Olika kön olika villkor
Olika kön olika villkor – om jämställdhet på jobbet 3 Män som sjuksköterskor 5 Jämställdhet i Europa 6 Kvinnor i försvarsmakten 8 Entreprenör i offentlig tjänst 10 Hemarbete skapar ohälsa 12 Invandrarkvinnor som företagare 16 Kunskapslyftet på puben 20 LO:s bild av invandrarkvinnor 22 Tillsammans för heltider 23 Deltider i handeln 24 Manlig statistik 25 Trygghetsföretagare 26 ’’Homo Masculinicus’’ – Män är tränade i att inte känna, säger forskaren Hans Robertsson. Kvinnor lyfter den manlige sjuksköterskan Att vara man och nyutbildad sjuksköterska innebär att ställa sig på nedersta trappsteget i en rulltrappa. För att bli avdelningsföreståndare / vidareutbildad / facklig företrädare / välj-denkarriär-som-önskas krävs ingenting, bara att han står kvar. Trappan rullar uppåt. För att slippa avancera krävs att han aktivt motarbetar krafter omkring sig och går nerför rulltrappan. 28 Bättre hälsa i Botkyrka 30 Öppna ögon skapar tillväxt © Arbetslivsinstitutet 2005 © Omslagsfoto: Robert Blombäck Ansvarig utgivare: Katarina Rydberg Projektledning: Karin Alfredsson • Texten om försvarsmakten: Ulrika Lorentzi • Alla andra texter: Karin Alfredsson Grafisk form: Adore Communications AB • Tryck: StockholmsOffset Detta magasin kan beställas gratis från Arbetslivsinstitutet, förlagstjänst, telefon: 08-619 69 00, e-post: forlag@arbetslivsinstitutet se Beställningsnummer: info 2005:03 2 Foto: Robert Blombäck Arbetslivsinstitutet är med och förändrar världen, åtminstone en liten del av den. Och det är vad vår forskning ska göra. Vårt uppdrag är till och med formulerat så att det framgår tydligt att vår verksamhet syftar till att bidra till utveckling av arbetslivet. När jag läser igenom artiklarna till det magasin du nu håller i handen ser jag genom de exempel som tagits upp att vi sköter vårt uppdrag bra. Vi bidrar till förbättring i arbetslivet. Det gör vi eftersom vi hela tiden är nära dem det berör. Vi för en dialog med arbetslivets olika aktörer och praktiker. Vi finns med ute i människors olika vardagar och fångar upp de frågor som känns viktiga för dem. Vi går ut till företag och arbetsplatser och bedriver, i samarbete med dem som jobbar där, mycket av vårt arbete i olika projekt. De vi forskar om deltar på så vis aktivt i både bildande och spridande av kunskap. Kort sagt, vi åstadkommer en forskning som kommer till direkt nytta. Det som gör den här skriften speciell är att den fokuserar på kvinnor i arbetslivet. Vi skriver 2005 och har kommit långt i både vårt jämlikhets- och jämställdhetsarbete. Men fortfarande finns det orättvisa skillnader i arbetslivet mellan män och kvinnor. Forskning visar exempelvis att kvinnor utför mer obetalt arbete än män och blir sjuka av det, försörjningen är tung för många kvinnor eftersom de arbetar deltid trots att de vill arbeta fler timmar eller gå upp till heltid, på många arbetsplatser riskerar kvinnor att skadas eftersom de verktyg de arbetar med är utformade efter en manlig norm och fortfarande klättrar männen snabbare på karriärstegen än kvinnor. Men det går i rätt riktning. Problemen har formulerats och uppmärksammats, olika projekt har kommit igång för att bryta mönster och jag tycker mig kunna utläsa glädje och optimism hos de kvinnor som deltagit i våra olika former av projekt. Inger Ohlsson, Generaldirektör Arbetslivsinstitutet Innehåll: Foto: Lars-Erik Byström Forskning som förändrar världen Hans Robertsson ler åt jämförelsen. Jo, han känner igen bilden. Han är psykolog och har forskat på manliga sjuksköterskors situation. – Sjukvården är otroligt könsmärkt, säger han. Hela strukturen bygger på manlig överordning och kvinnlig underordning. – En kvinnlig läkare är i första hand kvinna, i andra hand läkare. En manlig läkare är bara läkare. Att vara man och läkare är nämligen samma sak. I sin forskning har han intervjuat läkare, sjuksköterskor och undersköterskor av båda könen, och varit ute i vården för att se hur arbetet bedrivs. – Det är himla påtagligt hur kön styr arbetet. Hans Robertsson berättar hur han i början arbetade som forskningsassistent med en 16 år äldre kvinnlig forskningsledare. – Männen vände sig hela tiden till mig. Jag var ju man. Det är nu inte bara män som behandlar andra män som mer betydande. Nej, de kvinnliga läkarna klagar på att de kvinnliga sjuksköterskorna gav dem sämre service än de manliga kollegerna får. De kvinnliga sjuksköter- 3 Albin Ydrefelt i rulltrappan är sjuksköterska men just nu arbetar han fackligt och känner igen sig i Hans Robertssons forskning: – Jag hade jobbat i två månader när jag blev vald till facklig företrädare, och efter 2,5 år blev jag tillfrågad om att bli biträdande chefssjuksköterska. Visst är det så, att jag har fått en massa chanser tidigt, chanser som inte mina kvinnliga kolleger fått. Utan jämställdhet kan Europa dö Nästan alla svenska kvinnor yrkesarbetar. Så är det inte i de flesta andra länder. Svenska kvinnor arbetar också mer heltid och är mindre arbetslösa än i jämförbara länder. Varför, Lena Gonäs, professor i arbetsvetenskap vid Karlstads universitet och Arbetslivsinstitutet? 4 re yrket och manliga undersköterskor försvinner nästan mangrant. – Att stanna i en sådan underordnad position är omöjligt för de flesta män. Ingen Florence Hans Robertsson är övertygad om att många fler män skulle söka sig till och trivas i vården - om de inte hindrades av fördomar: – De flesta män kommer aldrig i närheten och får aldrig prova. Sjuksköterskeyrket är mångfacetterat, ofta ganska tekniskt, och innehåller mycket ledarskapsansvar. Det vet inte de flesta män. Vi talar inte längre om Florence Nightingale. Själva ordet ”sjuksköterska” är intressant eftersom det är ett av mycket få kvinnliga yrkesbeteckningar som används för både kvinnor och män. (Jämför de försvunna ”lärarinna” och ”författarinna”.) Kravet har ställts att det istället ska heta ”sjukskötare”, men det är en yrkesbeteckning för vårdare inom mentalvården. Numera kallar de flesta sig, utan problem, för ”syrror”. – Men för ett antal år sedan var den debatten intensiv, säger Hans Robertsson. Det är intressant att det var så viktigt för vissa män att byta ut ordet. Hans Robertsson ägnar allt mer av sin tid åt genusforskning, ett intresse som placerat även honom i en sorts rulltrappa: – Redan från början, innan jag kunde just någonting om genus, hamnade jag i flera forskningsgrupper kring jämställdhetsfrågor - bara för att jag var man. Området hade låg status. Som man skulle jag hjälpa till att höja den. En gång arbetade han med en mansgrupp i mellansverige och träffade en man, född och uppvuxen i en lantbrukarfamilj. – I ett särskilt förtroligt ögonblick berättade han för mig att han närde en dröm om att bli balettdansör - en fullkomligt omöjlig tanke. Han nöjde sig med att vara folkdansare men sa ”du ska veta att du är den enda människa jag berättat detta för”. – Rädslan att uppfattas som feminin hämmar så många män på ett trist sätt. Vi är upplärda i att inte känna. Tänk om män vågade släppa fram sina feminina drag - då skulle vi kanske kunna ändra på konstruktionen av manlighet och kvinnlighet. – Det svenska systemet har tre grundbultar som ger kvinnor goda förutsättningar på arbetsmarknaden; särbeskattningen, barnomsorgen och föräldraförsäkringen. – Särbeskattningen som infördes i Sverige på 70-talet gör alla vuxna svenskar till individer med eget ansvar för sin försörjning. Länder som Tyskland och Holland har skattesystem som bygger på normen om mannen som ensamförsörjare, och som därmed motverkar jämställdhet. – Den svenska föräldraförsäkringen ger kvinnor - och män - rätt att komma tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten, och rätt att förkorta sin arbetstid fram till dess att barnet än 8 år. Det gör det möjligt att kombinera barn och yrkesarbete. – Inom EU har kvinnor rätt till 14 veckors ledighet i samband med barnafödande men i vissa länder är den ledigheten helt obetald. Många kvinnor har svårt att behålla sin position på arbetsmarknaden efter att de fått barn. De protesterar genom att sluta föda barn. Födelsetalen är alarmerande låga i till exempel Spanien, Italien och många östeuropeiska länder. – I Sverige föder vi fortfarande barn, vi har bland de högsta födelsetalen i Europa. Det är tack vare våra trygghetssystem. Lena Gonäs talar om tre typer av samhällsmodeller: 1. den nordiska som bygger på höga skatter och ett utbyggt samhällsstöd till exempel i form av barnomsorg 2. den europeisk/kontinentala som lägger försörjningsansvaret främst på den enskilda familjen (läs mannen som försörjare) och även gör familjen ansvarig för till exempel gamla föräldrars välfärd. 3. den liberala marknadsstyrda som praktiseras främst i USA och Storbritannien och som låter marknaden sköta och individen betala för sitt sociala skyddsnät Fortfarande är det många fler kvinnor som arbetar deltid i Sverige men deras deltider blir allt längre och en del unga män har dykt upp i deltidsstatistiken. – De är unga män som inte riktigt fått fotfäste på arbetsmarknaden utan blir tvungna att ta deltider och projektanställningar i väntan på mer fasta jobb. Detta gäller förstås även unga kvinnor. Skillnaden är att de unga männen oftare är konsulter eller liknande, medan kvinnornas deltider fortfarande finns inom handeln och vården, och kanske aldrig blir annat än deltider. Hur är det utanför Västeuropa då? Östeuropa – I Östeuropa går utvecklingen åt olika hall. Generellt kan man säga att misstron mot jämställdhetskraven är stor. – Det katolska Polen ser ut att gå mot ett mer kontinentalt system med familjen/mannen som bas för försörjningen medan länder som Estland och Lettland intresserar sig för den nordiska modellen. – Slovenien har behållit en hel del av det gamla socialistiska systemet med väl utbyggd barnomsorg och ett system för föräldraledighet, men för många länder har det varit svårt. När Världsbanken kommer in med krav om produktivi- tetshöjningar ligger en utbyggd barnomsorg långt ner på prioritetslistan. För få barn – Samtidigt utsätts det centraleuropeiska systemet för stark kritik, säger Lena Gonäs. Födelsetalen är alldeles för låga och för få människor arbetar. EU:s politik handlar allt mer om att stimulera kvinnors förvärvsarbete och skapa system som uppmuntrar barnafödande. Där har den nordiska modellen visat sig vara väl fungerande. I resten av världen kan man se liknande rörelser. I Sydostasien, Japan, Latinamerika, Kina - överallt växer tanken på jämställdhet. – Frågan