1. No category

1942-1982 - Mina 40 år i Konsum
Greta Ingeborg Norberg (Greta Birgersson)
Här söker jag skildra
i enkla ord –
affärslivets vardagsting
som under mina
40 i Konsum år
graverats in uti
minnenas ring
Konsum Lycksele som bildades 1917 utökade verksamheten
1921 med filial i Knaften som därmed blev butik 2. Min pappa
Birger Jonsson blev dess föreståndare och han tillhandahöll
även lokal i sin fastighet på d.s.k. ”Käringåsen” som ligger
längst bort i byns södra del. Då byn är ca 4 kilometer lång blev
det ju en både lång och tidskrävande tur för att ordna inköpen.
Dessutom var ofta byvägen oplogad.
Många som bodde långt ifrån (upp till 2 mil) körde med sina
hästar som de satte in i våran lagård. Mamma berättade hur
rädd hon var för att gå förbi dem när hon skulle utfodra korna
sen in igen för att bjuda de långväga resenärerna på kaffe och
ibland även mat. Det hörde liksom till ordningen i den tidens
handel. Dessemellan måste hon rycka in som biträde i butiken
så att de familjer som följts hit fick göra sällskap hem.
Lapparna var ofta här på vintrarna och från ett av deras besök
härstammar den hundskräck jag aldrig lyckats övervinna. Jag
var ca 2-3 år och ensam i köket och ditin släppte lapparna
”hundhopen” medan de skulle handla.
Någon minnesbild av hur butiken såg ut har jag inte, men
däremot av den automat för 2öres kola och tuggummi som var
uppsatt på väggen vid brotrappen. Kolan var en rejäl fyrkantig
bit och med papper på, tuggummina stora som stenkulor och i
olika färger. Ett kärt tillhåll för barn och det var mången kund
som satsade ”åt Birgers båna”. Detta är mitt första
godsaksminne.
1934 byggde pappa ny fastighet, mitt på byn, på stället som
heter Långbromyra, o hyrde då ut lokalen där den var stort
tilltagen för det kundunderlag och de fordringar som då fanns.
Huset var reviterat i ljusgrått med mörka steninfällningar =(den
tidens moderna fasadbeklädnad). Omkring 1950 togs
reviteringen bort, huset brädfodrades och målades (första
gången i beige med bruna dörrar och fönster) och nu senast
1978 i gult o vitt, dessutom värmeisolerades hela huset. Min
bror Fredrik är nu ägare. På grund av den inflyttning som skett i
byn bedöms butiken nu vara för liten, eftersom kylrum och frys
kräver så stora ytor av lokalen. Utbyggnad eller nedläggning är
idag den stora obesvarade frågan.
Den 1 juni 1942 började jag på allvar mitt butiksarbete. Tidigare
hade jag fått hjälpa till mest för mitt nöjes skull, men nu skulle
min syster Sonja sluta som biträde och jag fick komma i hennes
ställe. Hade då Erik Werme från Ekshärad som
butiksföreståndare. Jag fick min första provmånad helt utan lön,
fick sedan 25:- kr pr. mån. med höjning efterhand så att år 1945
hade jag hunnit till 175:-. Det året fick jag dessutom vikariera
som först, i 2 mån med xtra tillägg av 95:-, vilket beredde mig
den stora glädjen att få köpa en cykel.
Under de 40 år som gått har jag varit med om stora
förändringar. Nu vill jag tänka tillbaka; försöka minnas och
skriva ner; Hur butiken såg ut – Vad vi sålde, hur vi arbetade,
vardagsupplevelser etc.
De flesta i byn var ju bönder och hade egna jordbruksprodukter
som kött, fläsk, ost o mjölk samt rotfrukter. Livsmedel som
såldes var i huvudsak; mjöl, gryner, socker, kaffe, samt falukorv
och det tjocka s.k. amerikanska fläsket. Cigaretter, snus och
tobak såldes också. Märken jag minns: Mossros, Armiro, Turk,
Fennia, Bridge – och Piccanell. Av övriga varor var sortimentet
stort; Husgeråd, Armaturer, Tapeter, Korkmattor,
Sängutrustning, Tyger, Garner, underkläder, Fodervaror,
Konstgödsel, Utsäde, Hö, Torrströ, Hästskor, och skogsverktyg.
