1. No category

Tre spelande bröder i Vardö
Fem syskon i byn G rundsunda i den åländska skärgårdskom m unen V årdö,
växte för u n gefär 70 år sedan upp m ed m usiken som ständ igt närvarand e i
vardagen. Fiolen min har träffat bröderna Magne, Kurre och Boje Eriksson och
samtalat kring deras musikintresse och föräldrarnas helhjärtade stöd för det.
Text och foto: Siv Ekström
- Om vi barn började spela i salen och mamma
stod och diskade så torkade hon genast hän­
derna och lämnade disken och vips så satt hon
där vid orgeln och spelade med oss, skrattar
bröderna. De berättar att hemm et var som ett
gästgiveri. Det kunde ofta hända att någon båt
lade till vid deras brygga och folket ombord
kom in och frågade efter vatten.
- Ibland när vi spelade tillsammans kom det
applåder från köket, då var det någon som
kom m it med båten och kom in för att de ville
fråga om någonting. Kom det någon när vi åt
middag så fick de mat, det var alltid liv och
rörelse hemma hos oss. Båda föräldrarna var
mycket musikintresserade. M odern spelade
både orgel, fiol och gitarr och även fadern del­
tog i musicerandet.
Familjen fick med tiden hela fem barn. Marita
var äldst, hon var född 1927, Magne 1929, Kurre
1932, Boje 1939 och Kerstin 1944. Båda föräld­
rarna var hemma från samma by och det var
W
i mammans barndomshem de bodde. Ett litet
ställe som väl närm ast kunde kallas ett torp,
med bara drygt en hektar åkermark. Det var
ingen bondgård, fadern Fredrik arbetade som
skutskeppare och senare som lots. Mor Etty fick
sköta hemmet, djur och odlingar.
- Ja, när pappa förde skutor var han ju borta
hemifrån från vår till höst, förklarar Kurre och
Magne. De där träskutorna kunde inte gå i is,
så det var en kort säsong.
Kurre berättar att han har så starka minnen
av det där från barndomen. Elur kvinnorna i
de små stugorna skötte allt hemmavid. Elan
har alltid undrat hur de orkade. De skulle
sköta om barnen och hushållet, mjölka korna
morgon och kväll och de skulle ha hand om
både sådd och skörd medan männen var ute
på sjön. M en det var stark sammanhållning
bland byns torparkvinnor, de hjälptes åt med
olika större sysslor som till exempel potatis­
upptagning. Bröd bakades turvis i stugorna
och så lånade man färskbröd åt grannarna
som man sedan fick igen nästa vecka när det
var någon annans tur att baka.
Fredrik Erikssons sista skuta var Sigyn. Just
den Sigyn som ligger i Åbo som museifartyg.
År 1939 såldes "Sigyn af W årdö" till Åbo för
att bli museifartyg. Träskutorna hade blivit
omoderna och det var ångbåtar som gällde.
Fadern fick istället arbete som lots. En tid ar­
betade han också som lastningsstyrman på
ångbåtarna som gick mellan M ariehamn och
Åbo - Åland I och II.
Boje Eriksso1
Båda föräldrarna tyckte om musik och spelade
olika instrument. Bröderna minns att modern
hade ett väldigt bra gehör och att hon också
spelade efter noter. H on hade bö ck er m ed
sånger i som hon spelade ur. Hon hade vistats
i Stockholm på arbete när hon var ung, men
insjuknat och fått vård av Frälsningsarm én.
Det var där hon hade lärt sig spela gitarr och
lärt sig noter, m enar bröderna. Banjo kunde
hon också spela, minns de.
Både Kurre och Magne minns hur de bör­
jade spela fiol.
- Det var när jag var sjuk och sängliggande
och hade tråkigt. Då kom mamma med fiolen
och föreslog att jag skulle prova, säger Kurre.
Hon visade mig Gubben Noak och så höll jag
på och plockade fram olika melodier. Magne
har ett liknande minne från då han var sjuk.
Storasyster Marita spelade också fiol. De tre
syskonen fick gå i lära hos Fridolf Andersson,
en spelmansson från grannbyn Listersby, som
hade utbildat sig till kantor och hade tjänst
i Borgå. Men på somrarna när han var ledig
kom han hem till Åland. Brödernas föräldrar
Kurre Eriksson har kvar fioltekniken som kantor Andersson lärde ut.
