12 FÖRFATTARE OM SINA AKTUELLA BÖCKER
12 F Ö R F AT TA R E OM SINA AKTUELLA BÖCKER NORSTEDTS VÅR 2014 ULLA-MARIA ANDERSSON Ulla-Maria Andersson är född 1956. Sedan tjugo år tillbaka arbetar hon som terapeut på ett behandlingshem för kvinnor men hon har även varit verksam som konsult i eget företag. Du skulle sagt som det var är hennes debutroman. Foto: Susanne Hallmann Din debutroman Du skulle sagt som det var har ett väldigt starkt ämne, kan du berätta mer? Flickan i romanen är ensam och utsatt och hennes relation till mamman är svår och smärtsam. Modern lider av psykisk ohälsa och flickan är helt utlämnad till mammans nyckfullhet och kyla. Det som senare utspelar sig är till stor del en följd av hur modern förhåller sig till barnet. I mammans ögon känner sig flickan dålig, ful och fel. Detta föder en längtan efter att bli sedd och att känna sig fin vilket leder till att hon blir utnyttjad av en pedofil. Jag har valt att gestalta hur ett litet barn kan lockas in i ett sexuellt sammanhang utan att själv förstå det. Hur något snedvridet och osunt kan normaliseras. Flickan luras till ett samspel utan att äga förmågan att inse vad som pågår och läsaren får uppleva dessa händelser ur barnets perspektiv. I detta sexuellt snedvridna sammanhang känner sig flickan levande och sedd. Men det verkar finnas ett inbyggt rättspatos vilket leder till att det uppstår en känsla av skuld och skam i barnet. Den skulden och skammen lämnar inte flickan förrän allt har kommit fram i ljuset, blivit berättat och bevittnat. I romanen gestaltas också hur osunda bindningar kan uppstå mellan förövare och offer och att det ibland finns ett upprepningstvång inblandat. Var utspelar den sig, och när? Handlingen pågår på två parallella plan. Allt börjar med att det i nutid står en liten flicka i hallen hemma hos en vuxen kvinna. Trevande, lågmält och skyggt börjar barnet berätta och hennes historia utspelar sig i arbetarklassmiljö på slutet av femtiotalet och i början av sextiotalet. Vartannat kapitel är gestaltningar av det flickan behöver lyfta fram och vartannat är gestaltandet av läkningsprocessen som sker i den vuxna kvinnans närvaro. Sakta växer förtroendet och flickan berättar alltmer. I början av barnets skildring av tunga och svåra upplevelser är den vuxna kvinnan ivrig att ta emot och lyssna. Men när det börjar brännas blir hon mindre villig och vid en punkt är det flickan som står stark och stadig i avsikten att vända på alla stenar. Detta kan jag känna igen från min egen läkningsprocess och från min terapeutroll. Men också från att ta del av medias rapporter om hur det ser ut i vår värld. Det är svårt att lyssna på det hemska, det vi inte vill ska finnas. Men om vi intar den positionen får det mörka mer kraft. Det är viktigt att inte blunda för det svåra, vilket har varit en stark drivkraft för mig i skrivandet av romanen. När man skriver om så svåra saker, hur påverkas man under skrivandet? Eftersom boken till viss del är vävd kring egna minnesbilder har det i perioder varit som att riva bort skorpan från redan läkta sår. Att leva med romanens flicka nära, lyssna på hennes berättelser med ögon, öron och hjärta vidöppet under två års tid har självklart varit smärtfyllt. Det har funnits stunder då jag nästan gått sönder. Utan närvaron av det vuxna jagets mognad, tålamod och trygghet hade det blivit för mycket. Men jag älskar den där lilla tjejen som vuxit fram under skrivprocessen. Hon, liksom alla utsatta barn, förtjänar en vuxenvärld som tar sitt ansvar. Hur känns det nu när utgivningen närmar sig? Självklart är det väldigt spännande. En dröm går ju i uppfyllelse. Men jag är också nervös för hur romanen ska tas emot och uppfattas av andra. Ändå upplever jag inte att jag haft något val. Den här boken ville skriva sig själv och jag har varit villig att göra det. Stundtals med visst motstånd men alltid med förtröstan på att syftet är rätt och att tiden är mogen. Vilka läsare hoppas du på? Min förhoppning är att romanen ska nå ut till en bred läskrets. I boken finns många bottnar och jag tror att de flesta kan hitta något att relatera till och fundera kring, ung som äldre. Problematiken att söka bekräftelse i osunda sammanhang är högaktuell och det finns många osedda barn därute, barn och tonåringar. TONY FLYGARE Tony Flygare, född 1981, är fd fotbollsspelare som under höjdpunkten av sin karriär allmänt ansågs som Sveriges största fotbollstalang. En straffspark som den 18-årige Tony slog skickade ut Malmö FF ur Allsvenskan för första gången sedan 1937. I sin självbiografi En gång var jag större än Zlatan berättar han för Daniel Nilsson-Padilla om uppväxten i Malmö, vänskapen med Zlatan, drömmarna och den tidiga strävan att bli fotbollsproffs, och om hur han har lärt sig att leva med sin besvikelse. Tony Flygare bor fortfarande i Malmö, där han jobbar som elevassistent på en skola. Nilsson-Padilla, född 1981, är journalist och har arbetat som skrivande reporter på några av Sveriges största medieredaktioner. Hur gammal var du då? Vi var båda 18 år. Jag ansågs vara Sveriges största fotbollstalang och hade spottat in mål i juniorlagsmatcherna. Zlatan, min vän sedan barndomen, stod ännu i skuggan av mig. Du missade och många har hävdat missen blev vändpunkten för både din och Zlatans karriär. Ja, jag drabbades av stundens allvar och fick för första gången spagetti i benen. Försökte finta men målvakten läste mig och räddade. Jag slogs omedelbart en stor känsla av ensamhet. Jag blev så liten på jorden. Allt mitt självförtroende och mod bara försvann. Jag var syndabocken som ensam skulle bära skulden. Några spelare kom fram och klappade om mig, men det var en enorm besvikelse för hela laget. Om du hade satt straffen, vad hade hänt då? är frågan som förföljer mig än i dag och kommer göra det hela mitt liv. Jag säger till alla som frågar att Zlatan skulle ha varit den spelare han är idag i vilket fall som helst. Vad jag själv hade varit idag om jag satt den är en svårare fråga att svara på. Men efter missen hamnade jag i frysboxen medan Zlatan fick chansen. Jag fick aldrig ordning på min fotbollskarriär igen, provspelade i många klubbar både i Sverige och utomlands men drabbades av flera skador och tvingades slutligen ge upp. Varför har du skrivit boken? Zlatans bok inspirerade mig att berätta min egen historia. Det är en berättelse om två invandrargrabbar som jagade en fotbollsdröm och ständigt tävlade