1. No category

Häradsbygden
RIKSINTRESSE
Leksands socken (Härads fjärding)
Beskrivning
Häradsbygden är en sammanfattande benämning på byarna Mjälgen- Gärde- Hagen- Smedby- Västannor samt Ytteråkerö
vilka utgör huvudbygden i den gamla
Härads fjärding. Här är, som K E
Forsslund skriver, "Leksands Skåne,
ett förspel till de större Gagnefsoch Tunaslätterna." Ett stort sammanhängande område med lättodlade och
bördiga sedimentjordat.
Området har en egen profil med byarna hopväxta på rad efter västra skogskanten (förutom Ytteråkerö), och det
storöppna odlingslandskapet koncentrerat öster om bebyggelsen mot älven och Dragsängarna. Här är landskapet relativt flackt men övergår väster om järnvägen, som i södra delen
löper fram på en svag åssträckning,
till ett mera kuperat område med små
tjärnar och surlänta sänkor (åsgravar)
i en nordväst-sydöstlig riktning.
Bebyggelsen ligger företrädesvis mellan dessa åsgravar samt på och omkring en relativt svagt markerad och
varierad åssträckning i skogskanten.
funnet efter stranden av den f d
grunda vik av Insjön vid Dragsängarna som nu är invallad.
Slaggförekomster har påträffats på
7 olika platser (kryssmarkerade på
kartan):
* Två olika ställen vid Älvtjärnen
nordväst om Ytteråkerö, varav den
västra ca 15m i diameter. Området
sydöst om Älvtjärnen benämns Smedsåkern på storskifteskartan.
* På sluttningsbranten mot älven norr
om Björsgrop. Ca 40 m sydväst härifrån har även ett 20-tal järnstänger
(osmundar) påträffats på 8-10 tums
djup i åker. Numera troligen förkomna.
* I åkern nära älven strax söderut från
Michils udd, på var sida av åkerväg.
Efter Norsbäcken mellan Hagtjärnen
och Noret.
* I Västannorsviken, ca 50 m långt
sannolikt nedsvallande slaggvarp.
Historik
var:
De gynnsamma odlingsförhållandena med
det strategiska läget vid Dalälven
och dess utlopp ur Insjön vid Tunsta,
har gjort att området är ett av de
tidigast och tillika ett av de tätast
befolkade områdena i Leksand. Olika
forntida fyndomständigheter gör också att man här kan konstatera en kontinuerlig bosättning åtminstone från
vikingatid.
En kortfattad förteckning över nu
kända fynd får följande utseende:
* Stenåldersboplatser på älvstranden
på båda sidor av Michils udd nordost om Ytteråkerö. Boplatsmaterial
är också återfunnet på östra sidan
av udden mellan Västannorsviken och
Noret samt på dess södra spets. Dessutom på Färjeåkern i sluttning ned
mot Noret. Boplatsmaterial är också
* Vid en liten sänka i åkern "Smetjärn"
öster om Hagtjärnen.
Gravfynd på ett flertal platser efter
bortschaktade eller -odlade forngra-
* På Västannorsbys marker påträffades
1904 bl a 7 pilspetsar vid odlingsarbete sydost om Västannorstjärn.
* Vid schaktningsarbeten för järnvägen
1914 påträffades 3 ev 4 skelettgravar. Fyndplatsen är belägen ett
stycke in från järnvägsbron. Skelettgravarna låg under flat mark och påträffades på ett djup av 1-1,3 m,
orienterade i NÖ-SV. Bland fynden
kan nämnas 5 silvermynt från 1000talet, ca 20 pärlor, skafthålsyxa,
2 ovala spännbucklor i brons samt
armband och ringnål av brons. Dateringen av gravarna uppskattas till
88
år 1050-1100 e Kr. Ännu rikare var
de fynd som gjordes på Tunstasidan
av järnvägsbron. Även här schaktades vikingatida gravar bort. Tillvaratagna fynd finns på Åls gammelgård.
* Vid schaktningsarbete för invallningen av Dragsängarna år 1923 påträffades en skelettgrav. Fyndplatsen ligger nära dammens västra landfäste
och förutom delar av ett människoskelett fann man bl a en skafthålsyxa. Skelettet låg 90 cm under jordytan orienterat i norr-söder med huvudet i söder. Graven dateras till
år 950-1050 e Kr.
