Läs hela reportaget

Barn
INNEHÅLL
Fattigdom
handlar inte bara
om pengar
foto Karl Melander
LEDARE
Familjen Barkhadle bor
11 personer på 86 kvadrat.
sid. 10
Sverige är på många sätt ett bra land att växa upp i.
Vi placerar oss högt i internationella rankningar vad gäller
hälsa, säkerhet, boendestandard och miljö. Men fortfarande
spelar postnumret en allt för stor roll för barns möjligheter.
T
rots politisk vilja och reformer
kvarstår barnfattigdomen i
Sverige, visar Rädda Barnens
barnfattigdomsrapport. Det
finns fortfarande barn i vårt
land som saknar sådant som
regelbundna fritidsaktiviteter eller två par
skor i rätt storlek.
230 000 barn lever i ekonomisk utsatthet,
enligt rapporten. Risken är störst för barn i
storstädernas miljonprogramsområden, för
barn till föräldrar med utländsk bakgrund
och för barn till ensamstående föräldrar.
Viktigast av allt är att ojämlikheten inte bara handlar om pengar!
Den handlar också om i vilken utsträckning människor kan göra och
vara det som de skulle vilja göra och vara. Den som är fattig brottas
ofta med känslor av maktlöshet, marginalisering och otrygghet.
SARA MAC KEY
är frilansfotograf och har i det här numret
följt med Skogshjältarna ut i Sätraskogen.
- Det var en så tät dimma den morgonen.
Först hörde man bara röster och skratt, sedan
skymtade man barnen mellan träden, efter det
överallt, bakom granar, i stora ekar, på stenar.
Barnens och naturens rättigheter hängde
väldigt bildligt ihop med varandra
där i dimman.
Vi vet i dag att föräldrars utbildning och
inkomster har stor betydelse för barns hälsa
och framtid. Barn som växer upp i fattigdom
har sämre betyg, sämre hälsa och högre risk
att dö under barndomen än andra barn.
I det här numret av tidningen Barn möter
du familjen Barkhadle som bor 11 personer­
på 86 kvadrat. Du möter också Lena, en
ensamstående mamma som kämpar för
att få varje månad att gå ihop. Och Ihsan
­Kelle­cioglu som berättar om sin klassresa.
Idag leder han Rädda Barnens arbete
för att alla barn ska få möjlighet att växa upp på lika villkor. Satsningen som pågår över hela landet är en av Rädda Barnens mest
­prioriterade verksamheter i Sverige.
Självkänslan, framtidstron och tryggheten ska inte styras av var
du bor!
Sophie Arnö CHEFREDAKTÖR
KARL MELANDER
är frilansfotograf. För det här numret har han
fotograferat reportaget om trångboddhet.
- Att åka tunnelbanan från Stockholms central
till Rinkeby är nästan som att resa till ett fjärran
land , så väldigt nära men så långt bort på
samma gång, Som hemma hos mig fast
med helt andra förutsättningar. Det är svårt att
veta vad lycka är, ett stort hus fyllt av ensamhet
eller en trång lägenhet fylld av gemensamhet. Lyckan kanske är att kunna välja.
STINA WIRSÉN
är illustratör och författare,
med ateljé på Södermalm i Stockholm.
Hon har i det här numret illustrerat
artikeln »Livsfarligt att vara fattig«, om
kopplingen mellan inkomst och hälsa.
- Man väljer inte sina föräldrar, sitt samman­
hang. Varje barns rätt till skydd, stimulans,
och stöd, att lyfta nästa generation, borde
vara kärnan i varje samhälle.
Klassresenär: Ihsan Kellecioglu, sid. 20
rädda barnen
kämpar för barns rättigheter.
Vi väcker opinion och stöder­
barn i utsatta situationer
– i Sverige och i världen. Vi
är en folk­rörelse som stöds
av 280 000 medlemmar­
och givare. Rädda Barnens
huvudpartners är Accenture­,
Advokatfirman Vinge,
Axfood, Clas Ohlson, God
El/God Fond, Ikea, Post­kod­
lotteriet, Santa Maria samt
Swedbank Robur.
ordförande:
Inger Ashing
generalsekreterare:
Elisabeth Dahlin
Barnens minister: Åsa Regnér, sid. 30
barn:
Barn – tidningen om barns
rättigheter – ges ut av
Rädda Barnen med 4 nr/år.
Medlemmar och månads­
givare får tidningen gratis.
För icke beställt material
ansvaras ej. Redaktionen
förbehåller­ sig rätten att
redigera insänt mat­erial,
samt att publicera materialet
elektroniskt. Eftertryck och
utdrag med angivande av
källa är tillåtet. För signerade
bidrag svarar författarna.
issn nr: 1404-8965
redaktion:
08-698 90 00
chefredaktör:
Sophie Arnö,
[email protected]
reporter:
Annika Rydman,
[email protected]
art director:
Pompe Hedengren
formgivare:
Heidi Myllyviita
ansvarig utgivare:
Elisabeth Dahlin
tryck: Sörmlands Grafiska,
på miljövänligt papper.
TS-kontrollerad upplaga
98 900 ex.
Framtidsdrömmar: Mina Dahlberg, sid. 46
prenumera­tionsärenden:
Jessica Juselius,
[email protected]
08-698 90 93
adress: Barn, Rädda
Barnen,
107 88 Stockholm
Besöksadress: Lands­vägen
39, Sundbyberg
E-post: [email protected]
Hemsida:
www.raddabarnen.se/
tidningenbarn
annonser:
Sophie Arnö
08-698 67 01
omslagsfoto:
Sara Mac Key
medverkande:
Pernilla Ahlsén, Jonatan
Arnö, Anna Berlin, Stefan
Bladh, Anders Frelin, Lasse
Granestrand, Johan Gunséus,
Paul Hansen, Jörgen Hilde­
brandt, Sara Mac Key, Knut
Koivisto, Karl Melander,
Tomas Ohlsson, Agneta
Persson, Pernilla Stalfelt,
Stina Wirsén
plusgiro:
Rädda Barnens plus- och
bankgiro 90 20 03-3. Medlems­
avgift: 200 kronor, plusgiro
90 01 11-6. Månadsgivare: 100
kronor i månaden. För mer
information ring 08-698 90 30.
BILDEN
Haiti:
fem år
senare
I dag ska Blanc Widemise, 25 år och Milice
Therlange, 42, gifta sig i den lilla kyrkan
i Montagne Jerusalem utanför Port-auPrince. Hon för att hon måste och han för
att han kan.
Milice Therlange har nämligen något
som inte många har i Haiti. Ett arbete.
Blancs mor är döende i cancer och
bröllop­et är för henne en krass livsnöd­
vändighet. Snart står hon ensam i livet
och som kvinna i ett av världens fattigaste
länder kan det till och med vara farligt.
Kvinnorna i landet var redan före jord­
bävningen utsatta för ett systematiskt
förtryck och för många är situationen
värre idag. Några säkra siffror över våld­
täkter och andra övergrepp finns egen­
tligen inte, men Human Rights Watch har
anmärkt på den bristande säkerheten för
kvinnor. Vittnesmål som beskriver att män
kräver sex i utbyte mot mat till kvinnor
och deras barn är vanliga.
Om ett par timmar har Blanc fullgjort
den sociala överlevnadsmanöver som bröll­
opet i praktiken är. Glädjen känns långt
borta i brudens lilla skjul där de närmaste
samlas innan cere­monin. Orgelmusik hörs
från kyrkan och Tintus Shelove, dottern till
brudens bästa väninna, tittar ut för att se
om prästen kallar.
TEXT OCH FOTO PAUL HANSEN
Barnets rättigheter
i fokus i Geneve
Många barn som flyr till Sverige riskerar sina liv på vägen.
Shukrullah Haidari, 16, kommer från Oruzgan­provinsen i
Afghanistan. Han var nära att drunkna när han färdades med
båt över havet mellan Turkiet och Grekland. Men längtan
efter ett liv utan krig och fattigdom var starkare än rädslan.
– Jag kommer inte ihåg så mycket från min tid i Afghani­
stan. De saker jag kommer ihåg är för jobbiga att tänka på,
säger han.
Shukrullah har inte någon kontakt med sin familj längre,
några vänner från hemstaden finns på Facebook. Det är allt.
Han lämnade sin hemstad med bil mitt i natten.
- Sen gick vi över bergen in i Iran. Därifrån reste vi landvägen till Turkiet, sen båt till Grekland och vidare med bil till
Italien, Frankrike och till sist Sverige. Min morbror var också
med på resan. Men vi var tvungna att skiljas åt i Istanbul.
I havet mellan Turkiet och Grekland sjönk båten som
Shukrullah åkte med.
– Jag kunde inte ens simma då. Jag hade tur och fick tag
i en träplanka som jag kunde hålla mig i.
Efter sju månader på flykt tog han sig till sist till Malmö.
Fjorton år gammal placerades han på Solrosen, ett
kommunalt­ boende för ensamkommande flyktingbarn
i Hällefors.
– Det var såklart skönt att komma till ett tryggt ställe
samtidigt som det var jobbigt att tänka på allt jag aldrig
mer skulle få återse. Det enda som höll mig uppe var att
jag kunde börja spela fotboll igen.
Fotbollen är Shukrullahs liv. Efter två år i Sverige
har han nu börjat på fotbollsgymnasium
i Eskilstuna.
Rädda Barnen var med i Genève när Sveriges regering
utfrågades av FN:s barnrättskommitté i januari.
- Vi har deltagit i förarbetet inför granskningen och
har bland annat lämnat en egen rapport till Barnrätts­
kommitté­n, säger Karin Fagerholm som är Rädda Barnens
expert på Barnkonventionen.
- I Genève fick vi dessutom möjlighet att träffa repre­s­
ent­anter från kommittén precis före utfrågningen för att än
en gång föra fram våra åsikter.
Bland annat fick regeringens delegation svara på hur
barnfattigdom ska bekämpas, hur mottagandet för barn
på flykt ska förbättras och hur de kommunala skillnaderna
ska minskas­, så att alla barn får likvärdiga uppväxt­villkor.
Regering­ens representanter var tydliga med att alla rätt­
igheter gäller alla barn. Däremot refererade de ofta i sina svar
till hur det är tänkt att fungera och inte hur det faktiskt är.
– Det är tydligt att Sverige fortfarande har många stora
utmaningar. Vi kommer att arbeta vidare med kommitténs
rekommendationer och följa upp dem i vårt påverkansarbete över hela landet, lovar Rädda Barnens ordförande
Inger Ashing.
Delegationen från Rädda Barnens medlemsrörelse på plats i Genève.
SVERIGE
SAMMA
BARNFATTIGDOM
Trots politisk vilja
och reformer kvarstår
barnfattigdomen, visar
Rädda Barnens barn­
fattigdomsrapport.
230 000 barn lever i
ekonomisk utsatthet,
enligt rapporten som
utgår från statistik från
2012. Barnfattig­domen
varierar fort­farande
kraftigt mellan kom­
munerna och det finns
också skillnader­ inom
städerna. I Malmö lever
nästan 32 % av barnen
i ekonomisk fattigdom
medan andelen är
3,6 % i grannkommunen Lomma.
barn
6
nr1.2015
UNGA FLYR
FÖRENINGAR
Allt färre ungdomar
är aktiva i föreningar.
Och de som börjar,
slutar tidigt. Det visar
en rapport om ungas
fritid från Myndighe­
ten för ungdoms- och
civilsamhällesfrågor.
Trenden har pågått
i två årtionden.
– Det är en beklaglig
trend eftersom unga
riskerar att gå miste
om ett viktigt stöd i sin
utveckling, säger Eva
Theisz, vikarierande­
generaldirektör. Hon
pekar på vikten av
ett tydligt nationellt­­
initiativ­ så att även
barn och unga som
inte är aktiva dras
in i föreningslivet.
– Det gäller bland
andra nyanlända
ungdomar där förenings­aktivitet kan
vara ett stöd för
deras förankring
i samhället.
EUROPARÅDET
KRITISKT
Europarådets minister­
kommitté har utvärderat
minoritetsspråkens
ställning i Sverige och
hittat flera brister­. Bland
annat den minskade
tvåspråkiga under­
visningen för barn på
samiska. Kommittén­
kritiserade även de
stoppade försöken att
introducera två­språkig
utbildning på meänkieli.
Kommittén­ var positiv­
till de svenska myndig­
heternas ansträngningar­
att skydda och främja
minoritetsspråk genom
lagstiftning och övervakning.
foto mimmi thorneus, annika rydman
RBUF i FN
Rädda Barnens ung­
domsförbund deltog
när FN:s Barnrättskommitté granskade
Sverige. Bodil Ritzén
och Mohammed AlAsadi fick träffa kom­
mittén och berättade­
då om RBUF:s syn på
barnrätt.
– Vi är besvikna på
representationen­ av
barn under granskning­en. Trots att en
av huvudprinciperna
i barn­konventionen
handlar om barns rätt
att uttrycka sin mening
var vi bara två personer­
under 18 år, säger
Mohammed Al-Asadi.
VÄSSADE
LÄROPLANER
Fritids och förskolor­
ska få bättre läropla­
ner. Regeringen har
gett Skolverket i upp­
drag att ge förslag på
ändringar i läropla­
nerna. Syftet är att
stärka kvalitéten och
att tydliggöra vilket
innehåll och verksam­
het fritids och förskolor
ska ha.
– Regeringen ser med
oro på att Skolverkets
senaste statistik visar
att eleverna i fritidshem får allt sämre
tillgång till perso­
nal, att grupperna
blir större och att
personalens­ utbild­
ningsnivå sjunker,
säger Gustav Fridolin,
utbildningsminister.
Den första juni i år
lämnas en delredovis­
ning av utredningen och
senast den 30 november
i år överlämnas
slutrapporten.
TEXT OCH FOTO STEFAN BLADH
UPPLEVT:
SHUKRULLA
En snöstorm har drabbat Mellanöstern, och utgör ett
allvarligt­ hot mot flyktingfamiljer som bor i tält, hyddor och
halvfärdiga hus, ofta utan ordentliga skor eller vinterjackor.
För närvarande lever mer än 3 miljoner syriska flyktingar
i Libanon, Jordanien, Turkiet, Egypten och Irak, samt
hundra­tusentals fördrivna irakier och palestinier i Gaza.
Barn är särskilt utsatta för låga temperaturer. I
november­ förra året dödades två nyfödda syriska barn av
kylan när en mindre storm drabbade Libanon.
- Det här är en skrämmande tid för de miljontals barn
som är hemlösa i Mellanöstern, säger Roger Hearn, en av
de som leder Rädda Barnens arbete i Mellanöstern.
Temperaturerna förväntas sjunka så lågt som till
11 minusgrader i vissa områden. Rädda Barnen finns på plats
i alla de drabbade länderna och försöker hjälpa de utsatta
familjerna­, bland annat med vinterkläder, filtar och annat
­material för att de ska kunna isolera sina tillfälliga härbärgen.
För många flyktingar är detta den fjärde vintern utan
ett hem.
KAMPEN MOT
EBOLAN FORTSÄTTER
Rädda Barnen fortsätter
att kämpa mot ebolan
i Liberia, Guinea
och Sierra Leone.
12-åriga Konah (på
bilden) bor i Liberia.
Han blev smittad men
överlevde sjukdomen.
Överlevnadskitet som
hans familj fick av
Rädda Barnen hjälpte
dem att klara perio­
den av isolering. Det
innehöll bland annat
ris, smörgåspålägg,
sardiner­, klorin, hink,
tvål, tandkräm och tand­
borstar. De fick också
en madrass eftersom de
var tvungna att bränna
den de hade i huset när
mamman blev sjuk.
