1. No category

Inskannat och bilder tillagda 2014 /2015 av Lars Lindberg
LÖVENS i Norra Hällsjön
Barndomsminnen från en arrendegård i Bergslagen när seklet var ungt.
Så var det förr.
Till våra barn och barnbarn.
För att ni ska få en inblick hur vi hade det i början av seklet,
har jag gjort en del minnesanteckningar. Dessutom har jag erhållit
en del uppgifter av min äldsta bror KarI.
Eftersom jag började skriva detta för omkring 15 år sedan då våra barnbarn
var små då, så finns det en del verser om djuren med.
Jag har även försökt få med en del av det bygdespråk som var brukligt
vid den tiden.
Hoppas ni kan ha någon glädje av detta.
Er mor, mormor och farmor
Helma Dalebjörk, f. Fredriksson
Min far brukade en arrendegård under Grängesbergsbolaget, i en by vid
namn Hällsjön i Ludvika socken. Vi var 10 syskon varav de två äldsta
var bröder därefter kom två systrar, den femte i ordningen var en
broder därefter en syster. Så kom jag som sjua i ordningsföljden och
efter mig tre systrar till. Dessutom bestod familjen av min mormor och
min farfar. På den tiden var det vanligt att far- och morföräldrar som
blev ensamma, bodde hos sina barn. Det fanns inga pensionärslägenheter
då som det finns nu för tiden.
Stället där vi bodde hette Lövens, men eftersom min farfar, som innehade
arrendet tidigare hette Fredrik Ersson, så gick stället under benämningen
Fredrikers, så fick det också heta så länge någon av vår familj bodde kvar
där. Boningshuset var en enplans rödmålad stuga med vita knutar och
bestod av två rum och ett jättestort kök. Inga s.k. bekvämligheter fanns. På
en vedspis vid ena sidan av köket lagades maten. Ovanför spisen, i muren,
fanns en stor bakugn som användes att grädda bröd i vid storbak. Jag
återkommer till detta.
De båda rummen värmdes upp av brasor från järnkamin. Ved till spis och
kaminer hämtades från en vedbod på gården och förvarades i en stor
vedlår i köket. Vatten har vi i hinkar från en brunn på gården tömde det i en
stor koppartunna som stod i farstun. Ur denna hämtade vi vatten vid behov.
Dessutom fanns vid gården en matbod, jordkällare, ladugårdsbyggnad med
loge höskullar och dylikt. I samma huslänga fanns också, vedbod och
snickarbod. I anslutning till stallet fanns vagnslider och höskulle, samt ej att
förglömma, det lilla huset med hjärta på dörren, utedasset, i detta fanns en
bänk med 2 runda hål med lock över. Där kunde man sitta på sommaren
och nästan sövas till söms av det surrande ljudet som alla flugorna
åstadkom. Men på vintern satt man inte längre än man var tvungen, för då
blev det kallt åt lilla stjärten.
På gårdsplanen framför boningshuset växte 10 stora fruktträd. Det var
härligt med all denna frukt vi hade tillgång till från tidigt på hösten och långt
fram på, vintern så länge det gick att förvara dem. Ja, jag tror att jag givit er
en ganska klar bild av hur mitt barndomshem såg ut. Nu ska vi med
pennans hjälp resa dit och återuppleva tiden tillsammans med personerna
och djuren där.
Jag tror att det första minnet jag har av djuren där hemma var de små
kattungarna. Vi brukade ha 2 eller 3 katter eller kattor, de skulle jaga och
hålla efter råttorna som annars skulle ha blivit en plåga vid gården. Ibland
när kattorna skulle föda sina ungar brukade de gå och gömma sig. Var Det
på sommaren kunde de krypa under golvet till något av uthusen, eller också
gömde de sig på någon höskulle.
När sen kattmamman tyckte det var lämpligt att visa upp sina ungar kom
hon klättrande på stegen från höskullan med en unge med ett stadigt grepp
i nackskinnet och lämnade av honom på marken, så har hon dem en efter
en tills alla var nere. I de flesta fall såg mina föräldrar när kattorna började
bli oroliga och uppförde sig lite ovanligt, då gjorde de i ordning en bädd i en
stor korg där de fick föda sina ungar. En katta kunde få 3 till 4 ungar. Det
var alltid roligt att se hur de skulle se ut.
Men vilken färg de än hade var de alla lika söta. Vi behöll naturligtvis inte
alla katter kvar. Men de som v skulle behålla skulle ha namn, allesammans
kom vi med olika förslag som t.ex. Kurre, Tusse, Lisa, Sessan och allt vad
vi kunde hitta på. Kattmamman började genast slicka dem, tvätta dem som
vi sa, ganska hårt ibland tyckte vi, men de blev ganska snart torra och fina.
Små kattungar ser ingenting när de är nyfödda efter 9 dygn spricker deras
små ögon och de kan se. Sen blir de verkligen roliga. Vi brukade rulla
garnnystan över golvet som de fick leka med. Ibland när vi lekte med dem
kunde de använda sina små vassa klor så vi fick märken som sved och
gjorde ont. En sandlåda skulle också finnas där de fick lära sig att göra sina
behov. Om vi fick besök av någon som hade hund med sig klättrade alltid
katterna upp i ett träd, där satt de tills den besökande hade gått. När
katterna hade det varmt och gott eller om vi strök dem över ryggen rullade
de ihop sig och då kom det ett kurrande ljud ifrån dem, vi sa då, ”nu spinner
katten”. Deras gröna ögon lyste i mörkret. Vatten tyckte de inte om så ni
ska inte tro att vi fick bada dem.
Du har aldrig sett vår katt, sett vår katt, sett vår katt,
Han smög alltid ut nån natt, ut nån natt, ut nån natt.
Råttor jagar han minsann,
sen han la sig ner och spann.
Mjölk han uppå fatet drack,
mätt så han nästan sprack.
Lekfull var han och ibland.
då han rulla och gick ann.
När han gammal blev till slut,
ville han blott vila ut.
Trött och tungt på sina ben,
gick han bort och kom ej mer.
Nu ska, jag berätta om fåren som bodde i ladugården i sin kätte. Vid ena
sidan hade de sin hökrubba. På vintern åt de hö, på sommaren fick de
färskt gräs och Rönnlöv, som vi plockade från Rönnbuskarna, till kvällsmat
åt dem. På dagarna betade de i hagen. Lammen hoppade med förkärlek
upp i denna hökrubba. På kvällarna när mor mjölkade korna var vi ofta
med, då brukade lammungarna hoppa ner på golvet, de ville leka med oss
och då hade vi riktigt roligt med dem. Vi skämde också bort dem med
spenvarm mjölk som vi bjöd dem i skålar.
De vita lammen och svarta lammen de leka samman för utan split
de ingen skillnad har på svart och vit,
vi kunde lära oss, av dessa djur umgås,
att sämja bör bestå trots färg på hud och hår.
Grisen bodde i en kätte intill fåren. Han skrek högljutt ända tills han fick sin
mjölk morron och kväll. Han fick ju annan mat också. Vi bäddade åt honom
med mycket halm, då bökade han med sig under halmen så han fick den
som ett täcke över sig. Där låg han och grymtade och mådde gott.
Grisen är en lortig en
ej han vill sig hålla ren.
Bökar i den värsta lort
tycker att det är nåt stort
om han hitta kan nåt korn
i halmen, vi har dit från bon.
När han äta ska sin mat
ifrån hon, och ej från fat
slafsar han och går på
du må tro han njuter då.
Får han sen sin skvätt med mjölk
dricker han och är så nöjd.
Närmast dörren hade tjuren sin plats. Honom var vi rädda för, han brukade
sätta ner hornen mot väggen i båset och frusta och böla. Då såg han så arg
ut att vi inte tordes gå i närheten av honom. Han ingav respekt även när
han verkade snäll och beskedlig. När vi skulle förbi hans bås någon gång
brukade vi dra oss så långt från honom som möjligt. Jag minns att jag gick
på tvären med ryggen mot väggen och ansiktet mot tjuren, så jag kunde se
ifall han sträckte ut huvudet mot mig, för då kröp jag kvickt undan. Det var
nämligen en smal gång mellan väggen och båset där tjuren stod.
Tjuren uti båset satt, stångar, bråkar, bölar fritt
stampar, frustar och går på, skrämmer ju oss alla små.
Men ibland han är så tyst, då vi säger ej ett knyst,
tycker då han är så snäll, ville ge en karamell,
karamell för honom är en kaka bröd och si så där
en skopa mjöl och sen därtill, vatten, som han dricka vill.
Däremot var vi aldrig rädda för korna trots att de också hade horn. Det
brukade finnas omkring 6 eller sju kor, fler fanns det inte plats för. De hade
namn som t.ex. Stjärna, Krusa, Rosa, Lilja och Majros. Majros det var
skällkon det. Hon skulle bära skällan och vara ledare för alla de andra när
de gick på bete i skogen på sommaren.
Korna uti båset stå, lever uppå hals och strå
äter det med god aptit, får ibland av bröd en bit.
Vatten får de uti hink som de dricker i en blink.
Mjölken ger de villigt då, det blir mat till många små.
Ost och smör och mjölk därtill, klaga då den som så vill.
När det sedan bliver vår, glatt de uti hagen går.
Majros skällan bär med fröjd, då hon känner sig så nöjd.
Mycket gräs de äta vill, friskt och fyllt av klorofyll.
Lägger sig i hagen ner, idisslar i lugn och fred.
Går på kvällen mätta hem, för att uti lagården
vila ut till nästa dag då de taga nya tag.
En gång om året fick korna kalvar. Det var alltid en stor händelse för oss
barn. Alla korna fick inte kalvar samtidigt utan det var på olika tider under
året. Mina föräldrar visste när tiden för kalvningen var inne. Eftersom de
hade annat arbete att utföra fick någon av barnen sätta sig i ladugården och
vakta kom som vi sa. När vi såg att kalven började komma fram sprang vi in
och talade om detta. Då någon av de äldre gick ut och såg till att kom fick
den hjälp hon behövde. När kalven fötts torkades han ren med hö och
halm, så bars han in i en kätte och lades på ren halm. Det dröjde inte långt
förrän han försökte resa sig på sina darrande ben. Han ramlade omkull
många gånger men gav inte upp förrän han kunde stå på benen. När sen
mor fick mjölka kom skulle han ha sitt första mål mat. Mor hällde mjölk i en
skopa och förde med kalvens nos i skopan. Ibland var de riktigt duktiga att
suga i sig mjölken. Var det svårt för dem att lära sig dricka fick mor sticka in
sina fingrar i kalvens mun samtidigt som hon höll med hans nos i mjölken,
då sög han på hennes fingrar och sög på så vis i sig mjölken, och lärde sig
på så sätt att dricka. På sommaren kom släpptes de ut i hagen på bete. Så
växte de till sig och blev stora. Vi kunde naturligtvis inte ha kvar alla kalvar,
därför såldes en del och en del slaktades.
Kalven skuttar uti hagen, yster okynnig och glad.
Hoppar glatt den långa dagen, står minsann ej på parad.
Är han blott i magen mätt, han på benen sätter sprätt.
Dricker mjölken skvätt på skvätt, slickar ej på någon läpp.
Den mjölk som kom mjölkade första dygnen efter kalvningen kallas råmjölk.
Av denna mjölk gjorde mor kalvdans som åts tillsammans med lingonsylt
och var en riktig läckerhet.
Ovanför fårkätten hade hönsen sina burar, Hur många höns vi hade kan jag
inte minnas, det varierade också ganska mycket. När vi kom till ladugården
på mornarna hälsade tuppen med sitt kuckeliku och hönan med sitt
kacklande. Tuppen hade en stor röd kam på huvudet och på fötterna
sporrar. Vackra bågformiga fjädrar i stjärten hade han och såg alltid stolt
och viktig ut.
Det var en stor tillgång för en familj på landet att ha dessa höns, då det var
långt till affären och äggen många gånger fick ersätta annan mat. Hönsen
värpte alla ägg vi behövde för familjens behov under sommarhalvåret.
Under den mörka årstiden var inte värp villigheten så stor, Vi hade ingen
elektrisk ström förrän på 1920 talet. Vi fick lysa oss med fotogenlampor i
stall och ladugård. På sommaren släpptes hönan ut, då fick de ströva fritt
på ladugårdsbacken. De gick själva in till sina burar nä kvällen kom.
Förutom frön och maskar som de hittade i jorden fick de också annan mat
t.ex. köksavfall och hönsfoder. Men så var det något de åt son vi barn
tycker år konstigt, det var krossat porslin. Vi fick ganska ofta knacka sönder
trasiga tallrikar och koppar till små skärvor. Detta fick hönsen äta för att
skalen på deras ägg skulle bli starka som de äldre sa.
Ibland kunde det hända att någon av hönsen blev sur, som de sa. Detta
innebar att hon ville ligga på ägg för att ruva fram kycklingar. Då fick hon en
plats för sig själv i ladugården, t.ex. en stor låda med hö i. Där lades med
ett visst antal ägg. Så fick hönan ligga på dessa ägg, hon stannade också
villigt där och gick endast upp för att äta och dricka. Efter en tid kläcktes
äggen och små gula dunbollar kom fram ur äggen. När dessa kycklingar var
någon dag gamla fick de flyttas ut under väl skyddande kycklingnät mot den
soligaste väggen.
Hönsen har uti sin bur, pinnar för en liten lur,
skålar ock för mat och dryck, det är icke någon nyck
att de äta ock porslin, då blir äggets skal så fin
håller bättre uti kök, så de icke ramlar hop.
Reden finns där de i ro kan lägga äggen uti bo.
Men ibland de kila ut. Smyger bakom ladans knut.
Gör i höet sig en bädd för att lägga sina ägg.
Men bak knuten vi då står, spanar, spejar vart hon går.
Kikar genom springan in. glutt, glutt titt in
uti höet vi då ser hur hon sakta sjunker ner.
När hon sedan ägget lagt, kack, kack, kack.
När hon stolt sin väg har gått får vi genast mycket brått.
med att starta våran tull, det kan bliva skäppan full.
I stallet stod 3 hästar i sina spiltor. Vi barn fick aldrig vistas ensamma i
stallat förrän vi var så stora att vi själva förstod att inte gå in i spiltorna till
hästarna. När vi blev äldre fick vi gå in till dem med vattenhinkar. Det var ju
far och bröderna som stod för skötseln av stallet och hästarna. Hö och
havre fick de i därtill i avsedda krubbor. Brunte var äldst och alltså den som
var lugnast. Far hade en gång en hingst, han hette Prins. Den 3:je hästen
hette Urban, man kallades för det mesta Urbanus eller Svarten.
I mars månad gjorde våren sig kännbar med sol och värme som smälte
snön. Det blev barmark på ladugårdsbacken, det gick inte längre att dra
kälken med vatten från brunnen, det blev att bära vatten till alla djuren,
det var ett drygt arbete när varje ko kunde dricka 2 till 3 hinkar åt gången.
Det gick inte längre att köra ved och timmer från skogen då det var slut på
föret. Karlarna stannade hemma och började förberedelserna för
åkerbruket. De körde ut gödsel till åkrarna och lade upp i stora högar, vilka
sedan spreds ut när det verkliga vårbruket började. Vi kunde inte längre åka
kälke i backen, det var annars vårt fritidsnöje på vintern.
Den tiden längtade vi verkligen till den riktiga våren och sommaren. När den
mesta snön smält bort blev det bara fläckar, där stack genast blåsippan
upp. Så,mycket blåsippor som där växte har jag aldrig sett senare. Vi
plockade ju mycket av dem men för övrigt fick de stå i fred. När vitsipporna
blommade lite senare var backarna som ett enda blomsterhav, jag kan se
dem än för min inre syn.
I kärret nedanför matboden lekte grodorna i vattenpölarna. Där lade de sin
som och vi kunde här iaktta grodynglet till fullt utvecklade grodor. Men
jösses vad vi tyckte de var små när de först började hoppa omkring på land.
Flyttfåglarna kom undan för undan. Svalorna hade sina hon under taken på
uthuslängorna. Vi brukade blåsa upp höns-dun i luften som de sedan tog i
flykten och lade i sina bon. Då blev det mjukt för äggen och ungarna. När
snö och vatten torkat bort på gräsmattan under äppelträden, fick vi barn
varsin björkkvast och med den skulle vi sopa gräsmattan fri från löv och
fjolårsgräs. Det var ett arbete som vi varje vår utförde. När arbetet var
slutfört, sa far ”Nu ska ni få er avlöning". Vi fick då var sin 25 öring. Det var
en ganska stor slant på den tiden. Det fanns sysselsättning för oss ungar
ständigt. Men vi fick också leka och vara fria ibland. Jag kan inte minnas att
vi någonsin hade tråkigt. Vi hade alla djuren att syssla med bland annat.
Min far och mina bröder plöjde och harvade, arbetade upp jorden för sådd.
På våren såddes havren, den hann växa och mogna över sommaren, men
rågen såddes i Augusti för skörd nästa år.
