa trosföreställningar uppstod måste vi komma
ihåg att Jahve, judarnas gud, i början först och främst var en gud för en
semitisk stam och skyddade sitt eget folk. Utom honom fanns det
andra gudar som styrde andra stammar. Vid denna tid finns det ingen
antydan om en annan värld. Israels Herren Gud ledde sin stams
jordiska öden. Han är en nitälskande gud och tål inte att hans folk har
andra gudar jämte honom. De gamla profeterna var politiska ledare,
som använde mycken tid på att utrota dyrkan av andra gudar av
fruktan att ådra sig Jahves misshag och sätta judarnas sociala sammanhållning på spel. Denna nationalistiska stamprägel hos den judiska
religionen stegrades av en rad nationella olyckor. 722 f.Kr. föll Israel,
det norra riket, under assyrierna, som deporterade flertalet av dess
innevånare. 606 intog babylonierna Nineve och krossade det assyriska
riket. Det södra riket, Juda, erövrades av den babyloniske kungen
Nebukadnesar, som intog Jerusalem 586, brände templet och bortförde
judar i stort antal till fångenskap i Babylon.
Inte förrän året efter att Cyrus, persernas kung, hade intagit Babylon
538, tilläts judarna återvända till Palestina. Det var under den babyloniska fångenskapen som religionens dogmer och nationella prägel
hårdnade. Eftersom templet var förstört, måste judarna avstå från
offerriter. En stor del av deras religions alltjämt bestående läror återgår
på denna period.
Från denna period härleder sig också den judiska förskingringen. Alla
återvände nämligen inte till sitt hemland. De som gjorde det levde
vidare som en jämförelsevis betydelselös teokratisk stat. Efter Alexander lyckades de något så när hävda sig under de långvariga tvisterna
mellan seleukidernas Asien och ptoleméernas Egypten. En talrik judisk
befolkning växte fram i Alexandria och blev snart helt helleniserad,
utom i sin religion. De hebreiska skrifterna måste därför översättas till
grekiska, vilket gav upphov till Septuaginta, så kallad eftersom enligt
legenden sjuttio översättare åstadkom identiska texter oberoende av
varandra. Men när den seleukidiske kungen Antiokos IV försökte
hellenisera judarna med våld under första hälften av andra århundradet
f.Kr., gjorde de uppror under ledning av Mackabeerna. Med stort mod
och uthållighet kämpade judarna för rätten att dyrka Gud på sitt eget
sätt. De vann till slut, och Mackabeernas familj härskade som överstepräster. Denna härskarätt kallas Hasmoneernas dynasti och satt vid
makten till Herodes tid.
Det var till stor del Mackabeernas framgångsrika motstånd som, vid en
tid då judarna i förskingringen raskt höll på att helleniseras, säkerställde den judiska religionens fortbestånd och därmed tillhandahöll de
förutsättningar utan vilka kristendomen och senare islam inte kunde ha
uppstått. Det var också vid denna tid som tanken på en annan värld
hinsides smyger sig in i den judiska religionen, eftersom händelserna
under upproret hade visat, att undergång här på jorden ofta först
drabbar just de dygdigaste. Under första århundradet f.Kr. utvecklades
under hellenistisk påverkan vid sidan av ortodoxins makt en åtskilligt
mildare strömning, vilken i sina läror förebådar den etiska omvärdering som evangeliernas Jesus genomför. Urkristendomen är i själva
verket reformerad judendom, precis som protestantismen i början var
en reformrörelse inom kyrkan. .....
De irrläriga judiska sekter som bildade den första urkristenheten avsåg
från början inte att den nya läran skulle vända sig till icke-judar. I sin
exklusivitet bevarade dessa första kristna de gamla traditionerna.
Judendomen har aldrig sökt omvända utomstående och kunde inte
heller nu i reformerad form vinna anslutning, så länge som omskärelse
och rituella regler om födan upprätthölls. Kristendomen kunde ha
förblivit en sekt av irrläriga judar, om inte en av dess anhängare hade
tagit sig för att bredda basen för medlemskap. Paulus från Tarsos, en
helleniserad jude och kristen som avlägsnade dessa yttre hinder, gjorde
kristendomen godtagbar för alla.
För romarrikets helleniserade medborgare gick det likväl inte an att
Kristus skulle vara son till judarnas gud. Denna fläck avlägsnades av
gnosticismen, en synkretistisk rörelse som uppstod samtidigt som
kristendomen. Enligt gnosticismen skapades sinnenas materiella värld
av Jahve, en lägre gudomlighet som råkat i tvist med den högste guden
och därefter ägnade sig åt vad ont var. Till slut kom den högste gudens
son och levde bland människorna i dödlig skepnad för att kullkasta
Gamla testamentets falska lära.
Detta var, plus en dosis Platon, gnosticismens innehåll. Den förenar
inslag av grekisk legend och orfisk mysticism med kristna läror och
andra österländska inflytanden, som den avrundar med en eklektisk
blandning av filosofi, mest Platon, och stoicism. Den manikeiska
varianten av gnosticismen gick så långt att den satte likhetstecken
mellan å ena sidan ande och materia och å den andra gott och ont. I sitt
förakt för de materiella tingen gick den längre än stoikerna någonsin
hade vågat. De förbjöd förtärandet av kött och fördömde könsliv i
vilken som helst form som en alltigenom syndig sak. Eftersom de
levde kvar i flera århundraden tycks det rimligt att dra slutsatsen att
dessa stränga läror inte tillämpades med fullständig framgång.
De gnostiska sekterna blev mindre betydelsefulla efter Konstantin,
men utövade fortfarande ett visst inflytande. Doketikerna lärde att det
inte var Jesus som blev korsfäst utan någon spöklik ställföreträdare.
Man kommer här att tänka på offret av Ifigenia i den grekiska
mytologin. Muhammed, som medgav att Jesus var profet, fastän inte
lika stor som han själv, omfattade senare doketikernas uppfattning.
Allt eftersom kristendomen blev säkrare i sadeln, blev dess avoghet
mot Gamla testamentets religion fränare. Den ansåg att judarna hade
vägrat att erkänna den Messias som de gamla profeterna hade bebådat
och därför måste vara onda. Från och med Konstantin blev antisemitismen en vedertagen form av kristet nit, ehuru det religiösa motivet
i verkligheten inte var det enda. Det är märkligt att kristendomen, som
hade lidit fruktansvärd förföljelse, när den själv en gång kom till
makten skulle vända sig med samma ursinne mot en minoritet, som
var precis lika fast i sin tro.
I ett avseende tog den nya religionen en ny och märklig vändning.
Judarnas religion är på det hela taget mycket enkel och oteologisk.
Denna rättframhet finns kvar ännu i de synoptiska evangelierna, men
hos Johannes möter vi en början till den teologiska spekulation, som
ständigt växte i betydelse allteftersom kristna tänkare försökte passa in
grekernas metafysik inom ramen för sin egen nya tro. Här gäller det
inte längre helt enkelt gudamänniskan Kristus, "den smorde", utan
hans teologiska roll som Ordet, ett begrepp som via stoikerna och
Platon går tillbaka till Herakleitos. Denna teologiska tradition fick sitt
första systematiska uttryck i Origenes verk; han levde i Alexandria
185-254. Han hade studerat under Ammonios Sakkas, Plotinos lärare,
med vilken han har mycket gemensamt. Enligt Origenes är Gud ensam
okroppslig i alla sina tre aspekter. Han hyllar den gamla sokratiska
läran att själen existerar fristående före kroppen, i vilken den tar sin
boning vid födseln. För detta liksom för uppfattningen att alla till slut
skall bli frälsta skulle han senare bli betraktad som kättare. Men han
kom på kant med kyrkan redan under sin livstid. I sin ungdom hade
han oförsiktigt nog vidtagit extrema försiktighetsåtgärder mot köttets
svaghet genom att kastrera sig, en utväg som kyrkan inte gillade.
Sålunda stympad, kunde han inte längre duga för prästämbetet, fastän
det i denna fråga har rått vissa delade meningar.
I sin bok Mot Celsus svarar Origenes utförligt Celsus, vars bok mot de
kristna inte bevarats. Här möter vi för första gången det apologetiska
resonemang som framhäver Skriftens gudomliga inspiration. Det
faktum att tron har ett socialt värdefullt inflytande på sina anhängare
åberopas bland annat som bevis för trons sanning. Detta är en pragmatisk uppfattning, som framförs av en så modern tänkare som
William James. Det är emellertid lätt att inse att detta argument är
tveeggat. Allt beror nämligen på vad man anser vara värdefullt.
Marxisterna, som inte håller med den institutionella kristendomen,
kallar religionen opium för folket och skulle av pragmatiska skäl ha
full rätt att göra vad de kan för att bekämpa den. Kyrkans centralisering skedde gradvis. I början valdes biskoparna lokalt av församlingens medlemmar.
Först efter Konstantin blev biskoparna i Rom allt mäktigare. Genom
sin fattigvård fick kyrkan en härskara av klienter ungefär som
senatorsfamiljerna i Rom tidigare hade fått. Konstantins tid präglades
av lärostrider som vållade mycken oro i riket. För att få vissa av dessa
frågor avgjorda använde kejsaren sitt inflytande och lät inkalla kyrkomötet i Nicea 325. Det fastslog den rätta trons normer mot arianismen.
Med sådana metoder löste kyrkan i fortsättningen uppkommande
lärostrider. Arius, präst i Alexandria, lärde att Gud Fader hade försteg
framför Sonen, och att de två var klart skilda. Det motsatta kätteriet
hävdades av Sabellius, som ansåg att de bara var två sidor av en och
samma person. Den ortodoxa lära som slutligen segrade jämställer
dem och anser att de är lika till sitt väsen men olika som personer.
Arianismen florerade emellertid fortfarande, liksom en mångfald andra
kätterier. Det ortodoxa lägrets främste förkämpe var Athanasius,
biskop i Alexandria från 328 till 373. Arianismen gynnades av
Konstantins efterträdare med undantag av Julianus avfällingen, som
var hedning. Men med Theodosius trontillträde 379 fick ortodoxin
även kejserligt stöd.
Till det västromerska rikets sista och kristna period hör tre framstående
kyrkomän som på olika sätt bidrog att stärka kyrkans makt. Alla tre
blev senare helgonförklarade. Ambrosius, Hieronymus och Augustinus
föddes alla med några få års mellanrum omkring 300-talets mitt.
Tillsammans med påven Gregorius den store, som tillhör 500-talet,
kom de att kallas kyrkofäderna.
Av de tre var endast den sistnämnde filosof. Ambrosius, en orädd
förkämpe för kyrkans makt, lade grunden till det förhållande mellan
stat och kyrka som rådde under hela medeltiden. Hieronymus var den
förste som åstadkom en latinsk översättning av Bibeln. Augustinus
spekulerade om teologi och metafysik. Katolicismens teologiska
stomme fram till reformationen härstammar huvudsakligen från
honom liksom de olika reformatorernas ledande principer. Luther var
själv augustinermunk.
Ambrosius föddes 340 i Trier. Han uppfostrades i Rom och studerade
juridik. 30 år gammal blev han landshövding i Ligurien och Emilien i
Norditalien, en ställning som han innehade i fyra år. Av okänd anledning övergav han därefter det världsliga livet, men inte sin politiska
verksamhet. Han valdes till biskop i Milano, som då var huvudstad i
det västromerska riket. Från sin biskops stol utövade Ambrosius
vidsträckt politiskt inflytande genom sitt orädda och ofta omedgörliga
hävdande av kyrkans andliga överhöghet......
Medan Ambrosius främsta förtjänster låg på förvaltningens och
statsvetenskapens område var Hieronymus å andra sidan en av sin tids
mest framstående lärde. Han föddes 345 i Stridon, nära dalmatiska
gränsen. Aderton år gammal for han till Rom för att studera. Efter
några års resor i Gallien slog han sig ned i Aquileia nära sin hemstad.
Efter ett bråk reste han till östern och till bringade fem år som eremit i
syriska öknen. Sedan for han till Konstantinopel och tillbaka till Rom,
där han stannade från 382 till 385. ....
Genom sitt sätt att leva blev Hieronymus en mäktig pådrivande faktor i
munkväsendet, som vid denna tid vann i styrka. Hans eget följe av
romerska lärjungar, som följde honom till Betlehem, upprättade fyra
kloster där. Liksom Ambrosius var han en stor brevskrivare, ofta till
unga damer som han förmanade att hålla sig till dygdens och kyskhetens stig. När Rom plundrades av inträngande goter 410, tycks hans
inställning ha varit resignerad, och han förblev mera upptagen av att
lovprisa jungfrulighetens värde än av möjligheten att vidta åtgärder för
att rädda riket.
Augustinus föddes 354 i provinsen Numidien. Han fick en allt igenom
romersk uppfostran och reste vid tjugo års ålder till Rom med sin
älskarinna och deras unge son. Något senare finner vi honom i Milano,
där han försörjde sig som lärare. I religiöst av seende var han under
denna period manike. Men ständiga samvetskval och en intrigant mor
ledde honom till slut in i den ortodoxa fållan. 384 döptes han av
Ambrosius. Han återvände till Asien, blev biskop i Hippo 396, vilket
han förblev till sin död 430.
I hans bekännelser möter vi en färgrik skildring av hans kamp mot
synden. En händelse i barndomen förföljde honom under hela livet.
Episoden är ganska banal: som pojke plundrade han en gång ett
päronträd i en grannes trädgård av rent okynne. Hans sjukliga upptagenhet med synden förstorade denna förseelse så att han aldrig helt
kunde förlåta sig själv. Det förefaller som om det alltid skulle ha varit
riskabelt att nalla av fruktträd.....
Under Teoderiks regering levde i Rom en märklig tänkare, vars liv och
verk står i skarp motsats till kulturens allmänna förfall vid denna tid.
Boëthius föddes i Rom omkring 480 som son till en adelsman och med
goda förbindelser i senatorsklassen. Han var Teoderiks vän, och när
den gotiske kungen blev Roms härskare år 500 utnämndes Boëthius
slutligen till konsul 510. Hans framgång vändes senare i sin motsats.
524 blev han fängslad och avrättad, anklagad för förräderi. Det var i
fängelset, medan han väntade på döden, som han skrev den bok som
gjorde honom ryktbar, Filosofins tröst.....
Plundringen av Rom inledde ett tidevarv av invasioner och strid, som
ledde till västromerska rikets fall och till att germanska stammar slog
sig ned överallt på dess område. I norr invaderades Britannien av
angler, saxare och jutar: frankiska stammar bredde ut sig i Gallien, och
vandalerna gick söderut till Spanien och Nordafrika. Namnen på
länder och trakter finns kvar som minnen av dessa händelser: anglerna
gav sitt namn till England, frankerna till Frankrike och vandalerna till
Andalusien.
Sydfrankrike ockuperades av västgoterna, och Italien erövrades av
invaderande östgoter, som tidigare blivit besegrade under ett misslyckat försök att krossa det östromerska riket. Sedan slutet av 200-talet
hade gotiska legosoldater slagits i romersk tjänst och hade därigenom
lärt sig romarnas färdigheter och sedvänjor i krig. Riket levde vidare
några år efter Roms fall och förstördes slut giltigt 476 av östgoterna
under deras kung Odovakar; han regerade till 493, då han mördades på
anstiftan av Teoderik, som blev östgoternas konung och härskade i
Italien till sin död 526. Bakom goterna, österifrån, trängde hunnernas
mongoliska stam under sin kung Attila mot väster. Ehuru tidvis i
förbund med sina gotiska grannar stod de på dålig fot med dem, när
Attila invaderade Gallien 451. En förenad gotisk och romersk styrka
stoppade intränglingarna vid Chalons. Ett därpå följande försök att inta
Rom avvärjdes genom moraliska påtryckningar som påven Leo modigt
utövade. Mongolfursten dog kort efteråt och lämnade sina stammar
utan den ledning de var vana vid. De härjande asiatiska ryttarnas makt
försvann.
Man skulle kunna tro att dessa omvälvningar hade framkallat någon
djärv reaktion från kyrkan. Men dess uppmärksamhet var uppslukad
av lärostrider kring de besynnerliga frågorna om Kristi naturer. Några
ansåg att han var en person med två olika sidor, den ståndpunkt som
slutligen segrade. Dess främste förkämpe var Kyrillos, patriark i
Alexandria från 412 till 444. Som ståndaktig och trångsint anhängare
till ortodoxin visade han i praktiken sitt nit genom att uppmuntra
förföljelser av den judiska församlingen i Alexandria och anstifta det
brutala mordet på Hypatia, en av de få kvinnor som pryder matematikens annaler. Han blev i sinom tid kanoniserad.....
Som vi har sett var Hieronymus en stor förkämpe för munklivet.
Under 500-talet upprättades kloster i Gallien och på Irland. Men den
viktigaste gestalten i västerlandets munkväsen var Benedictus efter
vilken Benediktinerorden uppkallats. Född 480 av adliga föräldrar,
växte han upp i lyx och bekvämlighet inom den romerska adeln. Som
20-årig yngling greps han av en häftig reaktion mot sin uppväxtmiljös
traditioner och levde i tre år som eremit i en håla. 529 grundade han ett
kloster på Monte Cassino. Detta blev medelpunkten för Benediktinerorden. Dess regler, som skrivits av grundaren, kräver av medlemmarna löften om fattigdom, lydnad och kyskhet. De stränga
späkningar som österlandets munkar bedrev tilltalade inte Benedictus.
Deras traditioner hade tagit den kristna uppfattningen att köttet var
syndigt alltför bokstavligt. Följaktligen tävlade de inbördes om vem
som kunde komma längst i att vanvårda sin kropp. För sådana osunda
excentriciteter satte benediktinernas regler beslutsamt punkt. Auktoriteten och makten lades i händerna på abboten, som utnämndes på
livstid. Senare utvecklade de benediktinska ordnarna vissa egna
traditioner, som avvek något från grundarens intentioner. Ett stort
bibliotek samlades i Monte Cassino, och benediktinska lärde gjorde
mycket för att bevara den klassiska bildningens kvarlevande traditioner.
Benedictus stannade i Monte Cassino till sin död 543. Omkring 40 år
senare plundrade longobarderna klostret och orden flyttade till Rom.
Två gånger till i sin långa historia blev Monte Cassino förstört, först av
saracenerna på 800-talet och senare ånyo under andra världskriget.
Dess bibliotek räddades lyckligtvis, och klostret har nu blivit helt
återuppbyggt.....
Gregorius den store... räknas som den västerländska kyrkans fjärde
lärofader. Han föddes 540 som ättling till romersk adel och växte upp i
rikedom och lyx. Han fick den slags uppfostran som passade hans
stånd, ehuru han inte lärde sig grekiska, ett förbiseende som han aldrig
kunde gottgöra, trots sex års vistelse vid kejserliga hovet under senare
år. 573 finner vi honom som stadens prefekt. Men kort efteråt tycks
han ha funnit sin kallelse. Han avgick från sitt ämbete och skänkte bort
sin förmögenhet för att bli benediktinermunk. Det hårda och enkla liv
som omedelbart följde efter hans märkliga omvändelse skadade hans
hälsa för livet. Det liv i meditation han hade längtat efter skulle
emellertid inte bli hans. Hans politiska duglighet var inte bortglömd,
och påven Pelagius II utsåg honom till sitt sändebud vid kejserliga
hovet i Konstantinopel, under vilket västern ännu till namnet lydde.
Från 577 till 585 vistades Gregorius vid hovet, men han misslyckades i
sin huvuduppgift, som var att förmå kejsaren till krig mot longobarderna. Tiden för militärt ingripande var dock förbi. De sista
försöken i den vägen under Justinianus hade medfört framgångar för
ögonblicket men till slut misslyckats. Efter återkomsten till Rom
tillbringade Gregorius fem år i det kloster som hade inrättats i hans
forna palats. Påven dog 590. och Gregorius, som mycket skulle ha
föredragit att förbli munk, valdes till hans efterträdare. Det krävdes
hela Gregorius statskonst för att bemästra det svåra läge i vilket den
västromerska maktens sönderfall hade försatt landet. Italien härjades
av longobarderna, Afrika var skådeplatsen för strider: en svag
bysantinsk guvernör, ansatt av moriska stammar, västgoter och franker
krigade i Gallien, och Britannien, som avkristnats av de anglosaxiska
intränglingarna, hade blivit det hedniska England. Kätterier hemsökte
alltfort kyrkan, och den allmänna nivåsänkningen hotade att undergräva de kristna principer som borde ha behärskat prästerskapets liv.
Simoni praktiserades allmänt och kunde faktiskt inte effektivt
avskaffas på nästan femhundra år. Gregorius fick ärva alla dessa
bekymmer och svårigheter och gjorde vad han kunde för att bli herre
över dem. Men själva den förvirring som härskade i västerlandet satte
honom i stånd att bygga påvemakten på fastare grund än den någonsin
dittills hade ägt. Aldrig tidigare hade biskopen i Rom lyckats hävda sin
auktoritet så vida om kring och med så stor framgång som Gregorius.
Han gjorde detta huvudsakligen genom att skriva talrika brev till
präster och världsliga härskare, som brast i vad han ansåg vara deras
verkliga plikter eller som gjorde sig skyldiga till orättmätigt maktmissbruk. Han utgav en bok med pastoralregler som lade grunden för
den romerska överhögheten i kyrkliga angelägenheter i allmänhet.
Detta kompendium skattades högt under hela medeltiden och hittade
till och med vägen till östkyrkan, där det användes i grekisk
översättning. Hans teologiska läror påverkade bibelstudiet i riktning
mot symbolisk tolkning med bortseende från det rent historiska
innehållet, vilket inte åter kom i förgrunden förrän vid renässansen.
”Skolastiken
Trots alla sina beslutsamma ansträngningar för att stärka den romerska
katolicismens ställning var Gregorius en man med något trångsynt
uppfattning. Inom politiken brukade han förlåta kejserliga övergrepp,
om de gagnade hans egna intressen eller när han trodde att opposition
kunde vara farlig. I jämförelse med en man som Ambrosius var han en
slug opportunist. Han bidrog mycket att sprida benediktinerordens
inflytande; den blev en förebild för senare klostergrundningar. Men på
hans tid visade kyrkan föga respekt för världslig lärdom, och
Gregorius var inget undantag från regeln.”
När Roms samlande auktoritet förföll började det västliga rikets länder
sjunka ned i ett tidevarv av barbari, under vilket Europa led en allmän
kulturell nedgång. De mörka århundradena, som de kallas, räknas från
ungefär år 600 till år 1000. Varje försök att på detta sätt stycka upp
historien i klart avgränsande fack är naturligtvis ytterst konstlat. Man
bör inte fästa för stor vikt vid sådana uppdelningar; i bästa fall kan de
antyda vissa allmänna drag som framträtt under perioden. Man får
därför inte föreställa sig att Europa i och med 600-talet försjönk i ett
mörker ur vilket det uppsteg fyra århundraden senare. För det första
levde forntidens klassiska traditioner i viss mån kvar, fastän deras
bestående in flytande var något osäkert och begränsat. En viss lärdom
odlades i klostren, i synnerhet i avkrokar som Irland. Ändå är det inte
missvisande att kalla dessa århundraden mörka, i synnerhet när de
jämförs med vad som gick före och vad som kom efter. Samtidigt är
det klokt att hålla i minnet, att östromerska riket inte delade detta
förfall i lika mån. Kejsardömet levde kvar i Bysans, vilket ledde till att
lärdomsväsendet där förblev mera världsligt än det skulle bli på många
århundraden i väster. Och medan kul turen i öster tynade, steg på
liknande sätt de unga och kraftfulla kulturerna i islams länder, som
omfattade en stor del av Indien, Mellersta Östern, Nordafrika och
Spanien, till sin högsta höjd. Ännu längre bort upplevde Kinas kultur
under T'angdynastin ett av sina största litterära tidevarv.
För att förstå varför filosofin blev så nära knuten till kyrkan måste vi
ge en summarisk skiss av huvuddragen i påvedömets och den världsliga maktens utveckling under den period vi här behandlar. Det
berodde till stor del på det politiska tomrum som romerska kejsarrikets
försvinnande kvarlämnade, att påvarna lyckades erövra sin dominerande ställning i väster. Österns patriarker, som dessutom var mera
kringskurna genom kejsarmaktens tillvaro, hade aldrig gillat de
anspråk biskoparna i Rom reste, och till slut gick kyrkorna i öster sina
egna vägar. Dessutom hade det barbariserande inflytandet från de
inträngande stammarna i väster sänkt den allmänna bildningsnivå som
på romersk tid hade härskat i hela riket. Prästerskapet, som var de enda
som bevarade de rester av lärdom som fanns kvar, blev härigenom en
privilegierad grupp, som kunde läsa och skriva. När Europa efter några
århundradens strider ingick i en något lugnare period, var det prästerna
som grundade och drev skolorna. Den skolastiska filosofin fick ingen
medtävlare före renässansen.
I Västeuropa styrde påvedömet under 600- och 700-talen en riskabel
kurs mellan de bysantinska kejsarnas och barbarkungarnas rivaliserande politiska makt. Förbindelsen med Grekland var i vissa avseenden att föredra framför beroendet av intränglingarna. Kejsarens
makt var åtminstone grundad på lag och rätt, medan de erövrande
stammarnas härskare tagit makten med våld. Vidare upprätthöll riket i
öster den kulturnivå som hade förhärskat när Rom var stort och höll
sålunda vid liv en viss universell inställning, som stod i skarp motsats
till barbarernas trånga nationalism.
Slutligen hade både goter och longobarder ännu helt nyligen omfattat
arianismen, medan Bysans åtminstone var mer eller mindre rättroget,
även om det vägrade att böja sig för Roms kyrkliga auktoritet.
Östromerska riket var emellertid inte längre starkt nog att hävda sin
auktoritet i väster. 739 gjorde longobarderna ett misslyckat försök att
erövra Rom. Som motvikt mot hotet från longobarderna försökte
påven Gregorius III att värva bistånd av frankerna. De merovingiska
kungar som efterträdde Klodvig hade vid det laget förlorat all verklig
makt i frankerriket. Den verklige härskaren var major domus. I början
av 700-talet innehades detta ämbete av Karl Martell, som hejdade
islams stigande våg i slaget vid Tours 732. Både Karl och Gregorius
dog 741. Deras efterträdare, Pippin och påven Stefan III, träffade en
överenskommelse. Major domus begärde av påven officiellt erkännande av kungavärdigheten och utträngde därmed merovingernas
dynasti. Pippin gav i sin tur påven Ravenna, som longobarderna intagit
751, tillsammans med andra delar av Exarkatet. Detta medförde den
slutliga brytningen med Bysans.
I frånvaro av en cenkal politisk makt blev påvedömet mycket mäktigare än kyrkan i öster någonsin kunde bli på sitt område. Överlåtelsen av
Ravenna var naturligtvis på intet sätt en laglig transaktion. För att ge
affären ett visst sken av rättmätighet för falskade några präster ett
dokument, som blev känt som Konstantins donation. Denna handling
utgavs för att vara ett dekret av Konstantin, varigenom han till den
Heliga stolen överförde alla områden som hade hört till Västrom. På
detta sätt upprättades och hävdades påvarnas världsliga makt under
hela medeltiden. Förfalskningen avslöjades inte förrän på 1400-talet.
Longobarderna försökte motstå frankernas inblandning men till slut
övergick Pippins son Karl den store Alperna 774 och till fogade de
longobardiska härarna ett avgörande nederlag. Han antog titeln
longobardernas kung och marscherade mot Rom, där han bekräftade
sin faders donation av 754. Påvemakten var välvilligt sinnad mot
honom, och han å sin sida gjorde mycket för att utbreda kristendomen
på saxiskt område, ehuru hans metoder att omvända hedningar litade
mer på svärdets makt än på övertalning. Vid gränsen i öster erövrade
han större delen av Tyskland, men hans ansträngningar i söder att driva
tillbaka araberna i Spanien var mindre framgångsrika. Hans eftertrupps
nederlag 778 gav upphov till den berömda Rolandsagan.
Men Karl den store syftade högre än enbart till att befästa sina gränser.
Han såg sig själv som västromerska rikets sanne arvtagare. På juldagen
år 800 kröntes han till kejsare av påven i Rom. Detta betecknar början
till "det heliga romerska riket av tysk nation". Den brytning med
Bysans som åstadkommits de facto genom Pippins donation fullbordades sålunda genom korandet av en ny kejsare i väster. Karl den
stores förevändning för detta schackdrag var något bräcklig. Bysans
tron intogs vid denna tid av kejsarinnan Irene. Detta, hävdade han,
stred mot kejsar maktens traditioner, och alltså var ämbetet ledigt.
Genom att låta sig krönas av påven kunde Karl den store fungera som
caesarernas laglige efterträdare. Samtidigt blev påvestolen härigenom
nära förbunden med kejsarmakten, och ehuru styvnackade kejsare i
fortsättningen kunde avsätta och tillsätta påvar efter behag, måste
påven alltjämt bekräfta kejsaren i hans ämbete genom att sätta kronan
på hans huvud. Den världsliga och andliga makten sammankopplades
sålunda i ett skickelsedigert ömsesidigt beroende. Slitningar var
naturligtvis oundvikliga, och påven och kejsaren var inbegripna i en
ständig dragkamp med växlande utgång. Ett av de viktigaste tvistefröna var frågan om tillsättandet av biskopar, varom vi senare skall
tala. Framemot 1200-talet fann de stridande parterna att en kompromiss inte längre var möjlig. Ur den följande kampen framgick påvestolen som segrare, men endast för att förlora sitt mödosamt förvärvade
övertag genom de tidigare renässanspåvarnas sjunkade moraliska nivå.
Samtidigt frigjorde uppkomsten av nationella kungadömen i England,
Frankrike och Spanien nya krafter, vilka undergrävde den enhet som
hade levat kvar under kyrkans andliga ledarskap. Kejsardömet fortlevde fram till Napoleons erövring av Europa, medan påvedömet finns
kvar till denna dag, ehuru dess dominans bröts genom reformationen.
Så långe Karl den store levde gav han påvarna välkommet beskydd; de
i sin tur var noga med att inte korsa hans planer. Han var själv
analfabet och fri från fromhet, men hade ingenting emot lärdom eller
fromt levnadssätt hos andra. Han uppmuntrade en litterär blomstring
och beskyddade lärda män, fastän hans egna nöjen var av mindre
bokligt slag. Vad en strängt kristen livsföring beträffar, ansågs den
nyttig för hans undersåtar men fick inte för mycket genera livet vid
hovet.
Under Karl den stores efterträdare försvagades kejsarmakten, i
synnerhet när Ludvig den frommes tre söner delade sina domäner sins
emellan. Ur dessa händelser utvecklades den klyfta som i senare tid
vållat fiendskap mellan tyskar och fransmän. Under tiden vann
påvemakten i styrka, när kejsarmakten förlorade den i världsliga
tvister. Samtidigt måste Rom hävda sin auktoritet genom biskopar
vilka, som vi sett, hade varit mer eller mindre oberoende inom sitt eget
område, i synnerhet om de befann sig på avstånd från den centrala
maktens säte. I frågan om biskoparnas tillsättande lyckades påven
Nikolaus I (858-67) i stort sett hävda den romerska auktoriteten.
Likafullt var hela frågan något om stridd inte bara från den världsliga
maktens sida utan även inom själva kyrkan. En klok och beslutsam
biskop kunde hålla stånd mot en påve som saknade dessa egenskaper. I
alla händelser slappnade den påvliga makten på nytt, när Nikolaus
dog.
På 900-talet förvaltades påvedömet av Roms aristokrati. Staden hade
försjunkit i barbari och kaos till följd av upprepade härjningar, framkallade av striderna mellan bysantinska, longobardiska och frankiska
arméer. I hela västerlandet gjordes rättsförhållandena otrygga av
självhärliga vasaller, som deras feodalherrar inte kunde hålla i tygeln.
Varken kejsaren eller franske kungen kunde utöva någon effektiv
kontroll över sina bråkiga baroner. Härjande skaror av ungrare intog en
del italienskt område i norr, medan vikingarnas härnadståg spred
skräck och förstörelse längs Europas kuster och floder. Normanderna
fick till slut en landremsa i Frankrike och omfattade i gengäld kristendomen. Hotet från saracenernas välde i söder, som hade ökats under
800-talet, avärjdes när Östrom besegrade intränglingarna vid floden
Garigliano vid Neapel 915, men de kejserliga styrkorna var för svaga
för att åter härska i väster, såsom hade försökts på Justinianus tid. I
denna allmänna förvirring förlorade påvemakten, som måste lyda
egensinniga romerska adelsmäns nycker, inte bara de rester av inflytande den dittills kan ha haft på östkyrkans angelägenheter, utan fick
också se sin överhöghet över prästerskapet i väster tyna bort, medan de
lokala biskoparna åter hävda de sitt oberoende. Häri lyckades de
emellertid inte, ty även om banden med Rom kunde slappna, blev
beroendet av lokala världsliga makthavare större. Karaktären hos
många av innehavarna av Petri stol under denna period var inte heller
sådan att den kunde hejda störtvågen av både samhällelig och moralisk
upplösning.
Med 1000-talet nalkades de stora folkförflyttningarna sitt slut. Det
yttre hotet från islam hade avärjts. Från och med nu övergår västerlandet till offensiven.
På det fjärran Irland levde kunskapen i grekiska kvar vid en tid då den
hade blivit bortglömd på de flesta andra håll i väster. Irlands kultur
blomstrade, medan västerlandet i stort genomlevde en tillbakagång.
Till slut blev det danskarnas ankomst som förintade denna kulturens
tillflykt.
Det är därför inte förvånande att den största gestalten bland tidens
lärda män var en irländare. Johannes Scotus Erigena, 800-tals filosofen, var nyplatoniker och lärd i grekiska, pelagian till sin åskådning
och panteist i sin teologi. Trots sina irrläriga åsikter tycks han ha
lyckats undgå förföljelse. Den irländska kulturens livskraft vid denna
tid berodde på en intressant kombination av omständigheter. När
Gallien började utsättas för på varandra följande barbarinvasioner,
sökte sig ett stort antal lärda män till det skydd som yttersta västern
kunde tänkas ge. De som flyttade till England kunde inte få fotfäste
bland angler, saxar och jutar, som var hedningar. Men Irland erbjöd
trygghet, och på detta sätt fick många lärde en tillflykt där...
Under 1000-talet börjar Europa äntligen ingå i ett tidevarv av pånyttfödelse. Det yttre hotet från norr och söder avvärjdes av normanderna.
Deras erövring av England gjorde slut på skandinavernas infall, medan
deras fälttåg på Sicilien en gång för alla befriade ön från saracenskt
styre. Reformsträvandena inom klosterväsendet vann terräng, och
principerna för påveval och kyrklig organisation började nagelfaras.
Läskunnigheten började stiga, när undervisningen förbättrades, inte
bara bland prästerskapet utan i viss utsträckning även inom aristokratin. ....
Den medelpunkt från vilken reformen av munkväsendet utgick var
klostret i Cluny, grundat 910. Här sattes en ny organisationsprincip i
tillämpning för första gången. Klostret var helt och direkt underställt
påven. Abboten utövade i sin tur makten över de kloster som grundats
från Cluny. Den nya regimen försökte undvika både vällevnadens och
asketismens överdrifter. Andra reformatorer följde efter och grundade
nya ordnar. Camaldulenserna går tillbaka till 1012, kartusianerna till
1084 och cistercienserna, som följde de benediktinska reglerna, till
1098. I fråga om själva påvedömet var reformen huvudsakligen ett
resultat av maktstrider mellan kejsaren och den Heliga stolen.
Gregorius VI köpte påveämbetet av sin företrädare Benediktus IX för
att reformera det. Men kejsar Henrik III (1039-56) som själv var en
ung och energisk reformator kunde inte godkänna en sådan
transaktion, hur lovvärda motiven än kunde vara. År 1046 anföll
Henrik, tjugotvå år gammal, Rom och avsatte Gregorius. I fortsättningen tillsatte Henrik påvarna, vilket han gjorde med urskiljning, och
avsatte dem från ämbetet om de inte motsvarade förväntningarna....
Medan västern översvämmades av barbarer som så småningom blev
kristna, dukade östromerska riket gradvis under för muhammedanernas anfall; de strävade visserligen inte att omvända de erövrade folken,
men de beviljade frihet från skatt för dem som slöt sig till deras
religion, ett privilegium som ett övervägande flertal utnyttjade. Den
muhammedanska tideräkningen utgår från Hegira, Muhammeds flykt
från Mecka till Medina 622. Efter hans död 632 förvandlade arabernas
erövringar världen på bara ett århundrade. Syrien föll 634-636,
Egypten 642, Indien 664, Kartago 697 och Spanien 711-12. Slaget vid
Tours 732 hejdade flodvågen, och araberna drog sig tillbaka till
Spanien. Konstantinopel belägrades 669 och åter 716-717. Det bysantinska riket höll stånd med minskat område, tills de ottomanska
turkarna tog staden 1453. Detta märkliga utbrott av muselmansk livskraft främjades av de erövrade rikenas allmänna utmattningstillstånd.
Dessutom fick intränglingarna på många ställen hjälp av inre motsättningar. Syrien och Egypten råkade särskilt illa ut, eftersom de inte
var renläriga.
Den nya religion som profeten förkunnade var på sätt och vis en
återgång till Gamla testamentets stränga monoteism, befriad från Nya
testamentets mystiska tillsatser. Liksom judarna förbjöd han gudabilder, men till skillnad från dem bannlyste han bruket av vin. I vad
mån sistnämnda förbud blev effektivt är tvivelaktigt; det förra stämde
med de ikonoklastiska tendenserna bland nestorianerna. Erövringskrig
var nästan en religiös plikt, ehuru Bokens folk skulle lämnas i fred.
Detta syftade på de kristna, judarna och zoroasteranhängarna, som höll
fast vid sina egna heliga skrifters kanon.
Araberna inledde inte omedelbart systematiska erövringar. Efter som
deras land var förtorkat och fattigt, var de vana vid att göra gränsraider
för att plundra. Men eftersom motståndet var svagt, blev rövarna
erövrare. I många fall fick förvaltningen av dessa nya länder förbli
orörd under deras nya herrar. Det arabiska riket styrdes av kalifer,
profetens efterträdare och arvtagare till hans makt. Ehuru kalifatet
först tillsattes genom val, blev det snart ärftligt under Omajjaderna,
som härskade till 750. Denna härskarfamilj följde profetens läror mera
av politiska än av religiösa skäl och var motståndare till all fanatism.
Araberna var på det hela taget inte alltför religiöst lagda. Deras motiv
för expansion förblev till att börja med materiella vinster. Själva denna
bristande glöd satte dem i stånd att, ehuru få till antalet, härska över
väldiga områden, bebodda av människor med högre kultur och av
annan tro. I Persien föll emellertid profetens lära i en jordmån som var
väl förberedd av det förflutnas religiösa och filosofiska traditioner.
Sedan Muhammeds svärson Ali hade dött 661, splittrades de trogna i
sunniternas och shiiternas sekter. De sistnämnda var i viss mån en
minoritet, vars lojalitet tillhörde Ali och som inte ville veta av
Omajjaderna. Perserna tillhörde denna minoritet, och det var till stor
del genom deras inflytande som dynastin störtades och ersattes av
abbasiderna, som flyttade huvudstaden från Damaskus till Bagdad.
Denna nya dynastis politik gav friare tyglar åt fanatiska sekter inom
islam. De förlorade emellertid Spanien, där ett självständigt kalifat
grundades i Cordova av den ende omajjad som hade överlevat klanens
fall. Under abbasidiskt styre uppsteg riket till stor glans med Harun-alRashid, samtida med Karl den store och välkänd från Tusen och en
natt. Efter hans död 809 började riket få känna på följderna av
användningen av turkiska legosoldater i stort antal, precis som Rom
från sina barbariska legionärer. Det abbasidiska kalifatet försvagades
och föll, när mongolerna 1256 plundrade Bagdad.
Den muhammedanska kulturen uppstod i Syrien men fick snart sina
medelpunkter i Persien och Spanien. I Syrien ärvde araberna de
traditioner från Aristoteles som nestorianerna hade omhuldat på en tid
då den ortodoxa katolicismen omfattade nyplatonska läror. Mycken
förvirring uppstod emellertid genorn att aristoteliska teorier blandades
med en viss nyplatonsk påverkan. I Persien stiftade muhammedanerna
bekantskap med indisk matematik och införde arabiska siffror, som
egentligen borde kallas indiska. Persiens kultur frambringade skalder
som Firdausi och bevarade sin höga konstnärliga nivå trots
mongolinvasionen på 1200-talet.
Nestorianska traditioner, genom vilka araberna först kom i kon takt
med grekisk vetenskap, hade också spritt sig till Persien på ett tidigt
stadium, sedan kejsar Zenon i Bysans hade stängt skolan i Edessa 481.
Ur bägge dessa källor lärde sig muhammedanska tänkare Aristoteles
logik och filosofi tillsammans med forntidens vetenskapliga arv. Den
störste av de muhammedanska filosoferna i Persien var Avicenna
(980-1057). Född i provinsen Bokhara undervisade han så småningom
i filosofi och medicin i Ispahan och slog sig slutligen ned i Teheran.
Han tyckte om att leva gott och ådrog sig teologernas fiendskap för
sina irrläriga åsikter. Hans arbeten fick därför större inflytande i väster
genom latinska översättningar... . . . .
Spanien frambringade också en framstående muhammedansk filosof,
Averroës (1126-98), född i Cordoba i en familj av kadier. Själv
studerade han bland annat juridik och var kadi i Sevilla och senare i
Cordoba. 1184 blev han hovläkare, men han blev slutligen förvisad till
Marocko för att han hyste filosofiska åsikter i stället för att nöja sig
med tron.....
Striden mellan kyrka och kejsarmakt skulle till slut inte gagna
någondera. Det blev stadsstaterna i Norditalien som började framträda
som en ny maktfaktor. De stödde påven så länge som kejsaren hotade
deras oberoende. När detta hot senare försvann, följde de sina egna
intressen och utvecklade en världslig kultur, skild från kyrkans. Ehuru
de nominellt höll fast vid kristendomen, utvecklade de en livssyn
grundad på fri tanke, ungefär som det protestantiska samhället tenderat
att göra efter 1600-talet. Sjöstäderna i norra Italien fick avsevärt större
betydelse som leverantörer av fartyg och förråd under korstågen.
Religiöst nit kan ha varit en av de ursprungliga krafter som drev fram
korstågsrörelsen, men starka ekonomiska motiv medverkade också.
östern erbjöd goda möjligheter till plundring, som till på köpet kunde
bedrivas för en dygdig och helig saks skull, medan på närmare håll
Europas judar var en lönande måltavla för den religiösa indignationen.
Att kristenhetens riddare i den muhammedanska världen ställdes inför
en kultur som var omätligt överlägsen deras egen stod till att börja
med inte klart för dem.
Som kulturströmning betraktad skiljer sig skolastiken från den
klassiska filosofin genom att dess resultat är på förhand utstakade. Den
måste fungera inom ortodoxins ram. Dess skyddshelgon bland
forntidens tänkare är Aristoteles, vars inflytande stegvis uttränger
Platons. I metodiskt avseende följer den gärna Aristoteles klassificeringssätt och använder dialektiska resonemang med ringa hänsyn till
fakta. En av de största teoretiska frågorna var allmänbegreppens
problem, som klöv den filosofiska världen i motsatta läger. Realisterna
ansåg att allmänbegrepp är ting; de grundade sig på Platon och
idéläran. Nominalisterna hävdade tvärtom att allmänbegrepp är blotta
namn; de åberopade Aristoteles auktoritet. Skolastiken anses vanligen
börja med Roscelinus, en fransk präst som var Abailards lärare. Föga
är känt om honom, och hans filosofiska åsikter återfinns huvudsakligen
i Anselms och Abailards skrifter. Han var nominalist och ansåg enligt
Anselm att allmänbegrepp bara var munväder. Från förnekandet av
allmänbegreppens realitet gick han vidare och förnekade att en helhet
äger någon verklighet utöver sina delar, en åsikt som måste ha lett till
sträng logisk atomism. I fråga om treenigheten uppstår härur helt
naturligt kätterska åsikter, som han tvangs återta i Rheims 1092.
Abailard, född 1079, var en mer betydande tänkare. Han studerade och
undervisade i Paris och efter ett teologiskt mellanspel återvände han
till sin undervisning 1113. Till denna period hör hans kärlekshistoria
med Heloise, vars vredgade farbror, kaniken Fulbert, lät kastrera den
djärve älskaren och skickade dem båda i kloster på var sitt håll.
Abailard levde ända till 1142 och förblev mycket populär som lärare.
Han var också nominalist. Mer exakt än Roscelinus påpekar han att vi
uppfattar ett ord inte såsom en företeelse, utan såsom ägande
betydelse. Allmänbegrepp uppstår ur likheter rnellan tingen, men en
likhet är inte själv något ting, såsom realismen med orätt antar.
Under 1200-talet nådde den skolastiska strömningen sin höjdpunkt.
Kampen mellan påve och kejsare ingick likaså i sin hårdaste fas På
många sätt markerar denna period kulmen för Europas medeltida
värld. Under de följande århundradena uppstår nya krafter, från den
italienska renässansen på 1400-talet till vetenskapens och filosofins
pånyttfödelse på 1600-talet.
Den största av de politiska påvarna var Innocentius III (1198-1216),
under vilken påvemakten nådde en höjd som aldrig senare uppnåtts.....
Utrotningen av kätterier fullföljdes med stor grundlighet, fastän i
allmänhet inte med framgång. Albigenserna, en manikeisk sekt i
Sydfrankrike, blev visserligen fullständigt utrotade under korståget
mot dem 1209. Andra kätterska rörelser överlevde emellertid.