mot varandra. En berättelse om vår gemensamma barndom och tidiga fotbollsår men också en berättelse om hur det var att en gång ha varit större än den störste och sedan förlora allt. Idag har jag återfunnit glädjen och känner bara stolthet över vad jag varit med om. Foto: Eva Lindblad Vad hände den där ödesdigra söndagen den 19 september 1999? Malmö FF hade haft en usel säsong. Nu var vi absolut tvungna att ta poäng mot Halmstad för att inte åka ur Allsvenskan. Jag och Zlatan hade båda börjat på bänken. I slutet av andra halvlek byttes jag in. När det var bara tre ordinarie minuter kvar av matchen låg vi under med 2-1. Då blåste domaren straff för oss. Det blev alldeles tyst. Lagkamraterna stod som förstenade. Vem skulle lägga den avgörande straffen? Jag var kaxig och sa: Jag tar den. Shit! Är du inte klok, vad gör du? hörde jag Zlatan säga. Han såg helt chockad ut och stod som förstenad liksom resten laget. Jag insåg att det var på blodigt allvar, på liv och död. SAM GHAZI Sam Ghazi är född 1967 och utbildad till läkare. Han debuterade 2007 med diktsamlingen Sömn är tyngre än vatten, som nominerades till Borås Tidnings debutantpris. Sången ur det kinesiska rummet är hans romandebut. Foto: Magnus Liam Karlsson Din roman utspelas i framtiden. Kan du berätta mer om tiden och platsen? Boken utspelar sig till största del i ett framtida Stockholm men jag har medvetet valt att inte datera berättelsen. Anger man när handlingen äger rum får den ju så att säga ett bäst före-datum. Dessutom tycker jag att många science fiction-verk utspelar sig alldeles för nära inpå i framtiden. När det gäller miljöer, kläder och människors vanor så föreställer jag mig att de förändras långsammare än vad man tror. Om femtio år kommer med stor sannolikhet Kungsgatan i Stockholm fortfarande att se ut som den gör idag. Folk kommer att vilja shoppa och fika i en gatumiljö som nog är ganska lik vår. Det Stockholm jag valt att skildra tänker jag mig ligger betydligt längre fram i tiden, åtminstone ett par hundra år. Då både befolkningens storlek och dess sammansättning ändrats. I min berättelse har stadens centrum långsamt förskjutits söderut i takt med att invånarantalet ökat i de södra förorterna. Stockholms finansiella och administrativa mittpunkt ligger ungefär vid Vårby gård och innerstaden såsom vi känner den idag har reducerats till ett historiskt centrum, en museal enklav belägen i ytterkanten. Centrum och periferi har så att säga bytt plats. Sedan har jag valt att bryta med den vanligt förekommande bilden av framtiden som renodlad dystopi. Jag tror att morgondagens värld kommer att vara mer komplex än så. Precis som vår egen är. Är science fiction en genre som du har ett särskilt förhållande till? Finns det några författare som du tittat lite närmare på under skrivandet? Science fiction har alltid intresserat mig eftersom framtiden är en projektionsyta för människans farhågor och drömmar. Bra science fiction har alltid en filosofisk kärna och säger någonting om vår samtid. Som ung läste jag mycket i den genren, framförallt Stanislaw Lem, även om jag sedan jag själv började skriva mest ägnat mig åt poesi. Inför arbetet med den här boken läste jag om P C Jersilds En levande själ. Den nakna hjär- nan Ypsilon är något av en andlig broder till Cepheus i min bok. Perspektivet med ett isolerat medvetande som har sitt öga som ett kikhål ut mot världen fascinerar mig. Dessutom har ju Stanley Kubricks 2001 alltid funnits där som en klangbotten. Tanken att maskiner kan börja tänka på egen hand är både kittlande och skrämmande och ställer många filosofiska frågor på sin spets. Var det utgångspunkten när du började skriva romanen? Både ja och nej. Intresset för vad ett medvetande är och om det går att skapa på konstgjord väg har varit en utgångspunkt. Lika mycket har jag fastnat för tanken på intelligenta maskiner som en egen livsform. Med ett egenvärde. Måhända som nästa steg i evolutionen. Skapade av oss människor men med möjligheten att göra sina egna unika erfarenheter. Jag säger inte att det kommer att bli så. Men scenariot fascinerar mig. För mig har sympatierna dessutom ofta legat hos de artificiella, som hos HAL i 2001. Sedan finns det också ett självbiografiskt inslag. Jag jobbar ju som patolog precis som Cepheus och kämpade länge med min poesi. Inte sällan kände jag mig som den analytiske medicinaren som med sin vetenskapliga bakgrund försökte konstruera en dikt. Också därur föddes tanken på en maskin som intresserar sig för poesi. Som vill skapa. Du debuterade som poet och fick väldigt fin uppmärksamhet. Nu blev det en roman. Var det ett logiskt steg eller något som överraskade dig? Redan innan jag debuterade med diktsamlingen hade jag börjat på romanen. Den var ett sidoprojekt som jag arbetade med under det att jag skrev lyrik. Av och till har jag ägnat mig åt boken i nästan tio år, samtidigt som jag också har doktorerat. Att skriva science fiction var något som jag ville göra redan i tjugoårsåldern. Men jag hade inget litterärt språk för det. Poesin har först och främst sitt eget värde, men den har också varit mitt språkliga träningsläger. Ett boot camp där jag tvingats brottas med ordens betydelser, klanger och valörer. Det som gör att jag arbetat fram ett språk också för prosan. Du är utbildad läkare, vilket ju faktiskt inte är helt ovanligt i författarkåren. Vi har ju till exempel P C Jersild och Eva Ström. Är det kanske så att dessa två yrken har någon särskild koppling? Läkaryrket gränsar till många andra verksamheter, har kontaktytor mot flera olika områden: biologi, psykologi, filosofi, samhälle etc. På så sätt kan det vara en bra sysselsättning att kombinera med författandet, eftersom det erbjuder en ingång till många källor att hämta material ur. Men snarare tror jag att det är något i läkarens diagnostiska blick som liknar författarens. I mitt fall som patolog ställer jag diagnos på vävnadsprover i mikroskop eller obducerar för att fastställa dödsorsaken. Liksom i skrivandet handlar det om att omsätta det man ser, framför sig eller inom sig, i ett språk. Jag vet inte hur P C Jersild och Eva Ström upplever det men för mig är läkaryrket och författandet ändå ganska svårförenliga verksamheter. Inte bara för att båda är krävande, utan för att de representerar helt olika slags processer. Läkarens uppgift handlar om att gå på vetenskap och beprövad erfarenhet och (helst) aldrig göra