Andra exempel på insat­
ser som Rädda Barnen
har gjort:
Över 800 människor,
varav 700 barn, har fått
psykosocialt stöd.
800 har fått hand­
tvättningskit.
Över 600 ebolapatienter har fått mat
och vatten.
Hälsopersonal har
tränats i att informera
om tecken och symtom
på ebola och hur man
förhindrar smitta.
Människor har
upplysts om vikten av
personlig hygien och
hur barnen skyddas.
Nästan 300 000
människor har nåtts
av radiomeddelanden
med information om
sjukdomen. Rädda
Barnen samarbetar
med 14 radiostationer
där meddelandena
sänds tre gånger per
dag, sju dagar i veckan.
.
.
.
.
.
.
ALLAN OCH ELLEN
GÖR SUCCÉ
Rädda Barnens
samtalsgrupper för
unga sprids nu till
norra Indien men
under namnen Lalitha
och Babu, efter att
Lunds lokalförening
framgångs­rikt har
utbildat samtalsledare
på plats i södra Indien.
Lalitha och Babu har
också blivit ett begrepp
i Nepal inom ramen för
arbetet med pojkar och
flickor kring våldets
olika ansikten. Även
Rädda Barnen i Bang­
ladesh och Pakistan
har visat intresse för
samtalskonceptet.
barn
8
nr1.2015
EGEN BUDGET FÖR
BARN I BANGLADESH
Liksom på många håll
i världen har man i
Bangladesh firat att
Barnkonventionen
fyller 25 år. För att
fira ordnades­ en rad
aktiviteter. Bland annat
lanserades rapporten
»25 years of the CRC in
Bangladesh« (Finns på
www.resourcecenter.
savethechildren.se).
Rapporten gjordes till­
sammans med partners­
i Bang­ladesh och
upp­märksammar fram­
gångar. Som exempel på
en av de viktigaste­ fram­
gångarna de senaste
åren är att speciella­
barn­budgetar skall
presenteras i landet
från och med i år. Rädda
Barnen och partners tar
även tillfället i akt att
också göra det tydligt
att det finns mycket
kvar att göra för att
alla barn ska åtnjuta
sina rättigheter.
BARNARBETE I
PAKISTAN
Pakistan är världens
fjärde största bomulls­
producent och många
barn utnyttjas i arbetet­.
Nyligen lanserade
Rädda Barnens kontor
i Pakistan en fortsätt­
ning av det så kallade
»Cotton programme«.
Målet är att hjälpa barn
bort från bomullsfälten
och ge dem möjlighet
att gå i skolan. Arbetet
sker i två provinser i
Pakistan och involve­
rar lokala ledare, lärare,
hälsopersonal, föräldrar
och barn för att hitta
system för trygghet och
skydd. 350 byar ska nås.
PRYLEN
dator
foto istockphoto.com/maica
VÄRLDEN
I slutet av januari ratificerade
Somalia barnkonventionen.
Nu är det bara USA och
Sydsudan kvar...
foto Mark aubrey wade/save the children, jörgen hildebrandt
foto anas baba/save the children
Kylan ett hot mot
barn på flykt
Drygt 90 procent av den svenska befolkningen har tillgång
till en dator och internet. Men det är långt ifrån en själv­
klarhet för alla barn, speciellt inte de som lever i ekono­
miskt utsatta familjer.
– Familjen har kanske fått ta över en gammal dator från
någon men har inte råd med internetuppkoppling, säger
Tove Samzelius på Rädda Barnen.
I dag ingår internet i normen för socialbidrag, men inte
alla familjer som är ekonomiskt utsatta får socialbidrag.
För barn och ungdomar är det en självklarhet att vara ute
på nätet hela tiden. Det är en naturlig del av livet, ett sätt
att umgås med sina vänner.
Nästan hälften av tvååringarna använder internet. Hälf­
ten av skolbarnen över tio år använder dator och internet
för att göra sina läxor.
– Att kunna koppla upp sig är helt centralt när barnen
kommer upp i skolåldern. Både för skolarbetet och för
barnens­ sociala liv. Att vara utan dator och internet är en
social begränsning, säger Tove Samzelius.
11 pers
på 86 kvm
I Sverige lever 230 000 barn i ekonomisk utsatthet,
visar Rädda Barnens barnfattigdomsrapport. Tiotusentals
av dessa barn bor i familjer som är trångbodda.
Hemma hos familjen Barkhadle i Rinkeby bor
elva personer på 86 kvadratmeter.
TEXT ANNIKA RYDMAN FOTO KARL MELANDER
Två våningssängar trängs i
det lilla sovrummet. Ismail
delar rummet med tre av
sina storebröder. Hans säng
är den ena underslafen.
Trångboddhet är vanligt bland
invandrade familjer. Enligt
SCB lever 36 procent i ett
trångbott hushåll. Många av
dessa familjer bor i förorter
som Rinkeby.
Familjen Barkhadle
måste äta middag i
skift eftersom alla inte
ryms vid köks­bordet
samtidigt. Yasmin och
Lille Maryama­är vana
vid att få vänta på sin
tur eller att passa på
att fika när det finns
plats i köket.
– Ge mig den, ge mig dockan!
ropar fyraåriga Maryama, samtidigt som
hon springer allt vad hon orkar genom det
lilla vardagsrummet för att hinna ikapp
docktjuven.
I de två sofforna sitter hennes äldre
syskon helt oberörda, de är vana vid lillasysters temperament. Mamma Asha reser
sig upp för att reda ut dockbråket. Pappa
Ahmed vickar lite på den gamla kontorsstolen han sitter i, ler menande och säger:
– Vi har tretton barn, vi är vana.
För nitton år sedan flydde Ahmed Barkhadle och Asha Samatar med sina barn
från Somalia till Sverige Efter ett par år i
Kramfors flyttade familjen till Borlänge
och sedan år 2000 bor de i Rinkeby.
– Vi trivdes jättebra i Norrland men vi
saknade arbete i den lilla ort vi bodde
i, och barnen fick ingen hemspråks­
undervisning. Och så saknade vi våra
landsmän. Därför flyttade vi hit, till
Rinkeby, säger Ahmed.
Sedan flytten till Rinkeby har familjen
bott i samma lilla fyrarummare. Det är en
typisk miljonprogramslägenhet med ett
litet kök, två toaletter, varav den ena med
dusch, två små sovrum och ett lite större
plus ett vardagsrum.
– Vi har försökt få en större lägenhet men
kötiden på de lägenheterna är tio år. Nu står
vi inte i kö längre, berättar pappa Ahmed.
barn
12
nr1.2015
I dag bor »bara« nio av barnen hemma.
Nio barn mellan fyra och 22 år. Minstingarna sover hos mamma och pappa.
Killarnas­ rum består av två våningssängar.
Utrymmet mellan sängarna är minimalt.
– Här sover jag, säger Ismail och pekar
på den ena nederslafen samtidigt som
han börjar klättra upp i överslafen.
Ismails dröm är att kunna köpa
en radiostyrd bil. Därför pantar han
tom­burkar. Han har fått ihop 60 kronor,
nu fattas bara 79 kronor. När han blir stor
vill Ismail bli polis.
– En gång såg jag en affär som var
stängd därför att den blivit rånad. Poliser
är bra, säger han bestämt.
Men för att bli polis krävs ganska bra
betyg och det är inte så lätt alla gånger att
få till det med läxläsningen.
– Vi sitter i köket när vi gör läxorna, men
ofta är det jobbigt, speciellt när lillasyster
kommer och tar mina böcker, berättar
Ismail.
Ibland vill han bara vara ifred. Ensam.
Då brukar han stänga in sig i det lilla
förrådet och sitta där alldeles tyst.
När Yasmin, åtta år, vill vara ifred så går
hon in på sitt och storasystrarnas rum.
Men det är sällan hon får vara ensam där.
– Jag vill verkligen ha ett eget rum!,
säger Yasmin med emfas. Ett eget rum
med prinsesskläder.
Hon tystnar, stryker med handen över
sitt flätade hår, tittar åt sidan, blinkar till
några gånger och säger:
– Jag tycker verkligen att det är jobbigt
att bo så här trångt. Jag önskar att jag
vore större så att jag kunde bo själv.
Yasmin vill göra bra ifrån sig i skolan.
Hennes fröken har sagt att hon är så
duktig att hon inte behöver läxhjälp
längre. Därför gör hon läxan på bussen.
Hemma kan hon inte riktigt koncentrera
sig, det blir mest slarv, berättar hon.
Ute i vardagsrummet hörs ljudet från
tv:n. Det är storkillarna som börjat spela
tv-spel. I ena soffans hörn sitter Yahiya.
Han har autism och tycker egentligen inte
barn
13
nr1.2015
om så mycket liv och rörelse. När han blir
orolig finns snabbt någon av hans storebröder där för att lugna honom.
– Det är jättesvårt för Yahiya att bo så här.
Ja, det är svårt för oss alla, säger Ahmed.
Familjen äter i skift eftersom det bara
ryms sex personer åt gången kring köksbordet. På morgonen är det kösystem som
gäller för toaletten och badrummet. Ibland
kan det vara livat. Det blir lätt konflikter när
man är så många på en sådan liten yta och
alla ska iväg samtidigt, berättar mamma
Asha innan hon måste till tvättstugan igen.
Abdirahman, 22 år, har aldrig bott
på något annat ställe än i lägenheten i
–>
Rinkeby.
BARNFATTIGDOMEN BESTÅR
Omkring 230 000 barn i Sverige lever i
fattig­dom. Det visar Rädda Barnens senaste
barnfattigdomsrapport som utgår från statis­
tik från 2012. Minskningen från året innan är
0,1 procentenheter. Risken för barn att hamna
i ekonomisk utsatthet är störst för barn i
storstädernas miljonprogramsområden, för
barn till föräldrar med utländsk bakgrund
och för barn till ensamstående föräldrar.
Barn­fattigdomen varierar kraftigt mellan
kommunerna­men det är även stora skillnader
inom städerna. I Malmö lever 32 procent av
barnen i ekonomisk fattigdom medan andelen
är 3,6 procent i grannkommunen Lomma.
Alla 86 kvadratmeter
av lägenheten utnyttjas
av barnen för lek. När
de äldre lämnar köket
blir bordet lekplats för
Maryama, Selma,
Yasmin och lille
Anas-Malik.
»»
Jag vill verkligen ha
ett eget rum! Ett eget rum
med prinsesskläder.«
Åttaåriga Yasmin drömmer
om ett eget rum.
– Jag tycker verkligen att
det är jobbigt att bo så
här trångt, säger hon.
Bildtext här . Bildtext
här. Bildtext här. Bildtext här. Bildtext här.
Bildtext här Bildtext
här Bildtext här
BARNFATTIGDOMEN BESTÅR
Omkring 230 000 barn i Sverige
lever i fattigdom. Det visar Rädda
Barnens senaste barnfattigdoms­
rapport som utgår från statistik
från 2012. Minskningen från året
innan är 0,1 procentenheter.
Risken för barn att hamna i ekono­
misk utsatthet är störst för barn i
storstädernas miljonprogramsom­
råden, för barn till föräldrar med
utländsk bakgrund och för barn till
ensamstående föräldrar.
Barnfattigdomen varierar kraftigt
mellan kommunerna men det är
även stora skillnader inom stä­
derna. I Malmö lever 32 procent
av barnen i ekonomisk fattigdom
medan andelen är 3,6 procent i
grannkommunen Lomma.
– Jag vet inte hur det är att inte bo så
här. Men jag minns när jag var mindre, att
jag kände att jag inte riktigt hade plats –
plats att utveckla mig själv. Man är en del
i en gemenskap, berättar han.
Yussuf, 20 år, håller med. Han läser på
humanistlinjen och vill bli journalist och
författare.
– Det positiva med att bo trångt är att
man alltid har någon att prata med. Men
det kan också vara en distraktion, till
exempel när man ska göra läxor. Därför
pluggar jag i skolan, säger han.
Abdirahman pekar på ett
problem för barn som har svårt att
kunna göra läxorna i lugn och ro hemma.
– Rutinerna ska sättas i tidig ålder, det är
då man ska lära sig att plugga. Annars blir
det svårare att plugga när man är äldre,
säger han.
Tonårstjejerna har valt att inte vara
hemma ikväll. De sitter på biblioteket och
gör veckans läxor och umgås med sina
tjejkompisar.
Familjen Barkhadle är långt ifrån den
enda invandrade familjen som är trångbodd. Enligt Statistiska centralbyrån,
SCB, levde drygt 36 procent av de utrikes
födda i ett trångbott hushåll år 2013.
Bland inrikes födda är motsvarande siffra
tretton procent. Trångboddheten är störst
bland personer som är födda utanför
Europa – 45 procent.
Det är en ständig rörelse i familjen
Barkhadles lägenhet. Både barnen,
ung­domarna och de vuxna byter ofta rum.
Även hallen är ett ställe för samtal och lek.
Här finns inga oanvända ytor eller plats
för prydnader.
Asha kommer upp från tvättstugan med fullproppade Ikeakassar.
För det mesta brukar något av barnen
följa med henne dit och hjälpa till att vika
och sortera. Och hålla sin mamma sällskap under alla de timmar hon tillbringar
där.
– Att bo så här trångt krockar så mycket
med barnens rörelsemönster. De får heller
ingen vila och ro, de får alldeles för lite
egen tid. Det är inte bra psykiskt för dem,
säger Asha.
Hon oroar sig mycket, men säger att hon
inte kan göra något åt familjens situation.
– Det handlar om makt och pengar, och
jag har inget av det. Jag önskar att mina
barn kunde ha egna rum och plats för att
utvecklas som individer. Det är en dröm
för mig, men jag har inte råd. Samhället
barn
15
nr1.2015
bygger inte stora lägenheter som min
familj kan hyra, säger hon.
Hon berättar om hur hon organiserar
tillvaron för att få den att fungera. Köer och
system. Väntan. Bråk ibland. När de små
barnen har somnat får de större gå i säng
men de får inte tända någon läslampa, för
då kan de väcka de mindre barnen.
– Hela mitt liv handlar om mina barn, de
är mitt liv. Att ta hand om dem och göra
det bästa jag kan - att visa dem kärlek,
krama om dem och kommunicera med
dem, säger Asha och fortsätter:
– Jag är en stark och ödmjuk person
som har klarat två krig, att fly och att
uppfostra tretton barn. Jag är en av
många mammor här i området som bär
på liknande historier. Men utmaningarna
som vi möter i Sverige är också svåra,
som trångboddhet, maktlöshet och
strukturell­ rasism. Ibland känner jag en
känsla av övergivenhet, av maktlöshet,
över vår situation. Jag vill ju bara det
allra bästa för mina barn.
Ahmed kommer in i vardagsrummet.
Han har bytt kläder, det är dags för
fredagsbönen. Vi tackar varandra och just
innan han går iväg till moskén säger han:
– Man kämpar, vi klarar oss. Vi lever
som många andra familjer gör. *
LIVSFARLIGT ATT
VÄXA UPP SOM FATTIG
Hellre rik och frisk än fattig och sjuk. Men det räcker inte
med vilja. Nu har forskare återigen fastslagit sambanden
med ett annat ordstäv: Till den som har ska vara givet.