är vad den allt starkare religiösa familjepropagandan i USA kan betyda, eller om de muslimska fundamentalisterna kommer att stärka sin ställning, undrar Lena Gonäs. – Men i Europa är jag säker på att förändringen är på gång. Annars kommer Europa att dö ut på grund av för låga födelsetal. Foto: Lars-Erik Byström Särbehandlade – De manliga sjuksköterskorna ser, och utmanar, könsmaktsordningen, säger Hans Robertsson. Det både lönar sig och bestraffas. – Samtliga manliga sjuksköterskor berättade att de känt sig särbehandlade redan under utbildningstiden och att det fortsatt i yrkeslivet. De har utsetts att företräda gruppen, de har uppmanats att vidareutbilda sig, de har blivit sedda och uppskattade. – Det är kvinnorna som lyfter fram männen. Det verkar enklare att satsa på en man än att välja en kvinna ur den egna gruppen och riskera konkurrens och osämja. Men de manliga sjuksköterskorna blir också lätt ifrågasatta i sin manlighet. Myten om den homosexuelle manliga sjuksköterskan är stark, säger Hans Robertsson, och den hindrar säkert många vårdintresserade män från att söka sig till vården. – För vem vill bli betraktad som en bög!? Lösningen kan bli att välja en specialitet som förknippas med teknik, som att bli ambulanssjuksköterska eller anestesisköterska. Många kvinnliga sjuksköterskor visste redan som barn vad de skulle bli. Deras manliga kolleger har oftast hamnat i yrket av en slump: – De var sjukvårdare i lumpen, eller kom in via psykvården, eller bestämde sig helt enkelt av arbetsmarknadsskäl. Manliga sjuksköterskor lämnar ofta- Foto: Robert Blombäck skorna tycker inte att de gör någon skillnad, medan de manliga sjuksköterskorna ser hur deras kvinnliga kolleger ”fjantar” för de manliga läkarna. Lena Gonäs har länge studerat europeiska arbetsvillkor. 5 Foto: Robert Blombäck Måste man vara stark för att kriga? När en kvinnlig officer har sprungit milen fortare än en manlig kollega blir hon accepterad som yrkesofficer. Fast försvaret allt mer ska inriktas på fredsbevarande insatser lever bilden kvar att en militär måste vara en stark man. – När en kvinnlig officer har sprungit fortare än en man blir hon accepterad trots att hon är kvinna, säger forskaren Lena Pettersson. Lena Pettersson och forskningsassistent Alma Persson vid Arbetslivsinstitutet i Norrköping har studerat den syn på kvinnor och män som finns inom försvarsmakten. De har samarbetat med Sophia Ivarsson och Anders Berggren som jobbar som forskare på Försvarshögskolan. Petra Arrenäs, en av de intervjuade officerarna, menar att kravet på att springa milen på en viss tid är ett tyd- 6 ligt exempel på hur försvarsmakten ser på kvinnor: – Tjejer får komma in i försvaret, men då ska ingenting förändras. En tjej som springer en mil på samma tid som en kille är mer vältränad än vad han är. Titta bara på världsrekordtiderna för kvinnor och män. Min känsla är att tjejerna måste vara bättre. Vi får inte ha dåliga dagar. Krigets krav – Det är intressant med fysisk styrka, säger Lena Pettersson. Vi föreställer oss att fysisk styrka är oerhört viktig, utan att kunna visa att den behövs för uppgiften. Det är ett sätt att upprätthålla hierarkin mellan kvinnor och män. – Det finns en stark fokusering på krigets krav, hävdar Sophia Ivarsson. Fast försvaret i allt större utsträckning förväntas jobba med fredsbevarande insatser i världen, riktas en alldeles för liten del av utbildningen mot denna del av professionen som faktiskt kräver andra kompetenser. Försvarsmakten står inför stora nedskärningar samtidigt som försvarets inriktning ska förändras och det ställs krav på ökad jämställdhet. Det är van- ligt att jämställdhetsprojekt försvinner när organisationer skär ned. – En risk är att många tjejer tvingas sluta eftersom de är nyanställda, säger Petra Arrenäs. Vi är 3,7 procent kvinnor bland officerarna idag. På officersutbildningen går 10 procent tjejer, men när de är färdiga kommer de inte att få jobb. – Vi har inte facit i hand än, påpekar Sophia Ivarsson. Överbefälhavaren vill inrätta en enhet för jämställdhet och mångfaldsfrågor som ska jobba för att hela försvarsmakten får en gemensam syn på genusfrågor. Detta ska genomföras trots nedskärningarna. Regeringen ställer regelbundet frågor till försvarsmakten hur de jobbar med jämställdhet. Det är inte bara militärer som arbetar inom försvarsmakten utan där finns även civilanställda och bland dem är 40 procent kvinnor. Traditionellt har militärerna högre status än de civila. Militärerna har högre lön och det de säger gäller. – Jag brukar säga att det finns fyra kön i försvarsmakten, säger Petra Arrenäs. En militär man är högst upp i hierarkin. En civil kvinna längst ned. Vem som kommer högst i status av en militär kvinna och en civil man är lite mer osäkert. Det beror på den civile mannens yrke. – När civila kvinnor är sekreterare och manliga militärer är deras chefer uppstår inga konflikter, berättar Sophia Ivarsson. Kvinnorna tar hand om männen och är mycket uppskattade för det. Det är som ett traditionellt äktenskap. Konflikterna uppstår när civila kvinnor finns på samma nivå som manliga militärer. Alma Persson berättar om en kvinnlig handläggare som fick i uppdrag att utreda samma fråga som en manlig militär: – Ledningen gick på kvinnans förslag. Den manlige militären blev ursinnig, ringde upp henne och väste i telefon: ”Du är inget annat än en sekreterare som kan engelska”. Foto: Robert Blombäck Yrkesofficer Petra Arrenäs är mammaledig med Smilla. Alma Persson (t.v.) och Lena Pettersson (t.h.) från Arbetslivsinstitutet har samarbetat med forskaren Sophia Ivarsson på Försvarshögskolan. Konflikten mellan de civila och de militära är välkänd inom försvarsmakten. Den går att tala om. Sophia Ivarsson menar att den ibland döljer könskonflikten, en konflikt som inte alls är lika uttalad. Trakasserier Militären är en av de mest könsmärkta organisationer vi har och det finns fortfarande ett stort motstånd mot arbetet för att öka jämställdheten. Forskarna tror ändå att förändring är möjlig och menar att det behövs mer utbildning och utrymme för dem som jobbar inom försvarsmakten att fundera över kön. – På en kurs fick deltagarna i uppgift att argumentera för något de var emot, säger Alma Persson. En grupp valde att debattera för positiv särbehandling, till exempel att kvinnor som uppfyller kraven till yrkesofficersprogrammet ska kunna antas även om det finns män som har bättre resultat. De flesta inom försvarsmakten är mycket kritiska till detta, men när den här gruppen hade läst på om argumenten för positiv särbehandling var de inte längre emot. – De åtta kvinnliga officerare vi har intervjuat berättar om trakasserier men också om manliga chefer som har stöttat dem, fortsätter Lena Pettersson. De männen har en större förståelse för kvinnors villkor i organisationen. Ett sätt att få männen att förstå är att tvinga dem att själva formulera vad kön betyder i deras organisation. – På den senaste ledarskapsutbildningen fick alla göra en skriftlig genusanalys av sin arbetsplats, berättar Sophia Ivarsson. Där kom fram en helt annan förståelse än det som sägs i klassrummet. Framför allt kvinnorna har sett mycket som de inte berättar inför hela gruppen, men även männen förstod mer när de tvingades reflektera om genusrelationerna på sin arbetsplats. Kvinnor och män i försvarsmakten 1989 blev alla yrken inom försvaret tillåtna för båda könen. Könsfördelningen bland officerarna är idag 96,3 procent män och 3,7 procent kvinnor. På Yrkesofficersprogrammet har andelen kvinnor varit 10 procent de senaste fem åren. Bland de civilanställda är 60 procent män. Antal värnpliktiga och antagna till Yrkesofficersprogrammet 2003 Värnplikt Antagna till Yrkesofficersprogrammet Andel värnpliktiga som gått vidare Kvinnor Män 300 17 000 46 439 15,3 % 2,5 % 7 När skolmaten blev marknadsvara man hinner helt enkelt inte med. Skulle du kunna jobba med vilken företagsamhet som helst? Sälja tandkräm till exempel? – Jag vet inte. Har man mycket med folk att göra när man säljer tandkräm? – Ibland drömmer jag om att öppna ett privat äldreboende eller ett spa på nåt slott… – Men nej, jag har så mycket kvar att göra här. Det är Elisabeth Sundin, professor i företagsekonomi vid Arbetslivsinstitutet och Linköpings universitet, som tipsat om Kerstin Gunnarsson. Kerstin finns med i porträttboken ”Den offentliga sektorns entreprenörer” som Elisabeth Sundin varit redaktör för. Kreativitet – Jag var så trött på den gängse bilden av entreprenörer - den företagsamme private företagaren som hittar på och skapar nytt och är effektiv, säger Elisabeth Sundin. – I verkligheten finns det ju massor av oföretagsamma företagare och mängder av kreativitet och entreprenörskap i offentlig sektor. Det ville jag undersöka. Linköping var en bra kommun att forska på. Kommunen har gått i täten när det gäller privatisering och många kommunanställda och före detta kommunanställda har fått ge sig in i en ny anbuds - och konkurrenssituation för att ha kvar jobbet. Kerstin Gunnarsson är en av dem. – Jag visste tidigt att jag ville jobba med mat, säger hon. Rektorn på min lanthushållskola tyckte jag borde studera vidare - ”du ska bli ekonomiföreståndare”. Hon praktiserade i olika familjer, bland annat hos Sigvard Bernadotte och på regemente. Efter två års utbildning blev hon ekonomiföreståndare och anställd, de första åren på olika regementen. 1984 kom hon till skolmåltidssektionen i Linköpings kommun. Fyra 8 år senare var hon chef där. Hur var arbetet då? – Helt annorlunda, säger hon. Verksamheten var anslagsfinansierad och vi serverade 15 000 måltider/dag i 46 kommunala skolor. 