* En borttagen forngrav har även funnits
mellan järnvägen och landsvägen strax
norr om nerfarten till f d flottbron
till Tunsta. Fynd bl a en enskalig
spännbuckla av brons.
* På Färjeåkern har ett fynd av en
glaspärla, grön, opak och med orneringsrester i form av röda "ögon"
(?) gjorts. Pärlan förefaller brandskadad och kan komma från någon i
området bortodlad gravhög.
* Ytterligare några pärlor av vikingatida eller tidigmedeltida karaktär
har upphittats på olika ställen inom området.
består av olika järn- trä- och läderföremål. Den arkeologiska undersökningen har utförts av Klas Håkan
Landström och man har härvid tagit
tillvara ett stort antal bearbetade
träföremål från små bitar till stora
stockar, samt bl a funnit en bila av
järn, skofragment, bultlås, en nyckel och två blybleck med runristningar
Runfynden är de första medeltida som
påträffats i Dalarna. De dateras till
12-1300-talet, det ena med en fragmentarisk svårtydd ristning, det
andra med en omfångsrik latinsk inskrift, 131 runor inskurna på fyra
rader. Inskriptionen är mycket välbevarad vilket beror på att de runristade sidorna varit omvikta och
skyddade. Runblecket är mycket troligt en kombination av en kristen
amulett och en relikgömma. Sannolikt har blyblecket omslutit några
benflisor från en helig person.
Inskriften översatt till svenska
lyder: "Hell dig Maria, full av nåd.
Herren är med dig. Välsignad vare
du bland kvinnor, och välsignad din
livsfrukt, Amen! A och O. Agla. Gud
Hjälpe! Jesus Kristus, Vår Herre."
Huvuddelen av inskriften är den kända bönen "Ave Maria" (Ängeln Gabriels
hälsning till Maria i Luk 1:28 och
Elisabeths hyllningsord till Maria
i Luk 1:42.
Medeltida och senare fynd;
* Vid Västannorstjärnens nordöstra
strandparti har en större fyndplats
från tidsskedet vikingatidens slut
medeltidens början påträffats. Den
kan karakteriseras som ett avfallslager från en eller flera gårdar och
89
* På Björstjärnens nordvästra strand
har ett liknande fyndmaterial som
vid Västannorstjärn påträffats. Dock
är inte kulturlagret vid Björstjärn
lika mäktigt. De spridda fynden kan
dateras till medeltid, ett nätsänke
kan vara vikingatida.
* Lämningar efter den f d byn Utby kan
skönjas vid Michilsudd. I strandbrinken finns grundrester efter bebyggelse, på stranden är ett utvaskat kulturlager då bytomten troligen
delvis är nedsköljd i älven. Bland
fynden kan nämnas några små dräktbeslag. Även i åkern har grundrester
påträffats vid jordbruksarbete. Byn
avfolkades under 1700-talets senare
hälft och upphör helt 1794. Avfolkningen har skett etappvis. Byn har
som mest omfattat 6 gårdar och från
1790 bor endast en person kvar, Brita
Larsdotter. Traditioner har talat
om ett plötsligt uppbrott. "De gamla
talade ofta om den märkliga händelsen när folket i byn en morgon vaknade och fann sina getter hängande
ned i älven, fastbundna i sina rep.
Älven hade skurit in i byn - ändrat
sin fåra - tog med sig en del av
byns hus och man fick skyndsamt flytta därifrån". (Ingemar Jansson efter
Olof och Anders Björs i Björsgrop).
Området sydöst om udden benämns på
storskifteskartan Utby Elfåkern.
Knekten "Michil Larsson i Vtebij"
finns omnämnd i 10:e längden och
"Årliga räntan" 1571 .
90
Den påtagliga anhopningen av fyndomständigheter
från förhistorisk tid och
det strategiska läget vid
Tunsta, vilket tidigare
behandlats i avsnittet
"Bebyggelse och landskap",
gör det intressant att
litet närmare försöka penetrera den tidigaste kolonisationen av området
och den vidare utvecklingen av bebyggelsen.
I samband med Klas Håkan
Landströms undersökningar vid Västannorstjärn,
togs även prover för utarbetande av ett detaljerat pollendiagram. En
tolkning av den pollenanalytiska undersökningen
kan ge följande utvecklingsförlopp.