TEXT LASSE GRANESTRAND ILLUSTRATION STINA WIRSÉN
T
re forskare har på uppdrag av Studieförbundet­
Näringsliv och samhälle (SNS) fångat in
sambanden mellan föräldrars utbildning och
inkomst och deras barns hälsa. Forskarna
har registrerat tiden barnen varit inlagda på
sjukhus för olika diagnoser och sedan studerat
betydelsen av detta för deras framtida hälsa.
Sverige är ett på många sätt bra land för
barn. Av OECD, en ekonomisk samarbetsorganisation för industri­
länder, rankas Sverige som ett av världens tio bästa att växa upp
i. Sverige placerar sig som trea när det gäller hälsa, säkerhet,
boende­standard och miljö och som etta när det gäller riskminimering.
Å andra sidan säger en undersökning, från EU:s statistikorgan,
att en och en halv procent av de svenska barnen år 2009 saknade
sådant som regelbundna fritidsaktiviteter eller två par skor i rätt
storlek. Och Rädda Barnen konstaterar i rapport efter rapport
att drygt 200 000 svenska barn lever i det som kallas ekonomisk
utsatthet (familjen har ekonomiskt bistånd eller en låg inkomststandard enligt socialstyrelsens norm).
Rapporten »Hellre Rik och Frisk« skärskådar alla barns
uppväxtförhållanden och hälsa åren 1990 till 2009.
Genomgången av det stora materialet visar att inte så mycket
hänt. Föräldrars utbildning och inkomst har stor betydelse för
barns hälsa och framtid. Det är fortfarande livsfarligt att växa
upp under fattiga förhållanden. Barn som lever i familjer som
tar emot ekonomiskt bistånd har 131 procents högre risk att dö
under barndomen än andra barn. Det motsvarar nästan 24 fler
döda barn per 100 000 barn.
– Det är slående att sambanden består trots ökad välfärd,
säger en av forskarna, Anna Sjögren, docent i nationalekonomi.
Orsaken kan vara att inkomstskillnaderna ökat sedan mitten
av 1990-talet och att effekten av det tar ut förbättringarna av
den avgiftsfria generella välfärden. Inkomstgapet har ökat men
variationen i barns hälsa mellan olika inkomstgrupper har visat
små förändringar.
Rapporten visar att det fortfarande är 40–45 procents lägre
sannolikhet att barn med högst socioekonomisk status skrivs
barn
in på sjukhus jämfört med barn som har föräldrar med lägst
utbildning och lägst inkomst. För psykisk ohälsa och sjukdomar i
andningsorganen är skillnaden ännu större, 60–85 procent.
Sambandet mellan ekonomisk utsatthet och barns ohälsa
är svagare för barn vars föräldrar är födda utrikes. Forskarna
för­klarar det med att de svenskfödda som till exempel får
ekonom­iskt bistånd, alltså socialbidrag, ofta har andra problem än
för låga inkomster, till exempel missbruk. Medan det för nyanlända
familjer kanske huvudsakligen är ekonomin som är problemet.
Oavsett föräldrarnas inkomst och ekonomi visar forskarna att de
som varit inlagda på sjukhus i tidig ålder klarar sig sämre i skolan.
Starkast är sambandet för de barn som drabbats av psykisk
ohälsa. Bara sextio procent av de barnen klarar av gymnasiet mot
åttiosju procent bland de som aldrig varit inskrivna på sjukhus.
- Skolan har blivit sämre på att klara sitt kompensatoriska
uppdrag, säger Thomas Bushby, som är ansvarig för skolfrågor
inom Rädda Barnen. Rektorer och skolpersonal måste lära sig
mer om olika funktionsnedsättningar. Utan gymnasieexamen är
det svårt att komma in på arbetsmarknaden.
Rapportens författare, Eva Mörk, Anna Sjögren och Helena
Svaleryd, talar sig varma för något de kallar proportionell
universalism.
Med det menar de att Sverige ska fortsätta med sina generella
framgångsrika satsningar riktade till alla barn som mödravård,
barnhälsovård, förskola, skola och elevhälsa. Men alla dessa
institut­ioner måste bli ännu bättre på att tidigt fånga in de barn
som är socialt och ekonomiskt utsatta eller har dålig hälsa.
Särskilt viktigt är det att satsa på åtgärder mot den starkt
ökande psykiska ohälsan bland barn och tonåringar som
forskarna­ kan iaktta. Där finns stora samhällsekonomiska
vinster att göra.
Sjutton procent av de som varit inskrivna för en psykisk
diagnos­ på sjukhus har ekonomiskt bistånd vid 23 års ålder medan
andelen är 4,7 procent bland barn som inte varit inskrivna.
Forskarna visar att torftiga uppväxtförhållanden ofta påverkar
barns hälsa. Och att dålig hälsa i barndomen inte sällan sätter
livslånga spår. *
17
nr1.2015
UTAN
RÅD
För ensamstående tvåbarnsmamman Lena är varje
månad en kamp för överlevnad. Pengarna räcker inte till
för allt som behövs, trots att hon arbetar heltid.
TEXT ANNIKA RYDMAN FOTO JOHAN GUNSÉUS
A
– Jag känner en sådan sorg över att inte kunna köpa det barnen
behöver och önskar sig. Nya kläder och skor, att få gå på bio,
besöka badhuset, träningsavgifter, frisörbesök. Vanliga saker
som andra har råd med, säger hon och fortsätter:
– Mina barn kommer aldrig att få åka på resor till sol och bad.
Jag har inte ens råd att åka till Piteå havsbad med dem, något
som barnen verkligen önskar sig. Det är ett utanförskap som
känns, kan jag säga.
Hon berättar om när sonen började i andra klass. När den
obligatoriska frågan »vad har ni gjort för roligt på sommarlovet«
kom, såg Lena hur hennes son sjönk ihop med huvudet nerböjt
över skolbänken medan klasskompisarna berättade i munnen på
varandra om resor till Grekland, USA och Gotland.
– Det högg till i mitt hjärta kan jag säga. Och barnen blir så
ledsna. De känner sig utanför, annorlunda. Alla andra familjer
har ju råd att resa och göra roliga saker ihop samtidigt som de
har egna datorer hemma, säger Lena och fortsätter:
– Min omgivning förstår nog inte riktigt hur tufft jag har det.
Samtidigt som jag kan stå för att jag inte har råd att hänga med
jobbet ut och käka, eller att åka med barnen på något äventyr en
helg eller kväll, så vill jag inte att någon ska veta att jag söker
ekonomiskt stöd till aktiviteter och vinterkläder. Det känns jättejobbigt och skamset.
En annan jobbig sak är barnkalas. Lenas barn önskar att de
fick ha samma typ av kalas som sina kompisar – hyra badhuset
eller fara och spela och äta hamburgare. Istället får de ha kalas i
kvarterslokalen.
– Barnkalas är hemska! Mina barn blir alltid så besvikna. Och
att gå på andras kalas blir också tufft när det gäller presenter.
De som fyllt nio år ger presenter för 100–150 kronor. Det tycker
jag är jättemycket pengar. Är det tre, fyra kalas på kort tid så
försvinner­ en stor del av vår matkassa till andra barns presenter.
Vintern är den tuffaste tiden, berättar Lena. Barnen blir sjuka
oftare och hon måste vabba, vilket leder till inkomstbortfall.
Sedan är det julen – det ska vara mat, julklappar och roliga
aktiviteter under lovet. Och det behövs bättre kläder och skor
mot kylan.
– Man kan nästan få hjärtattack när man tänker på det, säger
Lena och suckar djupt.
Barnen är väl medvetna om det tuffa ekonomiska läget,
berättar­ hon.
– De brukar vilja ge mig av sina födelsedagspengar och det
känns så klart jättehemskt. När det händer brukar jag säga att de
ska behålla sina pengar, att allt kommer att ordna sig. *
tt ha så ont om pengar att man knappt har
råd att ha barnkalas är inget man vill skylta
med. Därför vill Lena vara anonym. Ändå är
hon långt ifrån ensam i sin situation­. Enligt
Rädda Barnens nya barnfattigdomsrapport
lever var tredje ensamstående mamma
i ekonomisk utsatthet. Det motsvarar
omkring 100 000 mammor.
– Jag bär på en ständig oro som gnager. Hur ska jag få min lön
att räcka till allt? Jag vet ju redan på förhand att den inte gör det,
berättar Lena.
Lena är 44 år och bosatt i en stad i norra Sverige. Hon har fast
heltidsjobb inom vården och bor i en lägenhet med sina två barn.
Varannan vecka är barnen hos sin pappa, vilket gör att hon inte
får något underhållsbidrag för barnen. Det enda bidrag hon har
är bostadsbidrag.
Efter skatt har Lena 15 500 kronor att leva på, plus bostadsbidraget på 1200 kronor samt barnbidrag för ett barn på 1100 kronor.
Om något av barnen blir sjuka, eller om Lena själv blir sjuk,
spricker budgeten.
– Det gäller att tänka efter när man handlar, vi äter inte direkt
någon lyxmat. Och när barnen är hos sin pappa så äter jag rester
och billig mat som nudlar och varma koppen. När det kniper
med matpengar brukar jag kunna få låna av mina föräldrar. Men
det är svårt att be om hjälp, de erbjuder sig inte eller frågar hur
jag har det.
Barnen kan bara ha en aktivitet på fritiden och den får inte kosta
för mycket. Själv har hon inte råd med någon fritidsaktivitet.
– Jag försöker komma ut i skogen ibland för att få andas och
känna ett lugn. Och så gillar jag att simma, men jag har inte tagit
mig till simhallen på länge, säger hon och fortsätter:
– Som ensamstående mamma har man all ekonomisk press på
sig. På det kommer det dåliga samvetet gentemot barnen. Allt
tär på mina krafter. Det borde finnas en tanke från samhällets­
sida att stötta oss som är ensamstående, kanske med högre
bostadsbidrag.
När Lena och hennes exman separerade och hon flyttade till
sin lägenhet, fick hon och barnen samsas i en 105 centimeter
bred säng. En madrass på golvet fungerade som soffa. Lena fick
ingen ekonomisk hjälp från socialtjänsten, trots att hon varken
hade möbler eller pengar. Under årens lopp har hon samlat på
sig saker genom att köpa begagnat och fynda på loppisar. Men
familjen saknar en dator, vilket blir allt mer problematiskt med
tanke på barnen och deras läxor.
barn
18
nr1.2015
månadsbudget
plus +
Lön efter skatt 15500 kr
Barnbidrag 1100 kr
Bostadsbidrag 1200 kr
SUMMA+ 17800 kr
minus -
Hyra6900 kr
El, vatten, värme 1100 kr
Kläder 0 kr
Hemförsäkring 300 kr
Olycksfallsförsäkring 250 kr
Bilförsäkring (1999 årsmodell) 300 kr
Barnförsäkring (ena barnet) 300 kr
A-kassa 120 kr
Mobil 500 kr
TV 325 kr
Internet 200 kr
Spar till pension 500 kr
Spar till barn200 kr
Lån & övrigt 500 kr
Bensin 500 kr
Läkemedel 300 kr
Mat, hygien, tvättmedel, städ 5500 kr
SUMMA- 17800 kr
summa
+/- 0 kr
KLASSRESENÄR
Ihsan Kellecioglu vet vad det innebär att växa upp i
fattigdom. I dag leder han Rädda Barnens arbete för att
alla ska få växa upp på lika villkor. Tidningen Barn följde
med honom på en arbetsresa till Borlänge, en stad
där segregationen är påtaglig.
TEXT AGNETA PERSSON FOTO JÖRGEN HILDEBRANDT
A
lla dessa projekt. Ihsan Kellecioglu är trött
på dem. De drar in som virvelvindar i
förorten och kör utan att fråga de boende
vad de själva vill. De är så klart bra på sitt
sätt. Just då. Men sen? Teaterprojekt, kul.
Sommarläger, jättekul. Barnen fylls med
hopp och drömmar.
- Men sen är det hejdå och så åker
de tillbaks till det de kom ifrån, säger Ihsan. Områden där
befolkningen byts ut vart fjärde år, så strukturellt har man inte
åstadkommit nånting.
Ihsan är på väg med tåget till Borlänge. Han ska träffa två
av kommunens representanter för att diskutera ett nytt sätt att
jobba. Inget projektträsk den här gången. I stället tänker han
presentera Rädda Barnens samarbetsidé. Varför inte docka
ihop alla aktörer där ute, som verkar i samma områden och
med samma målgrupp, och låta dem komplettera varandras
verksamheter? Ta Rädda Barnens sommarläger till exempel.
När ungarna sitter på bussen och ska hem så behöver det
faktiskt inte vara slut bara för att just de resurserna är slut.
– Då kan vi vara där och ta emot och fortsätta med annat,
säger Ihsan. Eller Fryshuset, Stadsmissionen eller Röda Korset.
Jag vill inte ha någon konkurrens här, jag vill ha samarbete.
Det heter På lika villkor, Rädda Barnens arbete som Ihsan är
nationell strategisk samordnare för. Visionen är att ge alla barn
och ungdomar, oavsett bakgrund och uppväxtmiljö, samma
möjligheter och rättigheter att delta i samhället utan att bli
diskriminerade eller marginaliserade. Alla ska ha rätt till en
framtid och alla ska ha möjlighet att förverkliga sina drömmar.
– En förutsättning för att kunna närma sig det målet är
rätten att få definiera sig själv, säger han. Jag bestämmer vem
jag är. Inte du och inte någon annan.
– Hur då? Kolla här. Du är tretton år och bor i ett socioekonomiskt utsatt område med dåligt rykte. Din skola har
också dåligt rykte och är nedläggningshotad. Lärarna har
låga förväntningar på dig eftersom du bor just här. I media
beskriver medelklassen och det politiska etablissemanget ditt
bostadsområde som ett problem. Dina föräldrars situation
barn
debatteras också som ett problem, liksom din kultur och
religion­. Du är född i Sverige men kallas invandrare och får
höra att ditt namn kan stå i vägen för dig i framtiden. Alla
vuxna omkring dig arbetar i bästa fall i lågstatus- och serviceyrken. Det sitter rasister i riksdagen och de blir fler, och du ser
få eller inga med makt som du kan identifiera dig med. Vilka
framtidsdrömmar har du nu? Vilka möjligheter ser du? Känner
du att det finns plats för dig i samhället? Känner du att du hör
hemma i det offentliga utrymmet? Du fattar poängen va.
Det är så stigmatiseringen blir strukturell påpekar han.
– Den sätter sig här bak i huvet nånstans. Till sist övertar
ungdomarna bilden av området och dem själva. Klart det
påverkar ens självbild att inte få sin röst hörd.
Ihsan har en oklar minnesbild av när hans egen mamma
försvann. Han såg hur hon packade ihop och sen smög ut
genom dörren. Hon hade fått rådet att inte säga något till
barnen eftersom de skulle bli så ledsna. Morgonen efter
berättade­ farmor och farfar på att hon åkt till pappa i Sverige.
Till Olof Palmes land. Först ett år senare skulle Ihsan och hans
bröder komma efter. De skulle åka de tjugofyra timmarna med
buss från Gaziantep till Istanbul och sen, efter sitt livs första
tur med flygplan, landa i Stockholm. Det finns en bild från den
där dagen. Femårige Ihsan låter sig motvilligt kramas om av
en pappa som han inte känner igen.
H
an ser ut genom tågets fönster. Vi reser
i ett delat land, ett Sverige med tydliga
gränser mellan de som har och de som
inte har. Där det ibland bara är några
meter mellan samhällets vinnare och
förlorare.