fel. Skrivandet, liksom allt skapande, handlar om att släppa taget, inte veta när eller var man kommer fram och att våga göra fel. För mig har det inneburit att omfatta två motsatta förhållningssätt samtidigt, lite som att bromsa och gasa på en gång. GOLDBERG/ LARSSON Daniel Goldberg och Linus Larsson är frilansjournalister och skriver för bland annat Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Deras första bok, Svenska hackare, utkom 2011. Rättigheterna till Minecraft, som utkom 2012, är sålda i USA, Danmark, Korea och Japan. Korthuset är er tredje bok, hur förhåller den sig till de två tidigare? Vi ser den som en fristående uppföljare till vår första bok. Svenska hackare handlar i första hand om en subkultur – om hur den så kallade hackarkulturen vuxit fram och påverkar samhället. Korthuset berättar istället om hur den ekonomiskt sinnade brottsligheten tog steget ut på nätet. Det är en närliggande värld, men med helt andra drivkrafter. Den klassiska hackaren kan liknas vid en bergsbestigare som söker utmaningar för sakens skull. De personer vi berättar om i Korthuset – som kommit över miljonbelopp med hjälp av falska kort eller genom intrång i nätbanker – är ute efter pengar. För dem är tekniken bara ett verktyg, som en kofot för en inbrottstjuv, inte målet i sig. temet som saknar motstycke i historien. Dessutom har den varit mycket lönsam för bankerna och kortföretagen. Bara i Sverige räknas intäkterna från kortköp (de avgifter som banker och kortföretag tar ut av handlare) i miljarder kronor varje år. "Hur tjuvarna flyttade ut på nätet och varför din bank lät det hända" är den provocerande undertiteln på er bok – hur fick ni uppslag till ämnet, har ni själva råkat ut för bedragarna? Faktiskt inte, men vi har bevakat brottsligheten på nätet tillsammans i flera år. På tidningen Computer Sweden avslöjade vi bland annat ett omfattande intrång i Nordeas nätbank. Uppmärksamheten kring kuppen bidrog till att banken så småningom tog fram nya, säkrare inloggningssystem, och är ett av de fall vi tar upp i Korthuset. Vad är det mest anmärkningsvärda ni stött på under ert skrivande? I nästan varje fall vi granskar i boken finns exempel på bankernas, kortföretagens och polisens oförmåga att få till fungerande samarbeten med varandra. Från den stund ett kortbedrägeri eller ett nätbanksintrång upptäcks har de inblandade mycket olika målbilder. Polisen vill identifiera de skyldiga och ställa dem inför rätta om bevisen är tunga nog. Banken vill täppa igen läckan, men också till varje pris få folk att fortsätta använda sina kort eftersom de är en otroligt lönsam affär. Att peka ut en ansvarig gör ingenting för att förbättra ett ekonomiskt resultat. Är ett kontokortslöst samhälle möjligt i dag? Nej. Sju av tio butiksköp i Sverige sker med ett kort. Världens största kortföretag Visa hanterar en sjundedel av de pengar som byter händer i vardagstransaktioner i Europa. Utan korten skulle stora delar av ekonomin helt enkelt stanna av. Kortekonomins framväxt har inneburit en privatisering av betalsys- Ni är en dynamisk skrivarduo, med stora internationella framgångar med er bok om Minecraft, så vad kan man vänta sig härnäst? Först ska Daniel bli pappa. Efter det lockas vi båda av att återvända till spelvärlden på något vis. Där finns mängder av fantastiska historier som inte har berättats ännu. Foto: Gordon Andersson I boken får vi möta brottslingar, kriminella, poliser och bankfolk – har det varit svårt att få folk att prata? Ja. Säkerhet är ett känsligt ämne, inte minst när pengar är inblandade. Bankerna och kortföretagen är väldigt noga med att inte uttala sig alls om vissa saker, och föredrar överlag att prata så lite om bedrägerier som möjligt. Det ställer ofta till bekymmer för de poliser som utreder stölderna, som till stor del är beroende av information från bankerna och kortföretagen för att kunna göra sitt jobb. Har ni något att säga till alla kontokortsinnehavare där ute? Man ska inte vara rädd för att använda sitt kort. Bankerna är i regel generösa med ersättningar, och den som blir drabbad av ett bedrägeri får i de allra flesta fall sina pengar tillbaka. Det är bra, men det skapar också illusionen av att brottet gjorts ogjort. Att du får ersättning av banken är inte samma sak som att tjuven inte kommer undan med pengarna. ANNA JANSSON Foto: Leif Hansen Anna Jansson, född 1958, är uppvuxen i Visby och utbildad sjuksköterska. Hon debuterade år 2000 med Stum sitter guden. Hennes romaner om kriminalinspektör Maria Wern har sedan dess sålt i närmare två miljoner exemplar. Böckerna har också gjort succé som tv-serie och film. Hur kom du på idén till kriminalromanerna om Maria Wern? Jag har arbetat som sjuksköterska i tjugofem år och sett hur de politiska besluten formar verkligheten. På nittiotalet, när mentalsjukhusen stängdes och patienter med psykiska funktionshinder flyttades ut till eget boende utan den omsorg de behövde, skrev jag min första bok. Vi fick in dem på sjukhuset, hungriga, smutsiga och rädda. Många av dem tog livet av sig sedan de i sin ensamhet slutat ta sin medicin. I Stum sitter guden träffar Maria Wern några av dem i ett husvagnsgetto sedan de vräkts från sina lägenheter. Hur väl känner du henne vid det här laget? Hon är min bästa väninna sedan femton år tillbaka. Jag trivs i hennes sällskap. Hon överraskar mig ibland och berättar sådant jag bara vagt kunnat ana. Som att hon växt upp med en skvatt galen mor med borderline. Krister, mannen som svek henne, vill hon inte prata om alls. Vad är roligast med att följa en karaktär under så många år? Hur har hon utvecklats? Yrkesmässigt har hon avancerat från aspirant till kriminalinspektör och utredningsledare. Hon vågar ta för sig mer och ta plats. Privat är hennes största problem att våga lita på att hon är älskad, att våga kärleken förbehållningslöst efter de svek hon utsatts för i barndomen. Hon kan också vara stolt över sin son detektiv Emil Wern som går i mammas fotspår och i en egen serie löser brott i Visby innerstad. Deras världar mixas på ett sätt som jag gillar. Du väver ofta in etiska dilemman i dina kriminalromaner, varför då? Det intresserar mig mycket. I all enkelhet handlar det om relationer. Jag föreläser i vårdetik för att jag tycker det är viktigt att människor som söker vård ska känna sig trygga och sedda förutom att de ska ha en korrekt medicinsk behandling. Det är ofta samma frågeställningar i mina