En dag på våren när solen värmde skönt i källarbacken, sa far ”Idag ska vi
plocka upp sättpotatisen". Då har han och bröderna ut flera tunnor med
potatis från källaren och tömde ut i källarbacken. Där låg vi på knä med
säckar under knäna och sorterade potatis för sådd och skörd till
vinterbehovet. Vi barn skulle naturligtvis vara med och hjälpa till, på samma
gång lärde vi oss vilka potatisar som var bäst lämpliga för sådd. Även detta
har man haft, nytta av genom livet. Dessa potatisar fick stå ett par veckor
eller så och för-gro i lådor på logen eller i ladugården. När det sen var dags
att sätta dem hjälpte vi barn också till. Senare hjälpte vi till med rensningen
av ogräset i potatisåkern.
Så kom också den dag, på våren, då korna skulle fösas i vall. Eftersom de
stått bundna i ladugården hela vintern måste de få vänja sig, dels att röra
på benen, dels att umgås med varandra mera fritt, stångas och bråka. De
släpptes därför först ut i hagen, där de fick gå och beta ett par dar innan de
släpptes ut på skogen. Vi fick då följa dem ett par dagar, ty på skogen fanns
även kor ifrån andra gårdar så dom börja stångas och bråka, vi fick då skilja
dem åt. Det var riktigt roligt att gå vall med korna i skogen. Vi brukade då
ha en rejäl smörgås med oss med nykärnat smör och pannkaka på och en
flaska med mjölk. Så bröt vi ris från björksly, drog bort barken och band
ihop detta ris till vispar. Vi använde endast sådana vispar på den tiden vid
matlagningen. Vid alla skogsstigar och i alla fall i skogen växte det mängder
med murklor.
En syn som ristat sig in på min näthinna var en eftermiddag, just den tiden
då äppelblommen var i det stadiet så de just var färdiga att spricka ut. Det
hade åskat och regnat, jag satt vid fönstret mot trädgården. Plötsligt sken
solen över trädgården, gräset lyste friskt grönt. Solstrålarna träffade särskilt
ett träd, det var översållat med regndroppar, de glittrade som pärlor bland
de rosa blomknoppar. Det var en syn man aldrig glömmer. Doften från
vinbärs- och krusbärsbuskarna späda blad är också sånt som man alltid
kommer ihåg.
Våren övergick ganska fort till sommar med härlig värme, fågelkvitter och
blomaterprakt. Midsommarafton gick bröderna till hagen och högg
björkruskor som de satte upp runt verandaräcket. Dessutom satte de upp
björkar till en berså i trädgården. Därute i bersån drack vi kaffe under
helgen om vädret var vackert.
Efter midsommarhelgen började slåttern. Innan far satte igång med slåttern
åkte han med häst och kärra till sin handelsman och köpte hem mat så det
skulle räcka över slåttertiden. Vad jag särskilt kommer ihåg det är att han
alltid köpte en hel stor kryddost. Vi brukade säga att han köpt en slipsten
ost, den var ungefär lika stor som den slipsten som vi slipade liar på. Maken
till den goda kryddosten tycks nuförtiden inte finnas.
Till slåttern gjorde mamma en stor brygd dricka, bryggalette som den
kallades, och som slåtterkarlarna skulle släcka sin törst med. Även bak
av spisbröd var undanstökat före slåttern. Karlarna gick alltså med orv och
lie och slog gräset i ängsmarkerna. Sedan kom vi flickor och räfsade ihop
gräset i breor och dessa fick ligga till följande dag, då kördes höet fram till
hässjor där det hängdes upp för torkning. När de tog ihop höet skulle vi
barn vara med och räfsa eftertag. Det innebar att karlarna först tog det
mesta höet som de kammade ihop och har bort till höskrindan, därefter
räfsade vi ihop det som blev kvar, det kallades för eftertag. Men det var
bara roligt. Det var så att vi hade en farfar som var nog lite lurig. Innan
slåttern började hade han setat i snickarbon och tillverkat små harvar
räfsor. De var olika stora så de passade våra storlekar, från 5 och upp till 13
års-åldern. Dessutom hade han målat dem i olika färger. När han plockade
fram dem och gav oss var det ingen som protesterade utan tyckte det var
roligt att gå ut och räfsa. Så nog var han en riktig lur-gubbe allt.
Vallarna slogs med slåttermaskin. Under brådaste slåttertiden kunde far
med hästarna sitta på slåttermaskinen redan vid 2-tiden på eftermidnatten.
Seden hässjades höet på dagen. Detta klöver-hö blev foder till hästarna
under vintern. Det var en arbetsam tid det gällde att få så mycket som
möjligt gjort när det var vackert väder. Blev det regniga dagar, i synnerhet
om det var åska då samlades alla inomhus, det var på nått sätt mysigt.
En sådan eftermiddag blev jag skickad av mamma ut till lagårn för att
släppa in fåren som stod utanför, bräkte och villa in. Jag tyckte inte det var
roligt att ge sig ut när regnet forsade med och åskan smällde, men det
skulle inte ha fallit mig in att neka. Jag har tänkt på sånt där sedan jag blev
äldre. De ville lära oss att djuren skulle ha sin skötsel även om det var lite
besvärligheter för oss. Ävenså att vi inte skulle vara rädda för åskan, men
respekt hade de för den det visade de också.
Varje kväll kom igelkottarna fram för att få mat, vi gav dem mjölk på fat och
fläsksvålar som de tyckte mycket om. Deras ungar var så näpna och fina i
synnerhet när de var mycket små. De äldre brukade säga, det är bra att
igelkottarna finns, de håller undan ormarna. I gödselstacken bakom stallet
såg vi en gång ett bo med snokar. En hel massa små snok-ungar
hoprullade till ett riktigt nystan. Men snoken är ingen giftig eller farlig orm
visste vi så de fick vara i fred för oss.
Inkörningen av hö till höskullarna var jobbigt, dammigt och otäckt. Vi var
med för att trampa med höet på skullen, på så sätt fick vi in mera hö än om
vi bara kastat in det. Efteråt hostade vi upp damm bemängt slem från
halsen och snöt svart snor från näsan. Vi hade hösnuva sa vi. På samma
gång tyckte vi att det var roligt när höet kom in. Då brukade vi ta med oss
varsin filt, när kvällen kom och så sov vi på höskullen om nätterna. Men inte
begriper jag nu att vi inte var rädda eller tyckte att det var otrevligt att ligga
där, när jag tänker på så mycket spindlar och småkryp vi såg i höet. Nej vi
bara skratta och fnissa och tyckte det var roligt. Vi somnade gott bara
Valfrid slutade opp att lura oss att han hörde spöken. Vi, sov tills någon
kom och väckte oss för att vi skulle ner och valla korna.
Efter en dag med inkörning av hö var det skönt att gå till sjön och bada.
Men vi fick vänta till kvällen då Hilma och Hanna hade till att gå med oss.
På den tiden var det inte vanligt med baddräkt utan vi badade näck, vi höll
oss så tysta som möjligt när vi kom till sjön. Vi visste att byns pojkar
brukade passa på och lura i buskarna och smygtitta på flickorna, när de
badade. Vi hann bara ut i sjön och börja tvätta oss så hörde vi att det knaka
i buskarna. Klänningen åkte kvickt över huvudet på Hilma och hon jagade
iväg dem. Under tiden hann vi tvätta oss färdigt, sen passade vi tills Hilma
tvättat sig. Det fanns mycket blodiglar i sjön som vi fick se upp för.
Vi var många i hushållet som skulle ha mat. Vi var 10 syskon, far och mor,
farfar och farmor det blev 14 personer. Jag kommer ihåg den stora 12 liters
järngrytan. Den kokades full av välling eller havregrynsgröt till frukost. Den
grytan full med, mos till middagen eller om det var makaroner eller bruna
bönor. Allt försvann som smör i solsken.
I hagen bakom snickarbon och loglängan hade vi en lekstuga. Så mycket
roligt vi hade i denna lekstuga. Vi hade inga märkvärdiga förväntningar och
kastruller som nu finns för lek nej vi fick väl nåt kaffefat som var sprucket,
nån kopp eller en burk. Vi tapetserade med tidningar på väggarna.
Om vi hitta nån färgglad bild så blev det en tavla. Trälådor blev skåp och
stolar. En låtsasspis hade vi också av en liten låda, Gardin för fönstret och
matta på golvet. Det finns säkert inte något golv som blivit så flitigt skurat
som detta. Vi satte filbunk. Men när vi kom till mor och ville ha mjölk till
filbunken sa hon, ja ni får täta men ni får mjölka själva. På så vis lärde vi
oss mjölka. Sen plocka vi smultron och blåbär i hagen och åt till filbunke. Vi
gick till köket och bredde oss en smörgås med hemkärnat smör och klippt
gräslök på. Då sa mamma "ni får bruna bönor och fläsk”, men vi sa att vi
inte ville ha bönor. Då sa mor ja då är ni ”assint svånga”. Men vi hade ju vår
filbunk och våra bär i lekstugan och det ville vi hellre äta. Vid ett sådant
tillfälle hände det sig att vi satt med våra smörgåsar på en ved hög och
dinglade med benen, pratade och fnittrade. När jag tittade till på min
smörgås låg där i det gula smöret 2 långa ben av en hårkronk. Han hade
naturligtvis fastnat i smöret när han kommit flygande. Jag hade ätit upp
honom, men de är ju så taniga dessa hårkronkar. Inget fett fläsk på den inte
så det extra pålägget hade jag inte märkt, men så var han ju kryddad med
gräslök.
Jag fick väl säga som Kås-Birger sa när han hade smörgåsen full med
mygg ”släpper ni till livet så släpper jag till graven", jag plockade bort
benen och åt upp resten av smörgåsen.
Kås-Birger. (Tillagt av Lars från Kerstins fotoalbum)
Far hade en höskrinda med bara ett hjulpar placerade på mitten av
skrindan. En dag stod denna skrinda på stallbacken och få ren betade i
närheten. Nu hör det till ett det bland dessa får fans en gumse som gärna
ville stånga oss baki knävecken om han fick tillfälle. Jag och några av mina
syskon lekte i närheten. Då kom gumsen springande, vi kvickt upp i
skrindan.
Vi skulle ju naturligtvis retas med gumsen. När han var vid ena kortändan
sprang vi till den andra sidan med påföljd att den andra sidan av skrindan
vändes upp i luften och gumsen sprang dit vi var. Så retades vi ett tag, men
så började det gå för fort, jag hann inte springa utan liksom skrillade fram
på golvet i skrindan på mina bara fötter. Men då en stor tjock sticka trängde
in i hälen. Den var så lång att den stack ut genom hälen så jag kunde ju inte
gå på foten. Så var den leken slut och Valfrid, som var med tog mig på sin
rygg och har in mig i köket. Eftersom mamma inte var inne för tillfället drog
Hilma resolut ut stickan. Sen hällde hon i Lasarol i såret. Att det inte
smakade gott det behöver jag inte säga men det gjorde susen. Ingen
inflammation eller nåt extra ont fick jag efteråt.
När jag talar om att ha ont tänkte jag på läkare och erinrade mig då hur det
var när jag såg första bilen. Nedanför mitt föräldrahem fanns en gård som
ägdes av en man Hedman. Stället kallades därför allmänt Hedmans.
Vi hade hört att doktorn skulle komma dit på sjukbesök. Vi hade också hört
att han skulle komma i bil. Mina bröder passade på så vi skulle se när bilen
kom. Sen sprang vi allesammans ner till vägen för att titta på bilen. Det var
första bilen som besökt vår ldla by och var en stor händelse. Nu hände
detta i både min och bilens barndom här i landet. Eftersom jag är född 1909
och jag har ett svagt minne av detta så kan vi tänka oss ungefär vilket år
det var.
Nöjen i dagens bemärkelse, förekom inte. Söndagseftermiddagarna
brukade Svenska Frälsningsarmén ha möten på en liten öppen glänta i
skogen vid Kåsen. Dit gick vi i sällskap med föräldrarna och hörde på när
armen spelade och sjöng. Det var liksom fest för att mamma gjorde sig till
att klä om och gå bort ett tag. Annars hade hon alltid någonting att syssla
med. De äldre syskonen ville ju ha nöjen av annan sort. De fick dansa
ibland på ett rum ovanför snickarbon. En pojke i granngården Nybons, ägde
ett dragspel och ställde upp med musik.
Nybons (Tillagt av Lars, foto från Erik N fotoalbum)
Så kallades byns ungdomar samman och det dansades. Vi barn tyckte det
var skoj att titta på. Om bara den inneboende glädjen finns med så går det
att som sig med enkla medel. Inte behövdes det någon sprit heller.
Visserligen kunde det ju komma någon pojke ibland som tagit någon hutt
innanför västen, men det förorsakade inga bekymmer.
Eftersom mina äldre systrar var vid den åldern då så att allting var roligt för
dem, så kom Hilma på en kväll när hon mjölkade korna, och jag var med i
lagårn, att hon skulle lära mig att dansa hambo. Jag var naturligtvis med på
noterna. Så dansade vi en stund varje kväll i lagårn och jag lärde mig
ganska snart hambo-takterna.
Ett arbete som återkom varje höst var fårklippningen. Mamma och någon
av de äldre systrarna försåg sig med varsin ullsax, speciella saxar för just
detta ändamål. Vi som var yngre skulle då hålla fårets huvud och prata och
lugna med det. Ganska viktigt för att få dem att vara still. En del av dem var
kittliga och gjorde allt för att komma undan. Det var många kilon ull som
klipptes av dem. Ullen kardade vi och spann på vintern.
Tröskningen var ett annat jobb. Först tröskades rågen och senare på
hösten havren. Vid kvarnen i Snöån fick far säden malen till mjöl. Av
rågmjölet bakade vi sedan spisbröd.
Lingonplockningen tog också många dagar. Eftersom vi var en stor familj
behövde vi mycket sylt för ett helt års behov. Vi kokade också in flera
hundra liter beroende på tillgång. I mat-boden på gården förvarades den
sura sylten i stora trätunnor. När vintern och kylan kom frös sylten ihop, så
vi fick hacka lös med en skopa när vi skulle hämta sylt. När den sen tinat
inomhus sötade vi den med sirap, (den var väl billigare än socker). Den
sura sylten åt vi till potatisen ibland när det tröt med sovel, eller om vi hade
sparsamt av den varan. Det hände ibland när pengarna tagit slut och det
inte alltid passa att slakta sa kalv.
Men bär och sylt var så stor tillgång i hushållet på den tiden. Det var också
ansenliga liter blåbär som plockades. De behövde omsorgsfullare förvaring
än lingonen. Blåbären kokades till kompott och med hjälp av en tratt och en
grov visp-kvist pillades den med i liter-buteljer. När den sen svalnat sattes
korkar i. Vi plockade kåda från granarna i skogen, den värmdes i en burk
på spisen tills den blev flytande, så doppades buteljens kork tills den fått ett
ordentligt lager av kådan över korken. Sen klarade sig sylten från både
mögel och jäsning i jordkällaren.
På hallonfallen sprang vi också med bara fötter bland ormar och ris och
plockade hallon, som mamma kokade sylt och saft av och som förvarades
på samma sätt i källaren. Man undrar ibland hur i all sin dar vi kunde klara
oss från ormbett.
Senare på hösten när löven fallit av, tog vi björkris som vi band ihop till
kvastar, som vi använde både inomhus och i stall och ladugård. Karlarna
började höstplöjningen av åkrarna. De gick efter häst och plog fåra upp och
fåra ner från morron till kväll. Det blev mil på mil när man tänker efter. Tala
om motion.
Vi barn har kaffe och bullar eller smörgås till dem. På hösten fick korna och
fåren gå på bete på ängarna och som jag har berättat förut så hade vi en
gumse som ville stånga oss i knävecken när han fick se oss. En dag var det
min tur att gå med kaffet, jag såg fåren och smög mig tyst förbi, sen så fick
gumsen syn på mig och kom springande, när han kom för nära slängde jag
ner mig och låg platt på marken, det var ända sättet att klara sig. Han stod
och sparkade på mig ett tag sen vände han åter till de andra fåren. Då
fortsatte jag men gumsen såg mig och kom åter springande, jag kastade
åter omkull mig och han stod och sparkade på mig men tröttnade och gick
sin väg. Jag lyckades dock komma fram med kaffet till far. Jag har ju kaffet i
en liter-butelj med en rejäl yllestrumpa omkring, detta för att hålla kaffet
varmt, så jag fick ju inte så sönder buteljen det kunde ju ha blivit fallet om
gumsen stångat kull mig.
I slutet på september skulle potatisen plockas upp, det var också ett drygt
jobb för karlarna som gick hela dagarna böjda med potatishackan och
hackade fram potatisen. Vi gick efter och plockade upp dem. Samtidigt
skilde vi stora och små potatisar åt. Av småpotatisen gjorde vi potatismjöl.
Vi sköljde och tvättade potatisen fri från jord, sen maldes den i en stor kvarn
med i stora träburkar, där stärkelsen som finns i potatisen samlades på
botten i stora kakor, när de fått stå en tid. Dessa kakor fick sedan ligga på
tork. I slutet av september skördades också äpplena som förvarades i matboden.