Inkvisitionen, som infördes 1233, lyckades aldrig helt utrota judarna i
Spanien och Portugal. Valdenserna, en rörelse i slutet på 1100-talet
som förebådade reformationen, följde sin ledare Pierre Valdes i
landsflykt från Lyon till Piemontes alpdalar väster om Turin, där de till
denna dag lever kvar som protestantiska, fransktalande samhällen. I
ljuset av sådana händelser skulle man tro att senare generationer hade
lärt sig, att man inte så lätt kan döda idéer genom häxprocesser.
Historien tycks visa att denna insikt inte slagit igenom.
Trots kyrkans oerhört mäktiga ställning var 1200-talet inte en period
av obestridd överhöghet ens inom den rent kyrkliga sfären. Men om
den officiella kyrkan inte i stort sett tillämpade sin grundares läror,
uppstod inom den två ordnar som i början i någon mån återställde
jämvikten. Både de tidigaste dominikanerna och franciskanerna följde
de föreskrifter som givits av deras grundare, Dominicus (1170-1221)
och Franciscus av Assisi (1181-1226). Men ehuru de från början var
tiggarordnar, skulle fattigdomslöftet inte länge plåga dem. Både
dominikaner och franciskaner tog framstående del i inkvisitionens
arbete. Denna institution spred sig lyckligtvis aldrig till England eller
Skandinavien. Det är troligt att den tortyr som användes från början
var avsedd att gagna offren, enligt uppfattningen att världsliga plågor
här på jorden kunde rädda en själ från evig fördömelse. Inte desto
mindre bidrog praktiska hänsyn tidvis utan tvivel till att stärka
domarnas fromma avsikter. Engelsmännen hade ingenting emot att få
se Jeanne d'Arc sålunda expedierad. Men i strid mot vad deras
grundare skulle ha önskat blev dominikanernas och franciskanernas
ordnar hängivna kunskapssökare. Albertus Magnus och hans lärjunge
Thomas av Aquino var dominikaner, medan Roger Bacon, Duns
Scotus och Wilhelm av Occam tillhörde franciskanerorden. Det var
inom filosofin som de lämnade sitt verkligt värdefulla bidrag till sin
tids kultur.
Om kyrkans män dittills hade hämtat sin filosofiska inspiration
huvudsakligen ur nyplatonska källor, fick 1200-talet bevittna
Aristoteles triumf. Thomas av Aquino (1225-74) försökte grunda den
katolska läran på Aristoteles filosofi. Hur långt ett sådant försök kunde
Iyckas i rent filosofisk mening är naturligtvis tvivelaktigt. Aristoteles
filosofi är till exempel helt oförenlig med det gudsbegrepp kristendomen omfattade. Men det kan inte råda något tvivel om att Thomas
av Aquinos aristotelianism som filosofisk faktor inom kyrkan fick ett
inflytande som var fullständigt och varaktigt. Tomismen har blivit
romerska kyrkans officiella lära och undervisas som sådan i alla dess
högre och lägre skolor. Ingen annan filosofi intar i dag en så framträdande ställning och har så mäktigt stöd, utom den dialektiska
materialism som är kommunismens officiella lära. På Thomas av
Aquinos egen tid uppnådde hans filosofi naturligtvis inte genast denna
privilegierade ställning. Men i fortsättningen, allt eftersom hans
auktoritet blev starkare befäst, flyttade filosofins huvudström återigen
steg för steg in i mera världsliga fåror och återgick till den anda av
oberoende som genomsyrar antikens filosofi.
Thomas tillhörde grevarnas av Aquino familj; deras herresäte låg i en
by med samma namn inte långt från Monte Cassino, där han började
sina studier. Efter sex år vid universitetet i Neapel inträdde han 1244 i
dominikanerorden och fortsatte sitt arbete i Köln under Albertus
Magnus, den tidens främste dominikanske lärare och aristoteleskännare. Efter att ha tillbringat en tid i Köln och Paris återvände Thomas till
Italien 1259 och ägnade de följande fem åren åt att skriva Summa
contra Gentiles. som är hans viktigaste verk. 1266 började han skriva
sitt andra huvudarbete, Summa Theologiae. Under dessa år skrev han
också kommentarer till många av Aristoteles verk, av vilka hans vän
Wilhelm av Moerbeke tillhandahöll honom översättningar direkt från
grekiska. 1269 reste han åter till Paris där han stannade i tre år.
Universitetet i Paris var vid denna tid fientligt mot dominikanernas
aristoteliska läror, eftersom dessa antydde en viss förbindelse med
averroisterna där. Averroisternas åsikt om odödligheten låg, som vi
sett, närmare Aristoteles än den kristna läran. Detta bådade illa för
Aristoteles, och Thomas bemödade sig att fördriva de averroistiska
uppfattningarna från deras högborg. Hans ansträngningar i denna
riktning var helt framgångsrika, en seger som räddade stagyriten åt den
kristna teologin, även om detta betydde att offra en del av originaltexterna. 1272 återvände Thomas till Italien, där han dog två år senare
på väg till kyrkomötet i Lyon.
Hans filosofiska system vann snart erkännande. 1309 förklarades det
vara dominikanerordens officiella lära, och kanoniseringen följde snart
efteråt, 1323. Filosofiskt är det tomistiska systemet inte fullt så
betydande som dess historiska inflytande kan antyda. Det lider av att
dess slutsatser från början är ofrånkomligen påbjudna av de kristna
dogmerna. Vi finner inte Sokrates och Platons svala opartiskhet, som
tillåter resonemanget att leda oss vart det vill. Å andra sidan är det
stora system som "Summorna" utvecklar ett storverk av intellektuell
möda. Motsatta åsikter återges alltid klart och rättvist. I kommentarer-na till Aristoteles avslöjar sig Thomas som en grundlig och intelligent
läsare av stagyriten, vilket är mer än som kan sägas om någon av hans
föregångare, hans lärare inräknad. Hans samtida kallade honom "Den
änglalike doktorn". För romerska kyrkan var Thomas av Aquino
verkligen en budbärare och en lärare....
Vad teologin beträffar, måste vi komma ihåg att den faktiskt består av
två olika delar. Först har vi vad som kallas naturlig teologi, som
behandlar Gud i sådana sammanhang som frågorna om alltings
upphov, den ursprungliga drivkraften och liknande. Detta är vad
Aristoteles kallar teologi; den kan hänföras till metafysiken. Men
såsom kristen utvecklade Thomas av Aquino också vad som kallas en
dogmatisk teologi. Den handlar om ting som endast är åtkomliga
genom uppenbarelse. Här faller han tillbaka på tidigare kristna
författare, särskilt Augustinus, vars syn på nåden och frälsningen han
på det hela taget tycks omfatta. Här har vi att göra med problem som
ligger utanför förnuftets domvärjo. Den dogmatiska teologin är
naturligtvis helt främmade för den antika filosofins anda; ingenting
dylikt finns hos Aristoteles.....
Vikten av empirisk forskning i stället för metafysisk spekulation
framhölls av Roger Bacon; han tillhörde en rad franciskanska tänkare,
under vilkas inflytande medeltidens tänkesätt började upplösas. Bacon
var samtida med Thomas av Aquino och alls ingen motståndare till
teologi. När han lade de grundvalar på vilka modernare forskningsmetoder senare skulle utvecklas, hyste han ingen önskan att undergräva kyrkans auktoritet i andliga ting. Detta gäller allmänt om de
franciskanska tänkarna i slutet av 1200- och början av 1300-talen.
Genom sitt sätt att angripa problemet tro och förnuft påskyndade de
lika fullt medeltidens sammanbrott.
För tomismen kan, som vi just sett, förnuft och uppenbarelse delvis
täcka varandra. De franciskanska tänkarna omprövade frågan och
eftersträvade en skarpare gränsdragning mellan de två. Genom att klart
skilja förnuftets sfär från trons ville de befria den egentliga teologin
från dess beroende av den klassiska filosofin. Samtidigt lösgjordes
emellertid filosofin från sitt beroende av teologiska syften. Med fritt
bedriven filosofisk spekulation följer vetenskaplig forskning. Särskilt
markerar franciskanerna ett på nyttfött intresse för nyplatonska
tankegångar, som uppmuntrade studiet av matematik. Den strikta
utestängningen av rationell forskning från trons område krävde i
fortsättningen att vetenskapen och filosofin skulle avstå från att
angripa trosartiklar. Men tron fick i sin tur inte göra anspråk på att
fastslå dogmer, där rationell forskning och filosofi kan reda sig själva.
Detta förhållande ger an ledning till skarpare konflikter än som dittills
förekommit; ty om trons tjänare dekreterar i frågor där fakta befinns
vara annorlunda, följer härav att de måste retirera eller leverera batalj
på en mark på vilken de inte kan göra anspråk. Endast genom att inte
ställa upp till dialektisk kraftmätning kan uppenbarelsen bevara sitt
oberoende. På så sätt kan människor ägna sitt liv åt vetenskaplig
forskning men samtidigt omfatta diverse trossatser om Gud.
Tomisterna försvagar sin teologiska position, när de försöker bevisa
Guds existens, alldeles bortsett från att bevisen inte är lyckade. På den
religiösa trons sida innebär detta att förnuftets kriterier helt enkelt inte
gäller, och själen har på sätt och vis frihet att hylla vilken tro den
behagar.
Roger Bacon tycks ha levat 1214-1294; bägge årtalen är något osäkra.
Han studerade i Oxford och Paris och förvärvade en encyklopedisk
lärdom på alla kunskapsområden, något i stil med äldre tiders arabiska
filosofer. I sin opposition mot tomismen skrädde han inte orden. Han
fann det underligt att Thomas av Aquino skrev auktoritativt om
Aristoteles utan att kunna läsa honom, översättningar var otillförlitliga
och ingenting att bygga på. Och om Aristoteles måste anses betydelsefull fanns det annat som var lika viktigt. Framför allt var tomisterna
okunniga i matematik. Vid förvärv av ny kunskap bör vi hellre tillgripa
experiment än falla tillbaka på auktoriteter. Bacon utdömer inte den
skolastiska dialektikens deduktiva metod såsom sådan, men han
hävdar att den inte räcker för att härleda slutsatser. För att vara övertygande måste de kunna bestå experimentell prövning.
Sådana nymodiga åsikter kunde inte undgå att ådra sig ortodoxins
misshag. 1257 förvisades Bacon från Oxford och gick i landsflykt till
Paris. Påvens f.d. legat i England, Guy de Foulques, blev påven
Clemens IV 1265. Eftersom han var intresserad av den engelske
tänkaren utbad han sig av Bacon en sammanfattning av dennes filosofi.
Den levererades 1268, trots franciskanskt förbud. Bacons läror blev
gynnsamt mottagna och han tilläts återvända till Oxford. Men påven
dog samma år, och Bacon förblev mindre taktfull än han borde ha
varit. 1277 kom den stora räfsten. Bacon och många andra kallades att
stå till svars för sina åsikter. Exakt varför han befanns skyldig är inte
känt, men han tillbringade femton år i fängelse. Han frigavs 1292 och
dog två år senare.
1324 befallning att infinna sig hos påven i Avignon. Fyra år senare
råkade han åter i tvist med påven, Johannes XXII. Spiritualerna, en
extrem riktning inom franciskanerorden, som tog sitt fattigdomslöfte
pa allvar, hade drabbats av påvens misshag. En kompromisslösning,
enligt vilken påven behöll den formella äganderätten till ordens
egendom, hade varit i kraft någon tid. Den uppsades nu, och många
medlemmar trotsade den påvliga auktoriteten. Occam, Marsilius av
Padua och Mikael av Cesena, ordens general, stod på rebellernas sida
och exkommunicerades 1328. Lyckligtvis var de i stånd att fly från
Avignon och fick skydd vid kejsar Ludvigs hov i München.
Av större filosofiskt intresse är Duns Scotus (omkring 1270-1308),
skotte såsom namnet antyder och medlem av franciskanerorden. Han
studerade i Oxford, där han blev lärare tjugotre år gammal. Senare
undervisade han i Paris och Köln, där han dog. Med Duns Scotus blev
klyftan mellan tro och förnuft klarare. Medan detta å ena sidan innebär
en inskränkning av förnuftets område, återger det å andra sidan Gud
fullständig frihet och oberoende. Teologin, som sysslar med vad som
kan sägas om Gud, är inte längre en rationell vetenskap, utan i stället
en uppsättning nyttiga trossatser, inspirerade av uppenbarelsen. I
denna anda förkastade Duns tomisternas bevis för Guds existens av det
skälet att de vilar på sinnenas erfarenhet. Rå samma sätt förkastade
han Augustinus resonemang, eftersom dessa i viss utsträckning bygger
på gudomlig inspiration. Eftersom slutsatser och bevis hör till filosofin
och teologi och filosofi ömsesidigt utesluter varandra, kan han inte
acceptera Augustinus bevis.....
I striden mellan de båda makterna stödde påven en motkejsare och
exkommunicerade Ludvig, som i sin tur anklagade påven för kätteri
vid ett allmänt kyrkomöte. I Occam fann kejsaren till tack för sitt
beskydd en villig och kraftfull polemiker. Filosofen skrev en del hårda
angrepp mot påven och hans intresse för världsliga angelägenheter.
Ludvig dog 1338, men Occam stannade i München till sin död 1349.
En ännu radikalare empirism finner vi hos Wilhelm av Occam, den
störste av de franciskanska tänkarna. Han föddes i Ockham i Surrey
någon gång mellan 1290 och 1300. Han studerade och undervisade i
Oxford och senare i Paris. Då hans läror var föga ortodoxa, fick han
Marsilius av Padua, Occams vän och kamrat i landsflykten, var också
motståndare till påven och framlade helt moderna uppfattningar om
både den världsliga och den andliga maktens organisation och befogenheter. Den högsta suveräniteten ligger i båda fallen hos folkets
flertal. Kyrkomöten skall utses genom allmänna val. Endast ett sådant
möte skulle ha rätt att exkommunicera, men även då endast med
världsligt godkännande. Endast kyrkomöten skulle fastslå renlärighetens normer, men kyrkan skall inte lägga sig i statsangelägenheter.
Ehuru Occams politiska tänkande inte är fullt så extremt som
Marsilius är det starkt påverkat av detta.
I sin filosofi går Occam mycket längre i riktning mot empirism än
någon annan av de andra franciskanerna. Duns Scotus uteslöt
visserligen Gud från det förnuftiga tänkandets sfär, men bibehöll
likafullt en mer eller mindre traditionell metafysik. Occam var å andra
sidan avgjort antimetafysisk. En allmän ontologi sådan man finner hos
Platon, Aristoteles och deras lärjungar är enligt Occam alldeles omöjlig. Verklighet tillkommer det individuella, särpräglade tinget, och
endast detta kan bli föremål för erfarenhet, som ger direkt och säker
kunskap. Detta betydde, att för en framställning av varat var den
aristoteliska metafysikens invecklade apparat helt överflödig. Det är i
denna mening vi måste tolka Occams uttalande att "det är fåfängt att
göra med mera vad som kan göras med mindre". Detta är grundvalen
för ett annat, mera känt uttalande, att "allmänbegrepp skall inte
användas mer än nödvändigt". Ehuru den inte finns i hans skrifter, har
denna maxim blivit känd som "Occams rakkniv". Allmänbegreppen i
fråga är naturligtvis de former, substanser och liknande, med vilka den
traditionella metafysiken sysslade. En helt annan tolkning fick
emellertid denna formel av senare tiders tänkare, som i första hand var
intresserade av vetenskapliga metodfrågor. Där blir "Occams rakkniv"
en allmän ekonomisk princip under försöken att rädda skenet. Om en
enkel förklaring kan duga, är det fåfängt att söka efter en mer invecklad. Medan Occam sålunda anser att varat tillhör individen,
medgav han att det inom logiken, som sysslar med ord, finns ett slags
allmän kunskap om ordens mening. Den är inte, som i de individuella
fallen, föremål för direkt uppfattning, utan för abstraktion. Dessutom
finns det ingen garanti för att det man sålunda får fram existerar som
ett ting. Occam är sålunda konsekvent nominalist. Logiken i strängt
aristotelisk bemärkelse måste betraktas som ett verbalt hjälpmedel.
Den sysslar bara med ordens mening. Här utvidgar Occam de åsikter
som 1000-talets tidiga nominalister framförde....
Genom att be gränsa förnuftets domvärjo och befria logiken från
metafysisk och teologisk bråte bidrog han mycket till att främja nya
vetenskapliga forskningsinsatser. Samtidigt lämnades trons fält
vidöppet för alla slags extravaganser. Det är därför inte förvånansvärt
att det uppstod en mystisk strömning, som på många sätt gick tillbaka
på nyplatonska traditioner. Dess mest kände företrädare är Mäster
Eckhardt (1260-1327), en dominikan vars teorier fullständigt
ignorerade kraven på rättrogenhet. För den etablerade kyrkan är en
mystiker lika mycket av ett hot som en fritänkare – om inte mer. 1329
förklarades Eckhardts läror kätterska......
Den kanske mest betydande syntesen av medeltidens tänkande finner
vi hos Dante (1265-1321). Vid den tid då han skrev den Gudomliga
komedin hade medeltiden faktiskt börjat upplösas. Här har vi alltså en
överblick över en värld som passerat sin höjd punkt... Den Gudomliga
komedin är till formen en resa genom Helvetet, Skärselden och till
Himlen, men under färden får vi faktiskt ett kompendium av medeltida
tänkande i form av utvikningar och allusioner. Dante förvisades från
sin hemstad Florens 1302, när de svarta guelferna kom till makten
under den ständiga dragkampen och inbördesstriderna mellan de
tävlande partierna. Dantes familj stödde det Vita partiet, och han själv
hade bestämda åsikter om kejsardömets uppgift. Mycket av dessa
politiska strider liksom nyss timade historiska händelser omnämns i
Den Gudomliga komedin. ....Dante tillhör den västerländska
litteraturens största namn. Men detta var inte hans enda anspråk på
rykte. Framför allt formade han folkspråket till ett universellt litterärt
redskap, som för första gången fastställde normer utöver de lokala
dialekternas skillnader. Medan dittills latinet ensamt hade fyllt denna
uppgift, blev italienskan nu ett medium för litterära verk. Som språk
har den ändrats mycket litet sedan dess. Poesins första ansatser i
Italien går tillbaka till Pietro della Vigna, Fredrik II:s minister. Dante
lånade vad som föreföll honom bäst från ett antal dialekter och byggde
kring sin hembygds toskanska tungomål det moderna Italiens
litteraturspråk. Vid ungefär samma tid utvecklades folkspråket i Frankrike, Tyskland och England. Chaucer levde kort efter Dante. Lärdomens språk förblev emellertid latinet för avsevärd tid framåt.
kuslig trakt. Så starka var dogmernas band på den tiden, att det
uppfattades som ett problem att passa in de stora ickekristna tänkarna
från det förflutna.
Den förste filosof som skrev på sitt modersmål var Descartes
(Cartesius), och detta endast tillfälligtvis. Latinet gick långsamt tillbaka, tills det i början av 1800-talet försvann som de lärdas uttrycksmedel. Från 1600-talet till 1900-talet övertogs uppgiften som allmänt
meddelelsemedel av franskan, och i vår tid håller engelskan på att
ersätta den. I sitt politiska tänkande var Dante anhängare av en stark
kejsar makt på en tid då kejsardömet hade förlorat mycket av sitt
ursprungliga inflytande. Nationalstaterna Frankrike och England
befann sig i uppstigande, och tanken på ett universellt kejsarrike stod
inte så högt. Det ligger i linje med Dantes allmänt medeltida åskådning
att denna förskjutning i politisk tonvikt inte föreföll honom särskilt
betydelsefull. Hade han kunnat inse detta, skulle Italiens utveckling till
modern stat kanske ha inträffat mycket tidigare. Detta betyder inte att
det inte fanns mycket som talade för den gamla traditionen om en
allomfattande kejserlig stat. Men tiden var inte mogen för den. Till
följd härav förblev Dantes politiska teorier helt betydelselösa inom den
praktiska politiken.
Livet under medeltiden var, trots all fruktan och vidskepelse, i
huvudsak en välordnad angelägenhet. En man föddes till sin ställning
och var skyldig sin feodalherre trohet. Hela samhällsbyggnaden var
noggrant uppdelad och ordnad i grader, och detta kunde ingenting
ändra. På den politiska teorins område sprängdes denna tradition av
Marsilius och Occam. Vad beträffar den andliga makten, som främst
vidmakthöll den fruktan som höll människorna i schack, började dess
inflytande avta så snart folk fick klart för sig att man kunde reda sig
utan dogmer. Detta kan inte ha varit Occams avsikt, men det var
förvisso den effekt som hans läror fick på reformatorerna. Bland
skolastikerna skattade Luther Occam högre än alla de andra. Ingenting
av dessa omvälvningar förebådas ännu hos Dante. Hans opposition
mot påven beror inte på något avsteg från rättrogenheten, utan på att
kyrkan lade sig i angelägenheter som hörde till kejsarens befogenheter.
Men ehuru påvemakten på Dantes egen tid i hög grad försvagades, var
det inte längre möjligt för en tysk kejsare att upprätthålla sin auktoritet
i Italien. Efter 1309, då påvemaktens säte flyttades till Avignon, blev
påven i praktiken ett redskap för franske kungen, och konflikten
mellan påve och kejsare blev Frankrikes kamp mot Tyskland, varvid
England tog kejsarens parti. När Henrik VII av Luxemburg 1308 blev
kejsare, såg det ut som om kejsardömet än en gång skulle kunna
återhämta sig, och Dante hyllade honom som räddare. Men Henriks
framgångar blev ofullständiga och flyktiga. Ehuru han tågade in i
Italien och kröntes i Rom 1312, var han ur stånd att hävda sig mot
Neapel och Florens och dog följande år. Dante dog som landsflykting i
Ravenna 1321.
I Den gudomliga komedin förekommer vissa sällsamma funderingar
om antikens stormän, som förefaller oss fullständigt betydelselösa.
Den klassiska forntidens stora filosofer får naturligtvis inte räknas som
rena hedningar som förtjänar evig fördömelse. I synnerhet Aristoteles,
"mästaren för dem som vet", förtjänar självfallet vårt beröm. Men då
de inte undfått dopet, var dessa tänkare förvisso inte kristna. Därför
gör han en kompromiss. Som hedningar hör forntidens filosofer
hemma i helvetet, och det är också där vi finner dem. Men ett särskilt
hörn har inretts åt dem, en sorts elyseisk enklav i en i övrigt något
Med folkspråkens uppstigande förlorade kyrkan något av sitt grepp
över den intellektuella aktiviteten inom filosofin och vetenskapen.
Samtidigt upplever den världsliga litteraturen en stor blomstring, som
började i Italien och småningom fortsatte norröver. Utvidgningen av
forskningens område jämte ett inslag av skepticism, framkallad av
klyftan mellan tro och förnuft, vände människornas sinnen från tingen
bortom denna värld och lärde dem att försöka förbättra sin lott eller
åtminstone ändra den. Alla dessa tendenser började framträda under
första hälften av 1300-talet. Dante förutser dem inte, han blickar
huvudsakligen bakåt till Fredrik II:s tid. Medan medeltidens värld i
princip var centraliserad, tenderade renässansens nya krafter att bryta
sönder det medeltida samhällets helgjutna struktur. Likafullt tycks
tanken på världsherravälde av helt andra orsaker ännu en gång kunna
komma att dyka upp i vår egen tid.
På 1300-talet gick påvemakten raskt tillbaka. Under striden med
kejsarna hade Den heliga stolen visserligen visat sig starkast, men det
var nu inte längre lätt för kyrkan att behärska de kristna genom att låta
hotet om bannlysning ständigt sväva över deras huvuden. Människorna
började våga tänka själva om Gud. Påvedömet hade förlorat sitt
moraliska och andliga grepp över tänkare och forskare, medan både
kungarna och folkets breda lager kände lika stor olust inför de väldiga
penningsummor som påvens emissarier inkasserade. Alla dessa
tendenser började ta form, fastän situationen ännu vid sekelskiftet inte
hade behövt leda till öppen konflikt. I sin bulla "Unam Sanctam"
underströk påven Bonifatius VIII faktiskt den påvliga suprematin ännu
starkare än Innocentius III hade vågat. År 1300 proklamerade han ett
jubelår, under vilket fullständig syndaförlåtelse skulle beviljas alla
troende som kom som pilgrimer till Rom. Samtidigt som detta var
ägnat att understryka påvens andliga makt, bidrog det också att leda in
väldiga summor i hans kassakista förutom att det gynnade Roms
befolkning, vars försörjning hängde på de timliga omsorgerna om
pilgrimerna. Jubelårets framgång blev så stor att en repris utsattes till
femtio år senare. Intervallet blev till slut tjugofem år i stället för
hundra år.
Trots detta yttre sken av supremati var Bonifatius VIII:s makt byggd
på bräcklig grund. Som människa älskade han guld mer än som anstår
en kyrkofurste. I trosfrågor var han inget mönster av rättrogenhet.
Under hela sin regeringstid låg han i konflikt antingen med franska
prelater eller med deras kung, Filip IV. Ur dessa tvister utgick franske
kungen som segrare. Nästa påve, som valdes 1305, var Clemens V, en
fransman som 1309 förlade sitt residens till Avignon....
Under landsflykten i Frankrike förlorade påvedömet mycket av sin
prestige. Gregorius XI försökte råda bot på detta genom att återvända
till Rom 1377. Men han dog följande år, och hans italienske
efterträdare, Urban VI, blev osams med de franska kardinalerna, som
valde Robert av Geneve till sin påve. Liksom Clemens VII återvände
denne fransman till Avignon, och Den stora schismen, som sålunda
började, pågick till kyrkomötet i Konstanz 1414.....
Om vi frågar oss vad som är huvudskillnaden mellan grekernas och
medeltidens världssyn, skulle vi kunna säga att den förra saknade
syndkänsla. I grekernas ögon föreföll människan inte behäftad med
någon nedärvd personlig börda av syndighet. De kunde visserligen
konstatera att livet på jorden var en vansklig sak, som kunde krossas
av gudarnas nycker. Men detta fick ingalunda tolkas som ett rättvist
och rimligt straff för tidigare begångna synder. Härav följer, att det för
grekerna inte fanns något återlösnings- eller frälsningsproblem.
Följaktligen är grekernas etiska tänkande i stort sett ganska
ometafysiskt. På hellenistisk tid, i synnerhet med stoicismen, smyger
sig en ton av resignerad undergivenhet in i etiken och överförs senare
till de första kristna sekterna. I stort sett stod emellertid den grekiska
filosofin inte inför några teologiska problem och förblev därför
alltigenom världslig.
överhand på 1200-talet....Genom att befria tron från alla möjliga
samband med rationell forskning ledde Occam in filosofin på vägen
tillbaka till världslighet. Från och med 1500-talet dominerar kyrkan
inte längre på detta område.
När den kristna religionen erövrade västerlandet undergick läget i
etiska frågor en radikal förändring. Den kristne betraktade jordelivet
som en förberedelse för ett kommande högre liv och den mänskliga
tillvarons hemsökelser som prövningar, pålagda för att rena honom
från den nedärvda börda av synd som han hade ärvt. Detta var emellertid bokstavligen ett övermänskligt krav. För att kunna framgångsrikt
bestå provet behövde människan gudomlig hjälp, och det var inte
säkert att den erbjöd sig. Medan dygden för en grek var sin egen lön,
måste den kristne vara dygdig därför att Gud bjuder honom att vara
det. Ehuru det inte i och för sig räckte att följa dygdens smala stig för
att bli frälst, var det i alla fall en nödvändig förutsättning. Vissa av
dessa tendenser måste naturligtvis godtas utan bevis, och här ingriper
först biståndet från ovan. Det behövs nämligen Guds nåd för att en
man skall undfå tron och därefter respektera dess föreskrifter. De som
inte ens kunde ta detta första steg var ohjälpligt förtappade.
Samtidigt sätter denna schism människorna i stånd att hålla sin
rationella och sin religiösa verksarnhet strängt åtskilda. Det skulle vara
alldeles fel att betrakta detta som hyckleri. Det har funnits och finns
fortfarande synnerligen många som inte tillåter sin praktiska övertygelse att inkräkta på sin religiösa åskådning. Det är tvärtom alldeles
säkert att en religion endast på detta sätt kan hålla sig fri från tvivlets
attacker; ty så länge som teologin vågar sig ut på den dialektiska
arenan måste den foga sig efter den förnuftiga diskussionens regler.
I detta sammanhang fick filosofin en religiös funktion, ty ehuru tron
övergår förståndet, höves det den troende att så gott han kan stärka sig
mot tvivel genom att låta förståndet kasta det ljus det kunde kasta över
tron. Filosofin blir därför på medeltiden teologins tjänarinna. Så länge
denna inställning härskade, var de kristna filosoferna nödvändigtvis
kyrkans män. I den mån världslig lärdom alls levde kvar, bevarades
den av präster, och skolorna och senare universiteten drevs av män
som tillhörde en eller annan av de stora religiösa ordnarna. Den
filosofiska apparat som togs i bruk av dessa tänkare går tillbaka på
Platon och Aristoteles. Särskilt den aristoteliska strömningen tar
Å andra sidan uppstår en ohållbar situation, så snart man utan bevis
måste godta en sats som är oförenlig med den empiriska forskningens
resultat. Tag till exempel vår planets ålder: Gamla testamentet
beräknar den till ungefär fem och trekvarts årtusende eller så, och detta
måste de rättrogna tro. Geologerna ger å andra sidan skäl för uppfattningen att jorden är över 4000 miljoner år gammal. Endera av
dessa båda trossatser måste alltså ändras, såvida inte den religiöst
sinnade forskaren är beredd att hylla en uppfattning på söndag och den
andra under resten av veckan. Den springande punkten här är, att när
religiösa principer strider mot forskningens resultat är religionen alltid
på defensiven och måste ändra sin ståndpunkt, ty det ligger i sakens
natur att tron inte får råka i konflikt med förnuftet. Eftersom konflikten
här ligger på det rationella meningsutbytets område är det alltid
religionen som måste retirera. Men med denna reservation förblir den
religiösa ståndpunkten efter reträtten klart åtskild och avgränsad.
I sin strävan att ge en rationell förklaring av religiösa dogmer så långt
detta är möjligt visade de skolastiska filosoferna ofta stor fyndighet
och tankeskärpa. Effekten på lång sikt av dessa övningar var att vässa
de språkliga vapen som ärvdes av de följande renässanstänkarna. Detta
är kanske den nyttigaste uppgift som skolastiken har utfört. Dess fel
bestod i att inte tillmäta den empiriska forskningen tillräcklig betydelse. Det var de franciskanska tänkarna förbehållet att påpeka denna
brist. Att erfarenhetens rön underskattas på detta sätt är naturligt nog i
ett tidevarv, som mer tänkte på Gud och det hinsides än på denna
världens problem. Renässansens tänkare ställer på nytt människan i
medelpunkten. I ett sådant klimat kan mänsklig verksamhet uppskattas
för sin egen skull och därför kan även den vetenskapliga forskningen
göra nya, väldiga framsteg.”
”Den moderna filosofins uppkomst
När den medeltida livssynen på 1300-talet började försvagas, uppstod
småningom nya krafter, som format våra dagars moderna värld.
Socialt började medeltidssamhällets feodala struktur vackla på grund
av uppkomsten av en mäktig klass av köpmän, som gjorde gemensam
sak med furstarna mot bråkiga feodalbaroner. Politiskt förlorade adeln
en del av sin okränkbarhet, när bättre anfallsvapen gjorde vanliga
fästen ohållbara. Om bönders grova påkar och pikar inte kan knäcka
slottsmurar, så kan krut göra det. Fyra stora strömningar präglar den
övergångsperiod som leder från medeltidens förfall till 1600-talets
stora framstegsperiod.
Först har vi den italienska renässansen på 1400- och 1500-talen. Ehuru
Dante alltjämt var genomsyrad av medeltida tänkesätt, hade han i
folkspråket tillhandahållit det redskap som gjorde det skrivna ordet
tillgängligt för lekmannen som inte kunde latin. Med författare som
Boccaccio och Petrarca börjar en återgång till världsliga ideal. I alla
konster och vetenskaper pånyttföds intresset för forntidens världsliga
kultur, vilket markerar en brytning med medeltidens kyrkliga traditioner. Medan den medeltida scenen dominerades av spekulationer om
Gud, var renässansens tänkare mer intresserade av människan. Av
detta förhållande härleder sig den nya kulturströmningens namn,
humanismen, den andra av de stora nya inflytelserna. Medan
renässansen som helhet direkt påverkade den allmänna livssynen,
förblev den humanistiska strömningen en uppgift för tänkare och
lärde. Den italienska renässansen åtföljdes inte av någon varaktig
pånyttfödelse av den nationella enheten. Landet var uppstyckat i små
territorier, styrda av stadsstater, och allmän anarki rådde. Italien kom
under Habsburgdynastierna i Österrike och Spanien och återuppstod
inte som suverän nation förrän i mitten av 1800-talet. Renässansen
utövade emellertid ett starkt inflytande och spred sig så småningom
norr ut till Tyskland, Frankrike och Nederländerna. De stora
humanisterna i dessa trakter framträdde ungefär ett århundrade efter
sina italienska föregångare.
Här är den humanistiska strömningen samtida med den lutherska
reformationen, den tredje av de stora krafter som förändrade medeltidens värld. Att tiden var mogen för något slags reform hade man
faktiskt insett inom kyrkan sedan en tid tillbaka. Humanistiska tänkare
hade kritiserat de missbruk som fläckade kyrkans ledning, men
ärelystna och snikna påvars grepp var för starkt. När reformationen
slutligen utbröt, bekämpades den och fördömdes strängt av Rom. Vad
som eljest kunde ha infogats som en ny strömning inom den universella kyrkans ram tvingades sålunda till isolering och utvecklades till
ett antal nationella protestantiska kyrkor. När katolska kyrkan slutligen
började reformera sig själv, var det för sent att överbrygga den
religiösa klyftan. Sedan dess har västerns kristenhet förblivit söndrad.
De reformerade riktningarna har humanismens inflytande att tacka för
det allmänna prästadömets begrepp. Varje människa står i direkt
kontakt med Gud; Kristus behöver inga ställföreträdare.
Den fjärde viktiga strömningen uppstod direkt ur en pånyttfödelse för
den empiriska forskningen som igångsattes genom Occams kritik.
Under de två följande århundradena görs stora framsteg inom vetenskapen. Av central betydelse var Kopernikus återupptäckt av det
heliocentriska systemet. Dess första framställning i tryck utkom 1543.
Från och med 1600-talet gör fysiken och matematiken snabba vetenskapliga framsteg och tryggar västerlandets dominerande ställning
genom att främja en stark teknisk utveckling. Förutom att den
vetenskapliga strömningen avkastar materiella fördelar, är den i sig
själv en stor främjare av självständigt tänkande. Överallt dit västerländsk civilisation sprider sig följer dess politiska ideal i det materiella
uppsvingets kölvatten.
Den världssyn som uppstår genom den vetenskapliga forskningens
framsteg är återigen väsentligen grekernas världssyn. Att bedriva
vetenskap är att rädda skenet. Den auktoritet som dessa traditioner
förvärvar är fullständigt olik den dogmatism med vilken kyrkan på
medeltiden hade försökt påtvinga människor sitt välde. Det är
visserligen sant att en hierarki, som lever på ett dogmatiskt system av
trossatser, i stor utsträckning kan tala med en enda tunga om allsköns
ting, medan forskare hyllar olika åsikter. Somliga tror att kompakt
enhällighet är ett tecken på överlägsenhet, ehuru det aldrig blivit
förklarat varför detta skulle vara fallet. Att den kan ge sina anhängare
en känsla av styrka är utan tvivel riktigt, men detta gör inte deras
ståndpunkt rimligare, precis som ett påstående inte blir sannare för att
det uttalas med hög röst. Det enda forskningen måste respektera är de
allmängiltiga reglerna för förnuftig debatt eller, på Sokrates språk,
dialektiken.
Vetenskapens lysande framgångar i dess tekniska tillämpningar har
emellertid frambesvurit en fara av annat slag. Många har nämligen
börjat tro, att det bokstavligen inte finns någonting som människan inte
skulle kunna uträtta, om bara hennes insatser leds och inriktas på
lämpligt sätt. Den moderna teknikens framsteg beror på samarbetet
mellan många hjärnor och händer, och för dem som har till uppgift att
ta initiativ till nya projekt måste det ju förefalla som om deras egen
makt saknar gräns. Att alla dessa projekt kräver mänskliga ansträngningar och bör tjäna mänskliga syften blir gärna bortglömt. På detta
område hotar vår egen värld faktiskt att förlora måttan.
På det filosofiska fältet ger betoningen av människan spekulationen en
inåtriktad tendens, och detta leder till en ståndpunkt som är diametralt
motsatt den som inspirerar maktfilosoferna. Människan blir kritiker av
sin egen förmåga, ingenting får stå obestritt utom vissa omedelbara
erfarenheter. Denna subjektiva inställning leder till en extrem form av
skepticism, som på sitt sätt är precis lika överdriven som tendensen att
alldeles ignorera individen. Uppenbarligen måste någon lösning mot
mitten eftersträvas.
kunna läsa, om det material som föreläggs henne måste godtas utan
invändningar. Endast där yttranderätten och kritiken är fri befordrar
det tryckta ordets vida spridning forskningen. Utan denna frihet vore
det bättre om vi vore analfabeter. I vår egen tid har detta problem blivit
mera trängande, eftersom tryckpressen inte längre är det enda mäktiga
medlet för masskommunikation. Efter uppfinningen av radion och
televisionen har det blivit ännu betydelsefullare att utöva den eviga
vaksamhet utan vilken friheten i allmänhet börjar tyna bort.
I avvaktan härpå är den övergångsperiod vi diskuterar präglad av två
särskilt viktiga företeelser. Först har vi uppfinningen av tryckning med
rörliga typer. Den daterar sig till 1400-talet, åtminstone vad västerlandet beträffar. Kineserna hade använt samme teknik redan femhundra år tidigare, men detta var inte känt i Europa.
I och med kunskapens allt vidare spridning började människorna få en
riktig uppfattning om den jord på vilken de lever. Härtill bidrog en
serie forskningsresor, som gav nytt utlopp för väster landets energi och
företagsamhet. Dessa äventyrliga bedrifter möjliggjordes genom
tekniska framsteg inom skeppsbyggeri och navigation, men också
genom en återgång till antikens astronomi. Fram till 1400-talet vågade
sig fartygen inte långt från Atlantens kustlinjer, delvis därför att det
inte fanns någon anledning, men framför allt därför att det var farligt
att våga sig in i trakter där det inte fanns några landmärken, som kunde
vägleda sjöfararen. Införandet av kompassen öppnade de stora vattnen,
och därefter kunde forskningsresande korsa världshaven på jakt efter
nya länder och sjöleder.
Med boktryckarkonsten vidgades möjligheten att sprida nya idéer
oerhört. Det var detta som till slut bidrog till att undergräva de gamla
auktoriteterna, ty när Bibeln, översatt till folkspråk, blev fritt tillgänglig i tryck kunde kyrkan inte längre ge rimliga skäl för sin
förmyndarställning i trosfrågor. För bildningsväsendet i allmänhet
påskyndade samma orsaker en återgång till världsliga ideal. Tryckpressen tillhandahöll inte bara ett medel att sprida nya politiska läror,
som var kritiska mot den gamla ordningen, utan den satte också de
humanistiska forskarna i stånd att utge antika verk. Detta i sin tur
befordrade ett allmännare studium av de klassiska källorna och bidrog
till att allmänt höja bildningsstandarden.
Det är måhända inte överflödigt att påpeka, att uppfinningen av boktryckarkonsten är en tvivelaktig välsignelse, om den inte åt följs av
garantier för yttrandefriheten. Det är ju lika lätt att trycka lögner som
sanningar och lika lätt att sprida dem. Föga gagnar det en människa att
För medeltidsmänniskan var världen statisk, ändlig och välordnad. Allt
i den hade sin givna funktion, stjärnorna att kretsa i sina banor och
människan att leva i den ställning till vilken hon föddes. Denna trygga
världsbild krossades brutalt av renässansen. Två motsatta strömningar
skapade en ny världssyn. Å ena sidan träder ett stort förtroende till
människans makt och snille nu i medelpunkten, men samtidigt blir
människans ställning i världsalltet mindre dominerande, ty rymdens
oändlighet börjar sysselsätta filosofernas fantasi. Dessa åskådningar
förebådades i skrifter av den tyske kardinalen Nicolaus Cusanus
(1401-64) och införlivas under följande århundrade i det kopernikanska systemet. På liknande sätt sker en återgång till Pythagoras och
Platons gamla åsikt att världen är byggd efter ett matematiskt mönster.
Alla dessa spekulationer rubbade tingens bestående ordning och
underminerade de gamla vedertagna auktoriteterna inom både den
kyrkliga och den världsliga sfären. Kyrkan försökte hejda kätteriets
spridning, men med föga framgång. Likafullt bör man komma ihåg, att
så sent som 1600 dömde inkvisitionen Giordano Bruno att brännas på
bålet. Som så ofta förut fällde den bestående ordningens tjänare av
fruktan för omstörtningar grymma domar över dem som vågade vara
annorlunda. Men just denna dom visade svagheten i den ställning som
den troddes försvara. På det politiska området utvecklades steg för steg
nya auktoritetsbegrepp, och de ärftliga härskarnas makt blev mer och
mer kringskuren.
Den brytning som reformationen framkallade var inte i alla avseenden
fruktbar. Man skulle kunna tro att människorna, när det fanns flera
religioner, åtminstone skulle ha insett att en och samma Gud kunde
dyrkas på många olika sätt. Detta var en åsikt som Cusanus hade
hävdat redan före reformationen. Men denna ganska självklara slutsats
tilltalade inte de troende. Renässansen började naturligtvis inte som ett
plötsligt uppvaknande ur ett förflutet under vilket forntidens kunskap
låg i dvala. Vi har ju sett att vissa spår av de äldre traditionerna fanns
kvar under hela medeltiden. Historien kan helt enkelt inte uppdelas
efter så skarpa skiljelinjer. Inte desto mindre är distinktioner av detta
slag nyttiga, om de brukas försiktigt. Om det är berättigat att tala om
en italiensk renässans, innebär detta alltså att det finns vissa påtagliga
skillnader mellan det medeltida förflutna och den nyare tiden. Det
finns till exempel en klar motsats mellan skolastikernas kyrkliga
litteratur och den världsliga litteratur på folk språken som börjar framträda med 1300-talet. Denna litterära blomstring föregår lärdomens
humanistiska pånyttfödelse på grundval av klassiska källor. Den nya
litteraturen använde folkets språk som sitt uttrycksmedel och kom
därigenom att nå vidare kretsar än arbeten av lärda män, som behöll
latinet som sitt medium.
På alla verksamhetsområden sprängs nu den medeltida livssynens
gränser. Inspirationskällan var till att börja med periodens vaknande
världsliga intressen och senare en idealiserad syn på forntiden. Det
antikbegrepp som utvecklades vid denna tid förvanskades naturligtvis
mer eller mindre av entusiasmen hos en generation som hade återupptäckt ett samband med sitt eget förflutna. Denna något romantiska
syn på forntiden lever kvar till 1800-talet. Vi vet förvisso mycket mer
om dessa ting nu än renässansens konstnärer och författare visste.
I Italien, där den antika kulturens kvarlevor utgjorde påtagliga symboler för det förflutna, fick renässansströmningen bredare anslutning
än dess senare form norr om Alperna. Politiskt var landet söndrat
ungefär på samma sätt som forntidens Grekland. I norr fanns talrika
stadsstater, i mitten påvens domäner och i söder kungarikena Neapel
och Sicilien. Av städerna i norr var Milano, Venedig och Florens
mäktigast. Det pågick ständiga strider mellan staterna likaväl som
partistrider i varje stad. De individuella intrigerna och vendettorna
fördes med överlägsen skicklighet och grymhet, men landet som
helhet led ingen större skada. Adelsmän och städer slogs inbördes med
hjälp av legoknektar, vilkas yrkesintresse var att rädda livhanken.
Dessa löjliga förhållanden ändrades radikalt när Italien blev slagfält
för franske kungen och kejsaren. Italien var emellertid för splittrat för
att enas mot invasioner utifrån. Landet förblev sålunda söndrat och till
stor del under utländskt välde. I de ständiga krigen mellan Frankrike
och kejsardömet utgick habsburgarna som segrare. Neapel och Sicilien
förblev spanska, medan påvens område åtnjöt ganska stort oberoende.
Milano, som var guelfernas högborg, råkade i beroende av de spanska
habsburgarna 1535. Venetianarna intar något av en särställning, delvis
därför att de aldrig hade besegrats av barbarerna och delvis på grund
av förbindelserna med Bysans. De hade vunnit styrka och rikedom
genom korstågen, och sedan de besegrat sin rival Genua behärskade de
handeln i hela Medelhavet. När Konstantinopel föll för de ottomanska
turkarna 1453 började Venedigs nedgång, en utveckling som påskyndades av upptäckten av sjövägen till Indien runt Afrika och erövringen av Nya världen.
Renässansrörelsens främsta bärare var staden Florens. Ingen stad utom
Aten har frambringat en sådan uppsättning konstnärer och tänkare.
Dante, Michelangelo och Lionardo, för att bara nämna några få, var
alla florentinare, liksom senare Galilei. Florens inre tvister, som drivit
Dante i landsflykt, ledde slutligen till Mediceernas välde. Från och
med år 1400 härskade denna familj av köpmansfurstar över staden i tre
århundraden med endast korta avbrott. För påvedömet fick renässansen
en tvåfaldig verkan. Å ena sidan visade påvarna ett upplyst intresse för
humanisternas lärda mödor och blev stora mecenater. Påvestolens
anspråk på världslig makt härledde sig ur Konstantins falska donationsbrev, men påven Nikolaus V (1447- 55) beundrade högt Lorenzo
Valla, som avslöjade förfalskningen och hyste andra diskutabla åsikter.