deckare som i vårdetiken. Vad är ont, vad är gott och hur bör man leva sitt liv? Frågor om självbestämmande, rättvisa och sekretess brukar jag ta upp. Men det allra viktigaste är barnen och deras rätt till en uppväxt där de får vara just barn. Hur viktig är Gotlandsmiljön för dig? Jag är född och uppvuxen på Gotland med alla de sagor, myter och anekdoter som fötts vid havet. Min far är en fantastisk berättare och det skulle vara kriminellt att inte ösa ur den skattkistan. Är man född vid havet kommer man alltid att ha havet som referensram. Flyttade jag till öknen skulle jag se vågor i sanden och öar av vegetation. Jag har havet inom mig. Kommer alla böckerna i serien att filmatiseras? Vet inte ännu, hittills har tio böcker filmatiserats, varav en för bio. Högst upp på min önskelista står Emil Wern som familjefilm. En sån där film som vuxna bara måste få se tillsammans med barnen. Vad är det för teman som kommer upp i vårens bok, Skymningens barfotabarn? I krigsslutet kom tyska sårade soldater till Lärbro krigssjukhus, strax därefter kom en spökbrigad av 500 koncentrationslägerfångar till ön. Många döende i tbc. De hamnade på samma sjukhus som tyskarna. Sjuksköterskorna visste inte vad de varit med om och fick stränga order att inte tala med patienterna. Man beslutade sig för en massvaccinering. Fångarna som hört om dr Mengeles experiment startade ett uppror. De beslutade sig för att döda all personal och tyskarna. Så långt verkligheten. Efter en omskakande resa till koncentrationslägren i Polen sökte jag spår från krigstiden i min egen hembygd och fann en historia som berörde mig på djupet. Skymningens barfotabarn handlar också om Maria Werns barndom och en liten flicka, Mirela, som hon möter på den sommarkoloni där hennes egna barn ska tillbringa några sommarveckor. I mötet med Mirela tvingas Maria minnas det hon helst av allt vill glömma. MATS KEMPE Mats Kempe, född 1966, debuterade med novellsamlingen Jag minns aldrig mina drömmar (1996). Hans litterära stil kan beskrivas som prosalyrisk med ett särskilt sinne för vardagliga stämningar och känslolägen. Kempe är en av Sveriges mest hyllade novellister. På titelsidan i boken står det ”En roman i 16 noveller”. Är det noveller eller är det en roman? När min förra bok, Nattlampan tänd …, kom ut så satt jag i ett panelsamtal med Mats Jonsson som just givit ut serieboken Mats kamp. Våra böcker hade inte bara en likartad tematik. De påminde också om varandra i berättarstrukturen. ”Så du har ju egentligen skrivit en roman”, föreslog Mats Jonsson. Jag passade naturligtvis bollen tillbaka: ”Du har i själva verket skrivit en novellsamling ...” Eftersom jag ofta skriver noveller inom ett enhetligt projekt och låter personer återkomma i de olika novellerna så uppehåller jag mig i gränslandet mellan roman och novellsamling. I den här boken är berättelserna ännu tätare sammanlänkade – därför är nog den mest adekvata beskrivningen ”en roman i 16 noveller”. Många av novellerna i boken handlar om elever på en skola, din förra bok kretsade kring ett dagis. Det är inte så att skolan i sig är ämnet för boken, men det måste vara något i miljön som gjort att du valt den som utgångspunkt för dina berättelser. Skolåren är en så kort tid i ens liv. Samtidigt präglas vi otroligt djupt under de åren. Och de flesta av oss blir nog aldrig kvitt de erfarenheter som vi gör under den perioden, utan vänder och vrider på dem under resten av livet. Man placeras tidigt i livet i ett sammanhang med stora klasser i stora skolor där det uppstår normer som lätt kan bli tagna för givna och tillåtas fortgå år från år, när de i själva verket inte skulle accepteras alls i det övriga samhället. Man känner verkligen igen sig många gånger i boken. Samtidigt är det alldeles uppenbart att det inte handlar om realism, utan att berättelserna ibland närmar sig science fiction och innehåller övernaturliga inslag. Det är en bit ifrån den Mats Kempe vi lärt känna tidigare. Hur kom du fram till att du ville använda de elementen så konsekvent? Jag ville skriva en ”cross-overbok” på flera olika nivåer. En cross-over mellan roman och novellsamling, mellan realism och fantastik, men också en crossover hos läsarna – jag hoppas att den här boken kan intressera och roa läsare i alla åldrar. Det finns också ett genomgående tema som handlar om skrivande och skapande, om vem som för pennan och den makt som berättaren kan utöva, samtidigt som många av personerna i boken känner sig maktlösa, som om de är styrda av någon annan. I vår tid finns det ju en enorm frihet i att sprida sina texter och bilder – men med det följer också ett enormt ansvar. Och det ansvaret har man också gentemot sina fiktiva karaktärer. I min roll som författare har jag vid några tillfällen blivit intervjuad och då blivit märkbart medveten om att en intervju alltid är ett porträtt av den som intervjuar – lika mycket som av den som blir intervjuad. Foto: Maria Annas Din nya bok heter Det jag redan minns. Din debut från 1996 heter Jag minns aldrig mina drömmar. Är likheterna i titeln bara en slump? Nej, egentligen inte. I den här boken ville jag återvända till en sorts enkelhet i stilen som har vissa paralleller med debuten. Och om det nu skulle vara så att jag ”aldrig minns mina drömmar” så måste jag ju skriva fram fiktiva drömmar som lämnar realismen och släpper vakenhetens logik – kanske är det just vad jag gjort i den här boken. MICHAEL MORTIMER Michael Mortimer är en pseudonym för författarna Daniel Sjölin, född 1977, och Jerker Virdborg, född 1971. Sjölin och Virdborg lärde känna varandra då de satt i manusgruppen på tidskriften 00-tal och har sedan dess ivrigt diskuterat litteratur. Fossildrottningen är den andra delen av sex i thrillerserien som inleddes hösten 2013 med Jungfrustenen. Del 2 på gång, hur känns det? Ja, hur känns det? Jag är mitt uppe i skrivruset fortfarande – med tredje delen – och då är man lite underlig på många sätt. Det är ju nåt slags mastodontprojekt jag förlorat mig i. En enda lång jätteresa i sex delar. Men aldrig förut har skrivandet givit mig så mycket. Det är så roligt att skriva en bok med en huvudperson som ska rädda hela jorden. Hade nån annan kommit på det här med att sammanföra äventyr med naturvetenskap och grundläggande kritik mot människans självupptagenhet, då hade jag bitit knogarna av mig av avundsjuka. Och det är det ultimata tecknet alla författare letar efter: detta