1992 förändrades världen när Linköping införde en beställar-utförarmodell och bjöd in andra aktörer att konkurrera med Kerstin och hennes medarbetare om matproduktionen i kommunen. Men samtidigt fick Kerstins verksamhet nya möjligheter, att lägga anbud på maten till äldreboenden och förskolor till exempel. – Jag tycker det har varit en mycket spännande resa! Har det inte varit otäckt och osäkert? – Nej. Jobbigt ibland förstås, och visst har det funnits motstånd men helheten har varit positiv. Jag har underbara medarbetare som verkligen varit med på resan. ”Nu tjejer är det oss det hänger på!” sa jag, och alla har ansträngt sig. Vi har pratat om vår affärsidé, om hur vi ska kunna serva gästerna (skoleleverna och de andra) på bästa sätt, hur vi ska kunna bli kundorienterade och kostnadseffektiva. Alla har varit med. Jobba smartare Det är just det som intresserat professor Elisabeth Sundin. Kerstins medarbetare var medelålders kvinnor med deltidstjänster. Det kan vara lätt att vara entreprenör om man får starta från noll och anställa helt ny personal - men hur vänder man en sådan här skuta? – Vi har hjälpts åt, säger Kerstin Gunnarsson. – Jag bjöd ner en kvinna från Kommunförbundet som berättade för medarbetarna om det nya uppdraget och vad det betydde. Alla fick fundera och tillsammans bestämde vi vad vi skulle heta och hur vi skulle kunna jobba smartare. – De korta deltiderna har jag nästan avskaffat. Idag är genomsnittsarbetstiden 7 timmar/dag. Människor som får arbeta mer och klara sin försörjning mår bättre och känner sig mer motiverade. Yrkets status höjs också. Sjukfrånvaron har gått ner. – Men jag vet inte hur mycket vårt sätt att arbeta har betytt, eller om det främst är effekter av samhällets åtgärder mot de höga sjukskrivningstalen. – Sedan fick vi nästan genast ett nytt verksamhetsområde med 21 förskolor. Vi hann inte fundera så mycket utan satte bara igång. Anställt Det har även fortsatt gått bra för Kerstin Gunnarssons restaurangrörelse. Från att ha serverat 15 000 måltider/dag 1992 är produktionen idag 22 500 måltider. Hon har inte behövt säga upp någon medarbetare utan tvärtom anställt. I 13 tillagningskök lagar man mat som körs ut till 36 mottagningskök i olika skolor. – Men ingen transport av potatis! Potatisen kokas lokalt överallt. Det är en kvalitetsfråga. Foto: Robert Blombäck – Det är du som är chef för matbespisningen, va? Kerstin Gunnarsson slänger nästan luren i örat på mig när vi ska bestämma tid för intervjun. Det heter inte ”matbespisning” eller ”mattanter”. Kerstin Gunnarsson är affärsområdeschef för Kost & Restaurang i Linköpings kommun med 236 restauranganställda. – Nu tjejer är det oss det häger på, sa Kerstin Gunnarsson när skolmaten blev konkurrensutsatt. Dessutom levererar man mat till hälften av Linköpings äldreboenden och ett stort antal förskolor, och sköter café-verksamheten i en del skolor. Men hälften av äldreboendena saknas, flera friskolor tar mat från annat håll och ett helt kommunalt skolområde har antagit ett annat anbud. Och vartannat år, eller oftare, kommer ett nytt anbudsförfarande där Kerstins verksamhet ska utsättas för konkurrens och riskera att tappa uppdrag. Är inte det jobbigt? – Jo, ibland. När man bara går på ekonomi - att billigast alltid ska vara bäst - blir jag lite orolig. – Men vi kan lära oss mycket av våra konkurrenter. Vi jobbar med kvalitét, för att stärka kvalitétsargumentet. Kvalitét kan vara många saker. Inte bara priser på råvaror eller tillagningsmetoder utan även specialiteter som konsistensanpassning så att gamla som har svårt att tugga och svälja kan äta bättre. – Jag trivs med själva tävlingsmomentet. Ett tag klev hon in på ett helt nytt område - catering. – Vi började med att erbjuda rektorerna hjälp om de skulle ha möten eller kvällsaktiviteter. Sedan kom lärarna privat och ville beställa smörgåstårtor och annat. Det var mycket bra ur statussynpunkt, när den övriga skolpersonalen fick upp ögonen för vad mina tjejer kunde! Nu har Kerstin fått sluta med catering till några andra än skolledningarna, Inga bonusar Professor Elisabeth Sundin är imponerad av Kerstin Gunnarsson och andra offentligt anställda entreprenörer. – Landet är fullt av människor som gör jätteinsatser i företagande utan att de någonsin nämns i affärstidningarna. De tjänar inte ens särskilt bra och har inga bonusar. Det är annat som driver människor. Pengar som drivkraft är oerhört överskattat, tror Elisabeth Sundin. Under tiden har Kerstin Gunnarsson ringt till Katedralskolan för att höra om vi kan komma och fotografera i matsalen: – Hur har du det med gäster nu? Om vi kommer klockan halv ett, passar det? Och nej, jag har inget hört om det senaste anbudet. Men det ordnar sig nog. Jag kommer så kan vi prata lite om saken. Nya möjligheter i en ny organisation – men också en större osäkerhet 9 Det första problemet var själva upplägget. Ergonomen Raymond Dahlbergs forskning skulle jämföra hälsan hos kvinnor och män som hade samma arbetsuppgifter. De var inte lätta att hitta. män och kvinnor, sida vid sida, ytbehandlade aluminiumlister. – Jag bad alla anställda fylla i en enkät om sin egen hälsa och sedan videofilmade jag dem i jobbet. Kvinnorna mådde generellt sämre och många hade besvär från nacke, skuldra och handleder. – När jag tittade på deras rörelser i arbetet på filmen kunde jag se att de oftare än männen arbetade med händerna över axelhöjd och att de oftare arbetade med att dra fast och lossa skruvtvingar. Varför? Jo, kvinnorna var i genomsnitt 13 cm Graf: adore.se – Det finns nästan inga kvinnor och män med samma arbetsuppgifter, säger Raymond Dahlberg. Arbetsmarknaden är segregerad när det gäller yrken, men även när man formellt har samma yrken och tjänstebeteckningar är arbetsuppgifterna oftast starkt könsmärkta. I livsmedelsbutiker sitter till exempel kvinnorna i kassan medan männen arbetar på ”golvet” eller i lagret och i industrin har kvinnor repetitiva och monotona arbetsuppgifter medan männen kör maskinerna. Till sist hittade han en avdelning på en metallindustri i Östergötland där Denna trappa brukar användas för att illustrera löneskillnader, men den fungerar lika bra som illustration till hälsoläget. Högutbildade män är både rikast och friskast. 10 Foto: Lars-Erik Byström Kvinnors obetalda arbete gör dem sjuka Raymond Dahlberg hade svårt att hitta kvinnor och män med samma jobb. kortare än männen och arbetsplatsen var konstruerad efter en manlig kroppskonstitution/ norm. Skruvtvingarna var också tyngre för kvinnorna som har svagare och mindre händer. Tvätta och diska En annan skillnad var att kvinnor ägnade väsentligt mer tid åt hem-och hushållsarbete. Raymond Dahlberg frågade både om traditionellt kvinnliga sysslor, som att tvätta och diska, och traditionellt manliga, som underhåll av hus och bil. – Det var en betydande skillnad där kvinnorna arbetade mer med kroppen även på sin lediga tid. Det innebär mindre tid för vila och totalt en högre muskulär belastning. Hälsoskillnaderna kan inte förklaras med att kvinnor och män har olika jobb, alltså. I en annan undersökning har Raymond Dahlberg jämfört hälsan hos kvinnor och män med samma utbildningsnivåer. Han mätte självskattad psykisk och fysisk hälsa, psykosomatiska symptom och besvär från rörelseorganen. I alla grupper mådde kvinnorna sämre än männen, och de med lägst utbildning mådde väsentligt sämre än de högutbildade. Kan något förklaras med att det är mer tillåtet för kvinnor att tala om ohälsa medan en riktig karl knappast är sjuk? – Det är naturligtvis svårt att veta, men vi tror inte det. Enkäterna är anonyma och borde vara ärliga. Stress i nacke – Det enda område där kvinnors arbetssituation är fysiskt sämre än mäns är när det gäller repetitivt och stillastående arbete. För övrigt har män en tuffare arbetssituation med fler olämpliga arbetsställningar och ogynnsamma arbetsvillkor. Fler män än kvinnor lyfter tungt och fler män arbetar med vibrerande verktyg eller på vibrerande underlag. Trots det har kvinnorna mer besvär från rörelseorganen. Även bland högutbildade rapporterar kvinnor mer besvär från nacke och skuldror än män. Varför? – Jag tror det handlar om kombinationen betalt och obetalt arbete, säger Raymond Dahlberg. Stress sätter sig i nacke och skuldror och vi vet att för många kvinnor går stresshormonerna upp för kvinnorna efter arbetsdagens slut medan männen varvar ner. Men borde vi inte bli friskare? Mängder av dåliga arbetsmiljöer har ju rationaliserats bort. – Ja, men det gäller främst traditionellt manliga jobb. På kvinnoarbetsmarknaden har teknikutvecklingen inte varit lika stark, delvis för att det är svårare. Man kan inte låta en robot lyfta åldringar. Men kanske kunde man arbetat mer med arbetsorganisationen på de arbetsplatserna. – Och brandmän och poliser får fullständigt självklart ägna sig åt fysisk träning på arbetstid för att orka med. Undersköterskor har ofta inte ens en betald friskvårdstimme. Kvinnor arbetar mer med kroppen på sin lediga tid, det ger en högre muskulär belastning Foto: Sören Andersson/Pressens Bild Anmärkningsvärt är att arbetslivet, objektivt sett, borde slita mer på mäns kroppar än på kvinnors. Matkonsulten Maria Masoomi i en vanlig svensk ICA-butik. Det är Ramadan, den muslimska fastemånaden, och Maria kan berätta för handlaren vilken sorts mat man helst äter när fastan bryts. Och vad extrapris på vattenmeloner betyder för vissa kundgrupper. Min bakgrund är inte längre ett handikapp Foto: Robert Blombäck När ”Årets yrkeskvinna 2004” för tio år sedan skrivit in sig på Uppsala universitet ringde Maria Masoomi stolt hem till föräldrarna i norra Iran. – Jag ville visa att jag gjort något av mitt liv. 12 Maria Masoomi var 20 år när hon flyttade till Sverige för att gifta sig med en exil-iranier vars familj friat till henne i tre år. I Marias familj är utbildning viktigt och hennes mamma var in i det sista emot flytten till det främmande landet. Men Maria var övertygad: – Jag ville åka, för att förverkliga mig själv. Till att börja blev det inte så mycket självförverkligande. Utan formell utbildning fick Maria arbeten på dagis, i äldreomsorgen och i storkök. Hon bestämde sig för att skaffa sig en utbildning. – Jag läste på KomVux för att komplettera mitt iranska studentbetyg samtidigt som jag jobbade på somrar, kvällar och helger. Vi hade inte råd med något annat. Det fortsatte när jag skrev in mig på universitetet. Vad skulle hon då studera? – Jag funderade länge men insåg att mat, det var jag bra på, och räkna, det kunde jag. ”Kostekonom”, det lät bra. När hon var färdig med den utbildningen startade hon omedelbart en ny, för att bli dietist. Varför? – Jag är inte dum. Jag visste att mina 32 klasskamrater, alla helsvenska tjejer, skulle gå före mig i kön till anställningar. Om jag skulle klara mig måste jag kunna mer än de kunde. Entusiasm – I många år såg jag min bakgrund som ett handikapp. Jag ville se svensk ut och tala perfekt svenska. – Idag använder jag mig av alla mina erfarenheter. Jag är mer än en kostekonom, tack vare att jag är född i Iran och tack vare alla mina jobb. En stor del av Maria Masoomis tid tillbringas numera på olika konferensscener där hon berättar om sitt liv och entusiasmerar andra till förändringar och entreprenörskap. – Jag säger att man aldrig ska se något som ett ”skitjobb”. De erfarenheterna kan bli ens bästa meriter. 