INTERVJU MED EMRIK-2005, högerklicka för att tanka hem, eller
8 sidors intervju, allt om Emrik Vad har varit din motivation, din drivkraft? Jag har sökt efter mig själv och samtidigt letat efter min bästa förmåga. Jag tror att vi alla har olika saker vi är bäst på, men sällan kommer dessa fram. Vi har ju så kort tid på oss för att utforska alla våra sidor och sen ska ju livet levas också. Jag har specifikt försökt leta efter min inre röst och haft massa rädslor kring detta. Har man som jag proppat i sig piller, jointar, pulver och litervis med vin i många års tid så tappar man till slut förmågan att veta när man är bra och inte så bra. Efter ett antal prövoår så ser jag att jag är bra på många olika saker. Att min röst passar både till mjuka visor och soulmättade låtar, men att min största glädje ligger i mitt svenska material. Jag känner så mycket att det är jag. Det är något som jag kan stå för till 100%. Jag är stolt över mig själv helt enkelt. Min motivation har också varit att försöka skapa en plattform för mig själv. Att kunna jobba med detta nonstop och trivas, vara disciplinerad. Se mitt musicerande som ett jobb, men ett roligt sådant. Att alltid vara igång, hålla hjärnan kokande! Hur kändes det att starta om din musikkarriär på nytt? Det har varit en omtumlande resa. Jag var så fast i bilden av mig själv som dreadlockig suput och vildhjärna att jag verkligen trodde att livet såg ut så. Det kändes som om jag var tvungen att lära mig allt på nytt, ibland för första gången. Jag hade ingen aning om hur man skruvade på ljud i studion. Jag visste inte hur ett musikprogram funkade i datorn. Jag hade varit så jävla bekväm och tvingades inse att ska nånting bli gjort så får jag fanimej göra det själv. Sen gäller det att våga be om hjälp, träffa nya duktiga musiker och inte vara stillastående. Det har varit en stark motivation. Att hela tiden vara på väg, röra sig framåt, utforska nåt nytt. Jag har sett på amerikanska bluesgubbar, Ingmar Bergman, Erland Josephson, olika skaparkrafter, de slutar inte brinna för sin konst, de är fortfarande nyfikna. Jag har hela tiden fortsatt på grund av att jag inte kunnat stoppa mig själv. Det är nånting som driver en framåt. Man får vara glad att man har någon typ av gåva och kontakt med en kraft, vad det än nu må vara som gör att man fattar pennan, tar de där nya tonerna, hela skapande-processen. Det är den som gör mig lycklig. Har du reflekterat över varför du inte gjort den här musiken tidigare? Svenska texter, mer hemvävt, egensinnigt och unikt? Jag tror det har med rädsla och dåligt självförtroende att göra. Jag var helt enkelt inte redo. Det känns väldigt skönt att mitt i livet kunna göra helt nya saker och utveckla sin förmåga. Det låter ju fruktansvärt pretentiöst kanske, men ok, det är så det är; mitt liv har tagit en ny väg. Det är alltid tillfälligheter som avgör var man hamnar i livet. Jag sjöng lite i ett Simple Mindsaktigt band en kort period innan Stonefunkers. Där skrev jag några av mina första sångmelodier och texter, inspirerad av new romantic. Det kunde lika gärna kunnat bli det bandet jag slog igenom med, men det stämde inte riktigt, personkemin. Min bror kom hem från USA, hade lyssnat på Prince, vi började spela. I skolan sjöng jag mycket Bellman och Taube. Jag spelade fiol, ville bli skådis, men valde alkoholen istället. Dessa val, kanske slumpen som styr, tillfälligheter. Vänner man träffar, en kvinna på en efterfest som man femton år senare fortfarande älskar. Det är just det där att kunna hitta sitt rätta jag, sitt rätta uttryck. En del människor verkar hitta rätt direkt, andra söker hela livet efter det rätta. Själva sökandet är inte så dumt. Det gör livet intressant. Man vet ju inte vad som händer imorgon. Kanske träffar man på någon, eller något händer som förändrar ens liv för evigt. Hade inte jag drogat ner mig totalt den där kvällen efter ett gig och valt att sluta, vad hade hänt då? Jag var ganska nära att välja den andra vägen. Det kanske hade blivit heroindoftande