Kalevala
AINO-MYTEN
Ett utdrag ur den fjärde sången
En gång skulle flickan Aino, Joukahainens yngre syster,
bryta lövruskor i skogen för att ha till bastukvastar.
Först band hon en kvast åt pappa, därefter en åt sin mamma
och den tredje kvasten band hon för den raske broderns räkning.
Sedan skyndade hon hemåt, banade sig väg bland snåren.
Då fick gamle Väinämöinen syn på henne där i lunden,
grann och pyntad i det gröna, och han vände sig till henne:
“Flicka lilla, flicka lilla, låt du mig och ingen annan
vara den du gör dig fin för, den du gläder med din grannlåt,
pärlhalsband och kors på bröstet, flätat hår och silkessnoddar.”
Flickan svarade och sade: “Varken du eller en annan
skall be mig att bära smycken, eller knyta band i håret.
Fina kläder struntar jag i, vägrar äta vetekakor,
hellre bär jag plagg som skaver, äter bröd som blivit över,
hemma hos min snälla pappa och min egen kära mamma.”
Och hon slet sitt kors från bröstet, ryckte ringarna av fingret,
slängde pärlorna från halsen, löste sina röda hårband
lät dem ligga där de fallit, lämnade dem kvar i lunden.
Gråtande gick hon mot hemmet, hulkande kom hon till gården.
Hennes far vid fönstergluggen satt och snidade ett yxskaft:
“Men se så, min flicka lilla, varför gråter du så bittert?”
“Inte klagar jag för ro skull, jag har goda skäl att gråta!
Nu skall du få höra pappa, vad det är som gör mig ledsen:
Jag har tappat mina smycken, mist en prydnad i mitt bälte.
Silverkorset föll från bröstet, koppartränsarna från skärpet.”
Invid grindstolpen satt brodern med ett ämne till ett bogträ:
“Men min stackars lilla syster, varför går du där och gråter?”
”Vad kan jag väl annat göra, jag har skäl till sorg och jämmer!
Men jag skall berätta för dig vad det är som gör mig ledsen:
ringen gled av fingret för mig, och mitt halsband har jag tappat,
borta är den gyllne ringen, borta mina silverpärlor.”
Hennes syster satt i stugan, flätande en gyllne gördel:
“Ja men, stackars lilla syster, varför gråter du så bittert?”
”Ja, vad kan jag annat göra, du må tro att jag har orsak!
Här skall du få höra, syster, vad det är som gör mig ledsen:
allt mitt guld har jag förlorat, och min hårkam, den av silver,
blåa sidenduken också, alla mina röda hårband.”
Hennes mor skummade grädde där hon satt på bodens trappsten:
”Men hur är det fatt, min flicka, varför gråter du, min dotter?”
”Om du bara visste, mamma, du som fött mig hit till världen,
vilken sorg jag går och bär på, vilka väldiga bekymmer!
Nu skall jag berätta för dig vad det är som gör mig ledsen:
Jag bröt lövruskor i skogen, skulle binda bastukvastar,
och jag gjorde en åt papa, sedan en åt lilla mamma,
och ännu en tredje hann jag binda för min käre broder.
När jag sedan vände hemåt, tog en genväg över ängen,
då var Kalevas son Osmo, där i dälden, stod på sveden,
och han sade: ’Arma flicka, det är mig och ingen annan
du skall glädja med din grannlåt, pärlorna du har om halsen,
korset som du bär på bröstet, flätorna med silkessnoddar.’
Då rev jag mitt kors från bröstet, jag slet pärlbandet från halsen,
drog min blåa duk från pannan, löste mina röda hårband,
lät dem ligga där de fallit, lämnade dem kvar i lunden,
och så sade jag till honom: Varken du eller en annan
skall be mig att bära smycken, eller knyta band i håret.
Fina kläder struntar jag i, vägrar äta vetekakor,
hellre bär jag plagg som skaver, äter bröd som blivit över,
hemma hos min snälla pappa, hos min egen kära mamma.”