13 Vad är integration? Räcker det att invandraren har ett arbete, tjänar pengar och betalar skatt? – Nej, säger Saeid Abbasian, kulturgeograf som forskat på invandrade kvinnor som driver egna företag. – Verkligt integrerade blir de som får använda sin egen erfarenhet och sina egna kvalifikationer. De som är på rätt plats. Saeid Abbasian har djupintervjuat 16 kvinnor som sedan minst 1,5 år driver ett eget företag i Storstockholm och som är födda i Iran, Turkiet och Chile. Han har också intervjuat experter på svensk arbetsmarknad. Pickles och sylt – Om man ska laga mat till olika invandrargrupper behöver man inte behärska all världens matlagning. Det räcker att veta vad som är de viktiga stapelvarorna och kanske servera ris till köttbullarna istället för potatis eller erbjuda pickles istället för lingonsylt. Och att förstå allvaret i vissa tabun. Att säga ”det är bara lite gris i den här blandfärsen” till en muslim är lika otänkbart som att säga till en svensk ”det är bara lite hund i den här maten”. – Jag brukar säga ”Ni behöver inte älska alla invandrare eller gilla alla seder - det gör inte jag - men ni måste lära er att laga god och hälsosam mat som människor vill äta.” 14 Foto: Robert Blombäck I Marias fall är det ovanligt sant. Hennes företag ”Marias Etnokök” anlitas av till exempel ICA där hon utbildar handlare i hur de ska attrahera kunder från andra länder, eller storkök på sjukhus där hon berättar vilken sorts mat rättrogna muslimer kan äta, eller hur kosher-mat ska tillagas. – Jag har läst mycket och håller ständigt på med vidareutbildning men framför allt vet jag hur man arbetar på golvet. Jag vet vad som går att servera på dagis och jag har matat gamla människor som inte kan tugga. Jag vet vad som går att laga till 500 personer och vad som inte fungerar. – Den livsmedelshandlare som vill locka nya kunder kan ha lockpriser på aubergine och vattenmelon. Maria bubblar över av goda råd som kan bygga mat-broar mellan svenskar och invandrare. Frilans Numera är hon frånskild och ibland lite orolig för frilansandets ekonomiska berg-och-dalar. Men annars? Trivs du som företagare? – Ja, jag trivs och har det bra. Jag är inte säker på att jag skulle trivas som anställd. Men det är klart, om någon kom med ett lockande förslag kanske jag kan tänka om. Fotnot: Maria Masoomi utsågs 2004 av Yrkeskvinnors Riksförbund till ”Årets Yrkeskvinna” för hennes förmåga att med matens hjälp skapa nätverk och bygga såväl kulinariska som mänskliga broar mellan olika kulturer. Akademiker – Jag hade trott att kvinnorna skulle vara av alla sorter, lågutbildade och högutbildade, i lågavlönade servicejobb och välbeställda akademiker, säger han. Så blev det inte riktigt. Enbart fyra av de 16 har endast gymnasieexamen, alla andra är akademiker: – En chilenska har tre akademiska examina i företagsekonomi, socialantropologi och spanska. Detta skiljer de kvinnliga företagarna från de manliga. (Det gäller förresten även de svenska företagarna där kvinnorna är bättre utbildade än männen.) 1999 startades drygt 7 000 företag i Sverige av människor födda utomlands. En tredjedel av dem drevs av kvinnor. – De flesta av dessa kvinnor har en god utbildning och kommer från de övre samhällsklasserna. – En fattig kvinna från den turkiska eller iranska landsbygden startar inte företag när hon kommer till Sverige. Hennes man kan göra det, han kan ha med sig företagarerfarenheten från hemlandet och till exempel öppna en pizzeria. Där arbetar kanske hans fru men hon är nästan aldrig delägare i företaget och uppfattar inte sig själv som företagare. Gemensamt för de entreprenörer som Saeid Abbasian träffat är att de försökt ta sig in på den svenska arbetsmarknaden, med dåligt resultat. – De flesta har sökt en massa jobb utan att ha fått något. Han exemplifierar med en chilensk arkitekt som av sin arbetsförmedlare uppmanats att omskola sig, ”till svetsare eller kock”, eller bli hemmafru; ”din man är ju läkare, han kan väl försörja dig”. Hon startade en egen artikektfirma. Eller den iranska kvinna som utbildat sig till apotekare i Sverige men enbart erbjöds ett underkvalificerat receptariejobb, med lön under de svenska receptariernas nivå. Hon startade hälsokostaffär. – De har utsatts för ren diskriminering, säger Saeid Abbasian. Är då detta lösningen på integrationsproblemet, att fler invandrade kvinnor startar egna företag? – Det är en nödlösning. Det rimliga vore att de kunde få jobb på den ordinarie arbetsmarknaden, som svenskar, på egna meriter och rättvisa grunder. Slöseri – Det är ett enormt slöseri med samhällets resurser. Apotekaren hade ju fått svenskt studiebidrag och svenskt studielån för att utbilda sig. Hon hade behövts som apotekare. Hon blev inte hälsokosthandlare för att hon ville utan Foto: Robert Blombäck Rätt (invandrar-) kvinna på rätt plats är ofta företagare Maria Masoomi har dubbla utbildningar, för säkerhets skull. Kulturgeografen Saeid Abbasian kommer själv från Iran. för att det svenska samhället inte ville ha henne. Borde det finnas speciella ”startaeget-bidrag” för invandrarkvinnor? – Ja. I någon form. Det borde bli lättare att få vanliga lån. Fram till 2002 fanns speciella generösa lån för invandrarkvinnor men de togs bort eftersom allt för många män sökte lånen i sina fruars namn. – De kvinnor jag intervjuat arbetar alldeles för mycket. Det sliter på deras hälsa. De skulle behöva hjälp med vettiga lån, med utbildningar i bokföring, marknadsföring osv. – Men samtidigt har de fått använda sig av sina utbildningar och sin kompetens istället för att arbeta på underkvalificerade jobb. Det är verklig integration. Vilka företag startar kvinnorna? 2 taxiföretag 2 hälsokostaffärer 1 frisörsalong 1 bemanningsföretag inom vårdsektorn 1 psykologmottagning 1 tandläkarpraktik 1 tygaffär 1 tolk-och översättningsbyrå 1 arkitektkontor 1 ekonomikonsultfirma 1 revisionsbyrå 1 konstgalleri 1 mödravårdsklinik 1 manikyr-och pedikyrsalong Företag med invandrade kvinnor som ensamma ägare I Saeid Abbasians intervjuundersökning 15 Växthuset på puben skapar livskraft Foto: Robert Blombäck Raquel Granifo studerar de speciella kunskapskorten. Där sitter dom, på puben ”Träffpunkten” i Kinna centrum, och validerar så taket lyfter. Validering, vad är det? Foto: Robert Blombäck Den som inte vet kommer att tvingas lära sig. I ett samhälle med allt högre formella kompetenskrav - och mängder av faktisk kunskap som inte står i svenska betygsböcker - kommer validering att bli livsviktigt. Kort sagt betyder validering att människor med praktiska och andra kunskaper kan få dem bedömda i enlighet med det svenska utbildningssystemets krav. Till exempel kan en sjukgymnast som fått sin utbildning i Irak jämföra sina kunskaper med de krav som ställs för att få svensk sjukgymnastlegitimation - och slippa börja utbildningen från början. Gröna korten De 15 kvinnorna på puben mitt emot apoteket har inte utbildats i Irak. De arbetar inom vård och omsorg i Marks kommun och har gjort det länge. Majoriteten har gått vanlig svensk grundskola och sedan börjat jobba. Några har gått kortare kurser, inom eller utom vårdområdet, och de flesta har inga höga tankar om skolor och studier. – Gå i skola i 1,5 år för att få gymnasiekompetens på omvårdnadsprogrammet? Nej tack! säger Inger Ödman som är 55 år och har arbetat i vården i 25 av dem. Hennes nuvarande arbetsplats är ett gruppboende för demenssjuka. På puben sitter hon i en grupp med kolleger och pratar om sina erfarenheter. Till sin hjälp har de olika kort, i olika färger, där begrepp från omvårdnadsprogrammet beskrivs. De har kommit till de gröna korten, de som handlar om social omsorg. Diskussionen handlar om kulturella skillnader. Kvinnorna berättar olika historier från sitt arbetsliv, situationer där de hamnat i kulturkrockar, hur de löste problemen och vad de lärt sig. – ”Kultur?” - det är väl tro, hopp och kärlek? Hur man tänker och vilka värderingar man har, vad man fått med sig hemifrån. Vid ett annat bord sitter ett gäng från grannkommunen Herrljunga och undrar hur man tvättar en renlärig muslimsk patient. Det borde vara arbetsgivarens ansvar att hålla kurser om olika invandrargruppers traditioner och vanor, tycker de. Eller om det är etiskt korrekt att på band spela in utskällningar från en invandrad dement person som glömt svenskan, för att kunna få det översatt och förstå vad hon säger? Med vid borden sitter projektledaren och vårdläraren Helena Carbe. Tillsammans med kollegan Gisela Nottorp och med pengar från Marks kommun har hon arbetat fram materialet som kallas Willman (”Vill man så kan man, dubbelw för att vara klar för internationell lansering - Will man, go man go!”). Projektet finansieras delvis av regeringens HELA Projektet (se ruta). Rädda för prov – Validering handlar inte om studier, säger Helena Carbe. Vi ville tvätta bort skolstämpeln som skrämmer många. Det är därför vi sitter i puben. 