låtar från Berlin, vem vet? Jag låg på botten av ett sjunkande skepp. Satt på Hotell Excelsior i Göteborg. Beredd att ge upp. Jag var så trött, så trött. Då bestämde jag mig. Hur gör du musik och skriver dina texter? Ibland dyker en melodi upp i huvudet. Jag tar min diktafon, fortfarande med gamla kassetter och sjunger in. Sen kanske jag skriver en vers, eller försöker få klart några delar. Jag har märkt att ju färdigare jag gör det där första utkastet desto bättre blir det. Ibland får jag en textidé av nåt jag upplevt, eller kanske nåt jag läst. Jag använder ofta mina egna känsloskiftningar och blir jag riktigt arg, så vet jag att jag nog kan kanalisera ut det i en text. Det hjälper. När jag får inspiration, eller bara bestämmer mig, sätter jag mig ner och börjar skriva. Ofta har jag redan från början en enkel melodi i huvudet som jag passar ihop med texten. Ibland sitter jag vid mitt Rhodes och plinkar med lite, hittar ett par ackord som passar, väldigt simpla saker. Alla texter och melodier lagras under en längre period. Sen tar jag fram allt, åker ofta iväg till nån stuga på exempelvis Brännö, eller Nordkoster där jag skriver rent, skriver fler verser och kommer på nya saker. Resultatet blir ett antal skelett, texter och sångmelodier. Därefter jobbar jag ofta med någon annan. Nu senast med Petter Winnberg och Nisse Törnqvist. Vi tog bara ut passande ackord, loopade en trumbeat och började från grunden. På flera av låtarna ligger den första enkla gitarren kvar nånstans i mixen. På den nya skivan har jag utgått från gitarr som ackordbärande instrument och använt piano som ett komplement. Detta är en skillnad jämför med hur jag jobbade på min vis-EP från 2003 då piano lade grunden till alla låtar. Ser ditt låtskrivande annorlunda ut nu jämfört med Stonefunkers-tiden? På den tiden jammade vi ofta ihop grunder tillsammans, sen satte jag mig med en liten porta och sjöng in lite enkla refränger, verser och körer. Det var mycket som kom till i stunden då. Vi skrev en hel del direkt i studion. Jag ville egentligen att fler i bandet skulle komma med textidéer och att vi dessutom skulle kunna skriva om annat än party och fest, men det fungerade inte riktigt så. Jag försökte mig på ett par sociala kommentarer och någon enstaka kärlekstext, men mest blev det ganska klichéfyllda texter, men schyssta partylåtar trots allt. Tidigare har du alltid skrivit låttexter på engelska. Du började egentligen skriva på svenska 2001. På vilket sätt skiljer det sig att skriva på svenska jämfört med engelska? Hur har du jobbat med dina texter på ”Lögnhalsen”? Finns det någon röd tråd att följa? Speciella teman? Svenska är mitt språk och alla texter kommer där helt naturligt. På engelska blir det mer att hitta fraser och eftersom jag inte talar engelska kontinuerligt så blir det lite av ett pusselarbete. Nuförtiden försöker jag välja och känna efter om en låtidé passar med svensk eller engelsk text. Jag tycker dock att jag blivit bättre på engelska texter genom att skriva på svenska. Det viktiga är det personliga, känslan, att förmedla känslor via text och sång. Det finns ett stort sorgesjok genom hela skivan. Längtan, tröst och förmågan att gå vidare. Och senare, Hopp. sonlig och allmängiltig i mina texter men det är det djupt personliga som fångar mig. En text handlar om droger och alkohol, men den kan lika gärna handla om andra typer av missbruk, sex, arbete, mat, pengar, makt. Texterna ska få lyssnaren att både slappna av och tänka. Kanske inte samtidigt, men att texten ska sätta igång en process. Du har jobbat väldigt tätt med din bror Torsten under många år, hur känns det att göra allt på egen hand nu? Torsten var ju Stonefunkers projektledare kan man säga. Han stakade ut kursen och vi andra hängde på. Jag hade väl ganska stort inflytande också, men det var ändå Torsten som stod för det tekniska kunnandet och jag litade helt på honom. Det finns tankar som rör utanförskap, att inte passa in, inte få någon chans i livet, förtvivlan. Efter det att