VITBJÖRNSKUNGEN VALEMON Norsk folksaga Det var en gång, som du kanske kan gissa, en kung. Han hade två elaka och fula döttrar, men den tredje var rar och vacker som solsken, kungens och även alla andras favorit. Den här prinsessan drömde en gång om en gyllene krans. Den var så förunderligt härlig att hon måste få den till sin egen. Utan kransen kunde prinsessan inte leva. När hon ändå inte kunde få den, började hon tyna bort av sorg. Kungen fick reda på orsaken till dotterns sorg och lät tillverka en liknande krans. Han skickade den till guldsmeder i alla världens hörn och bad dem göra en likadan. Guldsmederna arbetade dag och natt, men kungadottern kastade bara bort deras alster. Många vägrade hon att ens titta på. En dag när prinsessan var i skogen träffade hon en vit björn som bar på precis en sådan krans som hon hade drömt om. Hon ville köpa den. Nej! Den gick inte att köpa för pengar, prinsessan måste ge sig själv som betalning. Nåväl, sa kungadottern, livet var inte värt att leva utan kransen; det skulle inte spela någon roll vart hon gick eller vem hon gifte sig med, bara hon fick kransen. Och så kom de överens om att björnen skulle komma och hämta prinsessan om tre dagar, på en torsdag. När kungadottern kom hem med kransen var alla glada, för prinsessan var lycklig igen. Kungen var säker på att han skulle kunna hindra den vita björnen från att ta med sig prinsessan. Den tredje dagen placerades hela kungens armé på vakt runt slottet. När den vita björnen sedan kom hade inget vapen verkan på honom. Björnen fällde soldater till höger och vänster tills de låg i högar på marken. Kungen såg att situationen var hemsk och skickade ut sin äldsta dotter. Björnen kastade upp henne på sin rygg och rusade iväg. När de hade kommit långt bort, frågade den vita björnen: ”Har du någonsin suttit på något så mjukt, har du någonsin sett världen så klart?” ”Jag satt mjukare i min mors famn, jag såg världen klarare vid min fars hov”, sa flickan. ”Då är du inte den rätta”, sa den vita björnen och förde flickan hem igen. Nästa torsdag upprepades samma sak och björnen fick samma svar från den andra dottern. Den tredje torsdagen frågade björnen den tredje kungadottern om hon någonsin hade suttit på något så mjukt och sett världen så klart. ”Nej, aldrig!”, sa flickan. ”Då är du den rätta”, sa björnen. De flyttade in i ett slott som var så fint att slottet där flickans far bodde var ett futtigt ruckel i jämförelse med det. Björnen var borta under dagen, men på natten var han hos prinsessan och då förvandlades han till en man. Under tre år gick allt bra och varje år födde prinsessan ett barn som maken förde bort direkt efter födseln. Prinsessan blev nedstämd och ville hälsa på sina föräldrar. Det gick för sig, men prinsessan måste avlägga ett löfte: hon skulle lyssna på vad fadern sa och inte tro på modern. När prinsessan sedan berättade om sitt liv för sina föräldrar, ville modern ge henne ett ljus så att hon skulle kunna se hur björnen såg ut på natten när han hade förvandlats till en man. Fadern förbjöd detta, men när prinsessan gav sig iväg tog hon ljusstumpen med sig. När maken hade somnat, lät prinsessan ljuset lysa på honom. Mannen var så stilig att hon inte kunde få nog av att titta på honom. Men så föll en droppe varmt vax på den sovande makens panna och han vaknade. ”Vad har du gjort?”, sa mannen. ”Trollpackan har förhäxat mig så att jag är en vit björn på dagarna. Det var bara en månad kvar. Om du hade orkat vänta så skulle jag ha släppts fri. Nu är allt slut, jag måste bege mig till trollpackan och ta henne till min hustru.” Kungadottern grät förtvivlat, men mannen var tvungen att ge sig iväg. Prinsessan hoppade med och höll i björnens päls, men blev snart trött och föll ner med kläderna sönderslitna. När hon hade gått länge kom hon fram till en stuga, där det bodde en gammal gumma med en söt liten flicka. Kungadottern frågade om de hade sett Vitbjörnskungen Valemon. ”Det har vi, men han gick förbi så fort att du aldrig kommer att hinna ifatt honom”, sa de. Den lilla flickan lekte med en gyllene sax. Där saxen fanns, var det aldrig ont om kläder. Flickan ville ge saxen till kungadottern som hade så trasiga kläder. På nästa ställe hände samma sak och prinsessan träffade en flicka som lekte med en flaska. Där flaskan fanns, fanns det alltid något att dricka. Flickan gav flaskan till den törstiga prinsessan. I nästa stuga lekte en liten flicka med en bordduk och där duken fanns, var det aldrig brist om god mat. Kungadottern fick även duken och tackade. Prinsessan kom till en stuga som låg vid foten av lodrät bergvägg och frågade igen efter Vitbjörnskungen Valemon. Stugan var full med småbarn som drog i sin mammas förkläde och grät efter mat. Kvinnan kokade stenar i en kastrull och sa att de var fattiga och att de inte hade råd med mat eller kläder. Kungadottern tog förstås genast fram bordduken och flaskan och när barnen var mätta och belåtna klippte hon kläder åt dem med den gyllene saxen. ”Nå”, sa den gamla kvinnan som bodde i huset, ”du har varit så rar och vänlig mot mig och mina barn att det skulle vara en skam att lämna dig åt ditt öde. Min man som är smedmästare tillverkar klor åt dig som du kan använda för att klättra uppför stupet.” Där uppe fanns en vidsträckt slätt med ängar och i närheten låg ett slott fullt med arbetare som höll på med sina sysslor. Här bodde trollpackan som hade förhäxat björnkungen Valemon och om tre dagar skulle de gifta sig. Kungadottern frågade om hon fick prata med trollpackan. Nej, det gick inte för sig! Då satt sig kungadottern ute under ett fönster och började klippa med sin gyllene sax så att sammets- och sidenkläder vräkte ner som snö i en snöstorm. När trollpackan såg detta ville hon köpa saxen. Och hon ville även köpa flaskan och duken. Inget av dem var till salu, sa kungadottern, men trollpackan skulle få dem om hon lät kungadottern sova med sin käresta den kvällen. THEODOR KITTELSEN: VITBJÖRNSKUNGEN VALEMON, 1912. PRIVATSAMLING. BILD: O.VÆRING Det fick hon göra, men trollpackan ville lägga mannen själv. Trollpackan gav Valemon sömndryck, och kungadottern kunde inte väcka mannen, hur hon än grät och skrek. En av hantverkarna hörde dock gråten och berättade följande dag för prinsen att kungadottern hade kommit. Nästa gång var Valemon på sin vakt, han lurade trollpackan och träffade till sist prinsessan. Allt var bra nu, men de måste ännu bli av med trollpackan för att Valemon skulle befrias från förtrollningen. Snickarna byggde en fallucka på bröllopskortegens väg och trollpackan ramlade ner i den. Valemon, prinsessan och bröllopsgästerna tog så mycket guld ur trollpackans slott som de orkade bära. På hemvägen stannade kungen för att ta med sig de tre små flickorna. Kungadottern fick veta att mannen hade tagit barnen ifrån henne och låtit gummorna ta hand om dem så att flickorna kunde hjälpa prinsessan att rädda Valemon. När de kom fram till björnkungens rike, firades bröllopet länge och väl.
© Copyright 2024