17 Foto: Robert Blombäck Angelika Skoglund i sitt vanliga arbete, på ett gruppboende för äldre. Kvinnorna vid pub-borden bläddrar bland sina valideringskort. Varje kursavsnitt i gymnasieskolans omvårdnadsprogram ryms på ett kort - röda för medicinsk kunskap, gröna för social omsorg, gula för psykologi och blå för valbara kurser. På ett rött kort listas huvudkomponenterna i ämnet Omvårdnad, bland annat hälsa/ohälsa, aktuell lagstiftning, rehabilitering, ergonomi, munvård och tekniska hjälpmedel. Tillsammans diskuterar gruppen vilka erfarenheter de har från sitt yrkesliv, hur de hanterat olika situationer och vad livet lärt dem. Helena Carbe lyssnar, ställer frågor, driver vidare. – För att få godkänt på en kurs räcker det med muntlig redovisning i trepartssamtal, säger hon. Det är viktigt för 18 många är rädda för allt som liknar prov. Men vill man ha ett högre betyg, väl godkänt eller mycket väl godkänt, måste man skriva. Därför samarbetar vårdlärarna med ett IT-företag som tagit fram ett material för vidare studier. Inger Ödman, vårdbiträdet för demenssjuka, tänker nöja sig med betyget ”godkänt”. Hon har gått några kortare kurser i demensvård men har för övrigt lärt sig allt hon kan i praktiskt arbete. – Jag har jobbat i 25 år och gjort allt som utbildade undersköterskor gör, men har inget bevis på vad jag kan. Nu kommer jag att få ett betyg som duger enligt Skolverkets krav. Det känns bra. Vad kan det betyda för dig i framtiden? – Först får jag en lönehöjning på 500 kronor i månaden. Men viktigare är att jag har något att visa upp om jag skulle vilja söka ett annat jobb. Det öppnar nya möjligheter. I framtiden kommer de formella utbildningarna att bli viktigare. En av de möjligheter som HELA Projektet som delfinansiär vill se är att det ska bli lättare för de nyutbildade att förlänga sin arbetstid. På Inger Ödmans arbetsplats finns inga heltider. Godkännas Kim Bengtsson började som timvikarie i vården 1993 och fick en fast tjänst 2000. Hon tycker att det bästa med validerings-kursen är att hon kommit ut, får träffa andra och diskutera sina arbetsmetoder. – Att se hur många sätt det finns att lösa problem. Efter de två veckorna på puben ska alla kvinnorna ut på praktisk validering och arbeta några veckor på en annan arbetsplats än sin vanliga. Där får de stöd av en processhandledare, en utbildad undersköterska, som hjälper till att bedöma vilka faktiska kunskaper de har, och om de ska godkännas i de olika kurserna. Helena Carbe stortrivs på puben: – Tänk att man kan få betalt för att se människor växa! Inte duger – I den här gruppen finns två kvinnor som är över 60 år. Det betyder att vårt rykte spridits och är grundmurat gott. Inte ens argumentet ”Jag är för gammal” används längre. – De här kvinnorna har ofta bara nio års skola bakom sig, en skola som de inte minns med någon värme. De har alldeles för ofta fått höra att de inte duger. Vi måste börja med att avprogrammera dem, få dem att se glädjen i att lära sig saker, och hur mycket de redan kan. ”Jaså, du sitter på skolbänken? Nej, jag validerar!” Den enda obligatoriska föreläsningen handlar om hjärt-och lungräddning och lagstiftningsavsnitten kan vara svåra att täcka med enbart samtal. Men det mesta går att lösa i diskussion och med att kvinnorna visar hur de brukar jobba i sin vardag. – Alla våra uppgifter är verklighetsanknutna. Våra studerande ska inte kunna rabbla lagtexter utan veta hur lagarna tillämpas i deras vardag. – Gymnasiets omvårdnadsprogram kräver 1 350 poäng och tar normalt 1,5 år i vuxenutbildning, berättar Helena Carbe. Vissa här kan validera 900 poäng utan att läsa något över huvud taget. Efter veckorna på puben, och valideringspraktiken på den nya arbetsplatsen, kommer kvinnorna tillbaka till sina vanliga arbetsplatser och fyller på de poäng som fattas med individuella studier på distans. Vi lämnar puben för att fotografera på en arbetsplats, Olof Marcus gruppboende för äldre. Där pågår ett möte för projektets processhandledare, de undersköterskor som arbetar tillsammans med validerarna när de kommer ut på praktik. Uppvärdera Handledarna är kritiska mot hur arbetet är organiserat - de går inte alltid på samma schema som sin partner, de får inte betalt när de gör saker på sin fritid, informationen lämnar mycket övrigt att önska osv. Bakgrunden till klagomålen är att ingenting egentligen får kosta kommunen pengar. Processhandledningen ska ske parallellt med det ordinarie arbetet och validerarna ska själva skaffa sig en omvårdnadsexamen samtidigt som de jobbar, utan betald studietid. – Vi vill ju att yrket ska uppvärderas, säger de kritiska. Nu får kommunen hög status med stor andel utbildad personal - utan att det kostat dem något. Men ändå: – Jag tycker det är bra, säger AnnChristine Asp som är processhandledare på Olof Marcus. Den som validerar är glad, vi får fler kompetenta kolleger, det är en jättebra idé. Angelika Skoglund har varit fast anställd på Olof Marcus gruppboende i tre år. När de två veckorna på puben är avslutade ska hon göra sin praktiska validering på Fritsla Servicehus. – Jag tycker det är jättekul. Avslappnat, liksom. Inte som det var i skolan, när man satt i ett klassrum med en massa bänkar och nån stod där framme i flera timmar och pratade utan att man fattade hälften. Slappna av, WILLMAN Våga ta steget, känn att det bär. Ha kul i valideringsprocessen Man lär så länge man lever lär någon ha sagt. Praktik ger kunskap, kunskap är makt. Willman så kan man, man kan det man vill Validera, validera, validera mera. Willman så kan man, man kan det man vill Validera, validera, validera mera Makt att göra något av sitt liv Text: Göran Carlson 2004 Willman så kan man ta initiativ Att ta vara på sin kunskap är inte helt lätt, Men Willman-modellen är ett bra sätt. HELA projektet Röda, gröna, gula och blå Långt bort från hetskarusellen. Många människor i Sverige är arbetslösa på deltid. Hela 72 000 individer får kompletterande a-kassa och är alltså i formell mening deltidsarbetslösa. I praktiken är det många fler som kan ses som deltidsarbetslösa. I Statistiska Centralbyråns Arbetskraftsundersökningar (AKU) anger dubbelt så många att de skulle vilja arbeta fler timmar än de gör. Om man därutöver tar hänsyn till att det finns många som inte arbetar heltid för att de uppfattar det som för tungt och stressigt, eller för att arbetet är organiserat på ett sådant sätt att det inte är rimligt att arbeta fler timmar - då är gruppen mycket stor. Det är ofta svårt för den som är deltidsarbetslös att få mer arbetstid hos ”sin” arbetsgivare och en annan deltidstjänst som komplettering kan i verkligheten vara mycket opraktiskt. Regeringen har satsat extra på att minska deltidsarbetslösheten (HELA projektet). Arbetslivsinstitutet bedriver forskning inom HELA projektet, och stödjer utvecklingsprocesser för att minska deltidsarbetslösheten. Ett sätt att minska deltidsarbetslösheten är att höja de anställdas kompetensnivå, som i Willman-modellen i Marks kommun, ett projekt som får stöd från HELA -projektet. Forskaren Johanna Forssell från Arbetslivsinstitutet följer Willman-modellen i Marks kommun och är mycket imponerad: – Det är ett intressant projekt som många andra kan ha glädje av att veta mer om. Modellen skulle kanske kunna bli en förebild på många håll i Sverige? När var hur och varför då Tillsammans nu, och ska bli flera Se även sid 22. Kom in i tänket, undvik stressen Snart ska hela Sverige validera (så kan man) (sångtext till valfri musik - hip-hop, svensktopp eller country) Willman så kan man, man kan det man vill Validera, validera, validera mera. Willman så kan man, man kan det man vill Validera, validera, validera mera Snacka går ju men nu är det på riktigt. Att få sin kunskap på pränt är viktigt Gemenskap i en lugn atmosfär. Kvalitetssäkring för varje person. Känn din styrka, våga ta ton. Alla kan vi om vi bara vill. Dagarna rusar tiden går fort När vi sitter i grupp med våra valideringskort Willman så kan man allt och lite till. Därför skapades Willman-modellen 19 – Bilden av invandrarkvinnan är att hon är passiv, traditionell och okunnig, säger sociologen Anders Neergaard som forskat om fackligt aktiva invandrare. – Det är helt fel. Snarare är de invandrade kvinnorna den svenska feminismens spjutspets, de som arbetar heltid i otraditionella yrken. I sin forskning har Arbetslivsinstitutsforskaren Anders Neergaard tillsammans med Diana Mulinari vid Lunds universitet bland annat studerat alla artiklar i LO-tidningen som innehåller ordet ”invandr..” 1995-2001. – Männen målas ofta ut som ett problem - arbetslös, utsatt - eller också som ett hot, säger Anders Neergaard. Hotet består antingen i att de säljer sig för billigt och tar jobben från svenskarna, eller också att de är för fackligt radikala och inte förstår ”hur vi gör i Sverige”. – Bilden av invandrarkvinnan visar en traditionell, passiv, okunnig person 20 som ofta står utanför arbetskraften. De beskrivs ofta i samband med olika ”projekt” som ska lösa deras problem. – Ingen av dessa bilder är sanna. Mer än var femte LO-medlem har utländsk bakgrund. I en rapport från LO, ”Integration 2004” visas att det fackliga engagemanget är minst lika stort bland invandrade LO-medlemmar som bland etniskt svenska arbetare. Medlemmar som är födda utanför Norden tycker att det lokala facket bör ha större inflytande, kanske beroende på att de känner sig mer utsatta. Intresset för att åta sig fackliga uppdrag är också ungefär lika stort. När det gäller en grupp - invandrade kvinnor från de nordiska länderna - är det fackliga engagemanget klart större än bland de svenska kvinnorna. Anders Neergaard menar att den självbild som finns av en ”riktig arbetare” inom LO är en svensk man. De svenska kvinnorna har sakta tagit sig in men invandrarna har fortfarande långt kvar. Han berättar om den fackligt aktiva kvinna från Latinamerika som visserligen gärna fick vara med i klubbstyrelsen, men inte fick något inflytande eller uppfattade att någon lyssnade på henne Anders Neergaard tycker att LO:s självbild är en svensk man. FEL, FEL, FEL Säger LO-tidningen Martin Lindblom är chefredaktör på LO-tidningen, en tidning som vänder sig till fackligt aktiva inom LO. Han börjar med att ifrågasätta Anders Neergaards forskningsmetod: – Varför har ingen tagit kontakt med oss så kunde de undvikit en del fallgropar? Nu har forskarna gått in på vår hemsida för att med hjälp av en sökmotor hitta alla artiklar som innehåller ordet ”invandr…”. – Men den sökmotorn är definitivt inte perfekt. Antagligen har forskarna missat många artiklar. – Jag har försökt hitta de citat de använder i sin rapport och i de fall jag lyckats har det vid flera tillfällen varit andra personer som uttalat sig, inte tidningens slutsatser. Ett av citaten är till exempel ett uttalande av förre moderatledaren Ulf Adelsohn. Det är märkligt att det ska stå som exempel på LO-tidningens hållning. Känner du inte igen dig alls då? – Inte mycket, men vi ska diskutera forskningsrapporten på redaktionen. Vi måste ju undvika schabloner i våra beskrivningar. – Kritiken att vi ägnar för mycket plats åt problem - arbetslöshet, utsatthet osv. - kan jag förstå, men det är faktiskt vårt uppdrag. Våra läsare är förtroendevalda och vi ska hålla dem informerade genom att skriva om nya utredningar och rapporter. Då blir det en överrepresentation av problem. Jag är säker på att vi skrivit oproportionerligt mycket om problem för t ex ensamstående mödrar också. Alla texter i LO-tidningen 1995-2001 där ordet ’’invandr...’’ fanns med har studerats av forskarna. Foto: Lars-Erik Byström Foto: Brent Stirton/GettyImages Invandrarkvinnan som spjutspets LO:s självbild ifrågasatt förrän klubbstyrelsen åkte på konferens med övernattning: – Då, på kvällen, blev hon intressant som ett exotiskt inslag. ”Du kan väl dansa salsa?” Svenska arbetare i LO-tidningen har nästan alltid ett kön, säger Anders Neergaard, medan invandrare är könlösa - men ändå i praktiken män. – Invandrarna är naturligtvis välkomna som medlemmar i facket, säger Anders Neergaard, men man vill inte ge dem makt. – Den diskriminering som detta hänger ihop med beskrivs sällan i LOtidningens artiklar. Man skriver om att arbetslösheten och sjukskrivningstalen är höga för invandrade kvinnor, men förklarar sällan varför. Hur diskriminering fungerar. – Invandrare i LO-tidningen är Problem. Jag har knappast hittat något exempel där man i en artikel förknippat ordet ”invandrare” med något positivt. Det är som att etniciteten försvinner när allt fungerar någorlunda bra. Den dag man blir ”arbetare” slutar man vara ”invandrare”. Kritiken handlar också om att ni inte beskriver den strukturella diskrimineringen av invandrade. Kan du hålla med om det? – Ja. Vi har haft för få artiklar som analyserat etnisk diskriminering djupare. – Men det största felet med undersökningen är att alla artiklar där invandrade LO-medlemmar är med som vilket intervjuobjekt som helst har fallit utanför. Alla fackligt aktiva från andra länder som uttalat sig som vanliga arbetare, eller klubbordförande, eller strejkledare, de finns inte med eftersom ordet ”invandr..” saknas i texten.. Då är det inte underligt om forskarnas bild blir att invandrare bara beskrivs som problem. Och vad säger forskaren om kritiken? Anders Neergaard: – För det första skriver vi inte om vad LO-tidningens redaktion säger utan vilka bilder av invandrare de skapar. – För det andra ville vi se just hur LO-tidningen presenterar ”invandrare”. Att invandrare finns med som vanliga arbetare vet vi, men det innebär att ordet ”invandrare” försvinner. Därmed blir ”invandrare” ett problem och det vanliga alltid befriat från ”invandrarhet”. 21 ”En lön att leva av” hette projektet från början. 300 arbetslösa fick under två år vidareutbildning och praktik. – 60 procent av dem har fått riktiga jobb. Det matchar i alla fall arbetsförmedlingens siffror, säger Fredrik Dynewall. Bertil Wilhelmsson och Fredrik Dynewall tror att en av hemligheterna är just samarbetet, att facket och arbetsgivarna gått ut tillsammans. Nu heter projektet ”Handelskompetens”, ägs av Handelsanställdas förbund i Linköping, finansieras främst med EU-medel och målet är att kompetensutveckla handelsanställda. I samarbete med regeringens satsning HELA projektet har Handelskompetens arbetat med anställda som har ett arbete men för få timmar. Prova på – Vi har gett människor möjlighet att prova på ett annat företag, eller få nya uppgifter vid det egna företaget. Några exempel: En manlig säljare arbetade i klädbutik och var inte nöjd med arbetstiden, en deltid på 30 timmar/vecka. Han var intresserad av bilar och fick chansen att prova arbete på ett bildelsföretag en dag i veckan. Det gick bra och där blev han erbjuden en tjänst på heltid. En kvinna satt i kassan i en matvaruaffär, på deltid. Hon var intresserad av fotografi och fick prova på att arbeta i fotoaffär. Nu vikarierar hon som skolfotograf. 22 Bertil Wilhelmsson är före detta ICA-handlare i Linköping. Fredrik Dynewall är före detta klubbordförande för Handels på IKEA i Linköping. De borde vara fackliga motparter. Men tillsammans arbetar de för att ge handelsanställda bättre villkor med längre arbetstid och bättre kompetens. – Att arbeta i projektet är jätteroligt, säger Fredrik Dynewall. Vi får snabbt veta om vi gjort ett bra jobb och de flesta har fått ett helt nytt självförtroende. – Handeln har långa öppettider och arbetet har av tradition organiserats i deltider, säger Bertil Wilhelmsson. Det är en tydlig skillnad mellan mansdominerade och kvinnodominerade arbetsplatser. Männen kräver heltid. – Men samtidigt vill inte alla ha heltid, fast det ibland låter så i debatten. Många vill arbeta fler timmar, men inte alla. Många är nöjda och deltidsstämplar som arbetslösa. Bertil Wilhelmsson tycker att deltidsstämplingen låser in människor. Under hösten 2004 genomförde Handelskompetens en enkätundersökning bland handelsanställda i Östergötland. Där kan man se tydliga könsskillnader. Hela 65 procent av männen arbetar 36 eller fler timmar mot bara 30 procent av kvinnorna. Ännu fler av männen, 80 procent, skulle vilja arbeta heltid, mot 60 procent av kvinnorna. Mer än hälften av de svarande tycker det är svårt att arbeta heltid när man har små barn. En stor majoritet tycker att de många heltidsanställningarna i branschen är ett problem medan knappt hälften tycker att det behövs fler män i handeln. Personalpool En idé som Handelskompetens haft problem att driva är att skapa en perso- nalpool, där anställda med deltidstjänster ska kunna arbeta hos flera olika arbetsgivare. En sorts bemanningsföretagsprincip. Motståndet har dels kommit från facket, som i första hand vill att de fast anställda ska erbjudas de tjänster eller timmar som blir lediga. Men även bland de anställda själva har tveksamheter funnits mot att dela sin arbetstid mellan olika företag. De unga är mest positiva medan motståndet växer med stigande ålder. Det finns mycket få bemanningsföretag i handeln medan 25 procent av industrins arbetskraftsbehov och 20 procent på kontorssidan täcks av bemanningsföretag. – Men jag tror att det är framtiden, säger Bertil Wilhelmsson. I handeln måste ju personalen vara på plats när kunderna kommer. Det går inte att lagstifta om heltidstvång. Men kanske kunde jag arbeta i skoaffär på måndagar och i livsmedelsaffär på lördag eftermiddag? Eller i äldreomsorgen på morgonen och radioaffären på eftermiddagen? Det kan till och med kan vara roligt. Samverkansprojekt HELA projektet är ett samverkansprojekt mellan Arbetsmiljöverket, Arbetslivsinstitutet, Arbetsmarknadsstyrelsen, Jämställdhetsombudsmannen och Svenska EFS-rådet. Heltid en sällsynt modevara De anställda på gör-det-själv-kedjan arbetar heltid eller är extraarbetande studenter. Vid dammodekedjan får ingen heltidsjobb. Det går bättre eller sämre att försörja sig i den könsuppdelade handeln. Gunilla Rapp, forskningsassistent vid Arbetslivsinstitutet i Norrköping, har studerat arbetstiderna vid tre rikstäckande handelskoncerner. – Alla kedjorna är framgångsrika och har hundratals ansökningar till varje ledigt jobb, säger Gunilla Rapp. Men där upphör likheten: Dam- och barnmodekedjan har enbart kvinnor som anställda. De flesta arbetar långa deltider (20-30 tim i veckan). Den enda som har heltidsanställning är butikschefen. Hos modekedjan som säljer kläder för både kvinnor och män är 80 % av de anställda kvinnor. Ingen anställs på mer än 20 timmar/vecka. Därefter måste man ”kvalificera sig” för ökad arbetstid genom att vara duktig och plikttrogen. Andelen heltider ökar dock gradvis i en insikt om att fler arbetade timmar gör personalen mer engagerad. Gör-det-själv-kedjan var från början ett postorderföretag och av tradition erbjöds endast heltider. Nu är det butikerna som står för merparten av försäljningen. För männen, med yrken som snickare och elektriker, är en heltidsanställning det enda tänkbara för att byta bransch. Idag är ungefär hälften av de anställda heltidsarbetande - både kvinnor och män. Heltidsanställningarna har förlagts till antingen ett förmiddagseller eftermiddagsskift och kombineras med mycket korta deltider - företrädesvis för studerande - för att klara helger och kvällar. Kedjan har en uttalad jämställdhetspolicy med målet att ha 50 % anställda av vardera könet. Både hel- och deltidare har fast anställning. De heltidsarbetande Gör-det-själv-anställda är inte särskilt intresserade av att jobba extra - de tjänar redan bra och har därutöver provision så deltidarna får fylla i. När deltidarna arbetat mer än 500 timmar i företaget kommer de med i provisionssystemet. Varför är det så olika? – Mycket handlar om tradition, tror Gunilla Rapp. ”Det går inte att få ihop schemat med enbart heltider” är en vanlig förklaring. Kanske är det så att gör-det-själv-kedjan har bättre ekonomi och därmed råd att ha mer heltäckande bemanning? Kanske beror det på den enskilda affärens lönsamhet eller butikschefens ställning i koncernen? Klart verkar det i alla fall vara att en butik som har många män anställda mer självklart anställer på heltid. Männen kräver heltid och då följer kvinnorna med. Foto: Robert Blombäck Foto: Robert Blombäck Fredrik Dynewall och Bertil Wilhelmsson. Facket och arbetsgivarna tillsammans för heltidsjobb Forskarna Gunilla Rapp och Elisabeth Sundin i Industrilandskapet i Norrköping. 23 Försäkringskassan sponsrar nyföretagande Foto: Robert Blombäck Kvinnors arbetslöshet räknas inte I Sverige finns en lag som säger att all officiell statistik ska vara könsuppdelad. Det är bra, eftersom många politiska beslut bygger på statistik. – Men det hjälper inte om statistiken huvudsakligen speglar mäns verklighet, säger professor Anita Nyberg. Ett exempel är dagens arbetsmarknadsstatistik. – Centrala studiestödsnämnden och försäkringskassan finansierar företagande, säger professor Elisabeth Sundin vid Arbetslivsinstitutet i Norrköping. – Kanske är trygghetssystemen viktigare än bankerna för att uppmuntra kreativitet i vårt land. Bilden från utställningen ’’Arbetslivet – dödskul eller livsfarligt’’ på Arbetets museum i Norrköping. – Att vi fått ROT men inte RUT bygger på ofullständig statistik, säger professor Anita Nyberg. 