Mormor minns jag som en spröd liten gumma som trots sin ålder inte hade
många grå strån i det för övrigt svarta håret. Hon blev ensam med mamma
då hennes fästman omkom vid en olyckshändelse. Hon hade
ledgångsreumatism, gumstackarn och hade säkert mycket värk och ont,
men hon klagade inte vad jag kan minnas. Hon hjälpte till med de sysslor
hon var mäktig. Jag förstår att hon måtte ha varit en stor hjälp för mamma
då hon ständigt fanns där och tog hand om de minsta syskonen. På så vis
kom ju mamma loss att sköta alla sysslor, som hon hade att bestyra med
matlagning och skötsel av alla djuren i ladugården. Kalvar, gris och höns
om skulle ha mat flera gånger om dagen. När småsyskonen blev trötta och
griniga tog mormor dem i sitt knä och så sjöng hon för dem, och hade
förmodligen gjort så med oss alla när vi var små. Hon brukade sjunga den
här biten:
Jag dansade en sommar
det var en vacker sommar
och aldrig har det dansats
i denna nejd som då o.s.v.
När de skulle sova i sin vagga på kvällen sjöng hon vaggvisor och vaggade
dem. Då brukade hon sjunga den här vaggvisan bl. a.
Tussilull koka kittelen full
det kommer tre svultna mågar.
Den ena var blind den andra var halt.
Den tredje kacka byxorna
han tordes ej gå in
han stod ute på, dörrn och råma.
En annan vaggvisa som hon också sjöng var den här
Tussilulla långskånk
hur långa ben han du.
Lever du längrer blir du lik far din
fardin och mordin
syster och bror din
tusilulla långskånk.
Så här minns jag mormor bäst.
Den där lilla milda, snälla mormorsgumman dog en november eftermiddag i
skymningen, år 1921, 72 år gammal. Jag satt i köket och läste i en bok, vi
var för övrigt samlade där allesammans utom mormor som låg sjuk i sin
säng i lillkammaren, hon hade sällskap där inne av Täpp-Lovisa. (Henne
ska jag berätta mera om senare). Lovisa kom in i köket för att dricka
eftermiddagskaffe, mamma sa då till mig ”Gå in och sitt hos mormor när
Lovisa dricker kaffe, men stör inte mormor”. Jag gick med min bok ditin och
satte mig att läsa, men det blev så långsamt när mormor ingenting sa, så
jag gick in i köket tillbaka, ”går du ifrån mormor" sa mamma, "ja mormor
ligger så tyst” svara jag. Då rusade mor och far och Lovisa in till henne.
Nästa morron gick jag till skolan och från och med den dagen var mormor
borta.
Angående vaggsången som mormor brukade sjunga så retades alltid Karl
mig när jag var liten och sa att Skräp-Erik brukade sjunga Tussilulla
Långskånk för mig när jag låg i vaggan. Skräp-Erik var en person som gick i
gårdarna och sålde småsaker som knapp- och säkerhetsnålar, skosnören,
näsdukar o.d. Skräp menade vi därav namnet.
Täpp-Lovisa eller som vi också sa, moster Lovisa (vi kallade alla äldre
kvinnor för moster), bodde vid täppan, ett litet ställe vid Kåsen. Hon bodde i
en liten stuga som bestod av bara ett kök med vedspis och ett mycket litet
rum. Lågt i taket och därför en liten låg dörr, 2 små fönster med 4 rutor i.
Framför spisen en pall. Bortom spisen en vedlår och ovanför den ett skåp,
där hon förvarade porslin. Mer fick inte plats i köket. I rummet fanns skåp
för kläder. Ett bord stod vid det enda fönster som fanns på rummet.
Utvändigt fanns vid gaveln en liten förvaringsbod. Taket var belagt med ett
tjockt lager torv. Till vänster om stugan låg en jättestor sten. Den fick
tjänstgöra som en vägg till vedbon. Den vedbon plockade hon full med
kvistar och grenar från skogen, det var hennes bränsle på vintern. Skogen
stod stor och mörk runt om, med undantag av framsidan, där bredde en rätt
stor åker ut sig. Därför blev det ljust, soligt och luftigt vid stugan. Vid väggen
fanns en blomrabatt där pärlhyasint, pingstliljor, stormhatt och bondpion
växte. Efter gärdesgården löpte en smal ängsremsa fram till jordkällaren.
Täpp-Lovisas hus, (Tillagt av Lars)
Täpp-Lovisa, (Tillagt av Lars, från Kerstins fotoalbum)
Det var så mysigt alltihop och vi såg det varje dag på sommaren, då vi drev
korna förbi hennes stuga om mornarna och över bäcken som rann fram
nedanför detta trevliga ställe. Varje morron lämnade vi också in en literbutelj med färsk mjölk innanför den lilla grinden.
Hon hade alltid levt ogift, men hade en gång i tiden varit fästekvinna till min
farbror, som omkom vid en olyckshändelse i Björnbergets gruva. Det gjorde
väl att hon kände en viss frändskap med vår familj och umgicks mycket där
hemma. Hon hjälpte också mamma när vi var små vid storbak slakt o.d.
Hon hade alltid en stickstrumpa i händerna, det var väl på så vis hon kunde
tjäna sig någon liten slant. Hon måste ju ha pengar för att åtminstone kunna
köpa kaffe och socker, sånt kunde inte bönderna skaffa fram. Annars blev
det så att hon fick en fläskbit, eller en köttbit, lite smör och några kakor bröd
i utbyte för tjänster som hon utförde. Det var ju vanligt att kvinnor som
levde. Ensamma på den tiden hjälpte till i bondgårdarna för att klara sitt
uppehälle. Det måste de hålla på med tills de var ganska långt komna till
åren.
Folkpensioneringen genomfördes ej förrän år 1913. Det var ej heller mycket
de erhöll i pension första tiden, omkring 10 kronor för månad. Hennes
närmaste grannar bestod av tre småställen, självägande. Det var små
stugor som i regel bestod av ett rum och kök, dit hörde lite jord så att de
kunde skaffa lite foder till ett par kor i ladugården. De slog även gräs efter
väg-grenarna.
I en av gårdarna bodde Kås-Augusta hon var änka men dottern och 3 söner
bodde hemma. Den yngste sonen var skomakare. Längre upp mot skogen
låg Per-Erikes ställe. Där Per och Tina bodde med dottern Ester och
pojkarna Ingvar och Ragnar, skolkamrater till mig.
Intill landsvägen bodde Ida och Karl med barnen. Om vi sedan fortsätter
vägen kom vi till Lustigbacken. Här bodde Karlersa och Elma i sin stuga. Dit
fick vi gå för att hämta vår post, som hon delade ut. Sedan familjerna i byn i
tur och ordning hämtat postväskan i Klenhyttan och lämnat in till henne.
Karlersa ägde också en stuga intill vägen där hans mor bodde så länge hon
levde. Deras närmaste grannar var Norstedts, där de två bröderna Johan
och Karl-Erik bodde tillsammans med modern och den åldriga fadern.
I mitten Karl-Erik Norstedt i Kommunalfullmäktige 1940. (Infogat av Lars)
Både Karl-Erik Norstedt och Karl Eriksson (Karlersa) hade kommunala
uppdrag. Vid Norstedts tog vägen av till mitt hem. Men nu skall vi följa stora
landsvägen och kommer då till Hedmans. En ganska stor fastighet på två
rum och kök på nedre botten och en mindre lägenhet på övre våningen. En
fastighet som Hedman byggt på en tomt avstyckad från Skommartägten.
Denne fastighet hyrde han en tid ut till en Anderson som öppnade affär i
matvarubranschen. Men en höstdag skulle denna Anderson färdas med
sparkstötting över Dammsjön, för ett hämta varor i Klenshyttan som han
beställt till affären, på hemfärden gick det så olyckligt att isen brast under
honom och han drunknade. Änkan flyttade då från Hällsjön och affären
upphörde.
Under tiden hade Hedman, med sin stora familj bestående av 8 pojkar och
2 flickor, brukat Grängesbergsbolagets arrendegård Vallen i Hällsjön. Nu
slutade han med arrendet och flyttade till sin ägandets gård och började
med agentur. Vid Klases fanns det 3 småhemman, Bäcks, Israels och
Hellkvistens. Erik Hellkvist och Bäck arbetade i gruvan i Grängesberg. Varje
söndagskväll gick de förbi hemma för att från Klenshyttans station åka med
tåget till Grängesberg och baracken där de bodde i veckorna. För övrigt var
skogsarbete det mest vanliga arbetstillfällena.
Emma Hellkvist var byns allt i allo. Hon var s.k. Jordemor och var med när
någon av kvinnorna i byn skulle föda barn. När någon slutade sin
jordvandring var det hon som ordnade med allt före sista resan bort från
byn. Hon var dessutom duktig sömmerska. Hon sydde många klänningar till
oss flickor i utbyte mot att far körde i åker åt dem. Det tillämpades ganska
mycket arbetsbyte på den tiden, ty pengar var en svåråtkomlig vara.
Emma Hellkvist (Foto tillagt av Lars)
Tillsammans med Emma och Erik Hellkvist bodde deras gifta dotter med
man och 3 flickor, ungefär jämnåriga med Agnes och Frida. Tidigare hade
modern till Emma Hellkvist bott tillsammans med dem så länge hon levde.
På gården fanns även en mindre stuga. I denna stuga hyrde ett år
sommargäster från stan. De spelade grammofon utanför stugan under
ljumma sommarkvällar. Tonerna nådde också oss där hemma, men för att
vi skulle höra bättre smög vi oss till skogsbrynet därintill och lyssnade. En
kväll var det fullständigt vindstilla och för att freda oss från myggen bröt vi
lövruskor och slog bort dem med.
Hellkvistens var naturligtvis också med i sällskapet som spelades. Eftersom
Emma Hellkvist var en rekorderlig människa och var i besittning av talets
gåva, dessutom med en god portion humor, var hon helt säkert mycket
uppskattad i sällskapet. Så helt plötsligt sa hon med sin kraftiga stämma
”Dä var då ena besvärliga mygger, dom kryper ju ända opp i ändalyckten”.
Detta yttrande utlöste ett hjärtligt skratt.
På den tiden gick kvinnorna klädda i fotsida blagganskjolar, under hade de i
bästa fall ett par onämnbara, med ben som nådde nedanför knäet
avslutade med en vacker brodyr. Men de var öppna just på det ställe där
man kan tycka att de bäst av allt borde setat ihop. Nåväl hur det nu var med
detta, myggen tycktes ha mått gott.
Klases stuga 1922 (Infogat av Lars)
Från Klases kunde man till vänster följa dalgången, genom Dalbyn där
gullvivorna växte i drivor. Man kom då till arrendestället Karls. Här bodde
Johan Berglöf med hustru Hilma, son och dotter. Dottern hette Helma,
liksom jag, men ett par år äldre än jag. Vi var skolkamrater trots
åldersskillnaden, ty flera årskullar gick samtidigt i skolan.
Mangårdsbyggnaden låg högt på en kulle med en härlig utsikt över
Hällsjöns vatten. Mitt ute i sjön låg Karlholmen. Ditut brukade ungdomarna
åka i ekor med dragspel och förfriskning för att fira gökotta. Vi följde med
mamma ibland när hon hade ärende till Hilma, Vi satt då med Helma och
beundrade utsikten över sjön och hörde på gökens rop från holmen.
När Helma var i 12-13 årsåldern sjuknade hon en sommar i
hjärnhinneinflammation. Läkarna kunde ingenting göra. Mitt i den vackra
varma sommaren dog hon. Hennes mor ville, att vi som varit kamrater till
henne, skulle se Helma innan hon flyttade. Mamma följde oss dit på
kvällen. Kistan stod ute på logen och i den låg hon så vit och fin i sin
svepning med blommor i handen. Logen var lövad med friska björkar. Vi
barn tyckte att hon sov så lugnt.
Min syster Helga hade tjänst som piga senare, hos makarna Berglöf, sedan
hon avslutat sin skolgång. Om vi vänder åter till kronvägen och fortsätter
uppför Vallbacken, kom vi till Vallen, där då min farbror Gustav övertagit
arrendet efter Hedmans. Med hustrun Lydia och de 6 sönerna brukade han
denna gård tills bara några år före sin död.
Mitt emot gården, på andra sidan vägen, växte en stor björk, Enligt sägner,
skulle här vid denna björk en kung ha vilat sig under sin färd genom
bygden.
Vallen Jättebjörk 1922 (Kortet infogat av Lars)
Vår lilla by låg ju vid stora genomfartsleden, Kronvägen, genom landet, från
Gävle till Karlstad över Filipstad. Kronvägen hade en gång i tiden byggts av
Karl XIIs krigsfångar. (Oklart om det var så, Lars kommentar)
På vägsträckan Nissbo-Hällsjön har tidigare funnits en fjärdingsvägsten där
namn var inristats, på kungar som färdats vägen fram. Enligt sägner skulle
det också ha funnits en stupstock och galj i Björkåsbackerna på samma
vägsträcka. Där avrättades de krigsfångar som vägrade arbeta.
Byns åldermän kunde, när de kom på besök ibland, servera riktiga små
rysare i kvällsmörkret. Det var nog inte meningen att vi barn skulle höra
detta, men små grytor har också öron. Så när vi som barn gick förbi detta
ställe drog man sig så långt bort som möjligt från den sidan av vägen. Men
allt eftersom styrka och mod växte försvann rädslan. Sägnen kan också
berätta att trafiken efter denna Kronväg var enorm under Fransk-Tyska
kriget 1870-1871.
Det fanns ju också gästgivargårdar efter denna trafikled och en vi fortsatte
från Vallen kom vi till byns största byggnad Gästgivargården.
Gästgivargården 1922 (Fotot infogat av Lars)
Resande färdades förr i tiden med häst och kärra eller också red de på
hästryggen. En och annan vandrare kunde också komma med ränsel på
ryggen och stav i hand. Det kunde vara både mördare och banditer. De tog
då in på gästgivargården för att äta och sova. Hästarna fick vila i stallet.
Ibland om den resande hade bråttom, byttes hästarna ut mot utvilade
sådana. Gästgivarn hade därför egna hästar i sitt stall som han tillhandahöll
vid dylika tillfällen. Det har berättats mig att den här gästgivarn i Hällsjön
ägde 4 hästar och så hade han skjutspojkar städelade, som vid nämnda
tillfällen skjutsade den resande till nästa gästgivargård efter resrutten. Där
bytte de åter hästar. Skjutspojken åkte tillbaka med sin häst till gästgivarn
som hade erhållit betalning för resan. Antagligen i daler som var brukligt
mynt i Sverige tills 1875.
Mormors syster, Augusta, var städslad som piga på gästgivargården tills
hon gifte sig med Karl Häll och flyttade till Klenshyttan där han arbetade
som hyttkarl under Klenshytte bruk. Sen började gästgiveriet gå överstyr
och gästgivaren försattes i konkurs. Gården stod öde i några år, den köptes
senare av Grängesbolaget och utarranderades.
Selma och Gustav Andersson var de första som arrenderade egendomen
sedan gästgiveriet upphört. De fick i dagligt tal heta gästgivarn och
gästgivarmora. Förutom att han skötte gården och en bondes sysslor var
han också byns slaktare. Han hade tidvis kommunala uppdrag. Även de
hade rätt stor familj.
Selma och Gustav Andersson (Foto tillagt av Lars)
Nästa gård var egna hemmet Volters där Emma och Oskar Karlsson
fostrade upp en barnaskara på 11 stycken. De stora barnaskarorna som
familjerna hade på den tiden fostrades i ”Herrans tukt och förmaning” som
de sa och växte upp till rejäla medborgare.
Gränsande intill Volters låg Lotta och Karl Abrahams lilla ställe. Byns lilla
matvaruhandel var inrymd i fastighetens kök. Själva sov och bodde de i det
lilla rummet intill köket. Lotta, en smal lite böjd gumma ganska gråsprängd.
Karl Abraham kort lite lurig gubbe som kunde berätta de mest otroliga
historier. Långt yvigt hakskägg helt i grått. Han hade tidigare varit
skjutspojke på gästgivargården.
Karl Abraham med sin Gråhund. Han och Lotta bodde där Bernt och Eva
bor. (Fotot tillagt av Lars.)
En gråhund stod bunden väl stugknuten och skällde ljudligt när någon kom.
I lagården stod ett par kor bundna, ett par getter och en bock kom bräkande
emot en om man gjorde en avstickare dit in. Några höns kacklade innanför
ett nät. Affären var trots det lilla utrymmet ganska välförsedd med varor.
Där kunde man köpa sirap i medhavd mjölkflaska av plåt. Från en silltunna
på golvet fiskade Lotta upp islandssillar ur sillaken stora feta och breda över
ryggen. Sockertoppar hängde i krokar i taket. Det var hårt socker, men så la
man ner sockertoppen i ett stort skrin där hemma. I det skrinet fanns en
kniv med vilken man hacka sönder sockret till lagom stora bitar. Ringar av
Falu och hackkorv hängde också på krokar i taket. Ostar, stora som
slipstenar, kunde man också köpa där jämte mesost. Lotta snodde med van
hand till en strut om man bad att få köpa för 5 öre karameller. Med en liten
skopa plockade hon upp ur olika burkar polkagrisar, bröstkarameller och
lakritsbitar lite blandat. Ja, det blev en ganska stor strut för 5 öre.
