Rapport nr 137 - FoU Södertörn
Jakten på pappren eller kampen om tiden – o m arbe te t på för sörjn in gsstö dsen he ten Karin Steive 1 FoU Södertörns skriftserie nr 137/15 Innehåll Inledning..................................................................................................................................... 3 Forskning om försörjningsstöd................................................................................................... 4 Forskning om försörjningsstöd, en översikt ....................................................................... 4 Försörjningsstödsenhetens organisering och metoder........................................................ 5 Forskning om mötet mellan klient och socialtjänst ............................................................ 5 Tre studier med särskild relevans för denna rapport .............................................................. 6 Studiens genomförande .............................................................................................................. 7 Metod ..................................................................................................................................... 7 Bearbetning och analys .......................................................................................................... 8 Studiens giltighet .................................................................................................................... 9 Efterklokhetens kranka vishet .............................................................................................. 10 Resultat ..................................................................................................................................... 10 1.Arbetsuppgifter som utfördes under observationerna ....................................................... 10 2.En månad på försörjningsstödsenheten ............................................................................. 11 3.Socialtjänstens två ben: samtal och administration ........................................................... 12 Administration .................................................................................................................. 12 Samtal mellan socialsekreterare och andra professionella ............................................... 13 Samtal mellan socialsekreterare och överordnade .............................................................. 14 Samtal mellan kolleger ......................................................................................................... 14 Samtal med andra professionella ......................................................................................... 14 Samtal mellan socialsekreterare och klient ...................................................................... 15 Analys....................................................................................................................................... 16 Rättsäkerhet, men självförsörjningsmålet då? ...................................................................... 18 Den professionella bedömningen ......................................................................................... 19 Bostadsbrist .......................................................................................................................... 20 Mötets betydelse ................................................................................................................... 21 Diskussion ................................................................................................................................ 22 Referenser................................................................................................................................. 25 JAKTEN PÅ PAPPREN ELLER KAMPEN OM TIDEN – OM ARBETET PÅ FÖRSÖRJNINGSSTÖDSENHETEN © FoU Södertörn och författaren FoU Södertörns skriftserie nr 137/15 ISSN 1403-8358 2 Inledning Att prata om försörjningsstöd är rätt knepigt, oavsett vem man pratar med. I den här rapporten pratar jag med socialsekreterare- efter att först ha följt fem av dem under en arbetsdag vardera. Jag har, genom fältobservation, sökt svar på den något naiva frågan ”vad gör man på försörjningsstödsenheten hela dagen?” för att sedan, i samtal med professionen, försöka förstå varför man gör det man gör. Tidigare har jag själv arbetat på socialkontor (dock ej med försörjningsstöd) och min upplevelse har varit att det finns många åsikter om vad socialsekreterare gör, inte gör, borde eller inte borde göra, men av någon anledning är just socialsekreterargruppen en av de tystare i det samtalet. Behov av ekonomisk hjälp är det vanligaste skälet till att människor kommer i kontakt med socialtjänsten. Kostnadsmässigt är också det utbetalda försörjningsstödet socialtjänstens enskilt största biståndsinsats (Bergmark 2000a). Arbetet med att bistå de av socialtjänstens klienter som saknar egna medel till sin försörjning och att handlägga försörjningsstödet är också den vanligaste uppgiften för en aktiv socialarbetare. Dellgran och Höjer (2005) fann att närmare 63 procent av socialarbetarna någon gång haft handläggning av försörjningsstöd som arbetsuppgift. Också ur ett politiskt perspektiv intar det ekonomiska biståndet en nyckelposition då samvariationen mellan strukturella förhållanden och individuella svårigheter generellt sett är mycket tydlig (Bergmark 2000a). Trots detta är såväl kunskapsbildning och utbildning som forskning om arbetet med försörjningsstöd ett eftersatt område (Socialstyrelsen 2006, Minas 2008). Detta relativa ointresse speglas bland socialarbetare som anser arbetet med försörjningsstöd vara ett mindre attraktivt arbete (Dellgran & Höjer 2005). Lägre löner, låg intern status bland socionomer och lägre grad av professionella överväganden kännetecknar enligt Minas (2008) arbetet med ekonomiskt bistånd. Socialtjänsternas egna forskningsenheter, FoU-enheterna, tycks inte heller ägna stort intresse åt frågan. Men under våren 2013 mötte forskningsledare och -assistent på FoU Södertörn representanter från några av medlemskommunerna för att diskutera uppslag till detta projekt om försörjningsstöd. På det mötet kom det upp en hel rad idéer, vilka med all önskvärd tydlighet visade att socialarbetarna på försörjningsstödsenheterna har en mängd olika aktörer, direktiv och samhällsstrukturella konsekvenser att förhålla sig till i sitt arbete. Mötesdeltagarna var nyfikna på att utvärdera såväl samarbete med arbetsförmedlingen, kontakt med förtroendeläkare, jobbstimulanspaket, kontroll mot felaktiga utbetalningar som nya utredningsinstrument, blanketter och administrativa rutiner. Det blev också under diskussionerna tydligt att det fanns olikheter i hur arbetet var upplagt i de olika kommunerna. Något slags gemensamt intresseområde tycktes dock vara ”det personliga mötet mellan handläggare och klient”, och med den utgångspunkten satte arbetet igång. Mötet mellan socialarbetare och klient är ofta ansett som kärnan i socialt arbete. ”Det är genom att lyssna till och fråga klienten som socialsekreteraren får veta vilken situation klienten befinner sig i och vad han eller hon vill. Det sociala arbetet är i det avseendet ett talat arbete” skriver till exempel Hydén (2000:242). Vidare att ”En utveckling av goda samtal bör alltid ske utifrån de faktiska möjligheter och begränsningar som finns” (Hydén 2000:225). Om detta är det lätt att hålla med. Ingen skulle förneka att förhållandena på arbetsplatsen är grundläggande för att socialsekreterarna ska kunna utföra kvalificerat socialt arbete. Trots detta: 3 /…/är det sällan socialsekreterares arbetsvillkor ägnas någon större uppmärksamhet vare sig inom forskning eller i media. Sällan ifrågasätts i vilken mån man har det tidsutrymme som krävs för att utföra sitt arbete på ett tillfredsställande sätt, om vägledning av arbetsledare eller mer erfarna kollegor finna att tillgå vid behov eller om förhållandens i övrigt på arbetsplatsen är sådana som tillåter en kontinuerlig utveckling av kompetens. Trots att krav rests från många håll på att socialtjänstens arbete i högre grad bör baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet och att en mer systematisk uppföljning av insatsers effekter bör ske, ifrågasätts inte särskilt ofta i vilken mån förhållandena på arbetsplatserna ger möjlighet till dessa kvalitetsförbättringar (Tham, 2008:11). Ur detta har slutsatsen blivit att en grundläggande undersökning på plats på fältet skulle kunna tillföra en helhetsbild om arbetet på socialkontoren. Studien syftar alltså till att beskriva och kartlägga. Syftet med studien är att undersöka socialsekreterarens arbetsdag på socialkontoret för ekonomiskt bistånd; - Vilka sysslor utför socialsekreteraren? - Ungefär hur mycket arbetstid går åt till olika moment? - I vilken mån har socialsekreteraren kontakt med sina klienter och hur ser den kontakten ut? Forskning om försörjningsstöd Som nämnts tidigare är forskning på försörjningsstödsområdet ett eftersatt område av flera skäl (Bergmark, 2000b). Då denna studies ansats är bred och kontextuell redogörs först för en del av den forskning som gjorts kring försörjningsstöd på det stora hela, för att sedan beskriva några studier som gjorts kring mötet mellan socialarbetare och klient samt tre studier om arbetet på socialkontor som har särskild relevans för denna rapport. Forskning om försörjningsstöd, en översikt Vilka personer som behöver försörjningsstöd och vilka faktorer som gjort att de hamnat i den situationen varierar över tid enligt Salonen (2000). Dessa variationer är till stor del beroende av strukturella faktorer, till exempel hur arbetsmarknaden och socialförsäkringarna fungerar. Antalet personer som har behov av försörjningsstöd påverkas också av ekonomiska kriser och invandringens storlek. Grupper som traditionellt behövt försörjningsstöd, som ensamstående kvinnor med barn samt sjuka och äldre utan tillräckliga inkomster från socialförsäkringar får beroende på strukturella svängningar sällskap med andra grupper (Bergmark & Palme, 2003). Under krisen på 1990-talet gjordes förändringar i socialförsäkringarna (som skärpta krav för att få till exempel arbetslöshetsförsäkring eller bostadsbidrag) vilka innebar en ökad tillströmning av arbetslösa personer in i försörjningsstödssystemet. De högkonjunkturer som följt efter 90talskrisen karaktäriseras av att ökat arbetsutbud inte i samma utsträckning som tidigare medfört att socialbidragstagare kommit ut i arbete. Särskilt långvariga biståndstagare har under de senaste decennierna haft det allt svårare att etablera eller återetablera sig på arbetsmarknaden (Brulin och Bäckström, 2006). Vad gäller orsaker till bidragstagande på individuell nivå visar forskning att biståndstagare ofta saknar resurser som utbildning, arbetslivserfarenhet och goda kunskaper i svenska. Vid sidan 4 av arbetslöshet och avsaknad av arbetslöshetsförsäkring är bidragsberoende under längre tid