Fotogen, bensin, oljor, karbid, kolbriketter m.m.
Men hur rymde vi allt detta? Väggfasta hyllor; lådfack, bringare
och disk utgjorde inredningen. Det mesta av specerierna såldes
i lös vikt. Lådor och bringare skurades vid varje påfyllning så att
ingen mask skulle börja trivas. Uppe på disken fanns förutom
våg och koppar, ett karamellställ med sex ovala glasburkar för
karameller i lös vikt.
Två korta glasdiskar på var sida om expdisken använde vi att
skylta presentsaker i. Halsdukar, handdukar, parfym etc.
Veckotidningar, penninglotter ingick också i försäljningen.
Någon charkdisk fanns ej. Ett litet skåp (ca 50x100) med två
hyllor och med skjutbara glasdörrar var allt. På innerväggen var
ett hål upptaget och därifrån gick ett långt rör ned i
ventilationstrumman och sen ut i friska luften. Detta skulle
kunna hålla varorna färska – var väl meningen. I den bortre
butikskällaren fanns ett litet avbalkat rum med hyllor och
cementgolv. I taket var en stång uppsatt som vi trädde
korvringarna på för att bevaras bättre.
Men jag minns så väl korv-tvätten. En emaljhink med kallt
vatten och ättika och däri tvättades det filkiga bort. Men
mögelfläckarna, små som pepparkorn, satt kvar som ärr på
korvskinnet. Och måndags-köttfärsen (malen fredag – torsdag
kanske), alldeles askgrå. Men ingen klagade då – och någon
matförgiftning hörde vi aldrig talas om.
Vintertid brukade vi ha charklådorna nedgrävda i snön. Det var
den tidens frysboxar. Varje jul sålde vi julkorv och den
förvarade vi i saltlake hela veckan. Lutfisken lutade vi själva –
Moster Maja o jag. Vi höll till i mjölkrummet i deras lagård. Stora
träsåar användes och i dessa vi sej eller långa med soda och
kalk (eller lutflingor) o sen kallt vatten på. Efter att fisken legat i
denna lutblandning 5-6 dygn skulle den sköljas av noga och
sen bytas vatten varje dag en vecka. Då var den lagom fast för
kokning. Det var ett både tungt och kallt arbete men kundernas
beröm gjorde att vi snart glömde det svåra och nästa jul ställde
vi upp igen.
Lika spännande var det varje jul med den långväga ”Tunnan” =
Druvorna som vi fick en gång om året. Nästan under andakt
bars tunnan ner i källaren, tinades upp på ett kraftpapper och
de gröna ”klasarna” drogs fram ur korksmulorna. Stor
upplevelse på den tiden. Trevligt var också uppackning av
dessa vackra julgransbollar med glitter på, julgranskonfekt med
långa fransar, änglahår, toppstjärnor m.m. Färggranna
pappersbonader o löpare var också på mode och i både hem
och butik skulle det synas att det var jul. Julklappar köptes
mycket mera då och byten gjordes sällan.
Det mesta av kundunderlaget fanns i byn men vi servade även
byarna Vänjaurbäck o Vänjaur. Vi hade två ombud, Ebba
Karlsson i Vänjaurbäck, Ida Årebrand i Vänjaur. De ringde in
kundernas order, vi expedierade och skrev notor. Varje ombud
tog betalt och redovisade varje månadsskifte. Transporten
skedde i många år med buss, som då inte körde genom byn
utan nere på stora landsvägen ca 700 meter.
Dit ner skulle varorna dras, sommartid på packcykel vintertid på
långsläde. Ofta dåligt plogad väg och därtill sträng kyla gjorde
att bussen otaliga gånger var försenad och vi fick nästan
förfrysa i vår väntan. Tunga lass – charklådor, foder och dylikt,
kunde vara på inkommande också, oftast var det gods åt båda
hållen. Men jag hade god draghjälp av fru Samuelsson, som var
poststationsföreståndare och därför måste ner varje dag för att
sända men även hämta postsäckarna. Hon var liten, senig
50åring, mer bohemtyp, med en okuvlig vilja att klara allt.