Stonefunkers splittrades 2001 så fortsatte Torsten att hjälpa mig på olika sätt, men jag ville göra saker på egen hand. Som jag nämnt så tog det lång tid att lära sig all teknik och där fick jag mycket hjälp av Torsten. En text handlar specifikt om vänskap mellan människor, kan vara på en arbetsplats, kan vara i ett kärleksförhållande. Jag försöker vara både per- Med min nya skiva känner jag för första gången att jag står på helt egna ben. Jag har samarbetat med andra, kompromissat och haft små konflikter här och där. Torsten har lyssnat på låtar och kommit med åsikter, men projektet har varit helt och hållet mitt eget Hur är det att bli äldre i musikvärlden? Den bygger ju så enormt mycket på att visa upp sig, vara ung, snygg, och det finns ju väldigt kort bäst före datum? Hur ser du på det? Jag har märkt ett visst motstånd, åldersfixeringen är stor i detta land och jag förstår att en snygg kille i rätt ålder smäller högre än vad jag gör. Samtidigt känns det lite som om åldersfixeringen bara finns inom vissa områden. Inom kultursfären är det mer ok att åldras i sitt yrke. Men det funkar inte så bra när man är rockartist. Jag tror jag har lite fördel av att det bland unga trots allt är så få som kommer ihåg Stonefunkerstiden med MRock. Det känns lite som om jag debuterar på nytt. Jag har ju skrivit över 150 låtar som är ”stimmade”, men det är dessa elva nya sånger, plus min vis-EP, som betyder något för mig. Min nya musik är vidöppen för alla och då betyder inte ålder så mycket. Jag håller mig ung i sinnet genom att jobba med unga musiker. De är ofta extremt kreativa, hung riga, vill komma fram. Unga musiker ger mig inspiration. Det är en stor anledning till att jag de sista fyra åren jobbat med en mängd nya musiker. Jag har letat mig fram och på vägen hittat en massa inspirerande sköningar. På nya skivan ”Lögnhalsen”, vilka har du samarbetat med? Jag har först och främst jobbat med Petter Winnberg och Nisse Törnqvist. Det är två unga grabbar. Petters storebror Pontus Winnberg känner jag sen gammalt. Han spelade lite keyboard med vårt gamla funkcoverprojekt Ugly Allstars. Sen flyttade han till Stockholm, skrev låtar till Britney Spears och har nu producerat åt Madonna. Där har du en riktig success story. Lillebror Petter är en grymt skön alternativsnubbe som tränar mycket kung-fu, äter vegetarisk kost och tar sig en och annan kvällsjoint. Nisse kommer ursprungligen från Gävle och har ett vildvuxet rött skägg. De har alla stora skägg för övrigt. Jag kallar dom för Skäggen. Jag tog helt enkelt tåget upp till Stockholm med mina kassetter och texter i pärm. De tyckte jag var oerhört uppstyrd. Vi satte igång och skrev låtar. Ett par helger och jag kom hem till Götet med en ny skiva. Det kändes så rätt direkt. Sen tog det lite längre tid än vad jag från början trodde. Det var kanske på ett sätt bra att låtarna fick ligga till sig lite. Jag åkte ut till deras hus vid Mälaren. Lagade mat, badade mycket bastu och vi trivdes fint tillsammans, trots femton års åldersskillnad. Deras kompisar var också grymma musiker. Steinni kom från Island. Han har ett fint reggaeband där som heter ”Hjalmar”. Nisse och Petter kallar sig också för ConradElectro. Under det namnet gör de bra musik värd att kollas upp. Nisse är beatmakaren och den som kommer med de grundläggande rytmideerna. Han har lyssnat sönder öronen med allehanda progg, Pugh och allt va det heter. Vi spelade kontinuerligt all typ av musik under inspelningstiden. Mycket Al Green och Allan Edwall, The Band, men vi tänkte inte på nåt sånt när vi jobbade. Vi ville bara att det skulle bli grymme grymt! Andra players var: Micke på keyboard, en skön lirare, lowkey med ett gött humör och humor. Nere i Göteborg plockade vi upp studion hemma hos mig. Det blev ett par sista finputsningar. Vi har hela tiden kommit överens om hur det ska låta. Jag med mina melodier och texter, de med en aldrig sinande ström av ideer. Min gamle vapendragare Sura-Johan Johansson dök upp och klonkade piano på två spår. Mats