särskilt kopplat till låg utbildningsnivå, invandrarbakgrund och ohälsa (Halleröd, 2003). Försörjningsstödsenhetens organisering och metoder Trots att socialtjänstlagen och dess förarbeten tydligt betonar vikten av helhetssyn har utvecklingen inom socialtjänsten mer och mer gått mot en ökad specialisering. Hanteringen av det ekonomiska biståndet började skiljas ut från de integrerade socialbyråerna under 1980-talen, det vill säga ganska omedelbart efter socialtjänstlagens införande (Bergmark & Lundström, 2005). Specialiseringen innebär ofta att en särskild enhet inom socialtjänsten har hand om ekonomiskt bistånd, men också att arbetet inom försörjningsstödsenheten delas upp i olika funktioner med till exempel en mottagningsfunktion, eller särskilda arbetsgrupper för ungdomar/långvarig biståndstagare/personer som står nära arbetsmarknaden/personer med pågående sjukskrivning. Vad gäller metoder visar studier att de förekommer sparsamt såväl för bedömning som för förändring av klientens situation (Bergmark & Lundström 2005). Att hänvisa till budget- och skuldrådgivare samt att använda sig av en samtalsstil baserad på MI (motiverande samtal) var i Bergmark och Lundströms (2005) de oftast förekommande insatserna. Författarna menar dock att MI inte används som en strukturerad insats, utan snarare ska förstås som att socialsekreterarna använder en samtalsstil med klienterna som syftar till att hos klienten åstadkomma förändring. Larsson och Morén (1988) skriver att ”organisationen” på socialtjänstens individ- och familjeomsorgsenheter (där försörjningsstödet i de flesta kommuner organiseras, även om undantag finns) utifrån socialarbetarnas perspektiv är både frånvarande och närvarande. Frånvarande då den verkar likgiltig inför hur och vad som görs i arbetet med klienter. Ständigt närvarande i administrativ styrning, vilken gör att socialarbetarna känner sig kringskurna. Forskning om mötet mellan klient och socialtjänst Hydén (1999) skriver att det under de senaste två decennierna har skett en ökning av antalet studier, särskilt i de nordiska länderna, som avhandlar samtal mellan socialarbetare och klient. Fokus för många av studierna har varit omvandlingen av en privatperson med ett personligt finansiellt problem till en klient med institutionellt legitima ekonomiska problem. Processen sker i huvudsak i samtalet mellan socialarbetare och klient. Många klienter önskar mycket stöd av socialtjänsten, ofta mer än vad de faktiskt får (Angelin, 2009). Långvariga biståndstagare var i Jonassons (1996) studie nöjda med hur ofta de träffade socialsekreteraren men uppgav inte samma nöjdhet med inflytandet över den hjälpt de fick av socialtjänsten. I andra studier redovisas å andra sidan resultat som tyder på att klienter ofta är nöjda med bemötandet och den hjälp de får hos socialtjänsten. Många upplever det dock samtidigt som skamfyllt att behöva bistånd till sin försörjning (Angelin 2009, Ulmestig 2007). Ett flertal studier, ofta vinjettstudier, har undersökt själva prövningsprocessen. Socialarbetare har fått bevilja eller avslå hypotetiska ansökningar om ekonomiskt bistånd. Resultaten från dessa studier visar att socialarbetarkårens bedömningar om rätten till ekonomiskt bistånd och storlek på berättigat stöd varierar väldigt mycket, och på ett till synes godtyckligt sätt (Hydén, Kyhle-Westermark & Stenberg, 1995, Stranz, 2007). Tre studier med särskild relevans för denna rapport Tre studier har haft särskilt betydelse under arbetet med denna rapport. Nedan följer en mer detaljerad redogörelse av dessa. I FoU-rapporten ”Fredagsarbete” skriver Hydén (1988) att utgångspunkten var det vardagliga mötet, representativt för det dagliga arbetet. Möten mellan 5 klient och socialsekreterare observerades, spelades in och analyserades. Hydén menar att det är ”mitt i denna vardaglighet som all eventuell dramatik finns.” (Hydén 1988:18). Finns makt och förtryck är det här det finns; finns existentiella möten mellan socialarbetare och klienter då sker de på en socialsekreterares kontor; förtvivlan och vanmakt uttrycks i en begäran om ekonomiskt bistånd snarare än som en begäran om terapi. De centrala problem som avhandlas har mer att göra med normerna för socialbidrag, eventuell bostads- och postadress och aktivt arbetssökande än med behandling, borderlinepersonlighet eller tidigare barndomsstörningar. Det sociala arbetet som bedrivs vid socialvårdsbyråerna så som det framträder i detta material, är i allt väsentligt ett kontoriserat socialt arbete. En administrativ handläggning av ärenden där socialarbetaren och klienten bara har möjlighet att framträda som personer i kamp med rutinerna. Enligt Hydén syns inte mycket av makt och förtryck i det insamlade materialet, utan snarare en vanmakt och förtvivlan hos både klienter och socialsekreterare. Både socialsekreterare och klient utvecklar typiska handlingssätt och förhållningssätt, de spelar sina roller i vad Hydén väljer att likna vid ett drama med tre akter, där starten är att en person presenterar ett problem och ansöker om bistånd, akt två utgörs av utredningen och beslutet utgör den avslutande tredje akten. I detta drama är det blanketten som innehar huvudrollen, enligt Hydén (Ibid: 65). Cedersund (1992) studerade i sin avhandling kommunikationen mellan medborgare och tjänstemän på socialtjänsten. Studien visar att socialtjänsten fungerar utifrån standardiserade kommunikativa praktiker. Muntliga samtal är mer eller mindre styrda av rutiner, vilka också innefattar text och andra hjälpmedel som blanketter, telefoner och datorer. Den institutionella ordningen upprätthålls av sådana verktyg, där texterna spelar en stor roll och är en väsentlig del i mötet mellan medborgare och officiell tjänsteman. Sådana verktyg skapar kontinuitet och sammanhållning och gör att organisationen kan upprätthålla riktiga procedurer oavsett vem som utför dem eller blir föremål för dem. Cedersund menar att den enskilda människans problem och bekymmer omformas för att passa in i organisationens begreppsvärld. Den personliga tonen i relationen mellan klient och tjänsteman är bedräglig. Klientens inkomster och utgifter är inte det enda som avgör om och hur mycket försörjningsstöd som betalas ut. Cedersund menar att till övervägande del avgörs detta av hur klienten kategoriseras, något som socialsekreteraren har relativt stor frihet att göra. Ett avslag går alltid att ge med hänvisning till en eller flera formella regler, medan bifall kan motiveras med särskilda omständigheter. Samtidigt lyfts socialarbetarens egna upplevelser av maktlöshet och otillräcklighet. Socialsekreteraren tampas med en massa känslor i arbetet som en önskan att vara ”snäll”, rädslor för att kränka klientens integritet och osäkerhet över var gränsen för den egna maktutövningen. Liknande slutsatser har Billquists (1999) kommit fram till i sin avhandling. Socialkontoret, dess lokaler och administrativa processer, skapar en disciplinerande kultur som drabbar både klienter och personal. Klientarbetet beskrivs med ett slags janusansikte: (elak) myndighet och (snäll) behandlare. Trots att socialbyrån är en öppen enhet har den stora likheter med slutna så kallade ”totala” institutioner enligt Billquist. De människor som söker sig till socialkontoret för att få hjälp ”typifieras”, det vill säga omvandlas till fall eller ärenden och får på så sätt ett klientskap. Studien antyder att inslag av moral och socialsekreterarens personliga värderingar påverkar bedömningen av klienten och också att stereotypa uppfattningar om kvinnor och män styr samtalen (Billquist, 1999). Socialsekreterarna har en tudelad och svårlöst situation i Billquist studie: att hjälpa eller utöva makt. Dock visar Billquist hur det är strukturerna som styr. Lokaler, administrativa regler och rutiner dikterar villkoren, samspelar och utövar makt över personerna på försörjningsstödsenheterna, över klienter men även över socialsekreterare. 6 Studiens genomförande Att genomföra ett projekt inom ett så komplext område som arbetet med försörjningsstöd medför sina svårigheter (Bergmark, 2000b). En svårighet är att avgöra ur vems perspektiv utvärderingen ska anses relevant samt vad som kan anses vara intressant att mäta, problematisera eller beskriva. Då denna studies första utgångspunkt var ”det personliga mötet mellan handläggare och klient” genomfördes en första forskningsgenomgång med syfte att hitta relevant forskning om mötet mellan socialarbetare och klient, företrädelsevis i situationer då någon form av ekonomiskt bistånd avhandlats. Under läsningen av funnen forskning framkom att den, ur en före detta socialsekreterares perspektiv, ofta tar liten hänsyn till hela den verklighet som råder på ett socialkontor. Med denna insikt tycktes det finnas behov av en annan typ av studie än en ren mötesstudie. Istället ville jag också ta reda på vad socialsekreteraren gör då hon inte har direkt kontakt med klienterna, det vill säga allt det som socialsekreteraren i själva mötessituationen kommer ifrån och ska till. Frågeställningen blev alltså något av: vad gör man på socialtjänsten hela dagarna? Hur påverkar det mötet med klienterna? Metod Sammantaget baseras studien på följande data: Data Fältobservationer Varav på försörjningsstödsenhet Varav på mottagningsenhet Fokusgrupper Varav sonderande Varav analyserande Antal 4 1 1 2 För att kunna fånga en mer sammansatt bild av arbetet på försörjningsstödsenheten valdes fältobservation som metod för datainsamling. Fältobservation är en etnologisk metod, vilken innebär att den som studerar arbetar nära eller mitt i den verklighet som studeras (Öhlander 2011). En första observation genomfördes genom att under en dag följa en socialsekreterare i en kommun och anteckna vad som hände och vad socialsekreteraren gjorde under en arbetsdag. Då resultatet av observationen tycktes analyserbart skickades ett mail med förfrågan om att få komma ut på ytterligare fältobservationer till samtliga personer som anmält intresse för projektet. Under denna tid genomfördes också en första sonderande fokusgrupp i en annan kommun. Från denna fokusgrupp kom bland annat insikten att arbetsuppgifterna för socialsekreterare, på grund av att ansökningar och utbetalningar sker vid särskilda tider, ändrar sig ganska mycket under månadens gång, och att observationerna därmed behövde spridas ut under månadernas veckor. Till slut blev det fem stycken observationer, fördelade på olika datum under de månader som datainsamlingen pågick: den fjärde dagen i månaden, den nionde i månaden, den 14:e i månaden, den 24:e i månaden och den 29:e i månaden. Fyra av observationerna utfördes på försörjningsstödsenheter och en på en mottagningsenhet. Under observationerna har noggranna anteckningar förts med tidsangivelser av vad socialsekreteraren utför för arbetsuppgifter. Då socialsekreteraren samtalat med klient, kollega eller annan person har huvuddragen av samtalen antecknats. Klargörande frågor har ställts vid passande tillfällen och