När vi kommer fram till Borlänge tar
Cecilia Malm, verksamhetsutvecklare
på Rädda Barnen i Dalarna, med Ihsan på en tur genom en stad
med budgetunderskott och ökande segregation. Ett stenkast
från högskolan och två stenkast från villorna med sportbil, har
vi Tjärna Ängar och Jakobsgårdarna.
– Det kan vara bra att få en bild av hur det ser ut här, säger –>
21
nr1.2015
Dagens möte är ett undantag, säger Ihsan. För han brukar inte
träffa tjänstemän från kommunerna. Att han gör det nu beror
på att Borlänges tjänstemän har visat ett särskilt intresse.
Cecilia till Ihsan. Du ser fritidsgården? Den budget vi går in
med när vi driver Tjejforum där är mer än de får i verksamhetsstöd på ett helt år.
Det är här, i områdena med högst barnfattigdom, som Rädda
Barnen vill satsa med På lika villkor. Det är här samarbetet
över organisationsgränserna behövs som mest. Det är här de
boende själva måste få möjlighet att ringa in sina behov och
vara delaktiga i de satsningar som görs.
Kanske behövs det såna som jag för det här arbetet, säger
Ihsan. En som själv har känt stigmatiseringen in på bara skinnet.
– För jag tror att den som inte har varit fattig på riktigt har
svårt att exakt veta vad det innebär. Med min erfarenhet kan
jag ställa andra frågor. Därför är det så viktigt med mångfald
av erfarenheter på arbetsplatser. Det är som med kvinno­
rörelsen på sjuttiotalet, säger han. Det behövdes kämpande
kvinnor ute på arbetsplatserna även om det fanns goda snälla
män som ville allas väl.
Vill vi åstadkomma långsiktiga förändringar på ett större
plan och inte bara för enstaka individer, så måste vi lyfta
blicken till strukturerna och se vad de konkret kan ställa till
med, säger Ihsan.
– Vi pratar till exempel ofta om skolmiljön som en isolerad
I
hsans pappa kom från samma slumområde och var lika
fattig han. Men han fick gå fem år i skolan och lärde sig
att läsa och skriva. Han började läsa politiska böcker.
En dag råkade han se en Elvis Presley-film. Efter det
plankade­ han sig in på fler, och en annan världsbild
började ta form. Det fanns fler sätt att leva. Alla behövde
inte ha det som han.
– Det här är underbart!
Jan-Olof Lundberg som tillsammans med kollegan Marcus
Hjelm jobbar strategiskt med integrationsfrågor i Borlänge, är
förtjust.
Ihsan har berättat om På lika villkor och trestegsmodellen
de använder. Först ringar Rädda Barnen tillsammans med
målgruppen in vilka behov som finns och förser deltagarna
med kunskap om vilka rättigheter och möjligheter de har att
påverka. Sedan vaskar de fram vad de vill ändra på och vilka
verktyg som behövs. Slutligen jobbar de tillsammans för att
påverka samhället.
– Det vill säga såna som er, säger Ihsan.
– Vi är svenska mästare på att lägga ut information på
kommunens hemsida, säger Marcus. Men hur får vi till
På lika villkor är Rädda Barnens
långsiktiga arbete för att barn
inte ska diskrimineras på grund
av att de växer upp i miljöer
med ekonomisk utsatthet. Målet
är att fler barn ska känna in­
flytande i frågor som berör dem
och att de ska uppleva att det
finns möjlighet att påverka sin
omgivning och sin framtid.
Rädda Barnen arbetar till­
sammans med de boende för
att bygga upp och öka barnens
självkänsla, framtidstro och
trygghet i området.
delaktighet? I dag gör vi mycket rätt här, politikerna har
förstått. Men det finns kunskapsluckor. Varför blev det bra?
Hur samarbetade vi?
– Vi kan inte komma med färdiga paket, säger Ihsan. Men
vi kan tillsammans hitta en gemensam målbild. Det är mycket
bättre än att flera olika kommer in med sitt eget. Finns ni
med som ett nav så blir det enklare för oss. Då slipper vi en
konkurrens­situation om resurserna och målgruppen.
– Då gör vi så! År 2015 etablerar vi ett samarbete, säger
Jan-Olof. Vi har jobbat för att öka den interkulturella
­kompetensen. Att ni nu kommer med det här initiativet
påskyndar processen.
– Bra, säger Ihsan. När ni nu träffar andra aktörer så bör ni
påminna dem om att vi kan samarbeta och att Rädda Barnen
har en tanke på hur.
Skulle han ha sagt att det fattades en flagga? För ett tag sedan
var det mångfaldsvecka på dagis och Ihsans treåriga dotter fick
två flaggor. En turkisk för pappa och en persisk för mamma. Men
den svenska då? Hon är ju född här? Han bet sig i tungan och sa
inget för att inte förstöra stämningen. Personalen ville ju bara väl.
– Nej, det går inte att göra en hudfärgsresa. Att ömsa skinn,
tona upp eller ner för att passa in i det vinnande laget. Inte ens
Obama, USA:s svarta president, kommer undan, konstaterar
Ihsan.
Han har gjort en gigantisk klassresa, tagit en universitetsexamen, fått fast jobb med bra lön, men vet aldrig när han
reduceras till en svartskalle. Han skulle vilja vara »etnicitetens
hen«, helt neutral från alla etniska epitet.
– Alla som lever i någon form av underläge upplever stigmatisering, säger Ihsan. Även tvättäkta fattiga svenskar.
– Men skillnaden om du är mörk är att det läggs på en
dimension till. Det blir en fråga om klass och rasism.
Det sägs att det sociala arvet är svårt att bryta. Att skomakare
blir vid sin läst, att universiteten trots samma regler för alla och
trots att det är gratis ändå lider av en social snedrekrytering.
Men här sitter Ihsan, högutbildad son till en outbildad mamma
och en lågutbildad pappa.
– Pappas dröm var att få läsa på universitetet, så det har
alltid varit självklart för mig, säger Ihsan. Jag kan dessutom
garantera att han har läst fler böcker än mig och mina bröder
tillsammans. Så han har indoktrinerat oss barn från start att
skola och utbildning är viktigast. I dag har alla mina bröder
utom en läst på universitetet.
I
hsan förstår de ungdomar i fattiga områden som en
dag kanske visar honom fingret. Ungdomar som vill
be honom ta sin skjorta och sitt välbetalda jobb och
dra åt helvete. För nu har han blivit en del av Sverige
som reproducerar klassklyftorna. Vid en första
anblick. Men när han sätter sig ner och börjar prata,
berättar var han kommer ifrån, att han fattar, verkligen fattar på riktigt vilka konsekvenser det får för
ens vardagliga liv om området man bor i varken har bankomat eller möjlighet att betala med kort, då mildras rösterna.
När han talar om att han också har suttit på restaurang med
vänner och valt att tysta ner sig själva innan någon börjar
klaga på de skräniga »invandrarna«. Att han vet hur det känns
att vara med och reproducera sitt eget underläge, då vinner
han åhörarnas öron.
– Därför är jag ödmjuk inför den här uppgiften att samordna
På lika villkor, säger han. Jag får lön för att jobba mot fattigdom. Då är det jag som ska lyssna. *
Hur ser du på det segregerade Borlänge?
Juha Siipola, 52 år, Borlänge:
– Tyvärr är det lite motsättningar när det
går dåligt för industrierna. Vissa kan
bli mer hatiska och tycka att »många
är arbetslösa och så kommer folk från
andra länder hit och bara får«. Men jag
har inget emot det. Det är bara roligt om
det är mer folk från andra länder här.
Gunn Rydberg, 75 år, Borlänge:
– Klart det är uppdelat här. De bor på
sina ställen, i det vi kallar för Tuna­
byggen, som är det kommunala bostadsbolaget. De leker med barn som har lika
dåligt språk som de själva. Vi som redan
är etablerade bor i stan och i villa.
I ett Sverige där gränserna mellan de som har och de som inte
har kan vara knivskarpa, jobbar Rädda Barnen för en annan
framtid. Alla barn ska ha möjlighet att förverkliga sina
drömmar, oavsett var de kommer ifrån.
barn
22
nr1.2015
My Strömberg, 17 år, Falun:
– Ja, det är segregerat. Jakobsgårdarna
är ju »deras«, invandrarnas, och det här
är »vårt«, vi som redan bor i Sverige.
Vi bor i centrala delarna.
text agneta persson foto jörgen hildebrandt
miljö. Men själva pratar föräldrar och barn om hur trång­
boddhet bland annat påverkar skolresultaten. Barnen går inte
bara till läxhjälpen för att få hjälp med sina läxor, utan för att
över huvud taget kunna göra dem.
Nu gäller det att få Borlänge kommuns tjänstemän med
på tankegången här. Att det är de boende själva som ska äga
problemformuleringen. Kommunens och organisationernas
uppdrag är att skapa förutsättningarna. Annars står man där
med tio teaterprojekt när det invånarna själva vill ha kanske är
något så enkelt, men viktigt, som en bankomat.
– Är det en bankomat som gäller så är det det, säger Ihsan.
Då ska vi också vara med och kämpa för den innan vi börjar
identifiera de övergripande stora frågorna.
Ihsans mamma var fattig och kroniskt hjärtsjuk från den
reumatiska feber hon fick när hon var elva. Men det skulle
hon inte få klart för sig förrän hon kom till en hjärtspecialist
i Sverige. Hon var också analfabet. När hon ibland behövde
skriva sitt namn, vek sig bokstäverna åt olika håll. Men hon
kunde brodera, vackra prydnadsdukar som hon sålde på gatan
hemma i Gaziantep.
barn
23
nr1.2015
SKOGSHJÄLTAR
Vädergudarna har tagit greppet om Stockholm
denna tidiga vintermorgon. Vid Skärholmens gård ligger
ett rått och grått täcke över den lilla skogen. Dimman
dämpar ljuden men på avstånd någonstans i
det gråa hörs uppspelta barnkackel … TEXT ANDERS FRELIN FOTO SARA MAC KEY
»Skogshjältarna«
är projektet som ger
barn som inte har
råd eller möjligheter
chansen att komma
ut, och dessutom
gör skogen till ett
naturligt klassrum.
»»
Camilla Lindgren
lotsar barnen till
kunskaper om
både skogen och
livet. Rama Tolaja
får hjälp att luska
ut ett svar.
Det är tidigt men
­samtidigt får man frisk
luft och en kick för hela
dagen av det här.«
Kul i skogen. Victoria Vega stöttar ett träd.
Koshin Jama lyser upp.
D
et går knappt att
se handen framför
sig. Men de glada
barnrösterna hörs
allt tydligare, och de
blir fler och fler.
Så, precis när den
råa, fuktiga dimman
börjar lätta, kommer det första ledet med
neonfärgade lågstadiebarn ivrigt lufsande
längs stigen.
Vi är i skogen vid Skärholmens gård och
deltar i avslutningen av »Skogs­hjältarna –
på väg på äventyr runt hörnet«.
– Vi skulle ju haft snö, suckar en av
ledarna. Temat för dagen är djur, mörker
och vinter. Men dimman får duga den med.
Skogshjältarna är ett samarbete
mellan Rädda Barnen och Frilufts­
främjandet. Först ut i detta pilotprojekt är lågstadieelever på LillholmEkholmsskolan. Tillsammans med sina
lärare, ungdomar från Skärholmen och
ledare från Rädda Barnen och Frilufts­
främjandet får de en gång i veckan
morgontidiga naturupplevelser.
- Vi försöker främja en hälsosammare
livsstil genom att på ett lekfullt sätt lära
ut om friluftsliv, hälsa och barns rättigheter, säger Rädda Barnens projektledare
Madeleine Fridh.
- Dessutom når vi barn och familjer där
kanske inte alla har råd och möjligheter
att komma ut i naturen.
Nu susar det av aktiviteter mellan
dimstråken i skogsgläntan. Samtidigt
barn
26
nr1.2015
som hundratals barn får lära sig allt
om allemansrätt och hur man tar sig
fram i naturen så undervisas både ett
gäng lokala ungdomar och en grupp av
pedagog­erna från skolan. Ungdomarna
får följa med barngrupperna på deras
äventyr vidare in i skogen, pedagogerna
får stanna i gläntan för en duvning i Barnkonventions- och Skogsmullekunskaper.
Allt för att de senare själva ska fortsätta
lära sina skolbarn.
- Jag som är uppvuxen i Sverige är
nästintill naturromantiker, så det här är
naturligt för mig. Det känns fint att kunna
lära ut hur man ska bli trygg, klä sig och
ta sig fram i naturen, säger Ann-Catrine
Hedén.
Lite förvirring råder när vi ska gå iväg
med en av grupperna. De barn som inte
får fotograferas eller nämnas vid sina
rätta namn ska ha röda band på sig. Det
kan vara att de bara inte vill eller att de
har skyddad identitet.
– Det kan också vara så att de är gömda
flyktingar. Det är inte alltid så att ens vi vet
vilket, säger deras lärare Sofia Dahlberg.
Men alla har inte kommit ihåg sina
band och många bär knallröda kläder.
Safin Tahyr hjälper till att reda ut
vilka barn som är vilka. Safin är en av de
lokala ungdomar som har lockats med i
projektet­. Han går andra året i gymnasiet
på barn- och fritidsprogrammet.
– Vi ses här klockan sju på morgonen,
säger han och grinar lite illa. Det är tidigt
men samtidigt får man frisk luft och en
Rama Tolaja njuter av blåbärssoppa.
kick för hela dagen av det här. Det gör att
man blir glad!
Camilla Lindgren från Frilufts­
främjandet, som leder gruppen, håller med.
- Det är en enorm kick och glädje.
Jag ger lite av min kompetens och får så
mycket tillbaka av barnen.
Camilla tar täten och för gruppen in
i skogen. Så stannar hon upp och pekar
upp mot siffror på en fågelholk.
- Nu ska vi öva matte; vad är det för
nummer på holken?
Matematik och svenska är en stor del
av övningarna i skogen. Barnen ropar
»det här är ju inte matte« för att de inte
känner igen det lekfulla sättet att lära.
Sedan lär Camilla ut om skillnaden­
mellan pinne och stock, om vett i –>
barn
27
nr1.2015
FAKTA
Skogshjältarna är ett samarbete
mellan Friluftsfrämjandet och Rädda
Barnen med stöd från Svenska Post­
kodlotteriet. Projektet startade 2013
och pågår till 2016. Det riktar sig till
barn i förskoleklasser och lågstadiet
och deras familjer, barnens pedago­
ger och ungdomar från trakten som
vill vara med. Barnen får genom lek
och övningar bland annat lära sig om
allemansrätten­, barnkonventionen,
hur man tar sig fram i naturen och
ämnen som är kopplade till läropla­
nen som matematik och svenska.
Barnens pedagoger får en anpas­
sad Skogsmulle­utbildning och en
Barnkonventions­utbildning.
»»
Det var mörkt när
jag kom till skogen.
Hur ska man då
kunna se?«
Koshin Jama klättrar
medan kompisen Elias
Mouna (nedan) hoppar
ner för att gå tillbaka till
gruppen. Fikapausen
är över.
naturen, om allemansrätten och idag om
ljus och mörker.
Det finns en del språkliga hinder i
gruppen­, en eller två nyanlända som inte
kan svenska, och hela sex olika modersmål
bland alla barnen: polska, ryska, engelska,
spanska, svenska och somaliska­.
Men det blir aldrig något hinder.
Camillas skånska tar bort allting. Det blir
ett eget roligt ämne: dialekter och »hur
kan man prata så konstigt?«.
