NÅGOT OM ANDERSLÖFS GÄSTGIFVAREGÅRDS HISTORIA
NÅGOT OM ANDERSLÖFS GÄSTGIFVAREGÅRDS HISTORIA Av C R Lindbergh. (Skriven under senare delen av 1960-talet) A nderslöfs Gästgivaregård har anor sedan medeltiden. På 1500-talet drev Oluff Kroumann på nr 1 i Anderslev, Anderslevs Kirkekrou och av namnet belägen invid kyrkan som byggdes på 1100-talet. Namnet Anderslöv har uppstått på så sätt att under tidigare sekler lär större delen av södra Skåne ha tillhört en enda familj, som var bosatta i Trelleborgstrakten. Deras son Ander fick som arvegods sig tilldelat områdena kring nuvarande Anderslöv. Ordet lev är på danska uttytt till arvegods och sålunda blev det Anders lev. På gamla kartor finner man mycket riktigt namnet Anderslev istället för Anderslöv, som tillkommit på senare tid. O luff Kroumanns son, Jep Oluffsson, övertog tjänsten efter sin faders död på 1620-talet och blev därmed den nye krögaren. På 1640-talet finner vi att en Jakob Ovesson var ålagd ”att i Anderslev hålla herberge og Krou” för resande. Inrättandet av gästgivaregårdar kom först igång på allvar i och med 1649 års skjutsförordning, där det enligt denna skulle förelägga sådana inrättningar på ett avstånd av 2 mil (som då räknade 10,689 m per mil). Nämnas kan också, att restiden på dåtidens vägar var högst labil. Tjällossningen här i Skåne var ett av de större problemen och likaså var lervägarna ibland nästan oframkomliga. På 1630-talet tog en resa mellan Kalmar och Stockholm 10 dygn, Stockholm och Göteborg 21 dygn. Man färdades i allmänhet med en hastighet av 2-3 km/h. Gällde det snabbresenärer kunde man komma fram med 4-6 km/h. F ör att tidigare ha varit danskt område blev Skåne genom freden 1658 svenskt territorium. Under dansktiden hade denna danska provins haft en tämligen självständig ställning. Man hade bland annat haft egen flagga som till färgen var röd med gult kors. Vid övergången till Sverige hade Skåne stora olikheter med det övriga Sverige. Större delen av dess jord innehades av ett 40-tal danska adliga ätter. Vid 1600-talets slut hade Kronan i deras ställe omkring hälften av den skånska jorden och hundra år efter freden fanns inte mer än sex gamla danska ätter kvar som jordägare i landskapet. S ex år efter Skånes officiella övergång från Danmark till Sverige utkom 1664 års ”Krögareoch Gästgifvare Ordning” i vilken man infört systemet med så kallad hållskjuts och detta kom sedermera att ytterligare byggas ut genom 1734 års Gästgiveriförordning. Vad man kan förstå av gamla handlingar var det väldigt dålig beställt med gästgiverierna i dessa trakter under 1680-talet. G eneralguvernören i Skåne, Rutger von Ascheberg gav därför i uppdrag till sina befallningsmän att resa omkring och ta reda på de verkliga förhållandena och därjämte göra en inventering av beståndet. Befallningsman Nils Skåning framhåller i en skrivelse av den 25 nov 1688, att Mossby Krou i Ljunits härad endast är ett utsocknes gatuhus vid landsvägen och ”accemoderar Folck ellenast med Öhl och Bren newijn”. Detsamma var förhållandet med krogen i Skivarp och vad det beträffar Anderslöv skriver han: “M:r Windrich Weijer, Rusthållare, håller ett kroghus widh Landzvägen, huar uthi säljes Öhl og Brennewijn” I en bilaga till denna skrivelse framhåller han vidare hurusom byamännen, och framförallt de i Anderslöv, klagar över att resande som ersättning på grund av att ingen förordnad gästgivare finns här, som kan uppehålla rörelsen med vare sig traktering eller skjuts. Dessa oordnade förhållanden var till stor förtret för allmänheten. Då Nils Skåning ansåg att det tidigare hade varit ganska