Ibland; dessa kolosser till säckar; fulla av postorderkataloger –
men den av oss som hade mindre att dra hjälpte den andre.
Om sitt utseende hade hon små bekymmer. Jag minns hennes
trasiga stövlar och knallröda swaggers var ena ärmen lossnat
från sömmen och gav intryck av dålig ekonomi, fast förhållandet
var det rent motsatta. Själv ville jag vara ”fin” – det fanns ju
snygga ”chaufförer” och trots mammas förbud tog jag mina
julklappsskor (vinröda lackskor) på en sådan transportresa. Och
vad hände? Jo, jag orkade inte hålla tillbaka långkälken i
backen och den stålskodda skenan flådde av hela tåhättan.
Nästa olycka. ”Näckens paketa” kallade fru Samuelsson dem
som kom från Systemet. Det var inte lätt att få fast dessa på
pakethållaren. En gång när hon lastat på min cykel hade jag
oturen att vingla till så paketet föll av. Jag glömmer aldrig
hennes uppsyn, när hon slog med armarna o skrek: ” Denna for
nu NN:s midsommarglädje”. Dödsförskräckt stod jag och
väntade på läckaget – men - som aldrig kom ty flaskorna höll
och vi kunde, nu styrande, våra cyklar fortsätta hemåt. Många
gånger har vi påmint varandra om den episoden.
Vi sålde även levande smågrisar. Tog upp order från kunderna,
ringde o beställde. Om några veckor var grisbilen här. Grisarna
var placerade i spjälade träburar som var fylld med halm 3-5
grisar i varje bur. Kunderna kom med sina jutesäckar och då
var det bara att hugga tag om bakbenen och ”hiva grisungen”
framstupa ner i säcken. Grisarna skrek våldsamt och själv var
jag minst lika rädd. Burarna skulle sedan dras ner till en
bränngrop och brännas upp. Det var ett illaluktande och
otrevligt arbete men sedan många år är det slut på denna
försäljning.
Till jularna åkte vi in till Lycksele och plockade själva ut de varor
vi ville ha till försäljning. Förmiddag hos Assar Wiklund för
specialvaror, e.m. hos Ebba Ahlbom för manufaktur, tyger,
garner. Övriga veckan skickades skriftliga rekvisitioner till vårt
centrallager i L som sköttes av Assar Wiklund fram till 1957 då
Ehrling Rudbäck eftertr. och blev kvar tills fusionen ingick
Varorna kördes ut varje vecka med.
Skyltsöndag inföll första veckan i december och till dess
hemlighölls o gömdes undan alla ”julklappstips” som skulle
skyltas med. lördag efter stängning sattes förberedelserna
igång. Skyltfönsterna sattes för med papper. Alla hyllor
torkades, nya varor plockades in, diskar o golv skurades med
rotborste. Fönsterglas putsades (även utomhus). Skyltmaterial
och affischer på plats och sist av allt skulle hela golvet framför
ingången fyllas med leksaker och presenter till barnen.
Uttröttade och less på allt jobb hände små malörer ibland, som
t.ex. den gången min chef gjort denna felstavning i fönstret –
Julklappappar. Ingen av oss såg misstaget förrän på söndag
och då var han bortrest över helgen så det gick inte åtgärda.
Men vad jag skämdes när jag såg besökarna vid fönstret. Vi
tävlade ju med vår konkurrent om bästa skyltningen. Även då
var det strid om kunderna.
Ett sådant stridsämne var vem som skulle få leverans till
kocklagen. Efter att ha fått anbud från den ena, gick ofta
”kockfar” till konkurrenten och visade upp vad som givits och på
så sätt pressades fram ett oärligt handlande som oftast
resulterade i att den senaste fick leveransen. Det rörde sig om
stor försäljning. Ett år hade vi elva kocklag. Platserna jag
minns: Gransjö, Hästlia, Pundlia, Tjäderås, Nygård,
Rålidberget, Grankottaliden, Storlia, Tuggenliden, samt Lilla
Hollywood.