många gånger har också socialsekreterarna på eget initiativ berättat om vad de gör eller förtydligat saker. Fältanteckningarna har sedan renskrivits och skickats till den socialsekreterare som observerats för att säkra att observatören förstått situationen rätt. Någon av socialsekreterarna har 7 återkommit med mindre korrektur på själva anteckningarna, men de observerade socialsekreterarna har i övrigt ansett anteckningarna vara adekvata och rättvisande. Flera av socialsekreterarna har kommenterat innehållet i anteckningarna utifrån en förnyad förståelse av sitt eget arbete och i dessa fall har en mailkonversation följt där tankar kring detta utväxlats. Bearbetning och analys Efter att samtliga fältanteckningar renskrivits och godkänts av de berörda socialsekreterarna har resultaten sammanställts. Detta har skett genom att tematisera texten utifrån vilken typ av arbetsuppgift eller handling socialsekreteraren utfört eller deltagit i. Sedan har det antal minuter socialsekreteraren varit engagerad i respektive uppgift räknats samman. På det sättet har en överskådlig bild av vilken tidsåtgång varje typ av arbetsuppgift tagit i anspråk räknats fram. De olika arbetsuppgifter som liknar varandra har sedan slagits samman och tematiserats utifrån olika nivåer. Endast betald arbetstid har räknats, därmed har tid för lunchrast räknats bort, så även den tid observatören tog i anspråk genom att ställa frågor. Samtidigt som fältobservationerna genomförts, renskrivits och verifierats har en fortsatt forskningsgenomgång ägt rum. Med utökade sökbegrepp kring den vanliga arbetsdagen på socialkontoret, samt genom att följa referenser från tidigare läst material hamnade så småningom tre arbeten i fokus. Dessa hade många likheter med denna studie. Under bearbetningen av resultaten blev detta extra tydligt. Resultaten pekade tydligt åt samma håll som tidigare studier: administrativa rutiner och byråkrati styr i hög grad arbetet på socialtjänsten och blanketter och andra handlingar har en central roll. För att utveckla och djupare förstå detta anordnades ytterligare fokusgrupper i två av de kommuner som deltagit i studien. I vardera fokusgrupp deltog tre socialsekreterare. Vilka socialsekreterare som skulle delta hade valts ut av personalgruppen själva. I vardera fokusgrupp deltog den socialsekreterare som tidigare observerats. Fokusgrupperna startade med att de huvudsakliga resultaten drogs, och socialsekreterarna ombads sedan att prata fritt. Samtalen pågick i ungefär tre timmar vardera. Samtalen spelades in och transkriberades. Den förståelse av de övergripande resultaten som framträdde under fokusgruppsdiskussionerna är en del av rapportens analys. Studiens giltighet I fältarbete är forskarens personliga inblandning tydlig (Pripp, 2011). Jag har funnits på platsen. De socialsekreterare som utgjort fältobservationsobjekt har varit medvetna om att de blivit forskade på, att deras arbete observerats och att observationerna antecknats. Detta har naturligtvis påverkat socialsekreterarna. Min närvaro kan ha gjort att de av olika anledningar anpassade sin arbetsdag, kanske genom att inte ta lika lång fikarast som vanligt, inte gå in på till exempel Facebook under arbetstid etcetera. De kan också ha överdrivit sin arbetsbörda, så att jag skulle förstå hur jobbigt de har det. Om detta är det svårt att dra några slutsatser. Det enda man kan vara säker på är att min närvaro påverkat resultatet i större eller mindre mån, åt något håll. Dock har min egen erfarenhet som socialsekreterare varit till hjälp i denna fråga. Under observationerna har jag, i egenskap av före detta socialsekreterare, inte reagerat över att de arbetsdagar som visats upp för mig skulle avvika i någon betänklig grad från mina egna erfarenheter av arbetet på socialtjänsten. Vad gäller tid som spenderas på olika arbetsuppgifter, något som det görs vissa poänger av i resultatdelen av denna rapport, påverkar förstås vilka dagar jag kommit. Fem arbetsdagar skulle kunna summeras ihop till en arbetsvecka. Dock finns det i materialet till exempel två ärendedragningar. Erfarenhetsmässigt tycks det vanliga vara att ärendedragning sker en gång per vecka, vilket alltså gör att det finns en överrepresentation av ärendedragning i detta material. Å andra sidan säger erfarenheten att en vanlig arbetsvecka på socialtjänsten ofta innehåller 8 minst något annat slags möte, som en arbetsplatsträff, ett handledningstillfälle eller ett samverkansmöte. Under de observerade dagarna inföll dock inget sådant, utan i materialet finns ett personalmöte, två ärendedragningar samt ett ”spontanmöte”. Samma invändning skulle kunna göras om antalet möten med klienter: en av de observerade socialsekreterarna berättade att jag kommit på den dagen då hon ”brukade försöka lägga så många besök som möjligt”, detta eftersom det var den längsta av hennes arbetsdagar och således den lättaste att boka in besök på. Detta kan alltså betyda att det i materialet eventuellt finns en överrepresentation av klientbesök. Flera sådana problem finns med materialet. Observationerna har genomförts på olika socialkontor, vilka har valt att organisera sig på olika sätt. I några kommuner arbetar utrednings- eller ekonomiassistenter tillsammans med socialsekreterarna vilket resulterar i en viss arbetsdelning. Socialsekreterarna i dessa kommuner har inte vissa arbetsuppgifter eftersom assistenterna utför dem. Detta ger också en viss skevhet i resultaten. Fokus i studien har dock varit likheter istället för skillnader. I linje med ovanstående diskussion måste resultaten tolkas med en viss försiktighet. Fem observationer kan anses vara ett litet material. Trots dessa invändningar finns ett antal goda skäl att anse att resultaten äger giltighet. Observationerna är mestadels lika varandra. Redan efter tre observationer visades en klar tendens till övervägande likhet i och organisering av arbetsuppgifter. De efterföljande två observationerna styrkte bilden av likhet. Resultatens styrks också av den sonderande fokusgrupp som genomfördes i början av projektet samt den resultatdiskussion som skett i de andra två fokusgrupperna sedan alla observationer samlats in, bearbetats och analyserats. De deltagande socialsekreterarna känner helt enkelt igen sig i resultaten och i beskrivningen av deras arbetsdag. Även det starka stöd i tidigare forskning som resultaten har styrker dess giltighet. Den beskrivning av det vardagliga arbetet på socialkontoren som observerats under studiens gång har berättats förut. Och detta inte bara en gång. Efterklokhetens kranka vishet Under bearbetningen av materialet har en rad av tidigare diskuterade metodproblem gjort sig påminda. Vissa av dem hade varit möjliga att förebygga. Ett par sådana misstag som skulle visa sig vara av betydelse för studiens övergripande resultat är hur jag hanterat fikaraster samt fört anteckningar under klientsamtalen. Det visade sig att socialsekreterarna i hög utsträckning pratade om arbete över kaffet. Vanligt var att socialsekreteraren när denne såg en viss kollega under rasten kom på en sak som måste diskuteras eller informeras om, alternativt att arbetsbelastningen avhandlades. Några anteckningar över vilka samtalsämnen eller hur ofta de förekom under fikarasterna finns dock inte, av den enkla anledningen att jag glömde ta med sig anteckningsblocket till kaffestunden. Under klientsamtalen har anteckningarna varit rikliga för att få med så mycket som möjligt av vad socialsekreterare och klient talat om. Därmed har det varit möjligt att tematisera vilka samtalsämnen som förekommer då socialsekreteraren pratar med klienter och anhöriga. Dock saknas andra tidsangivelser än när samtalen började samt avslutades. I efterhand har jag insett att jag skulle ha gjort tidsangivelser under samtalen med klienter, för att på så sätt få en bild av hur mycket av samtalen som ägnas åt vardera av de samtalsämnen som togs upp. 9 Resultat Resultaten av studien redovisas i en översiktsbild av hur stor del av socialsekreterarnas observerade arbetsdagar som gått till olika arbetsuppgifter (observationen på mottagningsenheten inräknad). Socialsekreterarens arbetsuppgifter varierar dock under månaden. På vilket sätt redovisas i del 2. Denna översikt baseras på de observationer som gjorts på försörjningsstödsenheterna. Slutligen presenteras i del 3 innehållen i administrationen samt de samtal som förs mellan socialsekreteraren och andra professionella samt mellan socialsekreteraren och klienten eller anhöriga. 1. Arbetsuppgifter som utfördes under observationerna Tabellen nedan åskådliggör de olika typer av arbetsuppgifter och handlingar som socialsekreterarna utförde under observationerna och är ordnad efter hur länge de förekom. Arbetsuppgift Administration Klientmöten Ärendedragningar, beslutskonferenser, personalmöten Fika/paus/toalettbesök (ej lunchrast) Kommunikation med kolleger och andra professionella Telefonkontakt med klienter Inloggningar och transporter Läsa och skriva mail samt tillhörande dokument Lyssna av samt tala in meddelanden på telefonsvarare, skriva samt skicka sms och brev Specifik förberedelse inför möte (läsa igenom handlingar och dokumentation, söka information på annat håll specifikt relaterat till det möte som föreligger) Småprat/väntan De ovan redovisade arbetsuppgifterna kan sorteras in i fyra olika sorters arbetstid: 1. Administration och teknik Det vill säga sådan tid då socialsekreteraren självständigt utför arbetsuppgifter vid datorn, kopiatorn eller i arkivet. Handläggning av ansökningar, dokumentation, nedskrivning av utredningar, sortering av akter, kopiering av handlingar, förberedelse inför olika möten, inloggning i olika system och transport till och från olika rum där handlingarna hämtas, lämnas eller kopieras, läsa och skriva mail, författande och utskick av kallelser och skriftlig information till klienter. Detta är arbetsuppgifter som utfördes under ca 41 procent av den observerade arbetstiden. 2. Direkt kommunikation med kolleger och andra professionella Det vill säga deltagande i ärendedragningar, personalmöten, samtal mellan kolleger och mellan socialsekreterare och chef/gruppledare, samtal och telefonsamtal till professionella på andra socialtjänstenheter samt andra myndigheter. Dessa samtal utgjorde ungefär 24 procent av den observerade arbetstiden. 3. Direkt klientkontakt Bokade besök, spontanbesök och telefonkontakt där socialsekreterare och klient talar med varandra, vilka tog cirka 23 procent av den observerade tiden. 10 4. Trivsel Det vill säga fikapaus och småprat på arbetsplatsen. Lunchrasten är inte medräknad i denna tid. Noteras bör att det under kafferasterna ofta utförs arbete. En socialsekreterare får syn på en kollega och kommer på att hen måste berätta något om en klient, fråga något om ett planerat möte eller liknande, cirka 13 procent av den observerade tiden var socialsekreterarna inbegripna i fika eller småprat. Tyvärr tillåter inte materialet en utförlig beskrivning av hur mycket av denna tid som ägnades åt arbete. 