gott ställt med gästgiverirörelsen i Anderslöv, ansåg han att det vore väl, därest man kunde ordna det så att hela häradet kunde hjälpa till med att förbättra de nu så skröpliga och alltför små åbyggnaderna på den gamla gästgivaregården, som var belägen på nr. 1. Dels kunde de resande härigenom få tak över huvudet och dels få skjuts för en rimlig lega. Dessutom kunde Anderslöv bli en bra tingsplats för häradet med sitt centrala läge, istället för att häradsrätten, som nu, måste flytta från ort till ort, och ibland måste uppehålla sig på obekväma ställen. Det kunde vara svårt nog att ta sig dit för såväl häradsrättens medlemmar som för allmogen, som hade ärende till tinget. 1 oktober 1690 resulterade Skånings skrivelse i att generalguvernören anförtrodde rättigheterna till rörelsen i Anderslöv åt Henrik Weijer, som dittills varit rusthållare för fyra hemman i Anderslövs by, av vilka det ena alltid varit gästgivaregård. Guvernören tillkännagav i sin skrivelse, att då nu Weijer ensamt njuter dessa rättigheter, må ingen göra honom det ringaste hinder i hans rörelse vid laga vite. Skulle så olyckligt vara, skulle ”kronans betjente honom assistera och andsträcka”. E mellertid avkunnades i oktober 1702 en dom i ett mål mellan Weijer och smeden Bertel Bertelsson 1 Anderslöv, som där hade idkat olovligt krögeri. Smeden försvarade sig med, att han av gästgivare Möller i Klörup hade fått tillstånd därtill, som i sin tur sade sig sväva i okunnighet om det kontrakt, som hans företrädare där ingått med Weijer. Enligt detta skulle Klörupsgästgivaren årligen erhålla 4 dlr silvermynt för att lämna ensamrätt på krogrörelsen i Anderslöv. Dom gav till resultat att Bertelsson fick punga ut med 40 marks böter. Klörups Gästgivaregård hade tydligen stor makt under denna tid, ty även Hvellinge fick betala till Klörup för sin ensamrätt. Weijers efterträdare blev en man, kallad ”David Krögare”, som residerade här från l7l1 för att 1717 efterträdas av Bengt Olsson eller Olofsson som endast arrenderade åbyggnader och rättigheter av kyrkoherden i V Ingelstad, Knut Cervin, ägare till hemman nr 1-2 i Anderslöf med kroghuset och dess rättigheter jämte tre gatuhus. Framdeles skall vi se att det blivit allt vanligare, att Gästgivaregården äges av en person och arrenderas av en annan. C ervin sålde egendomen i juli 1719 till skräddarmästare A Norlin i Malmö med tillträde år 1720. 14 dagar efter köpet underrättades generalguvernören av Norlin och anhöll samtidigt om koncession på gästgivarrättigheterna, som alltid var bundna till det vid hemmanet hörande kroghuset och lovade att förvalta dessa så, att ingen orsak skall behöva anföras om klagomål mot honom och vidare att han ordentligt skall erlägga den årliga avgiften till närmast gästgiveri det vill säga Klörup, som av ålder varit därmed förbunden. Den 21juli 1719 fick Norlin generalguvernören Carl Gustaf Hårds fullmakt på gästgivare- rörelsen i Anderslöf. Bengt Olsson blev nu uppsagd av Norlin på hösten samma år. Olssontog detta mycket hårt och klagade genast hos guvernören. Han framhöll att han i sex års tid haft besvär därmed och ”mitt lilla gods, merendels tillsatt, samt häftar i skuld för mycket av det jag därmed använt och nu skaffat till att bygga gästgiveriet på den utsedda platsen, således alldeles skulle bliva ruinerad. Jag bönfaller Eders Excellens att bli konfirmerad vid gästgivarfriheten, på det att jag måtte så fort ske kan få fortsatta med gästgivaregårdens uppbyggande.” Guvernören upprättade därpå en skrivelse i ärendet till dåvarande befallningsmannen Claes Brandt i Anderslöf där han