vill jag göra av hela mitt hjärta. Foto: Magnus Liam Karlsson Vad är äventyr? Ja, är det inte sorgligt att det gått så långt att vi behöver ställa oss den frågan? Epiken och romanen föddes ju som äventyr – Odysséen och Iliaden, och senare Don Quijote … För mig är äventyr kort och gott: en lång strapatsfylld resa mot det okända. Det passar utmärkt i en värld där vi kan se till universums utkanter och hitta Higgspartiklar, men ändå inte vet exakt vad liv är, eller hur två magneter egentligen fungerar. Hela naturvetenskapen vilar på gungflyn – ingen vet ett jota om vad gravitation egentligen är – ändå vet vi så mycket annat. Det är upplagt för ett äventyr. Varför kom du inte på det här tidigare? Jag tror ärligt talat att jag var hämmad, omedvetet. Vår konstsyn är ju så fixerad vid frågan: Hur är det att vara människa? Nästan alla romaner handlar om detta. Personporträtt, sociologi och psykologi – ofta i form av litterära klichéer faktiskt. Och även jag stirrade mig blind på frågan om vad som finns inuti en människa. Hon är ju så fascinerande och komplex med alla sina känslor och sitt språk! Men naturen, som jag alltid varit intresserad av, är ju helt likgiltig inför oss, inför våra barn, våra känslor, språket och vårt samhälle. Därför är naturen nästan bara välkommen som metaforik, utsmyckning eller fond inom skönlitteraturen. Dess egentliga frågor – Vad är liv? Var kommer vi ifrån? Vart är vi på väg? Hur blir det med klimatet och överbefolkingen? – anses sällan tillräckligt intressanta för att förtjäna huvudrollen i en roman. Det där med natur har man låtit de naturvetenskapliga forskarna ta hand om. Synd! För jag tror att många fler än jag gillar att fundera över dessa frågor. Det ska alltså bli en serie med sex delar, men vad händer i bok två, Fossildrottningen? Nu börjar det bli dags för huvudpersonen Ida att hantera sin chock, men hon får svårt eftersom äventyret fortsätter i högt tempo utan att hon får annat än korta pauser. Det är ju bara några dagar sedan som hon levde ett helt vanligt studentliv. Och nu vaknar hon upp på ett tåg på väg in i Moskva, förföljd, efterlyst och med hemska upplevelser inom sig som hon inte hunnit smälta, ja, inte ens omfatta. Dessutom med känslan att hon blivit manipulerad in i allt detta av sin mormor Alma. Var kommer Ida ifrån, hur tänkte du? Jag ville ha en så vanlig huvudperson som möjligt, och utgick från mig själv, hur skulle jag bete mig om jag bevittnade ett vidrigt dödsfall, blev efterlyst för mord, blev utnyttjad av en främling, jagades genom hela Sverige, upptäckte att man ljugit för mig om min mamma, hamnade i en isvak, mötte djur som beter sig konstigt, och till råga på allt bar på en livsfarlig sten. Jo, jag skulle nog ömsom vara i chock – helt utan kontakt med allt – och ömsom bara gråta och vilja komma hem till mamma. Men det kan inte Ida. Nej, precis, det kan hon inte. Hennes mamma finns ju i äventyret, försvunnen till det som kallas Paradiset. Ida måste nu börja hålla tårarna inom sig – och lämna mig som författare – för att sakta och motvilligt utvecklas till det som jag aldrig kan bli, det som varje äventyrsroman kräver av sin huvudperson: en hjälte. Det kommer inte att gå över en natt, det är ju fyra delar kvar av den där jätteresan. Men i mötet med mormor Alma, som gör entré i Moskva, kommer hon att börja växa i smyg, genom de konflikter hon har med den gamla tanten. Namnet, Ida, förresten, hur valde du det? Mycket tankemöda, och en hel del banal enkelhet. Jag såg Emil i Lönnebergas oförargliga lillasyster framför mig. Kan en sån liten tös hårdna till en hjälte? tänkte jag. Kommer hon att kunna döda? Kommer hon att kunna välja att skona vissa liv på bekostnad av andra? Griseknoen får leva men inte Lille katt? Så vad tror du, kommer hon att kunna döda? Inte som det är nu när del två börjar, men det är mer tryck och fler skikt i Ida än vad vi hittills har sett. Hon måste först bli förbannad för att ödet hissat upp henne i en flaggstång, antar jag. Det räcker inte med att vara oförarglig och gilla pandor om man ska rädda större saker än så. Inget är så grymt som evolutionen. Det är bara att hugga in, och ta så mycket ansvar som man kan. ANDRÉS STOOPENDAAL Andrés Stoopendaal är född 1981 och bor i Göteborg. Han har arbetat som kritiker och redaktör på bland annat Ord & Bild. Han debuterade med den kritikerhyllade romanen Maskerad som också nominerades till Borås Tidnings debutantpris 2012. Anknyter samlingen på andra sätt till Latin- eller Centralamerika? Bolaño föddes ju i Chile, men bodde väl i Mexiko och Spanien? Från början ville jag ha ett foto av den colombianska fotografen Ruven Afanador på omslaget, föreställande en ung peruansk tjurfäktare. Men tyvärr gick det slutligen inte att få rättigheterna till den. Det är ju minst sagt intressant med kultursynkretismen i Latinamerika. En ung mestis (eller närmast indiansk) grabb iklädd den där spanska ganska fåniga kostymen, en kostym som kanske skulle framstå som löjligare om den inte hade inte någon koppling till det mod som en tjurfäktare ändå måste ha. Det är ju trots allt en hel del som har dött på arenan. Annars tycker jag inte att samlingen handlar om någon specifik plats, kultur eller så. Jag tänker att dikterna egentligen kan utspelas där läsaren vill att de ska utspelas och när som helst. För en tid sedan läste jag en dikt som heter ”Friheten” i Stig Larssons samling En andra resa från 1993. Det är en ganska berättande dikt, egentligen en prosadikt, som jag genast tänkte utspelade sig i framtiden. Det är inget specifikt som talar för att poeten vill frammana den känslan, men det är något sätt som diktjaget uppfattar sin omvärld på som får mig att tänka att det han skriver om helt enkelt inte kan eller har ägt rum än. Den poesi jag själv tycker är intressant har ofta den där genuint obestämbara karaktären. Dina dikter kretsar ofta kring maskulinitet, makt och våld. Du nämner tjurfäktning till exempel, en ganska våldsam sport (om man kan kalla det så). Vad är det i den tematiken som du finner så intressant? Jag tänker att jag skriver i någon form av tradition och att jag på sätt och vis traderar en estetik som andra författare redan skrivit fram i poesi och prosa, även dramatik. Jag tänker att det kanske är som att vara ikonmålare, flamenco- eller balettdansör eller något liknande i det att formerna är klara, tonerna, stämningarna, färgerna kanske, men som konstnär