Eriksson, gitarrist extraordinaire, rytmiserade om och täckte upp alla otajta delar på ett par visor. Sen får vi inte glömma Livet. Livet Nord alltså. En ängel som dök upp i mitt vardagsrum och stråkade till två av mina favoritlåtar på skivan: Barnet inom oss och Liten fågel. Johan Forsman, hur träffade du honom? Jag hade träffat Johan nån gång genom hans fru. Hon klippte mitt hår. Jag ville lägga om min sång i en riktig studio. Jag ville att någon utomstående skulle lyssna och mixa materialet. Sen så visste jag ju att han jobbat med Soundtrack of our lives och jag är ju gammal kompis med Ebbot och Ian även om vi sällan ses nuförtiden. Ebbot kom förresten förbi och spelade in lite orgel på låten Lögnhalsen. Det är jag glad för. Har aldrig riktigt förstått mig på TSOOL och rocknroll (förutom Elvis som jag älskar), men Ebbot är en fantastisk sångare och underbar person. Johan Forsman är en skön snubbe att jobba med. Han plockade fram min fina sångsida och gav mig rejält med självförtroende. Jag känner att jag bara startat här: det finns mer tryck därinne i tryckkokaren! Nu pratar jag om min sång alltså. Johan kom dessutom med en hel del bra idéer till låtarna och det var bra att låta någon utomstående komma in och stuva om lite i grytan. Jag lät Johan mixa plattan. Det funkade alldeles ypperligt. Respekt. Du har upplevt mycket sorg de sista åren, hur överlever man sånt? Min bror Gustaf dog för tolv år sedan. Det var min första stora sorg. Vi skulle precis släppa vårt album ”No problem ’94” med Stonefunkers då han förolyckades och dog. Han var bara 25 år och jag ett par år äldre. Den sorgen tog nästan kål på båda mina föräldrar och jag dränkte väl min sorg i massvis av sprit. Jag rättfärdigade mitt drickande med hjälp av min bror. Han blev nånting att skylla på då jag ballade ur. Båda mina föräldrar dog hastigt 1998 respektive 2002 i sjukdomar och sorg kan man nästan säga. Det som händer när man har så mycket död runt omkring sig är att man blir väldigt mån om livet. Under 90-talet så tog det sig uttryck i att jag ville ta så många olika preparat som möjligt och hela tiden balansera på avgrundens rand. Jag ville testa alla gränser. Jag verkligen älskade att berusa mig, känna klicket därinne i kroppen när det fäste. Jag var fast i min egna lilla bubbla, eller dykarklocka som Keve Hjelm säger i Kvarteret Korpen. Det var först efter det att jag bestämt mig för att sluta ta droger som jag verkligen kunde uppskatta och förstå att livet är ömtåligt och att man måste försöka leva och samsas med sina närmaste så gott det går. Min syster försvann 2004. Den sorgen är fortfarande oerhört svår att bära. Min terapi blev texter och sånger, lite till hennes ära. Jag ville sjunga för henne och efter hennes död försöka förstå och samtidigt acceptera att hon är borta från detta livet. Hon kommer alltid att finnas nära. Det är hemskt när människor man älskar försvinner alldeles för tidigt. Varför tar man droger? Jag tog droger för att jag älskade känslan av att vara drogad och berusad. Från första stund på en fest i USA förstod jag att detta var nåt för mig. Jag stod där och spydde under ett träd och bara älskade att vara full. Den skönaste känslan i världen. Jag drack sedan hämningslöst i tio år och var ett tag i princip portad från alla Göteborgs krogar. Sen hittade jag drogerna, eller de kom till mig. Det var så skönt att kunna komma in, att bara sitta och vara pigg, på G, ha kontroll, kunna dricka ännu mera. Alla som på något sätt är beroende känner igen sig i det jag berättar. Jag har aldrig i mitt liv kunnat ta ett glas vin. Jag ville inte, det passade inte, jag ville ta hela flaskan och en till. Jag kände mig dessutom som en övermänniska och försökte vara den där Bukowski-typen samtidigt som jag skulle klara av allting annat. MEN, vilka minnen jag har och vilka sjuka grejor man gjort. Jag är tacksam över den tiden och ser med glädje på de galna, fina dagarna, samtidigt som jag mycket tydligt minns den oerhörda ensamhet som senare kommer. Vill