Säkerhetsnålar, knappnålar, tvål och tändstickor var de inte heller utan.
Cigarrer för fina karlar. Tobak, eller kardus som de sa på dem tiden, den låg
i plåtaskar med bild av en tiger på locket och hette TIGER BRAND. En
sådan ask har jag fortfarande kvar i min ägo och jag anser den som en
dyrgrip därför att far har haft tobak i den. Likaså äger jag en cigarrlåda av
trä som inhandlats i den affären. Prislappen sitter kvar som upplyser om att
en styck cigarr kostade 10 öre, 50 st, 5- kronor. Var det någon som ville
förgylla tillvaron med en pris äkta Junglöfs snus så stod de också till tjänst
med detta och vägde upp den begärda mängden från snuskaggen.
På golvet stod en säck orostat kaffe och om man köpte ett halvkilo av det
ljusgröna bönorna så åkte kaffebrännaren fram ur skåpet när man kom
hem. Bönorna tömdes i denna, med spiskroken plockade man av några
spisringar, brännaren sattes över elden, sen drog man runt med veven tills
bönorna var lagom rostade. Fotogenet eller oljan som vi skulle ha i våra
lampor och lykor förvarade de i en bod utanför.
Lotta och Karl Abraham var barnlösa, men på ålderns dar fick de nån
befängd idé att adoptera en flicka från Stockholm. Hon hetto Ella och kom
som 4-5 åring till dem, började sedan skolan och vi blev kamrater till henne.
Många undrade nog hur det skulle gå när hon kom dit till de gamla
makarna. Men det gick bra. Lotta log så lyckligt emot Ella och bemödade
sig verkligen om att hon skulle ha det bra. Det såg framför allt ut som att
Ella skulle trivas. Lotta ägde ingen symaskin, men Ella blev inte utan kläder
för det. Lotta sydde klänningarna för hand. Det var en prydlig handsöm på
dessa randiga och rutiga klänningar om än en enkel modell. När vi var där
och lekte med Ella blev vi bjudna på smörgås med getost och så fick vi
dricka getmjölk till. Hon tillät henne också att föija oss hem när skolan slutat
för dagen. “Ella får följa med om ni lovar att gå med henne hit till kvällen” sa
Lotta. Vi lovade naturligtvis att följa henne hem. Det var likson intressant
med henne, hon var ju från Stockholm.
Ja, Karl Abraham var en mästare att berätta historier och ville dessutom
poängtera att de var sanna hur galet det än bar sta. Här är en, det var ett
gäng pojkar som varit I Kräkersskogen och dansat, en liten dansbana som
låg i tallskogen mellan Södra och Norra Hällsjön. (Kräklor gjorda av
talltoppar därav namnet Kräkerskogen). Nåväl de här pojkarna blev
hungriga när de var på hemväg på natten och knackade för den skull på
hos Karl Abraham för att köpa korv och Iimpa. Jo då, inga lagstadgade
öppethållande tider här inte. Visst skulle pojkarna ha korv och limpa. Karl
Abraham hoppade kvickt i byxorna och öppnade och Lotta kom ut i affären i
bara nattsärken för att se vem det var. Meden pojkarna åt korv och limpa
berättade Karl Abraham att en gång när han var ute och jagade älg fick
hunden upp ett spår och de följde älgen ända upp till Säfnässkogarna, där
lyckades hunden driva älgen genon skogen åter till Hällsjön. Då älgen kom i
närheten av Karl Abrahams stuga sköt han densamma.
En gång då August Nyberg och min bror Karl skulle gå till Kräkerskogen
och dansa, kom de på den tanken då de kom till Kari Abrahams att de i
stället skulle gå in och bjuda honom på en sup eftersom August hade en
flaska i fickan. De kom överens om att ta så lite som möjligt själva. Karl
Abraham sa genast till Lotta, “du Lotte sätt på panna så får vi bju pojkarna
på lite kaffe”. Sen berättade han historier så de blev kvar till långt in på
natten. Under tiden blev August i behov av att gå ut men det fick han inte.
“Det kan vara lurt därute” sa han. I stället sa han till Lotta “Du Lotta ta fram
potta åt August”. Med pottan i hand gick han ut i köket och klarade
berstyren. Då de skulle gå hem gick Karl Abrahan först ut och när han åter
kom in sa han att det var klart för dem att gå.
En gärdesrgård skillde Karl Abrahams ägor från skoltomten. Här låg byns
skolhus med uthus. En jordkällare och en stor vedbod. Från den vedbon,
bar vi skolbarn travar av ved på våra armar in i skolsalen, där vi på vintern
eldade i en stor järnkamin, Dessutom fanns på tomten 2 utedass, ett för
pojkarna och ett för oss flickor. En lucka hängde på gångjärn där bakom så
man skulle kunna sitta mera ogenerat. Detta hindrade inte pojkarna från att,
när de visste att någon flicka satt på fjölen, gå där bakom lyfta på luckan
och titta opp så fick de ju se något extra. Vi fick ibland turas om att vakta för
att mota bort dem.
I skolan regerade fröken Åkerlind som en drottning med fast och säker
hand. Det var hennes första plats som nyexaminerad, lärare.
Bild från Hällsjö skola (Infogad av Lars från Kerstins album)
Bild från Hällsjö skola (Infogad av Lars från Kerstins album)
Hon utförde hela sin lärargärning i denna skola. Avgick med pension år
1923. På egen önskan stannade hon kvar ett år över pensionstiden. Det har
berättats mig hur det var när hon började, det var minsann inge dunungar
hon fick ta hand om. Vi kan ju tänka oss en vek flicka i 20 årsåldern ska
inge respekt hos stora bondpojkar som kanske var både 1 och 2 huvud
längre än henne. Användning av snus hos skolbarnen var rätt vanligt och
de svor antagligen som borstbindare. Men det fanns naturligtvis hyggliga
barn även då. Men hon blev väl garvad med åren och när jag och min
årgång med flera, både äldre och yngre gick i skolans hade hon nog arbetat
bort dessa seder. Jag såg då aldrig ett snuskorn i skolan. Hon verkade lite
barsk och uppträdde med pondus och stramhet men det behövdes säkert.
Hon undervisade alla årskurserna, på sommaren gick 3 klasser i
småskolan, över vintern gick 4 årsklasser i storskolan.
När vi trädde innanför dörrren, i den skolsal som fanns, hade vi till höger
pojkarnas klädhylla samt en långbänk efter väggen.
Lärare Per Liss med elever. Längst ner till vänster är Inga (Karlsson som
gift, Eriksson som flicka). Kusin till Ulla.(Bild infogad av Lars från Kerstins
album)
Vi flickor fortsatte förbi järnkaminen till motsatta hörnet där vi hade en
likadan hylla för kläder och likaledes en bänk efter väggen. Mellan dessa
långbänkar stod våra skolbänkar utplacerade. Framför skolbänkarna var
katedern placerad med svarta tavlan på ena sidan. På den andra sidan stod
orgeln. På Hyllan hängde vi, förutom kläder även våra skolväskor som var
sydda av något kraftigt tyg. I dem hade vi, förutom läxböckerna, vår
matsäck bestående av smörgås med en ostskiva eller korvskiva på. Ibland
ett stekt ägg en pannkaka och till detta en flaska mjölk. Sittande på
långbänken vid väggen åt vi vår matsäck.
Fröken, eller lärarinnan som hon ville att vi skulle kalla henne, hade sin
bostad i anslutning till skolsalen. Hon öppnade bara dörren mellan sitt rum
och skolsalen så var hon i sitt arbete. När hon kom innanför dörren reste vi
oss allesammans. Pojkarna bockade på huvudet, vi fickor neg och
allesammans hälsade god morgon. Hon hälsade god morgon tillbaka.
Därefter beordrades uppställning, vi gick då till våra bänkar, ”sitt ner” sa
hon, först då fick vi sätta oss.
Hon hade en husföreståndarinna anställd och eftersom vår lärarinna inte
kunde spela, brukade denna husföreståndarinna sätta sig vid orgeln. Sen
klingade orgelmusiken ut över skolsalen medan vi stående sjöng, ”Var
hälsad sköna morgonstund”, var och en efter sin näbb. Sen lämnade
husföreståndarinnan oss sedan lärarinnan läst ”Fader vår”.
När vi började småskolan såg hon helst att vi inte hade lärt oss något förut.
Lärarinnan ville helst lära oss ljuda bokstäverna först. När vi lärt oss dem
var det dags att börja skriva dem. Vi fick då köpa oss griffeltavla och griffel
samt linjal. Jag minns att en griffel kostade 2 öre, vad övriga materialen
kostade har jag inget minne av. All skolmaterial fick vi bekosta själva så vitt
vi inte ärvde efter äldre syskon. Sen fick vi dra linjer på tavlan och så lät det
som så ”nu ska ni följa raderna och skriva lika höga staplar”. Så småningom
fick vi börja skriva med blyertspenna i en skrivbok. Vidare fick vi tillsägelse
att sitta raka i ryggen samt att hålla pennan rätt. När vi fått vanan inne fick
vi börja skriva med bläck. Vi satte då en stålpenna i ett därför avsett
pennskaft, doppade därefter stålpennan i bläck och skrev. Nådig den som
satte bläckplumpar i boken för då kunde man få en hyrvel så det blixtra
omet. En redig örfil kunde också träffa den som inte hade hört upp eller
varit lite ouppmärksam. Just i dag, 1 juli 1980, hörde jag på radio att
förenämnda stålpenna i dagarna firat 200 års jubileum.
Då vi skulle ha gymnastik fick vi ställa upp mellan bänkraderna med
höfterfäst, armar uppåt sträck, knäna böj o.s.v.
Om vi haft psalmvärs i läxa var det bäst att lära sig den så att den kunde
läsas upp som rinnande vatten, samma sak med katekesläxan, annars fick
man bakläxa. Var det någon som gjort nåt fuffens fick de som straff sitta
kvar någon timme. När skoldagen var slut läste lärarinnan Välsignelsen och
så fick vi gå hem sedan vi sagt adjö. Varje dag hade vi någon läxa vi skulle
lära oss till nästkommande dag. Även över söndagarna hade vi läxläsning
till måndagen.
Den första bok jag fick var en ABC-bok. På en sida var det en stor bild av
en stor tupp. Om man varit extra flitig att läsa kunde det hända att tuppen
värpte. För om man nästa morron titta efter i boken där tuppen fanns så
hade han värpt en 5 eller 2 öring, ja om man varit riktigt duktig kunde man
t.o.m. hitta en 25 öring. Men man räknade snart ut att det där var bara båg.
Längre bort låg Ställberget, ett litet torpställe, och mitt i Buskbacken ett
egna hem.
Ställberget (1 Ester, 2 Gunhild, 3 Gunborg, 4 Gottfrid, kortet infogat av Lars)
Ännu längre upp Hermasson och Lillkalles. I sistnämda gården bodde
Agnes Karlsson, min bänkkamrat under hela skoltiden. Tog man av till
höger kom man förbi Snickarns ner till Nyckelmyra där nuvarande
Klenshyttans flygfält ligger.
Vi vänder åter till Gästgivargården. Sedan Selma och Gustav Andersson
avlidit, barnen hade tidigare flyttat från hemmet, revs mangårdsbyggnaden
och flyttades till Ludvika gammelgård där den fortfarande finns bevarad.
Om vi ville gå en genväg hem från skolan tog vi av vid Gästgivargåden ned
genom dalen över ån och upp för sluttningen till Jons. Här bodde änkan
Jon-Maria med 2 döttrar och 2 söner. Det var ett litet torpställe under
Grängesbergsbolaget liksom Mossen en bit längre bort mot Jontjärn. Vid
Mossen bodde Moss-Erik och hans hustru. Sonen Erik bodde hemma men
tvillingsystern Märta var redan gift. Erik gick förbi hos oss på Lördags
kvällarna, då han drog på friarstråt, över skogen till Nissbo. Dottersonen
Fritz växte upp hos morföräldrarna vid Mossen. Ett vådaskott ändrade hans
liv i unga år.
Moss-Erik hade väldigt nedsatt hörsel varför han talade så högt så han
kunde höra sig själv. Ibland använde han en lur för att höra bättre. Det blev
många gånger missförstånd från hans sida när han inte hörde vad folk sa.
Han var skogsarbetare och sa en gång då skogvaktaren anmärkte på en
vedkast att den inte höll måtten, svarade han ”Ja blir dom så här så räcker
dom till.” Det kan man säga var goddag – yxskaft.
Från Jons gick vi antigen rakt genom våran hästhage, Verkärret, eller runt
över Bertils, som vi kallade en del ägor som tillhörde fars arrende. Sen var
det inte långt hem och då hade vi bekantat oss med grannarna runt på den
sidan. Återstår Nybons på motsatta sidan där Lina och Karl Nyberg
huserade.
Nybons (Kortet infogat av Lars)
Karl Johansson och Nybo-Kalle (Nybo Kalle till Vänster, Lars kommentar,
kortet taget 1922)
Deras äldsta döttrar hade anställning i Ludvika. Hilda och Anna var kvar i
hemmet liksom pojkarna. De var lite musikaliska och spelade dragspel på
sommarkvällarna ute i trädgården och tonerna flög över dalen där vi bodde.
Ovanför källarbacken satt vi och hörde på.
Nedanför Nybons låg egna hemmet Ludviglars. Hustrun till Ludvig Larsson
gick alltid under benämningen Ludviglarsmora, jag har aldrig hört hennes
verkliga namn. Hon hade i sin ungdom varit fäbodkulla och kunde för den
skull verkligen locka på korna så det var en fröjd att höra på. På
sommarkvällarna satte hon igång med, kossera kossera koom, ropa hon,
kossera mina kom. Så blåste hon nån sorts melodi så det sjöng över
skogstopparna och korna svarade råmade bort i skogen och skyndade
hem. Det var en annan sorts musik än dragspelstonerna från Nybons, men
lika trevligt att höra på.
Mellan Vallegendomen och Lövens låg Jösses egendom med tillhörande
skog. Den ägdes av 4 syskon vilka sedan dog undan en efter en och
Grängesbergsbolaget köpte upp även denna egendom, liksom Ludviglars
flera år senare, men då av ägare som tidigare köpt av Ludvig Larsson.
Dessutom fanns det några gårdar som låg lite längre bort, t.ex. Karlkals,
Elljans, Norgrens och Pears, så var hela byn presenterad.
Far var också kolare och brukade varje höst köra in, som de sa, med
pojkarnas hjälp 3 - 4 milor som han risade, stybbade och tände samt
kolade, med all den kunskap som fodras för detta arbete. Under själva
kolningstiden, var han tvungen att gå flera gånger om dygnet, även på
natten, och se till milorna. Det gällde att hålla dem så att de inte började
brinna, de skulle endast kola. De skulle stå så och kola omkring 3 veckor
eller en månad. När han på kvällen skulle gå tände han fotogenlyktan som
skulle lysa honom, lämnade besked om hur lång tid nattpasset skulle ta.
Kom han inte hem efter den tiden blev det oroligt. Han var ju tvungen att gå
upp på milan för att se att allt funkade som det skulle. Milan kunde slå, som
de sa, och då var de tvugna att klubba henne. En natt gick det över tiden,
då fick Karl med lyktan i hand gå för att se hur det var. Men båda kom
lyckligt tillbaka. Ett extra arbete med en av milorna hade förorsakat
dröjsmålet.
Sedan milorna kolat färdigt skulle de rivas ut. Då fick vi barn bära mat till
karlarna, åtminstone till de milor som låg närmast hemma. Eftersom kolen
då skulle passas så de ej börja brinna, brukade karlarna ligga kvar i en
kolkoja som var byggd vid någon kolbotten, detta för att de snabbt skulle
kunna ingripa och släcka med vatten. Många historier gick på den tiden om
råhanda att hon kom och knackade på kojdörren om det tände.
Morronkaffet kokade de i kolkojan i en trebent kopparpanna direkt över
elden. Sen kom vi med frukosten i en kopparkruka fylld med välling och
därtill smörgås. Under tiden som karlarna åt passade vi kolen, bar vatten
och släckte om det behövdes. Sen vände vi hemåt för att vid 11.30 tiden
vända åter med kopparkrukan full med mat, men den här gången av annan
sort. Nu kanske den innehöll bruna bönor och fläsk, potatis och köttbullar
eller vad det nu kunde vara, samt smörgås och mjölk. För varje gång vi kom
dit blev karlarna sotigare och sotigare. Det var bara ögonvitorna och
tänderna som lyste vita i det svarta ansiktet. Ja, så skulle de ha lite mat till
kvällen de två som övernattade i kolkojan. En av karlarna körde hem med
hästen som de haft med och som dragit fram vatten till milan från en källa i
skogen.
