VITBJÖRNSKUNGEN VALEMON
Norsk folksaga
Det var en gång, som du kanske kan gissa, en
kung. Han hade två elaka och fula döttrar, men
den tredje var rar och vacker som solsken,
kungens och även alla andras favorit. Den här
prinsessan drömde en gång om en gyllene
krans. Den var så förunderligt härlig att hon
måste få den till sin egen. Utan kransen kunde
prinsessan inte leva. När hon ändå inte kunde
få den, började hon tyna bort av sorg. Kungen
fick reda på orsaken till dotterns sorg och lät
tillverka en liknande krans. Han skickade den
till guldsmeder i alla världens hörn och bad
dem göra en likadan. Guldsmederna arbetade
dag och natt, men kungadottern kastade bara
bort deras alster. Många vägrade hon att ens
titta på. En dag när prinsessan var i skogen
träffade hon en vit björn som bar på precis en
sådan krans som hon hade drömt om. Hon
ville köpa den.
Nej! Den gick inte att köpa för pengar,
prinsessan måste ge sig själv som betalning.
Nåväl, sa kungadottern, livet var inte värt att
leva utan kransen; det skulle inte spela någon
roll vart hon gick eller vem hon gifte sig med,
bara hon fick kransen. Och så kom de överens
om att björnen skulle komma och hämta
prinsessan om tre dagar, på en torsdag.
När kungadottern kom hem med kransen
var alla glada, för prinsessan var lycklig igen.
Kungen var säker på att han skulle kunna
hindra den vita björnen från att ta med sig
prinsessan. Den tredje dagen placerades hela
kungens armé på vakt runt slottet. När den vita
björnen sedan kom hade inget vapen verkan
på honom. Björnen fällde soldater till höger
och vänster tills de låg i högar på marken.
Kungen såg att situationen var hemsk och
skickade ut sin äldsta dotter. Björnen kastade
upp henne på sin rygg och rusade iväg.
När de hade kommit långt bort, frågade den vita björnen:
”Har du någonsin suttit på något så mjukt, har du
någonsin sett världen så klart?”
”Jag satt mjukare i min mors famn, jag såg världen
klarare vid min fars hov”, sa flickan.
”Då är du inte den rätta”, sa den vita björnen och förde
flickan hem igen.
Nästa torsdag upprepades samma sak och björnen
fick samma svar från den andra dottern. Den tredje
torsdagen frågade björnen den tredje kungadottern om
hon någonsin hade suttit på något så mjukt och sett
världen så klart.
”Nej, aldrig!”, sa flickan.
”Då är du den rätta”, sa björnen.
De flyttade in i ett slott som var så fint att slottet där
flickans far bodde var ett futtigt ruckel i jämförelse med
det. Björnen var borta under dagen, men på natten
var han hos prinsessan och då förvandlades han till
en man. Under tre år gick allt bra och varje år födde
prinsessan ett barn som maken förde bort direkt efter
födseln. Prinsessan blev nedstämd och ville hälsa på
sina föräldrar. Det gick för sig, men prinsessan måste
avlägga ett löfte: hon skulle lyssna på vad fadern sa och
inte tro på modern. När prinsessan sedan berättade om
sitt liv för sina föräldrar, ville modern ge henne ett ljus så
att hon skulle kunna se hur björnen såg ut på natten när
han hade förvandlats till en man. Fadern förbjöd detta,
men när prinsessan gav sig iväg tog hon ljusstumpen
med sig. När maken hade somnat, lät prinsessan ljuset
lysa på honom. Mannen var så stilig att hon inte kunde
få nog av att titta på honom. Men så föll en droppe varmt
vax på den sovande makens panna och han vaknade.
”Vad har du gjort?”, sa mannen. ”Trollpackan
har förhäxat mig så att jag är en vit björn på
dagarna. Det var bara en månad kvar. Om
du hade orkat vänta så skulle jag ha släppts
fri. Nu är allt slut, jag måste bege mig till
trollpackan och ta henne till min hustru.”