Innan området stadigvarande koloniserades karakteriserades detta av
ett mer eller mindre slutet skogstäcke. På torrare sandiga områden var
tallen helt dominerande
trädslag, de finkorniga
jordarna upptogs av lövskogar, främst bestående
av björk. Relativt omfattande bestånd fanns
även av hassel, asp, al,
lind och ek. Linden torde
ha varit det vanligaste
ädla lövträdet mot periodens slut. Det fanns
förhållandevis få örter
främst olika gräs och
halvgräs. Sporadiskt förekom gråbo, mållor,
ängssyra och bergsyra.
Dessa senare örter kan
möjligen tolkas som spår
av mänskliga bosättningar då arterna betraktas
som kulturindikationer.
Möjligheterna är dock lika stora att de visar öppningar i skogen som tillkommit på naturlig väg.
Tidsperspektivet är stenålder (3 000-1 500 f Kr).
Genom redovisade stenål-
91
dersfynd vet vi att människor vistades i Häradsbygden vid denna tid.
Förutom jakt och fiske bedrev man
ett utpräglat extensivt jordbruk med
boskapsskötsel. Svedjejordbruket medförde att marken utnyttjades under
en kort tidsrymd varefter man flyttade till nya områden. Den påverkan
som denna jordbruksteknik hade på vegetationen torde ha varit utomordentligt liten och begränsad till mindre
arealer. De sandiga - moiga jordarna
i Häradsbygden bör dock ha varit attraktiva att uppodla med de primitiva
redskap som användes före järnåldern.
Klimatet under bronsåldern var varmare och torrare än idag. En förändring
mot kyligare och fuktigare klimat inträffade några århundraden f Kr. Granen som varit mycket sparsam tidigare
expanderade nu kraftigt på bekostnad
av lövskogen, dvs på de finare jordarna, speciellt björken reducerades
kraftigt.
De första säkra bevisen på kulturpåverkan i Häradsbygden härrör från
århundradena e Kr. Exaktare dateringar är ännu ej framtagna. Tidsavsnittet kan i nuvarande läge uppskattas
till romersk järnålder (50-400 e Kr).
ökade liksom inslaget av ogräspollen
vilket markerar att åkerarealerna utökas. Lin kan även påvisas ha ingått
i tidens agrara ekonomi. Odling synes således vara äldre än järnframställningsepoken .
Vikingatid (800-1050 e Kr) och tidig
medeltid (1050-1300) framstår som en
utpräglat expansiv period. Svedjejordbruket var fortfarande den mest använda metoden att ta upp nya betesoch åkermarker. Redan vid denna tid
har odlingslandskapet till stora
delar fått sin nuvarande karaktär.
Från och med nu börjar rågen odlas
i mera betydande omfattning. Odlingen av hampa eller humle återupptas
och odling av lin är kontinuerlig.
De följande århundradena blev en
kulturell nedgångsperiod, vilka med
största sannolikhet motsvarar de
ekonomiskt svåra 13-1400-talen. Från
mitten av 1300-talet drabbas ju landet också av digerdöden, som kraftigt
decimerar befolkningen på många håll.
Tall- och granskogen ökar åter tydligt, arealen betes- och åkermarker
minskar drastiskt, landskapet blir
åter, mera slutet till karaktären.
Man har för denna period funnit pollen av vete, korn och råg. Dessutom
har man noterat en snabb ökning av
gräs, vilket visar att både åker- och
betesmarker öppnades. Skogsröjningarna skedde med eldens hjälp. Dock
torde de ingrepp som gjordes i vegetationen vara en relativt liten omfattning. Landskapet var ännu förhållandevis slutet och skogbeväxt.
Av sädesslagen är korn och vete de
äldsta i odling. Troligen förekom
även odling av hampa redan under
200-400-talet e Kr.
Efter denna nedgångsperiod stiger
kurvorna för sädesslag och övriga
örter som visar en kraftig kulturpåverkan. 1500-talet kan också i
stort karakteriseras såsom en tid
som präglas av fred med ett relativt välstånd speciellt från 1540talet till 1610-talet. Det genomsnittliga näringsintaget för denna
tid har av Eli Heckscher beräknats
till ca 4000 kalorier per dag och
vuxen individ. Denna siffra når man
efter 1500-talet upp till först in
på 1910-talet.
Under de följande tidsperioderna
som troligen kan anges till folkvandringstid och vendeltid (400-800
e Kr) intensifierades svedjebruket.