Två hästar var kvar hemma i stallet, de hästarna hade farfar under dagen
kört och motionerat vattnat och utfodrat.
Nästa dag samma procedur tills alla milorna var färdigrivna. Mjölkning
morron och kväll, skötseln av ungdjur, skolbarn som skulle till skolan, barn
hemma och mat, mat i långa banor och disk. När sen karlarnas var färdiga
med rivningen och kom hem skulle tre stycken byta till rena kläder. De som
de haft på sig var ju genompyrda med sot liksom de själva.
Ja, då rulla vi in en tvättburk av trä, från källaren, placerade den framför
kaminen i lillkammaren. Stora kittlar med vatten värmdes på köksspisen
och tömdes i träburken. I denna träburk tvättade karlarna bort sotet,
försökte i alla fall, riktigt rena blev de nog inte på flera veckor, ty sotot
liksom trängde ut undan för undan.
Ja sen hade mamma en nätt liten tvätt på alla kläderna som likaledes skulle
tvättas i denna tvättburk. Kanske också i lillkammaren, var annars någon
tvättstuga fanns inte. På sommaren stod vi med tvättgrytan vid källan när vi
hade stortvätt, men nu var det sena hösten långt in i november innan
milorna var rivna.
Mitt i alltihopa gick ju mamma med barn ibland, ja faktiskt det hon 10
gånger t.o.m. Åtta av dessa är födda i gustavianska sängen i stora
kammaren i stugan vid Lövens. Vilken BB avdelning. Kors i taket. Varje
gång en ny världsmedborgare skulle se dagens ljus satte samma apparat i
gång, bud till Emma Hellkvist. Far spände för Svarten och for fram till
Ludvika för att hämta barnmorskan, som på den tiden hette Agnes Norman.
Efter någon timmes skrek en unge i kammarn och jag hörde en röst som
sa, ”dä är en flicka, men hör du Edla jag har tagit emot så många av dina
barn, kan inte den här få heta Agnes som jag”. Agnes fick hon heta och gör
så än i dag.
Moster Emma kom och skötte om både mamma och den lilla. Vi var
naturligtvis med och titta på när den där nya flickan skulle tvättas och få
torrt och rent på stjärten. Först linda hon om magen med nå´t hon kalla för
navelbinda. ”Ge mig en liten stjärtlapp” sa hon ”å så en mantel å blöja”. Så
la hon stjärtlappen närmast stjärten sedan hon strött på mjöl, ”nej det är
puder” upplyste hon oss om. Sen vek hon in det ena tygstycket mellan
benen, liksom linda in dem med detta, så efter med det andra och vek
alltsammans upp över fötterna. Linda sedan runt med en smal, tygremsa
ända uppifrån magen och runt de båda benen. ”Nej men nu blir det ju ett
paket” sa vi. Hon skulle vägas också så moster Emma la henne i en stor
handduk, knöt en rejäl knut, sen hakade hon på betsman under knuten och
läste av vikten.
Ja, då fick mamma ligga och vila en, två, tre dagar vad vet jag, medan
Hilma och Hanna skötte matgrytorna i köket och bestyren i lagården.
Matoset från köket stack i näsborrarna och frestade till aptit. Någon kom
med mat på en bricka. Någon kom sedan med eftermiddagskaffe. Hon
behövde inte gå på utedasset för att göra sina behov, utan fick gå upp på
sina darrande ben och huka sig över hinken som någon annan sedan
tömde vid utedasset. Vilken semester. Medan det i bakhuvudet gnagde, jag
undrar om de får mat ordentligt, jag undrar om de mjölkar ur korna riktigt så
de inte får värk i juvren, jag undrar om de ger grisen mat, jag undrar, jag
undrar. Nej jag måste nog opp och se hur det är, och så var den semestern
slut till nästa gång.
När Frida föddes var Agnes så blyg för henne så hon satte båda händerna
för ögonen men med fingrarna spretande så hon såg emellan dem, och så
sa hon, ”så små fingrar hon har, så små öron hon har, varför har hon så lite
hår på huvudet”. Så tyckte hon den där ungen skriker så jag är tvungen
hålla för öronen, ta undan henne, för att stunden efter när hon somnat, stå
och beundra henne och tycka att hon var så snäll.
Vid sådana här tillfällen kom alltid moster Emma med en stor kruka
sviskonsoppa, förning som det var med att de bar till barnsängskvinnor. En
annan granne kom kanske med en saffranskrans eller dylikt.
När sen prästen kom till skolan för att hålla gudstjänst, passade fäderna på
att döpa sina barn.
Ja så växte de till och drog i höjden men kläderna stod still. Klänningen som
från början nådde åtminstone mitt på benet, för jag skulle ha att växa i,
nådde efter nått år knappast till knä. Ärmen hade från hellång plötsligt blivit
trekvartslång. Men det gick ju bra att leta på nån klänning som Helga växt
ur, den var mera lagom åt mig. Strumporna som var så långa när de var
nya, nu nådde de bara på halva knä, har jag växt så mycket över
sommaren, ”de har nog krympt också" sa mamma. Men strumpebandet
som var fastsytt i livstycket nådde ju inte ner till knappen i strumpan. Det
var som bäst jag tog ett par av Helgas urväxta strumpor också, då räckte
strumpebandet till. Flanellinnet under livstycket värmde skönt, likaså
flanellbyxorna. Men ”yllekoftan från i våras dä är då rakt ingenting att ha i
dag när dä är så kallt”, fortsatte mamma. Men så hitta hon i skåpet en rock
som Valfrid växt ur. ”Få se om du kan ha den här" sa hon. Visst kunde jag
det, den var lång så det blev så varmt och skönt åt knäna. Ärmen var också
lång så det blev ingen mellanrum till vanten. Dubbla knapprader och fickor,
va fin jag blev. ”Ja du ska ju inte till skolan så dä går nog bra" tyckte
mamma. ”Men skorna dina börja bli dåliga” sa hon ”Jag ska höra med farfar
om han har läder hemma så han kan göre ett par nya åt dig. Just nu har
han inte tid för han ska laga Valfrids skor så han kan komma till skolan. Ut
åk kälke nu” sa hon. Hon ville nog bli av med mej, hon hade annat att tänka
på än att mannekänga ungarna.
Så en dag var skorna slut, ett stort hål mellan sulan och ovanlädret gjorde
att snön trängde in och jag blev våt om fötterna. Då fick jag stanna inne.
"Varför är du inte ute å åker kälke” sa farfar då har fick se mig sitta vid
fönstret och titta.”Jag har inga skor” svarade jag. "Då får vi väl göra ett par
åt dej” sa farfar. Vad jag blev glad, nu skulle jag få skor så jag kunde
komma ut. Farfar satte sig vid skomakarbänken, som stod i lill-kammaren,
plocka fram läder, tjockt läder det skulle bli sulor upplyste han mig om. Jag
hade naturligtvis smugit mig med. Han plockade också fram tunnare läder,
"de här räcker nog" sa han. En massa grejor tog han också fram, hammare,
tänger, "nej de där får du inte ha, du kan nypa fingrarna” sa han. Han
plocka fram en nål också, som satt fast på ett träskaft, men nålen var krokig
och inte als lik den som mamma gjorde nålvantar med, men vantarna blev
ju så tjocka och bra, sa karlarna, som använde dem när de arbetade i
skogen på vintern. Men hon sydde också på nåt tunt läder eller tyg i
handflatorna på vantarna, då blir de mycket starkare brukade hon säga. Då
blir nog skorna bra också fast nålen är krokig tänkte jag. "Varför har du en
krokig nål" blev nästa fråga. ”För att jag ska bättre komma åt att nåtla på
vissa ställen, se här jag har en rak nål också, de kallas sylar och inte nålar”
sa han. ”Nej låt bli kniven, den har jag nyss slipa så den är vass”, blev jag
tillrättavisad av farfar. Sen skar han med kniven nå konstiga bitar av det
tunna lädret, han skar ju sönder det, hur skulle det nu kunna bli skor, tänkte
jag. Sen tog han de där bitarna och satte intill varandra, gjorde hål med
sylen och sen stoppade han in en tjock tråd som var svart och klibbig och
farfar sa att det var becktråd och att han använde sån när han sydde skor.
När han sytt ett tag började det nästan likna en sko. Men det är ju hål här
menade jag ”där ska jag rätta fatt sulan” sa han.”Men var har farfar i den
här dosan”. ”Det är pligg, de där ska jag pligga fast sulan med” sa farfar.
Pligga, brukar dom inte spika när de sätter fast nånting. Så småningom
skulle han då pligga fast sulan. Då plocka han fram såna där träspikar i
munnen, satte en läst inuti skon, gjorde ett hål i sulan, satte dit en träspik,
nej pligg hette det ju, slog till med hammarn ett par gånger, ett hål å en
pligg också hammarn, oj så fort det gick. Snart satt sulan fast. ”Är de
färdiga nu” sa jag, ”dä ska vara snörhål om du ska kunna snöra ihop, å så
ska du ha en sko till andra foten mä". Javisst det var jag tvungen ha. Efter
nån dag var den andra skon färdig också, men jag vet inte hur många
gånger jag fråga om den var färdig. Så gjorde han skoremmar också och
jag kunde sätta på mig skorna och komma ut. Det var första skoparet som
liksom var nya speciellt för min räkning. Ja, han var bra farfar på många vis,
det var en ”rättfors” karl. Sen ärvde jag skor av mina äldre syskon
allteftersom de växte ur och om de var så hela så de gick att använda dem,
Men när jag gått ut skolan 1923 skulle, för första gången skolbarnen få viss
fri tandvård. Jag för min del fick en del tuggtänder utdragna och så fick jag
besked av tandläkare Skoglund i Ludvika, att han lagat 4 framtänder, han
skulle få laga bara 3 men han tyckte att det skulle nästan ha varit bortkastat
arbete om han inte lagat den 4;e för då fortsätter bara rötan mena han. Det
har jag varit honom evigt tacksam för, ty gaddarna sitter ännu kvar tack
vare detta och fortsatt tandvård. Jag kan inte påminna mig när vi började
använda tandborsten mera allmänt. Men före 1920 var den nog inte var
mans egendom. Men hur många frånvarodagar i skolan har man inte för
tandvärk. Jag har min anmärkningsbok kvar, i den skrev lärarinnan in om
man hade lov eller var sjuk eller andra förhinder. Första året har jag på
höstterminen 21 sjukdagar, jag misstänker att de flesta var tandvärksdagar.
En lovdag, naturligtvis för att hjälpa till vid potatisupptagningen, vi fick lov till
sådant. Året därpå, vårterminen 1 lovdag för att sätta potatis förstås.
Höstterminen 4 lovdagar i September för potatisplockning, sjuk 4 dagar.
Tredje läsåret i småskolan inga lovdagar och endast 2 sjukdagar.
Första läsåret i folkskolan (storskolan) började omkring 1:a November och
pågick över vintern med examensavslutning sista April. Det märke att det
blev fler sjukdagar under vinter-läsåret, sammanlagt 17 sjukdagar, 1 lovdag
och 1 frånvarodag på grund av väderlekshinder, då var nog vägarna
igensnöade, det är antecknat för den 29 november.
Andra läsåret inga lovdagar, ju äldre jag blev ju bättre klarade de sig utan
mig. Men det var ju ingen potatisupptagning i den månaden. Det året
sammanlagt 15 sjukdagar. Tredje året bara 5 sjukdagar, men snö tycks vi
ha fått, 2 dagar har jag varit borta för väderlekshinder.
Fjärde och sista året, "göta petter" så kärnfrisk jag blivit, endast 1 sjukdag.
Man kan nästan tro att tänderna hade värkt ur munnen men de sitter ju
fortfarande där. En dag med februariyrväder och 1 lovdag, man kan undra
vad jag skulle med den till i Mars månad, var det möjligen storbak eller slakt
de skulle ha hjälp med. Att sjukdagarna blev färre det har nog sin förklaring
i att skorna vid den här tiden var av bättre kvalitet så man blev inte så våt
om fötterna. Skorna var nog oftare köpta men gummistövlar fanns inte på
den tiden.
Farfars skor i all ära, men de släppte in ganska mycket blöta när tövädret
kom. Annars minns jag att farfar brukade smörja skorna med någonting
som både liknade och luktade tjära, detta för att hålla vätan borta.
Första skoparet som var inköpt för min räkning i en affär fick jag då jag
skulle gå in till Ludvika för att laga tänderna, alltså det året jag slutade
skolan. Det var ett par högskaftade snörkängor av chevreau, (uttalas
sjövrå) och är ett getskinn.
När jag var hemma från skolan för tandvärk var det ju först och främst
viktigt att göra något för att få slut på värken. Tandläkare var det inte ens tal
om. Då koka mamma en gröt av vatten och rågmjöl. Mjölet rörde hon i det
kokande vattnet med kräkla, ett redskap som karlarna täljde till av en
talltopp och användes i hushållet just för grötkokning. Gröten ja den hällde
hon opp i en handduk, vek ihop handduken från båda sidor så gröten
stanna i mitten. Sen la hon det varma grötpaketet mot käken där tanden
värkte, fäste ihop handduken ovanpå huvudet och så fick man sitta där ned
grötpaketet. Ja inte bara sitta, nej då fick man karda ullen som vi klippte av
fåren i höstas. Vid sidan om spisen satt man, ty ullen skulle ligga i närheten
av spisvärmen, den blev mera lätt-kardad då. På kardorna la man då ull,
om vi skulle ha grått garn tog men lite vit ull och ungefär lika mycket svart
ull, som kom från de svarta fåren, sen kardade man tills ullen var blandad
och samlade sedan ihop ullen så det blev en rund karda.
Mamma eller någon av de äldsta flickorna satt vid spinnrocken och spann
dessa kardor till garn. Sen stickade vi strumpor, vantar, koftor och tröjor till
karlarna, till mamma och till alla syskonen.
Det behövdes många strumppar även om vi brukade sticka i nya fötter på
skaften när det blev för många stoppar på strumpfoten. Men de av oss vars
ben växt ut till ansenlig längd skulle ju ha så långa strumpor, de skulle nå
åtminstone en bit ovanför knä. Pu, man tyckte att den där strumpan aldrig
blev tillräckligt lång hur man än sticka och sticka. Å Valfrid som också skulle
ha hellånga strumpor till kortbyxorna på vintern, även om de nådde till knä,
de måste också vara så långa så strumpebandet från livstycket nådde ner
till knappen på strumpan. Då var det, bättre med Karl och Johan, de var ju
en gamla nu så de använde långbyxor som stora karlarna, då behövde inte
strumpan nå så långt på benet.
Så skulle vi ha nya trasmattor till Jul också, då plockades alla klädesplagg
som inte längre kunde nyttjas, fram. Dessa klipptes sönder i smala remsor.
Far köpte hem mattvarp från affären där han handlade. Då plockades
kuggar och varpa fram sant garn-vinda. Man satte en härva av mattvarpen
på garn-vindan, sen rullades varpen från denna till kuggen. Så förfors med
flera kuggar tills alla härvor var pårullade, då var kuggningen klar. Sen
skulle det varpas och varpan sattes upp i taket. Från kuggarna rullades
varpen på varpen. Före hade mamma räknat ut både hur lång väv och hur
bred, väv hon ville ha. Då visste hon hur hon skulle varpa för att få väven
just så som hon beräknat. När varpningen var klar knöt hon ner vävrumpan,
som hon nu kallade mattvarpen.
Nu först var det dags att sätta ihop vävstolen som förvarades på vinden.
När det var gjort skulle åt dra på väven. Då fick vi barn turas om att hålla
vävrumpan son de sa. Så rullades vävrumpan på en bult som satt fast på
vävstolen och hakade sedan fast bulten. Sedan smörjde hon väven och så
var det i det närmaste färdigt att väva.
Hon färgade en del mattrasor i stora byk-grytan och med de färgade
trasorna slog hon i ränder i mattväven så det blev så vackert. Det var alltid
så roligt med dunkandet från vävstolen och vi kände igen våra gamla
klänningar och förkläden som hon slog in i mattorna. Allteftersom hon
vävde rullades mattorna på en annan bult, för att sedan klippas ur, kantas
och var då färdiga. Medan kvinnorna stickade och vävde sysslade karlarna
bland annat med att sko hästarna med vinterskor. De var tvungna ha
vinterskor med broddar för att kunna få fäste för foten på isiga och hala
vägar. När far skulle sko hästarna tog han bort den gamla skon från
hästens fot. Han skar bort av hoven och passade in den nya skon, sen
spikade han fast skon med hästskosöm vid hoven. Karlarna kollade ofta
upp hästarnas hovar och skor. De reparerade och gjorde i ordning kördon
för vinterkörningen.
Under sommaren hade de arbetat hemma vid gården med åkerbruk och
höbärgning. Nu gällde det, att tjäna lite pengar. För kolningen erhöll far
betalning från bolaget men det behövdes mer ty nu var det ebb i kassan.