Kungadottern grät förtvivlat, men mannen
var tvungen att ge sig iväg. Prinsessan
hoppade med och höll i björnens päls, men
blev snart trött och föll ner med kläderna
sönderslitna. När hon hade gått länge kom
hon fram till en stuga, där det bodde en
gammal gumma med en söt liten flicka.
Kungadottern frågade om de hade sett
Vitbjörnskungen Valemon.
”Det har vi, men han gick förbi så fort att
du aldrig kommer att hinna ifatt honom”, sa
de. Den lilla flickan lekte med en gyllene
sax. Där saxen fanns, var det aldrig
ont om kläder. Flickan ville ge saxen till
kungadottern som hade så trasiga kläder.
På nästa ställe hände samma sak och
prinsessan träffade en flicka som lekte med
en flaska. Där flaskan fanns, fanns det alltid
något att dricka. Flickan gav flaskan till den
törstiga prinsessan. I nästa stuga lekte en
liten flicka med en bordduk och där duken
fanns, var det aldrig brist om god mat.
Kungadottern fick även duken och tackade.
Prinsessan kom till en stuga som låg vid
foten av lodrät bergvägg och frågade igen
efter Vitbjörnskungen Valemon. Stugan var
full med småbarn som drog i sin mammas
förkläde och grät efter mat. Kvinnan kokade
stenar i en kastrull och sa att de var fattiga
och att de inte hade råd med mat eller
kläder. Kungadottern tog förstås genast fram
bordduken och flaskan och när barnen var
mätta och belåtna klippte hon kläder åt dem
med den gyllene saxen.
”Nå”, sa den gamla kvinnan som bodde i
huset, ”du har varit så rar och vänlig mot
mig och mina barn att det skulle vara en
skam att lämna dig åt ditt öde. Min man som
är smedmästare tillverkar klor åt dig som du
kan använda för att klättra uppför stupet.”
Där uppe fanns en vidsträckt slätt med
ängar och i närheten låg ett slott fullt med
arbetare som höll på med sina sysslor.
Här bodde trollpackan som hade förhäxat
björnkungen Valemon och om tre dagar
skulle de gifta sig. Kungadottern frågade
om hon fick prata med trollpackan. Nej, det
gick inte för sig! Då satt sig kungadottern ute
under ett fönster och började klippa med sin
gyllene sax så att sammets- och sidenkläder
vräkte ner som snö i en snöstorm. När
trollpackan såg detta ville hon köpa saxen.
Och hon ville även köpa flaskan och duken.
Inget av dem var till salu, sa kungadottern,
men trollpackan skulle få dem om hon lät
kungadottern sova med sin käresta den
kvällen.
THEODOR KITTELSEN: VITBJÖRNSKUNGEN VALEMON, 1912. PRIVATSAMLING. BILD: O.VÆRING
Det fick hon göra, men trollpackan ville
lägga mannen själv. Trollpackan gav
Valemon sömndryck, och kungadottern
kunde inte väcka mannen, hur hon än
grät och skrek. En av hantverkarna hörde
dock gråten och berättade följande dag
för prinsen att kungadottern hade kommit.
Nästa gång var Valemon på sin vakt, han
lurade trollpackan och träffade till sist
prinsessan.
Allt var bra nu, men de måste ännu bli
av med trollpackan för att Valemon skulle
befrias från förtrollningen. Snickarna byggde
en fallucka på bröllopskortegens väg och
trollpackan ramlade ner i den. Valemon,
prinsessan och bröllopsgästerna tog så
mycket guld ur trollpackans slott som de
orkade bära. På hemvägen stannade
kungen för att ta med sig de tre små
flickorna. Kungadottern fick veta att mannen
hade tagit barnen ifrån henne och låtit
gummorna ta hand om dem så att flickorna
kunde hjälpa prinsessan att rädda Valemon.
När de kom fram till björnkungens rike,
firades bröllopet länge och väl.