Dimman ligger fortfarande kvar
men ljuset börjar anas. Gruppen är
lite stimmig­ men Camilla samlar den
genom att säga att hon behöver se alla
deras ögon.
- Det var mörkt när jag kom till skogen.
Hur ska man då kunna se, undrar Camilla
samtidigt som hon fingrar på reflexer och
en ficklampa.
- Du har ju ögon att se med, svarar
Koshin Jama. Som ugglorna!
- Den var jättebra Koshin!
Så berättar Camilla om varför det är bra
med reflexer och undrar varför de inte har
några.
- Men det har vi ju, på våra västar!
- Ja just det, men jag har inga – och jag
är ju ändå vuxen.
- Men du har ju ficklampa, svarar
Koshin snabbt.
- Amen du är klok som en bok!
Så får alla lampor och uppmanas att
smyga som en skogsmus och fickla fram en
av alla reflexer som Camilla gömt i skogen.
Det går lite vilt till. Några ficklar
barn
29
nr1.2015
frenetiskt och kommer tillbaka med en
näve reflexer – till sina syskon.
- Jättehärligt att ni tänker på era
syskon, men vi har inte tillräckligt många
för att alla syskon ska få. De får komma
med nästa gång istället.
När alla har fått varsin reflex är det
dags för fika. Stockar och stenar blir bra
sittplatser för efterlängtad blåbärssoppa
och skånska »pibbarkagor«.
Efter fikat är det dags att ta adjö.
- För nu ska skogen vila, säger Camilla
- Vad gör djuren när vi är borta, undrar
Rama nyfiket.
- Sover och vilar och längtar efter oss!
- Hej då skogen, ropar Rama innan hon
vänder tillbaka med alla de andra skol­
barnen till gläntan. *
10
FRÅGOR
TILL ÅSA REGNÉR
Att göra barnkonventionen till lag är barnminister Åsa
Regners främsta mål. Men alliansens budget, som regeringen
lever med under våren, speglar inte den politik hon vill driva.
– Utmaningen är att vaska fram hur vi ändå kan verka.
TEXT ANDERS FRELIN FOTO JÖRGEN HILDEBRANDT
Vilka barnrättsfrågor står högst upp på din agenda?
– Frågan om barnkonventionen är väldigt viktig. Vi vet
att konventionen är mer känd än andra konventioner. Trots det
så finns det stora luckor. Barn känner inte till sina rättigheter
fullt ut. Likadant är det när det gäller beslutsfattare som har
stort inflytande över barns liv, där tror jag att man behöver
modern­isera pedagogiken runt innehållet i barnkonventionen.
Vi vill göra en informationsinsats. Det är inte bundet av alli­
ansens budget utan något vi kan börja med direkt. Där vill vi
prata med till exempel Rädda Barnen och andra för att se hur
vi kan göra det.
– Sedan är förstås frågan om barnaga viktig. Där vet vi att vi
– jämfört med andra länder – har låga nivåer av barnaga. Men
1
man behöver ständigt informera. Och vissa sorters våld förefal­
ler öka: Våld som kanske inte uttryckligen är att slå ett barn
men att rycka med sig ett barn väldigt hårt, något slags frustra­
tionsvåld. Vi tror att man också kan prata om detta i samband
med barnkonventionen eftersom det är en viktig del i den.
Information men inte några åtgärder?
– Vi tycker att lagen mot aga är väldigt bra. Det handlar i
ställ­et om att väcka frågan och aktivt debattera den. När det
gäller barnaga i världen så är vi väldigt måna om att sprida
kunskap om varför man bör lagstifta mot våld mot barn. Det är
ju absurt att det i många länder är förbjudet att slå vuxna men
tillåtet att slå barn. Det vill vi ändra.
>>
ÅSA REGNÉR
Ålder: 50
Född: I Malmberget,
uppvuxen i Linköping
och Motala.
Familj: Har två barn
födda 2001 och 2003.
Arbetade: I Statsråds­
beredningen under Jens
Orbacks tid som
jämställdhetsminister,
därefter som tjänsteman
vid Justitiedepartementet.
Var generalsekreterare
i RFSU 2007–12 och
landschef i Bolivia för
UN Women 2013–14.
Det är ju absurt att det i många
länder är förbjudet att slå vuxna
men tillåtet att slå barn.
Sverige har kritiserats av FN:s barnrättskommitté
för de stora kommunala skillnaderna i stöd till barn
inom flera olika områden: till exempel tidigt stöd, elevhälsa,
familjecentraler, flyktingmottagande och socialtjänsten.
Hur vill du säkra att barn får lika stöd oavsett var de bor?
– Kommunerna har själva ett stort ansvar för de stora skillnaderna, de har ett självstyre som regeringen inte ska lägga
sig i. Men vi är medvetna om att ojämlikheten har vuxit väldigt
mycket under senare år och därför tror vi att det är viktigt att ha
både tillväxtpolitik och fördelningspolitik.
– Vi har till exempel förslag om riktade åtgärder till skolor i
utsatta områden. På mitt område blir jag påmind varje dag om
socialtjänstens svåra situation inom barn- och ungdomsvården
där vi vet att kommuner har prioriterat dessa områden olika och
att barn får olika bemötanden. Vi vet också att beroende på var
man bor finns det olika fritidsutbud. De här frågorna försöker
vi adressera genom att stadga upp de delar av samhället som är
särskilt viktiga för barn, med ett jämlikhetstänk i grunden.
– Sedan kan man även göra specialinsatser, bjuda in en
kommun, diskutera en viss fråga och sätta press på olika
områden­ och på så vis öka jämlikheten. Det är på det sättet
man har jobbat i Sverige hittills för att bygga upp ett välfärdssamhälle och det vill vi fortsätta med. Men man måste alltid ha
ett jämlikhets- och jämställdhetsmedvetande med sig, annars
missar man det.
och det ska vi fortsätta med. Det som är viktigt med lagstiftningen är att rättigheterna stärks.
– När till exempel FN granskar Sverige så säger de att Sverige
är ett ganska bra land att växa upp i, men samtidigt så säger de
att på vissa områden så ser de brister som oroar, bland annat
äldre tonåringar som får sitta i häkte, barn i asylprocesser och
även en del hälsofrågor.
– Vi hoppas att det här steget vi tar ska göra att barns rättig­
heter ytterligare kommer i centrum och helt enkelt stärker dem.
– Sedan ska jag som minister inte sitta och tala om vad rättsväsendet ska komma fram till när man tillämpar lagen. Men
områdena som FN pekar ut kan vara de som förändras.
4
Roligaste barndoms­
minnet: Att vara
på sommar­stället med
farmor och farfar
och alla kusiner.
Sorgligaste
barndoms­m innet:
Avböjer att svara.
Bästa barnbok: Barbro
Lindgrens böcker ur
serien »Jättehemligt«.
Senast sedda barn-/­
ungdomsfilm: Jag såg
»Marie Antoinette«
av Sofia Coppola tillsam­
mans med min dotter.
Senast lästa bok:
»Exped­i­­tionen: Min
kärlekshistoria­«
av Bea Uusma.
När tror du att utredningen är klar?
– Jag hoppas på slutet av sommaren. Sedan ska man
remittera­ utredningen, och därefter skriva lagrådsremiss, så
det är svårt för mig att säga exakt när. Men för oss är det här en
prioriterad fråga så vi kommer därför skyndsamt vilja ha fram
det här. Men det måste också vara bra kvalitet, för annars får
den inte den tyngden som vi vill.
7
Fram till dess: Vart ska ett barn vända sig om hans
eller hennes rättigheter kränks. Du har tidigare sagt
att du vill skapa ett institut dit barn kan klaga – vad menar
du med det? – Jag tror att det möjligen blev ett litet missförstånd när
jag sa ordet institut. Vad jag syftar på är det tredje tilläggsprotokollet­, som handlar om barns möjligheter att klaga. På
något sätt måste vi ta hand om det i samband med den här
utredningen och i samband med lagstiftningen. Jag menar inte
i första hand – även om det kanske ska vara det – ett fysiskt
institut, utan ett klagoinstitut.
8
Just nu, fram till april när regeringen enligt december­
överenskommelsen kan lägga fram en egen ändrings­
budget, verkar du med alliansens budget. Vad händer med
dina barnsatsningar som inte är med i den?
– För att inte stanna upp så får vi vaska fram vad vi kan göra
i den här situationen och ändå respektera riksdagens situation,
för det måste vi göra. Vad vi kan sätta igång med som inte har
med budgeten att göra är en inventering som vi jobbar hårt med.
– När det gäller till exempel barnkonventionen så fanns det
redan en utredning som alliansen hade tillsatt. Den tittade på
huruvida barnkonventionen skulle göras om, transformeras, till
svensk lag. Vi har redan bestämt oss, vi vill att den ska bli svensk
lag. Vi har skrivit tilläggsdirektiv till den sittande utredningen
och såvitt vi bedömer så kan vi fortsätta med det arbetet.
5
är din syn på barnfattigdom?
2 Vad
Vad ska regeringen göra för att tackla
problemet?
– Vi har en hel del förslag när det gäller barn­
familjers ekonomi, den spelar ju oerhört stor roll
för barns möjligheter att delta i aktiviteter och
göra saker som de tycker är roliga. Våra satsningar på att vuxna ska kunna förvärvsarbeta i
högre grad, stöd till ensamstående föräldrar, och
stöd till vuxenutbildning till exempel, är viktiga.
– För barnen själva är det förstås viktigt med
en skola av hög kvalitet.
barn
32
nr1.2015
gör regeringen för att tackla
3 Vad
rasismen?
– I den här regeringen jobbar alla ministrar
med integration på olika sätt. Det ingår verkligen i mitt uppdrag som barnminister, jämställdhetsminister och minister för funktionshinderfrågor att på olika sätt bryta normen och ha med
mig det perspektivet i allting vi arbetar med.
– Socialtjänsten är ju ett område som direkt
faller under mig, där finns det också mycket att
göra, till exempel se till att man inte bedömer
barn eller deras familjer på olika sätt.
Barnombudsmannen har förts fram som en möjlig
instans där barn skulle kunna klaga om BO fick det
mandatet – är det en möjlig väg?
– Det är en möjlighet men där har vi inte satt ner foten och
tagit ställning.
9
Hur kommer du att konsultera barn i ditt arbete?
– Vi har förstås träffat BO flera gånger och känner till
deras arbete och deras metod för att prata med barn. Sedan vill
jag anstränga mig att prata med barn själv när jag gör besök,
när jag reser och när barn kommer på besök här. Jag har haft
möte med Rädda Barnen och även med Bris som har direkt­
kontakt med barn. *
10
Varför är det viktigt för dig att barnkonventionen
blir lag?
– Det är viktigt att komma ihåg att barnkonventionen redan
gäller i Sverige eftersom vi har ratificerat den. Den har be­akt­ats
eller inkorporerats i annan lagstiftning som är relevant för barn,
6
barn
33
nr1.2015
BARNPANELEN
Påverkas
självförtroendet
av ens bakgrund?
Landskrona är en av de städer i Sverige som har störst
sociala skillnader. Det märks tydligt, tycker Saga,
Muamer, Alexander och Alena, som går sista året
på Allvar Gullstrandgymnasiet i Landskrona.
TEXT OCH FOTO PERNILLA AHLSÉN
Hur märker ni av de stora sociala
­skillnaderna i Landskrona?
Alexander: Det är väldigt uppdelat
mellan olika områden, som det fattigare
Koppargården och det rikare Borstahusen.
Saga: Det är väldigt svårt för arbetslösa och folk som går på socialbidrag att
få hyreskontrakt i centrum. Det verkar
som att politikerna vill rensa ut vissa
grupper från centrala Landskrona.
Alexander: Men klyftorna handlar
inte bara om fattiga och rika. Det finns
framför allt en rädsla för att blanda
olika kulturer. När det kommer nya
invandrare hit placeras de med andra
invandrare. Folk håller sig till sitt och
vill inte förknippas med andra grupper.
Det skapar stora klyftor, vilket i sin tur
skapar problem i samhället.
Saga: Ja, det är inte invandringen som
är problemet, utan segregationen.
Alena: En del som har levt här länge
har fallit in i kriminalitet för att de aldrig
har kommit in i samhället. När nyanlända
placeras tillsammans med dem så tvingas
de också in i den gruppen.
Hur tänker ni kring att det är så här
stora sociala skillnader?
Alexander: Det är väldigt tråkigt, men
svårt för oss ungdomar att göra något åt.
Det är klart att det är bra om vi tar egna
initiativ att umgås med andra grupper,
men det räcker inte. Man måste ta tag i
det på politisk nivå.
Saga: Det värsta är att det ger upphov
till kriminalitet.
Muamer: Att folk blir kriminella hör
ihop med att det är så stora klyftor i
samhället. Om man ser andra som har
fina bilar och blingbling och man själv
inte har det, så tänker man kanske att
man vill ta tillbaka från de som har. Det
skapas en »vi och dom«–känsla.
Upplever ni att Sverige har blivit ett
mer »delat land«?
Saga: Ja, det finns fattiga och rika om­­­
råden med under- och överklass i alla städer.
Alena: Det är många musiker nu som
lyfter frågan om klyftorna i samhället.
Jag trodde att det bara var i Malmö och
Landskrona, men nu har jag förstått att
det ser ut så här överallt.
Saga: Det finns barn i det här landet
som inte kan följa med på skolans
skridsko­utflykt för att de inte har
50 kronor till att hyra skridskor.
Muamer: Då har vi problem i Sverige.
Det är bra att det lyfts fram, för det
behövs förändring.
Pratar ni mycket om läget i Landskrona?
Alexander: Det har alltid diskuterats
i skolan. På just den här skolan går det
barn till föräldrar med både låg och hög
inkomst men det märks inte så mycket.
De rika ser inte ner på de som är fattig­
are. Det är viktigt. Det finns inte den där
»vi och dom«–känslan som finns i övriga
samhället.
Muamer: Jag håller med. Jag är född i
Sverige men har bosniska föräldrar, och
jag känner mig inte som en invandrare
barn
34
nr1.2015
här. Jag är en kille som bor i Sverige och
kämpar för min framtid som alla andra.
Men jag tror att det beror på att jag spelar
fotboll. Det skapas en egen religion inom
idrotten där alla får vara med.
Alexander: Ja det är mitt råd till alla.
Börja med idrott, så tidigt som möjligt.
Inom idrotten spelar det ingen roll vad
man har för bakgrund.
Tror ni att självförtroendet påverkas av
vad man har för social bakgrund?
Saga: Ja, det är klart att det är jobbigt
att vara den som inte har råd att följa med
på utflykten. Om man har alkoholiserade
föräldrar är risken stor att man antingen
själv blir alkoholist eller ett maskrosbarn
som tar hand om sina föräldrar. Båda
rollerna är ofta förenade med skam.
Alexander: Ja, många barn till just
alkoholister blir ofta duktiga men får dålig
självkänsla för att deras föräldrar inte
klarar av att ta hand om dem. Jag tror att
självförtroendet blir sämre om man inte
har stöd hemifrån. Men det finns många
exempel på föräldrar som sliter för att få
ekonomin att gå ihop och ändå hinner
stötta sina barn och ge dem självförtroende. De föräldrarna är hjältar för mig.
Muamer: Jag tror också att själv­
förtroendet påverkas av vad man har för
social bakgrund. Många invandrarbarn
är rädda för att inte bli accepterade som
de är. Om man hela tiden ser andra som
inte lyckas ta sig in i samhället så är
det lätt att tänka att det kommer att gå
likadant­ för en själv.