”Kockan” var ibland från byn, annars någon som kommit efter
svar på annons. En gång även en manlig kock, en ungkarl vid
namn Hjalmar Blomberg fr. Röningslund. Det var någonting
mycket ovanligt att en karl ställde upp som köksa. Detta var
vintern 1942-43 och han basade för ett lag norska flyktingar
som arbetade i Grankottaliden. Min morbror Orvar Lundström,
som var faktor på Mo & Domsjö AB hittade då på att flickorna
på byn skulle skänka sockar o vantar till norskarna som nästan
helt saknade sådan utrustning. Dessutom var vintern ovanligt
sträng, ibland mot -40O. Vi stoppade in våra namn i den sak vi
skänkt och när mottagaren sökte igen givaren för att tacka blev
vi ju bekanta. På detta sätt gick det till när en av pojkarna mötte
sin brud för livet. Han blev sedan kvar här som lärare men dog i
hjärtinfarkt år 1971, 51 år gammal.
Klart var ju att vi ville se så bra ut som möjligt men något
skönhetsmedel hade vi inte råd med. En av flickorna fann på
råd. Vi sålde ett kaffesurrogat som hette Doskafrank, en rund
kort rulle med illskärt papper. Med lite saliv på detta gav det
ifrån sig den skarpaste rouge o saken var ordnad. Men
fägringen enorm. En annan for iväg på dans med röda lacktofflor med stor silkestofs och tycktes vara så fin – så fin.
Men allt detta med kojlag tog slut omkr. 1955 då traktorerna
övertog hästarnas roll. Allt blev så annorlunda förr, liv o rusch.
Mycket folk, mycket hästar o alla behövde mat så affärerna gick
bra.
Trettondag jul brukade vi jobba mest hela dagen med utrustning
(förhandsorder lämnades alltid in till den helgen) Tidigt halv 7-7
dagen därpå kom körarna för att hämta och då skulle vi finnas
på plats.
Det var som inga bestämda butikstider utan vi ställde upp efter
deras önskemål. Tidsschema har under åren varit 8-18.00, 917.00, 9-18.00, 9-17.30 och sedan 16/2 1981 har vi stängt på
lördagar, men fredagsöppet till kl 19.00. Arbetskläder har vi
gratis. I många år användes vita eller beiga bomullsrockar, på
huvudet ett virkat band, hätta eller båtmössa. En ren rock i
veckan. Tvätt o strykning ombesörjdes av Konsumtvätten
Umeå. Senare fick vi rockar av nylon eller annat syntetmaterial.
Byxdressar har vi också fått använda. Tvätten sköter vi nu
själva mot ersättning. Uträkning av kassakvitton gjorde vi förr
på butikerna och det tog flera dagar i anspråk då de flesta
varken räknat eller sorterat. Hopskrynklade i plånböcker o sen
ofta dåliga färgband som gav otydliga siffror var det ingen lätt
sak utläsa summan.
Ransoneringskort hade vi ju under krigsåren 1939-1945 (46) o
uppklistring av dessa tog mången kvinna i anspråk och detta
skulle ju göras på kvällarna. Detta gällde ju de flesta
livsmedlen, även bensin o tobak; så det var ofta stora högar
som skulle tas omhand.
Till det mindre trevliga hörde också skurning och fernissning av
butiken som skedde både påsk och jul. Det skulle ju ske efter
stängningsdags och tog många timmar. Mamma hjälpte mig
många gånger att med rotborste knäskura, vilket var ett riktigt
slitjobb. Det gällde ju att hålla rent och länsveterinärerna Modig
o Nystedt kände vi bävan för. De kom ju på besök för att se
över o då gällde det att uppfylla deras krav. Om inte, ja då
skrevs rapport o anmärkning och detta ville vi ju slippa, men
nog hände väl sådant ibland.
Sen varje år kom stadspoliserna för att kolla vågar, vikter och
bensinmack. De var snälla och vi bjöd dem på kaffe varje gång.