2. En månad på försörjningsstödsenheten Som nämnts tidigare ändrar sig socialsekreterarens arbetsuppgifter under månaden. Det är en slags cyklisk föredelning av uppgifter som varierar med ansökningstider och utbetalningstider. Socialtjänstens klienter har som alla andra räkningar som ska betalas i slutet av varje månad, vilket gör att det ekonomiska biståndet behöver vara utbetalat ungefär runt den 25:e varje månad. Vecka 1 (slutet på en månad, början på en annan) Handlägger ansökningar om försörjningsstöd, företrädesvis sådana där komplettering begärts in. Telefonkontakt med klienter, om deras ansökningar. Inbokningar av besök. Journalanteckningar och beslutsmeddelanden. Möten, ärendedragningar. Akuta besök. Under fältobservation (den 29:de dagen i månaden): Administration och teknik: 49% Möten, mail, förberedelse och kommunikation med kolleger andra professionella: 29% Trivsel: 14% Klientkontakt (telefon): 8% Vecka 2 (första hela veckan i ny månad) Klientbesök (uppföljningar och nybesök). Handlägger ansökningar om försörjninggstöd, företrädesvis kompletteringar, enskilda fakturor, ansökningar om bistånd för livsföring i övrigt. Överprövar och administrerar överklagningar till förvaltningsrätten. Telefonkontakt med klienter. Journalanteckningar och beslutsmeddelanden. Möten, ärendedragningar. Akuta och spontana besök. Under fältobservation (den fjärde dagen i månaden): Administration och teknik: 43% Klientkontakt (direkt): 25% (Telefon): 1% Möten, mail, förberedelse och kommunikation kolleger andra professionella: 23% Trivsel: 7% Vecka 3 (andra hela veckan i månaden) Besök (uppföljningar och nybesök). Interna och externa möten (personalmöten, ärendedragningar, APT, metodutveckling, handledning). Handlägger enskilda fakturor, ansökningar om bistånd för livsföring i övrigt. Telefonkontakt med klienter. Journalanteckningar och beslutsmeddelanden. Akuta och spontana besök. Under fältobservation (den nionde dagen i månaden): Klientkontakt (direkt): 26% (telefon): 18% Möten, mail, förberedelse och kommunikation kolleger och andra professionella: 23% Administration och teknik 22% Trivsel: 12% 11 Vecka 4 (veckan med den 25:e i sig) Utbetalningsvecka. Handlägger ansökningar om ekonomiskt bistånd. Utför utbetalningar. Postar brev med beräkningar och beslut. Inbokningar av besök. Journalanteckningar och beslutsmeddelanden. Kontroll. Telefonkontakt med klienter. Akuta besök. Under fältobservation (den 24:de dagen i månaden): Administration och teknik: 41% Trivsel: 25% Möten, mail, förberedelse och kommunikation kolleger och andra professionella: 24% Klientkontakt (telefon): 9% 3. Socialtjänstens två ben: samtal och administration Hydén (2000) skriver att socialt arbete I huvudsak är ett talat arbete. Utifrån observationerna kan tilläggas att arbetet också innehåller en stor del icke-talande. Socialsekreterarna som observerats har under observationerna visserligen ägnat mer än hälften av sin arbetstid åt olika samtal och möten om fikarast-tiden räknas som arbete. Trots detta är det bestående intrycket av resultatsammanställningen att det tysta arbetet socialsekreteraren utför, det vill säga administrationen och sådant som är nödvändigt för att kunna utföra administrationen (att logga in i olika system samt transportera sig mellan de olika rum där administrationen utförs), dominerar arbetet på försörjningsstödsenheterna. Räknas ”trivseltiden” bort ur materialet är administration dessutom inte bara den enskilt största posten utan utgör en klar majoritet av socialsekreterarens arbetsuppgift under en dag. Men vad gör socialsekreteraren när hon administrerar? Och vad gör hon när hon har samtal? Nedan följer en mer detaljerad beskrivning av detta. Administration Under de fyra fältobservationerna på försörjningsstödsenheterna härrörde den absoluta merparten av all administration till ansökningar. Administration och teknik Handlägga ansökningar Inloggningar i egna och andra myndigheters administrativa system och transport till och från olika rum där administrativa uppgifter utförs Sortera handlingar och akter Journalföra samtal Skrivarbete: utredningar och handlingsplaner Kallelser Administration av överklagan, skriva intyg, utföra egenkontroll Tidsåtgång under observationerna Ca 5 h 47 min, ca 1 h och 10 min per dag Ca 2 h 30 min, ca 30 minuter per dag Ca 1 h 37 min, ca 20 minuter per dag Ca 1 h 17 min, ca 15 minuter per dag Ca 1 h 14 min, ca 15 minuter per dag Ca 1 h, ca 12 minuter per dag Ca 34 min, ca 7 minuter per dag Under de flesta observationer har socialsekreterarna kommenterat den myckna administrationen. Man har kommenterat sådant som man menar är ineffektivt, som att akterna sorteras på ett visst sätt eller att handlingar måste dokumenteras två gånger. Men det finns också en mer eller mindre framträdande motvilja mot mycket av administrationen i sig, exemplifierat i uttryck som ”det här känns ju som det mest meningslösa” eller en socialsekreterare som säger att det ”är ju oftast det som kommer sist. Det är ju lite stressande ibland. Därför att det är ju sällan så mycket luft”. Alla socialsekreterarna har, på egna initiativ, uppvisat eller talat om sina egna personliga strategier för att hinna med och prioritera bland den administration som åligger dem. De flesta har till exempel strategin att alltid journalföra telefonsamtal omedelbart ”annars glömmer man 12 bara bort”, medan längre journalanteckningar från besök kan få vänta lite. En socialsekreterare försöker samla sådan administration till en särskild dag i veckan. Vad gäller att handlägga ansökningar har man också olika strategier. Någon låter ofta lösblad och enskilda fakturor vänta till sist. För en socialsekreterare är det viktigt att se till att ansökningar handläggs så snart det bara är möjligt ”så att man inte stoppar upp någonting”. Med den inställningen kan det också vara motiverat att betala ut pengar först och kräva in kvitto sedan. På andra enheter, eller vid andra tillfällen, finns en annan grundinställning, har inte de handlingar inkommit som ålagts klienten att lämna in, betalas inga pengar ut mer eller mindre oavsett omständigheter. Samtal mellan socialsekreterare och andra professionella Av all kommunikation som sker är dock, om fikaraster räknas in, den större delen sådan som sker mellan kollegerna på försörjningsstödsenheten, med andra professionella eller en form av kommunikation från överordnad till socialsekreterare som lite tillspetsat kan beskrivas som en envägskommunikation, ren information eller ordergivning. Tabellen nedan redogör för de samtalsämnen som förekom då socialsekreteraren talade med kolleger, överordnade och andra professionella. Samtalsämne mellan kolleger och andra professionella Klientens situation Varav boende Beslut, rutiner Varav biståndsbedömningar Varav kontroll och skäl till avslag Rent administrativa frågor Varav handlingar Övriga ämnen av informativ karaktär Arbetssituationen och möjligheten att göra ett gott arbete Varav faktorer utanför socialtjänsten som påverkar arbetet Antal gånger ämnet observationerna 41 21 26 10 7 25 11 23 12 Tidsbokningar 11 kom upp under 5 Ärendedragningar Under ärendedragningar och personalmöten turas socialsekreterare om att ställa sina frågor till chef/gruppledare och kolleger och sedan följer en diskussion i gruppen där socialsekreterarna deltar i varierande grad. På ärendedragningar handlar frågorna om klienter, deras situation samt vilka beslut som bör fattas. Ofta tycks det vara de mest komplexa ärendena som tas upp. Inte sällan har klienterna vars ärenden en multiproblematik. Diskussionerna rör ofta vem som ska/bör göra vad. Vilka andra samhällsinstanser socialsekreteraren behöver kontakta/hur det kan gå till. Ofta uppmuntras till olika former av samverkansmöten. Ibland konstateras det bara att det ”inte är vårt ärende”. Särskilt vanligt är att frågor om boende kommer upp. Diskussionerna rör ofta godtagbara bostadskostnader för inneboendekontrakt, andrahandskontrakt etcetera. Ett exempel är vuxna barn som bor med sina föräldrar, när ska de börja betala och hur mycket? Vanliga var också frågor kring personer som alls inte har något eget boende. Det rör sig om vitt skilda klientgrupper, missbrukare, pensionärer och barnfamiljer om vartannat. Diskussionerna kan handla om vilka hotelljourer och andra bostadslösningar som det är möjligt och försvarbart att placera dessa klienter på utifrån sociala såväl som ekonomiska överväganden. Andra typer av biståndsbedömningar som socialsekreterarna vill ha hjälp med är frågor som till exempel ansökningar om hemutrustning, barnutrustning och mediciner. Dessa frågor följs oftast av diskussion kring: 1. Är behovet verkligt/skäligt? Behöver detta kontrolleras (tex 13 genom hembesök) 2. Kan klienten anses ha råd med detta inom normen för ordinarie försörjningsstöd? (tex genom att ta från posten dagstidning eller spara pengarna som är tänkta till kläder) 3. Finns något annat sätt att tillgodose behovet? (tex genom ärvda kläder) 4. Om bifall: hur ska socialtjänsten utforma biståndet så att klienten ’fostras’ att inte slösa pengarna/förväntar sig att kunna komma tillbaka till socialtjänsten så fort liknande behov uppstår igen, det vill säga inte lär sig att hushålla med pengar. Samtal mellan socialsekreterare och överordnade På personalmöten handlar frågorna framförallt om arbetsbelastningen, eventuella omorganisationer eller ändringar i rutiner samt ledigheter och andra frågor specifikt relaterade till arbetsplatsen. Instruktioner och information ges från överordnade och kan beskrivas som en mer eller mindre enkelriktad kommunikation. Frågor om arbetets organisering/rutiner ställs även vid de tillfällen då blir aktuella under arbetsdagen (”ska jag verkligen ha den här klienten?” från socialsekreterare/”kan du hjälpa till med jouren?” från gruppledare). Samtal mellan kolleger Den absolut vanligaste frågan från en socialsekreterare till en annan har under de fem observerade arbetsdagarna varit renodlat administrativ eller rutinartad och handlar om sådant som hur en klient ska kodas, hur en utbetalning ska kunna gå till då klienten inte har något bankkonto, om det är rätt handling klienten inkommit med, om socialsekreteraren kan lämna ut viss uppgift till annan myndighet, vilka överenskommelser som tidigare socialsekreterare gjort med klienten (vid överlämning) samt att kolleger försöker hitta gemensamma tider för att kunna ha möten eller göra hembesök. Näst mest förekommande innehåll i samtal mellan kolleger är ren information, ett förtydligande eller en påminnelse: ”Såg du min post-it?”, ”din klient står i väntrummet”, ”mötet är inställt”, ”de där pengarna jag betalade ut var till för…” De socialsekreterare som har ansvar för att medverka vid särskilda samverkansmöten frågar sina kolleger vad de vill att socialsekreteraren ska ta upp och de socialsekreterare som för tillfället hinner med sin arbetsbörda frågar sina kolleger om hen kan avlasta dem. Samtal med andra professionella Socialsekreteraren informerar sig själv eller den andra professionella om klientens situation och de pratar om vem som ska göra vad. Samtal om klientens situation och person förs, hur denne ska bemötas och vad olika samverkansmöten bör handla om samt när de ska ske. Vilka utbetalningar som gjorts kontrolleras mellan olika kommuners försörjningsstödsenheter. Socialsekreteraren informerar inte sällan andra myndigheter eller behandlingsenheter om vilka rutiner försörjningsstödsenheten har. Samtal mellan socialsekreterare och klient Samtalen med klienter begränsas och formas av det som sker den övriga tiden, det vill säga administrativa rutiner, dokument, riktlinjer och lagstiftning, skriftlig kommunikation och information mellan politiker, chefer och socialsekreterare och mellan socialsekreterare och klienter. 