Sen börjades framkörningen av kolen från milorna till hyttorna i Klenshyttan,
Gonäs och Högfors. I stora kolryssar (det var släddon med en hög korg
som var flätad av vidjor) forslades träkolen. Eftersom fler av bönderna
kolade milor och körde fram sina kol kunde det bli en lång rad med
hästfordon och pinglorna på hästarna klingade så vackert. De använde
pingla på hästen i arbete men ont de t.ex. skulle åka till kyrkan en Söndag
satte de på hästen skaller, det klingade på ett annat sätt.
De körde också kastved från skogen till Blåns i Grängesberg. Där var ett
stort vedupplag och därifrån sålde bolaget och körde ut ved till de boende i
Grängesberg, för uppvärmning av sina bostäder. När timmeravverkningen
kommit i gång i skogen körde de även timmer till Grängesberg och
gruvorna där. Dessa körningar var den huvudsakliga inkomstkällan,
dessutom brukade far åtaga sig snöplogskörningen för vägverket räkning
just på Kronvägen och erhöll betalning även för detta. De pengar som
intjänades på dessa körningar skulle räcka även över sommarhalvåret. Det
var endast om de kunde sälja någon kalv till slakt som de kunde få in någon
extra slant. Före Jul skulle grisen slaktas och samtidigt slaktades också en
kalv. De skulle ju ha kött till pressyltan och annan sylta.
Även till korven skulle fläsket blandas med kött. Då kom köttkvarnen fram,
skruvades fast vid köksbordet och sen malde vi fläsk och kött. I en del
blandades det i potatis, i en annan korvsmet korngryn, det blev hackkorv.
En del korvar röktes för de skulle hålla sig längre. Jag vet inte riktigt om det
var de korvarna som de brukade trä på ett brödspett och hänga upp i taket,
de sa att korvarna skulle torka lite, sen togs de ner och förvarades i
matbon. De andra korvarna förvarades i en särskild saltlake. Ja, då hade vi
julmat. Räntan, det vill säga inälvorna av djuren, lades i vatten ett dygn
varefter de kokades. Sen skulle mamma skrä räntan, hon gick igenom
varenda bit och skar bort allt som inta skulle vara kvar. Därpå malde hon
allt på köttkvarn, kokade upp det med salt och kryddor och så hade vi
pölsa. Hon lärde oss känna igen körtlar som absolut inte fick komma med i
pölsan ty då kunde man få magont. Den lärdomen har jag haft mycken
nytta av.
Dessutom köpte far hem en stor knippa torrfisk av gråsej. Den sågades
sönder i mindre bitar, lades i blöt i vatten visst många dygn. Därefter
borstades de rena och lades åter ner i träburken med en viss mängd släckt
kalk som ströddes på bitarna. Av soda eller björkaska, tillsammans med
vatten, tillreddes en lut som hälldes i burken. I denna lut skulle fisken ligga
tills den var färdig-lutad. Mamma såg precis när den var klar att ta upp ur
luten, då den sköljdes ren från björk-aska och lades i en burk med rent
vatten, detta byttes varje dag för att luten skulle dragas ut. Så hade vi då
lutfisk till Jul.
Men vi skulle ha bröd också, för den skulle satte vi igång med storbak.
Eftersom vi på den tiden bakade allt hårt spisbröd hemma, gjorde vi ett
sådant bak först. Då kom stora degtråget in från matbon. Mamma gjorde
degen på kvällen av ljummet vatten, mjöl och visst mycket jäst, den skulle
kalljäsa under natten. Hur många hinkar vatten hon tog det hann tydligen
inte lilla fröken nyfiken vara med och se. Men med tanke på hur stor degen
var måste det ha varit många hinkar. På morron gjorde hon opp degen, hon
arbetade då in mera jäst och mjöl och så fick den jäsa några timmar till,
lagom för att hon skulle hinna mjölka korna, separera mjölken och få undan
disken av separatorn och mjölkhinkar. Disken från frukosten skulle också
stökas undan. Vid det laget hade även stora bakbordet kommit in från
matbon och hon kunde äntligen få börja baka.
Då hade någon av karlarna burit in stora vedklabbar och lagt in i bakugnen
ovanför spisen och tändat på. Där eldades det medan degen bakades ut,
brödet jäste och var färdigt att gräddas. Vi bakade bullarna först, mamma
tog upp degen på bakbordet, arbetade degen med mjöl, kavlade ut en bit,
först med vanlig kavel sen kruskaveln och så med ett runt mått med hål i
mitten, tog ut er kaka, flyttade över kakan på en brödspade och började så
med nästa. Någon tog brödspaden och flyttade över kakan på bakskynken
där den skulle ligga och jäsa. Så fort gick det tills allt var färdigbakat. Men
av slutdegen bakade hon tjockare kakor, istället för kruskavel använde hon
här brödpiggen. Dessa kakor blev mjukt matbröd och bakbullar, d.v.s. vi
gick till grannarna med smakbullar. Två eller tre dagar bakade vi spisbröd.
När brödet var färdigjäst skulle det gräddas. Med en stor spisraka kardades
kvarvarande glöd och aska ut ur bakugnen. Sen kastades grovt salt in över
äriln och med en stor kvast sopades det rent på densamma. Sen stod
mamma där med en brödspade med långt skaft, detta för att nå in i ugnen
med spaden. Med kortare brödspadar satte vi de jästa kakorna på mammas
brödspade, med denna satte hon in kakan i ugnen. Under tiden stod
ugnsluckan öppen och för att värmen inte skulle försvinna måste det här gå
raskt undan så därför var vi två tre syskon som satte på bröd. När äriln var
full stängdes luckan. Vid sidan om fanns en liten eldstad, där mamma under
hela gräddningen eldade med små vedträn, dels för att få övervärme på
brödet, dels för att bättre se in i ugnen när brödet var gräddat. När det var
lagom gräddat tog hon ut det med brödspaden och en ny omgång sattes in
tills allt brödet var gräddat.
Därefter plockades kakorna på brödspett, trästänger, Spetten sattes på en
särskild ställning i taket där de fick torka, plockades sedan ner och
förvarades torrt.
Ja, så var det då dags att gå till grannarna med, bakbullarna. Ludviglars var
bara två i familjen så de fick bara två kakor i paketet som mamma gjort i
ordning.
”Emma och du får gå till Jösses” sa mamma. Vi fick 4 kakor i vårat paket
som vi kilade iväg med i skymningen. När vi kom in där gjorde vi som
mamma lärt oss, vi neg fint och hälsade goddag. ”God dag” hälsade de
tillbaka. Jag ser än elden på den öppna spisen och över den hängde en
kittel. Framför spisen satt Fia med det grånande håret hängande över
axlarna. Vid sidan av henne satt Ludvig, sen Fredrik med sin käpp vid
stolen. Ljusskenet vilade över dessa personer, som för oss barn var väldigt
gamla, men utanför ljuskretsen ruvade i mörkret i alla hörn. Vi kände oss
lite kulna till mods. ”Vad vill ni barn” sa Fia. ”Mamma skicka hit oss med
bakbullar” svara vi. ”Dä va snällt av mamma, hälsa å tacka henne från oss”
sa Fia. Fredrik mumla något ohörbart, han hade svårt för att tala och hade
nåt bekymmer med ena benet när han gick ut över golvet. Vi neg på nytt
hälsade adjö och skyndade oss ut. Väl utkomna tog vi varandras händer
och sprang hem. När vi kom hem berättade vi för mamma att vi blev rädda
så vi sprungit hem. ”Inte är dom farliga, hur kan ni va så dumma" sa
mamma. Ja, då tyckte vi själva att vi varit bra dumma.
Då var det roligare att gå till Ludviglars, men dit fick Helga gå den här
gången. Där brukade vi bli bjudna på kaffe och Ludviglarsmora plockade på
vetebrödsskivor och kakor runt koppen åt oss.
Till Jul bakade vi också vete-knäcke på samma sätt som spisbrödet men ej
i så stora mängder. När vi då hade bakugnen uppeldad, passade mamma
på att baka en stor skorpdeg och torkade skorporna på eftervärmen i
ugnen. Vetebröd bakades endast till de större helgerna. Sirapslimpor
bakade hon också till Julen.
Återstod julstädning, var eller varannan Jul sattes nya tapeter på väggarna,
sedan taket strukits med krita liksom den stora spiskåpan. Kvällen före
tapetseringen kokade mamma en hink full med rågmjölsvälling, den
användes som tapetklister.
Alla kopparkittlar, pannor, kastruller och bunkar skulle putsas skinande
blanka med Röda Björn. De större systrarna tog de stora sakerna, vi som
var mindre fick putsa alla lock. Fast vi fick ta de lättaste sakerna tyckte vi
ändå inte att det var roligt. Jag skura så mycket koppar som barn så jag vill
inte ha en endaste kopparsak i mitt nuvarande hem.
Ja, så skurades golvet i kamrarna och köket och när de torkat lades de nya
mattorna på. Då var det helg. På julafton sattes julkärvarna upp åt
småfåglarna. En julgran bar karlarna hem från skogen och vi klädde den
med papperskaramellerna som vi gjort själva. De bruna och vita kakorna
som vi gjort extra fina med kristyr satte vi också upp i granen med snören,
liksom de röda äpplena från äppelträdet ner på hörnet i trädgården och som
legat inlindade i papper i en låda i källaren. Ljusen var det svårast att få fast
på grenarna. De bands också fast men snören, men det var svårt att få dem
att stå upprätt och det måste de ju om vi skulle kunna tända dem.
På Julkvällen åt vi av lutfisken, av syltorna och korven och därefter
risgrynsgröt. Dessutom brukade vi grädda en stor risgrynspannkaka med
saffran i så den lyste frestande gul och god. Det var ju sed, att julnatten
skulle bordet stå dukat med mat hela natten, så att var och en kunde gå
och äta en bit om de så ville. Likaså de som skulle upp tidigt för att gå till
Julottan kunde ta en bit pannkaka och en smörgås innan de gick. Dessutom
fanns, i början av seklet, myten kvar om där lilla tomtemissen som gick
omkring på natten och såg till alla djuren vid gården och även folket. Det
kunde ju passa bra för honom att äta en bit när alla andra sov. Farfar
brukade säga ibland att om det gick riktigt bra vid någon gård så fanns där
en bra tomte. Så tomten skulle man vara snäll emot. När vi så vakna i vår
soffa i lill-kammaren hos mormor juldagsmorgon stod där var sitt fat med
jul-gott, vetebulle, saffransskivor, vita kakor och bruna pepparkakor på ett
bord intill. Kakorna hade Täpp-Lovisa bakat eftersom mamma inte hade tid
med sånt. Då fick vi ta med våra fat och gå in i köket för att få kaffe att
doppa brödet i.
När vi fått kläder på oss fick vi följa farfar ut i lagård och stall. Han bar
lyktan och när vi kom in i lagårn var det inte utan att man vänta sig att få en
skymt av tomten.
Farfar hade en påse med bröd med sig och så fick vi bryta bitar och ge alla
djuren. När alla lagårn fått sitt gick vi till stallet för ett ge hästarna, de fick
också sockerbitar ty det tycker hästar mycket om. Vi lade sockerbiten i flata
handen och hästarna plockade upp dem med mulen så försiktigt att man
märkte det inte. Djuren skulle alltid ha extra förplägnad på Julmorgonen.
Någon julklappsutdelning tillämpades inte. Men mamma brukade överraska
flickorna med nya klänningar till Jul, i synnerhet de som gick i skolan
behövde ju något nytt. De andra fick väl nåt annat. Det året jag börja skolan
fick jag på Juldagens morgon min första nya klänning, förut hade jag ärvt av
syskonen . Mamma sa: ”Ja nu är du så stor och ska gå i skolan så du
behöver nåt nytt”. Det var en vinröd trasgardinklänning med rund krage
kring halsen, skärp i midjan och i högra sidsömmen hade moster Emma
satt en ficka. ”Så kan du stoppa näsduken i den” sa mamma. Annars var
det brukligt att vi småflickor hade en brokig liten näsduksväska, fastsatt vid
sidan, för näsduken.
När helgerna var över gick skolbarnen på nytt till skolan. Karlarna fortsatte
med sina skogs-körslor och livet återgick till vardagsrutinen. Mamma och
flickorna hade sina hushållsgöromål, till sin ull att karda och spinna och de
brukade också klippa lite grövre trasor som de flätade till en lång fläta och
sydde ihop till runda dörrmattor. De klippte också små tyglappar, plockade
ihop till en rosett, sydde sådana rosetter tätt tätt tillsammans på en bit
säckväv och använde som säng och dörrmattor. Då var det också lämpligt
att se över linneförråd, filtar och täcken.
Ibland var fodret slitet då stickade de fast ett nytt foder sedan de spänt fast
täcket på stickbågen. Det behövdes kanske ett nytt täcke också, för att få
ett billigare tyg till detta sydde de av tygrester ihop lappar i olika mönster.
Det mönster de mest använde sig av var blockhus-tekniken. Då spände
man fast både tyg och foder, med vadd emellan i stickbågen och sydde
ihop. Det blev verkligen vackra täcken.
När mamma behövde förnya filtarna brukade hon väga upp vist många kg
ull och likaså lump, det var byxor och rockar av tjockt tyg som inte längre
kunde användas. Slog in detta i ett paket och skickade till Sågmyra
yllefabrik där lumpen räfflades sönder och blandades med ullen som hon
skickat med. I fabriken där spann de garn av detta och vävde sen en filt
som skickades tillbaka i mammas adress och hon fick då lösa ut den med
den summa pengar som de begärt. Vi hade då en ny filt i halvylle.
Om vi hade tillräckligt mycket lump skickade vi iväg detta och begärde att få
raffelstopp gjord av detta. Denna raffelstopp fyllde vi kuddar och madrasser
med. Tidigare stoppades madrasserna med halm som byttes då och då.
Egentliga leksaker hade vi inga, farfar gjorde skidor till de mindre av
trälaggar från en tom silltunna, spikade fast läderremmar som hällor för
foten. Men det var dåligt med krök så vi ramla lätt på näsan.
Järnbanden som hållit ihop tunnan sparades till sommaren då vi rullade
band med dem. Annars på vintern när skaren var stark åkte vi utför slänten
med näverbitar under ändan. Det enda par skridskor som fanns var ett par
s.k. träskridskor (ett par stålskenor fastsatta under en träställning för
fötterna) som pojkarna åkte på ibland. Men var det fin is på kärret så
skrillade vi där på våra skosulor, det var nog tur att det inte var ofta det
fanns is där ty då hade vi som blivit skolösa.
Nej några leksaker att bli osams och kivas om hade vi inte. Men vi hade ju
trevlig sysselsättning med djuren. Inte minst när tackorna lammade.
Lammungarna var ju så söta när de var nyfödda. Ibland kunde någon tacka
få rätt många lamm, då kunde det hända att hon mota bort någon av
ungarna så den inte fick någon mat. Då bar vi in honom i köket och gav
honom mjölk i nappflaska. Där fick han stanna tills han blev så stor så han
klarade sig bra, då fick han komma ut i kätten till de andra. Men när våren
kom och dörrarna öppnades i lagårn då smet han ut och kom in springande
genom den öppna köksdörren. Han var så glad så han sprang runt på
köksgolvet och släppte en massa små kulor av bara glädje, de där fick vi
sopa upp. De blev så folkkära eftersom de bott tillsammans med oss. Vi
ville ha nånting att leka med därför gjorde vi oss en trastulta. Av nåt
tygstycke formade vi till en tullta som liknade en docka i fason. Sen sydde vi
kläder till henne, det blev mest kjol och blus, det var lättast att klä henne
med dessa plagg. Mössa på vintern fick hon, på sommaren sydde vi
halmhattar till henne. Det var så att både det manliga och kvinnliga könet
använde halmhattar. Det fanns alltid något gammalt material som vi fick att
sy av till dockorna. Vi gjorde de sötaste små hattar, plockade en blomma
ute i gräset och satte på hattbrättet. Hon kunde ju ha ny hatt varje dag
därför att blommorna vissnade, men det var bara att hämta en ny. Den ena
dagen kunde hon ha skär äppelblomma, en annan dag en förgätmigej,
längre fram när rosenbusken blommade kunde hon ha en liten skär
rosenknopp på sitt hattbrätte.
1914 bröt första världskriget ut, jag var då 5 år. Nyheter från kriget nådde
väl också vår by genom någon tidning, även om utbudet av tidningar alls
inte var så stort som det nu är. Våra manliga grannar kom på besök i
skymningen och satt å pratade om kriget och allt elände som det drog med
sig. Eftersom vi alltid brukade spara på oljan i våra lampor en stund varje
kväll så satt vi i mörker. Vi ungar satt tysta som möss i hörnen så ingen
märkte att vi fanns där. Så därför kunde de berätta nog så hårresande
historier som naturligtvis inte var lämpliga för 4, 5 och 6 åringar att höra på.
Det satte sina spår i hemska drömmar om nätterna och de drömmarna
fanns där i många år tills jag blev ganska stor.