24 – Kvinnorna var inte heller formellt arbetslösa. Enligt statistiken utgjorde de mindre än en procent av de arbetslösa i depressionens 30-tal. Gifta kvinnor som förlorade sitt förvärvsarbete kunde alltid gå tillbaka till hemmet, ansåg man, och var därmed inte ”arbetslösa”. Ogifta kvinnor kunde alltid söka jobb som pigor eller hembiträden. Alltså var de inte berättigade till någon hjälp. Men detta är historia. Hur hänger det ihop med dagens arbetsmarknadsstatistik? – Fortfarande är det manliga heltidsarbetet normen, säger Anita Nyberg. – När jag började titta på dagens arbetslöshetsstatistik upptäckte jag till min förvåning att Statistiska Centralbyrån inte publicerar någon statistik över deltidsarbetslösa. De deltidsarbetslösa räknas helt enkelt inte som arbetslösa. Och de deltidsarbetslösa är huvudsakligen kvinnor. – En ”riktigt” arbetslös är heltidsarbetslös, det vill säga oftast en man. Vad betyder det för verkligheten och de politiska besluten? – Att beslut fattas mot en felaktig bakgrund. – Vi ska ha en arbetslöshet på som mest 4 procent, det är det uttalade politiska målet. Det kan man uppnå, för de heltidsarbetslösa, utan att ha gjort något åt deltidsarbetslösheten. Ett aktuellt exempel är ROT-avdra- get, skattesubventionen av hantverksarbete. Argumentet för ROT-avdraget har varit att det finns en stor arbetslöshet bland byggnadsarbetare, tre gånger högre än i andra branscher. – Det är kanske sant om man bara ser på de heltidsarbetslösa, säger Anita Nyberg. Men om man lägger till de deltidsarbetslösa är det flera yrkesgrupper - fastighetsanställda och kommunalanställda till exempel - som har högre arbetslöshet än byggnadsarbetarna. Det skulle kunna motivera ett ”RUT-avdrag”, skattesubventionerade hushållstjänster. – Jag vet inte om jag tycker att ett RUT-avdrag som införas, men besluten är inte baserade på verkligheten. Mäns detaljer En annan skillnad, noterad av docenten i nationalekonomi Åsa Löfström, är att mäns sysselsättning detaljredovisas på ett helt annat sätt. Så finns till exempel i arbetsmarknadsstatistikens yrkesförteckning 27 olika benämningar på ”maskinoperatör” medan de kvinnliga yrkesgrupperna klumpas ihop i ”undersköterskor, sjukvårdsbiträden m fl” eller ”Övrig vård- och omsorgspersonal”. – Hur ska politikerna kunna använda statistiken som underlag när den inte behandlar kvinnors och mäns arbetsliv likvärdigt, undrar Anita Nyberg. Företagsekonomen Elisabeth Sundin har blivit allt mer intresserad av deltidsföretagarna. – Dem ska jag ägna resten av mitt forskarliv åt! De är en så kul grupp! Elisabeth Sundin talar bland annat om de människor som i samband med arbetslöshet, studier eller sjukdom fått ekonomiska möjligheter att börja odla ett intresse som sakta vuxit till ett företag. – Försäkringssystemen ger den trygghet som behövs för att våga prova något nytt, till en början olönsamt. Det skapar massor av arbete, och öppnar för nya idéer. Ett smörjmedel i ekonomin. Minst 20 procent av alla företagare i landet är deltidsföretagare. Det handlar om minst 60 000 människor. – Och då har jag ändå inte räknat alla som bedriver jordbruk i någon form. En välkänd grupp av deltidsföretagarna är de som driver ett företag vid sidan om sitt ordinarie jobb fast i samma bransch. Exempel är anställda läkare som startar en liten privat praktik, eller universitetslärare som extraknäcker som föreläsare - mot faktura. – De manliga deltidsföretagarna är mer högutbildade än kvinnorna, men både kvinnor och män är bättre utbildade än genomsnittssvensken. Många kvinnor startar företag i hälsobranschen, och stannar kvar på deltid på sitt gamla jobb för att ha en grundtrygghet. Men där finns också människor som är sjukskrivna och ändå driver sitt företag på deltid. Är det tillåtet? – Nej, det är ett av problemen, säger Elisabeth Sundin. Att vara sjukskriven på deltid och driva företag på den andra deltiden uppfattas av någon anledning som mer suspekt än att vara deltidsanställd och sjukskriven. Försäkringssystemen har sett på företagande med större misstänksamhet. Olönsamt I vissa fall kan en företagsidé växa i skyddet av en sjukskrivning eller en A- kasse-period och så småningom bli en lönsam heltidsverksamhet. Men kanske blir det aldrig så. Kanske kommer företagandet alltid att vara olönsamt. Men även då, menar Elisabeth Sundin, finns fler människor i arbete, fler varor och tjänster är i omlopp och den totala ekonomin stimuleras. – Eller tänk på den förtidspensionär som aldrig skulle orka gå tillbaka till ett ”vanligt” arbete men som ändå kan orka arbeta med sitt eget på deltid. Varför uppmuntrar vi inte det!? Foto: Robert Blombäck Foto: Lars-Erik Byström Anita Nyberg är nationalekonom och forskare på Arbetslivsinstitutet. På 80talet började hon intressera sig för gifta kvinnors förvärvsarbete. De fanns nästan inte. 1920 var, enligt statistiken, 4 procent av de gifta kvinnorna förvärvsarbetande. 1930 hade siffran stigit till 8 procent. – Det var naturligtvis inte sant, säger Anita Nyberg. Gifta kvinnor som till exempel arbetade i sina mäns företag eller jordbruk - på 20-talet var fortfarande jordbruket än huvudnäring - räknades inte. Professor Elisabeth Sundin strålar när hon talar om deltidsföretagarna – ’’de är så intressanta’’. 25 – Vi borde forska på ”Homo Masculinicus” Yvonne Hirdman, professor i genushistoria, vet vilken historisk forskning hon saknar: – Forskningen om manlighet som drivkraft. Hur kravet att ”vara en riktig karl” förändrat historien. – Män som sysslar med jämställdhet får kvinnlig kärlek, säger Yvonne Hirdman. 26 – Och en uppskruvad känslighet för orättvisor mellan könen, säger Yvonne Hirdman. Uppskruvad? – Jag föreläste härom veckan och pekade på den återstående löneskillnaden mellan kvinnor och män, cirka 3 oförklarade procent. En av åhörarna blev oerhört upprörd. – Men det var inte länge sedan skillnaden var 30 procent! Är då 3 procent så mycket att bråka om?!? Men nej, Yvonne Hirdman tycker inte att vi ska sluta vara känsliga. Hon tycker att den svenska jämställdhetsutvecklingen varit god. Män deltar mer i familjelivet och kvinnor mer i offentligheten. Det är bra. – Men nu måste vi börja röra vid den manliga normen. Då blir det genast mycket svårare. Rekvisita Det handlar om två olika saker, menar Yvonne Hirdman. Dels om segregering – att män gör en sak och kvinnor andra och helst ska de inte blandas. Dels att det män gör alltid är finare och bättre. Kvinnor är rekvisita, bra att ha ibland, i vägen ibland. – Kvinnors kunskap blir ofta ifrågasatt. Se bara på diskussionen om genusforskningen. I universitetsvärlden är det fortfarande okey, ja nästan fint, att säga att man inget vet om genus. – De män som är intresserade av genus sysslar med mansforskning, ett fält där det finns en tendens att inte beakta maktrelationerna mellan könen. – Ett säkert sätt för en man att skaffa sig kollektiv kvinnlig kärlek är att syssla med jämställdhet. Tjänsten Jämställdhetsombudsman får ett högre värde när den innehas av en man. – Och varför inte? Gäller det inte oss alla? – Att titta på kvinnor och män är som att titta genom en kikare som man vänder åt olika håll. När man tittar på kvinnor är det som att man vänt kikaren så den förminskar - de blir så små, så små - medan man har vänt den åt andra hållet när man betraktar män. Yvonne Hirdman har ett aktuellt problem med sin egen kikare. På uppdrag från ett amerikanskt förlag ska hon skriva en bok om Alva och Gunnar Myrdal. Foto: Jack Zehrt/GettyImages Foto: Lennart Isaksson/Pressens Bild – ”Homo economicus” brukar man tala om. Då menar man den ekonomiska människan, det vill säga hur pengarna styrt samhällsutvecklingen. Jag tror att ”homo masculinicus”, själva föreställningen om manlighet, varit lika viktig. – Länge trodde vi att vi skulle kunna forska på de glömda kvinnorna, att vår forskning skulle plocka fram dem ur garderoberna. Det visade sig vara fel. Vi hittade inga kvinnliga Mozart eller Rembrandt. Ju mer vi vet om kvinnors liv, desto tristare blir bilden. Män tycks alltid ha varit överordnade. Annars skulle hon gärna forska om den svenska jämställdhetspolitiken. – Jämställdheten är kanske den enda av de radikala utopierna från 70-talet som inte bara överlevt, utan dessutom institutionaliserats. Det är 30 år sedan den första statliga jämställdhetsdelegationen tillsattes. Idag har vi en (manlig) jämställdhetsminister och en (manlig) jämställdhetsombudsman. Opåverkad – Det är så svårt. Jag märker hur min blick när jag ser på Alva är klar och kritisk, men när jag studerar Gunnar riskerar jag att bli bedårad : ”Å så skarp han är” tänker jag. Hur ska någon av oss kunna stå opåverkade? En av Yvonne Hirdmans doktorander tittar in för att hälsa. Professorn är väldigt stolt över det arbete doktoranderna gör och presenterar en lista på hur beforskandet av ”Homo Masculinicus” går framåt (se ruta). Historieforskning Yvonne Hirdman startade 1995 inom Arbetslivsinstitutet GAV-projektet (Genus, Arbete, Välfärdsstat) tillsammans med Gerd Lindgren. Projektet har hittills producerat tio monografier, varav sex doktorsavhandlingar: Maria Andersson, Arbetslöshet och arbetsfrihet. Moral, makt och motstånd. 2003 (avhandling) Lisbeth Bekkengen, Man får välja: om föräldraskap och föräldraledighet i arbetsliv och familjeliv, 2002 (avhandling) Yvonne Hirdman, Med kluven tunga. LO och genusordningen (1998, 2001) samt Genus. Om det stabilas föränderliga former (2001, 2003) Gerd Lindgren, Klass, kön och kirurgi: relationer bland vårdpersonal i organisationsförändringarnas spår (1999) Ylva Waldemarson, Mjukt till formen, hårt till innehållet. LO:s kvinnoråd 19471967 (1998). Ylva Waldemarson, Kvinnor och klass. En paradoxal skapelseberättelse. LO:s kvinnoråd och makten att benämna. 2000 (avhandling) Cecilia Åse, Makten att se. Om kropp och kvinnlighet i lagens namn. 2000 (avhandling) Under vårterminen 2005 kommer avhandlingarna Johanna Overud - I beredskap med fru Lojal. Om andra världskriget och genusordningen. George Washington och Marie Joseph Motier de Lafayette med adjutant i Yorktown år 1781. Madelene Lidestad - om första världskriget och genusordningen 27 Hur ska städerskan orka träna på kvällen? jektet tyckte att de fått det bättre på jobbet under projekttiden. Trivseln och arbetstillfredsställelsen hade ökat och det är antagligen minst lika viktigt för det allmänna hälsoläget som konditionsnivån. De bästa resultaten kom från grupper där både chefen och hälsoinspiratörerna fått utbildning och stöd. Hälsoinspiratörernas arbete blev lättare om cheferna också visste vad som hände. Vad händer nu? – Jag vet inte. Projektpengarna är slut och som så ofta riskerar goda initiativ att dö när bidragen utifrån upphör, säger Lena Karlqvist. Det är bara att hoppas att hälsoinspiratörerna och deras arbetskamrater fortsätter, för att de trivs. Barnomsorgspersonal har svårt att motivera sig för träning på fritiden Önskemål om fysisk träning på arbetstid - även i kvinnoyrken. Och att goda verksamheter ska få fortsätta när projektpengarna slutat ticka in. Det är några av förhoppningarna efter en studie bland kommunanställda i Botkyrka där två tredjedelar av de undersökta faktiskt fick bättre kondition. Foto: Lars-Erik Byström Ergonomen Lena Karlqvist önskar att goda idéer får överleva – även när projektpengarna tagit slut. 28 sitt ledarskap och kommunicera bättre med sina medarbetare - samtidigt som en grupp medarbetare utbildas till hälsoinspiratörer. Inspiratörernas uppgift är att motivera sina kamrater att förändra sin livsstil. Stödja det friska – Fokus har hela tiden legat på att stödja det friska och starka hos individerna, inte att åtgärda det sjuka. – Det vi undersökt är om de olika aktiviteterna - riktade mot cheferna och riktade mot hälsoinspiratörerna - förstärker