Landskapet ändrade karaktär, det dominerande slutna växttäcket öppnades
med förbättrade ljusförhållanden.
Enen som en karaktärsväxt för öppna
hårt betade marker expanderar snabbt
på de sandiga, torrare markerna.
De konkreta förhistoriska fynden,
undersökningen vid Västannorstjärn
och resultatet av pollenanalysen,
gör att man med tillfogande av den
muntliga traditionen, Holstenssons
karta från 1668, en jaktplatskarta
från 1697 och storskifteskartan
från 1820-talet kan konstatera en
utveckling och förflyttning av
gårdsplatser och bytomter från älvstranden, över den flacka åssträckningen där järnvägen löper fram,
Odling av sädeslagen korn och vete
92
till de nuvarande bylägena uppemot
skogen. Alla byar med undantag av
Ytteråkerö och Gärde har således
säkerligen haft helt andra bylägen
än de nutida. Till detta kommer en
del byar och bynamn som försvunnit
Utsnitt av Holstenssons karta frän
1668,där alla byarna i Häradsbygden utom "Gidle" (Gärde) ligger
nära älven.
Ortsnamnet Häradsbygden härleds numera allmänt till har = ås, upphöjning. Den dialektala benämningen är
också ungefär "harrasbygda", uttytt
"byarna som ligger på åsarna/upphöjningarna".
År 1325 nämns i ett dombrev en "stenbiörn i heredeno", vilket är det
äldsta skriftliga belägget för Häradsbygden. I samma dokument återkommer ortsnamnet i en annan betydelse.
Det står: "Tesse XII waro i naempdenne aff heredeno" vilket skall utläsas: dessa 12 satt i häradets nämnd.
Kommer förleden i ortsnamnet trots
allt från "härad" såsom det heter
idag? Jfr. traditionen sid 21 om Ål
som häradskyrka.
Mjälgen (mjälg=brink) har enligt tradition tidigare legat nära strandbrinkarna vid älven.
93
Jäkt-platskartan från 1697, där man
klart ser att byarna Östannor, Smedsarfvet och Bagen har bylägen vid
landsvägen på den flacka åsen
öster om Hagtjärn. Kartan sträcker
sig tyvärr inte ned till älven vid
Gärde och Mjälgen varför t ex. Ytteråkerö saknas.
Gärde ligger sannolikt kvar i ett
äldre byläge. Åtminstone finns inga
indikationer på annat läge. På Hohstenssons karta är byn som den enda
i Häradsbygden markerad i ett indraget läge från älven vid landsvägen. Även Ytteråkerö eller Björsgrop,
som byn också kallas, får anses
ligga kvar i ett läge vid tidigare
tre vattenfyllda åsgropar eller lokor. Längre åt nordost vid den s k
Avundskroken av älven ut mot Michilsudd finns bylägen för nu anonyma
Tomt samt Utby, som enligt ovan avvecklades mot 1700-talets slut.
Huvudorsaken att dessa avfolkats är
mest troligt det utsatta läget vid
högvatten i älven.
Hagen och Smedby (egentligen Smedsarvet) har enligt jaktplatskartan
1697, haft sina äldre bylägen i området mellan Hagtjärnen och Dragsängarna och söderut. Landsvägen
och järnvägen löper här fram på en
flack åsrygg, där naturliga bylägen
kan tänkas. Även Holstenssons karta
anger placeringar här nära älvens
utlopp ur Insjön. Ännu på storskifteskartan från 1820-talet (se avritning av detta parti) finns tre gårdar i detta område. Marken med gårdarna är dock vid storskiftet ej
markerade som gårdstomter utan som
åker. Bebyggelsen verkar således
vid denna tid vara under avveckling.
Ägare till skiftena är förda under
Västannor, Smedsarvet och Östannor.
Ytterligare några åkerskiften har
som ägare personer med littera under Östannor. Byn är dock redan liksom Utby upplöst vid denna tid.
Två av skiftesägarna uppges bo i
Thunsta resp Öfra Heden i Åhl socken.