man få lite inblick i hur det kan se ut när det är som värst rekommenderas att se filmerna ”Leaving Las Vegas” och ”Requiem for a dream”, igenkänningen är bitvis mycket stor. Du sysslar med väldigt många olika saker, sång, visor, text, poesi, discjockey, klubbar, Funk, Hårdrock, filmvetenskap, tennis och skateboard. Är du 2000-talets renässansman eller är du bara splittrad? Det där är ju delvis en försörjningsfråga, men samtidigt väldigt kul att göra olika saker. Man tröttnar inte. Jag försöker att plugga filmvetenskap, men tiden räcker inte riktigt till. Jag tycker bäst om att skriva nytt material, samt sjunga live, men har alltid samlat på skivor och gillar att spela ute på lokal lite då och då, även om jag inte är någon mixdeejay direkt. Förra hösten skrev jag en hel del poesi som jag samlat i en pärm. Just nu är jag i färd med att skriva nya låtar med engelska texter tillsammans med Fabbe Kallerdahl och Holger Berg. Det blir bättre än Beatles! Text och melodimässigt har jag redan min kommande svenska skiva klar. Jag behöver bara åka ut till nån öde ö och samla ihop skiten, boka studio och sjunga loss. I min favoritvärld så vill jag komma med minst två plattor per år. Skateboard har jag åkt hela livet känns det som. Jag älskar att surfa ner för backarna i Johanneberg, Göteborg. Jag är gammal rampåkare, men ägnar mig numera åt slalom och tävlar faktiskt ett par gånger per år. Jag har ett par andra musikaliska projekt igång. Ett med Magnus Rosén, basisten från Hammerfall. Bandet heter AROSE och spelar funk-hårdrockspop. Vi spelade in en platta förra året. Den ligger i pipeline, Jenny Berggren från Ace of Base var också med. Ett roligt musikaliskt möte. När jag nyktrade till i den lille knoppen 2001 så bestämde jag mig för att testa allt åtminstone en gång. Jag hade ju testat alla droger så där var jag klar. Jag menar artistiskt. Jag har varit med i en film, sjungit i en housegrupp (Physics), varit med i en krogshow (Viva Las Vegas Surprise Party), tonsatt dikter av andra (Nils Ferlin 2004), skrivit låtar till Latin Kings och andra, för att nämna några saker. Om du med renässansman menar någon som är bra och kunnig inom många områden så stämmer det väl delvis, men jag tror det har med vetgirighet att göra. Jag vill fortsätta lära mig saker. Så enkelt är det. Hur ser du på musiksverige av idag? Finns det några artister som du gillar? Lyssnar du på svensk musik? Jag tycker det är kul att det blivit ett uppsving för livemusik de senaste åren, men det känns som det är ett gigantiskt glapp mellan olika genrer och deras lyssnare. Ungdomar som lyssnar på hip-hop och RnB vet knappt vad livemusik är. De är totalt uppväxta med danssteg, rumpor som skakar och stora dollarbuntar. Det är dessutom väldigt svårt att se igenom vad som är på riktigt och vad som är fejk. Allt är så bra förpackat och röster kan ju manipuleras. Man kan i princip förvandla vem som helst till en stjärna idag. I Sverige finns det en massa artister som lyssnat sönder sig på Morrissey, The Jam, Clash och annan brittisk musik. Jag skulle önska att det fanns fler som lyssnat in sig på EPMD, Rakim, Premier, Funk och annan groovemusik. Det är väldigt mycket trumpeter, körer, Dexys midnight runners-stuk över svensk musik, svinjobbigt. Så kallar dom det soul sen. Jag var nån annanstans då. Det är som vissa recensenter säger funk och menar att det är synonymt med Booker T and the MG’s. Då har man missat ganska mycket. I Sverige blir det så jävla könlöst och mesigt så fort nån ska göra nåt nytt. Alla som gör musik verkar så jävla uttänkta och mallade. Nu ska vi göra en fräck platta med lite åttiotals stuk, det är ju inne nu, lite Kate Bush, hon är ju het, ta lite andra referenser. Det verkar vara 100% hjärna och väldigt lite hjärta. Av svensk musik kan jag säga att jag alltid lyssnat till svensk jazz från 60-talet som Jan Johansson, Lasse Gullin. Av nyare jazz så har jag inte superkoll, men MusicMusicMusic är en ny grupp gjort två finfina plattor på Hoob Records. Latin Kings är