måste man få fram en konstnärlig äkthet, en karisma i verket som är personlig. Det är det som är det svåra. På spanska finns ju uttrycket ”duende” som handlar om det där. Det hjälper inte att ha en briljant teknik som till exempel flamencodansare, man måste ha duende (”tener duende”). När jag skriver bedömer jag det jag skriver, varje enskild dikt, efter ett liknande kriterium. Det handlar ofta om ett enstaka ord eller kanske en fras som gör att jag tycker att dikten över huvud taget har en laddning för mig. Jag tänker att det handlar om ett slags etik, men det hänger ändå inte samman med att jag är intresserad av ett moraliskt kapital på något vis, i alla fall inte som författare eller poet – det är ointressant. Vad gäller makt och våld, i alla fall inom fiktionen, tror jag inte att jag är ensam om att vara intresserad av det, men jag tänker också att det jag arbetar med har en dramatisk eller expressiv utgångspunkt. När det gäller maskulinitet tycker jag att jag gör något med det, men jag vet inte vad. När det kommer till det jag uppfattar som ett traderande eller vidareförande tänker jag att det handlar om något ganska omedvetet. Jag vet inte heller om jag tänker på makt eller våld som en tematik. Jag tänker att tonen eller den sinnesstämning som etableras när man skriver – och det kan ju handla om bara ett par ord – helt enkelt bestämmer vad dikten ska syfta på, och om dikten drar åt något våldsamt eller brutalt håll så får den gå den vägen. Många av dikterna är bara fina tänker jag. Jag har försökt skriva en väldigt bred samling. Många temperament, många känslolägen. Foto: Christer Ehrling Din prosadiktsamling heter De federala distrikten. Varför? Jag har arbetat med samlingen i några år och under den tiden har jag funderat på lite olika titlar. De federala distrikten syftar helt enkelt på huvudstadsområden i spanskspråkiga förbundsrepubliker, som Mexiko City till exempel. Vissa av dikterna, eller i synnerhet den som heter ”De federala distrikten”, är kanske rentav pastischer på Bolaño, en form av lek med den machoestetik som jag tycker att han står för, med mycket sex, droger, framställandet av sig själv som en idol eller legend. Det fascinerar mig ändå. Jag känner ett visst släktskap med Bolaño, om jag ska vara ärlig. Hans poesi rör sig väldigt nära prosan och hans prosa är stundtals väldigt lyrisk. INGELA STRANDBERG Ingela Strandberg, född 1944, har gett ut en rad böcker sedan debuten för 40 år sedan, huvudsakligen poesi. Hennes dikter rör sig i det egna landskapet i Grimeton i Halland där hon också är född och uppvuxen. Hennes senaste diktsamling En för att stanna en för att gå utkom 2011. Du är född och uppvuxen och bor på gården Dalen i Grimeton utanför Varberg. Vad har platsen för betydelse för dig? Eftersom jag var sladdbarn var jag ett rätt ensamt barn ända fram tills jag började skolan. Min mor skötte småbruket, min far var snickare och arbetade borta under dagarna. Jag var fri att springa omkring och upptäcka världen på egen hand. Det var så jag började uppleva naturen som en sorts vän. Vi var nog en ovanlig småbrukarfamilj; mamma läste böcker, pappa var ”ingen bonne”, sas det aningen föraktfullt. Vi gjorde saker som ingen annan i grannskapet gjorde, t ex att ljumma sommarnätter sova utomhus under lönnen och stjärnorna. ( I en astronomisk kalender följer jag fortfarande dagligen planeternas platser på himlavalvet.) Och så fick vi småbrukarungar ”studera”! Vilka trodde vi att vi var? Jag har bott på andra platser också, men alltid längtat tillbaka. Inte till människorna, men till naturen; till bäckar, sjöar, skogar, vägar, nerfallna hus … Jag känner en särskild besatthet inför det övergivna. Foto: Johan Strandberg Din första diktsamling kom ut redan 1974, du har också skrivit romaner, barnböcker, visor … Hur började du skriva? Jag upptäckte tidigt som barn att orden hade makt och bildade en innervärld. Jag fick alltid följa med på släktoch bondkalasen och där lyssnade jag (tills jag somnade i någon soffa …) till de vuxnas historier. Mamma läste sagor för mig. Vi lyssnade på radioteatern och jag fång-ade upp språket där, upptäckte klanger och tystnader. Och så hade jag en syster som var journalist. Skrivandet var en naturlig del i våra liv, liksom musicerandet. Ett sätt, tror jag, att uthärda den karga bondegemenskapen, som jag uppfattade som grov och mobbande. Hur ser ditt förhållande till lyriken ut? Jag vet att det låter bombastiskt, men jag måste säga det: poesi är på liv och död för mig. Självklart skulle min kropp överleva utan poesin, men den inre världen skulle tyna bort helt. Jag är fortfarande det där barnet som genom orden upptäcker verkligheten – den synliga och den osynliga. Att skriva är som att spela trummor, att hitta en rytm och ”försvinna” in i den. Jag kan sitta i timmar på min cajon och trumma mig fram till en rytm som sprider sig i kroppen, in i golvet, ut i rummet. Ibland måste jag slå några otympliga extraslag för att det inte ska bli för vackert. Vilka andra författare har betytt något speciellt för ditt eget skrivande? Jag har lärt mig av och levt med flera olika författare under olika perioder. T ex Harry Martinson, Wallace Stevens (en av mina största favoriter), Clarice Lispector, Jim Morrison. Alla har de lärt mig att allt går att skriva. Inte be-skriva, men skriva. ”Primarily, however, what I have in mind when I speak of the irrational element in poetry is the transaction between reality and the sensibility of the poet from which poetry springs”, skriver Wallace Stevens. Du har en introduktör och översättare i akademiledamoten Göran Malmqvist. Hur träffades ni? När Väg 153 kommit ut 1991 ringde Göran Malmqvist och frågade om han fick översätta den till engelska. Det fick han … Han är en entusiastisk, livlig och mycket självständig människa med stor kunskap och skicklighet och han har betytt och betyder oerhört mycket för mig som vän och översättare. Tack vare hans översättningar har mina dikter tagit sig tvärs över Atlanten. Kan du beskriva din senaste diktsamling? Den senaste diktsamlingen skulle jag kunnat tillägna Stella, hunden som jag mötte utanför ett hus i en fallfärdig trädgård. Först var jag rädd för henne, men så småningom blev vi tillgivna vänner. Det blev en kort vänskap. Hon var en främlings hund, först, och när jag sen just lärt känna honom, främlingen, omkom han. Och sen försvann hunden till den stora tystnaden. Stella