Den litteräre detektiven blev påvlig sekreterare, trots sina irrläriga
åsikter. Å andra sidan ledde dessa mildare krav på trosnit till ett sådant
intresse för världsliga ting, att påvedömet förlorade mycket av sitt
andliga inflytande. Det privatliv som män som Alexander VI (14921503) levde kom inte riktigt upp till den nivå av fromhet som kunde
förväntas av Guds ställföreträdare på jorden. Dessutom sög 1500talspåvarnas världsliga företag in stora summor pengar utifrån. Allt
detta gav upphov till ett missnöje, som kulminerade i reformationen.
Inom filosofin åstadkom den italienska renässansen på det hela taget
inga stora insatser. Den var snarare en tid av återupptäckt av källorna
än av stor filosofisk spekulation. Framför allt började studiet av Platon
åter utmana lärosätenas aristotelianer. Florens fick under Cosimo dei
Medici se Florentinska akademin uppstå i början av 1400-talet. Denna
institution omhuldade Platon i strid med de bestående universiteten.
Allmänt talat, jämnade de humanistiska lärdes mödor vägen för 1600talets stora filosofiska framsteg.
Trots att renässansen befriade människorna från kyrkans dogmatism,
frälste den dem inte från alla slag av gammal vidskepelse. Astrologin,
som ständigt hade motarbetats av kyrkan, fick nu vidsträckt popularitet
och smittade inte bara de olärda utan till och med de lärda. Även på
häxeri trodde man allmänt, och hundratals ofarliga original brändes på
bålet som häxor. Häxjakt är naturligtvis inte okänd ens i vår tid, ehuru
man inte längre brukar bränna bytet. Avståndstagandet från medeltidens dogmatism gick hand i hand med sjunkande respekt för
vedertagna beteendenormer. Det är bland annat detta som hindrade
Italien från att uppnå någon form av nationell enhet inför de faror som
hotade från norr. Tiden var full av lömska ränker och svek. Den ädla
konsten att skaffa rivaler eller fiender ur vägen utvecklades till en
oöverträffad nivå av yrkesskicklighet. I ett sådant klimat av falskhet
och misstro kunde ingen livsduglig form av politiskt samarbete födas.
På det samhällsfilosofiska området frambragte den italienska renässansen en enda framstående gestalt. Niccolo Machiavelli (1469-1527)
var son till en florentinsk jurist. Hans politiska bana började 1494, då
Mediceerna fördrevs från Florens. Det var vid denna tid som staden
råkade under inflytande av den dominikanske reformatorn Savonarola,
som kämpade mot tidens laster och fördärv. I sin nitiska strävan råkade
han till slut i klammeri med Alexander VI, påven av huset Borgia, och
brändes på bålet 1498. Dessa händelser var ägnade att väcka eftertanke
om maktens och den politiska framgångens natur. Machiavelli skrev
senare att obeväpnade profeter alltid misslyckades och nämnde
Savonarola som exempel. Under Mediceernas landsflykt var Florens
republik, och Machiavelli stannade i statstjänst tills de återtog makten
1512. Under hela denna tid var han deras motståndare och föll därför
nu i onåd. Han tvangs att lämna det offentliga livet och ägnade sig
därefter ät att skriva om politisk teori och besläktade frågor. Ett försök
att återvinna Mediceernas gunst genom att tillägna Lorenzo II sin
berömda bok Fursten 1513 slog fel. Han dog 1527, samma år som
kejsar Karl V:s legoknektar plundrade Rom.
Machiavellis två stora politiska arbeten är Fursten och Discorsi. Av
dessa vill det första undersöka de medel med vilka envåldsmakt kan
erövras och bevaras, medan det sistnämnda utgör en allmän studie av
makten och dess utövande under olika styrelsesätt. Framställningen i
Fursten försöker inte ge fromma råd för dygdiga härskare. Tvärtom
erkänner den att det finns skurkstreck som leder sin förövare till
politisk makt. Det är på grund härav som uttrycket machiavellisk fått
sin något kusliga och nedsättande betydelse. För att vara rättvis mot
Machiavelli måste man säga att han inte försvarar skurkaktigheten som
princip. Det fält han undersöker ligger bortom ont och gott, precis som
kärnfysikerns forskningar. Om man vill vinna makt, resonerar han,
måste man vara hänsynslös. Om detta är gott eller ont är en helt annan
fråga, som inte intresserar Machiavelli. Man kan naturligtvis klandra
honom för att han inte beaktar denna fråga, men det är irrelevant att
döma honom för hans studie av maktpolitiken sådan den faktiskt är.
Det som beskrivs i Fursten är nämligen mer eller mindre en sammanfattning av de metoder som var vanliga i renässansens Italien. Under
sitt offentliga liv i florentinska republikens tjänst hade Machiavelli
skickats på flera olika diplomatiska uppdrag, som hade gett honom
rikliga tillfällen att i första hand studera de politiska intrigernas
krokvägar.
Under sitt diplomatiska arbete blev han bekant med Cesare Borgia,
Alexander VI:s son, en lika kraftfull skurk som fadern. Med stor
skicklighet och djärvhet planerade Cesare Borgia för att trygga sin
egen ställning inför den dag då hans far skulle dö. Hans bror, som stod
i vägen för denna ärelystnad, eliminerades. Militärt hjälpte Cesare sin
far att ut vidga det påvliga området, fullt besluten att senare behålla
dessa territorier själv. I fråga om den påvliga tronföljden måste allt
göras för att en av hans egna vänner skulle få inta Den heliga stolen.
Cesare Borgia utvecklade beundransvärd sinnrikhet och diplomatisk
slughet i dessa strävanden; ibland hycklade han vänskap och ibland
dräpte han. Offren för dessa övningar i statskonst kan naturligtvis inte
tillfrågas om sin åsikt, men det är sannolikt att de ur opartisk synpunkt
mycket väl kan ha beundrat Cesare Borgias obestridliga skicklighet;
tidens anda var sådan. Till slut slog hans planer fel, emedan han själv
låg sjuk då hans far dog år 1503. Efterträdare på påvetronen blev
Julius II, en hätsk fiende till familjen Borgia. Sådana Cesare Borgias
syften nu var kan man gott erkänna, att han fullföljde dem skickligt.
Machiavelli lovprisar honom frikostigt härför. I Fursten anbefaller han
honom som förebild för andra som kunde eftersträva makt. Att metoder av detta slag tycktes honom försvarliga stämmer väl med tidevarvets allmänna nivå. Från 1600-talet till 1800-talet såg man i
allmänhet inte sådana hänsynslösa metoder med blida ögon, åtminstone berömdes de inte offentligt. 1900-talet har åter frambragt ett antal
politiska ledare i den tradition Machiavelli kände. Från 1513 till 1521
innehades påvetronen av Leo X, som tillhörde familjen Medici.
Eftersom Machivelli försökte ställa sig in hos Mediceerna finner vi att
frågan om påvens makt i Fursten kringgås med några fromma fraser. I
Discorsi anläggs en åtskilligt mera kritisk syn på påvedömet. Hela
uppläggningen är här starkare påverkad av mera etiska betraktelsesätt.
Machiavelli diskuterar de olika typerna av maktmänniskor i tur och
ordning efter förtjänst, från religionsstiftare till tyranner. Religionens
uppgift i staten uppfattar han pragmatiskt. Religiösa troslärors
sanningshalt spelar ingen roll, förutsatt endast att staten vinner ett visst
mått av social sammanhållning. Enligt en sådan uppfattning är det
naturligtvis alldeles rätt att förfölja kättare. Vad kyrkan beträffar,
fördöms den av två skäl: först därför att många prästers usla leverne
har rubbat folkets förtroende för religionen, och för det andra emedan
påvedömets världsliga och politiska intressen var ett hinder för Italiens
nationella enhet. Det kan anmärkas i förbigående att detta väl låter sig
förenas med erkännandet att vissa av de politiska påvarna under arbetet för sina egna syften handlat med stor skicklighet. Fursten sysslar
inte med värderingar, vilket Discorsi stundom gör.
I fråga om gängse moraliska normer säger Fursten fullt klart, att
härskare inte är bundna av dem: om inte klokheten kräver att moralens
lagar åtlyds, kan en härskare bryta dem alla. Det måste han faktiskt
ofta, om han vill stanna vid makten. Samtidigt bör han verka dygdig i
andras ögon. Endast med hjälp av en sådan dubbelhet kan en härskare
behålla sin ställning.
I sina allmänna resonemang i Discorsi utvecklar Machiavelli maktbalansens teori. Alla stånd i samhället bör ha en viss författningsenlig
makt, så att de kan utöva ett visst mått av ömsesidig kontroll. Denna
teori går tillbaka på Platons Statsmannen och kommer åter i förgrunden med Locke på 1600-talet och Montesquieu på 1700-talet.
Machiavelli har sålunda påverkat de moderna liberala samhällstänkarnas teorier likaväl som sina samtida själv härskares praktik. Dubbelspelets princip tillämpas av många så långt de förmår, fastän den har
gränser som Machiavelli inte tar hänsyn till.
Det tog en viss tid innan den renässansströmning som svepte över
Italien på 1400-talet blev märkbar norr om Alperna. Under sin
utbredning norrut undergick pånyttfödelsens krafter vissa betecknande
förändringar. I norr förblev den nya världssynen mycket mer en de
lärdas angelägenhet. På sätt och vis är det inte ens fullt riktigt att tala
om en renässans, ty där fanns ingenting som en gång existerat och nu
kunde återfödas. Medan minnena från det förflutna i söder hade en viss
vag aktualitet för folk i allmänhet, hade Roms inflytande i nordliga
länder varit tillfälligt eller obefintligt. Den nya strömningen leddes
därför främst av lärda män och lockade därför en ganska begränsad
krets. Men då denna nordliga humanism inte fick samma utlopp inom
konstens sfär, blev den på sätt och vis en allvarligare sak. Till slut blev
brytningen med medeltidens auktoriteter bryskare och mer iögonfallande än i Italien. Fastän många humanister inte gillade den religiösa splittring reformationen framkallade, kunde man nästan vänta att
detta skulle inträffa – om det alls inträffade – som följd av renässansen
i norr.
Sedan renässansen har religionen spelat en helt olika roll i folkets liv
på bägge sidor om Alperna. I Italien representerade påvedömet ett
slags direkt förbindelse med det romerska kejsarriket. Själva religionsutövningen var mera en rutinsak, ett inslag i vardagslivet som sköttes
med samma självklarhet som mat och dryck. Ännu i dag bevarar
religionen i Italien denna något ljumma prägel, jämfört med hur
samma tro utövas på annat håll. Det fanns därför dubbel anledning till
att en fullständig brytning med de bestående religiösa traditionerna var
omöjlig. För det första var kyrkan på sätt och vis en del av den
bestående ordningen, även om påvedömet, som Machiavelli hade
påpekat, utgjorde ett visst hinder för Italiens nationella enande; och för
det andra omfattades inte trossatserna med den djupa övertygelse som
vid behov kunde ha föranlett radikala förändringar. Nordens
humanister var män med ett allvarligt intresse för religionen och för de
missbruk varav den led. I sina polemiska skrifter var de bittert fientliga
mot curians korrupta metoder. Härtill kom en känsla av nationell stolthet, till vilken de italienska prelaterna inte alltid hade tagit skälig hänsyn. Det var inte bara frågan om allmän olust inför kraven på bidrag i
pengar till Roms underhåll och förskönande, utan också om direkt
förbittring över den nedlåtenhet med vilken de kvicktänkta italienarna
betraktade de allvarligare sinnade germanerna från norden.
Den största bland nordens humanister var Erasmus av Rotterdam
(1466-1536). Båda hans föräldrar dog innan han var tjugo år, och detta
tycks ha hindrat honom från att fortsätta direkt till ett universitet. Hans
förmyndare skickade honom i stället till en klosterskola, och så
småningom inträdde han i ett augustiner kloster i Steyn. Summan av
dessa tidigare erfarenheter grundlade hos honom ett bestående hat mot
den stränga och fantasilösa skolasticism som hade påtvingats honom.
1494 anställde biskopen av Cambrai Erasmus som sin sekreterare och
hjälpte honom därmed att komma loss från den klosterlika avskildheten i Steyn. Härpå följde flera besök i Paris, men den filosofiska
atmosfären vid Sorbonne var inte längre ägnad att befordra den nya
lärdomen. Inför denna pånyttfödelse hade de tomistiska och occamistiska partierna grävt ned stridsyxan och gjorde nu gemensam sak
mot humanisterna.
Vid slutet av 1499 gjorde han ett kort besök i England, där han träffade
Colet och framför allt More. Efter sin återkomst till fastlandet tog han
itu med grekiska med gott resultat. Då han 1506 besökte Italien tog
han sin doktorsgrad i Turin men fann ingen som överträffade honom i
grekiska. 1516 utgav han den första upplaga av Nya testamentet på
grekiska som utkom i tryck. Av hans böcker är Dårskapens lov bäst
ihågkommen, en satir som skrevs i Mores hem i London 1509. Dess
grekiska titel är en vits på Mores namn. Förutom mycket löje över
mänsklighetens svagheter finns i denna bok bittra anfall mot de
religiösa institutionernas och deras tjänares dekadens. Trots sin frispråkiga kritik tog han, när tiden kom, inte öppet parti för reformationen. Han hyllade den väsentligen protestantiska åsikten att människan
står i direkt förhållande till Gud och att teologi var överflödig; men
samtidigt ville han inte bli indragen i den religiösa polemik som
uppstod till följd av reformationssträvandena. Han var mer intresserad
av sina lärda mödor och sin utgivarverksamhet och hade i varje fall en
känsla av att schismen var beklaglig. Medan det i viss mån är sant nog
att polemik av detta slag är obehaglig, kunde dessa frågor inte
ignoreras. Till slut tog Erasmus parti för katolicismen, men han blev
samtidigt mer betydelselös. Scenen behärskades av män av hårdare
virke.
Det blev inom undervisningen som Erasmus inflytande kom att lämna
sina varaktigaste spår. Den humanistiska bildning som till helt nyligen
var kärnan inom den högre undervisningen överallt där västerländsk
uppfattning rådde står i stor skuld till hans verksamhet som författare
och lärare. I sitt arbete som utgivare bekymrade han sig inte alltid om
uttömmande kritisk granskning av texterna. Han vände sig till en
bredare läsekrets snarare än till akademiska specialister. Samtidigt
skrev han inte på folkspråket. Han var tvärtom angelägen att stärka
latinets ställning.
Den främste av humanisterna i England var sir Thomas More
(1478-1535). Vid 14 års ålder skickades han till Oxford och började
där studera grekiska. Detta ansågs vid den tiden en smula originellt
och betraktades med misstänksamhet av den unge studentens far. More
var förutbestämd att följa i sin fars fotspår och läsa juridik. 1497
träffade han Erasmus vid dennes första besök i England. Denna
förnyade kontakt med den nya bildningen stärkte Mores intresse för
hans grekiska studier. Kort efteråt genomgick han en period av asketism och späkte sig efter kartusianernas regler. Men till slut övergav han
munkidéerna, delvis kanske på grund av råd i motsatt riktning av sin
vän Erasmus. 1504 finner vi honom i parlamentet, där han utmärkte sig
genom att öppet gå emot Henrik VII:s anslagskrav. Kungen dog 1509,
och More ägnade sig åter åt sitt yrke. Men Henrik VIII återkallade
honom snart till det offentliga livet. Så småningom nådde han det
högsta ämbetet och blev kansler i stället för Wolsey efter den senares
fall 1529. Men More stannade inte länge vid makten. Han ogillade
kungens skilsmässa från Katarina av Aragonien och tog avsked från
ämbetet 1532. Han ådrog sig kungens aktiva misshag genom att vägra
att motta inbjudan till Anne Boleyns kröning. När suprematiakten
1534 gjorde kungen till den nya kyrkans överhuvud, vägrade More att
avlägga eden. Han sattes i Towern och befanns 1535 under rättegången
skyldig till förräderi, emedan han hade sagt att parlamentet inte kunde
göra kungen till kyrkans överhuvud. För denna åsikt blev han avrättad.
Tolerans i politiska ting var inte tidens sedvänja.
More var en produktiv författare, men hans flesta arbeten läses knappast i dag. Hans rykte vilar helt på en politisk fantasi, som är bäst känd
under namnet Utopia. Det är ett stycke spekulativ social och politisk
teori, uppenbart inspirerad av Platons Staten. Den har formen av en
berättelse av en skeppsbruten sjöman, som levde fem år i detta
ösamhälle. Liksom hos Platon läggs stark tonvikt på egendomsgemenskap, och av liknande skäl. När privat äganderätt råder, anses helhjärtad respekt för det gemensamma bästa inte kunna uppstå. Om
människor själva äger nyttigheter, så blir de dessutom inbördes
söndrade i samma mån som deras ägodelar är olika. Att alla människor
bör vara jämlikar är i Utopia ett grundfaktum som tas för givet. Härav
dras slutsatsen att privategendom utövar ett skadligt inflytande och
därför inte bör tillåtas. När besökaren talar med utopierna om
kristendomen, tilltalar den dem huvudsakligen tack vare det kommunistiska i slaget i dess läror om äganderätten.
Denna idealstats organisation beskrivs in i detalj. Det finns en huvudstad och femtiotre andra städer, alla byggda enligt samma plan med
likadana bostäder, till vilka alla och envar har fri till gång. Där
privategendom inte finns är det ingen mening i att stjäla. Landsbygden
är överströdd av bondgårdar, som alla brukas på samma sätt. Vad
kläder beträffar, bär alla samma slags plagg, bortsett från en liten men
nyttig skillnad mellan gifta och ogifta kvinnors klädsel. Kläderna är
anspråkslösa och förblir alltid desamma, modets nycker är okända.
Alla medborgares arbetsliv följer samma mönster. De arbetar alla sex
timmar om dagen, lägger sig klockan åtta på kvällen och stiger upp
igen klockan fyra på morgonen.
De som har anlag för studier koncentrerar sig på sina intellektuella
mödor och uträttar inte något annat slags arbete. Från denna grupp
utväljs styresmännen. Styrelsesystemet är ett slags representativ
demokrati med indirekta val. Statsöverhuvudet väljs på livstid,
förutsatt att han sköter sig; annars kan han avsättas. Samhällets sociala
liv är också underkastat stränga regler. Relationerna med andra länder
begränsas till det minsta nödvändiga. Järn finns inte i Utopia och
måste därför importeras. Militär utbildning ges åt både män och
kvinnor, men krig förs aldrig annat än till självförsvar eller för att
hjälpa bundsförvanter eller förtryckta folk. Så långt möjligt förs krigen
med legosoldater. En fond av ädla metaller byggs upp genom handel
för att betala legotrupper i krigstid. För eget bruk behöver de inga
pengar. Deras livsstil är fri från bigotteri och asketism. Det finns
emellertid en liten restriktion – ehuru ateister tillåts hysa sina åsikter
utan att bli antastade, åtnjuter de inte medborgerlig status och kan inte
till höra de styrande. För en del av de lägre sysslorna finns det trälar,
rekryterade bland dem som dömts för grövre brott eller utlänningar
som flytt för att undgå straff i sina egna länder.
Livet i en så välplanerad stat som denna skulle naturligtvis vara
förtvivlat ointressant. Detta är ett gemensamt drag för alla idealstater.
Men vad som är av vida större betydelse i Mores framställning är den
nya liberala synen på frågan om religiös tolerans. Reformationen hade
skakat Europas kristenhet ut ur dess trygga hållning till auktoriteter. Vi
har redan nämnt att det funnits föregångare härtill, som predikat
tolerans i religiösa ting. När reformationen ledde till varaktig religiös
klyvning av Europa, måste toleransidén slutligen segra. Alternativet
utrotning och förtryck i stor skala prövades och befanns till slut
odugligt. På 1500-talet var emellertid tanken att alla och envar kunde
få sin religiösa tro respekterad ännu tillräckligt originell för att väcka
uppmärksamhet.
Ett av reformationens resultat var att religionen mera öppet blev en
politisk fråga, ofta på nationell grundval som i England. Detta kunde
tydligen inte hända så länge som en universell religion var förhärskande. Det var denna den religiösa lojalitetens nya politiska prägel
som män som More tyckte illa om, när de vägrade reformationen sitt
stöd. Att de i allt väsentligt höll med om nödvändigheten av något
slags reform såg vi redan i samband med Erasmus. Men de sörjde över
det våld och den strid som följde med uppkomsten av en helt fristående tro. Häri hade de naturligtvis alldeles rätt. I England framträdde den
religiösa splittringens nationella karaktär mycket klart. Här passar den
nyinrättade kyrkan noga in i statsmaskineriets politiska ram. Samtidigt
blev brytningen i vissa avseenden inte så våldsam som på andra håll,
ty det hade sedan länge funnits en tradition av relativt oberoende av
Rom. Redan Vilhelm Erövraren hade krävt att få ha sitt ord med i laget
vid biskopsutnämningar. Den nya kyrkans antiromerska inställning
lever kvar i bibehållandet av den protestantiska tronföljd som går
tillbaka på William och Mary och i den oskrivna lag som tills alldeles
nyligen bestämde att ingen romersk katolik fick bli president i Förenta
staterna.
Vi har sett att flera århundraden innan reformationens storm utbröt
hade en begynnande förändring i det intellektuella klimatet undergrävt
den gamla synen på kyrkans överhöghet. De orsaker som medförde
denna revolutionerande förändring är många och olikartade. Ytligt sett
står vi bara inför ett uppror mot en ställföreträdande instans mellan
Gud och människan. Men denna lovvärda princip hade kanske inte
brutit igenom utan hjälp, om kyrkan inte genom sina egna missbruk
hade fäst människornas uppmärksamhet på kontrasten mellan dess lära
och dess liv. Prästerskapet var ofta rikt utrustat med jordegendomar
Detta kunde kanske inte i och för sig anses klandervärt, om det inte
hade varit för att Jesu lära inte lätt låter sig försonas med hans tjänares
världsliga upp trädande. I religiösa lärofrågor hade redan Occam
hävdat att kristendomen kunde fungera utan någon oinskränkt
överhöghet för biskopen i Rom. Alla förutsättningar för en grundlig
reform av kristenhetens religiösa liv fanns sålunda inom kyrkan. Till
slut blev det på grund av politiska krafter som reformsträvandena
utvecklades till en schism.
Reformatorerna själva var intellektuellt underlägsna de lärda humanister som hade förberett marken. Men de bidrog med den revolutionära glöd som kritiskt tänkande män ofta har svårt att uppbåda. Martin
Luther (1483-1546) var augustinermunk och lärare i teologi. Den
fördärvliga seden att sälja avlatsbrev vållade honom liksom så många
andra akut moraliskt obehag. 1517 framträdde han och förkunnade de
berömda nittiofem teserna, ett dokument som han spikade på slottskyrkans dörr i Wittenberg. När han utmanade curian på denna punkt
hyste han ingen avsikt att grunda en ny religion. Denna omstridda
fråga berörde emellertid hela det politiska problemet om ekonomiska
bidrag i stor skala till en utländsk makt. När Luther offentligen brände
den påvliga bannlysningen 1520 hade frågan redan upphört att gälla
rätt och slätt religiösa reformer. De tyska furstarna och härskarna
började ta parti, och reformationen blev en tyskarnas politiska resning
mot påvens mera subtila makt.
Efter riksdagen i Worms 1521 höll Luther sig gömd i tio månader och
översatte Nya testamentet till folkspråket. Som litteratur betraktat
uträttade detta i viss mån för tyskarna vad Divina Comedia hade uträttat för italienarna. I alla händelser bidrog det i hög grad att sprida
evangeliets ord bland folket. Att det fanns allvarliga motsättningar
mellan Jesu lära och den bestående samhällsordningen kunde alla
läskunniga nu se. Det var till stor del ur detta och ur den nya protestantiska uppfattningen om Bibeln som enda auktoritet som bondeupproret 1524 hämtade sin styrka. Men Luther var ingen demokratisk
reformator och tog öppet parti mot dem som hade trotsat sina politiska
herrar. I sitt politiska tänkande höll han fast vid ett medeltida synsätt.
Upproret åtföljdes av mycket våld och grymhet på alla sidor och slogs
till slut brutalt ned. Detta misslyckade försök till social revolution
bidrog att försvaga den religiösa reformationens ursprungliga slagkraft. Själva ordet protestant härstammar från en appell som reformationens anhängare utsände 1529 som protest mot kejsarens försök att
åter sätta besluten vid riksdagen i Worms i kraft.
Där hade reformatorn och hans parti ställts utanför lagen, men denna
åtgärd hade varit suspenderad sedan 1526. Nu stod Luther åter under
kejsarens bann och bevistade därför inte riksdagen i Augsburg 1530.
Men den protestantiska rörelsen var vid det laget för stark för att
krossas, och 1532 tvangs kejsaren genom det religiösa fredsslutet i
Nürnberg att motvilligt ge garantier åt dem som önskade fritt utöva sin
nya religion.
Reformrörelsen spred sig snabbt till Nederländerna, Frankrike och
Schweiz. Näst Luther var fransmannen Jean Calvin (1509-64) den
inflytelserikaste reformatorn; han slog sig ned i Geneve. Han blev
omvänd till reformationen i början av tjugoåren och var därefter
protestantismens andlige ledare i Frankrike och Nederländerna. Som
lära betraktad, är calvinismen i sin augustianism strängare och
omedgörligare än den lutherska evangelismen. Den är starkt genomsyrad av puritanska ideal och hävdar att frälsning är en fråga om
predestination. Detta är ett av den kristna teologins mindre vinnande
inslag, och romerska kyrkan gjorde klokt i att ta avstånd från läran. I
praktiken gör den naturligtvis mindre skada än vad det först kan
förefalla, eftersom envar har frihet att betrakta sig själv som en av de
utvalda.
Under senare hälften av 1500-talet sönderslets Frankrike av religionskrigen mellan de reformerta hugenotterna och katolikerna. Liksom i
Tyskland var orsakerna till dessa omvälvningar inte bara religiösa,
utan delvis ekonomiska. Närmare bestämt skulle vi kunna säga, att
både de religiösa och ekonomiska orsakerna var symptom på de
allmänna förändringar som betecknar övergång från medeltid till
modern tid. Reformationens period och dess puritanska inslag går
nämligen hand i hand med det moderna näringslivets uppkomst. I
Frankrike avblåstes de religiösa tvisterna till en tid genom det
toleransedikt som proklamerades i Nantes 1598. När det återkallades
lämnade hugenotter i stort antal sitt hemland och slog sig ned i
England och Tyskland.
Eftersom protestantismen inte var en universell religion, behövde den
skydd av staternas politiska överhuvuden, som tenderade att bli även
nationalkyrkornas överhuvuden. Detta var en förklädd välgärning, ty
då de protestantiska kyrkomännen saknade det romerska prästerskapets makt hade de inte heller oinskränkt makt att göra så värst mycket
ont, ehuru de ofta var lika bigotta och intoleranta som någon annan.
Till slut insåg människorna att religiösa tvister var skadliga och ledde
till intet, eftersom ingendera sidan var stark nog att utplåna den andra.
Det var ur denna negativa insikt som verklig religiös tolerans slutligen
utvecklades.
Inom romerska kyrkan själv uppstod en ny reformrörelse omkring
mitten av 1500-talet. Dess medelpunkt var jesuitorden, som grundades
av Ignatius av Loyola (1491-1556) och fick officiellt erkännande 1540.
Jesu sällskap var organiserat efter militära principer, inspirerade av
Loyolas tidigare karriär som soldat. I läroavseende opponerade
jesuiterna mot Augustinus lära, som protestanterna hade omfattat, och
hävdade framför allt den fria viljan. Deras praktiska verksamhet
ägnades missionsarbete, under visning och utrotning av kätteriet. De
blev spanska inkvisitionens främsta organisatörer.
Medan humanismen i norr ledde till en ny uppfattning av kristendomen, sysslade Italiens humanistiska tänkare inte mycket med
religion. Då liksom nu var katolicismen i Italien en del av vardagslivet, som inte djupare engagerade människors samveten. På sätt och
vis spelade religionen en mindre roll i deras liv och var i varje fall
mindre ägnad att elda deras känslor. Dessutom var Rom hierarkins
medelpunkt, och den romerska katolicismen kunde inte oroa
italienarnas nationalstolthet. I mycket reell bemärkelse var detta ett
slags kvarleva av statskulten sådan den existerade i det forntida
kejsarriket. Det italienska inflytandet i romerska kyrkans styrelse har
förblivit dominerande ännu i dag.
Mycket större betydelse för de italienska humanisternas tänkande hade
det återuppväckta intresset för Pythagoras och Platons matematiska
tradition. Världens talstruktur framhölls på nytt och utträngde den
aristoteliska tradition som hade ställt den i skuggan. Detta var ett av de
viktigaste framsteg som ledde till den naturvetenskapliga forskningens
storartade uppsving på 1500- och 1600-talen. Ingenstans är detta
tydligare än i den italienska renässansarkitekturens teori och praktik.
Här fanns ett direkt samband med de klassiska traditionerna, isynnerhet sådana de hade framlagts av Vitruvius, den romerske arkitekten
från första århundradet e.Kr. Stor vikt fästes vid proportionerna mellan
en byggnads olika delar, och härtill anknöt en matematisk teori för det
sköna. Som Vitruvius – själv stödd på grekiska källor – hade sagt,
består skönheten i harmonin mellan riktiga proportioner. Denna åsikt
går direkt tillbaka på pythagoreiska källor. Den visar dessutom en
annan väg på vilken idéläran kan vinna insteg. Det är nämligen klart
att det för blotta ögat är omöjligt att exakt bedöma talförhållandena
mellan olika delar av en byggnad. Men när vissa exakta proportioner
föreligger, tycks ändå ett slags estetisk tillfredsställelse uppstå. Tillvaron av sådana proportioner såsom ett ideal garanterar därför
fulländning.
Bland de italienska humanistiska tänkarna var en av de mest betydande Alberti (1404-72). Enligt tidens sed var denne venetianare mångsidig yrkesman på olika områden. Sitt varaktigaste in flytande utövade
han troligtvis inom arkitekturen, men han var också filosof, skald,
målare och musiker. Precis som en viss elementär kunskap om
harmoni är nödvändig för att förstå pythagoreernas inflytande på
grekisk filosofi, är samma kunskap faktiskt erforderlig när det gäller
renässansarkitekturen för att fatta de proportioner på vilka konstruktionen bygger. Det bärande i denna teori var kort sagt att de pythagoreiska intervallernas hörbara harmoni blev kriteriet för synbar harmoni
inom arkitekturen. När Goethe senare talar om arkitekturen som frusen
musik, skulle detta för en renässansarkitekt verka som något som var
bokstavligen sant om hans eget arbete. Den på den stämda strängen
grundade harmoniteorin tillhandahöll sålunda en allmän norm för god
konst och tolkades så av män som Giorgio och Lionardo. Proportionsprincipen återfanns också i människokroppens byggnad och i det väl
anpassade samspelet i människans moraliska tillvaro. Allt detta är ren
och medveten pythagoreism. Men matematiken övertar här ytterligare
en roll som fick stor betydelse för de följande århundradenas vetenskapliga blomstring.
Så till vida som en konstart kan bygga på talförhållanden, lyftes den
nämligen genast till ett högre plan. Detta är mest påtagligt med
musiken, men gäller också om de andra konsterna. Det förklarar också
i viss mån mångsidigheten hos denna tids humanistiska tänkare och i
synnerhet det faktum att så många av dem var konstnärer och arkitekter. De matematiska proportionerna utgjorde nämligen en universalnyckel till världsalltets uppbyggnad. Huruvida en sådan teori kan
utgöra en hållbar grund för en allmän estetik förblir naturligtvis
diskutabelt. Men den har i varje fall den stora förtjänsten att uppställa
obestridligt objektiva kriterier för kvalitet, vilka inte är beroende av
känslor eller intentioner.
Förståelsen för tingens talstruktur gav alltså människan ny makt över
sin omgivning. På sätt och vis gjorde den människan mera lik Gud.
Pythagoreerna hade betraktat honom som den störste matematikern.
Om människan i någon mån kunde uppöva och höja sin matematiska
förmåga, kom hon närmare gudomlig status. Detta betyder inte att
humanismen var gudlös eller ens motståndare till den härskande
religionen. Men det visar att gängse religiösa sedvänjor godtogs nästan
som en rutinsak, och vad som verkligen eldade tänkarnas fantasi var
den gamla för sokratiska läran. På filosofins område kommer därför en
ny platonsk strömning åter i dagen. Tonvikten på människans makt
påminner om Atens optimism på höjdpunkten av dess makt.
1 detta intellektuella klimat började den moderna naturvetenskapen
växa fram. Man tror ibland att naturvetenskapen vid 1600-talets början
steg fram fullrustad som Atena ur Zeus huvud. Ingenting kunde vara
längre från sanningen. Vetenskapens pånyttfödelse grundar sig direkt
och medvetet på renässansens pythagoreiska tradition. Det förtjänar
också framhållas att det i denna tradition inte fanns någon motsättning
mellan konstnärens och den vetenskaplige forskarens arbete. Båda
sökte på olika vägar sanningen, vars väsen kunde fattas med talens
hjälp. Dessa numeriska mönster kunde urskiljas av envar som gjorde
sig mödan att se efter. Denna nya syn på världen och dess problem
skilde sig radikalt från skolornas aristotelianism. Den var antidogmatisk, då den inte litade på texter utan endast på talvetenskapens
auktoritet. Häri kan den stundom ha gått för långt. Liksom på alla
andra områden måste risken att förlora måttan alltid ihågkommas. I
föreliggande fall skulle överdrifter leda till matematisk mystik som
litar till talen som magiska symboler. Bland annat härigenom kom
proportionsläran i vanrykte under senare århundraden. Dessutom hade
man en känsla av att Pythagoras intervaller lade onaturliga och
kvävande band på konstruktörens uppfinnarsnille. Denna romantiska
reaktion mot regler och kriterier har kanske löpt linan ut i vår egen tid,
och en återgång till vissa av de principer som besjälade renässansen är
avgjort en möjlighet i en nära framtid.
Inom den egentliga filosofin är 1400- och 1500-talen på det hela taget
inte särskilt framstående. Den nya lärdomens utbredning, bokspridningen och framför allt den förnyade livskraften i de gamla traditionerna från Pythagoras och Platon banade å andra sidan väg för 1600talets stora filosofiska system.
Det var i kölvattnet efter denna de antika tänkesättens återuppståndelse
som den stora vetenskapliga revolutionen började. Den utgick från mer
eller mindre renlärig pythagorism och kullkastade steg för steg den
aristoteliska fysikens och astronomins vedertagna begrepp; till slut
gick den rakt bakom företeelsernas sken och upptäckte en oerhört
generell och fruktbar hypotes. I allt detta visste de män som främjade
denna forskning att de stod direkt i den platonska traditionen.
Den förste som återupplivade Aristarkos heliocentriska teori var
Kopernikus (1473-1543). Denne polske präst hade i sin ungdom rest
söderut till Italien, där vi finner honom som lärare i matematik i Rom
1500. Det var där han kom i kontakt med de italienska humanisternas
pythagorism. Efter några års studier vid italienska universitet återvände han till Polen 1505 och återupptog efter 1512 sitt arbete som
kanonicus i Frauenburg. Han sysslade mest med administrativa
uppgifter, fastän han stundom måste utöva läkekonsten, som han hade
studerat i Italien. På sin lediga tid bedrev han astronomisk forskning.
Den heliocentriska hypotesen hade han lärt känna under vistelsen i
Italien. Nu försökte han pröva sin uppfattning med de instrument som
fanns att tillgå på den tiden.
Det verk i vilket allt detta utförligt redovisas bär titeln De revolutionibus orbium coelestium, och gavs inte ut förrän samma år som han dog.
Teorin sådan han utvecklade den var inte felfri och dikterades på vissa
punkter av förutfattade meningar, som går tillbaka till Pythagoras. Att
planeterna oföränderligt måste röra sig i cirklar föreföll Kopernikus på
förhand givet, eftersom cirkeln är en symbol för fullkomlighet och
likformig rörelse det enda som anstår en himlakropp. Men inom ramen
för tillgängliga observationer var den heliocentriska uppfattningen
med cirkulära banor dock vida överlägsen Ptolemaios epicykler, ty här
hade man åtminstone en enkel hypotes, som ensam räddade hela
skenet.
Kopernikus teori mottogs med häftig opposition av både katoliker och
lutheraner, som fullt riktigt anade, att detta var början till en ny
antidogmatisk strömning som skulle undergräva, om inte själva
religionen så i varje fall de auktoritära principer på vilka de religiösa
organisationerna stödde sig. Att vetenskapens blomstring till slut
inträffade i protestantiska länder beror på nationalkyrkornas relativa
maktlöshet vid kontrollen av sina medlemmars åsikter.
Den astronomiska forskningen fortsattes av Tycho Brahe (1546 1601),
vars främsta insats var att sammanställa omfattande och noggranna
iakttagelser av planeternas rörelser. Han utsådde också tvivel på de
aristoteliska lärorna inom astronomin genom att visa att regionerna
bortom månen inte var oföränderliga. En ny stjärna, som uppträdde
1572, befanns nämligen inte ha någon dag parallax och måste därför
befinna sig på ett oerhört mycket större avstånd än månen. Kometerna
kunde också visas röra sig bortom månens bana.
Ett stort steg framåt togs av Kepler (1571-1630), som i sin ungdom
hade arbetat under Tycho Brahe. Genom omsorgsfullt studium av
observationsresultaten fann Kepler att Kopernikus cirkelformiga banor
inte riktigt kunde rädda skenet. Han insåg att banorna var ellipser med
solen i ena brännpunkten. Dessutom befanns den räta linje som
förbinder en planet med solen under en given tidrymd beskriva en
konstant yta. Slutligen visade sig kvadraterna på de olika planeternas
omloppstider för samtliga planeter för hålla sig till varandra som
kuberna på deras banors storaxlar. Detta är Keplers tre lagar, som
representerade en radikal brytning med den något bokstavliga
pythagorism som hade väglett Kopernikus i hans forskningar. Det stod
klart att sådana främmande inslag som kravet på rörelse i cirkelbanor
måste överges. När en enkel cirkelbana visat sig otillräcklig, hade det
tidigare sedan Ptolemaios varit vanligt att räkna ut mera invecklade
banor med hjälp av epicykliska rörelser. Detta konstgrepp kan någorlunda förklara månens rörelser i förhållande till solen. Men de
noggrannare observationerna visade, att inga aldrig så invecklade
epicykliska rörelser kunde riktigt beskriva de iakttagna banorna.
Keplers första lag högg med ett slag av denna gordiska knut. Samtidigt
visade hans andra lag att planeternas rörelser i sina banor inte var
likformiga. När de är närmare solen rör de sig fortare än i de avlägsnare delarna av banan. Allt detta tvingade människorna att erkänna, att
det var farligt att resonera utan hänsyn av fakta utifrån på förhand
fastställda estetiska eller mystiska principer. Å andra sidan utgjorde
Keplers tre lagar ett strålande belägg för pythagoreismens matematiska
principer. Det såg faktiskt ut som om företeelsernas talstruktur gåve
nyckeln till förståelse för dem. Likaså blev det tydligt att för att finna
en riktig förklaring till företeelserna var det nödvändigt att leta efter
relationer som vanligen inte var uppenbara. De mått som gäller för
världsalltet är dolda, som Herakleitos hade sagt, och det är just
forskarens sak att upptäcka dem. Samtidigt är det av största betydelse
att inte göra våld på skenet endast för att rädda någon ovidkommande
princip.
Men om det å ena sidan är farligt att bortse från företeelserna, kan å
andra sidan den blinda inregistreringen av dem bli lika ödesdiger för
vetenskapen som de vildaste spekulationer. Aristoteles är ett belysande
exempel. Han hade rätt i att om man inte ständigt driver på en kropp
kommer den att stanna. Detta är förvisso vad vi kan iaktta med de
kroppar vi kan flytta på. Härav drogs den felaktiga slutsatsen att
detsamma måste gälla om stjärnorna, som vi inte själva kan skjuta runt
i skyn och som efter vad man trodde därför måste sättas i rörelse på
något annat sätt. Alla dessa ohållbara dynamiska teorier byggde på
vissa företeelser, som alltför lättvindigt hade tagits för goda. Även här
var den riktiga tolkningen dold. Att kroppars rörelse stannar av, när de
inte ständigt drivs på, beror på vissa hinder. Avlägsnas dessa, så
kommer kroppen att fortsätta att röra sig på egen hand. I praktiken kan
vi naturligtvis inte fullständigt avlägsna hindren, men vi kan minska
dem och iaktta att rörelsen fortsätter längre i samma mån som hindren
avlägsnas. I gränsfallet, när ingenting hindrar en kropps rörelse,
kommer den att fortsätta att röra sig fritt. Denna nya hypotes inom
dynamiken formulerades av Galilei (1564- 1642), en av den moderna
vetenskapens stora grundläggare. Den nya synen på dynamiken
innebar i två avseenden en radikal avvikelse från Aristoteles läror. För
det första förutsatte den att vila inte var kroppars naturliga läge, utan
att rörelse var lika naturlig. För det andra visade den att det inte, som
man hade trott, var rörelse i cirkel, utan rätlinjig rörelse, som var
"naturlig" i den speciella bemärkelse i vilken ordet användes. Om en
kropp inte hindras på något sätt fortsätter den att röra sig med
likformig hastighet i rät linje. Samma inte tillräckligt kritiska
behandling av observationsmaterialet hade dittills förhindrat en rätt
förståelse för de lagar som styr fallande kroppar. Det är otvivelaktigt
riktigt, att i atmosfären faller en tät kropp fortare än en lätt med samma
massa. Här måste man återigen räkna med det hinder som utgörs av
det medium i vilket kropparna faller. Om mediet blir tunnare, faller
alla kroppar med mindre skillnad i hastighet, och i tomma rymden blir
hastigheten lika stor. Iakttagelser av fallande kroppar visar, att
fallhastigheten ökar med 9,8 m per sekund. Eftersom hastigheten
sålunda inte var likformig utan accelererad, måste det finnas något som
påverkade kropparnas naturliga rörelse. Det är den tyngdkraft som
jorden utövar.
Dessa rön blev av betydelse för Galileis undersökningar av projektilers
banor, en fråga av viss militär betydelse för hertigen av Toscana, som
var Galileis beskyddare. En av dynamikens viktigaste lagar tillämpades här för första gången på ett handgripligt sätt. Om vi studerar en
projektils bana, kan vi säga att dess rörelse är sammansatt av två skilda
och inbördes oberoende partiella rörelser. Den ena är horisontell och
likformig, den andra vertikal och därför styrd av lagarna för fallande
kroppar. Den sammansatta rörelsen visar sig följa en parabelbana.
Detta är ett enkelt fall av parallellogram-lagens tillämpning på addition
av krafter med given storlek och riktning. Hastigheter, accelerationer
och krafter är storheter som kan behandlas på detta sätt.
Inom astronomin omfattade Galilei den heliocentriska teorin och gick
vidare till ett antal viktiga upptäckter. Han fullkomnade ett teleskop
som nyligen uppfunnits i Holland och iakttog ett antal fakta, som en
gång för alla slog sönder de aristoteliska missuppfattningarna om de
himmelska regionerna. Vintergatan visade sig bestå av ett väldigt antal
stjärnor. Kopernikus hade sagt att enligt hans teori måste planeten
Venus uppvisa faser, och detta bekräftades nu med Galileis teleskop.
Likaså avslöjade teleskopet Jupiters månar, och det kunde visas att
dessa rörde sig runt sin planet i överensstämmelse med Keplers lagar.
Alla dessa upptäckter kullkastade länge omhuldade fördomar och
föranledde rättrogna skolastiker att fördöma teleskopet, som sålunda
hade stört deras dogmatiska slummer. Det förtjänar anmärkas på
förhand att någonting mycket liknande hände tre århundraden senare.
Comte fördömde mikroskopet för att det rubbade gaslagarnas enkla
form. Så tillvida har positivisterna åtskilligt gemensamt med
Aristoteles och hans benhårda ytlighet i fråga om fysikaliska iakttagelser.
Förr eller senare måste Galilei komma på kant med ortodoxin. 1616
blev han dömd bakom stängda dörrar av inkvisitionen. Men hans
uppförande tycktes förbli alltför uppstudsigt, varför han 1633 än en
gång släpades inför rätta, denna gång offentligt. För husfridens skull
avsvor han sig sina åsikter och lovade att i fortsättningen överge all
tanke på att jorden rörde sig. Det berättas att han gjorde som han blev
befalld, men mumlade för sig själv: "Och ändå rör den sig". Hans
avbön var naturligtvis endast ett sken, men inkvisitionen hade lyckats
utrota vetenskaplig forskning i Italien för flera århundraden framåt.