ömmar för Olssons situation och utbad sig snar underrättelse om, huruvida den plats Olsson avsett att bebygga tillhörde någon enskild och om denna var lämplig för ifrågavarande bebyggelse. Vidare, om så skulle vara, att den är graverad huruvida inte där i byn något ograverat hemman vore att tillgå, som kunde upplåtas till Olsson eller om inte det fjär dingshemman han hittills innehaft från rusthållet kunde utbytas mot ett lika stort ograverat hemman i S Åby. B yamännen i Anderslöf var emellertid inte trakterade av detta förslag. De klagade i stället över Olssons sätt att sköta gästgiveriet och menade, att det aldrig varit en sådan oreda med skjutshållet som under hans tid. Den 20 nov 1719 svarade Brandt i en skrivelse till guvernören och klargör förhållandet. Han meddelar, att den tomt Olsson vill bebygga är Kronans eller byns egendom och mycket för liten för det avsedda ändamålet. Byamännen påstår också att den är oumbärlig för dem. Vidare så var det upplag av timmer som Olsson innehade ej tillräckligt och han hade inte heller tillräckligt med medel att anskaffa det som ytterligare behövdes. Dessutom hade varken han eller hans hustru, vilka inflyttade hit från Malmö, där han varit gårdsdräng, varit kapabla att sköta ett gästgiveri. Summan av det hela blev att Norlin fick oantastad överta och driva rörelsen i Anderslöf. När Norlin hade fått höra om vad som stod på färde, var han genast på alerten och skrev till befallningsman Brandt: ”Den gård jag köpt, har alltid varit gästgivaregård. Jag har mina privilegier och Bengt Olsson kan väl ej driva mig härifrån, i synnerhet som byamännen mycket klaga över honom. Jag vill hålla gästgiveriet på gården, nu som tillförne och avvaktar Eder resolution härpå”. 1 mars 1746 hade Wemmenhögs härad urtima ting i Skivarp, som var ordinarie tingsställe och till vilket en stor mängd av häradets innevånare hade samlats. Här behandlades bland annat frågan om uppförandet av en ny gästgivaregård i Anderslöf, då den nuvarande var ”alldeles öde och avhyst” samt reparation av tingshuset i Skivarp. Häradsrätten ville helst ha tinget förlagt till Anderslöf, då detta i så fall var mera centralt beläget i häradet. B eträffande byggandet av gästgifvaregården ansåg häradets representanter, att detta inte kunde undandra sig skyldigheten att uppföra ett sådant, om det som nu inte skulle förbli ett vanligt krogställe. Dock borde man först förvissa sig om, huruvida någon mot gästgivare- rättens utnyttjande själv ville uppföra en sådan. Kammarherre Beck-Friis på Börringe tog då till orda och förklarade sig villig att på egen bekostnad uppföra en försvarlig gästgifvargård. Detta under förutsättning att han fick dispositionsrätten till gästgifvarrättigheterna och därjämte utvisning av ektimmer till huset. Frågan blev till slut löst på så sätt att Truls Holmbeck, en förmögen och skicklig man, enligt landshövding Sjöblads utlåtande, förklarade sig villig att uppföra byggnaden till näringsstället mot försäkran om rättigheterna. Därmed var också frågan om tingshuset löst, som man nu med landshövdingens tillstånd beslöt att förlägga till Anderslöf. Det var ett förhållande som dock kom att föranleda en hel del diskussioner och nya problem. Holmbecks nya hus kom att bestå av en skänkstuga och två kamrar och var belägen vid landsvägen strax intill kyrkogårdsmuren. 