14 Samtalsämne socialsekreterare/klient Beslutsgång och försörjningsstödsenheten, Varav handlingar rutiner Antal gånger ämnet observationerna på 63 kom upp under 29 Klientens livssituation, Varav boende 52 22 Mötet och planeringen, Varav jobbsökande och sysselsättning 36 17 Vem klienten är, bakgrund och karakteristika 16 Klientens kontakt med sjukvård och andra 16 instanser Övrigt 9 Det absolut vanligaste samtalsämnet, om man räknar antalet gånger det kommer på tal, är vilka rutiner och vilken beslutsgång som råder på den aktuella försörjningsstödsenheten. Socialsekreterare och klienter spenderar en ansenlig del av sina samtal med att socialsekreteraren förklarar vilka rutiner som gäller på enheten, hur klienten ska fylla i sin ansökan, varför socialtjänsten måste utreda klientens ekonomiska situation, varför klienten fått avslag på sin ansökan, hur klienten ska göra om denne är missnöjd med beslutet, när pengarna kan tänkas komma och, framförallt, vilka handlingar som måste inkomma för att socialsekreteraren ska kunna handlägga ärendet och hur klienten ska bete sig för att få tag på dessa handlingar. En av de observerade socialsekreterarna beskrev deklarationstider som ”Det är verkligen en jakt på de där papprena.” Deklarationer ska in från klienter när de kommer samt ännu en gång när den slutgiltiga beräkningen från skatteverket är klar. Om klienten inte får någon deklaration måste de ringa till skatteverket och be att få ut en särskild beräkningsbilaga och skicka den till socialtjänsten. Trots att handläggarna alltid skickar brev med denna info blir det i deklarationstider ett ständigt jagande efter dessa papper. Detta jagande efter papper kanske accelererar under deklarationstider, men under observationerna tycks ett jagande efter olika blanketter och intyg vara en stor del av det som försiggår på försörjningsstödsenheterna, och det är en jakt som både socialsekreteraren och klienten tar del i. Socialsekreterarens samtal med klienter består till stor del av att, åter och återigen, förklara vilka handlingar som klienten måste inkomma med, i viss mån varför, och hur klienten ska kunna få tag i dessa handlingar. I samtalen kring beslutsgångar, rutiner och handlingar finns olika strategier från socialsekreterarens sida. Ibland anammar hon en inställning som förmedlar att hon också är en fånge i ett system, genom att efter en genomgång av viss rutin kommentera den i stil med att ”jag kanske inte heller tycker att det är helt rätt att det är så, men…” Ibland är socialsekreteraren pedagogiskt förklarande till varför rutinen är som den är ”jag tänker att, hur ska vi annars kunna veta att du varit på din sysselsättning?”. Oftast lämnas dock förklaringar och kommentarer helt utanför samtalet, vilka handlingar som måste in, vilka rutiner och riktlinjer som finns är en ren information från socialsekreterarens sida. Vad gäller samtalsämnet klientens livssituation är boende det absolut vanligaste ämnet socialsekreterare och klient pratar om. Antingen har klienten ett boende, eller står i begrepp att 15 ordna ett (nytt) boende. Då rör sig samtalet om vad detta kan tänkas få kosta, hur de beslutande på försörjningsstödsenheten räknar när de avgör vad som är högsta godtagbara bostadskostnad, att klienten inte får ”fördyra sin boendekostnad”, vilka andra som bor i bostaden etcetera. Mycket vanligt verkar det dock vara att klienten inte har något boende alls, vilket kan göra frågan om bostadshotell aktuell. Klientens livssituation berörs mest under de samtal som förs på mottagningsenheten eller när det är fråga om ett nybesök. Vem klienten är, bakgrund och karaktäristika utreds av socialsekreteraren. Fokus ligger på tidigare arbetserfarenhet och inkomster, civilstånd och ekonomiska tillgångar. Nästan alla samtal börjar med att socialsekreteraren frågar klienten hur det är eller hur denne mår. Frågan får dock klassas som en artighetsfras, och socialsekreteraren kvarstannar sällan runt samtalsämnet någon längre tid oavsett klientens svar. Andra samtalsämnen som berör klientens livssituation är hälsostatus, är klienten sjuk eller kan denne stå till arbetsmarknadens förfogande? Den psykiska hälsan? Hur ser det ut med användande av droger? Men även frågor som kommer närmre det som vanligen förknippas med ”socialt arbete” ställs. Hur ser det ut med nätverk? Finns personer runt klienten som kan stötta? Hur mår barnen? Hur ser vardagen ut? Vad vill klienten med sitt liv? Hur kan man nå dit? Angående samtalsämnet hälsa landar det ofta i ett annat ämne, nämligen var klienten kan få stöd från andra samhällsinstanser, med andra ord (oftast) sjukvården. Sjukvården är också ofta uppe som ämne i samtalen utifrån aspekten läkarintyg. Har sjukskrivningen gått ut måste planeringen göras om, utifall inte klienten ordnar ett nytt intyg. Olika läkarkontakter, vad som sagts i kontakt med rehabiliterande instanser avhandlas. Även läkar- och medicinkostnader och socialtjänstens möjlighet att ersätta dessa informeras det om. Klienten kan själv ha frågor om möjlighet att få stöd från andra enheter/myndigheter. Det rör sig då inte sällan om möjligheten att göra en neuropsykiatrisk utredning, eller om sådan redan gjorts, möjligheten att få särskilt stöd utifrån sin konstaterade funktionsnedsättning. Socialsekreteraren gör ofta i början av mötet en sammanhangsmarkering genom att berätta varför samtalet hålls och vad det syftar till. Syftet är nästan alltid att göra eller följa upp en planering. Många av samtalen avslutas också med att man bestämmer tid för ett nytt möte, samt vad syftet med detta möte är. Eftersom syftet med mötena är att följa upp eller göra en planering, faller det sig naturligt att jobbsökande och sysselsättning kommer upp på agendan. Hur det går med jobbsökandet, eller hur det är på sysselsättningen, är vanliga frågor från socialsekreteraren. Till detta hör klientens kontakt med arbetsförmedlingen, samt varför det är viktigt att socialsekreteraren vet om hur denna kontakt ser ut. Analys Att det är handlingen, dokumentet, som står i centrum i arbetet med försörjningsstöd visas tydligt i denna studie. Resultaten bekräftas av tidigare forskning. Socialsekreterarna lägger störst del av sin arbetstid på administration och tekniska rutiner. Handlingen, det vill säga ansökan och dess olika bilagor ska kontrolleras, registreras, i många fall kopieras, sorteras och arkiveras. Hur detta ska tolkas, det vill säga om resultaten är att betrakta som bra eller dåliga, beror förstås på vad målsättningen är med arbetet på försörjningsstödsenheten. I denna rapport står socialsekreterarnas arbetsdag i fokus, och därför har socialsekreterarnas tankar om resultaten bäddats in i analysen. 16 När resultaten kommunicerats till de socialsekreterare som deltagit i studien och i fokusgrupperna är min upplevelse att man känt igen sig väl. Möjligen har en svag förvåning över att det är så mycket tid som går åt till administration och teknik kunnat skönjas. Den vanligaste reaktionen på resultatet exemplifieras dock i följande citat: ”Nej men det är ju försörjningsstöd. Annars, vi kan ju inte utreda om vi inte har några papper. Och det är klart att man har kunnat ge matpengar utan några papper också men det handlar ju om en ytterst kort period tills man kan få några papper.” Deltagarna i fokusgrupperna och de observerade socialsekreterarna är överens om att krav på underlag (handlingar som styrker klientens ansökan om ekonomiskt bistånd), kontroll och administration av dessa samt därpå följande beslut är viktigt och en fråga om att kunna betala ut rätt bistånd till rätt person, ytterst därmed om rättssäkerhet. Samtidigt är socialsekreterarnas inställning till de administrativa rutinerna påtagligt ambivalent: Det är ju det vi ska göra, om man hårdrar det. Så ska ju folk få sina pengar i rätt tid. Det är ju där vi inte får fela. För när vi har haft hur mycket som helst att göra, det rådet eller uppmaningen vi får från våra chefer är ju att handlägg ansökningar och se till att folk får sina pengar. Och då blir ju det här jobbet världens tråkigaste jobb. Annars så är det ju ett jätteroligt jobb. Men om man enbart får sitta och titta på de där papprena och fatta beslut, inte prata med någon, knappt. Telefonen avstängd. Få bara mail från folk, både klienter och samarbetspartners för man hinner inte ens prata med folk. Som vi jobbade i höstas. Usch vad tråkigt det var. För det ger inte klienterna någonting och det ger inte mig någonting heller. Då kunde vem som helst sitta och trycka på den där knappen, räkna i den där beräkningen. Då är det jättetråkigt. Det hjälper ju inte klienterna ut i egenförsörjning. Men de får sina pengar, ja. Utredning och beslut om bistånd utgör socialtjänstens huvudsakliga uppdrag och administrativa ansvar enligt Bergmark (2000b). Utredningen ska innehålla så mycket adekvat information som behövs för att kunna bedöma klientens rätt till bistånd, och denna information ska dokumenteras på ett sätt som gör den tillgänglig för alla som behöver eller kan tänkas behöva ta del av den. Det starka fokus vid handlingar, rutiner och handläggning, vilket kan härröras till den överordnade principen om rättssäkerhet, leder dock till att förstärka klientifieringen i mötet. Den person som söker hjälp måste skolas in i de administrativa rutinerna, bli socialtjänstens klient, ett ärende som går att handlägga (på ett rättssäkert sätt). En socialsekreterare säger att: ”Nej men jag tycker nästan att man kan hamna i, nu låter det här jättehemskt, men då blir klienten en ansökan. Det blir liksom det här pappret som jag måste administrera så att personen får pengar på sitt konto.” Detta har stöd i tidigare forskning. Ett exempel är Cedersunds (1992) avhandling i vilken hon visar hur individuella problem och bekymmer förs över till organisationens terminologi och begreppsvärld. Ett annat exempel är Billquist (1999) vilken visar hur klientskapet är en anpassningsprocess. Socialkontorets lokaler och administrativa processer innebär en typifiering av människor till fall och ärenden. Denna process drabbar klienter, men disciplinerar även personalen. Enligt Billqvist