Det slutliga steget till en allmän dynamisk teori togs av Isaac Newton
(1642-1721). Teorins flesta element hade redan anats eller använts
isolerade, men Newton var den förste som förstod den fulla
innebörden i sina föregångares ansatser. I sin Principia Mathematica
philosophiae naturalis, utgiven 1687, framlägger han tre rörelselagar
och lämnar därefter på grekernas sätt en deduktiv redogörelse för
dynamiken. Den första lagen är en allmän formulering av Galileis
princip. Alla kroppar som inte hindras rör sig med konstant hastighet i
rät linje, tekniskt uttryckt. med likformig hastighet. Den andra lagen
definierar kraften såsom orsaken till icke likformig rörelse och säger
att kraften är proportionell mot produkten av massan och accelerationen. Den tredje lagen är principen att varje kraft framkallar en lika
stor motkraft. Inom astronomin gav han den slutliga och fullständiga
framställning mot vilken Kopernikus och Kepler hade tagit de första
stegen. Gravitationens allmängiltiga lag säger, att det mellan två
materiepartiklar råder en dragningskraft som är proportionell mot
produkten av deras massa och omvänt proportionell med kvadraten på
avståndet. På detta sätt kunde planeternas och deras satelliters samt
kometernas rörelse förklaras intill minsta kända detalj. Eftersom varje
partikel påverkar varje annan partikel gjorde denna teori det dessutom
möjligt att exakt beräkna de banstörningar som framkallas av andra
kroppar. Detta hade ingen annan teori dittills förmått. Vad Keplers
lagar beträffar, var dessa nu bara följdsatser av Newtons teori. Här
tycktes äntligen den matematiska nyckeln till världsalltet ha blivit
funnen. Den slutliga form i vilken vi nu uttrycker dessa fakta är
differentialekvationerna för rörelse, som befriats från alla främmande
och tillfälliga detaljer i den konkreta verklighet för vilka de gäller.
Detsamma gäller om Einsteins ännu mer generella förklaring. Relativitetsteorin har emellertid intill denna dag förblivit omstridd och dras
med inre svårigheter. Men för att återvända till Newton, var det matematiska redskapet för framställning av dynamikens lagar fluxionsteorin, en av formerna av differentialkalkylen, som också upptäcktes
oberoende av Leibniz. Från och med denna tid utvecklas matematiken
och fysiken i rasande fart.
Andra stora upptäckter gjordes på 1600-talet. Gilberts arbete om
magnetismen utgavs 1600. Vid mitten av århundradet framlade
Huygens vågteorin för ljuset. Harveys upptäckt av blodomloppet utkom i tryck 1628. I The Sceptical Chymist (1661) gjorde Robert Boyle
slut på alkemisternas mystifikationer och återgick till Demokritos
atomteori. Stora framsteg gjordes i konstruktionen av instrument, vilka
i sin tur tillhandahöll noggrannare observationer som ledde till
fortsatta teoretiska framsteg. Denna väldiga explosion av vetenskaplig
aktivitet åtföljdes av en motsvarande teknisk utveckling, som gav
Västeuropa herraväldet i trehundra år. Med den vetenskapliga
revolutionen hade Greklands ande åter kommit till sin rätt. Allt detta
återspeglas även inom filosofin.
I sin strävan att rädda skenet hade filosoferna dittills huvudsakligen
diskuterat räddningsmetoderna. Vad skenet självt beträffar, hade föga
om ens någonting blivit sagt. Det finns naturligtvis utmärkta skäl
härför. Såsom reaktion mot det överdrivna sysslandet med deduktionens rent logiska sida var tiden mogen att säga någonting om det
iakttagelsematerial, utan vilket den empiriska forskningen förblir
ofruktbar. Syllogismens gamla aristoteliska redskap, eller organon,
kunde inte tjäna vetenskapens framsteg. Ett nytt organon tycktes
behövas.
Den förste som formulerade dessa problem uttryckligen var Francis
Bacon (1561-1626). Som son till lordsigillbevararen och utbildad till
jurist växte Bacon upp i en miljö, som naturligen förde in honom på
ämbetsmannabanan. Tjugotre år gammal inträdde han i parlamentet
och blev senare earlens av Essex rådgivare. När Essex föll i onåd för
förräderi tog Bacon kronans parti, ehuru han aldrig lyckades vinna
Elisabets fulla förtroende. Men när Jakob I besteg tronen 1603
ljusnade utsikterna. 1617 hade Bacon avancerat till sin fars ämbete,
och följande år blev han lordkansler och upphöjdes till baron Verulam.
1620 lyckades hans fiender stäcka hans politiska bana genom att
anklaga honom för att ta mutor i mål inför förmyndarkammaren.
Bacon bestred inte käromålet, erkände anklagelsens riktighet men
hävdade, att hans domar aldrig påverkats av gåvor, överhuset dömde
honom till 40 000 pund i böter och bestämde att han skulle sitta häktad
i Towern så länge konungen bestämde. Från politiska ämbeten eller
medlemskap av parlamentet skulle han därefter vara utesluten. Av
denna stränga dom efterskänktes den första delen och den andra
inskränktes till fyra dagars häkte. Hans utestängande från politiken
stod emellertid fast, och därefter levde han som privatman och
författare.
Bacon var en man med vidsträckta intressen i renässansens anda. Han
skrev om juridik och historia och är berömd för sina essäer, en litterär
form som nyligen hade uppfunnits av Montaigne (1533- 92) i
Frankrike. Inom filosofin är Bacons mest kända bok The Advancement
of Learning, utgiven 1605 och skriven på engelska. Här röjer Bacon
mark för sina senare undersökningar. Som bokens titel antyder sysslar
han med att utvidga kunskapens område och människans förmåga att
behärska sin omgivning. I religiösa ting ställer han sig på en närmast
occamistisk ståndpunkt. Tron och förnuftet må syssla med var sitt
område och inte inkräkta på varandra. Den enda uppgift som tilldelas
förnuftet på det religiösa området är att dra slutsatser ur principer som
tron omfattar... .
Av större betydelse för den brittiska empirismen liksom för filosofin i
allmänhet var Thomas Hobbes (1588-1679). Ehuru han i vissa avseenden tillhör den empiriska riktningen, hyste han också uppskattning
för den matematiska metod som förbinder honom med Galilei och
Descartes. Eftersom han sålunda var medveten om deduktionens roll
vid vetenskaplig forskning, hade han en mycket sundare syn på vetenskaplig metodik än Bacon någonsin kunde uppnå.
Hobbes familjeförhållanden i barndomen lovade inte gott. Hans far var
en oregerlig och virrig kyrkoherde, som försvann i London när Hobbes
ännu var barn. Lyckligtvis var kyrkoherdens bror en ansvarskännande
man, själv barnlös, som åtog sig sin unge bror sons uppfostran. Fjorton
år gammal for Hobbes till Oxford och studerade klassikerna. Skolastisk logik och Aristoteles metafysik ingick i kursen, och för dem
utvecklade Hobbes en djup motvilja, som varade hela hans liv. 1608
blev han informator åt William Cavendish, son till earlen av Devonshire, och två år senare följde han sin elev på den traditionella
rundresan på fastlandet. När den unge ädlingen ärvt sin titel blev han
Hobbes skyddsherre. Genom honom blev Hobbes bekant med många
av sin tids ledande män. När hans husbonde dog 1628, reste Hobbes
till Paris på en tid och återvände sedan för att bli informator åt sin
forne lärjunges son. Med den unge earlen reste han utomlands 1634
och besökte Frankrike och Italien. I Paris träffade han Mersenne och
dennes krets och 1636 besökte han Galilei i Florens. Han återvände
hem 1637 och började skriva ett första utkast till sin politiska teori...
Under dessa år i Paris umgicks han åter med Mersennes krets och
träffade Descartes. Efter att först ha stått på vänskaplig fot med de
rojalistiska flyktningarna från England, däri inräknat den blivande Karl
II, blev han ovän med alla, när han 1651 publicerade Leviathan....
Som vi har sett medförde renässanstiden gradvis ett ökat intresse för
matematik. En andra huvudfråga som intresserade efterrenässansens
tänkare var metodikens betydelse. Vi har redan funnit detta hos Bacon
och Hobbes. Hos Rene Descartes (1596 16S0) sammansmältas dessa
bägge strömningar till ett nytt filosofiskt system i antikens stora stil.
Han betraktas sålunda med rätta som den moderna filosofins grundare.
Descartes familj tillhörde lågadeln; hans far var rådman i Bretagnes
parlament. Från 1604 till 1612 besökte han jesuitskolan La Fleche, där
han förutom grundlig klassisk bildning fick en så god matematisk
skolning som fanns att få på den tiden. Sedan han lämnat skolan reste
han till Paris och började nästa år studera juridik i Poitiers, där han tog
examen 1616. Hans intressen låg emellertid åt annat håll. 1618 reste
han till Holland och inträdde i armén, vilket gav honom åtskillig tid till
matematiska studier. 1619 började trettioåriga kriget på allvar och
Descartes, som önskade se sig om i världen, tog värvning i bayerska
armen. På vintern detta år kom han på de ledande tankar som präglar
hans filosofi. Upplevelsen skildras i Discours de la Methode. En dag
när det var kallare än vanligt tog Descartes sin tillflykt till en hydda
och satt bredvid kakelugnen. Sålunda vederbörligen uppvärmd började
han meditera, och när dagen var slut hade konturerna till hela hans
filosofi framstått klart för honom. Descartes stannade i armén till 1622
och återvände då till Paris. Följande år besökte han Italien, där han
stannade i två år. Vid återkomsten till Frankrike fann han att livet
därhemma var alltför distraherande. Då han av naturen var något
tillbakadragen och önskade arbeta i en ostörd atmosfär, reste han till
Holland 1628. Eftersom han sålt sitt lilla gods kunde han leva
oberoende i ganska goda omständigheter. Bortsett från tre korta besök
i Frankrike stannade han i Holland de närmaste tjugoett åren. Steg för
steg utarbetade han sin filosofi efter de linjer han hade tänkt ut när han
upptäckte sin metod. Ett viktigt arbete i fysik, i vilket han anslöt sig till
Kopernikus teori, höll han inne från publicering, då han hörde talas om
rättegången mot Galilei 1633. Han var framför allt ovillig att bli
indragen i polemik, som tycktes honom vara slöseri med tid. Dessutom
var han av allt att döma trogen katolik, fastän graden av hans renlärighet alltid kommer att förbli okänd. Descartes inskränkte sig därför till
att utge en samling av tre volymer om dioptrik, meteorer och geometri.
Discours, utgiven 1637, är avsedd som företal till dessa tre avhandlingar. Den mest berömda är geometrin, där den analytiska geometrins
principer utvecklas och tillämpas. 1641 följde Meditationer och 1644
Filosofins principer, tillägnad prinsessan Elisabeth, Pfalzgrevens
dotter. En avhandling om passionerna skrevs för prinsessan 1649.
Detta år blev drottning Kristina av Sverige intresserad av Descartes
arbeten och övertalade honom till sist att komma till Stockholm.
Denna skandinaviska drottning var en äkta renässansmänniska. Viljestark och kraftfull, krävde hon att Descartes skulle undervisa henne i
filosofi klockan fem på morgonen. Denna ofilosofiska uppstigning mitt
i den svenska vinternatten var mer än Descartes tålde vid. Han blev
sjuk och dog i februari 1650.
Descartcs metod är i sista hand en frukt av hans matematiska intresse.
Inom geometrin hade han redan visat hur detta kunde leda till
långtgående konsekvenser. Det var nämligen möjligt att med den
analytiska metoden beskriva egenskaperna hos hela familjer av kurvor
med hjälp av enkla ekvationer. Descartes trodde att den metod, som
varit så framgångsrik inom matematiken. skulle kunna utsträckas till
andra områden och alltså sätta forskaren i stånd att uppnå samma slags
visshet som i matematiken. Hans Discours avser att visa vilka regler vi
måste följa för att väl utnyttja vårt förnufts resurser. Vad förnuftet
självt beträffar, anser han att alla människor är jämlikar i detta av
seende. Vi skiljer oss bara i att några använder det bättre än andra.
Men metod är något man lär sig genom övning, vilket indirekt erkänns
av Descartes, då han inte önskar påtvinga oss en metod utan försöker
visa, hur han själv framgångsrikt använt sitt eget förstånd. Skildringen
är självbiografisk och berättar om författarens ungdomliga missnöje
med allt löst och till intet förbindande prat som förekommer på alla
områden. Om filosofin säger han, att ingen åsikt är så orimlig att den
inte omfattats av någon. Matematiken imponerade på honom genom
säkerheten i sina slutledningar, men han kunde ännu inte inse deras
rätta bruk. Han gav upp sina bokliga studier och började sina resor,
men han fann att människors sedvänjor skilde sig lika mycket som
filosofernas åsikter. Till slut bestämde han sig för att söka sanningen
inom sig själv. Sedan följer en redogörelse för de nyssnämnda
tankarna vid kakelugnen.
Då han funnit att endast ett arbete som helt avslutats av en enda
författare ger någon tillfredsställelse, beslöt han att förkasta allt han
blivit lärd och tvungen att ta för gott. Endast logiken, geometrin och
algebran överlever detta eldprov, och ur dessa letar han fram fyra
regler. Den första är att aldrig godta någonting utom klara och tydliga
idéer. För det andra måste vi dela upp varje problem i så många delar
som behövs för att lösa det. För det tredje måste våra tankar följa en
ordning från det enkla till det sammansatta, och där ingen ordning
finns måste vi förutsätta en. Den fjärde regeln säger, att vi alltid skall
kontrollera grundligt för att vara säkra på att ingenting blivit förbisett.
Detta är den metod Descartes använde, då han tillämpade algebran på
geometriska problem och därigenom skapade vad vi nu kallar den
analytiska geometrin. Beträffande tillämpningen på filosofin hade
Descartes en känsla av att den måste uppskjutas tills han blev litet
äldre. I fråga om etiken står vi i ett dilemma. Den är den sista i
vetenskapernas rad, men i våra liv måste vi träffa omedelbara beslut.
Descartes godtar därför en provisorisk handlingsnorm, som enligt
pragmatiska kriterier ger honom bästa möjliga livs villkor. Han
beslutar därför att hålla sig till sitt lands lagar och seder och förbli sin
religion trogen; att handla beslutsamt och ihärdigt, när han väl beslutat
sig för en viss handlingslinje, och slutligen att försöka behärska sig i
stället för att utmana ödet och anpassa sina önskningar efter tingens
ordning i stället för mot satsen. Från denna tidpunkt beslöt Descartes
att ägna sig åt filosofi.
När Descartes övergår till metafysiken, leder honom hans metod till
systematisk tvivel. Sinnenas vittnesbörd är opålitliga och måste
ifrågasättas. Matematiken är visserligen tvivelaktig men måste misstänkas, ty Gud vilseleder oss kanske systematiskt. Det enda som en
tvivlare i sista hand måste erkänna är sitt eget tvivel. Det är grundvalen
för Descartes utgångssats: ’ Jag tänker, alltså är jag till ’...
I sista hand bidrog den stränga determinismen i Descartes förklaring
av den materiella världen, både den fysiska och den biologiska,
mycket till att befordra 1700- och 1800-talens materialism, i synnerhet
i förbindelse med Newtons fysik.
Descartes dualism är i sista hand resultatet av en ganska konventionell
syn på substansproblemet iden fackfilosofiska betydelse i vilken
skolastikerna använde ordet. En substans är en bärare av egenskaper,
men är själv oberoende och varaktig. Descartes erkände materia och
ande som två olika substanser som inte på något sätt kunde samverka,
eftersom båda var självtillräckliga. Det ockasionalistiska konstgreppet
införs för att överbrygga klyftan. Det är emellertid klart, att om vi
godtar en sådan princip finns det ingen anledning varför vi inte skall
kunna stödja oss hur hårt som helst på den. Man skulle till exempel
kunna behandla varje medvetande som en egen substans. Leibniz gick
åt det hållet och hävdade i sin monadteori tillvaron av oändligt många
substanser, alla oberoende men samordnade. Alternativt skulle man
kunna återgå till Parmenides ståndpunkt och hävda, att det endast finns
en substans. Sistnämnda utväg valdes av Spinoza, vars teori är den
kanske konsekventaste och kompromisslösaste monism som någonsin
utformats.
Spinoza (1632-77), född i Amsterdam, kom från en judisk familj vars
förfäder för inte så länge sedan hade övergivit sitt hem i Portugal för
att finna en plats där de kunde dyrka Gud på sitt eget sätt sedan
muhammedanerna fördrevs från Spanien och Portugal hade nämligen
inkvisitionen infört en regim av religiös ofördragsamhet, som gjorde
livet för icke kristna otrevligt, milt uttryckt. I det reformerta Holland,
som självt låg i krig med det spanska tyranniet, erbjöd dessa
förföljelsens offer en tillflykt, och Amsterdam blev hemstad för en stor
judisk församling. Inom dess ram fick Spinoza växa upp och motta sin
första uppfostran.
Men för hans livliga intellekt var dessa traditionella studier inte nog.
Genom latinet kunde han stifta bekantskap med skrifter av de tänkare
som hade åstadkommit lärdomens stora uppblomstring och som nu
utvecklade den nya vetenskapen och filosofin. Han fann det snart
omöjligt att stanna inom rättrogenhetens gränser, till den judiska församlingens stora bekymmer. De reformerta teologerna var ofördragsamma på sitt sätt, och man hade på känn att varje fränt kritiskt
avisande av religionen skulle kunna störa den allmänna atmosfär av
tolerans som då rådde i Holland. Spinoza utstöttes slutligen ur sin
synagoga med alla bibliska förbannelser.
Då han av naturen var något blyg, blev han därefter helt isolerad och
levde i fortsättningen i stillhet i en liten krets av vänner; han försörjde
sig på att slipa linser och ägnade sig åt filosofisk meditation. Trots
hans tillbakadragna liv spred sig hans rykte hastigt, och han skulle
senare brevväxla med ett antal inflytelserika beundrare. Bland dessa
var Leibniz, och det är känt att de båda träffades i Haag. Men Spinoza
lät sig aldrig lockas ur sin tillbakadragenhet. 1673 erbjöd kurfursten av
Pfalz honom professuren i filosofi i Heidelberg, men Spinoza vägrade
artigt att ta emot den. Hans skäl för att avböja denna ära är upplysande.
För det första, säger han, ’tror jag att jag skulle upphöra att befrämja
filosofin, om jag skulle ägna mig åt att undervisa de unga. Vidare vet
jag inte inom vilka gränser jag skulle behöva inskränka det filosofiska
tänkandets frihet, för att jag inte skulle synas önska kullkasta den
bestående religionen... Ni kan härav inse att jag inte fikar efter ännu
större vederlag, utan avstår från att föreläsa endast emedan jag värderar lugnet, som jag tror jag bäst kan vinna på detta sätt.’
Spinozas skrifter är inte voluminösa, men det som finns avslöjar en
koncentration och logisk stringens som knappast någonsin uppnåtts.
Hans åsikter om Gud och religionen var emellertid så långt före sin tid,
att han trots sina upphöjda etiska teorier både under sin livstid och i
hundra år därefter smädades som ett monster av ondska. Hans största
verk, Etiken, ansågs så fylld av sprängstoff att den inte kunde utges
förrän efter hans död. Hans politiska teori har mycket gemensamt med
Hobbes, men fastän det alltså råder ganska stor överensstämmelse dem
emellan om många av de inrättningar de ansåg önskvärda i ett sunt
samhälle, är grundvalen för Spinozas teori en helt annan. Medan
Hobbes bygger upp sin framställning empiriskt, härleder Spinoza sina
slutsatser ur sin allmänna metafysiska teori. För att inse styrkan i
Spinozas argument måste man faktiskt behandla hela hans filosofiska
verk som en enda stor avhandling. Det är delvis av detta skäl som
Spinozas skrifter gjorde mindre omedelbart intryck än de empiriska
filosofernas politiska verk. Men det måste ihågkommas, att de
diskuterade problemen då var mycket aktuella och reella dagsfrågor.
Den vitala roll friheten spelar för samhällets funktion var då inte lika
allmänt erkänd som på 1800-talet.....
Leibniz (1646-1716) föddes i Leipzig, där hans far var universitetsprofessor. Vid tidiga år visade han tecken på ett livligt och kritiskt
förstånd och vid femton års ålder inskrevs han vid universitetet, där
han studerade filosofi, tog examen två år senare och flyttade till Jena
för att läsa juridik. Tjugo år gammal sökte han doktorsgrad i juridik
vid universitetet i Leipzig, men detta vägrades på grund av hans ålder.
I Altdorf var universitetsmyndigheterna tolerantare och beviljade
honom inte bara hans doktorsgrad utan erbjöd honom till och med en
lärostol. Leibniz, som hade helt annat i tankarna, tog emellertid inte
emot detta erbjudande. 1667 trädde han i diplomatisk tjänst hos
ärkebiskopen av Mainz, en av kurfurstarna och en aktiv politiker, som
försökte återupprätta kejsarrikets krossade rester ur trettioåriga krigets
förstörelse. Framför allt var det nödvändigt att hindra Ludvig XIV av
Frankrike från att invadera landet.
I detta syfte reste Leibniz till Paris 1672 och stannade där i nästan fyra
år. Hans plan var att övertala Kung Sol att inrikta sin militära energi
mot de otrogna och invadera Egypten. Denna mission misslyckades,
men under tiden träffade Leibniz många av sin tids ledande filosofer
och vetenskapsmän. Malebranche var då på modet i Paris liksom
Arnauld, jansenismens främste företrädare sedan Pascal. Den
holländske fysikern Huygens tillhörde också hans bekantskapskrets.
1673 kom han till London och träffade kemisten Boyle och Oldenburg,
som var sekreterare i det nygrundade Royal Society, av vilket Leibniz
blev medlem. Efter sin arbetsgivares död samma år erbjöds Leibniz en
post av hertigen av Braunschweig, som behövde en bibliotekarie i
Hannover. Leibniz accepterade inte utan stannade utomlands. Medan
han 1675 var i Paris började han arbeta på infinitesimalkalkylen, som
han upptäckte oberoende av Newtons något tidigare arbete. Leibniz
publicerade slutligen sin version, som kommer närmare den moderna
formen än Newtons fluxionsteori, i Acta Eruditorum 1684. Newtons
Principia utkom tre år senare. En lång och ofruktbar dispyt följde, och
i stället för att syssla med frågans vetenskapliga sida tog folk parti
efter nationalistiska linjer. Följden blev att den engelska matematiken
kom på efterkälken i ett århundrade, eftersom Leibniz noteringssystem, som fransmännen tog upp, var ett smidigare analytiskt redskap.
1676 besökte Leibniz Spinoza i Haag och tillträdde sedan bibliotekarieplatsen i Hannover, en post som han behöll till sin död. Han
använde mycken tid på att sammanställa Braunschweigs historia och
ägnade sig för övrigt åt vetenskapliga och filosofiska studier.
Dessutom fortsatte han att utarbeta planer för att reformera Europas
politik. Han försökte överbrygga den stora religiösa klyftan, men hans
planer framfördes för döva öron. När Georg av Hannover blev kung i
England 1714 inbjöds Leibniz inte att följa med hovet till London,
otvivelaktigt huvudsakligen på grund av de tråkiga efterverkningarna
av polemiken kring infinitesimalkalkylen. Han stannade kvar,
förbittrad och bortglömd, och dog två år senare.
Leibniz filosofi är inte lätt att diskutera. Bland annat är mycket av hans
verk fragmentariskt och har ofta inte genomgått den omsorgsfulla
revision som skulle ha avslöjat inkonsekvenser innan det var för sent.
De yttre omständigheterna i Leibniz liv bär största ansvaret härför.
Hans filosofiska verk måste skrivas på lediga stunder, som sällan
förekom, under ständiga förseningar och avbrott. ...I fråga om Leibniz
metafysik är det viktigt att observera, att den fick några av sina främsta
särdrag av tidevarvets vetenskapliga framsteg. De metafysiska
skrifterna publicerades under hans livstid och innehåller den
monadteori på vilken Leibniz rykte som filosof vilade i ett par hundra
år. De logiska verken förblev opublicerade och blev inte rätt
uppskattade förrän i början av detta århundrade.....
Nitälskan for klara och tydliga idéer och en därav följande strävan att
åstadkomma ett fulländat universalspråk är de främsta rationalistiska
särdragen inom cartesianismens filosofiska tradition. Att detta i viss
mån motsvarar vetenskapens mål har vi redan konstaterat. Samtidigt är
detta snarare en väg att följa än ett slutmål att uppnå. Redan Leibniz
insåg detta, åtminstone implicit, när han framhöll att endast Gud äger
fullkomlig kunskap. En mycket radikalare kritik av den rationalistiska
tankegången finns hos den store italienske filosofen Giambattista Vico
(1668- 1744). Leibniz uttalande, som varje gudfruktig kristen, inräknat
Vico, skulle godta leder italienaren till att uppställa en ny kunskapsprincip. Gud har fullkomlig kunskap om världen, därför att han har
gjort den. Människan, själv skapad, känner världen ofullständigt. För
Vico var villkoret för att veta någonting att man hade gjort det.
Principens grundläggande formulering är att vi kan veta endast det
som vi kan göra. Vi kan uttrycka detta med att sanning är detsamma
som faktum, förutsatt att det sistnämnda ordet uppfattas i sin ursprungliga betydelse.
Under sin livstid och femtio år efter sin död förblev Vico praktiskt
taget okänd. Född i Neapel som son till en liten bokhandlare, blev han
vid trettioett års ålder professor i vältalighet vid sin hemstads
universitet. Denna något underordnade ställning innehade han till sin
avgång 1741. Större delen av sitt liv var han fattig. För att försörja sig
och sin familj måste han dryga ut sin blygsamma lön med privatlektioner och enstaka litterära uppdrag från adeln. Delvis på grund av
dunkelheten i hans budskap blev han inte förstådd av sina samtida och
hade aldrig turen att få träffa eller korrespondera med någon tänkare
av sitt eget format.....
Beträffande historien, som görs av människan, anser Vico att den
högsta grad av visshet är möjlig att uppnå. Han trodde att det var
möjligt för historikerna att upptäcka det historiska förloppets allmänna
lagar och med hjälp av dem förklara varför händelserna utvecklats som
de gjort och kommer att fortsätta på ett sätt som kan förutsägas. Vico
säger inte att varje detalj är förutsagd på mekaniskt sätt, utan att de
stora linjerna är vetbara i största allmänhet. För honom finns det en
tidvattensrörelse i mänskliga angelägenheter, och liksom vattnet flyter
fram och tillbaka löper mänsklighetens öden i cykler. Cykelteorin
härstammar, som vi sett, ursprungligen från försokratiska källor, men
Vico ger dessa gamla idéer en ny inriktning genom att söka formen för
historiens återkommande faser i människans medvetande; hon är
styckets författare och skådespelare.
I stället för att blicka bakåt pekar Vicos teori således fram emot Hegels
historieteori. ... Vicos teori tillåter honom att se samhällets
organisation som en naturlig, gradvis fortskridande växtprocess, under
vilken människorna långsamt utvecklar former av gemenskapsliv, tack
vare sin växande skatt av traditioner. Samhällsfördraget förutsätter å
andra sidan människor vilka plötsligt finner att de är fullt förnuftiga
och beräknande varelser, som genom en rationell viljeakt kallar ett nytt
samhälle till liv...
Vad som gäller om samhället i allmänhet gäller även om språket i
synnerhet. Språket uppstår när människor i sin gemensamma verk
samhet måste kunna meddela sig med varandra. I sin primitiva form
består språket av gester och symboliska handlingar. När språket blir
artikulerat, undergår dess tecken en successiv förändring från direkt
och i denna bemärkelse naturlig förbindelse med enkla föremål till
konventionella mönster. Språket är faktiskt till att börja med poetiskt;
först gradvis blir det vetenskapligt....Med utgångspunkt från
vardagsspråket är det just vetenskapens och filosofins uppgift att smida
vassare språkliga redskap för att kunna bedriva nya forskningar. Detta
är det värdefulla budskap som ligger i det cartesianska kravet på klara
och tydliga idéer...
Trots sina oortodoxa teorier på det sociologiska området förblev Vico
dock from katolik. I varje fall försökte han inpassa den bestående
religionen inom sitt system. Huruvida detta är möjligt utan
inkonsekvenser är naturligtvis en annan fråga; men konsekvens tillhör
nu inte Vicos förtjänster. Vicos betydelse ligger mycket mer i hans
nästan kusliga förmåga att föregripa 1800- talet och dess filosofiska
utveckling.... Häri är han ytterst originell och framlägger för första
gången en äkta teori för den mänskliga kulturen.”
”Den brittiska empirismen
I reformationens kölvatten växte i norra Europa fram en ny inställning
till politik och filosofi. Den uppstod såsom en reaktion mot religionskrigens tidevarv och lydnaden under Rom och hade sitt centrum i
England och Holland. England besparades till stor del de fasor som
följde med den religiösa schismen på fastlandet. Protestanter och
katoliker förföljde varandra visserligen en tid en smula halvhjärtat, och
puritanismen under Cromwell låg i fejd med kyrkan, men det förekom
inga grymheter i stor skala och framför allt ingen utländsk inblandning
av militärt slag. Holländarna fick å andra sidan känna på religionskrigens hela tyngd. I en lång och bitter kamp mot det katolska Spanien
uppnådde de slutligen provisoriskt erkännande av sin självständighet
1609, vilket bekräftades vid westfaliska freden 1648.
Denna nya inställning till problemen på det sociala och intellektuella
området kallas liberalism. Under denna något vaga rubrik kan man
urskilja ett antal ganska bestämda drag. Först och främst var liberalismen väsentligen protestantisk, men inte på ett trångt, kalvinistiskt sätt.
Då var den snarare en utveckling av den protestantiska uppfattningen
att varje människa måste komma överens med Gud på sitt eget sätt.
Dessutom är bigotteri skadligt för affärslivet. Eftersom liberalismen
var en produkt av den uppstigande medelklassen, i vars händer handel
och industri höll på att utvecklas, var den motståndare till både aristokratins och monarkins fast rotade, traditionella privilegier. Grundinställningen är alltså tolerans. På 1600-talet, vid en tidpunkt då största
delen av det övriga Europa sönderslets av religiösa strider och pinades
av skoningslös fanatism, var den holländska republiken en tillflykt för
nonkonformister och fritänkare av alla slag. De protestantiska
kyrkorna erövrade aldrig den politiska makt som katolicismen hade
åtnjutit. Statens makt blev därför mycket mer betydande.
Monarkernas självhärskarmakt började betraktas med ogillande av
medelklassens köpmän som hade vunnit ägodelar och välstånd med
egna krafter. Strömmen gick därför mot demokrati, grundad på
äganderätt, och mot inskränkning av den kungliga makten.
Samtidigt som kungarnas gudomliga rätt förnekades växte det fram en
känsla av att människor kan höja sig över sitt stånd genom sina egna
insatser, och följaktligen började starkare tonvikt läggas på
uppfostrans betydelse.
I allmänhet betraktades staten som sådan med misstro såsom en makt
som stod i vägen för den expanderande handelns behov och begränsade dess fria utveckling. Samtidigt erkändes behovet av lag och
ordning såsom något väsentligt, och detta mildrade i någon mån den
oppositionella inställningen till staten. Från denna tid har engelsmännen ärvt sin typiska kärlek till kompromisser. I sociala ting innebär
detta en förkärlek för reformer i motsats till revolutioner.
1600-talets liberalism var sålunda, som namnet ju antyder, en strävan
till frigörelse. Den befriade dem som tillämpade den från alla
tyrannier, politiska och religiösa, ekonomiska och intellektuella, vid
vilka medeltidens döende traditioner ännu klamrade sig fast. Samtidigt
var den motståndare till extrema protestantiska sekters blinda nit. Den
förnekade kyrkans befogenhet att lagstifta i frågor rörande filosofi och
vetenskap. Ända tills Wienkongressen slungade Europa i Heliga
alliansens nyfeodala moras gjorde den tidiga liberalismen, eldad av en
optimistisk världssyn och driven av gränslös energi, väldiga landvinningar utan att lida svårare bakslag.
I England och Holland var liberalismens uppkomst i så hög grad
förknippad med tidens allmänna förhållanden att den åstadkom mycket
litet oro. Men i vissa andra länder, särskilt Frankrike och Nordamerika,
fick den ett revolutionärt inflytande på senare händelser. Ett framträdande drag i den liberala inställningen var dess respekt för
individualismen.
Den protestantiska teologin hade framhållit auktoriteternas olämplighet som lagstiftare i samhällsfrågor. Samma individualism trängde in i
den ekonomiska och filosofiska sfären. Ekonomiskt yttrar den sig i
"laisser faire" och dess rationalisering i 1800-talsutilismen. Inom
filosofin ställer den i förgrunden det intresse för kunskapsteori som i så
hög grad sysselsatt filosoferna sedan dess. Descartes berömda formel
"jag tänker, alltså är jag till" är typisk för denna individualism,
eftersom den hänvisar envar att falla tillbaka på sin egen personliga
tillvaro såsom grundval för kunskap.
Individualismens lära var väsentligen en rationalistisk teori, och
förnuftet ansågs vara av allt överskuggande betydelse. Att styras av
sina lidelser ansågs allmänt som ociviliserat. Men under 1800 talet
började den individualistiska läran utsträckas även till passionerna, och
när den romantiska strömningen stod på sin höjdpunkt framkallade
detta ett antal maktfilosofiska läror, som förhärligade den starkares
självhävdelse. Detta slutar naturligtvis i någonting rakt motsatt
liberalismen. Dylika teorier slår ihjäl sig själva, eftersom den som
lyckas måste förstöra stegen till framgång av fruktan för konkurrens av
andra lika ärelystna.
Den liberala rörelsen påverkade allmänt det intellektuella åsiktsklimatet. Det är därför inte förvånande att tänkare som i övrigt kunde hylla
helt andra filosofiska uppfattningar lika fullt var liberala i sina
politiska teorier. Spinoza var lika liberal som de brittiska empiriska
filosoferna.
Med industrisamhällets uppkomst på 1800-talet blev liberalismen en
mäktig källa till sociala framsteg för de ömkligen utsugna arbetande
klasserna. Denna uppgift övertogs senare av den uppstigande socialistiska rörelsens mera aggressiva krafter. Liberalismen förblev på det
hela taget en rörelse utan dogmer. Såsom politisk kraft är den nu
olyckligtvis helt förbrukad. Det är en bedrövlig kommentar till vår tid,
och kanske följden av det nuvarande århundradets internationella
katastrof, att de flesta människor inte längre har mod att leva utan en
stram politisk tro.
Descartes filosofiska verk gav upphov till två stora utvecklingsströmningar. Den ena av dessa är den återupplivade rationalistiska tradition
vars främsta bärare på 1600-talet var Spinoza och Leibniz. Den andra
är vad som i allmänhet kallas den brittiska empirismen. Det är viktigt
att inte tillämpa dessa etiketter alltför stelt. Ett av de stora hindren för
förståelse inom filosofin, liksom faktiskt på varje annat område, är en
blind och alltför stel etikettering av tänkarna. Den hävdvunna
uppdelningen är dock inte godtycklig utan antyder vissa framträdande
drag i de båda traditionerna. Detta gäller trots att de brittiska
empiristerna i sitt politiska tänkande visade ett markerat inslag av
rationalism.
De tre stora representanterna för denna strömning, Locke, Berkeley
och Hume, spänner i stort sett över perioden från inbördeskriget i
England till franska revolutionen. John Locke (1632- 1704) fick en
strängt puritansk uppfostran. Hans far kämpade i parlamentets styrkor
under kriget. En av grundsatserna i Lockes åskådning var toleransen.
Detta föranledde honom till slut att bryta med bägge parter i
konflikten. 1646 kom han till Westminster School, där han fick den
traditionella klassiska skolningen. Sex år senare fortsatte han till
Oxford, där han till bringade de nästa femton åren, först som student
och sedan som lärare i grekiska och filosofi. Den skolastik som då
ännu förhärskade i Oxford tilltalade honom inte, och vi finner att han
visar intresse för vetenskapliga experiment och för Descartes filosofi.
Statskyrkan erbjöd ingen framtid för en man med hans toleranta
åsikter, varför han slutligen började studera medicin. Vid denna tid
lärde han känna Boyle, som var knuten till Royal Society, vilket hade
grundats 1668. Under tiden hade han följt med en diplomatisk
beskickning till kurfursten i Brandenburg 1665, och följande år hade
han träffat lord Ashley, senare förste earlen av Shaftesbury. Han blev
Shaftesburys vän och medarbetare till 1682.
Lockes mest berömda filosofiska verk är hans Essay concerning
human understanding, som påbörjades 1671 som resultat av en rad
diskussioner med vänner, under vilka det blev tydligt att en provisorisk
undersökning av den mänskliga kunskapens räckvidd och gränser
kunde vara nyttig. När Shaftesbury föll 1675 reste Locke utomlands
och tillbringade de tre närmaste åren i Frankrike, där han träffade
många av tidens ledande tänkare. 1678 dök Shaftesbury åter upp på
den politiska scenen och blev lordpresident i Privy Council. Locke
återtog sin ställning som earlens sekreterare följande år. Shaftesbury
försökte förhindra Jakob II:s trontillträde och invecklades i det
misslyckade Monmouth-upproret. Slutligen dog han i landsflykt i
Amsterdam 1683. Locke var misstänkt på grund av sin förbindelse
med honom och räddade sig till Holland samma år. Någon tid levde
han under antaget namn för att slippa bli utlämnad. Det var vid denna
tid han avslutade sin essä. Till samma period hör hans Letter on
Tolerance och Two Treatises on Government. 1688 övertog Vilhelm av
Oranien den engelska kronan, och Locke återvände hem kort efteråt.
Hans Essay publicerades 1690, och Locke tillbringade det mesta av
sina sista år med att utge senare upplagor och delta i polemik kring
sina arbeten.
I hans Essay har vi för första gången ett rättframt försök att fastställa
tänkandets gränser och det slag av forskning som det är möjligt för oss
att bedriva. Medan rationalisterna stillatigande hade förutsatt att
fullkomlig kunskap till slut kunde uppnås, var den nya uppläggningen
mindre optimistisk i detta avseende. Rationalismen är på det hela taget
en optimistisk lära och såtillvida okritisk. Lockes kunskapsteoretiska
undersökning bildar å andra sidan grundvalen för en kritisk filosofi,
som är empirisk i två betydelser. För det första undviker den att, som
rationalisterna hade gjort, på förhand bestämma kunskapens räckvidd,
och för det andra framhäver den sinnesförnimmelsernas betydelse.
Denna uppläggning markerar därför inte endast början av den
empiristiska tradition som fortsattes av Berkeley, Hume och J. S. Mill,
utan var också utgångspunkten för Kants kritiska filosofi. Lockes
Essay försöker sålunda sopa undan gamla fördomar och förutfattade
meningar snarare än att ställa upp ett nytt system. Därmed hade han
ställt sig inför en uppgift som han ansåg mera blygsam än det arbete
som sådana stora systembyggare som den ’ojämförlige Mr. Newton’
utförde. För sin egen del tycker han ’att det är ärelystnad nog att få
verka som underordnad arbetare med att röja marken en smula och
avlägsna något av den bråte som ligger i kunskapens väg’.
Första steget i detta nya program var att grunda kunskapen helt på
erfarenhet, vilket betydde att Descartes och Leibniz medfödda idéer
måste förkastas. Att vi från födseln har något slags medfödd utrustning
som kan utvecklas och sätta oss i stånd att lära oss åtskilligt erkänns av
alla. Men det duger inte att förutsätta att det oskolade sinnet har ett
slumrande innehåll. Om det vore så, skulle vi aldrig kunna skilja
mellan detta och annan kunskap, som verkligen kommer av erfarenheten. Vi skulle då likaväl kunna säga att all kunskap är medfödd. Det
är naturligtvis precis vad som sägs i den anamnesisteori som omtalades i Menon.
Medvetandet är alltså i början som ett oskrivet blad. Vad som förser
det med andligt innehåll är erfarenheten. Detta innehåll kallar Locke
idéer; han använder termen i mycket vid bemärkelse. Allmänt talat är
idéerna av två typer, beroende på sitt föremål. Först har vi idéer om
sinnesförnimmelser, som kommer av iakttagelse av yttervärlden med
sinnenas hjälp. Det andra slaget är idéer genom eftertanke, som uppstår när medvetandet iakttar sig självt. Så långt inför läran ingenting
uppseendeväckande nytt. Att det inte finns något i medvetandet som
inte kommit dit genom sinnena var en gammal skolastisk formel, och
Leibniz hade tillagt en reservation som undantog medvetandet självt
från den allmänna formeln. Vad som är nytt och betecknande för
empirismen är tanken att dessa är våra enda kunskapskällor. När vi
tänker och spekulerar kan vi alltså aldrig komma utanför gränserna för
vad vi insamlat genom sinnesintryck och eftertanke.....
I teologiska ting godtog Locke den traditionella uppdelningen i förnuftig och uppenbarad sanning och förblev alltid en from, om också
självständig, troende kristen. Vad han avskydde över allt annat var
"entusiasm" i ordets ursprungliga grekiska betydelse. Det betyder att
vara besatt av gudomlig inspiration och var utmärkande för de
religiösa ledarna på 1500- och 1600- talen. Locke ansåg att deras
fanatism skadade både förnuftet och uppenbarelsen, en åsikt som
grymt underströks av religionskrigens gräsligheter. Locke ställer kort
sagt förnuftet främst, och härvid följer han sin tids allmänna filosofiska
tendens.
Samma blandning av förnuft och empirism i detaljfrågor möter vi i
Lockes politiska teori. Denna framställs i hans två Treatises on
Government, skrivna 1689-90. ....
Ehuru Locke varken är den djupsinnigaste eller den originellaste av
tänkare, kom hans verk att utöva ett starkt och varaktigt inflytande
både inom filosofin och inom politiken. Filosofiskt inleder han den nya
empirismen, ett tänkesätt som utvecklades vidare först av Berkeley
och Hume och senare av Bentham och John Stuart Mill. På samma sätt
var den encyklopediska strömningen i 1700-talets Frankrike till stor
del påverkad av Locke, med undantag av Rousseau och hans
efterföljare. Även marxismen har Lockes inflytande att tacka för sin
bismak av vetenskap.
Politiskt var Lockes teorier en sammanfattning av vad som faktiskt
tillämpades i England. Någon stor omvälvning kunde därför inte
väntas. I Amerika och Frankrike låg saken annorlunda till. Följden
blev att Lockes liberalism ledde till en hel del uppseendeväckande
revolutionära omstörtningar. I Amerika blev liberalismen det nationella idealet, förkroppsligat i författningen. Ideal har den egenheten att
de inte alltid troget respekteras, men som princip har den tidiga
liberalismen i Amerika fortsatt att fungera nästan oförändrad.
Egendomligt nog sammanhänger Lockes oerhörda succé med Newtons
väldiga landvinningar. Newtons fysik hade en gång för alla gjort slut
på Aristoteles auktoritet. Ehuru Lockes politiska teori knappast var ny,
vederlade den på samma sätt kungarnas gudomliga rätt och försökte att
på grundval av skolastikernas naturrätt, på lämpligt sätt anpassad efter
moderna förhållanden, uppställa en ny statsdoktrin. Den vetenskapliga
prägeln hos dessa insatser återspeglas i deras inverkan på senare
händelser. Själva ordvalet i oavhängighetsförklaringen bär vittne
härom. När Franklin satte in ’självklara’ i stället för Jeffersons ’heliga
och obestridliga’ i satsen ’vi anser dessa sanningar vara självklara’, är
detta ett eko av Lockes filosofiska språk.
I Frankrike blev Lockes inflytande om möjligt ännu starkare. Ancien
regimes föråldrade politiska tyranni stod i pinsam och slående motsats
till de liberala principerna i England. På vetenskapens fält hade dessutom newtonska idéer slagit ut den äldre cartesianska världsuppfattningen. Även inom ekonomin blev den engelska frihandelspolitiken,
ehuru delvis missförstådd, mycket beundrad av fransmännen. Under
hela 1700-talet härskade i Frankrike en anglofil inställning, byggd
framför allt på Lockes inflytande.
Det var med Lockes filosofi som den följande splittringen inom den
moderna europeiska filosofin först framträdde. Filosofin på fastlandet
har på det hela taget varit systembyggande i stor skala. Dess argument
har a priori-karaktär, och i sin storvulenhet intresserar den sig ofta inte
för detaljer. Den brittiska filosofin följer däremot närmare den
empiriska vetenskapliga forskningens metod. Den behandlar en mängd
mindre frågor var för sig, och när den framlägger allmänna principer,
prövar den dem på den direkta erfarenheten.
Till följd av dessa olika grepp på problemen faller ett aprioristiskt
system i spillror, om dess grundläggande satser rubbas, fastän det är
konsekvent uppbyggt. Den empiriska filosofin, som grundar sig på
iakttagna fakta, ramlar inte, om vi på vissa punkter hittar fel i den. Det
är samma skillnad som mellan två pyramider, av vilka den ena står upp
och ned. Den empiriska pyramiden står på sin bas och faller inte, om
ett stenblock avlägsnas någonstans. A priori-pyramiden står på sin
spets och välter, om man så mycket som sneglar på den.
Inom etiken är de praktiska resultaten av denna metod än mer
uppenbara. En teori för det goda, som utarbetas som ett stelt system,
kan vålla fruktansvärd skada, om någon oupplyst despot anser sig
kallad av ödet att förverkliga den. Otvivelaktigt kan det finnas folk
som föraktar den utilistiska etiken, därför att den utgår från det låga
lyckobegäret. Men det är alldeles säkert att förkämparna för en sådan
teori i sista hand uträttar mer för att förbättra sina medmänniskors lott
än de stränga och högsinta reformatorer som eftersträvar ett ideal utan
hänsyn till medlen. Vid sidan av dessa olika synpunkter inom etiken
möter vi mot svarande olika inställningar inom politiken. Liberalerna i
Lockes anda hade ingen svaghet för genomgripande förändringar,
grundade på abstrakta principer. Varje fråga måste behandlas efter sin
natur i fri diskussion. Det är denna snarare antisystematiska än
osystematiska benägenhet inom engelskt styrelsesätt och sociala
sedvänjor att gå fram styckevis och trevande som fastlandsborna finner
så irriterande.