Kriget ja, vi var ju så lyckligt lottade att vi hade kor i lagårn. Vi fick mjölk, vi
kärnade smör. Var det så att korna mjölkade bra så det blev mjölk över. Ja
då kokade mamma stora messmörsgrytor. Vi hade potatis och vi hade mjöl
så vi kunde baka bröd. Men vi fick också dela med oss av både potatis och
säd. Myndigheterna hade sina bestämmelser då som nu. Så brödet och
mjölet kunde ta slut ibland. Jag minns att det fanns ärtmjöl, gröna ärter som
var söndermalade till mjöl. Det mjölet blandat med vetemjöl gräddade
mamma pannkaka av, hon gjorde även bullar av detta mjöl. Ibland
blandades vetemjölet med potatismjöl till pannkakorna, men de blev hårda.
då var ärtmjölet bättre och godare.
Trots att vi själva hade råg på logen var vi tvungna att i lönndom mala råg,
på en särskild kvarn vi inköpt för ändamålet, så att vi skulle få mjöl till
gröten. Det blev ett grovt mjöl men en gröt som smakade mumma.
Bolaget tog hem stora partier amerikanskt fläsk och så fick varje bonde och
torpare under bolaget köpa visst många kilon.
Färsk sill köpte far hem en låda i taget om det var vinter, ty då kunde de
frysa ned den i någon stor snödriva och kunde ta därifrån pö om pö. När
kaffet tog slut rostade de råg som användes i stället för kaffe, När vi skar
rågen i slutet av Augusti månad och räfsat åkern så blev det alltid några ax
kvar på åkern, då brukade de grannar som inte odlade råg, fråga om de fick
plocka rågaxen som låg kvar. De skulle blanda sitt kaffe med rågkornen.
Naturligtvis fick de det.
Ja, det gick ingen nöd på oss, men att det var besvärliga tider för dem som
inte hade kor och inte kunde odla potatis och rotfrukter var helt klart. Det
märktes ty när mamma mjölkat på mornarna stod det alltid folk från
Grängesberg utanför, som gått den långa vägen över Dunsberget, för
utsikten att få köpa någon liter mjölk i sina medhavda mjölkkrukor.
Kriget slutade 1918 men samma år utbröt en svårartad influensaepidemi
kallad Spanska sjukan, som åstadkom stor dödlighet, men ingen i vår släkt
dog.
Farfar dog 1920, 80 år gammal och dagen efter begravningen var det
gravöl där hemma. Grannarna var bjudna på kaffe. Mamma hade bakat
bl.a. en mjuk pepparkaka, en stor långpanna full. Men eftersom mamma
tyckte att den var misslyckad sa hon: ”den där kan jag inte bju på”, hon
ställde ut pannan på ett bord på verandan och sa till oss barn, ”Ni får äta av
den här sen kan ni gå och skära sönder äpplen åt korna”. Vi högg in på
kakan medsamma och det dröjde inte länge förrän pannan var tom, för
kakan var väldigt god. Ja, det blev många besök på utedasset efter det
kalaset.
När vi sen skar äpplen olyckas jag till så jag skar av fingertoppen, det var
bara lite under nageln som höll fast den, där den satt och slang.
Äppelbitarna antog en annan färg och Helga sa; ”spring in till mamma och
visa henne”. Det hade jag ingen lust med så mycket främmande som hon
hade, utan jag sa: ”vi lindar om själva”, så Helga sprang upp på vinden och
hämta en bommulslapp som hon kom med jämte ett snöre. Så linda hon
lappen runt fingret och sen snöret, knöt till ordentligt så det skulle sitta kvar.
Sen fortsatte vi skära äpplen.
På fredagen skulle köksgolvet skuras, ”Ska du skura golvet” sa mamma till
mig. Klart jag skulle göra det. En hink med vatten samt skurborste
plockades fram, på med en klick såpa, sen skurade jag en bit. Från en
annan hink med vatten och skurtrasa sköljde jag bort lortvatten och
såplödder och så fortsatte jag tills hela golvet var skurat. Då reste jag mig
med rödblommiga knän, tömde ur skurvattnet under stora äppelträdet,
sköljde ur trasa och hinkar vilka ställdes i solen att torka. Men det lilla
bandaget på fingret var vid det här laget allt annat än trevligt. Jag får sätta
på ett nytt tänkte jag, gick och hämtade saxen som hängde på en spik på
väggen vid fars plats vid bordet. ”Har du gjort illa dej” sa far, ”nej jag har
bara skurit mej lite2 svara jag, klippte av snöret och tog bort snöre och lapp
och se där dingla en fingertopp på ett kritvitt finger. ”Men va är det här” sa
far ”hit med en ren lapp" sa han, så hämta han själv jodflaskan, hällde i en
redi klunk i själva såret, vek sen lappen över fingret och klämde den
avskurna biten mot fingret och lindade om. Bandaget satt sen en tid och jag
slapp skura golv. Så en dag sa far ”Nu ska vi se hur det är” och se
fingertoppen hade växt fast. ”Jaha det här ser fint ut” sa far, precis som
läkarna säger när de har gjort ett operativt ingrepp på en och avsynat
detsamma, ”Jaha det här ser bara fint ut”.
På denna fingertopp ett ärr jag ännu bär,
som minner mig om denna tid fast sjutti jag nu är.
Det var betydligt allvarligare när Valfrid fick blindtarmsinflammation. Han
börja tala om att han hade ont i magen, låg i kökssoffan och ville inte gå
upp. Han var inte så trevlig tyckte jag, kunde han inte gå upp så vi fick gå ut
och leka. På morron lyfte far på täcket och ville känna på magen, Valfrid
höll emot med båda händerna. Ja far kunde inte bara sitta på en stol och
titta på honom. Han selade hästarna och körde till Bertils där han skulle
köra i åker. Vid 10 tiden på förmiddagen blev jag skickad med kaffe till
honom. ”Hur är det med Valfrid” frågade han. ”Ja han ligger han säger att
han är öm i magen” svara jag. ”Ja” var enda kommentaren. Han drack ut
kaffet och jag gick hem. Genast efter mig kom far med hästarna. "Kör fram
giggen” sa han till Karl och till mamma sa han ”ta fram kläder till Valfrid å,
så ska han klä sej, jag ska åka till doktorn med honom”. Så klädde han sig
själv, Valfrid satte sig i bredd med honom i giggen och så bar det iväg.
Uppför Vallbacken över Björnberget till Grängesbergs sjukstuga för att där
bara få beskedet att det inte fanns någon doktor där, ni får åka till Ludvika.
Upp i giggen igen och fortsätta över Klenshyttan till Ludvika och berättade
far när han kom hem, ”hästen var tvungen gå varenda steg, för så snart det
ruska till det minsta hade Valfrid så ont”. Blindtarmsinflammation, det blir
operation, var beskedet från doktor Haglund. När far kom dit dagen efter
fick han veta att blindtarmen var sprucken. Valfrid fick ligga med öppet sår
och kompresser som skulle dra ur varet. Men doktor Haglund hyfsa till
grabben så han kom hem så småningom.
Ja, en sprucken blindtarm det kan väl vara nånting att komma till doktorn
med. Men avskurna fingertoppar som sitter och dinglar, det fixa de själva
förr i världen. Jag brukar tänka på det ibland när jag läser i tidningen att
läkarna sätter fast fingrar och andre delar som vi helst inte ska tala om,
även örsnibbar. Läkarna har nog också lite mer att ta till än bara en flaska
jod eller Lasarol. Annars sa ju reklamen på den tiden att Lasarol var bra för
allt så det blev en slogan ”går du snett på dina skor smörj med Lasarol”.
Lasarolflaskan kom alltid fram när det var nåt sår som skulle skötas om.
Kom vi hem med såriga fötter tvättades såren rena med Lasarol och så
bruka farfar säga "vi får väl lägga på ett grodblad”. Så plockades det in ett
groblad från gräsmattan utanför, detta bands fast över såret tills det läkt.
Det var så många, ska vi kalla dem original, som gick efter vägarna på den
tiden. De hade antagligen ingen fast bostad utan kom och bad att få ligga
nån natt på en halmsäck på golvet i köket, eller ute på höskullen på
sommaren. Far var inte gå noga på att de skulle ligga i höet, de kunde ju ha
tändstickor och röka och risken fanns då att de kunde tända eld på lagårn
och allt därute, så det blev mest köksgolvet. En sådan var SågfilarJohansson, han gick omkring och filade sågar i gårdarna emot att han fick
mat och nattlogi och kanske någon slant ibland.
En annan var Svart-Johan som han fick heta i folkmun. Varför detta namn
har jag inte lyckats utröna. Ja, så hade vi Skräp-Erik som jag berättat om
förut. Ännu en var Jutar-Ekman, hans namn kom sig av att han göt
småsaker. Bl.a. spottkoppar, dessa var brukliga på den tiden. Gjutningen
verkställde han i hyttorna och avyttrade sina alster ute i bygderna. Han
logerade och vandrade mellan de olika hytterna.
En kvinnlig vandreska som också kom emellanåt hette Stina-Lisa och en
annan benämndes Kludda. Troligen klädde hon sig gå hon såg på-kluddad
ut. Dessutom kom det ibland vanliga luffare, de kom in och tiggde mat eller
kaffe, men gick när de fått det begärda. Det var väl utstötta som hade svårt
att få arbete eller inget ville ha.
Då skulle vi barn också leka luffare och klädde ut oss med nå kläder som
inte alls passade oss, vi skulle ju se riktigt fattiga ut. Så kom vi in och
förställde vår röst och fråga om vi kunde få lite mat. Vi var så svånga och
hade inte ätit på flera dar. Ja, då plocka någon fram ur skänken sill å kalle
jolbär och sa ”då får ni äta dehär”. Men då fick vi också leka leken till slut
och äta upp det de plockat fram.
Jag minns från min tidiga barndom att en jude brukade komma allt
emellanåt och bjuda ut tyger till försäljning. Det var dåtidens köpmän,
liksom västgötaknallarna. De kom med häst och kärra fullastade med varor
och lerkärl av alla de slag, stora fat, spillkummar, tallrikar och krukor. Visst
var det bra att få köpa sådant utanför dörren. Det var ibland tunga och
bräckliga saker att bära för den som inte hade häst att forsla hem varorna
med. Velociped var det ingen som hade på den tiden.
Från socknarna i övre Dalarna kom kullorna i vackra dräkter. Det var Mora,
Orsa, Leksands, eller Rättviks dräkter de hade, beroende på, från vilken
socken de kom. De sålde bonader, kuddar och band i glada färger allt
hemvävt. Alla dessa var en sorts nyhetsförmedlare. De hade alltid något
nytt att berätta från bygderna och var därför ganska väl sedda när de kom.
En annan typ av vandrare var tattarna. De kom i stora sällskap, kvinnor,
stora karlar och många barn. Ibland kunde de ha häst med kärra,
dessemellan drog de en kärra med sina tillhörigheter. De var inte välkomna
ty ansågs vara lite tjuvaktiga, det försvann också en del saker vid deras
besök. Detta sällskap kom alltid på sommaren och ville ligga i logen. När de
installerat sig kom modern för sällskapet till mamma och sa med sin
lenaste röst, ”Kära mor kan jag få lite jolbär och koka lite mos, barnen har
inte fått mat på flera dar". Ja, det där lät ju så ynkligt så vi skickades ut i
potatisåkern att hacka upp en hink jolbär, ”men ta åvens värt” sa mamma.
Sen sköljde vi dem och rafflade dem i rent vatten så de skulle bli mera
lättskalade. Tattargumman kokade och stampade den sedan med trästöten.
”Om jag nu hade lite mjölk att ha i moset och så lite gräslök” sa hon. Hon
fick båda sakerna. Men när hon stod där och rörde i moset föll en fluga ner i
grytan. Mamma gjorde henne uppmärksam på detta, men hon hade redan
rört in flugan i moset och sa därför, "ja, lite lort i go mat gör inget”. Hon
gjorde inga ansatser att ta bort den.
Vi hade mycket flugor eftersom vi hade kor, även om vi satte upp
flugfångare så flög många ändå omkring. Ja när gumman rört färdigt moset
fortsatte hon ”om jag nu hade haft en salt sill att steka till de här så skulle
dä ha blitt kalasmat”. Hon fick inte bara en salt sill utan många från
silltunnan i matbon.
Jag håller med henne, det blev säkert kalasmat, frånsett flugan. Karlarna i
sällskapet brukade förtenna kopparkärl och eftersom sådana användes
ganska mycket i hushållen på den tiden, passade alla granarna på att få
detta arbete utfört. Efter någon dag drog de vidare.
Det kom många sådana här vandrare förbi hemma, eftersom stora vägen
mellan Kronvägen och Klenshyttan strök förbi gaveln på våran stuga. När
de såg att det var en bondgård så tänkte de att här finns kor, här finns
potatis, här kan vi få mat. Därför stannade dom till där.
Min far övertog arrendet troligen 1902 och farfar och farmor bodde
tillsammans med dem. Men redan året därpå, dog farmor 61 år gammal. Då
bodde också fars tre bröder och en syster därhemma. Systern flyttade till
Smedjebacken och gifte sig. De tre bröderna fick Amerikafeber och for över
dit. Den där Amerikafebern satt liksom i hos folk ända fram till 1920 talet.
Det var också flera unga som for, söner och döttrar i Israels familj, även
från Bäcks familj for tre söner och en dotter, från Hedmans en son. Farfar
skrev brev till sina söner och vi brukade sitta och titta på när han skrev, vi
var ju allestädes närvarande. Men då var vi tillsagda att sitta tysta. Det var
intressant att se på när han skrev. Vi hörde alltid när vi var små att farfar
inte gått i skolan mer än tre veckor. Han var född 1840 och det kan väl
tänkas att skolundervisningen inte var så långt framskriden på den tiden.
Men jag som sett hans handstil kan i dag förvåna sig över hur han kunde ha
en så fin handstil. Kanske beroende på det flitiga skrivandet till Amerika.
Övning ger ju färdighet.
Under alla dessa år som far innehade arrendet från 1903 till 1940 då han
dog och min bror Karl i sin tur tog över, bröt han stubbar och stenar med
hjälp av pojkarna. På så sätt utökade han åkrarna och kunde därmed ta
större skördar sedan han arbetat upp jorden. Jag minns en gång då
förvaltar Lagerlöf var på besök för att inspektera egendomen, hur han öste
beröm över far för att han hade utökat åkerarealen på egendomen,
naturligtvis ett plus för bolaget.
Att jag fanns i närheten och hörde det här kom sig därav att jag vänta på
besked när jag skulle springa ner till hagen och öppna grinden så förvaltarn
skulle slippa stiga ner från hästen som han red på och sen till nästa grind
och öppna för att sedan niga fint och tacka för grindslanten, som den här
gången blev hela 25 öre, annars var 5 eller 10 öre det mest vanliga. När jag
visa slanten när jag kom hem sa far "ja i dag var förvaltar Lagerlöf på gott
humör". På den tiden lönade det sig att bryta åkermark.
Vi hade också besök av våra släktingar ibland. Fars bror Gustav bodde ju
vid Vallen och hade nära till oss och kom ofta på Söndagarna och pratade
bort en stund. Faster Hendrietta var änka när jag började minnas henne,
hon kom också på besök med sonen Gustav, han var jämnårig med Karl så
pojkarna hade mycket roligt tillsammans.
Från Vanbo kom ibland faster Anna och farbror Per med barnen och från
Smedjebacken faster Hedda och Kalle med de minsta barnen. De kom alltid
oförhappandes men var alltid välkomna. De bjöds på det som huset
förmådde sen gjorde de ”syskonbädd” som vi sa, sov på halmmadrasser på
köksgolvet. Det var ju huvudsaken att vi träffades och hade trevligt. Det är
minnen man bär med sig.
Vi var ju så många själva så alla sängar och soffor var fullbelagda. Vi barn
låg också skafots, det vill säga två låg åt ena hållet i bädden och minst en
åt andra hållet. Resultatet blev en gång som jag minns att jag fick löss i
håret. Skolflickorna hade fått löss i sitt hår i skolan och dessa småkryp
vandrade glatt över även till mitt hår. Det började klia och jag gick och rev i
huvudet, då sa mamma, ”varför kliar du så där jag kan väl aldrig tro du har
fått löss". Jodå, när hon titta efter fanns där löss och de hade lagt gnetter
(ägg) vid öronen redan. Hon tog fram en bricka på bordet, leta fram
luskammen och började kamma håret, sedan jag löst upp flätorna. Denne
fintandade kam i detta långa, tjocka hår och med den hitta dessa småkryp
var ju kan man tycka en hopplös sak. Men ibland följde någon lus med i
kamningen och hamnade på lusbrickan, då knäppte mamma kvickt ihjäl
henne. Det var bäst att knipsa henne direkt för hon sprang för sitt liv kvickt
så kvickt. Att helt utrota dem med denna metod gick inte. Vi plockade i
skogen ett sorts gräs som växte i revor vi kallade detta gräs för lusgräs
därför att vi kokade det i vatten och med avkoket tvättade vi håret just för att
få bort lössen. Ja, lössen fick vi bort i alla fall.