En sak till som jag fasade för var att behöva åka o vikariera.
Första gången till Bångvägen, skulle vara två veckor men blev
4 mån. Förest. var avskedad på grund av högt svinn och det tog
tid att få ersättare. Där fick jag för första gången sälja mjölk.
Från 50liters krukor mättes den upp i hel och eller
halvlitersmått. Dessa krukor skulle vid ankomstern lyftas ned i
ett cementkar med rinnande vatten. De var så tunga att vi
knappt orkade. Mjukbrödet levererades från Konditori Kronan
och det skulle vi hämta själva på packcykel. Många gånger
körde vi omkull, kartongen var skrymmande och svåra att fästa.
Jag och två flickor skötte butiken, där vi måste betjäna både för
mjölkbutiken och speceri som var i skilda rum.
Vänjaur blev nästa ställe och där var jag flera gånger. Bodde
hos Folke Johansson och Torsten Årebrand. Vi hade ingen
lunchstängning men jag ville gärna ha en kopp kaffe på f.m.
Inga kokmöjligheter fanns. Hur skulle jag få mitt kaffe? I hyllan
såg jag ett elekt. strykjärn. Det tog jag ur kartongen, satte mig o
höll det upp o ned tills vattnet i skopan kokade o problemet var
löst. Ingen åverkan syntes på jacket så när vikariatet var slut
fick det återta sin rätta plats.
Tror mig kunna säga att kungens valspråk, Plikten framför allt,
även gäller i mitt fall. Sommaren 1957 skulle butiken renoveras.
Ny inredning, nya golv och en del målningsarbeten utfördes,
varför vi måste ta all försäljning i packboden. Där jobbades för
fullt den 12 juni som var min vigseldag. Själv tjänstgjorde jag
mitt i röran tills lunch kl 12.00 för att sedan stå brud kl 13.00 i
Lycksele. Sen fortsatte vi resan till Stockholm och var lediga en
vecka. Sammanhängande semester var för svår att ordna men
under senare år har det blivit bättre, då kollegor från andra
butiker har ställt upp.
Kunde blodpropp i mitt vänstra ben komma mera olämpligt än
den vecka vi skulle helårsinventera? Fick ogärna gå eller stå på
mitt ben, men inventera måste vi. Med benet upplagt på en Lilla
Jas blöjkartong kunde jag delta och vi klarade situationen även
den gången.
Några olyckstillbud tursamt nog inga allvarliga. Ramlade
baklänges från trappstege med famnen full av Lumalampor. Föll
framstupa nerför källartrappen, blåmärken, sönderslagen
klocka, läkarbesök blev av detta.
Sviter av mitt jobb anser jag mina värkande leder vara, dels av
för tungt jobb med att lyfta o bära säckar, torvströbalar o dylikt.
Tappning av melass i vinterkyla, duschar av iskall fotogen från
trasig pump har väl troligen bidragit till det onda. Med bara
händer skulle också allt fönsterglas säras och räknas varje
nyårsafton då vi många år hade inventering d. 31/12. Det var
gruvligt kallt i magasinen då. Sen åtskilliga år har vi inventering
d. 30 sept vilket är en bra tid.
Förr skurades magasinen höst och vår. Vi hade mjöl, gryner,
foder liggande på pallar och då gällde hålla rent inunder. Stora
skeppsråttor fanns då i dessa trakter och det var att kolla
fällorna ofta o se till att inte säckarna rivits. Dessa skadedjur var
förfärliga att härja och förstöra. Jag minns en inventering då min
morbror Orvar stack ned handen i en säck för att se vad sorts
utsädesblandning och råttan sprang upp i hans rockärm och
kom ut vid halsen. Han slog vilt med armarna, tyckte den var
äcklig, men en rolig syn för oss som såg på.
1943 Alla anställda på skärmbildsundersökning på Hällnäs
sanatorium. Jag, med sänka 12, blev ropad in en extra gång.
Var så nervös att jag kunde inte hålla andan.
1945 En timmerkörare, Calle Olsson från Ullånger klämdes ihjäl
av sitt lass nere på Wallbacken och transporterades upp i byn.
