turism
turism
Goda turistambassadörer i det tysta
Sommartid ökar kommunens befolkning, då stugfolk och hemvändare ger
liv och rörelse åt byar som vintertid mer
eller mindre står öde. De i sin tur drar till
sig sina vänner och bekanta från när och
fjärran, tar med dem på fjällturer och fiskafängen, museibesök och bärplockning
– en slags turism i det dolda, hanterad
av de allra bästa av ambassadörer, de
som själva älskar sina hemtrakter.
Sjokksjokk är Cristinas Öbergs släktställe. Här bodde mormor Hilda och morfar
Klas och hit har Cristina och Tore Öberg
kommit varenda sommar, åtminstone sedan det blev möjligt att återvända till det
som återstår av byn. Inför uppdämningen
då Letsi kraftstation byggdes var byns
invånare till sin stora sorg tvungna att
flytta. Någon tog konflikt med Vattenfall
medan andra undertecknade avtalen, om
än motvilligt. Hus brändes och såldes på
auktion, mark hamnade under vatten och
Cristinas morföräldrar fick flytta tvärs
över älven.
– Jag bodde hos mina morföräldrar
och även om jag var barn har jag många
minnesbilder från deras process att bygga
ett nytt hus på andra sidan av älven. Närheten till Sjokksjokk var viktigt för dem.
De hade gett Vattenfall nyttjanderätt till
sin gård och de bodde i ett nybyggt fint
hus, men i sinnet levde de här. Så fort
sommaren kom körde mormor motorbåt
hit, långt efter det att hon fyllt åttio, berättar Cristina Öberg över en kopp kaffe
vid köksbordet i sommarstugan i Sjokksjokk, där familjen tillbringat somrarna
ända sedan 1970-talet.
Många vill komma och hälsa på
Sjokksjokk ligger precis där utloppstunneln från Letsi kraftverk i Lilla Lule älv
Tore och Christina Öberg tillbringar somrarna i Jokkmokks kommun, närmare bestämt i Sjokksjokk,
dit också deras barn, släkt och bekanta mer än gärna kommer på besök.
6
JokkmokksMagasinet 1-2010
rinner ut i Stora Lule älv. Här bodde ett
femtontal personer fram till 1940-talet.
1960 flyttade de sista. Under senare delen
av 1900-talet har några fått köpa tillbaka
sina gårdar och därför är det sommartid
återigen bortåt femton personer i Sjokksjokk.
– Hit kommer inte bara vi utan våra
ungdomar också och släkt och vänner
från när och fjärran. Då är ett besök i
Jokkmokk och på Ájtte förstås ett måste.
Vi uppskattar det naturnära livet och att
vistats nära den samiska kulturen, förklarar Tore Öberg.
– De flesta förstagångsbesökare brukar
fråga ’får vi komma igen?’. Det är många
som vill hälsa på, säger Cristina.
Avkopplande att bara få vara
Till vardags bor Öbergs i Örebro. Att tillbringa somrarna i Sjokksjokk har blivit en
nästintill livsviktig motvikt till en hektisk
vardag med krävande arbetsuppgifter.
– När jag kommer hit känner jag mig
fri. Det är två helt skilda världar och
här får jag bara vara, säger Cristina och
sveper med blicken över det välklippta
gårdstunet som kantas av rödfärgade uthus. Några meter bort flyter Luleälven
stilla förbi och sandniporna på norrsidan
av älven lyser som guld i augustisolen.
Stugan är liten men praktisk och behagligt primitiv. Sommarvatten och utedass räcker gott, särskilt sedan bastun
byggdes för några år sedan. Sommarens
projekt, att installera en tvättmaskin, har
onekligen också blivit ett lyft. För att inte
tala om soptunnan i Padjerim, en knapp
mil från Sjokksjokk.
– Vi har halvårssophämtning och vi är
så glada och tacksamma att det finns, annars hade det inte varit hanterbart, menar
Tore Öberg som har en särskild förkärlek
för älven.
– Den bästa stunden är att en solig
sommardag köra en stor båt med mycket
folk mot Kuoukaforsen. Vara ute på vattnet, fiska, gå i land vid sandbankarna vid
Suobbatsel, bada, laga mat på muurikka.
Det är en otrolig upplevelse, men ändå
ganska enkel, tycker han.
När sommarledigheten är slut återvänder de till Örebro med fisk och bär
som de plockat i området mellan älvarna,
bär som de gärna bjuder sina gäster på,
medan de målande beskriver allt som kan
upplevas i Jokkmokks kommun.