Då tog hennes mor till orda, och hon tröstade sin dotter:
”Sörj nu inte mer, min flicka, du som jag så ung blev mor till.
Ät du smör ett år så blir du rundare än någon annan.
Lever du på fläsk det nästa blir du grannare än andra,
och ett tredje år på gräddmjölk gör dig vackrare än resten.
Gå till bodarna på backen, till den rymligaste av dem.
Där står kista, skrin på skrin i långa rader.
Öppna så den bästa kistan, den som har det granna locket,
där finns tre par gyllne bälten, sju blå klädeskjortlar finns där,
Dem har solens dotter sömmat, månens dotter själv har vävt dem.
---------
Bind nu sidenband om pannan, ta och smycka dig med guldet,
vira pärlorna om halsen, fäst ett kors av guld på bröstet!
Klä dig i det bästa lärftet, ta den bästa linneblusen!
Välj en kjol av kraftigt kläde, och ett sidenbälte därtill,
välj dig vackra silkesstrumpor, nätta skor av smidigt läder!
Sätt upp håret i en fläta, fäst det med ett band av siden,
träd en gludring på ditt finger, guldarmband på bägge armar!
Trippa sedan över tunet och stig in till oss i stugan
till familjens ögonfägnad, ja, till fröjd för hela släkten:
Du skall lysa som en blomma, rodna som ett härligt hallon,
ännu vackrare än förut, grannare än någon minns dig!”
Så försökte alltså modern få sitt barn på bättre tankar.
Dottern följde inte rådet, hörde inte på det örat,
utan gick omkring på gården under mera gråt och klagan,
talade rätt ut i luften, mumlade och tänkte halvhögt:
”Vad är det att vara munter? Hurdant är ett lyckligt sinne?
Jo, en munter mänskas tankar och ett glatt och lyckligt sinne
är som kluckandet av vågor, som ett stilla skvalp i dammen.
Hurdant är den sorgsnes sinne, och en vildands tunga tankar?
Jo, ett sorgset mänskosinne och en vildands tunga tankar
är som snö i ständig skugga och som djupa brunnars vatten.
Själv är jag så mörk i hågen att jag umgås mest med tankar
som vill dra sig undan dagen, som vill krypa in i snåren,
snärja sig inunder gräset vältra sig bland ris och buskar,
Trögt som träja är mitt sinne, svartare än beck mitt hjärta.
Ja, det hade varit bättre, och ett lyckligare öde,
om jag aldrig satts till världen, eller genast gett upp andan
och besparats denna levnad, mitt besök i jämmerdalen.
Om jag dött efter en vecka, levat bara åtta dagar,
hade inte mycket fordrats: inte mer än en bit linne
och en liten grop i jorden. Mamma hade snyftat, tror jag,
pappa också, om än mindre, och min bror inte det minsta.”
AKSELI GALLEN-KALLELA: AINOMYTEN, TRIPTYK, 1891, KONSTMUSEET ATENEUM
BILD: FINLANDS NATIONALGALLERI / HANNU AALTONEN & YEHIA EWEIS
Hela dan och nästa grät hon, så att modern måste fråga:
”Varför gråter du, min flicka, vad är det som är så sorgligt?”
”Jag min olyckliga flicka, det som gör mig så bedrövad
är att du har lovat bort mig, du har skänkt din egen dotter
åt en gammal darrig gubbe. En som knappt kan stå på benen
skall jag bli till stöd, en åldring skall jag tvingas att ta hand om.
Varför inte lika gärna kasta mig direkt i havet
för att sällskapa med siken och bli fiskarna till glädje?
Bättre vore det att leva nere i de stora djupen,
simma där i lag med siken, vara alla fiskars gunstling,
än att giftas med en gamling och bli hustru till en gubbstrutt,
en som snavar på sin strumpa, står på näsan för en pinne.”