en annan svensk grupp som jag haft förmånen att jobba med. De följer sitt hjärta och har gjort många bra grejor. Laleh är en begåvad ny artist som gör sin grej. Det finns talang i Sverige, men jag vill se mer! Hur ser du på Sverige som land och utvecklingen av samhället i övrigt? Trivs du här, eller känner du inte igen dig längre? Det är ju ganska mycket som förändrats sen din uppväxt på sjuttiotalet. Jag utgår från det personliga när jag skriver texter, alltid. Jag har inte ägnat mig åt några socialreportage direkt, men en låt som ”Drömliv” tar kanske lite tempen på hur det är här i Svedala 2005. Det är bristen på kontakt. Folk sitter inne i sina stugor. De sociala rummen har försvunnit. Folk umgås allt mindre. TV:n står på för jämnan. Kändiskulten växer. Brösten växer på tjejerna. Det blir svårt att prata om solidaritet och medkänsla. Alla ska tjäna pengar. I vårt samhälle är det de fattiga som konsumerar till varje pris, de tror sig inte ha något annat val och har det kanske inte. Livet för många verkar gå ut på att köpa så mycket som möjligt. Ungefär som att ”den som har mest prylar när han dör, vinner”. Yta, märken och prylar spelar mest roll. Musik bör först och främst ha rätt ”sound” och framföras av sexigast möjliga person. Med min musik försöker jag gå emot detta, på mitt sätt. Texten är viktig, känslan och soundet ska såklart finnas där, jag vill att texten ska säga oss något om livet. Vi bör alla fundera över hur vi lever; vad som är viktigt i livet, kan vi förändra våra liv, ta oss ur de fällor som vi fastnat i? Jag blir glad varje gång jag läser om någon eldsjäl som genomfört sitt projekt mot alla odds. Kulturen blir mer och mer sponsrad. Det är en farlig väg att gå, mot likriktning, mot att ett fåtal personer bestämmer vad vi andra stackare ska få se och uppleva. Det finns motrörelser, visst. Det görs bra saker, men min känsla är ändå att den trygghet som fanns en gång i tiden är helt borta. Sjukhusen har mindre resurser, du måste vara rejält sjuk för att få vård. Äldrevården är en katastrof, skolan sparar mer och mer. Vart går alla pengar kan man undra? Samtidigt är det ju en fantastisk tid vi lever i med alla tekniska innovationer. Sättet att kunna kommunicera över hela jordklotet. Att göra musik, sprida, det är häftigt. Jag vill inte gå bakåt och se allt som bättre förr, men den humana sidan måste komma tillbaka. Känslan av att göra saker för att det är kul och kanske även känslan av att glädja andra utan att få något tillbaka själv. De tankarna borde komma fram mer. Du tycker mycket om film? Inspireras du av film i ditt musicerande? Nämn ett par favoritfilmer. Film är ett skönt sätt att resa, att ta sig in i andra världar, hälsa på hos andra människor, andra kulturer. Jag tycker om film som rör sig lite mot strömmen, en typ av antifilm utan givna ramar. Filmberättandet som vi känner det är ju oerhört präglat av klassiskt hollywoodberättande, och det är uppfriskande när det dyker upp lite udda fåglar i filmdjungeln. Michael Haneke och Abbas Kiarostami är två regissörer som utmanar. Sen har jag alltid tyckt om Scorseses filmer, Taxi Driver, Raging Bull, mästerverk! Jag är svag för hela den amerikanska gangstergenren. Nu halkar jag in på amerikansk film, men det går ju inte att undvika den. Jag tycker mycket om John Cassavetes skakiga kamera och Gena Rowlands. I Europa har vi neorealismen från 40-talet, Rom öppen stad, Den nya vågen, euro-westerns och alla sköna 60-tals filmer: Polanski, Kubrick, mfl. Och svenska favoriter som Kvarteret Korpen. Film är för mig avkoppling, men samtidigt ett bra sätt att se samhället avspeglas. Du läser mycket skönlitteratur, har du några speciella inspirationskällor. Vad inspireras du av i dina texter? Tvärtemot musiken så följer jag i litteraturens värld noggrant ett par författare och köper deras nya böcker. Jag har alltid gillat Paul Austers slumpteori. Hans böcker får mig att skratta. Svenskar som jag läser är bland annat Klas Östergren och faktiskt Ulf Lundell. Jag har aldrig