Låg död på doningen utanför butiken i flera timmar innan han
blev omhändertagen. Jag upplevde en kuslig känsla när jag var
tvungen att gå förbi till magasin och oljebod.
1955 Insjuknade två kor hos Rudolf Nilsson på Bergås, efter att
de ätit av mönja som fanns med i kalksalpeter som jag sålt.
Måste själv ringa och ordna upp allt. En försäkringsman kom
och vi gjorde sällskap dit. Kunde konstatera att korna var
dödsjuka. Det rann från deras ögon och munnar, svåra
krampanfall, troligen redan urinförgiftning. Veterinären bortrest,
kom morgonen därpå, då ena kon låg död. Rudolf fick genast
order om nödslakt och nedgrävning av kropparna. Detta hanns
ej med, ty enligt hans berättelse kom minst 30-40 korpar som
skötte om bortforslandet. Korna var ju dräktiga och korparna åt
ända in till sidbenen utan att röra fostren. Men sedan räven
började delta försvann allt. Utbetalning för djuren kom från
försäkringsbolag.
(Från tiden på Käringåsen, minns jag ”Utebergskoen” som kom
från Bäckmyran hur de skyndsamt knäade under
magasinbryggan för att få sej ett ”slicksalt”. Tursamt nog blev
det aldrig någon olycka.)
1956 Började vi känna lukt av bensin i varmvattnet. Vad ingen
kunnat tro eller befara var nu verklighet. Läckage från asfalten –
bensin i brunnen. Polis o brandchef kom, spola vatten i en
skopa, tände en tändsticka – och vattnet brann. Nu blev det
stränga förbud, inte ens lysrören fick tändas. Det var explosivt
på 60 cm djup från brunnskanten. Brunnen obrukbar för all
framtid. Min make samt min svärfar fyllde igen brunnen med
sand. Fredrik fick sedan dra vatten i stora såar och tunnor en
lång, lång tid från en branddamm på Långbromyra, tills
kommunen hade vatten o avloppsfrågan ordnad i den delen av
byn.
1981 Nedläggning av bensinmack. Liten reparation i butiken.
Utbyte av hyllor.
1982 Bråkar oss till ny kassadisk. Tapetserar om butiken (utan
lov).
1962 Under många år (fram till 1962) hade vi den s.k.
”Konsumfesten” = distriktsstämma i byn. Vi höll till i skolan, då
byns möteslokal inte uppläts för profana möten. Porslin och
bänkar fick vi låna i missionshuset, men det var lång väg och
tungt att bära. Särskilt dessa kolosser till bänkar. Kaffekokerska
Alfhild Jonsson med fyra servitriser till hjälp. Stort kalas med
flera sorts bakelser, wienerbröd och två sorts kakor. Till alla
som inte var med skulle brödpåsar skickas, och det var ett
hundratal som gjordes i ordning i förväg.
Så var ordningen fram till fusionen o stämman flyttades till
Lycksele. Då fick vi flera år åka gratis för att delta, men någon
hemsändning av bröd kom aldrig i fråga.
Några år fick vi lov att vara i M-huset och från ett av dessa
möten har jag ett speciellt minne. Hade då en b.förest. Sven
Enquist som tyckte om att sjunga. Hans fru spelade piano
mycket bra. På långkälken drog de nu pianot till M-huset o där
sjöng Sven ”Så skön som solen” m.fl. ”låtar” o för detta fick de
långapplåd. I vanliga fall var det ju mest förhandling o statistik,
men nu något nytt vilket mycket uppskattades. Men vilket jobb.
De bodde i posthuset på övre våningen o detta tunga
instrument i en trång sned trappa. Men allt gör man väl för
kunden? Det var nog vad försökte leva upp till.
Söndagsafton (15/11 1981) åkte vi till Vänjaurbäck, dukade till
fest och försökte skapa lite julstämning i förskott med röda ljus,
festremsor och ballonger.