1 denna var även inrymt tingshus. Under sin tid här i Anderslöf bar det sig inte bättre än att Holmbeck blev dömd till fängelse och det visade sig snart, att hustrun inte själv kunde klara av krogens bestyr. I 1754 års dombok kan man bland annat läsa hur alla vid dåvarande års vårting beklagat sig över ”ganska ringa traktamenter så med mat som med dåligt brännevin och odugligt dricka jämte oordning i allt samt brist på vad som till högst nödvändigt förtärande begäres”. Fattig och gäldbunden var fru Holmbeck och hon besvärade grannarna med lån av både varor och husgeråd. ”För resande är det långt värre, varandes resetygen till vagnar, sadlar, selar och betsel och det ringa därav som finnes, i eländigt tillstånd, utom det, att fullkomlig oreda förelåg med skjutsningen och de resandes befordran”. Detta var ett allt för beklagligt tillstånd för att tolereras och så kom And. von Pinkernelli, som krögare till Anderslöfs Gästgifvaregård. Han var en man av utländsk härkomst och blev ej långvarig här. P å 1760-talet övertogs så trakteringen av Kvartérmästaren Otto Wickman, som sedan i över 30 år residerade här till sin död 1795. Han tycks ha varit den förste skicklige krögaren på stället. Driftig och dugande för sitt yrke. Han dog som en välbesutten man och efterlämnade såväl kontanta medel som ett välförsett bo. Detta omfattade bland annat ganska mycket silver och möbler, som var fördelade på ”Salen”, ”Fogdekammaren”, ”Gästkamrar” och andra lokaliteter samt 12 hästar, 4 kor, 47 får och lamm, 17 svin samt ett flertal kalkoner och höns. Vid sin död var han änkling och barnlös, varför hans ägodelar såldes på auktion. Från Wickmans tid är en taxa bevarad gällande priser på mat och dryck och som enl. Kungl. Maj:ts nådiga förordning av den 11 dec 1707 skulle tillämpas på gästgifvaregårdarna. Priserna i daler och ören En måltid med 3 rätter Ett stop gott franskt vin Ett stop destilerat brännevin En sup d:o Ett stop svenskt brännevin En sup d:o Ett stop dubbelt öl Ett stop enkelt öl Ett stop svagdricka Tevatten med socker och mjölk En smörgås med kött En smörgås utan kött En kammare med säng och ljus 0.26 1.16 1.16 0.02 0.08 0.01 0.04 0.02 0.01 0.08 0.03 0.02 0.12 Liksom danskarna än idag är ett öldrickande folk så har den skånska provinsen i lika hög grad en gång varit detsamma. Man drack öl och mycket öl. Minimikravet per dag för vuxna människor under senare 1500-talet var en kanna öl det vill säga 2.62 liter. Konsumtionen under ett par århundraden framåt hade inte sjunkit nämnvärt. För dem som befann sig över den lägre arbetarklassen var ransonen långt kraftigare tilltagen. Ölsorter som man drack var bland annat; ”Fogdeöl” som bestod av 1/2 tunna malt och 3 skålpund humle. ”Spisöl” som bestod av 1/5 tunna malt, 1 1/5 skålpund humle och kallades även svagdricka. ”Sötat öl” hade man till risgrynsgröt i s.f. mjölk. En skånsk sed. Skjutslegan vid denna tidpunkt utgjordes av 12 öre silvermynt per mil och häst som år 1776 höjdes till 4 skilling det vill säga 16 öre. Man klagade ofta på de resande som for illa med hästarna. En moralisk anmärkning gjorde sig också ofta påmind. Böndernas söner och drängar måste under väntan på skjuts tillbringa hela dagar i gästgivargårdens hållstuga och förleddes lätt till att fördriva tiden med brännvinsförtäring, kortspel jämte ”plägad gemenskap med de uppassande kvinnorna”. Ä nnu idag kan man i skänkstugan studera en tavla med ordningsregler för kortspel och som härrör från denna tid. Med nutidens stavning skulle dess regler lyda så här: Den som tittar flitige spelare över axeln så att de bliva oroliga och tankspridda. Den skall man genast utföra. Den som kikar i två spelares kort och pratar om korten och giver tecken, honom skall man till böter fälla nio daler eller ett krus till gemensamt bästa. Sedan skall man honom utföra. Den som av vishet vill ge