lyssnat till hans musik och han verkar vara en sur jävel förutom när han får mail av unga tjejer, men hans böcker är intressanta. Jag tycker mycket om Tomas Tranströmer och Bruno k Öijers poesi. Jag försöker läsa en bok i veckan ungefär och har alltid två på gång samtidigt. Klassiker som jag återvänder till är bland annat Coetzee, Hemingway, Simenon. Usch bara massa män, men jag läser kvinnor, måste nämna ett par, Marie Hermansson, Birgitta Stenberg, Maria Wine, Szymborska. Böcker är livet. Jag älskar fredagsmys med litteratur och en god middag. Eller att ligga på en klippa i Bohuslän och läsa en saltvattensbeströdd deckare, det är liv det. Vad vill du säga till dagens unga? Både de med artist-ambitioner och övriga? Josef Fares sa en bra sak i TV. Lek och skratta när ni jobbar. Jag tror det är det viktigaste när det gäller artisteri och närliggande områden. Jag tycker att alltför många är för allvarliga, alldeles för tidigt. Jag skrattar alltid mycket när jag jobbar med musik. Det ska vara roligt. Det gäller väl hela livet. Att man ska ta det lugnt och testa sig fram. Se vad som händer, låta tiden gå. Det är lätt att säga, men kanske inte så lätt att utföra i dessa stressiga tider då allt ska gå så jävla snabbt. Tranquilo, ta det lugnt det är mitt råd, och älska så mycket ni kan! Vändpunkten, vill du berätta mer om den? Många försöker, inte alla lyckas, vad har gjort att du klarar det och har du någon gång varit nära att trilla dit igen? Jag var så trött på mig själv. Jag var enormt ensam i min egen värld. Min kreativa sida existerade inte längre. Jag har kvar dagboksanteckningar från mina sista drogår och man kan se att jag hela tiden drog ner mig själv till botten, sakta kravlade upp till ytan och sen en djupdykning ner igen. Jag gillade det där rännstenslivet. Det är ju ganska charmigt med att inte ta ansvar. Men det man inte gör är ju att ta ansvar för sitt liv. Slöseri med tiden, det var det. Man kommer till en punkt då man antingen långsamt går under och slutligen dör, eller så ser man ett ljus i tunneln. Jag kände till lite folk som var villiga att hjälpa mig. Jag orkade inte själv. Det klarar man inte. Det viktigaste är att be om hjälp, böja på nacken och erkänna sig besegrad. Min största drivkraft var just att jag såg alla möjligheter och alla saker som jag missat. Det där att skapa musik, skriva, nya musiker, kunna älska på riktigt utan droger och alkohol. Det låter kanske fånigt, men har man levt i 20 år på mitt gamla sätt då blir det väldigt häftigt att bara sitta och se en solnedgång, njuta av naturen. Alkohol finns ju överallt i vårt samhälle och givetvis känner jag mig lite utanför ibland, men jag har ju supit och knarkat i tjugo år. Jag vet hur det ser ut på krogen, i portuppgången, på sunkstället om hörnet. Det finns inte något nytt där att hämta för mig. Det ser exakt likadant ut som när jag steg av tåget. Ibland blir jag sugen på att testa, men varför pröva när livet är så skönt ändå. Kooper Music&Music, vad är det? Varför väljer du att släppa skivan där? Jag har legat på massa olika bolag genom åren och aldrig trivts nånstans. Jag har hela tiden letat efter människor som likt jag drivs av en vision om att skapa nåt nytt och livskraftigt. Kooper Music&Music är ett gäng kreativa galningar ledda av maestro Fredrik Jahn. Han är en otrolig igångsättare och idéspruta och har massa idéer om hur man borde få ut musik direkt till folket utan en massa mellanhänder. Vi har jobbat ihop, spelat in en kul video där jag skejtar och rullar genom stan. Kooper har startat upp världens första demokratiska Tv-kanal: KooperTV. Jag har haft enormt roligt när jag gjort korta inslag där och det är väl det som genomsyrar hela verksamheten. Allt är möjligt trots små resurser. Vi har gemensamt tänkt till när det gäller omslag, marknadsföring, foton och hela baletten. Det finns en kommersiell tanke bakom hela projektet, men det viktigaste är lusten att göra kul saker ihop. www.koopertv.se www.lognhalsen.se www.kooper.se
© Copyright 2024