De utilistiska arvtagarna till Lockes liberalism hävdade den upplysta
egennyttans etik. Detta begrepp framkallade kanske inte människornas
ädlaste känslor; men av samma anledning undveks de sant heroiska
grymheter som begicks i kraft av mera upphöjda system med värdigare
syften, vilka bortsåg från att människor inte är abstraktioner.
En allvarlig brist som kvarstår i Lockes teori är hans förklaring av
abstrakta idéer. Detta är naturligtvis ett försök att komma till rätta med
allmänbegreppens problem, som Lockes kunskapsteori utelämnade.
Svårigheten är, att om vi abstraherar från speciella fall blir det som till
slut återstår ingenting alls. Locke ger som exempel den abstrakta idén
om en triangel, som måste vara ’varken sned eller rätvinklig, varken
likbent eller oliksidig, utan allt och intet av detta samtidigt’. Kritiken
av teorin om abstrakta idéer är utgångspunkten för Berkeleys filosofi.
George Berkeley (1685-1753), av anglo-irländsk härstamning, föddes
på Irland 1685. Femton år gammal kom han till Trinity College i
Dublin, där Newtons nya läror och Lockes filosofi började blomstra
vid sidan av de traditionella ämnena. 1707 valdes han till docent vid
sitt college. Under de närmaste sex åren utgav han de verk på vilka
hans filosofiska rykte vilar.
Innan han var trettio år hade han gjort sig ett namn, därefter ägnades
hans mesta energi åt andra ting. 1713-1721 bodde och reste Berkeley i
England och på kontinenten. Vid återkomsten till Trinity fick han en
högre lärarbefattning, och 1724 blev han domprost i Derry. Vid det
laget började han arbeta för grundandet av en missionsskola på
Bermudas. Tillförsäkrad stöd av regeringen, reste han 1728 till
Amerika för att värva anhängare i New England. Men den hjälp som
hade lovats från Westminster tillhandahölls inte, och Berkeley måste
överge sina planer. 1732 återvände han till London. Två år senare blev
han befordrad till biskop i Cloyne, en post som han innehade till sin
död. 1752 reste han på besök till Oxford, där han dog i början av
följande år......
Den lära om idéer som Locke utvecklar inbjuder till ett flertal allvarliga invändningar. Om medvetandet endast uppfattar sinnesintryck, så
framhäver Berkeleys kritik att ingen distinktion kan göras mellan
primära och sekundära egenskaper. En radikalt kritisk framställning
måste emellertid gå ännu längre än Berkeley, som dock medgav att det
finns medvetanden. Det var Hume som utvecklade Lockes empirism
till dess logiska slutpunkt. I sista hand är det extravagansen i den
skeptiska ståndpunkt dit man då kommer som avslöjar bristerna i de
ursprungliga antagandena.
David Hume (1711-76) föddes i Edinburgh, där han inskrevs vid
universitetet vid tolv års ålder. Efter konventionella humanistiska
studier lämnade han universitetet innan han var sexton år och försökte
en tid ägna sig åt juridik. Men hans verkliga intressen låg åt filosofin,
som han till slut beslöt att studera. En kort utflykt i affärslivet tog
snabbt slut, och 1734 reste Hume till Frankrike, där han stannade i tre
år. Då han inte hade mycket pengar till förfogande, måste han anpassa
sin livsföring till den standard hans ställning medgav. Dessa
inskränkningar var han fullt villig att tåla för att helt få ägna sig åt
litterär verksamhet.
Medan han var i Frankrike skrev han sitt berömdaste verk, Treatise of
Human Nature. När han var tjugosex år hade han fullbordat den bok på
vilken hans filosofiska rykte senare kommit att vila. Avhandlingen
utgavs i London kort efter Humes återkomst från utlandet. Den blev
emellertid först ett dånande fiasko. Boken bär spår av sin författares
ungdom, inte så mycket dess filosofiska innehåll som dess något fräcka
och osminkade ton. Dess ohöljt avvisande inställning till vedertagna
religiösa principer bidrog inte heller att öka dess popularitet. Det var
av liknande skäl som Hume 1744 gick miste om professuren i filosofi
vid Edinburghuniversitetet. 1746 trädde han i tjänst hos general St.
Clair, med vilken han följande år reste på diplomatiskt uppdrag till
Österrike och Italien. Dessa åligganden tillät honom att lägga undan
tillräckligt mycket pengar för att kunna dra sig tillbaka från sysslan
1748 och därefter ägna sig åt sitt eget arbete. Inom en tid av femton år
utgav han en del arbeten om kunskapskritik, etik och politik, och som
kronan på alltsammans en engelsk historia, som bringade honom både
rykte och förmögenhet. 1763 reste han åter till Frankrike, denna gång
som privatsekreterare åt brittiske ambassadören. Två år senare blev
han ambassadsekreterare, och när ambassadören återkallades,
tjänstgjorde han som charge d'affaires, tills en ny utnämning skedde
senare på året. 1766 återvände han hem och blev understatssekreterare,
en ställning som han innehade i två år tills han avgick 1769. Han
tillbringade sina sista år i Edinburgh.
Såsom Hume säger i inledningen till Treatise, anser han att all forskning i viss mån vägleds av vad han kallar vetenskapen om människan.
Till skillnad från Locke och Berkeley avser Hume inte endast att röja
mark, utan han har i tankarna det system som sedan kanske kan
byggas; och detta är en vetenskap om människan. Försöket att
tillhandahålla ett nytt system antyder inflytande från rationalismen på
kontinenten genom Humes kontakt med franska tänkare, som alltjämt
behärskades av cartesianska principer. I alla händelser föranledde en
tilltänkt vetenskap om människan Hume att undersöka den mänskliga
naturen i allmänhet, och då till att börja med räckvidden och gränserna
för människans andliga utrustning.”
”Upplysningen och romantiken
Ett av de framträdande dragen hos den brittiska empirismen var dess
allmänt toleranta inställning till dem som kanske hyllade andra
traditioner. Locke hävdade sålunda att tolerans måste utövas utan
åtskillnad, även mot "papister", och ehuru Hume driver med religionen
i allmänhet och den romerska katolicismen i synnerhet, är han
motståndare mot det slags "entusiasm" som är en förutsättning för
förtryck. Denna allmänt upplysta inställning kom att karakterisera
tidevarvets intellektuella klimat. Under 1700-talet fick den fast fot
först i Frankrike och sedan i Tyskland. Upplysningen, eller 'Aufklärung’, som den senare kallades av tyskarna, var inte oföränderligen
knuten till en viss filosofisk åsiktsriktning. Snarare var den resultatet
av 1500- och 1600-talens blodiga och resultatlösa religiösa strider.
Den religiösa toleransens princip tilltalade, som vi redan sett, Locke
lika mycket som Spinoza. Samtidigt fick denna nya inställning i
trosfrågor vittgående politiska följder. Den måste nämligen motsätta
sig ohämmad makt inom alla områden.
Kungadömet av Guds nåde passar illa ihop med religiös yttrandefrihet.
I England hade den politiska kampen drivits till sin spets innan 1600talet slutade. Den författning som blev resultatet var visserligen inte
demokratisk, men den var fri från vissa av de värsta överdrifter som
hade utmärkt den privilegierade adelns styre på andra håll. Inga
våldsamma omvälvningar var därför att vänta. I Frankrike var läget ett
annat. Där bidrog upplysningens krafter mycket till att förbereda
marken för 1789 års revolution. I Tyskland förblev ’Aufklärung’ i hög
grad en fråga om intellektuell uppblomstring. Tyskland var sedan
trettioåriga kriget, från vilket landet endast långsamt återhämtade sig, i
kulturellt avseende dominerat av Frankrike. Det var inte förrän
Preussen blev mäktigt under Fredrik den store och den litterära
pånyttfödelsen började under senare hälften av 1700-talet, som Tyskland började frigöra sig från beroendet av fransk kultur.
Upplysningen sammanhängde dessutom med den vetenskapliga kunskapens utbredning. Medan tidigare mycket hade tagits för givet på
Aristoteles och kyrkans auktoritet, kom det nu på modet att följa med
vetenskapsmännens arbete. Precis som protestantismen på det religiösa
området hade framkastat tanken att envar skulle använda sitt eget
omdöme, måste människorna nu på det vetenskapliga området själva
iaktta naturen i stället för att hysa blint förtroende för uttalanden från
representanterna för hävdvunna läror. Vetenskapens rön började förvandla Västeuropas liv.
Medan det gamla systemet i Frankrike till slut krossades av revolutionen, styrdes 1700-talets Tyskland i allmänhet av ’upplysta’ despoter.
Åsiktsfrihet fanns faktiskt i viss utsträckning, ehuru den ingalunda var
ohämmad. Trots sin militära prägel var Preussen kanske det bästa
exemplet på ett land där ett slags liberalism, åtminstone på det
intellektuella området, började växa fram. Fredrik den store kallade sig
själv statens förste tjänare och tillät att inom dess gränser envar fick
söka salighet på sin egen fason.
Upplysningen var framför allt en omvärdering av den självständiga
intellektuella aktivitetens värde och strävade fullt bokstavligt att sprida
ljus där mörker dittills hade rått. Den kunde bedrivas intensivt och
med en viss känsla av kallelse, men den var därför inte en livsstil som
omhuldade starka lidelser. Samtidigt började ett motsatt inflytande
göra sig påmint. romantikens mera våldsamma krafter.
Den romantiska rörelsen står i ett förhållande till upplysningen som på
sätt och vis påminner om motsatsen mellan den dionysiska och den
apolliniska inställningen. Dess rötter går tillbaka till den något
idealiserade uppfattning av antikens Grekland som hade framträtt med
renässansen. I 1700-talets Frankrike utvecklades den till en kult av
känslorna såsom en reaktion mot de rationalistiska tänkarnas något
svala och oengagerade objektivitet. Medan det rationalistiska politiska
tänkandet sedan Hobbes hade försökt uppnå och bevara social och
politisk stabilitet, älskade romantikerna att leva farligt. I stället för att
söka trygghet uppsökte de äventyret. Bekvämlighet och en säker
ställning föraktades såsom förnedrande, och ett riskabelt liv ansågs
åtminstone i teorin som något ädlare. Härifrån kommer den
idealiserade föreställningen om den fattige bonden, som får en torftig
bärgning av sin torva men i gengäld är fri och ofördärvad av
stadskulturen. Att stå naturen nära ansågs ha ett särskilt värde. Den typ
av fattigdom som på så sätt hyllades var framför allt knuten till
landsbygden. De tidigare romantikerna avskydde industrialismen, och
det är sant nog att den industriella revolutionen frambringade mycket
fult, både socialt och fysiskt. Senare, under marxistisk påverkan,
anlades en romantisk syn på industriproletariatet. Industriarbetarnas
berättigade klagomål har sedan dess blivit tillgodosedda, men den
romantiska synen på ’arbetaren’ dröjer alltjämt kvar inom politiken.
Hand i hand med romantiken ser vi nationalismen pånyttfödas. De
stora intellektuella insatserna inom vetenskap och filosofi hade i
huvudsak varit blottade på nationalkänsla. Upplysningen var en kraft
som inte visste av några politiska gränser såsom sådana, även om den i
länder som Italien och Spanien inte kunde blomstra vid sidan av
katolicismen. Romantiken skärpte å andra sidan de nationella
motsatserna och gynnade mystiska nationalitetsidéer. Detta är en av de
oväntade följderna av Hobbes Leviathan. En nation kom att betraktas
som en person i stor skala, utrustad med något slags egenvilja. Denna
nya nationalism kom att dominera de krafter som framkallade
revolutionen 1789. England, som var lyckligt nog att äga naturliga
gränser, hade fått sin nationalkänsla under mycket mindre spända
förhållanden, och dess egen ställning i världsordningen tycktes vara
oangriplig. Den unga franska republiken, som på alla sidor hotades av
fientliga härskare, kunde inte utveckla en lika obesvärad övertygelse
om sin egen identitet. Det kunde ännu mindre tyskarna, vilkas länder
hade annekterats av Napoleons kejserliga armeer. En stor explosion av
nationalkänsla hade inspirerat befrielsekrigen 1813, och Preussen blev
samlingspunkten för den tyska nationalismen. Det är intressant att
konstatera att några av de stora tyska skalderna förutsåg att detta skulle
leda till svårigheter.
Romantikerna föraktade nyttan och litade till estetiska normer. Detta
gäller deras uppfattning om både livsföring och moral och om ekonomiska ting, i den mån dessa någonsin sysselsatte deras tankar. I fråga
om naturens skönhet var det det våldsamma och grandiosa som vann
deras gillande. Den uppstigande medelklassens liv föreföll dem tråkigt
och omhägnat av odrägliga konventioner. Häri tog de inte helt och
hållet fel. Om vår åskådning är mer tolerant, är detta inte minst resultatet av att romantiska rebeller trotsade sin tids vedertagna sedvänjor.
Filosofiskt kan romanliken sägas ha utövat ett inflytande i två motsatta
riktningar. Först har vi överbetoningen av förnuftet och i samband
därmed den fromma förhoppningen att vi bara behöver ägna vår tanke
något mer intensivt åt de aktuella problemen, så kommer alla våra
svårigheter att lösas en gång för alla. Denna typ av romantisk
rationalism, som saknas hos 1700-talets tänkare, figurerar i de tyska
idealisternas verk och senare i Marx filosofi. Utilisterna har också en
anstrykning härav, när de förutsätter att människan in abstracto är
oinskränkt bildbar, vilket är klart oriktigt. Utopiska föreställningar i
allmänhet, de må vara rent intellektuella eller gälla sociala frågor, är
typiska produkter av romantisk rationalism. Men å andra sidan är
underskattningen av förnuftet också ett utslag av romantik. Denna
irrationalistiska inställning, av vilken existentialismen kanske är den
mest kända typen, är på sätt och vis ett uppror mot industrisamhällets
växande intrång på individen.
Romantiken fick framför allt stöd hos diktarna. Den mest berömde
romantikern är troligen Byron. Här finner vi alla de ingredienser som
ingår i en äkta romantiker. Där finns uppror, trots, förakt för
vedertagna konventioner, hänsynslöshet och ädla bragder. Att dö i
Missolonghis sumpmarker för Greklands frihet var alla tiders största
romantiska gest. Tysklands och Frankrikes senare romantiska diktning
är påverkad av honom. Den ryske poeten Lermontov kallade sig
medvetet hans lärjunge. Italien hade också en stor romantisk poet,
Leopardi, vars diktning återspeglar det tröstlösa förtrycket i Italien i
början av 1800-talet.
Det främsta minnesmärket över 1700-talets upplysning är den stora
Encyklopedi som sammanställdes av en grupp skriftställare och
vetenskapsmän i Frankrike. Dessa män vände fullt medvetet ryggen åt
religionen och metafysiken och såg i vetenskapen den nya intellektuella drivkraften. Genom att i ett stort verk samla hela sin tids vetenskapliga kunskap, inte bara till en uppslagsbok, utan till en framställning av den vetenskapliga världssynen, hoppades dessa författare
kunna skapa ett mäktigt redskap i kampen mot de bestående makternas
skuggrädsla. De flesta av det franska 1700-talets berömda litterära och
vetenskapliga gestalter medverkade i företaget. Två av dessa förtjänar
särskilt nämnas. D'Alembert (1717-83) är troligtvis bäst känd som
matematiker; en viktig princip inom den teoretiska mekaniken bär
hans namn. Han var emellertid en man med breda filosofiska och
litterära intressen. Honom har vi bland annat främst att tacka för
inledningen till Encyklopedin. Den som bar största delen av det
redaktionella ansvaret var Diderot (1713-84), som skrev om många
ämnen och förkastade alla konventionella former av religion.
Encyklopedisterna var emellertid inte irreligiösa i vidare bemärkelse.
Diderots åskådning var släkt med Spinozas panteistiska lära. Voltaire
(1679-1778), som lämnade omfattande bidrag till det stora verket,
hade sagt att om Gud inte existerade, måste vi uppfinna honom. Han
var naturligtvis bitter motståndare till den institutionella kristendomen
men trodde på något slags övernaturlig makt, vars syften uppfylls, om
människor lever dygdigt. Det är en form av pelagianism, berövad all
konventionell utstyrsel. Samtidigt förhånade han Leibniz uppfattning
att vår värld är den bästa av alla möjliga och erkände det onda som
någonting positivt, som måste bekämpas. Därav hans hårda och bittra
strid mot den konventionella religionen.
Mycket extremare i sin avvisande hållning mot religionen var de
franska materialisterna. Deras lära är en utveckling av den substansteori som Descartes framlade. Vi såg att den ockasionalistiska principen faktiskt gör det överflödigt att studera både ande och materia:
eftersom de två områdena fungerar strängt parallellt, kan vi undvara
endera. Den bästa framställningen av den materialistiska läran finns i
Lamettries L'homme machine. Han förkastar den cartesianska
dualismen och erkänner endast en substans, materien. Denna materia
är emellertid inte trög i den mening som de tidigare mekanistiska
teorierna hade förutsatt, tvärtom är det ett av materians utmärkande
drag att den befinner sig i rörelse. Det behövs ingen första drivkraft,
och Gud är bara vad Laplace senare kallade en ’onödig hypotes’.
Enligt denna uppfattning är själslivet en funktion av den materiella
världen. Denna teori står i ett visst samband med Leibniz föreställning
om monader, trots att den endast erkänner en substans i motsats till det
oändliga antalet monader. Likafullt är synen på monaderna såsom
’själar’ något besläktad med uppfattningen om materien såsom tidvis
utövande en funktion liknande själens. Det är i för bigående sagt ur
denna källa som Marx härleder sin teori att medvetandet är en
biprodukt av kroppens uppbyggnad.
På grundval av en sådan teori intog materialisterna en ohöljt ateistisk
ståndpunkt. Religion i varje form betraktas som skadlig och medveten
villfarelse, utbredd och uppmuntrad av härskare och präster i deras
eget intresse, eftersom det är lättare att behärska de okunniga. Även
här står Marx i skuld till materialisterna, när han talar om religionen
som opium för folken. Genom att avslöja religionen och den
metafysiska spekulationen önskade materialisterna visa mänskligheten
vetenskapens och förnuftets väg, som skulle leda till något slags
jordiskt paradis. Denna uppfattning delar de med encyklopedisterna,
och återigen är Marx utopiska socialism inspirerad av dessa tankar. I
detta avseende var de emellertid alla offer för en romantisk illusion.
Det är visserligen sant att en upplyst inställning till livet och dess
problem hjälper oss oerhört att finna lämpliga medel att lösa våra
svårigheter; men det är uppenbart att slutgiltiga och varaktiga lösningar av alla problem inte kan finnas i denna värld.
Vad alla dessa tänkare i lika mån ville framhäva var förnuftets överhöghet. Efter franska revolutionen, som avskaffade den förhärskande
religionen, uppfanns ett Högsta väsen, och en särskild högtid anslogs
åt det. Detta var väsentligen ett förgudande av förnuftet. Samtidigt
visade revolutionen föga respekt för förnuftet i vissa andra sammanhang. Lavoisier, den moderna kemins grundare, åtalades inför en
revolutionsdomstol under skräckväldet. Han hade varit generalförpaktare och föreslagit en del bra skattereformer. Som ämbetsman
under den gamla regimen ansågs han emellertid förvunnen till brott
mot folket. När det framhölls att han var en av de största vetenskapsmännen, svarade domstolen att republiken inte behövde några vetenskapsmän. Och så blev han giljotinerad.
Encyklopedin är på sätt och vis symbolen för 1700-talets upplysning.
Tyngdpunkten ligger på kylig och rationell diskussion, och syftet är att
främja en ny och lyckligare framtid för mänskligheten. Samtidigt
växte det fram en romantisk strömning, som vände sig emot förnuftet.
En av romantikens främsta representanter var Jean Jacques Rousseau
(1712-78). Han var inte filosof i egentlig mening, utom kanske i sina
verk om politisk teori och uppfostran. Genom dessa och sin omfattande litterära verksamhet påverkade han i hög grad den senare
romantiken.
För Rousseaus liv har vi en redogörelse i hans egna Bekännelser,
ehuru historien i någon mån förvrids av "poetiska" friheter. Född i
Geneve av kalvinistiska föräldrar förlorade han dem i barndomen och
uppfostrades av en kvinnlig släkting. Han slutade skolan vid tolv års
ålder och prövade på ett antal olika yrken men tyckte inte om något.
Vid sexton rymde han hemifrån. I Turin blev han omvänd till
katolicismen, en tro som han av lämplighetsskäl omfattade en tid. Han
trädde nu i tjänst hos en dam, men stod åter på bar backe när hon dog
efter tre månader. Vid detta tillfälle inträffade en berömd händelse,
som belyser en människas moraliska situation, när hon bara litar på
sina egna känslor. Det befanns att Rousseau hade i sin ägo ett band,
som han hade stulit från sin husmor. Rousseau föregav att han hade
fått föremålet av en viss tjänsteflicka, som blev vederbörligen straffad
för stölden. I Bekännelserna berättar han att han drevs till denna
handling av sin tillgivenhet för flickan, som gjorde att hon dök först
upp i hans medvetande, när han avkrävdes en förklaring. Det finns inte
ett spår av ånger. Att han hade burit falskt vittnesbörd ville han
naturligtvis inte förneka. Hans ursäkt skulle troligtvis vara att han
gjorde det utan ond avsikt.
Sedan finner vi honom under Madame de Warens vingar; hon hade
också konverterat. Denna dam, som var avsevärt äldre än den unge
luffaren, blev samtidigt hans mor och älskarinna. Under de närmaste
tio åren tillbringade Rousseau mycket av sin tid i hennes hus. 1743
blev han sekreterare hos franske ambassadören i Venedig men avgick,
då han inte fick sin lön. I Paris träffade han omkring 1745 Therese Le
Vasseur, en tjänsteflicka som han sedan levde tillsammans med som
sin hustru, medan han samtidigt emellanåt underhöll andra förbindelser. De fem barn han hade med henne skickades alla till hittebarnshuset. Varför han fäste sig vid denna flicka är inte klart. Hon var fattig,
ful, okunnig och inte alltför hederlig. Hennes brister tycks emellertid
ha kittlat Rousseaus känslor av överlägsenhet.
Först 1750 blev Rousseau känd som författare. Det året utlyste
Akademin i Dijon en uppsatstävling om frågan huruvida konst och
vetenskap hade gagnat mänskligheten. Rousseau vann priset med ett
lysande skrivet bestridande. Kulturen, hävdade han, lärde människorna
onaturliga behov som förslavade dem. Han höll med Sparta mot Aten.
Vetenskapen fördömer han, eftersom den upp står ur låga motiv.
Kulturmänniskan är fördärvad, det är den ädle vilden som verkligen
äger dygd. Dessa åsikter utvecklades vidare i hans Discours sur
l'inegalite (1754). Voltaire, som fick ett exemplar följande år, överöste
författaren med löje och sarkasmer, en skymf som ledde till slutlig
ovänskap dem emellan.
1754 mottog Rousseau, som nu var berömd, en inbjudan till sin
hemstad Geneve och återgick till kalvinismen för att kunna bli
medborgare. 1762 utkom Emile, en avhandling om uppfostran, och
Samhällskontraktet, som innehåller hans politiska teori. Bägge blev
förbjudna, den förra för sin framställning av den naturliga religionen,
som i lika mån misshagade alla religiösa riktningar, den senare för
dess demokratiska anda. Rousseau flydde först till Neuchatel, som då
var preussiskt, och sedan till England, där han träffade Hume och till
och med fick en pension av Georg III. Men till slut blev han ovän med
alla och utvecklade förföljelsemani. Han återvände till Paris, där han
tillbringade sina sista år i nöd och misär.
Rousseaus försvar för känslorna mot förnuftet hade varit en av de
starkaste krafter som påverkade den romantiska strömningen. Bland
annat hade den lett in den protestantiska teologin på en ny väg, vilken
skarpt skiljer den från den tomistiska läran, som går i antikens
filosofiska tradition. Den nya protestantiska riktningen reder sig utan
bevis för Guds existens och tillåter att sådan kunskap strömmar upp
från hjärtat utan förnuftets hjälp. Inom etiken hävdar Rousseau likaså
att våra naturliga känslor pekar i rätt riktning, medan förnuftet leder
oss vilse. Denna romantiska lära är naturligtvis diametralt motsatt
Platon, Aristoteles och skolastiken. Det är en ytterst farlig teori,
eftersom den är helt godtycklig och bokstavligen sanktionerar vilken
handling som helst, om den bara har känslomässigt underlag hos den
handlande. Hela denna framställning av den naturliga religionen är ett
mellanspel i Emile och framläggs i Savoyardprästens trosbekännelser.
Den nya sentimentala teologi som härstammar från Rousseau är på sätt
och vis oangriplig, ty på Occams vis frigör den sig från förnuftet.
Samhällskontraktet är skriven i en helt annan anda. Här är teoretikern
Rousseau som bäst. När människorna överlåter sina rättigheter på
samhället som helhet, förlorar de alla sina friheter. Visserligen medger
Rousseau vissa garantier, eftersom människan sägs behålla vissa
naturliga rättigheter, men detta vilar på det tvivelaktiga antagandet att
suveränen faktiskt alltid skall respektera dessa rättigheter. Suveränen
är inte underkastad någon högre auktoritet och hans vilja är
’allmänviljan’, ett slags sammansatt ställningstagande, som kan
påtvingas de individuella viljor som kanske inte instämmer.
Mycket hänger på begreppet allmänvilja, men olyckligtvis klargörs det
inte ordentligt. Tanken tycks vara, att om man tar bort individernas
stridiga intressen återstår en viss för alla gemensam egennytta. Men
Rousseau drar aldrig ut de sista konsekvenserna. En stat som styrs
efter dessa linjer måste förbjuda alla privata organisationer av alla
slag, i synnerhet de som har politiska och ekonomiska mål. Så får vi
alla elementen i ett totalitärt system, och ehuru Rousseau inte tycks
vara helt omedveten härom, visar han inte hur denna konsekvens
skulle kunna undvikas. Vad talet om demokrati beträffar, måste man
förstå att han tänker på forntidens stadsstater, inte på representativ
styrelse. Boken blev naturligtvis missförstådd av dem som först
bekämpade dess lära och senare av ledarna för den revolution som
hyllade den.
Den europeiska filosofins utveckling efter Descartes följde, som vi
sett, två olika linjer. Å ena sidan har vi de olika rationalistiska
systemen på fastlandet och å den andra den brittiska empirismens
allmänna strömning. Bägge är subjektivistiska, eftersom de sysslar
med individens erfarenhet. Locke hade tagit till uppgift att göra en
preliminär undersökning för att fastställa det mänskliga medvetandets
räckvidd, och det stora problemet, som klarast fram hölls av Hume, är
att förklara relationsbegreppet. Humes svar var att vi bildar oss vissa
vanor, som får oss att se ett samband mellan tingen. Som vi påpekade
är till och med detta mer än Hume strängt taget har rätt att säga. Ändå
är det ett påstående som ger en antydan om en möjlig lösning på
svårigheten. Det var läsningen av Hume som väckte Kant ur hans
dogmatiska slummer. Genom att upphöja den vana Hume talar om till
en förnuftig princip avfärdar Kant lätt Humes problem; fastän han
naturligtvis själv råkar ut för vissa nya svårigheter.
Immanuel Kant (1724-1804) föddes i Königsberg i Ostpreussen och
förflyttade sig under hela sitt liv aldrig långt från sin födelsestad. Från
sin barndom bevarade han ett inslag av pietism, som påverkade hans
allmänna livsstil och hans etiska författarskap. Kant studerade vid
universitetet i Königsberg, började med teologi men tog slutligen upp
filosofi, där han kände att hans verkliga intressen låg. I några år försörjde han sig som informator åt godsägaradelns barn, tills han 1755
blev föreläsare i filosofi i Königsberg. 1770 befordrades han till
professuren i logik och metafysik, som han innehade till sin död.
Ehuru Kant inte var överdrivet asketisk, levde han ett mycket välordnat och flitigt liv. Hans vanor var så regelbundna att stadens medborgare brukade ställa sina klockor när han gick förbi. Han var ingen
stark man men undgick sjukdom genom sitt regelbundna liv. Samtidigt
var han en lysande konversatör, och han var alltid välkommen i
sällskapslivet. I politiska ting var han liberal i upplysningens bästa
tradition, och inom religionen hävdade han något slags oortodox
protestantisk ståndpunkt. Han välkomnade franska revolutionen och
hyllade republikanska principer. Genom sina stora filosofiska verk
vann han ryktbarhet men aldrig välstånd. De sista åren försvagades
hans andliga kraft, men königsbergarna var stolta över honom, och när
han dog fick han en praktfull begravning, en utmärkelse som
sannerligen kommer få filosofer till del.
Kants verk täcker en väldig rad olika ämnen, och om dem alla hade
han någon gång föreläst. Föga av detta har intresse i dag, utom en teori
om världens uppkomst, helt grundad på Newtons fysik, en uppfattning
som senare oberoende utvecklades av Laplace. Vad som särskilt
intresserar oss här är Kants kritiska filosofi. Kritikens problem hade
först upptagits av Locke, som ville röja marken, men tankelinjen efter
Locke ledde oundvikligen till Humes skepticism. Kant igångsatte vad
han själv kallade en kopernikansk revolution på detta område, ty i
stället för att som Hume försöka förklara begreppen med erfarenhetens
hjälp, tog Kant itu med att förklara erfarenheten med begreppens hjälp.
På sätt och vis kan vi säga att Kants filosofi intar en mellanställning
mellan den brittiska empirismens extrema ståndpunkt å den ena och
den cartesianska rationalismens medfödda principer å den andra sidan.
Kants teori är svår och invecklad och på många punkter diskutabel...
Fichte (1762-1814), född i fattiga förhållanden, hjälptes genom skolan
och universitetet av en frikostig mecenat. Sedan försörjde han sig
nödtorftigt som privatlärare. När han stötte på Kants skrifter, reste han
genast för att träffa den store filosofen, som hjälpte honom att utge en
kritisk uppsats om uppenbarelsen. Den blev en omedelbar framgång,
och Fichte blev professor i Jena. Hans åsikter om religion tilltalade
emellertid inte myndigheterna. Han flyttade till Berlin och trädde i
statsjänst. 1808 höll han sina berömda Tal till tyska nationen, i vilka
han vädjade till tyskarna som helhet att motstå Napoleon. I dessa tal
tar den tyska nationalismen en något överspänd form. ’Att ha karaktär
och att vara tysk är otvivelaktigt ett och samma’ enligt Fichte. Det är
inte klart huruvida han trodde att detta var ett empiriskt faktum eller en
träffande definition. Det förra är diskutabelt: som definition förefaller
det något originellt.
När universitetet i Berlin grundades 1810 blev han professor och
behöll posten till sin död. När befrielsekrigen utbröt 1813 skickade han
sina studenter att slåss mot fransmännen. Liksom så många andra hade
han varit anhängare av franska revolutionen men motståndare till
Napoleon, som fördärvade den.
I sitt politiska tänkande föregriper Fichte marxistiska föreställningar
om en socialistisk hushållning med statskontroll över produktion och
fördelning....
Schelling (1775-1854) var liksom Hegel och den romantiska skalden
Hölderlin av schwabiskt ursprung. Bägge blev hans vänner när han vid
femton års ålder inskrevs vid Tübingens universitet. Kant och Fichte
var de viktigaste filosofiska påverkningar han mottog, och hans tidigt
ådagalagda begåvning och litterära elegans skaffade honom en
professur i Jena före tjugotre års ålder.... Han var intresserad av
naturvetenskap och förtrogen med de senaste framstegen. Innan han
var tjugofem hade han utgivit sin Naturfilosofi, i vilken han försöker
ge en förklaring a priori av naturen. Härvid bortser Schelling inte från
den empiriska vetenskapens aktuella läge. Han anser emellertid att det
i efterhand måste vara möjligt att härleda dessa rön ur mycket
allmänna principer, som inte är empiriska. I detta försök finns ett
inslag av spinozitisk rationalism, i förening med Fichtes aktivitetsbegrepp. Den värld a priori som Schelling försöker här leda uppfattas
nämligen som aktiv, medan den empiriska vetenskapens värld föreföll
honom död. Denna metod upptogs senare av Hegel. För den moderne
läsaren är dylika luftiga spekulationer i vetenskapliga ting nästan
obegripliga. I dessa diskussioner finns en massa tomt prat och många
rent kostliga detaljer..... .
Både hos Fichte och Schelling finner vi former av vad Hegel senare
använde som dialektisk metod....
Den tyska idealistiska filosofin fick sin slutliga och systematiska form
av Hegel. Han tog upp ansatser från Fichte och den unge Schelling och
åstadkom en filosofisk byggnad, som med alla sina svagheter ännu
förblir intressant och lärorik. Dessutom utövade hegelianismen ett
vidsträckt inflytande på en hel generation tänkare inte bara i Tyskland
utan även senare i England. Frank rike var på det hela taget inte
mottagligt för Hegels filosofi, kanske på grund av originalets stora
dunkelhet, som hindrar en rimlig återgivning på klar franska. Hegels
filosofi kvarlever särskilt i Marx och Engels dialektiska materialism,
som utgör ett precis lika bra exempel på dess ohållbarhet.
Hegel (1770-1831) föddes i Stuttgart och studerade i Tübingen
samtidigt som Schelling. Några år arbetade han som privatlärare och
följde senare efter Schelling till Jena 1801. Det var här som han fem år
senare fullbordade Andens fenomenologi strax före slaget vid Jena.
Han flydde för de segerrika fransmännen och arbetade några år som
publicist och senare som rektor vid ett läroverk i Nürnberg, där hans
Logik skrevs. 1816 blev han professor i Heidelberg och utgav
Encyklopedi för de filosofiska vetenskaperna. Slutligen kallades han
1818 till professuren i filosofi i Berlin, där han sedan stannade. Han
beundrade högt Preussen, och hans filosofi blev officiell doktrin.
Hegels skrifter tillhör de svåraste verken i hela den filosofiska
litteraturen. Detta beror inte bara på de behandlade ämnenas natur,
utan också på författarens tunga stil. De avbrott som det briljanta
bildspråket vid enstaka tillfällen erbjuder räcker inte att uppväga den
allmänna dunkelheten. För att försöka förstå vad Hegel åsyftade kan vi
erinra oss Kants distinktion mellan det teoretiska och det praktiska.
Hegels filosofi kan då sägas framhålla det praktiskas primat i ordets
ursprungliga mening. Av detta skäl läggs stor tonvikt på historien och
alla mänskliga strävandens historiska prägel. Vad beträffar den
dialektiska metoden, som har vissa rötter hos Kant, Fichte och
Schelling, beror dess dragningskraft på Hegel utan tvivel på hans
iakttagelser av den historiska utvecklingens karaktär av ett motsatsernas spel. Särskilt tycks den försokratiska filosofins utveckling följa
detta mönster, som vi tidigare nämnt. Hegel upphöjer denna metod till
en historisk förklaringsprincip. Så långt den går är nu denna dialektiska utveckling från två motsatta krav till en kompromisslösning
ganska användbar. Hegel går emellertid vidare för att visa, varför
historien måste genomgå sina olika stadier på grund av denna princip.
Det behöver inte sägas att detta endast är möjligt genom att förvanska
fakta. Det är en sak att erkänna att det finns mönster i historiens gång,
men en helt annan att härleda historien ur en sådan princip. Schellings
kritik kan tillämpas på detta lika mycket som på naturfilosofin........
Det verkar som om historien hade nått sitt slutliga stadium i den
preussiska staten på Hegels tid. Sådan är den slutsats Hegel når fram
till i Historiens filosofi. Det förefaller nu som om den store dialektikern här hade dragit sina slutsatser något för hastigt.
Samma typ av resonemang föranleder Hegel att föredra en stat som är
totalitärt organiserad. Andens utveckling i historien är enligt Hegel
framförallt tyskarnas uppgift, ty de ensamma har förstått frihetens
universella innebörd. Nu är frihet inte ett negativt begrepp, utan måste
förbindas med någon rättsordning; häri kan vi hålla med Hegel. Men
härav följer inte att det finns frihet överallt där det finns lag, som
Hegel faktiskt tycks tro. Om det vore så, skulle ’frihet’ vara liktydigt
med ’laglydnad’, vilket något avviker från lekmannens åsikt.
Samtidigt finns det ett värdefullt uppslag i Hegels frihetsbegrepp. Den
som vanemässigt kör huvudet i väggen på grund av ovilja att erkänna
att tegel är hårdare än skallar, måste kallas envis, men inte fri. I denna
bemärkelse är frihet att erkänna världen sådan den är och inte hysa
illusioner eller att fatta nödvändighetens lag, en tanke vilken som vi
sett anades redan av Herakleitos. Men när det kommer till Preussens
speciella lagar, tycks det inte finnas något skäl varför de skall vara
logiskt nödvändiga. Att hävda att de är det, som Hegel är böjd att göra,
ålägger bara den hjälplöse medborgaren blind lydnad för sitt lands
påbud. Hans frihet är att göra som han blir tillsagd.....
Hegels idealism är ett försök att betrakta världen som ett system.
Ehuru tonvikten ligger på anden, är hegelianismen inte det minsta
subjektivistisk till sitt syfte. Vi skulle kunna kalla den objektiv
idealism. Vi har redan sett hur det dialektiska systembyggandet senare
kritiserades av Schelling. Filosofiskt är detta utgångspunkten för den
danske filosofen Sören Kierkegaards våldsamma antihegelska utbrott.
Hans böcker utövade föga inflytande på hans tid, men ungefär femtio
år senare blev de den existentialistiska strömningens källa.
Kierkegaard (1813-55) föddes i Köpenhamn, där han vid 17 års ålder
inskrevs vid universitetet. Hans far hade kommit till huvudstaden som
ung och lämnat jordbruket för affärslivet, där han var ytterst framgångsrik. Sonen var alltså inte tvingad att försörja sig själv. Av sin far
ärvde Kierkegaard ett livligt ingenium och stor intelligens men också
en grubblande läggning. 1841 hade han tagit magistergraden i teologi.
Under tiden hade han haft en misslyckad förlovning med en flicka som
inte tycktes honom tillräckligt uppskatta vad han ansåg som sin egen
teologiska kallelse. I alla händelser bröt han förlovningen, och sedan
han avslutat sina studier reste han till Berlin, där Schelling då
föreläste. Därefter ägnade han sig åt teologisk och filosofisk spekulation, medan hans forna fästmö klokt nog gifte sig med någon
annan......
Kierkegaard var glödande kristen; men helt naturligt måste hans
åsikter bringa honom i konflikt med den danska statskyrkans något
stela institutionalism. Han var motståndare till rationalistisk teologi i
skolastikernas stora stil. Guds existens måste fattas existentiellt; inga
som helst bevis som rör sig på essensens plan kan bevisa den. Sålunda
skiljer Kierkegaard, som vi redan sagt, tron från förnuftet. Den kritik
av Hegel från vilken Kierkegaards reflexioner utgår är i huvudsak
riktig. Den existentialistiska filosofi som växt upp därur är emellertid
inte tillnärmelsevis lika sund. Genom att begränsa förnuftets räckvidd
blottar den sig för allsköns orimligheter. På trons plan skulle detta
faktiskt inte bara vara väntat, utan nästan välkommet. ’Credo quia
absurdum’ är ett gammalt och vördat motto för dem som tror på
uppenbarelse, och på sätt och vis kan de ha rätt; om man skall utöva
sin frihet att tro, kan man likaväl ta fatt i någonting ovanligt.
Emellertid är det klokt att hålla i minnet, att det är lika farligt att
underskatta som att överskatta förnuftet. Hegel hade för höga tankar
om det och begick felet att tro att förnuftet kan alstra universum.
Kierkegaard går till motsatta ytterligheten och hävdar i själva verket
att förnuftet är oförmöget att hjälpa oss att fatta det specifika, som
ensamt verkligen är värt att veta. En sådan åsikt frånkänner vetenskapen allt värde och överensstämmer med romantikens bästa principer. Ehuru Kierkegaard häftigt kritiserar den romantiska livsstilen
såsom enbart bestämd av nyckfulla yttre inflytanden, är han själv
fullblodsromantiker. Själva den princip som förutsätter existentiella
tänkesätt är ett grumsigt romantiskt begrepp.
Existentialisternas förkastande av Hegel var sålunda i huvudsak en
vägran att erkänna att världen själv utgjorde ett system. Ehuru Kierkegaard inte uttryckligen ingår på frågan, förutsätter hans existentialism i
verkligheten en realistisk kunskapsteori i den mening i vilken detta är
motsatsen till en idealistisk. En helt annan invändning mot Hegel
uppstår om man återgår till en något förfinad kantiansk dualism, vilket
händer i Schopenhauers filosofi. Arthur Schopenhauer (1788-1860) var
son till en köpman i Danzig, som beundrade Voltaire och delade hans
respekt för England. När Preussen 1793 annekterade den fria staden
Danzig flyttade familjen till Hamburg. 1799 bosatte sig Schopenhauer
i Paris, och under sina två år där glömde han nästan bort sitt
modersmål. 1803 kom han till England och gick i en internatskola i
ungefär ett halvår. Det var nog för att få honom att avsky våra skolor
och lära sig språket. Under senare år prenumererade han alltid på
Times. Vid återkomsten till Hamburg gjorde han ett halvhjärtat försök
att bli affärsman men uppgav det så snart hans far dog. Han mor
flyttade nu till Weimar, där hon snart blev värdinna i en litterär salong,
som frekventerades av många av de stora skalder och författare som då
bodde där. Hon blev faktiskt senare romanförfattare. Men under tiden
började hennes son, vars buttra temperament hon inte delade, att tycka
illa om hennes en smula självständiga livsföring. Vid tjugoett års ålder
fick Schopenhauer ett litet arv, och därefter gled mor och son
småningom isär.
Arvet satte honom i stånd att inleda universitetsstudier. Han började i
Göttingen 1809, där han först kom i kontakt med Kants filosofi. 1811
flyttade han till Berlin, där han mest studerade naturvetenskap. Han
bevistade några av Fichtes föreläsningar men föraktade hans filosofi.
Han avslutade sina studier 1813, då befrielsekrigen utbröt, men dessa
händelser väckte ingen varaktig entusiasm hos honom. Under de
följande åren blev han bekant med Goethe i Weimar, där han började
sina studier i indisk mystik. 1819 började han föreläsa som privatdocent vid Berlin universitetet. Han var fast övertygad om sitt eget
snille och tyckte att det skulle vara oärligt att dölja detta faktum för
den övriga mänskligheten, som kanske ännu inte märkt det. Följaktligen utsatte han sina föreläsningar till samma klockslag som Hegel.
När han inte lyckades locka hegelianerna i samlad trupp, beslöt han att
sluta föreläsa och slå sig ned i Frankfurt, där han stannade resten av
sitt liv. Som människa var han inbilsk, sur och fåfäng. Den ryktbarhet
han längtade efter kom inte förrän mot slutet av hans liv.
Schopenhauer kom fram till sin filosofiska åskådning i unga år. Hans
huvudverk, Världen som vilja och föreställning, utkom 1818, då
författaren var nätt och jämnt trettio år. Det blev först fullständigt
förbisett.....
Schopenhauer betraktar denna vilja som alltigenom ond och ansvarig
för det lidande som oundvikligen åtföljer livet. Dessutom är kunskap i
hans ögon inte, som hos Hegel, en källa till frihet utan snarare till
lidande. I stället för de rationalistiska systemens optimism utvecklar
Schopenhauer alltså en dyster åskådning, i vilken det inte finns utrymme för lycka. Vad könslivet beträffar, var det också något ont,
eftersom avelse bara skapar nya offer för lidandet. Med denna uppfattning sammanhänger Schopenhauers kvinnoförakt, ty han ansåg att
kvinnans roll härvid var mera medveten än mannens...
Lösningen på detta pinsamma dilemma måste enligt Schopenhauer
sökas i buddhismens myter. Det som vållar vårt lidande är just vår
vilja. Genom att bedöva viljan kan vi till slut nå frigörelse i Nirvana
eller Intet. Den mystiska hänryckningen låter oss genomskåda Maya,
som representerar illusionerna. Sålunda kan vi lära oss att se världen
som en enda och, när vi har vunnit denna insikt, besegra viljan. Men
kunskapen om enheten på denna punkt leder oss inte till gemenskap
mod Gud, som hos mäster Eckhardt och andra västerländska mystiker,
eller med Spinozas panteistiska värld. Tvärtom – insikten i helheten
och medkänslan med dess lidanden öppnar oss en väg ut i Intet.
I motsats till den hegelska skolans rationalistiska läror framhäver
Schopenhauers filosofi viljans betydelse. Denna uppfattning
omfattades av många senare filosofer, som eljest har mycket litet
gemensamt. Vi finner den hos Nietzsche lika väl som i pragmatismen.
Även existentialismen är intresserad av viljan i motsats till förnuftet.
Vad beträffar mysticismen i Schopenhauers lära, ligger den snarast
utanför filosofins huvudådra.
Om Schopenhauers filosofi slutar i ett försök att öppna en utväg ur
världen och dess strid, väljer Nietzsche (1844-1900) den motsatta
vägen. Det är inte lätt att sammanfatta innehållet i hans tänkande. Han
är inte filosof i vanlig mening och har inte efterlärmnat någon
systematisk framställning av sina åsikter. Man skulle kanske kunna
kalla honom aristokratisk humanist i bokstavlig bemärkelse. Vad han
framför allt ville var att den bäste, det vill säga den sundaste och
karaktärsstarkaste, skall härska. Detta medför ett krav på hårdhet inför
lidandet, som stundom kommer i strid med vedertagna moraliska
normer, ehuru inte nödvändigtvis med det faktiska handlandet. Genom
att koncentrera uppmärksamheten på dessa drag, lösryckta ur sitt
sammanhang, har många i Nietzsche sett en profet för vår egen tids
politiska tyrannvälden. Det kan mycket väl hända att vissa tyranner
hämtat inspiration hos Nietzsche, men det skulle vara oriktigt att göra
honom ansvarig för missgärningar, begångna av män som i bästa fall
fattat honom ytligt. Nietzsche skulle nämligen ha opponerat sig bittert
mot den politiska utvecklingen i sitt eget land, om han fått leva länge
nog att bevittna den.