är detta en ambivalent situation för socialsekreterarna, något som också blivit tydligt i denna studie. Men självförsörjningsmålet då? Under fokusgruppsintervjuerna har ibland kunnat skönjas att socialsekreterarna upplever en viss otydlighet i vad deras arbete egentligen ska syfta till, något som tydligt exemplifieras i följande uttalande: ”Fast samtidigt har vi också ett uppdrag att, det är lite diffust enligt min mening, vad är det exakt jag ska göra som försörjningsstödshandläggare?” Den första frågan man måste ställa sig, vid analysen av denna studies resultat så väl som tidigare studier, är alltså vilka mål socialtjänsten bör ha i arbetet med försörjningsstöd. Om 17 målet är att de personer som behöver hjälp av samhället för att klara sin försörjning ska få pengar skulle kanske inte mycket tankemöda behöva läggas vidare. Man får fortsätta arbeta med rättssäkerhet genom än mer noggrann administration, kontroll av klienter så väl som handläggare samt att följa de rättsfall och riktlinjer som finns på området. Men om målet också är att de människor som behöver försörjningsstöd inte ska behöva ta emot det längre tid än nödvändigt blir det omedelbart mer komplicerat. För de socialsekreterare som deltagit i fokusgrupperna är det en självklarhet att arbetet med försörjningsstöd innebär både att utreda behovet av och betala ut ekonomiskt bistånd samt att arbeta för att hjälpa klienterna till egen försörjning. Det blir dock tydligt under både fältobservationerna och i fokusgruppsintervjuerna att den utredande och utbetalande delen dominerar av flera olika skäl. Ett skäl är den inneboende motsättningen mellan krav och kontroll och motiverande och stödjande arbete: Men vissa saker behövs. För vi kan ju också bli ifrågasatta om vi fattar godtyckliga beslut. Det är en del av myndighetsutövningen. Och det är väl precis det där som framkommer, balansen, avvägningen mellan myndighetsutövning och det sociala arbetet. Det är ju en jättesvår balansgång många gånger. Och just när det gäller den här approachen liksom, jag kan tycka att det också finns en poäng i att det blir tydligt för klienten, min roll och hans, för det är ju ingen behandlande roll eller så vi har här utan det är ju, ja vi står ju på två ben det gör vi absolut. Men det är väl det som är så himla svårt. Att å ena sidan så ska man vara den som kräver saker och ställer krav för att i gengäld kunna betala ut pengar. Samtidigt så ska man till exempel använda sig av MI för att motivera klienten så det är ju skitsvårt. Att ha båda de funktionerna. De flesta socialsekreterare jag träffat under arbetet med den här rapporten har dock mer eller mindre uttryckligen påpekat att deras möjlighet att på ett tillfredsställande sätt arbeta med självförsörjningssmålet är avhängigt deras arbetsbelastning. Socialsekreterarna är överens om att klienterna måste få sina pengar varje månad, det är en övergripande arbetsuppgift som inte kan prioriteras bort. Jag tycker inte att det egentligen är försvarbart att ha 80 klienter per socialsekreterare om man tänker att man ska få ut människor i egenförsörjning. På en heltid tycker jag att absolut max går vid 50. Kanske egentligen att det ligger runt 40. Men det är ju hur man ser. Ser man att vår primära uppgift är att utreda och fatta beslut om försörjningsstöd, ok då kanske man kan göra det på 80 ärenden. Men tänker man att det ska hända något med de här 80 människorna så är ju det fel, att man organiserar sig på det sättet. Jag tror att när vi hinner träffa våra klienter, då händer det saker. Och inte bara mailar med folk för att det sparar tid. Att vi kan hitta rätt insats till rätt person, det kräver ju lite tankearbete. Hur många ärenden det är möjligt att handlägga på ett rättssäkert sätt och samtidigt hinna med att göra något annat har under arbetet med denna rapport varit ett centralt samtalsämne. Oftast har jag inte själv behövt ställa frågan utan spontant fått veta hur många ärenden varje socialsekreterare har att handlägga, var snittet ligger på enheten och så vidare. Också under fokusgrupperna har detta tema varit centralt, även om diskussionerna där snarare rört hur många ärenden man borde ha: Men jag vet ju så här att i små kommuner där man kanske har mellan 20 och 30 klienter eller något sådant, så är det ju inte ovanligt att socialsekreteraren träffar sin klient en gång i månaden och så gör man ansökan tillsammans/.../Och jag tror verkligen att det är precis som en skolklass. Alltså smärtgränsen går ungefär vid 30. Har man fler än så, då är det begränsat vad man faktiskt kan åstadkomma. Man hinner inte sätta sig in till fullo i 60 ärenden. Nånstans där vid 30 så är det liksom, där är det kört. Jag vet inte, det är ju en spekulation men jag tror att det är så. För det hade varit optimalt om man kunde träffa klienterna varje månad och gå igenom, då skulle man verkligen minska risken för missförstånd, man skulle öka chanserna att de kunde berätta löpande vad som händer, vad de gör. Man skulle inte behöva den här kontrollen av att du ska lämna in 18 listor på sökta jobb, för de skulle kunna berätta istället, det här och det här gjorde jag den här månaden. Den professionella bedömningen Under fokusgruppssamtalen har rättssäkerheten varit ett givet tema. Att en så stor del av socialsekreterarnas arbete är rent administrativ med att detta är nödvändigt för rättssäkerheten. Ändå kommer forskningsrapport efter forskningsrapport fram till att variationen i bedömningarna är stor och svår att förklara. Vem som får pengar och hur mycket tycks, trots åtgärder, vara både godtyckligt och rättsosäkert (se tex Stratz, 2007). Under fokusgruppssamtalen har några olika förklaringar till denna variation diskuterats. En anledning, tycks socialsekreterarna mena, är att det ligger i det sociala arbetets natur att göra individuella bedömningar. Oavsett regler och riktlinjer bör socialsekreteraren göra en professionell bedömning av klienternas situation och förmågor samt vilken konsekvens socialsekreterarens olika beslut kan få i det enskilda fallet: /.../ för ibland går det ju inte att fatta beslut på de där papprena. Utan att man, det är en speciell situation bakom som har gjort att det har blivit så här. Och den känslan är ju jättesvår att förmedla på en ärendedragning när fokus hamnar på ”har han tillgångar, inkomster, inskriven på Arbetsförmedlingen en månad,” så. För det är ju nån slags (lista) som man ska checka av för att då kan jag bevilja försörjningsstöd. Men att det kan ju finnas en historia bakom som gör att personen kanske inte har kunnat göra så där och ändå vill jag bevilja personen stöd. Och det kan ju vara, det är svårt ibland. Särskilt om det är mycket på ärendedragningen och man känner sig lite stressad och så vill man redogöra för att så här gick det till. Och då kan ju ibland cheferna vara ”ok, ja men det är jättebra jag förstår och det var jobbigt för den här personen. Men hur ser det ut rent faktiskt? När fokus (för ensidigt) blir på vilka handlingar som inkommit och om vissa kriterier är uppfyllda blir det professionella sociala arbetet lidande, tycks socialsekreterarna mena. Det kan innebära att personer som har behov inte får den typ av bistånd som socialsekreteraren egentligen bedömmer som bäst, därför att riktlinjerna eller den lokala praxisen inte tillåter detta. Klientens väl står då i konflikt med rättssäkerheten. Men det kan också betyda att den klient som råkat få en socialsekreterare som orkar stå på sig, kan få detta bistånd (något som en annan klient i liknande situation men med en annan handläggare inte får). Flera av de socialsekreterare jag träffat under projektet har på ett eller annat sätt talat om att de stött på svårigheter med att få igenom sina professionella bedömningar och att stödet från överordnade och politiker ibland är bristfälligt eller kontraproduktivt: Men jag tror att det där lite har att göra med också att/.../ dels att det har att göra med mängden information som vi får in, och kunskapen som vi behöver ha för att möta alla olika förmågor och frågeställningar vi ställs inför. Att det är nästan omöjligt att ha hela den kunskapsbanken. Men också det här med att reglerna förändras över tid. Och när jag säger över tid, då talar vi ju aldrig årtionden utan det handlar ju kanske ibland om månader eller nåt år, och sen är det något nytt som gäller. Och det där skapar ju liksom, i kombination med att det är individuella bedömningar som man gör, och då ska det ju naturligtvis handla om klienten som individ,/.../, men ibland så kan man undra lite så hur det där funkar. Men det är ju så med socialt arbete att det är så himla styrt av trender också. Och hur politikerna beslutar och det kommer en ny budget och så kommer det nya riktlinjer, och det är inte rättssäkert. Det hattar lite fram och tillbaka. Och det är hela tiden det här med: hur ska man få resurserna att räcka till? Var ska man lägga det mesta krutet? Och så försöker man lösa det på olika sätt och så gör man det på lite olika vis i olika kommuner och till och med på olika sätt inom olika enheter. Bostadsbrist Vid samtliga observationer och fokusgrupper blev det väldigt tydligt att en strukturell faktor kommit att påverka arbetet med försörjningsstöd i hög utsträckning: bristen på bostäder. Detta 19 har lett till att försörjningsstödshandläggarna dels möter helt nya klienter- personer som tidigare inte varit socialtjänstens traditionella klienter, dels att de kategorier av personer som traditionellt varit socialtjänstens klienter allt oftare även fått bostadslöshet som problematik. Så kommer en stor familj med sina barn, en helt desperat situation. Och bara: var ska vi ta vägen? Och ja, kan inte leta vandrarhem, de har inkomster, kanske kan ta in på hotell liksom. Men i slutänden täcker ju inte det boende för en hel familj. Så vad händer då? Fullt fungerande, egentligen självförsörjande människor? Blir aktuella hos oss. Ok, bor på ett hotell, tillfälligt boende, barnen ska ta sig till skolan, och här sitter vi och motiverar du ska komma ut i självförsörjning och leva ett självständigt liv! Men ibland så är det, saker på politisk nivå som gör att, enkelt alltså bostadsbrist/…/Det här är en målgrupp som inte alls har funnits inom socialtjänstens värld innan/…/det handlar inte om jobb eller pengar i första skedet utan om bostad. Men bostadsbristen och att de är bostadslösa har gjort att de blir bidragsberoende. Sammanställningen av vilka samtalsämnen som kom upp under de observerade mötena på socialkontoren visade att boende är ett mycket vanligt samtalsämne både mellan socialsekreterare och klient och under socialtjänstens kollegiala samtal och möten. Att klienter har problem med boende är knappast en ny företeelse inom socialtjänsten, men omfattningen av bostadsproblematiken och de nya klientgrupper den för med sig är om inte en ny så åtminstone en på nytt återkommande problematik. Som flera socialsekreterare påpekat gör bostadsbristen i Storstockholm det svårare för klienter att lämna bidragsberoendet: Ja det gäller ju även personer som har ekonomiskt bistånd här, som blir självförsörjande, får jobb, som ändå inte kommer härifrån för de har inget eget boende. Så då måste de fortsätta. Vissa kan bli så himla knäckta av det. Jag träffade en man häromdagen, han bara: men måste jag fortsätta lämna in ansökan här? Ja. Annars måste du hitta någon annanstans att bo, liksom. Så det kan ju vara jättesvårt att motivera klienter att, ok, du har fått en lön. Skitbra, du har hittat jobb. Då får du ta hela din lön och så får du betala boendet, så betalar vi ut resten till ditt uppehälle. Socialsekreterarna är på intet sätt omedvetna om den svåra bostadsbrist som råder i storstadsregionerna idag och hur den påverkar klienterna. De tvingas att lösa situationen akut gång på gång, medan det långsiktiga sociala arbetet blir lidande. Inför detta tycks socialsekreterarna närmast uppgivna: Bostadsmarknaden är ju som den är och det går ju att hitta, det är ju inte helt omöjligt men man vet att det tar tid och det tar energi, energi som ska läggas på annat om man säger så. Sysselsättning, planering, framtidsplan, du är stressad över din situation: ’var ska jag sova i natt? Jag har ett jobb men var ska jag sova?’ Jag sjukskriver mig från jobbet, men min sjukpenning tar slut’, jag har varit här så pass länge att jag kan se konsekvenserna av det… hur den kan påverka en persons liv, många månader, år framöver. Och det är ju väldigt tragiskt att se liksom. Men vad gör vi? Socialtjänsten som samhällets yttersta skyddsnät betyder att alla möjliga bekymmer människor inte klarar att lösa på egen hand eller med hjälp av andra institutioner hamnar i knät på socialsekreterare. I denna studie är det tydligt att bostadsproblematiken tar mycket tid och energi i arbetet med försörjningsstöd. Mötets betydelse Vilket som är det egentliga uppdraget i arbetet med försörjningsstöd löpt som en röd tråd genom fältobservationer, fokusgrupper och forskningsgenomgång. Å ena sidan menar socialsekreterarna att ”det ju är så det är på försörjningsstöd” när undersökningen visar på att den mesta tiden går åt till administration och det vanligaste samtalsämnet med klienter är 20 vilka handlingar de måste inkomma med. Å andra sidan finns det en frustration över att detta ofta innebär att det professionella sociala arbete som de är utbildade för inte prioriteras: Just för att det gäller pengar, jag tror att det är väldigt styrt ovanifrån. Och här tillexempel så är man ju väldigt mån om att, vi för till och med statistik över hur många besök vi har, medan i vissa andra kommuner så har man infört det här arbetssättet som heter LEAN som är, då liksom, det är ju en arbetsmetod som i början utvecklades inom bilindustrin. Man mäter liksom, hur lång tid tar produktionen innan du får en färdig produkt? Så försöker man applicera det arbetssättet inom socialtjänsten och i en tidigare kommun där jag arbetade innan, då hade man fått en väldigt fin LEAN-utmärkelse, och det man hade gjort då det var ju att man hade tagit bort alla klientbesök. /.../ Men när det gäller pengarna och resurserna, någonstans måste man kapa. Då tänker jag så här, ja det blir ju att man kapar på tiden som man har för klienterna. Då får man ta bara det absolut viktigaste. Så är det. För de socialsekreterare jag träffat är arbetet med försörjningsstöd inte att administrera och betala ut pengar. De menar att det finns en komplexitet hos flera av de personer som behöver försörjningsstöd som gör att det inte är lämpligt att till exempel låta försäkringskassan administrera bidragen: /.../det är ju inte att bara betala ut pengar. Eller, det kanske är att bara betala ut pengar i typ hälften av ens ärenden. De är vanliga arbetssökande. Sen är det jättemycket missbruk och det är jättemycket social utsatthet och man är hemlös och det är personer som är psykotiska och man behöver, de behöver få kontakt med psykiatrin. Alltså det är så mycket man behöver göra utöver det här. Som man ska hinna med också. Mellan de här papprena. Så att det går liksom inte, jag tror att det skulle vara svårt att, för det pratas lite om det att ’man kan väl bara ansöka på nätet, fylla i lite papper och sen lämna in sina handlingar’ men det skulle liksom inte funka. /.../ Sen kanske man skulle kunna göra något åt det rent administrativa, att vi inte ska behöva sortera in i akterna och sån skit som vi håller på med. Och att man kanske ska ha färre klienter så att man faktiskt kan hinna ha återbesök och prata om det som man faktiskt behöver för att komma ut i egen försörjning. Sammanfattningsvis: - Socialsekreteraren tycks ägna en väsentlig del av sin arbetstid åt administration, där handlingen/dokumentet är central - Administration, rutiner, riktlinjer och handlingar försvaras med att de leder till rättssäkerhet - Socialsekreterarna upplever dock att administrativa rutiner och hantering av handlingar tar tid från mötet med klienten och leder bort från andra viktiga mål med socialtjänstens arbete 21 Diskussion Under fältstudien framkom att arbetet på försörjningsstödsenheterna i mångt och mycket kretsar kring att handlingar ska inkomma till och administreras av socialsekreterarna så att beslut kan fattas om klienternas rätt till pengar. ”Jakten” på dessa papper präglar socialsekreterarnas arbetsdagar och samtalen med klienterna. Resultaten är knappast nya. Om detta sätt att organisera arbetet är bra eller dåligt är dock svårt att avgöra med annat än att först är diskutera vad arbetet med försörjningsstöd ytterst syftar till. Administration, i bemärkelsen dokumentation och kontroll, kan ses som garant för att rättssäkerheten upprätthålls. Ur detta perspektiv behöver inte resultaten i denna, eller tidigare, studier betraktas som särskilt problematiska. Dock finns det minst två faktorer att beakta vid diskussionen om dessa resultat. Det ena är att flera studier visat att rättssäkerhet, trots omfattande administrativa rutiner, inte tycks vara en verklighet på försörjningsstödsenheterna (Hydén, Kyhle-Westermark & Stenberg, 1995, Stranz, 2007). Den andra, möjligen ännu viktigare, aspekten är vad som kan betraktas som socialtjänstens egentliga uppgifter, när det kommer till försörjningsstöd. Är det att vara en rent administrativ, kontrollerande, beslutande och utbetalande myndighet? I sådana fall, varför är denna funktion organiserad under socialtjänsten och inte under till exempel Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen? På senare år har röster höjts som förespråkar en sådan ordning (se t.ex. Salonen, 2013). Bergmark (2000b) menar även han att det finns en betydande otydlighet kring vad som egentligen är socialtjänstens uppgift i arbetet med försörjningsstödet. Han menar att man för att besvara den frågan kan behöva hålla isär det han kallar manifesta och latenta funktioner. Manifesta funktioner inbegriper i detta resonemang lagregleringar och officiell policy, det vill säga mer eller mindre tydligt uttryckta åtaganden. Latenta funktioner är mer outtalade förväntningar på arbetets utförande och resultat: Manifesta funktioner: 1. Att administrera bidragen, dvs att utreda och besluta i enskilda ärenden (den administrativa funktionen) 2. Att hjälpa bidragstagarna till självförsörjning, det vill säga göra dem oberoende av socialbidrag (självförsörjningsmålet) 3. Att hålla kostnaderna för socialbidragen nere, det vill säga att beslut och handläggningsformer utformas på ett sätt som gör det möjligt att uppnå vissa sparmål eller att hålla sig inom givna budgetramar (kostnadsmålet). 4. Att biståndet ges upp till en sådan nivå och under sådana former att det ger klienten en skälig levnadsnivå under de perioder socialbidraget utgår (välfärdsfunktionen). 5. Att genomföra punkt ett och två på ett sådant sätt att man inte kränker klienten, det vill säga att arbetet utförs med tillbörlig hänsyn till den ”enskildes rätt till självbestämmande och integritet” (integritetshänsyn) De viktigaste- i betydelsen vanligaste och mest inflytelserika- latenta funktionerna är: 6. Att de kontakter som uppstår när människor söker hjälp kan och bör utnyttjas i syfte att diagnosticera eventuella psykosociala problem och för att rekrytera klienter till individ- och familjeomsorgens behandlande funktioner (rekryteringsfunktionen). 22 7. Att man utövar ett visst mått av kontroll över och disciplinering av de människor som inte kan försörja sig själva och vars arbets- och försörjningsmoral man därför kan ifrågasätta (kontrollfunktionen). 8. Att arbetet bedrivs på ett sådant sätt att det inte kränker eller äventyrar den allmänna försörjningsmoralen (moralfunktionen). (Bergmark 2000b:189f). Säger man att socialsekreterarna mestadels utför rent administrativa och ekonomiska uppgifter som lika gärna skulle kunna utföras av Försäkringskassan kan man dock få till svar att ”nu tycker jag att du nedvärderar vårt arbete” från en person och ”ja, det är därför jag har svårt att stå ut. Jag blev ju socionom för att jag ville arbeta med socialt arbete” från en annan. En tredje kan mena att det jag presenterar som resultat i denna rapport är det som är socialt arbete med ekonomiskt bistånd, utan att tycka att det finns något problematiskt i det. Det tycks finnas en mängd olika uppfattningar om vad arbetet med försörjningsstöd går ut på och vilken funktion försörjningsstödet ska fylla i samhället. Uppfattningarna stämmer ibland väldigt illa med varandra och inte sällan men det arbete som faktiskt utförs. Ledande forskare ifrågasätter organiseringen, om försörjningsstödet ens ska handläggas av socialtjänsten (se t.ex. Dagens Arena, 2013). Undersökningar visar att många av socialtjänstens klienter egentligen inte i första hand lider av sociala problem, utan att arbetslöshet, sjukdom eller lång handläggningstid för andra ersättningar är det främsta skälet till att befinna sig på försörjningsstödsenheten (se t.ex. Berge, 2014). Det är inte första gången sådana röster hörs. I socialutredningens ursprungliga förslag till ny socialtjänstlag 1977 fanns förslag om införandet av ett så kallat socialförsäkringstillägg, en rättighet för den enskilde som inte hade tillgång till andra socialförsäkringar, till ett grundbidrag till sin försörjning. Socialförsäkringstillägget skulle administreras av försäkringskassorna (Åström 2000). Det socialsekreterarna i denna rapport ger uttryck för, att arbetet många gånger är mer komplext än en enkel försörjningsproblematik och därmed behöver utföras av företrädelsevis socionomer är dock svårt att vifta bort. Men om det behövs socialt arbete för att hjälpa personer med försörjningsproblematik behöver förstås arbetet organiseras så att det möjliggör och uppvärderar även dessa uppgifter. Det klassiska ropet på mer resurser, färre ärenden och mer tid för varje klient hörs tydligt även i denna rapport. Inom forskning om äldreomsorg har begreppet omsorgsrationalitet kommit att bli centralt (Johansson 2002). Möjligen kan detta tankesätt vara ett komplement för att