Östannor är således ännu en numera
försvunnen by i Häradsbygden. Byn
är utsatt på jaktplatskartan 1697
med placering i närheten av den
gamla färgepassagen av älven eller
norr om Färjeåkern. Mellan viken vid
Färjeåkern som bildas av älven
och Norsbäckens utlopp i den lilla
tjärnen är en avsnörning, ett nor,
vilket varit namngivande för byarna
Östannor och Västannor. Vid udden
mot älven som i storskifteshandlingarna benämns Färjeåkern fanns
före flottbron, som tillkom på 1670talet, en färja som överbryggade
älven efter den gamla och viktiga
vägsträckningen uppmot Siljansbygden. Flottbron revs 1915 i samband
med att den kombinerade järnvägsoch landsvägsbron byggdes.
De talrika påträffade fornlämningarna och fynden på och nära Färjeåkern
och i samband med järnvägsbygget anger en livaktig verksamhet med betoning för vikingatidens slut. Jämför
även de rikhaltiga vikingatida fynden i motsvarande läge på Tunstasidan.
Med tanke på läget vid den viktiga
kommunikationsnyckeln vid Tunsta
och att det lilla noret varit namnsättande på bybebyggelsen är det
mycket frestande att bakom detta
ana en betydelsefull användning av
viken, bäcken (noret) och den lilla
tjärnen. Åke Hyenstrand skriver bl a
om Tunsta och båttransporter att
"i ett glest befolkat område är båttrafik känslig för 'service , dvs
reparationer och uppläggning. Tillhandahållande av service tillika
kontroll över känsliga passpunkter
kan vara bakomliggande förklaringar
till vissa fyndförhållanden under
yngsta järnålder."
1
Såsom en logisk följd till Östannor
finns byn Västannor, vilken ligger
i skogskanten väster om Västannorstjärnen. Även på Holstenssons karta
från 1668 återfinns byn i detta läge, vid vägen från Ljurabygden. Den
30 år yngre jaktplatskartan visar
dock en annan bild, där byn är uppdelad med två klungor på var sida
av tjärnen samt ytterligare två gårdar söderut mot näset. Ännu på storskifteskartan finns en gård på nuvarande åkermark, en flack åsrygg öster om tjärnen. Detta är säkerligen
en mycket gammal gårdstomt, tidigare
redovisade lämningar från tidig medeltid är ju påträffade på marken
vid strandkanten. Området omkring
gården har också höga fosfathalter.
Den flacka åsryggen åt sydost har
med största sannolikhet inrymt det
äldsta Västannor, byn väster om noret.
I ortsregistret i Diplometarium Dalecarlicum finns i registret uppgifter
att "Holen = Byalagen Östan- och West-
94
annor i Leksand". Har detta något med
Holsåkern att göra? 1571 nämns i uppbördsregistret för 10:e en "kneckt
Anders Hansson i Vestanor i Holla".
Förutom nämnda bynamn finns sporadiskt i 1500-talslängderna följande,
Offuanhagha (Ovanhaga) , Torbiornarfuidh (Torbjörnarvet), 'Holm ,
'Vestersjö , 'ijxenn och 'Mijra .
Har de två sista något att göra med
Yxåkern väster om Långloken och Myrbacka nordväst därom? "Härad" som bynamn återfinns i 1539 och 1541 års
skattelängder, försvinner därefter
för att sporadiskt dyka upp i enstaka längder under 16- och 1700-talen.
1
1
1
1
1
1
1
1
På storskifteskartan är noga utmärkt
alla åkerholmar stora som små, vilka
var till hinders i jordbruket. På
Färjeåkern liksom på flera andra utpekade äldre bylägen finns runda misstänkt fornlämningslika markeringar.
1800-talet efter storskiftet med utvecklingen och mekaniseringen av
jordbruket medförde ett bättre utnyttjande av jordbruksmarken. T ex
borttogs många mindre åkerholmar och
det är omvittnat från andra håll att
därmed ett stort antal gravhögar i
det gamla kulturlandskapet bortodlades, detta var t ex fallet på Tunaslätten. Anmärkningsvärt är att de
små åkerholmarna på storskifteskartan i Häradsbygden ligger i grupper
samt att marken är fet, fin och stenfattig sedimentjord. Att det skulle
vara fråga om odlingsrösen är mycket
osannolikt.
95
Avritat utsnitt av storskifteskartan från 1820talet,där ännu gårdar
ligger kvar i gamla
by lägen. Ägogränserna
är för största delen
av området ej avritade
för att de små åkerholmarna och de fornlämningslika markeringarna skall framstå
bättre.