Nietzsches far var protestantisk präst. Detta skapade en hemmiljö,
präglad av fromhet och rättfärdighet, varav vissa spår finns kvar i den
höga moraliska tonen i Nietzsches verk, även när de är som mest
upproriska. Mycket tidigt visade han sig vara ett briljant läshuvud, och
vid tjugofyra års ålder blev han professor i klassisk filologi vid universitetet i Basel. Ett år senare utbröt fransk-tyska kriget. Eftersom Nietzsche blivit schweizisk medborgare, fick han nöja sig med att tjänstgöra
som sjukvårdsbiträde. Då han sjuknade i dysenteri fick han avsked och
återvände till Basel. Hans hälsa hade aldrig varit den bästa, och den
hämtade sig aldrig efter hans krigstjänst. 1879 måste han avgå från sin
post, men en frikostig pension tillät honom att leva tämligen bekymmersfritt. De närmaste tio åren tillbringade han i Schweiz och Italien,
där han fortsatte sitt författarskap, oftast i enslighet och utan vinna
erkännande. 1889 blev han på grund av en under studentåren ådragen
könssjukdom sinnessjuk och förblev i detta tillstånd till sin död.
Nietzsches verk inspireras främst av det försokratiska Greklands ideal,
särskilt Sparta. I sitt första större arbete, Tragedins födelse (1872),
framlade han den berömda distinktionen mellan den grekiska andens
apolliniska och dionysiska sida. ...
Nietzsche skiljer mellan två typer av människor och deras respektive
moral: herrar och slavar. Den etiska teori som grundas på denna
distinktion utvecklas i hans bok Bortom ont och gott (1886). Å ena
sidan har vi herremoralen, i vilken det goda betyder självständighet,
ädelmod, självförtroende och liknande, i själva verket alla de dygder
som tillhör den storsinte mannen hos Aristoteles. De motsatta felen är
foglighet, småaktighet, räddhåga och så vidare, och de är onda.
Kontrasten mellan gott och ont är ungefär liktydig med skillnaden
mellan ädel och föraktlig. Slavmoralen fungerar efter en helt annan
princip. För den ligger det goda i en genomgående återhållsamhet och
i allt som minskar lidandet och kampen, medan den fördömer det som
är gott enligt herremoralen och kallar det ont i stället för gott.
Herremoralens goda väcker gärna fruktan, och alla handlingar som
väcker fruktan är något ont för slaven. Hjältens eller övermänniskans
moral ligger bortom ont och gott.
I Sålunda talade Zarathustra hade dessa läror redan utvecklats i form
av ett etiskt manifest, som i sin stil efterliknar Bibelns skrifter.
Nietzsche var en mycket stor litterär konstnär, och hans verk liknar
mer poetisk prosa än filosofi.
Vad Nietzsche avskydde över allt annat var uppkomsten av den nya
typ av massmänniska som växte fram med den nya tekniken. För
honom var samhällets rätta uppgift att tjänstgöra som drivbänk för de
få stora män som kunde förverkliga det aristokratiska idealet. Den stat
han har i tankarna har mycket gemensamt med idealstaten hos Platon.
De traditionella religionerna anser han vara stöttor för slavmoralen.
Den frie mannen måste enligt honom inse att Gud är död. Vad vi måste
sträva till är inte Gud utan en högre människotyp. Standardexemplet
på slavmoralen finner Nietzsche i kristendomen, ty den är pessimistisk,
då den utlovar ett bättre liv i en annan värld, och den uppskattar
slavdygder som saktmod och medkänsla. Det var på grund av Wagners
senare dragning till kristendomen som Nietzsche började angripa
tonsättaren, som han förut hade räknat som sin beundrade vän. Vad
hjältedyrkan beträffar, åtföljdes den av en frän antifeminism, som
förfäktade den orientaliska seden att behandla kvinnor som boskap.
Häri finner vi en återspegling av Nietzsches egen oförmåga att
handskas med det täcka könet.
I denna etiska teori finns det en hel del nyttiga iakttagelser om olika
typer av människor och deras sätt att lösa livets problem. Det finns
mycket att säga till förmån för en viss hänsynslöshet, förutsatt att den
riktas mot en själv. Vad som är mindre övertygande är tanken på
fullständig likgiltighet för det lidande som den stora massan utsätts för
i fåtalets intresse. ”
”Utilismen och efteråt
Vi måste nu gå tillbaka ett århundrade och ta upp en annan tråd i vår
berättelse. Den idealistiska filosofin och dess kritiker hade ut vecklats i
en värld vars materiella förhållanden höll på att undergå en radikal
förvandling. Dessa förändringar åstadkoms av den industriella revolution som ägde rum i 1700-talets England.
Till att börja med gick införandet av maskiner mycket långsamt. Vissa
konstruktionsförbättringar gjordes på vävstolarna, och produktionen av
textilier ökades. Det avgörande steget var fulländandet av ångmaskinen, som tillhandahöll obegränsad drivkraft för maskinerna i de
fabriker som uppstod i stort antal. Det effektivaste sättet att producera
ånga var med hjälp av koleldade pannor. Sålunda utvecklades kolgruvedriften hastigt, ofta under mycket hårda och ruskiga förhållanden. Ur humanitär synpunkt var industrialismens första tid faktiskt en
alltigenom upprörande period.
Under 1700-talet nådde det s.k. enclosure-systemet sin höjdpunkt i
England. Sedan många århundraden hade det förekommit att allmänningar hade inhägnats av adeln för eget bruk. Detta utsatte lantbefolkningen för umbäranden; den hade för sin försörjning i viss mån varit
beroende av allmänningarnas avkastning. Men inte förrän på 1700talet drev detta intrång på jordbrukarbefolkningens privilegier stora
skaror från gård och grund till städerna för att söka ett nytt uppehälle.
Det var dessa människor som uppsögs av de nya fabrikerna. Dåligt
betalda och utsugna, slog de sig ned i de fattigaste kvarteren i städerna
och i utkanterna och grundlade 1800- talets stora slumområden.
Införandet av maskiner betraktades i början med ganska stor misstro
av dem som ansåg att deras hantverksskicklighet blev överflödig. Med
varje framsteg i maskintekniken blev också industriarbetarnas
benägenhet att göra motstånd starkare, eftersom de fruktade att förlora
sitt levebröd. Denna fruktan är inte heller i dag okänd: införandet av
elektroniskt styrda maskiner betraktas med misstänksamhet av
fackföreningarna i lika hög grad som fallet var med maskinvävstolen
på 1800-talet. Men i detta speciella avseende har pessimisterna alltid
fått fel. I stället för att få sin levnadsstandard sänkt har världens
industrinationer fått uppleva en successiv ökning av välståndet och
bekvämligheten i alla skikt. Det måste erkännas, att eländet bland det
engelska industriproletariatet i början var ganska ohöljt. Vissa av de
värsta missförhållandena berodde delvis på okunnighet, ty problemen
var nya och ingen hade någonsin mött dem. Den gamla liberalismen,
som utgick från självägande hantverkare och bönder, var inte smidig
nog att bemästra industrisamhällets stora nya problem. Reformerna
dröjde, men de lyckades dock till slut rätta till de misstag som gjorts i
början. Där industrialismen kom till utveckling senare, som i länderna
på fastlandet, blev vissa av industrisamhällets födslovåndor mindre
svåra, eftersom man förstod problemen bättre.
I början av 1800-talet visar sig en allt starkare tendens till ett samspel
mellan naturvetenskapen och tekniken. I viss mån har detta
naturligtvis alltid varit fallet, men från och med industrialismens tid
har den systematiska tillämpningen av naturvetenskapliga principer på
konstruktionen och framställningen av teknisk utrustning åstadkommit
en allt snabbare takt i de materiella framstegen. Ångmaskinen var den
nya kraftens källa. Första hälften av århundradet fick uppleva den
fullständiga vetenskapliga utforskningen av de bakomliggande naturlagarna. Termodynamikens nya vetenskap lärde i sin tur ingenjörerna
att bygga effektivare maskiner.
Samtidigt började ångmaskinen ersätta alla andra kraftkällor inom
transportväsendet. Vid mitten av århundradet växte ett vidsträckt nät
av järnvägar fram i Europa och Nordamerika, och samtidigt började
segelfartygen ersättas av ångbåtar. Alla dessa nyheter medförde stora
förändringar i levnadssätt och åskådning hos de människor som
påverkades av dem. På det hela taget är människan ett konservativt
djur. Hennes tekniska bedrifter tenderade därför att gå snabbare än
hennes politiska klokhet växte; härigenom uppstod en brist på balans
som vi ännu inte hämtat oss ifrån.
Industriproduktionens tidiga utveckling gav upphov till ett förnyat
intresse för ekonomiska frågor. Som självständig forskningsgren går
den moderna nationalekonomin tillbaka på Adam Smith (1723-90),
landsman till David Hume och professor i filosofi. Hans etiska skrifter
går i Humes anda men var i stort sett mindre viktiga än hans ekonomiska verk. Hans rykte vilar på avhandlingen Folkens välstånd (1776).
I denna bok gör han för första gången ett försök att studera de olika
krafter som verkar i ett lands folkhushåll. Ett särskilt viktigt problem,
som ställs i förgrunden, är frågan om arbetsfördelningen. Smith visar
utförligt hur produktionen av industrivaror ökas, om tillverkningen av
en vara delas upp i olika stadier, som vart och ett utförs av en specialiserad arbetare. Det exempel han närmast väljer är tillverkningen av
knappnålar, och hans slutsatser vilar utan tvivel på faktiskt iakttagna
produktionssiffror. I alla händelser har arbetsfördelningens princip
tillämpats i stor skala inom industrin ända sedan dess, och den har
grundligt bevisat sitt värde. Det finns naturligtvis mänskliga problem,
som också måste tas i betraktande, ty om det specialiserade arbetsmomentet blir så fragmentariskt att det dödar intresset för arbetet,
skadar detta i längden arbetaren. Denna svårighet, som inte rätt
uppfattades på Smiths tid, har blivit ett av de stora problemen inom
den moderna industrin på grund av den avtrubbning som de vid dess
maskiner arbetande människorna kan utsättas för.
Nationalekonomin förblev ganska länge ett speciellt brittiskt fack.
Fysiokraterna i 1700-talets Frankrike hade visserligen varit
intresserade av ekonomiska frågor, men deras skrifter utövade inte
samma inflytande som Adam Smiths bok, som blev den klassiska
nationalekonomins bibel. Nästa viktiga bidrag på området var
Ricardos arbetsvärdeteori, som övertogs av Marx.
På det filosofiska området medförde industrialismen en viss betoning
av det nyttiga, vilket väckte häftig opposition från romantikerna.
Samtidigt lyckades denna något ledsamma filosofi till slut åstadkomma
mera välbehövliga reformer på samhällsområdet än all den romantiska
indignation den väckte hos poeter och idealister. De förändringar den
försökte framkalla var partiella och välordnade, och revolutionen var
långt ifrån dess mål. Så förhöll det sig inte med Marx mera känslobetonade lära, som på sitt eget karakteristiska sätt bevarat mycket av
den kompromisslösa idealismen i dess hegelianska ursprung. Här är
målet fullständig omvandling med våldsamma medel av den bestående
ordningen.
Det tekniserade samhällets stora mänskliga problem framstod inte
genast klart för dem som inte blev utsatta för den förnedring det
medförde för industribefolkningen. Sådana obehagliga fakta kunde
vara beklagliga, men betraktades i början som oundvikliga. Denna
något självbelåtna och hårdhjärtade attityd skingrades under århundradets senare hälft, då problemen började tas upp av författarna. 1848
års revolution bidrog en del till att fästa hela samhällets uppmärksamhet på dessa fakta. Såsom politisk manöver var oroligheterna ganska
misslyckade, men de efter lämnade en viss oro över de sociala
missförhållandena. I Dickens böcker i England och senare Zolas i
Frankrike vädrades dessa problem på ett sätt som medverkade till att
väcka ett klarare medvetande om läget.
Ett av de stora botemedlen mot alla sociala missförhållanden såg man i
folkundervisningen. Häri hade reformatorerna troligtvis inte alldeles
rätt. Att bara lära alla att läsa, skriva och räkna löser inte i och för sig
några sociala problem. Det är inte heller riktigt att dessa otvivelaktigt
förträffliga färdigheter är nödvändiga för ett industrisamhälles
funktion. Mycket specialiserat rutinarbete kan utföras av analfabeter.
Men folkundervisningen kan in direkt bidra att lösa vissa problem,
eftersom den ibland driver dem som måste utstå umbäranden att söka
utvägar att förbättra sin lott. Samtidigt är det ganska klart, att enbart
undervisning inte leder till sådana resultat. Den kan tvärtom leda till
att folk tror att den bestående ordningen är som den måste vara.
Propaganda av detta slag är stundom ganska effektiv. Likafullt har
reformatorerna rätt, när de anser att vissa problem inte kan angripas på
rätt sätt, om det inte föreligger en ganska utbredd insikt om vad saken
gäller; och detta kräver faktiskt ett visst mått av folkupplysning.
Den arbetsfördelning som Adam Smith diskuterade i samband med
tillverkningen av varor har erövrat det intellektuella livet i nästan lika
stor utsträckning. Under 1800-talets lopp har forskningen så att säga
industrialiserats.
Den utilistiska rörelsen har fått sitt namn av en etisk lära som särskilt
härstammar från Hutcheson; han hade utvecklat den redan 1725. Kort
uttryckt innebär teorin att det goda är lust och det onda smärta. Det
bästa tillstånd som kan eftersträvas är alltså att lustens övervikt över
smärtan blir så stor som möjligt. Denna åsikt omfattades av Bentham
och blev känd som utilismen. Jeremy Bentham (1748-1832) var
framför allt intresserad av rättsvetenskapen, där han främst hämtade
sin inspiration från Helvetius och Beccaria. Etiken var i Benthams
ögon huvudsakligen en grundval för undersökningar av juridiska
medel att uppnå bästa möjliga förhållanden. Bentham var den ledande
i en grupp som blev känd som de ’filosofiska radikalerna’. De sysslade
mycket med samhällsreformer och folkundervisning och stod allmänt i
motsättning till kyrkans makt och de styrande samhällsklassernas
hinderliga privilegier. Bentham var tillbakadragen till sin läggning och
hade utgått från ståndpunkter som inte var påtagligt radikala. Senare i
livet blev han emellertid, trots all sin blyghet, aggressiv ateist.
Uppfostringsfrågor intresserade honom mycket, och han delade med
sina radikala kolleger ett blint förtroende för uppfostrans obegränsade
förmåga att förbättra världen. Det är värt att minnas att England vid
denna tid bara hade två universitet, och dit fick endast övertygade
anglikaner tillträde. Denna anomali rättades inte till förrän under
senare hälften av 1800-talet. Bentham strävade att skapa möjligheter
till universitetsundervisning för dem som inte uppfyllde de snäva krav
de bestående institutionerna uppställde. Han tillhörde en grupp som
bidrog att grunda University College i London 1825. Studenterna
underkastades ingen religiös granskning, och institutionen har aldrig
haft någon gudstjänstlokal. Bentham själv hade vid det laget
fullständigt brutit med religionen. När han dog bestämde han att hans
skelett, vederbörligen påklätt och försett med vaxmask, skulle bevaras
vid högskolan. Bilden här bredvid har tagits av denna figur, som sitter i
ett glasskåp såsom ett varaktigt minnesmärke över en av grundarna.
Benthams filosofi grundar sig på två ledande tankar, som har sina
rötter i början av 1700-talet. Den första är associationsprincipen, som
hade skjutits i förgrunden av Hartley. Ursprungligen härstammar den
från Humes orsaksteori, där den används för att förklara det kausala
beroendets begrepp med hjälp av idéassocitation. Hos Hartley och
senare hos Bentham blir associationsprincipen psykologins centrala
mekanism. I stället för den traditionella begreppsapparaten kring
medvetandet och dess funktion ställer Bentham denna enda princip,
som arbetar med det råmaterial som erfarenheten tillhandahåller. Detta
sätter honom i stånd att ge en deterministisk framställning av psykologin, som inte förutsätter några andliga begrepp alls; de har så att säga
skurits bort av Occams rakkniv. Den teori för betingade reflexer som
senare utarbetades av Pavlov grundar sig på samma typ av åskådning
som associationspsykologin.
Den andra principen är den utilistiska maximen om största möjliga
lycka, som redan omnämnts. Denna sammankopplas med psykologin
på så sätt, att det som människorna enligt Bentham eftersträvar är
största möjliga lycka för egen del. Lycka betyder här samma sak som
lustkänslor. Rättsordningens uppgift är att se till att ingen under sin
strävan efter största möjliga lust skall hindra andra i samma strävan.
På så sätt uppnås största lycka för största antal människor. Trots alla
skillnader var detta utilisternas gemensamma mål. Så naket framställd
förefaller detta mål en smula platt och brackigt, men syftet därbakom
är långt ifrån sådant. Såsom en rörelse ägnad åt reformer har utilismen
förvisso uträttat mer än alla idealistiska filosofier sammanlagt, och den
har gjort det utan mycket ståhej. Samtidigt kunde principen om största
lycka för största möjliga antal tolkas på ett annat sätt. I de liberala
ekonomernas händer blev den ett försvar för ’låt gå’- systemet och
frihandeln. Det antogs nämligen, att om varje människa fritt och
ohämmat fick eftersträva största lust för egen del, skulle detta, om
rättsväsendet fungerade riktigt, leda till största lycka för samhället.
Häri var emellertid liberalerna litet för optimistiska. Man skulle kanske i sokratisk anda kunna medge, att om människorna gjorde sig
besväret att skaffa sig insikter och bedöma verkningarna av sina handlingar, skulle de vanligen inse att det som skadar samhället i längden
skadar dem själva. Men människor tänker inte alltid omsorgsfullt efter
i sådana ting, de handlar ofta impulsivt och av okunnighet. I vår egen
tid har ’låt gå’-läran därför kommit att omges med vissa
försiktighetsmått. Lagen betraktas alltså som en mekanism som skall
garantera att envar fullföljer sina strävanden utan att skada andra.
Straffets uppgift är sålunda inte hämnd, utan att förebygga brott. Det
viktiga är att vissa handlingar medför ett straff, inte att vedergällningen är grym, vilket den faktiskt oftast var i England på den tiden.
Bentham var motståndare till urskillningslös tillämpning av dödsstraffet, som då utdömdes mycket frikostigt för ganska obetydliga
förseelser.
Två viktiga slutsatser följer av utilismens etik. För det första förefaller
det klart, att alla människor i vissa avseenden har lika starkt behov av
lycka. Alltså bör de alla åtnjuta lika rättigheter och möjligheter. Denna
uppfattning var något av en nyhet på den tiden och utgjorde en av de
centralaste lärosatserna i radikalernas reformprogram. Den andra
slutsats som ger sig själv är, att största möjliga lycka endast kan
uppnås, om förhållandena förblir stabila. Jämlikhet och trygghet blir
alltså de förhärskande syftemålen. Vad friheten beträffar, ansåg
Bentham den mindre viktig. Liksom de mänskliga rättigheterna fann
han friheten något metafysisk och romantisk. Politiskt gillade han
upplyst despotism mer än demokrati. Detta framhäver för övrigt vissa
av svagheterna i hans utilism, ty det finns tydligen ingen mekanism
som sörjer för att lagstiftaren faktiskt väljer en människovänlig linje.
Enligt hans egen psykologiska teori skulle detta nödvändiggöra, att
lagstiftarna alltid handlar med utomordentligt förutseende på grundval
av fullständig kunskap. Men som vi tidigare antytt är denna
förutsättning inte fullt hållbar. I den praktiska politiken kan denna
svårighet inte undanröjas en gång för alla. I bästa fall kan man försöka
säkerställa att lagstiftarna aldrig får mer än ett visst mått av
handlingsfrihet i varje särskilt fall.
I sin samhällskritik går Bentham på samma linje som 1700-tals
materialismen och förebådar mycket av vad Marx sedan skulle hävda.
Han anser att den rådande offermoralen är ett medvetet bedrägeri, som
den härskande klassen bedriver till försvar för sina etablerade
intressen. Den förväntar offer av andra, men gör inga själv. Mot allt
detta ställer Bentham sin utilistiska princip.
Medan Bentham förblev den intellektuelle ledaren för de filosofiska
radikalerna under sin livstid, var den drivande kraften bakom rörelsen
James Mill (1773-1836). Han delade Benthams utilistiska åsikter inom
etiken och föraktade romantikerna. I politiska ting ansåg han att
människor kunde övertygas av argument, och att de brukade göra
förnuftiga bedömningar innan de handlade. Sida vid sida härmed gick
en måttlös tro på uppfostrans verkningsförmåga. Skottavlan för dessa
förutfattade meningar blev James Mills son John Stuart Mill
(1806-73), som fick sin fars uppfostringsidéer hänsynslöst applicerade
på sig. ’Jag var aldrig pojke’, klagade han senare i livet, ’spelade aldrig
kricket’. I stället läste han grekiska från tre års ålder, varpå allt det
andra följde på ett lika för tidigt stadium. Denna fruktansvärda
erfarenhet ledde helt naturligt till ett nervöst sammanbrott strax innan
han fyllde tjugoett år. Mill engagerade sig sedermera aktivt i
strävandena för en parlamentsreform på 30-talet, men han brydde sig
inte om att överta den ledarställning som tillkommit hans far och
Bentham före denne. Från 1865 till 1868 innehade han mandatet för
Westminster i underhuset, krävde ihärdigt allmän rösträtt och följde en
allmänt liberal, antiimperialistisk linje efter Benthams mönster.
I sin filosofi bygger J. S. Mill nästan genomgående på andra. Den bok
som lade grunden till hans rykte nästan fastare än någon annan är hans
Logik (1843). Vad som var nytt vid den tiden var införandet av
induktionen. Denna styrs av en rad normer, som på ett märkligt sätt
påminner om Humes regler för kausal-sammanhang. Ett av den
induktiva logikens eviga problem har varit att hitta något sätt att
rättfärdiga induktiva bevis. Mills åsikt är, att vad som rättfärdigar att
man går till väga på detta sätt är naturens iakttagna konstans, vilken
själv är en högsta induktion. Däri genom blir naturligtvis hela
resonemanget ett cirkelbevis, vilket inte tycks besvära honom. Men
här kommer ett mycket allmännare problem in, som fortsatt att plåga
logikerna intill denna dag. Svårigheten är, summariskt uttryckt, att folk
på något sätt inte tycker att induktionen är fullt så respektabel som den
borde vara. Därför måste den rättfärdigas, men detta tycks leda till ett
lömskt dilemma, som stundom undgår uppmärksamheten. Att försvara
induktionen är en uppgift för den deduktiva logiken; det kan inte göras
induktivt, om det är induktionen som skall rättfärdigas. Vad
deduktionen i sin tur angår, känner ingen sig tvingad att rättfärdiga
den, den har respekterats sedan urminnes tid. Kanske enda utvägen är
att låta induktionen vara annorlunda utan att försöka binda den vid
deduktiva ursäkter.
Mills redogörelse för den utilistiska etiken finns i en uppsats med titeln
Utilism (1863). Där finns föga som går utöver Bentham. I likhet med
Epikuros, som kan betraktas som den förste utilisten, är Mill i sista
hand beredd att betrakta vissa njutningar som högre än andra, men han
lyckas faktiskt inte förklara vad kvalitetsmässigt bättre njutningar
skulle kunna betyda till skillnad från enbart kvantitativa olikheter.
Detta är inte förvånande, eftersom den största lyckans princip och den
därmed sammanhängande lustkalkylen innebär att kvalitet elimineras
till förmån för kvantitet.
Vid försöket att argumentera för den utilistiska principen att lust
verkligen är vad folk eftersträvar begår Mill ett allvarligt misstag. ’Det
enda bevis som kan ges för att ett föremål är synligt är att folk faktiskt
ser det. Det enda beviset för att ett ljud är hörbart är att folk hör det,
och så vidare om andra av våra erfarenhets källor. På samma sätt,
skulle jag tro, är det enda bevis som kan lämnas för att något önskvärt
att folk faktiskt önskar det.’ Men detta är spegelfäkteri, grundat på en
likhet i ord som döljer en logisk svårighet. Man säger om något att det
är synligt, om det kan ses. I fråga om önskvärt föreligger en tvetydighet. Om jag säger om något att det är önskvärt, menar jag helt enkelt
att jag faktiskt önskar det. När jag säger så till någon, förutsätter jag
förstås att han tycker bra och illa om ungefär samma saker som jag.
Att i denna mening säga att det önskvärda blir önskat är en truism.
Men det finns en annan mening i vilken vi kan säga att något är önskvärt, som när vi säger att ärlighet är önskvärd. Detta betyder egentligen
att vi bör vara ärliga, det är ett etiskt omdöme vi fäller. Mills resonemang är sålunda förvisso ohållbart, ty analogin mellan ’synlig’ och
’önskvärd’ är ytlig. Redan Hume hade påpekat, att man inte kan härleda ett ’bör’ ur ett ’är’.
Men i varje fall är det lätt att ge direkta motexempel, som vederlägger
principen. Bortsett från den banala betydelse i vilken lust definieras
som det som önskas, är det inte generellt sant att det är lust jag
eftersträvar, ehuru tillfredsställelse av ett begär naturligtvis skänker
lust. Dessutom finns det fall i vilka jag kan önska något som inte har
någon direkt inverkan på mitt liv utöver det faktum att jag önskar det.
Man skulle till exempel kunna önska att en viss häst vann en kapplöpning utan att man själv håller vad. Den utilistiska principen
inbjuder sålunda till ett antal allvarliga invändningar. Inte desto mindre
kan den utilistiska etiken fortfarande vara en drivkraft för effektiva
sociala insatser. Vad dess etiska lära förkunnar är nämligen att det
goda är största lycka för största möjliga antal. Detta kan man anse
alldeles oberoende av huruvida människor faktiskt alltid handlar på ett
sätt som kan främja denna allmänna lycka. Lagens uppgift skulle då
vara att säkerställa att största möjliga lycka uppnås. På samma sätt är
syftet med reformer på en sådan grundval mindre att uppnå idealiska
institutioner än funktionsdugliga, vilka faktiskt skänker medborgarna
ett visst mått av lycka. Det är en demokratisk teori.
I motsats till Bentham var Mill lidelsfull försvarare av friheten. Den
bästa framställningen av hans åsikter i detta ämne finns i hans berömda
uppsats Om friheten (1859). Han hade skrivit den tillsammans med
Harriet Taylor, som han gifte sig med 1851 efter hennes förste makes
död. I denna uppsats framlägger Mill ett starkt försvar för tanke- och
yttrandefrihet och föreslår en begränsning av statens rätt att ingripa i
medborgarnas liv. Han är särskilt skarp motståndare till kristendomens
anspråk på att vara all godhets källa.
Ett av de problem som började göra sig påminta vid 1700-talets slut
var den snabba folkökning som inträffade, så snart vaccinationen
började minska dödligheten. En undersökning av detta problem
gjordes av Malthus (1766-1834); han var nationalekonom, radikalernas vän och dessutom anglikansk präst. I sin berömda Essay on
Population (1797) utvecklade han teorin att befolkningstillväxten höll
på att snabbt gå förbi ökningen av livsmedelsresurserna. Medan
folkmängden ökades i geometrisk progression, ökades tillgången på
föda endast i aritmetisk progression. Det måste komma en punkt där
folkmängden måste begränsas, annars kommer svält i stor skala att
uppstå. I frågan hur en sådan begränsning skall åstadkommas intar
Malthus en konventionell kristen ståndpunkt. Människorna måste
uppfostras så att de lär sig att utöva ’återhållsamhet’ och därmed hålla
antalet människor nere. Malthus, som själv var gift, tillämpade med
utomordentlig framgång sin teori i sitt eget fall: på fyra år fick han tre
barn.
Trots denna triumf är det numera tydligt att teorin inte är så effektiv
som man kunde önska. Då tycks Condorcet ha haft sundare åsikter i
saken. Medan Malthus predikade ’återhållsamhet’, hade Condorcet
tidigare föreslagit födelsekontroll i modern mening. Detta förlät
Malthus honom aldrig, ty enligt hans egen stränga moraluppfattning
föll sådana metoder under rubriken ’laster’. Han betraktade artificiell
födelsekontroll som ungefär likställd med prostitution.
I denna allmänna fråga var radikalerna i början oeniga. Bentham hade
en gång i tiden hållit med Malthus, medan de bägge Mills var böjda att
instämma i Condorcets uppfattning. Den unge J. S. Mill blev en gång
vid aderton års ålder anhållen, medan han delade ut broschyrer om
födelsekontroll i en arbetarslum, och satt i fängelse för denna förseelse. Det är alltså inte fövånande att frågan om friheten i allmänhet
förblev ett av hans livligaste intressen.
Malthus uppsats om befolkningsfrågan var likafullt ett mycket viktigt
bidrag till nationalekonomin och framlade vissa grundläggande idéer,
som senare utvecklades på andra områden. Framför allt hämtade
Darwin (1809-82) därifrån principen om det naturliga urvalet och
begreppet kampen för tillvaron. När Darvin i Arternas uppkomst
(1859) diskuterar organismernas förökning i geometrisk skala och den
kamp som följer därav, säger han att ’det är Malthus lära tillämpad
med mångfaldigad styrka på hela växt- och djurriket; ty i detta fall kan
födan inte artificiellt ökas, och ingen klok återhållsamhet från
äktenskap kan förekomma’. I denna fribrottning om de begränsade
existensmedlen går segern till de organismer som är bäst anpassade
efter sin omgivning. Detta är Darwins lära om att de livsdugligaste
överlever. På sätt och vis är det bara en utvidgning av benthamiternas
fria konkurrens. På det samhälleliga området måste emellertid denna
konkurrens rätta sig efter vissa regler, medan den darwinska
konkurrensen i naturen inte vet av några inskränkningar. Återöversatt
till politiska kategorier skulle läran om de livsdugligastes seger
inspirera en del av l900-talets diktatorers tänkande. Det är osannolikt
att Darwin själv skulle ha gillat dessa utvidgningar av hans teori, ty
han var själv liberal och stödde radikalerna och deras reformprogram.
Den andra och mycket mindre originella delen av Darwins verk är
utvecklingsteorin. Som vi sett går den tillbaka på Anaximander. Vad
Darwin gjorde var att insamla en väldig massa faktiska detaljer,
grundade på hans egen flitiga naturiakttagelse. Hans argument för
utvecklingstanken är av varierande värde men naturligtvis bättre
underbyggda än den store milesierns. Ändå var det Darwins teori som
först införde utvecklingshypotesen i den mera allmänna debatten.
Eftersom den förklarade arternas uppkomst ur en gemensam
urorganism med det naturliga urvalet, stred den mot Första Moseboks
av den etablerade religionen omfattade lära. Detta ledde till en bitter
strid mellan darwinister och rättrogna kristna av alla bekännelser.
En av de främsta förkämparna i det darwinistiska lägret var T. H.
Huxley, den store biologen. Dessa stridigheter har sedan dess blivit
mindre häftiga, men när polemiken rasade som värst, kunde känslorna
svalla högt kring frågan huruvida människan och de högre aporna hade
gemensam härstamning eller ej. Jag misstänker nästan att tanken måste
såra aporna, men i varje fall upprör den numera endast få människor.
En annan utvecklingslinje som började med radikalerna ledde direkt
till socialismen och Marx. Ricardo (1772-1823), som var Benthams
och James Mills vän, utgav 1817 sin Principles of Political Economy
and Taxation. I denna skrift utvecklar Ricardo en hållbar jordränteteori
och en arbetsvärdeteori, enligt vilken en varas bytesvärde endast beror
på den mängd arbete som nedlagts på den. Detta föranledde Thomas
Hodgkin att 1825 hävda, att arbetarna hade rätt att skörda alla värden
de producerade. Om räntor betalades till kapitalisterna eller jordägarna, kunde detta bara vara stöld.
Samtidigt fick arbetarna en förkämpe för sin sak i Robert Owen, som
vid sina egna textilfabriker i New Lanark hade infört en del helt nya
principer för behandlingen av arbetarna. Han var en man som vägleddes av höga etiska ideal och förklarade att den då gängse omänskliga utsugningen av arbetarna var orätt. Han visade praktiskt att ett
företag kunde drivas med vinst, fastän folket fick hyggliga löner utan
alltför lång arbetstid. Owen var den drivande kraften bakom de första
arbetarskyddslagarna, ehuru deras bestämmelser inte gick alls så långt
som han hade hoppats. 1827 finner vi Owens anhängare för första
gången benämnda socialister.
Radikalerna tilltalades ingalunda av Owens lära, då den tycktes omstörta de vedertagna äganderättsbegreppen. Av detta skäl var liberalerna mer benägna att gilla fri konkurrens och de vinster den kunde
inbringa. De strömningar som växte fram med Owen som ledare gav
upphov till den kooperativa rörelsen och bidrog att främja den
tidigaste fackföreningsrörelsen. Men av brist på en samhällsåskådning
ledde dessa första ansatser inte till omedelbar framgång. Owen var
framför allt en praktisk karl med brinnande tro på sin enda ledande idé.
Det behövdes en Marx för att ge socialismen en filosofisk grundval.
Härvid utgick han från Ricardos arbetsvärdeteori i ekonomiska frågor
och från Hegels dialektik som redskap för filosofisk diskussion. På
detta sätt blev utilismen ett förberedelsestadium för teorier som till slut
visade sig mera inflytelserika.
Staden Trier vid Mosel har under historiens lopp frambringat särskilt
många helgon. Den är nämligen födelseorten inte bara för Ambrosius
utan också för Karl Marx (1818-83). Som helgon betraktad var Marx
otvivelaktigt den framgångsrikare av de två, och detta är bara rättvist,
ty han är grundaren av den rörelse som helgonförklarat honom, medan
helgonkollegan från samma stad bara var en senkommen anhängare av
sin tro.
Marx kom från en judisk familj som blivit protestantisk. Under sina
studentår påverkades han starkt av hegelianismen, som då var på
modet. Hans arbete som journalist fick ett brått slut, när de preussiska
myndigheterna 1843 förbjöd Rheinische Zeitung. Marx reste då till
Frankrike och blev bekant med de ledande franska socialisterna. I
Paris träffade han Friedrich Engels, vars far ägde fabriker i Tyskland
och i Manchester. Engels förestod den sistnämnda och kunde därför
orientera Marx i engelska arbetar- och industrifrågor. Strax före 1848
års revolution publicerade Marx Kommunistiska manifestet. Han
deltog aktivt i revolutionen både i Frankrike och i Tyskland. 1849
landsförvisades han av preussiska regeringen och tog sin tillflykt till
London. Där stannade han, bortsett från några korta besök i hemlandet,
till livets slut. I huvudsak var det tack vare hjälp av Engels som Marx
och hans familj kunde leva, men trots fattigdomen studerade och skrev
Marx ivrigt och banade vägen för den sociala revolution han kände var
förestående.
Marx tänkande präglades av tre huvudinflytelser. Först och främst hans
förbindelse med de filosofiska radikalerna. I likhet med dem ogillade
han romantiken och utvecklade en samhällsteori som gör anspråk på
att vara vetenskaplig. Från Ricardo hämtade han arbetsvärdeteorin,
fastän han gav den en annan inriktning. Ricardo och Malthus hade
resonerat utifrån den tysta förutsättningen att den bestående samhällsordningen var oföränderlig; fri konkurrens håller därför arbetslönerna
nere vid existensminimum och hämmar därmed folkökningen. Marx
anlägger däremot de arbetares synvinkel som exploateras av
kapitalisten arbetsgivaren. En man producerar mer i värde än han får
betalt, och detta mervärde tar kapitalisten hand om för egen räkning.
På så sätt utsugs arbetskraften. Men detta är egentligen inte en personlig fråga, ty att producera stora mängder varor kräver samverkan
mellan ett stort antal människor och mängder av utrustning. Utsugningen måste därför uppfattas som ett led i ett produktionssystem och
en följd av relationerna mellan detta och hela arbetar- respektive
kapitalistklassen.
Detta leder oss fram till det andra inslaget i Marx tänkande, nämligen
hans hegelianism. Vad som tillmäts lika mycket betydelse hos Marx
som hos Hegel är nämligen systemet snarare än individen. Det är det
ekonomiska systemet som måste bemästras, inte enstaka missförhållanden. På denna punkt aviker Marx full ständigt från radikalernas
liberalism och reformsträvanden. Den marxistiska läran sammanhänger mycket intimt med filosofiska teorier, som i huvudsak är
hegelska. Detta kan mycket väl vara skälet till att marxismen aldrig
blivit verkligt populär i England, ty engelsmännen är på det hela taget
inte imponerade av filosofi.
Från Hegel härstammar även Marx syn på samhällsutvecklingen.
Utvecklingstanken sammanhänger med dialektiken, som Marx hämtar
oförändrad från Hegel. Den historiska processen förlöper dialektiskt.
Här är Marx tolkning alltigenom hegelsk till sin metod, ehuru
drivkraften uppfattas olika i de bägge fallen. Hos Hegel är historiens
förlopp andens successiva självförverkligande, då den strävar mot det
Absoluta. Marx sätter produktionsmetoderna i andens ställe och det
klasslösa samhället i det Absolutas. Ett givet produktionssystem
kommer med tiden att utveckla inre spänningar mellan olika
samhällsklasser, som är knutna till det. Dessa motsägelser, som Marx
kallar dem, löses i en högre syntes. Den form som den dialektiska
kampen tar är klasskriget. Striden fortsätter, tills ett klasslöst samhälle
uppstår under socialismen. När detta uppnåtts finns ingenting mer att
slåss om, och den dialektiska processen kan avsomna. För Hegel var
den preussiska staten Himmelriket på jorden, för Marx är det det
klasslösa samhället.
Historiens utveckling är i Marx ögon lika oundviklig som i Hegels,
och bägge härleder en metafysisk teori ur den. Den kritik som riktats
mot Hegel kan ofärändrad tillämpas på Marx. I den mån Marx
iakttagelser röjer en klok bedömning av vissa historiska händelser som
faktiskt inträffade, förutsätter de inte den logik ur vilken de uppges ha
härletts.
Medan Marx framställning är hegeliansk till sin metod, avisar den
Hegels betoning av världens andliga natur. Marx sade att Hegel måste
vändas upp och ned, och det tog han itu med att göra genom att godta
1700 talets materialistiska läror. Materialismen är den tredje huvudingrediensen i Marx filosofi, men även här ger Marx de äldre teorierna
en ny inriktning. Bortsett från det materialistiska inslaget i den ekonomiska historieförklaringen, finner vi att Marx filosofiska materialism
inte är av den mekaniska typen. Vad Marx hävdar är då snarare en
aktivitetslära, som går tillbaka på Vico. I sin Elva teser om Feuerbach
(1845) poängterar han detta med det berömda uttalandet, att ’filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, den verkliga uppgiften är att
förändra den’. I detta sammanhang framlägger han en syn på
sanningen, som påminner mycket om Vicos formel och föregriper
vissa former av pragmatismen. Sanning är för honom inte en fråga om
tankeverksamhet, utan något som skall bevisas i praktiken. Den
kontemplativa inställningen hör ihop med den borgerliga idealismen,
som Marx naturligtvis föraktar. Hans egen praktiska materialism
tillhör socialismens klasslösa värld.
Vad Marx försöker göra är att för materialismen lägga beslag på den
aktivitetslära som hade utvecklats av den idealistiska skolan i allmänhet och Hegel i synnerhet. De mekanistiska lärorna hade försummat denna uppgift och därmed låtit idealismen utarbeta denna
teoretiska aspekt, fastän den naturligtvis måste vändas upp och ned
innan den kunde bli nyttig. Vad Vicos inflytande angår, är det kanske
inte fullt medvetet, fastän Marx med säkerhet kände till Scienza
Nuova. Han kallade sin egen teori dialektisk materialism och framhävde därigenom inslagen av utvecklingsfilosofi och hegelianism.
Av allt detta kan man inse, att den marxistiska läran är en mycket
utspekulerad sak. Den dialektiska materialismen är ett filosofiskt
system som dess anhängare tillskriver universell räckvidd. Som man
kunde vänta, har detta lett till mycken filosofisk spekulation i Hegels
anda kring frågor som i verkligheten hade bort överlåtas åt den
empiriska vetenskapen. Det tidigaste exemplet härpå finner man i
Engels bok Anti-Dühring, där han kritiserar den tyske filosofen
Dührings teorier. Men detaljerade dialektiska förklaringar av varför
vatten kokar, vilka laborerar med kvantitativa förändringar som
övergår i kvalitativa, med motsägelser, negationer och kontranegationer, är inte ett dyft mer tillfredsställande än Hegels naturfilosofi. Det
duger faktiskt inte att stämpla den traditionella vetenskapen såsom
styrd av borgerliga ideal.
Det är mycket troligt att Marx har rätt i sin åsikt, att ett samhälles
allmänna vetenskapliga intressen på sätt och vis återspeglar den
härskande gruppens sociala intressen. Sålunda skulle man kunna
hävda, att astronomins pånyttfödelse under renässansen främjade
handelns utveckling och ökade den uppstigande medelklassens makt,
fastän det kan anmärkas, att ingendera kan förklaras med hjälp av den
andra. Men i två väsentliga avseenden är denna lära otillräcklig. För
det första är det uppenbart, att lösningen av speciella problem på ett
vetenskapligt område inte har något som helst sammanhang med något
slags sociala påtryckningar. Detta innebär naturligtvis inte att man
förnekar, att det finns tillfällen då ett problem bemästras i samband
med trängande behov för ögonblicket. Men i allmänhet löses inte
vetenskapliga problem på detta sätt. Detta leder oss fram till den andra
svagheten i den dialektiska materialismens uppläggning, nämligen
underlåtenheten att erkänna vetenskapliga strävanden som en självständig kraft. Även här skulle ingen vilja förneka, att det finns viktiga
samband mellan vetenskaplig forskning och annat som försiggår i
samhället. Inte desto mindre har forskningen med tiden fått en egen
inneboende kraft, som tillförsäkrar den ett visst mått av självständighet. Detta gäller om alla former av opartisk forskning. Även om den
dialektiska materialismen är värdefull genom att framhålla de ekonomiska inflytandenas betydelse för att forma ett samhälles liv, tar den
alltså fel, när den alltför mycket förenklar förhållandena ur denna enda
huvudsynpunkt.
På själva det sociala området leder den till vissa besynnerliga konsekvenser. Om man inte omfattar den marxistiska läran, är man nämligen
dömd att inte stå på framåskridandets sida Den utmärkande beteckning
som förbehålls dem som inte blivit delaktiga av den nya uppenbarelsen
är ordet ’reaktionär’. Bokstavligen betyder detta att man motarbetar
framåtskridandet, strävar bakåt. Den dialektiska processen sörjer
emellertid för att man då så småningom blir eliminerad, ty framåtskridandet måste segra i längden. Detta blir då motiveringen för att
med våld avlägsna alla icke-konformistiska element. Här finns ett
starkt messianskt inslag i marxismens politiska åskådning. Som
grundaren av en tidigare tro hade sagt: den som inte är med oss, är mot
oss. Detta är uppenbarligen inte en princip för någon demokratisk lära.
Allt detta pekar på att Marx inte bara var politisk teoretiker, utan också
agitator och revolutionär pamflettist. Tonen i hans skrifter präglas ofta
av indignation och moralisk självgodhet, vilket skulle kunna förefalla
helt ologiskt, om dialektiken i alla fall skall löpa i sin orubbliga bana.
Om staten, som Lenin senare sade, kommer att vissna bort, är det
meningslöst att bråka om den innan detta händer. Men hur beundransvärt detta avlägsna historiska mål än må vara att betrakta, ger det ringa
tröst åt dem som lider här och nu. Och därför är strävan efter de
förbättringar som i alla fall kan uppnås ändå aktningsvärd, även om
den inte riktigt stämmer med teorin om historiens dialektiska förlopp.
Vad den predikar är nämligen den bestående ordningens omstörtning
med våld. Denna sida av teorin tycks naturligtvis i själva verket bara
vara en reflex av arbetarklassens förtvivlade läge vid 1800-talets mitt.
Den är ett bra exempel på Marx egen ekonomiska historietolkning,
som förklarar de vid varje tidpunkt härskande åsikterna och teorierna
med hjälp av den rådande ekonomiska ordningen. Denna lära kommer
i åtminstone ett avseende pragmatismen farligt nära, ty det verkar som
om vi sköt sanningen åt sidan till förmån för ekonomiskt betingade
fördomar. Om vi nu skulle ställa samma fråga om denna teori själv,
skulle vi säga att även den bara återspeglar vissa samhällsförhållanden
vid en viss tidpunkt. Men här gör marxismen stillatigande ett undantag
till sin egen förmån. Den anser nämligen att den ekonomiska historietolkningen efter den dialektiska materialismens mall är den verkliga
sanningen.
I sina förutsägelser av historiens dialektiska utveckling var Marx inte i
allo framgångsrik. Han förutsade visserligen med en viss precision att
den fria konkurrensens system slutligen skulle medföra uppkomsten av
monopol. Så mycket kan faktiskt utläsas ur den gängse ekonomiska
teorin. Men Marx tog fel, när han förutsatte att de rika skulle bli rikare
och de fattiga fattigare, tills den dialektiska spänningen i denna
’motsägelse’ blev så stark att den framkallade revolution. Så gick det
inte alls. Världens industristater har tvärtom hittat på kontrollmetoder,
som mildrat den ekonomiska kampens hårdhet genom att inskränka
handlingsfriheten på det ekonomiska området och införa sociala
välfärdsinrättningar. När revolutionen kom blev det inte, som Marx
hade förutsagt, i det industrialiserade Västeuropa, utan i det agrara
Ryssland.