Måndagsafton Och i god tid för att sätta ut och tända
marschaller fram till byastugan. Bo-Göte Fransson och min
kretschef Evert Carlsson var med. När vi kom in i byastugan
och Evert såg hur många (60) vi dukat för tog han sig vid
huvudet och sa; Du har väl inte fått nån ”knäpp” Greta. Inte kan
det väl komma så mycket folk en månda kväll? Vad visste jag?
Nu blev det spännande.
Om en stund – vad får vi se? Bil efter bil från Vänjaur, Hornmyr,
Åliden, Myrliden och nästan alla i Vänjaurbäck boende var på
väg till ”träffen”. Problemet blev att rymma alla. Redan vid
”välkommen” fick vi en fin kontakt med våra telefonkunder som
var på bästa humör. Sen när backen med hembakta
pepparkaksgummor o gubbar + de 11 gräddtårtor jag bakat
kom fram på borden, ja då var stämningen på topp.
Efter kaffet gav Evert information om träffen och pratade med
våra gäster om vad de tyckte om den service de erhöll, Vad de
tyckte om butiken; och deras önskemål och funderingar. De
allra flesta var nöjda o belåtna, men några hade nämnt att
”konsumkörven” aldrig va go.
Under tiden ”Ordet fritt” pågick klädde jag om till tomte. Hade en
säck med julklappar till barnen. (frukt och julgodis). Jag hade
klippt ut två lika bilder – den ena klistrades på paketet och den
andra på ett band som jag hängde runt halsen när de kom in i
byastugan. Nu fick de själva söka igen sitt pkt i säcken och det
blev förtjusning och spänning. De visste ju inte om innehållet
var lika i alla paket. Jag fick verkligen valuta för det jobbet i
barnens glädje.
Två röda julbegonior hade jag skaffat till ”Träffens äldsta gäster”
Det blev:
Nelly Sjögren 84 år
Johan Nilsson 87
Jag fick både tack och kram för den överraskningen. Efter flera
timmars god samvaro med många hjärtliga skratt fick vi ett
Jättestort Tack! Och deras uttalade önskan om att detta skulle
upprepas (helst varje år). Vi åkte hem, glada o lyckliga över att
vi lycktas genomföra en som kunderna sa: Verkligt trevlig kväll.
Dessa mina kära gamla kunder och bybor
Jag minns Er
när ni kom till butiken
Vardagsklädda.
Karlarna i tesblus, ”bondeförbundare”
Kvinnorna i ”strannköfta”, klänning med det stora förklädet o
halsduken på huvudet
Glada, pratsamma och helt befriade från jäkt och brådska
Särskilt minns jag Farbror Leonard som kunde berätta hur
länge
som helst om ”Baran o Vittra”. Tant Elin: 10barnsmamman som
gick
”Knotvägen” 7 km för att få sitt hemkärnade smör utbytt mot
en fylld näverkont av stickgarner
Farbror Linder o nästan helt blinde Wiktor Andersson
Dessa två gav mig var sin gåva till minne
En pigtittare med vackra utskärningar o smörkärna av trä.
Oskar Vestergren som kom med blommor till mig på Lse
sjukstuga
Tant Karin, den glada, som alltid när jag lyfte på luren
undrade: Hur ä dära ”boa’” idag?
Butiken var träffpunkten
”Tak över huvudet” i väntan
på att posten skulle öppnas
Förändringar att minnas
1979 RDVsystem infördes = Etiketter som informerade om
best-nummer, best-kvantitet, veckoförsäljning, sortimentklass
mm.
1980 Prisboken utbyttes mot mikrokortsläsare
1982 Terminal = rekvirera o sända på Data
1984 Inventering med terminalen
Till sist ett STORT VARMT
HJÄRTLIGT TACK
till alla Kunder och Föreningsledning.
Alla dagar har inte varit Sol-dagar men även molnen kan ha en
kant utav silver.
När jag nu slutar min tjänst och lämnar över till min brorson
Lars, blir han den tredje generationen i vår familj som innehar
föreståndarjobbet i byns Konsumbutik.
Dej Lars – vill jag nu tillönska arbetsglädje, kundtrivsel och en
god utveckling som möjliggör fortsatt affärsverksamhet.