spelare råd och säga de orätt spelat. Honom skall man för munnen slå. Ty han är en åsna. Sedan skall man föra ut honom. År 1796 övertog Häradshövding M L Rydeberg, gästgivargården och lät uppföra den nuvarande byggnaden som var färdigställd 1812. Till gården hörde förutom huvudbyggnaden tvenne flyglar jämte stallbyggnader. På gästgivargården hade man indelat restaurationen i tre klasser så, att i den västra flygeln förlades den s.k. ”Susendusen” d.v.s. den klass där man serverade ”tattare, zigenare och andra tavringar”. I den östra flygeln lär en mellanklass av mera alldagliga odalmän ha trakteratas bl.a. med öl. O m Häradshövding Rydeberg går det många historier. En av dem har gett upphov till det än idag rådanden talesättet ”det förändrar saken, sa Rydeberg”. Det förhöll sig på det sättet att en bonde, som hade sina ägor angränsande till gästgivargårdens utmark, en dag uppvaktade Rydeberg för att göra en förfrågan huruvida man kunde kräva ersättning därest någon annans djur kommer in på ens ägor och förstör grödan. Häradshövdingen svarade att det var ju alldeles självklart. Då förhåller det sig på det sättet, sa bonden, att en av Häradshövdingens baggar har kommit in på mina ägor. ”Ja, se det förändrar saken”, sa Rydeberg. År 1806 residerade en ny krögare på Anderslöf. Han bar namnet Fribrock och efterträddes år 1811 av en Runqvist. Det finns en beskrivning från början av 1800-talet, gjord av den ansedde läkaren Carl Fredrik von Schulzenheim, om det dagliga livet på gästgivargårdarna. Han nämner bland annat att det inte var ovanligt att gästerna, oftast tre stycken, placerades i samma säng. Rummet var oftast dragigt, skriver han och lakanen fuktiga, för att inte tala om de vidrigheter i det fördolda som kan följa med denna bristfälliga hygien. I hävderna finner man vidare att en herre vid namn Gjertz tog vid år 1824. Han deltog bland annat i ”Möllestriden i Anderslöf ” med anledning av Påhl Jönsson hos häradsrätten gjorda ansökan om rättighet, att till ”förmalning af främmad säd mot tull få begagna en därstädes uppförd så kallad Hollänsk Wäderkvarn med 1 par stenar, hvilkens byggande för husbehof sökande erhållit vederbörligt tillstånd”. E n strid uppstod där gästgivare Gjertz bland många andra åboar och husägare deltog. Bland annat heter det att ”alla dessa hvittnen, jämte gästgivare Gjertz i Anderslöf, instämde enhälligt däruti, att det på hela orten men synnerligen för Anderslöfs by, vore af största vikt och nytta, att därstädes få en till mjölsqwarn, emedan endast på detta sätt de dryga kostnaderna och öfriga olägenheter man i och för förmalning, måste vidkännas kunde minskas”. Häradsrätten begav sig därför ut för att beskåda ifrågavarande qwarn. Gjertz var säkerligen en mycket duktig gästgivare och hade innan han fick sin tjänst i Anderslöf varit traktör på Dalby Gästgivargård. Som tidigare framhållits höll tingen till på gästgivargården och därmed fanns också tings- och häradshäkte. Än idag finns detta häkte bevarat på Anderslöfs Gästgivargård. ”Finkan”, som vid nuvarande källarmästare Bror Fredrikssons övertagande av gården helt tjänstgjorde som avstjälpningsplats har på dennes initiativ åter iordning ställts för att i våra dagar bli en turistattraktion. Finkan inrymde två celler och ett fångvaktarrum. På den tiden var det inte ovanligt att man placerade 8-10 personer i samma cell. Oftast fanns en cell för män och en för kvinnor. Uppvärmningen skedde genom särskilda järnnicher eller sättugnar och ibland genom en öppen spis vars baksida uppvärmde finkans celler. Man låg på halm, men det förekom också att det i