Marxismens filosofi är det sista stora system som skapades under
1800-talet. Den starka lockelse och det vidsträckta inflytande den
utövar beror huvudsakligen på den religiösa prägeln hos dess utopiska
profetior liksom på det revolutionära inslaget i dess handlingsprogram.
Dess filosofiska bakgrund är, som vi har för sökt visa, varken fullt så
enkel eller fullt så ny som ofta anses. Den ekonomiska historieuppfattningen är bara en av många allmänna historieteorier, som i sista
hand härleder sig från Hegel. Ett annat exempel, som hör till följande
generation, är Croces teori om historien såsom frihetens historia.
Framför allt är den marxistiska teorin om motsägelser direkt lånad från
Hegel och underkastad samma svårigheter. Politiskt skapar detta
problem av en viss storlek i vår egen tid. Nästan halva världen styrs i
dag av stater som utan vidare godtar Marx teorier. Möjligheten av
samexistens förutsätter en viss avspänning i teoretiska ståndpunkter.
I Frankrike fick encyklopedisternas filosofiska strömning en efterträdare i Auguste Comte (1798-1857). Han delade med de filosofiska
radikalerna vördnaden för vetenskapen och motviljan mot etablerade
religioner, och han tog itu med att göra en sammanfattande klassificering av alla vetenskaper, varvid han började med matematiken och
slutade med samhällsvetenskapen. Liksom sina engelska samtida var
han motståndare till metafysik, fastän han liksom de visste föga om
tysk idealism. Då han hävdade att vi måste börja med det som är direkt
givet i erfarenheten och avstå från att gå bakom företeelserna, kallar
han sin lära positiv filosofi. Det är härifrån som positivismen härleder
sitt namn.
Comte föddes i den gamla universitetsstaden Montpellier som son i en
ytterst aktningsvärd och konventionell ämbetsmannafamilj. Hans far
var monarkist och sträng katolik, men Comte växte snart ifrån föräldrahemmets trånga skrankor. Som elev vid Ecole Poly technique i
Paris blev han relegerad för deltagande i en studentdemonstration mot
en av professorerna; detta hindrade honom sedermera från att få
akademisk anställning. Vid tjugosex års ålder utgav han sin första skiss
till positivismen, och från 1830 började Cours de philosopie positive
utkomma i sex volymer. Under de tio sista åren av sitt liv ägnade han
mycken tid åt att utarbeta en positivistisk religion, som skulle ersätta
de vedertagna trosformerna. I stället för Gud betraktade det nya
evangeliet Mänskligheten som det högsta väsendet. Under hela sitt liv
hade Comte något svag hälsa och led av återkommande andliga
depressioner, som drev honom till självmordets brant. Han försörjde
sig på privatlektioner, men fick hjälp av gåvor från vänner och
beundrare, bland vilka vi finner J. S. Mill. Men Comte tycks ha varit
något otålig mot dem som inte ständigt ville erkänna honom som ett
geni, vilket till slut gjorde att Mills vänskap för honom svalnade.
Comtes filosofi visar vissa likheter särskilt med Vicos, vars verk
Comte hade studerat. Från Vico hämtar han tanken på historiens
primat i mänskliga angelägenheter. Samma källa tillhandahöll också
föreställningen om olika stadier i det mänskliga samhällets historiska
utveckling. Vico hade själv hämtat denna iakttagelse ur sina studier i
grekisk mytologi. Comte omfattar åsikten att samhället från en
ursprunglig teologisk fas genomgår en metafysisk fas och slutligen når
fram till vad han kallar en positiv fas, som leder den historiska
processen till dess slutliga mål. Vico var på den punkten en mera
realistisk tänkare och insåg att samhället kan falla tillbaka från tider av
förfining och stora kultur insatser i tidevarv av barbari och också gör
det. De mörka tidsåldrarna, som följde på romarrikets upplösning, är
ett exempel. Det är kanske även vår egen tid. För att återkomma till
Comte, styrs det positiva stadiet av den rationella vetenskapen. Detta
är Comtes berömda teori om de tre utvecklingsstadierna. Det har
antytts att vi här finner ett visst eko av Hegel, men likheten är ytlig, ty
utvecklingen från en fas till den nästa uppfattas inte i dialektiska
kategorier, och att det finns tre stadier är en ren tillfällighet. Vad
Comte däremot har gemensamt med Hegel är den optimistiska
föreställningen om ett slutligt stadium av fulländning, som uppnås
genom historiens förlopp. Marx hyste, som vi sett, liknande uppfattningar. Detta är ett allmänt symptom på 1800-talsoptimismen.
Den positivitiska teorin hävdar att alla vetenskapens områden har
genomgått denna utveckling i tre stadier. Den enda som hittills
fullständigt klarat alla hinder är matematiken. Inom fysiken vimlar det
fortfarande av metafysiska begrepp, fastän det är att hoppas att det
positiva stadiet inte skall vara avlägset. Vi skall senare se hur en
positiv framställning av mekaniken skulle ges av Mach inom femtio år
efter Comte. Vad Comte framför allt för söker åstadkomma, är att
samla hela den vetenskapliga forskningens fält i överskådlig och
logisk ordning. I denna strävan visar han sig som encyklopedisternas
sanne ättling. Tanken på en sådan ordning är naturligtvis mycket
gammal – den går tillbaka ända till Aristoteles. Varje vetenskap i
hierarkin bidrar till framställningen av de ämnen som följer efter, men
inte till dem som går före. På så sätt kommer vi fram till Comtes lista
med matematiken i spetsen, följd av astronomi, fysik, kemi, biologi
och sociologi.
Det viktigaste ämnet är det sista. Comte själv myntade ordet sociologi
för vad Hume skulle ha kallat människovetenskap. Enligt Comte
återstår denna vetenskap alltjämt att bygga upp, och han betraktar sig
som dess grundare. Logiskt sett är sociologin den sista och mest
invecklade etappen i hierarkin, men i verkligheten är vi alla mer
förtrogna med den sociala omgivning i vilken vi lever än med den rena
matematikens axiom. Detta framhäver en annan sida av historiskas
primat, som vi träffat på hos Vico. Människans samhälleliga tillvaro är
ju historiens förlopp.
Det positiva stadium av den samhälleliga tillvaro vilket eldade Comtes
fantasi har samma avigsidor som alla utopiska system. Här möter vi ett
markerat inslag av idealistisk påverkan i Comtes tänkande, men det är
inte klart hur han råkade ut för det. Inom var och en av de tre
utvecklingsfaserna finns det en stigande tendens till förenhetligande,
som fortsätter genom tre stadier. På det teologiska stadiet börjar vi
sålunda med animismen, som tillskriver alla för den primitiva människan urskiljbara föremål gudomlig ställning. Därifrån går vi vidare till
polyteism och monoteism. Tendensen går alltid mot större enhetlighet.
Inom vetenskapen innebär detta att vi försöker sammanfatta en
mångfald fenomen under någon gemensam rubrik, och inom samhället
leder målet alltid bort från den enskilde individen mot mänskligheten
som helhet. Detta låter faktiskt ungefär som Hegel. Den positiva
mänskligheten kommer att styras av den moraliska autktoriteten hos en
vetenskaplig elit, medan den verkställande makten kommer att
anförtros fackmän. Uppläggningen är inte så olik idealsamhället i
Platons Staten.
På den etiska sidan kräver systemet att individen kuvar sina egna begär
till förmån för hängivenheten för mänsklighetens framåtskridande.
Denna betoning av ’saken’ i motsats till privata intressen utmärker
också marxismens politiska teori. Som man kunde vänta, erkänner
positivismen inte möjligheten av någon introspektiv psykologi. Detta
bestrids uttryckligen, eftersom det sägs vara omöjligt för kunskapsprocessen att veta något om sig själv. I den mån detta påstående avses
innebära, att det i en kunskapssituation i allmänhet inte är sant att den
vetande vet om sitt eget vetande, kan vi acceptera det som hållbart.
Men genom att utesluta hypoteser i allmänhet såsom metafysiska
misstolkar positivismen likafullt förklaringens natur.
En från positivismen fullständigt avvikande åskådning präglar C.S.
Peirces (1839-1914) filosofi. Medan Comte hade förkastat hypoteser
såsom metafysiska, strävade Peirce i stället att visa att uppställandet av
hypoteser är en livsviktig verksamhet, som har sin egen logik. Peirces
verk är omfattande och fragmentariskt; dessutom brottades han ofta
med svåra problem och ovana tankar. Det är därför inte så lätt att få en
klar bild av hans ståndpunkt. Det står emellertid utom allt tvivel att
han var en av det senare 1800-talets mest originella tänkare, och
säkerligen Amerikas störste i alla tider.
Peirce föddes i Cambridge, Massachusetts. Hans far var matematikprofessor vid Harvard, där Peirce själv blev student. Bortsett från två
korta perioder på några år som föreläsare, lyckades Peirce aldrig få
varaktig akademisk anställning. Han innehade en statstjänst inom
lantmäteriet och producerade vid sidan av sina vetenskapliga verk en
ständig ström av uppsatser och artiklar om vitt skilda filosofiska
ämnen. Att han inte lyckades få en professur sammanhängde i någon
mån med hans ringaktning för de konformitetsnormer som krävdes av
det samhälle i vilket han levde. Dessutom var det få, utom några
vänner och forskare, som förstod hans snille, och ingen begrep honom
i verkligheten helt. Det är ett mått på hans målmedvetenhet att han inte
blev bitter av denna brist på erkännande. Under sina tjugofem sista år
led han av fattigdom och ohälsa, men han arbetade till slutet.
Peirce betraktas vanligen som pragmatismens grundare, men denna
uppfattning måste förses med mycket allvarliga reservationer. Den
samtida pragmatismen härstammar inte från Peirce utan från vad
William James trodde att Peirce hade sagt. Att detta missförstånd
uppkommit har flera olika orsaker. Bland annat blev Peirces egna
åsikter klarare i hans senare skrifter, medan James utgick från tidigare
formuleringar, som mera inbjöd till missförstånd. Peirce försökte ta
avstånd från den pragmatism som James tillskrev honom. Han började
därför kalla sin egen filosofi pragmaticism, i förhoppning att denna
föga eleganta namnskapelse skulle dra uppmärksamheten till
skillnaderna......
I fråga om varje särskild sannings innebörd hävdar Peirce att varje
påstående som gör anspråk på att vara sant måste ha praktiska
konsekvenser. Det måste med andra ord medge möjligheten av någon
framtida handling och framkalla en benägenhet att handla därefter i
alla situationer av det givna slaget. Ett påståendes mening sägs bestå
av dessa praktiska konsekvenser. Det var i denna form som James
omfattade pragmatismen, men det måste göras klart att Peirces uppfattning står mycket närmare Vicos formel ’verum factum’. Sanning är
vad man kan göra med sina påståenden. För att ta ett exempel: om jag
gör ett påstående om ett kemiskt ämne, ökas dess betydelse av alla
egenskaper hos ämnet som kan underkastas experiment och prövas.
Detta tycks i stora drag vara vad Peirce menar. De pragmatism som
James plockat ihop av allt detta påminner om Protagoras tes att
människan är alltings mått, i motsats till vad Peirce avsåg och som
uttrycks bättre genom Vicos teori.....
Medan Peirce levde utövade han mycket ringa inflytande; vad som
gjorde pragmatismen till en inflytelserik filosofi var den tolkning den
fick av William James (1842-1910). Denna tilltalade ingalunda Peirce,
som vi redan nämnt, ty Peirces lära är någonting åtskilligt subtilare än
James pragmatism, och den börjar först nu bli rätt uppskattad.
James var från New England och boren protestant. Denna bakgrund
finns kvar i hans tänkande, fastän han var fritänkare och skeptiskt
inställd till alla former av ortodox teologi. I olikhet med Peirce gjorde
han en lång och framstående akademisk karriär vid Harvard, där han
var professor i psykologi. Hans Principles of Psychology utkom 1890
och är alltjämt en av de bästa allmänna framställningarna av ämnet.
Filosofi var i själva verket ett biämne för honom, men han kom med
rätta att betraktas som den ledande amerikanska gestalten på området.
Som människa var han god och generös och en stark anhängare av
demokrati, till skillnad från sin litteräre bror Henry. Jämfört med
Peirces filosofi är hans tänkande åtskilligt mindre djupt, men på grund
av hans personlighet och ställning utövade han ett vida större
inflytande på det filosofiska tänkandet, särskilt i Amerika.
James filosofiska betydelse är tvåfaldig. Hans betydelsefulla roll för
pragmatismens utbredning har vi just påpekat. Den andra huvudådran i
hans tänkande sammanhänger med en lära som han kallar radikal
empirism. Den framlades först 1904 i en artikel Existerar medvetande?...Vi har ju ingenting annat att gå efter än vad James kallar ’ren
erfarenhet’. Denna uppfattas som livets konkreta fullhet i motsats till
efterföljande abstrakt tänkande om det. Kunskapsprocessen blir alltså
en relation mellan olika delar av den rena erfarenheten......För James
var alltså den rena erfarenheten det stoff varav allt består. Här
snedvrids James radikala empirism av hans pragmatism, som inte
erkänner något som inte har praktisk betydelse för människolivet.
Endast vad som ingår i erfarenheten, varmed han menar mänsklig
erfarenhet. är av någon vikt....
Ända från filosofins början i Grekland har matematiken alltid varit ett
ämne som särskilt intresserat filosoferna. De senaste två hundra årens
utveckling bekräftar detta på ett slående sätt. In finitesimalkalkylen,
sådan den formulerades av Leibniz och Newton, medförde på 1700talet en störtflod av matematiska rön. Matematikens logiska grundvalar
blev emellertid inte rätt förstådda, och man gjorde vidsträckt bruk av
vissa ganska dåligt grundade begrepp....
Inom matematiken sätter stränghetens tidevarv in med början av 1800talet. Den första attacken levererades av den franske matematikern
Cauchy, som utarbetade en systematisk gränsteori. Detta tillsammans
med tysken Weierstrass senare arbeten gjorde det möjligt att reda sig
utan infinitesimaler. De allmänna problem om kontinuitet och oändliga
tal som lurar bakom denna utveckling utforskades för första gången av
Georg Cantor.....
En annan fråga av grundläggande intresse för logikerna togs upp mot
slutet av 1800-talet. Matematikernas ärelystnad har ända från äldsta
tider varit att presentera hela sin vetenskap som ett system av slutledningar från en enda utgångspunkt eller åtminstone från så få som
möjligt. Detta är en av aspekterna av Sokrates Det Godas ide. Euklides
Elementa utgör ett exempel på vad som eftersträvades. även om
Euklides egen framställning var bristfällig.
För aritmetikens del uppställde den italienske matematikern Peano ett
antal postulat från vilka allt annat kunde härledas.
Fundamentalsatserna är fem till antalet......
Från och med Peano uppstod ett nytt intresse för frågor rörande
matematikens grundvalar. På detta område films det två motsatta
tankeriktningar. På den ena sidan står formalisterna, vilkas
huvudintresse är motsägelselöshet; på den andra intuitionisterna, som
väljer en något positivistisk linje och kräver att man skall kunna peka
ut vad man råkar tala om.
Ett gemensamt drag hos dessa matematiska framsteg är det intresse de
har för logikerna. Här tycktes det faktiskt som om logik och matematik
började sammansmälta i periferin. Sedan Kant, som hade betraktat
logiken som avslutad, hade stora förändringar inträffat inom den
teoretiska logiken. Framför allt hade nya metoder för behandling av
logiska bevis med hjälp av matematiska formler utvecklats. För den
första systematiska framställningen av detta nya sätt att behandla
logiken har vi att tacka Frege (1848-1925), vars insats emellertid blev
fullständigt förbisedd i tjugo år, tills jag fäste uppmärksamheten på
den 1903. I sitt eget land förblev han länge en okänd professor i
matematik. Det är först på senare år som hans betydelse som filosof
börjat bli erkänd.
Freges matematiska logik går tillbaka till 1879. 1884 utgav han sin
Aritmetikens grunder, där metoden används för en mera radikal
behandling av Peanos problem.....
Vad Frege tog itu med var att framställa Peanos axiom som en logisk
konsekvens av hans symbolsystem. Detta skulle genast avlägsna
stigmat av godtycklighet och visa att den rena matematiken bara var en
utvidgning av logiken. Framför allt skulle det bli nödvändigt att
härleda någon logisk definition av själva talbegreppet. Tanken att
reducera matematiken till logik ger sig tydligen själv ur Peanos axiom,
ty de inskränker matematikens väsentliga vokabulär till de två
termerna ’tal’ och ’efterföljare’. Den andra av dessa är en allmän
logisk term: för att helt förvandla vår vokabulär till logiska termer
behöver vi bara ge den första en logisk förklaring. Detta gjorde Frege,
då han definierade talbegreppet med hjälp av rent logiska begrepp.
Hans definition kommer ungefär på ett ut med den som Whitehead och
jag givit i Principia Mathematica.....
Freges behandling av matematiken ledde honom fram till att formulera
skillnaden mellan en utsagas betydelse och dess referens. Detta behövs
för att förklara varför ekvationer inte bara är tomma upprepningar. De
båda sidorna av en ekvation har samma referens men olika betydelse.
Som systematiserad symbolisk logik vann Freges framställning inte
större inflytande, delvis otvivelaktigt på grund av sin invecklade
teckenapparat. Den symbolism som används i Principia Mathematica
står delvis i skuld till Peano och har befunnits smidigare. Sedan dess
har ett avsevärt antal teckensystem kommit i bruk på den matematiska
logikens fält. Ett av de elegantaste utvecklades av den berömda polska
skola av logiker som skingrades genom kriget. På samma sätt har
avsevärda förbättringar gjorts i riktning mot större ekonomi i
noteringssystemen och i antalet grundläggande axiom. Den
amerikanske logikern Sheffer införde en enda logisk konstant, med
vars hjälp satskalkylen i sin tur kunde definieras. Med hjälp av denna
nya logiska konstant blev det möjligt att grunda den symboliska
logikens system på ett enda axiom; men allt detta är ytterst
fackbetonade frågor, som inte här kan förklaras i detalj.
I rent formellt avseende är den matematiska logiken inte längre en sak
för enbart filosofer. Den behandlas av matematikerna, ehuru den
naturligtvis är matematik av ett mycket speciellt slag. Vad som är av
intresse för filosofen är de problem som uppstår ur de allmänna
antaganden som görs om symbolismen, innan ett system konstrueras.
På liknande sätt är han intresserad av de paradoxala resultat som
stundom framkommer vid uppbyggandet av ett symboliskt system....”
”Samtiden
flera och vårt vardagslivs behov mycket mer sammansatta än någonsin
tidigare.
När vi skall behandla de senaste sjuttio-åttio årens filosofi ställs vi
inför vissa speciella svårigheter. Vi står ju fortfarande så nära dessa
företeelser att det är svårt att betrakta dem med tillbörlig distans och
opartiskhet. Äldre tiders tänkare har måst bestå provet av senare
generationers kritiska granskning. Med tiden följer en gradvis skeende
sållning, som underlättar urvalet. Det är synnerligen sällsynt att en
obetydlig tänkare på lång sikt uppnår en ryktbarhet som hans insatser
inte förtjänar; däremot händer det faktiskt att män av betydelse blir
orättvist bortglömda.
Allt detta återspeglas även på det intellektuella området. Medan det en
gång i tiden hade varit möjligt för en enda människa att behärska ett
flertal fackområden, blev det nu allt svårare för vem det vara månde att
få ett ordentligt grepp på ens ett enda gebit. Uppspaltningen av det
intellektuella arbetet i allt trängre fack har i vår tid medfört en verklig
babylonisk förbistring. Detta osunda tillstånd är följden av vissa
förändringar, som tvingat sig på oss i och med det moderna tekniska
samhällets framväxt. Det är inte så länge sedan det inte bara inom
varje särskilt land utan i stor utsträckning över hela Västeuropa fanns
en gemensam bakgrund, i vilken alla som hade nått en viss bildningsnivå hade del. Det var naturligtvis inte frågan om en allmän eller för
alla lika bildning. Högre undervisning var till stor del ett privilegium –
en exklusivitet som numera i huvudsak upphävts. Det enda godtagna
kriteriet är nu kompetensen, som är ett privilegium av annat slag.
Denna gemensamma grund för förståelse har sedan dess försvunnit.
Specialiseringens krav och tryck driver in ungdomen i trånga fåror,
innan den haft tid att utveckla bredare intressen och förståelse. Till
följd av allt detta är det ofta ytterst svårt för dem som ägnar sig åt olika
forskningsgrenar att kommunicera inbördes.
I fråga om nyare tänkare blir urvalet svårare och möjligheterna att
komma till en välavvägd överblick vanskligare. Medan det för det
förgångna är möjligt att betrakta utvecklingsfaserna i deras helhet,
ligger nuet för nära inpå oss för att vi skulle kunna trassla ut historiens
olika trådar med samma säkerhet. Det kan naturligtvis inte vara
annorlunda. Det är jämförelsevis lätt att vara klok i efterskott och lära
sig förstå hur den filosofiska traditionen vuxit fram, men det skulle
vara en hegeliansk illusion att inbilla sig, att betydelsen av samtida
förändringar kan härledas i alla sina särskilda detaljer. I bästa fall kan
man hoppas att upptäcka vissa allmänna tendenser. som kan förbindas
med tidigare händelser.
Slutet av 1800-talet präglas av ett antal nya företeelser som har påverkat vår egen tids intellektuella klimat. Först och främst upplösningen av gamla livsformer, som hade sin rot i förindustriell tid. De
tekniska resursernas oerhörda ökning har gjort livet mycket mera
invecklat än det var förr. Om detta är bra eller illa, är en annan fråga.
Vi konstaterar bara att de anspråk som ställs på vår tid är ojämförligt
Men 1800-talet åstadkom en babylonisk förbistring även i mer bokstavlig mening. Det fick nämligen uppleva att vad som sedan urminnes
tid hade tjänstgjort som det gemensamma uttrycksmedlet bland lärda
män av alla nationer förföll och slutligen dog.
Latinet hade varit de lärdas, tänkarnas och vetenskapsmännens språk
från Ciceros tid till renässansen. I början av 1800-talet skrev Gauss sitt
berömda verk om krökta ytor på latin, men detta var redan något av en
kuriositet. I dag måste en forskare på vilket område som helst kunna
reda sig med två eller tre språk utom sitt eget, om han vill följa med
det arbete som pågår inom hans egen specialitet. Detta problem börjar
bli allvarligt. Hittills har ingen lösning blivit funnen, ehuru det
förefaller troligt att något modernt språk till slut kommer att fylla den
uppgift latinet en gång fyllde.
Ett annat nytt drag i 1800 talets intellektuella liv är skilsmässan mellan
konstnärlig och vetenskaplig verksamhet. Detta var ett steg tillbaka i
jämförelse med den inställning som renässanstidens humanister
ådagalade. Medan dessa tidigare tänkare bedrev vetenskap och konst
med utgångspunkt i en enda generell norm för harmoni och proportioner, åstadkom 1800- talet under romantikens inflytande en våldsam
reaktion mot det intrång som det vetenskapliga framåtskridandet
tycktes göra på människan. Den vetenskapliga livsstilen med dess
laboratorier och experiment tycktes kväva den frihetens och äventyrets
anda som konstnären krävde. Åsikten att den experimentella metoden
inte skulle avslöja naturens hemligheter uttrycktes märkvärdigt nog av
Goethe, utan tvivel i en av hans romantiska stunder. Motsatsen mellan
laboratoriet och konstnärens atelje klargör i alla händelser väl den
brytning vi här talat om.
Samtidigt uppstod en viss divergens mellan naturvetenskap och
filosofi. På 1600-talet och i början av 1700-talet var de män som gav
betydelsefulla bidrag till filosofin ofta mer än amatörer i vetenskapliga
ting. Till stor del som följd av den tyska idealismen försvann denna
breda filosofiska överblick under 1800-talet, i varje fall i Tyskland och
England. Fransmännen var, som vi redan antytt, tämligen immuna mot
den tyska idealismen helt enkelt därför att deras språk inte lämpar sig
för det slagets spekulation. Till följd härav har klyftan mellan
naturvetenskap och filosofi inte berört Frankrike i samma utsträckning.
Denna klyfta har på det hela taget kvarstått sedan dess.
Vetenskapsmän och filosofer ignorerar naturligtvis inte varandra helt
och hållet, men det tycks vara berättigat att säga, att den ene ofta inte
förstår vad den andre sysslar med. Samtida naturvetenskapsmäns
utflykter på filosofins område är ofta inte mer lyckade än de idealistiska filosofernas extraturer i motsatt riktning var.
På det politiska området är 1800-talet i Europa en tid av skärpta
nationella motsättningar. Det föregående århundradet hade inte samma
bistra inställning i dylika ting. Medan England och Frankrike var i
krig, var det på den tiden möjligt för engelska adelsmän att tillbringa
vintermånaderna vid Medelhavet, såsom deras sed var. Trots alla sina
fasor var kriget på det hela taget en ganska maklig hantering. Inte så
med de stora nationella krigen under de senaste hundra åren. Liksom
mycket annat i vår samtid har kriget blivit avsevärt effektivare. Vad
som hittills lyckats rädda världen från fullständig undergång är dess
härskares eviga inkompetens. Men låt ledningen av samhället falla i
händerna på någon sentida Arkimedes, som förfogar över kärnfysiska
vapen i stället för ballistiska, så skulle vi snart finna oss upplösta i
atomer.
Det sena 1800-talet förutsåg emellertid inte riktigt dessa förändringar.
Tvärtom förhärskade på den tiden ett slags vetenskaplig optimism,
som fick folk att tro att himmelriket på jorden stod för dörren. De
väldiga framsteg som vetenskap och teknik gjorde kom det att verka
ganska sannolikt att lösningen av alla problem var inom räckhåll. Den
newtonska fysiken var det instrument som skulle åstadkomma detta.
Men här innebar nästa generations upptäckter ett hårt slag för dem som
hade trott att det bara behövdes att den fysikaliska teorins välkända
principer tillämpades på speciella fall. I vår egen tid har upptäckterna
rörande atomernas byggnad slagit sönder den trygga världsbild som
hade utvecklats kring sekelskiftet.
Likafullt kvarlever något av denna vetenskapliga optimism än i dag.
Utrymmet för vetenskaplig och teknisk omdaning av världen förefaller
faktiskt obegränsat. Samtidigt växer även bland experterna själva fram
en misstanke att denna tappra nya värld kanske inte är en så oblandad
välsignelse som dess alltför ivriga förespråkare tycks tro. Att
olikheterna mellan människor i stor ut sträckning kan manglas bort är
en beklaglig truism, som vi haft rika tillfällen att verifiera i våra dagar.
Det kan hända att detta gör samhället till en stabilare och effektivare
apparat, men det skulle förvisso betyda slutet för all intellektuell
strävan inom vetenskapen liksom överallt annars. I grund och botten är
detta slags drömmar hegelianska illusioner. De förutsätter att det finns
slutgiltiga mål, som kan uppnås, och att forskning är en process som
har ett slut. Detta är emellertid en ohållbar uppfattning; det förefaller
tvärtom klart att forskningen saknar gränser. Kanske denna omständighet till slut kan rädda oss från slutmål av det slag som emellanåt fantiseras ihop av dem som bygger utopiska luftslott.
Den oerhörda räckvidd som vetenskapens maktresurser fått skapar nya
samhällsmoraliska problem. I och för sig är vetenskapsmännens
upptäckter och uppfinningar moraliskt neutrala. Det är den makt de ger
oss som kan vändas till gott eller ont. Som problem betraktat är detta
visserligen inte helt nytt. Vad som gör vetenskapens återverkningar
farligare i dag är den fruktansvärda effektiviteten hos de
förstörelsemedel som nu finns tillgängliga. En annan skillnad tycks
ligga i att de moderna kraftkällorna och maktmedlen är så
urskillningslösa, när de används för förstörelse. Vi har verkligen
avlägsnat oss långt från grekerna. Ett av de avskyvärdaste brott en
grek kunde begå under krigstid var att hugga ned olivträd.
Men sedan vi uttalat alla dessa varningar bör vi kanske erinra oss att
det är mycket vanskligt att se sin egen tid i rätt perspektiv. Dessutom
har det under hela vår kulturs historia aldrig funnits något tillfälle då
inte till slut framsynta och företagsamma män trätt fram och rättat till
förhållandena, när allt tycktes förlorat. Ändå finns det skäl att säga, att
vi står inför en situation som är olik allt som någonsin inträffat. På de
senaste hundra åren har västerlandet genomgått en omdaning som
saknar motstycke i historien.
Naturvetenskapens reaktion mot filosofin är i sista hand en konsekvens
av Comtes positivism. Vi såg i det sammanhanget att Comte strävade
att utesluta uppställandet av hypoteser. Naturliga förlopp skulle
beskrivas, inte förklaras. Ett program av denna typ sammanhänger på
sätt och vis med tidens allmänna vetenskapliga optimism. Först då den
vetenskapliga insatsen tycks ha nått en viss grad av fullständighet och
målet är i sikte kunde en sådan inställning till teori uppstå. Det
förtjänar observeras, att det finns ett ställe hos Newton som vanligen
citeras lösryckt och därför vantolkas. På tal om det sätt på vilket
ljusstrålar fortplantas, säger han en smula reserverat att han inte
uppställer några hypoteser. Han försöker inte ge någon förklaring, men
det antyds inte att en sådan inte skulle vara möjlig. Ändå kan vi inse
att en fruktbar teori som Newtons, när den väl börjat fungera, kan ha
nog att syssla med till en tid utan att behöva stöd av sådana hypoteser.
I den mån vetenskapsmännen trodde att den newtonska fysiken stod i
begrepp att lösa alla svävande problem, var det naturligt nog att de
föredrog beskrivning framför förklaring. De idealistiska filosoferna
hade på hegelskt maner försökt sammanföra alla forskningsgrenar i ett
enda väldigt och allomfattande system. In för sådant fick
vetenskapsmännen en känsla av att deras forskningar inte borde
dränkas i en monistisk filosofi. Det positivistiska kravet på att få
stanna inom ramen för erfarenheten och dess beskrivning förknippades
medvetet med en vädjan till Kant och hans efterföljare: att leta efter
fenomenens orsaker och utge sig för att lämna förklaringar är ju
liktydigt med att överskrida gränsen för det ovetbara, där förklaringens
kategorier inte gäller. Det måste alltså vara en chimärisk strävan.
En sådan syn på de vetenskapliga teorierna är utmärkande för en hel
grupp naturvetenskapsmän, som var intresserade av forskningsverksamhetens filosofiska innebörd. ..... Den mest bekante företrädaren för
gruppen är E. Mach (1838- 1916), vars Mekanikens utveckling ger en
positivistisk framställning av mekaniken... Den klarast framställda
kritiken av den positivistiska läran står att finna hos Meyerson
(1859-1933)....
I sina försök att finna vetenskapliga ersättningar för vad de föraktfullt
kallade ’metafysik" råkade de naturvetenskapliga filosoferna ofta
själva in i metafysiska svårigheter. Detta är på sätt och vis inte förvånande, ty ehuru de med en viss rätt kunde avvisa filosofernas
metafysiska spekulationer, var de benägna att glömma bort att den
vetenskapliga forskningen själv utgår från vissa grundläggande
antaganden. .... Betraktade i denna belysning är de nya filosofiska idéer
som på senaste tid kommit fram i naturvetenskapsmäns skrifter inte
fullt så inspirerande som de först kan förefalla.
Beträffande innebörden av vetenskapliga påståenden och metoder, har
dessa tenderat att undanträngas av ett slags matematisk ritual.
Vetenskapens rön hade i någon mån rubbat den stela och slutna
newtonska världsbilden. Men i stället för att försöka utvidga denna
bild har vetenskapsmännen på det hela taget nöjt sig med att behandla
sina problem med hjälp av matematiska teorier, som åstadkommer
tillfredsställande resultat, när de tolkas på lämpligt sätt. Beräkningarnas och transformeringens mellanliggande stadier lämnas i fred och
fungerar bara som ett regelsystem. Denna inställning, som visserligen
inte är allmän men mycket utbredd, påminner sällsamt om talmystiken
hos pythagoreerna och deras efterföljare under senrenässansen.
Inom filosofin själv har dessa allmänna strömningar framkallat en
strävan bort från naturvetenskapen. Detta gäller inte bara om de
återuppväckta idealistiska tendenserna på fastlandet utan också om den
övervägande språkkritiska filosofin i Storbritannien. I fråga om den
senare är det på sätt och vis riktigt att det inte är filosofins uppgift att
göra upptäckter utan att bedöma fel och förtjänster hos olika sätt att
tala om vad som erkänns på alla håll. Detta är i alla händelser en av de
saker som filosofin alltid har sysslat med. Inte desto mindre kan olika
filosofiska åsikter i skiftande grad vara till hjälp eller till hinders för
den vetenskapliga forskningens framåtskridande.
Vad beträffar den egentliga filosofin, till vilken vi nu måste återvända,
dominerades scenen i England under slutet av 1800-talet av den
idealism som hade flutit över dit från kontinenten. I Storbritannien
kommer regnet från Irland och idealismen från Tyskland. Den
dominerande gestalten på området gick emellertid inte helt i den
hegelianska traditionen. F. H. Bradley (1846- 1924), som studerade
och skrev i Oxford, utarbetade en kritisk vederläggning av
materialismen och försökte nå fram till något Absolut, som påminde
mer om Spinozas Gud eller naturen än om Hegels absoluta ide. Den
dialektiska metod han använder i sin diskussion är inte någon det
organiska växandets princip, som den låtsas vara hos Hegel, utan i
stället ett debattvapen i Platons och hans eleatiska föregångares anda.
Bradley anstränger sig till och med att bekämpa Hegels något för
intellektuella monism, som har en benägenhet att sätta likhetstecken
mellan veta och vara – en uppfattning som i sista hand går tillbaka på
Sokrates och pythagoreerna. Bradley försöker tränga ned under det
rationella tänkandet och dess kategorier till den rena känslans eller
upplevelsens plan. Det är på denna nivå vi kan tala om verklighet. Vad
tanken beträffar, är den alltid en förfalskning av det som verkligen är.
Den ger upphov till blotta skenföreteelser, eftersom den snedvrider
verkligheten genom att påtvinga den en främmande stomme av klassificeringar och samband. Bradley anser att vi under tankeprocessen
oundvikligen måste inveckla oss i motsägelser. Denna lära utvecklas i
en bok med titeln Sken och verklighet.
han en viss otålighet gentemot filosofins och den vetenskapliga
forskningens noggranna och lidelsefria bruk av förnuftet. Ett av de
viktigaste dragen i det rationella tänkandet är dess strävan efter
precision. Descartes regler i Discours är en ganska bra beskrivning av
detta. Framför allt när vi försöker fånga erfarenhetens skiftande
panorama inom språkets ram tycks vi hejda verklighetens flöde och
ersätta det med en blek och statisk bild i ord. Vi står här inför
Herakleitos och Parmenides gamla problem. Vad Bergson försöker sig
på är att hävda erfarenhetens karaktär av ständig förändring i motsats
till den vrångbild av stela former som tillhör förnuftet och dess bild av
världen.
En annan form av idealism som i vissa avseenden härstammar från
hegelianismen möter vi hos Benedetto Croce (1866-1952), ehuru
Vicos direkta inflytande här kanske är ännu viktigare. Croce var inte
akademisk filosof och var ekonomiskt oberoende hela sitt långa liv. På
grund av sin internationella ställning överlevde han den fascistiska
eran utan att bli alltför misshandlad. Efter kriget innehade han diverse
höga italienska ämbeten.
Så långt påminner Bergsons problem i någon mån om Bradley. Men
lösningen blir en helt annan. Bradleys metafysik står i sista hand i nära
samband med hans logiska teorier och alldeles särskilt med hans på
motsägelsefrihet grundade sanningsbegrepp. För Bergson är själva
logiken det inflytande som måste övervinnas. I denna mening kan
Bradley kallas rationalist och Bergson irrationalist.
Han skrev vitt och brett om historia och litteratur, och 1905 grundade
han La Critica, en litterär tidskrift vars redaktör han förblev. Betecknande för hans filosofiska inställning är hans betoning av estetiken på
grund av att medvetandet är inbegripet i en konkret upplevelse, när det
betraktar ett konstverk.....
Den inflytelserikaste filosofen i Frankrike i slutet av 1800- och början
av 1900-talet slog in på andra vägar i sin reaktion mot naturvetenskapen. Henri Bergson (1859-1941) tillhör den irrationalistiska
tradition som går tillbaka på Rousseau och romantiken. I likhet med
pragmatisterna framhåller Bergson framför allt handlingen. Häri röjer
I motsats till 1800-talets idealistiska och materialistiska monistiska
system återvänder Bergsons filosofi till en dualistisk världsåskådning.
Världens bägge beståndsdelar är emellertid inte riktigt desamma som i
äldre dualistiska teorier. Den ena är materien, liksom hos Descartes;
den andra är något slags livskraft, som är något annat än den andliga
sidan av rationalisternas värld. Dessa bägge stora krafter, å ena sidan
den vitala, å den andra den materiella, är inbegripna i en ständig kamp,
i vilken den aktiva livsimpulsen försöker övervinna de hinder som den
tröga massan reser i dess väg. Under denna process formas livskraften
i viss mån av de materiella villkor under vilka den verkar, men den
bevarar likafullt sin grundläggande egenskap, handlingsfriheten.
Bergson förkastar de traditionella utvecklingsteorierna på grund av
deras rationalistiska tendenser, som inte tillåter att något fundamentalt
nytt uppstår. Vad som kommer efter tycks på något sätt innehållas i
vad som går före eller förutbestämmas av detta, vilket tycks undergräva den frihet som Bergson tillskriver livs kraften. I hans ögon
åstadkommer utvecklingen något verkligt nytt, den är skapande i
bokstavlig mening. Denna lära utvecklas i hans mest bekanta bok, som
bär titeln Den skapande utvecklingen. Det slags utvecklingsprocess
som Bergson förutsätter är en från det konstnärliga skapandet direkt
hämtad analogi. Precis på samma sätt som konstnären tvingas att
handla på grund av något slags skapardrift, verkar livskraften i
naturen. Förändringarna under utvecklingen sker på grund av ihållande
skapande impulser, som syftar till vissa tidigare inte existerande nya
egenskaper.
Vad människan beträffar, har utvecklingsprocessen gjort henne till ett
djur hos vilket intellektet tagit överhand över instinkten. Detta
betraktar Bergson som något av en olycka, liksom ju Rousseau hade
gjort före honom. Människans intellekt har tenderat att kväva hennes
instinkter och därmed berövat henne hennes frihet, ty intellektet
påtvingar världen sin egen tvångströja av begrepp och ger sålunda en
förvriden bild av den. Här har vi verkligen kommit långt ifrån den
rationalistiska lära som i intellektet ser en befriande kraft.
Den högsta formen av instinkt är intuitionen, som är ett slags andlig
verksamhet i direkt samklang med världen. Medan intellektet förvrider
erfarenheten, fattar intuitionen den sådan den är. Felet med intellektet
är enligt Bergson att det endast räcker till för diskontinuiteten i den
materiella världen. Denna uppfattning sammanhänger uppenbarligen
med föreställningen om språket som ett system av inbördes osammanhängande begrepp. Livet däremot är till sitt väsen sammanhängande,
och intellektet kan inte fatta det. Här tycks vi vara nödsakade att falla
tillbaka på intuitionen. Åtskillnaden mellan intellekt och intuition står
enligt Bergson i samband med en motsvarande åtskillnad mellan rum
och tid. Intellektet, som sönderdelar och analyserar världen, opererar
på ett tidlöst, drömlikt sätt. För att använda vår tidigare påpekade
kontrast mellan det teoretiska och det praktiska i ordens etymologiska
betydelse: intellektet är teoretiskt. Det betraktar världen geometriskt,
för det existerar bara rummet, inte tiden. Men livet är en praktisk
historia, som förlöper i tiden, och där griper intuitionen in. De rumsliga uppdelningar som intellektet åstadkommer har naturligtvis ett
visst berättigande, men de hindrar en rätt förståelse av livet. Den
fysikaliska teorins tid är inte en äkta tid utan snarast ett slags rumslig
metafor; intuitionens verkliga tid kallar Bergson ’la duree’, fortvaron.
Vad detta kan vara är emellertid inte lätt att förklara. Bergson tycks
tänka sig det som ett slags blott och bar erfarenhet som överväldigar
oss, när vi avstår från rationellt tänkande och bara låter oss driva på
tidens våg. Det må påpekas att denna föreställning är en smula
besläktad med de existentiella kunskapstillstånd som Kierkegaard talar
om och som i modifierad form tagits upp av senare existentialister.
Bergsons tidsteori sammanhänger med hans framställning av minnet. I
minnet uppnår den medvetna tanken något slags kommunion mellan
det förflutna och nuet. Det förflutna handlar inte längre, medan det
närvarande är aktivt nu. Detta sätt att resonera förutsätter naturligtvis
just den matematiska tid som han eljest anstränger sig att eliminera till
förmån för ’la duree’. Det förflutna och det närvarande måste vara
åtskilda, om påståendet om aktiviteten skall ha någon mening.
Dessutom föreligger en enkel sammanblandning på grund av den
dubbla betydelsen av ordet minne. Med minne förstår vi ibland den
andliga aktiviteten att minnas här och nu och ibland den förflutna
händelse som ihågkoms på detta sätt. Genom att förväxla den andliga
aktiviteten med dess objekt förleds Bergson att tala om en sammansmältning mellan det förflutna och det närvarande.
Det ligger i linje med den irrationalistiska tendensen i Bergsons
tänkande att han på det hela taget inte är benägen att ge skäl, vare sig
goda eller dåliga, för de åsikter han inbjuder oss att om fatta. I stället
litar han till en viss poetisk tjuskraft i sina exempel. Allt detta är
mycket färgrikt och tilltalande men övertygar inte nödvändigtvis
läsaren. Det är också felet med varje uppsättning maximer som vill
inskränka förnuftets räckvidd; redan att tala om skäl för att godta en
uppfattning är att röra sig inom förnuftets sfär.
Bergsons teori kan kanske bäst betraktas som ett framhävande av
erfarenhetens psykologiska sidor i stället för dess logiska. I den
meningen ligger den i linje med vissa strömningar inom den teoretiska
psykologin. Liknande synpunkter gäller för existentialismen. Det stora
nya framsteget inom psykologin var psykoanalysens teori, men innan
vi ingår på en kortfattad diskussion av den måste vi nämna en annan
strömning inom psykologin, som i många avseenden är dess motsats,
nämligen en riktning som vanligen kallas behaviourism.
Den behaviouristiska skolan inom psykologin är en avläggare av
positivismen. Den förnekar den gamla introspektiva psykologins till
synes ockulta storheter och tar parti för det synliga beteendet. Endast
vad folk iakttas göra har betydelse. På sin höjd kan vi i vår begreppsapparat vid beskrivning av beteenden räkna med en benägenhet att
handla på ett visst sätt under givna förhållanden. Detta är klart
iakttagbara ting, som kan prövas på ungefär samma sätt som fysikerna
gör experiment. Ett enkelt steg vidare från denna ståndpunkt är att leta
efter rent fysikalisk-kemiska och fysiologiska förklaringar till
psykologiska skeenden. Denna typ av teori har alltså en dragning åt
materialism och positivism i tidigare förklarad bemärkelse. En av de
mest omskrivna aspekterna av denna strömning är den ryske
fysiologen Pavlovs undersökningar av betingade reflexer. Alla har hört
talas om Pavlov och hans dreglande hundar. Mycket summariskt
uttryckt består experimentet i att ge djuret mat samtidigt som det får se
en signal, till exempel en gestalt på en skärm. Efter någon tid kom
enbart gestalten att räcka för att framkalla de fysiologiska verkningar
som man skulle vänta sig i samband med utfodringen. Saliven började
rinna så fort signalen gavs. Detta slags reaktion kallas en betingad
reflex.
Vad dessa undersökningar anses visa är att den konkreta, iakttagbara
situationen avslöjar vissa samband mellan händelser som i någon mån
kan ändras genom påtvingade vanor. På denna punkt bygger förklaringen på en ganska traditionell associations-psykologi i Humes
anda. Men därutöver förefaller innebörden att vara att man inte
behöver postulera sådana ockulta storheter som tänkande; allt som kan
sägas täcks av de iakttagbara sambanden mellan händelser.
Detta är kanske en extrem formulering av ståndpunkten, och vissa
reservationer är otvivelaktigt påkallade. Men för vårt nuvarande syfte
räcker det att antyda tendensen. Inom filosofin finner vi en i viss mån
liknande utveckling i vissa former av språkanalys, som avskaffar vad
som traditionellt kallas mening och ersätter den med det faktiska
språkbruket eller benägenheten att använda språket på vissa sätt i
lämpliga situationer. I likhet med Pavlovs hundar förutsätts vi dregla
snarare än tänka.
Den rakt motsatta inställningen finner vi i de psykoanalytiska läror
som härstammar från Sigmund Freud (1856-1939). Freud utgick från
en närmast biologisk synpunkt, men hamnade slutligen i en psykologi
som inrymmer en uppsjö av dolda storheter. Av central betydelse för
hans teori är begreppet det undermedvetna, som enligt själva sin natur
inte kan iakttas. Om vi för ögonblicket lämnar åsido frågan huruvida
denna teori är hållbar, måste det här upprepas att den åtminstone är en
fullt rimlig vetenskaplig hypotes. De som utan vidare avvisar den på
grund av positivistiska fördomar fattar inte hypotesernas funktion i den
vetenskapliga metodiken. Men för att återgå till Freud, skapar teorin
om det undermedvetna och dess arbetssätt möjligheter till flera viktiga
framsteg inom den teoretiska psykologin. Det första är Freuds allmänna drömteori, publicerad 1900 under titeln Drömtydning. Det
andra, som sammanhänger med det första, är hans teori om glömskan,
varav en för lekmän begriplig framställning utkom 1904 i Vardagslivets psykopatologi.