lärde mig att jag också är en hund. Att den inre hunden i mig gör konster och ålar i gräset för att göra sig hyndigt behaglig och andra tillfreds. Men hon lärde mig också att ta vara på min inre hund, den är inte bara skamlig och eftergiven – den försäkrar mig också ett visst mått av frihet eftersom den vaktar den inre världen. Den yttre och den inre hunden fann alltså en gemenskap på vackra, men ödesdigra vägar. Jag insåg hur skör tiden är och upptäckte för första gången att jag börjar bli gammal. CHRISTINA WAHLDÉN Christina Wahldén, född 1965, har givit ut ett tjugotal barn- och ungdomsböcker, för vilka hon har fått flera priser. Hon har även författat tre deckare och en reportagebok om kvinnors utsatthet i väpnade konflikter. Hon är bosatt i Uppsala. Vad var det som fångade dig i berättelsen om Lisa Stina Linné och Daniel Solander? Det är flera saker. Den intelligenta kvinnan som blir kvar hemmavid, till och med i sitt föräldrahem, medan mannen som hon åtrår gör hela världen till sin. Jag har en tanke om att Lisa Stina hade kunnat göra det som Daniel Solander kom att göra precis lika bra om hon bara hade fått den möjligheten. Sedan är det avståndets lockelse och förbannelse. Att som Daniel Solander befinna sig på andra sidan jorden, skeppsbruten, och inte veta om man någonsin kommer att ta sig hem igen. I honom finns utöver alla tropiska miljöer han sett också den uppländska myllan kvar. Han har tillgång till båda platserna samtidigt inom sig. I Lisa Stinas fall är skärvorna sorgligare. Hon förlorade sitt förstfödda barn. Jag trodde länge att hon var begravd i Danmarks kyrka utanför Uppsala, men det visade sig att hon ligger i Uppsala domkyrka, i samma grav som sin far och mor och bror. Men hennes namn står inte på gravstenen. Hon finns där, men hon syns inte. Det är på något sätt typiskt för hela hennes liv. Vad kan Lisa Stina och Daniel berätta om vår egen tid? Att det fortfarande kan vara svårt att våga eller kunna välja det liv man vill leva. Som modern kvinna kan man förstås vidareutbilda sig och få ett yrke. Men jag tror att många unga ambitiösa kvinnor idag fortfarande kan känna igen sig i att de blir omsprungna av medelmåttiga män, vilket Lisa Stina blev av sin inte alls lika smarta bror Carl, som blev professor efter deras fars död. Vi ska inte glömma bort Australien, för det finns en tredje person i boken också, en äldre aboriginkvinna vars liv påverkas av att Cooks Endeavour lägger till utanför hennes samhälle. Hon tillför ett perspektiv till berättelsen. Ja, hon är viktig för mig och viktig för berättelsen. Här kommer ett gäng europeiska upptäcktsresande och samlar växter och fåglar som de namnger, helt utan att bry sig om att allt redan har namn som ursprungsbefolkningen har givit dem. Det är startskottet för kolonialismen i Australien. Den kvinnliga aboriginen i boken betraktar inkräktarna utan att de ser henne. Hon tycker att de beter sig obegripligt. Det är inte helt okontroversiellt att jag som wangarr, en ickeaboriginsk person och inte ens en australisk person, ger mig på att skildra en aboriginsk karaktär. Men jag kände starkt att berättelsen behövde henne som en motvikt. Den som har rest i Australiens outback inser att det behövs enorm kunskap för att överleva där, en kunskap som aboriginerna har haft i minst 50 000 år. Det är i det perspektivet man ska se Solander och Cooks ”upptäckt”. Även om du skrivit för vuxna förut så skriver du mest för barn och ungdom, drygt ett tjugotal böcker, och du har fått flera utmärkelser. Vad är den stora skillnaden mellan att skriva vuxenböcker och barn- och ungdomsböcker? Det händer att jag får frågan när jag ska skriva ”en riktig bok”. Jag hoppas att det här räknas som det. I betraktarens öga har böcker för barn och unga tyvärr mycket lägre status än vuxenböcker. Men ur författarens perspektiv är den enda skillnaden att man inte kan lämna unga läsare helt i sticket med svåra saker, det måste finnas en dörr på glänt till en lösning. Med vuxna kan man vara mer skoningslös. Här dör ju båda huvudpersonerna och jag kan inte göra något åt det. Foto: Malin Hoelstad De två huvudpersonerna i Den som jag trodde skulle göra mig lycklig, Lisa Stina och Daniel, vilka är de? Lisa Stina, eller Elisabeth Christina, som hon egentligen hette, var Carl von Linnés äldsta dotter. Hon levde 1743 till 1782. Hon var intelligent men fick inte gå i skolan. Så var det för alla flickor då. Ändå skrev hon en avhandling som publicerades av Kungliga vetenskapsakademien. Hon sägs ha varit kär i Daniel Solander och han i henne, men hon blev gift med en annan man. Mannen behandlade henne illa och hon flyttade tillbaka till sina föräldrar. Det finns inte så mycket fakta runt henne, så där har jag broderat. Daniel Solander föddes i Piteå 1733. Han var en av Linnés favoritlärjungar. Han reste till London för att sprida kunskapen om Linnés sexualsystem, men kom aldrig tillbaka till Sverige. I stället reste han jorden runt med kapten Cook på fartyget Endeavour. De hade fått hemliga instruktioner om att försöka hitta den sydliga kontinent man trodde borde finnas och hittade till slut Australien. Under resan skrev Daniel Solander ett brev till Carl von Linné, det första brevet på sex år i deras relation, som blivit frostig. I det brevet ber han om sin hälsning till ”den, som jag trodde skulle gjöra mig lycklig”. Det är Lisa Stina han menar, trots att hon då redan var gift. Där tar boken sitt avstamp. De levde skilda åt under större delen av sina liv, men kunde ändå aldrig glömma varandra. Så tänker jag mig dem. Och så dog de med bara några veckors mellanrum. OLA WIKANDER Ola Wikander, född 1981, är författare, doktor i Gamla testamentets exegetik och lärare i klassisk hebreiska. Han har tidigare gett ut böcker om antika språk samt fantasyromanen Serafers drömmar. Han behärskar ett dussin döda språk och ett antal levande. Foto: Peo Olsson Vi måste börja med titeln: Gud är ett verb. En titel man blir lite nervös över att läsa. Vad betyder den? Titeln syftar faktiskt på flera olika saker. Boken handlar om det Gamla testamentet och dess idéer, och en av de mest framträdande av dessa är den ganska speciella syn på Gud som framträder i den gammaltestamentliga textsamlingen, nämligen att Jahve, den israelitiske Guden, så ofta beskrivs som ett handlande subjekt – med historien som sin spelplan. Han styr över den politiska utvecklingen, och texterna