varje cell var placerat en enkel träsäng eller också en brits av trä, som medelst kedjor var förankrad i väggen. På 1700-talet bestod den dagliga ransonen av; 10 lod bröd, idag 130 gram 1 1/2 stop dricka, idag 1,9 liter 1 sill och middagssupamat. U tanför häktet var placerad en spöpåle på ett från de gallerförsedda cellfönstren synligt ställe. ”Gabestocken” härstammar från medeltiden och var som regel placerad på allmän plats såsom torg, gata, framför kyrka och dylikt. Gabestocken bestod av två plankor lagda på varandra med hål för förbrytarens händer och fötter. Stocken var mest använd såsom ett kyrkligt straff. Detta var inte som i våra dagar ett medel till förbättring, utan fastmer ett tecken på vedergällning. Straffet skulle avskräcka och i vissa fall roa andra människor. I Sverige avskaffades stocken först år 1841. En skamstock stod också placerad utanför Anderlöfs kyrka. Väktarsaxen var ett annat straffinstrument. En lång stång försedd med en klyka, vilken klämdes om halsen på bråkstakarna för att få dem att följa med. Den användes framför allt av städernas ordningsmän stadsvakten. Halsjärn, fot- och handbojor kom livligt till användning. Halsjärnet bestod av en järnring vilken låstes omkring fångens hals. Ringen var försedd med en kedja som höll denna bunden till en påle eller liknande. Denna straffmetod användes bland annat på sådana som överträtt torghandelsreglerna i städerna. Från 1891 och några år framåt drevs gästgivargården av firman Wien Cederholm & Co i Malmö och som det heter ”åtnjöt ett välförtjent rennomé för sina goda varor och beqväma liggplatser för resande”. Skjuts utfördes då härifrån till Trelleborg, Klörup, Skivarp, Skurup och Svedala till kr. 1:70 per mil, förutom skjutspengar. A nderslöfs Gästgivargård hade också sitt eget brännvinsmärke och som man inte kunde erhålla någon annanstans. Det var ”Baron Stiernblads Blandning”. Stjärnblad var ägare till Stora Markie gård och var troligen den som var upphov till receptet. Resultatet kan ännu idag avsmakas på Anderslöfs Gästgivargård. Bland de mer prominenta gästerna under årens lopp får väl inte förglömmas att nämna August Strindberg. Han lär ha varit studiekamrat med läkaren Lars Nilsson som bodde i Gästgivargårdens västra flygel. Under sin kanske mest ”tokiga period” kom Strindberg på besök hos sin gamle studiekamrat. Lars Nilssons hushållerska som just hade fridag, var duktig och skötsam men inte särskilt vacker att skåda. När hon kom tillbaka framåt natten bar det sig inte bättre än att hon var tvungen att passera det rum vari Strindberg logerade. Full av fantasier och neurotiska inställningar vaknar han upp och blir alldeles vettskrämd och tycker sig se ”fans mormor i egen hög person. Han trodde inte sina ögon, men tärd av sin psykiska sjukdom for han genast upp och enligt sägen lär han ha sprungit mot Ystad, iklädd endast pantalonger. K ontakterna med den Strindbergska släkten har inte försvunnit från Anderslöf. Den Jöns Påhlska släkten har på senare tid blivit ingift i densamma genom Jöns Påhlssons dotter Gudrun Margit, som var folkskollärarinna och år 1921 gifte sig med fil dr, docent och lektor Henrik Strindberg i Stockholm. U nder 1900-talet har såväl gästgivare som husägare ofta växlat. Fröken Pettersson var en av ägarna som hade gården i många år som senare överläts, efter hennes död till Fru Friman i Malmö. Bland källarmästare må nämnas Karl-Gustav Wallenguist, som drev rörelsen i 17 år från år 1947 och som 1964 efterträddes av Bror Fredriksson och som i vår moderna och stressade tid vill återuppliva de gamla traditionerna till