19
frågade då om han skulle kunna ge deras tre
äldsta barn fiollektioner. Som arvode för det
fick han bränsle ur lotsens lager och smör av
mammas tillverkning.
- Han var en sträng lärare, minns Kurre.
Han satte fast en nål på fiolen så att man
inte kunde låta fiolen vila på handleden som
många gamla spelmän gjorde. Och det är fak­
tiskt påfallande vilken fin fiolhållning Magne
och Kurre har när de spelar. De minns också
flera melodier de lärde sig av kantor Anders­
son.
Men det var inte bara fiol som gällde i det
Erikssonska hemmet.
- Nej, vi hade ju bara en fiol dessutom. Det
var mammas fiol som hennes far hade köpt i
England på någon av sina resor som kapten.
Men det fanns en orgel och en gitarr och någ­
ra andra instrument. Det var inte alltid som
instrumenten räckte till alla som ville spela.
Kurre minns hur de längtade efter ett drag­
spel och hur fadern sedan köpte ett gammalt
dragspel som Kurre fick nys om när han gick
i lyceet i stan.
- Det dragspelet slogs vi nästan om sen,
skrattar han. När dragspelet kom till huset
var lillebror Boje inte många år gammal, men
han började genast försöka spela. Dragspelet
blev hans följeslagare genom livet och hans
stora intresse. Han utbildade sig till snickare
i Vasa och har haft olika jobb, men musiken
har varit hans passion. Han har spelat till
dans åtminstone fyra gånger i veckan i olika
orkestrar och sammanhang i alla tider. Han
har en synt också som han använt på dansspelningarna han haft tillsammans med Johan
Granlund på sång.
- Där har jag en hel orkester, säger han och
demonstrerar lite tango. Bas och rytmer har
han inprogrammerat men alla melodier och
kom pet spelar han alltid själv. Inget fusk där
inte.
- Boje har ett otroligt gehör säger Kurre.
Han skulle lära sig noter en gång av Nacke Jo ­
hansson, men Nacke tyckte att det var lika bra
att låta bli om det var dansm usik han skulle
spela. Du får bättre takt och känsla när du tar
det på gehör sa han.
Boje minns en gång när fadern faktiskt bad
honom sluta spela. Annars har bröderna just
talat om hur föräldrarna stöttade dem och
aldrig bad dem sluta. M en den här gången
var det så att Boje hade hört en tango som han
ville kunna spela. Han hade den i huvudet,
men han fick slita för att få de kromatiska löp­
ningarna på ett ställe att fungera. Om och om
igen försökte han och på nedre våningen bör­
jade fadern få nog och bultade i taket.
- Men jag gav mig inte utan höll på tills den
satt, minns Boje förnöjt. Han har en vandringspokal på hyllan. Åren 1958,-59 och -60
vann han första pris i dragspelstävlingar på
Åland och fick på det sättet tre inteckningar
i pokalen. Vid någon av de tävlingarna hade
han gjort succé med att spela Livet i Finnsko­
garna med båda händer på basarna. Han de­
monstrerar hur det gick till. Under studieti­
den i Vasa hade han sett Tor Hanner göra det
där tricket och inte givit upp innan han kunde
göra likadant.
Just nu arbetar Boje med att få fingrarna i
högerhanden att bli lika flinka som före den
lilla propp som han fick nyligen. Men det ska
nog gå, menar Kurre som lovar komma och
spela tillsammans med honom när som helst.
- Du får ringa fast mitt i natten, säger han.
Kurre och Boje bor i Vårdö i barndomsbyn,
men Magne bor i Mariehamn. Han är en flitig
gäst på Kvinnfolks Öppet hus-träffar första
fredagen varje månad. Både Kurre och han
har en ny hobby: de köper upp gamla fioler
och putsar upp dem och reparerar dem. Om
de har räknat rätt så har de just nu 22 stycken
vardera.
Magne Eriksson gillar att spela fiol, men när han gör nya låtar blir det oftast
på pianot.
21