Vad som skiljer drömmen från det vakna och medvetna tillståndet är
att den förra tillåter ett slags frihet och fantasi som i vårt vakna liv inte
skulle tåla de hårda fakta vi står inför. Men denna drömmarens frihet
är när allt kommer omkring mera skenbar än verklig. Detta måste bli
resultatet av varje allmän drömteori. Hos Freud är den allmänna
hypotesen att vi i våra drömmar uppnår uppfyllelse av önskningar och
begär, som i det vanliga livet av olika skäl undertrycks. Bortträngningsmekanismen och detaljstrukturen hos individens psykologiska
utrustning kan vi inte här ingå på. Det räcker att påpeka, att den
drömmande med en viss rörelsefrihet blandar och bygger om en
mångfald element som grundar sig på omedelbar erfarenhet plus sina
undertryckta önskningar inte bara för dagen utan även sådana som går
tillbaka till den tidiga barndomen. Tolkningen består i att reda ut
drömmens verkliga betydelse. Detta förutsätter igenkännande av vissa
symboler, som ingriper i bortträngningsprocessen för att dölja någon
obehaglig sanning eller undvika att kalla en katt för en katt, när detta
kanske inte är tillåtligt. Under detta tolkningsarbete ställde Freud upp
en lång lista på symboler, fastän det i rättvisans namn måste medges
att han själv använde dem försiktigare än hans efterföljare gjorde. Ur
terapeutisk synpunkt – och man måste komma i håg att Freud var
praktiserande läkare – ansågs det nödvändigt att gräva upp eller
psykoanalysera dessa processer för att bota neurotiska störningar på
grund av bortträngningar. Enbart analys var visserligen inte nog för att
bota, men utan den var inte ens ett försök möjligt. Den terapeutiska
synen på kunskapen är förvisso inte ny. Som vi har sett hyllades den
redan av Sokrates. Våra samtida språkanalytiker hyser en mycket
liknande uppfattning om filosofiska gåtor, som de liknar vid språkliga
neuroser vilka kan botas med analys.
Glömska sätter Freud i förbindelse med en liknande
bortträngningsmekanism.Vi glömmer därför att det är något vi är rädda
för att minnas. För att bota vår glömska måste vi bringas att förstå vad
det är som kommer oss att rygga tillbaka för att minnas. Den
freudianska teorin har i varje fall förtjänsten att göra ett allvarligt
försök att ge en vetenskaplig förklaring av drömmarna. I vissa av sina
detaljer är den utan tvivel inte helt övertygande. Freuds lista på
symboler förefaller till exempel inte helt acceptabel. Vad som
naturligtvis ådragit psykoanalysen större uppmärksamhet än den eljest
skulle ha fått var dess frimodiga behandling av sexualbeteendet och
dess förträngningar. Samtidigt har detta förhållande gjort den till
måltavla för en myckenhet oupplyst smädelse.
Sedan sekelskiftet har den dominerande faktorn i amerikansk filosofi
varit en modifierad form av pragmatism. Den främste representanten
för denna riktning var John Dewey (1859-1952). Han härstammade
från New England och var genomsyrad av dessa trakters gamla
liberala traditioner. Hans intressen var alltid mångsidiga och gick
utanför den akademiska filosofins ram. Sitt kanske viktigaste
inflytande utövade han på undervisnings området, där han hade
mycket att säga från den tidpunkt, 1894, då han blev professor i
filosofi i Chicago. Om skillnaden mellan bildning i traditionell mening
och yrkesutbildning av det slag vårt tekniska samhälle mer och mer
kräver i någon mån utsuddats, beror detta delvis på Deweys inflytande.
I Deweys filosofi finns tre centrala begrepp, som förbinder den med
tidigare företeelser. Det pragmatiska inslaget har vi redan omnämnt.
Dewey delar Peirces åsikt att forskning är viktigast av allt. Vidare
finner vi en betoning av handlingen. som är mer bergsoniansk än
pragmatisk. Visserligen var, som vi har sett, pragmatikerna övertygade
om handlingslivets betydelse, men här måste vi minnas att James
missförstod Peirce och att vad Peirce menar med handling kommer
mycket närmare vad Vico tänkte på, när han satte likhetstecken mellan
’factum’ och ’verum’. För det tredje finns det i Deweys teori ett starkt
inslag av hegelianism. Detta framträder särskilt i hans krav på att
organiska eller homogena helheter skall vara forskningens slutmål. De
logiska steg som tas på vägen betraktas som hjälpmedel till helheten.
Denna instrumentella syn på logiken har mycket gemensamt med
Hegels dialektik, om vi betraktar den som ett instrument som leder till
ett avrundat system. I överensstämmelse med den pragmatiska skolan
vill Dewey inte känna sig bunden av de traditionella begreppen
sanning och falskhet sådana vi ärvt dem från Pythagoras och Platons
matematiska filosofi. I stället talar Dewey om styrkt trovärdighet, ett
begrepp som härleder sig från Peirce; men vi bör tillägga reservationen
att Peirce senare medgav att det kan finnas ett enda svar på varje fråga,
hur avlägsen lösningen än är.....
Den andra huvudfigur vi här måste nämna är min förre kollega A. N.
Whitehead (1861-1947). Efter Principia Mathematica försköts hans
intresse gradvis mot filosofiska problem som uppstår ur den samtida
naturvetenskapen och slutligen till metafysiken. 1924 började han
praktiskt taget en ny bana, då han utnämndes till professor i filosofi vid
Harvard. De skrifter som tillhör dessa senare år är ofta mycket dunkla
och svårlästa. Ehuru det naturligtvis inte i och för sig är någon kritik
att säga att en bok är svår, måste jag erkänna att Whiteheads
metafysiska spekulationer stundom förefaller mig sällsamma...
Om 1800-talet kan sägas ha förändrat världen grundligare än någonting tidigare, gäller detsamma om de senaste femtio åren (Russels bok
gavs ut 1959), då omvandlingen har varit om möjligt ännu intensivare.
Det första världskriget betecknar slutet på ett tidevarv.
Den ledande tanke som hade inspirerat människorna i flera generationer var framstegsidén. Det såg ut som om världen var på väg mot
bättre och mer civiliserade förhållanden, med Västeuropa som välvillig
läromästare och resten av världen i politiskt och tekniskt beroende. På
sätt och vis var denna världssyn inte oberättigad. Västerlandet var
förvisso dominerande både politiskt och i sin behärskning av industrins materiella resurser. Allt detta stöddes av ett oerhört självförtroende och känslan av att Gud stod på framåtskridandets sida.
Industrisamhällets uppkomst medförde en brant stegring av folkmängden. Inom ett århundrade femdubblades antalet invånare i
England, och ändå hade Malthus dystra förutsägelser inte slagit in.
Tvärtom, när industrisamhället började övervinna sina tidigaste
problem blev samhällets allmänna levnadssätt gradvis allt behagligare.
Till följd av dessa förändringar rådde en känsla av optimism och
förtroende för framtiden, som på det hela taget sedan dess rubbats
något. Denna allmänna optimistiska ton delas av alla århundradets
viktigare intellektuella strömningar. Utilismen, pragmatismen och
materialismen är alla genomsyrade av den. Det mest iögonen fallande
exemplet är kanske den marxistiska läran. Den har Iyckats bevara sin
tro på framåtskridandets oundviklighet ännu idag. Den är den enda
politiska teori som bevarat sin barnatro, trots de omvälvningar som
skakat världen sedan dess. I sin orubbliga dogmatism och sin utopiska
världssyn är marxismen en kvarleva från 1800-talet.
I en sådan atmosfär av framåtskridande föreföll det människorna som
om världen vilade på fasta grundvalar. Denna felsyn färgade tänkandet
inte bara hos dem vilkas materiella villkor redan tillät dem att hylla en
sådan optimistisk åsikt. De underprivilegierade kände också att deras
lott kunde och skulle förbättras, ett hopp som faktiskt inte blev sviket i
verkligheten. Tills vidare tjänade införandet av folkundervisning till att
visa på vad sätt människorna kunde få det bättre, ty i detta nya
samhälle kunde de som inte åtnjöt förmånen av hög ställning stiga
över sitt stånd genom kunskap och duglighet.
Detta inslag av konkurrens är någonting nytt på det sociala om rådet.
Konkurrens mellan köpmän är naturligtvis lika gammal som handeln
själv, men tanken att en människa kunde få det bättre genom egna
ansträngningar var av färskare ursprung. På medeltiden var det allmänt
erkänt att envar hade ställts på sin bestämda plats av Gud och att det
var syndigt att fingra på den gudomligt fastställda ordningen. Dessa
äldre uppfattningar hade ifrågasatts av renässansens tänkare; 1800talet avfärdade dem helt och hållet.
De förhållanden vi här skildrar tillhör naturligtvis de trakter där
industrialismen höll på att vinna fotfäste. Detta omfattar England och
delar av Västeuropa. Man bör komma ihåg att dessa områden utgör en
försvinnande liten del av jordens bebodda yta. Det inflytande dessa
länder utövat på världshistorien till följd av sin högre utveckling står
inte i någon proportion till deras folkmängd, men inte heller detta är
något nytt i historien. I fråga om ren storlek var forntidens perserrike
väldigt i jämförelse med Grekland, men dess inflytande var i sista hand
obetydligt.
För dem som levde under denna av framstegstanken inspirerade period
tycktes det möjligt att med förtroende planera för fram tiden.
Förhållandena var stabila nog för att det skulle vara förnuftigt för
människor att planera för hela sin kommande levnads bana. Samtidigt
var dessa planer en helt personlig angelägenhet. Det var genom egna
insatser man erövrade ställning och trygghet. Mot de oprivilegierade
präglades inställningen av barmhärtighet och frivillig hjälp från
högsinnade och ansvarskännande privata medborgares sida. De första
stegen mot att skapa social välfärd togs märkligt nog av Bismarck,
som införde ett slags sjukförsäkring för arbetare för att ta vinden ur
seglen för sina socialistiska motståndare.
Ett annat framträdande drag under denna tid var dess allmänt liberala
uppfattning inom politiken. Det togs för givet att staten var någonting i
marginalen, som hade till uppgift att vara skiljedomare mellan stridiga
intressen. Inblandning i skötseln av industrin eller handeln tänkte man
inte ens på. Att staterna numera själva driver en mångfald företag är en
följd av marxistisk påverkan på vår allmänna syn på samhällsfrågor.
Vad rörelsefriheten beträffar, var den fullständigt oinskränkt över
största delen av Europa. Då som nu var Ryssland ett undantag. Man
kunde resa vart som helst i Västeuropa utan något slags papper, utom i
tsarriket, där det krävdes pass. Samtidigt reste folk inte så mycket som
de gör nu. Delvis berodde detta på de högre kostnaderna, som
inskränkte rörelsefriheten till de relativt välbärgade. De kontrollåtgärder som sedermera införts visar hur det mellanfolkliga förtroendet
har sjunkit.
I politiskt avseende åtnjöt Västeuropa från 1870 nästan femtio års fred.
Detta lyckliga tillstånd var nu inte världsomfattande. Det förekom
koloniala konflikter i Afrika, och i Fjärran östern led Ryssland
nederlag mot Japan, som hade gjort snabba framsteg i sina försök att
assimilera västerns tekniska civilisation. Men för den som levde i vår
del av världen föreföll jorden ganska fridfull. Detta var läget för bara
femtio år sedan. När man ser tillbaka är man benägen att tycka att folk
på den tiden levde i en drömvärld.
Hela denna byggnad av värderingar och förutfattade meningar krossades av världskriget 1914- 18. Trots det starkare nationalmedvetande
som hade utvecklats under 1800-talet hade motsättningarna dittills
kunnat begränsas. Nu släppte de loss över världen ett blodbad vars like
dittills inte hade skådats. Med denna katastrof följde sjunkande förtroende för framåtskridandet och uppkomsten av ett klimat av misstänksamhet, från vilket världen aldrig riktigt återhämtat sig.
I rent tekniskt avseende visade första världskriget hur långt vapenteknikens utveckling hade hunnit före militärernas taktiska tänkande.
Följden blev en fruktansvärd och meningslös slaktning som i hög grad
försvagade Västeuropa. Frankrikes svaga och vacklande ställning
sedan 1918 är i stor utsträckning ett arv från denna åderlåtning. Samtidigt började Förenta staterna nu spela en allt viktigare roll i världens
angelägenheter. Å andra sidan genomgick Ryssland bolsjevikrevolutionen och byggde upp ett nytt, industrialiserat samhälle, vida mäktigare än tsarriket någonsin hade varit. Nationalistiska stämningar som
hade pyrt under ytan sedan Wienkongressen tog sig nu uttryck i
bildandet av nya nationalstater, som alla var misstänksamma mot sina
grannar. Rörelsefriheten kringgärdades av restriktioner som först nu
åter börjar försvinna.
Inte desto mindre hade det blivit tydligt att ytterligare inbördeskrig
mellan Europas länder i fortsättningen skulle hota själva den
västerländska kulturens bestånd. Detta var den främsta drivkraften
bakom Nationernas förbund, som bildades 1919. En av de ledande
förkämparna för detta försök att grundlägga en fredlig samverkan
mellan länderna var president Wilson i Förenta staterna. Att hans
förslag till slut inte fick stöd av hans eget land bidrog i hög grad att
försvaga förbundets ställning ända från början. Tills vidare
framkallade centralmakternas nederlag som reaktion en fränare och
mindre kompromissvänlig nationalistisk inställning än någonsin. Den
nationalsocialistiska diktaturen i Tyskland ledde inom tjugo år från
Nationernas förbunds grundande till andra världskriget. som i
omfattning och förstörelse överträffade alla tidigare krig i historien.
Vapnens högre tekniska verkningsgrad och de starkare ideologiska
motiv som var med i spelet förvandlade kriget mellan arméerna till en
total kraftmätning som direkt berörde de civila lika mycket som
soldaterna. Atomkriget fick sin första stora uppvisning i Japan.
Förstörelsemedlens slutliga utveckling har nu bringat möjligheten av
en fullständig självförintelse inom räckhåll för människan. Det återstår
att se om vi skall vara kloka nog att motstå denna frestelse. Man får
hoppas att Förenta nationerna. som efter andra världskriget ersatte det
gamla Nationernas förbund, skall lyckas hindra människorna från att
spränga varandra ut ur tillvaron.
Under hela historien har de två krafter som gett de tekniska framstegen
särskild stimulans varit handel och krig. Den senaste utvecklingen har
gjort detta i påfallande grad. Tekniken inom elektroniken och
kommunikationsväsendet har åstadkommit vad som nu kallas den
andra industriella revolutionen. Den håller på att förvandla världen
inför våra ögon på ett ännu radikalare sätt än den första, som byggde
på ångmaskinen.
På liknande sätt har transportmedlen undergått en förvandling som
ingen drömde om på 1800- talet. Sättet att resa hade ändrats jämförelsevis föga från romersk tid tills järnvägarna byggdes. Sedan dess
har människan förvandlat sagan om Ikaros till verklighet. För bara
åttio år sedan föreföll det fantastiskt att man kunde resa jorden runt på
åttio dagar. Nu är det möjligt att göra det på lika många timmar.
Dessa vittgående förändringar har på sätt och viss gått fortare än
människan förmått anpassa sig till sin nya miljö. Till att börja med har
de stora internationella konflikterna bidragit att undergräva den känsla
av trygghet som hade rått under det föregående århundradet. Det var
inte längre på samma sätt möjligt att se förhållandena på lång sikt.
Samtidigt har statens verksamhet inkräktat svårt på den handlingsfrihet
som individen en gång hade. Det finns flera olika skäl härtill. För det
första har industriländernas alltmer komplicerade näringsliv gjort dem
mycket känsliga för alla slag av störningar. Jämfört med medeltidens
samhälle är vårt eget mycket mindre stabilt. Därför är det nödvändigt
att utöva ett visst mått av kontroll över krafter som kan störa samhällslivet. För det andra uppstår problemet att skapa något slags
motvikt mot de oundvikliga fluktuationer som uppstår. Detta förutsätter statsingripanden i ekonomiska frågor. För det tredje uppvägs
numera förlusten av den individuellt förvärvade tryggheten av tjänster
som staten tillhandahåller. Dessa förändringar har mycket litet att göra
med ett lands politiska system. De beror i första hand på vår kulturs
tekniska struktur. Det är faktiskt märkligt hur lika dessa förhållanden
gestaltar sig i länder som politiskt är varandra mycket olika.
Organisationsväsendets förkrossande tyngd i våra dagars samhällsliv
har gett upphov till nya irrationalistiska strömningar inom filosofin. På
sätt och vis är dessa en reaktion mot de former av maktfilosofi som
inspirerat de samtida autokratiska regimerna. Det är också ett uppror
mot vad som uppfattas som vetenskapens hot mot den mänskliga
friheten.
Den viktigaste sorten av filosofisk irrationalism utgörs av de återupplivade existentialistiska läror som på senaste tiden spelat en så
framträdande roll inom tysk och fransk filosofi. Vi skall kommentera
dem i korthet; här är det av vikt att observera, att denna strömning
omfattar ett brett spektrum av olika riktningar som ofta bekämpar
varandra.
Vid sidan av de existentialistiska lärorna har på kontinenten inträffat
en återgång till den traditionella metafysiken. I Storbritannien har
filosofin på senare tid glidit in i lingvistiska fåror. Aldrig har klyftan
mellan kontinental och brittisk filosofi varit så stor som den är idag.
Ingendera sidan erkänner ens längre att den andra bedriver filosofi.
Detta är i mycket grova konturer situationen i vår samtid. När man
försöker ge en allmän skiss löper man inte bara risk att ge en vrångbild
utan också att förlora perspektivet. Häråt är ingenting att göra.
Likafullt kan vi dra en allmän slutsats. Vad som hittills satt den
västerländska kulturen i stånd att dominera världen har varit dess
teknik och den vetenskapliga och filosofiska tradition som gett upphov
till den. För ögonblicket tycks dessa krafter fortfarande ha överhand,
men det finns ingenting i naturens ordning som säger att det måste
förbli så. Allt eftersom den teknik som utvecklades i västerlandet
sprids till andra delar av världen försvagas vår förmånsställning.
Den existentialistiska filosofin på fastlandet är i vissa avseenden en
sällsam företeelse. Ibland är det faktiskt svårt att upptäcka något hos
den som kan igenkännas som filosofi i hävdvunnen bemärkelse. Den
allmänna utgångspunkt som är gemensam för hela strömningen tycks
emellertid vara denna: rationalismen som filosofi anses oförmögen att
tillhandahålla en hållbar förklaring av den mänskliga tillvaron. Genom
att använda ett begreppssystem för att ge allmänna beskrivningar
misslyckas rationalisterna i att fånga den individuella mänskliga
erfarenhetens specifika prägel. För att övervinna denna skenbara brist
faller existentialisterna tillbaka på vad Kierkegaard hade kallat
existentialistiska tänkesätt. Eftersom rationalismen försöker fatta
världen från utsidan, misslyckas den med att göra rättvisa åt den
direkta levande erfarenheten; denna måste fattas existentiellt inifrån.
Denna skenbara gåta kan behandlas på olika sätt. Man kan till att börja
med känna sig frestad att påstå att människolivet inte har någon
mening eller innebörd av det slag som dessa spekulationer förutsätter.
Livets ändamål är att leva det på ett så intressant sätt som möjligt; alla
mål därutöver är chimärer. Dessutom finns det en väsentlig svaghet i
själva föreställningen om existentiella tänkesätt. Om man reflekterar
över någontings existens måste man tänka på någonting av ett visst
slag. Existens i och för sig är en otillåtlig abstraktion. Det är inte ens
Hegel omedveten om. Men allt detta är knölpåksargument; de är utan
tvivel riktiga, men de hindrar oss från att klart se vad dessa tänkare vill
säga. Vi måste därför anlägga en något vidare syn på existentialismen
och försöka i korthet antyda vad den vill visa.
Trots att Karl Jaspers existentialistiska filosofi förkastar den idealistiska metafysiken, bevarar den i och med att den erkänner tre slag av
vara ett visst inslag av dialektik i Hegels mening. Jaspers (1883-)
leddes till filosofin av sitt tidigare intresse för psykologi, särskilt
psykopatologins problem. Människan står sålunda i medelpunkten för
hans filosofiska studier...
Medan Jaspers existentialism på det transcendenta planet lämnar rum
för religionen, liksom Kierkegaards gjorde, härskar en helt annan ton i
Heideggers (1889- ) mer metafysiskt färgade verk. Hans filosofi, som
är särdeles excentrisk i sin terminologi, är ytterst dunkel. Man kan inte
undgå misstanken att språket här tappat sansen. En intressant punkt i
hans spekulationer är hans hävdande av intigheten som något positivt.
Liksom så mycket annat i existentialismen är detta en psykologisk
iakttagelse som utges för logik.
I Frankrike har den existentialistiska strömningen haft mer intim
förbindelse med litteraturen. Dess berömdaste företrädare, Jean Paul
Sartre (1905- ), har inte bara skrivit en diger filosofisk avhandling utan
också romaner. I dessa framförs mycket av hans existentialistiska
tänkande genom personer som står inför det krav på handling som är
en så viktig sida av existentialismen. Romanen som litterärt hjälpmedel utgör ett utmärkt språkrör för reflexioner om människans
belägenhet.
Hos Sartre drivs den existentialistiska synen på den mänskliga friheten
till sin spets. Människan väljer ständigt sitt öde. Det finns inget
samband med tradition eller tidigare händelser i individens liv. Det är
som om varje nytt beslut krävde något slags hel hängivelse. De som
skräms av denna obehagliga sanning blir benägna att söka skydd
genom att rationalisera världen; häri överensstämmer vetenskapsmannen och den religiöst troende. Men i Sartres ögon tar båda ömkligt
fel. Världen är inte sådan som vetenskapen ser den, och vad Gud
beträffar tycks han ha varit död sedan Nietzsches tid. Den som är
beredd att se världen sådan den är påminner faktiskt om Nietzsches
hjälte. Det är ur denna källa Sartre hämtar sin ateism....
Gabriel Marcels (1889- ) existentialistiska filosofi är till skillnad från
Sartres religiöst orienterad....
Den positivism som frodades kring sekelskiftet företräddes av män
som Mach, vars arbete om mekaniken vi redan har nämnt. Under de
tjugo år som följde uppstod småningom ett något allmännare intresse
för symbolisk logik. Dessa bägge strömningar förenades och gav
upphov till bildandet av en ny gruppering med Schlick som centralfigur. I likhet med Mach var han professor vid Wienuniversitetet. Den
grupp vars ledare han var kallades Wiener kretsen, och dess filosofi
blev känd som den logiska positivismen.
Såsom namnet antyder var denna lära först och främst positivistisk.
Den anser att hela vår samlade kunskap kommer från vetenskapen och
att metafysiken i gammal stil bokstavligen är tomt prat. Utanför
erfarenheten finns ingenting som vi kan veta. Häri finner vi en viss
släktskap med Kant, om vi utelämnar noumena. Med deras ständiga
krav på empirisk iakttagelse sammanhänger ett betydelsekriterium,
som står i ett visst samband med laboratorieforskarnas rutinmässiga
pragmatism. Det är den berömda verifierbarhetsprincipen, enligt vilken
meningen i en sats är sättet för dess verifiering. Den härstammar från
Mach, som använde detta tillvägagångssät när han definierade
mekanikens termer.
Den logisk-positivistiska strömningen som startade i Wien kunde inte
fortleva där den föddes. Schlick dödades 1936 av en av sina studenter,
och de andra medlemmarna fann det nödvändigt att slå sig ned på
annat håll på grund av hotande ingripande från nazistregimens sida.
Alla hittade slutligen vägen till Amerika eller England. Carnap är
fortfarande i Chicago och Waissmann i Oxford. I linje med den
allmänna tendensen mot ett förenhetligande av vetenskapens språk
började denna riktning strax före kriget utge de första monografierna
av något som skulle bli en internationell encyklopedi för enhetlig
vetenskap. Serien utges av Chicago University Press; dess förste
redaktör, O. Neurath, dog i England 1945. Den logiska positivismen
kom alltså att omplanteras från sitt hemlands jord till engelsktalande
länder, där den anknöt till den brittiska empirismens gamla tradition,
till vilken den i viss mån står i skuld. I England vann den logiska
positivismens lära först vidsträcktare uppmärksamhet genom A. J.
Ayers Språket, sanningen och logiken (1936).
Inom den positivistiska rörelsen härskade ett av alla delat förakt för
metafysik och djup vördnad för vetenskapen, men i övrigt rådde
avsevärda skillnader i frågor om logik och vetenskaplig metod.
Särskilt verifierbarhetsprincipen gav upphov till ett antal olika
tolkningar. Rörelsens historia kretsar faktiskt kring den diskussion som
utvecklade sig rörande principens ställning och innebörd....
En gestalt av en viss betydelse för de logiska positivisterna, ehuru inte
medlem av Wienerkretsen, var Wittgenstein. Hans tidigare logiska
teorier utövade ett avsevärt inflytande på deras tänkande. Det var
emellertid Wittgensteins senare, språkfilosofiska utveckling som gav
den logiska positivismen en ny inriktning, sedan den väl fått fast fot i
England.
Den positivistiska strömningen har delat upp sig i ett antal olika
grenar. Av dessa är den viktigaste den språkanalytiska skola som har
behärskat den brittiska filosofin de senaste decennierna. Den delar med
den logiska positivismen principen att alla filosofiska svårigheter är
följden av slarvigt språkbruk. Varje rätt formulerad fråga, skulle de
säga, har ett klart och precist svar. Det är analysens uppgift att visa att
’filosofiska’ frågor uppstår ur ett vårdslöst missbruk av språket. Så
snart tvetydigheten i dylika frågor dragits fram i dagsljuset, visar sig
problemen vara meningslösa eller också upplöser de sig helt enkelt.
Filosofin, rätt använd, bör sålunda betraktas som ett slags språklig
terapi.
Ett enkelt exempel må belysa metoden, ehuru jag inte godtar den
bevisning som anförs just på denna punkt. Det händer ofta att någon
frågar sig hur allt samman började. Vem satte i gång världen, från
vilket ursprung tog dess utveckling sin början? Låt oss i stället för att
ge ett svar undersöka frågans formulering. Det centrala ordet i den är
"början". Hur används detta ord i vanligt tal? För att avgöra detta
sekundära spörsmål måste vi betrakta den typ av situation i vilken vi
vanligen använder ordet. Vi tänker kanske på en symfonikonsert och
säger att den börjar klockan åtta. Innan den börjar måste vi kanske äta
middag ute i staden, och efter konserten går vi hem. Det viktiga är att
observera, att det har mening att fråga vad som kom före början och
vad som kom efter den. En början är en punkt i tiden, som markerar en
fas i något som äger rum i tiden. Om vi nu återvänder till den ’filosofiska’ frågan står det genast klart, att vi där använder ordet ’början’ på
ett helt annat sätt. Avsikten är ju inte att vi någonsin skall fråga vad
som kom före alltings början. När vi uttrycker saken på detta sätt kan
vi se var felet i frågan ligger. Att fråga efter en början, när ingenting
går före, är som att fråga efter en rund kvadrat. Så snart vi har insett
detta, kommer vi att sluta upp att ställa frågan, eftersom vi har insett
att den är meningslös.
Den analytiska filosofin i England har i hög grad påverkats av
Wittgenstein (1889-1951), som en gång i tiden stod i beröring med
Wienerkretsen. Liksom dess medlemmar bröt han upp inför den
hotande stormen från Hitlers Tyskland och flyttade till Cambridge, där
han utnämndes till professor, när G. E. Moore avgick 1939. Den enda
bok han utgav under sin livstid är Tractatus Logico-Philosophicus,
som utkom 1921. I detta arbete utvecklade han åsikten att alla logikens
sanningar är tautologiska. En tautologi i fackspråkets mening är en sats
vars kontradiktoriska motsats är självmotsägande. Ordet tautologisk i
denna mening motsvarar i stort sett den vanligare termen analytisk. På
senare år förde hans intressen honom bort från logiken till språkanalysen. I den mån hans uppfattningar blivit bevarade, finns de i
föreläsningsanteckningar och i samlingen av hans efterlämnade
papper, varav två volymer hittills utkommit. På grund av hans egendomliga och något esoteriska stil är han inte lätt att beskriva i enkla
drag. En rättvis formulering av den grundläggande satsen i hans senare
filosofiska teori skulle kanske vara, att ett ords mening är dess användning....
När Wittgenstein skall framlägga sin förklaring, inför han liknelsen
med ’språkliga spel’. Enligt denna åsikt är den faktiska användningen
av en viss del av språket liksom ett spel, låt oss säga schack. Det har
vissa regler som måste iakttas av dem som spelar spelet, och det finns
vissa inskränkningar i de drag som tillåts....
Genom att lära oss spela en mångfald språkliga spel lär vi oss ordens
mening i och genom att använda dem....
Wittgensteins inflytande på språkfilosofin har varit betydande. Inte
desto mindre har språkanalysen i viss mån gått olika vägar. Framför
allt har det uppstått ett nytt intresse för språkliga distinktioner, oavsett
vilka välgörande terapeutiska verkningar de kan ha. Ett nytt slags
skolastik har uppstått, och i likhet med sin medeltida föregångare
håller den på att glida in i en ganska trång fåra. Vad flertalet språkanalytiska riktningar delar är tron att det vanliga språket är tillräckligt
och att problem uppstår på grund av språkfel. Denna uppfattning
bortser ifrån att det vanliga språket är genomsyrat av forna filosofiska
teoriers bleknande färger.
”Epilog
Det exempel vi redan givit visar hur terapin med vardagsspråkets hjälp
skall fattas. Detta slags analys är otvivelaktigt ett nyttigt vapen för att
röja undan en massa obegriplig och invecklad metafysisk spindelväv,
men som filosofisk lära har den vissa brister. Jag skulle faktiskt tro att
filosoferna i stillhet sysslat med sådant i alla tider. Att detta numera
inte villigt erkänns beror på en viss intellektuell provinsialism, som
varit något av ett mode på sistone. En allvarligare sak är att upphöja
vardagsspråket till skiljedomare i alla tvister. Det förefaller mig inte
alls givet att vardagsspråket inte självt skulle kunna lida av allvarlig
oklarhet. I varje fall måste det vara riskabelt att behandla det som det
Godas idé utan att fråga vad språket är, hur det uppstår, fungerar och
utvecklas. Den tysta förutsättningen är att språket sådant det vanligen
används äger något slags överlägset snille eller en dold intelligens. Ett
annat antagande, som indirekt sammanhänger härmed, innebär att man
kan bortse från all icke-språklig kunskap, en frihet som lärans
anhängare livligt utnyttjar. ”
Vi har kommit till slutet på vår historia. Den läsare som följt oss så
långt kan fråga sig, vilken nytta han haft av den. Till honom måste vi
rikta ett varningens ord. Om vartenda av de huvudämnen vi behandlat
har hela bibliotek skrivits. Någon liten bråkdel av denna massa av
material kan ha tagits med vid författandet av denna volym. Att läsa en
enda bok, hur omfattande den än må vara, har ännu aldrig förvandlat
läsaren till expert. Aldrig så mycket läsning kan faktiskt inte ensam
öka vår förståelse för någonting. Vad som måste till förutom kunskapsförvärv är ett visst mått av intensiv eftertanke i de olika ämnen som
sålunda insamlats. Detta är också en ursäkt för böcker om filosofins
historia, när specialisterna har tillhandahållit så mycket mer detaljerade arbeten om varje särskild fråga som måste behandlas. För lekmannen, liksom förresten även för fackmannen, är det av betydelse att
stundom luta sig tillbaka och försöka ta en överblick. Härför behöver
han en sammanfattning som varken är för diger eller för detaljerad,
och framför allt en som bearbetats av en enda hjärna. Vår framställning är inte encyklopedisk i bokstavlig mening. Ett visst urval har
nödvändigtvis gjorts, både av män och idéer. På sin höjd kan man
hoppas åstadkomma en skiss av de allmänna tendenserna. Det historiska materialet är på samma sätt strängt schematiskt och sammanpressat. Denna bok har inte syftat till att lära läsaren historia: i stället
försöker den påminna honom om den då och då, så att den miljö i
vilken de filosofiska uppfattningarna växt fram inte må glömmas.
Samtidigt understryker den kontinuiteten i västerlandets kulturtraditioner från Greklands äldsta tid till vår egen tid.
Man kan fråga oss varför vi i en historia som denna inte bereder plats
för vad som vanligen kallas österns visdom. Härpå kan flera svar ges.
För det första har de bägge världarna utvecklats isolerade från
varandra, varför en sluten framställning av västerlandets tankeliv är
tillåtlig. Dessutom är redan detta en tillräckligt förkrossande uppgift,
och vi har valt att begränsa vår uppgift till det ämnet. Men det finns ett
annat, mera tvingande skäl varför man kan göra detta, ty i vissa
väsentliga avseenden skiljer sig västerlandets filosofiska tradition från
österlänningarnas spekulationer. Det finns ingen annan kultur än den
grekiska där en filosofisk strömning går hand i hand med en
vetenskaplig tradition. Det är detta som ger grekernas försök dess
säregna prägel; det är denna dubbla tradition som danat västerlandets
kultur.
Det har en viss betydelse att ha detta speciella förhållande klart för sig.
Att driva vetenskaplig forskning på ett visst område är inte detsamma
som filosofi; men en av det filosofiska tänkandets källor finns inom
vetenskapen. När vi tänker efter vad det i allmänhet betyder att vara
vetenskaplig, sysslar vi med en filosofisk fråga. Studiet av den
vetenskapliga metodens regler är ett filosofiskt studium. Ett av de
eviga problem som tilldragit sig filosofernas uppmärksamhet är
strävan att ge en framställning av hurudan världen är i sina allmänna
drag. Men här måste vi vara noga med att göra en distinktion. Det är
inte något lämpligt mål för filosofisk forskning att lämna en beskrivning av fakta, som vetenskapen gör. Underlåtenhet att respektera
denna begränsning föranledde de systematiska idealisterna att stundom
gå vilse. Vad filosofin kan ge oss är ett sätt att betrakta den empiriska
forskningens resultat, en ram så att säga, där vi kan samla vetenskapens rön i något slags ordning. I den mån idealismen inte försökt
göra mer än så, har den stannat inom sina rätta gränser. Samtidigt kan
vi påpeka, att om vi tar itu med vetenskaplig forskning, har vi redan
lagt oss till med något slags filosofisk världsåskådning, ty vad vi kallar
sunda förnuftets vanliga inställning är faktiskt en härva av allmänna,
outtalade antaganden om tingens natur. Att ha fäst uppmärksamheten
på detta är kanske den kritiska filosofins främsta förtjänst. Det är i
varje fall inte onödigt att erinra om att vetenskapliga teorier syftar till
att säga någonting som är sant om världen, vilka nyttiga handlingar de
nu kan sätta oss i stånd att utföra. Detta glöms stundom bort av dem
som i teorier bara ser abstrakta formella system, precis som de
glömmer att tal används att räkna med.
Den värld som är forskningens föremål har inte vi gjort. Vi lyckas
visserligen åstadkomma egna misstag och illusioner och finner det ofta
svårt att upptäcka att vi har fel. Men det är inte den glädje eller den
tröst som en viss tro ger oss som gör den sann. En människa skulle
kunna tro sig ha obegränsade ekonomiska resurser, därför att den
uppfattningen ger henne tillfredsställelse. Det finns faktiskt folk som
anlägger den synen, men bankdirektörer och domstolar är i allmänhet
inte benägna att dela deras åsikt. Forskningens rön är stundom
felaktiga, men det gör dem inte subjektiva. Det kan med en viss rätt
göras gällande, att villfarelse kräver någon som råkar ut för den.
Naturen själv kan inte ta fel, eftersom den inte fäller några omdömen.
Det är människorna som begår misstag, när de formulerar satser. Ett
motiv för pragmatiska teorier kommer kanske härav, ty om villfarelse
är något subjektivt i den betydelsen att den är bunden vid någon som
råkar ut för den och det ej heller finns någon garanti mot misstag,
skulle man kunna tycka, att vi alltid är instängda inom våra egna
subjektiva uppfattningar. Men detta är alldeles fel. Det är en sak att
säga att misstag alltid kommer att insmyga sig, men en helt annan att
hävda att vi aldrig har rätt. Om jag säger om något att det är så, när det
faktiskt är så, ingår ingenting subjektivt i ett sådant omdöme. På
samma sätt med villfarelse: om jag har fel, så är det faktum att jag har
fel ett faktum om världen. Det är av vikt att framhålla den opartiska
forskningens objektiva karaktär och den självständiga prägeln hos de
sanningar den söker. De som påstår att sanningen är något subjektivt,
som låter sig knådas, märker inte att forskning är omöjlig enligt denna
uppfattning. Dessutom tar de fel när de tror att en forskare inte kan
följa sin nyfikenhet alldeles oberoende av om hans upptäckter är
lönande eller nyttiga. Ingen förnekar att mycken forskning inte är av
detta slag, men en del är det. Vetenskapens historia kan inte förklaras
med hjälp av pragmatiska begrepp. Respekten för objektiv sanning är
ägnad att verka som broms på de illusioner om obegränsad makt som
uppstår ur den subjektivistiska felsynen.
Detta leder oss till den filosofiska spekulationens andra källsprång.
Hittills har vi bara talat om vetenskapen och de allmänna principerna
för dess arbete, som är föremål för filosofiskt studium. Men människan
som samhällsvarelse är inte bara intresserad av att förstå världen: en av
hennes uppgifter är att handla inom den.
Den vetenskapliga sidan gäller medlen, här är det frågan om målen.
Det är främst på grund av sin sociala natur som människan står inför
etiska problem. Vetenskapen kan säga henne hur vissa mål bäst skall
nås. Vad den inte kan säga är att hon bör följa ett visst mål hellre än ett
annat.
Vi har sett ett stort antal olika försök att lösa det etiska problemet. Hos
Platon sammanvävs till slut det etiska och det vetenskapliga. Det goda
identifieras med kunskap. Det vore trösterikt om det förhölle sig så,
men olyckligtvis är Platons åsikter alldeles för optimistiska. De som
vet mest kan stundom bruka denna kunskap för onda syften. Och i
varje fall – hur mycket man än vet, löser det inte av sig självt problemet vad som bör göras.
Detta är alltså det allmänna problemet om förnuftet och viljan. Om
man avvisar uppfattningen att de två på tillräckligt lång sikt
sammanfaller, måste man som Occam medge att de är oberoende.
Detta innebär naturligtvis inte att de saknar varje samband. Förnuftet
kan tjäna som kontroll och vägledare för viljan och lidelserna och gör
det också. Men strängt taget är det viljan som väljer målen.
En följd härav är att vi inte kan ge vetenskapliga motiveringar för de
mål vi följer eller för de etiska principer vi omfattar. Vi kan börja
resonera först om vi från begynnelsen godtar någon etisk premiss. Man
skulle sålunda kunna ta för givet att ens handlingar bör vara sådana att
de bevarar det samhälle i vilket man lever, eller kanske det kan sägas
att ens handlingar bör främja en viss omdaning av samhällssystemet.
Vilken den etiska premissen än är, är det möjligt att på denna grundval
lägga fram skäl för att visa att den ena eller andra handlingslinjen bör
följas. Det väsentliga är att observera, att utan en premiss som
innehåller ett ’bör’ kan vi inte dra en slutsats som säger oss vad som
bör göras.
Nu skiljer sig de etiska kraven tydligen hos olika människor, och det är
en banal sanning att folk ofta är oense i sådana ting. Då uppstår frågan
huruvida det är möjligt att finna en etisk princip som har ett visst mått
av allmängiltighet. Detta förutsätter i varje fall att kravets
godtagbarhet inte skall vara beroende av vilken person som framställer
det. Härav sluter vi, att om det finns etiska principer av allmän
räckvidd, måste de gälla för det mänskliga samhället i allmänhet. Detta
är inte liktydigt med att alla människor är jämlikar i alla avseenden.
Det skulle ju vara dåraktigt att påstå att de är det, eftersom de faktiskt
inte är det. Människor skiljer sig i intelligens och färdigheter och på
många andra sätt, men i den mån man fäller etiska omdömen duger det
inte att begränsa dem till en särskild grupp. Om det till exempel anses
att man bör handla hederligt så beror detta inte av de människors
storlek, utseende eller hudfärg med vilka man har att göra. I denna
mening ger det etiska problemet alltså upphov till föreställningen om
människornas broderskap. Det är en åsikt som först uttryckligen
framläggs i stoicismens etiska läror men som senare hittade vägen till
kristendomen.
problem oberört som uppstår på grund av tänkbart bruk och missbruk
av uppfinningar. Men ehuru detta problem måste lösas, ökar det inte
vår förståelse för problemen, om vi blandar ihop dessa helt skilda och
fristående frågor.
Flertalet av de principer som främjar ett civiliserat liv är av detta etiska
slag. Inga vetenskapliga skäl kan ges som visar varför det är orätt att
utsätta medmänniskor för meningslös grymhet. Jag tycker att det är
orätt, och jag föreställer mig att denna åsikt delas ganska allmänt. Men
jag är inte säker på att jag kan ge goda skäl för uppfattningen att
grymhet är något ont. Det är svåra frågor, som det tar tid att avgöra;
kanske en lösning med tiden kan hittas. Men till dess kan det finnas
skäl att uppmana dem som har motsatt uppfattning att fråga sig, om
deras egna åsikter i dessa ting verkligen är oberoende av att de själva
hyllar dem. Då kanske det visar sig, att vad som ser ut som en allmän
etisk princip bara betyder att de ber för sin sjuka mor.
Forskaren står sålunda inför en dubbel uppgift. Å ena sidan är det hans
sak att efter måttet av sina krafter fullfölja sin forsknings oberoende
mål. Han måste göra detta utan hänsyn till om hans rön kommer att
trösta eller oroa. Precis som etiska principer inte tar hänsyn till person,
behöver forskningens resultat inte respektera våra känslor. A andra
sidan har vi problemet att utnyttja upptäckterna på ett i etisk mening
gott sätt.
Jag har tidigare sagt, att ehuru en äkta etisk princip inte tar hänsyn till
person, betyder detta inte alls att alla människor är jämlikar. Ett
avseende i vilket det finns uppenbara skillnader är i fråga om
kunskaper. Jag menar inte bara rent vetande, utan genomtänkt
kunskap. Vi har sett att den sokratiska åskådningen är benägen att
identifiera kunskapen med det goda, och vi har kritiserat denna teori
som alltför rationalistisk. Här finns emellertid en viktig punkt som inte
får förbises. Sokrates erkänner utan vidare att summan av vad en
människa vet är försvinnande liten. Vad som till slut är viktigare är att
man strävar efter kunskap. Det är den opartiska forskningen som är det
goda. Detta är en etisk princip som härstammar från Pythagoras. Att
eftersträva en kunskap som erkänns vara oberoende av sökaren – detta
har sedan Thales tid varit den etiska drivkraften bakom de
vetenskapliga strävandena. Detta lämnar naturligtvis det etiska
Återstår frågan hur vi skall tolka den etiska principen att det är något
gott att söka sanningen; ty uppenbarligen är vi inte alla utrustade med
förmåga att ägna oss åt vetenskaplig forskning. Inte heller är det
möjligt att vid alla tillfällen avstå från att ta ståndpunkt. Människor
måste handla lika väl som tänka. Men det finns en sak som varje
människa kan göra, och det är att medge andra friheten att inte ta
ståndpunkt till saker som hon själv kanske inte vill dra i tvivelsmål.
Detta visar för övrigt hur bedrivandet av opartisk forskning
sammanhänger med friheten, som också räknas som ett gott. Tolerans
är nödvändig i ett samhälle där forskningen skall blomstra. Yttrandeoch tankefrihet är de stora främjarna av ett fritt samhälle, där det är
möjligt för forskaren att låta sanningen leda honom vart den vill. Så
långt kan envar bidra till det goda som här står på spel. Det betyder
inte att vi alla skall ha samma åsikter om allt, men det garanterar att
ingen väg spärras genom konstlade hinder. För människan är det
oreflekterade livet faktiskt inte värt att leva.”
Sammanställningen.
Den gjordes 1997 i en stående version och lades 1998 in på Sven
Wimnells hemsida. Adressen är nu http://wimnell.com/omr109a.pdf
När google kom in på internet tog de en kopia av sammanställningen
och lade in den på sin hemsida, och finns där bl a under följande
adresser:
Under “Västerlandets visdom”
[PDF]
Filosofins historia. Bertrand Russel om västerlandets
visdom.cdn.preterhuman.net/.../ Filosofins%20historia
%20utdrag%20ur%20Bertrand%20Russels%2...‎
”Wisdom of the West”, som på ett intressant sätt ger en bild av
filosofins historia. Boken har ... förlag, ISBN 91-37-09595-1, med
titeln ”Västerlandets visdom”.
Under “Wimnell arkitekt”
[PDF]
Filosofins historia. Bertrand Russel om västerlandets
visdom.cdn.preterhuman.net/.../ Filosofins%20historia
%20utdrag%20ur%20Bertrand%20Russels%2...‎
... Popper och hans verk finns inte med. 17 sept 1997. Sven
Wimnell .....
Russels bok finns 2015 inte på Forum-förlaget, men finns på
antikvariat och på bibliotek.