Sverige har blivit ett
delat land med tycker
Barnpanelens Saga
Jönsson Ukkola, Alena
Filipovic, Alexander
Bondesson och Muamer
Hamzic från Landskrona.
Hur påverkas ens chanser i livet av
föräldrarnas utbildning och yrken?
Alexander: Det underlättar nog om
man har föräldrar med hög utbildning
som förstår vad som krävs och kan hjälpa
till med läxor.
Saga: Det behöver inte spela roll, det
räcker om man har föräldrarnas stöd.
Alena: Jag tror att det beror på vad
man är för person själv. Det finns barn
till föräldrar med hög utbildning som
är vana att få allt utan att kämpa. Och
så finns det andra med lågutbildade
för­äldrar som kämpar.
Muamer: Det viktigaste är att föräldrarna påminner om att man har alla
möjligheter oavsett bakgrund.
Hur påverkas framtidsdrömmarna av
ens uppväxtvillkor?
Muamer: Jag tror att alla barn
drömmer­ liknande drömmar. Det är först
i tonåren som man börjar se begränsningar och inser att man kanske inte kan
bli vad man vill. Då påverkas man såklart
av sin omgivning och vad andra omkring
en gör.
Saga: Om man är ny i Sverige och
halkar efter i skolan för att man inte kan
språket så är det klart att man kan känna
att det är kört när man kommer upp i
gymnasiet. Då är det svårt att drömma
att man kan bli vad som helst.
Vad har skolan för roll när det gäller
att skapa möjligheter för vad man kan
bli och göra, oavsett social bakgrund?
Muamer: En viktig roll. Det är ju
därför vi går i skolan, för möjligheten till
en bra framtid.
Alexander: Just därför är det jätte­
viktigt med bra och motiverade lärare
som gör skoluppgifterna roliga. Det ger
fel signaler om lärarna inte bryr sig.
Varför ska eleverna anstränga sig då?
I Landskrona finns två stora gymnasier,
ett studie- och en yrkesförberedande.
Tenderar ungdomar från olika social
bakgrund att välja olika program?
Alexander: Det handlar nog mer om
drivkraft och om man vill plugga vidare.
Men det finns för många program i dag.
När det är svårt att välja så tar man det
som brorsan eller kusinen har gått.
Saga: Det var bättre förut när Allvar
Gullstrand låg i Koppargården, då var
det fler därifrån som gick här. I dag
har skolan flyttat till stan och då är det
många i Koppargården som väljer att läsa
byggprogrammet i stället för samhällsprogrammet av lathet, för att den skolan
ligger närmare.
Vad kan samhället och skolan göra för
att öka chanserna för barn som kommer
från ekonomiskt utsatta hem?
Saga: Det viktigaste är att blanda
barnen, att barn från olika grupper möts.
Muamer: Ja, det borde vara självklart.
Här på samhällsprogrammet är det en
tydlig uppdelning mellan en klass med
svenskar och en med invandrar­bakgrund.
Det är konstigt.
Alexander: Det beror på att vi fick
välja vilka kompisar vi skulle gå med
inför ettan. Då valde alla sina närmaste
kompisar, men när skolan upptäckte
hur indelningen blev borde de ha gått
in och ändrat så att det inte blev sådana
grupper­ingar.
Hur ser ni själva på framtiden?
Alena: Den känns ljus. Jag tänker
utbilda mig till logoped. Jag har alltid
kämpat hårt för att komma dit jag vill.
När jag var liten var jag hyperaktiv och
gjorde aldrig läxorna. Sedan fick jag
skämmas när jag kom till skolan och då
bestämde jag mig för att jobba hårdare.
Sedan dess har jag alltid presterat bra.
Muamer: Jag vill spela fotboll och
känner att jag kan göra vad jag vill bara
jag kämpar. Jag tror att det beror på att
jag alltid har haft stöd hemifrån och fått
beröm och en klapp på axeln när jag har
gjort läxan eller ett snyggt mål.
Alexander: Jag vill hitta ett jobb först,
och komma på vad jag vill gå för utbildning. Just nu har jag ingen aning. Men
jag ser ljust på framtiden.
Saga: Jag har varit skoltrött länge, så
jag vill ta ledigt, åka runt i Europa med
min kompis och jobba lite på min pappas
företag medan jag kommer på vad jag vill
göra. Jag ser positivt på framtiden och
tror att det beror på att mina föräldrar
alltid har trott på mig. *
barn
36
nr1.2015
Barnpanelen:
Alena Filipovic, 18
Alexander Bondesson, 18
kristian
Alexander: Ja, många invandrare får
nog höra att det spelar ingen roll om
man anstränger sig, man får ändå inget
jobb. Därför är det helt avgörande vilken
grupp och vilket umgänge man hamnar i.
Alena: Nej, jag tror inte att det har
med det att göra. Visst, det har spridit
sig en negativ anda som säger att det
inte spelar någon roll om man anstränger
sig. Men samtidigt: Vi bor i Sverige. Om
man vill något och kämpar för det, så går
det. Det finns många som hade det sämre
ställt som har jobbat sig upp och har
bra jobb i dag. Jag tror att det är mycket
annat som spelar roll, hur man är som
person och hur föräldrarna är.
Det enklaste är att se bara det som går
att mäta och väga, det som går att definiera
efter en slags tydlig normalitet. Ett gränsvärde.
Ett existens­minimum. Det andra, det mindre
synliga, är så mycket svårare att se. Det som äter
sig in i hjärtat. Det som får en att ibland känna
sig som en förkrympt. Den som är fattig lider
inte bara en brist på ekonomiska resurser – oftast
innebär den ekonomiska begränsningen också
ett mer eller mindre permanent utanförskap.
Nej, det blev ingen semester, nej, det blev ingen
balettklass, nej, det blev ingen skolresa, nej, det
blev inget födelsedagskalas, ingen ny skolväska,
inga nya kläder, ingen biobiljett. De inställda
drömmarna, de inställda förhoppningarna. Det
som vi aldrig fick bli. Det går inte att räkna och
bokföra den förlust­en. Den berusade­ hotfulla
föräldern, den psykiskt sjuke föräldern, den socialt utsatte föräldern. Och deras barn. Hur mäter
man oron som får blicken att djupna i svärta? Det
är inte ens lönt att fråga efter det ena eller det
andra, man vet att det ändå är omöjligt – och man
vill inte utsätta föräldern för krav eller tryck. Det
är en tung börda att bära sina föräldrars ansvar
när man är åtta eller tio år gammal, som när man
städar upp efter förälderns fylleslag – för man
vill ändå hoppas på att det skall bli bra. Visst
kommer det bli bra? Hur mäta den oron? De barn
som är utsatta är mer än bara ekonomiskt utsatta.
»Hur mäter
man oron som
får blicken
att djupna i
svärta?«
KRISTIAN LUNDBERG
FÖRFATTARE
Muamer Hamzic, 18
Saga Jönsson Ukkola, 18
Vad gör det med ett barn som måste
lämna sin barndom och bli vuxen – långt innan
den egentliga­ barndomen skall vara avslutad?
En människa som tvingas leva bland skuggorna
av allt det som aldrig fick infrias, det som skulle
bli till. Man växer upp och blir en märklig vuxen
som tror att allt skall tas ifrån en, att ingenting
är sant, att när som helst hinns man ikapp av
förödelsen. Det går att förhindra. Det är enkelt.
Låt barnen vara barn.
barn
37
nr1.2015
Sara LidgrenNtini och Hadieh
Rahmani gillar
sitt uppdrag i
Frölunda.
Den somaliska tolken fick förhinder. Så i dag är det svenska som
gäller när Rädda Barnens Sara Lidgren-Ntini och Kadra Jama
från Somalia pratar med varandra. Det går också bra.
MORS DAG
Torsdagar i Göteborgsförorten
Frölunda är mammornas dag. Det är de som
bestämmer. Inte Rädda Barnen. Helt perfekt,
tycker organisationen där allting började.
TEXT AGNETA PERSSON FOTO TOMAS OHLSSON
- En fråga! Varannan vecka ses politiker på
medborgarkontoret i Frölunda. Om vi skulle gå dit
i dag, jag menar inte att vi ska det, men om. Vad
skulle ni vilja säga då?
Det är en alldeles vanlig torsdagsförmiddag­
i stadsdelens föreningslokal i Frölunda. Sara
Lidgren-Ntini, Rädda Barnens regionala
sam­ordnare för föräldrafrågor, pratar långsamt. Ett
par meningar i taget för att tolkarna ska hänga med
att översätta till arabiska och kurdiska. Dagens
diskussionsämne: hur det är att leva och bo i
Frölunda.
- Är det något som är särskilt bra så lyft
det, säger Sara. Och gärna något som behöver
för­ändras, lyft det också.
Det ser kanske ut som om det är Sara och
kollegan­ Hadieh Rahmani, Rädda Barnens projekt­
ledare för föräldrafrågor, som håller i spakarna
här. Men det är det inte. De är här mer som någon slags sidekick
till den kvinnoförening som är resultat av ett samarbete mellan
stadsdelens projekt »Idé« och Rädda Barnens föräldraforum –
som i sin tur ingår i organisationens arbete »På Lika Villkor«.
Från början var det Rädda Barnen som kom till Frölunda och
samlade ihop arbetslösa föräldrar för regelbundna träffar. Deltagarna, som råkade vara bara kvinnor, ville fortsätta när projektet
var slut. Så de bildade en kvinnoförening. Nu träffas de flera
gånger i veckan, och på torsdagar är Sara och Hadieh inbjudna
att vara med och hålla i träffarna. På kvinnornas villkor.
Vill de diskutera skolan? Visst. Finns det behov av ett möte
med polisen? Absolut. Hadieh, som har ett förflutet som tolk, har
ett brett nätverk och får hit alla möjliga.
- Jag bjöd in en kurator och en barnmorska från ungdomsmottagningen för att prata sex och samlevnad. Det är tabu för
många. Mötet var bra. De lärde sig prata med sina ungdomar,
om könssjukdomar och om vad som händer på mottagningen.
De vågade också ställa frågor som rörde dem själva.
Samhällsstrukturerna behöver också förändras. För de kan
stärka kvinnorna här hur mycket som helst, men om ingen tar
emot dem är det ju som att prata med en vägg. Därför bjuder
Sara och Hadieh regelbundet in representanter från olika
samhällsinstitutioner för att öka förståelsen även från deras sida.
- Många är till exempel rädda för socialen, säger Hadieh. De
tror att de bara kommer utan förvarning och tar barnen. Många
har en misstro mot myndigheter med sig från hemlandet. Så
jag gick till socialtjänsten och de kom de hit och berättade. Nu
känner sig kvinnorna lugnare och mindre stressade.
- Vi upptäcker hela tiden att det finns otroliga kunskapsluckor, säger Sara. Det blir missförstånd hela tiden.
I mer än en halvtimme har kvinnorna suttit i grupper och
diskuterat för- och nackdelar med sitt bostadsområde. Närheten
till naturen är bra, det kan alla enas om. Att simhallen ligger på
gångavstånd är också en fördel, precis som fotbollsplanen här.
Men det är mycket bus, framför allt på kvällstid. Tonåringar som
åker runt på mopeder och skränar och skräpar ner. Och det är
knark i omlopp och inbrott titt som tätt. Det känns inte tryggt att
släppa ut sina barn i en sådan miljö.
Kadra Jama, som har bott i Sverige i 20 år och är mamma till
två tonåringar, säger att hon ser kaos.
- Det är alltid poliser här som cirklar omkring men de vet ändå
inte vad gängen gör, säger hon.
De andra nickar instämmande, säger att själva känner de sig
inte rädda. Småbarnen håller de ändå hemma på kvällstid. Men
tonåringarna? Dem kan man inte hålla kvar inomhus. Det är ett
bekymmer.
De flesta här har äldre barn hemma, men medelåldern brukar
inte vara så här hög. Den handfull unga mammor som alltid
brukar dyka upp har inte kommit i dag. Det visar sig att de har
kommit in på olika utbildningar. Det är ju hur roligt som helst,
konstaterar Sara och Hadieh. Jättekul att de till sist vågade söka!
Kadra, som under sin tid i Sverige haft två vikariat som lokalvårdare, hoppas kunna gå samma väg.
- Jag skulle gärna jobba på café eller städa på sjukhus, men
det är svårt att få jobb. Helst vill jag bli sjuksköterska, fast jag
måste ha bättre betyg först. Jag hoppas att jag kan läsa upp mina
betyg på Komvux nu under våren. *
D
et doftar gott av vetelängder, mandariner­,
kaffe och te. Stämningen är varm och
välkomnande, det märks att kvinnorna
här känner varandra väl och trivs ihop.
De har hälsat och kramats, frågat hur
de mår, berömt kläder och frisyrer. Och
samtidigt. Gemenskapen bygger på ett
utanförskap som Sara och Hadieh är här
för att försöka bryta.
Kvinnoföreningen är ett perfekt exempel på hur »På Lika
Villkor« fungerar när det är som bäst. Bollen ligger hos deltagarna själva, det är därifrån initiativen kommer. Då blir engagemanget som störst och chansen ökar att nå verksamhetens
mål: att stärka de arbetslösa kvinnorna, få dem att hitta sin egen
kraft, att börja lita till sin rätt att ta plats i samhället.
Sara berättar om kvinnor som tidigare aldrig gått på ett enda
föräldramöte eftersom de inte förstått vad de ska där och göra.
Eller kvinnor som trots barnens problem i skolan inte vågat
ta kontakt med varken lärare eller rektor i tron att de inte har
något att komma med inför dessa auktoriteter. Men nu, nu har
de vågat.
barn
39
nr1.2015
UTBUDET AV BARN- OCH UNGDOMSFILM
på de vanliga biograferna är för skralt och likriktat.
Det tycker Git Scheynius som är VD för Stockholms
Filmfestival. För 15 år sedan startade hon Stock­
holms Filmfestival Junior för att även barn ska få se
kvalitets­film.
– Vi vill ge barn en nyckel till vad film är och hur
man kan använda sig av filmen för att berätta en
historia, säger hon.
Under festivalen får barn prova på att göra egen
film i mobila filmverkstäder, och de som vill kan
ansöka om att få vara med i juryn och skriva i
festivalens­ egen tidning. Dessutom visas film från
40 olika länder.
– En del kan säkert uppfattas som lite svåra
om man aldrig har sett utländsk film, annat än
från England och USA, och bara är van vid det
anglosaxiska­ historieberättandet. Men vi vill visa
att det finns många fler sätt att berätta en historia
på. Det vidgar barnens eget berättande, säger Git.
Hon tror också att det är berikande för barn att se
hur olika det kan vara i olika delar av världen, men
också hur mycket det är som faktiskt är lika.
Git såg själv mycket film när hon var barn.
– Där finns karaktärer att identifiera sig med
och ta spjärn emot, samtidigt som man får vara
med om sådant man själv kanske inte vågar eller
vill göra. Dessutom är det härligt att få drömma
sig bort och kliva in i en annan miljö. Filmen kan
ta en till platser man inte har varit på. Därför
brukar jag säga att film är något för den nyfikne,
den som vill lära sig något nytt, säger hon.
Men Git skulle aldrig visa en barnfilm
vars syfte är att uppfostra. Barnen
märker det direkt och tappar intresset.
– Bra film ska ju beröra, säger hon.