beskriver hur han manipulerar jordens öden på mycket konkreta sätt. Denna gudssyn var inte helt ovanlig i den antika Främre Orienten, men den skiljer sig en hel del från den gudssyn många idag håller sig med – ”en opersonlig kraft”, eller liknande. Jahve gör ständigt saker i de gammaltestamentliga texterna, han handlar, och det skapar associationen till ”verb”. Men det finns fler skäl att tala om att ”Gud är ett verb” i Gamla testamentet. En av dem är att namnet Jahve sannolikt egentligen är en verbform som man grammatiskt kan analysera (kanske betyder den ”han är” eller något i den stilen). Ännu ett skäl till titeln finner man i den vetenskap ur vilken boken är sprungen – det vetenskapliga bibelstudiet eller exegetiken. Att ägna sig åt gammaltestamentlig exegetik är nämligen till stor del ett språkligt arbete, där det handlar om att så noga som möjligt tränga sig in i det klassiska hebreiska språk på vilket Gamla testamentet huvudsakligen är skrivet. Hebreiskan är ett språk som är mycket starkt koncentrerat kring just verben och deras funktion. Det här är en essäbok – inte en stridsskrift eller en lärobok – om Gamla testamentet, den samling texter och berättelser som kanske mer än någon annan legat som bakgrund och tolkningsraster för Europas och Främre Orientens kulturer under de senaste millennierna. Hur vågade du ge dig in i denna gigantiska tankemassa? Det beror till stor del på min bakgrund och yrkesbana – jag är forskare just i ämnet Gamla testamentets exegetik och lärare i klassisk hebreiska, så frågorna finns omkring mig dagligen. Den vetenskapliga bibelforskningen har nu en hundrafemtio – eller tvåhundraårig historia, så det finns rikliga kar att ösa ur. Jag tror att en av de viktigaste sakerna med att ge ut en bok av det här slaget är att visa på hur även texter som omges av en viss ”nimbus” i det allmänna medvetandet kan läsas historiskt och få en att förstå något inte bara om den tid då texterna skrevs utan också om hur det idéhistoriska förhållandet ser ut mellan då och nu. Vi kan spegla oss själva i texterna, men vi måste ändå öva oss i att ”avidentifiera” oss själva från dem, i och med att de kom till i helt andra historiska och kulturella sammanhang än det vi lever i idag. Både skillnaderna och likheterna med vår tid kan lära oss något. Vad gäller den gammaltestamentliga textmassans storlek (14001500 sidor hebreiska som sträcker sig över kanske ett millennium i sin tillkomst) är det värt att påpeka att den här boken bara ger ett antal essäistiska nedslag. Det är just inte en lärobok i exegetik – sådana finns det många – utan ett försök att föra ut det historiska sättet att tänka kring den Hebreiska Bibelns texter till en större publik än den rent vetenskapliga. Jag har också föresatt mig att peka på några av de oräkneliga fall då gammaltestamentligt tankegods återkommer i moderna sammanhang, och kanske då inte främst i ”teologiska” sammanhang utan i mer populärkulturella. Varför ska man läsa om bibeln – och Gamla testamentet till råga på allt – om man inte har en kristen eller judisk tro? Svaret är faktiskt ganska enkelt. De bibliska texterna ligger, oavsett vad man personligen anser om den saken, som grunddokument för det som lite slarvigt brukar kallas ”den västerländska civilisationen”. Med detta menar jag inte att denna civilisation levt såsom bibeltexterna föreskriver – inte minst därför att de föreskriver så många olika saker – utan snarare att dessa texter funnits (och finns) som en ständig bakgrund till tänkande och kulturproduktion under två millennier. Det Gamla testamentet (eller den Hebreiska Bibeln) är också en alldeles speciell samling texter i det att det är den enda av ett gytter av olika antika främreorientaliska textsamlingar som överlevde sina kulturers fall och fick en fullkomligt oanad historisk roll, till stor del bortryckt från sitt ursprungliga sammanhang. Och det är ständigt viktigt att hålla i minnet att det inte finns ”en” gammaltestamentlig syn på saker och ting: det handlar om många olika tänkare, röster och idéer som samsas mellan pärmarna och ibland polemiserar mot varandra. På många sätt kan man se flera av Gamla testamentets författare som filosofer och tänkare, vars idéer bryts mot varandra och påverkar både sin egen tid och dem som kommit senare. Du lyfter fram den Hebreiska Bibelns ekon i populärkulturen och försöker visa hur mycket av senare tiders tankemönster som går att finna redan i den 1 400 sidor långa hebreiska textsamling som först ganska sent blev en religiös kanon för judar och kristna. Kan du ge oss några exempel och lite läsfrukter. Referenser till och påverkan från de gammaltestamentliga texterna kan man finna på de mest oväntade ställen. Så hittar man denna typ av hänsyftningar såväl hos Dan Andersson (”predikaren, Israels konung, är trött av kvinnor och vin”) som i japansk tv-spelskultur – där till exempel spelet El Shaddai från 2011 har både sitt namn och sitt idéinnehåll ur gammaltestamentliga källor (berättelsen i 1 Mos 6 om hur gudomliga väsen tar sig hustrur bland människornas kvinnor bildar här den idémässiga bakgrunden). Vad gäller mer allmänna tankemönster skulle jag åter vilja peka på den tendens man i Gamla testamentet hittar att se historien som både det gudomligas och mänskligas viktigaste spelplan. Jag gör här i boken paralleller till både Hegels och Marx’ tänkande, och det har med större eller mindre rätt hävdats att socialismens sekulära projekt för att nyskapa samhället skulle ha en hel del påverkan från tanken på messianismen och den framtida messianska tidsåldern, som börjar framträda i tankeutvecklingar baserade på Gamla testamentet. Predikarens krassa realism (”släkten kommer och släkten går … inget är nytt under solen”) har alltså inspirerat till och med Dan Andersson och också setts som en israelitisk motsvarighet till den grekiska epikureismen. Och en enda historisk upplevelse – den ”babyloniska fångenskapen” på 500-talet f.Kr., då det israelitiska ledarskiktet fördes i exil till Babylon – har blivit själva sinnebilden för förtryck (till exempel inom rastafarianismen och reggaemusiken) och befrielsen därifrån har gjorts till förlaga för många idéer om politisk frigörelse. MICHAEL MORTIMER TONY F LY G A R E ANDRÉS STOOPENDAAL SAM GHAZI INGELA STRANDBERG GOLDBERG/ LARSSON CHRISTINA WA H L D É N ANNA JANSSON OLA WIKANDER M AT S KEMPE WWW.NORSTEDTS.SE ULLA-MARIA ANDERSSON
© Copyright 2024