Från Klenshyttan kom ibland mormors syster, moster Augusta som vi sa,
det var också ett sånt där kärt främmande, liksom moster Tina, (fars riktiga
moster) och Gransell, ja honom kallades alltid vid efternamnet. De bodde i
Kungsgården, så det var långväga främmande. De var pensionärer men
pigga och roliga, åkte på sommaren för att hälsa på släkten. Han titta alltid
efter hur det såg ut och vilken färg det var på det som han lämna under
fjölen när han gjorde besök på utedasset. En dag kom han in och var lite
skärrad och se att nu var det nå fel för det var alldeles svart det han gjort.
Men mamma lugnade ner honom och sa att det kom sig av att han ätit
blåbärsgröt. Ja då förstod han sammanhanget. Han tyckte det var så
underbart att sitta i sommarkvällen och lyssna på konknarren. Den kunde
han inte höra där han bodde, kornknarren håller ju inte till i tättbebyggda
samhällen. De tyckte mycket om både blåbär och smultron så vi brukade
plocka till dem. Smultron kunde vi plocka litervis, men de första smultronen
vi hitta dem tog vi alltid hem till småsyskonen, vi som var större nändes inte
äta ett smultron av dessa, annars hade vi blivit beskyllda för att vara
åfängda.
När vi dragit slipsten åt farfar, han slipade alla liar under slåttersäsongen,
fick vi ledigt. Då tog vi våra mått och gick på våra smultronställen och
plockade.
På sommaren skurades också verandagolvet varje lördag, sen skickades vi
barn ut i hagen där vi bröt granriskvistar och dessa satte vi ihop till en matta
nedanför verandatrappen. Sen krattade vi grusplan utanför och tyckte då att
det var städat till helgen.
En vår fick far besked från bolaget att vi skulle få upprustat i kök och
kamrar. Vi kunde naturligtvis inte bo i i lägenheten då utan vi utrymde
snickarbon. En spis murades in med rökutgång vid fönstret, golvet skurades
ordentligt. Alla tjär-fläckar fick vi inte bort men vi la mattor över så syntes de
inte. Det var ju viktigt att vi fick lite hemtrevligt, vi skulle ju bo där medan
hantverkarna arbetade i lägenheten. Jag har tidigare berättat att det fanns
ett rum över snickarboa, där låg de äldre syskonen. Vi hade det riktigt
mysigt i den där snickarbon. Sen var allting nytt och intressant när vi
flyttade tillbaka. En eftermiddag när vi var på havreåkern och bar band till
hässjorna kom moster Emma förbi och omtalade då att Israelsmora dött.
Hon sa, ”ja, hon har inte varit nå, hävli på länge, än har ho lega än har ho
väri oppa, sådä va nog bäst för henne att ho fick slipp unna, ho kun i alle
fall int bli bra". Det var liksom underförstått vilken sjukdom hon led av. Det
var vissa sjukdomar som de inte uttalade namnet på, det var tabu. När sen
havren torkat på hässjorna kördes den till bandloa i logen, tills vi en dag
skulle tröska. Tröskningen ja, det var verkligen ett lagarbete. Då bestämde
far vem som skulle utföra de olika sysslorna vid tröskningen. Själv satt han
alltid vid matarbordet och matade in i tröskmaskin. Vi brukade vara två eller
tre i bandloa, löste upp bandet som kärven var hopknyten med och
plockade upp kärvarna på matarbordet. Sen stod en framför tröskmaskin
och räfsade undan halmen när den kom fram ur maskin. Säden stannade
på golvet. Så stod det en som skakade, som det hette, ur resten av säden
och lyfte halmen över till halmloa där två personer drog undan och
trampade ned halmen.
Men så hade vi utanför logen vandringen, som vi sa, en särskild anordning
med kugghjul som låg på marken och som hade koppling med
tröskmaskinen på logen. Hästarnas skaklar fästes fast vid stänger som
utgick från vandringen. När man körde hästarna runt runt så drog de
vandringen och den satte då igång tröskmaskinen. När då far förde in en
kärve i maskinen slogs säden loss från halmen.
Bilden är från en tröskvandring som fanns i Tennberg 1922. (Infogat av
Lars)
Längre tillbaka, när inte tröskmaskin fanns, slog de med slaga ur säden. I
regel brukade två av pojkarna köra vandringen. Men den här hösten
behövdes troligen en av dem inne på logen. "Helma får köra vandringen”
sa far, därvid blev det och tillsammans med Valfrid, som körde Brunte,
travade vi runt, runt och körde. Svarten som jag körde sneglade lite på mej
och tänkte nog som så att den där körkarln kan jag nog inte lita på. Men det
var så att om jag inte smackade nog mycket eller klatsade för lite med
tömmen så Svarten sacka efter, ja då hojta Valfrid till mitt i visslandet och
sjungandet, hoppla pojkarna trava på, Genast lystrade de och trava lite
fortare.
Men Svarten fick allt lära sig att ha mig som körkarl för sen körde jag en hel
del. När vi arbetat så en timme ungefär så hojtade far till oss som körde
vandringen, då visste vi att vi skulle stanna och stoppade då hästarna. Vi
hade då kört en "heta" som det hette. Då gjordes paus för att ösa säden i
säckar ty det hade samlats en bra hög framför maskinen. Hästarna
behövde också vila.
Sen skildes agnarna från säden i kastmaskin. Säden förvarades på
sädesmagasinet ovanpå logen. Där tömdes säckarna för att säden skulle
torka och ej börja brinna.
Ett mycket svagt barndomsminne har jag av en linåker med ljusblå blommor
och när de drog upp det där linet. Sen blev det ett enda pratande om
rötning å blötning å skäktning å repning å bråkning, det skulle bråkas,
bråkas? Det sa ju mamma att vi gjorde ibland, det fick vi ju inte vi skulle ju
vara sams. Skulle de stora börja bråka, fick dom bråka?
Det var nog sista året de odlade lin men det var nog inte första gången det
har jag förstått när jag har tänkt på dessa lakan som var lite stickiga. De var
vävda utav lingarn.
Jag brukar tänka på ibland hur våra fötter var funtade som kunde hålla, för
alla strapatser. Vi gick ju barfota hela somrarna, i skogen, på hallonfallen
bland ris och stenar när vi plocka hallon. Vi gick barfota på stubbåkrarna
där de skurit råg och havre och bar fram sädeskärvarna till hässjorna. Men
jag kan än i dag känna hur vasst det var under fötterna, men trava på
gjorde vi. Vi gick nog barfota så mycket så fotsulan var som läder.
Vi lekte lekar som motsvara de äldres arbete. I ett hörn av hagen hade vi
ladugård. Kor av grankottar, får av tallkottar, fyra ben hade de
allesammans, det hade Valfrid ombesörjt. Dessa djur skulle ju ha mat, så
visst måste vi skaffa hö till dem. Men därtill behövdes redskap. Valfrid ville
väl visa att han var karl att skaffa fram dem så han gjorde en liten lie med
orv med vilken han slog gräset. För att vi skulle kunna räfsa ihop detta gräs
måste vi ha en harv, en sådan tillverkade han också. Även en kärra att
samla upp höet i. Framför kärran spändes käpphästen och höet fraktades
till hässjan. Till denna hade han gjort hässjegubbar av lite grövre trä med
spikar islagna att lägga stängerna på. Allt utfört i smått exemplar och därför
så roligt.
Ibland kom Karl och beordrade oss att följa med till hagen med hästarna
när de skulle på bete. Jag skulle ta Urban. Helga ledde Brunte, själv tog
han hand om Prins eftersom han var livligast, så den tordes han inte släppa
i händerna på oss. Så gick vi då. Jag tyckte allt att jag var bra liten framför
den där stora hästen och det blev inte bättre när han börja putta med mulen
bak i ryggen på mig, det kändes genom min tunna sommarklänning så jag
rös mitt i sommarvärmen. Tokstollar där, det var ju i all välmening, han
hade ju inte bitit mig för allt i världen.
Vintrarna minns jag som mycket kalla, folk hade ju så dåliga bostäder på
den tiden. En vintermorgon skickades Emma och jag till Täpp-Lovisa med
mjölk. Vi kom tidigit så hon var ännu inte uppstigen, men vi knackade på
och väckte henne. Hon öppnade för oss och sa till oss att komma in och
värma oss innan vi gick hem igen. Hon tände i den lilla vedspisen, sittande
på den lilla pallen som stod framför. Snart brann en härlig brasa och det
knastrade hemtrevligt från kvistarna hon plockat i skogen under sommaren.
Kaffepannan sattes på och vi vädrade kalas.
Nu var det dags för påklädning. Ett rejält linne av flanell som räckte en bit
ovanför knä hade hon tydligen sovit i jämte ett par byxor som nådde en bit
nedanför knä. På detta satte hon ett livstycke, drog på sig ett par
hemmastickade strumpor som nådde strax ovanför knä. Dessa knäppte hon
fast vid livstycket med ett resårband. En tjock rejäl underkjol knäpptes på
därefter en väst, ytterligare en tjock blagganskjol och därefter en långärmad
blus högt uppknäppt i halsen. En tjock väst till och så var hon färdig. Efter
denna procedur, som vi åsett, förmodar jag med gapande munnar, var hon
så rund, så rund. Sen blev vi bjudna på kaffe, bullar och kakor innan vi gick
hem. Vi berättade för mamma att Lovisa hade satt på sig så mycket kläder
"ja det behöver hon säkert, hon har så kallt i sin stuga" sa mamma.
Ungar är ungar, vi fick för oss en gång att vi skulle ligga i stallet. Vilka
befängda idéer ungar kan komma upp med. Sagt och gjort, vi drog ned en
massa hö från skullen och ordnade en bädd på golvet i gången framför
hästarnas krubbor. På höet lade vi ut filtar och där sov vi. Men den
sovplatsen blev vi botade för med en natt, ty hästarna började tidigt på
morron äta av det grova klöverhöet de hade i sina krubbor. Tre hästar som
tuggar på grovt klöverhö, det blev knurp, knurp i det oändliga, så det var
inte att tänka på mera sömn den natten. Jag misstänker att det var Valfrids
ide att vi skulle sova där, ty han var en lustigkurre som drog in oss yngre
flickor i en massa tokigheter. Men en gång fastna han bokstavligt talat själv
i det han hittat på. Det var mycket snö den vintern, så snödrivorna nådde,
på ena sidan av ladan, ända upp till kanten av taket så vi kunde klättra från
drivan upp på taket. Naturligtvis kom han på att vi skulle hoppa från taket
ner i snön, men på andra sidan av ladan. Ty där var det längre ner till
marken. Lika naturligt var det för honom att säga att vi skulle hoppa först,
lydiga som vi var så gjorde vi så. Sen tog han en rejäl sats och hoppa och
landade långt ut i den djupa snön, och där satt han fast. Vi hade snörkängor
på oss så dessa följde med foten när vi skulle ur snödrivan, men Valfrid var
iförd läderstövlar, dessa satt fast i snön och vägra absolut att följa med
foten när han försökte dra upp den. Där satt, han, eller rättare sagt stod.
Men bättre brödlös än rådlös, han drog ur fötterna ur stövlarna och sprang i
bara strumplästen in. Bytte till andra strumpor och skor, hämtade en spade
och grävde loss stövlarna. När det blev skare åkte vi utför slänterna med
näverbitar under ändan.
När far och de två äldre bröderna kom hem från skogskörslorna på
vinterkvällarna och stallat in hästarna och selat av dem, kom de släpande
med seldon och hästtäcken som de hängde upp på stolskarmar runt
köksspisen. Det var lika viktigt att hästarna fick torrt på sig nästa morron
som att karlarna fick torra kläder.
Vi hade ingen elektrisk ström i byn förrän i början av 1920 talet, så vi lyste
oss med fotogenlampor, under kriget använde vi karbidlampor, då olja till
fotogenlamporna ej fanns att få. År 1922- invigdes Folkets hus i Hällsjön, så
nu fick ungdomen någonstans att roa sig.
Folkets hus i Hällsjön.
Tidigare hade far ordnat så ungdomen fick samlas hemma i vårat stora kök
för lek och dans, när det var vinter. På sommaren dansades det på boden
ovanför snickarbon. Jag minns hur Hilma och Hanna brukade locka håret
med locktången som de värmde i brasan i kakelugnen. Pingstvännerna
brukade också komma och be om att få hålla möten hemma i köket. Då bar
karlarna in bockar från snickarbon, på dessa la de plankor så det blev
sittplatser. Visst blev det extra skurdagar efteråt men det var ingen som
knota, utan det blev renskurat.
Vid 11-12 årsåldern kom jag med i barntemplet. Elna Eriksson och hennes
man var entusiastiska nykterhetsvänner och tillhörde nykterhetslogen. Elna
samlade byns barn och bildade barntemplet och blev dess ledare. En
mycket bra sådan. Vi fick hålla till i skolsalen med våra möten, då vi sjöng
sånger, läste ur någon bok och ibland fick vi leka ringlekar sedan vi plockat
skolbänkarna åt sidan. Vi blev också bjudna till barntemplet i Klenshyttan.
Det var ju en större förening med flera medlemmar och hade också bra stöd
från flera äldre, de hade ordnat allt så trevligt. De spelade också teater. Då
fick Elna iden att även vi skulle spela teater. En pjäs valdes ut och det
bestämdes vilka som skulle spela de olika rollerna. Elna bestämde att jag
skulle spela prinsessarollen, hon hade ganska mycket att säga. Holger, min
kusin, skulle spela prinsen. Vem som skulle spela de andra rollerna har jag
inte något minne utav därför att i min roll hörde att jag som slutreplik skulle
säga ”min kära, kära Arne,” som var prinsens namn och så skulle jag gå
fram och krama om honom. Jag sa med detsamma ”kan vi inte utesluta det
där", jag ville inte. Jag visste ju att det skulle komma folk och titta på, det
bar mig så emot. Men Elna försökte övertala mig och lyckades också till
slut. Men inte ett ord av det som jag sa tidigare i pjäsen kan jag komma
ihåg, endast denna slutreplik därför att den stod som en eldskrift framför
mig genom hela pjäsen. Jag tyckte det var så hemskt, så hemskt. Jaha så
gick världen miste om en skådespelerska.
Jag har tänkt på detta ju äldre jag har blivit. Jag kommer ihåg så mycket
från min tidiga barndom, episoder från skolan, psalmverser men inte ett ord
som blev sagt i denna pjäs, bara detta hemska som jag var tvungen
igenom.
I skolbiblioteket lånade vi böcker, först blir det ju mest sagoböcker om
drakar och troll, sagor om "Tusen och en natt" med Aladdin och den
underbara lampan, men även indianböcker var intressanta tyckte jag. När
jag blev äldre kom nog reseskildringar i främsta rummet. Vi hade också
böcker i skolan i vilka vi läste högt för hela klassen så att vi skulle öva upp
oss i innanläsning. Ur en sådan bok minns jag än några strofer, vem som
har skrivit den vet jag inte men de lyder, jag citerar:
Röka tobak är ett bruk
som från Indien vi lärde.
Mången blir av lukten sjuk
mången sätter därpå värde.
Käre gosse tänk så här
mycket dumt det ändå är.
Både att supa och att röka,
jag vill aldrig det försöka.
Hellre jag min kassa spar
och min hälsa haver kvar.
Nog så högaktuella än i dag i nådens år 1982 och tänkvärda. Tio Guds bud
fick vi också läsa och pränta in ordentligt ur Luthers lilla katekes som
användes i skolundervisningen tills någon gång på 1920 talet då den togs
ur bruk enligt Svensk Uppslagsbok.
Dessa bud lyder som följer:
1. Du skall inga andra Gudar hava jämte mig.
2. Du skall icke missbruka Herren din Guds namn, ty Herren skall icke
låta den bliva ostraffad som missbrukar hans namn.
3. Tänk på att du helgar vilodagen.
4. Du skall hedra din fader och din moder.
5. Du skall icke dräpa.
6. Du skall icke göra hor.
7. Du skall icke stjäla.
8. Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
9. Du skall icke hava lust till din nästas hus.
10.
Du skall icke hava lust till din nästas hustru, tjänare eller
tjänarinna, ej heller till något annat som tillhör din nästa.
Min äldsta bror Karl har berättat för mig att han minns när farmor dog. Hon
dog i hemmet och efter som hon inte kunde få ligga inne i lägenheten då så
bars hon ut på logen där hon låg lik tills far fick hämta en kista i stan. Men
till logen sökte sig råttorna där de kunde hitta något sädeskorn och för att
freda farmor från råttorna så satt mamma och faster Hedda likvaka hos
henne.
Ja, jag har försökt berätta en del om hur det var och hur folk levde på den
tiden.
Med vemod går man omkring och tittar
men ingenstans man numer hittar
en enda blomma av någon sort
där förr de växte i flock vid flock.
Nej skogen vandrat in över ängen
och kvävt båd dalklocka och förgätmigejen.
Nyckelblomstret och "slåttergubben”
fick lyfta på hatten och fly på stubben.
Blåsippan som växt i sådan mängd
den finns ej längre på våran äng.
Nej ingenting är sig mera likt
när man nån gång vänder åter dit.
Helma Dalebjörk