rättfärdiga det arbete som jag uppfattar att socialsekreterarna anser bort- och nedprioriteras på försörjningsstödsenheterna. Med omsorgsrationalitet menas en form av kunskap som kräver personlig kännedom och en förmåga till inlevelse med andras situation. För att kunna vara behjälplig att lösa klienters problem krävs ett annat tänkesätt än det formella och abstrakta. Omsorgsrationaliteten utgår inte från på förhand uppställda regler utan från den enskildes unika situation och behov. Denna typ av kunskap om klienter/brukare är nödvändig för att kunna realisera de mål som lagstiftare ställt upp. Dock står denna typ av rationalitet ibland i motsättning till- och värderas lågt av- den mer byråkratiska rationalitet som ofta är grund för planering och organisering av den offentliga omsorgen. Under arbetet med denna rapport har det flera gånger blivit uppenbart att handlingar, kontroll och rutiner fått gå före samtal om klientens livsbetingelser och hur dessa skulle kunna förbättras. En socialsekreterare uttrycker det så här: Ibland, förut kan jag säga när vi inte hade så många klienter då ringde man ju nästan till varenda person när de hade lämnat in ansökan. Men ju mindre tid vi har desto mer mail och desto mer brev skickar jag, kan jag ju säga. Och det är ju enbart för att spara tid. För det går snabbare för mig att skriva ett brev om de här papprena som saknas än att ringa Kalle. Som faktiskt kanske ville prata med mig om något annat. Men den tiden har inte jag för Kalle. Utan jag vill framföra 23 till Kalle att du behöver komma in med din jobbsökarlista. Men Kalle kanske skulle behöva prata om något annat. När jag i denna rapport har visat hur mycket tid socialsekreterarna lägger på administration vill jag understryka att jag på inget sätt påstår att arbetet på försörjningsstödskontoren är och ska vara ett rent administrativt arbete. Att säga detta skulle vara att inte erkänna arbetets svårighetsgrad, och är ett starkt ifrågasättande av socionomers professionalitet. Socionomer har en längre högskoleutbildning och bör betraktas som professionella utförare av ett professionellt yrke. De kunskaper och färdigheter som socionomer via sin utbildning och yrkesutövning förvärvar är nödvändiga för att kunna hantera möten med hjälpbehövande människor. Resultaten i denna rapport ger dock en tankeställare kring vilka förutsättningar socialsekreterarna har att göra just detta. Arbetet prioriterar sig själv när tiden inte räcker till. Socialsekreterarna måste se till att de klienter som är berättigade till försörjningsstöd får det, allt annat vore djupt oansvarigt. Men ju fler klienter en socialsekreterare har, desto mer av arbetstiden kommer per definition att gå till uppgifter som inte kan väljas bort: För om man gör den prioriteringen att myndighetsutövningen kommer först och det här behöver vi och då kan vi göra det här och det här. Men sen vill man ju jättegärna få tid att träffa klienterna för att motivera dem att göra olika saker. Det kan ju vara vad som helst egentligen, det kan ju vara att komma till en annan enhet eller följa en planering eller vad som helst. Och där kan man ju önska att man skulle ha mer tid för den typen av samtal. Men i första hand så kommer de ju hit för att de behöver pengar och då måste vi i första hand se hur vi kan ge dem det. Och sen kommer det här. Och där tror jag många, de flesta känner att det är för lite tid. Något som berörts ytterst lite i denna rapport men som funnits med som en skugga under observationer och fokusgruppsintervjuer är betydelsen av organiseringen och omorganiseringen. Det ständiga ”hattandet” mellan olika rutiner, organisationsformer och arbetsuppgifter verkar tröttande och det kan ifrågasättas om det främjar en kvalitativ utveckling av arbetet när rutiner, organisationsformer och samverkan sällan hinner ”sätta sig” innan det ändras igen. Implementering tar tid och kräver egentligen extra resurser i en övergångsperiod, annars riskerar det att drabba klienter: Jag kunde ju ha mycket mer besök förut när vi hade socialassistenter men jag upplever ju verkligen när vi inte hade det längre, hur mycket mer avslagsbeslut det blev. För tidigare fanns den här dialogen med klienterna konstant att man hade möten ganska ofta, och uppföljning och bara allmänt, de kunde ringa och hade någon fråga. Då fanns den tiden; ja men vi kan ta det. Och så var det lite allmänt kring olika saker. Men nu är det inte så utan nu får man ta det kanske per telefon och så får man försöka prioritera liksom möten som man bokar in/…/ Och då kommer man tillbaka till det här med handlingar som saknades I ljuset av den fixering vid handlingar som skönjs i denna rapport såväl som tidigare forskning är det lätt att förstå socialsekreterarnas skepsis mot den typ av manual- och riktlinjebaserade styrning av deras arbete som är populär idag, och ofta försvaras med en diskurs om evidensbaserad praktik. Ytterligare papper blir liksom inte mer än ytterligare papper när arbetsbördan redan är på den nivån att man i någon mån givit upp om att kunna göra ett jobb att vara nöjd med: Men sen också att man inte blir så med alla papper som ska in för det blir ju bara mer och mer. Nu har vi ju börjat med det där instrument x också som man fyller i, och som man typ sen aldrig kollar på. Och som man sen inte använder i besöket. För att det är så mycket andra papper man ska hålla på och prata om. När jag samtalat med socialsekretera under den här studien har en viss känsla av hopplöshet gått i skuggorna. Färre klienter, mer tid, mer resurser är alla eniga om att de behöver för att 24 kunna gör ett gott arbete, men få tycks tro att detta kommer att åhöras och än mindre realiseras av överordnade och politiker. Samtidigt har socialsekreterarna en uppenbar yrkesstolthet och finner glädje i sina jobb, som de anser vara viktiga. Förutsättningarna för förbättring kan i och med detta ändå anses goda. Men området är komplext och yrket svårt. I och med denna studie hoppas jag ha kunnat bidra till att synliggöra detta, och kanske ge ett bidrag till den diskussion om förutsättningarna och arbetsförhållandena som jag tror är alldeles nödvändig att ha på så väl arbetsplatser som i lednings- och politiska rum: Ja… det är intressant nu att börja prata om det och analysera för att, det tyckte jag att jag också blev medveten om efter att du hade varit och följt mig och skickade tillbaka det här du hade skrivit ner. Att det blev så tydligt liksom hur mycket olika saker man gör och man blir avbruten och att vårt arbete är så, det märker man ju nu när man sitter och pratar också att det är ju väldigt komplext. Och jag tror att det är lättare, jag tror att det också är en anledning till att folk slutar och söker annat att… det här är inget lätt jobb. Man kanske tror att ja men det kanske är typ det enklaste man kan göra men jag tror inte att något inom socialtjänsten är enkelt, men det är många svåra beslut man ska fatta och det är inte jättemycket pengar man får för det ansvaret man har. Det är mycket stress. Det är mycket stress, ja det är få saker som stressar människor så mycket som att inte ha pengar. Man kan inte bli lycklig av pengar, nej men pengar löser väldigt mycket. Om man inte har pengar. Och det där känner ju vi hela tiden. Och det blir mycket stress och man måste hitta sätt att inte… att skaka av sig klienternas stress. För annars orkar man inte jobba här. Och det finns ju många som inte orkar jobba här. Som blir utbrända och som blir, som känner att de mår dåligt. Och det är inte jätteroligt. Jaha, någon som står och skriker här: var fan är mina pengar?! Det är jättepåfrestande. Det här jobbet är jättepåfrestande. Av många olika skäl. Referenser Angelin, A. (2009). Den dubbla vanmaktens logik: en studie om långvarig arbetslöshet och socialbidragstagande bland unga vuxna. Doktorsavhandling. Lunds Universitet, Socialhögskolan. Bergmark, Å. (2000a). Arbete med socialbidrag – organisation, metoder och insatser. I A. Puide. (Red.), Socialbidrag i forskning och praktik. (s.147-163) Förlagshuset Gothia: Stockholm. Bergmark, Å. (2000b). Med vilken måttstock?. I A. Puide. (Red.), Socialbidrag i forskning och praktik. (s.) Förlagshuset Gothia:Stockholm. Bergmark, Å. & Lundström (2005). Bergmark, Å. & Palme, J. (2003). Welfare and the unemployment crisis: Sweden in the 1990’s. International Journal of Social Welfare, 12(2), 108-122. Brulin, G. & Bäckström, H. (2006). En svensk arbetslinje för det tjugoförsta seklet? Sociologisk forskning, 43(1), 96-127. Halleröd, B. (2003). Varför får folk socialbidrag? Analys av socialbidragstagandets bestämningsfaktorer. Socialvetenskaplig tidsskrift, 10(2-3), 238-266. 25 Hydén L-C. (1999). Talk about money. Studying the interaction between social worker and client. Int J Soc Welfare 1999: 8: 143–154 Hydén, L-C. (2000). Att samtala om socialbidrag. I A. Puide. (Red.), Socialbidrag i forskning och praktik. (s.) Förlagshuset Gothia:Stockholm. Hydén, L-C., Kyhle-Westermark, P. & Stenberg, S-Å. (1995). Att besluta om socialbidrag. CUS-skrift 1995:1. Stockholm: Socialstyrelsen, Centrum för utvärdering av socialt arbete. Jonasson, I. (1996). Långvariga socialbidragstagare. Rapport i socialt arbete nr 80. Stockholms Universitet, Institutionen för socialt arbete. Larson, H. & Morén, S. (1988). Organisationens mänskliga insida. Om det sociala arbetets utvecklingsmöjligheter. Umeå:Umeå Universitet: Institutionen för socialt arbete. Morén, S. (1992). Förändringens gestalt – om villkoren för mänskligt bistånd. Stockholm: Publica. Minas, R. (2008). Arbete med ekonomiskt bistånd II. I Bergmark, Å., Lundström. T., Minas, R., & Wiklund, S. Socialtjänsten i blickfånget: organisation, resurser och insatser: exempel från arbete med barn och ungdom, försörjningsstöd, missbruk. (s.173-198) Stockholm: Natur och Kultur. Pripp, O (2011). Reflektion och etik. I Kaijser, L., & Öhlander, M (red). Etnologiskt fältarbete. Lund: Studentlitteratur. Salonen, T. (2000). Hundra år av understöd. I A. Puide. (Red.), Socialbidrag i forskning och praktik. (s.) Förlagshuset Gothia:Stockholm. Socialstyrelsen (1999). Långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet. Stockholm:Socialstyrelsen. Stranz, H. (2007). Utrymme för variation: om prövning av socialbidrag. Doktorsavhandling. Stockholms Universitet, Institutionen för socialt arbete. Ulmestig, R. (2007). På gränsen till fattigvård. En studie om arbetsmarknadspolitik och socialbidrag. Doktorsavhandling. Lunds Universitet, socialhögskolan. Åström, K. (2000). Allmosor, skyldigheter och rättigheter i den sociala lagstiftningens historia. I A. Puide. (Red.), Socialbidrag i forskning och praktik. (s. 16-60) Förlagshuset Gothia:Stockholm. Öhlander, M., (2011). Utgångspunkter. I Kaijser, L., & Öhlander, M (red). Etnologiskt fältarbete. Lund: Studentlitteratur. http://www.dagensarena.se/opinion/tapio-salonen-reformera-det-kommunalaforsorjningsstodet/ Kristina Engwall FoU Södertörns skriftserie nr 115/13 26
© Copyright 2024