Växa upp med våld
foto annika falkuggla
När Felicia växte upp tvingades hon bevittna hur styv­
pappan misshandlade hennes mamma. Dokumentärfilme­n
»My life my lesson« handlar om 16-åriga Felicias liv – om
hur våldet har påverkat och fortfarande påverkar henne.
Trots att styvpappan inte längre bor tillsammans med
mamman bär både Felicia, hennes syskon och mamma på
ärr i själen. Felicia försöker leva ett normalt tonårsliv men
mår väldigt dåligt. Hon inbillar sig att hon är extremt ful,
vågar inte gå ut vissa dagar och hon sover dåligt.
– Jag ville vara med i filmen för att förändra och skapa
en diskussion om ämnet – barn som växer upp med våld,
säger Felicia.
Rädda Barnen har varit med och finansierat filmen som
hade Sverigepremiär den 29 januari på Göteborg Film
Festival­. Rädda Barnens lokalföreningar kan arrangera
gratis visningar av filmen.
Filmens regissör Åsa Ekman och Felicia.
KULTUR
BÄSTA RETORIKERNA
Sveriges bästa retoriker
kommer från årskurs
sex på Kungsklippe­
skolan i Huddinge.
De vann förra årets
upplaga av UR:s
»Retorikmatchen«, som
sändes i Barnkanalen
i slutet av december
förra året. Det var
sjätte­klassarnas brand­
tal om allas rätt att
älska vem de vill som
gav dem vinsten. Med
orden »Gränslös kärlek
behöver modet från en
enad värld« skapade
de ett bevingat uttryck,
menade domaren.
barn
40
nr1.2015
SKOGENS
HJÄRTA SLÅR
När Johanna föds
ser hennes pappa vita
duvor slå sig ner på
fönsterbrädet. Hon
växer upp på landet,
meckar med mopeder
och längtar efter en
större mening. En dag
upptäcker Johanna
att hon har en märklig
förmåga Hon kan känna
skogens hjärta slå och
höra att den ropar på
hjälp. Då börjar hennes
passion­erade kamp
mot den pågående
miljökatastrofen­. Den
leder henne till maktens
korridorer där hon
möter både hot och hat.
Johanna är en saga om
en nutida Jeanne d´Arc
– en ung kvinna som till
varje pris vill förändra
vårt sätt att leva. Pjäsen
är skriven av dramatikern
Mirja Unge och spelas på
Dramaten under våren.
TEXT PERNILLA AHLSÉN
FOTO KNUT KOIVISTO
Stockholms filmfestival Junior
är 13-18 april 2015
NÄR DE STIRRAR
I UR:s dokumentär Brev
till allmänheten, gjord
av Helene Näslund,
får tittarna möta åtta
barn och unga som har
kraniofaciala diagnoser.
Varje år föds omkring
hundra barn i Sverige
med diagnosen som
innebär att skall- och
ansiktsbenen inte växer
som vanligt. Ofta inne­
bär det många komplicerade operationer.
Men operationerna
är inte allt. Barnen
berättar om stirrande,
viskande och känslan
av andras rädsla.
foto svt, johan bergmark/ur, karin alfredson/ur
HEJ DÅ VARDAG
I SVT–serien Familjer
på äventyr lämnar
fyra barnfamiljer
den inrutade svenska
vardagen för att leva ut
sina drömmar. Under
åtta avsnitt får tittarna
följa föräldrarna och
barnen i deras nya liv.
En familj seglar varv
på varv runt jorden, en
annan startar hotell i
Brasilien. Nya Zeeland
blir nytt hemland för
en familj medan en
annan väljer att flytta
till Indonesien för att
arbeta som volontärer
inom vården.
SJU VUXENSYNDER
Tycker du att barn i
din närhet är jobbiga,
inte anstränger sig
till­räckligt eller explo­
derar av ilska när de
inte får som de vill? Då
är risken att du begått
någon av de sju vuxen­
synderna. Vuxensynder
är tankefel hos vuxna
som skapar konflikter
med barn i stället för en
gemensam för­ståelse
och en möjlighet att
komma framåt. Det
menar Karl Eder,
legitimerad psykolog
med KBT-inriktning
och författare till boken
De 7 vuxensynderna.
I boken vill Karl Eder
hjälpa vuxna att få
syn på sina egna
vuxensynder – och
ge dem redskap att
hantera både små
och stora svårig­heter
i vardagen på ett
konstruktivt sätt.
PROFILEN
GIT
»ALLA FÖRTJÄNAR
EN CHANS«
ICA-handlaren Jonas Berg är en mångfaldens missionär.
Han skriker sig blå för att näringslivet ska anställa
människor med utländsk bakgrund. »I längden blir
det lönsamt för oss alla«, säger han. Och just det
kan han nu visa upp i en utvärdering.
TEXT LASSE GRANESTRAND FOTO KARL MELANDER
J
min pappa skickade ut mig för att handla kunde jag börja gråta
när jag stod i affären och ingenting förstod.
Nu rör sig Dyana hemtamt bland kolonialvaror och andra
branschtermer.
- Vi måste ha en pragmatisk syn på språket, säger Jonas
Berg. Först går vi på det praktiska, sedan bygger vi på med det
som fattas, språk och kulturella koder. Bussbolaget Nobina här
i stan pratar om »buss-svenska«, de nödvändiga ord som en
chaufför behöver från början för att fungera med passagerarna.
onas Bergs kungarike heter ICA Maxi.
Det ligger i Geneta i Södertälje. En gigantisk,
sjutusen kvadratmeter stor köplada där han kan
omsätta både sina idéer och fyrahundra miljoner
kronor per år.
Vi ses vid informationsdisken. Bara på den
korta vägen därifrån till kaffeautomaten hinner
han i turbofart formulera sin samhällssyn.
– Tänk om det är enkelt! Att hela frågan om integration inte är
så svår. Jag säger, skit i språket och kom hit och jobba. Jag tror
på dig. Om du bara vill är jag övertygad om att du klarar av att
sortera burkar. Och sedan kan du gå vidare. Lednings­gruppen,
vad som helst! Språket kommer med arbetet.
Under flera år har Jonas Bergs företag gett chansen till människor som befinner sig mycket långt ifrån ett jobb. För ett av projekten finns tunga siffror på att det varit samhälls­ekonomiskt lönsamt.
Men Jonas Berg ser även en ­företags­ekonomisk lönsamhet.
– Jag vore korkad om jag inte anställde människor med
utländsk bakgrund när min affär ligger i ett område där de dominerar. Och det är inte bara lönsamt, det är utvecklande för mig
personligen också.
det var den 1 juli 2006 som Dyana kom till Sverige.
- Vi lämnade Bagdad redan 2001, när jag var elva år. Pappa
kände sig hotad. Han var säker på att det skulle bli krig. Vi reste
med bil i 25 timmar till Amman i Jordanien. Pappa åkte snart
vidare till Sverige och Södertälje och en bror som bor här.
Efter några år fick pappan uppehållstillstånd i Sverige
och resten av familjen kunde komma efter. Dyana, hennes
mamma och tre syskon flyttade in hos pappan i en etta i Ronna
centrum. Familjen bor kvar i kvarteret fast i en större lägenhet.
-Jag hade alltid flera lexikon med mig de första åren, säger
Dyana. Pappa har varit lärare i engelska så jag har ett stort
intresse för språk och älskar verkligen engelska. Mina första
ord på svenska var »hej, hur mår du?«.
Efter en tid i förberedelseklass för invandrare sökte Dyana
till gymnasiets handelslinje och kom in. Det fanns fem
svenskar i klassen. De flesta eleverna var från Irak eller Syrien.
Dyana ansträngde sig för att bara prata svenska på rasterna.
Så småningom fick hon praktik hos Jonas Berg
- Jag älskar det här jobbet. Jag vill bara vara här säger
Dyana, och ögonen glittrar.
Vill du inte plugga mer?
- Nej jag orkar inte nu. Här blir jag respekterad, det känns
så bra. Och jag lär mig nya svenska ord varje dag.
–>
vi närmar oss »kolonialvarorna«. Ett branschord som
numera bara har en svag koppling till kolonialism och varor
från södra halvklotet som kaffe, kakao och kryddor.
Här jobbar Dyana Zaea, ursprungligen från Bagdad, och för
henne betyder ordet kolonialvaror de hyllor med tacos, pasta,
tonfisk och müsli som är hennes ansvar. Torrvaror helt enkelt,
sådant som inte kräver kyla.
Hon ska fylla på dem snyggt, ibland med truck, och skylta
upp och dataregistrera och hålla god ordning.
- Jag var sexton när jag kom till Sverige, berättar Dyana. I
början var det helt kaos med språket. Ingenting fungerade. När
barn
43
nr1.2015
Jonas Berg
Dyana Zaea
»Jag säger, skit i språket och kom
hit och jobba. Jag tror på dig.«
I
ntegration är inte alltid enkelt, inte ens för Jonas Berg.
Här jobbar 50–60 syrianer och assyrier.
- Ibland vill de leva som i en subkultur, säger Jonas.
De visar att de inte vill ha med oss majoritetssvenskar
eller ha med muslimer att göra. Det är inte OK. De
måste till exempel inse att de kan gifta sig utanför
gruppen­. De måste ut ur feodalköret! Vi har sagt till
personalen att i lunchrummet ska alla prata svenska.
Jonas Berg saknar en öppnare och ärligare diskussion om
svårigheterna med integration.
- När slutade vi diskutera? säger Jonas Berg otåligt. Tänk
på alla som sitter på kammaren och tiger, biter ihop och sedan
smyger ner en röst på Sverigedemokraterna.
Jonas Berg växte upp på Drevvikens ungdomshem där hans
pappa, den legendariske socialarbetaren och debattören Lars
Berg, var chef.
- Jag levde bland värstingar, bland kriminella grabbar som haft
det tufft. Pedagogiken var enkel. Arbete och förtroende. Inget
tycka-synd-om. Trädgårdsmästaren eller traktorgubben var ofta
bättre personer för en värsting än en kurator som det lätt gick att
snurra upp. »Jag förstår dig«, sa de. Exakt vad förstod de?
Trots uppväxten tar Jonas Berg inte emot dömda före detta
kriminella i sitt företag. Han är bränd.
- Vår arbetsmiljö innehåller för mycket frestelser, kontanter
och varor som kan säljas svart. Det fungerar inte.
människor betalar in skatt.
Ingvar Nilsson och hans medarbetare vill med sina
beräkningar­ visa vilka stora kostnader utanförskap ger och vilka
stora värden det finns i att bryta det.
Arbetsförmedlingen, Södertälje kommun och EU:s sociala
fond satsade pengar på de tio personerna. Så mycket som
1,2 miljoner kronor. Är det en bra eller dålig affär? frågar sig
rapportförfattarna.
De redovisar en rad kalkyler som varierar beroende på
­tids­horisont och aktör.
Kommunen gör omedelbart en vinst. De har satsat tjugo
procent av pengarna och ligger efter ett år på 300 000 kronor
plus. För Arbetsförmedlingen och socialfonden tar det längre tid.
I ett tjugoårsperspektiv får kommunen arton gånger pengarna.
som ung gjorde jonas berg fn-tjänst i Cypern och
efter många korta påhugg började han driva egna företag. Först
bensinmackar, i Rågsved och Vårberg.
- När jag var 26 gick jag till ICA:s huvudkontor och sa att jag
ville bli livsmedelshandlare. Jag tog hand om hallar som kanske
inte ansågs så attraktiva för att människorna där har lägre
köpkraft, som i Fisksätra och Hallunda och nu här.
- En dag ringde en studievägledare från en skola i närheten
och sa: Kan du ta praktikanter? Ingen av mina elever har en relation till någon som har jobb. Då gick det upp för mig hur illa det
är och att jag måste göra något.
Förra justitieministern Beatrice Ask har varit här på studiebesök och snart kommer Arbetsförmedlingens generaldirektör,
Mikael Sjöberg. Många vill höra om Jonas Bergs erfarenheter­.
Han föreläser runt om i Sverige. Senast på Gotland där
deltagarna­ diskuterade befolkningsutvecklingen. Om några år
behöver Visby alla slags invandrare om till exempel vården ska
ha någon personal kvar.
- En båtlast med irakier som hoppas på en chans att börja om
på nytt är vad de behöver på Gotland.
Jonas Berg upprepar: Integration är kanske inte så svårt! *
forskaren ingvar nilsson gjorde våren 2014 en socio­
ekonomisk analys av en av satsningarna på arbetslösa i Södertälje. Den handlar om en grupp långtidsarbetslösa, nio kvinnor och en man, med rötter i Irak. Alla hade försörjningsstöd
(socialbidrag).
Av gruppens tio deltagare har till slut fler än hälften fått fast
anställning utan lönesubventioner. Några på ICA Maxi.
Ingvar Nilssons samhällsekonomiska analys visar att
det krävde stora resurser till utbildning men att det hela förutom en mänsklig vinst – gav ett plus i kronor. Arbetande
barn
44
nr1.2015
Under hösten har Rädda Barnen utvecklat samarbete­t
med H&M Conscious Foundation, som nu är en av
organ­isationens huvudpartners. H&M Conscious
Foundation är en oberoende ideell stiftelse, som bidrar
till långsiktig förändring för människor och samhällen­,
bland annat genom att satsa på utbildning. Sedan
augusti 2014 stödjer stiftelsen ett treårigt projekt i
Indonesiens otillgängliga, bergiga distrikt Malaka. Där
förbättrar Rädda Barnen kvaliteten på skolutbildningen,
så att cirka 2 850 barn får en ljusare framtid och en väg
ut ur fattigdomen. I december påbörjades ytterligare ett
långsiktigt samarbetsprojekt i fem städer i Rumänien
där marginaliserade och utsatta barn ska få möjlighet
att gå i förskola och grundskola. Syftet är också att före­
bygga att barn hoppar av skolan. Stiftelsen har också
bidragit med stöd till katastrofinsatser.
PARTNERS
GRÄNSÖVER­
SKRIDANDE
FILMSAMARBETE
Stockholms filmfestival
Junior bjuder in till
filmfest den 13–18
april. Barn, unga och
lärare får utan kostnad
ta del av kvalitets­film
från hela världen, film
som sällan når den
vanliga biorepertoaren,
hemmen och skolorna.
Dessutom får barn och
ungdomar möjlighet att
skapa egen film under
sportlovet på skolor och
ett par museer i Stock­
holm. Till­sammans med
Stockholms filmfestival
Junior kommer Rädda
Barnen att driva ett
filmprojekt där unga
människor i Libanon
skapar film tillsammans
med ung­domar i Sverige
via Skype. Filmerna
visas under festival­en
då ung­domarna
också får tillfälle att
träffas­ i Sverige för
vidare kunskaps- och
erfarenhets­utbyte.
I Arabiska vårens
köl­vatten har det blivit
möjligt att sätta barnens
rätt på dagordningen.
Det gräns­­överskridande
­film­samarbetet, som är
en del av Rädda Barnens
och Svenska Postkod­
Lotteriets projekt
»Barnrättskämpar i
Mellan­östern«, syftar
till att skildra barns
berätt­elser, göra deras
röster hörda och ge
dem en chans att
påverka sin och sina
kamraters vardag.
GÅ FÖR BARNS
ÖVERLEVNAD!