varandra och ger bättre hälsoresultat jämfört med om man bara satsar på en grupp, berättar Lena Karlqvist. Alltså jämfördes avdelningar där både chefer och hälsoinspiratörer fått stöd med andra avdelningar där antingen chefen eller hälsoinspiratören fått utbildning, och med avdelningar där inga insatser gjorts. ”Kontrollgruppen”, de som inte fick något stöd alls, fick löfte om att det skulle bli deras tur senare. Det första som hände var att alla medverkande gjorde en konditionstest. – De flesta hade mycket dålig kondition, berättar Lena Karlqvist. Speciellt de grupper som har fysiskt tunga arbeten - personal i barnomsorgen, i vårdyrken och med städjobb - har svårt att motivera sig till träning på fritiden. – De motionsformer som fungerade Bakgrund Botkyrkaprojektet I Botkyrka kommun arbetar, liksom i de flesta andra kommuner, en majoritet kvinnor (ca 80 procent). Foto: Håkan Lindgren Hälsan har förbättrats hos de Botkyrkaanställda. Sjukfrånvaron låg på 10,1 procent när projektet startade 2001 och på 9,3 procent 2003, men Arbetslivsinstituts-forskaren och ergonomen Lena Karlqvist är noga med att påpeka att man inte enbart kan koppla förändringen till projektet. Samhällets övriga insatser för att minska ohälsan har säkert också spelat in. Och fortfarande är det långt till de 5 procent som var sjukskrivna 1997. – Målet är att komma ner till högst 6 procent sjukfrånvaro 2008, berättar Lena Karlqvist. Projektets grundidé är att utbilda chefer i hur de ska kunna bli tydligare i i projektet var därför mest promenader, svampplockning och annat lågintensivt. Men måste man verkligen träna på kvällarna om man står och går hela dagarna? – Ja, det är faktiskt ännu viktigare om man har ett tungt arbete. För att inte kroppen ska slitas ut bör man använda maximalt en tredjedel av sin fysiska kapacitet i arbetet. För att orka med den bördan, och bibehålla styrkan som minskar med åren, måste man därutöver träna kroppen allsidigt. Man måste anstränga sig ytterligare för att få upp konditionen. Är det realistiskt? Att redan trötta kroppar ska orka träna, dessutom? – Kanske inte. Därför borde träning- 35 procent av medborgarna i kommunen och 28 procent av de kommunanställda har utländsk bakgrund (själva födda utomlands eller med föräldrar som är födda utomlands). en vara inlagd på schemat som den är för vissa manliga yrkesgrupper som poliser och brandmän. Det borde vara ett arbetsgivaransvar, säger Lena Karlqvist. Friskvård på schemat I Botkyrkastudien förbättrade hela 66 procent av de undersökta sin kondition under projektåret. Men förbättringen var ojämnt fördelad. Dels berodde skillnaderna på hur väl hälsoinspiratörerna lyckades, men skillnader kan också konstateras mellan yrkesgrupperna. De som lyckades bäst kom från mer stillasittande yrken i skolan och administrationen. På några barnstugor la man in friskvård på schemat. Bland städpersonalen har en större andel utländsk bakgrund och där var det ibland svårare att motivera till fysisk aktivitet. Vissa bland de städ-och vårdanställda hade till och med fått sämre kondition under projektåret. Lena Karlqvist har full förståelse för situationen. – Hur ska man hinna och orka, om man är en trött lågavlönad kvinna med stort hemansvar? Kostvanorna verkar inte ha förändrats. Bland de undersökta var det ungefär en tredjedel som rökte och en tredjedel av den gruppen uttalade ett klart intresse att sluta, även om de flesta inte lyckats under projektåret. Intressant är dock att de flesta i pro- Sjukfrånvaron är högst bland anställda i städverksamhet, vård, skola och administration. Kommunen står inför ett generationsskifte med stora pensionsavgångar. För att klara nyrekryteringarna måste de kommunala yrkena blir mer populära, och sjukfrånvaron måste minskas. Med ekonomiskt stöd från regeringen bestämde sig därför kommunen för att satsa på ett projekt där konsultfirman Proformia under ett år utbildat arbetsledare och medarbetare i kommunikations- och hälsofrågor. Projektet har utvärderats av forskare från Arbetslivsinstítutet. I första hand inbjöds avdelningar inom de verksamheter som har de största hälsoproblemen. Totalt har 440 anställda deltagit i projektet, 395 kvinnor och 45 män. 29 Tillväxt för kvinnor och män Vad är tillväxt? Nyare fabriker, finare vägar, fler mobiltelefoner - eller något mycket större? Vinnova är en statlig myndighet med uppgift att främja hållbar tillväxt. Därför ska de Vinnova-anställda nu bli bättre på jämställdhet, i ett samarbetsprojekt med Arbetslivsinstitutet. Betonar processen – Naturvetarna vill kunna mäta allt ”hur ska vi kunna mäta om vi blivit mer jämställda?” - medan vi betonar processen. Att det kan få ta tid men måste göra tydliga avtryck så att något finns kvar när projektet är avslutat. Vinnova har omkring 150 anställda och alla har gått på tre timmars introduktionskurs. Där fick man anmäla intresse för att få specialutbildning och 30 bli en av Vinnovas 16 ”jämställdhetsaktörer”. Dolda budskap Sussi Trankell är assistent på Arbetslivsenheten och en av jämställdhetsaktörerna. Vad har du lärt dig? – Att se saker på nya sätt. Jag har varit med och räknat bilder och tittat på hur man skriver i vår interntidning. Aldrig hade jag tänkt på att det finns så mycket dolda budskap i media! Nu kan jag knappt titta på reklamen i tunnelbanan eller läsa kvällstidningarnas bilagor utan att reagera. – Jag har blivit mer argsint! Det är som att ögonen öppnats. Birgitta Boman är en annan jämställdhetsaktör och handläggare på den internationella avdelningen: – Jag har aldrig intresserat mig särskilt för jämställdhetsfrågor utan tyckt att det mesta varit bra. Att Vinnova var en jämställd arbetsplats, det var jag övertygad om. Så det har tagit lite tid… Vad tycker du nu? – Jag ser saker med andra ögon. Som när jag, i smyg, studerade ett möte på vår gamla vanliga avdelning. Folk har ju sagt att män tar mer plats, avbryter andra och bekräftar varandra - och så var det precis så! Foto: Robert Blombäck Forskarna Ewa Gunnarsson och Hanna Westberg är huvudansvariga för projektet som både innehåller traditionell forskning som ska bli forskningsrapporter så småningom, och deltagande i utvecklingsprocessen inne på Vinnova. Syftet är att stärka jämställdhetsintegrationen inom myndigheten - och öka kunskapen om genus så att verksamheten utåt påverkas. – Handläggarna på Vinnova formulerar problemen och bedömer de ansökningar som kommer in - ofta utan att fundera över vilka värderingar som styr dem, säger Ewa Gunnarsson. Verksamheten är av tradition mycket teknisk. Det har varit ett problem för forskarna, en kollision mellan en naturvetenskaplig kunskapssyn och en annan, mer humanistisk och samhällsvetenskaplig: ’’Jämställdhetsintegrering’’ Under projektets första år har två andra forskare, Susanne Andersson och Dag Balkmar, funnits på plats på Vinnova för att kunna stödja aktörerna och starta diskussioner med alla intresserade, vid sidan av. Ewa Gunnarsson och Hanna Westberg har kommit in till seminarier och andra träffar. Bland annat har forskarna medverkat i en studie av personalen. Hur är könsfördelningen bland de anställda? – Ungefär 50/50, säger Hanna Westberg, men fördelningen är tämligen traditionell. Assistenterna är kvinnor, handläggarna som sysslar med transporter och annan tung teknik är män medan gruppen som sysslar med bioteknik är nästan helt kvinnlig. Projektet kommer att fortsätta i ytterligare 1,5 år, men nu utan forskare inne i organisationen. Vad tycker du om att forskarna lämnat er, Sussi Trankell? – Jag tycker det är tråkigt. De har betytt mycket och väckt intresse också hos dem som inte gått på vår utbildning. Nu ligger bollen hos er jämställdhetsaktörer alltså? – Ja. Sakta börjar vi rikta oss utåt. Bland annat har vi öppnat en sida på vårt intranät där vi berättar vad vi gjort. – Det finns förväntningar från våra arbetskamrater att något ska hända nu, säger Birgitta Boman. Och vi har många bra idéer. – Ett problem har vi redan sett, berättar Sussi Trankell. Det är att vissa Ewa Gunnarsson. jämställdhetsaktörer kan bli någon slags genus-experter, remissinstanser som handläggarna går och frågar när det gäller formulering av genusbetydelse. Så vill vi ju inte ha det. Alla ska tänka själva och lära sig mer. Det är det som är meningen. ”Jämställdhetsintegrering” skulle regeringen kalla det Sussi Trankell talar om, den regering som i samband med utvärderingen av de första tillväxtavtalen betonade att jämställdhet, miljö och etnisk mångfald är centrala drivkrafter för att nå regional tillväxt. Som dom skulle sagt det själva, jämställdhetsaktörerna på Vinnova. Foto: Lars-Erik Byström – Jag höll en liten föreläsning om mina resultat för de andra och de blev också lite chockade. Beteendet är ju inte medvetet, och därmed ganska svårt att ändra på. Sussi Trankell och Birgitta Boman har gått på en 5 poängs-kurs ”Kön, teknik och organisation” tillsammans med de andra jämställdhetsaktörerna. – Det var ganska jobbigt och jättemycket att läsa, säger Sussi. Foto: Lars-Erik Byström Bilden från utställningen ’’Arbetslivet – dödskul eller livsfarligt’’ på Arbetets museum i Norrköping. Hanna Westberg. 31 ARBETSLIVSINSTITUTET är ett nationellt kunskapscentrum för arbetslivsfrågor. På uppdrag av regeringen bedriver institutet forskning, utveckling och kunskapsförmedling. Vi ska bidra till ett arbetsliv med goda villkor och utvecklingsmöjligheter för både kvinnor och män. I dialog med arbetslivets aktörer arbetar vi också för en hälsosam arbetsmiljö som är anpassad till människors olika fysiska och psykiska förutsättningar. Vår forskning bedrivs inom områden som hälsa och ohälsa i arbetslivet, arbetsmarknad och sysselsättning, arbetsrätt, arbetets organisering, ergonomi och belastning, fysikaliska och kemiska hälsorisker, integration och mångfald samt utvecklingsprocesser i arbetslivet. Vi strävar efter att vår forskning ska vara mångvetenskaplig och vara till nytta för arbetslivet. Besök gärna www.arbetslivsinstitutet.se för mer information. Här kan du läsa om aktuell forskning, prenumerera på våra nyhetsbrev, låna litteratur från vårt bibliotek, beställa böcker eller ladda hem rapporter. Du hittar också kontaktuppgifter till Arbetslivsinstitutets omkring 400 anställda och adresser till våra kontor. Arbetslivsinstitutet, huvudkontor Postadress: 113 91 Stockholm • Besöksadress: Vanadisvägen 9 Telefon: 08-619 67 00 • Fax: 08-656 30 25 E-post: [email protected] Webbplats: www.arbetslivsinstitutet.se
© Copyright 2024