glädje, nöje och avkoppling och inte minst gastronomiska upplevelser åt människor i rymdålderns tidevarv. / Källorna för denna historiska tillbakablick kan erhållas efter begäran./ * Med.dr. Lars Nilsson bebodde östra flygeln och ej västra, som anges ovan. FÖRTECKNING ÖVER GÄSTGIFVARE PÅ ANDERSLÖVS GÄSTGIVAREGÅRD 1590 OluffKroumann 1620 Jep Oluffson 1640 Jakob Ovesson 1690 Henrik Weijer 1711 David ”Krögare 1717 Bengt Olsson 1720 Abr. Norlin 1730 Truls Holmbeck 1755 And. von Pinkernelli 1760 Otto Wickman 1796 Fribrock (arrendator) 1812 M L Rydeberg Nuvarande byggnad (byggherre) 1824 Gjertz (arrendator) Alfrida Pettersson, gästgiverska (arrendator 19191921). Ägare från år 1922. Född 23 aug 1881 inflyttad 7 aug 1919 utflyttad 19 juli 1929. Ellen Maria Akesson, källarmästaränka (arrendator) född 23 juli 1872 inflyttad 29 juni 1928 flyttad från Gästis 1940 utflyttad 10 sept 1941. Nils Torsten Åkesson, hotelldirektör född 17aug 1901 inflyttad 29 juni 1928 utflyttad 3 juni 1939. Åke Åkesson, restauratör född 31 aug 1903 inflyttad 29 juni 1922 åter inflyttad 8 aug 1939 flyttad från Gästis 1940 utflyttad 17 juni 1943. Karl Oustin Persson, källarmästare (arrendator) född 21 nov 1887 inflyttad 15 okt 1940 utflyttad 23 dec 1948. Carl Gustaf Arvidsson Wallenqvist, källarmästare (arrendator) född 28 jan 1919 inflyttad 30 nov 1948 utflyttad 3 sept 1964. Ägare Fru Friman. Bror Vilhelm Fredriksson, källarmästare (arrendator) född 26 nov 1924 inflyttad 1 sept 1964 utflyttad 12 maj 1974 till Ugglarp. John Helmer Gandrup, källarmästare (arrendator) född 28 dec 1942 inflyttad 10 dec 1975 utflyttad 8 april 1976. Anne- Marie Greta Wittboldt, källarmästare (ägare) född 3 juni 1929 inflyttad 27 okt 1976 utflyttad10 april 1980. 1865 Jöns Bengtsson (född 10 dec 1817) flyttade in med hustru Sissa Mårtensdotter (född 4 jan 1823) från nr 2 till nr 16 i Anderslövs församling 2 nov 1865. Jöns dog 20 juni 1887 och änkan Sissa Mårtensdotter är skriven på nr 16 i den på landsarkivet senast förvarade husförhörslängden (1890-1898). Franco Mensa, källarmästare (arrendator) född 12 nov 1946 inflyttad 10 april 1980 utflyttad 9 okt 1980. 1891 Wien Cederholm & Co (ägare till 1908). Ny ägare därefter Anderslövs Jordbruksbolag. Edvin Mauritz Larsson, källarmästare (arrendator) född 11 juni 1881 inflyttad 12 nov 1910, utflyttad 3 juli 1912. Werner Magdeburg, källarmästare (ägare) född 28 nov 1936 inflyttad 1 maj 1982. Matilda Thurin född Svensson, gästgiverska (arrendator) född 19 sept 1870 inflyttad 10 okt 1912 utflyttad 29 dec 1915. Lars Persson, källarmästare (arrendator) född 6 feb 1877 inflyttad 3 dec 1915 utflyttad 4 aug 1919. Bo Arne Kennet Strand, källarmästare (arrendator) född 12 sept 1943 inflyttad 27 okt 1980 utflyttad 3 jan 1982 Nils Bertil Hansson 1985-1989 (ägare) källarmästare. Ex-Olor, Stockholm (Birgitta och Dan westerdahl) 1989-1992 (ägare). Bengt Isaksson (arrendator) 1992-… Ovanstående sammanställning av ägare och krögare på Anderslövs Gästis är sammanställd av vaktmästare Erik Olsson, någon gång under 1990-talet. Tillägg till historien över Anderslövs Gästgivaregård i kvarteret Göken, har gjorts av vaktmästaren Erik Olsson, Anderslöv J ag var anställd hos fröken Alfrida Pettersson, som arrenderade Gästgivaregården åren 1919-1922 av ägaren, Anderslövs Jordbruksbolag. Hon inköpte därefter Gästgivaregården och den västra längan innehållande köttbod, kuskkammare, tvättstuga, stall för egna hästar, hållstall för allmänheten samt bilga rage. Köpesumman utgjorde 100 000 kronor. År 1922 företogs en omfattande restaurering av huvudbyggnaden, och en