Nu är det dags
igen. Den 13 april
startar­ Sveriges­ mest
motiverande­ steg­
tävling! Anmäl dig eller
ditt företag på steg.se
redan i dag, så kan ni
förbättra er egen hälsa,
stärka gemenskapen
och samtidigt­rädda
barns liv. För varje del­
tagare skänker­Select
Wellness och deras
satsning­»STEG!« 50 kr
till Rädda Barnens kam­
panj »EveryOne« och
det globala hälso-arbe­
tet för barns överlevnad.
barn
45
nr1.2015
MJUKDJUR GAV
91 MILJONER TILL
UTBILDNING
Miljontals kunder i
IKEA:s varuhus världen­
över bidrog till att
kampanjen »Mjukdjur
för utbildning« gjorde
succé för tolfte året i
rad. För varje mjukdjur
eller barnbok som såldes
under november och
december 2014, donerar
IKEA Foundation 1 euro
till utbildningsprojekt
i Rädda Barnens och
UNICEFs regi. Totalt
blir det 91 miljoner
kronor till barnen. I
Sverige bidrog IKEA:s
kunder och medarbetare
med cirka 3,6 miljoner
kronor. Rädda Barnens
andel kommer att
användas i Asien och
Europa till utbildning
för barn med funktions­
hinder samt för barn
från etniska ­minoriteter.
– Att hjälpa barn
med funktionshinder
och barn från etniska
minoriteter­att få
tillgång till utbild­
ning med kvalitet är
ett sätt att stärka
barnens, familjernas
och samhäll­enas makt
att skapa sig en bättre
och ljusare framtid. Vi
är mycket tacksamma
för vårt samarbete med
IKEA Foundation­, för
allt arbete som IKEA:s
medarbetare lagt ner
och för deras kunders
engage­mang, säger
Elisabeth Dahlin,
general­sekreterare
på Rädda Barnen.
foto Prashanth Vishwanathan/Rädda Barnen, IKEA
Nasif Kasarjie
foto Maliha Kabani/Rädda barnen
H&M Conscious
Foundation ger barn
en ljusare framtid
framtidsdrömmar
Oavsett uppväxtvillkor har alla barn drömmar
om sin framtid. Möt Hiba, Hanna, Reza, Max, Mina
och Emma, som berättar om sina förväntningar.
Hiba
Samir
18 år
Hanna
Sundberg
15 år
Bor: i villa i Umeå.
Mammas yrke: egen företagare,
grafisk formgivare
Pappas yrke: IT-chef
Vad vill du bli när du blir stor?
– Jag skulle vilja bli grafisk formgivare eller
fotograf, det vore kul.
Vad tror du att du kommer att bli?
– Jag hoppas att jag hamnar på ett jobb inom
media, kanske som fotograf eller journalist. Eller
också blir jag grafisk formgivare, en som gör lite
allt möjligt.
Tror du att dina föräldrars yrken kommer att
påverka ditt yrkesval?
– Ja det tror jag, för jag är ju redan intresserad
av det som min mamma och pappa jobbar med.
TEXT ANNIKA RYDMAN
FOTO JOHAN GUNSÉUS
Reza Sharafathossenii
13 år
Bor: i hyreslägenhet i Vårberg
Mamma studerar, pappa är
sjukskriven
Vad vill du bli när du blir stor?
- Jag vill bli advokat och hoppas
att jag kommer in på jurist­
programmet efter gymnasiet. Jag
har lätt för att övertyga och jag vill
kämpa för rättvisan.
Vad tror du att du kommer att bli?
- Jag kommer öppna företag, bli
entreprenör. Och prova en massa
annat. Jag jobbar till exempel
nu med asylsökande med Rädda
Barnen. Jag gillar att göra många
olika saker. Jag är social. Jag gillar
barn. Det viktigaste är att lyssna
på andra och att själv bli hörd. Jag
upptäcker säkert vad jag mår bra av.
Tror du att dina föräldrars yrken
påverkar ditt yrkesval?
- Nej, ingenting! Allt är mina
egna beslut. Mina föräldrar stöttar
mig. De säger att »du ska göra allt
som du blir lycklig av«.
Bor: i hyreslägenhet i Frölunda, Göteborg
Mammas yrke: mattelärare
Pappas yrke: röntgensjuksköterska
Vad vill du bli när du blir stor?
- Det finns två jobb jag vill ha. Polis och astronaut. Jag
tycker om polisjobbet för jag vill rädda människor och hjälpa
andra. Astronaut vill jag bli för att det är häftigt. Då får man se
jorden från rymden.
Vad tror du att du kommer bli?
- Troligen blir jag polis. Ska man bli astronaut måste man
vara bra på matte va? Jag är inte bra på det. För att bli polis
måste man vara bra och snäll, och bra på skytte. Jag är alla
tre. Jag brukar samla burkar hemma och skjuta på dem med
leksakspistol för att öva. Och jag är snäll. Ibland bjuder jag
mina kompisar på godis, ibland hjälper jag dem med läxor.
Har de tappat något hjälper jag dem att leta. Det är bra att min
pappa jobbar på sjukhus, för när jag får ett skott i mig kan han
dra ut dem.
Tror du att dina föräldrars yrken påverkar ditt yrkesval?
- Nej. Ingenting.
TEXT ANDERS FRELIN
FOTO SARA MAC KEY
TEXT AGNETA PERSSON FOTO TOMAS OHLSSON
barn
46
nr1.2015
barn
47
nr1.2015
Emma Melinder
Svensson
13 år
Max Renkonen
13 år
Bor: i parhus i Umeå
Mammas yrke: skadeförebyggare på försäkringsbolag.
Pappas yrke: marknads- och säljansvarig på Folkets Hus.
Bor: i Forsa och Skräddarbacken i Borlänge.
Hyreslägenhet med mamma, hus med pappa.
Mammas yrke: kontorist på lastbilsföretag.
Pappas yrke: lastbilschaufför.
Vad vill du bli när du blir stor?
– Jag gillar att spela fotboll och innebandy och det vore
så klart roligt att få göra det på proffsnivå. Annars har jag
ingen speciell idé om vad jag vill jobba med, jag får ta det
som det kommer.
Vad tror du att du kommer att bli?
– Någonting inom teknik, för jag är ganska insatt i
datorer­ och tv-spel.
Tror du att dina föräldrars yrken kommer att påverka
ditt yrkesval?
– Nej, det tror jag faktiskt inte. Mamma har i och för sig
just startat eget företag och öppnat en butik. Om den går
bra så kan jag tänka mig att ta över den. Jag vill inte ha
samma typ av jobb som pappa, fara omkring och ibland
vara långt borta. Det verkar tråkigt om man har barn och
familj och vill vara hemma med dem.
Vad vill du bli när du blir stor?
– Jag vill bli veterinär, för jag tycker om djur,
det har jag alltid gjort. Det är dåligt att det finns
djurplågeri, så jag vill hjälpa till, speciellt när det
gäller katter. Jag har själv djur.
Vad tror du att du kommer bli?
– Något som har med lastbilar att göra. Helst
vill jag bli veterinär men jag har det väldigt svårt i
skolan. Jag försöker men.… Jag måste vara bättre i
matte, men jag springer runt och gör annat i stäl­
let för att plugga.
Tror du att dina föräldrars yrken påverkar ditt
yrkesval?
– Ja. Båda mina föräldrar och min storebror
jobbar med lastbilar. Jag kommer antagligen att
sommarjobba hos min mamma när jag blir äldre
och då kommer jag också att få det intresset.
TEXT ANNIKA RYDMAN
FOTO JOHAN GUNSÉUS
TEXT AGNETA PERSSON
FOTO JÖRGEN HILDEBRANDT
Mina Dahlberg
11 år
Bor: i bostadsrätt i Majorna i Göteborg.
Mammas yrke: arkitekt
Pappas yrke: grafisk designer
Vad vill du bli när du blir stor?
- Jag gillar olika saker. Jag tycker verkligen om att rida och
att ta hand om hästar. De är så snälla och det är så himla
kul att rida, det känns så fritt. Jag älskar också att sjunga.
Jag och min kompis Selma har en Youtubekanal där vi
lägger upp sånger. Vi både sjunger och spelar instrument.
Vårt favoritband är Cimorelli, så vi brukar vilja sjunga
deras sånger. Så jag vill antingen bli ryttare eller sångerska.
Vad tror du att du kommer bli?
- Förhoppningsvis något av det. Det är nog större chans att
jag blir ryttare eftersom det är svårare att bli sångerska. Jag
vill inte heller bli känd, det skulle kännas konstigt att gå på
stan om man har jättemånga fans.
Tror du att dina föräldrars yrken påverkar ditt yrkesval?
- Nej. Jag vill mer följa mina egna drömmar. Jag har en
kompis som gillar att rida och en som gillar att sjunga, så
de påverkar mer.
TEXT AGNETA PERSSON
FOTO TOMAS OHLSSON
barn
48
nr1.2015
Delad glädje är dubbel glädje
SISTA ORDET
Man brukar säga att delad glädje är dubbel glädje, något vi har
tagit fasta på. För när en i postnumret vinner, då vinner också alla
grannar som har en lott. Några som alltid vinner är Rädda Barnen
och övriga organisationer som delar på överskottet.
Resor, ekonomiskt oberoende, en bättre värld… alla har vi våra
drömmar. En del går att köpa för pengar, andra kräver ett socialt
engagemang. Med en lott i PostkodLotteriet har du som har
fyllt 18 år chans att uppfylla både dina egna och en del av dina
medmänniskors önskningar.
Förändring
kräver samarbete
Ny vinstchans varje dag
De högsta dagliga vinsterna lottar vi ut till helgen – en miljon kronor,
upp till 100 000 kr per lott och en bil varje fredag. Dessutom lottar
vi ut många miljoner i GrannYran tre gånger per år och i många
extradragningar under året. Totalt cirka 200 000 vinster i månaden.
Generösa bidrag
Tack vare alla som är med i PostkodLotteriet har vi möjlighet att stödja
cirka 50 organisationer.
Alla barn ska få möjlighet till en bra uppväxt,
att kunna gå ut skolan med godkända betyg, kunna
vara med och påverka, delta i samhället och
kunna förverkliga sina drömmar.
barn
Vi lyssnar på barn, vi arbetar
med föräldrar och de boende
i området och vet att ingen
förändring kan genomföras om
inte de som själva är berörda är
en del av lösningen. Det är inte
lätt, men det går, och vi är fast
beslutna att fortsätta utveckla
detta arbete runt om i landet.
För det är ju så att det barn som
växer upp i utanförskap löper en
stor risk att bli vuxen i utanför­
skap, oavsett om man bor i en
förort till en storstad eller på en
bruksort där fabriken lagts ned.
Postnumret ska aldrig få avgöra
barns möjligheter att utvecklas och nå sina drömmar!
Så oavsett om det handlar om unga pojkar och flickor i Dakars
slumområden som genom Rädda Barnen får möjlighet att kämpa
för rätten till sin egen kropp och att inte utsättas för sexuella
övergrepp eller smittas av HIV, eller barn och unga i Sverige som
genom vår verksamhet får möjlighet att påverka sina uppväxtvillkor och sin framtid, handlar det om samma sak. Att lyssna
på barn, att barn är delaktiga och att göra utanförskapet till ett
innanförskap.
Om vi menar allvar med goda uppväxtvillkor och lika villkor,
ja då måste vi också utveckla nya former för hur vi ska arbeta, och
det gör vi.
För inget enda barn ska behöva förlora sina drömmar.
Elisabeth Dahlin GENERALSEKRETERARE
50
nr4.2014
Köp en lott på postkodlotteriet.se
©Prasanth Vishwanathan
Det här numret handlar till
stor del om goda uppväxtvillkor
för barn och vikten av att det ska
gälla alla barn. När samhällen
förändras är det ofta de svagaste
grupperna och de vars röster
inte hörs som hamnar mellan
stolarna. Vi ser det i Sverige
och vi ser det ute i världen. I ett
globalt perspektiv är det så att
de flesta av världens barn växer
upp i utkanten till städer, ofta i
rena slumområden. De familjeoch släktband som skapade
trygghet för barn i byar och
mindre samhällen finns inte på
samma sätt som förr och det gör att mycket av vårt arbete också
förändras. Hur når vi barn i dessa nya miljöer? Hur kan vi till­
sammans skapa förutsättningar för att barn ska få goda uppväxtvillkor och barns rättigheter respekteras?
Även här i Sverige har samhället förändrats och förutsättningarna för goda uppväxtvillkor är annorlunda än för bara
ett tiotal år sedan. Det har också gjort att vi som organisation
måste arbeta på nya sätt om vi menar allvar med att alla barn
ska få möjlighet till en bra uppväxt, att kunna gå ut skolan med
godkända betyg, kunna vara med och påverka, delta i samhället och kunna förverkliga sina drömmar. Det är det som På Lika
Villkor handlar om – att kunna skapa goda livsvillkor för alla
barn. I det arbetet är vi många olika aktörer som måste hjälpas åt
och dra åt samma håll, för förändring kräver samarbete, tid och
uthållighet. Här kan Rädda barnen spela en viktig roll.
– PostkodLotteriets generösa bidrag gör det möjligt för oss på Rädda
Barnen att fortsätta våra insatser för de mest utsatta barnen och bedriva
påverkansarbete för barns rättigheter, säger Elisabeth Dahlin, Rädda
Barnens generalsekreterare.”
Start 13 apri
l
www.steg.se
Gå för barns överlevnad och er egen hälsa!
Samla kollegorna och anmäl er arbetsplats till
Rädda Barnens Stegtävling. 50 kr av deltagaravgiften går direkt till hälsoprojektet EveryOne,
som syftar till att rädda barns liv.
Anmäl er idag på www.steg.se!
THE ORIGINAL· SINCE 1999
POSTTIDNING B
AVSÄNDARE : RÄDDA BARNEN
107 88 STOCKHOLM
Tack alla huvudpartners
för att ni hjälper oss att göra
världen mer barnvänlig
Clas Ohlsson samarbetar bland annat
med Rädda Barnens CSR-center i Kina
och stöttar projekt med
migrantarbetare och deras barn.
Ikea är engagerad i flera projekt
med Rädda Barnen. Ett exempel
är På lika villkor som handlar om
att ge alla barn och unga i Sverige
samma möjligheter att delta i
samhället.
Via Banco Humanfonden som förvaltas
av Swedbank Robur, stödjer fondsparare
Rädda Barnens arbete med att ge barn i
krigs- och katastrofländer tillgång
till utbildning.
GodEl och systerbolaget GodFond har valt att stödja Rädda
Barnens Katastroffond och
bidra till vårt arbete i krisområden över hela världen.
IKEA Foundation samarbetar med
Rädda Barnen för barns rättigheter
i Indien och Pakistan, främst inom
bomullsodlingen. Den årliga mjukdjurskampanjen i IKEA-varuhusen stödjer
utbildningsprojekt i Asien och östra
Europa.
Accenture bidrar med managementoch konsulttjänster för att löpande
förbättra Rädda Barnens verksamhet
samt stödja projekt i utvecklingsländer
och lokalt.
Santa Maria hjälper utsatta barn i
Colombia till en bättre utbildning.
Som ett led i att minska utanförskapet
stödjer Skandia Rädda Barnens projekt
High Five, som motverkar mobbning
och diskriminering inom idrotten.
Med stöd från Willys genomför
vi i Sverige projektet High Five,
mot utanförskap inom idrotten.
Willys stödjer även
Rädda Barnens Sverigefond och
Katastroffond.
Pengarna från PostkodLotteriet har
varit med och delfinansierat en stor
mängd projekt. De viktigaste arbetsområdena är att se till att alla barn
får gå i skolan och att inga barn ska
behöva utsättas för våld.
Vinge bidrar Pro Bono med juridisk
kompetens och rådgivning vad gäller
Rädda Barnens nationella som
internationella verksamhet.