köksbyggnad sammanhängande med huvudbyggnaden uppfördes i samma fina stil med trappgavlar. Dessutom tillbyggdes verandan å norra sidan åt väster och öster. Åren 19191928, då Alfrida Pettersson innehade denna rörelse, var en storhetstid för den välkända Gästgivaregården. Anderslöv var en centralpunkt för den kringliggande landsbygden. På Gästgivaregården avhandlades många frågor, bland annat hölls kommunalstämmor, municipalstämmor, valförrättningar, auktionsuppbörder och även tillfälliga tingssammanträden under de senare åren. Fröken Pettersson var mycket omtyckt både inom och utom bygden. Här kom resande från olika orter, och hade uppackningar för ortens affärsmän i stora danslokalen. Även stora auktionsmiddagar och sparbanksmiddagar samt jubileumsmiddagar intogs på den välkända Gästgivaregården. Det sörjdes även för restauration på auktionerna, då extra personal åkte ut efter hästskjuts och stod för serveringen. Mycken varm öl, kaffe med smörgåsar och varm korv serverades. Enligt skjutsförordningen för innehavare av Gästgivaregården hade fröken Pettersson tre egna hästar och en främmande häst, som var tillgänglig för handelsresande, vilka gjorde besök hos affärsmän på den skånska landsbygden. År 1925 avyttrades hästarna till olika djurvänner i bygden. Fröken Pettersson inköpte istället tre fina bilar som svarade för transport av handelsresande och läkare på platsen. G årdfarihandlare besökte många gånger Gästgivaregården på den tiden. De kom till kuskarna på Gästis och ville ha nattlogi i stallet, ofta två stycken samma natt. På morgonen innan de gav sig i väg, skulle de gå in i köket för att äta smörgåsar och dricka morgonkaffe. Personalen vid denna tidpunkt bestod av fyra män män och åtta kvinnor kökspersonal, servitriser och städerskor. Dessutom, vid större tillställningar, anställdes extra personal. O mrådet, som har tillhört Gästgivaregården, har blivit förändrat. År 1961, när Anderslövs kommun bestämde sig för att bygga ett nytt kommunalhus, var tomten med den gamla stallängan väster om köksbyggnaden och tomtområdet norr om denna gamla byggnad lämplig for en sådan bebyggelse. Kommunen träffade en överenskommelse med dåvarande ägaren av Gästgivaregården, fru Friman, om förvärv av detta tomtområde mot att en ny ekonomibyggnad uppfördes vid köksbyggnadens norra sida. Vidare hade kommunen behov av ytterligare parkeringsplats på norra sidan av gästgivaregårdens tradgård längs Regerings- gatan. Kommunen träffade i början på 60-talet en överenskommelse med fru Friman om iordningställande av en dylik parkeringsplats. De fina grindarna med stenpelare i nordöstra sidan borttogs. Där låg sedan urminnes tider huvudingången till Gästgivaregården, och många handelsresande som kom resande på järnvägen hade passerat den med sina väskor. Trädgården till Gästgivaregården har även förändrats under de senare åren. På 20-talet fanns både vinbärsbuskar, krusbärsbuskar, hallonbuskar, jordgubbar och många blommor. Runt om Gästgivaregården har den gamla fina stilen på bebyggelse bibehållits i kommunalhuset, församlingshemmet, Skandinaviska Enskilda Banken samt före detta spritbolagsbyggnaden och pappershandeln vid gårdsplanen. D å historiken som fanns var bristfällig både på innehavare av Gästgivaregården och även årtal har densamma kompletterats. Kyrkoherden Rune Lindgren i Anderslövs församling var behjälplig med uppgifter på alla personer, som varit arrendatorer och ägare till Gästgivaregården från och med början på 1900-talet. Jag har även fått skriva till landsarkivet i Lund, om uppgifter på personer från 1800-talet,
© Copyright 2024